Efter att utförligt ha behandlat midsommar övergår vi till ett inlägg från Jawad Mofrad, “Hedniska Tankars” fjärde redaktionsmedlem. Om Juni eller Sommarmånad också är Friggs månad, så vet vi att Saga – enligt vissa forskare – skulle vara samma gudinna som Frigg, Odens Hustru – och kanhända är Samernas Sarakka inte långt borta – även om Akkorna – som tänktes befinna sig under elden på varje kåtaplats – vanligen är tre till antalet, likt Nornorna. Hedendomen i Norden slutar aldrig existera, och någon kristen Midsommar eller någon “Johannenatt” eller “Sankt Hans aften” som i Finland eller Danmark har vi på vår redaktion aldrig firat, inte heller detta år – Nordiska Hedningar och Asatroende som vi faktiskt är – vi har ju redan förklarat för er att vi tagit avstånd ifrån all Monoteism, all Islam och allt kristet..
Om Jukksakka eller den “bågskjutande” yngsta av de tre akkorna är Skade eller den Nordiska Artemis-Diana i förklädnad, då är Sarakka den medelålders kvinnan, och därmed Frigg….
Sarakka med stavar i händerna, i ett mjöd-kar eller byk-kar, nära Sökkvabäck där Saga sades bo… ? (modern tolkning från lapsk “trolltrumma”)
Likheten mellan deras namn, plats och koppling till dryck och dryckeskärl tyder på detta. I nordiska myter är Saga (hon som ser, ser-akka ?) en asynia varom berättas att hon och Oden i glädje dricker ur gyllene kärl i hennes stora boning i Sökkvabäck., beläget i vidsträckta sankmarker.
I samisk tro däremot, var Sarakka en av Moder Jord (Máttaráhkkás) döttrar. Sarakka och hennes familj bodde under kåtans golv. Hon associerades starkt med härden och eldstaden, och man offrade regelbundet en del av sin mat och dryck (som öl och brännvin) direkt i elden till hennes ära. Hon var främst beskyddare av havande kvinnor, nyfödda samt renkor.
Den under eldstaden boende Sar-akkas, namn kommer troligen av sarrat, fläka sönder senor till trådämnen. Hon hjälpte vid barnsbörd och kalvning; hennes skål dracks som ett slag altaret sakrament och efter förlossningen åts “Sarakkagröt” till hennes ära. Detta är ett vanligt nordiskt drag – jämför med färöingarnas “nornagreytur”.
Jukksakkas tecken – från Trolltrummor, hällbilder eller ristningar skulle se ut såhär – gudinnan med pilbågen stod för jakt, vinter och yngre kvinnor, medan Sarakka var den medelålders, moderliga kvinnan…
Både män och kvinnor offrade till Sarakka – liksom till Jukksakka – till vilken gudomlighet man blotade, var ju för det mesta valfritt. Samerna hade henne “alltid på tungan och i hjärtat”
Namnets första del kan också härledas ur ordet saret som betyder klyva och syftar till ett i ena änden kluvet vedträ. Enligt seden skulle man för att underlätta födelsen hugga ved till Sarakkas ära. Denna ved var helig och fick inte brännas. Samerna dyrkade henne under barnsängstiden. Hon verkar ha haft störst betydelse under själva födelsen. Sarakka troddes känna samma smärtor som barnaföderskan själv. Barnsängskvinnorna drack Sarakka-vin före förlossningen. Efter förlossningen åts Sarakka-gröt tillsammans med de närvarande hustrurna. Sedan hölls ett gästabud till Sarakkas ära.
I gröten sattes tre kluvna pinnar på vilken tre ringar hängdes, en svart, en röd och en vit.
Dessa lades under dörren under 2-3 dygn. Fann man därefter att den svarta pinnen var borta trodde man att antingen modern eller barnet skulle dö. Om den vita pinnen var osynlig skulle båda leva. I Sarakkas gröt kunde man också lägga en liten båge och pil, som sedan hängdes upp på barnets vagga, för att barnet om det var en pojke, skulle bli en duktig jägare.
Vi kan jämföra med vad Johan Ludvig Runeberg (1804 – 1874) skrev om “flickan i Johanne-natten“, den finska “Juhannus” eller Midsommar – då det var kvinnors sed att binda tre trådar eller band runt spirande råg eller andra sädesslag. Runeberg låter trådarna till och med vara av silke, vilket verkar väldrig exklusivt – vanliga ylle-trådar från hemspunna finska ryor var nog vanligare. När diktsamlingen “Idyll och Epigram” utgavs år 1830 var han 26 år gammal, och Finland var inte längre svenskt, utan under ryskt herravälde. Själv var han informator eller lärare på en gård i Saarajärvi, och gifte sig först fyra år senare – men ändå Hedning i sitt hjärta – liksom de flesta nordbor och humanister… Vad som hände om den röda pinnen – som stod för livets kraft och Sarakka själv försvann, fömäles inte i de källor Jawad Mofrad använt – men nästan alla träd, särskilt av al och tall är ju rödaktiga i barken.
Spådomar och tydor vid Midsommar, också i form av “drömgröt” har gamla anor. Allt är Nordisk Hedendom, allt är Asar och Asynjor – och verklig tro, inte någon tom “sed”
Och – för att citera mästaren själv, ur “Idyll och Epigram”…
Flickan knyter i Johanne-natten
kring den gröna broddens späda stänglar
silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.
Nu, så hör, hur flickan där beter sig.
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.
Now Billy’s out there in the desert sun And his mother cries when the morning comes
And there’s mothers crying all over this world For their poor dead darling boys and girls
Hey Billy, son, where are you now? Don’t you know that we need you now? With a ra ta ta and the old kowtow Where are Billy’s bones resting now?
With a ra ta ta and the old kowtow
(have a Billy holiday, born on a Monday)
Where are Billy’s bones resting now? Married on a Tuesday, drunk on a Wednesday Got shot on a Thursday, sick on a Friday Died on a Saturday, buried on a Sunday
– aningen fritt efter sången “Billy’s Bones” med The Pouges, 1985
Som bekant var det Mors Dag i Sverige, Finland och även Frankrike, 25 Maj 2025. Andra länder firar evenemanget på helt andra tider, eftersom en amerikanska vid namn Anna Jarvis instiftade den moderna formen av arrangemanget den 5 Maj år 1905 i Philadelphia, USA. Men egentligen är traditionen Hednisk, och har ingenting med USA eller kristendom, Monoteism och liknande villoläror att göra. Grekerna firade Rhea och Hera om Våren – de var Modergudinnor båda två. Romarna firade under den sena republiken och kejsartiden gudinnan Cybele från Asia Minor i månaden Mars, när våren inföll hos dem. Vårmånaden Maj tillhör i Norden Freja, eftersom den Nordiska Våren är kort och intensiv – vi måste ha unga kvinnor och en ung gudinna för att kunna tillgodogöra oss den, sanna Polyteister och Humanister som vi är och alltid har varit. Och i Västnorden tillhör varje Fredag Frigg, Odens Maka, Husfrun i Valhall, hon som spinner molnen på himlen. Friggerocken var en gång namnet på stjärnorna i Orions bälte, har man sagt – på den tiden kvinnorna spann på spinn-ten eller handsländor. Hon är den sanna Himladrottningen, inte den falska, romerska “fältmadrassen” vid namn Maria – för vi hedningar förgudar inte människor efter deras död.
