Stora Framgångar för Hedniska Tankar under första halvåret 2019

Jag har skrivit det förr, och det stämmer fortfarande. Vad som stiger uppåt borde förr eller senare sjunka nedåt, genom det fenomen som kallas gravitation. Och det gamla svenska ordspråket säger att ”Det är sörjt för, att inga träd kan växa upp i himlen”.

Men vad gäller den här bloggen och dess läsarsiffror, stämmer inte detta. Den fortsätter att växa och växa, om man ser till dess läsarantal. Under första halvåret 2018 noterade jag ungefär 220 läsare om dagen. Detta halvår – de första sex månaderna av 2019 – har läsarantalet vuxit till ungefär 293 unika besök per dag. Ser vi till den senaste månaden – Juni eller Frigga månad, som också kallas sommarmånad enligt den gamla svenska kalendern, noterade jag 261 unika besök per dag, emot ungefär 237 stycken samma månad förra året, och detta trots att sommarmånaderna traditionellt sett brukar vara en tid då de flesta människor håller sig borta från internet.

Intresset för Asatro i vårt land verkar vara i stigande. Det märks inte minst på stigande medlemsantal för de olika hedniska samfund som finns därute, även om man också kan vara solitär hedning som jag. Det märks i en ökad debatt om kulturminnesvård och i det ökade motståndet emot Monoteistiska religioner som Islam och Kristendom, som ju egentligen inte har i ett demokratiskt samhälle eller i vårt Sverige att göra. Och det märks, inte minst, i ett ökat folkligt engagemang.

Det är snart dags för en kortare period av semesterstängt i den här bloggen – och en sedvanlig städning, då gamla inlägg förpassas till artikelarkivet, eller tas bort. Vad som står på den här bloggen är inte ristat i sten, inga dunkla profetior från en vitskäggig gammal mästare i något elfenbenstorn långt borta, östan om sol och väster om måne. Det här är snabba inpass, dagsländor, dagsedlar i Stig Dagermans anda – och allt som är dagsaktuellt i vår värld, varar ofta bara för stunden och inte alls för evigheten – och det är i den andan jag skriver, lever och arbetar. Evigheten kommer makterna at tta hand om, och eftersom jag trots allt är religiös, är jag ganska så övertygad om att jag går till en bättre värld än den här, i sinom tid.

Än så länge tänker jag fortsätta och blogga samt leva – till stor sorg för mina enstaka fiender, för sådana har jag också. Troget har jag skrivit på den i över fem år på den här sajten, och i mer än åtta år inalles. Min blogg har förskaffat mig många vänskaper, väckt frågor i landet och fått genklang i media – ofta utan att det uppmärksammats – och ”Folkets kärlek – min belöning” kunde jag valspråksmässigt eller ordspråksmässigt också skriva.

De goda bekantskaperna överstiger de dåliga. Vännerna är överlägsna fienderna i antal, även om Asatrons stora tid och generella pånyttfödelse inte är här ännu. Men, vi lever i en tid, när vårt land äntligen börjar befria sig från kristendomen, och tanken på den allsmäktige, diktatorn eller Führern i himmelen, ni vet den gud som kallas JHVH-1 och vars trams är lika illa, oavsett jesus eller adolf eller vad det nu ska vara för gammal frälsare dessa kristna vrak kommer dragandes med. Själv tror jag på flera gudar, gudinnor  och makter; och de finns inom er allesammans. Ni får frälsa er själva.

Om jag fått er att tänka efter för en stund, reagera och vakna ur er slummer, eller bli nyfikna och efterfråga mer och korrekt information – jag har hela tiden anvisat var ni kan hitta den – är det vackert så.

Vid slutet, står segern !

 

Annonser

I vilket European Congress of Ethnic Religions kritiserar Litauiska Sejmen för Människorättsbrott

Igår anklagade European Congress of Ethnic Religions den Litauiska Sejmen, alltså Litauens parlament och riksdag för brott emot Europakonventionen samt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Orsaken är attsamma parlament vägrat erkänna Romuva, alla litauers inhemska hedniska religion, som ett fullvärdigt religiöst altlernativ, likställt med alla andra religiösa samfund i just Litauen.

Romuva har enligt de senaste mätningarna minst 6000 registrerade utövare i Litauen och växer snabbt, liksom det folkliga MOTSTÅNDET emot den katolska kyrkan…

Bakom alltsammans ligger den katolska kyrkan och dess ränker, samma katolska kyrka som för inte så länge sedan var totalförbjuden i Sverige, men som nu släppts in även här – vilket har varit ett klart demokratiskt misstag. ECER skräder inte orden, utan anklagar i klara och otvetydiga ordalag katolikerna för vad som hänt. Jag citerar ur ECER:s officiella kommuniké.

The decision by the Seimas, under strong pressure from the Roman Catholic church, represents not only a gross violation of the Lithuanian Constitution, but also contravenes important treaties and agreements such as the Charter of Fundamental Rights of the European Union and the United Nations’ Universal Declaration of Human Rights.

This has been a long and ongoing process. The leadership of Romuva has been actively pursuing their right to be recognized as a religion in Lithuania for almost three decades. The ECER and other NGOs, both in Europe and abroad, have officially expressed our support. I have personally met twice with Lithuanian government officials in an effort to convince them to approve Romuva’s petition. The Parliament of the World’s Religions has also sent letters of support, as have indigenous leaders and elders from various parts of the world. But — despite the incontrovertible agreements establishing religious freedom of choice and expression, and separation of church and state throughout most of Europe — the sad reality is that government officials in many countries still bow down to the dictates of mainstream religions, even if it means breaking or ignoring their own laws.

Vad som sägs här stämmer. Ironiskt nog var det under Vytautas Landsbergis, den första presidenten i det nyuppväckta och åter självständiga Litauen, som Romuva var nära ett politiskt erkännande, och faktiskt satt som ett eget politiskt parti i det Litauiska parlamentet. Men detta sakernas tillstånd varade inte länge. Knappt hade man gjort sig fria från det sovjetiska förtrycket, innan Romuvas ledare trodde att allt var frid och fröjd och att den nya konstitutionen garanterade både religionsfrihet och att de som hedningar skulle bli erkända och accepterade på lika villkor. Därför drog de sig snabbt ur politiken, och i nästkommande val ställde de aldrig upp. Det visade sig – som vi nu fått se – vara ett nattsvart misstag, för de hade inte räknat med det ständiga förtrycket ifrån de kristna.

Monoteism och religionsfrihet går helt enkelt inte ihop – det har Världen fått se gång efter annan (Inte bara i Litauen), lika lite som Monoteism och demokratiska fri- och rättigheter – och det är just därför som de Monoteistiska religionerna måste bekämpas, och inte får tillåtas ta över i ett modernt samhälle.

Kristendomen representerar ett totalitärt system. Det är viktigt att förstå. Också i vårt land finns det politiker som Morgan Johansson, till exempel, som vill göra slut på det svenska folkets religionsfrihet, likaväl som katolikerna i det Litauiska parlamentet försöker göra slut på religionsfriheten i Litauen, och förföljer de lokala hedningarna.

Morgan Johansson har som alla vet yrkat på förbud för runor, samt Torshammare och på olika sätt försökt skada det Nordiska kulturarvet. Men både Justitiekanslern, en utredning som Regeringen Löfvén själv tillsatt har sagt emot honom, och det finns en bred folkopinion emot de bigotta, diktatoriska och förlegade åsikter Morgan Johansson företräder. Nordiska Asa Samfundet har till exempel genomfört en namninsamling med över 15000 underskrifter emot Regeringen Löfvéns religiösa förtryck, men ännu så länge har inga deklarationer från ECER utfärdats vad gäller just Sverige.

