”De Dulle Griet” revisited – sjukt barn i familjen Thunberg kräver att hela Världen skall dansa efter hennes pipa..

Svenska Alternativmedia meddelar idag hur det nya ”underbarnet” Greta Thunberg utfärdat nya ukaser, tack vare sin smarta reklam-makare till styvfar, samt sin biologiska moder, den kända Opera-divan. Familjen Thunberg har skämt ut hela vårt land många gånger, bland annat då de lät sin 16-åriga dotter uppträda barnsligt och ovärdigt i FN:s plenisal, och vi fick alla – tack vare SVT eller Statstelevisionen – se hur denna osnutna unge satt och hulkade i en plastbåt ute på Atlanten, eftersom hennes Wifi-uppkoppling inte fungerade där, något som fick henne att ”vilja resa hem” samtidigt som hennes Entourage på 17 personer fick flyga till USA – något som inte alls var miljömässigt sunt, och dessutom mot denna oerörda snille till ”barn-stjärnas” egenuppställda principer.

Hon talar onekligen för sig själv – eller hur ?

Ni kan själva läsa vad jag skrivit om ”Galna Greta” och hennes fakta-förnekande, samt en del andra, Greta-relaterade problem. Mina ord må ha varit hårda och en smula överdrivna, javisst – men jag ändrar inte mina värdeomdömen härvidlag, eftersom jag inte finner några som helst fakta-baserade skäl som talar mot dem.

Denna gång kräver ”Galna Greta” att hela Världen skall bli Veganer. Alla människor överallt skall genast dansa efter hennes pipa, hela planeten skall följa detta sjuka, egocentriska och o-uppfostrade barns idiotiska griller.  I själva verket har vetenskapen och många forskare redan gett besked om att Vegansk kost för det första är överskattat, för det andra direkt skadligt för barn och ungdomar, för det tredje att ett sådant kosthåll ofta leder till näringsbrist bland vuxna, och för det femte f-i-n-n-s det redan bättre alternativ, som kan göras miljömässigt sundaexempelvis ätande av insekter eller larver – och dessa kan också användas för kontrollerad fiskodling utan utsläpp, till exempel.

Mejeriprodukter och ägg är sund mat, som de flesta av jordens befolkningar inte kan vara utan. Grisens kött är liksom kycklingens och hönans inte bara välsmakande, utan låter sig i form av ärtsoppa – som jag äter varje Tors Dag – av religiösa skäl ! – lätt kombineras med miljövänliga gula ärter, kikärter eller linser. Oxkött eller nötkött är miljömässigt osunt, under nuvarande produktionsmetoder ja – men vem säger att produktionsmetoderna inte kan bli miljömässigt bättre eller släppa ut mindre CO-2 i framtiden – om vi INTE är teknik-fientliga och fakta-resistenta, som familjen Thunberg ju tyvärr är.

Både den kinesiska och egyptiska civilisationen satte stort värde på fläsk, och deras välden varade i tusentals år. Alla Polyteistiska samhällen – dvs alla naturfolk – har alltid varit allätare, eller omnivorer, precis som björnar och vildsvin, och människans naturligt utvecklade tanduppsättning visar, att hon icke är skapad för att äta växtföda allenast, utan måste ta vara på naturens alla möjligheter, inklusive ätande av kött – när så bjuds.

Om lilla Greta inte vore så sjuk, hade så stora problem med sin fattningsförmåga, eller så stora brister i sin skolgång, skulle hon inse allt detta. Hon skulle lärt sig hur alla naturfolk lärt sig jaga och fiska i hundratusentals år, ja ända tillbaka till Homo Erectus upptäckande av elden, och fördelarna med rökt och halstrat kött, samt kokad föda – vilket mänskligheten behärskade redan för två miljoner år sedan. Hon kunde ha lärt sig hur Goterna försökte sig på svinavel i stor skala, liksom kineser och egyptier, och hur den romerska armén på 300-talet blev den första här som storstilat anammade ärtsoppan,vilket var själva ”grundbulten” i ett framgångsrikt Imperium Romanum. Hon skulle ha lärt sig hur Mongolerna nästan erövrade hela Eurasien, enbart med stomjölk och häst-blod som en transportabel, logistiskt användbar matreserv. Hon skulle vara medveten om hur Inuiterna – ibland kallade Eskimåer – vilket är ett Algonk-indianskt ord som betyder ”ätare av rått kött” i minst 20 000 år levt i samklang med sin miljö, och i stort sätt avstått från ALL växtföda, oräknat maginnehållet från vissa säl-djur, vilket tjänat dem lika bra som ”grönsallad” (Säldjur äter mycket tång och sjögräs – och via sälspäck i rå form fick Inuiterna alla vitaminer och näringsämnen de behövde )

 

I boken ”Panis Militaris” av den tyske experimentalarkeologen Markus Junkelmann, berättas om hur Romare och andra krigarfolk utvecklade brödbakning, ölbryggning och avel för att få fram fläsk – och de byggde Världsomspännande välden utan särskilt avancerat jordbruk

 

Nät-tidningen ”Samnytt” berättar idag väsentliga fakta om hur ”Galna Gretas” griller uppkom.

I en intervju med BBC 2019 berättade Thunbergs pappa att familjen övergått till att bli veganer, inte för att rädda klimatet utan för att rädda sin dotters psykiska hälsa. Hon hade då vid ett flertal gånger matvägrat och slutit sig från omvärlden, vilket ledde till att hon missade mycket av sin skolgång.

När Greta slutligen fick sin vilja igenom och familjen slutade äta kött märkte pappan att dottern plötsligt ”fick mer energi”. Detta ledde sedan vidare till familjens helhjärtade stöd för Thunbergs uppmärksammade skolstrejk.

Experter varnar samtidigt för vegankost, i synnerhet för barn och unga, eftersom riskerna att är stora att man inte får i sig de näringsämnen som kroppen behöver. Det kan leda till såväl fysiska sjukdomar och skador som nedsatt intelligens.

Ingen människa i hela Sverige eller resten av Världen borde gå på Thunberg-bluffen. Vi har fortfarande storartade möjligheter till överlevnad allesammans, om vi använder de kunskaper och de möjligheter till ny teknik, som mänskligheten lärt sig på sin väg genom miljoner år. Ett sjukt barn, som vägrar gå i skolan, försöker få andra att skolka och bli lika sjuka i huvudet och fanatiska som hon, förtjänar ingen som helst trovärdighet, trots att hennes far och mor uppenbarligen försöker tjäna sig en miljoninkomst på det stackars arma barnet…

teckning av Kalle Strokirk, svensk karikatyrtecknare från 2020

Vegan-kost är inte svaret, för det kommer inte vara något ”allena salig-görande” för att lösa det globala jordbrukets och matförsörjningens kommande problem. Antalet människor på vår planet måste gå ned, det vet vi allihop, och regleras detta inte via pandemier, så kommer det antagligen ske via naturkatastrofer, krig eller frivillig befolkningskontroll, i förening med höjd levnadsstandard och utbildning. Erfarenheten visar, att när den relativa utbildningsnivån och levnadsstandarden i ett land ökar, så minskar barnafödandet och därmed befolkningsstorleken.

Kunskaper, inte Greta Thunbergs trångsynthet och allmänna sekterism är svaret, och det tror jag en hel del forskare, som den allt för tidigt avlidne statistikprofessorn Hans Rosling, ifall han nu råkar vara bekant skulle ha hållit med mig om.

Varför kommer ”Galna Greta” åter fram i media, som en ”nyttig idiot” och nomenklaturans lilla svans-dingel avsedd att skifta fokus från vårt lands verkliga problem, och de frågor som är angelägnast att lösa ? Svaret på den frågan är enkelt att ge. Det är därför att hon är medias lilla älskling, som gynnar makthavarna och deras politik. När detta år varit ett köldår, när hon plötsligt inte framgång med sina undergångs-visioner och sin kristet apokalyptiska mantra om ständig global uppvärmning, osv.

Temperaturen på bronsåldern var väsentligt högre än nu, och då förekom ingen ”global uppvärmning” till följd av humangenererade koldioxid-utsläpp, det måste vi alla vara överens om. Och ett enda vulkanutbrott, eller flera större vulkanutbrott samtidigt, eller ett meterorit-nedslag skulle orsaka mycket mycket mer CO-2 och stoft i atmosfären än mänsklig påverkan någonsin skulle kunna ge upphov till.

Det är NATURKRAFTERNA, eller om man så vill Gudar och Gudinnor som styr – inte mänskligheten och särskilt inte ”Galna Greta”.

”Greta vs Gaia” – eller skitungen emot Gudinnan Gerd… Vem tror ni vinner ?

 

När nu hennes publik till slut ”droppar av” och struntar i henne, måste hon försöka ta till nya grepp – Men ingen kommer att lyssna på henne. Det gör inte Moder Natur, Moder Jord eller Gudinnan Gerd heller..

