Stäv

Kreativitet är en gåva från Freja, men driften att tjäna pengar är av Loke” säger mig en av mina Diser. Asynjorna, som vakar från himlen. Detta sägs med Vör eller Vars röst, hon som varsnar och ser.

Från ett annat hål hör jag Hlin, vars röst lenar och skyddar. Hon säger mig att ensamhet och tankefrihet idag blivit en lyx, som är värd att värna. Hennes namn har med växten Lin att göra, men inte trädet Lönn, som tanklösa etymologer utomlands har föreställt sig. Och mitt skapande fortsätter, trots alla dem som söker beröva mig det, och även själva livet.

Jag har låtit anskaffa en säkrare dörr, som stänger ute den genomträngande stank av sopor och avföring, som sprider sig från en av grannlägenheterna, och dessutom det dagliga vrålandet från granne nummer tvås arabiska tonårsdotter. Jag klandrar henne inte alls, ty jag känner starkt för ungdomen. Kanhända håller hon på med en frigörelseprocess av något gängse, bizarrt slag; och man får hoppas att hon kommer till sans och en Nordisk livsstil så småningom, trots sitt ursprung och sina föräldrar. Dörren är brandsäker, i alla fall så brandsäker som det går att få, men inte sprängsäker eller skjutsäker.

Statsministern i vårt land, den store Ledaren-Svetsaren satt igår i Tv och gullade med någotslags värdinna, i ett TV-program nomenklaturan och dess lejda kreatur hade beställt. Men han hedrade inte den 33-årige polismannen Anders Danman, som sköts ner av en minderårig invandrare i Göteborg, utan vände fegt den fallne ryggen.

Man frågar mig om Disers och Asynjors makt behövs i vardagen. – Ja, svarar jag, för här går allt på makternas försyn, de sanna makter som regerar tillvaron, vill säga. Och i Landet Löfvén blir friheten och skapandet alltmer kringskuret, begränsat och närapå förstört. Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen, medan Nomenklaturan fortsätter skada hela vårt land.

Dundraren

Igår föll 34 mm regn under tre timmar på den ort, där jag vanligen vistas. Det var åska i luften, och jag kände på mig att åskan strax skulle slå ned, redan när den första blixten träffade, en kilometer bort. Och det var nog tur, att jag som Hedning fick denna förvarning och tillfälligt sökte skydd för regnet inuti en byggnad. Ett trettiotal personer gjorde inte det, och fick uppleva hur blixten slog ned ungefär 5-6 meter från dem – men dessbättre blev ingen skadad, denna gång.

De flesta personer som träffas av blixtnedslag, överlever dock i nio fall av tio, enligt vad statistik lär visa. I Sverige lär det vara ungefär 5-6 personer varje år som får hög Voltampere genom kroppen, och ändå överlever. Mötet med blixten är ett möte med Tor själv, en epifani, en gudsuppenbarelse, för det finns gudar i naturen, som varje hedning vet. De flesta som träffas av en blixt får också bestående effekter, och i hela Världen lär det vara närmare 24 000 personer som varje år träffas av en blixt – och deras liv blir sig aldrig riktigt likt igen, när de fått en uppenbarelse av naturkrafterna.

Jag har en kollega, som berättade om när en signalist träffades av en blixt, och hans metallförstärkta kängor bokstavligt talat exploderade. Ofta händer det att blixten ”går ut” vid ett metallföremål, eller fötterna. ”Sidoblixtar” och spänningsskillnader i marken kan också leda till ”snuddträff” för de som inte aktar sig i tid.

Nycklar, mynt och andra metallföremål som finns i närheten av en mänsklig kropp kan också hettas upp, och ge svåra brännskador – om inte blodkropparna i kroppens kapillärer förångas och ger upphov till en del intressanta mönster på huden, sk ”Licthenbergska figurer” som denna bild visar – vanligen bildar de också trädliknande eller blixtliknande mönster.

Sådana mönster uppstår redan när man står i närheten av en blixt – en direkt träff kan slita kläderna av en person, förånga vatten eller svett på kroppsytan och ge upphov till ännu värre skador, och ändå finns det dem, som överlevt en direkt träff av blixten ända upp till sju gånger. Bevis finns för att tusentals människor över hela Världen verkligen fått sina liv förändrade av Tors åska, och ändå är de flesta dumma amerikaner och engelsmän, som inte ens inser, att det var Tor som utvalt dem, så att de kunde förändra sina liv.

Vad Tor gör, är stora ting – men som Hedning hade jag alltså tydliga föraningar, och överlevde helt oskadd. Inte ens mina många fiender verkar kunna förgöra mig, när jag har Asa-Tor själv på min sida – så tolkar jag himlens budskap.

SVT rapporterar idag om hur den Frikyrkliga sk ”Ansgarii-Kyrkan” i Jönköping helt utplånades igår och brann ned till grunden till följd av ett blixtnedslag. Ett tydligt tecken bland många, som visar Tors missnöje med Ansgar och Kristendomen – och vem vet – kanske kommer den snart försvinna…

Såhär gick det med Ansgarii-Kyrkan i Jönköping. Den försvann med ett enda hammarslag…

Stonehenge räddat – till 2023

En positiv nyhet har i alla fall inträffat i sommar. Enligt vad ”The Times” i London, samt även BBC meddelar, så har domstolen i Storbritannien äntligen gett sitt utslag i frågan om vägtunneln under Stonehenge, som hotat att förstöra ett UNESCO-skyddat Världsarv för all framtid. Svenska media – med dess underhaltiga journalister – totalvägrar att ta upp nyheten, som är av avgörande betydelse för hur Världsarv hanteras på hela vår Jord, eller för hur det alls skall kunna ske någon som helst form av kulturminnesvård på vår planet i framtiden.

För övrigt kan jag bara hänvisa till vad jag tidigare skrivit i ämnet här och även här, samt hur de samfund och föreningar i Sverige som rimligen borde intressera sig för saken – eftersom de säger sig företräda en hednisk folkrörelse – hela tiden ignorerat det hela.

En brittisk domstol har nu slagit fast, att The Secretary of Transport, mr Grant Shapps, uppträtt fullständigt IRRATIONELLT och dessutom OLAGLIGEN godkänt ett vägprojekt, som skulle förstöra ett oersättligt världsarv.

UNESCO har beslutat att tilldela Storbritannien en skarp varning, och kommer eventuellt att ta upp Stonehenge på sin särskilda lista för Världsarv, som nu hotas av förstörelse. Man kan jämföra med hur Talibaner i Afghanistan sprängt sönder tusenåriga Buddha-statyer där, eller muslimska fanatikers försök att totalförstöra Egyptiska muséet i Kairo.

Utslaget i Englands högsta domstol, kan visserligen överklagas av den mäktiga väglobbyn, men Domaren, the Right Honourable Justice Holgate, har redan slagit fast att den brittiske Transportsekreteraren, Grant Shapps, agerade IRRATIONELLT och dessutom bröt emot Brittisk lag på flera punkter, när han försökte godkänna vägprojektet.

Transportministeriets utredning av vägdragningsfrågan har helt enkelt varit underhaltig och bristfällig på flera punkter, samt strider helt emot UNESCO:s föreskrifter, och därmed kränker man också internationell lag.

Flera alternativa vägdragningar, exempelvis längs A360 – B 3086 och ”The packway” är möjliga, precis som skissen ovan visar. Detta skulle visserligen bli en omväg på ca 1,5 km för en ny motorväg, men i så fall behöver man inte bygga några tunnlar överhuvudtaget, och kan nöja sig med betydligt lägre anläggningskostnader. The Save Stonehenge World Heritage Site, en frivillig organisation bestående av arkeologer, vetenskapsmän inom flera olika ämnen samt inte minst den brittiska allmänheten och även jag själv, har redan samlat över 100 000 namninskrifter mot projektet, och samlade tidigare i år in de över 50 000 GBP, som krävts i rättegångskostnader för att alls ifrågasätta projektet.