Oden och Frigg, som norrmannen Louis Moe(1857-1945) såg dem strax efter sekelskiftet 1900
I England fanns under sen katolsk medeltid en tradition om att Midfastosöndagen skulle kallas “Mothering Sunday“, en sista nordlig rest av katolikernas sed att fira deras modergudinna vid fel tillfälle, på fel sätt och av fel orsak efter hur det verkligen är i Nordeuropa och framförallt Norden – där saker och ting urartar alltmer, tack vare de kristnas och islams framfart över hela vår Värld. Men “mothering around” på modern amerikansk engelska betyder att använda de grövsta svordomar och kötteder som tänkas kan, och lika dant är det på tyska – “Muttersprache” betyder ironiskt sett samma sak där, och även “maternitsya” på ryska är att svära, skrika och använda det grövsta språk.
Det finns god anledning till att göra det i kylslagna dagar som dessa, som vi snart skall se. Framförallt om man är etnisk svensk, och kan varsebli de krafter och de personer som tyvärr får styra och ställa i vårt samhälle.
Frigg gråter i Fensalar – “the fens” betyder träskmarker – över Balder, sin döde son, fallen på grund av Lokes svek och Höders brist på förstånd. Hennes “andra sorg” kommer först vid Ragnarök, då Oden slukas av Fenris och hennes hjärta skall brista, men till dess har hon en hel krets av mindre gudinnor och As-ynjor som tjänar henne i Asgård, där hon vanligen vistas – trots att Fensalar är hennes eget hem. “Asynjor” uttalas “as-ynja” och inte som ett ord, vilket bara olärd drägg har för sed. Frigg känner alla Odins hemligheter, och Friggs hemligheter vårdas av Fulla, hennes “Aeskimöy” som håller den ask där Friggs smycken förvaras – och Fulla har uppsikt över alla de ting, som tillhör Frigg. Allt detta har vi beskrivit gång efter annan här ovan under rubriken “Asatro” – underrubrik “Frigg” i artikelarkivet på Hedniska Tankar, men ni läsare och läsarinnor lär er tydligen aldrig, liksom resten av mänskligheten eller vad som nu finns kvar av mänsklighet i detta land och denna tid.
Frigg och Fulla, illustration från 1874
Fulla måste vara den mest pålitliga av alla varelser, och yppar aldrig ett ord i onödan – men det är till henne de som är Asar och Vaner trogna måste vända sig, om de inte når fram till Frigg – för böner finns inte enligt Hedendomen och Asatron, här hjälper bara arbete och offer eller Blot – främst är att offra av sitt eget arbete och sin tid, för tanke utan handling nyttar föga. Sådan är vår tro, och tro är aldrig, aldrig någonsin någon “forn sed” eller new age mumbo-jumbo, utan levande verklighet – för de som handlar i enlighet med vad de säger, menar vad de gör och är hederliga, utan överdrifter. Frigg och Fulla ser till hur människorna egentligen är, inte vad de säger sig vara eller sägs vara – och tror handlingar och tankar, förr än tomma ord. Tro, Treue, Truth. Det är vad vår tro går ut på, inte “seder” eller kristen osanning.
Den tysta Fulla invid källorna, sommartid (enligt en spanjor, som gör bilder med AI – Asatron finns även kvar i det som var Västgoternas land)
Frigg har även en Asynja vid namn Gnå vid sin sida, som ständigt Gnor och färdas genom luften. Hon är budbärerskan, som troget meddelar Frigg allt som sker i alla Världar, likt Hugin och Munin – Tanke och Minne – Odinskorparna. Gnå vanställer aldrig ett budskap, ändrar aldrig dess innebörd utan meddelar allt vad hennes ögon sett och allt vad hon erfarit, utan överdrifter. Endast Vanerna kan varsebli henne enligt Gylfaginning, och hon skall inte förväxlas med Valkyriorna, för Gnå är en helt annan slags varelse. Hon färdas på Hov-varpnir, den näst snabbaste av hästar – som i varpfart rör sig genom själva rumtiden, så fort att rum och tid kröks, precis som moderna fysiker spekulerat – även om någon “varp-drift” ännu inte är skapad av människohand – den kanske aldrig blir det – men Hedendomen insåg redan för tusenals år sedan vad begränsade Monoteister aldrig kunnat föreställa sig, ens i sin vildaste fantasi.
Gnå torde vara högaktuell år 2025 enligt vår tideräkning, i det vi kallar ett kommunikations- och kunskaps-samhälle. Hon är tillsammans med Fulla ytterst tystlåten till sin natur, lite känd och utför de sysslor hon har att göra plikttroget och i det fördolda. Vore vi alla som Gnå, vore kanske mycket vunnet för den här Världen. I Norge säger man även att det “Gnaar” eller “Gnåar” när det blir en hastig skiftning i vädret. Regn förbytts i solsken och omvänt. Hastiga ovädersfronter och skuggor far blixtsnabbt över himlen. Det är Gnå som osynlig far förbi – och bär ett budskap, högt därovan. Så trodde man förr, innan missiler och “drönare” ens var påtänkta.
Gnå – Budbäreskan – “avsutten” och utan häst, men rörlig och snabb på väg genom Vanernas åkerfält. Bild från en av Hedniska Tankars bildkalendrar från 2015. (Copyright)
Men vad ser vi ? Hur är verkligheten beskaffad, och vad är det för krafter som styr Världen idag ?
Vad kan Gnå rapportera, då hon andtruten står inför Frigg, allmodern – som ju skulle firas just den 25 i Blomstermånaden ?
Det fanns en gång en Ordförande och Partiledare i Vänsterpartiet som hette C H Hermansson, men han dog redan 2016 – och han sa på sin tid som såhär: “NÅGON DJÄVLA ORDNING FÅR DET VARA I ETT PARTI !”
