Idag är det vårdagjämningen, ett faktum som vi verkliga Hedningar och Asatroende observerar. Många, som håller på med New Age och eländiga multi-kulti imitationer av typen ”forn sed” – en kristen spe-glosa från 1200-talet som inte har ett enda förbannat dugg med Nordisk Hedendom att göra – vet inte ens när de ska fira Vårblot, utan besudlar vårt eget lands vackraste fornminnen och orter som borde vara Heliga för alla och envar – Gamla Uppsala är bara ett exempel – vid totalt fel tidpunkt.
(Jag antar att ni inte säger ”niggers” om svarta eller ”lappar” om samer – då skall ni heller ALDRIG använda ordet ”forn sed” – Asatro är en levande TRO och visst inte ”forn” – den är heller ingen ”sed” – alltså en tom, mekanisk upprepning utan ursprung eller form)
Vårblotet har vissa regler, och vår tro är inte o-organiserad eller kaotisk. Inget meningslöst bönerabblande eller ett tomt upprepande av gudamakternas namn utan mål och mening, sammanhang eller innehåll. Vet du inte ens hur ett vårblot skall firas, så kan du lära dig det under underubriken ”Vårblot” under huvudrubriken ”Högtider och Blot” här ovan, men ändå finns det klåpare, klantskallar och knarkare som fortsätter släpa vår tro i smutsen – måtte deras skägg växa inåt och långsamt förkväva dem, måtte Tor spräcka deras mindervärdiga skallar med sin hammare Mjölner, och måtte Särimner lyfta sitt vänstra bakben, och bepissa deras ruttnande lik !
Vårblotet har inget med den kristna Påsken att göra, och varför vissa människor är såpass dumma att de firar Vårblot på Påskdagen, kan jag inte förstå. Det är lika ologiskt som det kristna påskfirandet, som skall firas efter någotslags skäggig Mellanöstern-gubbes dödsdag, efter vad jag hört – men hur kan någons dödsdag infalla på olika datum varje år ? det är ju fullständigt ologiskt, och det är ingen ordning alls på de kristnes kalender. Redan för tusentals år sedan hade våra förfäder tillräckligt mycket astronomiska kunskaper för att räkna ut, när Vårdagjämningspunkten inföll, och det torde räcka för de flesta.
Vårdagjämning vid Ales Stenar – en helig plats som ”fornsedare” och annat patrask inte ska smutsa ned eller profanera…
Våren kommer sent till Svealand och Mälardalen i år, trots det myckna sluddret om ”Klimatförändringar”, Jordens Undergång med mera, som de kristna alltid är pigga på att förutspå, inte minst därför att de liksom islam representerar en renodlat destruktiv religion, och en destruktiv människosyn, där Världen tvunget måste läggas i spillror för att deras profeter skall komma åter och de ska få sitt ”tusenåriga rike”.
Vi hedningar och Asatroende håller inte på med sådant trams, och vi tror inte på deras dumma Armageddon-drömmar. Vi vet, att Ragnarök och pånyttfödelsen är ett cykliskt förlopp, och att klimatet på bronsåldern var nära fem grader varmare än nu – men mänskligheten gick inte alls under för det – tvärtom anpassade den sig efter läget, och fortsatte att utvecklas – eller ja – rättare sagt, en del av oss har i alla fall utvecklats framåt – inte alla religioner, etniciteter eller kulturer är ju likvärdiga. En del är fortfarande ”forna i huvudet” och lite ”efter” så att säga – de vill spika fast folk på stora plustecken eller sk ”kors” nu i Påsk, eller stena folk till döds, medan vi hedningar har gått framåt så till den grad, att vi inte längre behöver några människo-offer, som dessa efterblivna islamister och kristna..
Såhär långt har Våren kommit i vårt land, enligt SMHI den 20 Mars 2023…
Statens Meterologiska och Hydrologiska Instituts årstidskarta ser ut såhär just nu, och som ni ser har våren inte kommit så långt. Ändå vet vi att Fader Frej och hans tjänare Skirnir, den eviga och obesegrade Solen kommer åter, och Gerd – jordgudinnan – Frejs åtrådda – har namnsdag senare i veckan, då huggormarnas avföda vill fira något som de kallar Ramadan.
Det har de inte mycket för – inte på dessa breddgrader, för vi Asatroende kommer att äta bacon varje dag, doppa den i sprit och förtära alltsammans FÖRE solnedgången, bara för att retas. Somliga – som kallar sig ”fornsedare” tror felaktigt, att det är Freja som är Frejs älskade, men allt sådant är den mest avskyvärda Incest, och något som bara finns i den perverse Lokes perfida fantasi.
Gerd är den grönskande jorden. Gerd är Nerthus, Hertha, Earth och Moder Jord. Nu reder hon sig, och marken tinar sakta upp för att hon ska motta Frejs säd, och sin älskade. Vid slutet står segern, detta år som alla andra – och först i Maj, firar vi Vanadisblot.
Lär er sanningen för en gångs skull – gå i frid och gör inget dumt hädanefter !
Nu över till ett nytt inlägg från Jawad Mofrad, ”Hedniska Tankars” fjärde redaktionsmedlem…
”Brage är bland annat sångens och poesins guddom enligt Asatron. Orfeus däremot var den store sångaren i Grekisk och Romersk mytologi, som har samma Indoeuropeiska ursprung. Han kom från Thrakien och var den främste representanten för musikkonsten i grekisk mytologi. Hans sång och spel på lyran var så vacker att djur, träd och till och med stenar påverkades. (jämför Väinömöinens Kantele-spel enligt Kalevala – red.s anmärkning)
Den Finlandssvenske konstnären R.W. Ekmans version av Väinömöinen gjord före 1874 (observera brunbjörnen till vänster i bild !)
Eurydike – Orfeus hustru – dör efter ett ormbett strax efter deras bröllop. Nedstigningen i underjorden: Utom sig av sorg beger sig Orfeus till dödsriket (Hades) och
lyckas med sin musik beveka Hades och Persefone att låta Eurydike följa med honom tillbaka från dödsriket, men förlorade henne igen när han bröt löftet att inte se sig om.
Orfeus dödas senare av Menader (Dionysos följeslagare) men hans huvud sägs fortsätta sjunga (som Mimers huvud).
Idun och Brage enligt Nils Henrik Blommér 1846 – Magasinerat original från Malmö Museum, som inte längre visas offentligt i Sverige av år 2026…
Myterna om Brage och Idun är en av de centrala berättelserna i nordisk mytologi, främst för att de förklarar gudarnas eviga ungdom. Idun är gudinnan för ungdom och vår, och hon
vaktar de gyllene äpplen som asagudarna äter för att inte åldras. Etymologi av Orfeus: Fulgentius, en mytograf från slutet av 400-talet till början av 500-talet e.Kr., gav den troligaste
etymologin för Orfeus som betyder ”han med den bästa rösten” , ”Oraia-phonos”, Eurydike betyder kanske ”bred urminnes sedvänja” eller ”vidsträckt urminnes sedvänja” på grekiska.
Det fanns en tid när Germanfolk härskade över hela den Iberiska Halvön och dessutom Nordafrika. Sveberna från Schwaben och Visigoter eller Västgoter innehade hela den Iberiska Halvön, och det var först efter Roms plundring år 455 som ordet ”Vandaler” fick en dålig klang – när de i själva verket var kulturellt framstående för sin tid, och accepterades av Bysans…
Brages Etymologi: Brage (isländska: Bragi, ”den med förträfflig poesi/skaldekonst”) är skaldekonstens gud. Han är son till Oden och Gunnlöd och gift med Idun ”den föryngrande” eller ”den som gör ung igen”.
(Reds anmärkning: Snarare en personifikation av ”id” eller arbete, som i ”idoghet”- ”idrott” är arbete för en konung eller ”drott” – men idrott och arbete föryngrar också, eftersom Nordborna räknade också poesi, skaldekonst och musik til idrotterna)
Orfeus var son till Apollon och Kalliope, känd för att med sin lyra kunna förtrolla både natur och gudar. Här är huvuddragen i myten om Iduns bortrövande, som främst återges i Skáldskaparmál i den Prosaiska Eddan:
(Myten om Tjatse och Loke)
Loke blev tillfångatagen av jätten Tjatse och tvingas för att rädda sitt liv locka ut Idun ur Asgård med hennes äpplen. Loke lurar iväg Idun till en skog utanför gudarnas boning genom att påstå att han
hittat äpplen som är bättre än hennes egna. Där väntar återigen jätten Tjatse, förklädd till en örn, och rövar bort Idun och hennes ask med magiska äpplen till sin boning i Jotunheim. Utan Iduns äpplen börjar asagudarna omedelbart att åldras, gråna och tappa sin vitalitet. De inser snart att Loke ligger bakom hennes försvinnande.
Räddningsaktionen: Under dödshot tvingas Loke att hämta tillbaka Idun. Han lånar Frejas falkhamn och flyger till Jotunheim. Där förvandlar han Idun till en nöt (eller sparv i vissa
källor) och flyger med henne i klorna tillbaka mot Asgård. Tjatses död: Tjatse förvandlar sig till en örn och förföljer dem. När de når Asgård tänder gudarna en stor eld som Tjatse flyger in i, varpå han dör.
Skades hämnd: Tjasses dotter, Skade, kommer till Asgård för att kräva hämnd. Försoningen sker genom att hon får gifta sig med en asagud (Njord) och gudarna försonas med Loke – i skratt och skämtan..
(Reds Anmärkning: För våra förfäder var ett skämt eller Skaemtun aldrig roligt, om det inte var något skabröst, ekivokt som man också kunde Skämmas över… Vilket Loke visade, gång efter annan)
Till straff för Iduns bortrövande fick Loke sin blygd fastbunden vid skägget på en get, och detta skedde efter Vintergudinnan Skades bröllop med Njord, gud för handel, sjöresor och köpenskap. Det bör ha skett just NU – vid VÅRDAGJÄMNINGEN då detta inlägg publiceras. OCH SE – SKÄGGET PÅ EN GET, LIKNAR JU DET PÅ AYATOLLAHN OCH ISLAMS PROFET…
Den Nordiska Loke (”lockande”, Lodur) är identisk med slaviska eld- och smidesguden Veles (Volos, ”magiker”;): Veles (Volos, Vile): Detta är den gud som oftast jämförs med Loke. Veles är en formskiftare
och en bedragare (trickster) som förknippas med magi, underjorden, boskap och trolldom. Precis som Loke ofta står i motsats till asarna, stod Veles ofta i konflikt med den högsta slaviska guden, åskguden Perun, och anklagades i myter för att ha stulit Peruns fru eller barn och fört ner dem till underjorden.
”Lockespindlar” är uppkallade efter just Loke – vars namn SKALL uttalas ”locke” med kort ”k” ljud på norröna – så är det ännu i Isländskan – och så var det också i Norskt ”Bokmål” från Vestlandet och Västsvenska dialekter från tidigt 1900-tal. Att Lodur, samt Vile i triaden Voden, Vile, Ve – Tor omnämns som ”Vilin” på Rökstenen – också är densamme som Loke är välkänt, medan gudatriaden Oden-Thor-Loke uppträder i flera varianter av Ask och Emblas skapelse. Perun är – som vi tidigare nämnt – se under ”Thor” i rubriken ovan – densamme som Horagalles hos samerna, Perkele hos finnarna, Perun hos Ryssarna, Perkuno hos Ester och Letter, Perkunas hos Litauerna, Donar hos kontinentalgermanerna, och så blir han Thor igen hos Danskar, samt stavas ”Tor” på den svenska sidan av Öresund – se våra texter om Harbadsljod – där Oden själv förklarar för Tor att det var han som slog ihjäl Tjatse, när denne flög in i bålet, som gudarna rest åt honom. Bakom alltsammans syns en Indoeuropeisk, minst 3000 år gammal myt om Vårens återkomst i Eurydikes gestalt – eller Iduns…
Bålet vid vårens ankomst syns också i det persiska NewRoz, som INTE har med Islam att göra, utan är HEDNISKT – och i våra Valborgs- och våreldar.
Allt hör samman. Alla är vi Indoeuropéer, ifall vi inte är Asiater eller Afrikaner…
Under Chaharshanhabe Suri hoppar Kurder och Iranier över samma eld, som Tjatse flög in i.
