DT om Norrländska Ortnamn

I Dalarnas Tidningar artikelserie från 2016 finns även ett inslag om Norrlands Ortnamn, och en intervju med ortnamnsforskaren Eva Nyman, en annan förbisedd idkare. Hon verkar höra till den skola inom den moderna ortnamnsforskningen som hävdar att de flesta ortnamn är uppbyggda på naturföreteelser, dvs topografiska eller geografiska enskildheter i landskapet, snarare än spår efter kultur, religion eller mänsklig bosättning, som kom senare, och gav upphov till ett nytt skede av namngivning efter själva naturgeografin, och det låter ju i och för sig som en rimlig teori. Ett citat klarlägger nog den förhärskande metoden:

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen ”-und-” har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär ”rik på” eller ”försedd med” i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för ”trång” eller ”förträngning” och namnet kan betyda ”den som kännetecknas av förträngningar”. Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder ”den som trängs ihop”. I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Men redan mycket tidigt, ja i Norrlands fall kring år 300 gör sig kulturföreteelser som arv, hednisk kult och mycket annat gällande:

”Sollefteå” är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, ”att” eller ”ätt”, som motsvarar gotiskans ”aiths”, egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

För att man ska uppfatta detta med ägor, byar och ägoskiften som betydelsefullt, måste Sollefteåtrakten förstås varit något helt annat än en ren nybyggarbygd, och redan försedd med gravrösen, gravfält och fasta byplatser…

Holms gravfält, ett av många i Ångermanland

Eva Nyman kommer sedan in på de sk Teofora ortsnamnen, eller de som direkt tyder på hednisk kult. Redan Viforsen, som vi nämnt ovan, innehåller förledet ”vi” för kultplats.

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra.

Däremot förnekar Eva Nyman mystiskt nog Härn i Härnösand, och påstår att gudinnan ”Härn” skulle vara ”en skrivbordsprodukt” trots att ortnamnsforskningen hittat minst ett trettiotal namn som ”Härnevi” och liknande, då främst i Uppland och Svealandskapen. Ortnamnsforskaren Jon Kraft och många andra har antagit, att Härn, Njärd och den senare Frigga är samma person, eftersom namn om Friggeråker osv ersätter ”Härn” namnen i Svealand, eller namn på Njord, Njärd i Norrland.

Utdrag ur Jon Krafts avhandling ”Hednagudar och Hövdingadömen” – en mycket läsvärd bok om ortnamnsforskning

Missuppfattningarna kring ”Härn” är många. Bland annat finns en vulgärvariant av hedendomen, kallad ”forn sed” som efter wikipedia tror att Härn och Freja skulle vara samma sak, trots att det är känt för de flesta hedningar att Frigg, inte Freja, är linodlingens och spinnandets gudinna, ja hon som spinner molnen på himlen…

Även ifråga om ortnamn, som så mycket annat, gäller det att först ta reda på fakta, och kunna något om ursprunget till vad man ser i vårt svenska kulturlandskap…

Annonser

”Arbetarbladet” om Valbo-pappen, ett försvunnet kultobjekt

”Arbetarbladet” från Gävle är en mäkta hednisk tidning, som en gång i tiden tog initiativet till den nu så berömda Gävlebocken, och är därför ett pressorgan, som vi hårt arbetande hedningar och Asatroende aldrig glömmer.

Kristna vandaler och pyromaner har som vi vet alltid försökt skända denna hedniska Julbock, rest till Tors minne och arbetets ära. Men bocken är, precis som Särimner och själva hedendomen, evig och odödlig. Gävlebocken kommer nog säkert tillbaka senare i år, men ur ”Arbetarbladets” pressarkiv har jag hittat ett intressant kåseri av Ulf Ivar Nilsson, daterat 7 Maj 2012, vilket alltså var för ett bra tag sedan.