Såhär gick det till i Söderfors Bruk anno 2022. Svenska barn skulle Tvångsässigt bekänna sig till Islam i egenhändigt skrivna uppsatser… och de var för dumma för att infoga ordet “inte” i varje mening som Kärring-Statens företrädare dikterade för dem…
Därefter påstod man lögnaktigt i så gott som alla media att Katerina Janouch skulle vara rasist, och till på köpet “Höger-extremist” när hon i själva verket var realist, liksom de flesta av hennes landsmän – Tjeckerna… Finns det för övrigt några “kristdemokrater” – nu när vi redan tagit upp en viss halvrumänska ? Kristendomen är INTE en Demokratisk lära – eftersom den bara tillåter en enda Gud – den är ett Totalitärt system – lika totalitär som Islam, eller för den delen Kommunistiska Stater, samt därmed jämförbara regimer av Anno Dazumal från Centraleuropa. Vi behöver kanske för tillfället inte orda så mycket mer om dem, eftersom Statstelevisionen SVT ihållande matar oss med förment “objektiva” skildringar av Andra Världskriget, mer än 80 år i efterhand. Det är nog tveksamt om de senaste SVT produktionerna egentligen tillför såvärst mycket, när de hela tiden hålls på ren lekskole-nivå, och har en pedagogik, underhaltigare än den i Tierp.
Något “lika värde” har heller aldrig funnits i dessa berömda FN-deklarationer – för det är bara en stor, fet “Såsial-demokratisk” lögn – som vi alla tvångsmatats med – och fått höra till leda… Lika grundläggande rättigheter, i den mån individerna kan utnyttja dem – ja – det finns – men det är ungefär allt- och tråkigt nog en stor skillnad. Vi kan önska att någon kunde förklara detta för människorna i Tierp, men ingen Katerina Janouch, sedermera verksam inom partiet “Medborgerlig Samling” (ett liberalt, men systemkritiskt och ännu oprövat politiskt parti) kan tyvärr uppenbara sig, likt någotslags rådgiverska – ens för stackars Emma Lindquist.
På sidan 122 står det – tråkigt nog, tråkigt nog kära medborgare och medborgarinnor – att det definitionsmässigt krävs “skälig anpassning” som inte innebär “en oproportionerlig eller omotiverad börda” för sjukvårdssystemet och de ansvariga i det land, där “rättigheterna” ska tillämpas – precis som vad gäller alla andra “Världsmedborgare” eller människor i och för sig – när det gäller “vanlig sjukvård“.
Så ÄR det – de facto – även om det inte är någon “trevlig” eller ens “underhållade” läsning, ens på “Mors Dag” – men fakta är dessvärre fakta, likförbannat…
Bara så att ni vet…
Frigg, Gnå (stående), Fulla (sittande) och Hlin i bakgrunden enligt Carl Emil Doeppler, 1882…
Hon vänder om, går förbi Hovvarpners stall – hur vi nu ska tänka oss att det må se ut – och Fulla följer henne i fjäten. Fulla säger inget, hon tiger som alltid – men lägger handen på Gnås axel och för henne säkert men varligt emot badstugan.
Beröringen med de dödliga äcklar Gnå. Hon kräks nästan, spottar i gräset, en stor gul loska av vad som kanske är slem, eller blod.
Midgårds Barn förstår inte sitt eget bästa, men de kvinnor som finns där – i det som skulle vara Svitjod – är de värsta, fulaste och mest frånstötande av dem alla – för de är väldigt dåliga mödrar.
Kärringstaten och Mobben härskar därnere, och i andra länder och riken är det knappast bättre ställt. Fortsätter detta, är Ragnarök snart här.
Fulla stänger badtugans dörr, varligt – tyst – och går därifrån, fortfarande utan ett enda ord, för i det hinsides är ord onödiga.
Gnå kränger av sig kläder, rustning, hjälm, alltsammans. Någonstans ifrån hörs en sång, kanhända från Brages och Iduns salar – men hon orkar inte höra den. Hon sitter tyst – och tvår sig, renar sig i badstugans mörker tills nästa dag, och så nästa…
Denna sång är lika aktuell nu som för 40 år sedan. Monoteisterna lär sig aldrig…
‘This man,’ said M‘Turk, with conviction, ’is the Gadarene Swine.’ But they must remember that they would not always be boys. They would grow up into men, because the boys of to-day made the men of to-morrow, and upon the men of to-morrow the fair fame of their glorious native land depended.
Redan i Mars publicerades denna nyhet Västerifrån, och SAMMA problem rapporteras från “Kyrkogård” efter “Kyrkogård” (Nej, inte “Griftegård” – för religiöst neutrala uttryck får INTE användas i Sverige, utom möjligen i Järfälla och Tranås Kommuner samt Stockholms Stad – Hier wird nich diskutiert, mann gab uns den Befehl, Hier wird nur Mitmarschiert ! – Men SÄRIMNERS FLOCK har besegrat dem…
Det behövs inga gravstenar mer. Det behövs ingen Kyrka. ALLT som behövs är att följa HEDNISKT och Nordiskt Gravskick, naturligt nog. Som vi sagt och predikat för er på “Hedniska Tankars” redaktion sedan före 2010. Och ändå har ni inte lyssnat. Kom ihåg att vi varnade er. “As above, so below“. Redan 2024 kom de första rapporterna från just Kviberg.
Nordiskt gravskick och Kremering är det enda naturliga. Säg NEJ till Abrahamitiska religioner – och du slipper problem i livet efter detta – och har lugn och ro för evigheten…
In the year 2026, there is no need for politics. Rivers of people flow like blood, the old faith rises from the mud. You cannot stop what has begun, signed and sealed, we deliver oblivion. So now it has been two thousand years, The reign of X-ist does end in tears. Because of all that this “Christ” did not know – Now his reign is through. And through eternal night – flies Wothan’s spear of stars and light. The pierced hearts shall rue the day, the Old Gods will come a-nigh.”
Det är ingen idé att ni klagar. Det iranska Revolutionsgardet kommer inte att hjälpa er. Den ni väntar på, kommer inte att passera förstäderna. SÄRIMNER är NU HALAL !!
Er Gud och er Jesus FINNS INTE !!
Frigg sitter i Fensalar. FRIGGING ‘A and don’t speak her name in vain !!