På den tid jag gick i grundskolan – det glada, Kultur-Marxistiska 1970-talet stod det särskilda ”matvakter” utplacerade i skolmatsalarna. De stod bakom varje bord, där vi barn satt och åt – pliktskyldigt skyfflande in pölsa, rotmos och lapskojs (detta var ett slags grå potatismos, med tillsats av skämda fläsktärningar – ordet kommer ursprungligen av det skotska ”Lobscouse” ) och vi fick inte ens bestämma vilka mängder mat vi skulle inta, för särskilda ”mat-tanter” lade upp den på tallrikarna framför oss – och gud nåde det barn som inte åt upp.  (Ja, alltså JHVH-1 eller den kristne guden, för någon annan gud var det ju inte tal om)

Den som gjorde ”fel” och inte åt tillräckligt mycket, eller försökte kasta en enda liten matbit blev omedelbart bestraffad. Lärarna skrek i barnets öron, och den skyldiga (eller skyldige – men de skyldiga var konstigt nog mestadels flickor – på den tiden fanns inga kacklande ”hens” eller förvridna halv-könisar bland skolbarnen, vad det nu kunde bero på) och delikventen blev genast tillsagd att stå upp inför resten av klassen, och förnedrades så grundligt av hela den samlade lärarkåren, att han eller hon aldrig vågade matvägra igen.

Det kallas uppfostran, helt enkelt – inklusive ”kamratuppfostran” och det är något, som en äckligt litet ”miffo” eller ADHD-HBTQB som ”Galna Greta” saknar. Nu pläderar jag inte för grymhet emot barn -som på 1970-talet – men hennes föräldrar skulle tagit och uppfostrat henne bättre, och det är hela saken… Nu när hon hunnit till 16, och dessutom företer klara neurologiska problem, är det kanske en smula försent. Men – för all del – jag är inte neurolog – eller läkare..

 

I Kråknedans tid

Nu är det den tid på året som kallas Kråknedan, efter den traditionella svenska och hedniska kalendern. Det första nedanet i Maj månad, som infaller just idag är det rätta datumet, även om man i vissa delar av landet hävdat att det är första nedanet efter Tiburtius eller den 14 April, alltså den dag då björnarna traditionellt sett anses gå ur idet och sommarhalvåret börjar, samtidigt som de som är Asar och vaner trogna firar Segerblot – vilket alltså är en helt annan sak än Vanadis-blotet.

Kråknedans tid har alltid ansetts vara kall och ofruktsam, och markerar ofta ett bakslag för våren – så också i år – allt tal om global uppvärmning i vårt land har avstannat, som genom ett under, och för en gång skull håller de galna Gretorna sig borta. Såhär ser medeltemperaturen i landet ut just nu, enligt SMHI:s vetenskapliga mätningar – som synes ligger den flera grader under den normala för årstiden – Kråknedan har verkligen inträffat.

I Sydsverige säger man att Kråknedan skall efterträdas av Hyllenyen, den nymåne när Hyllen eller flädern – denna Frejas växt som i Sydsverige tillhör Maj månad, men i huvuddelen av landet blommar först i Juni. (Se separata artiklar om Fläder under rubriken ”I Naturen” ovan) Då skall växtligheten och äringen få ny kraft av Frej och Gerd, och växa lika mycket under ett dygn, som den ditintills gjort på fjorton dagar, sade man. Längre norrut kallas det första nyet i Maj månad Sommarnyen och det infaller i år den 19Maj – dagen efter Eriksdagen med sin Frösgång..

Ni håller väl blot till rätt gudomar, alla ni som omfattar Asatro, och gör det till en levande tro. Vi tror inte på någon tom sed, eller någon mekanisk upprepning, utan tar verkliga tecken ur naturen och det sanna året !

Asatrons 8-ekriga Årshjul BEVISAT till sin existens

Det finns alltid Klantskallar inom Asatron, som inte ens förstår dess grunder därför att de är olärda, och ingenting kan eller vet själva. För några år sedan – 2015 närmare bestämt – lanserade jag själv nedanstående Årshjul inom Asatro, som en sammanfattning av vad som alltid funnits och vad som alltid kommer att finnas, nämligen åtta stora årstidsbundna blot. Vårdagjämning, Höstdagjämning och de två solstånden har alltid firats – detta är självklart och behöver inte diskuteras, men en del personer, som inte förstår bättre, har glömt bort det faktum att Disablotet i Februari och Vanadisblotet vid Valborg infaller exakt mellan solstånden och Dagjämningspunkterna, liksom skördeblotet och Alvablotet på Hösten, och de har heller inte lärt sig, att Höstblot och Skördeblot är två olika saker.

Redan 2005 framkom det i Tyskland arkeologiska bevis för dessa blots existens, alltsedan tidig bronsålder, eller sådär 2300 år före vår tideräkning. I dagarna publicerade The Wild Hunt Blog en utmärkt sammanfattning av de fynd som gjorts i Tyskland, och som bevisar, att det åtta-ekriga årshjulet var känt och tillämpat på Germanskt område redan under Bronsåldern.

Ändå får jag bevittna hur en massa olärda pajas-figurer och pellejönsar ifrån Finspång eller någon annan inavlad avkrok i Göta Rike står och babblar rakt fram om att alla Årshjul skulle vara keltiska till sin natur, och att Midsommar och Jul inte skulle tillhöra Asatron, trots att vi alltid firat Midvintersolståndet i Juletid, och det stora bröllopet mellan Frej och Gerd till Midsommar.  Nyligen passerade vi Vårdagjämningen som vi alla vet, en fest som bär spår av att vara helgad åt Gerd eller Nerthus, fast andra kallar henne Ostara – bland annat de hedningar som firar efter Keltisk sed. Om vi accepterar, att de över 150 inskriptioner från romerskt område nere i Tyskland, och från 100-talet efter vår tideräkning som namnger ”matronae Austriahenae” verkligen har med Ostara att göra, så  har vi faktiskt ovedersägliga bevis för Ostaras dyrkan och tillbedjan, och därmed finns det väl inget som hindrar hennes fortsatta dyrkan än idag, även om vi här i Norden nog snarare skulle kalla henne Gerd eller Hertha.

Tamfana, Nehalennia och alla de andra namnen för Jordgudinnan har jag redan nämnt, och det känns väl hundra gånger mer naturligt att ära henne med våfflor och ägg såhär års, än några kristna bebådelsefantasier, när vi alla vet att det är den nya grönskan och årets äring och fruktbarhet vi alla väntar på..

 

Altare från Bonn, rest av en C. Caldinius Celsus- kanske en romaniserad German – till Matronae Aufaniae eller fyra olika gudinnor – märk också äppelträden med ormar på altarets högra och vänstra sida..

Emellertid – redan 2005 hade man på en plats kallad Pömmelte – strax nära byn Schönebeck och Magdeburg i centrala Tyskland hittat en enorm anläggning, som utgjordes av en 115 meter vid cirkel av resta träpålar – och de fyra ingångarna var inte inrättade efter Solstånd och Dagjämningspunkter, utan efter de fyra olika säsongvisa bloten emellan dem. Detta bevisar, att man redan för 4300 år sedan – när anläggningen restes – räknade med ett åtta-ekrat årshjul, och att man mycket exakt kunde beräkna solårets längd till ungefär 365.25 dagar – eftersom man använde en solkalender och ingen månkalender.

Kultanläggningen vid Pömmelte, som den ser ut i modern rekonstruktion.

 

Uppsatser har också publicerats om fyndet, och sedan 2005, då utgrävningarna började, har man också hittat fler anläggningar i Magdeburg-trakten, som ser ut att vara byggda efter samma mönster. De påminner mycket om de nordiska labyrinter eller ”Trojeborgar” som man hittat över hela Sverige, och som byggdes långt fram i tiden, även om de äldsta av dem otvivelaktigt är från Bronsåldern, som de vid Rösa Ring i Uppland eller på Badelunda-Åsen utanför Västerås, till exempel. Man har också jämfört Pömmelte-anläggningen med Stonehenge – som ju ursprungligen var byggt av mindre, resta stenar och trästolpar.

Forskaren Jon Krafts åsikt om ”Gerds befriande” ur Trojeborgen vid Vårdagjämningen..

Forskarna tror att Pömmelte-anläggningen var indelad i flera zoner, där den yttre kretsen markerade avskildhet från ett omgivande gravfält, men ändå var öppen för vem som helst. Innanför, på en bred cirkelrund yta, höll man förmodligen danser och skådespel om vårarna, medan en andra ring av resta stolpar markerade ett avskilt rum därinnanför, som bara präster eller de som hade ärende dit fick beträda. Tacitus och andra romerska källor berättar ju två tusen år senare om att vissa gudalundar eller helgedomar, som t ex de bland Bojerna eller Nerthus-folken i norr inte var öppna för vem som helst, eftersom gudinnorna och gudarna tänktes kunna ta sin boning i dem, och därför rörde det sig om helig och vigd mark, som ingen olärd eller oinvigd fick beträda. På samma sätt är det ännu i de grekisk-ortodoxa eller katolska kyrkorna – menigheten blir inte framsläppt till altaret eller koret i helgedomarna där heller, och förmodligen är det nog bäst..