Kanhända är det också på tiden att så sker.

Hedniska Tankar vill i alla fall med detta inlägg förklara sig solidarisk med de Litauiska hedningarna och Romuvas alla utövare – för också jag har haft vänner i det fria Litauen och besökt det landet på mina många färder i Österled. Lustigt nog har inte ett enda ord som solidaritetsyttring hörts från ett litet svenskt samfund som kallar sig ”Forn Sed” trots att detta tillvältrat sig medlemskap i ECER på orättmätig grund – orättmätig inte minst för att det inte ens företräder tiondelen av de Hedningar som finns i Sverige, och dessutom inte sysslar med Asatro, utan med new age och andra dumheter.

Så kan vi inte ha det. Romuva företräder, liksom Asatron, en renare och hälsosammare väg, och på den vägen ÄR det…

I vilket en amerikansk jazzprofessor firade TOR till Midsommar…

Midsommaren är nu som bekant överstånden, och medan de flesta Asatroende firat bröllopet mellan Ärings- och himmelsguden Frej samt Gerd eller jordgudinnan, har där funnits utrymme för lokala varianter, som det också var i gamla dagar. Tor är en av de viktigaste gudamakterna under Midsommaren, och Frigg, vars månad det nu är, är förstås en annan. I Västergötland firades Frigg nu till Midsommar av åtminstone en del personer, och man får väl anta att det på platser som Friggeråker, Torsvi och Frövi samt många andra lokala gudahov i vårt land var det de lokala gudarna som firades, tillsammans med det stora gudaparet.

Tors eller Thors insatser för att skaffa oss regn och gröda, samt krossandet av Monoteismens fasansfulla giftorm skall inte förglömmas…

Borta i Chicago lever akademikern och jazzmusikern Professor Karl E H Seigfried, som nyligen också skrev om en Midsommar i Tors och de Torstroendes tecken, nu när jag själv nyligen tog upp Skånehammaren och dess betydelse för oss alla. Om Midvintern tillhör Oden, menade han, så tillhör Midsommaren i sanning Tor, som ju är regnets och regnmolnens herre, och inte bara åskans. I ett tidevarv när snedvridna människor börjat tillbe Loke, kanske vi ska påminna oss de raka ekarnas stammar och styrka – för ekträden är helgade åt Tor de med, konstaterar han. Och Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, ty:

For those of us who see the Norse myths as symbolic stories expressing the values of the past peoples that produced them (even if there was originally no clear distinction of “religion” as separate from life lived), Thor’s hammer can be seen not merely as a weapon of war but as a symbol of community.

In the hands of the god and of practitioners, the hammer was used to bless newborns, brides, and the dead – to hallow members of the community in the major life events in the community. As the god of the myths uses the hammer to protect the human world from the incursions of the threatening giants, archaeological finds show ancient heathens calling upon Thor to use his hammer and protect them from harm.

The hammer as a symbol of blessing and protection merges into the conceptual locus around the god himself, a god who can be seen as a positive embodiment of what we must all do for the betterment of the communities to which we belong.

Dekadans råder här i vår sockenförsamling
Prästens tös har fått barn med en jazzmusikant
Vilken chock i vår flock!
Detta gruvliga bud
Brakade ned som ett järtecken från Herren Gud…

Ni har väl hört, kära ni, det är väl allom bekant:
Ingen sann och äkta kristen kan bli jazzmusikant
Och att kyrkoherdens dotter
Släppt en sådan innanför sin särk
Det är dekadans i tiden, det är djävulens verk

Dekadent och försoffad är vår ungdom av idag
Och de bryr sig varken om religion eller lag
Du kan ingenting göra åt ‘et
Nej du har ingen chans
För det är röta i vårt sekel. Dekadans, dekadans!

– Text av Cornelis Vreeswijk ur jazzlåten ”Dekandens”

 

Nåja – nu kanske jag inte skall bli alltför ironiskKarl E H Siegfried har faktiskt en ytterligare poäng här, när han talar om innangård och utangård, och betydelsen av ett hedniskt samhälle på enad, nationell grund. Själv betraktar jag Sverige och Norden som just ett sådant hedniskt samhälle, med sin egen kultur, avskild från USA, Amerika och den amerikanska Asatro, som numera allt mindre liknar den svenska. Men många känner sig inspirerade av Tor, därborta – Torskelov – säger jag…

Inspiration can take many forms. For children, hearing the tales of Thor bravely standing up to giants and monsters can inspire them to be brave in the face of the frightening aspects of their young lives. For adults, hearing others speak at blót can inspire them to speak out themselves and to feel a sense of communal support. For all, the focused experience of standing around the tree during the ritual can reinforce internal feelings of dedication to the deity, the tradition, and their own commitment to right action.

Bär din Torshammare på RÄTT sätt, och undfly all ”fornsed”…

Efter Midsommardansen

Midsommar, jordens och himlens bröllop är nu över för den här gången. I Dagens Nyheter har det tyvärr publicerats ett nytt journalistiskt fattigdomsbevis, som aldrig någonsin borde slösats trycksvärta på. Det är den kristne fanatikern Björn Wiman, skamligt nog kulturchef i denna påstått liberala men kristna och därmed totalitära tidning, som tycker att människorna i vårt land ska känna skam, ångest, ruelse och ”genast låta omvända sig” till kristendomen såhär efter Midsommar. Han lär också ha utgett en hel bok full av kristen hatpropaganda emot allt svenskt och nordiskt, och denna rabiata smörja ställer sig DN upp och gör reklam för.

Något mer falskt, och icke-liberalt får man leta efter. Kristendomen är en totalitär filosofi, i likhet med fascism och kommunism, och de som stöder den är ett hot emot det öppna samhället. Att straffa, skuldbelägga och håna vanliga människor har alltid varit kristendomens sätt, och Björn Wimans tunga fortsätter att vara en av dem, som slickar i Jesu anal. DN är inte liberal, eller obunden, för man har anslutit sig till en feel-bad religion, och en rent människofientlig ideologi. Man är låtsasliberal, eller ungefär lika liberal som Liberalerna i Skåne, som tvingar alla sina ombud att rösta på en och samma partiledarkandidat.

 

Det är Björn Wiman där till vänster… Han är BOTTEN och en ÅSNA – måtte FREJA ha förbarmande med honom…

Själv förstår jag inte varför man försöker få människor i vårt land att må dåligt, skada dem och få dem att känna sig ”syndfulla” såhär efter Midsommar, precis som om det skulle vara något fruktansvärt brott att ha firat sina Gudamakter, sitt land och haft trevligt med sina närmaste, och de som är ens verkliga vänner. Vad är det i en mindervärdig fjant och en åsna typ Wiman, som får honom att vilja skada sina medmänniskor, och varför detta fokus på plåga, smärta, korsfästelse och tortyr, som de kristna alltid håller på med, till och med mitt i den vackraste och fredligaste sommaren ?

Inte bara Monoteistiska religioner som kristendom och islam fungerar numera likadant, utan också alltmer fanatiska och högljudda aktivister av alla de slag. Ett exempel är den äckliga och frånstötande Greta Thunberg, som också vill få oss svenskar att må skit över saker vi inte bär skuld till, aldrig gjort och aldrig menat.