Processionsvägarna med stolprader finns också vid Gamla Uppsala, vid Degeberga på Österlen i Skåne, vid Anundshög, Tomteboda norr om Stockholm, och vid Anundshög på Badelunda-åsen utanför Västerås. Överallt leder de fram till mäktiga gravhögar, och allesammans är de från tidig järnålder, flera hundra år innan Vikingatiden. Att säga att “vi ingenting kan veta” om dem är kristen bullshit, för vi vet redan att de kanske belystes av facklor och eldsken på kvällar och nätter, och att det var på dessa vägar alla vandrade, för att hedra gudinnor och gudar – liksom förmödrar och förfäder. Detta går inte längre att prata bort, fast det finns dem som hatar vår historia och kultur, och gör allt de kan för att utplåna den – kanske inte bara i nutidens Staffanstorp, där jag själv växte upp.
En av de största och mest berömda gravhögarna på gravfältet – se kartan nedan – tillhör en rikt utstyrd kvinna från 600-talet, som av gravfyden att döma kan ha kommit från Mellansverige, eller Mälardalsområdet. Hur kom hon till Skåne, och Bara-bygden ? Det måste ha skett genom giftemål, för där Oden finns, är Frigg inte långt borta.
“Skånska rekognoceringskartan” från 1815 i skala 1:10 000 – och en blå ring, som visar var Kvinnogravarna från 600-talet fanns.
Vid Vikhem (rött område på kartan) skulle arkeologer under 2010-talet finna ett mer än 54 meter stort långhus, en mäktig hövdingagård och en hel bosättning från tiden kring år noll – en “Vicus” eller en liten by med en egen gata på latin. De gula ringarna visar andra boplatser nära Segeån, som fortfarande rinner genom det vackra slättlandskapet. Det har aldrig lyckats för de kristna att utplåna spåren av Hedendom i denna bygd, eller spåren av kvinnorna, som levat där. Bevisen hopar sig. Forskningsrapporter, gravfynd och vetenskapliga fakta som inte kan motbevisas. Flera föremål visar att den äldre kvinnan var högättad – det syns på fibulorna eller axelspännena till hennes dräkt, och hennes släkt måste levat kvar i Önsvala ända in på 800-talet. I de båda yngsta kvinnogravarna fanns rester av exklusiva textilier med guldbroderier och invävda silvertrådar. Och ingen av dessa kvinnor var kristen, för kristendomen kom med Sven Tveskägg, den folkförrädaren, först på 1000-talet, när Drottens kyrka i Lund grundades på hans befallning, och Egil Skallagrimsson på 980-talet hunnit skalda om Uppåkras förstöring och brand, trots att det står “Lund” i de medeltida handskrifter, som kom att skrivas ned först 3-400 år senare.
Fynden från Önsvala och Nevishög finns idag på Historiska Muséet och “Barbaricum” i Lund, där man bara vågar ställa ut ett fåtal av dem
Det finns fortfarande inte ett enda gångbart bevis för några kyrkor äldre än från 980-talet i dagens Sverige, fastän Västgötar och Linköpingsbor försökt komma med motbevis, och under 2020-talet har man famlat och fumlat efter “halvrunda stensättningar” och rester av väggar på Björkö eller Birka, nära Korshamn och Kugghamn – men vad bevisar stenar lagda i en halvcirkel ?
Ingenting alls, som vi alla nog förstår.
Glaspärlor, ädelstenar, rester av rika dräkter – från Önsvala och Staffanstorp
Frigg och Freja lever ännu, och deras släkte – liksom deras män – har inte försvunnit. Vi finns och lever här, än idag – 2026. Vi är Hedniska, Asatroende Människor. Vänta er inget annat.
“Hedniska Tankars” flitigaste gästskribent för året 2025 – Javad Mofrad – har hedrat oss med ett nytt inlägg. Han är en klok man som inte bara tänker till ordentligt, vad gäller de tre “stora” Monoteistiska religionerna, utan också Nordisk religion och Asatro – och därmed återvänder vi till vad som är denna bloggs huvudämne. Han intresserar sig även för “folketymologier”, och skriver såpass enkelt, att hans slutsatser kan förstås även på Grundskole- och Gymnasienivå, men undviker Fake News, populism eller sådant som diverse amerikaner ägnar sig åt på nätet, såkallad “UPG” (Unverified Personal Gnosis) eller “smygkristendom” av den typ, som en del personer vid namn Birka Skogsberg, pseudonymen “Alvigunilla” med flera ägnat sig åt i det förgångna eller fortfarande kommer dragandes med, genom att ställa helt ovidkommande frågor som “men tror du inte att Ymer är en skapargud egentligen ?” eller “Men måste inte den näst sista strofen (strof 65) i Voluspá syfta på jeschus krystis egentligen ?” och så vidare.
Bugge må vara ursäktad på grund av att han levde i ett kristet århundrade, Ohlmarks därför att han var obetänksam, men för Lönnroths och andras falsarier finns ingen ursäkt, lika lite som för Björn Collinders groteska vanställande av Hávamál, där han plötsligt – under sitt 1960 – tal – skriver att “detta är runmagi och skall inte översättas” i en känd strof, polemiserande emot Sigurd Agrell. En sann Eddaöversättare ska inte skriva romaner, och inte heller vanställa och “klippa bort” sådant som inte passar. Att som Lars Lönnroth hela tiden framhäva sin egen kristna tro och konsekvent skildra den nordiska kulturen som underlägsen, är osakligt, på gränsen till ren rå rasism.
Gerd, Hertha, Earth, Njärd eller Nerthus är en gudinna med många namn – känd från de danska öarna redan från det som var Nordisk Bronsålder… Minns ni vad vi skrivit om Egtvedt-kvinnan och Rydebäcks gudinnor i Skåne ?
Nu – efter Midsommar – då Friggs månad gått emot sitt slut, och då Gerds och Frejs bröllop redan firats, har vännen Javad en hel del att säga angående Nerthus, och vi kommer därmed in på Äldre Germansk Järnålder, en viss Thusnelda, Romaren Cornelius Tacius och hans “Germania”, slaget i Teutoburger Wald år 9 enligt vår tideräkning, och mycket annat. Vi Hedningar tror på kraften i rena fakta, och en seriös historikers eller skribents uppgift är att skildra verkligheten som den faktiskt var eller är – inte att “sälja” lättköpta sanningar.
Därför – läs nu detta:
Nerthus namn och plats
Fensalarna (”sumpsalarna”) som enligt Snorre har varit ”mycket förnämligt”, har jämförts med gudinnan Nerthus ö. Det är troligt att från dem har menats Lidingö (Lady’s/ledarinnans ö, gudinnans ö) och Stockholms skärgård.
Enligt forskarna var Fensalarna (”träskhusen, träskhallarna”) i nordisk mytologi gudinnan Friggs (“den älskades”) boning i Asgård.
