Alla Mödrars Dag – och Friggs kärlek

Jag vet det. Jag säger det.
Men därför att jag vet det och vågar att säga det
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig…

Erik Blomberg ur dikten ”Rådjur i en park” 1944

Du envålds makt – en vink det kostar dig
Hur ovärdig är din lag, din ära
Du låter flammor dem förtära
Och fodrar sedan kärlek utav mig..
— —
Hvad bröt ett menlöst barn? Hvad gjorde dig Spastara?
De krossas – – – Abraham! och detta är din Gud?

Bengt Lidner, ur ”Spastaras Död” 1783

 

Idag är Alla Mödrars Dag, eller som den också kallas, Mors Dag. Naturligtvis har dagen blivit ett internationellt fenomen numera och den lär komma ifrån USA, där den uppges ha firats för första gången den 10 Maj 1908. Vi svenskar har däremot alltid firat den sista söndagen i Maj månad istället, åtminstone från 1911 och framåt, och det passar också ovanligt väl in i vår hedniska kalender, eftersom Friggs månad nu följer på Frejas, eller Sommarmånad på Blomstermånad. Om Freja är kärleken, så följer sedan moderskapet – och det är ju strängt taget ganska logiskt, eller hur ?

Men, alla tänker förstås inte likadant som vi nordbor och svenskar. DN rapporterade igår om terroristen och IS-sympatisören Moyed al-Zoebi som i en internet-konversation med sin egen mor (ja, även terrorister har ju faktiskt mödrar, antar jag – deras åsikter är visserligen stöpta i samma form, men för den skull är terroristerna inte gjorda på en bombfabrik) sagt följande:

”Vi ska döda hela världen tills Gud blir dyrkad till 100 %”, skriver Moyed al-Zoebi. ”Om 99 % dyrkade Gud så ska vi fortsätta döda tills 100% dyrkar honom”.

Tydligare än så kan det inte sägas. Sådan är Monoteismen ! Detta är vad de Abrahamitiska Ökenreligionerna går ut på – ett blodigt, vidrigt utrotningskrig emot alla andra civilisationer, länder och kulturer överhuvudtaget. Och ändå låter Regeringen Löfvén nu denne zombie eller al-Zoebi stanna kvar i landet, utropar DN.s reporter Niklas Orrelius, som tydligen gläder sig mycket åt detta.

Ännu en presumptiv terrorist och IS-krigare som släppts in i vårt land, och får stanna på svensk mark tills vidare, trots att tidningen vet att berätta att SÄPO velat utvisa honom. Men – säger herr Orrelius i sin närmast barnsliga naivitet och oskuld – han måste få stanna här, ty blir han utvisad, åker han ju till Syrien, och fortsätter begå våldsdåd där. Nu skall vi därför hysa honom här istället, så att han och hans ”ensamkommande” gelikar kan begå våld emot oss – och så blir det ju mycket bättre som alla förstår, och Moder Svea samt regeringen Löfvén visar härigenom sitt oerhörda politiska förnuft, för att inte säga sin omtanke om Syrierna.

Att alla dessa Al-Zoebis eller Abrahamitiska Zombies nog själva tar sig till Syrien – förr eller senare nu när (mp) vill ha obligatorisk ”flykting” amnesti, och vi ändå har en ”de öppna gränsernas politik” (vad det nu ska vara bra för) har naturligtvis inte föresvävat vår Regering eller herr Orrelius heller – för han tycks vara närmast den typen av svensk som endast en mor kan älska, ifall jag nu får ”mödra mig” eller ”uttrycka mig på moderspråket en smula, som de säger borta i Putins Ryssland.

Där finns det ett uttryck, som heter ”maternitsya” vilket betyder svära, häda och utslunga de vildaste förbannelser – vilket man nog inte ska göra på en dag som den här, ty alla är vi väl födda av mödrar i alla fall, kära läsare – varesig vi nu är män, kvinnnor eller vad vi nu är eller har blivit, och det spelar heller ingen roll ifall vi likt Macbeth blev utskurna ur moderlivet genom kejsarsnitt och därmed inte är födda, rent tekniskt sett – mödrar har vi allihop ändå, och förmodligen gör vi bäst i att ära och älska dem – innan nästa bomb smäller i ett obevakat sommar-Stockholm.