Den tredje, innersta zonen var förmodligen bara avsedd för Godar och Gydjor, samt kanske gudomligheterna själva – men mellan stolpraderna i zon 4, hade man också satt ned offer i form av böjda och sammanknycklade vapen, krossade lerkärl och annat – vi vet från offer och blot i Sydskandinaviens mossar och sjöar att man alltid gjorde offergåvorna obrukbara, för att hindra rövare och plundrare att fiska upp dem igen, vid en senare tidpunkt. Också enstaka kranier och långa rörben har hittats mellan stolphålen för den innersta kretsen, vilket tyder på att man flyttade redan gravsatta individer och förfäder långt efter deras död – det har man sett spår av även vid Stadium 2 i Stonehenge, som ju – det vet vi tack vara de senaste fynden – flyttades från Wales i samband med megalitkulturens migration österut längs Englands sydkust.

Den moderna rekonstruktionen visar dörrposter med överliggare – precis som man tänkt sig vid Processionsvägarna fram till Gamla Uppsala – ifall platsen verkligen såg ut så, kan såklart diskuteras – jag låter det vara osagt, om man verkligen hittat några bevarade överstycken i trä…

 

Intill Pömmelte-anläggningen har man också hittat 65 långhus från bronsåldern – det största antal man hittat från den tiden i hela Tyskland – vilket tyder på att platsen måste varit av mer än bara regional betydelse – kanske utgjorde den en central helgedom för många stammar, eller hela landet. En hel del brädfodrade gropar hittades också i husen – antagligen har de fått göra tjänst som jordkällare, för lagring av mat och kött – men man är ännu oense om alla hus var permanent bebodda hela året, eller om de bara fungerade som fest- och samlingslokaler vid stora blot. Kanske var Pömmelte en plats man reste till vid de stora bloten, för att hålla ting och marknad, och inte bara för att fira och ära sina gudar. Så var ju traditionen också vid Disablotet eller Midvintern i Sverige, till exempel.

Ungefär år 2000 före vår tideräkning – efter bara 300 år – övergavs Pömmelte – av allt att döma på fredlig väg, och inte i samband med brand, eftersom inga brandlager finns – men man har hittat spår av att jordvallar schaktats bort, stolphål fyllts igen och att hela anläggningen monterats isär. Varför vet vi inte – en hypotes är att det som i det gamla Japan – soltemplet i Ise är bara ett exempel – rörde sig om en plats, som inte var avsedd att vara ”helig” i all evighet, men som skulle bytas ut efter ett antal år – eller också kan det ha varit den sk ”Urnfeld” kulturen, som vid Bronsålderns slut etablerade sig, och tog över efter de Germanska snörkeramikerna i södra och mellersta Tyskland.

Europas bronsålderskulturer, som de såg ut sådär 1000 år före vår tideräknings början

Uppe i vår egen del av Världen bestod de germanska folken, och deras kultur – och om det stämmer att Urnfeld-kulturen var Kelternas upphov, så var det snarare Germanerna som uppfann Årshjulet, och kelterna som lärde av dem, inte tvärtom. Arkeoastronomi, och placeringen av ingångar, pålar för markering av solstånd och tidens gång visar i alla fall, att Pömmelte och många fler anläggningar i samma stil fungerade som enorma Årshjul eller Kalendrar – minst 4300 år före vår egen hedniska Värld..

 

Sådär 250 år före vår tideräknings början hade Germanerna åter börjat sprida sig söderut – och Ostara, Nerthus eller Gerd är Germanska, inte keltiska gudinnor…

 

Om ett vagnfynd i Pompeiji, Vagnar, Gudinnor och Gudar

Statstelevisionen SVT har fel i sak, precis som vanligt. Den påstår, att en ”uråldrig” men exklusiv vagn nyligen skulle ha hittats i Pompeji, men det stämmer inte. Vad man har hittat, är en vagn från 70-talet enligt vår tideräkning, och därför är den inte alls ”uråldrig” som man skriver – detta är helt fel ord i sammanhanget, och man undrar hur det står till med den språkliga förmågan hos dem (inte ”de” och absolut inte ”dom”) som ska vara rubriksättare.

 

Fauner och Nereider i järn och silver prydde en gång en bröllopsvagn från Pompeji…

(Scio Quod Habent betyder ”Jag vet vad de har” på latin… Och det VET man BARA ifall man är HEDNING !!)

 

SVT:s nyhetsreportage om saken håller undermålig kvalitet, och kommer aldrig längre än till ett papegojmässigt upprepande av rena TT-telegram. Vad som verkligen hänt, redovisas mycket bättre av högkvalitativa nyhetskällor utomlands, som skrev om saken för tre dagar sedan. The Guardian, till exempel har gjort en oerhört mycket bättre, faktamässig skildring av ämnet, liksom BBC. Den ”Pilentrum” eller 4-hjuliga, ceremoniella vagn med många detaljer i järn man hittade redan i Januari, kommer inte som en överraskning för arkeologerna, eftersom man redan 2018 grävde upp resterna efter en häst nära den berömda ”Villa de Misteri” norr om Pompeji, ett sammanhang som SVT helt och hållet misslyckas med att redovisa. Vagnen har liknats vid en Lamborghini eller en verkligt dyr sportbil, och användes inte alls vid ”parader” som SVT felaktigt skriver, utan vid festtåg och framförallt vid bröllop – av dess utsmyckningar att döma. Man hittade den under en två våningars portik, som rasat samman – det stora stall där den stod, skall också under tidernas lopp ha fått besök av plundrare, men ändå har man kunnat rekonstruera den.

Mysterievillans finaste rum, med färgrika fresker som beskriver initiering i en kult, vetter åt en öppen portik åt söder. Bakom denna låg stallet – se skissen nedan !

Den såkallade Villa dei Misteri i närheten har jag själv besökt, och den romerska villan ligger alldeles vid havet, och pryds av fresker som visar en ung kvinnas initiering i Baccus och kärlekens mysterier – privatvillan vid havet hyrdes antagligen ut för bröllop eller till religiösa fester, enligt en del forskare, medan ägarfamiljen bebodde en annan del av det gigantiska huset.

Golvplan över ”Villa dei Misteri” – X och rummen intill är ”bröllopssviten”  med terrass mot havet. Stallet låg antagligen uppåt i bild, eller österut, kanske på andra sidan en väg.

Pompeji gick som alla vet under år 79 enligt vår tideräkning, men Romarna var inte de enda som gjorde vagnar för kultbruk – senatorn Tacitus skriver i sitt verk ”Germania” som utkom år 98, alltså precis 20 år senare om Nerthus-folken i norr – de som firade Nerthus, Hertha, Gerd eller Moder Jord – han skriver uttryckligen ”Terra Mater” vid precis den här tiden på året som vi snart är inne i – alltså tiden mellan vårdagjämning och Midsommar..

Hans beskrivning lyder, i min översättning:

Vad Langobardernas berömdhet angår, så beror den på deras fåtal. Fastän de är omgivna av talrika och mäktiga folk, står de orubbligt fasta, inte genom undergivenhet utan genom ständiga strider och oförskräckt mod. Därefter följer reudignerna liksom även avionerna, anglerna, varinerna, eudoserna, svardonerna och nuithonerna, som skyddas av floder och skogar.

Det finns inget anmärkningsvärt hos vart och ett av dessa folk, förutom att de allesammans dyrkar Nerthus, (id est Terram Matrem – Det är Moder Jord) och de tror, att hon griper in i människornas angelägenheter och reser runt bland folken. Det finns en ö i Oceanen med en gudalund, som aldrig orenats av människor, och där står en helig vagn, övertäckt med kläde och helgad åt gudinnan. Att vidröra den, är endast och endast bara tillåtet för Nerthus egen präst.

Endast prästen vet, när gudinnan uppenbarar sig i helgedomens inre, och då ledsagar han henne med djup vördnad under hennes färd med vagnen, som dras av oxar. Då är det glada dagar, och då blir det högtid och fest i alla de orter, som gudinnan önskar besöka och gästa. Inga krig får företas, inga vapen får bäras, allt järn göms undan.

