Pingst – Högtiden som ingen längre firar – ersätts lämpligen med Frejsgång och Majbrudar..

I fredags var det Dagen Erik enligt den svenska almanackan, den dag som Sankt Eriks skrin bars över åkrarna, en tradition som inte alls är kristen utan härleds ur den Frösgång som brukade firas såhär års, och en fest som var alltigenom hednisk. Jag har skrivit om den förr, se artikeln från 11 Maj 2015 under rubriken ”Vårblot” här ovan. De kristna påstår att vi ska fira något som heter Pingst istället för våren, naturens uppvaknande och den goda årsväxt vi alla vill ha. Knappast någon enda svensk firar pingsten numera, och ovetskapen om allt detta kristna mumbo-jumbo har gått så långt, att till och med kvällstidningen Aftonbladet numera måste förklara för oss svenskar varför vi ska sysselsätta oss med all denna kristna smörja.

Frej – här på Gyllenborsti – var en gång ”Sviagod” eller Svearnas Gud. LÅT OSS HEDNA DEM MED BACON, säger jag…..

Annandag Pingst är också avskaffad som helgdag i Sverige sedan år 2004, dvs för mer än 14 år sedan, och ersatt med den svenska nationaldagen den 6 Juni istället, som det är och bör vara, därför att Nationen hursomhelst är långt viktigare än själva kristendomen, som alla sanna svenskar vet. Men de monoteistiska fanatikerna rabblar sina böneramsor, och lallar och dillar om någotslags ”helig ande” som de tror ska utbreda sig över mänskligheten, och till och med tränga in i kroppen på mycket små och späda barn. Om detta inträngande eller denna osmakliga penetration skall tänkas ske framifrån eller kanske bakifrån kan jag dock inte svara på, men för all del – är ni intresserade eller lagda åt det hållet kan ni ju fråga närmsta kristpräst – vi hedningar håller i alla fall inte på med en massa konstiga religiösa riter med spädbarn, och andra tokerier i den stilen.

En och annan svensk vet kanske, att Esaias Tégner – en biskop av Växjö som hade stor sympati för det hedniska – han skrev ju ”Fritjofs Saga” – kallade pingsten för ”Hänryckningens Tid” men då var det säkerligen ingenting kristet han tänkte på, utan allt det goda och hedniska vi kan möta i naturen så här års. Särimner är liksom Gyllenborsti och de andra galtarna en symbol för naturens livgivande krafter, som kommer tillbaka år efter år, och den gröna jorden, som rätt utnyttjad och odlad ger människosläktet allt det behöver, utan att kräva något mer än arbete och kunskap i gengäld. Själv firade jag Pingsten genom att bli utnämnd till Blotförrättare inom NAS, Nordiska Asa Samfundet, som jag verkligen hoppas att ni stöder..

Några ”heliga andar” från mellanöstern behövs inte för oss svenskar och nordbor. Vi ser det heliga i naturen själv, och vi behöver ingen Allah, ”gud” eller Jehova i vårt land, därför att vi redan har Yngve Frej, han som är Erik eller den ensamt härskande, och en gång ska Asatron härska ensam över detta land, precis som den en gång gjort och åter bör göra. Med den insikten kommer frid, ja Frodefred, ty Frej är förvisso en fredlig och frodig gud, älskad av kvinnor allt över Världen, och hans uppenbarelse kan vi se även idag, ja till och med i Aftonbladet..

”och Frej var bland Ö-danerna först sedd”

 

