Frau Hollle, Holda och Flädern

Friggs månad, Juni, går nu emot sitt slut; och även om blomningen av Flädern, denna Frejas och Friggs blomma varit något tidig i Mälardalen i år, inträffar den säkert som alltid. På skånska säger man Hylle om fläderbusken, och så heter den även i Danmark, medan man i Norge säger Hylde och i Tyskland Holunder. Namnet är besläktat med ordroten för hölja, skugga och dölja, medan fläderns namn på engelska förvanskats till Elder. Och fortfarande kan man göra en uppfriskande flädersaft av dess blommor, som också kan sparas och torkas för att göra ett te, som lindrar feber, tar bort förkylning och lindrar reumatism – prova det – för detta är känt, och hjälper…

Men flädern har också andra sidor. Dess nära släkting Druvfläder eller Druehyll är dödligt giftig, och har sen gammalt kallats Mandråpsträd eller Daneworth – Danernas Ört – på engelska. Även rötterna av vanlig fläder uppges ibland vara giftiga, liksom barken. Den som lägger sig att sova under ett vanligt fläderträd, vaknar aldrig mer, trodde man – och flädern – också vanlig som Vårdträd på gårdar i hela Sysdsverige, var hem för Hyllemor, Fru Hulda, Holle eller helt enkelt Hel, den höljande och döljande, vars träd inte fick fällas, och dess kvistar och blommor fick man inte ta utan att först blota, eller fråga om lov.

Man lär ha hittat fläderkärnor på stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien, så man vet att användningen av fläderbär- också svagt giftiga men C-vitaminrika, och bäst avnjutna i form av saft eller brännvin går minst 5000 år tillbaka i tiden. Också i Grekland och Antikens Rom ansågs flädern som helig, och av romarna spreds den till och med till Mellanöstern och Nordafrika, eftersom man på inga villkor ville avstå från den som medicinalväxt.

I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet, i Tyskland de underjordiska eller jordguden själv, och doften drog till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor. ”Där Hylde inte kan gro, där kan ingen bo”, sa man i Danmark och planterade en fläder nära stugan, men inte alltför nära, för blommande fläder gav också huvudvärk och gjorde att barn föddes vanskapta i huset. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder, och hade haft tur, för i värsta fall vaknade man aldrig igen.


Det gällde att hälsa vackert när man passerade flädern (”För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä”, sägs i en tysk text från 1184). Förolämpade man hyllefryn gav hon en hylleskåll, röda utslag i ansiktet, på händerna och armarna. Enda boten mot det var att koka fläderbark i mjölk och slå ut över en fläders rötter. Ännu på 1870-talet offrade gamlingar i Skåne till fläderbuskar på julafton, då de använde flädern som vårdträd. Att pissa på en fläder, beskära den eller elda med dess ved var att be om obotlig sjukdom, att hugga ner en fläder närmast otänkbart. Att göra vaggor av fläderved var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet.

Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot denoch gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Istället uppstod kristna myter. En av dem har förts vidare av många författare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Inget i Bibeln talar för historien och flädern växer inte i Palestina. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att ”han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut”. En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen – mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning.
En slavisk myt berättar varför flädern blommar så rikligt: När kung Salomos syster Sibylla närmade sig döden bad hon att få bli begravd under ett vinträd, men blev av misstag begravd under en fläder. Därför blommar den så rikligt ”medan vinrankan står blomlös”.

Klassiskt är detta skånska recept på Flädersaft…

Otaliga är de som sjunger fläderns, samt Friggs och Frejas lov såhär års, som vi kan se av en tidningsartikel från Danmark – skriven av en lokal hedning redan år 2008…

Oprindelig var den frugtbarhedsgudinden Frejas plante, (senere kendt som hyldemor) hun boede i hylden.

Man skulle spørge Hyldemor om lov, hvis man ville fælde en hyldebusk eller skære grene af den. Hyldetræet var Hyldemors ejendom. For at få lov at bruge det, skulle man gå baglæns hen til træet og sige tre gange: ”Hyldemor, Hyldemor, Hyldemor, giv mig noget af dit træ, så vil jeg give dig noget af mit igen”. Så kunne man skære grene af eller fælde det. Hvis man glemte det, varslede det uheld og død blandt husdyrene. I værste fald nedkaldte man sin egen død ved at fælde et hyldetræ.