Festen firas på en ODENS DAG eftersom riten ibland infaller sista ONSDAGEN före egentliga NEWROZ – men allt detta är HEDENDOM – det är INTE Islam eller Kristendom…
(och vi ÄR Hedningar här, einverstanden, wakarimasu, da eto panimaju, comprende, har ni förstått)
Det är – som alla goda Nordbor redan vet – till VÅRDAJÄMINGEN man rätteligen firar sitt Vårblot, för så har det alltid varit – av rent arkeoastronomiska skäl. Redan under Europeisk stenålder och kanske än längre tillbaka visste människor var vårdagjämningspunkten låg, för just den region de bebodde – monument som New Grange på Irland, Stonehenge och även Ales Stenar i Sverige bevisar detta bortom allt rimligt tvivel, även om det finns de forskare som säger, att den berömda ”Himmelsskivan” från Nebra inte kan vara äkta. Vi Européer är på intet sätt sämre än någon annan kulturkrets på vår Jord, för andra civilisationer, världen över hade redan lika avancerade kunskaper i Astronomi och Matematik för flera tusen år sedan, utan att få några som helst besök av ”utomjordingar” eller kolonisatörer från Atlantis eller ens Nordeuropa.
Det fanns så gott som ingen tidig ”multikulturalism” i modern mening under förhistorisk tid, trots goda möjligheter att snabbt segla eller ro över långa avstånd, och vill ni läsa om allt detta och mycket mer, rekommenderar vi på ”Hedniska Tankar” att ni tar del av våra rön och artokar från tidigare år. Se under rubrikerna för ”Vårblot” och ”Dagjämningar” ovan !
I år infaller Vårdagjämningen på Fredag 20 Mars 2026, exakt klockan 15.46.45 för boende i Stockholm, vilket ju kan vara bra att veta.
I London och i Rekjavik däremot – får de Asatroende fira Vårdagjämningen 14.45 Greenwich Mean Time istället, och i Helsingfors infaller den förstås en timme senare i Sverige. Detta är rena fakta, inget annat.
Det stämmer inte alls, att det skulle ha rått någon ”global uppvärmning” i Sverige sedan i Midvinter. Detta är en ”grön lögn”, för på Bronsåldern var temperaturen i hela Nordeuropa 5 grader varmare än nu – och ändå överlevde mänskligheten, enbart med dåtidens teknik. Vad vår värld verkligen lider av , är en globaliserad, idiotiserad, amerikaniserad nonsens-kultur, halvilliterat, AI-nivellerad banalisering, företrädd av ”Galna Gretor” och totalitära politiker – kristna från USA och Ryssland, eller gamla Kommunister och Islamister från Kina och Iran omvartannat.
”Galna Greta” – som gav den svenska SKITUNGEN ett ansikte – borde åka på spö, få sina fiskar varma, erhålla ”rammelbuljong” – ja – ETT GOTT KOK STRYK !!
Så här såg medeltemeperaturen i Sverige ut under December 2025 – Februari 2026 ut – jämfört med 30-års perioden 1991 – 2020.
Som framgår av kartan, var det en KALLARE vinter än normalt överallt i hela Sverige, utom för ett litet, begränsat område i Norra Värmland och Södra Dalarna. Detta är fakta. Det kan man inte ha ”åsikter” om, och det kan heller inte ”tolkas” på annat sätt än det FAKTISKT var…
Ni självidiotiserade små Hipster-vrak bland våra läsare får faktiskt ursäkta, för vi kan bara förakta er och alla andra skäggmopsar och könisar ute i det svenska samhället – eller sveriges journalistkår och samlade media, ”faktaresistenta” eller rättare sagt vetenskapsfientliga som ni faktiskt ÄR.
Läget i stort – räknat från 1 Januari 2026 till 15 Mars, 2026 – då våren vanligen kommer till Mälardalen eller Mellansverige – jämfört med perioden 1961-1990 ser ut såhär. Högst genomsnittligt, som vi kan se – och det är INTE så att just år 2026 skulle ha blivit så mycket varmare än för cirka 70-80 år sedan. Tvärtom är temperaturen – sett med hur 2026 varit HITTILLS – märkvärdigt KONSTANT.
Våren kommer ungefär när den brukar komma i alla fall – så var det med den saken !
Men nu finns det ett antal IDIOTER ibland oss, som sagt. Allra värst är kanske en liten nyhednisk förslamning på cirka 30 ”ledande” individer eller eller halvkristen ”församling” eller vad tusan de nu är som kallar sig ”fornsedare” men som mestadels sysslar med New Age, drogmissbruk och lite av varje. Som vanligt ska de här förbannade barfotalassarna och gyckel-stinorna besudla Gamla Uppsala med sina pajas-artade upptåg och larvigheter, men det rätta vore att Svensk Polis avhyste dem från platsen – och förbjöd dem att vara där, en gång för alla. De kallar sin sammankomst – som aldrig haft det minsta legalt tillstånd att vara på platsen – för ”Påskblot” men något sådant har aldrig någonsin förekommit, annat än i deras egen, fullständigt urspårade version av ”Svensk folk-kultur”.
Vi vill – som förut – VARNA alla normala personer från att delta i detta ”Andens Tattar-följe” och AVRÅDER alla våra läsare och läsarinnor att delta i den här skändligheten. I år har det också kommit till vår kännedom att ”fornsedarna” inte ens lyckats skriva rätt datum på sina egna info-sidor eller annars, och MISSAT när den kristna Påskdagen infaller.Men – för all del – de kanske ”rökte på” medan de skrev i sina små digitala info-blad eller något…
Här på ”Hedniska Tankar” ä vi ASATROENDE, Hedningar och Humanister – INGET ANNAT ! – och vi tar fullständigt AVSTÅND från allt som kallas ”forn sed” – både nu och i framtiden.
Till och med Profeten Mohammeds anhängare i Mellersta Österns ofruktbara öknar, därifrån inget gott kan komma djur eller människor till del, VET och VISSTE att hålla ordning på Fullmånarna, men dessa Fullblods-Narrar från Svitjod vet det INTE.
Det har också varit god sed, folkvett och elementär kunskap i Svea Rike att Disablot hålls för att hylla Diserna, den tid hungern är som störst och förråden tryter i naturen, medan Vårblotet vid vårens BÖRJAN hålls för Yngve-Frej, Svearnas gud – och det torde inte vara svårt att begripa – även om det som sagt finns variationer, för när det råder vår i den svenska Naturen.
Det är JUST DÄRFÖR man firar Vårblot vid VÅRDAGJÄMNING och inget annat, eftersom man då har en naturlig punkt att räkna sin tid efter, given av sol, måne och stjärnor. Svårare än så behöver detta inte vara.
BEGRIPS !!
”Detta skall ni fullständigt rätta och packa eder efter, ack ni Hedna och ni Ludna !”
Disernas årstid och Disablotet är nu LÄNGESEN över – vi befinner oss i VÅRMÅNAD eller Mars, INTE Göje eller Goe Månad, som de kristna kallar Februari…
Våren har officiellt börjat komma till Sverige. Enligt SMHI måste det av en eller annan anledning vara så att Vårtemperaturer måste råda under hela 7 dagar, för att det skall kunna räknas som Vår. Vid Vinterns, höstens och sommarens inträde, räcker det enligt dem med 5 dagar av respektive årstids temperatur för att den nya årstiden skall ha hunnit anlända, men just med Våren skall det alltså förhålla sig helt annorlunda, av skäl som SMHI inte redovisar. Kanhända beror det på att Våren alltid varit en nyckfull årstid, som sällan eller aldrig inträffar vid exakt samma tid för olika år, och inte heller på samma breddgrad behöver våren anlända vid samma tid år efter år. Se efter vad jag skrivit om Vårens inträffande, och Vårbloten här ovan !
Som jag skrivit förr om åren använder man i Danmark och Skåne fortfarande uttrycket ”Förår” om den tid, som råder såhär års. ”Jorden reder sig” säger man, och i den fuktiga, töiga tid som råder, förbereder sig natur och människor för den nya äring eller årsväxt som skall komma. En ny vegetationsperiod med färska gröna blad ska ta sin början, men oftast bara under April eller gräsmånad, och inte under den egentliga Vårmånaden, som alltså inträffar under Mars. Vi Hedningar och Asatrogna har också alltid ansett, att Mars tillhör Gerd, jordgudinnan, och att detta är hennes stora tid, då det skall blotas åt henne., för bättre tider och ny årsväxt.
Om årets Vår är dyster på grund av Pandemin, konstaterar han, så har mänskligheten upplevt det många många gånger förr, och den gick inte under då heller. Vårens, grödans och förnuftets makter segrar alltid till slut. Han tänker på Fimbulvintern, den Justinianska pesten på 500-talet och allt våra förfäder måste ha upplevt, liksom det faktum att det finns nu uttorkade offersjöar eller ”Kirkemoser” bakom snart sagt varje kristen kyrka i Danmark, där man en gång offrade till Asatrons makter. Så är förhållandet också i Skåne, vid Förslöv och Bjärehalvön, där också min ätt har sina rötter. Och jag citerar, från den danska tidningen:
Nabo til præstegården i Spentrup ligger en gammel kirkemose. I dag er mosen drænet landbrugsjord, men i fordums dage var den fugtig, sumpet og farlig. Her samledes vores asatroende forfædre til bøn om gudernes hjælp. Herud gik engang en kvinde med sit dyrebareste smykke for at give sit store spænde i guld til guderne. Hvorfor gjorde hun det? Uden skriftlige kilder kan vi ikke vide hvorfor, men holder dateringen, kan det have fundet sted i de frygtelige år midt i 500-tallet, hvor store vulkanudbrud havde gjort solen bleg og kold. Flere steder på kloden har vi fra den tid vidnesbyrd om, at solen var blegere end månen, fordi askeskyerne lå som en dyne på himlen. Afgrøderne slog på grund af det køligere klima fejl. Pesten fik fat. Flere moderne historikere peger på årene omkring 536 som de værste katastrofeår i menneskehedens historie. Solen, varmen og livet kom heldigvis igen, men begivenheden satte sig i vore forfædres fortællinger og religioner. På vore breddegrader finder vi sikkert rester af erfaringer fra den tid i fortællingerne hos den senere islandske digter Snorri Sturluson. Snorri fortæller, hvordan Fenrisulven slugte solen og indledte ragnarok. Uden sol, intet liv. Solvognen, som vi kender fra Nationalmuseet, var livsnødvendig. Solen skulle hver eneste dag trækkes hen over himlen fra øst mod vest. Om det var umiddelbart efter ofringen af kirkemosegård-smykket, at solen vendte tilbage, det ved vi ikke. Vi ved strengt taget ikke noget om, hvorfor ofringen fandt sted. Men hvis det hang sammen med den blege sol, så ”virkede” det at ofre et dyrebart smykke i mosen, i hvert fald kom solen igen.
Så ni ser. Även de kristna måste till slut erkänna sanningen. Blot och Hedniska offer är verksamma, mycket mer verksamma än allt kristet bönerabblande, som inte nyttar någonting till.
Endast genom att vi själva offrar något, det kan vara arbete och tid – eller pengar och dyrbarheter – kan vi få del av Vårens mysterium, och så grönska på nytt, också inuti oss själva.
Guldfyndet från Kirkemose, som det ser ut idag.
Bara genom att tänka som en Hedning, kan man leva som en Hedning – och man lever mycket bättre, utan all kristen ångest och helvetes-tro. Vi Hedningar vet, att Världsbrand och Ragnarök inte kommer inträffa på länge än, och att våren kommer åter. Låt oss nu göra ett jämfota-hopp till Rösa Ring, en av de många hedniska kultplatser jag besökt såhär års. Jens Flyckt på sajten ”Sverigereportage” påstår, att man ”inte skulle veta” varför den stora processionsvägen vid Rösa Ring blivit byggd, och han skriver också om den såkallade Labyrinten eller Trojeborgen från bronsåldern vid just Rösa Ring, vars ursprung man mycket väl känner. Vägen är en nord-sydlig axel, placerad enligt vädersträck och soluppgångar. Den 540 meter eller mer långa processionsvägen, förbättrades under 800-talet, skriver han, men var sannolikt ursprungligen byggd under bronsåldern. Av torvprov vet vi också att ”labyrinten” vid Rösa Ring har blivit anlagd då, och det finns också ett stort gravfält från järnåldern där, med en storhög som processionsvägen försvinner inunder. Det är också ”labyrinten” som talande nog har gett namn åt hela området.