Det svåraste som finns att uthärda för ett modershjärta, är att mista ett av sina egna barn. Frigg själv såg Balder, hennes ene son, dödas av Höder, den andre sonen – och hon visste att Höder måste dö, ty så var lagarnas bud. Nu finns det dem, som säger att denna hedniska myt ur Asatrons värld skulle vara kalkerad på kristendomens historia om Kain och Abel, men de missar helt misteltenen och vad den står för, liksom Friggs oerhörda sorg, hennes tårar, hennes plåga, hennes lidande. I den kristna myten finns inget sådant, Evas roll eller den sörjande modern, som får se sina egna söner döda och förinta varandra, är helt bortensad. I Fensalar, vars själva namn betyder träsk och sumpmark, gråter hon så, att allt bokstavligt vattenfylls, för Frigg är ju den som spinner molnen på himlen, och hennes tårar är det milda regnet vid Midsommar, då Balder faller.

Redan 15 Mars firade antikens greker – som var hedningar allihop, och inte ett dugg kristna – gudinnor som Rhea och Kybele – ett slags Friggs motsvarigheter, som också visste allt om hur det är att lida, blod, födelse och död – vilket varit kvinnors lott genom årtusenden.

Att moderskapet och relationen mellan mor och barn har en helig kraft, visste man långt långt långt före alla Marior och kristendomen

Jag vet att exempelvis Fadime Sahindal och Pela Atroshi hade mödrar, som sörjde dem. För mig som Asatroende Hedning är den svenska Mors Dag inte begränsad till någon särskild etnicitet eller nationalitet, eller ens det språk jag skriver på – för mig är moderskapet något heligt, universellt, därför att det finns hos alla folk och i alla tider. Deras döttrar var unga kvinnor, som aldrig behövt dö.  Döttrarna ville på alla sätt tillhöra det svenska samhället, och bli svenskor. Kanske drömde de redan om egna barn, egna familjer, ett eget jobb och ett yrke – saker som många av oss ser som något självklart. Men deras fäder och bröder mördade dem. De dödades, bara för att de var just unga kvinnor som ville tillhöra ett sekulärt, svenskt och i grunden hedniskt samhälle – och detta kallas ”Hedersmord” har man sagt. Borde vi inte kalla detta för skam-mord, eller ”Släktskam” istället – och något ännu skamligare är ansvarslösheten hos de svenska politiker och den Regering, som inte ser till att den sortens män åker ut härifrån, med huvudet före, så länge de fortsätter att behandla sina kvinnliga släktingar eller sina egna döttrar och hustrur på det viset ?

Många unga tjejer med muslimsk bakgrund går numera runt i Stockholms förorter med Torshammaren om halsen, har jag råkat observera. För dem är det kanske mest ett allmänt uttryck för ”svenskhet” eller att vilja tillhöra det svenska – och att välja Hedendom och inte Ökenreligion som livsstil, livsval och att få finna sitt hjärtas kärlek. Det är också ett symboliskt val, eftersom Tor är kvinnornas och barnens beskyddare, han som dräper de orättfärdiga. Vid hedniska bröllop läggs som alla vet Vighammaren i brudens knä, med skaftet pekande uppåt, så att hon kan greppa om det. Det befrämjar fruktsamheten, visst nog, men ger henne också beskydd, ifall hon förstår att nyttja hammarens krafter på rätt sätt.

Någonstans lever en kvinna som står nära mitt hjärta.

Hon berättade plötsligt för mig om hur man försökte att ta hennes eget barn ifrån henne. Jag ska inte skriva var eller när detta hände, eller i vilket sammanhang; men kvinnan var svenska, inte av utländsk härkomst. Hon var och är 32 år gammal, och såg nästan hela sitt liv bli krossat och förstört.