Väglobbyn har ännu inte gett upp, men någon byggstart kan överhuvudtaget inte bli av förrän tidigast 2023, och till dess är alltså en av Världens viktigaste hedniska minnesmärken räddat åt framtiden. SSWHS har hela tiden betonat, att man inte är emot vägtunnlar i sig. Förutsatt att man kunde enas om en tillräckligt lång tunnel på tillräckligt stort djup, under HELA Unesco-området, så vore det till fyllest, men Storbritanniens samlade budget för infrastruktur tillåter inte sådana utgifter, eftersom det här naturligtvis bara är ett i raden av nationella vägprojekt.

BBC citerar John Adams, ledare för SSWHS:

We could not be more pleased about the outcome of the legal challenge. Now that we are facing a climate emergency, it is all the more important that this ruling should be a wake-up call for the government. It should look again at its roads programme and take action to reduce road traffic and eliminate any need to build new and wider roads that threaten the environment as well as our cultural heritage.”

Den inflytelserika brittiska tidningen ”The Guardian” citerar Professor David Jacques, en av de forskare som protesterat emot vägprojektet:

”It would be better if they owned up to the fact that they and the government acted unlawfully and irrationally to push through this vanity project that would have caused proven harm to one of the world’s premier world heritage sites. Instead, they are both choosing to save face by continuing to waste money on a scheme which has been entirely discredited by all impartial planning adjudicators. The choice to reduce international aid, for example, yet to still press ahead with feeding this white elephant is a disgrace and will continue to harm Britain’s moral authority in the world.”

Också här i Sverige agerar Regeringen omoraliskt, och  irrationellt när det gäller UNESCO Världsarv.

Uppsala Högar, själva symbolen för Riksenandet och det viktigaste Hedniska minnesmärket i Sverige överhuvudtaget, tillåts inte vara Världsarv, utan har våldtagits och vanställts av kristna. Man utnämner sju stycken mätpunkter ur den sk ”Struwes Meredianbåge” till Världsarv, vilket är fullständigt ointressant för alla svenska medborgare, och heller inte heller bevarar 1800-talets geografiska mätningar åt eftervärlden, eftersom ”bågen” har 265 mätpunkter, där alla utom 7 ligger helt utanför Världsarvet..

Man utnämner Ritningsarkivet i Stockholms Kommun till Världsarv, men struntar helt i att bevara de arkitektoniska miljöer, som dessa ritningar representerar. Länsstyrelsens Skötselplan vid Gamla Uppsala har helt ignorerats av ”Svenska” Kyrkan, som huggit ned flera av de vackra ekträd, ni ser på bilden ovan – och träden ligger inte ens på kyrkans mark, utan på mark som tillhör staten och Fastighetsverket. Man ställer upp ”Påvestenar” och katolska altaren rakt framför högarna. Man inrättar inte mindre än två påstådda ”meditationsplatser” som smyckas med kristna inskriptioner eller fem meter höga, stora svarta träkors. På det här sättet våldtar och förfular Svenska Kyrkan ett helt kulturlandskap, och NAS – Nordiska Asa Samfundet – genomför fortfarande en namninsamling för platsens bevarande.

Mycket finns ogjort, när det gäller en värdig kulturpolitik och kulturminnesvård runt om i Världen – Stöd utropandet av Gamla Uppsala till ett oförstörbart Världsarv, kasta ut de kristna och ta bort ”Påvestenen” !

Disney och Forn Seds-BLUFFEN – gå inte på sådant TJAFS !

Jag har tidigare detta år tagit upp Disney och Marvels nya Tv-serie ”Loki” och andra kulturimperialistiska dumheter, från alla dem som vill förvanska och trivialisera våra fäders tro -som var just en TRO i betydelsen ”Trua” på norröna – och inget annat.

Nu tar till och med SVT, eller Statstelevisionen upp det faktum att inte mindre än 100 000 personer över hela Världen skrivit på ett upprop emot Disneys fega försök att varumärkesregistrera våra gudar, och på otillbörligt sätt tjäna pengar på dem.

I inslaget intervjuas bland annat patentjuristen Sanna Wolk, som dock demonstrerar sin fullständiga okunnighet om Asatron. Hon säger bland annat i det programinslag som producerades i morse, att Tors Hammare Mjölner skulle vara gjord i sten, vilket är BRISTANDE ALLMÄNBILDNING och FEL I SAK. Varenda skolbarn vet ju, att Mjölner är SMIDD och därmed gjord i järn – närmare bestämt av de två dvärgarna Brokk och Sindre, Ivaldes söner, dessa ”kosmos byggmästare” och upprätthållare, som Loke slog vad om sitt eget huvud med.

Gullinbursti, Odens spjut Gungner, ringen Draupner och Skidbladners skepp, var bara några av de gåvor, som naturen gav åt Asar och Vaner..

Enligt Lokes vad skulle Brokk och Sindre aldrig gå i land med att skapa tre goda gåvor åt gudarna, och till yttermera visso förvandlade han sig till en bålgeting och stack Brokk, medan smidet ännu pågick- därför blev hammarens skaft som alla vet för kort. Loke förlorade riktigt nog vadet, men när Brokk och Sindre ville ta hans huvud i pant, svarade han att intet var bestämt om nacken, så den fick de inte hugga av. Då sydde de ihop hans lögnaktiga mun med en syl och en rem istället, och den rem varmed Lokes mun blev igensydd, kallas Vartare, för så fick Loke variga sår kring sina läppar, och de såren varar än.

Att denna sägen varit allmän i forntiden har vi arkeologiska bevis för, bland annat i form av stenen från Snaptun, som verkligen hittats i en smedja – den hade ett hål för en bälg, som skulle föra luft rakt in i smedens ässja, och på den stenen syns mycket riktigt Lokes ihopsydda mun..

Allt detta har SVT:s okunniga journalister inte reda på, uppenbarligen – men vi sanna Hedningar och Asatroende vet. Sant är emellertid också, att dessa satans kulturimperialister och amerikanska lögnare aldrig aldrig kommer att kunna sätta sina skändliga Copyright-märken på den Nordiska Kulturen, en kultur som aldrig varit deras och som inte kan köpas eller säljas för pengar.

Det sprids många grova lögner på Internet just nu. En av de mest seglivade och spridda är att det skulle funnits något som hette ”forn sed” eller ”forn sidr”, fast det är en kristen spe-glosa från 1200-talet, som bara finns i tre enstaka källor.

Våra förfäder talade aldrig någonsin om sin TRO som en SED, alltså en mekanisk upprepning utan mening och innehåll. Tvärtom var ordet Tru, som i Engelskans Truth fgör sanning och tyskans Treue eller Trofasthet allmänt kända begrepp, och så skall det förbli.

I våra dagar har ordet fornsed smutsats ned och förflackats, och mest kommit att användas om en skabbig liten politisk vänsterrörelse, med tycke av Mulle-skola eller Miljöpartiet. De mer än 5000 registrerade medlemmarna i Nordiska Asa Samfundet vill inte ha med sådan smuts att göra, och det vill jag inte heller !

Notera detta, kära Statstelevision !

Ivar Arpi rapporterar från ”Landet Löfvén” – den infantiliserade, ”köns-dysforiska” lekstugan – och blir HATAD av PK-etablissemanget. (Jamen Tjänis – KÖNIS !)