Trojeborgen vid Rösa Ring är idag i mycket dåligt skick, och underhålls inte av Upplands-Bro Kommun. Hela området har heller aldrig blivit ordentligt undersökt, och vissa arkeologer teoretiserar om ett ”dödshus” eller benhus, som skulle ligga i början av processionsvägen, innan man kommer ut på den magnifika högplatån, 60 meter över dagens Mälaryta, med en strålande utsikt över hela landskapet. Men, vad man hittat i början på vägen är bara en halvcirkelformad stensättning, och visst inte grunden till något hus, skriver Jens Flyckt klarsynt. Där finns kolrester, och vad som kan vara en eldstad, men det kan lika gärna härröra från muren kring en fornborg på kullen, eller någon annan anläggning, som inte blivit utgrävd ännu. Jag citerar:
Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.
Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.
Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.
”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.
Att Högen vid vägens början är en Tingshög, kanske placerad intill en bygdeborg, är en i högsta grad rimlig tolkning. Spår av bronsgjutning och boplatser från Bronsåldern har hittats vid kullens fot, och att alltsammans ingått i ett mycket gammalt bebyggelsekomplex från långt innan järnåldern, är faktiskt sannolikt. Arkeologer har också försökt göra mycket av ett 40-tal nuförtiden decimeterdjupa och meterbreda gropar, som utbreder sig längs den 540 meter långa vägen fram till labyrinten, och sagt att dessa måste uppburit 4 meter höga stolpar, som de stolphål man hittat vid Gamla Uppsala – men det är helt obevisat, och omöjligt av flera skäl.
Fördjupningarna har ingen stenskoning i botten, och skulle inte kunna burit upp några större stolpar överhuvudtaget. I och för sig finns det ingenting som hindrar, att vi tänker oss mindre permanenta ”fackelhållare” längs vägen, fram emot utsiktsplatån, och att den kanske var upplyst med lyktor och bloss som stod på marken, vid Midvinter, Alvablot eller Vårdagjämning – i Midsommartiden behövdes det ju inte – för den nordiska sommarnatten är tillräckligt ljus ändå. Och här samlades man, till Ting och till Vaka, med Blot och Offer.
Utsikten vid Rösa Ring är numera inte vad den har varit. Man underhåller inte platsen, och har låtit krattskog och granar växa upp, som fördärvar alltsammans. Men en gång var detta ett solens berg och en himlens plats, där man direkt kunde förenas med gudarna. Och Börje Sandén och hans hustru Gudrun är inte längre med oss. De dog som så många andra av våra gamla under våren 2020, kanske därför att Regeringen Löfvén förvägrade dem ordentlig sjukvård, men själv mötte jag dem båda två i deras bostad i Bro, när jag köpte en av forskaren Jon Krafts böcker direkt från dem under 2013, och deras livsverk – UKF – består fortfarande med mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning. År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser. De blev 90 och 92 år gamla. Måtte jorden vila lätt på dem, nu när de är hos Gerd och Hel. Deras verk lever, och ska fortsätta leva i många år efter dem.
Om vi betraktar en karta med 20 meters högre vattenstånd – från ca 1100 före vår tideräkning och klassisk bronsålder – förstår vi mycket mer av bebyggelsen kring Rösa Ring, och de riter, som varje vår utspelades där – jag skall snart förklara hur och varför…
Men vi ser också hur iögonenfallande de dåförtiden 40 meter höga berget vid Rösa Ring måste ha varit i dåtidens landskap. Hit kunde man segla och ro, och alla de skepp som vattenvägen for in emot handelsplatsen och bronsgjutnings-verkstäderna vid Apalle, kunde enkelt bevakas härifrån. En bättre plats för en fornborg gick inte att hitta, och till den trånga viken bakom Rösa-ön kunde man också ro eller segla, och landstiga vid den boplats, som måste ha legat där. Sedan vandrade man upp längs vägen (markerad med röda streck på kartan) och kom fram till den stora dansplatsen…och ”labyrinten”.
Jämför läget med den Trojaborg, som en gång fanns vid Vårfru-kyrkan i Enköping, och som enligt vissa skall vara bevarad i form av rekonstruktion. Läget på den smala udde, som utgör Enköpingsåsens spets, behärskade en jättestor lagun, med stranden vid Ullunda – himmelsgruden Ulls heliga lund i väster, och ännu en segel-led in förbi det monumentala Brandskogsskeppet – som numera ligger högt uppe på land, och vars placering man inte alls kan förstå, om man inte vet var strandlinjen gick år 1000 fk.
Mälardalen innehåller ännu fler Trojeborgar – eller som de oriktigt kallas ”Labyrinter”. Också på Enköpingsåsen, vid Vårfrukyrkan har de legat en, tills de kristna rev ned och förstörde den på 1830-talet – och på Badelunda-Åsen invid Västerås hittar vi ytterligare en Trojeborg, liksom vid Kungsör, där en anläggning med det falska och sentida namnet ”Drottning Kristinas Ridbana” utgör ytterligare en Trojeborg som med hjälp av torv och jordlager har kunnat dateras till Bronsåldern.
Alla de här Trojeborgarna är konstruerade på samma sätt, och det är faktiskt helt oriktigt att kalla dem för Labyrinter, eftersom de har en klar början och ett klart slut i mitten – de är visst inga ”irrgångar” och man kan helt enkelt inte gå vilse inuti dem, eftersom de leder till ett bestämt mål, och sedan tillbaka ut igen. Om vi vidgar perspektivet ännu mer, skall vi finna att mer än 300 av dem finns just i Sverige, där de är vanligast i hela Världen, och de finns även i det svenska Finlands gränstrakter och det övriga Norden, där de kallas ”Jungfrudanser” och i England ”Troy Towns”.
Den legendariske fornforskaren Jon Kraft spårade dem ända upp till Vita Havet vid Bjarmalands kust, och de är också kända från medelhavsområdet och så långt bort som det Indoeuropeiska Indien och Sumatra – men däremot är det inte sant att de skulle finnas på alla kontinenter – vad som står på Wikipedia är bara dravel – det finns inga sådana här anläggningar i Afrika, Australien eller Amerika, utan de finns bara där Indoeuropeiska folk och då framförallt Germanska stammar levat och verkat, även om de med hinduiska sjöfarares hjälp också spritts till den Indonesiska övärlden. Hos samer och andra folk förekommer den däremot inte alls, och i Norge kallas Trojeborgen ”Völundarhus” efter Völund, mästersmeden.
Trojeborgarna är helt igenom Hedniska, och har sitt ursprung i ett hedniskt, indoeuropeiskt förflutet – det bevisas inte minst av den berömda Tragliatella-vasen från 600 år före vår tideräkning – där man tydligt ser en Trojeborg av nordisk typ, och ordet ”Truia” prydligt utskrivet, medan två ryttare verkar rida ut från labyrinten, som till höger flankeras av två älskande par, våren till ära. Också Theseus, den grekiske hjälten, han som besegrade Minotauros i Kretas berömda labyrint, och Ariadne – med Ariadne-tråden i form av ett nystan – figurerar på den vasen – och att Troja-sagan – där Helena – ett grekiskt namn av många för jordgudinnan – också förekommer där, är inte så underligt, skriver Jon Kraft.
Det här är myter och sägner, som är flera tusen år äldre än kristendomen, och som inte har något med den att göra. I sin äldsta form är de bevarade i Indien, där det Hinduiska eposet Ramayana – om den himmelske guden Rama – han som motsvarar solguden Ull och sedan Frej hos oss – nedskrivet först på 200-talet före vår tideräkning, men mycket äldre än så – där Kung Rama förlorar Sita, jordgudinnan, som av demonen Ravana stängs in i en borg, kallad Lanka eller underjorden – de ariska hinduerna tänkte sig också den belägen på dagens Sri Lanka, och Sri skulle i sin tur vara ett namn på samma jordgudinna, medan demonens slott skulle se ut såhär:
Vi känner igen de här myterna i ytterligare en klassisk myt – den om Persephone och Hades, eller Demeter och hennes dotter Kore, Vårflickan, som blir bortrövad av underjordens gud Hades till dödsriket, vilket är anledningen till att vi har höst och vinter på jorden, för ingen gröda troddes kunna gro, medan Persephone eller Kore var borta. I den indiska versionen av samma myt, befriar den listige Hanuman, alla apors apa slutligen Sita, och hos oss känner vi alla till myten om Frej, som sänder solen eller Skirner – ett annat namn för Ull – för att fria till Gerd, jordgudinnan, som i sin tur är både Nerthus och Gaia – det här är gamla myter, som alla går tillbaka på samma ursprungsmyt.
Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.
Vi förstår nu också varför Trojeborgarna i Norden om och om igen är länkade till ”Jungfrudanser” och liknande, och varför man skulle springa och hoppa i dem just vid Vårdagjämningen och vårens inträde, precis som man gjorde i Grekland, och det gamla Rom – alla de överensstämmelser man hittat, kan nämligen inte vara rena tillfälligheter..
I engelsk översättning har man låtit Vergilius skriva:
… The column split apart
As files in the three squadrons all in line
Turned away, cantering left and right; recalled
They wheeled and dipped their lances for a charge.
They entered then on parades and counter-parades,
The two detachments, matched in the arena,
Winding in and out of one another,
And whipped into sham cavalry skirmishes
By baring backs in flight, then whirling round
With leveled points, then patching up a truce
And riding side by side. So intricate
In ancient times on mountainous Crete they say
The Labyrinth, between walls in the dark,
Ran criss-cross a bewildering thousand ways
Devised by guile, a maze insoluble,
Breaking down every clue to the way out.
So intricate the drill of Trojan boys
Who wove the patterns of their prancing horses,
Figured, in sport, retreats and skirmishes
Enklare var i så fall den Trandans, ”Geranos” av det grekiska ordet för Trana, som Theseus själv och hans män skall ha uppfört på ön Delos, efter att de besegrat Minotauren. Också här i Norden finns lustigt nog en tradition om att ”springa Trana” över åkrarna om våren, särskilt i sydsverige – och det nämns jämsides med ”Jungfrudanserna” i labyrinten, då Gerd, Freja eller en jungfru skulle symboliskt befrias från labyrintens mitt, säger Jon Kraft, och varför labyrinten vid Kungsör kallats ”ridbana” fastän inga hästar nog kunnat rida i den, förstår vi nu också.
För att återvända till Mälardalen, har man också kunnat konstatera en stor och klar koppling mellan ortnamn på Ull och Njärd – typ Njärdevi eller Mjärdevi, Härnevi och flera med dem, där Njärd, Gerd eller Nerthus nämns. Alla desa kultplatser ligger centralt i landskapet, alla har de anknytning till en Trojeborg, som var det ställe där bygdens tingsplats eller tingshög låg, under bronsålder. Se denna karta, från en av John Krafts böcker från 1980-taletm då UKF utgav dem.
Arkeologer har senare bevisat, att John kraft hade rätt. Det FINNS verkligen en klar indelning i bygder, folkland som Attundaland och Tiohundraland över hela Mälardalen ända sedan bronsåldern, och Håga-kungens tid.
Här kommer en illustration från s.88 i en skrift från ”Kulturarv Stockholm” som utgavs för ett antal år sedan, och som visar Håga-kungens välde på båda sidorna av Mälardalen, år 1100 – 1000 fk och det rike, som skulle bli Sverige – för Svearnas land, ”rikt på manskap och flottor” som Tacitus skriver tusen år senare, fanns redan då..
I mer än 3000 år har Sverige existerat som självständig stat – och inget främlingsvälde skall någonsin kunna ändra på det…
Här är Hågahögen och Enköpings-trakten utmärkt men också Kungör, Närke, Södermanland och Gästrikland ingick i det dåtida Sveaväldet, medan Bergslagens koppar och senare järn redan då fördes ned utefter älvar och åar till centralbygderna vid Mälaren. Man har också kunnat iaktta en tydlig social skiktning bland långhus och stormansgårdar redan på den här tiden, och man vet var häradernas centrum och ”Labyrinterna” eller rättare sagt Trojeborgarna, där man hälsade våren och gudarna låg.