Fred och ro känner de bara då, älskar de bara då, tills det att gudinnan blir mätt på sin samvaro med människorna. Då återför den nyss nämnda prästen gudinnan till hennes heliga rum. Därpå tvättas vagnen och dess täckelse – och – om man vill tro det – också själva gudinnans bild (imagio) i en avsides liggande sjö. Slavar utför dessa sysslor, men efteråt uppslukas de av sjön. Därför grips folk av bävan och en helig fruktan för det, som bara de invigda kan få skåda…

 

Nerthus-vagnen, som Carl Emil Doeppler tänkte sig den på 1800-talet

En av de två vagnarna från Dejbjerg Mose på Jylland. De är daterade till omkring år 100 – precis den tid Tacitus skriver om…

Länge trodde man att Tacitus beskrivning bara var en saga, men den visade sig vara ren, handfast verklighet. 1881 och 1883 hittade man verkligen två vagnar på Jylland, som helt stämmer med Tacitus beskrivning. Bara en av dem konserverades, och finns idag utställd på Nationalmuséet i Köpenhamn – självklart har jag också sett den vagnen – som är imponerande stor – i verkligheten. Sätet, som står mitt på den är dock alldeles för litet för att rymma en människa, har man sagt – men en gudabild kan ha varit uppställd där. Vagnen har ingen kuskbock, utan är avsedd att dras av oxar, medan vagnföraren får gå bredvid de smäckra hjulen, som liksom vagnsaxlarna har detaljer i järn. Man har konstaterat att järnet i vagnen kommer från Alpområdet, och har spekulerat om att den togs till Danmark som krigsbyte, men fälgarna på hjulen har lagats med myrmalmsjärn, och detta har gjorts så skickligt, att det nästan inte går att upptäcka det.

Den romerska vagnen var gjord för två personer, som i likhet med en modern sulky sitter bredvid varann, men att berättelsen om Nerthus – som kom med våren och glädjen – också var ett slags bröllop, går inte att ta miste på. Det vet vi av andra källor, som jag snart skall komma till. ”Ön i Oceanen” som Tacitus skriver om, har antagits vara Fyn. Folket ”Reudingerna” har antagits leva i nutida Holstein, medan Avionerna faktiskt skall ha levt på Öland – Öland var ju enligt utgrävningar på Sandbyborg och andra platser rikligt försett med förbindelser till Romerska riket. Att Anglerna ursprungligen kom från Södra Jylland är välkänt, medan Varinierna bebodde kusten vid Warnemünde fram till Rügen, och Eudoserna skulle varit samma folk som Jutarna, medan Svardonerna skall ha bott vid Schwerin, och Nuthiones på de danska öarna. Langobarderna däremot, som var föga talrika, men ändå främst, innehade Skåne – det vet vi också av Paulus Diaconus ”Langobardernas Historia” För att sammanfatta, så var ”Nerthus-folken” allesammans bosatta i Södra Östersjöområdet, Danmark och Sydsverige, och de ”glada tider” Tacitus skriver om, måste rimligen ha inträffat på våren och fram till Midsommar – det var då Nerthus kom körande genom bygderna i sin vagn.

Man kan ju jämföra med Frösgången, Kornguden från Västergötland – en vana som kvarstod till 1830-talet, och bärandet av Sankt Eriks skrin över åkrarnaalltsammans riter i Svea Rike, som har att göra med Frej – och Frej är ju den senare Njords son – att Njord, Njärd och Nerthus haft ett nära samband, vet vi också. I Danmark har man hittat många fler vagnar, och dessa fynd är underligt nog mycket symmetriskt utspridda över landet, och skvallrar tydligt om en indelning i Härader och Landskap, som alltså redan måste ha funnits till kring kristi födelse, och fram till 300-talet – varje bygd hade uppenbarligen sin egen mosse eller offersjö, där Nerthus och hennes vagn nedsänktes och badades vid Midsommartiden.

Visserligen har man ännu inte hittat någon kultvagn på Själland, men det kommer kanske..

Om det nu är sant, att Dejbjerg-vagnen kommer från kontinentalgermanskt område, borde vi också hitta fler spår och omnämnanden av Kult-Vagnar och åkande Gudinnor eller Gudar i de trakterna, och det ännu längre tillbaka i tiden. Och det kan vi faktiskt. Kultvagnen från Strettweg i Österrike kommer från den keltiska Hallstadt-kulturen, 600 år fk och visar en hel mängd gudomligheter – främst manliga – som åker på en 4-hjulig vagn, i vars mitt det står en gudinna och bär upp en skål, eller kanske ett symboliskt himlavalv.. Men vem är gudinnan i mitten av Vagnen ? Ska hon tolkas som Sigyn, eller kanske Moder Jord – i motsats till det himlavalv hon bär upp ?

Detaljer från de danska vagnarna, visar hjulnav och skydd för tistelstången, som mycket liknar den nu funna vagnen från Pompeji. Tacitus skriver dessutom, att Sveberna, som bodde i Schwaben, dyrkar ”Isis” i form av ett skepp, som de drar på en vagn och bär i procession – det här har satt myror i huvudet på en del forskare, men förklaringen ligger i att man också i det gamla Egypten bar skeppsbilder i procession – och den sedvanan spred sig även till det gamla Rom – där Tacitus förmodligen såg den. Den 5 mars skulle den Egyptiska gudinnans farkost bäras genom gatorna, alltså alldeles vid vårens inträde, och sedan rituellt tvagas – allt detta måste Cornelius Tacitus ha varit medveten om, även om han inte trodde på den kulten själv, men det tillhörde hans samtid, och han kan mycket väl ha blivit påmind om kulten av de Germanska gudinnorna.

Oxhuvud och ormar i ornament från Fredbjerg-vagnen, som i mycket påminner om de romerska vagnarna…

Även Tamfana, som dyrkades av Chatter, Marser och andra stammar i Hessen – hennes namn har härletts ur Berchta eller Perchta, som är ytterligare ett namn för Holle eller Hel – och därmed för Jorden, den Hulda och Höljande gudinnan – Nerthus bild var ju också överhöljd, och ingen fick se den utom vid festtåget på våren – omnämns av Tacitus, liksom flera dunkla gudinnor vid namn Hludana – vars namn kanske syns i Ljotgodaland – det gamla namnet på Luggude härad i Skåne och slutligen Nehalennia – vars namn också är svårt att härleda – vid Frisland och nedre Rhen – hennes symbol är också ett skepp – omnämns i de romerska källorna.

Modern staty av ”Frau Holle” eller Hel vid en offersjö från Hohe Meissner, Tyskland – fortfarande använd av traktens hedningar…

 

Just Nehalennia är intressant, eftersom man har funnit inte mindre än 60 latinska inskriptioner, där romerska handelsmän och sjöfarande bekänner sin trohet till henne. Honv ar mycket dyrkad på Nordsjökusten, och inför resor till Britannien, som friserna hela tiden stod i förbindelse med. Vi vet alla att Njord under Vikingatiden var sjöfartens och köpenskapens gud, och att gudinnan Njärd glömdes bort, eller övergick i Gerd – men vi har aldrig hittat någon nordisk ”mellanform” mellan Njord och Njärd, som förklarar hur en ursprungligen kvinnlig jord övergick i en manlig havsgud – men Nehalennia i Frisland kan förklara precis hur denna omvandling gick till..

 

Nehalennias tempel i Collinsplaat, Nederländerna – invigt 2005 och i bruk…

Det Moderna Hedningar i Frisland har till och med fått bygga två tempel åt henne, exakt rekonstruerade från romersk tid – men i Sverige har vi hedningar inte fått några användbara Gudahov alls, varken vid Uppåkra eller Gamla Uppsala, där de rätteligen bör ligga. I Holland däremot, har man verklig religionsfrihet, och inte bara sådan på pappret men aldrig i praktiken, som här i Sverige eller ”Landet Löfvén” där det fortfarande råder ett stenhårt, Monoteistiskt förtryck..

Nehalennias bildstod i templet – när får vi svenskar tillbe Frigg, Freja, Hel, Gerd och Idun på samma sätt, utan att hela tiden bli hindrade av ”Svenska” Kyrkan ??

Från Hedendomens sista tid har vi emellertid en berättelse om ett Frejståg, eller en procession som pågår i flera veckor över hela riket, från våren till Midsommar, precis som Tacitus beskrev Nerthus åkande genom bygderna. Det är den såkallade Ögmundar Thatt, eller ”Gunnar Helmings Saga”.

Vilhelm Moberg, som själv var Hedning och till slut dog genom att möta Nerthus, skrev en hednisk ”kultkomedi” om Frejs färd i vagn – Vi BEHÖVER fler Hedniska Kult-Komedier…

Gunnar Helming är en kristen islänning, som hamnar i Sverige och ser Frejs vagn, samt Frejskonan – gudens högst mänskliga hustru – köra förbi. Han vanhelgar Frejs kultstod och tar själv dess plats – de kristna personer, som skrev ned den här texten i Flatö-boken på 1300-talet, påstod att kultbilden var besatt av djävlar – och blir närmare bekant med Frejskonan, som han också gör på smällen, vilket dock uppskattas av de hedniska svearna, som ser fruktbarheten öka på allvar, medan Gunnar döljer sig inuti vagnen. Till slut blir det Midsommar, och alla de hedniska svenskarna super sig grundligt fulla – som de än idag har för vana. Då flyr Gunnar och Frejskonan till Norge, där de blir döpta av Olaf Tryggvason – och så tar denna ”lygisaga” eller lögn-saga, som skrivits bara för underhållnings skull slut… Men att verkliga fest-tåg, med Frejs bild, verkligen skedde genom bygderna – liksom före det Nerthus tåg – kan vi inte utesluta..

”Lyss! Lyss nu noga!
Om våren stiger han med stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar, hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen.”

