I Alvablotets tid: Fler och fler svenskar begravs UTAN ”Svenska” Kyrkans medverkan

Den 29 Oktober i år – före Alvablotet hade tidningen ”Mitt i” I Stockholmsområdet en intressant artikel, som bekräftar vad många redan vet. Allt färre och färre svenskar önskar någon medverkan av ”Svenska” Kyrkan eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska förtryckarapparaten i begravningen av deras anhöriga och vänner.

Man brukar säga, att begravnings-sederna är det som ändrar sig allra sist i ett samhälle. Under 1880-talet och nittonhundratalets första årtionden förd de kristna en närmast desperat kamp emot återinförandet av kremering, en Hednisk och Asatrogen sedvänja som praktiserades redan på bronsåldern. Idag är kremering socialt accepterat överallt i det svenska samhället, och väcker inte längre några kontroverser. Tidningen rapporterar att över 80 % av svenskarna väljer det Asatrogna sättet att begravas, och i Stockholms Län mer än 90 % – kremeringen har slagit igenom överallt, och numera kan ”Svenska” Kyrkan inte göra det minsta åt det, eftersom det svenska folket ändå har träffat sitt val.

 

 

Kånna högars gravfält i Småland

I och för sig förekom även jordbegravningar under hednisk tid,men kremering var ändå det vanligaste bruket. I den kristna bibeln och koranen är kremeringen, eller ”uppbrännandet i eld” totalförbjuden, och förbehållet svåra missdådare, vilket gör att Mosaiska trosbekännare och muslimer ofta motsatt sig den, men för oss Asatroende är det bara naturligt att återvända till det land som fött oss, och där vi hela tiden levat. För oss finns inget skrämmande eller fel i detta.

1959 lär den första minneslunden i Sverige ha grundats, och nuförtiden lär man också ha askgravlundar utomhus, kollektiva begravningsplatser som helt och hållet erinrar om de gravfält och storhögar som funnits ända sedan bronsåldern. Än så länge tränger sig de kristna ofta på människor i deras sorg, och försöker ta över vad som borde vara en privat ceremoni till minne av den avlidna eller avlidna med att i vanlig ordning predika och tjafsa en massa om ”jesus” osv – något som är allt mindre och mindre önskvärt, eftersom ju en begravning handlar om att ära den bortgångne eller bortgångnas minne, och inte om att sprida någon kristendom.

Det här tror jag är anledningen till att allt fler och fler människor väljer en borgerlig begravning eller att kremeras direkt, utan ”Svenska” Kyrkans inblandning överhuvudtaget.

Redan för två år sedan var 13 % av begravningarna i Stockholms län borgerliga, och det väntas att begravningar utan kristen inblandning snart uppgår till 25 %.

Tidningen intervjuar Tomas Kvarnström, föreståndare på St Botvids krematorium i Huddinge, som uppger att var tionde bregravning nu är en sk ”direktare”, alltså att den döde eller döda kremeras utan någon föregående ceremoni, och att begravning eller en minneshögtid sker först efteråt, ibland i samband med gravsättningen, ibland inte.

De kristna ojar sig och protesterar som vanligt, men varför det ? Man påstår, att det faktum att fler människor kremeras direkt skulle tyda på att ensamheten i samhället ökar, men det finns det inte det ringaste bevis för. Idag bor folk ofta utspridda, och en och samma släkt eller vänkrets är inte längre lika ofta koncentrerad till en och samma plats, vilket gör att kanske inte alla har lätt att hinna till en begravningsceremoni, och därför väljer man kanske att ha själva begravningsakten eller minnesfirandet på en annan plats, och inte på den ort, där de närmast anhöriga sedan gravsätter askan efter den döda eller döda. Det här är egentligen inget konstigt, och heller inget att bli upprörd över, men som vanligt klagar och gnäller de kristna, bara därför att det inte är deras religion som får stå i centrum längre.

Också i hednisk tid var gravöl eller minneshögtid och gravsättning två olika saker. Gravölet och den föregående bålfärden kunde ofta vara en storstilad ceremoni, men gravsättningen eller ihopsamlandet av askan och dess högläggning i gravhögen var till för de närmast anhöriga, och någonting som man höll helt privat.

