Vilken är den äldsta kyrkan i Sverige ? Här fanns INGA sådana före år 1000…

Jag fick en intressant läsarfråga häromdagen. Någon frågade mig om vilken den äldsta kyrkan i Sverige skulle vara, enligt min åsikt, därför att kristna forskare är partiska och inte vittnesgilla. Alla vet vi att Ansgars futtiga träkapell i Birka bara stod i 13 år, och att det fick uppföras på nåder där, långt utanför stadsmurarna och endast med hövitsmannen Herigers tillåtelse, eftersom han räknade sig som Ansgars vän till en början; trots att han aldrig var kristen själv. Men när den övernitiske prästen Nithard kom dit, klarnade förståndet hos Birka-borna och de insåg att de kristna ville ge sig på och förstöra alla andra gudamakters Hov, Hargar och Lundar i grannskapet. Mycket riktigt rev de det lilla kapellet, och drev ut alla kristna, efter att de fått ett mycket rättvist straff.

Nu påstår vissa journalister helt felaktigt, att man skulle ha återfunnit kapellet vid Korshamn norr om Birka, bara på grundval av högst fladdriga georadar-bilder, som visar en avlång stensättning, vilket också kan vara spår av en Vikingatida hall eller vilken 800-tals byggnad som helst.  Utgrävningarna vid Korshamn pågår fortfarande, och sansade forskare, som inte är kristna fanatiker eller medeltids-svärmare, tror att husgrunden snarare är spår efter en stormannagård, och inte alls ett kapell.

Korshamn på Björkös norra sida anses av sansade arkeologer ha spår av en Stormannagård med ett tillhörande Gudahov, och visst inget ”kapell”. Vem som ägde gården har heller såklart inte fastställts, och det är inte säkert, att Heriger, Hövitsman över Birka, bodde just där… (Man kan knappast bevisa sådant enbart med hjälp av georadar, eller enbart arkeologi )

Därmed finns faktiskt inga som helst bevis för att några kyrkobyggnader stadigvarande skulle ha existerat i det nuvarande Sverige före år 1000. Visserligen har en del lokalpatriotiska Östgötar påsått att St Lars Kyrka i Linköping skulle vara äldst i Sverige, eftersom man hittade träbjälkar från ca 1080 under den, enligt vad artiklar i Östgöta-Correspondenten meddelat. Men det är inget bevis det heller, eftersom man inte alls vet vad för slags byggnad träbjälkarna kom ifrån. Det kan mycket väl ha rört sig om en vanlig bondgård, en hövdingahall, eller mycket annat – och etablerade historiker är helt säkra på att Linköping inte fanns förrän långt in på 1100-talet.

Förekomst av skelettgravar i närheten är inget hållbart bevis för kristendom det heller, eftersom man redan i Birka undvek att kremera en del döda, och begravde dem i skelettgravar istället. De hedniska gravskicken har alltid skiftat, och man kan därför inte alls säga att skelettgravar ”måste” vara kristna, eller att alla brandgravar för den delen ”måste” vara hedniska. Seriösa arkeologer har alltid undvikit den sortens tendentiösa påståenden. Vad som däremot är sannolikt, och observerat många gånger om, är att de kristna så gott som alltid ”tog över” hedniska platser och gudahov vid sina kyrkobyggen. Detta bruk har iakttagits gång på gång, över hela landet, och inte bara på platser som Fröjel och Fröstuna (ursprungligen Frustuna – båda platserna är uppkallade efter Freja) eller Odensala, Torstuna och många många andra platser.  St Larskyrkan i Linköping, eller rättare sagt det trävirke som finns under den, kan mycket väl vara ett hedniskt gudahov från början.

För övrigt är likheten mellan Gudahoven – som byggdes av rest virke – alltså ”stavar” i Nordisk stil – och de senare sk ”Stavkyrkorna” mycket mycket stor, som alla kan se. Oftast går det inte att avgöra vad som var vad, och ett ursprungligt Gudahov kan mycket väl ha förvanskats och förvandlats till en kristen kyrka, och fungerat som en sådan i kanske en generation, innan de kristna på grund av vanvård och deras sedvanliga oförmåga att sköta om byggnader beslutade sig för att riva alltsammans, och bygga en sockenkyrka av sten istället. Så kan det ha gått till på väldigt många platser i landet, och bara för att man hittat ”gamla plankor” är detta inte alls ett bevis för ”tidiga stavkyrkor” som många kristna fanatiker och partiskt inställda forskare tyckt sig se, men aldrig aldrig kunnat bevisa..