Trots att läget inte verkar vara det mest hemtrevliga kallar Snorre huset för ”mycket förnämligt”. Det skulle kunna tyda på en källkult, men det är mer troligt att namnet går tillbaka till den tid då vattnets makter mottog offer i heliga sjöar. Friggs hem kan jämföras med Urds brunn och Saga i Sökkvabäck eller kulten av Nerthus.
Nerthus betyder jord-underjordens jungfru (ner-tös):
Nerthus på grekiska betyder jord-underjordens gudinna: ner och själva namnet Theia (theia-us) betyder helt enkelt “gudinna”. Gudinnan Theia har varit syster på Hyperion (Hyperboreans gud, Appolon). Nordiska motsvarighet till Nerthus har varit Njord (ni-jord, ner-jord). Grekiska namnet Nerthus har kunnat tolkas även på Ner-tös i Norden. Ner är den vanligaste formen, i både formell och informell stil. Ned har ett något formellare stilvärde. Ned är även den vanligaste formen i sammansättningar, som nedlåtande och nedkomst. “Tös” är ett dialektalt ord som främst används i Skåne, Gotland och Västergötland, men som även förekommer i andra svenska dialekter. Det betyder flicka, och används ofta som ett vardagligt ord för unga kvinnor, alltifrån spädbarn till unga vuxna. Det kan också betyda dotter i dialekter.
Nerthus
Redan 98 e Kr berättar den romerske historieskrivaren Tacitus om en gudinna vid namn Nerthus som dyrkades av de germanska stammar som vid tiden bodde utmed Östersjöns kuster. Myterna om Nerthus (Terra Mater, jordens moder) berättar hur hon varje år gav sig ut på fruktbarhetsresor. Hon besökte människorna som tillbad henne och skänkte dem lycka. Under sin resa sades gudinnan färdas i en helgad, övertäck vagn dragen av kor. Den enda som tilläts att vidröra vagnen var den präst som följde henne på resan. Genom att vidröra vagnen sades prästen kunna avgöra om gudinnan fanns i dess inre. På alla platser gudinnan besökte under sin färd hölls det en fest till hennes ära. Detta var en tid då det rådde glädje och fred bland människorna.
Då gudinnans resa var över förde man hennes vagn tillbaka till lunden på den ö där hon sades ha sitt hem. Hon lämnades i fred för ett tag, antagligen för att hennes tilltänkta skulle hinna komma till henne. Denne tilltänkte tror man kan ha varit den präst som tidigare följt gudinnan på hennes resa. Gudinnans resa slutar med att hela vagnen körs ner i en avsides belägen sjö. Detta kan antingen ses som en symbol för att befruktning hade skett eller att man genom detta bad återställde jungfrudomen. Själva avtvättningen av vagnen sköttes av slavar vilka efter det att arbetet var utfört uppslukades av sjön, så gjordes också antagligen den präst som följt gudinnan. Detta kan vi se spår av även idag. Det har på flera håll hittats kroppar som mossarna väl bevarat som sägs hänga ihop med tidens gudinnedyrkan. I dessa mossar har man även hittat olika föremål och smycken som visar på Nerthus närvaro och att hon under en mycket lång tid tillbads av många människor. Man har även hittat belägg för att denna typ av kringfärder faktiskt ägde rum i form av vagnar och körattiraljer.
Cornelius Tacitus är intressant som författare, just på grund av vad han INTE skriver i passagerna om Nerthus… I original-texten till “Germania” – som översatts och felöversatts otaliga gånger, även på svenska – står inte NÄR på året Nerthus fest inträffade, men mycket talar för att det var vid Midsommartid, och sommarsolståndet. Han återkommer till det förhållandet av Svionerna, som styrs av en Rex eller Kung – olikt alla andra Germanstammar – har en “custos armorum” – det var en befattning som fanns på flera nivåer, från varje romersk Centuria och uppåt – vi skulle säga “vapentekniker” – som låter alla vapen vara inlåsta och säkert bevakade i fredstid, likaväl som fred, fröjd och frid bara måse råda, då Nerthus drar förbi, och sommaren står i sitt flor. Svionerna är också rika på manskap, flottor och skepp, som har likadana stävar bakåt som framåt, och som kan segla och navigera mycket bra.
Nydam-skeppet, som roddes och seglades medan Romar-riket fortfarande varade, kunde ha en lös “sättmasr” och var INTE sämre än Vikingatida skepp. Det är från Romerskt 300-tal…
Vi känner igen Nydam-skeppet och flera andra avancerade konstruktioner, som inte alls verkar ha varit underlägsna vad Medelhavskulturerna kunde skapa. Inte bara Hjortspring-båtar, således.
Annars sparar minsann Tacitus inte på blodiga detaljer, när han beskriver de germanska stammarna närmast Rom. I Annales eller årsböckerna över tidig Kejsartid, nämner han slaget vid Teutoburger Wald år 9. “Hedniska Tankar” har skrivit om detta ämne redan – sök själva i artikel-arkivet. Han beskriver hur romerska veteraner, enskilda legionärer och “auxilliares” samt deras befäl – på alla nivåer – 3 år senare återkom till platsen för Quintilius Varus nederlag, och hur de vacklade omkring i ett tillstånd som närmast liknar PTSD eller Post-Traumatisk Chock när de såg resterna av sina kamrater, och vad de lokala Cheruskerna – med flera stammar nere på kontinenten gjort mot sina fiender.
Tacitus text i “Annales” är närapå en av de första dokumenterade skildringarna av psykiska stridsskador, som mänskligheten känner. Passagen är ytterst kortfattad, därför att Tacitus var tvungen att skriva kortfattat, men jodå – fenomenet fanns…
Rörande Nerthus-folken i Norr står däremot INTE något sådant alls. Visst, Germanerna var mäktiga vilka grymheter som helst i händelse av krig – och så är det fortfarande i moderna krig också – det har allltid varit så, historiskt sett. Självfallet gjorde Cornelius Tacitus sin egen “Interpretatio Romana” eller tolkning av sin samtid, eftersom han de facto var Romersk senator – men vad händer då i nutida “Senater” kantro ?
Talas där måhända icke om liknande ting ??
En nutida “skrikhals” – och till på köpet en FARLIG sådan….Minns hans planer för Grönland… En Imperialist av allra värsta slag..
