Jodå – Ostara har visst varit dyrkad…

Människor som bara ”slöläser” på svenska Wikipedia, utan att använda flera källor och sakligt kontrollera dem, ger jag inte mycket för. På den svenska versionen har den kristne fanatikern Lars Lönnroth skapat sig ett hem, och vi vet alla, att internet är fullt av förvanskningar – men fakta kan kontrolleras. Att Påsken och firandet av vårens ankomst i själva verket är en hednisk tradition och inte en kristen, har de flesta bildade människor i Sverige numera förstått. Den firas inte till minne av en sinnessjuk Jehova eller Allah, vars enda längtan är att ge sig på sin egen son och tortera ihjäl honom, eftersom detta skall vara det enda sättet som sagde Jehove eller Allah kan blidkas, eftersom han annars sägs bli rysligt ond och i sin fullkomligt besinningslösa vrede kan ge sig till att förgöra hela mänskligheten, vilket då ska vara grunden i den kristna tron. Sådan är Monoteismen…

Allt som behövs är en eländig skäggmops till Hipster, två plankor, fyra spik och en TORS HAMMARE…

Döm själv om en sådan tro eller sådana gudar alls är något man bör följa, eller om en gud som måste döda sin egen son – eller annars ge sig på hela mänskligheten och döda den också; ens kan sägas ha ett beteende eller uppförande, värdigt en gud.

Man inser lätt vilken Gud som är starkare…

Men vi hedningar skall ha en vårgudinna, benämnd Eostre eller Ostara, som var flitigt dyrkad ibland kontinentalgermanerna, även om hon var mindre känd uppe hos oss i Norr. Så långt är svenska Wikipedias information rätt. Man påstår, att endast den engelske munken Beda Venerabilis från 700-talet skulle vara den enda källa vi har till existensen av Eostre, och att hennes fest skulle varit firad runt vårdagjämningen, 21 Mars, medan Eosturmonath eller öppningsmånad skulle vara en direktöversättning av latinets april.

Jodå, Ostara har visst varit dyrkad, men inte i Norden under Vikingatid, utan under kontinental Bronsålder och Romersk Järnålder…

Det är fel i sak, eftersom det finns många andra vittnesbörd om Eostres existens. Eftersom både engelskan Easter och tyskans Ostern har samma upphov, har man mycket goda skäl att misstänka att Ostara måste ha varit en mycket välkänd kalendarisk eller mytologisk företeelse ibland alla kontinentalgermaner, och att hennes ursprung går mycket långt tillbaka i tiden, då dessa ord och uttryck är flera tusen år gamla. Det bevisas ur etymologin, eller ordens ursprung.

Men vem var då Ostara ?

Som vi ska få se, är Ostara eller Eostre bara Moder Jord med ett annat namn…

Hon är känd från hundratals ortnamn, både på de brittiska öarna och i Tyskland. Etymologerna har härlett hennes namn från ett proto-indoeuropeiskt *Ausṓs, vilket gör henne minst 4000 år gammal som företeelse. I Tyskland finns mer än 150 romerska inskrifter till ära för Matronae Austriahenae, eller Ostara-mödrarna, som var en trefaldig ödesgudinna likt Parcerna i Rom, Moirerna i Grekland eller Nornorna hos oss.

Vi vet också att gudinnans namn har samband med väderstrecket Öster, varifrån morgonrådnaden och våren tänks komma, och att det i Nordisk mytologi finns en manlig dvärg kallad Austri, som bevakar soluppgången vid ”Dellings dörr”. Att just vårdagjämningen, vårens soluppgång och vårdagjämningspunkten på horisonten varit viktig redan för bronsålderns bönder, bevisas också av bronsåldersföreteelser som guldhatten från Berlin och Himmelsskivan från Nebra, och det är i sammanhang som dessa, som Ostaras rätta identitet skall sökas, inte i påskharar och Freja, som ju är gudinnan för Maj och valborg, som inträffar långt senare.