I Urnes i Norge har man hittat en rikt utsmyckad portal, som måste ha suttit på en vikingatida hallbyggnad, men som senare fick agera vägg i en kristen kyrka, sedan man helt fräckt stängt den gamla dörröppningen med nya plankor – eller ”stavar”. De flesta forskare är helt ense om att det är delar av ett gammalt Gudahov det är fråga om, och för övrigt kan vi ju också se hur de kristna i alla tider förstört hedniska runstenar genom att mura in dem i kyrkobyggnaderna, och via ren vandalisering försökt ”ta över” ett kulturarv, som de skändat, förintat och försökt dölja för eftervärlden.

Också den kända Rökstenen, till exempel, satt inmurad och överkalkad i en kyrkvägg, och det gäller för många andra kända runinskrifter landet runt också. När man hittar spår efter äldre konstruktioner, är det alltså mycket sannolikt att anta, att det inte alls är några kristna byggnader det rör sig om, utan hedniska, som med avsikt byggts över, myllats ned under kyrkgolven eller förstörts. Så är fallet inte bara i Linköping, utan också med Norrvidinge Kyrka i Skåne. Här påstår de kristna – helt utan bevis – att en inmurad planka i kyrkväggen skulle komma från en äldre stavkyrka i trä. Dateringen stämmer naturligtvis – det kan man ju bevisa med dendrokronologi, men för byggnadens identitet, finns faktiskt inga bevis alls.

Så när som på Dalby Kyrka (1060 tal, och inga säkra ”trärester” under golvet), finns det få eller inga kyrkobyggnader i Skåne som bevisligen är äldre än 1080. 

Påståendena om att Varnhems kyrka skulle dölja kristna gravar från 800-talet är nys, lögn, snack i backen och medeltidsfånars uppenbara tramseri, skapat i ”Arn-land” till kristna nutidsturisters uppenbara förnöjelse. Inget man hittat där – förutom det faktum att det rör sig om skelettgravar – bevisar någon kristendom, och möjligen – men det är INTE säkert – har man hittat en kristen stengrund från 1040 ungefär. Dessutom har alla de storväxta män och krigare man hittat i Varnhem med sig knivar, brynen och vapen i gravarna – vilket är en hednisk sedvänja, och något som aldrig förekommer i kristet gravskick, utom långt in på medeltiden.

Drottens kyrka i Lund, samt ett par andra medeltidskyrkor där har påståtts vara de äldsta i (det nuvarande) Sverige, fastän de dåförtiden tillhörde Danmark. Också här har nys och båg, slipprig och fadd medeltidsromantik och kristna kyrkohistoriker av den Weibullska skolan ljugit turister och besökare fulla med sina kristna amsagor.

Man vet, att staden Lund grundades väster om Tre Högars Hedniska Tingsplats, ca 8 km från Dalby och som en efterträdare till det hedniska Uppåkra under Sven Tveskäggs tid, och det betyder det tidiga tusentalet. Dessutom var Lund ursprungligen försett med en hednisk ”Trelleborg” och en garnison hedniska krigare, av samma slag som residerade permanent vid Trelleborg i Danmark, Själland, och Trelleborg på Skånes sydkust. Borgen syns i det nutida gatunätet, och rymde på sin tid 240 x 4 = 960 man, precis som ”Fyrkat” i Danmarkoräknat de yttre husen, som rymde 16 x 80 = 1280 krigare utöver det.

Husens mått överensstämmer med utrymmet för en romersk centuria, vilken som bekant också bestod av 80 stridande personer, och 20 icke-stridande – och på så sätt, kan man av golvytan räkna ut sängplatsers, förvaringsutrymmens och matlagningseldars storlek – det är inte alls svårt att göra sådana beräkningar.

Med en hednisk garnison av 960 man, samt kanske 40 man i Sven Tveskäggs personliga hird, finns det inte minsta anledning att anta att Lund var något annat än en hednisk stad vid sin tillkomst. Man har påstått, att Sven Tveskägg skulle ha inlett sin regering år 985 (på hösten !) enligt Lundensiska lokalpatrioter, men vad betyder det ? Till och med en populärhistoriker som Dick Harrison vet att det inte var så, och Sven Tveskäggs första regeringsperiod kan inte ha infallit före 987.  Man vet också, att Palnatoke, som Harald Blåtand insatt som enväldig Jarl över Skåne, regerade i den östra Rikshalvan av Danmark, och man vet att Palnatoke var i livet ännu 1013, då han med Sven Tveskägg vid sin sida erövrade stora delar av England – och kung Sven var inte särdeles kristen vid denna tidpunkt.