En annan tradition som är vanlig såhär års, och som är dokumenterad över hela det indoeuropeiska Europa av såväl Engelska, Tyska som slaviska forskare, är bruket att utse ”Majbrudar” eller ”Pingstbrudar” – ett bruk som man i nästan varje land i Europa helt säkert vet är mycket äldre än kristendomen, och kanske ytterst sett går tillbaka på den romerska ”Floralia” festen, Kelternas Beltane eller Vanadisblotet, den tyska Walphurgisnacht eller Valborg. Ibland har detta bruk kopplats till den första Maj, ibland till Pingst, men traditionen är över hela Europa ständigt densamma. En ung kvinna eller flicka utses halvt på skämt till kärleksgudinnans representant på jorden, och hon antas fira sitt ”bröllop” just i Maj, när naturen är som vackrast och härligast, och detta blir en stor livets och kärlekens fest. Cornelius Tacitus, den romerske senatorn och författaren, beskriver Nerthus eller Jordgudinnan Njärd, Gerd eller Jords fest hos ”Nerthus-folken” på de danska öarna kring 70-talet enligt vår tideräkning, och även om en del forskare velat koppla den festen till Midsommar, finns det inte ett enda ord i Tacitus originaltext som talar om när den festen äger rum, mer än att vattnet är badbart när festen sker, och att Nerthus bor i en grönskande lund, vilket innebär att festen måste ha ägt rum under försommaren, eller i alla fall sommarhalvåret, eftersom alla andra tolkningar av tidpunkten är omöjliga.

Nerthus tänktes ofta i vitt, och med dolt ansikte…

Då Nerthus kommer, ”majas” och smyckas med lövade stänger, som symboliserar Frejs mandom och makt, och till och med i en såpass sen källa som 1300-talets norska Flatöyarbok, ingår Gunnar Helmings Saga – där ”Frejs Hustru” – alltså Gerd nämns, och hur hon symboliskt får ersättas med en levande kvinna, som tänks fira sitt bröllop med Guden. Många är de författare – Vilhelm Moberg till exempel – som skrivit pjäser eller romaner om detta, till ära för Gerd, Frej och Vanerna, vars fest detta är…

Nerthus, och hennes badande eller nedsänkande i en sjö, dit hon återvänder efter att ha låtit sig hyllas av människorna, syns också i den slaviska festen ”Kupala” som ännu firas i Ryssland, Ukraina och angränsande länder. Överallt möter oss gudinnan i naturen, överallt plockas blommor och firas fester till hennes ära, och enbart hon, Freja, Vanerna och Frej hyllas, i det som är livets stora mysterium, större än all kristendom och några ”heliga andrar” eller någon pingst, som vi hedningar inte firar och inte behöver...

Några ”heliga andar” från mellanösterns öknar eller någon trist ramadan med svält och lidande behövs inte. Man kan fira hänryckningens tid på ett bättre och naturligare vis…

På Vårblot vid Anunds Hög med Nordiska Asa Samfundet

Visserligen tycker kanske somliga svenskar att våren ännu känns avlägsen i vårt land, eftersom den enligt Statens Meterologiska och Hydrologiska Institut, SMHI, inte hunnit längre än till Söderslätt och Skånes kuster, samt Ölands Alvar, Sudret på Gotland samt vissa isolerade platser på den svenska västkusten; men vi har i själva verket en högst normal vår. Om vi ser till hur det i genomsnitt varit de sista nittio åren, skall det inte vara en medeltemperatur över noll grader per dygn i Mälardalen förrän efter den 25 Mars, som denna karta tydligt redovisar.

Vårblotet hålls också för att skaffa våren till landet, inte för att fira att den anlänt (det gör man först vid Valborg och Vanadisblotet)  och att vissa andra samfund håller blot som är helt verkningslösa, kunde vi se för någon vecka sedan. Ungefär sju töntar och någon pajas skall ha träffats mitt inne i Tantolunden i centrala Stockholm efter vad jag hört, men de hade verkligen ingen framgång i sina förehavanden, för efteråt blev vädret bara så mycket kallare, och makterna visade tydligt sitt missnöje med vad de gjort.

Gudarna är med OSS – Och VEM kan då vara emot ?

Nordiska Asa Samfundet däremot, ja – de går från klarhet till klarhet just nu, och att deras blot sker med kraft och är mycket verksamma, helt utan något fusk och med stor professionalism i utförandet, därom kan jag likt Fänrik Stål ge besked, ”ty jag var med” som det heter. Över 60 personer deltog i själva ceremonin, som varade i mer än en hel timme, på slät mark framför Anundshögen vid Badelundaåsen nära Västerås.  När vi kom till blotplatsen redan tre timmar innan vi skulle börja var det mulet och dåligt väder. Det är viktigt att ”ta terräng” och etablera sin närvaro på rätt sätt, så man inte stör allmänheten – vilket somliga andra brukar slarva en hel del med – vårt blot däremot skedde med myndigheternas tillstånd, vilket känns viktigt att poängtera.