Själv har jag valt att ägna mig åt helt andra saker denna Midsommar än det kristna skval och skuldbeläggande, som alltid sköljer över oss hedningar. Bland annat har jag läst texten till Shakespeares ”Midsommarnattsdröm” som är en mäkta hednisk pjäs. Han fick dock låta den utspelas i en fiktiv antik, och ersätta Himmelsgudens och Jordgudinnans förening med en sockersöt fésaga, där bara Puck, eller Robin Goodfellow, är ett verkligt folktroväsen, som förresten har Nordiskt ursprung. Shakespeare levde i en tid när den kristna förföljelsen och hatet emot oss hedningar var ännu större än nu, och han fick dölja vad han verkligen ville säga under en täckmantel för att passa den kristna publiken, men hans hedniska känsla för Midsommarnattens magi, kärlekens förvillelser och de sunda i människonaturen tränger ändå igenom.

Jag har också studerat Midsommartraditioner i andra länder och kommit fram till att de alla handlar om i stort sett samma sak: Jordens och himlens bröllop, rening och förnyelse, glädje och utlevelse, vilket är raka motsatsen till de kristnas och Wimans eviga skuldbeläggande, och deras pjoller om skam, straff och synd. Över hela det Indoeuropeiska området har Midsommartraditionerna ursprungligen sett ut på ungefär samma sätt, och därifrån har de också spritt sig till andra delar av Världen, som Nord- eller Sydamerika.

Över hela Jorden firar man Midsommar, och det har man gjort sedan över 3000 år före all Kristendom – Varför vill Björn Wiman och DN skuldbelägga allt detta ?

I Österrike firar man Midsommar genom att tända stora eldar på bergstopparna, och rulla ned enorma solhjul för bergens sidor, som en påminnelse om ”Sommersonnenwende” – och det är – som vi ska se – inte det enda Germanska land, där traditionen med Midsommareldar upprätthålls. Här i vårt land är den nästan utdöd, men i både Norge, Danmark, Finland och Baltikum är Midsommarelden fortfarande i högsta grad vanlig.

Till och med i Brasilien – där det finns en tysktalande minoritet kolonister – firar man ”festa Junina” – som ursprungligen inte hade något med den katolska kyrkan att göra, genom att resa ett slags Midsommarstång, pau-de-sebo”, det dansas och sjungs, och man dricker Cachaça., den lokala motsvarigheten till brännvin. Man tänder också Midsommarbål, och försöker ibland gå på de glödande kol som finns kvar efter dem, vilket anses hälsosamt.

Precis samma tradition – att gå på glödande kol, alltså – finns lustigt nog i Bulgarien av alla länder, där Midsommar heter Enyovden. Liksom i hela Europa tror man att Midsommarsolens uppgång är speciellt betydelsefull, och under Midsommarnatten har alla växter en sällsam kraft – precis samma folktro har man också i Sverige – men i Bulgarien skall man plocka 77 – och möjligen en halv – hälsoört för att ta med sig hem och torka till det kommande året – och vi vet alla att sju är Frejas tal, och talet för Wynjo- eller älskogsrunan… Den folkliga traditionen med Enyvovden fanns också långt före kristendomen, och har alltid förföljts av den ortodoxa kyrkan. Precis som i Sverige har också den Bulgariska traditionen med bröllop, fruktsamhet och förutspåelser om den tillkommande att göra, drag som vi också känner igen från de glädjens fester, som firas över hela Europa, och som de kristna alltid har försökt utrota och döda – glädjedödare som de är…

 

I Danmark är Midsommartraditionerna också lika de hos oss, även om man sedan 1770-talet satt det falska namnet ”St Hans Aften” på dem, och numera låtsas att man bränner en häxa – minnet av den gamla jordgudinnan – i Midsommarbålet, vilket är ett sent tillägg. I Estland talade man aldrig om ”Jaanipäev” eller någon ”Johannesnatt” innan Svärdsbrödraorden kristnade landet med våld och mord. Än idag talar man hellre om leedopäev, suvine pööripäiv, suvepööripäev, eller andra mer ursprungliga namn, som alla har med sommarsolståndet att göra. 1578 skrev en tysk författare i sin ”livländska krönika” om hur ester, liver och letter ansåg att Midsommarfirandet var viktigare än att gå i kyrkan, och hur de helt enkelt vägrade att delta i någon kristen gudstjänst under Midsommarhelgen. Istället tände de stora eldar, dansade, sjöng och iakttog rent hedniska seder, och förutom plockning av läkeväxter och drömorakel firade de också bröllopet mellan himlen och jorden, precis som man gjort i alla tider.. I Estland hoppar man också över Midsommareldens falnande glöd för att efterlikna solens ”språng” över himlen – och samma tradition finns i hela Baltikum…

Också på Färeöarna tänder man midsommarbål, liksom i Finland, där Midsommar ibland kallas Ukon juhla, eller ”Ukkos Jul” efter den gamle himmelsguden Ukko. Talet om Juhannus är bara ett sentida tillägg, som aldrig någonsin lyckats utrota den universella hedendomen där heller. Man reser Midsommarstänger, alldeles som hos oss, och tror att ormbunkarna blommar med ett trolskt ljussken om Midsommarnatten, då man även kan se sin tillkommande i en brunn – återigen en magi, som har med jorden och himlens spegelbild i jorden att göra – och folktron är i Finland helt av den nordiska typen… Lövande av bastun och husen hör också till sedvänjorna..

UKKO PEKKA AJATELTTU ! VOI PERKELE !!

I Frankrike försökte den katolska kyrkan utrota Midsommareldarna redan på 900-talet. Det gick inte, för fortfarande tänder man chavandes i Vogeserna, Meuse-regionen och alla keltiska delar av landet. Likadant gör Tyskarna, som också reser majstänger i Maj, som vi alla vet, särskilt i Bayern. Anno 1653 skall stadsfullmäktige i Nürnberg försökt förbjuda alltihop, som den yttersta hedendom, men förbudet misslyckades förstås skändligen… Traditionen med solhjul, som reses på stänger eller rullas ut för slänter, lär också leva kvar än idag på sina håll, även om den är hårt trängd av de kristna.

Över hela Europa har man firat Gudens och Gudinnans bröllop på likartat – och HEDNISKT – vis…Varför ska de kristna hela tiden förstöra detta ?

I Grekland har kristna kyrkor i över femtonhundra år försökt hindra det ursprungliga Midsommarfirandet, som kan spåras tillbaka hela vägen till antiken. Det kallas Klidonas (Κλήδονας) som betyder orakel, och spådomarna och orakeln handlar om ogifta kvinnors tillkommande, precis som hos oss.. Det är förstås ingen tillfällighet, men en nedärvd, indoeuropeisk tradition. Man tänder också eldar och hoppar över dem, som nästan överallt i östeuropa – den enda skillnaden är att man förutsätts kasta en blomsterkrans in i Midsommarelden, som man skall ha sparat från slutet av Maj…kanske för att den grekiska sommaren är väldigt varm, och det sällan eller aldrig finns så mycket blomsterprakt kvar i det landet när Maj, Frejas månad väl är över…

I Grekland har de kristna förföljt Midsommarfirandet i över 1200 år av förbud, bannlysning och hot, men de har ändå inte rått på de inhemska hedningarna…

I Ungern firas en fest kallad Jovanos, som bara ytligt uppkallats efter Johannes Döparen. Där skall endast kvinnorna hoppa över den obligatoriska Midsommarelden, kanske därför att Solen anses vara ett kvinnligt väsen, alldeles som hos oss. Man vet, att Midsommareldar och Midsommarfirande förekom hos Magyarerna även innan de flyttade in i Donaubäckenet, och dagens Ungern. Den arabiske krönikören Ibn Rustah bevittnade en magyarisk Midsommar redan år 1000, och drog slutsatsen att de var elddyrkare. Växelsång mellan män och kvinnor lär också förekomma, och Gudarnas bröllop är centrum för firandet – också Midsommarbröllop mellan mänskliga par är en vanligt förekommande sedvana.