Man kunne blive hyldeskudt og skør, hvis man sov under en hyldebusk. Inden du høster af hylden, skal du altid huske at takke hyldemor for hendes gaver. Havde man feber, skulle man stille sig tre torsdage i træk under en hyld og synge: ”Hyldetræ, jeg klager dig, feberen den plager mig, Hyldetræ, nu har du vundet, feberen den er forsvundet,” så skulle man blive rask.

Spiste man sankthans aften hyldens blomster stegt i smør, fik man ikke feber det år. Skulle man alligevel få feber, så kunne sygdommen dog kurerens ved at binde et bånd, som den syge havde haft hos sig i sengen, om en hylds gren en nat med aftagende måne. Ved at bede Freja, mor Hulda eller Hyldemor om deres hjælp, kan du sende sygdomme, dårlig karma og alskens ondskab op i træet. Hvis du vil være sikker på, at det, du sender op i en hyld, ikke vender tilbage, så husk at vælge et andet træ end det, du høster fra.

Tandpine søgte man at kurere ved at skære en splint af hyldetræet, stikke hul på tandkødet med den og derefter anbringe splinten på sin gamle plads i hylden – så blev tandpinen overført på træet. Hvis du skulle bruge en gren til magiske formål eller til at ære kærlighedsgudinden Freja, skulle du skænke træet lidt vin eller mælk. Det er specielt virksomt Valborgaften (30.april).

Det bragte tit uheld at gå ind under en blomstrende hyld. Men det varslede held for familien, hvis en hyld skød op ved husmuren. Anvendte man hyldetræ til fremstilling af møbler eller andet træværk i huset, varslede det ikke godt for hjemmet. Og hvis en hyld blomstrede to gange samme år, varslede det død i familien (samme varsel kendes også fra æble, pære og roser).

Knud den Store forbød at tilbede planten. Tro det eller lade være, men husk, at i enhver have bør der altid vokse mindst én hyld for at bringe lykke. Ikke mange planter, om nogen, er tillagt så mange nyttevirkninger i alle dens organer, grene, blade, blomster, grønne bær og modne bær. Hyld er en gammel lægeplante, men alle dele af hyldebærtræet kan også bruges. Blomsterne bruges til saft og hvidvin.

De grønne, hule grene kan bruges som pusterør med de grønne bær som skyts. Forårets unge skud kogt med honning virker slimløsende og stiller stærk hoste. Unge skud er meget tit tæt besat med bladlus. En lusbefængt skudspids er kærkommen foder til fugle i volieren. Bladene kan bruges til gulfarvning af læder. Afkog af blade eller gnidning med blade skulle holde myg borte. Hvis du bærer en frisk gren, eller står under et hyldetræ, skulle det også holde myggene væk. Te af bladene virker urindrivende og anvendes ved sukkersyge.

Grønne, umodne bær blev i krigens opfindsomme dage brugt til kapers erstatning. Modne bær anvendes til saft, suppe, vin, snaps. Den kendte italienske, skrappe, brændevin Sambuca er et udenlandsk eksempel på saftens udnyttelse. Saften bruges også til farvning af hør og uld. Saften har et højt indhold af a- og c-vitaminer, der skulle hjælpe mod forkølelse influenza og gigt.

Ørepine, hovedpine, døvhed, bylder, forstoppelse, smertende hjerte er også med i registret af virkninger. Varm hyldebærsaft eller et glas hyldebærvin lige før sengetid er en gammel kur mod forkølelse. Hyldebærvin drikkes også mod iskias og nervesmerter. Grenene har den særlige egenskab, at de har en meget tyk marv, der svinder væk og efterlader et hul i de gamle grene. Ved på ældre buske er hårdt og gullighvidt som elfenben og rigtig godt at snitte ting af. Kernen er brun, og marven er blød og hvid og let at fjerne. Afkog af barken i små mængder virker let afførende og urindrivende. I gamle dage brugte mennesker hyld til at snitte skeer, håndtage, nåle, fløjter, linealer, tommestokke, spinderokke mm. Grenene blev brugt til gærdestave og brændsel, skafter til skovle, stokke, ja endda møbler ”der aldrig blev ormstukne”. Man har brugt de hule hylderør til f.eks. piberør, garntrisser og blæsepiber – en hul hyldepind, som man pustede til ilden gennem. Og stadig er der nogen der snitter sig en hyldefløjte

H.C. Andersen elskede hylden så meget, at han i 1850 skrev ”Eventyret Hyldemor”. Her et lille uddrag:

”Ja, kan du huske”, sagde den gamle Sømand, ”den Gang vi vare ganske smaa Unger og løb og legede, det var netop i den samme Gaard, hvor vi nu sidde, og vi stak Pinde i Jorden og gjorde en Have.””Ja,” sagde den gamle Kone, ”det husker jeg godt! og vi vandede Pindene, og een af dem var en Hyldepind, den satte Rod, skjød grønne Skud og er nu blevet til det store Træ, vi gamle Mennesker sidde under.”