Personer vid Stockholms Kyrkogårdsförvaltning, som tidningen talat med, är inne på helt samma linje. Man vill göra avskedet mer personligt, och inte ha med någon präst som mässar och lallar om Jesus, när det är den avlidne eller avlidna alla vill minnas, och så länge de kristna inte kan förstå eller respektera detta, är de inte längre välkomna vid det svenska folkets högtider. Man har också en vilja att låta avskedet vara personligt, och ge utrymme för att minnas de anhöriga själva – och så är det nog bäst..

Utspridning av aska får idag inte ske utan länsstyrelsens tillstånd, och till skillnad från hur det är i Danmark, har de Asatrogna i vårt land inga privata gravhögar eller minneslundar – men själv tror jag att detta är ett mål, som vi gemensamt måste kämpa för att införa inom de tio närmaste åren…

 

Annonser

Ole Gotveds Bålfärd…. En Asatrogen Begravning….

”Han var underlig och ensam, säger fyra svarta män,
han led ofta av brist på husrum och bröd. –
Se en konung, säger rosorna, och trampas på igen,
se en konung och en drömmare är död!
Det är långt nu, säger bärarna, det känns som många mil,
och när dagarna blir kallare blir man trött. –
Gången varligt, talen sakta, susar sälg och sjunger pil,
det är kanske någon Gode som har dött. 

Han är borta, säger fyra, det blir tungt för hans mor,
som på fattiggårn i Torberga går. –
Varför trampas vi av klackar, varför slitas vi av skor?
jämrar rosorna och visar sina sår.
Det är döden som har dansat genom Himmermora mo,
susa tistlarna på klövervallens ren.
Han har slipat er till träck med sin gamla grova sko,
när han dansade med drömmarens ben.

Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinkar fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Jyllands ö
sjunger vågorna om alla Nordmäns nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till storm,
ty en spelman och en drömmare är död.”

– Aningen fritt efter ”En Spelmans Jordafärd” av Dan Andersson
(Copyright Hedningen, 2019)

 

I våra nära grannländer, som till exempel Danmark och Island är Asatron mer socialt accepterad än här i Sverige, vilket beror på den politiska och faktiska situation många av oss svenskar tyvärr lever i. (Se mina tidigare inlägg om dagsaktuella ämnenBåde Danmark och Island samt även Norge är länder, där samhällsklimatet är mera tolerant och demokratiskt, för vårt eget land har under de senaste åren utvecklats i en farlig riktning, i takt med att vissa religioner och ideologier förpestat vårt svenska samhälle.. Och kanhända är det därför, eller på grund av att Asatron kunnat leva och växa sig stark, som man nu också kan hålla Asatrogna begravningar i de andra Nordiska länderna, medan vi inte kommit så långt i Sverige ännu. Vår Regering har ännu inte tillåtit det, inte Länsstyrelserna heller.

I Danmark har man hållit Asatrogna begravningar till havs. På Gotland har en liknande ceremoni också avhållits, men det är allt…

En annan förklaring är att de Asatroende i Danmark och annorstädes i Norden – för det är här och inte i USA vår tro rätteligen hör hemma – är mera spridda i ålder och civilstånd än här hemma i Sverige, och dessutom är den politiska eliten och media i de övriga Nordiska länderna mer positivt inställda till Asatron, medan Regeringen Löfvén flera gånger aktivt försökt förfölja den, till exempel med runförbud och på andra sätt. Men i alla våra länder är Asatro och Hedendom på många sätt ett exempel på folkligt motstånd emot de styrande, och de krafter utifrån, som försöker göra sig breda på vår bekostnad.

Det är också sällan jag skriver nekrologer över folk i främmande land, eller män och kvinnor jag inte har haft glädjen att möta. Den här gången, emellertid; gör jag ett undantag. I den danska lokaltidning jag nämnde i det förra inlägget –  ”Jydske Vestkysten” skriver man en smula öppnare och rakt på om dödsfall och liknande tragiska saker än vi gör här. Man är heller inte rädd för att diskutera politik, och människors insatser på detta och andra plan, mitt inne i lokalsamhället, och skeendenas gång.

Ole Gotved blev 83 år gammal, och han var en av de åtta, som anno 1997 grundade det danska Asa- och Vanatrosamfundet. Efter en hård kamp för erkännande i ett Danmark, där ”Folkekirken” fortfarande ville hunsa och skrämma folk till lydnad, blev samfundet äntligen godkänt år 2003.