När ”Lokalpatrioter” i Lund vill påstå att ”Drottens Kyrka” grundlades av Kung Sven själv, före år 1000 är det en sanning med modifikation. Drott betyder ju Kung, och det var den nye Kungens religion man fick sig påtvingad, med en byggnad man inte ville ha, och inte tyckte om, i en ny stad som man tvångsmässigt fick flytta till – Jämför med hur Sigtuna grundades i Sveariket omkring år 995 – men där fanns med all säkerhet inga kyrkor alls före 1080.

Frågan om när Lund egentligen grundades, är en fråga som få historiker kunnat enas om. Lund har faktiskt firat två jubileum, en gång 1970 – då man påstod att staden skulle vara 950 år – och ett tusenårsjubileum år 1990 – alltså bara 20 och inte alls 50 år senare, som man faktiskt borde om man räknar rätt..

Numera är alla ganska säkra på, att Lund INTE kan ha grundats som en kristen stad före år 1000. Många saker talar klart emot det förhållandet. För det första att Skånejarlen var i hög grad självständig, och att Sven inte alls härskade öster om Öresund. Man har slagit fast, att Erik Segersäll och svenskarna tillsammans med Styrbjörn Starke – ytterligare en Skånejarl – helt hade makten i hela Danmark 992-993, och då satt Sven Tveskägg i Jomsborg hos Palnatoke, som var jarl där också – det vet vi av Saxo Grammaticus. Dessutom – före slaget vid Svolder år 1000 hade kung Sven ingen makt, på någon sida om sundet, och först då kunde han samregera över Skåne tillsammans med Olof Skötkonung av Sverige, och Eirik Jarl Håkonsson av Lade, som hade den reella makten i Norge vid denna tid.

Politiskt sett var Lund – med sin garnison av skånska bondesoldater – inte någon lämplig plats för kyrkor alls. Det var först när Sven Tveskägg hade varit i Londonefter 1013 – många tror fortfarande att Lund grundades med direkt inspiration från denna stad – Engelska myntmästare hörde ju bevisligen till de första invånarna – som Sven Tveskägg kunde grunda Lund, och låta bygga Drottens Kyrka där – men det var också bland de allra sista saker han alls gjorde… för kort därefter svek gudarna honom, och han dog av sjukdom, i Gainsborough, England. 

Vid floden Trent i Gainsborugh finns en ”tidal wave” eller stående tidvattenvåg, som lokalbefolkningen ännu kallar ”Aegir” – Namnet på Ägir eller vattendjupens gud enligt Asatron. Kristendomen vann aldrig där heller !

Sven Tveskägg som Englands erövrare, och tagare av Danagäld enligt en modern konstnärs uppfattning

Några bevis för att Drottens Kyrka i Lund är äldre än 1050-talet, har heller aldrig hittats vid utgrävningar där. Äldre skelettgravar finns – som vanligt i många Vikingatida städer – men det är som sagt inte alls något bevis för tidig kristendom, att en kristen kyrkogård långt senare restes på platsen.

Så var det med den saken ! Det finns alltså – enligt mig – inte ett enda påtagligt eller hållbart bevis för kristna kyrkor i Sverige förrän efter år 1013

Motbevisa mig om ni kan eller ens törs !!

Julen kommer – och med den de vanliga LÖGNERNA om Julskinkan

När nu Anna-dagen passerats, och de traditionella förberedelserna för Julen skulle vara klara innan den nionde dagen i Julmånaden var slut, kan vi notera att pressen i vårt land publicerar de sedvanliga lögnerna och halvsanningarna om Julskinkan, detta år precis som alla år före detta. Man har till och med den oerhörda fräckheten att påstå, att Julskinkan inte skulle vara hednisk, utan en 1800-talsuppfinning. Det stämmer kanske när det gäller kokt och griljerad skinka, men alla vet vi att Julskinkans upphov är äldre och ädlare än så. Vi vet, att den har sitt ursprung i Gullinbursti och Frejsgalten, och att det är därifrån den kommer.

Sonargalten – Julens stora försoningsoffer och Sven Tveskäggs edgång inför Jomsvikingarna vid gravölet efter hans far, Harald Blåtand

Redan i Ansgar-krönikan står det skrivet om Ansgar och de svenska vikingarnas sjötåg till Apuole i Litauen, att Ansgar som god munk kunde övertala vikingarna att späka sig och avstå från fläsk och öl under resan hem, men när Julen kom, ville de på intet sätt avstå från skinka och öl, och vände genast åter till hedendomen, skriver Rimbert i sin krönika.