Der findes flere arter og sorter af hyld med særlige bladfarver og -former, der bruges som prydplanter i haverne. Flere steder i landet vokser den velsmagende svamp judasøre på hyld.

På berget Hohe Meissner i norra Hessen finns offersjön Frau Holda Teich, som varit i bruk sedan förromersk tid…

Men vem är egentligen Holda eller den sentida ”Hyllefrun”. Det finns flera åsikter om den saken. De flesta sätter likhetstecken mellan henne och Hel, vilket nog varit det ursprungliga, medan Fläderns blommor på grund av sin ljuva doft och smak nog varit helgade åt Freja. I Tyskland, däremot, finns många som anser att ”Frau Holda” eller Flädermor måste vara identisk med Frigg, himmelsgudinnan. I en sen tysk saga, som nedtecknades av Bröderna Grimm under det tidiga 1800-talet, bor Frigg uppe i himlen, och när hon skakar sina bolster eller molnen, snöar det på jorden – liknande sägner har också berättats om Frigg själv.

Hon har två unga hjälperskor, ibland kallade Goldmarie och Pechmarie eller Schönpechta och Faulpechta – Pechta-runan var som vi lärt oss en symbol för Hel, och underjorden. Den ena av dem beskrivs som guldhårig och flitig, den andra är svarthårig och lat, och fick till slut en tunna tjära hälld över sig – kanhända – har man tänkt – skulle detta svara emot Friggs flitiga tjänarinna Gnå, som rider över jorden, samt Fulla (vars namn missuppfattats som ”faula” – ifrån det tyska ordet för lat, alltså ”faul”) som ju är Friggs ”aeskimö” och bevarar hennes hemligehter. I Tyskland finns nu ett helt forskningsinstitut, som forskar i frågan, och här tror man på hypotesen, att Holda eller Holle skulle ha varit Frigg..

Vid Frau Holle Teichs stilla offersjö står sedan 2004 en tre meter hög staty av alm över gudinnan

Vid Frau Holle Teich har man hittat gulddukater från den romerske kejsar Domitianus tid, och även om Norra Hessen alltid bevarade sin självständighet, liksom det närbelägna Odenwald har man gjort rika fornfynd i den offersjön, som trotts vara en port, direkt in till Hel och underjorden, liksom vårdträdens rötter eller för all del Odensjön i Skåne. Också moderna tyska Asatroende har hållit blot och offer vid denna sjö, så sent som i år. Det finns tidiga tyska källor från 1008 – 1012 -biskopen Buckard av Worms, till exempel, som skrev om att sjön ännu på tusentalet varit dyrkad av de lokala hedningarna, och så sker än idag….

Holda lever än, liksom de andra Asynjorna – och jorden är alltjämnt hennes hem – kristendomen och islam kan aldrig någonsin vinna, så länge flädern blommar varje sommar !

Annonser

I vilket en amerikansk jazzprofessor firade TOR till Midsommar…

Midsommaren är nu som bekant överstånden, och medan de flesta Asatroende firat bröllopet mellan Ärings- och himmelsguden Frej samt Gerd eller jordgudinnan, har där funnits utrymme för lokala varianter, som det också var i gamla dagar. Tor är en av de viktigaste gudamakterna under Midsommaren, och Frigg, vars månad det nu är, är förstås en annan. I Västergötland firades Frigg nu till Midsommar av åtminstone en del personer, och man får väl anta att det på platser som Friggeråker, Torsvi och Frövi samt många andra lokala gudahov i vårt land var det de lokala gudarna som firades, tillsammans med det stora gudaparet.