Och orsaken ? Förtal, skvaller – från hennes före detta – inget mer. I Landet Löfvén räcker det med några länkar på Facebook, några brev och samtal till de sociala myndigheterna – samt att en ensamstående och yrkesarbetande mor bevisligen lämnat sin egen snart tioåriga dotter hemma någon eftermiddag för mycket. Flera månader av oro. Lidande, sömnsvårigheter, förödmjukande besök från myndigheterna. Friggskelov är det över nu, men det smärtade mig ändå att höra det – för jag känner våra kristna i det här landet, och jag vet hurdana de är, allesammans.

Visst, jag har också förtalats och anklagats, för den här bloggen, inte minst – men att slåss emot kvinnor och barn – så gör man väl ändå inte ?

Inte ens herr Orrelius eller DN skulle väl kunna göra något sådant, eller ?

Jag har fått höra andra berättelser från kvinnor också, genom åren. Svenska kvinnor, och kvinnor av mitt eget folk då mest – det måste jag faktiskt få lov att konstatera. Alla de som tigit och lidit, som till och med legat väldigt, väldigt stilla, i den förhoppningen om att det bara ska röra sig om en vanlig våldtäkt, och att de skall få leva åtminstone till morgonen. Alla de som fogat sig, också i längre förhållanden av en sort de inte borde ha (tänk på Sigyns förhållande med Loke, och vilket slut Sigyn får) och så naturligtvis den eviga härvan av vårdnadstvister, skilsmässor, boskillnader, bråk, skrik, sömnlöshet, ångest och gråt. Kvinnans hårda lott, och även mannens, för om det är lätt att bli far, men svårt att vara det, är det minst lika lätt att bli mor – oplanerat – men svårare att sedan vara det. ”Teach your children well” – det är allt jag säger, och det kunde vara Friggs eget budskap.

Situationen är fortfarande densamma i hela Västvärlden, så det här är inget specifikt problem för just Sverige, och oavsett vad det beror på, så är det faktiskt så att saker som etnicitet, kulturell tillhörighet och religion har mycket stor betydelse vid vissa typer av brott, även om BRÅ inte längre öppet vill redovisa statistik om just detta ämne.

Det faktum, att en svensk kvinna som lever i ett förhållande med en utlänning löper mycket högre risk för att utsättas för en viss typ av brott, får man förstås inte nämna. Sådant talar man ju inte om – ochsk ”dåliga mödrar” talar man ju heller inte om, för detta är nästan det värsta kvinnor kan beskyllas för idag – med kristendomens uttåg hör väl allmänt rykte inte längre dit. Och beskyllningarna haglar. Vänta bara.

Min väninna – för vi är bara vänner och inget mer – är nu Friggskelov bortom all fara och risk, men hon har – i förtroende – berättat att hon röstat på fel parti i det senaste valet, och förresten också varit politiskt aktiv själv. Det är förstås närmast dårhusmässigt, och jag har allvarligt varnat henne för att ens försöka, för i landet Löfvén vet vi redan, vart sådant leder  – eller vart det kan leda. Jag har redan berättat det för er, och att detta har varit en starkt bidragande faktor, i just detta fall, är ett som är säkert.

Hon sjunger fortfarande den tredje strofen i vår nationalsång, och har lärt den utantill, vilket är mer än vad jag någonsin gjort.

Den tredje strofen spelas väldigt sällan nuförtiden, och de tar ofta bort den ur alla offentliga recitationer eller framföranden – men jag har hört henne sjunga den, i Vasaparken – så sent som i går kvälll – med hög röst, så att alla hör.

I ditt sällskap,” säger hon aningen konspiratoriskt, ”kan jag åtminstone få vara mig själv – i alla fall för en stund” och hon kan glömma vad som varit, vad som fortfarande är, och vad som kanske kommer att hända, på grund av den regering vi svenskar nu har.

Den 6 Juni firar vi vår nationaldag.

Vi tänker förstås fira den tillsammans, eller kanske var och en på sitt håll, men fira den kommer vi – trots det vanliga talet om förbud, trots uppmaningarna om att inte få visa några svenska flaggor, trots uppmaningen om att inte sjunga den tredje strofen, med dess ord om trohet in i döden, treue bis zu den Tod. Visst, somliga retar sig säkert på det där, mest därför att de inte inser vad det betyder, lika lite som Bengt Lidners gamla dikter eller något – men inser man den rätta innebörden, långt bortom Monoteismens pjoller, så skall ens hjärta i alla fall få frid.