”Landet Löfvén” är ibland det löjligaste av Jordens alla länder. Det visste vi redan för flera år sedan, när vår nuvarande Statsminister ”Lilla Greta-mässigt” stod rakt fram i FN och skämde ut inte bara sig själv, men hela vår nation och alla oss etniska svenskar genom att våga påstå, att just han skulle leda Världens första ”Feministiska Regering” som skulle företräda en ”Feministisk Utrikespolitik”.

Tydligen blir det aldrig någon måtta på PK-flosklerna.

Men den 7 Maj i år avslöjade den välskrivande ledarskibenten Ivar Arpi – som numera fått sparken från Svenska Dagbladet, och omilt avlägsnats därifrån, inklusive dess ledarsidor, efter vad det ser ut – hela det ”Köns-dysforiska” Dagis-landet, och hela detta arma (S) märkta byke. Den falska nomenklaturan, och alla dess kreatur.

Sverige har blivit ett land där man INTE FÅR kalla Kvinnor för Kvinnor, och inte säga att de har Kvinnliga kroppar… Varför all denna MUSLIMSKA FUNDAMENTALISM – Eller vad är det fråga om ?

Ingvar Arpi – denne gode, kärleksfulle man – råkade på sin Twitter-sida observera, att till och med Vårdguiden – detta i Covid-tider så centrala informationsorgan, ”bakvägen” försöker lansera judeo-kristna och Abrahamitiska värderingar i det svenska språket genom ett slags muslimsk ”Newspeak” eller Köns-dysforisk ”Sharia” enligt vilken man inte får kalla biologiska kvinnor för just kvinnor, inte säga att de är kvinnor och inte tala om deras kroppar som just kvinnliga.

Varför allt detta kvinno-hat, till och med i Regeringens informationskanaler ?

Varför kommer allt detta nu – i FREJAS månad ?

Gudinnan FREJA vill att DU skall vara Heterosexuell, och dyrka Herren Frej och Gerd – samt Freja själv (Hedniskt konstverk, aningen inspirerat av Gustav Klimt)

 

En större kulturdebatt -efter svenska ”ankdammsförhållanden” – har redan utbrutit om saken. Kön är en Biologisk realitet, inte en ”social konstruktion”. SVT och dess journalister verkar inte ens medvetna om hur den mänskliga biologin faktiskt fungerar, och det faktum att vi bara har TVÅ kön, och inte 64..

Till och med den kristna nät-tidningen ”Världen Idag” har reagerat, och påminner oss alla om att det i den kristna Bibeln står att ”gud skapade människorna till man och kvinna, ja till kvinna och man skapade han dem”. Han skapade dem inte till Adam och Nisse, och heller inte till Efva och Eva, Federley och Könis eller för den delen till Eva och Adolf…

För, som dess ledarskribent skriver:

Hur är detta ens möjligt i en tid när mäns våld mot kvinnor samtidigt är en stor fråga i debatten? Här finns ingen ände på dårskapen och inkonsekvenserna.

Men, invänder förespråkarna, på vilket sätt skadar det dig att bli kallad ”person” i stället för ”man”? Eller att ”hon” och ”han” byts ut mot ”hen”? Vad är problemet?

Svaret är uppenbart. Det mänskliga tänkandets signum är att kunna göra distinktioner, att kunna urskilja. Logikens grundregler handlar om detta. Som identitetslagen (A är lika med A) och motsägelselagen (A är inte detsamma som icke-A). Att upphöra med distinktioner innebär en intellektuell tillbakagång. Spädbarn upplever från början en symbios med mamman, men lär sig att gradvis uppfatta sig själv och sedan börja urskilja en distinkt verklighet, som kan kategoriseras med hjälp av språket. Till den verkligheten hör att människan finns i två grundversioner, kvinna och man.

Som varje författare vet är språkets uppgift att avtäcka verkligheten, inte att dölja den. Att beskriva existensen så ärligt, naket och precist som möjligt. Att förhindra språklig precision innebär en kulturell tillbakagång. — — Verkligheten är sådan den är, oavsett enskilda upplevelser eller enskilda variationer. För att beskriva den verkligheten är kategorierna man och kvinna relevanta. Ignorerar vi det lägger vi inte bara intellektet och kulturen i skugga – vi separerar oss också från historien, konsten och litteraturen. Ja, från alla som levt före oss och som talat om varandra som kvinnor och män.

Det finns frågor som inte är värda att slåss för – och så finns den andra sortens frågor. En civilisation som inte talar sant om verkligheten gräver sin egen grav.

  • Stefan Gustavsson, ”Världen Idag” 12 Maj 2021

Redan våra biologiska förfäder – för de av oss som är etniska svenskar dvs – och det gäller de 80 % av Sveriges nuvarande invånare, som är och förblir det svenska folket – visste att vi har två kön, och att det är bara och endast bara genom dessa två kön som nya människor och nytt liv kan skapas och bli till, för så var det på deras tid och så är det i vår tid också, trots försök med artificiell inseminering.  Annars får vi nämligen inget gott föräldraskap utan bara en massa ”könsdysforiska” såkallade ”Regnbågsfamiljer” typ familjen Federley, eller för den delen Lokes avföda – för Loke finns också, och honom kan man ju gå hän och sälla sig till, ifall man nu verkligen vill.

”Ask och Embla” står staty på stora torget i Sölvesborg. Askträdet och Almträdet, ur vilka Asarna Oden, Vile och Ve – eller Oden, Höder och Loke skapade det första människo-paret. Oden är Intellektet eller Hugen, Höder är känslorna eller ”Hamnen” medan Loke är Livskraften, Kroppen.

Forskare har redan konstaterat att sk ”könsdysfori” eller störd kroppsuppfattning, oförmåga att uppfatta verkligheten osv ofta är tecken på grav sinnessjukdom eller flera allvarliga psykiatriska diagnoser, även om det i och för sig inte alltid behöver vara så. Att samhället – och Vårdguiden – skall behöva erbjuda dessa beklagansvärda och störda individer fria ”könskorrigeringar” eller dyra plastikoperationer, gratis hormonbehandling redan som barn osv är helt onödigt, och dessutom ofta direkt skadligt för ”dysforikerna” själva, som har 13,7 % större dödlighet än befolkningen i övrigt, och dessutom tycks mer självmordsbenägna – föga förvånande – deras livsstil ”håller inte ihop” – varför det är komplett onödigt att försöka bygga om hela samhället efter denna lilla 0,6 % stora minoritet..

Oden – Lodur – Höner – eller Oden/Loke/Höder skapar de första människorna enligt Eddan (teckning av Lorentz Frölich, Danmark)

 

Den nordiska berättelsen om de första människornas skapelse utvecklades före kristendomen, och helt utan påverkan från den – för tanken om Asken – av vilken man gör spjutskaft och handtag till vapen, och Almen som ett kvinnligt trädslag, av vilket man gör skålar, husgeråd och rorkulten till båtar, kölar och mycket annat, fanns långt långt innan kristendomen – och på våra hällristningar syns aldrig samlag mellan män, eller  mellan kvinnor – vad det nu kan bero på – det fanns förmodligen inte i Hällristarnas föreställningsvärld, att något skulle gå till på det förvända och bakvända viset – i alla fall ansåg man inte det för mödan värt, att ens försöka avbilda det. (Den som inte tror mig, kan gärna försöka komma med adekvat motbevis)

Sunda religioner skapar sunda samhällen – trots undantaget i form av Loke, denna komiske och demoniske figur. Kanske har Ivar Arpi, som flera gånger offentligt från sin Twitter-sida försvarat Asatron, också hört talas om honom, eller vad tror ni ?