Jon Kraft, och Badelunda Hembygdsförening, som fortfarande finns kvar, tyckte på 1980-talet att ”Jungfrudansen” vid Vårdagjämningen borde ha tagit sig ut ungefär såhär, och själv vet jag kollegor och män jag talat med, som var med den gången, och sett Gerds återkomst till den gröna jorden med egna ögon, precis som det också sker, varje år. Åren går, men Hedendom och Asatro består, och övriga teorier om saken, från det kristna Västergötland och på andra håll, kan vi i Svea Rikes kärnland helt glömma…
Föråret fortsätter, och normalt sett brukar det i de flesta delar av landet råda en töperiod, innan Vintern är över på allvar. I Mälardalen har dock all snö redan smält, och den årstid som brukar vara helgad åt gudinnan Sigyn, Lokes trogna – eller kanske alltför trogna- hustru har i år blivit kortare än vanligt. Vid det här laget utgår jag ifrån, att alla känner till det ställe i Eddan, som beskriver hur Loke slutligen infångades av de övriga gudamakterna, och hur Lokes son Vale förvandlades till en varg, som slet sönder sin bror Narve. Med Narves tarmar bands så Loke, och Skade fäste en giftorm över hans ansikte, som ständigt sprutar etter. Så ligger han fången i det som Viktor Rydberg översatte till Glyngves dyhålor, en plats i det understa eller yttersta Hel, men som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel.
Lokes tillfångatagande, som den moderne amerikanske konstnären Sam Flegal tänkt sig det.
Oden och Tor ses binda Loke, medan Skade fäster upp giftormen och Sigyn ses gråtande i bakgrunden.
Där sitter sen Sigyn vid Lokes sida intill Ragnarök, då ju Loke skall falla för Heimdalls hand, och varje gång hon tömmer giftskålen vrider sig Loke i plågor, och det är det som människorna kallar vulkanutbrott och jordbävning, står det i den prosaiska Eddan. Först då blir Sigyn fri från sina plågor, och det är inte med gillande eller glädje som hon delar kvalen vid Lokes sida, vilket framgår av Völuspá. I amerikansk Asatro av idag, däremot, har Sigyn blivit hyllad som idealbilden av den ständigt lojala hustrun, och hon är där – som vi skall se – mycket mer omtalad än här hemma, vilket på sätt och vis är underligt, eftersom myterna ger en förhållandevis liten roll åt henne.
”Det kallas kärlekshatet, och det är av avgrunden” skrev en gång August Strindberg. (Loke och Sigyn av Eduard von Gebhart, Estalnd 1892)
Hapt sá hon liggja /und Hveralundil /ægjarns líki /Loka áþękkjan/];þar sitr Sigyn/ þęygi of sínum/ veri vęl glýjuð./Vitud ér ęnn eða hvat? så står det i Voluspa – och i min översättning blir det: ”Fjättrad såg hon ligga /under Hveralunden / en anskrämlig syn / lik den otäcke Loke./ Där sitter Sigyn / tigande och tyst / föga glad / Veten I än, eller vad ?”
”aegjarn” är något som är fult, anskrämligt, ”theygi” eller tigande, skall läsas samman med veri vęl glýjuð säger Finnur Jónsson, det isländska språkgeniet, och är alltså en negation. Sigyn har föga att glädjas över, där hon sitter vid Lokes sida, och hennes lojalitet blir illa lönad, fast hon är den barmhärtigaste och godaste av alla, den oreserverade, villkorslösa kärleken – för så har de flesta uppfattat henne. Loke kallas ”Sigyns armars börda” i Tjodolf av Hvins drapa ”Höstlång” och nog är han en börda för henne, alltid. Till gudarnas stora gille hos Ägir, Oegirsdrikkja, är ju Sigyn inte ens bjuden, medan Loke slår sig fram i salen – vilket beskrivs utförligt i dikten Lokasenna. Istället får hon sitta hemma och passa barnen, laga mat och sköta tvätt och hushåll – men aldrig någonsin hör vi eller ser vi omtalat, att hon får ett enda ord av tack.
Han bedrar henne också gång efter annan, också med Svadlifari, Asagårdbyggmästarens hingst, och som vi ser i Lokasenna är Lokes otrohetsaffärer och svek emot stackars Sigyn otaliga. Hon måste också ta hand om hans ohyggliga avföda, Hel, Midgårdsormen och Ulven Fenris, som Loke framfött genom röven i kvinnogestalt – och det kan knappast vara en syssla, som hon trivs med eller uppskattar. Sigyn får heller aldrig någonsin följa med på Lokes och Tors äventyr, eller de andra utfärder som Loke ständigt företar sig – hemma blir hon, och där får hon sitta, bäst hon gitter eller tål, tills Loke kommer hem igen – och då är han kanske mindre snäll vid henne, med tanke på vad vi vet om den eldfängde och trätgirige, ständigt uppbrusande Lokes natur – även om ingenting sägs i urkunderna om att han skulle vara en hustyrann, eller fysiskt misshandla henne – men psykisk misshandel, kan man faktiskt kalla det som Sigyn hela tiden utsätts för – inte minst nere i dödsriket, där hon ju till sist hamnar tillsammans med sin Loke.
Lokes avföda, som österrikaren Willy Pogany tänkte sig den vid 1900-talets början
Sigyns öde som den ständigt lojala, självuppoffrande hustrun är alltså i högsta grad dubbelbottnat, och kanske inte så förebildligt eller dyrkansvärt som en del skulle tro. Men ändå betyder hennes blotta namn ”Seger” – och inte alls ”segerrik flickvän” och andra dumheter vi kan läsa på Engelskspråkiga Wikipedia. Intressant nog tror sig också en del amerikaner och engelsmän ha hittat Sigyn i andra skaldekväden – det finns en passage i tredje strofen av Eilif Gudrunarsons ”Torsdrapa” som lyder:
Gǫrr varð í fǫr fyrri farmr meinsvarra arma sóknar hapts með svipti sagna galdrs an Rǫgnir.
Och här skall vi hitta en syftning på Sigyn – ”Lasten (”Gorr”) var redo för färd / famnen Mensvåras armar / sökte hållas med att fara åstad (svipti är något som flyger, sveper iväg) och sade galdrar till Rogner (ett tillnamn på Oden, försåvitt det inte är Rungaren = Tor) Att översätta skaldepoesi kan vara vansinnigt svårt, och andra har menat att den här passagen syftar på Angerboda, Loke själv i kvinnogestalt, men översätter vi lite friare, skulle vi få: ”Loke (som är ”last” eller passagerare på Tors vagn) var redo för avfärd, han som vilat i den sorg-tyngdas armar (”svåra men” är ju vad Sigyn lider av) ivrigt ville han dra åstad, från hon som framsäger galder för Rognir.
Eilif Gudrunarsons kväde – som handlar om Tors och Lokes resa till Geirröd – skulle alltså innehålla en avskeds-scen, där Loke är ivrig att resa bort från sin hustru, som i det här fallet skulle ha andra färdigheter än att bara ta hand om hushållet – det sägs ju rent ut att hon kan ”framsäga galdrar till makterna” också.
Sigyn som hon säg ut i ett av mina hedniska kalender-projekt, 2015 – fotot togs i en järnvägstunnel djupt under Stockholm, med en ficklampa som enda belysning – på gränsen vad kameran klarade av..
En del har till och med gått så långt, att de tror att Sigyn skulle vara Odens egen dotter, eftersom ett enstaka heite eller ett binamn på Oden är ”Sigrfadthir” eller ”Segerfader” och att hon därför lärt sig galdrar av honom – Sigyn skulle då vara trollkunnig – men detta är onekligen att koka soppa på en spik, eller att göra en hel höna av en enstaka fjäder.
En sak kan vi i alla fall vara säkra på, och det är att Sigyn räknas som en av Asynjorna (uttalas as-ynja – dvs ”asars glädje” eller lust – inte alls ”asyn-ja” med helt fel betoning) eftersom det uttryckligen står i Eddan. Hon är alltså verkligen en gudinna, och inte av jättesläkt. Att hon också varit en realitet, och att människor verkligen trott på henne – eller åtminstone att berättelserna om Sigyn och Loke varit vida spridda – kan man se på Gosforth-korset från England – där finns Sigyn med, sittande vid Lokes sida – och redan kring år 950 var alltså Sigyn en välkänd gestalt också i England, inte bara på Island eller bland Nordborna.
Man kan också fråga vad just Skade, vinterns och jaktens gudinna haft emot just Sigyn. Visserligen hämnas hon främst på Loke för sin far Tjatses skull (Loke dödade honom, som alla vet) när hon hänger upp giftormen framför hans ansikte, men Sigyn kommer ju att lida lika mycket, när hon i evigheter måste fånga ormettret i sin skål, och så springa och tömma ut det jämnt och ständigt – många har sett en motsättning mellan Skade, som ju skilde sig från Njord, och Sigyn, som vägrar att skilja sig, även om hon fått den uslaste mannen i hela universum till make.
Jag har själv spekulerat i om Skade, ur sitt eget perspektiv, ser Sigyn som en förräderska gentemot de andra gudinnorna, eller tanken på fria och självständiga gudinnor överhuvudtaget – och därför hatar henne intensivt, eftersom Sigyn inte ”väljer rätt sida” och gör slut med en man, som bara svikit, lurat och bedragit henne under en halv evighet.Sigyn å sin sida tycker förmodligen att människor av Skades sort är grymma och hjärtlösa, och inte förstår vad medlidande är. Kanhända uppfattar Sigyn Loke som sjuk, och inte längre ansvarig för sina handlingar – och därför tycker hon synd om honom, och beslutar sig för att dela hans öde. Man överger ju inte gärna en sjuk människa, för den sjuke kan inte ställas till svars för sin egen sjukdom.
Onekligen har historien om Sigyn och Loke fascinerat och fängslat många konstnärer under årens lopp. Redan Mårten Eskil Winge – som gjorde ”Thors strid med jättarna” (1872) som fortfarande finns utställd på Nationalmuseum, gjorde också sin version av Sigyn och Loke anno 1863. Den blev också flitigt omskriven i dåtida recensioner, som i utdrag lyder såhär:
Man kan väl tycka, att det onda icke borde vara representeradt inom gudarnes verld, att här endast borde finnas idel fullkomlighet. Men denna fullkomlighetens verld har ännu ingen mensklig tanke förmått tänka sig. — — Hvad under då, att en hednisk religion, som ock i grunden är en natur-religion — och som är djupt medveten af den menskliga ofullkomligheten — får in Loke bland Asarne?— — En fläkt af Thors ljungande hammare genomgår Winges alla kompositioner. »Men», säger den ofvan antydde minnestecknaren, »det är ej kraften blott: den mera milda skönheten saknar han ej heller, hvarom de hänförande dragen i Krakas intagande och ädla ansigte, liksom uttrycket af qvinlig uppoffring och deltagande hos den sörjande Sigyn, lemna ett ojäfaktigt vittnesbörd.»
Nuförtiden används Sigyn för att sälja alltifrån handdukshängare till golvbrunnar och örhängen. Ett antal fartyg har också fått namn av henne under årens lopp, bland annat det så kända fraktfartyget för utbränt kärnbränsle – en klar anspelning på Sigyns giftskål – men själv undrar jag vad muslimer i Sverige skulle tycka om någon sålde ”Hundkopplet Mohammed” eller hur de kristna skulle tjuta av hat, ifall Ikea marknadsförde TV-soffan ”Herrejesus”. Om sådan marknadsföring framstår som mindre stilfull, då skall man i konsekvens därmed inte heller förakta Sigyn eller Asatrons gudamakter, och faktiskt uppföra sig respektfullt också emot henne, och inte kursa bort golvbrunnar i Sigyns namn, till exempel..
Sigyn i Östersunds länsbibliotek, respektfyllt och vackert framställd…
Det finns dock andra populära myter som kan ha med Sigyn att göra, snarare än de amerikanska fantasierna om Sigyn som Odens dotter, och kunnig i galder. Allt sådant verkar en aning hämtat ifrån ”Marvels Universum” där ju Loke – och även hans hustru – på sista tiden fått en alldeles för stor roll. Hollywood har gjort om berättelsen om Loke och hans hustru till en förfärligt sötsliskig historia, där Loke får framstå som en mörklagd gentleman och Sigyn som ett romantiskt våp, vilket hon nog aldrig varit. Det är att förenkla deras förhållande alldeles för mycket, om vi tar bort sagans mörka bottnar, eller det dubbelbottnade i Sigyns lidande, och Lokes natur – Sigyns självuppoffring är kanske hedersam, men inte odelat av godo – hon slösar onekligen de gåvor hon har på alldeles fel människa, eller – gudamakt
Modern Manga-bild av Sigyn – som gör henne till en sliskig sötnos…
I förbigående kan det nämnas att 234 kvinnor i Sverige heter Sigyn enligt SCB, men nu finns även varianterna Signe (som också betyder Seger) och Signild, av Sig och Hild, alltså ”Seger i Strid”, och med 311 Signild och 8 954 Signe i Sverige, kan vi räkna med 9499 kvinnor som högst reellt har något med Sigyn att göra. Bärerskor av namnet Signe hade för några år sedan en medelålder av 70-75 år, eftersom namnet var mycket populärt vid 1900-talets början, men som ofta är fallet så dröjer det ibland två generationer, innan man tar upp namnet igen – och nu är medelåldern för de som heter Signe 25 år – medan Sigyn och Signild väntar på en generationsväxling.