Han berättar om en ”mystisk grön-blå sten” (låter som en ”slaggsten” med kopparsulfat, naturligt förekommande stenar av denna färg finns till exempel runt Falu gruva, och där koppar utvanns i gamla tider) som skulle varit formad som ett kvinnobröst, och suttit inmurad i en av Stigluckorna (alltså portarna in till kyrkogården) vid Valbo Kyrka, i trakten av Mackmyra och Gävle i Gästrikland, också det ett landskap som var helt hedniskt och utan kyrkor ända tills 1100-talets slut. Jag citerar:

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

Stenen var en halvmeter hög, och – som sagt – innan slutet på 1100-talet fanns inga kyrkor alls i Gästrikland – några äldre rester har aldrig hittats, och allt tal om ”träkyrkor” förblir spekulationer. Man vet också att ortnamnsledet ”Val” i Valbo INTE skall komma från ”Val” som i ”vale” eller vårdkase, alltså ett högt berg varifrån signal-eldar tänts, utan att förledet skall komma från ordet ”Vi” som i hednisk kultplats.

Till och med Wikipedia anger att Ockelbo, Torsåker och Valbo skulle varit de tre viktigaste kultplatserna under hednisk tid, i var sitt härad, och helgade åt respektive Oden, Tor och Frej eller Vanerna – måhända hette platsen kanske ”Vansbo” från början ??

Arbetarbladet påstår också att det i Högs kyrka i Hälsingland skall finnas två inmurade stenar i kyrkogårdsporten med samma funktion, och hur gammal traditionen med stenarna är, vet ingen – men den är dokumenterad sedan minst 1700-talet… Stenen satt inmurad på kyrko-gårdens östra sida (solen går ju upp i öster, och Frej har uppfattats som en solgudomlighet). Jag citerar igen:

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.

Så är det. De kristna etnologerna sysslar alltid med ”christian belittlement” eller kristet förminskande, som det heter på vårt språk, och säger att gamla seder och bruk ”omöjligt” kan vara hedniska, ifall de inte kan gå in och direkt förstöra våra fornminnen, eller kasta bort fornfynden, vilket har blivit ganska vanligt nuförtiden. Intresset för fornminnen och Asatron går också i vågor. Under 1900-talets första hälft fanns en stark hembygdsrörelse, nu finns NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som värnar om vårt kulturarv emot klåfingriga, kristna politiker och de, som vill förstöra vårt lands historia.

Dessutom är det så – som Ulf Ivar Nilsson faktiskt skriver – att stenen har sin motsvarighet i andra länders traditioner, och då rör det sig om länder med starka Vikingatida influenser – betecknande nog. På Irland, till exempel, finns the Blarney Stone. Den sitter inmurad i ett slott nära den gamla vikingastaden Cork, och den som hängande upp och ned i fötterna (likt Oden på Yggdrasils stam) kan kyssa den, kommer att få talekonstens gåva, och kan berätta om gamla tider.

I Skottland fanns ”the stone of Scone” som satt inmurad i den gamla skotska kungatronen. Den har varit i bruk ända sedan 800-talet, och har också flera kristna traditioner till sig – och ortnamnet ”Scone” har samma ursprung som vårt ”Skåne” enligt vissa källor, alltså en sandig  landtunga, som sticker ut i havet. På hebriderna finns ”The Callanish Stones” som på midsommardagens morgon besöks av Skirnir, ”the shining one” alltså guden Frejs personlige tjänare, enligt Asatron – eller en personifikation av solen, återigen.

Liknande traditioner – om att sova i en skepps-sättning eller gå runt en stencirkel på Midsommar, respektive Midvinter, för att få fruktsamhet och många barn, finns över hela norden – alltid kopplade till ”Kraftplatser” i tillvaron som just stencirklar eller skepps-sättningar. Även om det inte går att BEVISA att den lokala traditionen i just Valbo av alla platser är från hednisk tid, så måste man säga, att det finns en viss sannolikhet att det är så. Traditionen med stenen påminner mycket om de traditioner som finns från samma kulturella miljö, och i samma kulturella kontext, och även om sägnen om stenen i Valbo k-a-n ha uppkommit under ett senare skede, så liknar den alldeles uppenbart ”äkta” hedniska traditioner..