Jag slutar detta inlägg med en liten modern Frejs-hymn, skriven av den amerikanske poeten Mark Mothersbaugh och popgruppen DEVO från det fjärran 1980-talet

Twist away the gates of steel
Unlock the secret voice
Give in to ancient noise
Take a chance on a brand new dance
Twist away the gates of steel
Twist away
Now twist and shout
The earth it moves too slow
But the earth is all we know
We pay to play the human way
Twist away the gates of steel
A man is real
Not made of steel!
But the earth is all we know
We pay to play the human way
Twist away the gates of steel
The beginning was the end
For everything now
The ape regards his tail
He’s stuck on it
Repeats until he fails
Half a goon and half a god
A man’s not made of steel
Twist away
Now twist and shout
The earth it moves too slow
But the earth is all we know
We pay to play the human way
Twist away the gates of steel
A man is real
That is how he feels !

Dagen Erik passeras – och var ligger Alvheim ?

Alfheim Frey
gáfu í árdaga
tívar at tannféi.

Ur Grimnesmáls 5:e strof i Eddan

”Alvheim Frej
gavs i årdagar
från Tivarna i tandgåva”

 

Igår var det som bekant Dagen Erik i den svenska almanackan, den dag som var tidpunkten för Frösgången eller bärandet av Frejs bild över åkrarna enligt Asatron – ett fenomen jag skrivit om förr i denna blogg. Först långt senare blev där en vandring med ”St Eriks skrin” genomförd av katoliker på åkrarna utanför Uppsala, men det var på  den kristna medeltiden. Alla svenskar är medvetna om att någon Erik Jedvardsson aldrig blivit erkänd som helgon av den katolska kyrkan, och även det skjutglada gäng av högerextrema, nutida katoliker som bildat sina egna högst konstifika ”ungdomsföreningar” i dagens Sverige,. Hoppas kan vi alltid… bäst vore nog om hela det katolska byket försvann ifrån Sverige. Vårt Sverige.

Nej, Eriksdagen har i år firats av de få – de som verkligen är makterna trogna – som vår vän Henrik Andersson i Västergötland till exempel – och andra Västgötar har också firat den på ett bra och värdigt vis. Det gäller inte minst Lokalhistorikern Bo Larsen i Göta-Älvdalen, för det är faktiskt där Alfheim eller Alvhem ligger, på riktigt.

Orten nämns i Grimnesmál i Eddan, och det är inte den enda helt verkliga och faktiska geografiska lokalitet som de facto nämns där, för även Järavallen, denna geologiska lämning från Litorinahavets tid nämns i Eddan, liksom Öresund – och det sker i Harbadsljod, färjkarlens och Tors ropade och ljudande dialog över sundet, om någon skulle undra. Tivarna, vars namn kommer av guden Tyrs namn – det var mycket riktigt Tisdag eller Tyrs dag igår – är ett annat namn för Asarna, och när Frej fick sin första tand, gavs han Alvheim i tandgåva – för på det sättet – med rika gåvor –  hälsade man inte bara den främste av Vaner, utan alla ättelägg som föddes in i en släkt, eller det Hedniska samhället.

Alfheim eller Alvhem existerar alltså faktiskt och på riktigt, nära Ale i Göteborgs dalgång, och nämns även i Beowulf-sagan, liksom dess kungsgård – i Gaeternas eller Götarnas rike. Där blommar vitsipporna och de skönaste blommor rikligt, som dessa bilder visar – och där låg en gång Frös eget Vi eller hans helgedom, som också är Frövi – en annan ort i Västergötland. Också i Norge finns Alfheim, de facto och i sinnevärlden, till exempel – för enligt vissa sagor var Alfheim en annan benämning på Ranrike, eller det hedniska Östfold och Bohuslän, sedda som ett landskap och en provins. Numera har till och med en idrottsstadium utanför Tromsö tagit upp samma namn, men det är förstås en annan historia.

Alvheim finns, inte bara som naturstig i Västergötland, utan som en fysisk realitet, överallt i den mänskliga tillvaron

Alvheim existerar alltså fysiskt, liksom den store Yngve-Frej eller Erik, den för evigt mäktige.

Men somliga förstår honom inte. De känner inte hans rätta namn, har ingen insikt i vår Nordiska natur, och de förnekar honom och hans blotta existens. De vänder sig bort från allt det sköna och det ljuva i vår Värld, ja till och med kvinnorna tycker de skall täckas över med stora svarta skynken, så att ingen man skall bli ”frestad” av deras vackra och björk-slanka kroppar.

Visste ni att ingen rätt-trogen Muslim får vara Florist, eller Blomsterhandlare och sälja blommor till oss Hedningar ? Joho, så är det – för det står i Hadhiterna – och jag citerar:

Inget ska säljas till otrogna i samband med deras högtider eftersom det innebär bistånd till deras osanning och godkännande av deras innoverade högtider. Det verkar vara tid för det nu, vissa uppmanar till någon blomsterhögtid. Det är inte tillåtet. Blomsterhögtider är inte tillåtna, de är typiska för hädarna. I islam har vi inte fler än två högtider: Fitr och Adhhâ.

Så talar de, dessa öknens skenheliga kolportörer, Västerlandets och Kulturens fiender i vårt land. De förnekar till och med markens blommor, själva naturen, ja allt vi etniska svenskar håller för heligt och sant. De hoppar och stampar på Herren Frej, och förstår inte hans innebörd och makt.

Vi får inte fira några blomsterfester säger de, dessa intoleranta imamer. Vi får alltså inte fira Valborg – som ärar Freja, Vanadisen – och som är en hednisk blomsterfest. Vi får inte fira Första Maj – som är en Hednisk Blomsterfest, i annan tappning. Vi får inte fira vårens intåg, inte sjunga maj-visor. Vi får inte fira Pingst med Pingstliljor ensingång, förmodar jag – och ingen Frösgång heller – allt för dessa ÖKNENS DYSTER-KVISTAR.

Inte ens Mors Dag, med Violer till Mor får väl firas – enligt denna Monoteistiska Intolerans, dessa Abrahamiter med sin Öken-religion och sin skägg-lurk till Profet ?

Eller har jag missförstått någonting här ? Utfärda då, kära Imamer, genast en Fatwa som hyllar Frej – och som godkänner och accepterar hans allmakt, allt vad han står för och allt vad vi ser i naturen så här års

För oss är ASATRON, och tron på Vanerna är den enda sanna religionen – den som passar i Norden, I Sverige, och i våra Svenska landskap. Inte alla kulturer är likvärdiga, inte alla kulturer hyllar samma sak och tänker på samma sätt – som vi kan se – och för mig gäller endast HEDNISKA TANKAR

Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de.” (Matteus, 6:28)

Det är så sant som det är sagt – Till och med vissa kristna verkar ha förstått det..

Dagen STYRBJÖRN

Idag har Styrbjörn namnsdag enligt den svenska almanackan. Namnet har ett fornnordiskt och Asatroget ursprung, och även om SCB uppger att endast 428 män i Sverige bär detta ädla namn, kan vi alla minnas Styrbjörn Starke av Ynglingaätten, vår urgamla svenska Kungaätt, som tyvärr inte regerar längre – till förmån för några inflyttade fransmän, som kom hit i början av 1800-talet… Medelåldern för namnbärarna är 52 år, och därför är det snart dags för en förnyelse av namnet, eftersom våra gamla, hederliga svenska och Nordiska namn på nytt brukar bli populära efter ungefär två generationer.

Styrbjörn delar sin namnsdag med Esbjörn, en kristen förvrängning av det gamla namnet Asbjörn, som är betydligt vanligare i Norge och på Island, och som betyder Asarnas Björn och inget annat. 494 män bär detta namn, och deras medelålder är 53. Båda namnen anknyter till det gamla bruket med Bärsärkar eller krigare i björnhamn, något som bland annat beskrivs i styckena om Bodvar Bjarke i Rolf Krakes saga.