Tors eller Thors insatser för att skaffa oss regn och gröda, samt krossandet av Monoteismens fasansfulla giftorm skall inte förglömmas…

Borta i Chicago lever akademikern och jazzmusikern Professor Karl E H Seigfried, som nyligen också skrev om en Midsommar i Tors och de Torstroendes tecken, nu när jag själv nyligen tog upp Skånehammaren och dess betydelse för oss alla. Om Midvintern tillhör Oden, menade han, så tillhör Midsommaren i sanning Tor, som ju är regnets och regnmolnens herre, och inte bara åskans. I ett tidevarv när snedvridna människor börjat tillbe Loke, kanske vi ska påminna oss de raka ekarnas stammar och styrka – för ekträden är helgade åt Tor de med, konstaterar han. Och Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, ty:

For those of us who see the Norse myths as symbolic stories expressing the values of the past peoples that produced them (even if there was originally no clear distinction of “religion” as separate from life lived), Thor’s hammer can be seen not merely as a weapon of war but as a symbol of community.

In the hands of the god and of practitioners, the hammer was used to bless newborns, brides, and the dead – to hallow members of the community in the major life events in the community. As the god of the myths uses the hammer to protect the human world from the incursions of the threatening giants, archaeological finds show ancient heathens calling upon Thor to use his hammer and protect them from harm.

The hammer as a symbol of blessing and protection merges into the conceptual locus around the god himself, a god who can be seen as a positive embodiment of what we must all do for the betterment of the communities to which we belong.

Dekadans råder här i vår sockenförsamling
Prästens tös har fått barn med en jazzmusikant
Vilken chock i vår flock!
Detta gruvliga bud
Brakade ned som ett järtecken från Herren Gud…

Ni har väl hört, kära ni, det är väl allom bekant:
Ingen sann och äkta kristen kan bli jazzmusikant
Och att kyrkoherdens dotter
Släppt en sådan innanför sin särk
Det är dekadans i tiden, det är djävulens verk

Dekadent och försoffad är vår ungdom av idag
Och de bryr sig varken om religion eller lag
Du kan ingenting göra åt ‘et
Nej du har ingen chans
För det är röta i vårt sekel. Dekadans, dekadans!

– Text av Cornelis Vreeswijk ur jazzlåten ”Dekandens”

 

Nåja – nu kanske jag inte skall bli alltför ironiskKarl E H Siegfried har faktiskt en ytterligare poäng här, när han talar om innangård och utangård, och betydelsen av ett hedniskt samhälle på enad, nationell grund. Själv betraktar jag Sverige och Norden som just ett sådant hedniskt samhälle, med sin egen kultur, avskild från USA, Amerika och den amerikanska Asatro, som numera allt mindre liknar den svenska. Men många känner sig inspirerade av Tor, därborta – Torskelov – säger jag…

Inspiration can take many forms. For children, hearing the tales of Thor bravely standing up to giants and monsters can inspire them to be brave in the face of the frightening aspects of their young lives. For adults, hearing others speak at blót can inspire them to speak out themselves and to feel a sense of communal support. For all, the focused experience of standing around the tree during the ritual can reinforce internal feelings of dedication to the deity, the tradition, and their own commitment to right action.

Bär din Torshammare på RÄTT sätt, och undfly all ”fornsed”…

DT om Norrländska Ortnamn

I Dalarnas Tidningar artikelserie från 2016 finns även ett inslag om Norrlands Ortnamn, och en intervju med ortnamnsforskaren Eva Nyman, en annan förbisedd idkare. Hon verkar höra till den skola inom den moderna ortnamnsforskningen som hävdar att de flesta ortnamn är uppbyggda på naturföreteelser, dvs topografiska eller geografiska enskildheter i landskapet, snarare än spår efter kultur, religion eller mänsklig bosättning, som kom senare, och gav upphov till ett nytt skede av namngivning efter själva naturgeografin, och det låter ju i och för sig som en rimlig teori. Ett citat klarlägger nog den förhärskande metoden:

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen ”-und-” har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär ”rik på” eller ”försedd med” i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för ”trång” eller ”förträngning” och namnet kan betyda ”den som kännetecknas av förträngningar”. Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder ”den som trängs ihop”. I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Men redan mycket tidigt, ja i Norrlands fall kring år 300 gör sig kulturföreteelser som arv, hednisk kult och mycket annat gällande:

”Sollefteå” är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, ”att” eller ”ätt”, som motsvarar gotiskans ”aiths”, egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

För att man ska uppfatta detta med ägor, byar och ägoskiften som betydelsefullt, måste Sollefteåtrakten förstås varit något helt annat än en ren nybyggarbygd, och redan försedd med gravrösen, gravfält och fasta byplatser…

Holms gravfält, ett av många i Ångermanland

Eva Nyman kommer sedan in på de sk Teofora ortsnamnen, eller de som direkt tyder på hednisk kult. Redan Viforsen, som vi nämnt ovan, innehåller förledet ”vi” för kultplats.