Signe förekommer också i folksagan om Hagbard eller Habor och Signe, som är spridd i skillingtryck och visor från 1600-1700 talet, men som ytterst går tillbaka på en passage i Völsungasagan. Habor, eller Hagbard – vars namn tydligt påminner om Harbard – ett tillnamn eller Heite för Oden – namnet betyder ”han med hårigt skägg” är en kungason från Norge, som älskar den sköna Signe, enligt Saxo Gramatticus dotter till kung Siggeir (”segerspjut”) av Halland. Men – när Siggeir på inrådan av en av Signes tärnor förbjuder dem att träffas, förkläder Habor sig till en kvinna (som Loke brukar göra) fast han blir inom kort fasttagen och straffad (likt Loke) och bunden med ett av Signes gyllene hårstrån, som han inte vill slita sönder (jämför när Loke blir bunden med sonen Narves tarmar). Han hänger nu upp sin röda kappa i galgen, där han snart skall hängas (Loke är en eldgud, och tänks ofta klädd i rött) men när Signe på avstånd ser detta från sin jungfrubur, tror hon att Habor redan är död och går frivilligt i döden genom att bränna sig inne (jämför Sigyns frivilliga offer) och de två älskande förenas i dödsriket Hel, där de sedan får leva tillsammans (likt Sigyn och Loke !) Habor dör nöjd, sedan han fått ett bevis på Signes obrottsliga trohet, ”Treue bis an der Tod” vilket är vad Asatron också handlar om..
Alla dessa likheter verkar vara mer än bara ”tillfälliga sammanträffanden” även om vi inte kan bevisa, att Saxos berättelse går tillbaka på myten om Sigyn och Loke från början. I Halland finns det dock lokalpatrioter från Asige med omnejd, som hävdar att det var just där Asarna slog sig ned, ungefär som lokalpatriotiska Blekingar hävdar att Asarum skulle vara gudarnas hemvist. I Halland finns det faktiskt ett fornminne vid namn ”Hagbards flisor” och detta ställe skulle vara just den plats, där sagan utspelats och Hagbard skulle ha blivit hängd – Loke ligger ju utsträckt över tre vassa stenar enligt Eddan – och en tredje sten i närheten, har lustigt nog ett labyrint-mönster – angående detta med vårens riter. Sentida Hallänningar har faktiskt gjort bygdespel av Habor och Signild, och vi kan mycket väl tänka oss, att man uppförde liknande skådespel om Sigyn och Lokes tragiska öde i forntiden också..
Om Sigyn verkligen dyrkats där, vet vi förstås inte, men om man idag skall ha en kultplats, uppkallad just efter henne, står sig ingen annan plats i hela världen lika bra i konkurrensen, och om amerikanerna nu har rätt i att Sigyn ursprungligen kan ha tänkts som Odens dotter, bortgift med Loke (de två hade ju ingått fostbrödralag i forntiden, säger Loke själv i Lokasenna) så faller sig kopplingen till Oden, som hela tiden dyker upp i Hagbard-Signe-Sägnen helt naturligt..
Signildsbergs kungsgård ligger idag på privat mark, och har aldrig blivit fullständigt utgrävd, men man vet att platsen var i bruk från bronsåldern till ungefär 900 ek…
I dagens USA, där kulten av Sigyn antagit närmast översvallande proportioner – både i form av new age och mer traditionella tolkningar som överensstämmer med Asatron, har en intelligent bedömare faktiskt hittat saker, som kan vara värt att påminna oss om, när det gäller Sigyns roll som gudinna. Vale nämns bara som Sigyns (och Lokes) son vid ett enda tillfälle – nämligen i Gylfaginning, eller den poetiska Eddan – annars är alltid Vale hämndens gud, Balders Hämnare, och ”Rind föder Vale i Västersalar” heter det ju i Voluspá, medan Oden alltså är Vales riktige far – han avlade ju honom med Rind, bara för att en hämnare skulle födas åt Balder, och i Vales gestalt har några också sett månskäran, som återkommer ”en natt gammal”.
En suddigare och blond Sigyn med rädsla och ångest i ögonen, som hon såg ut i ett annat kalender-projekt 2017… (Hedniska Tankar copyright)
Hur ska vi förklara denna självmotsägelse ? Att Vale är med vid Lokes fängslande kan vi förstå, med tanke på att Loke ju också bar skuld till Balders död, och att han som hämnare tillfälligt får förvandlas till en varg och slita sönder Narve – Sigyns och Lokes ende riktige son – kan vi också anta som logiskt, givet att de övriga gudarna vill straffa Loke. Men – hur kan Vale samtidigt vara son till både Loke och Oden ? Det låter motsägelsefullt, men motsägelsen är bara skenbar – och inte alls någon ”felskrift” i Edda-manuskripten. Tänker vi efter kring hur det Hedniska samhället var beskaffat, inser vi till slut kanske varför, och löser gåtan. Jag har redan sagt, att det i Eddan klart och tydligt står, att Oden och Loke en gång var bröder, vilket också Frigg, Odens hustru får erkänna i Lokasenna. I forntiden fanns en sedvänja, kallad ”Fostri” – kungen Håkon Adalsteinsfostri fick sitt namn av den, eftersom han fostrades hos kung Ethelstan eller Adalsten i England – stormän, kungar och tydligen också gudar kunde lämna bort sina barn till andra potentater i främmande land, för att de skulle lära sig goda seder, och se hur det gick till i den övriga Världen – vi talar fortfarande om ”fosterbarn” som term i Norden, och nämner sällan det latinska begreppet ”adoptioner” även om det är samma sak.
Vi vet också att Sigyn redan var fostermor åt Hel, Midgårdsormen och själve Fenris, ehuru ytterst motvilligt, eftersom det nog innebar en stor börda för henne – så på det sättet kan vi förklara, hur hon också kunde vara Vales mor, och hur Loke kunde se Vale som sin egen son – vilket inte vore möjligt annars – och Rind, som födde Vale, var ju också enligt Voluspá en ytterst motvillig mor, son inte ville veta av Vales existens – men Sigyns stora kärlek och aldrig sinande självuppoffring räckte till för honom med.
En del har tagit fasta på Sigyns skål, och nämnt det faktum att Agni – hinduernas eldgud, och därför en motsvarighet till Loke – har en hustru benämnd Svaha – vars namn kommer av samma indoeuropeiska rot, som Sigyn – men det kan också betyda ”dryckesoffer” vilket svarar emot Sigyns roll – hon är ju skålbärerskan framför andra – och i Norden har det också förekommit en rit vid namn ”Eldborgs skål” fast ingen numera vet, vem ”Eldborg” i så fall var.
Om ”Eldborg” – alltså hon som är ett skydd för elden, är en symbol för vattnet, och Sigyn är vatten i motsats till den eldige Loke, så finns det faktiskt en stor logik i detta – och för övrigt kan man se att vid Segerblot (Sigyns namn betyder ju fortfarande Seger) som skulle firas vid Vårdagjämningen, innehöll just ”skålar” enligt Håkon Jarls saga i Heimskringla – jarlen skulle offra mjöd och goda drycker i elden, och ångan från blotet skulle stiga upp till gudarna… Nuförtiden kan vi offra brännvin och ren sprit istället, vilket sannerligen är ett skadligt ormaetter, och det brinner med ljusan låga..
Sigyn är uppenbarligen en svårt undervärderad och förbisedd gudinna, vars ålder och betydelse är större än vi vanligen förstår.
Hennes blotta namn betyder seger – men när segrar hon egentligen ? Det är ju först efter Ragnarök som hon äntligen blir fri ifrån Loke, och slipper lös ur sitt hårda och orättvisa fängelse. Hennes seger ligger i själva tålamodet, uthålligheten – förmågan att uthärda och vänta – och särskilt detta Covid-år, 2021, behöver vi verkligen både medlidande, kärlek med våra närmaste och just uthållighet – och det är vad Sigyn står för, mer än andra – och kan lära oss.
Årets Segerblot och Vårdagjämning tillhör rättvist henne, som alla år – men särskilt det här året.
En fråga jag ofta ställt mig, är vad som händer med Freja i Ragnarök. Vi vet att även hon har sina Einherjar, men ingenstans, varesig i Voluspá eller någon annanstans i Eddan, står det att Freja överlever Ragnaröksslaget, där hon kanske faller för Hyrrokkins hand, eller i kamp mot de andra jättinnorna. Sigyn däremot blir ensam kvar, för vi vet att Loke och Heimdal i tidens fullbordan kommer att dräpa varandra.
Sigyn och Freja är också varandras raka motsatser, för där Frejas kärlek är mer eller mindre sexuell, har Sigyns kärlek bara medlidandet och människokärleken i allmänhet som huvudkomponenter – och Sigyns kärlek vinner i längden, och segrar till sist över allt det andra, som mest har med passioner och lust att göra. Så kan man också se det – och i nästa värld, den tillkommande Världen efter Ragnarök, tar Sigyn antagligen Frejas plats, på samma sätt som gudarnas söner och döttrar tar vid efter dem själva..
Precis som hund-djurens och kattdjurens genom är björn-genomet mycket lättpåverkbart, och om vi räknar Neanderthalare som en underart till vår egen – alltså Homo Sapiens Neanderthaliensis till skillnad från oss Homo Sapiens Sapiens, och inte Homo App-iens, en självfördummad variant av släktet Homo som blir alltmer spridd nuförtiden, så borde vi egentligen se alla Isbjörnar i Världen som en underart till Ursus Arctos, den vanliga brunbjörnen – med Svartbjörns- och Grizzlyvarianter, inklusive Kamchatkabjörnen…
Nya Genetiska studier från 2022 och framåt – som inte bara baseras på Mitokondiellt DNA – visar att Björnarnas utvecklingshistoria är annorlunda än man trodde 2003…
Verkligt foto av Isbjörn från Svalbard. Bildkälla: Anders Andersson, Sveriges Radio
Det är allmänt känt att Brunbjörnar och Isbjörnar kan korsas, och beblanda sig med varandra. ”Pizzleys” eller korsningar mellan Isbjörn och Grizzly har också observerats i stort antal i Canada, och förekommer numera även i tyska djurparker. Isbjörnens överlevnadsproblem beror inte bara på Koldioxidutsläpp, utan på att dess livsmiljö påverkas av fientliga människomassor och människokulturer – Precis som vår Nordiska Livsmiljö. Det är också allmänt känt, att Afrikaner och människor från Mellanöstern har mycket mindre andel Denisovanska eller Neanderthal.markörer i sin arvsmassa, och om nu Isbjörnen är ”Maritim” så är vi Nordbor det också. Våra förfäders Asatrogna kultur var cirkumpolär – liksom de cirkumpolära vita björnarna… Vi på Hedniska Tankar lägger INGA VÄRDERINGAR i detta – vi säger bara som det är… Är den ena arten värd att bevara, så är väl den andra lika bra – man lär ju ut i alla skolor att alla kulturer är likvärdiga – och att alla djurarter är nödvändiga för att hålla den globala ekologin stabil…
Den som tror eller vet något annat bland våra läsare, kan få komma med motbevis
Om Isbjörnen är ”Maritim” så var den kultur som skapade Asatron också Maritim.. en gång fanns också Helluland, Markland och Vinland
Också i Sverige har liknande saker förekommit. Isbjörnar i fångenskap eller traditionella ”Zoon” är mycket sällsynta här, och man vet sedan länge, att det gäller att hålla björnarna ständigt sysselsatta och stimulera deras intellekt – för en vuxen isbjörn kan till skillnad från brunbjörnen gå eller simma upp emot 80-90 km per dag – rörelsebehovet är enormt, och rör den sig inte, blir den lätt sjuk eller uttråkad. ”Orsa Björnpark” – numera stängd och nedlagd sedan 2022 – råkade år 2017 ut för en dödsolycka, där en 18-19 årig björnskötare skulle gå in i ett hägn med en barnfamilj – speciellt inbjuden – men två (inte en, som det felaktigt har hävdats) brunbjörnar i yngre ålder hade tillsammans grävt ett litet hål under ett stängsel – och överföll skötaren – i vad som helt klart var ett planerat bakhåll.. Efter det gick allt nedåt för Rovdjursparken. Själv besökte jag den 2016, och såg ganska märkvärdiga saker, rörande brunbjörnar i den parken.