På den svenska versionen av Wikipedia skriver den gamle professorn och E-mer-i-Thursen (någon ”emeritus” kan man ju inte kalla honom för) Lasse Lönnroth att Styrbjörn Starke inte skulle ha varit någon historisk person, fastän inget kunde vara felaktigare. Vad denna ”Lönnrothare” som alltid rotar i Lönn och snart sagt grisat ned hela Wikipedia skriver stämmer inte, utan är orsakat av akademisk avund och interna stridigheter.

Käll-läget vad gäller Styrbjörn Starke är nämligen ovanligt gott, för hans existens är bevisad av minst tre runstenar, I skaldepoesin, i en egen Sagatåt (Styrbjarnar þáttr Svíakappa) som bevarats i Flatö-boken från tidigt 1400-tal, och som många forskare anser kan ha varit rester av en hel Styrbjörnssaga. Eyrbyggja saga, den i och för sig mytiska Hervarar saga, Knýtlinga saga och Saxo Grammaticus nämner honom i Gesta Danorum och förutom det är han flerfaldigt omnämnd i Sturlassons ”Heimskringla” eller de norska Konungasagorna. Det har till och med upptäckts helt nya historiska urkunder – i Malmö av alla platser – som i detalj beskriver Styrbjörn. I den latinska krönikan Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, eller ”Biskoparna av Wolins bedrifter” som den polske forskaren Tomas Sielski upptäckte år 2019 finns flera intressanta detaljer om Styrbjörns liv, men hela detta verk har aldrig utgetts i sin helhet. Den Svenske forskaren Sven Rosborn vid Fotevikens museum nämnde detta verk i ett Youtube-klipp år 2020, men den akademiska forskningen i Göteborg vägrar alltså för tillfället att erkänna, vad som är etablerad sanning vid Lunds Universitet. Man blir påmind om poeten Gustaf Frödings berömda ord om att ”Det som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg

Visst är de väl märkliga, dessa Göteborgs-Marxister !

På 1970-talet, när Kulturmarxismen stod i sitt flor, ville man heller inte erkänna att Erik Segersäll, Styrbjörn Starkes farbror hade funnits, och ”skrev om” hela Sveriges och Svearikets historia till att börja med Olof Skötkonung, därför att han påstods vara den första kristne kungen. Sådant är uppenbart fördomsfullt och 100 % oetisk forskning. Man ville också diskvalificera Slaget vid Fyrisvall 985 som ohistoriskt, även om arkeologerna – liksom de tre runstenstexterna från Skåne – numera flerfaldiga gånger och genom många fynd bevisat, att det faktiskt ägde rum.

Styrbjörn Starkes död efter slaget på Fyrisvall, försommaren 985 som 1800-tals konstnären August Malmström tänkte sig det…

Styrbjörn Starke och hans söner och döttrar – som i England gav upphov till många kunga- och adelsätter – nämns också i Chronicon ex chronicis, en Världshistoria skriven av munken John av Worcester på 1140-talet. Vad som står på svenska Wikipedia stämmer alltså inte alls. Styrbjörn starkes existens är belagd av arkeologin, runstenarna och skriftliga historiska källor, varav det finns minst fem både inom och utom de Nordiska länderna.

Med hjälp av alla källor vi har, går det att rekonstruera Styrbjörns liv i detalj. Styrbjörn var son till Olof Björnsson av Ynglingaätten, som regerade ca 970 – 975 – hans far i sin tur var den kung Björn, som nämns i Rimberts krönika om Ansgars liv, och kung Björn blev mycket långlivad på tronen. Men Olof fick dela sitt rike med Erik, den blivande Segersäll, och dog enligt Flatöboken av ett ormbett, vilket kan vara sagans sätt att säga att han blev förgiftad eller bragt om livet av sin bror, som ville ha hela makten för sig själv. Styrbjörn – som vid den här tiden bara kallades ”Björn” rätt och slätt, växte upp på sin farbrors kungsgård som en frilloson eller en ”fostri” men ville av förklarliga skäl inte nöja sig med att vara en son i mängden. Han ansåg sig ha lika full rätt som sin far till riket, och vid tolv års ålder satt han ofta på sin faders gravhög, vilket var ett tecken till att han ville taga arv efter honom – att sitta ovanpå någons grav hade juridisk betydelse i dåtidens samhälle – så gjorde man vanligen inte ostraffat…

Ur den kände Historikern Anders Fryxells ”Berättelser ur Svenska Historien” 1828 – 1893

Enligt Flatö-boken skulle Styrbjörn som ung ha lekt med en hovnamn vid namn Åke vid Kung Eriks hov, och kastat en kappa över honom. Då råkade Åke drämma till Björn över näsan med ett dryckeshorn, men härav vredgades han så mycket att han slog ihjäl Åke – och den Mansbot eller böter som fick erläggas, lämnade den blivande Styrbjörn direkt till Erik som kung, och inte Åkes släktingar, varav man tydligt kunde se att han skulle bli en självrådig man så småningom, och tillika inte god att tas med.

Styrbjörn uppträdde nästa år på det stora Distinget vid Uppsala, blott tretton år gammal, i följe med Ulf Jarl, som antagligen var Eriks styresman över Västergötland och de viktiga Göta-landskapen, där Styrbjörn senare skulle ha sitt starkaste stöd. Han blev utmanövrerad vid tinget, och Upplandsbönderna förklarade honom som ovärdig att ta del i rikets styrelse fram till 16 års ålder. Då ingicks en politisk förlikning med Kung Erik, som skall ha begärt ut ledungen, och tagit till sina resurser ur Uppsala Öd – de kungsgårdar som var till för Försvaret av Riket, och som tillhörde kungen i Uppsala personligen. Styrbjörn – som han nu kallades – skall ha fått en flotta på inte mindre än 60 härskepp eller drakar med full besättning, och eftersom ett drakskepp hade minst 32 roddarbänkar, eller med andra ord minst 64 mans besättning, var nu Styrbjörn ensam chef för en militär styrka om 3840 man – vilket inte var fy skam, eftersom hela Ledungsflottan den gången lär ha uppgått till omkring 6000 väl rustade krigare.

Hela Historiska Romaner har skrivits om Styrbjörns liv utomlands, men här hemma i det land som var och är hans, har man förminskat och osynliggjort honom, och försökt radera ut honom ur den svenska historien, bara därför att han var hedning. Styrbjörn styrde först till Finland och Finska Viken, och säkrade den för sina och Sveakungens behov. Så kom han till Holmgård i Gårdarike eller Svitjod hin Mikla, alltså ”det stora Sverige” som Ryssland kallades i de isländska sagorna vid den här tiden. Vid 18 års ålder lär han ha hyllats som kung i Holmgård också, och blivit erkänd av furstehuset i Kiev, de mäktigaste av alla Ruser.

Allt detta skall ha hänt när Styrbjörn var 18 eller 19, och kanske sa han också som en gång Magnus Barfot av Norge och Skottland: ”Jag har kommit till er som en Härkonung och icke som en Stolkonung. Konungar är icke satta till världen för att leva länge här på Jorden, utan för att föra krig och skaffa sig evig ryktbarhet – så önskar också jag leva !”

Nu – säger Flatöboken, Hervarar Saga och Eyrbyggjar Saga samstämmigt med Saxo – detta är belagt ur av varandra fyra oberoende källor, således – kom han som 20-åring till Jomsborg, som vid denna tid styrdes av Palnatoke, Jarl av Skåneland och Harald Blåtands närmaste man. Skaldepoesin säger att han tog Jomsborg i öppen strid, men hur det nu än kan ha varit med den saken blev han och Toke snabbt allierade och de bästa vänner. Med på resan – och det hade hon varit hela tiden – var också Styrbjörns syster Gyrid. Om hon var yngre eller äldre än honom är inte känt, men Jarl Toke föreslog att hon skulle gifta sig med Harald Blåtand av Danmark, som nu var en gammal man, men ännu svår på kvinnor.