Han skadades allvarligt i en trafikolycka nära sitt hem i Brændstrup den 25 September i år, och var då rullstolsbunden efter en motorcykelolycka, som han ådragit sig i hög ålder. Dock dog han först den 16 Oktober på sjukhuset i Kolding, Jylland i sviter efter den andra olyckan, som tillgick så att hans eldrivna rullstol säkert framfördes på vänster sida av vägen (enligt dansk lag räknas en person i eldriven rullstol som gångtrafikant, och då måste den framföras så) när en okänd bilist i alldeles för hög fart kom ut ur en korsning, och träffade honom med sidospegeln mitt i ansiktet. Hans massakrerade rullstol visades också i lokaltidningen, och i sviterna från denna andra svåra olycka, avled han så. Varför olyckan inträffade vet man inte – han var en aktad, ärad och respekterad man i lokalsamhället, och vad man vet fanns det inte någon som kunnat vilja honom något ont.

Gudrun Victoria Gotved, hans dotter, är författarinna till flera böcker om Asatro, och jag anmälde en av dem här så sent som igår. Också hon har en central roll i den danska Asatron, och man kan notera att det i Danmark i såväl nutid som forntid varit så, att vissa ätter och familjer alltid haft Godar och Gydjor inom sig, eftersom sådan värdighet ofta går i arv. De som – på andra sidan jorden – säger att Asatron inte har något fast prästestånd, vet som vanligt inte vad de talar om, ty alltför dåligt känner de till de Nordiska länderna, och den kultur som finns här.

Ole Gotved intervjuades också i dansk TV om sin passion för motorcyklar, bland annat; och skrev själv flera ”moderna gudasagor” i Asatrons anda. Han skrev egna dikter och ceremonitexter till Blot och Ting, och var verksam inom mångahanda. Han var en älskad far och bedstefar, som de säger i Danmark.

Under hans Bålfärd, som utförligt beskrivits i den danska pressen, lyftes han symboliskt över den lilla å som rann utanför hans släktgård och hem, och hyllades av många vänner, fränder och släktingar.  Han  gravlades på den egna gårdens mark, och är nu högsatt; efter hednisk sed, och är inte begravd på någon Kyrkogård eller med någon kristprästs medverkan.

Jag avslutar med hans egna ord, som han skrev för längesedan

Til Magterne:
Skal sammen vi stå
og sende vor tanke
til Asgårds mægtige magter
For styrke gir’ Thor
forstand gir’ Odin
og trivsel får vi fra Frey.

 

”Jydske Vestkysten” intervjuar OBEROENDE Asatroende i ett höstlikt Danmark

”Jydske Vestkysten” är en liten dansk lokaltidning, som gör precis det som svenska media inte gör, och aldrig någonsin vågar. De intervjuar Hedningar och Asatroende, och låter andra slags tankar än de som hela tiden skall dominera i samhällsdebatten – på de styrandes order ! – ta utrymme, stämma och form.

Jag har märkt att den danska lokaltidningen ofta vågar beröra hedniska ämnen, och därför har den nu blivit sedd av Särimner. (”Du ser inte Särimner, men Särimner ser dig – också när du sover” – gammalt Asatroget ordspråk). Idag intervjuar man Mikaela Ruberg Bang, oberoende Asatroende med ungefär ett halvårs erfarenhet, och Martin Theodor Svolgart med sex års praktisk erfarenhet som hedning och Asatroende, liksom hans 17-årige son.

De uppger, att över 1000 oberoende asatroende, som inte är medlemmar i något samfund, finns i Danmark, och förklarar:

– Asatro strækker sig over længere tid end lige vikingetiden. Hvert samfund lærer det, de skal bruge, og så tager de det med videre.

Så är det. Det här är inte någon tom och stillastående ”forn sed” som en del klantskallar låtit sprida ut i Sverige, ingen falsk vikinga- eller drogromantik. Det här är en äkta, levande tro, lika gammal som den Nordiska naturen själv, och för vissa sitter den till och med i generna, därför att tron kan traderas genom århundraden, i ätter och familjer.

Naturen er vores tempel, siger Martin.

De talar om Hávamáls etik, som inte vänder sig bort från livet, likt Kristendomens frånstötande döds-kult. Här finns ingen ”nattvard” eller rituell kannibalism. Här finns inget tvångsvärvande av nyfödda, något ”dop” eller annan religiös doping. Här finns inget tvång,  inget bönerabblande, för en äkta Asatroende ber aldrig någonsin till sina gudar, gudinnor eller makter. Vi offrar eller blotar istället, för i naturen måste du först så något, sedan odla det och så till sist skörda – du kan aldrig bara sitta och ”be” om att du ska få saker helt gratis…

Och den danska tidningen skriver, mycket riktigt:

Formålet med blót er at hidkalde og hylde guderne og måske sige det, man har på hjertet til en pågældende gud. For asatroende hidkalder, de tilbeder ikke guderne.