Men se ! – strax före blotet skulle börja klarnade himlen plötsligt upp, och blev helt molnfri och blå, som under den ljusaste sommar. Det var Ull själv, vinterns Solgud, som sände oss sin hälsning – det är jag helt övertygad om, och så tror även mina glada fränder. Ingenting är omöjligt, för de som verkligen tror, och som tror av själva hjärtat, inte efter någotslags ”sed” eller tom efterapning, helt utan mening. Vi framsade våra eder och löften inför våren starkt och tydligt. Varken tjutande barn eller mobiltelefoner störde arrangemanget, som gick lugnt och värdigt till – som det skall vara, med tydliga rörelser och gester, men utan åthävor. Vår Riksblotsansvarige talade väl över våren, och så tog vi vårt farväl till Skade och vintern på den vackraste och värdigaste av platser…

En helig plats, värd att vörda och vårda…

 

Vårt blot skedde inte inne i någon av de två skeppssättningarna, eller intill den enorma storhög, som än idag är mer än nio meter hög och mer än 63 meter i diameter, trots att dess topp kapats och skändats av kristna plundrare på 1700-talet. Trots att det funnits en levande tradition på platsen sedan åtminstone mitten av 1600-talet, är moderna arkeologer skeptiska emot att Bröt-Anund, Sveakungen från Tiundaland och Upplands centralbygder, någonsin kunnat vila här, eftersom högen är daterad till 210 – 540 enligt vår tideräkning, men Bröt-Anund själv, som bröt bygd och gjorde broar, bör ha levat någon gång strax efter år 600.

Man har påpekat, att en senare runsten från tidigt 1000-tal – helt hednisk och utan alla kristna symboler – omtalar en Folkvid, vars son Heden var bror till Anund, och att namnet skulle komma därifrån. Men då bortser man från en viktig sak, och det är att namnet Anund är ganska vanligt över hela Mälardalen, särskilt i runinskrifter, och att vi vet att vissa förnamn gick i arv inom en och samma släkt eller ätt. Långt fram i tiden, från de äldsta bevarade kyrkböckerna på 1500-talet ända till 1900-talets början, kunde det hända att huvudmannen i en släkt hette Axel Bengtsson, till exempel, och att hans son därför fick heta Bengt Axelsson, innan en ny Axel Bengtsson hade fötts, och på det här sättet bildade man ”namnkedjor” enligt traditionen. I Badelunda-fallet kanske det fanns män vid namn Folkvid Anundsson, samt Anund Folkvidsson – och vi vet att flera Lagmän av östergötland hetat Folkvid – det finns till och med medeltidsballader där namnet nämns – och Anundshög var mycket riktigt tingsplats, långt in på 1700-talet.

Därför är det inte alls omöjligt, att personen som vilar i storhögen vid Badelunda faktiskt kan vara en Kung, som just hetat Anund, även om han säkert inte var identisk med någon sveakung av Ynglingaätten, utan från en helt och hållet lokal stormannasläkt. Den senare Anund från runstenen var en helt annan person, som levde långt senare – men de kan mycket väl ha varit släkt – för Folkvid lät uppställa en hel rad resta stenar som gräns till området med storhögarna, just där Eriksgatan går fram från Uppsala till Västerås, från ett litet vadställe, alldeles nära där vi höll själva blotet på behörigt avstånd från högarna.

Man kan tydligt se att hela platsen utgör en mycket målmedvetet utformad anläggning, som måste vara planerad redan från början. Anunds storhög följs av två monumentala skeppssättningar, som liksom leder upp emot den, och bildar en åtta, formad som ett antikt oändlighetstecken. På ömse sidor ligger tre stora högar, men en av dem är numera förstörd, och bortodlad. På 1920-talet låg hela anläggningen mitt inne i tät granskog, vilket man kan se på stora fotografier inne på ett café, som ligger utmed vägen emot norr.