Också i Ungern brinner Midsommareldarna…

Också på Irland är Midsommarelden vanlig. Det gudomliga bröllopet gestaltades där och i andra keltiska trakter som föreningen mellan ”Ekguden” eller Cerunnos, som styrde årets mörka halva, tillsammans med Epona eller Etain eller Rhiannon i Wales – och man skulle hoppa över elden för att efterlikna solen, som ju stod högt på himlen och för en god skörd och ett gott år. Etain är en brunnsgudinna på Irland, var symbol är en fjäril – kopplingen mellan underjordiska källor, källdrickning och rituell tvagning till Midsommar, finns som vi vet i både svensk och finsk folklore. Epona, dyrkad av kelterna i Bretagne och på kontinenten, symboliseras av ett sto, och var också en (under)jordsgudinna, och är känd från förromersk tid, långt innan det fanns någon kristendom; liksom Rhiannon – också en ridande jordgudinna. ”Litha” är förresten namnet på den keltiska Midsommaren, ett ord närbesläktat med ”ljus”, ”light”, Licht”, ”lux” osv och används fortfarande av många wiccaner och keltiska nyhedningar.

Sommarsolståndet och Midsommar har BEVISLIGEN firats på Irland i över 5200 år i streck – som här i NewGrange, till exempel…

Även i det katolska Italien har man inte lyckats utrota de hedniska Midsommareldarna, som flammar hetast i Toscana och vidare norrut. Valnötter ätes, som en symbol för fruktbarheten, och även Midsommarbröllop mellan människorna är vanliga. Italienska häxor och ”Bendanti” eller folkliga läkare skall ha dansat runt ekar såhär års, och firat en fest ute i skogarna, som mycket påminner om den slaviska eller germanska Midsommaren – Italien gränsar ju till både slaviskt och germanskt område…

I Norge talade man om Jonsok, en förvrängning av det gamla ordet ”Sumaröka” för årets längsta natt, och förutom Midsommareldar har man en tradition med ett låtsas-bröllop mellan två barn, som får symbolisera guden och gudinnan… I Polen talar man om Wianki, som betyder kransar, eller Kupala – precis som i Ryssland – visserligen finns det också kristna namn för Midsommar, men de behöver man inte använda. Wianki-festen firas mest i Krakow, och innefattar en rituell rening med kransnedläggelse i floden Wisla, där midsommarkransarna får flyta bort i natten. Kupala, med eldar, den magiska ormbunksblomman, spådomar om den tillkommande, och de unga kvinnornas bad har alla drag som mycket starkt påminner om svensk och nordisk midsommar – och katolikerna har aldrig lyckats utrota dessa bruk… Kupala är egentligen namnet på en gud, sol- och äringsguden, som mycket påminner om Frej…

Ett icke-nordiskt drag i den slaviska Midsommar-traditionen är att Midsommarkransarna får flyta bort med ljus och eld i ett rinnande vattendrag…

Portugal lär vara det enda land där de kristna lyckats utrota Midsommarelden, men man firar ändå med publika frierier, som tar sig formen av överlämnande av Basilika i en kruka, och diverse skämtare slår också folk i huvudet med en lök – en annan fruktbarhetssymbol – under festligheterna. Betydligt mera traditionellt går firandet till i Rumänien, där unga flickor korar en i kvinnoskaran till brud, förser sig med blomsterkransar och firar så Sânziene, en förvrängning av ”Sancta Diana” som förstås är en hednisk gudinna och inget helgon – och när kelterna firade en ridande gudinna, och även Dacer och andra hade en keltisk religion, förstår vi att det är rena rama hedendomen över det Rumänska firandet också…

I Rumänien har man firat Midsommar sedan åtminstone den romerska järnåldern…

Kupala firas naturligtvis också i Ryssland, och diverse minoritetsfolk i detta väldiga land har också sin egen Midsommar – Jakuterna binder till exempel en häst vid en hög lövad påle, som skall föreställa himmelspelaren – ett slags Yggdrasil och Majstång samtidigt – och dansar runt den – medan Slovenerna firar Kresnik – åskans väldige gud, en motsvarighet till Tor eller Perun på Midsommar…

Ryska Midsommartraditioner påminner mycket om de svenska… Det är ingen tillfällighet…

I Spanien förekommer Midsommareldar, och hoppandet över dem mycket flitigt, till skillnad från i Portugal. Inhemska forskare känner sig helt säkra på att detta är en sedvänja, som försiggått ända sedan yngre stenåldern, och man samlar också in läkeväxter på midsommarnatten, som skall doppas i sju olika källor eller brunnar – vi kan direkt jämföra med den svenska traditionen om de sju midsommarblomstren, och Galicien, en av de landsändar där denna sedvänja praktiseras, tillhörde en gång Västgoterna. Kvinnor som vill bli fruktsamma, ska på Midsommarnatten låta sig översköljas av nio olika vågor – vi vet ju alla att också Heimdall var ”son av mödrar nio” som var just vågorna…

Sueber och Västgoter behärskade en gång den iberiska halvön – inte konstigt att vi hittar spår av Nordisk Midsommar där också…

I Ukraina, där Kupalo eller Kupala också firas, står både bröllop, rening och förnyelse för de givna Midsommartemat, och man har konstaterat, att Ukraina är ett av de länder, där Midsommaren är nästan 100 % hednisk, precis som i Norden och Sverige…

Midsommar i staden Kherson i Ukraina, 2016 – man har en Midsommareld istället för en stång, men annars går allt till som hemma i Sverige…

I Storbritannien, slutligen – har man alltid haft Midsommareldar, trots att kyrkan både på 1200-talet och 1400-talet försökte förbjuda dem. Sång och dans runt elden hörde också till bilden, liksom ”Midsummer Wake” eller att vaka in Midsommaren, en tradition som kristna puritaner och fanatiker ansåg för djävulens verk, men som kvarlevde ända in på 1800-talet, och de lokala nyhedningarna har inte slutat än… Lägg därtill att ”Maypoles” eller Majstänger liksom i Tyskland är förlagda till månaden Maj i England, men annars stör inget deras nordiska ursprung…

 

Glada, firande HEDNINGAR finns ÖVERALLT – I England också…

Låt oss till sist titta på den sorglige, patetiske lallaren Björn Wiman, DN:s stock-kristne fanatiker… han som vill krossa och förbjuda all glädje till Midsommar, tala om mission, omvändelse till ”jesus” och förstås ångest, skam och lidande – vilket är vaad kristendomen går ut på.. Säg är denne ”Kulturchef” inte en stor ÅSNA – likt vävaren ”Botten” i Shakespeares ”Midsommarnattsdröm” ? Han talar ju mot naturen, emot allt förnuft, emot mer än 5000 år av grundmurad, sameuropeisk tradition…

Ett enkelt Midsommarblot

Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Det här är en personlig blogg om Hedendom, och inte en nybörjarsida för de som vill ha en introduktion om Asatro. De som vill ha sådant, bör först av allt läsa på ur seriösa och vederhäftiga böcker i ämnet, och framförallt glömma allt dumt, som man kan läsa på nätet, men som inte hör hit. Sk ”forn sed” och andra bluffmakare, till exempel, men också diverse rörelser inom new age eller nyandlighet, som inte har något alls med Asatro att göra de heller.  Jag räknar med att ni kan läsa innantill, och i alla fall kommer ihåg såpass mycket – men tydligen gäller inte det några av er. Då tar jag om detta med Midsommaren och Midsommarblotet en gång till, och från början, i ett fåfängt hopp om att även de mest trögfattade eller nästan obildbara bland er lär sig någonting till slut, fastän de inte verkar så. Jag börjar faktiskt allvarligt tvivla, när det gäller somliga; som tydligen fortfarande läst mina rader i mer än ett halvt år, fortfarande utan att begripa själva grunderna

Jag har skrivit om ämnena blot och midsommar förr om åren, och mina tidigare inlägg kan du hitta här ovan, under respektive rubrik.