Redan på 1870-talet hade man Sonargaltens betydelse klar för sig, och visste att det var över den helstekta grisen eller skinkan som de högtidligaste av eder svors, precis som Sven Tveskägg en gång svor att fördubbla sin faders rikes storlek i alla riktningar, som det mycket riktigt står i Jomsvikinga Saga angående Kung Harald Blåtands gravöl. Till och med i de allra äldsta tryckta källorna om den svenska Julen, från 1600-talets första hälft, finns julskinkan i saltat och kokt skick med, även om det ligger närmare till hands att våra förfäder åt den stekt eller grillad, med blodkorv och äppelmos till, samt kål och andra godsaker.

Också i Hervarasagan förekommer Sonargalten, liksom i Helge Hjörvadssons saga, och det finns alltså rikt med forntida källor som talar om hur en helstekt gris med skinka och allt bars in i salen, ja i vissa fall lär man till och med ha lett in julgrisen levande i salen, och slaktat den sedan, så att den kunde överbringa de löften och eder som svors till själva gudarna, och löpa upp med dem till Valhalls port. Denna vana att svära en ed och ta ett högtidligt löfte vid Julmåltiden, skall enligt vissa ha hetat Strengning, eller att ta Bragelöfte – stränga harpan är väl den ursprungliga ordalydelsen, och den kunde gott återinföras vid alla nutida Julbord vi äter på våra arbetsplatser och i näringslivet.

Är DU chef eller rent av Överstelöjtnant ? SVÄR DÅ VID FREJ att utöka allt du gör dubbelt under det kommande verksamhetsåret, ty det anstår dig sannerligen !

Frej är inte för inte Sviagod, eller Svearna Gud, och att svära vid hans galt och över skinkan, är icke oävet utan pryder sin man. Våra skinkproducenter borde notera detta. Julskinka åts också tidigt på medeltiden vid Julmiddagar i Oxford – från 1100-talet och framåt säger vissa, och Julskinkor – med en annan kryddning än de svenska – förekommer så långt bort som i Australien, och över hela det keltiska området.

En av de viktigaste saagorna i keltisk och Irländsk mytologi är The Tale of Mac Da Thó’s Pig som handlar om hur männen av Ulster, eller Nordirländarna, en gång skulle försonas med de övriga irländarna genom att slakta, koka och äta den väldige hövdingen Mac Da Tho’s enorma gris, som var minst femton alnar lång, eller långt över sex meter, bara på det ena hållet. Men – de kom ihop sig om vem som skulle ha äran att skära upp själva skinkan, ty en väldig kämpe måste det ju vara för att klara detta viktiga värv, som man förstår, och så kommer det sig att det har rått krig mellan Nordirland och övriga Irland alltintill detta sekel..

Similarly, in the 1st century BC, the Greek ethnographer Diodorus Siculus describes in detail how the Gauls ”honour distinguished men with the best portions of the meat”, and how disputes often lead to challenges in which ”they set about glorifying the valour of their forefathers and boasting of their own prowess; and at the same time they deride and belittle their opponent, and try by their speeches to rob him of the courage he has in his heart”.[32]

Från Wikipedia – Julskinkan har antika anor, och seden att svära eder över den är i sanning mycket gammal..

 

Så ståndar SÄRIMNER i Salen – blick från Jim Lyngvilds hem Ravnsborg på Fyn

[Cet] took knife in hand and sat down to the pig saying ”Find among the men of Ériu one to match me in feats – otherwise I will carve the pig.” …Lóegure spoke then: ”It is not right that Cet should carve the pig before our very eyes.” Cet answered ”One moment Cet, that I may speak with you. You Ulaid have a custom: every one of you who takes arms makes Connacht his object. You came to the border, then, and I met you; you abandoned your horses and charioteer and escaped with my spear through you. Is that how you propose to take the pig?” Lóegure sat down.[15]

Var det någon som trodde att man inte kunde roa sig präktigt på Irland fordomtima ? Vid C i förgrunden till vänster ångkokar man en hel gris…

Går vi till keltiskt område, så fanns det alltså Julskinka redan före kristus, och alla kan vi minnas den berättelse om de 48 ollonsvinen, väl gödda, som Frans G Bengtsson placerade vid Harald Blåtands eget Julbord. Sockersaltad skinka, fanns inte förr, men rökt, stekt och kokt sådan har alltid förekommit, och den skall sannerligen på Julbordet detta år, såväl som alla år. INTE EN MAN; INTE ETT ÖRE ÅT MONOTEISMEN….

”Låt oss äta skinkan i tid, långt bortom all världens ävlan och strid !”