Sommaren är här – och ännu ett löfte SVIKS i ”Landet Löfvén”

Juni räknas normalt som den första sommarmånaden, både i moderna, kristna kalendrar och deras gamla hedniska motsvarigheter. I både Sverige, Danmark och Norge har Juni alltid kallats för Sommarmånad eller Midsommarmånad, utom på Island, där månaden gått under namnet Sólmanadur. Enligt SMHI har sommaren kommit så långt norrut, som nedanstående karta utvisar. Oavsett hur vi räknar är det alltså Sommar i åtminstone Mälardalen och vidare Söderut i Sverige, där närmare 75 % av befolkningen bor.

Bildkälla: SMHI, Statens Meteorologiska och Hydrologiska Institut, 31 Maj 2021

Men statlig lättja och indolens, samt politisk oförmåga i lika delar präglar fortfarande vårt land. I början av det här året lovade Regeringen oss att alla svenska medborgare skulle vara fullständigt vaccinerade emot Covid-19 och ha ett fullgott immunitetsskydd till sommaren. Men det har inte hänt. Vaccinationskampanjen har misslyckats, och ligger nu flera månader efter tidsschemat.

”Gammelmedia” berömmer sig av att vi skulle ha en relativt hög procentsiffra på andelen medborgare som fått vaccindos 1, jämfört med resten av EU – en allians som aldrig varit till nytta eller fördel för Norden eller Sverige. Men vi vet alla att detta är fullständigt betydelselöst. Verklig immunitet uppnås bara 2 veckor efter att man fått 2 vaccindoser – det vet vi allihop.

Kan Eir, hälsans Asynja, bota där vår Regering bara sviker, mörkar och underlåter att handla ? Mycket talar väl för det…

Enligt FHM, Regeringens egen sektormyndighet, har bara 18,2 % av vårt folk fått de två överlevnadskritiska injektionerna – och vi får väl se när vi ens uppnår 80 %. Misslyckandet är uppenbart, och lätt att upptäcka för alla och envar – men ändå finns det många i vårt land, som fortsätter att dupera sig själva, och blir lurade av såväl Socialdemokrati som kristendom. Jag uppmanar alla er läsare att låta hedna er, precis som jag.

Från SVT, den kära kära Statstelevisionen (ni vet den som enligt sig själv aldrig aldrig kan göra fel, och är ett under av ren sanning och objektivitet, varemot ingen kritik är tillåten eller får höras) rapporteras idag, att minst 14 451 svenskar dött, sen Covid 19 släpptes in i landet. Totalt finns nu 1 068 473 fall, och med tanke på att dödligheten i vårt land ligger såpass högt som 1419,11 döda per 100 000 invånare – mer än tio eller tjugo gånger vad dödligheten är i våra grannländer – så betyder det nog tyvärr, att minst något tusental till kommer att dö, innan detta är över.

I världen omkring finns just nu 170 768 396 konstaterade fall och Världen kan sörja 3 550 305 döda. Enbart i USA närmar sig dödssiffran nu 600 000 personer, och närmare en miljon Européer har dött. Afrika och andra kontinenter drabbas lindrigare av sjukdomen, men det är de vita människorna som dör – och effekterna av regeringen Löfvéns befolkningspolitik blir allt tydligare och tydligare – i Göteborgs förorter och på andra håll.

Frigg sörjer i Fensalar över Världens ve, och över Balder, sin döde son – han som dräptes av sin egen bror. Makterna sörjer med oss över sakernas tillstånd, där makthavare och maktmänniskor bara hånar och sviker. Så är det, och det är dagsens sanning. Gudarna och Gudinnorna finns inom er. Använd deras kraft, och kraften hos sunt förnuft – för det är den enda räddning som står att få..

 

 

Rädda er själva, för Regeringen Löfvén lär aldrig någonsin göra det !

 

Hur SVT Öst vinklar nyheter om utgrävningen vid Aska

För en tid sedan publicerade östgötaradion och SVT en arkeologisk nyhet, som man i vanlig ordning vänt upp och ned på, samt feltolkat.

Föga förvånande, måste man säga, för samma källa har publicerat många felaktigheter om svensk arkeologi även förut. Man påstår att fynden av ett tjugotal sk ”guldgubbar” eller drygt centimeterstora guldbleck från byn Aska, som inte alls ligger vid Vadstena, utan halvvägs mellan Vadstena och Skänninge skulle vara ”unika”, men det stämmer inte, annat än sett i ett snävt Östgötaperspektiv. Förut har man nämligen bara hittat två sådana guldbleck i just Östergötland, men de är mycket vanligt förekommande över hela Norden, just när det gäller Vendeltid eller sen Järnålder.

Arkeologen Martin Rundkvist och ett guldbleck från Östergötland

SVT påstår också felaktigt, att guldblecken skulle föreställa ”Asagudar eller Kungligheter”. Det vet man för det första inte alls, eftersom det bara är en teori, men långtifrån bevisat. För det andra har många forskare tolkat de hundratals guldbleck av samma typ som man hittat på många platser i Blekinge, Sveland och även i ansamlingar om minst 50-60 stycken vid Gudahovet på Uppåkra i Skåne (det är INTE ett ”kulthus” och INTE ett ”Tempel” men just ett Gudahov) som varande ett bröllopspar, eller Frej och Gerd, som är av Vanernas och INTE Asarnas släkte.