Majstång eller Majning, alltså att smycka och kläda med grönt, är något som vi i vårt land firat ända sedan Bronsåldern för att markera sommarsolståndet eller vårens inträdande. Kransen eller kransarna på majstången symboliserar det kvinnliga elementet eller krafterna i naturen, och själva stången det manliga. När stången reses och kransen eller kransarna träs över den, är det gudaparets bröllop vi firar. Symboliken är enkel, och är något som minsta barn borde kunna förstå.

De gudamakter vi Asatroende hyllar framför andra till Midsommar är Frej och Gerd – alltså himlens äringsgud och åkerns och jordens gudinna, hon som också  är Hertha, Nerthus, Njärd, Earth och Jord. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Det är ett manligt och kvinnligt gudapar som förenar sig. Inte två män, och inte två kvinnor heller, för på det viset får man ingen äring, och där blir heller inga barn gjorda.

Gudaparets förening vid Midsommar är ett heligt bröllop, och en förening mellan manligt och kvinnligt. Inget annat, för det är bara så man kan få äring eller årsväxt.

Det förstod redan våra förfäder, och det måste vi själva också inse och kunna uppfatta med våra sinnen. En som har insett Midsommarns och framförallt Midsommarnattens magi idag, är Bitte Assarmo, till vardags skribent på bloggen ”Det goda samhället” och anledningen till att jag rekommenderar just hennes kåseri, är att hon har förstått Midsommarens och Midsommmarnattens innebörd i sitt hjärta – vilket somliga inte kan, och inte heller kommer att kunna. Asatron är inte en ”inkluderande” religion, utan en ”exkluderande” och inom kort kommer jag förklara, varför det faktiskt är så.

Vi Asatroende talar inte om Frej och Freja som ett gudapar, till exempel; och vi har heller aldrig gjort det. De är syskon, och syskon kan inte gifta sig med varandra, för då uppstår blodskam. Båda är de Njords och troligtvis Njärds avkomma, sant nog, men Frejs enda hustru och käresta heter Gerd – så är det bara – medan Freja trånar efter Od eller Svipdag, men annars är hon för alltid mö och ogift. Så står det faktiskt i Eddan, och det kan ingen ändra på – Frejas mysterier, och vem Svipddag i själva verket är; är något som är alldeles för omfattande för att behandlas här, men den ende som någonsin påstått att Frej och Freja varit förenade är Loke, sant nog, och han har utslungat detta som en anklagelse eller en förolämpning – och det passar sig inte att göra så vid bröllop, inte blot heller förresten.

Förutom Frej och Gerd, som alltid har stått i centrum och alltid kommer att stå i centrum vid Midsommarblotet, så kan man anropa och tillbe Freja eller Frej och Vanerna enskilt, men det är en annan sak. Också Tor, regnets och Åskans urstarke gud, är särskilt viktig såhär års, liksom solkvinnan Siv, hans hustru – Siv och Tor utgör ett annat gudapar, som de flesta av er kanske kan begripa och se. Frigg, den stora modern och Heimdall, den allseende, kan med fördel också anropas vid Midsommarblotet, och detsamma gäller de makter, vars Fulltrui ni är – ifall ni nu förstått vad Polyteism är för någonting, och vad som menas med själva begreppet Fulltrui, som ni också måste lära er och omfatta med hela er hug och vilja och alla sinnen, helt och fullt men aldrig delvis.

Att vi blotar och förärar griskött till Frej, till exempel, och ger andra makter enkla och passande gåvor, allt efter hur makterna faktiskt är och hur de är beskrivna, är också självklart. Men ingen gudamakt ser välvilligt på sådana gåvor den inte kan använda, och som inte heller människorna skulle kunna förtära eller ha nytta av, vilket är viktigt att minnas. Av Eddan förstår vi också, att det är viktigt att inte blota för mycket och för stort, men att hålla sitt blot värdigt och enkelt.

Visst – ett blot till Freja kanske ser ut såhär och innehåller röda rosor, sött mjöd, jordgubbar, vin och annat sådant – men att förära andra gudomar detta, är kanske mindre lämpligt.. Det finns trots allt något som heter God Smak och Omdöme…

eller, för att citera Henrik Andersson, min gamle vapendragare…

Idag har jag trogen hedendomen firat och blotat till Frej. Jag har plockat blommor till Frejs ära i min trädgård. Jag har offrat det som växer i trädgården, kungsmynta och gräslök. Snaps kryddat på maskros från trädgården samt hemgjort vin. Öl och mjöd som jag köpt var också bland gåvorna….

Det finns ingen högtid utan regler, som jag tidigare påpekat, och inget samhälle utan lagar. Alla Asatrogna blot följer en särskild ordning, som är dikterad av naturen, erfarenheten och det praktiska förnuftet.

Jag har redan sagt och förklarat för er, att Midsommar är Makternas bröllop – och vad gäller då vid ett vanligt Midsommarbröllop eller Midsommarfirande, tror ni ? Ni skulle sannerligen inte släppa in ”alla” där, och inte låta ”vemsomhelst” fira Midsommar ihop med era närmaste och er familj – och redan där är vi svenskar Exkluderande och inte Inkluderande, för numera finns det en massa människor i det här landet, som vi faktiskt inte vill fira Midsommar ihop med, och som vi inte vill ha här. I alla fall vill inte jag…

Nej – ”alla” är INTE välkomna vid Gudarnas Bröllop, eller det vi kallar Midsommar… Kriminella, våldsmän, trash och drägg är faktiskt undantagna

 

1. Till förberedelserna för ett värdigt Midsommarblot hör alltid ”Viband” eller avspärrningar Håller man en gudstjänst, så ska platsen den hålls på fungera som ett heligt och avskilt område, permanent eller för en tid. Innanför denna gräns skall inga omyndiga barn, djur, personer som fortfarande är likställda med djuren eller personer som inte kan sköta sig, ens kunna bli insläppta. Skrikande och vrålande, trummande och oväsen, personer som ideligen drägglar och snorar, fiser och rapar eller utstöter gutturala läten eller konstiga ljud hör inte hemma där, och alla mobiltelefoner eller elektroniska apparater, kan lämpligen lämnas utanför eller vara avstängda, för dem behöver man inte vid en gudstjänst.

Såhär kan det se ut. Var sak på sitt bestämda ställe, på mark där ingen störs eller blir ofredad. Rätt tid, rätt plats och rätt utrustning. Sunt förnuft – och ”Manöver” gäller – precis som på sjön !