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra.

Däremot förnekar Eva Nyman mystiskt nog Härn i Härnösand, och påstår att gudinnan ”Härn” skulle vara ”en skrivbordsprodukt” trots att ortnamnsforskningen hittat minst ett trettiotal namn som ”Härnevi” och liknande, då främst i Uppland och Svealandskapen. Ortnamnsforskaren Jon Kraft och många andra har antagit, att Härn, Njärd och den senare Frigga är samma person, eftersom namn om Friggeråker osv ersätter ”Härn” namnen i Svealand, eller namn på Njord, Njärd i Norrland.

Utdrag ur Jon Krafts avhandling ”Hednagudar och Hövdingadömen” – en mycket läsvärd bok om ortnamnsforskning

Missuppfattningarna kring ”Härn” är många. Bland annat finns en vulgärvariant av hedendomen, kallad ”forn sed” som efter wikipedia tror att Härn och Freja skulle vara samma sak, trots att det är känt för de flesta hedningar att Frigg, inte Freja, är linodlingens och spinnandets gudinna, ja hon som spinner molnen på himlen…

Även ifråga om ortnamn, som så mycket annat, gäller det att först ta reda på fakta, och kunna något om ursprunget till vad man ser i vårt svenska kulturlandskap…

”Arbetarbladet” om Valbo-pappen, ett försvunnet kultobjekt

”Arbetarbladet” från Gävle är en mäkta hednisk tidning, som en gång i tiden tog initiativet till den nu så berömda Gävlebocken, och är därför ett pressorgan, som vi hårt arbetande hedningar och Asatroende aldrig glömmer.

Kristna vandaler och pyromaner har som vi vet alltid försökt skända denna hedniska Julbock, rest till Tors minne och arbetets ära. Men bocken är, precis som Särimner och själva hedendomen, evig och odödlig. Gävlebocken kommer nog säkert tillbaka senare i år, men ur ”Arbetarbladets” pressarkiv har jag hittat ett intressant kåseri av Ulf Ivar Nilsson, daterat 7 Maj 2012, vilket alltså var för ett bra tag sedan.

Han berättar om en ”mystisk grön-blå sten” (låter som en ”slaggsten” med kopparsulfat, naturligt förekommande stenar av denna färg finns till exempel runt Falu gruva, och där koppar utvanns i gamla tider) som skulle varit formad som ett kvinnobröst, och suttit inmurad i en av Stigluckorna (alltså portarna in till kyrkogården) vid Valbo Kyrka, i trakten av Mackmyra och Gävle i Gästrikland, också det ett landskap som var helt hedniskt och utan kyrkor ända tills 1100-talets slut. Jag citerar:

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

Stenen var en halvmeter hög, och – som sagt – innan slutet på 1100-talet fanns inga kyrkor alls i Gästrikland – några äldre rester har aldrig hittats, och allt tal om ”träkyrkor” förblir spekulationer. Man vet också att ortnamnsledet ”Val” i Valbo INTE skall komma från ”Val” som i ”vale” eller vårdkase, alltså ett högt berg varifrån signal-eldar tänts, utan att förledet skall komma från ordet ”Vi” som i hednisk kultplats.

Till och med Wikipedia anger att Ockelbo, Torsåker och Valbo skulle varit de tre viktigaste kultplatserna under hednisk tid, i var sitt härad, och helgade åt respektive Oden, Tor och Frej eller Vanerna – måhända hette platsen kanske ”Vansbo” från början ??

Arbetarbladet påstår också att det i Högs kyrka i Hälsingland skall finnas två inmurade stenar i kyrkogårdsporten med samma funktion, och hur gammal traditionen med stenarna är, vet ingen – men den är dokumenterad sedan minst 1700-talet… Stenen satt inmurad på kyrko-gårdens östra sida (solen går ju upp i öster, och Frej har uppfattats som en solgudomlighet). Jag citerar igen:

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.