Och detta hände år 984, enligt vår tideräkning, medan Styrbjörn gifte sig med Tyra Haraldsdotter, hon som tidigare varit gift med Olaf Tryggvason, och nu bör ha varit omkring 24.

Krigarkolonin Jomsborg på Wollin i Polen, enligt en (av många) moderna rekonstruktioner

Styrbjörns lycka var nu gjord. Han styrde över Finland, Skåneland, Gårdarike eller Ryssland, de Baltiska Länderna och Polen, medan han tillika var allierad med Danmark, den tidens ledande Östersjömakt. Om han bara hade lyckats behålla detta välde, hade hela Nordens och Nordeuropas historia sett åtskilligt annorlunda ut, men nu ville Styrbjörn göra upp räkningen med Farbror Erik i Sveariket, den enda makt som fortfarande stod honom emot. Enligt Saxo hade Styrbjörn nu 200 drakskepp i följe, vilket bör ha betytt en flotta på minst 12 800 man.

Detta ska ha varit den största ansamling krigare som samtiden hade skådat, men enligt Saxo skulle också Harald Blåtand och Danskarna haft för avsikt att anfalla över Halmstad och upp längs Nissastigen, precis som på Saxos eget 1200-tal – för så gjorde danskarna före slagen vid Kungslena och Gestrilen på 1200-talets början, vilket alla historieintresserade förhoppningsvis kommer ihåg. Enligt de nyupptäckta Polska källorna – som i sina äldsta delar skall ha skrivits ned av en viss Avicio på 990-talet – alltså ungefär tio-femton år efter Styrbjörns död och därmed i stort sett samtida – de kan mycket väl vara grundade på förstahandsuppgifter av ögonvittnen, eller män som själva var med – skulle Styrbjörn själv ha haft 24 långskepp eller cirka 1536 man. Därtill kom 17 skepp under Sibbe den Gode från Själland – eller ytterligare 1088 man – som Toke Jarl av Jomsborg och Skåneland förmedlade, och så kom Skåningarna med 13 skepp, och Jomsvikingarna med lika många. Det gör ytterligare 832 plus 832 av det bästa och mest välövade manskap, som överhuvudtaget stod att få. Om detta är sant, skulle alltså Styrbjörns sista styrka ha omfattat minst 4288 man – vilket är en mycket rimligare siffra, än Saxos uppgifter.

Svenska historiker säger nu, att Styrbjörn skulle ha haft 5000 man under sitt befäl, när slaget vid Fyrisvall stod, på försommaren 985. Kung Erik, däremot, skulle ha haft ”tusentals” av sina hirdmän och Ledungen på plats, och om en ny ledung hunnit utbildas efter Styrbjörns avfärd cirka fem år tidigare – vilket vore det sannolika – vore de minst lika många till antalet som Styrbjörns män.

Erik Segersäll skulle ha Blotat och Vakat vid Odens Bild hela natten före slaget i Uppsala ”tempel” eller det stora Gudahovet, och han lovade Valfader, att alla män som föll i slaget skulle bli hans, medan Styrbjörn Starke, Skåningar och Jomsvikingar å sin sida anropade Tor. Erik Segersäll skulle ha kastat sitt härspjut över Styrbjörns skaror, och vrålat ”Oden äge er alla !” medan Styrbjörn hade genomfört den åtgärden, att bränna sina skepp nere vid föret, och alltså klart och tydligt visade sina män; att ingen väg ledde tillbaka, utan det gällde seger eller död.

Uttrycket ”bränna sina skepp” har som vi alla vet sedan dess blivit ordspråksmässigt.

Kungsängsliljorna, röda som mänskligt blod, blommar ännu på Fyris vallar – och enligt legenden växte de fram efter slaget… Nuförtiden är de Upplands Landskapsblomma.

 

Om danskarna någonsin tvivlat, vore ju detta en på sätt och vis rimlig åtgärd, och enligt den polska krönikan, skulle det ha avtalats så att Toke Jarl skulle varit den ledande i det rike som skulle bildas, medan Styrbjörn bara skulle varit dansk Jarl över Svea Rike. Så blev det nu inte, och vad Sibbe den Gode, Jarl Toke (som tycks ha överlevt, tillsammans med några Jomsvikingar) och Styrbjörn Starke, så kan de under sitt sista rådslag märkvärdigt nog ha sjungit någorlunda samma visa som punkgruppen ”Stockholms Negrer” och Mikael Alonzo – på den tiden han var trovärdig och innan han blev Socialdemokratisk partibroder – sjöng på 1980-talet, drygt tusen år senare i Svea Rike:

”När alla hade gått
och det var bara vi tre kvar
Och vi stod sida vid sida
Och vi lovade varann
Att stå upp för vad vi trott på
Och slåss till sista man…”

I denna anda gick de ut till strid, i denna anda beredde de sig på att dö eller segra för sin sak. Det sägs ofta att vinnarna skriver historien, och att de som förlorar blir bortglömda, men människor har än idag inte glömt bort Styrbjörn, och det enorma rike han kunnat skapa – om han haft framgång i sitt.

På Sjörup-stenen vid Ystad, mitt emot Jomsborg på den Polska kusten, står där ristat i sten, för evärdeliga tider:

Saxi satti sten þæssi æftiʀ Æsbiorn, sin felaga, To[f]a/To[k]a sun. Saʀ flo ægi at Upsalum, æn wa mæþ han wapn hafþi

Saxe satte denna sten efter Åsbjörn, sin felagi (felagi eller fellow på engelska är en man som äger rörlig egendom som skepp tillsammans med en annan) Tokes son. Han flydde ej vid Uppsala, utan kämpade, så länge han hade vapen. 

Man kommer att tänka på G K Chestertons ord, skrev Frans G Bengtsson om denna Runsten – som alla kanske vet förekommer Thora eller Tyra, en ”Toke” och Styrbjörn Starke själv också som litterära gestalter i hans Röde Orm: ”Now all is done, that men can do – and all is done in vain !”  Man kan inte begära mer av en man eller en soldat, än att fortsätta kampen, så länge han har vapen. När inte ens de finns längre, kan få eller inga män reda sig mer.

I de norska källorna – alltså Flatöboken från 1400-talet – står det skrivet att alla Jomsvikingar blev kvar på platsen, men att Skåningarna skulle ha flytt. Det stämmer inte med de fyra skånska stenarna, som alla upprepar samma budskap, likt den grekiska dikten om Thermopyle: ”Säg till de hemmavarande, att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”.  Tre runstenar sitter inmurade i Torna Hällestads kyrka. De kristna försökte utplåna dem, och minnet av slaget – men ännu lyder texten på en av dem:

Æskel satti sten þænsi æftiʀ Toka Gorms sun, seʀ hullan drottin. Saʀ flo ægi at Upsalum. sattu drængiaʀ æftiʀ sin broþur sten a biargi støþan runum. Þeʀ Gorms Toka gingu næstiʀ

”Eskil satte denna sten efter Toke, Gorms son, sin hulde Drott. Han flydde icke vid Uppsala. Satte drängar efter sin broder sten på berget, stödd med runor. De gick närmast honom, Gorms son Toke !”