2. ”Nykter, tvagad och mätt” skall man rida till Tings, enligt Hávamál. Det gäller för deltagande i Blot och Sammankomster också. Du dricker eller äter inte på en helig plats eller i en kyrka, och då skall du inte göra det vid ett hedniskt Gudahov heller. Gille, festande och liknande kan man hålla efteråt, men aldrig någonsin på en blotplats. Alla behöver inte tala när de kommer in på platsen, och inte dricker de ”lag om” heller, vilket skulle tagit timtal, i alla fall om det gäller många personer. Man gifter sig inte heller full, ”pårökt” eller onykter, och det gäller också för åskådarna vid Gudarnas bröllop.

3. Blotsfrid skall påbjudas, och blotsfrid gäller – även på efterföljande gille, på väg till blot och ända tills alla deltagare hunnit hem till sitt. Blotsfrid också att ingen smädar, förtalar eller kränker sin granne, kommer med lögner och falska påståenden, sprider rykten och för osant tal, eller stjäl och baktalar sin nästa. Detta framgår redan av de äldsta lagarna, som säger att du inte får överfalla eller okväda någon på gillesväg, eller skada någons heder, för redan det i sig är ohederligt, och har inte vid en gudstjänst eller gille att göra, ens om det vore sant. ”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” skrev en gång en Asatrogen skald, och det stämmer fortfarande. Stöld av information är också fridsbrott, vilket man bör uppmärksamma.

4. Innan man deltar i ett blot eller högtid bör man tvätta händerna, och skölja ur munnen. Det vet vi att man gjorde, av sagornas och andras beskrivningar.

5. Tror man på en ”naturreligion” så är man aktsam emot naturen. Man skräpar inte ned, eller slänger fimpar, burkar, flaskor eller någotslags föremål – av vad slag det vara må – på blotplatsen

6. Snor, Saliv, kroppsvätskor och uttömningar har inte på en helig plats att göra. Inget sådant hör hemma i ett gudahov, och småbarn, som inte kan sköta sig eller andra personer; som inte klarar av att följa ens såpass enkla regler, skall heller inte vara där. Ingen förälder kunde väl vara dum nog att låta sina telningar springa omkring hursomhelst, dräggla, pissa, snora eller spotta på krucifixet i en kristen kyrka, eller torka sig på kläderna av en Imam, till exempel. Man uppför sig inte så vid ett Midsommarfirande, utan visar folkvett – ifall man nu har något…

7. Hålls det någon högtid eller ceremoni, ja då bör den hållas med klar och hög röst, så att alla inblandade kan se och höra vad som sägs och görs. Blot och Gudstjänst skall göras korta, men värdiga. Det borde vara självklart, att man inte låter personer stå uppställda i stark sol eller värme sommartid i timmar, särskilt inte om de har svårigheter med att röra sig eller stå. Av praktiska skäl är det endast Goden eller Gydjan, som agerar framför Stallen eller vad de kristna kallar altare – och endast han eller hon blotar först – andra kan gå dit enskilt under värdiga former sedan. Man dricker heller inte ”lag om” eller går Ringed med femtio personer eller flera, för det blir bara fånigt, långdraget och dumt.

8. Därav följer också, att deltagare bör förhålla sig så, att ingen skyms eller störs under själva högtiden. Deltagarna står antingen i cirkel, öppen fyrkant eller på ett led linje – möjligen i flera led, men enklast är bäst.      Den som inte är officiell fotograf, eller utsedd till att vara det, fotograferar inte och filmar inte människor vid ett bröllop. Hur skulle det se ut, om du filmade besökare utanför en Synagoga utan att höra dit, eller vara med i församlingen, till exempel ? Eller om du bara gick rakt fram till någon annans bröllop, och började filma eller fota där – hemma i deras villaträdgård ? – Nej, så skulle du aldrig göra, eller hur ? Då skall du banne dig rätta dig efter reglerna, och inte göra så vid Midsommarblot heller !

9. Gudastöttor och bilder bör inte ligga på marken, utan på en jordfast sten eller på ett bord, där alla kan se dem – och heller inte vältas omkull. Detta gäller också Midsommarstången, som skall få stå kvar okränkt och orörd, när högtid och gudstjänst är över – och den som kränker den, må kallas varg i veum och vilddjurs vederlike.

Enkla, praktiska och värdiga regler som sagt.

Tänk att detta hela tiden skall vara så svårt – för ”Acid Astrid” och för vissa – som inte hör hit, helt enkelt…

Jag upprepar vad jag sagt. Asatron är i-n-t-e en ”inkluderande” religion – vilket redan framgår av Hávamál och Eddan. Det står att den vise endast sitter i gille med ”hörskumh” eller de som verkligen kan lyssna, höra eller se, till exempel. Och viktigare än att enbart höra väl, är att höra och lyssna med Hugen eller sinnet, som vi alla vet – för de som kommer till vår svenska Midsommar med oärligt uppsåt, efter att ha begått svåra brott i främmande land eller för att ”gratis” tro sig kunna få en ny identitet och ett hem här genom att säga sig vilja vara Asatroende, kommer att bli gruvligen besvikna, det säger jag er.

Berömd är också Hávamáls nittonde strof, den som i original lyder:

Haldi-t maðr á keri,
drekki þó at hófi mjöð,
mæli þarft eða þegi,
ókynnis þess
vár þik engi maðr,
at þú gangir snemma at sofa.

och som i min egen översättning lyder:

Håll dina män vid karet,
men drick du i Hovet mjöd.
Tala vad tarvas eller tig.
Okynnig kan du av ingen kallas
om tidigt du går att sova.

Vad som utmärker en god Hövding eller Gode, vet vi inte bara av Eddan och flera runinskrifter, är hans ”Mathargodhan” eller ”Matgodhet” – att vara frikostig, givmild och rundhänt med mat till de som förtjänar det, vill säga. Också en småländsk runsten vid Ryssby innehåller samma ord. ”At hofvi” är dubbeltydigt på norröna, liksom på dagens isländska, eftersom det betyder ”efter behov”, det vill säga precis så mycket som behövs, men också ”vid hovet” eller i ett Gudahov.

Goden dricker för sig, avskilt och inför gudarna, men inte med pöbeln eller massan. Han eller hon slår sig inte i slang med ”vem som helst”. Goden eller Gydjan vet också, att i morgon väntar en ny uppgift eller ett nytt uppdrag, som kan vara hur ”skarp” som helst – och därför sitter han eller hon inte och super eller ägnar sig åt dösnack, framåt småtimmarna, utan lägger sig i tid, för vederbörlig vila. En vis människa firar värdigt – och ”alla” är visst inte välkomna, vill Hávamáls författare – som är Oden själv – säga…

”Skånehammaren” åter i Sverige – och om RÄTT sätt att bära en Torshammare

Nättidningen ”Svensk Historia” rapporterade igår om den sk ”Skånehammaren” från historiska muséet i Stockholm. Originalet i silver kommer från den såkallade Friherre Claes Kurcks fornssaksamling, och är sedan den kom till historiska muséet år 1895 en av de mest kända och avbildade fynden från 800-talets Skåne och Vikingatiden överhuvudtaget. Den har blivit stilbildande för tusentals, ja hundratusentals olika slags kopior världen över, och de har tillverkats inte bara i rent silver utan också i i allehanda metallegeringar, ben, horn, plast och allehanda andra material. Den har återtryckts i mer eller oftast mindre exakt utförande på T-shirts, banderoller, vykort och bilder – naturligtvis också på Internet…

ORIGINALET är ALLTID bäst – ACCEPT NO CHEAP SUBSTITUTES !!