För handen på hjärtat – goda medborgare – borde inte alla kvinnor i det här landet få vara som de själva ville, i alla fall för en stund ?

Och borde vi inte försöka ta efter Frigg, allmodern, i sin himmel ?

En moders kärlek till sina egna barn, tar aldrig slut. Många älskar mer än så – för deras kärlek går utöver naturen, utöver ett helt samhälle, utbreder sig över det egna landet, arbetslaget, familjen och hemmet – alla de verkligheter svenska kvinnor och män delar.

Låt oss därför leva i Friggs kärlek, långt bortom ökenreligionerna. Långt bortom den allsmäktige guden, men i Polyteism, Pluralism och Frihet, men med tron på att det finns något som vi alla delar, och ingår i för att bygga upp. Slutar, med en liten sextiotalsmässig sång – och det var allt för Alla Mödrars Dag – den här gången…

Mera om Frigg, Himladrottningen, och hennes sanna natur

Långt borta i ett fjärran land, ja på andra sidan Atlanten, sitter en man jag aldrig mött, och som jag inte känner mer än tilll namnet. Han hetter John T Mainer, och har en Asatrogen blogg, där han skriver om saker som berör honom djupt, och som stammar ur ett äkta engagemang, exempelvis krigsveteraners brist på garanterad sjukvård i Kanada.

Nej – detta är inget ”fornt” utan nutida…

Även om jag inte mött honom, inte känner till hans liv och hans öde – för alla har vi ett öde och ett Wyrd – med de Amerikanska Asatroendes term – så skriver han insiktsfullt om vissa saker, och ur egen erfarenhet, efter hur jag förstår det. Han syns mig mycket bättre än vissa amerikaner, Huginns Heathen Hof och andra, vars kunskap är ytlig och som inget vet om varesig verklig Asatro och om de nordiska länderna, men den för mig okände Mr Mainer har i alla fall rätt när han skriver om Frigg, Himladrottnningen, Odens hustru.

Teckning ur Anders Baeksteds ”Gudar och Hjältar i Norden” 1970 av Palle Bregnhöi – Frigg begråter Balder i Fensalar

Som vi alla vet, förlorade Frigg både Balder, sin äldste son, och så Höder, eftersom han dödades av Vale efter det att Loke i hemlighet riktat Höders pilar, vilket de andra gudarna och makterna inte visste. Och en gång inträffar ”Friggs andra sorg” när Ragnarök kommer, och Oden slukas av Fenris, men efter att ha förorsakat vargen mycken skada invärtes hämnas av Vidar, en annan av Odens söner.

Vi är alla rädda för smärtan, misslyckandet och förlusterna, konstaterar Mr Mainer, som själv har en del tungt att bära på; men våra Gudar och Makter är lika oss. De sörjer också för egen del, och de är inte perfekta. Hur stora förluster som än åsamkas oss av klantskallar –  kladdsockar, eller ibland rena skitstövlar – så låter vi oss inte besegras i alla fall, utan lever vidare.

Alla reagerar vi när verkliga söner, barn eller anhöriga tas ifrån oss, eller när man bara attackerar våra skötebarn – i mitt fall Asatron – och vill förstöra den också, som nu senast ”fornsedarna” uppåt Gamla Uppsala till, där de definitivt inte borde släppas in och inte borde vara.

Friggs söner togs ifrån henne på grymmast tänkbara vis, medan hon såg på, men hon förtvivlaade inte, trots att Fensalar, de våta hallarna, i de träskmarker där Frigg sörjer över Balders död, ständigt är våta och kalla av hennes gråt.

Kristna forskare som Simek och andra kan än idag inte förstå vad Fensalar är för något, och att de erinrar om Nerthus kult; men vi nordbor vet bättre. Vi vet att Sökkvabekk är samma sorgens boning, där Frigg alltid sitter, vid himmelskupans mitt, och sörjer de stupade och döda, sörjer människorna och sina barn. Vi har förstått, att Frigg, den goda hustrun i sin himmelsblå mantel som känner Odens alla hemligheter, och som i likhet med honom veet att också han en dag skall dö; också sörjer över oss, men inte förtvivlar.