Till och med så långt bort som på Cypern, vid Paphos och öns västra kust, där Mardölls eller Frejas sol går ned i havet (Mardöll betyder ju ”havsglansen” – ett av Frejas många namn) finns en svart, svampformad sten, Petra tou Roumio, utanför en klippformation. Om man simmar sju varv – enligt vissa – eller tre varv runt denna vid midnatt, blir man sju år äldre, eller sju år yngre, beroende på vilket håll man simmar åt…en indoeuropeisk tradition, som liknar den nordiska… Men Venus, Freja och Afrodite är ju olika namn, för samma sak…

”Frejastenen” på Cypern sticker upp ur havet till höger om klippan i bildens mitt. Jag har själv simmat runt den, 12 gånger.. Därför åldras min kropp fortare än normalt, men jag har tur med vissa sorters kvinnfolk…

För att all magi ska fungera, krävs förstås bara att man tror på den. Samma sak gällde på sin tid fruktbarhetens hedniska sten i Valbo, och gäller väl även modern medicin, förresten – då begrepp som Placebo faktiskt existerar i den rådande verkligheten. Det påminner mig förresten – denna Friggas eller Frejas dag – om den gamle fantasy-författaren Fritz Leibers roman ”Conjure Wife” där han lanserar den bärande idén att medeltidens prelater egentligen hade rätt – ALLA kvinnor, utan undantag ÄR häxor – och skyldiga till lövjan, trolldom och häxeri – på det ena eller andra sättet.

Det ligger helt enkelt i kvinnornas natur att vara sådana, och Gästrikländskorna i Valbo var inte mycket annorlunda de heller, på sin tid..Problemet är förstås, att det finns ”vita” häxor eller helt oskyldiga och ”goda” sådana, likaväl som ”grå” eller entydigt ”svarta” eller de som använder sina förmågor för renodlat skadliga syften, likaväl som de som använder exakt samma förmåga till något gott, beskyddande, allmänt uppbyggligt eller bra, som till exempel fruktbarhet – och där har vi det..

Inget, absolut inget – säger jag eder – lär ändra på själva Hedendomen eller Friggs och Frejas makt…

Maria Schottenius i DN vågar ifrågasätta ”Kyrkan”… För det behövs INGA kristna ”Mirakel”

I Fredags hade Gerd och Gertrud namnsdag enligt den svenska almanackan, och det är ingen tillfällighet, eftersom det tidiga 1900-talets almanacksmakare kunde sin Asatro. De visste exempelvis, att långt innan  några falska Madonnor och ”Bebådelsedagar” infördes i vårt land, så firade man Segerblot på den första fullmånedagen efter Vårdagjämningen. I år infaller den dagen den 31 Mars, eller nästa lördag – och det här med Segerblotet har jag skrivit mera om förr om åren. Ni hittar dessa texter under rubriken ”Vårblot” under ”Högtider och Blot” ovan.

Vårfrun heter Gerd eller Frigg. Först i Maj kommer Freja, men först måste vi hylla det spirande kornet, det växande livet och den Vår som skall komma..

Nu finns det även de som helt utan ett enda vetenskapligt belägg för den saken påstår, att ”Vårfrun” som hedrades under ”Vårfrudagen” igår, skulle vara identisk med Freja, men se det tror jag inte alls, hedning som jag är. Att den begynnande medeltidens och 1200-talets svenskar inte alls förstod meningen med alla dessa ”Vårfrudagar”, eller ”Vårfrukyrkor” som de enfaldiga och maktfullkomliga katolikerna kom släpande med, är nog helt sant. Hedningar, som de faktiskt var, så trodde de att det var Vårens firande som var det viktiga här, och firade inga påstådda ”jungfrur” alls. Alla insåg de redan, att befruktning eller samlag måste till för att det nya livet ska gro – och varje någotsånär sunt tänkande människa och bonde vet idag ännu detsamma. Så skapade den svenska allmogen i sin oberördhet och sin Hedendom långt senare ”Våffeldagen” istället, och vände all kristendom ryggen. 

Himmelsgudinnor med blå mantel, översållade med stjärnor, fanns redan i det gamla Egypten, där gudinnan Nut tänktes ha samlag med Jordguden Geb och så framföda Våren och Jorden. Här uppe i Norr talade vi senare om Frej och Gerd, eller Frigg som himladrottning…

En som också i likhet med mig blir alldeles full i skratt vid blotta tanken på ”Obefläckade Avelser” och annat kristet dravel är skribenten Maria Schottenius i DN, som hälsade oss alla denna måndag med en alldeles ovanligt hednisk krönika. Det är knappt att man alls vågade tro, att den alls skulle stå införd i en så tydligt pro-kristen och anti-hednisk tidning som just DN, men där ser man.