Jag själv har också använt just denna Torshammare som vinjettbild, då jag velat slå fast något med eftertryck i den här bloggen, eftersom jag är Skåning både på mödernet och fädernet sedan minst tre generationer tillbaka, och jag älskar min hemprovins. Men få – om ens någon – har insett Skånehammarens hemlighet – och vad den verkligen symboliserar. Svensk Historia är inne på rätt spår, när de intervjuar Gunnar Andersson, 1:e antikvarie och arkeolog på Statens historiska museer. Han får redogöra för hur Torshammaren och 450 andra unika föremål från Svensk Vikingatid har varit ute på en världsomfattande turné till olika muséer i samarbete med organisationen MuseumsPartner från Österrike, men berättar också för oss att alla föremålen inklusive den för hela Asatron så centrala hammaren nu är hemma i vårt land igen.

På hammaren syns en korpnäbb och ett rovfågelseansikte, som står för Odens kraft kommbinerad med Tors, men det är inte den enda hemlighet som döljs här. Högst upp på hammarens skaft finns två galthuvuden, och alla vet vi att Galten Gullinborsti är Frejs följeslagare och symbol – och Oden, Tor och Frej är Asatrons största gudatriad – men bara en av flera liknande tretal eller triader. Också Nornorna vid Urdarbrunnen kan vara med om man så vill, i den cirkelformiga fördjupning omgiven av en lös spiralslinga, som man ser vid hammarens mitt. Nederst syns fler spiralslingor, liknande de som man hittat redan på bronsåldern – den rakkniv man hittat i Hågahögen utanför Uppsala hos en av de allra första Sveakungarna är bara ett exempel, och kanhända står spiralornamenten antingen för Bronsålderns gamle solgud Ull eller också Vanernas och Alfernas gudakollektiv – Tor är ju regnets och Åskans gud, och därmed åkrarnas och äringens beskyddare, även om vi inte skall dra ut denna tanketråd för långt. Att Skånehammaren ensam rymmer Asarnas heliga tretal Tor-Oden-Frej till skillnad från alla andra Torshammare i original, har många påpekat före mig.

 

KORREKT sätt att bära en Torshammare, här illustrerat av Peter Stormare i en aktuell DN-artikel. (Se sån stil han har !)

Gunnar Andersson vid Historiska Muséet i Stockholm redogör också för hur detta museum nu helt skall göra om sin basutställning om vikingatiden. Borta är de tomma, post-moderna salarna, från den tid hela museéet skulle göras om till någotslags halvtaffligt non-informativt konstgalleri med intetsägande installationer i papier-maché och plast. Borta är också de sedvanliga PK-flosklerna, förvrängningarna och vanställandet av den svenska historien med inslag om ”Queer-Samer” och Adhd-Hbtqb på medeltiden som bärande delar. Ledande skribenter i Svenska Dagbladet har som ni kanske minns sagt sitt om de här mindre lyckade satsningarna, så sent som förra året.

Nej – Gunnar Andersson lovar som förste antikvarie bot och bättring från muséets sida. Man verkar ha tagit åt sig av den mycket omfattande kritiken, och den nya utställningen kommer ha flera tusentals föremål, lovar han, bli faktaspäckad, informativ och även interaktiv samt en av de största Vikingautställningarna i hela Världen.

Så långt är ju allt gott och väl, och jag själv kan bara önska Historiska Muséet lycka till inför nästa år, och bara hoppas att några hastiga, ogenomtänkta och föga underbyggda beslut från någon okunnig amatör till kulturpolitiker inte kullkastar det vetenskapliga innehållet, precis som vanligt. Ett litet varningens pekfinger får nog höjas vad beträffar ”levandegörandet via fiktiva människor och interaktiva stationer” som Historiska Nyheter också berättat om. Det här luktar ”Estrid” eller ”Astrid” lång väg, och de fiktiva, publikfriande jippon som finns på ”fria” turistattraktioner typ ”Vikingaliv” på Djurgården – som kanske är roliga för barn i 10-12 års åldern, men som har mycket lite med seriös vetenskap eller Asatro att göra…

Och därmed är vi – tyvärr ! – inne på mindre positiva ting….

FELAKTIGT och Förargelseväckande MISSBRUK av Torshammaren, Runorna och våra religiösa symboler. Sådana här sjuka personer MÅSTE man ta skarpt AVSTÅND ifrån !!

 

För en tid sedan redovisade sakkunniga jurister och domare från Göta Hovrätt i en statlig utredning, som Sveriges Justitieminister, Morgan Johansson tillsatt. Utredningen kom fram till, att missbruket av fornnordiska symboler som Torshammaren och Runorna måste stoppas – men för det behövs inga lagändringar, och inga förbud emot Torshammaren som symbol. Tvärtom gäller det, att sätta stopp för alla de krafter inom den yttersta högern eller vänstern, som försöker missbruka den, och våldföra sig på en religion och en kultur som aldrig någonsin varit deras.

Redan 12 april förra året skrev Stenar Sonnevang, officiell Talesperson för Nordiska Asa Samfundet ett brev angående det missbruk och skändande av Torshammaren som religiös symbol som ett visst ”Samfund för Forn Sed” inlett, och påpekade det definitivt olämpliga i dessa personers beteende och agerande, likaväl som vissa högerextremisters.  Brott som Förargelseväckande Beteende eller Störande av Förrättning (som sker när man hindrar seriösa troende från att utöva sin religion – man får inte gå omkring med brinnande kors eller skända muslimska symboler heller) hör faktiskt hemma under brottsbalken, och sådant kan man alltså bli dömd för.   Ni får förlåta mig, kära läsare, för nu citerar jag rakt av och utan omsvep ur Stenars uttalande:

Efter diverse minst sagt märkliga uttalanden så beslöt vi Nordiska Asa-samfundet att skicka ett brev till fornsed. Då inget svar har kommit på över en vecka så lägger vi nu det här som
ett öppet brev och hoppas att någon annan än dom tre (  sk ”Gydja”, Ordförande samt Kontaktperson) vi mailade till är kapabel att svara på våra seriöst menade frågor. — —

Ert samfunds formella talesperson visar en Torshammare i fallos-form och uttrycker som exempel att samfundet Fornsed hoppas kunna göra den till en symbol för Gay pride. Citat från artikeln:

Forn Sed, has encouraged the use of Viking symbols like a wooden Thor’s hammer as an icon for gay pride.

Det vi verkligen vill ha ett tydlig svar på rörande detta är följande:
Är det samfundet forn seds inställning att olika symboler ändrar värde efter vad bäraren för tillfället har valt att ”fylla” dem med?

Hur tänker samfundet Fornsed kring kulturarvets betydelse inom den hedniska sfären när man förklarar dess innehåll ”tomt” och ”ersättningsbart”?

— —

Lerkärl formade som könsorgan, något som påminner om en DDR-fana, linfrön, skäp och ”white trash” – så går det till, när Samfundet ”Forn Sed” håller blot… Inget man vill uppleva…

I anslutning till Stenar Sonnevangs uttalande om smädandet av Asatron från ”Forn Seds” sida får man ändå konstatera, att det inte finns någon grund alls, varesig religiöst, vetenskapligt eller kulturellt att koppla samman Torshammaren med Homosex, på det fullständigt förståndshandikappade sätt som ”forn sed” använder. Torshammarens funktion som Vighammare enligt Eddan var till för att viga samman kvinna och man, inte man med man eller kvinna med kvinna. Det finns skildrat bland annat i Thrymskvidha, och alla tillgängliga experter är fullt eniga om att det inte finns någon saklig grund för de kränkande falsarier, som dessa ”fornsedare” håller på med.