  • Vilhelm Mobergs beskrivning av Frej i ”Gudens Husrtu”

En vacker sommarmorgon, när Ville Moberg var gammal och sjuk, gick han långsamt ut i havet vid Väddö i Roslagen, och förenades där med Ran – eller de gudar och gudinnor, han så ofta och så lysande beskrivit. I hug och hamn var han hedning. Han skrev ”Svensk strävan” och manade oss till kamp emot kungar, kyrkan och alla despoter. Frid över hans minne.

 

Bara en verklig Nerthus-dyrkare och Hedning hade kunnat skriva texter som dessa, till exempel – Här beskriver Moberg ”brudarnas källa” från sin småländska hembygd, en kultsjö, liknande den Nerthus bild tvättades i…

”Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.”

Tacitus text om vagnen, gudinnans tjänare och till sist gudinnan själv, som försvinner ner i skogssjöns stilla vatten, har ofta utnyttjats av propagandister och fanatiska kristna. De har skrivit de fulaste lögner om danska mosslik, människo-offer och liknande, och påstått att Tacitus text skulle vara ett bevis för det. Men så skriver Tacitus inte alls. Han skriver bara, att gudomen, som är osedd och icke bevittnad annat av de invigda, bara döljs i sjön – och annars är hans texter alltid fulla av skräck-artade beskrivningar om hur grymma, råa och barbariska germanerna är. I hans skildring av hur romarna, ett årtionde efter slaget vid Teutoburger wald år nio återfinner liken efter tre legioner med hjälptrupper, och en armé på mer än 12 000 döda, ger han världshistoriens första beskrivning av PTSD, eller vad vi kallar ”Post-traumatisk stress” och vad som i första världskriget kallades ”granatchock” – de soldater som fann liken blev apatiska, brast i gråt eller bröt samman i besinningslös vrede vid åsynen av germanernas offer och altaren, står det. Angående Nerthus, däremot – skriver Tacitus ingenting sådant alls – och det kan man inte bortse ifrån.

De flesta forskare är idag helt eniga om att de ytterst få mosslik man hittat, under flera århundraden, bevisar, att ”människo-offren” förmodligen var självoffer hursomhelst, liksom i Moberg fall (betrakta Tollund-mannens lugna och harmoniska ansikte på Danmarks nationalmuseum – han dog helt säkert en frivillig död) och att detta bara tillgreps i år av yttersta nöd eller krig, då det egna folkets undergång syntes vara en realitet. Och är det egentligen så illa, att offra livet för sitt eget folk och land ? Nästan varje person, som dragit i krig, eller som varit brandman, sjukvårdare eller polis är fortfarande beredd att göra samma sak, som våra förfäder – som helt och fullt trodde på sina gudar och gudinnor, och likt Ville Moberg var beredda att dö för dem…

Till slut några ytterligare, men ytterst meningsfulla detaljer.

Tacitus måste läsas uppmärksamt, och man måste vara medveten om att hans bok skrevs för ett konkret syfte, ungefär som de ”Länderfakta” Utrikespolitiska Institutet brukar ge ut i form av småskrifter. Rom var en stormakt, som förde krig emot sina grannfolk, och som ville skaffa sig slavar och inflytande, precis som dagens EU. När han nämner, att Nerthus-folken i Norr vanligen var krigiska – eller rättare sagt försvarade sig och sina länder emot angrepp utifrån, men att de låste in vapen och iakttog den största fred under Nerthus fest på våren, så gör han det i ett särskilt syfte.

Han skriver också om Svionernas stammar längst upp i norr vid Bärnstenshavet eller Östersjön, som är ”rika på manskap och flottor” och till skillnad från alla andra germanfolk styrs av en enväldig Kung, en Rex på latin, eller Erik – den ensamt mäktige – vilket ju också är ett tillnamn på guden Frej. Men där förvaras vapnen väl inlåsta under bevakning, skriver han – här finns dock ett misstag i de klassiska översättningarna – för Tacitus skriver ”Custode” – vilket inte alls betyder portvakt eller träl – ”Custos Armorum” eller ”Vapenväktaren” – vi skulle säga Vapenteknikern eller Materialförvaltaren var en högt betald romersk soldat, som fanns i varje centuria om 80 stridande och 20 icke-stridande, alltså inom Kompanis ram.

Varför var det viktigt för romarna att veta detta ?

Jo, därför att krig med Svionerna och en erövring av Nerthus-folken ingick i deras planer. Under första århundradet kom de så långt som inom 50 km från Östersjön vid Elbe och det nutida Hamburg, och där – säger Velleius Paterculus, som var Kavalleriprefekt och alltså underrättelsechef under Tiberius Germanska krig, sammanstötte man med 5000 Danii och 5000 sveoini – alltså en styrka som motsvarade två legioner efter att de kommit seglande nerför floden på sina egna skepp. Vad som sedan hände, kan inte berättas här, men det slutade med ett fredsfördrag – och längre än så kom man inte i försöken att knäcka den fria Norden och göra slut på dess frihet – den gången !

Vi kan också se vad som hände Marserna, ett av de folk som varit med i Arminius stora allians, och besegrat de tre romerska legionerna vid Teutoburger Wald år 9. På våren år 14 kom Germanicus tågande med 2 förstärkta legioner om 6000 man vardera, 26 kohorter lätt infanteri (ca 13 000 man) och 8 alae kavalleri, ytterligare 4000 man – alltså en armé på närmare 30 000 man…

Tacitus beskriver utförligt vad som hände i bok 50 och 51 av ”annalerna”.

iuvit nox sideribus inlustris, ventumque ad vicos Marsorum et circumdatae stationes stratis etiam tum per cubilia properterque mensas, nullo metu, non antepositis vigiliis: adea cuncta incuria disiecta erant, neque belli timor, ac ne pax quidem nisi linguida et soluta inter temultentos.51. Caesar avidas legiones, quo latior populatio foret, quattuor in cuneos dispertit; quinquaginta milium spatium ferro flammisque pervastat. non sexus, non aetas miserationem attulit: profana simul et sacra et celeberrimum illis gentibus templum quod Tamfanae vocabant solo aequantur. sine vulnere milites, qui semisomnos, inermos aut palantis ceciderant. excivit ea caedes Bructeros, Tubantes, Usipetes; saltusque per quos exercitui regressus insedere

Eller – i min översättning:

Våra trupper hjälptes fram av det ljusa stjärnljuset till Marsernas byar, och de omringade dem med posteringar medan de sov i sina sängar eller satt till bords, helt utan minsta oro inför vad som kunde ske, och de var helt utan vakter eller försvar. Så stort var deras slarv och oreda och detta var inte fred, utan snarare de  halvt berusades och ouppmärksammas dårskap och slapphet.

Caesar (Germanicus) delade sina trupper på fyra kolonner för att genomföra förintelsen av detta folk så mycket grundligare, och förödde hela landet till en omkrets av femtio mil (50 romerska mil är ca 75 km) med eld och svärd. Vi skonade ingen, varken baserat på kön eller ålder, och vi dräpte och slaktade dem alla. Alla byggnader förstördes, världsliga eller heliga, ja också Tamfanas tempel, som de kallade det – det som skulle varit alla dessa människors sista tillflykt. Vi fick inte en enda sårad bland de våra, som urskiljningslöst och helt utan nåd högg ned de halvsovande, obeväpnade eller överrumplade fienderna.

Bructererna, Tubanterna och Usipterna satte sig till motvärn vid underrättelsen om dessa dåd, och besatte bergspassen genom skogarna, som de våra måste passera på återvägen..

Hur många Marser som dog  vid detta folkmord har aldrig fastställts, men vissa av dem – bland annat deras överhövding Mallovendus överlevde, och ortnamn som Marsberg, Volkmarsen och Obermarsberg i övre Hessen bär ännu deras namn. När Karl den Stores kristna soldater kom, 800 år senare, hade befolkningen i Obermarsberg i alla fall lärt sig läxan, och Widukind, sxarnas sista hedniska kung, ledde de överlevande till grottor i närheten, som de kristna mördarna aldrig hittade.

 

Sk ”special operations” ca 2000 år före krigen i Afghanistan och Vietnam. Stormakten är sig alltid lik !

Fortfarande firar man vid Rhen och i Hessen något som kallas ”Rosenmontag” och som infaller på olika datum vid vårens början varje år. Vanan går ut på att karnevalståg med stora vagnar skall köras genom gatorna, men allt har kristifierats nu, och ingen förstår längre sedens hedniska ursprung, och kommer ihåg Nerthus, Tamfana, Frau Holle eller Gerd, som festen vid vårens början ursprungligen var till för att hylla eller ära.

Historien har sina växlingar, men Hedendomen består.