Och Anunds grav är orienterad i väster, så att solen kan gå ned där ungefär vid Vårdagjämningen, för precis så är det på dessa breddgrader. ”Här skall jag ligga”, har den väldige konungen sagt, ensam inför tingsmenigheten, ”och här framför skall mina söner och sonsöner ligga, en på vardera sidan om mig och så vidare utåt, längs med stora Eriksgatan, så att allt folk som kommer förbi här, kan se detta.. intill evig tid

Och så är det ännu. Anund var förvisso en stor Konung, och högt älskad av sitt folk, för de lydde verkligen hans befallning. Väldiga stenblock och ofantliga jordmassor röjde de, och fastän stora allfarvägen västerut flyttats nästan en hel kilometer och blivit motorväg numera, så kan man fortfarande se våra förfäders verk också därifrån. En gång i tiden trodde naiva arkeologer och fornforskare att Egyptens pyramider – som liknar Anunds hög av jord och torv – skulle ha byggts av trälar, fast numera vet alla, att det inte alls är sant. Arbetarna var högt avlönade, och fick gratis mat och öl – och så bör det nog ha varit även på Anunds tid, för med stolthet i rösten kunde alla fria män säga, att de byggde en tingsplats åt sig själva framför Anunds stora grav, och att deras minne därmed skulle leva för evigt. Så blev det också – men av Badelunda-åsens ursprungligen mer än 200 gravar, är många borta idag, då man gjort åsen till ett grustag.

Allt var byggt av HEDNA män !

En detalj, som jag inte förut känt till, är att två kvinnliga arkeologer år 2007 hittade massor av bevis, inte bara för den gamla tingsplatsen, en mycket stor hövdingagård och flera hål med stolprader, troligen av den typ som nyligen hittats också vid Gamla Uppsala. I fjol fortsatte utgrävningarna, enligt Västmanlands Nyheter, men det är oklart vad tidningen menar med att stolpraden gått genom området – menar man att den gick i vinkel, utmed Badelunda-åsen, eller längs Eriksgatan, som korsar denna nästan rätvinkligt, eller vad då ?

Också vid Gamla Uppsala har man hittat röjda processionsvägar, och räta vinklar mellan stolprader, som bestod av minst 50-60 cm stora furupålar, mer än 5 meter höga, som stod i två meterdjupa gropar tillsammans med en stenpackning, som ibland kunde uppgå till tre ton och aldrig mindre än 1000 kg… Hela kungsgården där måste ha varit inhägnad i ett fyrkantigt område på flera kvadratkilometer – också en planmässigt anlagd anläggning, som man förstår. Några klara arkeologiska rapporter om dessa fynd finns inte publicerade ännu – jag har dock skrivit om dem förr – och även om stolpraderna vid Badelunda inte heller är beskrivna i detalj, är det ju inte alls omöjligt, att det skulle kunna röra sig om en anläggning av samma typ..

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreställt sig, att vägarna vid Gamla Uppsala bara skulle kantats av en sorts fackelhållare eller ”lyktstolpar” – men det kan inte stämma. Ingen människa i forntiden kan ha varit så dum, att man lägger tre ton sten på botten av en två meters grop, offrar djurben däri och sen reser en mer än sju meter rak och 70 cm vid fura, bara för att hålla en liten fackla eller ett bloss. Självklart måste stolparna ha burit upp en konstruktion av något slag – kanske ett tak eller flera portar i rad – eller också någon snidad utsmyckning, ja skulpturer… Men – det kanske vi aldrig får veta. Arkeologerna har med bestämdhet vänt sig emot tak-teorin, för de menar att man måste hitta spår efter takstolar eller bjälklag om taket ens funnits – men varför det ? Det är en felaktig slutsats. Man vet att stolpraderna bara stod i 200 år, ungefär – men om en buren konstruktion (det kan ju bara ha rört sig om en relativt klen ribba eller en tvärbjälke, som kunnat hålla upp ett tygstycke, liknande de banderoller och flaggor vi hade med oss – sådant är rätt vanligt på sina håll i hedniska kulturer ) ramlat ned på vägbanan, ja då tog man väl bort den direkt, för att ens kunna rida och åka i vagn – och då är det inte alls konstigt, att man inte hittar något spår av vad stolparna hållit upp…