Det är synd om människorna” sade en gång en stor svensk författare i ”ett drömspel”. Frigg är ofta en fredsmäklerska, till och med mellan Oden och människorna, som i Paulus Diaconus berättelse om Langobardernas ursprung, och hon gjorde allt för att skydda Balder, men misslyckades ändå, för som Mr Mainer skriver:

Determined, now that the Aesir and Vanir were at peace and the Aesir held sway over the worlds, Frigg set to earn from every creature that lived, every thing that crawled, flew, swam, grew, or rooted in the earth; indeed from every rock and metal, every gem and stone, a promise to do no harm to her son.  She succeeded almost beyond belief in securing the oath of every thing that existed in the nine worlds, except for one.  Mistletoe.  It was only Mistletoe that refused to swear, and with an arrow of Mistletoe was Baldur slain, and winter came into our world.  The goddess blessed with the ability to see wyrd, the weavings of fate more deeply and truly than any other, a goddess with power and knowledge almost beyond all definable limits set out to protect her son, and she failed.

— —

We get told by the better instructors in first aid that some people are going to die anyway.  Then the rest of the weeks are spent working the premise that everyone is savable, and the only deaths you encounter in training are due to failures on your part.  When our soldiers fall in battle or training, the immediate call goes up to see someone punished, as if one of ours fell, someone must pay, because a mistake has been made!

— —

We have the lesson of Frigga, that even the gods cannot simply decree a victory, that some things really are beyond our ability.  We don’t like that lesson, we don’t look at that lesson, we don’t acknowledge that lesson.  We peddle the dangerous myth that if you love someone enough, you can make it work.
I tried that once, drove myself past all human limits.  It didn’t end Disney.  It ended badly, and the cost was far, far higher than it would have been if I would have acknowledged I was failing, accepted my failings, and saved what I could.

Som jag sagt, talar han från egen, bitter och dyrköpt personlig erfarenhet, även om jag förstås inte kan veta, vad för hemska syner han måste ha sett, eller vad som drabbat honom i hans eget liv. Men själv är jag likadan, och i det avseendet kanske jag liknar livets drottning Frigg, även om jag inte på minsta sätt vill jämföra mig med henne. Jag tror alltid på det bästa inuti människor. Jag tror att alla reagerar och känner ungefär som jag, och att de slutligen måste inse sitt eget bästa. Hur många gånger har jag inte försökt ”tala förstånd” med ”fornsedare” eller kyrkans folk, exempelvis..?

Och varje gång med samma eländigt usla resultat, eftersom de – för att bara nämna en sak – inte kan lämna Gamla Uppsala eller Asatron ifred.

Ändå fortsätter jag att försöka bygga upp, där andra bara river ner. Efter sju sorger, åtta år och många bedrövelser har vi åter ett fungerande Asatrosamfund i landet, som jag själv är med och fortsätter arbeta inom.

Oden vet att Ragnarök kommer, men han slutar aldrig att arbeta för mänsklighetens bästa, slutar aldrig att vara Oden. Frigg vet det med, och trots att vissa saker aldrig blir sig lika, och att hon aldrig lever länge nog för att få se hur Höder och Balder slutligen kommer åter – för det kommer att ske först vid tidens slut, som vi människor och även makterna ser det – så slutar hon aldrig att vara Frigg, slutar aldrig att spinna vidare på molnen, som flyger fram över himlen, slutar aldrig att hoppas.

Hoppet är det sista som överger människan, som bekant, och även Mr Mainer – som uppenbarligen fått utstå mycket i sitt liv – slutar nog inte hoppas, fastän det finns vissa saker han inte kan förändra, och för att han blivit vis av erfarenheten.