Den sk ”Himmelsskivan från Nebra” kunde användas för att bestämma vårdagjämning och Midsommar mycket exakt, redan 1600 fk.

Redan den tyske sagoforskaren Jacob Grimm satte Ostara och gotiskans austr i samband med Nerthus, jordgudinnan. Vårsådden inleddes ju i vårdagjämningens tid, om man ser till hur det var nere på kontinenten, och detta har sedan urminnes tid varit det viktigaste för alla bönder. Att vårsådd och Jordens gudinna hör ihop, är också lätt att förstå. Grimm såg Ostara som ett slags soluppgångsgudinna, eventuellt Nerthus eller jordens egen dotter, ungefär som grekernas Kore var dotter till Persephone, underjordens gudinna. Hon rövades bort av Hades och fängslades i underjorden, men varje vår återkom hon, och bröt sig fri ur sitt fängelse. Och då kom markens gröda åter.

I England fanns och finns en ort kallad Austerfield eller Eostrefeld , campo qui dicitur Oustraefelda, Northumberlands motsvarighet till Marsfältet, där också romarna höll ting och militärparader i Mars. Dit samlade 600-talet kung Aldfrith av Northumberland sina kyrkliga dignitärer för att ordna förhållandena i ett då kristet rike, och varför skulle han alls ha gjort det, om inte åkerjorden, mars och vårens inträde haft ett klart samband, och Eostre varit en ytterst viktig kalendarisk fest, ja kanske den viktigaste tidpunkten på året ? Jag citerar, från engelska Wikipedia:

Eastry (Eastrgena, 788 CE) in Kent, Eastrea (Estrey, 966 CE) in Cambridgeshire, and Eastrington (Eastringatun, 959 CE) in the East Riding of Yorkshire.[13]
The element *ēoster also appears in the Old English name Easterwine, a name borne by Bede’s monastery abbot in Wearmouth–Jarrow and which appears an additional three times in the Durham Liber Vitae. The name Aestorhild also appears in the Liber Vitae, and is likely the ancestor of the Middle English name Estrild. Various continental Germanic names include the element, including Austrechild, Austrighysel, Austrovald, and Ostrulf.[14]—-Writing in the late 20th century, Rudolf Simek says that, despite expressions of doubts, Bede’s account of Ēostre should not be disregarded. Simek opines that a ”Spring-like fertility goddess” must be assumed rather than a ”goddess of sunrise” regardless of the name, reasoning that ”otherwise the Germanic goddesses (and matrons) are mostly connected with prosperity and growth”. Simek points to a comparison with the goddess Rheda, also attested by Bede.[17]

Bedas värde som källa kan alltså inte förnekas eller ignoreras, och allt pekar på att Ostara eller Eostre var en fruktbarhetsgudinna med starkt samband till Jorden och våren, inte en gryningsgudinna.  Rheda eller Reda har identifierats som ett annat namn för jordgudinnan, eller Nerthus, men också ett namn för tiden efter snösmältningen i Mars och februari, när ”jorden reder sig” som man ännu säger i Danmark och Skåne.Njärd, Jord, Gerd, Earth, Hertha eller Rheda är alla olika namn för en och samma jordgudinna, och det är alltså henne man firar, inte Freja. De matronae Austriahenae som nämns i de tyska inskrifterna från Rhendalen och Friesland tänktes väl som Nornorna bo nere under jorden, vid Urdarbrunnan håll, och det fanns också en särskild klass av kalenderpräster, Austriates, som tydligen kunde bestämma vårdagjämningspunktens läge, och rätta tidpunkten för att börja ploga och så.