Här omnämns åter Toke, som son till Gorm Gamle av Danmark, Harald Blåtands far, har man sagt. Och även stenar från Öland och Östergötland har satts i samband med Slaget på Fyrisvall och Styrbjörn Starkes dröm om ett stort Sverige, ett Sverige som skulle vara ledande på Östersjöns alla kuster, och inte bara omfatta en ynklig, sönderinvandrad och isolerad del av dem, som nu. Den drömmen är ännu värd att kämpa för – och kanhända är det den enda värdiga dröm, som vi etniska svenskar till sist har kvar – liksom drömmen om ett fritt Sverige, utan främlingsvälde eller Eurokratur…
Man har sagt att det var under Stormaktstiden, som Sverige var som störst. Men det stämmer inte, därför att Styrbjörn Starkes välde omfattade även Litauen, Lettland, Polen och det danska Riket – tänk om den statsbildningen kunnat stå sig till våra dagar…

Media-Hype och Judeo-Kristna ”Fake News” kring nya fornfynd från Island

I förra veckan utbröt en sannskyldig ”media hype” i Internationella nyhetsmedia. Ett nytt fornfynd från Island utlöste massor av ovidkommande spekulationer av tendentiös art, främst från kristna och muslimska nyhetsmedia i utlandet. Nyheten har ännu inte spridit sig till svenska media, som tämligen konsekvent ignorerar allt som har med Nordisk kultur och historia att göra. För en gångs skull är det kanske en välgärning.

Man har hittat en skeppssättning inuti en lavagrotta, men det bevisar inte alls ”rädsla för Ragnarök”, ”offer bedrivna för att stärka Frej gentemot Surtr” och övrigt svammel från kristna arkeologer och allehanda tolkare. Alla sådana uttalanden är OVETENSKAPLIGA och har inte minsta stöd i fynden…

Vad som verkligen hänt, är att arkeologer funnit en skeppssättning inuti en stor grotta eller en lavatunnel vid vulkanen Surtshellir, vilken haft ett av sina utbrott för 1100 år sedan, men det har ingen koppling till det nu aktuella fyndet. Jag tänker nu endast citera vad vetenskapliga tidskrifter skrivit i ämnet, och vägrar konsekvent att länka till kristna nyhetsmedia som Daily Mail i England, eller för den delen publikationer i stil med Jerusalem Post, Al Jazeera osv, som bara publicerat fake news och förvridna artiklar i ämnet. I skeppssättningen har det bevisligen blotats och bränts kött och ben – bland annat fläsk – vid hög temperatur, men vad bevisar det ?

Man gör stort nummer av att det hittats spår av orpiment, ett mineral som använts vid glastillverkning i grottan, samt att 3 utav totalt 60 glaspärlor som hittats där faktiskt kommer från orienten, men för en expert är detta förstås föga förvånande. Glaspärlor kunde tillverkas nästan överallt på vikingatiden, på Island med, och att man utnyttjat en stor grottsal för hantverksproduktion är kanske inte så konstigt. Redan klassiska historiska källor och texter som Ibn Fadhlans berömda ”Risala” nämner, att väringarna i Ryssland ofta köpte enstaka pärlor av grönt glas för så mycket som 1 dirham eller ett silvermynt per styck, och att då några av dem via många mellanhänder hittat vägen till Island, är heller inte  något anmärkningsvärt.

Likaså överdriver kristna mediarapporter nu det faktum att man hittat en liten, korsformad vikt till en balansvåg i det översta fyndlagret, men återigen – vad bevisar det ? Att en handelsman var kristen, eller att araber befunnit sig på platsen ?? – Nej, inte alls. Sådana slutsatser kan man inte dra av arkeologin, allt vad media nu skriver är tomma spekulationer. Det faktum att ett litet fåtal föremål var importvaror, säger ingenting alls om den religion eller de bruk, som kan ha utövats på platsen.

Till sist har kristna media också spekulerat en massa om att Surtshellir i sen isländsk folktro skulle vara den plats, där den kristne Satan eller Djävulen skulle komma upp på jordytan inför den yttersta domen, och detta sätter man i samband med en massa onödiga floskler om Ragnarök.

Detta är också uppenbart oriktigt, eftersom Ragnarök inte alls är slutet, vilket framgår ur Eddan, som uttryckligen säger i Voluspá att en ny jord och en ny sol kommer att skapas efter Ragnaröks slut, tillsammans med en ny generation av gudamakter. Dessutom är Ragnaröksmyten bara en efterbildning av vad som ändå händer i naturen varje år, efter hur många uttolkare sett den – Vår följer på Vinter, och naturen innehåller cykler av undergång och återfödelse.

Allt detta kan kristna eller Monoteistiska Media-människor och okunniga journalister i alla land inte förstå i sin typiskt kristna Djävulsbesatthet, och sitt linjära tänkande.

Visst – här har man hittat en korsformad tyngd till en våg – men bevisar det kristenhet ? Antag att jag har en buddha-staty på skrivbordet, eller en koran i bokhyllan. Blir jag då ”automatiskt” buddhist eller muslim, tror ni ?

Spekulationer om offer till Surt, eldjätten i mytologin, eller till Frej såsom Surts traditionelle fiende, kan vi också totalt utesluta. Det är att rådbråka arkeologin och fyndmaterialet, som inte alls stöder något sådant onödigt hypotesbygge.

Föråret fortsätter – och något om Sigyn – igen…

”Vid slutet står segern !”
(gammal sanning)

Föråret fortsätter, och normalt sett brukar det i de flesta delar av landet råda en töperiod, innan Vintern är över på allvar.  I Mälardalen har dock all snö redan smält, och den årstid som brukar vara helgad åt gudinnan Sigyn, Lokes trogna – eller kanske alltför trogna- hustru har i år blivit kortare än vanligt. Vid det här laget utgår jag ifrån, att alla känner till det ställe i Eddan, som beskriver hur Loke slutligen infångades av de övriga gudamakterna, och hur Lokes son Vale förvandlades till en varg, som slet sönder sin bror Narve. Med Narves tarmar bands så Loke, och Skade fäste en giftorm över hans ansikte, som ständigt sprutar etter. Så ligger han fången i det som Viktor Rydberg översatte till Glyngves dyhålor, en plats i det understa eller yttersta Hel, men som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel.

Lokes tillfångatagande, som den moderne amerikanske konstnären Sam Flegal tänkt sig det. Oden och Tor ses binda Loke, medan Skade fäster upp giftormen och Sigyn ses gråtande i bakgrunden.

Där sitter sen Sigyn vid Lokes sida intill Ragnarök, då ju Loke skall falla för Heimdalls hand, och varje gång hon tömmer giftskålen vrider sig Loke i plågor, och det är det som människorna kallar vulkanutbrott och jordbävning, står det i den prosaiska Eddan. Först då blir Sigyn fri från sina plågor, och det är inte med gillande eller glädje som hon delar kvalen vid Lokes sida, vilket framgår av Völuspá. I amerikansk Asatro av idag, däremot, har Sigyn blivit hyllad som idealbilden av den ständigt lojala hustrun, och hon är där – som vi skall se – mycket mer omtalad än här hemma, vilket på sätt och vis är underligt, eftersom myterna ger en förhållandevis liten roll åt henne.

Det kallas kärlekshatet, och det är av avgrunden” skrev en gång August Strindberg.  (Loke och Sigyn av Eduard von Gebhart, Estalnd 1892)

Hapt sá hon liggja /und Hveralundil /ægjarns líki /Loka áþękkjan/];þar sitr Sigyn/ þęygi of sínum/ veri vęl glýjuð./Vitud ér ęnn eða hvat? så står det i Voluspa – och i min översättning blir det:  ”Fjättrad såg hon ligga /under Hveralunden / en anskrämlig syn / lik den otäcke Loke./ Där sitter Sigyn / tigande och tyst / föga glad / Veten I än, eller vad ?”