Också vid Sorte Muld på Bornholm har man hittat nära 2500 guldbleck, de flesta mycket små, som deponerats i gropar runt ett Gudahov, och alltid i vad man kallar ett ”sakralt kontext” och alltså i samband med religionsutövning eller Asatro. Ifall de okunniga journalister som belamrar SVT:s redaktioner bara brydde sig om att göra en enda minuts ”research” och skötte sitt arbete – exempelvis genom att googla på ordet Guldgubbar – svårare än så behöver det inte vara..

Fynd från stolphål vid Uppåkra

Fynden från Östergötland är alltså inte alls så ”unika” som man påstår, utan representerar en fyndkategori som varit väl känd och utforskad ända sedan 1970-talet. Man förmodar, att guldblecken nästan alltid offrats av bröllopspar – och inte alls kungligheter – vid bröllop i Gudahoven – så har fynden ofta förklarats. Det förklarar också varför de var så små och tunna – det rörde sig bara om ett symboliskt offer, medan vigselringar och andra trohetsbevis förstås var värdefullare och då som nu var avsedda att bäras av de agerande själva.

Andra bleck föreställer krigarfigurer, djur som älg eller björn, samt ofta också vildsvin. De har man förklarat som tacksamma gåvor för god jaktlycka, framgång i strid eller återvunnen hälsa – precis som senare ”offerkast” av mynt i källor och liknande. Guldblecken behöver alltså inte alls röra sig om ”kungligheter” och heller inte om gudar, eftersom det mesta tyder på att de var vanligt återkommande inslag i den stående religionsutövningen, eller med andra ord Asatron. Var för sig har de synnerligen litet metallvärde, men de gjordes små och med otroligt fina detaljer, antagligen för att dåtidens hantverkare ville visa vad de kunde, och för att det skulle vara enkla gåvor för vanligt folk.

Några av de figurer som avbildas på de centimeterstora blecken kan i och för sig vara Asar – Tyr med spjutet, en stående kvinnofigur som liknar bildstenarnas Frigg och Oden (längst ned till höger på exemplen från Sorte Muld ovan) låter sig kanske identifieras, men det är som sagt en hypotes, inte fakta.  Inom kort skall det också hållas ett digitalt föredrag på Gamla Uppsala muséets sajt om ämnet – men varför SVT inte bryr sig om att ta reda på riktiga fakta, är outgrundligt – för det vete Gudarna !

Byn Aska hyste på sin tid ett mer än 50 meter långt långhus, ja en hel Kungahall – och varför SVT inte nämner det alls, när man vetat om det ända sedan 2017 är också en gåta – varför hela tiden systematiskt utelämna de mest intressanta detaljerna..

Kungahallen vid Aska, över 50 meter lång, var minst lika ståtlig som Hrolf Krakis Kungshall vid Lejre i Danmark, som mätte mer än 60 x 12 meter

DT om Norrländska Ortnamn

I Dalarnas Tidningar artikelserie från 2016 finns även ett inslag om Norrlands Ortnamn, och en intervju med ortnamnsforskaren Eva Nyman, en annan förbisedd idkare. Hon verkar höra till den skola inom den moderna ortnamnsforskningen som hävdar att de flesta ortnamn är uppbyggda på naturföreteelser, dvs topografiska eller geografiska enskildheter i landskapet, snarare än spår efter kultur, religion eller mänsklig bosättning, som kom senare, och gav upphov till ett nytt skede av namngivning efter själva naturgeografin, och det låter ju i och för sig som en rimlig teori. Ett citat klarlägger nog den förhärskande metoden:

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen ”-und-” har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär ”rik på” eller ”försedd med” i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för ”trång” eller ”förträngning” och namnet kan betyda ”den som kännetecknas av förträngningar”. Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder ”den som trängs ihop”. I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Men redan mycket tidigt, ja i Norrlands fall kring år 300 gör sig kulturföreteelser som arv, hednisk kult och mycket annat gällande:

”Sollefteå” är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, ”att” eller ”ätt”, som motsvarar gotiskans ”aiths”, egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

För att man ska uppfatta detta med ägor, byar och ägoskiften som betydelsefullt, måste Sollefteåtrakten förstås varit något helt annat än en ren nybyggarbygd, och redan försedd med gravrösen, gravfält och fasta byplatser…

Holms gravfält, ett av många i Ångermanland

Eva Nyman kommer sedan in på de sk Teofora ortsnamnen, eller de som direkt tyder på hednisk kult. Redan Viforsen, som vi nämnt ovan, innehåller förledet ”vi” för kultplats.

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra.

Däremot förnekar Eva Nyman mystiskt nog Härn i Härnösand, och påstår att gudinnan ”Härn” skulle vara ”en skrivbordsprodukt” trots att ortnamnsforskningen hittat minst ett trettiotal namn som ”Härnevi” och liknande, då främst i Uppland och Svealandskapen. Ortnamnsforskaren Jon Kraft och många andra har antagit, att Härn, Njärd och den senare Frigga är samma person, eftersom namn om Friggeråker osv ersätter ”Härn” namnen i Svealand, eller namn på Njord, Njärd i Norrland.

Utdrag ur Jon Krafts avhandling ”Hednagudar och Hövdingadömen” – en mycket läsvärd bok om ortnamnsforskning

Missuppfattningarna kring ”Härn” är många. Bland annat finns en vulgärvariant av hedendomen, kallad ”forn sed” som efter wikipedia tror att Härn och Freja skulle vara samma sak, trots att det är känt för de flesta hedningar att Frigg, inte Freja, är linodlingens och spinnandets gudinna, ja hon som spinner molnen på himlen…

Även ifråga om ortnamn, som så mycket annat, gäller det att först ta reda på fakta, och kunna något om ursprunget till vad man ser i vårt svenska kulturlandskap…