Kanske var den sk ”Guldhatten från Berlin” som också var en mycket exakt kalender, Austriates eller kalender-prästernas attribut…

Också på Kiviksgravens hällar finns ”tidskäglor” liknande kontinentens ”guldhattar”.  Flera fynd har gjorts, från Östersjön till Alperna…

 

Man har i tysk litteratur också nämnt Asynjan Var, eller ”Varblot” som en missuppfattning av själva vårblotet, och antagit henne varit den ”soluppgångens gudinna” som syns också i den grekiska Iris och Hinduernas Ushas, som också är gryningen eller den uppåtgående solen om våren. I Tyskland finns också Osterode, Osterholz oder Oesch och många andra platsnamn, som har klar koppling till Ostara, respektive himlen i Öster. I Westfalen och Sachsen har man hittat stora stenblock eller offerstenar, som kallas ”Osta-Stein” eller dylikt, en del av dem också försedda med runinskrifter. „dhu gautar osta, ous il sin grosta –“ (in etwa: „Du guter Osta, aus deinem Antlitz leuchtet –“). Detta, tillsammans med mer än 150 germano-romerska inskrifter till ära för Authrinehae, Auðrinehae, Audrinehar und Autriahenae bevisar bortom allt rimligt tvivel, att Ostara faktiskt varit dyrkad, och att vad som står på svenska Wikipedia är fel i sak.

Också gudinnor som grekernas Eos, romarnas Aurora, och den litauiska Aušrinė har alla samma ursprung, rent etymologiskt sett. Ostara måste vara en mycket gammal gudinna, som dyrkats över hela det Indoeuropeiska området. Ushas, hinduernas variant av samma gudinna, nämns redan i Rigveda för över 4000 år sedan – och hon är fortfarande flitigt dyrkad i just Indien, varför man inte behöver vara en inpiskad ”Lönnrothare” och förneka vårgudinnas existens, vilket är fullständigt omöjligt att göra..

Gudinnan Ostara – som också är Gerd –  har alltså ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och hon har varit mycket dyrkad och spridd redan under bondestenålder och tidig bronsålder, men senare kom hon i skymundan för andra gudinnor och uppgick kanske helt i Nerthus gestalt. Med Freja har hon ingenting att skaffa, associationen till harar och kaniner till trots. Det är Ostara och den Goda Jorden vi ska fira nu i påsk – för vi vill ha ett värdigt hedniskt firande, utan en massa lättklädda män på plankor, som blöder ur alla hål…

Låt oss fira livets fest, inte plågans och dödens, som hos dessa frånstötande kristna !

Ära den grönskande jorden, ni hedningar små – och sköt om er !

Annonser

I vilket Odelsarven och andra spekulerar om Arkeoastronomi…

Arkeoastronomi, alltså vetenskapen om tidiga civilisationers och kulturers astronomiska vetande, är en jämförelsevis ny vetenskap, och ett föga utvecklat forskningsfält. För att lyckas inom detta ämne måste man ha tvärvetenskapliga insikter, och inte bara vara bildad inom historia, arkeologi och mytologi, utan också ha kunskap om astronomi, liksom om traditionell lärdomshistoria i övrigt, och dessutom vara fast förankrad inom den kultur man studerar.  Jag har redan nämnt Daniel Vagerstams sajt ”Sagas From the North” där ni kan finna många inlägg om just Arkeoastronomi, och de gamla nordbornas syn på stjärnhimlen och Världsalltet, frånsett vad jag själv sa om den märkliga överensstämmelsen mellan Asatrons skapelsemyt och den moderna fysikens ”Big bang teori” tidigare i veckan, eller detta med gnistan i Ginnungagap…

Jodu nalle ! Det sägs att det finns något som heter STORA BJÖRN däruppe, och dit får vi säkert komma när vi dör...” (Varje kultur har sina astronomiska föreställningar)

Om detta låter alltför spekulativt för er, så kan ni minnas att Stjärnbilden Karlavagnen – som de flesta svenskar nog känner igen – faktiskt fått sitt namn efter Tors Vagn och att vi de facto känner till de nordiska namnen på ännu fler konstellationer än så, även om det då och då dyker upp olika teorier om vilka stjärnbilder som har avsetts med vilka namn. Nu ger sig den norska – och ibland ganska spekulativa och personligt hållna sajten Odelsarven, skriven av Vegard Solheim in i debatten – också denna sajt har jag skrivit om förr, och även dess rika artikelarkiv kan rekommenderas..