– Asatro handler ikke om at underkaste sig en straffende gud. Vi skal gøre os fortjent til at få hjælp af guderne ved at vise vores værd, siger Martin. — — – I asatro er der ingen gud, der siger, hvad du må og ikke må, men jeg går op i at være et godt menneske, så min søn har lyst til at bære mit navn videre. — – Vi elsker bare de gamle dygder…

Så är det också. I Asatron finns ingen ”synd”, inget syndabegrepp. Du blir inte dömd eller fördömd av någon högre makt på grund av dina dåliga handlingar, men ihågkommen och ärad för det som varit fullgott, och vad som utförts väl. Och i nästa inlägg skall vi möta just en sådan man från Danmark, som gjort slika ting, och vars namn länge kommer leva vidare…

 

Ny dansk bok om Asatro

Från Danmark, vårt nära grannland, där människor av Nordisk härkomst har det åtskilligt bättre än här i Landet Löfvén, kommer nyheter om en ny dansk bok om Asatro – och inget annat än just Asatro. Boken slår hål på kristna fördomar, och ur en dansk ”boganmeldelse” saxar jag:

Er ’de der asatroende’ nu ikke bare nogen, der klæder sig ud som vikinger og bruger de nordiske guder som undskyldning for at drikke sig fulde? Hertil er svaret klart ”NEJ!” De fleste af dem er ganske almindelige mennesker, hvis spiritualitet er inspireret af den nordiske mytologis kosmologiske verdensbillede.

At være asatroende kræver, at man gør sig tanker, for der er ikke nogen dogmer, der kan følges. Asatroende skaber selv deres tro, baseret på de kilder der findes. Denne bog er forfatterens helt personlige skildring af, hvordan hun ser den nordiske gudeverden. Du vil få et indblik i, hvordan hun udfører forskellige ritualer som blót (det kaldes det ritual, hvor guderne hyldes), knæsætning, bryllup og begravelse.– — Bogen er således ikke ment som en direkte lærebog i asatroen. En sådan kan efter forfatterens mening nemlig slet ikke skrives.
”Jeg vil glædes over, hvis nogen vil bruge bogen som inspiration, men også glædes over, hvis bogen kan være kilde til en sober debat om uenigheder.” Gudrun Victoria Gotved.
Gudrun Victoria Gotved (f. 1964) har været asatroende siden barnsben. Foruden at være medstifter af Asa-og Vanetrosamfundet i Danmark har hun fungeret som ritualforretter (gode) i mere end 20 år. Gudrun Victoria Gotved har været ansatsom vølve på Ribe Vikingecenter i over 10 år, hun er velbevandret i norrøne kildetekster og er foredragsholder, skribent og debattør.

Boken kommer med ett omslagsfoto av JIm Lyngvild, som väl här försökt avporträttera Hel, dödens gudinna – enligt mig en av hans något mindre lyckade bilder – men detta är helt säkert en läsvärd bok…

ODEN och ASA-TOR funna i Norska Stavkyrkor…som är mycket äldre än väntat…

29 Oktober publicerade den norska forskningstidskriften Gemini.no en nyhet, som egentligen inte är en nyhet. De norska stavkyrkorna är äldre än man trott, vilket går att bevisa med hjälp av nya tekniker inom Dendrokronologi, eller årsringsdatering, i detta fall sk ”Foto-dendro” eller avfotografering, snarare än den gamla tekniken med insamling av borrprover. Tyvärr är inte all forskning om Stavkyrkorna vederhäftig. Kristna forskare har vägrat acceptera att delar av Urnes Stavkyrka, som felaktigt daterats till 1100-talet, kommer från en mycket äldre byggnad, som restes omkring 1000-talets mitt.