År 2020, den 24 februari, körde en kristen galning rakt in i en fredlig folkmassa som firade ”Rosenmontag” eller gudinnan i just Volkmarsen, och han har fortfarande inte fått någon dom, trots att han skadade 154 personer

Igår löpte en 20-årig muslim amok med kniv i centrala Vetlanda, och högg ned minst 8 personer, innan Polisen sköt honom i benet. Händelsen rubriceras som terror-brott. Också Monoteismen är sig lik, i alla tider. Vi vet vad den går ut på. Precis som i det gamla Rom, vill Monoteisterna utplåna, förinta och dräpa alla folk och alla stammar, som inte tycker som de själva – och det är faktiskt hela saken…

Hur SVT Öst vinklar nyheter om utgrävningen vid Aska

För en tid sedan publicerade östgötaradion och SVT en arkeologisk nyhet, som man i vanlig ordning vänt upp och ned på, samt feltolkat.

Föga förvånande, måste man säga, för samma källa har publicerat många felaktigheter om svensk arkeologi även förut. Man påstår att fynden av ett tjugotal sk ”guldgubbar” eller drygt centimeterstora guldbleck från byn Aska, som inte alls ligger vid Vadstena, utan halvvägs mellan Vadstena och Skänninge skulle vara ”unika”, men det stämmer inte, annat än sett i ett snävt Östgötaperspektiv. Förut har man nämligen bara hittat två sådana guldbleck i just Östergötland, men de är mycket vanligt förekommande över hela Norden, just när det gäller Vendeltid eller sen Järnålder.

Arkeologen Martin Rundkvist och ett guldbleck från Östergötland

SVT påstår också felaktigt, att guldblecken skulle föreställa ”Asagudar eller Kungligheter”. Det vet man för det första inte alls, eftersom det bara är en teori, men långtifrån bevisat. För det andra har många forskare tolkat de hundratals guldbleck av samma typ som man hittat på många platser i Blekinge, Sveland och även i ansamlingar om minst 50-60 stycken vid Gudahovet på Uppåkra i Skåne (det är INTE ett ”kulthus” och INTE ett ”Tempel” men just ett Gudahov) som varande ett bröllopspar, eller Frej och Gerd, som är av Vanernas och INTE Asarnas släkte.

Också vid Sorte Muld på Bornholm har man hittat nära 2500 guldbleck, de flesta mycket små, som deponerats i gropar runt ett Gudahov, och alltid i vad man kallar ett ”sakralt kontext” och alltså i samband med religionsutövning eller Asatro. Ifall de okunniga journalister som belamrar SVT:s redaktioner bara brydde sig om att göra en enda minuts ”research” och skötte sitt arbete – exempelvis genom att googla på ordet Guldgubbar – svårare än så behöver det inte vara..

Fynd från stolphål vid Uppåkra

Fynden från Östergötland är alltså inte alls så ”unika” som man påstår, utan representerar en fyndkategori som varit väl känd och utforskad ända sedan 1970-talet. Man förmodar, att guldblecken nästan alltid offrats av bröllopspar – och inte alls kungligheter – vid bröllop i Gudahoven – så har fynden ofta förklarats. Det förklarar också varför de var så små och tunna – det rörde sig bara om ett symboliskt offer, medan vigselringar och andra trohetsbevis förstås var värdefullare och då som nu var avsedda att bäras av de agerande själva.

Andra bleck föreställer krigarfigurer, djur som älg eller björn, samt ofta också vildsvin. De har man förklarat som tacksamma gåvor för god jaktlycka, framgång i strid eller återvunnen hälsa – precis som senare ”offerkast” av mynt i källor och liknande. Guldblecken behöver alltså inte alls röra sig om ”kungligheter” och heller inte om gudar, eftersom det mesta tyder på att de var vanligt återkommande inslag i den stående religionsutövningen, eller med andra ord Asatron. Var för sig har de synnerligen litet metallvärde, men de gjordes små och med otroligt fina detaljer, antagligen för att dåtidens hantverkare ville visa vad de kunde, och för att det skulle vara enkla gåvor för vanligt folk.

Några av de figurer som avbildas på de centimeterstora blecken kan i och för sig vara Asar – Tyr med spjutet, en stående kvinnofigur som liknar bildstenarnas Frigg och Oden (längst ned till höger på exemplen från Sorte Muld ovan) låter sig kanske identifieras, men det är som sagt en hypotes, inte fakta.  Inom kort skall det också hållas ett digitalt föredrag på Gamla Uppsala muséets sajt om ämnet – men varför SVT inte bryr sig om att ta reda på riktiga fakta, är outgrundligt – för det vete Gudarna !

Byn Aska hyste på sin tid ett mer än 50 meter långt långhus, ja en hel Kungahall – och varför SVT inte nämner det alls, när man vetat om det ända sedan 2017 är också en gåta – varför hela tiden systematiskt utelämna de mest intressanta detaljerna..

Kungahallen vid Aska, över 50 meter lång, var minst lika ståtlig som Hrolf Krakis Kungshall vid Lejre i Danmark, som mätte mer än 60 x 12 meter

Jodå – Ostara har visst varit dyrkad…

Människor som bara ”slöläser” på svenska Wikipedia, utan att använda flera källor och sakligt kontrollera dem, ger jag inte mycket för. På den svenska versionen har den kristne fanatikern Lars Lönnroth skapat sig ett hem, och vi vet alla, att internet är fullt av förvanskningar – men fakta kan kontrolleras. Att Påsken och firandet av vårens ankomst i själva verket är en hednisk tradition och inte en kristen, har de flesta bildade människor i Sverige numera förstått. Den firas inte till minne av en sinnessjuk Jehova eller Allah, vars enda längtan är att ge sig på sin egen son och tortera ihjäl honom, eftersom detta skall vara det enda sättet som sagde Jehove eller Allah kan blidkas, eftersom han annars sägs bli rysligt ond och i sin fullkomligt besinningslösa vrede kan ge sig till att förgöra hela mänskligheten, vilket då ska vara grunden i den kristna tron. Sådan är Monoteismen…

Allt som behövs är en eländig skäggmops till Hipster, två plankor, fyra spik och en TORS HAMMARE…

Döm själv om en sådan tro eller sådana gudar alls är något man bör följa, eller om en gud som måste döda sin egen son – eller annars ge sig på hela mänskligheten och döda den också; ens kan sägas ha ett beteende eller uppförande, värdigt en gud.

Man inser lätt vilken Gud som är starkare…

Men vi hedningar skall ha en vårgudinna, benämnd Eostre eller Ostara, som var flitigt dyrkad ibland kontinentalgermanerna, även om hon var mindre känd uppe hos oss i Norr. Så långt är svenska Wikipedias information rätt. Man påstår, att endast den engelske munken Beda Venerabilis från 700-talet skulle vara den enda källa vi har till existensen av Eostre, och att hennes fest skulle varit firad runt vårdagjämningen, 21 Mars, medan Eosturmonath eller öppningsmånad skulle vara en direktöversättning av latinets april.

Jodå, Ostara har visst varit dyrkad, men inte i Norden under Vikingatid, utan under kontinental Bronsålder och Romersk Järnålder…

Det är fel i sak, eftersom det finns många andra vittnesbörd om Eostres existens. Eftersom både engelskan Easter och tyskans Ostern har samma upphov, har man mycket goda skäl att misstänka att Ostara måste ha varit en mycket välkänd kalendarisk eller mytologisk företeelse ibland alla kontinentalgermaner, och att hennes ursprung går mycket långt tillbaka i tiden, då dessa ord och uttryck är flera tusen år gamla. Det bevisas ur etymologin, eller ordens ursprung.

Men vem var då Ostara ?

Som vi ska få se, är Ostara eller Eostre bara Moder Jord med ett annat namn…

Hon är känd från hundratals ortnamn, både på de brittiska öarna och i Tyskland. Etymologerna har härlett hennes namn från ett proto-indoeuropeiskt *Ausṓs, vilket gör henne minst 4000 år gammal som företeelse. I Tyskland finns mer än 150 romerska inskrifter till ära för Matronae Austriahenae, eller Ostara-mödrarna, som var en trefaldig ödesgudinna likt Parcerna i Rom, Moirerna i Grekland eller Nornorna hos oss.

Vi vet också att gudinnans namn har samband med väderstrecket Öster, varifrån morgonrådnaden och våren tänks komma, och att det i Nordisk mytologi finns en manlig dvärg kallad Austri, som bevakar soluppgången vid ”Dellings dörr”. Att just vårdagjämningen, vårens soluppgång och vårdagjämningspunkten på horisonten varit viktig redan för bronsålderns bönder, bevisas också av bronsåldersföreteelser som guldhatten från Berlin och Himmelsskivan från Nebra, och det är i sammanhang som dessa, som Ostaras rätta identitet skall sökas, inte i påskharar och Freja, som ju är gudinnan för Maj och valborg, som inträffar långt senare.

Den sk ”Himmelsskivan från Nebra” kunde användas för att bestämma vårdagjämning och Midsommar mycket exakt, redan 1600 fk.