I ett mycket litet hägn alldeles norr om WC-bygnaderna och det gula ”I” (för information) som syns mitt på kartan ovan, fanns en mycket liten damm, som ni ser. Där fanns en större björnhanne som ”låg på rov” med en älgskonk – brunbjörnar kan både fälla älgar eller äta självdött vilt vid myrmarker, sjöar och liknande, släpa iväg med köttet långa sträckor – någon kilometer om så krävs – och sedan bara ligga stilla och äta, sova och bevaka maten så länge festen varar. Kommer då någon kråkfågel, vargar eller någon annan varelse i närheten, attackerar björnen efter bästa förmåga, och driver bort dem. Detta är ett helt naturligt beteende för alla björnar, och isbjörnen gör likadant, då det gäller säl, valross eller vad som helst… Men dumt nog hade man placerat en mycket liten och svag björnhona – troligen en fjolårsunge – intill den större hannen, och hon vågade av naturliga orsaker inte gå nära honom, utan var hänvisad till en 30 -40 cm smal gång, på den lilla dammens norra sida, som vette upp emot det berg, som dominerade hela den norra delen av parken. Björnhonan tryckte sig mot stängslet – vanligt Gunnebo-stängsel av svenskt fabrikat – och hade vandrat fram och tillbaka, fram och tillbaka på sin sida av dammen, tills att marken slitits upp. Konstigt då att vissa björnar till slut gräver sig ut, letar efter rötter – Skansens brunbjörnar gör likadant – eller allt som går att äta eller framstår som ”intressant” för en hungrig björn ?? Människor i fångenskap är ännu bättre på att planera sina flyktförsök – av sociala och mentala skäl, då Homo Sapiens var. Sapiens är en intelligentare djurart än just Ursus Arctos, eller en vanlig brunbjörn.
”Multi-sjuka”, Multi-handikappade personer från tredje världens länder klarar sig inte såvärst bra i Sverige eller Norden heller, och det är vansinne att tro att det skulle kunna gå att ”bota dem” eftersom ”vi har så bra sjukvård”. Självfallet finns det – för björnar eller människor – gränser för hur liten eller stor en population av individer ens kan bli – och rörande vissa sydliga kulturer på vår Jord, som vägrar att anpassa sig – finns det stor risk att de konkurrerar ut hittills friska och livsdugliga populationer här i norr..
Så förhåller det sig – och detta är fakta – inom överskådlig tid.
Föreställ er nu, att man kunde göra samma sak med människo-populationen i det här landet. Det skulle innebära, att befolkningen – som ökat främst pga en explosionsartad invandring under tidigt 2000-tal – återställdes från ca 10,6 miljoner till ca 8,48 miljoner invånare – vilket var den ”vanliga” befolknings-siffran under 1980-talet – vilket var ett ganska ”hållbart” värde.
Vi hoppas att ni läsare och läsarinnor som envisas med att rösta på Miljöpartiet och ”De galna Gretorna” i höstens Riksdagsval för noggranna anteckningar, även om vi såklart inte förespråkar såhär pass våldsamma metoder emot diverse djur – eller människor. Å andra sidan – med den utbredda kriminalitet som nu finns i dagens Sverige, samt Världsläget i allmänhet, 2026 – finns en viss risk, att det blir en alldeles för stor ”avskjutning” på människor här också… Man kan inte helt bortse från riskerna..
”Dessa Djävla Amatör-Skyttar och ”Skjutningar” säger Björn, 28…
I Nordisk folktro och i folksagor var också Isbjörnen tidigt känd. ”Kvitabjörn Kung Vallemon” är en Norsk och Isländsk folksaga, som också finns i svenska varianter – liksom den Isländska Historie-sagan om Audun med Isbjörnen, en fullt historisk Islänningsom tog med sig en Isbjörn till Norge ombord på sin Knarr eller Handels-skepp på den Norske Harald Hårdrådes tid, och som rätt upp i ansiktet på Hårdråde sa att han hellre ville ge björnen till Kung Sven i Danmark – vilket Hårdråde tillät – eftersom han visst inte tyckte illa vara, när Audun sa att Danernas Kung var en mera framstående man med ett större välde – vilket Harald Hårdråde visste vara sanning – han var inte ”woke” nämligen – utan vis nog att acceptera rena fakta..
Auðunar þáttur vestfirska (Audun västfjordings saga) har förbarnsligats och trivialiserats av moderna författare. Den handlade om en fullt historisk handel med Isbjörnar, inte bara deras skinn osv…
Att män kunde gå ”i björnhamn” och bli Bärsärkar är också väl känt – och jag själv – som skriver detta – träffade en gång i Sandefjord på 1990-talet en man, benämnd Vitebjörn – som var en god kämpe och levde upp till sitt namn, ty han var en sann son av Norge och försvarade väl de sina, när så behövdes – men annars fridsam till sin natur och sitt sätt – och försedd med en väldig, vit hårman – men skägglös, eftersom han då för tiden bara var några och tjugo.
”Andebjörnen” dyrkas som en övernaturlig varelse av de Infödda folken på Aleuterna och i Alaska – men den är ingen Grizzly, och inte ”andligare” än djur är annars…
Björn och Människa har nästan alltid setts som närstående väsen av Nordborna – och förresten alla cirkumpolärt levande folk, inklusive Ainus i Japan, Samer, Samojeder, Tjuktcher och många, många andra.
Bildväven ”Frierne” av Axel Munthe från tidigt 1900-tal är från en annan Folksaga. Tre blonda människodöttrar fick en gång besök av tre Friare som ”gått i björn” och gav upphov till hela släkten och ätter..
Om vi nu – i vår moderna tid – anser att Isbjörnar med rätta skall bevaras och få ha sitt sätt att leva, frodas, fortplanta sig och existera i orubbat bo – Varför gäller inte detta också den Nordiska Människan, som rimligt sett borde ha fler rättigheter – eller hur kära ”Djur-rätts-filosofer” och Miljöpartister... Om naturen ska vara ”hållbar” enligt ert sätt att se – vore inte Sverige och Norden vara värda att bevara i hållbart skick också – och om Mr Trump inte borde köpa Grönland, där Isbjörnar förvisso bor – Borde inte Norden också vara fritt – i framtiden… Vår allians med Väst och NATO är nödvändig, men det kommer en dag när Imperierna faller.
Vårt folk, däremot – skall som björnen lära sig leva och överleva. Vi väntar den vår och det Segerblot, som ändå alltid kommer. VID SLUTET STÅR SEGERN !!
NATO står på Björnens sida – för där markstyrkor övar, och där bara vidder av is finns – utan civila fartyg och gruvor – mår björnarna bra, och står under skydd emot rovjägare…
Alla Hjärtans Dag, som inföll i Lördags, den 14 Februari. Dagen firas under detta namn enbart i Sverige och Finland, medan den har andra – tyvärr kristna – namn utomlands. Dock är alla auktoriteter – inom såväl utom Norden helt eniga om att dagens ursprung är 100 % hedniskt, och att det var de hedniska romarnas Lupercalia-fest, som hölls lagom till det Romerska nyåret – som började i Februari – som är upphovet till dagens firande.
Lupercalia var en fest, som inte handlade så mycket om kärlek eller tvåsamhet, men som dess mer handlade om moderskap och då alldeles speciellt om Den Capitolinska Varginnan, som uppfostrade tvillingarna Remus och Romulus, Roms grundare. Festen var med andra ord den romerska hedendomens svar på Disablotet, och hyllandet av de kvinnliga makterna och våren inför det nya året, men så småningom kom dess betydelse att förskjutas i och med att tiden gick framåt. Lupercalia fortsatte firas ända till 500-talet ek, långt efter det att Rom blivit kristet, och det var bara Monoteisternas sedvanliga förföljelser, som stämplade den som ”osedlig”.
Lupercalia-firandet var indelat i två helt olika fester. Det ena var en angelägenhet för Lupercalerna, ett av Roms hemliga prästkollegium, som skulle besöka den hemliga grotta, Lupercal, där de två tvillingarnas vargmor hade bott enligt legenden. År 2007 gjorde arkeologer i Rom en häpnadsväckande upptäckt (tryck på understruken mening för att följa länk) Under Augustus hus på Palatinen i Rom hittade man verkligen en utsmyckad grotta, som inte går att besöka för allmänheten numera – berggrunden är alldeles för instabil – men det var här de Romerska prästerna skulle inviga två unga män av god familj till Romulus och Remus symboliska efterträdare. Klädda i getskinn skulle dessa unga män sedan löpa runt i staden med skinnremsor av gethud – dessa kallades Februa, och därifrån har månaden Februari fått sitt namn – och daska till alla gifta eller ogifta kvinnor de såg – lite pisk och smisk, samt dask i baken ansågs bara bra för fruktsamheten – och denna del av firandet var i allt väsentligt ett slags uppsluppet nyårsupptåg, som också hedrade Faunans och naturens gud, Faunus – eller med ett annat namn – Lupercus .
Lite pisk och smisk mellan samtyckande vuxna ansågs bara vara bra för fruktsamheten.
Var det någon som trodde, att erotik, ”tantsnusk”, ”50 shades of grey” och liknande inte fanns förr ?
Vargar – speciellt kvinnliga sådana – var i Rom inte bara symboler för glupande aptit, sådär i största allmänhet, utan också för sexuell aptit och hunger. ”Lupanare” var det romerska ordet för bordell, och ”lupa” eller ”kvinnlig varg” betydde också ”prostituterad”. Man kan ju alltid ha olika syn på det här med sexualitet eller vad som är eftersträvansvärt inom det erotiska området för varje samhälle, och varje tid och varje kultur har sin syn.
Kristendomen har alltid hatat varje form av mänsklig sexualitet överhuvudtaget, och fördömt den som ”syndig” – men vi Hedningar har förstås en annan syn på saken. I England skall det nu ha etablerats en särskild Dejting-service på internet för de som är Asatroende, skriver den ansedda hedniska bloggen ”The Wild Hunt” i New York, via sin korrespondent Cara Schultz, som dock inte ska förväxlas med den kände svenske hedningen Carl Schultz…
I England och USA finns det nu så många Asatrogna, att de försetts med egna dejting-firmor på nätet..
Amerikanen Vincent Stagg, bosatt i England, står bakom alltsammans, och den sajt man refererar till grundades 5 Januari i år, men har redan över 200 betalande medlemmar. Här i Norden finns redan en alldeles gratis grupp på Facebook för ”Hedniska Singlar” om någon nu råkar vara intresserad… Medlemmarna i dejting-nätverket sägs bland annat komma från Norge och Danmark, och får betala ungefär 8 USD i månaden, eller sådär 70 SEK för denna tjänst; vilket väl inte är dyrare än dejting-servicer på internet i allmänhet, om man nu vill hålla på med sådant.. Cirka 33 % av de anmälda lär vara kvinnor, men resten ska vara män, sägs det. Lycka till, mina damer !
Jag för min del har redan mitt på det torra, men mer om det någon annan gång.
Genomgående för den nya sajten är, att man betonar Eders helighet (Äktenskapslöftet är en Ed– och det ska man komma ihåg !) Familj, Arv, Livslång trohet, Traditioner mm, eller – som dess grundare valt att formulera det:
. When two spouses have two different religions, there are differences in world-view, priorities, goals, how to raise one’s children, how to live one’s life, the seriousness of the marriage oath, and all areas of your life together… For single Heathens, meeting another Heathen that you want to marry can be difficult at this time of Reconstruction for our Folkway.
För egen del måste jag säga, att jag inte riktigt ser saken på det sättet. Många av de amerikanska Asatroende har en överdrivet konservativ bild av familjebildning och annat, som mest motsvarar det småborgerliga, kristet konservativa USA de säger sig vilja revoltera emot. Också här i Sverige finns det ”fornsedare” och andra, mer rasistiskt färgade element, som talar mycket om ”familj och spridande av gener” till exempel, och som framhåller att Asatron fortfarande skulle vara ett slags fruktbarhetsreligion, eller att alla medborgare i samhället måste ha familj till varje pris, ungefär som om bara föräldrar skulle kunna vara goda samhällsmedborgare, och de av oss som nu inte är föräldrar, eller väljer något annat än föräldraskapet, skulle vara sämre människor, bara för det.