Jag hade en gång en kamrat, som tilll råga på allt var fyrstjärnig överste, eller ”Brigadier General” för att nu använda en term Mr John T Mainer kan förstå, eftersomm jag anar att han – liksom jag – har ett militärt förflutet. I Norge har de Asatrogna batljonchefer – som hos Telemarksbataljonen – men här har vi mer än så. Ni skulle bara veta – eller kanske inte.

Jag hade förmånen att arbeta nära intill denne vän och kollega i mer än ett helt år, medan han förberedde sig för ett visst uppdrag, som han var satt till att utföra. I mina bloggar har det ibland nämnts en person, vid namn ”Ärkeängeln” – ty det är så jag ser på denne högre kollega. En man, med för mycket karisma, utstrålning, ledarskap och kunnighet för sitt eget bästa – ungefär som om han ständigt tyngdes av två mycket stora, svarta och sammanvikta vingar, som han liksom inte kan dölja. Sverige är inte stort nog för honom, och i ett helt år talade han mycket entusiastiskt om vad han skulle utföra, och trodde det bästa också om vissa andra länder, exempelvis USA.

Efter uppdraget, och när han kom tillbaka var han helt förändrad. Två nära vänner hade dött, och även om jag inte var närvarande vid deraas död – det fanns det andra som var – ska jag inte upprepa vad den man, som då var deras chef sa om svenska journalister, eller derass sätt att skriva, till exempel. Jag har aldrig varit utbildad i konsten att genomföra ”de-briefings” med någon, inte på så hög nivå, och jag är kanske inte rätt person att bedriva stödsamtal med folk – men den gången – jag ska inte säga var – så fanns där ingen, ingen alls, för just ”Ärkeängeln” att tala med – om förlusterna, om hur det var att besöka de anhöriga efteråt, och om hur han försökte hantera all denna smärta. Alla har vi våra öden, som sagt, och det finnns åtskilligt många individer på jorden, vars öden är många många fler gånger hårdare än mitt, så jag klagar inte – inte för personlig del.

Kanhända var det som en scen ur en sliten gammal film, kanhända inte – men jag kan säga så mycket som att vår Ärkeängel skrek till mig att aldrig, aldrig skriva ett ord om saken, och att där flög både böcker och manuskript om huvudet och öronen på mig, den gången. Inte för att jag har nämnt saken, inte med ett ord – inte förrän nu – sådär fem, sex år efteråt.

Men vi klarade av det – och den man jag talar om mår mycket bättre nu, även om jag inte precis räknar det som min förtjänst.

Det finns en strof ur Hávamál, som talar om värdet i att aldrig ge upp, och att inte frukta, för liveet är ändå rikt, trots dess allra värsta avigsidor.

Jag fick nyligen ett vittnesbörd om att kamraten, som jag talar om – han som kom hem med en tung börda att bära – var nära att förlora en tredje vän, som vi kan kalla för ”Sälen” – på grund av sin stora munhåla, och avsaknad av öron. Man har också försökt möblera om i ansiktet på just honom – det skedde i Estland för många år sedan – men mer om det, säger jag inte heller. Vår säl, bara några och fyrtio, var nära att segna ned, tillsammans med Ärkeängeln, på väg från det ställe vi en gång alla åt på och äter på.

Människornas liv och öde kan gestalta sig på många sätt, liksom Makternas, men Makterna ger aldrig upp.

Det bör inte heller vi göra.

Spelar en sång – låt vara att den kanske är missvisande, inappropriate, och dessutom kristen – för de som verkligen förtjänar att kallas vänner och kamrater därute, liksom John T Mainer, för vad han har sett, för vad han har gått igenom, för vem han är eller månde vara.

Det vilar ganska mycket av Frigg över den, dessutom – och kanhända är den skriven ur ett annat perspektiv än det jag nu tänker på, men den handlar om lojalitet – offervilja – och som jag ser det – hednisk moral – i Friggs anda.

Ni har min respekt, kamrater. Jag respekterar er oerhört mer än vissa därute, för när det gäller Världen i allmänhet, har jag esomoftast ingen respekt alls. Jag respekterar inte Världen, för Världen tycks inte vilja respektera just mig.

Det är heller inte så konstigt. Makterna finns alltid kvar, och alla har vi vårt öde att bära.