Av hävd och akademisk tradition har man alltid satt Nerthus-Kulten på de danska öarna och i Sydsverige i samband med Mosslik och liknande företeelser, som är väl kända i arkeologin ända sedan den danske arkeologen PV Glob gjorde fenomenet känt under 1950-talet – och “Bog Burials” eller kroppar, som av olika skäl hittats i mossar finns över hela Nord- och Västeuropa – också på Keltiskt område. Men på sista tiden har det gjorts seriösa försök till vetenskaplig forskning i de nordiska länderna, som inte övertolkar. Långt bortom SVT:s orgie i politisk korrekthet med förfalskningar av den svenska förhistorien till att skildra de första renjägarna som människor med svart hudfärg och annat tramseri, finns sanningen.
Här är en karta från den Holländske Landskapsarkeologen Roy van Beek, daterad 2023 – den är på intet sätt fullständig – därför att nya fynd inte är ovanliga – även om orörda högmossars och torvtäkters förekomst inte är så vanlig nuförtiden. Skelettfynd i mossar är vanliga i Danmark, Skåne och Nordtyskland – där Tacitus placerat sina Nerthus-folk – men vad tyder detta på ? Forskningen har flera teorier – Är det fråga om mord, försvunna personer, rituella begravningar där man försökt hindra vissa individer från att “gå igen” genom att binda deras fötter, eller symboliskt ta dem av daga “post mortem” genom att lägga en snara runt deras hals – exempelvis – när de redan var avlidna.
“Hedniska Tankar” har läst en mer än 300 sidor tjock sammanfattning av forskningsläget från Uppsala Universitet – som en god vän gav till oss för en tid sedan – men länken till den avhandlingen har vi inte kvar – och vad som återstår är spridda C-uppsatser från svenska universitet, där somliga studerande helt och hållet dömer efter sin egen kristna inställning – på ett sätt som inte helt står i överensstämmelse med forensiska bevis, inte baseras på några större och tillförlitliga statistiska “samples” utan bara på enstaka “lösfynd” utan att ta hänsyn till vad man i Engelsk arkeologi – där källmaterialet är större – brukar kalla “uncommon burials” eller “missing people” helt generellt. Jämför med vår nutid. Det kan finnas många skäl till varför man hittar döda människor i träsk, eller på ensliga platser. Man behöver inte ta till kristna skräckskildringar och rasistisk lögn, typ Sverigehataren Mons Kallentoft och hans torftiga kioskdeckar-historier.
Här följer nu tre exempel på vad som skrivits på akademisk nivå under senare år.Värst av alla och mest fördomsfull är nog en viss Tea Jahrehorn från Växjö Universitet, som påstår att allt vi ser är “systematiskt mördande” av brutala germaner osv osv – på ett urval av 8 enstaka kroppar. Hennes tolkningar av Tacitus latinska ord “corpore infamis” eller hur de som vanärat sin kropp – kanhända genom tidelag, homosexualitet eller självstympning (man har påstått att det under romerskt 300-tal fanns individer som skar tummarna av sig för att undvika krigstjänst) hamnat i Träsken, och avrättats – enligt dåförtiden rådande värderingar. Allt som pågår är en sanslös “cherry picking” där Jahrehorn – lika vittnesgill som Ärkebiskop Antje Jackélen eller Kackelén med hemvist i det forna DDR väljer ut spridda textfragment av Tacitus än här, än där och bygger sin uppfattning helt på detta – därför att det gynnar hennes egen grundsyn.
Men det viktigaste i källorna om Nerthus är vad som i-n-t-e sägs, vad som inte är skrivet – utan skildringen av ett fredligt folk, en generation innan Tacitus själv – historikern, som dokumenterade allt. Roms krig emot de Nordliga folken var ett Världskrig, lika väl som de Kristnas eller Islams nutida krig emot den övriga Världen, eller Rysslands krig emot Ukraina – och det är i ljuset av detta, vi måste se på allt som tänkts, gjorts eller sagts.
Historien ger oss alltid besked om det värsta, liksom det bästa i människorna och deras natur – men vi förblir lika mänskliga i alla fall…
Den tänkande Thusnelda, från “Loggia del Lanzi” i Florens. Sanolikt dog hon aldrig där, men i Ravenna eller Aquileia, där ett Marinkommando för den östra halvan av Medelhavet fanns – under tidig Kejsartid. Nära Rom – och maktens centrum – vågade man inte ha henne – en generation tidigare hade det skett med Kleopatra VII.. Hon förblev “statsfånge” i en kultur som inte var hennes…
Hedniska Tankars redaktion består som bekant av tre personer, och nu är det dess äldsta kvinnliga medlem, som ser ut från vårt elektroniska Hlidskjalf, där vi kan se alla varelser i Midgård, stora som små. Valaskjalf heter den hall i Asgård, som ligger nära Valhall, och där Hlidskjalfs utsiktstorn står. Många, som kallar sig Asatroende är så ovisa, att de inte ens förmår att skilja dessa gudaboningar åt.
Mycket hotar Midgårds goda makter, särskilt i år, 2024 enligt nutida tideräkning. Nyss har vi hyllat Freja i hennes gestalt av Lussi eller Ljusi, det eviga ljuset som lyser i kristendomens och islams mörker, som omger oss allt tätare och tätare. Men i Midvinterns mörker finns också drottning Frigg, Valhalls härskarinna och rätta husfru. Frigg bor i Fensalar, i sin tur en del av Glansheim – eller Gladsheim den femte av tolv gudaboningarna enligt Grimnesmál, där också själva Valhall och Valaskjalf ligger. Allt detta är olika hallar och byggnader, var och ett på sitt gårdstun, men det har de okunniga människorna i nutid inte förstått.
Enbart Frigg, som känner alla hemligheter hos sin make Oden, kan lära människorna hur det verkligen förhåller sig. Hon talar sällan, och avbildas ofta som en kvinna med långt mörkt hår – för hon är själva natten och ödet. Himladrottningen, som nattetid spinner molnen på himlen på den stjärnbild som grekerna kallade Cassiopeia, men som Nordborna kallade Friggerocken. Glöm allt falskt vetande, glöm allt som står på svenska Wikipedia. “Friggerocken” är inte detsamma som Orions Bälte, även om man i sen tid trott det i Västergötland.
Frigg är Moder Natt, som en viss Herr Vonnegut skrev om, i tider som påtagligt liknar våra egna. Frigg är Nut, Nyx, natten – Natthimlen över oss alla. Den svenske nobelpristagaren Pär Lagerkvist beskrev henne i “Aftonland” – hans allra sista diktsamling. Han var skald, och därför kunde han – utanför kristendomens tvångströja – till sist inse vad Frigg i själva verket är – eftersom han lämnade allt kristet bakom sig till sist. Allt detta vet Frigg själv redan, hon som i Fensalar sörjer sina söner Balder och Höder, fullmåne och månen i mörkaste nedan.