Redan den tyske sagoforskaren Jacob Grimm satte Ostara och gotiskans austr i samband med Nerthus, jordgudinnan. Vårsådden inleddes ju i vårdagjämningens tid, om man ser till hur det var nere på kontinenten, och detta har sedan urminnes tid varit det viktigaste för alla bönder. Att vårsådd och Jordens gudinna hör ihop, är också lätt att förstå. Grimm såg Ostara som ett slags soluppgångsgudinna, eventuellt Nerthus eller jordens egen dotter, ungefär som grekernas Kore var dotter till Persephone, underjordens gudinna. Hon rövades bort av Hades och fängslades i underjorden, men varje vår återkom hon, och bröt sig fri ur sitt fängelse. Och då kom markens gröda åter.

I England fanns och finns en ort kallad Austerfield eller Eostrefeld , campo qui dicitur Oustraefelda, Northumberlands motsvarighet till Marsfältet, där också romarna höll ting och militärparader i Mars. Dit samlade 600-talet kung Aldfrith av Northumberland sina kyrkliga dignitärer för att ordna förhållandena i ett då kristet rike, och varför skulle han alls ha gjort det, om inte åkerjorden, mars och vårens inträde haft ett klart samband, och Eostre varit en ytterst viktig kalendarisk fest, ja kanske den viktigaste tidpunkten på året ? Jag citerar, från engelska Wikipedia:

Eastry (Eastrgena, 788 CE) in Kent, Eastrea (Estrey, 966 CE) in Cambridgeshire, and Eastrington (Eastringatun, 959 CE) in the East Riding of Yorkshire.[13]
The element *ēoster also appears in the Old English name Easterwine, a name borne by Bede’s monastery abbot in Wearmouth–Jarrow and which appears an additional three times in the Durham Liber Vitae. The name Aestorhild also appears in the Liber Vitae, and is likely the ancestor of the Middle English name Estrild. Various continental Germanic names include the element, including Austrechild, Austrighysel, Austrovald, and Ostrulf.[14]—-Writing in the late 20th century, Rudolf Simek says that, despite expressions of doubts, Bede’s account of Ēostre should not be disregarded. Simek opines that a ”Spring-like fertility goddess” must be assumed rather than a ”goddess of sunrise” regardless of the name, reasoning that ”otherwise the Germanic goddesses (and matrons) are mostly connected with prosperity and growth”. Simek points to a comparison with the goddess Rheda, also attested by Bede.[17]

Bedas värde som källa kan alltså inte förnekas eller ignoreras, och allt pekar på att Ostara eller Eostre var en fruktbarhetsgudinna med starkt samband till Jorden och våren, inte en gryningsgudinna.  Rheda eller Reda har identifierats som ett annat namn för jordgudinnan, eller Nerthus, men också ett namn för tiden efter snösmältningen i Mars och februari, när ”jorden reder sig” som man ännu säger i Danmark och Skåne.Njärd, Jord, Gerd, Earth, Hertha eller Rheda är alla olika namn för en och samma jordgudinna, och det är alltså henne man firar, inte Freja. De matronae Austriahenae som nämns i de tyska inskrifterna från Rhendalen och Friesland tänktes väl som Nornorna bo nere under jorden, vid Urdarbrunnan håll, och det fanns också en särskild klass av kalenderpräster, Austriates, som tydligen kunde bestämma vårdagjämningspunktens läge, och rätta tidpunkten för att börja ploga och så.

Kanske var den sk ”Guldhatten från Berlin” som också var en mycket exakt kalender, Austriates eller kalender-prästernas attribut…

Också på Kiviksgravens hällar finns ”tidskäglor” liknande kontinentens ”guldhattar”.  Flera fynd har gjorts, från Östersjön till Alperna…

 

Man har i tysk litteratur också nämnt Asynjan Var, eller ”Varblot” som en missuppfattning av själva vårblotet, och antagit henne varit den ”soluppgångens gudinna” som syns också i den grekiska Iris och Hinduernas Ushas, som också är gryningen eller den uppåtgående solen om våren. I Tyskland finns också Osterode, Osterholz oder Oesch och många andra platsnamn, som har klar koppling till Ostara, respektive himlen i Öster. I Westfalen och Sachsen har man hittat stora stenblock eller offerstenar, som kallas ”Osta-Stein” eller dylikt, en del av dem också försedda med runinskrifter. „dhu gautar osta, ous il sin grosta –“ (in etwa: „Du guter Osta, aus deinem Antlitz leuchtet –“). Detta, tillsammans med mer än 150 germano-romerska inskrifter till ära för Authrinehae, Auðrinehae, Audrinehar und Autriahenae bevisar bortom allt rimligt tvivel, att Ostara faktiskt varit dyrkad, och att vad som står på svenska Wikipedia är fel i sak.

Också gudinnor som grekernas Eos, romarnas Aurora, och den litauiska Aušrinė har alla samma ursprung, rent etymologiskt sett. Ostara måste vara en mycket gammal gudinna, som dyrkats över hela det Indoeuropeiska området. Ushas, hinduernas variant av samma gudinna, nämns redan i Rigveda för över 4000 år sedan – och hon är fortfarande flitigt dyrkad i just Indien, varför man inte behöver vara en inpiskad ”Lönnrothare” och förneka vårgudinnas existens, vilket är fullständigt omöjligt att göra..

Gudinnan Ostara – som också är Gerd –  har alltså ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och hon har varit mycket dyrkad och spridd redan under bondestenålder och tidig bronsålder, men senare kom hon i skymundan för andra gudinnor och uppgick kanske helt i Nerthus gestalt. Med Freja har hon ingenting att skaffa, associationen till harar och kaniner till trots. Det är Ostara och den Goda Jorden vi ska fira nu i påsk – för vi vill ha ett värdigt hedniskt firande, utan en massa lättklädda män på plankor, som blöder ur alla hål…

Låt oss fira livets fest, inte plågans och dödens, som hos dessa frånstötande kristna !

Ära den grönskande jorden, ni hedningar små – och sköt om er !

Snart är vi i Tranedagarna…..

Våren lär redan ha börjat i Sydsverige, och även andra år har jag skrivit om de olika hedniska vårfesterna i den här bloggen. När våren ska firas har man alltid haft olika åsikter om, beroende på var i landet eller var i Europa man bor. I år har Skånes kusttrakter och Sudret på sydligaste Gotland inte haft någon vinter alls, om man följer SMHI:s definition om att vinter är den årstid när medeltemperaturen för varje dygn är under noll grader Celcius.

Men redan mellan den 15:e Februari och den 20:e Februari blev det plötsligt vår i Skåne, på Öland och i sydvästra Götaland, medan våren spred sig över Västgötaslätten, in i Tåkernbygden i Östergötland och så anlände också runt Vänern innan Februari månads slut. En Norrlänning eller en boende i Luleå eller Sävar i Norrbotten skulle nog skratta, om man på fullt allvar föreslog honom att det skulle råda vår den 1 Mars, eller ens den 4 Mars, som vi har idag. Vid det laget ligger snön ännu meterdjup vid Bottenvikens norra kust, och eftersom Hedendomen och Asatron är en naturreligion, passar det sig verkligen inte att fira några fester till vårens ära innan marken är snöfri, och det kan dröja långt fram i slutet på April eller in i Maj för de nordligaste svenska bygdernas del.

Jorden reder sig” eller ”Gerd gör sig redo” säger man om denna tid, innan moder Jords eller Gerds stora uppvaknande, hon som också är Hertha eller Earth i andra delar av det hedniska Europa…

De kristna firar med början i morgon sin fasta, som de tror det är en av deras fester, fast ingenting kunde vara felaktigare. Att fastan ligger som den gör, beror bara på de naturliga förutsättningar som råder i Nordeuropa. Där är förråden nästan slut efter en lång vinter, och som jag berättat under avsnittet om Disarblot här ovan, var offret till Diserna, eller de skyddande kvinnliga makterna, bara en förberedelse inför den vårfest till Gerds och jordens ära, som inträffade något senare på året, vanligen i början av månaden Mars. Etnologen Carl Herman Tillhagen, som också var expert på komparativ mytologi, märkte att det fanns en för alla Indoeuropéiska folk gemensam tradition, som i Sydsverige och Danmark kallats ”att springa trana” och den har också antika förebilder. Traditionen går ut på, att så fort det blev bar mark och frostfritt, skulle man springa barfota över åkrarna för att härda sig, och få starka fötter, och inte få ”transprickor” i trampdynorna under det kommande året. Det är inte så konstigt, för alla behöver vi återuppta vår träning såhär års, om vi inte kunnat åka skidor eller syssla med andra utomhusaktiviteter under Vintern – och de hedniska tradtionerna utgår egentligen bara från vad som är sunt och naturligt för människan.

Tillhagen skrev i sin bok ”Vår kropp i folktron” såhär: Detta är en mycket gammal vårsed av fruktbarhetskaraktär, som så småningom nivellerats och övertagits av barnen som en rolig lek, lämplig att ta till för att markera tidpunkten då man fick börja gå barfota

Men redan i antikens Grekland fanns det en långdans, kallad ”Geranos” eller Trandansen, som skulle dansas så här års. Den skulle härma labyrinten i Knossos och dess vindlingar – eller den plogade åkerns fåror och härma Tranornas hoppande rörelser på åkrarna – tidpunkten var i Grekland bestämd till början av Februari, där Romarnas Lupercalia-fest också låg – den markerade ju det Romerska nyåret och början på jordbruksåret längre söderut – föga förvånande – eftersom våren i Medelhavsområdet ju kom ungefär en månad före den kom hit till oss, och så är det ju fortfarande..