Nu har man dock bevisat att timret till de äldre delarna fälldes år 1069-1070, och därmed är saken avgjord. Delar av kyrkan kommer från en minst 60 år äldre byggnad, som antagligen var helt hednisk. Man ser det bland annat på en igensatt portal, som idag är en del av stavkyrkans yttre väggar. Här finns en bild av en hjort, som antagligen är hjorten Eiktyrnir, han som står på Valhalls tak och betar av Yggdrasils grenar, vilket man mycket riktigt ser på dessa fantastiskt snidade ornament. Ändå har kristna ljugit och påstått att detta djur skulle vara ett lejon, och att lejonet ”bara måste” stå för deras kristus, trots att inga lejon har sådana ben eller ett sådant huvud, sådana öron eller sådan kropp – och lejonet står i nästan all kristen symbolik för antingen Djävulen (”som går runt i öknen som ett rasande lejon” vilket lär stå i de kristnes stora bok) eller som symbol för aposteln Markus, som nog var helt okänd ute på den norska landsbygden under denna tid.

Äldre forskare har påstått att Norge skulle vara officiellt kristet från 1020-talet och vidare framåt, men det stämmer inte ens med de äldsta källorna – slaget vid Stiklestad vanns ju av de hedniska trönderna, och det stod på sommaren 1030. Att hedendomen hela tiden fanns kvar, och att delar av Urnes kyrka bevisligen kommer från en hednisk byggnad, eller till och med ett Hedniskt Gudahov, är därför inte så konstigt. Man vet, att flera trakter i Norge var hedniska långt in på 1100-talet, och i fallet med Troms fylke fanns det ingen kristendom alls att tala om i Nordnorge förrän långt in på 1200-talet.. Kanhända var ett också ett lokalt stormannagods eller ett furstehov, likt det på Håkon Jarls berömda Lade (som jag redan skrivit om) som släppte till väggtimret till den nya kyrkan. Den Hedniska tidens Gudahov var ju både festsalar, bostad åt den lokale Goden eller Jarlen, och byggnader för gudarnas dyrkan, och under den hedniska tiden fanns knappt några byggnader som bara användes för en enda sak, som de senare kyrkorna. Alla hedningar är praktiskt sinnade, och varje praktiskt sinnad människa förstår, att det inte är någon nytta med byggnader som står tomma, veckorna igenom, likt kristna kyrkor…

 

Helt klart ett hjortdjur…

Man vet att Hjorten också var Frejs symbol, och på 1200-talet utfärdade kristna biskopar på Orkney-öarna dödsstraff emot att ”Cervuleam Facio” eller ”göra (sig) till en hjort” vid juletid. Dagens halmbockar, eller ”Frejs lek” som det står om i den norska skaldepoesin (om hur Håkon Jarl firade Jul ute på det kalla havet) har uppenbarligen äldre traditioner än somliga tror, det kan man klart konstatera… Dag Strömbäck, den svenske folklivsforskaren, skrev redan på 1950-talet hela uppsatser om detta, och avslöjade att jullekarna på Orkney och i Norge var del av en geniunt hednisk tradition, som först senare utsattes för kristen påverkan… Men inte nog med det… I Borgunds stavkyrka (numera omdaterad till ca 1150) har man hittat den här figuren:

Det är en mask eller avbildning av Oden, och mycket riktigt har figuren olikstora ögon… Odensbilden sitter alldeles uppe under kyrktaket, mitt emot altaret, och alla måste se den när de går ut genom kyrkdörren, ut i Asarnas och Odens fria natur, och vänder ryggen åt allt det kristna.. Högst sannolikt är alla norska stavkyrkor inspirerade av de hedniska gudahov som föregick dem, och som var en del av samma byggnadstradition. Och det här är inte den enda Odensbild man hittat, mitt inne i vad som påstås vara en kristen kyrka, långtdärifrån…

I Hegge stavkyrka, som skall vara från 1216, står denna grinande Odensfigur, och Oden har i samma kyrka fått sällskap av flera Asagudar…samt också den grinande Loke.. De skulpterade pelarna från Hegge är bara en direkt fortsättning på den hedna tidens Högsätes-stolpar och Gudastöttor, har forskare sagt.

Här syns inte bara Oden – överst till vänster – utan också Tor – med en Torshammar-formad näsrygg och vad som en gång i tiden varit ett rött helskägg, varpå han alltid känts igen, sedan den grinande Loke, denna eldens gud, och så en leende Frej, med en Odal-runa mitt i pannan, samt brevid honom vad som antas vara Njord, havets gud – alltid viktig i Norge… Så ni ser – Asarna och Hedendomen går aldrig riktigt att besegra – de bara kommer igen och igen och igen, var man än minst anar det..