Fru Schottenius tror inte på någon Jesu uppståndelse, antyder hon, och inte heller på ”de dödas uppståndelse” som man m-å-s-t-e tro på enligt den kristna Trosbekännelsen, sådan den ”Svenska” Kyrkan nu faktiskt läser och omfattar den. Ja, Fru Schottenius – som framstår som en mycket trevlig och hednisk person – hon verkar ha insett vad Naturreligioner verkligen handlar om. Hon utesluter till och med ordet ”Svenska” och skär alla de kristna kyrkor och samfund som finns i landet över en kam. ”Tror de ens på några mirakel längre, och i så fall – borde de inte tala klarspråk om vad de egentligen tror på” – och sluta hyckla inför människornas frågor.

Hon är långt borta från Moseböckernas skräckfantasy, säger hon, Egyptens gräshoppor, de påstått ”heliga” Jungfrurna och allt det andra, och ifrågasätter om någon kristen alls kan tro på detta, eller på några mirakler mer.  Kanske borde allt istället uppfattas symboliskt, och bara som metaforer eller liknelser, avslutar hon, och frågar aningslöst:”Vad för slags religion har vi då kvar ?” ungefär som om varje form av religion, måste innehålla mirakler eller sex stycken omöjligheter före frukost, som Lewis Carrol en gång sa.

För egen del tycker jag att hon tar käpprätt fel just där. En religion behöver inte vara absurd eller omöjlig till sin natur, som kristendomen; eller ens mirakulös. Se på Buddhismen till exempel – den kallar sig själv för en filosofi, inte en religion – och vi Hedningar och Asatroende behöver inga kristna mirakel eller andra villfarelser, därför att naturen,livet och årstidernas gång faktiskt är oss mirakel nog – vilket även Maria Schottenius själv verkar ha på känn – kanske därför att hon är kvinna..

Att jordens gröda och gräs gror, och att Våren kommer åter – är inte det ett mirakel nog ?  Ett barns födelse är också ett mirakel, vilket varje föräldrapar vet, lika väl som den nya grönskan. Och kärleken, man och kvinna emellan ? Är inte den mirakulös nog också ? – Således behövs inga ”orörda, heliga jungfrur” och annat tjafs i den stilen, även om det naturligtvis finns enstaka kvinns som går och kallar sig vid en massa falska titlar de inte har rätt till, typ ”Rådsgydjor” och liknande – men så värst heliga är ju dessa exemplar inte..  Själv har jag mött bättre och ”heligare” kvinnor än så – kanske Maria Schottenius också får räknas dit – även om hon väl inte är någon sierska direkt, eller utrustad med medial förmåga… vilket en del kvinnor förvisso kan vara.

Kunskapens ljus talar genom alla ting. Det ser de rättfärdiga, och ger dem en gloria..

Redan det faktum att björnarna kommer ur idet – vilket snart lär ske så här års – är ett större mirakel och en mycket större uppståndelse än den gamle skägglurken Jeschua ben Yussufs påstådda återkomst. Ni vet han som var sin tids Bin Ladin, och ”drev månglarna ut ur templet” i förstörelsen av World Trade Center.  Björnen kommer tillbaka år efter år, ja upp till 30 gånger eller mer under en ordinär björns levnad, och ändå kan människorna inte göra efter detta, och än mindre förklara hur det går till, fast vetenskapen säger sig ha fått upp ett antal spår. Enligt vad vi vet, borde samtliga björnar avlidit under vintersömnen till följd av urinsyra i blodet, försvagad benstomme och Frigg allena vet vad, men trots allt återkommer de – och återuppstår med nya ungar i släptåg – och för mig är allt detta, som hör våren och fruktbarheten till, mirakel nog. Jag behöver sannerligen inte mer.

Ovan: Mirakulöst uppvaknande Björn i Finland. Nedan : ”Människorna skall inget få veta om detta” (tavla av surrealisten Max Ernst, 1923)

 

Waldemar Lorentzon: ”Kosmisk Moder” – Halmstadgruppen, 1938