Redan på mykenska vasmålningar, sådär 1600 år före kristus, finns samma långdans med barbröstade kvinnor (som på det Minoiska Kreta) med. Och inte bara det. Så långt borta som i Persien tänder man också eldar, och hoppar över dem, som för att härma tranornas rörelser – detta kallas NewRoz eller det kurdiska nyåret, enligt Zoroastrisk tradition från början, mer än 5000 år av historisk kontinuitet. Vad har kristendomen och Monoteisterna att sätta emot detta ? Deras religion är ju inte ens hälften så gammal… I Danmark och Skåne skulle ”Tranafton” firas redan omkring den 5 Mars. I Mellansverige har det varit vanligare att förlägga datumet till 25 Mars eller vårdagjämningen – ibland också på Vårfudagen – Freja eller Gerd har ibland uppfattats som ”Vårfrun” och det har skett långt fram i tiden, eftersom man inte dyrkade någon kristen jungfru maria.

Ja, ända in i det kristna Fettisdagsfirandet i USA, eller ”Mardi Gras” som det kallas, har lite av de hedniska Lupercalia- och Trandans-traditionerna letat sig in – fast detta går inte att leda i bevis. Där är det numera sed, att alla kvinnor – främst de yngre – ska visa rattarna, pattarna, ja brösten till Moder Jords och fruktbarhetens ära, för lite färgade halsband i plast Detta var inte alls nytt på Kreta, där man firade Perspehone och Moder Jord…

Intet nytt under Solen eller ovan Kjolen – statyn på bilden är över 3500 år gammal…

Men Tranan då – var kommer den in i bilden ? Jo, tranor och storkar fångar gärna ormar, ödlor och andra djur, som tillhörde Moder Jord – och Tranans återvändande om Våren tolkades som ett säkert vårtecken. I genomsnitt lär den berömda Trandansen vid Hornborgasjön – en gammal hednisk offersjö – infalla just omkring den 25 Mars, och i Skåne hade man ett gammalt stäv som sa:

”Första Torsdan i Tor
trår Tranan på Skånes jor
Andra Torsdan i Tor
kastar hon het sten i Jor.
Och tredje Torsdan i Tor
bär hon ljus i säng…”

I Skåne var nämligen Mars den första månaden på året, och man förväxlade det gamla namnet på Januari – Torsmånad med månaden Mars, som ju egentligen hette Vårmånad. Talesättet om att ”Tranan bär ljus i säng” syftade på att det blivit så ljust ute, att man kunde gå till sängs utan att natten mörknat, och på 1800-talet gav det upphov till skickandet av ”Tranbrev” och allehanda upptåg, som mest blev till för barn, och blev ”gesunkenes kulturgut” som det heter, fast det från början rört sig om Hedniska årsfester..

”Tranbrev” och liknande har skickats långt fram i tiden, främst i Småland…

Och moder Jords fest kan förvisso firas på olika sätt…

I nästan alla kulturer – också utanför Europa – har tranorna kopplats till återfödelse och liv. Så är fallet både i Japan och Ryssland, till exempel, fastän de länderna har helt olika kulturer. Tranan är också vaksamhetens fågel, och brukar avbildas stående på ett ben med en sten i ena klon – man trodde att Tranorna sov på detta sätt för att hålla sig vakna och skydda sig mot inkräktare – om en trana nickade till, skulle den tappa stenen och därför genast vakna… Idag ståtar inte mindre än tre svenska kommuner, Tranås, Tranemo och Bollnäs med Tranor i sina vapen, och förutom att Tranemos trana har en glasblåsarpipa i ena klon, återger båda två myten om Tranans vaksamhet…

I Skånes Tranås finns till och med ett Tran-monument numera, som avtäcktes förra hösten, när tranorna drog bort från Sverige. Det var smeden och konstnären Kjell Nilsson, som gjorde en över två meter hög och tvåhundra kilo tung trana i handsmidd plåt, med inidividuellt svetsade fjädrar. I både Ryssland och Japan associerar man de bortdragande tranorna på hösten med döden, medan deras återkomst på våren förstås symboliserar att livet vänder åter, precis som hos oss. För några år sedan – 2012- blev det stor uppståndelse, när ingen mindre än Vladimir Vladimirovitj Putin själv, vår käre granne, gav sig ut i ett ultralätt flygplan som han köpt för egna pengar, bara för att studera den Sibiriska tranan, som är utrotningshotad…

Soldaternas soldat och en kompetent Statschef, tillsammans med en trana (till vänster i bild)

Media i väst gjorde sig genast lustiga, och massor av karikatyrer publicerades, men vad ingen tänkt på, är att Tranornas flykt om hösten i Ryssland står för något helt annat. I Ryssland finns det sedan 1968 en känd sång, Zjuravli, som är skriven av den Avariske poeten Rasul Gamzatov från Dagestan i Kaukasus, där de sista Avarerna bott, sedan de fick stryk av Varjager och svenska Vikingar på 800-talet. Sången har sedan dess stått som en symbol för de stupade i ”Det stora fosterländska kriget” eller andra världskriget, som ju som bekant slutade våren 1945 och det var i hög grad både sin känsla för poesi och patriotism, som Putin syftade på, den gången han flög med tranorna… Men i denna känsla för naturen, att flyga åt norr eller söder till som en fågel – finns också en stor hedendom. Och vem kan kritisera en man för hans känslor, för hans sinne för naturens skönhet, eller för den delen poesi ? Själv förstår jag den där Statschefen i ett nära grannland av hjärtat, och jag delar hans känslor…

Ryskt frimärke till minne av de fallna i Världens blodigaste krig…

En rysk sångare, som hette Mark Bernes, fick tag i den avariska texten, och fast han var döende i cancer och inte skulle leva mer än i åtta månader efter det, sjöng han in sången på ryska, och den var en stor hit för Putins egen generation. Bland annat sade Bernes, innan han dog: Det finns en lucka i tranornas plog. En dag kommer jag att förena mig med dem och från himlen kommer jag att ropa ner till er som jag lämnat på jorden.

Ytterst sett var det emellertid en helt annan tradition, som har med tranor att göra, som i sin tur hade inspirerat Gamzatov (se färgad länk). I Hiroshima och Japan finns fortfarande en tradition att vika papperstranor som ett minne efter de som dött i sviterna av USA:s kärnvapenattacker, eller moderna miljökatastrofer, och vid Fredsmonumentet i Hiroshima ligger de mycket riktigt än i mångfärgade drivor, som en stilla manifestation av tranornas påstådda förmåga av pånyttfödelse och fred…

Lägg till Tranbäret, som på engelska heter Cran(e)berry, på tyska kran(ichen)beer, och som också heter Traneber på norska och isländska, sen gammalt en halvodlad kulturväxt i Norden, som också växer vild på de myrmarker, där tranorna håller till. I gamla tider – särskilt i Norrland och de Götaländska skogslandskapen – drack man tranbärssaft, utblandad med vatten för att hålla sig vid liv under den långa vintern, och innan den nya våren slutligen kom. Det hade enkla och rationella skäl. Tranbärets blommor lär likna en långhalsad trana, och därigenom har växten fått sitt namn. Dessutom var det en utmärkt C-vitaminkälla, för övrigt en av de få vitaminkällor man alls hade, förutom blåbär och lingon.

Enligt gammal folkmedicin skulle tranbärssaft dessutom hjälpa för urinvägsåkommor och kvinnosjukdomar, men det har aldrig bevisats i labratorietest. Förutom det är Tranornas röda bär, som växer upp i deras spår bra mot streptokocker i munhålan, som orsakar karies, och bären kan till och med ha cancerdämpande , immunförsvarshöjande och blodstärkande effekt – alltsammans har visat sig i nyare kliniska test från 2017 och framåt, fast laboratoriebevis har man inte ännu... Enligt läkare i USA har tranbärsjuice, blandat med blodförtunnande medel typ warfarin (som egentligen är ett råttgift) och apixaban till och med en accelerande effekt på förtunningen, och kan hjälpa till att lösa upp blodproppar – men detta är gammal visdom, som varje Hedning redan vet och kan.

Nåja. Snart är det Tranedagarna, och sista nedanet i Mars heter Tran-nedan. Våren är i antågande. Var så säker…

”Skåda ! Tranan om Vintern sticker näbben under ena vingen, och inväntar Våren, stående på ett ben. Hon rör sig inte, men uthärdar allt ! Sådan är Överlevarens väg !!  Liknar inte den vägen livet hos de människor, som valt att leva för sin uppgift… ? Därför – håll fast vid den enda väg, som alls är värd att gå – Gudarnas och Livets !”