Visste ni att det finns ett svenskt vetenskapligt sällskap för arkeoastronomi och etno-astronomi ? Man kan faktiskt hitta dem på Facebook…

Odelsarven bygger i sin tur på den isländske professorn Gisli Sigurdsson, som anser att hela Asatron kan förklaras utifrån kosmologiska termer, eller med andra ord att vad vi numera kallar ”myter” faktiskt till mycket stor del bygger på konkreta observationer av stjärnhimlen, och vad som rör sig där.  Nu är det i och för sig att åtskilligt förenkla Eddan, enligt vad jag själv anser, eftersom Hávamál till exempel bygger på mycket konkret livsvisdom, och att Asatron förstås har en andlig eller religiös dimension, precis som alla andra organiserade religioner – för Asatron är och var organiserad – den är visst inte någon flummig och oorganiserad ”forn sed”.

Gisli Sigurdsson anser att Vintergatan i själva verket är världsträdet Yggdrasil, en teori som föreslogs redan 1994 av en isländsk läkare och Paleoastronom vid namn Björn Jónsson, som ansåg att stjärnbilden skorpionen skulle motsvara Nidhögg, draken som gnager på Världsträdets rötter (Boken ”Star myths of the Vikings” från 1994 – som jag själv fått av en intresserad broder i Särimner, tillika Frimurare innehåller mycket mer fantasifullt stoff än så).  Svårigheten med teorier som de här är dels att hitta konkreta arkeologiska bevis, eller att härleda de beteckningar på stjärnbilder som de facto och bevisligen står i sagorna till rätt konstellation på himlen.

På Wikipedia kan man till exempel få veta, att de tre stjärnorna i Orions bälte skulle ha benämnts Friggerocken, alltså Friggs spinnrock. Detta är ett påstående, som också Odelsarven upprepar. Problemet är bara, att i Dalsländsk och Värmländsk sentida tradition, är det Cassiopeja som är Friggerocken – stjärnbilden liknades även av antikens greker vid en kvinna, som sitter ner och spinner – men på Vikingatiden fanns inga spinnrockar alls, eftersom spinnrocken som vi känner den uppfanns först på 1300-talet – och enligt andra traditioner spinner Frigg molnen på himlen under Dagtid..

Nu är det visserligen också så – som jag själv råkar känna till – att sländan, som man tidigare spann på, eller skytteln i en vävstol råkar heta ”roccetta” på  tidig italienska, och att man språkhistoriskt sett möjligen kan ha fått ordet ”rock” om spinnrocken därifrån, redan på 800-talet eller långt tidigare – Men, i alla fall… Stjärnbilden Orion, i vilken Orions bälte ingår, hette för de gamla nordborna Aurvandil eller Örvendel – Saxo Gramatticus kallar honom ”Horvendille” och han var enligt Eddan en väldig jägare, som följde med Tor på hans expedition österut till Jotunheimen (Karlavagnen roterar som man vet runt himmelskupan, och Tor kan mycket riktigt ses färdas österut, och tillbaka igen). Men Örvendel blev sårad i österled, och blev buren tillbaka av Tor, på hans rygg, och råkade under färden genom Elivågor (som en del har liknat vid Vintergatan) förfrysa sin ena tå – denna bröt Tor av, och kastade upp på himmelskupan. På Wikipedia påstår man nu – helt självsvåldigt och utan källhänvisningar att stjärnan ”Örvendelstå” skulle vara polstjärnan, medan alla andra forskare tror att Örvändelstå är den ljusa stjärnan Rigel, som mycket riktigt bildar Orion – Aurvendels ena fot..