I både Upplandslagens kyrkobalk – från 1296 – står att ”ingen ska tro på hult eller hargar” alltså Asatrogna offerställen – och samma sak står att läsa i Gutalagen, men då något annorlunda formulerat, på 1300-talets mitt. Varför fanns dessa förbud, om det inte var så att Hedendomen faktiskt levde vidare, och ännu praktiserades på landsbygden ? Om den inte fanns där, varför skulle man ens ha ett förbud i den lag, som de kristna förtryckarna skrev ?

Och traditionen om Odens vilda jakt, eller Åsgårdsreien, som man ännu säger i Norge, som börjar såhär års, och som ännu syns i de mörka höstnätterna, varifrån kommer den ? Det var levande tro så sent som under tidigt 1900-tal, och är väl så än, får man förmoda…

Överallt hedniska gripdjur, hedniska drakar, asatrogna symboler… stavkyrkornas bildvärld innehåller knappt något kristet alls..

Nya FRAMGÅNGAR för Hedniska Tankar

Vårt Sverige blir allt mer och mer Hedniskt, och även de Asatrognas antal tillväxer, dag för dag. Medan jag själv tagit en stärkande semester strax intill stora H som i Hels Vite någonstans, och begått mitt Alvablot, alldeles för mig själv – vilket är som sig bör – ty till den högtiden ”håller man heligt” och då är inga utomstående inbjudna – noterar jag, att antalet läsare och besökare på denna blogg numera håller igång sig självt, vilket även det är en framgång i det lilla.

 

Under förra månaden noterades ett nytt rekord för den här bloggen, i det utförande den funnits på WordPress, även om den har en förhistoria på andra sajter, och nu existerat – under olika former – i snart tio år. Oktober 2019 såg 292 läsare per dag, emot det gamla rekordet på 272 läsare per dag under Oktober månad 2017. Det betyder en ökning på 7 % och nu har bloggen en god chans att slå förra årets läsarrekord på över 100 300 läsare på helårsbasis.

Tackar alla ni som hjälpt till därute, i detta land och långt utanför dess gränser !

Och KOM IHÅG – Hedendomen är som Särimner ! Den kommer alltid igen, och varje dag är kampen alltid ny. Den tröttnar aldrig, men uthärdar allt – för den sitter också i själva generna…

Tidens Gång – Alvablot, Innan-Gard och Utan-gard…

Nu när Zombies faktiskt närapå finns på riktigt, och är tämligen allmänt och rikligt förekommande i det som en gång var Sverige numera, (se föregående inlägg ) så är det kanske dags att observera även tidens ljusare tecken. Man får väl som vanligt bli tvungen att ta det goda med det onda eller tvärtom, nu när det ändå finns så många zombies ute på stan..

Nackdelen med zombies, förresten, är att de är ”Dead Already” som Lux Interior, sångare i ”The Cramps” en gång sa. Om vi med detta uttryck menar andligen döda, tanketomma, andligen eller mentalt frånvarande personer, så nog finns det Zombies i tusental och hundratusental i våra dagars Sverige egentligen. Jag frapperas fortfarande en hel del över dem, som hela tiden låter sig dompteras att lyda nya, undergångs- och dödsfixerade religioner eller sekterDet finns många av dem, nuförtiden…

Zombies eller viljelösa nicke-dockor som drillats att utföra en roll i undergångs-kulternas drama, har vissa, säregna kännetecken…

Men som sagt, kanske finns det hopp. Jag noterar från mitt elektroniska Hlidskjalf, där jag ser ut över gammal såväl som ung, att en av mina ”vänner” på nätet låtit omvända sig, och plötsligt blivit ”Sverige-vänlig” som det heter. Tidigare var han en sån där LCHF-person, fanatisk Miljöpartist och tillika sk ”fornsedare” – vad det nu är eller skall vara för något. Numera publicerar han ihållande på sitt twitter-konto stoff av en viss karaktär, som jag på sätt och vis måste undanhålla er, eftersom jag inte vill bli mer pinsamt övertydlig än nödvändigt, så att säga.

Gräver man bara tillräckligt djupt här i världen, så finner man något. Jag har funnit att en del människors ”omvändelse” kommer ganska sent i livet, eller först när de fyller fyrtio år eller så, och äntligen inser vad de håller på med, eller rättare sagt hållit på med – måhända även en viss Grälsjuk Gretas uppvaknande kommer bli lika stort, och lika drastiskt, en vacker dag..