Nej, alla Asatrogna är inte tillbakablickande Vikingaromantiker, ”fornsedare” eller annat bråte, som predikar maximal barnalstring för varje kvinna som det enda sättet att existera på…
I dagens Värld – och inte minst Dagens Sverige, som det faktiskt ser ut, så är det inte så att alla kvinnor tror på äktenskaplig trohet för evigt, och nästan inga sätter hela tiden barn eller familj i främsta rummet. De flesta tänker faktiskt mer på sin yrkeskarriär, och möjligheten att tjäna pengar och försörja sig – och ifall någon man ibland oss inte insett det så hallå – välkommen till verkligheten – nu är det dags att vakna upp.. Jag kan själv också tänka mig en hel rad anledningar, till varför folk väljer att inte skaffa barn överhuvudtaget. För det första finns det en hel del kvinnor, som inte kan få barn, och för det andra finns det en hel del par, som förmodligen inte borde vara föräldrar alls, beroende på hur deras yrkesliv eller arbetssituation faktiskt ser ut.
Har man ett arbete där man riskerar liv eller hälsa, till exempel – polis eller brandman kan vara ett exempel, en konstnär som den dagsaktuelle Lars Wilks ett annat – eller arbetar man i en bransch där man kan vara hemifrån månader i sträck, eller rentav årsvis; utan att veta när man ska åka, eller när man kommer hem igen, är det ganska självklart att man inte kan ha barn – ifall man inte överlåter dem helt på sin livspartner, och det går dagens kvinnor inte längre med på. Dessutom – har man ingen säker inkomst, säker bostad eller säkra levnadsförhållanden alls – under den 20-års period ett föräldraskap faktiskt tar i vår kultur – ja då ska man kanske tänka sig för, innan man alls skaffat det där livslånga, barnrika hedniska idealförhållandet, med ”Villa, Volvo, Vovve” och annat, som i god gammal Socialdemokratisk 70-tals folkhemsanda fortfarande framställs som det högsta goda..
Det har alltid funnits män som ”drog i Viking” men inte alla kvinnor är födda till att sitta hemma vid spisen, och inte alla dyrkar Frigg…
Kristendomen – och småborgerligheten – har alltid gått hand i hand. De har i stort sett bara haft två kvinnoideal, nämligen ”Madonnan och Horan” – för så är det, enligt de kristnas syn på saken. Antingen är kvinnan maka och mor, eller också är hon totalt förtappad… Något tredje gives inte, enligt detta sätt att se.
Kristendom. småborgerlighet och ”fornsed” känner bara till två kvinnoideal – Madonna eller Hora – Inget stämmer med verkligheten…
Den Asatro och hedendom jag själv står för, har betydligt fler ideal och roller att välja mellan än så. Den stänger inte in och begränsar människan,som ”fornseden”, Kristendomen eller Islam gör. Det finns faktiskt kvinnor som känner sig hemma med Valkyrian, eller den tuffa krigarkvinnan – i allt mannens jämlike ! – som ideal, till exempel, och den här sortens kvinnor är enligt min egen något begränsade erfarenhet (17 st, jag har räknat. ”På 61 år hinner man med en del” sa gamle Fanjunkarn.) faktiskt bra mycket bättre i sängen än alla kristna kvinnor..
Nä, fram med lite hedniska kvinns som inte är blyga, och som kan ta för sig i sängen… !
Å andra sidan – ta inte i för mycket…
Vi har också kvinnor av typen Sigyn – Lokes självuppoffrande hustru – eller den evigt unga, och lite väl naiva Idun till exempel – hon som blir bortrövad, mest därför att hon själv låter sig rövas bort och om inte det vore nog, så finns alltid Freja, den medelålders, trogna och moderliga Frigg, den kloka, visa och mycket gamla Hel – urtypen för häxan, sedd som en god, inte ond kraft, och många kvinnotyper förutom det…
Idun, Sigyn och flera gudinnor förutom det innehåller också svaghet eller undergivenhet, ifall någon kvinna nu stadigvarande behöver detta..
Eller helt andra ideal… Varför stänga in sig med krav på äktenskap och livslånga förhållanden ? Ingenting i denna Värld, varar för evigt…
Vi har redan många gånger tagit upp Gydjan Freyja Ashwynns böcker här på ”Hedniska Tankar”, för vad hon inte redan kan om runor, är inte värt att veta. Seriösa verk – till skillnad från amerikanska klåpares och värdelösa ”fornsedares” new age-mässiga, skrattretande påfund är svåra att finna, och ännu svårare är att hitta alla dem – Gydjor eller Godar – som ett helt liv har stått i Odens tjänst. Han är en gud med tusen namn, hundratalsheiten och kenningar, och skulle någon av oss ha sett eller varseblivit honom, i det som de kristna hundarna envisas kalla för en ”epifani” eller en direkt gudsuppenbarelse, så lär den individen aldrig någonsin bli samma människa efteråt – på gott eller ont.
Den som är Odens ”Fulltrui” eller väljer hans väg, kommer på det ena eller andra sättet att välja kriget, döden eller stormen. Vinden, runorna och kunskapen. Allt är hans, och allt stammar från honom. Någon ”Allfader” som de kristnes gud, har han aldrig varit – och kommer aldrig någonsin att vara. ”Han ger seger åt somliga” står det i Eddan, och det innebär långtifrån alla. Han är INTE – har inte varit och kommer aldrig vara någotslags ”inkluderande” gud – och ni bör inte inbilla er eller tro något sådant – för då kan det förr eller senare gå er illa. Fråga de som vet..
Jag har själv sett och iakttagit den på nära håll – men där jag bara varit en betraktare – har Freja Aswynn – på sitt sätt – inte bara lyssnat, utan deltagit i den – genom många år, ja årtionden. Det måste man förstå. En epifani av Thor eller Tor, däremot – tar sig andra uttryck. Tänk dig att du får en blixt på 10 000 Volt och många Amperes styrka rakt genom kroppen, och att ditt hjärta kanske stannar någon minut, men att du ändå råkar överleva. Ungefär så känns det att möta Gudamakterna, oberoende av vilken av våra mer än 147 gudamakter i Asatron det handlar om.
Själv varseblev jag den Vilda Jakten på avstånd, i en skog nära Vittskövle, 1983 då jag var 18 gammal. En god vän skadades allvarligt vid en tältbrand natten efteråt, och fick andra gradens brännskador på händerna, låren och sådär 10-15 % av kroppen. Vad som hände i övrigt har jag beskrivit i ord, många gånger. När de 12-15 personer som upplevde tältbranden – jag låg själv innerst, eftersom jag var plutonchef – väl kommit ut, släpade jag själv och två andra honom en kilometer – och innan han fördes bort satt jag bredvid honom i mörkret, den där Novembernatten.
Han bad mig om en cigarett, men kunde inte tända den. Jag placerade den i munnen på honom, som man gör med en skadad. Innan skadechocken verkligen sätter in, är det ett bra sätt att avleda någons uppmärksamhet. Först började han skaka, sedan skrek han. På slutet var det så illa, att han om och om igen bad mig om att slå honom i huvudet med en sten, så att han skulle förlora medvetandet och få slut på sina smärtor. Jag kunde inte hjälpa honom, den gången. Visst fanns där kompanisjukvårdare och instruktörer,- men morfin eller något sådant, hade vi inte. Helikoptertransport var det inte tal om, det blev skakig 903:a och färd in till Lunds Akademiska sjukhus och brännskadekliniken där.
Dagen efteråt fick jag av en händelse syn på Per Lagerkvists ”Aftonland” på något bibliotek, någonstans – där det talas om den spjutkastande guden – han som håller Gungners lans i sina händer. Ni förstår, det var jag som vaknade först – och beordrade eldposten i tältet att kasta ut en brinnande plastdunk med tvåtaktsolja för MC-ordonnansens Husquarna motorcykel, uppblandad med rester av t-sprit och slattar av lysfotogen. Tyvärr hade han, som satt eldpost ställt dunken för nära tältspisen – trivialt nog – och så fattade den eld. Nu offrade sig bara en man, för de andras skull – och jag själv bar skulden till hans smärta, eftersom han lydde, och gjorde exakt vad jag sade åt honom att utföra.
Oden – Odin – och Loke – hans skugga – finns i alla kulturer, alla land – och de som lever tillräckligt länge, kommer kanske att få se dem – innan de dör…
Freyja Ashwynn växte upp i en holländsk, strängt katolsk familj – strax efter Andra Världskriget. När hon bröt med dem, allesammans – ansåg de henne för galen. Hon befann sig på olika institutioner från det att hon var 9 till 18 år gammal, men – vid 30 års ålder flyttade hon till London – efter att ha lärt känna Oden, och runorna. Hon mötte Hilmar Örn Hilmarsson från det Isländska Asatrufélagid, gifte sig två gånger – Edred Thorson – en annan storhet inom den moderna, esoteriska runologin – lärde sig förstå skillnaden mellan Sigurd Agrells epokgörande Uthark-teori och den missvisande nummerologi som andra ”runmagiker” tyvärr ofta följer – med sorgligt resultat. Hon träffade dem alla, samspråkade med envar. Många av dem finns inte mer, eftersom de är döda och inte lever längre. Hon ägnade sig också åt folkmusik, eller neo-folk i Tufnell Park, nära Camden Town i London, där hon bott, verkat, lärt ut runkunskap och Asatro sedan 1979. Och ingen har gjort det bättre än hon, inte någonstans i just England UK, i alla fall.
Freya Ashwynn mötte enligt sig själv Oden år 1983 – alltså samma år som jag – och det går inte att berätta hennes historia, utan att också berätta min egen. ”There is no way of telling her story, without telling my own”, för att parafrasera Martin Shen i någon gammal film, någonstans. Ni kan själva få avgöra om detta bara är rena tillfälligheter, eller mer än ett sammanträffande. Ni kan också få påstå eller säga att denna berättelse bara är trams, tomt poserande eller fåneri. Det intresserar mig inte, och det intresserar inte Gudamakterna heller. Jag har ju sagt att man möter dem bara vid ytterst begränsade, enstaka tillfällen, kanske bara en enda gång i livet – för i vardagen kan du som läser detta inte se eller varsebli dem – ifall du inte tränat din varseblivning, och därför fått försaka något annat. Likheter finns kanske med Jan Fries, ”Helrunar” – här går vi hela vägen eller inte alls – inte att förväxla med den akademiske forskaren Jan de Fries – som var kristen, färgades av detta och dog år 1964.
Man kan inte anklaga en fjällbäck för att den rinner och forsar, och man kan inte hejda en Gydjas ordflöde. Inte när hon heter Freyja Ashwynn, för hon sejdar ständigt, och befinner sig ibland i ett inre tillstånd, som ni vanliga läsare eller läsarinnor inte kan ha en aning om. Sofia Axelsson, som tillhör en vida yngre generation kvinnor från Sverige, är lite av samma andas barn när det gäller vild sejd, eller ett inspirerat skrivande – men hon slår aldrig över helt, och det gör inte Freyja Ashwynn heller.
”Många äro komna, men få äro kallade” lär det stå i någotslags kristen bok. Själv vet jag inte, eftersom jag aldrig läst den. Är man Hedning, så är man Hedning, och är man Asatroende så är man Asatroende och inget annat. Freyja Aswynns självbiografi, däremot – är nog både spännande och intressant läsning – ifall man vet något om det sena 1900-talets esoterica, och förstår att uppskatta allt som sägs.
I länder som det alltmer intellektuelt torftiga och utarmade Sverige eller USA är böcker som ”Walking with Woden” eller Wothan totalt omöjliga att ge ut, och knappast någon procent av befolkningen kan förstå dem, ifall de inte själva har liknande erfarenheter som bokens författarinna – inte ”författare” eftersom detta gäller en kvinna. Rörande ”blaskor” eller dagstidningar som DN, SvD, GP och så vidare, eller svenska recencenter i allmänhet, hyser jag föga eller intet hopp. Men – jag rekommenderar er faktiskt att köpa och läsa Freyja Ashwynns självbiografi – även om det inte – traditionsenligt – lär bli någon landsomfattande ”Bokrea” i Sverige just i år, anno 2026 – förrän den 24 Februari.
Detta inlägg skulle egentligen ha skrivits för exakt två dagar sedan, eller kanske igår – men såsom varande Asa-trogen Hedning hade jag inte tid. Disablotet och mina små Husfrejor upptog all min vakna tid och uppmärksamhet, trots att jag naturligtvis kunde skriva samtidigt – om så krävs behärskar jag nämligen den från Allfader Oden stammande skrivkonsten och runorna nästan i sömnen, instinktivt och utantill. Det sitter i generna – kanhända !