För att ytterligare förvirra finns det Engelska, tidigmedeltida texter, där ”Earendel” på gammalengelska blivit till morgonstjärnan, eller Venus – vilket dock bevisligen är en kristen tradition, eftersom de kristna inte vågade nämna Freja eller Venus, som ju har namnsdag just idag, enligt den svenska almanackan. För att summera, så finns det alltid en hel del gemensamma problem inom paleo- eller arkeoastronomi, oberoende av vilken kultur man studerar.

Ett av dem är att olika folk naturligtvis dragit gränserna för stjärnbilderna på helt olika sätt, beroende på vilka figurer man tyckt sig se på stjärnhimlen.

I Grekland, Egypten och Rom kunde man exempelvis tala om stjärnbilden Lejonet, eftersom alla ju visste hur ett lejon såg ut, och att ett sådant bör ha en lång svans. Men här uppe i Norden fanns inga Lejon, och följaktligen kom samma stjärnbild att liknas vid något helt annat – och sakna den långa svansen.

På Tullstorp-stenen i Skåne finns Fenrisulven avbildad, och den verkar onekligen motsvara stjärnbilden Leo eller Lejonet, enligt Daniel Vagerstam, fast nu med en helt annan form på huvud och svans än lejonets traditionella, eftersom man tagit med andra stjärnor i själva ”bilden”. Lapparna kallar exempelvis Karlavagnen för Skopan eller Kåsan, eftersom de ju saknar vagnar i sin kultur.  Och så här håller arkeoastronomerna på – utan så värst många avbildningar – annat än på stenar och hällristningar samt enstaka arkeologiska föremål, som Himmelsskivan från Nebra i Tyskland, gjord 1600 före kristus – som bevisligen kan användas som ett primitivt astrolabium eller stjärnkompass..

Arkeoastronomi må vara ett spännande forskningsfält, för amatörerna så väl som för proffsen och akademikerna, men riktigt vetenskaplig blir den bara, om man kan utgå från konkreta fynd och faktiska observationer. Odelsarven redovisar en ”table of correspondences” eller en korrespondens-tabell (välkänd form av uppställning för alla som studerat olika ockulta system) på planeter och gudar, som jag tycker haltar åtskilligt – och som också bygger på Gisli Sigurdssons rön—

Merkur – Loke

Venus – Frøya

Tellus – Jord/Rindr/Fjörgyn

Luna – Måne

Mars – Tyr

Jupiter – Thor

Saturn – Heimdal

Uranos – Odin

Neptun – Njord

Pluto – Hel

Faktum är, att som Baeksted och många andra redovisat, så var det Oden som romarna liknade vid Merkurius, och inte Loke. Merkurius var ju de dödas följeslagare, och budbäraren-vandraren bland gudarna, och alla vet vi, att detta är typiska Odensdrag. Att Jord, Rind, Gerd och Fjörgyn är benämningar på jorden, är allmänt känt, liksom att Freja och Venus är samma gudinna. Men Nanna i Baldersmyten är också en mångudinna, och att sätta in Heimdal för Saturnus är onekligen minst sagt djärvt, med tanke på hur Saturnus eller Kronos beskrivs i Grekisk mytologi – och de yttre planeterna Uranus, Neptunus och Pluto kan inte upptäckas utan teleskop – och de var knappast kända under hednisk tid…

En sak är emellertid säker. Vi vet att forntida kulturer kunde beräkna året och årstidernas gång mycket, mycket exakt, med bara några minuters fel. De insåg, att jorden var rund, att världsalltet var oändligt och att det fanns fler Världar eller Planeter än vår – och att Jorden snurrade runt Solen, och inte tvärtom – alltsammans kunskaper, som kristendomen och de kristna förstörde, när de väl utbredde sitt vålds-välde här i vårt land…

”Guldhatten” från Berlin är en av fyra kända kalendrar från 800-1000 år före kristus – de har ett fel på bara 0,46 – 0,07 % vad gäller årets och månadernas längd…