Asatron talade en gång om Midgård respektive Utgård. Amerikanska Asatroende av idag – lättomvända vrak också de, som byter åsikt lika ofta som vindflöjlar, och säger sig vara Hedningar ibland, kristna en annan dag, och bekännande Mosaiska trosutövare en tredje dag – jag måste säga att jag föraktar sådan brist på konsekvens och elementär logik, liksom respekt för de trosriktningar, de här herrarna och damerna over there råkar missbruka och förvanska talar däremot om Innangard och Utangard istället, vilket är smått felaktiga men ungefär likabetydande och likalydande termer.

Innangård eller Midgård är människornas värld, ätten, det egna samhället.

Utangård eller rättare sagt Utgård är jättarnas – etanaz på gotiska, dvs ätarna, de som bara tär och förtär – och trollens hemvist, allt det nedanför-mänskliga och undermänskligas värld.

En del människor har tyvärr hela sin Midgårdstillvaro begränsad till den egna individen, eller möjligen deras maka, make och närmaste barn. De är döva och blinda för allt annat, vill inte se det sammanhang, det folk och det samhälle med dess långa och mångskiftande historia som de faktiskt ingår i. De blir ”zombie-fierade” och isolerade, ensamma i sin bristande civilisation – och det är det som får dem att så lätt byta sida, falla offer för demagoger och ”kulter” av olika slag, inklusive kristendomen motbjudande döds-kult, som helt tar avstånd från livet här och nu, men inriktar sig på ”livet efter detta” med sagor om himlar och helveten istället.

Den vise vet, att livet är större än så. Han skaffar sig allmänbildning istället, och har kunskaper i geografi, historia – reser runt världen och studerar mångahanda ting, inte för att ta något Thunbergskt djävla sabbats-år eller sabba sitt eget liv på andra sätt, men för att lära, lyssna och skåda.

Den som har läst Hávamál, vet redan, att där inte står ett enda ord om ett liv efter döden eller någon tillvaro i Hel eller Valhall i den mäktiga och inspirerande dikten. Oden är hela tiden här och nu, inriktad på det varandes och de levandes värld – han är ingen ensam mästare, instängd i ett elfenbenstorn eller någon predikande profet. Man har sagt om mig, att jag är alldeles för ”oandlig” i mina betraktelse, men jag är ingen världsförnekare. Jag lever, arbetar och bor i den här världen, och självklart förbehåller jag mig den enkla rätten, att reagera över vad jag ser.

För varje dag vi lever i Hávamáls anda, och för varje dag vi är här och nu, i denna värld, denna verklighet men ingen annan, växer Midgård. Löv efter Löv på Yggdrasil formar gren efter gren, kausalitetens träd, så fyllt av möjligheter. Och Utgård minskar i farlighet och omfattning för varje gång Midgård växer, och för varje dag vi lever i Innangård, i Midgård.

Frans G Bengtsson, den svenske författaren som själv var närapå hedning, skrev en gång en essä, betitlad ”Värmeledningsmänniskan” . Jag har tagit upp den analogin och den essän förr, men för de av er som inte är bekanta med den, skall jag säga att den handlar om just skillnaden mellan Utgård och Innangård, samt mellan bönder och stadsfolk, om man så vill.

Bonden och den vise vet, att han själv måste leva i sin värld, och åtgärda och ta i tu med vad som finns där. Stadsfolk däremot – eller alla dessa Galna Gretor – klagar alltid på vicevärlden, FN, någon annan som hela tiden skall komma och lösa deras problem. En inbillad ”Frälsare” – en Führer, likt under kristendomens och islams eviga Führer-princip. De gör själva aldrig något åt saken, fixar aldrig en igenisad pump, skottar ingen snö, genomför själv aldrig en endaste en av de miljöförbättringar de tycker andra ska göra, medan de skickar åtta av sina medarbetare fram och tillbaka, fram och tillbaka över Atlanten, och säger sedan att de ”bekämpat koloxid-utsläppen”

Den vise spottar i gruset framför deras fötter, och låter sitt eget hjärtas Midgård växa istället.

Han eller hon förtröttas aldrig, men fortsätter arbeta, kämpa, se och skåda.

Gack ni och gör sammanlunda, ni hedna och ludna !

I morgon är alltid en ny dag – och medan Innangård växer, går Midgård eller Jorden aldrig under på mycket länge.