Waldemar Lorentzon Kosmisk moder, 1935
Främst av de tolv systrarna är Fulla och Gnå. Fulla, Friggs Aeskimöy – bär en ask eller ett skrin med alla de smycken som Lagerkvist nämnde, och som Oden själv gett henne, den gud – Spjutguden och ingen annan – som Lagerkvist till sist hyllade, i dikt efter dikt. Ingen av de litteraturhistoriker som lever i vårt land har ens märkt det, så förblindade och förstörda av all Monoteism som de fortfarande är och har varit. Men Hedendomens kvinnor vet bättre, och ser klarare.
Fulla bär Friggs hemligheter inom sig, liksom Frigg bär Odens, och vetskapen om att Oden skall dö vid Ragnarök, och en gång skiljas ifrån sin maka. Allt detta vet hon, allt detta finns i hennes medvetande hela tiden – liksom vetskapen om vad för sorts land eller rättare sagt stinkande avträdeshus, Svitjod till sist har blivit. Därför sörjer Fulla värre än Frigg, och därför vill hon inte tala, ingenting förråda och ingenting säga om den framtid, som kanske snart kommer.
Men vid Friggs andra sida står Gnå, budbärerskan. Gnå rider på Hovvarpner, den näst snabbaste av alla varelser, näst Sleipner. Hon är osynlig för vanerna, och tillhör Valkyriorna – fredliga väsen kan överhuvudtaget inte se henne, där hon för Friggs dolda budskap till de visaste av kvinnor, och de som kan sejdandets konst. Gnå talar, vakar och handlar. Hon för fram allt som Frigg har sagt, ord för ord, och ändrar aldrig budskapet eller dess mening, trogen in i det sista, flygande, farande, snabbare än Odens korpar – och vad hon sett av Midgård och vår avskyvärda tid, låter nu höra sig. Gnå skall nu förtälja allt, likt en gift kvinnas Hedniska Tanke. Och hon Gnor, så att svetten lackar…
Frigg, Fulla (hennes förtrogna och Aeskimoy) till vänster, och Gnå till höger
Fulla möter henne framför Fensalar. Gnå vacklar av sin häst, trött, trött och ledsen intill döden. Fulla säger inget, hon tiger, sin vana trogen – men hon lägger sin hand på Gnås självande axel, medan Hovvarpner fortsätter stampa, på hästars vis. Sakta vandrar hästen bort i mörkret. Han vet, var stallarna i Fensalar ligger, och att han får bli ryktad och omskött därborta.
Gnå skälver och skakar, men det är inte bara av sorg, utan av vrede och harm. Hon knyter nävarna, går rakryggad över gårdstunet, svettig, lortig av beröringen med de dödliga, men ändå vid liv – för hon är trots allt odödlig, ännu Valkyria – och Frigg skall få veta, hur det står till med kvinnofriden i Världen.
Om blott några dagar är det Midvinter, och Midvinterblot, i gudavärlden såsom i människovärlden. Allt hänger samman. Fulla, den tysta systern går smygande, försiktigt, fjäderlätt vid Gnås sida – och visar henne på en sidodörr. Gnå hejdar sig, tvekar – det är ju dörren till badstugan, bastun. Hon ska få bada, tvätta av sig allt det onda – Frigg kan vänta – det vet hon ju – och Fulla har rätt.
Fulla försvinner i mörkret, runt en husknut – in i Fensalars stora hall. Runt om breder frusna sankmarker ut sig, för Fensalar ligger låglänt. “The Fens” säger människorna, västerut. Och i Syrien och andra delar av Särkland, är själva ordet “Fulla” namnet på en blomma, ja en jasmin. Gnå ler för sig själv, medan hon hänger av sig bälte, svärd, brynja – ja allt hon äger, allt hon är iförd. Hon känner inte Fulla mer än till namnet – så olika är de två – men denna Midvinter, när mörkret är som störst, sitter Gnå ensam i sin badstuga.
Hon minns så mycket, som hon sett hos de dödliga. Naken sitter hon i den ångande värmen, i jasmindoften – för i gudavärlden blir hugen, tankarna alltid till verklighet, och om man inte passar sig – även känslorna, Hamnen, Hamingjan – som kan visa sig som varg, vildsvin, orm och tusen andra vilda väsen. Gnå skjuter bort just den Hedniska Tanken ur sitt sinne, de enda ormar som finns i bastun är några förstulna rökslingor från ett tjärbloss, en pärta – som sitter i en hållare på väggen.
“Kanske finns det ändå hopp” säger Gnå, för alla och till ingen.
Ute är allt fruset, det är som om själva tiden hejdar sitt lopp. Gnå är ung ännu, för evigt ogift – utan man, utan barn – som den valkyria hon är – men ser, ser och varseblir hela tiden. Hon behöver inte den sortens närhet som människor ibland kan finna, för som odödlig är hon bortom allt det – men hon har ändå tankeförmåga, kärlek.
Uttrycket “A memo from the Sports Desk” kommer från den minst sagt ökände amerikanske journalisten Hunter S. Thomson, avliden under tragiska omständigheter anno 2005, men på sin tid legendarisk skapare av vad som kallades “Gonzo Journalism“ eller konsten att skriva självupplevda tidningskrönikor om snart sagt vad som helst, en vansklig konst som vänner av ordning eller till och med Hedningar helst inte borde försöka utöva.
Vad Hunter S. ville antyda med sitt uttryck, är att helt oinsatta skribenter i dagspressen inte ska skriva om saker de inte behärskar, inte förstår och inte kan – för då blir det bara löjligt till slut.
Jag ska återkomma till Hunter S Thomsons begravning – som sannerligen blev honom värdig – en annan gång – när jag skildrar hur jag tänker mig min egen, eller min sista vilja, men än så länge är jag faktiskt inte såpass död som många människor i det här samhället och den här Världen om och om igen önskat att jag borde vara.
Nej herr Majlard – eller bara lard. Försvaret av Maruipol var ingen fotbollsmatch. Det handlade om människor som lemlästades och dog för sitt land, och som i många fall ännu sitter i ryska fångläger…
Överstelöjtnant Paasikivi lär mödosamt och i lätt docerande ton ha förklarat för idioten att diverse amerikanska senatorers påståenden om att Ukraina genast skulle ingå separatförhandlingar med Vladolf Putlers män bara är ett luftslott, en chimär. Till och med Majlard själv – detta stolpskott – använder formuleringen “amerikanska baksätesförare” i sin kria.