Kulturfenomenen må vara nutida, javisst – men deras utövare ljuger inte, påstår sig inte var någon del av någon påstådd, men falsk ”forn sed” men talar fortfarande sanning om vad de gör, och däri sitter det viktiga. Up Helly Aa är som det Keltiska Imbolc en helig uppståndelserit, en förberedelse inför den vår som skall komma, en hyllning av Brigid eller Freja, som är samma gudinna i lokala tolkningar, men samma Hestas eller Vestas härd – och med eld skall firas, när vintern går emot sitt slut och våren börjar.
Kaxa Asa-Brasa ! Firas värdigt, det som firas skall – låt oss även bränna Koran och Bibel – Knall och Fall !
I Lerwick, på Shetland hålls den största ceremonin, en spelad eldbegängelse av den siste frie Nordiske Jarlen av Shetland, med hela hans hird som drar genom staden – fortfarande i symbolisk form. Och ”Groundhog Day” är fortfarande firad till åminnelse av murmeldjuret Punxsutawney Phil – som symboliskt lyfts upp och hälsar solens flammande eldklot just idag.De kristna, muslimerna och Abrahamiterna i gemen blir förstås väldigt skrämda och rädda av allt det här, eftersom dessa Hedniska ritualer avviker från deras blinda Monoteism, och deras närmast totala oförmåga att förstå varje religion eller andligt uttryck, som avviker från deras egna. Dessutom fruktar de kristna alltid sitt eget helvete och den eld, de önskat åt andra, medan Hedningarna vet att elden kan bemästras, att den inte är något farligt, och att den skyddar och renar.
På Shetland, i Skottland och på Orkney bejakar man nämligen det Nordiska ursprunget och de Nordiska traditionerna – vilket den nutida Svenska Nomenklaturan och de styrande i vårt samhälle aldrig gör. Istället hatar och förbannar de allt Nordiskt, och förföljer hänsynslöst allt som kan ge oss rötter, stolthet och förmåga till självständigt tänkande, eftersom de vill ha oss till valboskap, blinda och andäktigt fromma, antingen den totala underkastelsen kommer med någon påstådd Jeschua ben Yussuf, eller kanske med Allah.
”Världens Historia” inleder sin text med att tala om ”offer” – samma kristna skräck och hat-propaganda som alltid, med andra ord. Ifall de okunniga och dumma brödskribenterna bara konsulterat en enda källa till, och bekvämat sig till elementär källkritik och grundforskning, hade de kanske kunnat komma någonstans, andligt och mentalt sett – men nej, nej.. de var förstås för lata och oföretagsamma, likt de flesta sorgliga svenskar av idag.
”Stones of Stenness” är förstås ett megalit-monument, riktigt nog – och byggt redan under Hebridisk bronsålder, för över 3000 år sedan. I och för sig har man firat festmåltider på denna plats – det enda ”offer” som någonsin ägt rum där – några andra arkeologiska bevis finns inte – ben av boskap, får (den största andelen – glöm inte vad Imbolc är för slags fest för kelterna) samt ben av varg och kanske hund – som aldrig ätits, men däremot begravts – har hittats på platsen. Men – aldrig någonsin ben av människor, som i de kristna halvparanoida skräck-fantasierna om Gamla Uppsala och så vidare, och så vidare i all bigott förljugenhet, ja halleluuja… Att äta biff eller fårkött är inget större ”offer” och knappast konstigt, för det gör de flesta kulturer idag också, utom halvgalna ”Veganer”, Hel-galna Gretor och därmed likställda..
Måltidsresterna upphörde i alla senare kulturlager. På Vikingatiden, när Shetlands, Orkneys och Skottlands nutida inbyggare fick nytt blod och kanske 30-40% av sin befolkning kom Nordborna, och därmed en mycket mer utvecklad civilisation än under bronsåldern. Nu åt man inte inom stencirkeln, utan iakttog vad vi skulle kalla god hygien på vad man insåg var en större kultplats, och något man ville bevara. Nu firade man bara giftemål på platsen istället – så vitt vi vet – och hedrade Freja – samt Diserna – just i den årstid då vi nu befinner oss – och under Midsommar, samt sommarhalvåret.
”The Odin Stone” enligt en bild från 1800-talet
Lokal tradition vet att berätta, att den såkallade Odens sten – som fortfarande står kvar ungefär i mitten av det enorma ”stenskeppet” – vi rör oss inte med en cirkel – utan just ett skepp – som Ales Stenar – ingen ”ellips” – var till för giftemål, ätter eller klaner emellan. På ena sidan stenen stod brudens familj, på den andra sidan stenen brudgummens. Brud och Brudgum – man och kvinna som det skall vara (något annat är inte fruktbart, eller ens hållbart, för på andra sätt blir inga barn gjorda – detta handlar om elementär mänsklig biologi, och har man inte ens förstått det, kan man lika gärna gå och hänga sig, eller bli given åt Oden.. ) skakade helt enkelt hand – som Nordbor alltid gör – genom hålet i stenen – som sitter på ungefärligen rätt höjd – grästorven har förstås vuxit på tusen år – och se ! – hålet är precis lagom stort för att detta skall gå att genomföra. Inga ”dragningar” åt lungsiktiga eller rakitis-sjuka barn från Englands Viktorianska industri-städer här inte – för sådant fanns aldrig på Orkneys öar – där luften var frisk, och gräset städse grönt.
Bara skönhet och glädje, som det är och skall vara – och visst inte ”offer” därför att giftemål oftast inte innehåller något sådant. Min muslimska grann-fru säger visserligen att om man gifter sig med fel person, kan det förgifta hela livet – men Islam har ju bara sina ”hedersmord” och ”balkongflickor” som vi alla vet – och inga skilsmässor – vilket däremot var fullt möjligt i Norden redan under Sagatiden, och långt tidigare.
I tusentals år har Stones of Stenness fortsatt att vara en helig plats, orörd och stilla i ett nästan lika orört landskap – bortsett från modern färjetrafik på behörigt avstånd, långt borta vid horisonten. Men – så var det då de kristna rövhålen, markägarna och allt det andra. Allt som de kristna och Monoteisterna rör vid, förstörs, ödeläggs, går käpprätt åt Hels Vite – och allt det sköna och goda i livet, spolieras helt när denna ohyra i människohamn kommer sättandes.
Jag citerar:
In December 1814 Captain W. Mackay, a recent immigrant to Orkney who owned farmland in the vicinity of the stones, decided to remove them on the grounds that local people were trespassing and disturbing his land by using the stones in rituals. He started in December 1814 by smashing the Odin Stone. This caused outrage and he was stopped after destroying one other stone and toppling another.[8] The toppled stone was re-erected in 1906 along with some inaccurate reconstruction inside the circle
”Sådana kristna har vi – Sade bonden om Svinen” är ett svenskt ordspråk.
Men – ännu stod och står the Stones of Stennes upprätt, likt fria hedniska män och kvinnor. Igår var en Odens dag – Idag är en Tors för styrkans – i morgon var en dag för Frigg – i Västnorden och på Orkney – fast i Svea Rike gällde då som nu något annat. Men visste ni att ”Odens Flisor” finns som skepps-sättning i Sverige, både på Öland och i Västergötland, och att man i samma Västergötland haft en ”Sankt Odens källa” strax efter reformationen. Hur kristen var då Västergötlands befolkning månne, på en skala från 1 till 24 ?
Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Bara hedendom och polyteism består och återstår, för det är det enda vackra, naturliga och sanna här i Världen.
I morgon firar många Asatroende, främst i USA och en del anglosaxiska länder, Raud den Rammes dag. I Sverige är denne fulkeskung från Hålogaland eller Nordligaste Norge bortglömd, men i Norge firas han också, mest beroende på de odödliga passager som finns i den fullt historiska Olafs Saga Tryggva, eller berättelsen om den kristnade kung Olaf Tryggvason, och hans många illdåd emot hedningarna. Raud den Ramme, som på Engelska kallas ”Raud the Strong” – en smula felaktigt, därför att en man som är ”ramm” eller flink i nävarna också är rörlig och smidig, och visst inte bara stark i största allmänhet.
Han var också Gode och en firad sejdkarl, och ägde tillika ett stor drakskepp som hette ”Ormen” och det var större än något skepp, som kung Olaf senare kom att äga; ty vid denna tid var ”Ormen Långe” med sina 34 årpar ännu inte byggd.
Det betyder att Rauds drakskepp måste ha haft närmare 35 meters längd eller mer, och rymt närmare 100 mans besättning – och kanske är det inte omöjligt att finna spår av det eller hans gravhög ännu, för enligt Heimskringla bodde han invid Saltströmmen på två öar som hette Gylling och Häring – idag finns det två orter som heter Godönäs och Löding i närheten, och ortens topografi ser delvis annorlunda ut än under 900-talets sista år, när kung Olaf bestämde sig för att slakta och plundra de sista självständiga Jarladömena i Norr. Man kan bara tänka på de skepp man fann i Sydnorge under 2019, och som ingen trodde att det var möjligt att återfinna, ända tills nu. De var från 800-talet (se bland de tidigare inläggen) och långt över 25 meter de också, även om de kanske inte kan kallas ”Drakar” – ty ett sådant skepp skall ha minst 32 bänkar.
Alltnog, Raud den Ramme och hans folk mötte kung Olaf i öppen strid, och även om sagan säger att de ska ha besegrats, kom de helskinnade därifrån och seglade så bort genom att kryssa mot vinden, och det gjorde de så skickligt och bra att ingen kristen kunde följa efter dem, och Olaf började då ljuga för sitt eget folk och säga att det var trolldom.
Saltstraumen, inåt land förbi Bodö, som där ser ut idag. Här finns ett mäktigt tidvatten, som hindrade de kristna att komma fram, och trakten har varit befolkad av Nordmän sedan romersk järnålder
Hålogaland var isfritt till och med under den senaste istiden, och öarna på Ofoten var redan då bebodda. Man har hittat brödsäd från långt före kristus och spår av långhus, som visar att Hålogaland var färdigkoloniserat och bebott av Nordmän – inte samer och därmed likställda – under bronsåldern och vidare framåt. På Bodö-näset har man hittat minst 30 större gravhögar av sydnorsk typ, som visar att man var ett självständigt rike i norr med rika förbindelser mot resten av Norge och andra delar av Världen, men de kristna slog sönder allt detta. Raud blev belägrad på sin egen gård, och man ville tvinga honom att anta kristendomen.
Han vägrade, och förblev hedning in i det sista. Då befallde kung Olaf att man skulle trycka in en huggorm i ett avsågat dryckeshorn, och så petade man med en glödhet järnten i hornets ena ände. Då kröp huggormen ned i svalget på Raud, för man satte hornet framför munnen på honom, och så åt sig ormen in i hans inälvor, och därav förblödde och förgiftades han inifrån, medan de kristna njöt av anblicken och hånade honom. De flesta av Rauds egena män torterades sedan ihjäl av de kristna på olika sätt, bland annat genom att brännas på bål eller av att plågas till döds med glödande järn.
Olaf Tryggvason stal Rauds skepp, och en del säger att det var den mindre ”Ormen” som ännu fanns när slaget vid Svolder till slut stod, och Norrmän, Danskar och Svenskar till sist gjorde gemensam sak emot de kristna, och tog en rättvis hämnd för Raud, hans folk och många andra, hela Norden alltöver. Olaf plundrade och stal också ansenliga rikedomar, och det första de kristna gjorde, när de kom ill Halogaland, det heliga landet i Norr, var att bränna ned alla gårdar och lägga hela landsändan öde. Det ”Thule” redan Pytheas talade om, långt före kristus, och det Midnattsolens och Midnattsmörkrets land i Norr, som Prokopios och andra Byzantinska historiker beskrev, har av många identifierats med Rauds glömda land, och många hedningar flydde som vi vet över till Island, där Asatron aldrig riktigt dog ut, utan finns kvar än idag.
Raud föll som en god man, och han representerade en god och rättvis sak.
Hans minne lever och firas än idag, som vi kan se. Och Asatron är inte bortglömd. Män kan falla, och gårdar och bygder brinna, men man kan inte förinta ett starkt och enat folk, eller dräpa dess tro.
Sann tro och sanna gudar skall alltid finnas kvar.
Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.
Hedniska Tankar 