Loke, som ibland kunde byta kön, var knappast dyrkad som ”Gud” under Järnålder och Vikingatid överhuvudtaget, och snarare ett varnande exempel än någon man tillbad. Lika lite finns det några bevis för att man skulle ha tillbett mytologiska varelser som Fenrisulven eller Angerboda, till exempel – och Lokes slutliga öde visar nog vad man ansåg om slika ting.

Visserligen finns det nu åtskilligt förvirrade och skäligen adhd-mässiga sk ”Lokeaner” i USA – liksom utövare av påstådd ”Rökkatru” och annat – men dessa har i alla fall den goda smaken att inte våldföra sig på Tor, Tors hammare eller symboler som inte alls är deras

Med all respekt för sk adhd-hbtqb rörelser och andra ”bokstavsbarn” – deras kamp för frigörelse är kanske lovvärd, javisst – men de har inte rätt att appropriera exempelvis det kristna korset, buddhismens 8-ekradde hjul eller några Islamska halvmånar heller – för sådant väcker som sagt klar förargelse – i Brottsbalkens mening – så länge det görs offentligt, eller i sken av att uttala sig om Asatron som religion. Den enda seriösa intresseorganisation vi Asatroende har i Sverige för närvarande har fördömt allt sådant, och jag ansluter mig som sagt till detta fördömande.

Vad folk sedan har för sig i sina sovrum, utomlands eller enskilt struntar jag totalt iså länge man inte påstår sig stå för ett helt kollektiv, eller den hedniska rörelsen som sådan – och de flesta någotsånär seriösa utövare, eller de som inte lider av svåra förståndshandikapp är nog tillräckligt mogna för att FÖRSTÅ och INSE skillnaden.

Pugh Rogefeldt kunde bära Torshammaren på rätt sätt, på sin tid. Björn Skifs kunde det också, liksom hundratusentals om än inte miljontals svenskar. Peter Stormare kan det med, för det har han redan visat i DN. Och om dessa kändisar – och många till – kan bära sin Torshammare på korrekt sätt, då kan du det också, kära läsare eller läsarinna.

Utövare av sk ”forn sed” och därmed likställda personer däremot, kan det inte – och därför TAR VI AVSTÅND ifrån dem…

”Brons och Blod” – en bra blogg om Bronsålder, Hedendom och Asatro

Järn mötte brons, när äventyret hände” skriver Anders Österling i sin dikt om Ales Stenar. Kanhända har den vackra formuleringen tillämpning på en ny anonym, mäkta hednisk blogg, skriven av en arkeologiskt kunnig person i de södra delarna av vårt land. Jag brukar vara ytterst restriktiv med att rekommendera andra Hedniska bloggar, mycket beroende på att jag vill se hur de utvecklar sig, innan jag alls säger eller skriver något.

Jag har varit medveten om existensen av ”Brons och Blod” sedan mars 2019, då den grundades och först gjorde sin debut på wordpress, och gillade den nästan genast. Men Hedendomens och Asatrons lilla värld, såväl i Sverige som överallt annars är ibland trångsynt och begränsad, och ibland fylld av personer som har politiska eller andra mindre ädla syften, oavsett om de nu hör hemma långt ut till höger, eller inom den extrema vänstern, som ”forn sed” och andra därmed besläktade grupper, vars intressen varken är vetenskapliga eller andliga, utan bara handlar om maktbegär, och att ”sätta sig” på folk.

Studera läget för Skånes bronsåldershögar, och ni skall finna att denna provins redan då var tättbefolkad, hade sina centralbygder och var del av en bronsålderskultur som också fanns på andra sidan sundet

 

Men, vad gäller denna andra blogg, har vi äntligen fast mark under fötterna; och finner det vederhäftiga istället för det ovederhäftiga. Författaren känner till ett sådant epokgörande och 100 % hedniskt verk som Hesiodos ”Verk och Dagar” och han behärskar bronsens etymologi, kan resonera om den indoeuropeiska invandringen och båtyxekulturen utan att förfalla till osakligheter, han kan resonera något om sagornas ursprung, själv vara skald och inser, att Asatron redan utformades under Bronsåldern. Det är trevligt att möta bildade människor, även i bloggform; men att möta motsatsen är mindre trevligt…

Den mer än 2 meter höga spjutlyftaren från Litsleby i Tanum har ett slags korpnäbb, en skålgrop för att markera att han är enögd, och en enorm lans i sin hand. Utefter lansens skaft, rör sig en liten ryttarfigur, också spjutbeväpnad… Vi inser alla, att detta är Oden… ristad i klippan minst 1000 år före kristus…

Författaren till bronsåldersbloggen känner till skillnaden mellan hög och låg religion, och är säker på, att Tyr, Tor och väl även Oden fanns redan under bronsåldern, liksom förstadierna till Härn, Nerthus eller Gerd, och alla de andra gudamakterna. Sakkunnigt resonerar han om världens skapelse, i mytologins värld, och leder oss med varsam hand över den starkt skadade ”Dansarens Häll” vid Gladsax nu nästan utplånad av okänsliga vandaler – över emot nyare och djärvare mål.

 

På hällen vid Gladsax syntes Frej dansa med hjorthorn på huvudet, tills någon år 2016 nästan utplånade honom…

Han vet, att redan Georges Dumezil på 1950-talet ledde Odens ursprung tillbaka till vedisk tid, och kan berätta för oss att Oden själv var hemmastadd här i Norden långt långt före romersk järnålder, när han inte studerar bronsåldersstaden Trojas geografi, till exempel. Fram tonar bilden av en okänd man, som utför en kulturgärning i det tysta. Inte för någon tom ”äras” skull. Inte för någon särskild publik, utan bara för den glädje som finns i att ge, ge av sig själv och för det sköna i tankens flykt genom alltet.

En äkta historiker och berättare, trots allt, i denna världens fjärde och kanske sista ålder, om vi får tro den pessimistiske Hesoidos, mytagogen, hävdatecknaren…

Οὗτος μὲν πανάριστος, ὃς αὐτὸς πάντα νοήσει,
φρασσάμενος, τά κ᾽ ἔπειτα καὶ ἐς τέλος ᾖσιν ἀμείνω·
ἐσθλὸς δ᾽ αὖ καὶ κεῖνος, ὃς εὖ εἰπόντι πίθηται·
ὃς δέ κε μήτ᾽ αὐτὸς νοέῃ μήτ᾽ ἄλλου ἀκούων
ἐν θυμῷ βάλληται, ὁ δ᾽ αὖτ᾽ ἀχρῄος ἀνήρ.

  • This man, I say, is most perfect who shall have understood everything for himself, after having devised what may be best afterward and unto the end: and good again is he likewise who shall have complied with one advising him well: but whoso neither himself hath understanding, nor when he hears another, lays it to heart, he on the other hand is a worthless man.

Idag har jag också läst två andra goda skribenters och bloggares mer adiaforiska krior. Vännen Eddie Råbock, alias Mohamed Omar, kåserar vittert över de tre kronornas ursprung på Albrekt av Mecklemburgs tid, och hur de från Arthursagan via Köln fann vägen in i vårt Riksvapen.  Och Sjöfartstidningen – av alla publikationer – resonerar via sin Utrikeskorrespondet Torbjörn Dalnäs över Towerns korpar – ett annat ämne jag behandlat – och korpars och kråkfåglars historia – Kråknedan har ju just passerat, och med detta ännu en Odens dag…

Majningen av drottning Guinevere, tavla av John Collier, England…