Många hedniska folk har genom tiderna, och i olika miljöer rest portar i trä, till ingången eller som täckta arkader in till sina ”tempel”. Vem säger, att man inte kunnat haft något liknande också här i Norden, även om vi inte kan bevisa det…

1500-tals biskopen Olaus Magnus var fullständigt övertygad om att en jättelik ”guldkedja” hade omgett Uppsala tempel, som hans illustratörer i Tyskland och Italien trodde var en borgliknande byggnad, eftersom de ju visste att det rörde sig om en Kungsgård, men inte visste hur ett hedniskt Gudahov såg ut… Moderna arkeologer har varit blixtsnabba att avliva teorin om ”kedjan” som en myt – men var det verkligen så fel ? De nya fynd av stolprader, som hittats, kan mycket väl tänkas ha burit upp en stor, grov hamptross som målats gul med tjära (alla vet att linoljeblandad trätjära – som man använder till båtar – med tiden får en guldgul färg) eller ett ”Vébönd” som det heter på Isländska.

Lustigt nog VET vi att en guldkedja också omnämns i en gammal folksaga om just Badelunda-åsen, och Anundshögen. Amatörforskaren John Kraft, som annars forskat mycket om labyrinter (det finns en sådan längre bort på åsen också, men den är värd en helt egen artikel) i sin skrift ”Trojeborgen i Badelunda” utgiven år 1994 av den lokala hembygdsföreningen. Ett styggt bergatroll eller en rese skall ha fångat en jungfru med en guldkedja i labyrinten, som ska ha varit en ”trojeborg” med många lås, och på vägen in tappade hon kedjan. John Kraft har hittat namn på Njärd och Ull (alltså Gerd, jordgudinnan och himmelsguden ) överallt i hela Mälardalen, alltid i Par – Närlunda och Ullvi nära Västerås är bara ett par i mängden – och Skevi eller namn på Ske- , Skövde- efter Skade, vintergudinnan – finns också nästan alltid i närheten av dessa två, från Rösa Ring via Enköping ända till Kungsör, och Mälarens slut, där en annan labyrint ligger.

John Kraft tror med bestämdhet, att det går att spåra en hednisk häradsindelning eller vad han kallar ”kultförbund” i detta mönster, och han har utgivit flera böcker om detta – men det är en annan historia, som sagt. Emellertid – Västerås Kommun påstår på sina turist-siddor att det skulle vara ”en romersk portal”, alltså just en port, med pelare och allt, som ska vara avbildad på Runstenen vid Anunds hög – och vad man kallar ”en kvinnlig och manlig figur, som är sammanflätade med varandra” vad det nu ska betyda…

”En portal” säger vissa – den kvinnliga figuren skulle synas uppåt på stenen, den manliga vänd nedåt…

Det må nu vara som det vill och kan med den här saken – men om detaljen med den påstådda ”portalen” är sann – liksom kopplingen – kedja – stolprader – vad tyder detta på ? I Norge har man på platsen för Frostatinget verkligen hittat en gravhög, med stolpliknande resta stenar runt om, precis som den ”stenrad” som möter oss vid Eriksgatan förbi Anundshögen. Och på Island, vid Thingvellir, vet man att ”Vebönd” eller heliga band spärrade av ett inhägnat område – med två portaler – och så såg tingsplatsen där ut långt fram i tiden, till 16-1700 tal ungefär… Skulle verkligen allt detta vara en tillfällighet ?

Vad gäller bröllopet mellan Frej och Gerd (INTE Frej och Freja – ni MÅSTE lära er hur det hänger ihop…) eller Ull och Nerthus, samt riterna inför Moder Jords och Vårens väckande, John Krafts och labyrintens stora gäckande – ber jag att få återkomma.

There are more things in heaven and earth, Horatio,
Than are dreamt of in your philosophy..

Ske VÅRT Folks vilja – Så som i Himmelen, Så ock på Jorden… Och snart blir här VÅR !