“Och som stuckna grisar ylar Putins trollfabriker om att Ukrainarna är såå hemska såå…” När Ryssen skickar missil efter missil emot civila mål och Ukrainska städer, svarar frontsoldaterna med små billiga drönare, stora nog att släppa handgranater på Wagner-gruppens kriminella slödder… Så för man krig idag. Tycker någon att det är konstigt att Ukrainarna VILL och KAN försvara sig, när hela deras land ÖDELÄGGS ??
Det enda goda SvD:s senaste skriverier för med sig, är att den tidigare “nyttige idioten” Majlard uppenbarligen bytt sida. Men – han är fortfarande en idiot, och denna vecka har han inte ens varit nyttig för någondera sidan.
I veckan har hela Världen fått se Ulf Kristersson – eller om det nu är Kristensson – i rollen som tillfälligt tjänstgörande EU-ordförande på snabbvisit hos Volodymir Zelensky. På SVT “Rapport” har vår Statsminister stått och vrålat rakt ut om “Zelensky’s peace plan” – en plan som inte finns, och som heller inte kan finnas. Dessa övertydliga försök till värdelös symbolpolitik skrämmer mig, för det är naivt – outsägligt naivt och till på köpet dumt, ifall Sveriges Statsminister verkligen tror, att han kan ta initiativet till fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, när Ryssland hela tiden utsätter det Ukrainska folket för ett uppenbart folkmord.
Tror ni att USA skulle stifta fred med Kina, och inleda förhandlingar omedelbart efter det att Washington State, Kalifornien, Texas och Nebraska blivit erövrade, och man “omhändertagit” och bortfört amerikanska skolbarn därifrån, för att tvinga dem att lära sig kinesiska ?
Skulle Ulf Kristersson själv i rollen som svensk Statsminister gå med på att omedelbart inleda förhandlingar med Ryssland, om Ryssland ockuperat Öland, Gotland, Östergötland och Småland – för det är ungefär så situationen för Ukrainas del fortfarande ser ut… Fast – det är ju klart. När det gäller våra fega och ryggradslösa svenska politiker vet vi ju aldrig – de springer och underhandlar med en despot som Erodgan, så fort det sker en liten symbolisk koranbränning…
Ryssland kan vara på väg att återta Lyman. Lystjansk föll redan förra sommaren. Och så säger man att Ukraina måste dra sig undan från Bakhmut, och sluta försvara Donetsk – fattar ens bedömare i väst hur lång tid det tar att dra ur en enstaka brigad, när det knappt finns farbara vägar ?
Linder får i uppdrag att recensera en ny bok av Dick Harrison, som ofta skriver hastverk och dagstidningsjournalistik, han med. Men – hur inleder ryss-vännen och sovjetälskaren Linder sin artikel ?Jo, han berättar för oss, att Ryssland aldrig skulle ha gjort Sverige eller Norden det minsta illa, och Ryssen och Putin, ja de är bara såå såå snälla, ja rena idealsamhället under slavisk ledning, faktiskt… Ursäkta mig, goda medborgare – jag tror jag måste ta fram en plasthink, för jubelidioten Lars Linder i DN får mig att må så satans illa, så att jag tror jag måste spy…
Detta förnekar “filosofen” och “litteraturkritikern” Lars Linder i DN. “Ryssland har trots allt inte förorsakat Sverige så djupt lidande” skriver han. Nej, kära skitstövel och Landsförrädare – men Vad har då hänt överallt annars, där din “älskade” röda armé eller ryska soldater visat sig – genom århundrade efter århundrade (bild från Butja, våren 2022)
För honom fanns aldrig rysshärjningarna vid den svenska kusten.
För honom fanns aldrig Finska Vinterkriget
För honom fanns aldrig ockupationen av Hangö, och de ryska krigsvåldtäkterna där.
För honom fanns aldrig massgravarna i Butja, vid Charkov, vid Cherson – och överallt där ryska soldater idag rör sig över Ukrainas blodbestänkta jord.
Tante Hannah dog för flera år sedan, men jag minns hennes svarta hår klippt i page, och hennes märkvärdigt klara ögon – för de hade ett slags genomträngande blick man aldrig glömmer. Hennes man var ingenjör på en kranfirma här i Sverige den största tiden i sitt liv, och han lever fortfarande. Därför skriver jag inget mera – för man ska inte smäda de döda, eller solka deras minne. De levande, däremot – som försvarar folkmord och de systematiska övergrepp på civilbefolkningen, som ryska soldater alltid ägnat sig åt och fortfarande ägnar sig åt i detta nu – i en omfattning som sällan eller aldrig skådats i modern tid – minst 2 miljoner kvinnor våldtogs bara under 1945, enligt vad nutida historiker som Sennerteg faktiskt har bevisat – dem får man kritisera – och med rätta.
Man säger oss att Koranbränder är fel.
Man ljuger för oss om att endast och endast bara Vladmir Putin skulle bära skulden för kriget i Ukraina, som om en viss herr Schicklgruber ensam skulle bära hela skulden för andra världskriget.
Men nej och åter nej. Så är det inte, så har det aldrig varit, så blir det aldrig heller.
I varje krig finns människor som väljer sida. De väljer att handla på ett visst sätt, medvetet eller omedvetet. Det finns medlöpare, “nyttiga idioter” eller onyttiga, av Linders och Majlards föga vördnadsbjudande typ, men också högst verkliga och reella sjukvårdare och frontsoldater. Varje dag under ett krig innebär ett val, för krigen kan locka fram både det allra sämsta, och det som är något bättre inuti oss människor.
Det är just därför det är så viktigt att veta vilken sida man egentligen står på, och att sedan – utan att som den eländige, lumpne herr Majlard vackla omkring som en berusad fågelskrämma – faktiskt stå fast vid det val, man väljer.
Despoter, Totalitära Hönsfarmare, Islamister och Kristna…De är sig lika i alla tider – men hur går det för dem, till sist ?
Själv har jag som ni vet redan bränt Koranen – i det tysta och ute i skogen, respektive på Påvens altare – och om jag hade levt på Segerstedts tid, så hade jag ställt mig tillsammans med honom och Ragnvald Blix och bränt “Mein Kampf” på Järntorget i Göteborg också – det kan ni lita på.
Måtta och konsekvens torde gälla i allt. Det finns regler och lagar också i krig. Stjäl inga “Galtar” men hjälp de Ukrainska soldaterna att vinna kriget istället !
Nydam-skeppet, som roddes och seglades medan Romar-riket fortfarande varade, kunde ha en lös “sättmasr” och var INTE sämre än Vikingatida skepp. Det är från Romerskt 300-tal…