Så är det. De kristna etnologerna sysslar alltid med ”christian belittlement” eller kristet förminskande, som det heter på vårt språk, och säger att gamla seder och bruk ”omöjligt” kan vara hedniska, ifall de inte kan gå in och direkt förstöra våra fornminnen, eller kasta bort fornfynden, vilket har blivit ganska vanligt nuförtiden. Intresset för fornminnen och Asatron går också i vågor. Under 1900-talets första hälft fanns en stark hembygdsrörelse, nu finns NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som värnar om vårt kulturarv emot klåfingriga, kristna politiker och de, som vill förstöra vårt lands historia.

Dessutom är det så – som Ulf Ivar Nilsson faktiskt skriver – att stenen har sin motsvarighet i andra länders traditioner, och då rör det sig om länder med starka Vikingatida influenser – betecknande nog. På Irland, till exempel, finns the Blarney Stone. Den sitter inmurad i ett slott nära den gamla vikingastaden Cork, och den som hängande upp och ned i fötterna (likt Oden på Yggdrasils stam) kan kyssa den, kommer att få talekonstens gåva, och kan berätta om gamla tider.

I Skottland fanns ”the stone of Scone” som satt inmurad i den gamla skotska kungatronen. Den har varit i bruk ända sedan 800-talet, och har också flera kristna traditioner till sig – och ortnamnet ”Scone” har samma ursprung som vårt ”Skåne” enligt vissa källor, alltså en sandig  landtunga, som sticker ut i havet. På hebriderna finns ”The Callanish Stones” som på midsommardagens morgon besöks av Skirnir, ”the shining one” alltså guden Frejs personlige tjänare, enligt Asatron – eller en personifikation av solen, återigen.

Liknande traditioner – om att sova i en skepps-sättning eller gå runt en stencirkel på Midsommar, respektive Midvinter, för att få fruktsamhet och många barn, finns över hela norden – alltid kopplade till ”Kraftplatser” i tillvaron som just stencirklar eller skepps-sättningar. Även om det inte går att BEVISA att den lokala traditionen i just Valbo av alla platser är från hednisk tid, så måste man säga, att det finns en viss sannolikhet att det är så. Traditionen med stenen påminner mycket om de traditioner som finns från samma kulturella miljö, och i samma kulturella kontext, och även om sägnen om stenen i Valbo k-a-n ha uppkommit under ett senare skede, så liknar den alldeles uppenbart ”äkta” hedniska traditioner..

Till och med så långt bort som på Cypern, vid Paphos och öns västra kust, där Mardölls eller Frejas sol går ned i havet (Mardöll betyder ju ”havsglansen” – ett av Frejas många namn) finns en svart, svampformad sten, Petra tou Roumio, utanför en klippformation. Om man simmar sju varv – enligt vissa – eller tre varv runt denna vid midnatt, blir man sju år äldre, eller sju år yngre, beroende på vilket håll man simmar åt…en indoeuropeisk tradition, som liknar den nordiska… Men Venus, Freja och Afrodite är ju olika namn, för samma sak…

”Frejastenen” på Cypern sticker upp ur havet till höger om klippan i bildens mitt. Jag har själv simmat runt den, 12 gånger.. Därför åldras min kropp fortare än normalt, men jag har tur med vissa sorters kvinnfolk…

För att all magi ska fungera, krävs förstås bara att man tror på den. Samma sak gällde på sin tid fruktbarhetens hedniska sten i Valbo, och gäller väl även modern medicin, förresten – då begrepp som Placebo faktiskt existerar i den rådande verkligheten. Det påminner mig förresten – denna Friggas eller Frejas dag – om den gamle fantasy-författaren Fritz Leibers roman ”Conjure Wife” där han lanserar den bärande idén att medeltidens prelater egentligen hade rätt – ALLA kvinnor, utan undantag ÄR häxor – och skyldiga till lövjan, trolldom och häxeri – på det ena eller andra sättet.

Det ligger helt enkelt i kvinnornas natur att vara sådana, och Gästrikländskorna i Valbo var inte mycket annorlunda de heller, på sin tid..Problemet är förstås, att det finns ”vita” häxor eller helt oskyldiga och ”goda” sådana, likaväl som ”grå” eller entydigt ”svarta” eller de som använder sina förmågor för renodlat skadliga syften, likaväl som de som använder exakt samma förmåga till något gott, beskyddande, allmänt uppbyggligt eller bra, som till exempel fruktbarhet – och där har vi det..

Inget, absolut inget – säger jag eder – lär ändra på själva Hedendomen eller Friggs och Frejas makt…