”aegjarn” är något som är fult, anskrämligt, ”theygi” eller tigande, skall läsas samman med veri vęl glýjuð säger Finnur Jónsson, det isländska språkgeniet, och är alltså en negation. Sigyn har föga att glädjas över, där hon sitter vid Lokes sida, och hennes lojalitet blir illa lönad, fast hon är den barmhärtigaste och godaste av alla, den oreserverade, villkorslösa kärleken – för så har de flesta uppfattat henne. Loke kallas ”Sigyns armars börda” i Tjodolf av Hvins drapa ”Höstlång” och nog är han en börda för henne, alltid. Till gudarnas stora gille hos Ägir, Oegirsdrikkja, är ju Sigyn inte ens bjuden, medan Loke slår sig fram i salen – vilket beskrivs utförligt i dikten Lokasenna. Istället får hon sitta hemma och passa barnen, laga mat och sköta tvätt och hushåll – men aldrig någonsin hör vi eller ser vi omtalat, att hon får ett enda ord av tack.

Han bedrar henne också gång efter annan, också med Svadlifari, Asagårdbyggmästarens hingst, och som vi ser i Lokasenna är Lokes otrohetsaffärer och svek emot stackars Sigyn otaliga. Hon måste också ta hand om hans ohyggliga avföda, Hel, Midgårdsormen och Ulven Fenris, som Loke framfött genom röven i kvinnogestalt – och det kan knappast vara en syssla, som hon trivs med eller uppskattar. Sigyn får heller aldrig någonsin följa med på Lokes och Tors äventyr, eller de andra utfärder som Loke ständigt företar sig – hemma blir hon, och där får hon sitta, bäst hon gitter eller tål, tills Loke kommer hem igen – och då är han kanske mindre snäll vid henne, med tanke på vad vi vet om den eldfängde och trätgirige, ständigt uppbrusande Lokes natur – även om ingenting sägs i urkunderna om att han skulle vara en hustyrann, eller fysiskt misshandla henne – men psykisk misshandel, kan man faktiskt kalla det som Sigyn hela tiden utsätts för – inte minst nere i dödsriket, där hon ju till sist hamnar tillsammans med sin Loke.

Lokes avföda, som österrikaren Willy Pogany tänkte sig den vid 1900-talets början

Sigyns öde som den ständigt lojala, självuppoffrande hustrun är alltså i högsta grad dubbelbottnat, och kanske inte så förebildligt eller dyrkansvärt som en del skulle tro. Men ändå betyder hennes blotta namn ”Seger” – och inte alls ”segerrik flickvän” och andra dumheter vi kan läsa på Engelskspråkiga Wikipedia. Intressant nog tror sig också en del amerikaner och engelsmän ha hittat Sigyn i andra skaldekväden – det finns en passage i tredje strofen av Eilif Gudrunarsons ”Torsdrapa” som lyder:

Gǫrr varð í fǫr fyrri
farmr meinsvarra arma
sóknar hapts með svipti
sagna galdrs an Rǫgnir.
Och här skall vi hitta en syftning på Sigyn – ”Lasten (”Gorr”) var redo för färd / famnen Mensvåras armar / sökte hållas med att fara åstad (svipti är något som flyger, sveper iväg) och sade galdrar till Rogner (ett tillnamn på Oden, försåvitt det inte är Rungaren = Tor) Att översätta skaldepoesi kan vara vansinnigt svårt, och andra har menat att den här passagen syftar på Angerboda, Loke själv i kvinnogestalt, men översätter vi lite friare, skulle vi få: ”Loke (som är ”last” eller passagerare på Tors vagn) var redo för avfärd, han som vilat i den sorg-tyngdas armar (”svåra men” är ju vad Sigyn lider av) ivrigt ville han dra åstad, från hon som framsäger galder för Rognir.
Eilif Gudrunarsons kväde – som handlar om Tors och Lokes resa till Geirröd – skulle alltså innehålla en avskeds-scen, där Loke är ivrig att resa bort från sin hustru, som i det här fallet skulle ha andra färdigheter än att bara ta hand om hushållet – det sägs ju rent ut att hon kan ”framsäga galdrar till makterna” också.
Sigyn som hon säg ut i ett av mina hedniska kalender-projekt, 2015 – fotot togs i en järnvägstunnel djupt under Stockholm, med en ficklampa som enda belysning – på gränsen vad kameran klarade av..
En del har till och med gått så långt, att de tror att Sigyn skulle vara Odens egen dotter, eftersom ett enstaka heite eller ett binamn på Oden är ”Sigrfadthir” eller ”Segerfader” och att hon därför lärt sig galdrar av honom – Sigyn skulle då vara trollkunnig – men detta är onekligen att koka soppa på en spik, eller att göra en hel höna av en enstaka fjäder.
En sak kan vi i alla fall vara säkra på, och det är att Sigyn räknas som en av Asynjorna (uttalas as-ynja – dvs ”asars glädje” eller lust – inte alls ”asyn-ja” med helt fel betoning) eftersom det uttryckligen står i Eddan. Hon är alltså verkligen en gudinna, och inte av jättesläkt. Att hon också varit en realitet, och att människor verkligen trott på henne – eller åtminstone att berättelserna om Sigyn och Loke varit vida spridda – kan man se på Gosforth-korset från England – där finns Sigyn med, sittande vid Lokes sida – och redan kring år 950 var alltså Sigyn en välkänd gestalt också i England, inte bara på Island eller bland Nordborna.

Man kan också fråga vad just Skade, vinterns och jaktens gudinna haft emot just Sigyn. Visserligen hämnas hon främst på Loke för sin far Tjatses skull (Loke dödade honom, som alla vet) när hon hänger upp giftormen framför hans ansikte, men Sigyn kommer ju att lida lika mycket, när hon i evigheter måste fånga ormettret i sin skål, och så springa och tömma ut det jämnt och ständigt – många har sett en motsättning mellan Skade, som ju skilde sig från Njord, och Sigyn, som vägrar att skilja sig, även om hon fått den uslaste mannen i hela universum till make.

Jag har själv spekulerat i om Skade, ur sitt eget perspektiv, ser Sigyn som en förräderska gentemot de andra gudinnorna, eller tanken på fria och självständiga gudinnor överhuvudtaget – och därför hatar henne intensivt, eftersom Sigyn inte ”väljer rätt sida” och gör slut med en man, som bara svikit, lurat och bedragit henne under en halv evighet.Sigyn å sin sida tycker förmodligen att människor av Skades sort är grymma och hjärtlösa, och inte förstår vad medlidande är. Kanhända uppfattar Sigyn Loke som sjuk, och inte längre ansvarig för sina handlingar – och därför tycker hon synd om honom, och beslutar sig för att dela hans öde. Man överger ju inte gärna en sjuk människa, för den sjuke kan inte ställas till svars för sin egen sjukdom.

Nils Möllerbergs ”Sigyn” från 1940 finns utställd i Lund, på Gärdet i Stockholm och i stora salen till Östersunds länsbibliotek. Nyligen sålde auktionsfirman Bukowskis ett exemplar av statyn för 200 000 kronor – och den tillhör ett av Sveriges mest reproducerade och kopierade konstverk – vilket bevisar Sigyns popularitet…

Onekligen har historien om Sigyn och Loke fascinerat och fängslat många konstnärer under årens lopp. Redan Mårten Eskil Winge – som gjorde ”Thors strid med jättarna” (1872) som fortfarande finns utställd på Nationalmuseum, gjorde också sin version av Sigyn och Loke anno 1863.  Den blev också flitigt omskriven i dåtida recensioner, som i utdrag lyder såhär:

Man kan väl tycka, att det onda icke borde vara representeradt inom gudarnes verld, att här endast borde finnas idel fullkomlighet. Men denna fullkomlighetens verld har ännu ingen mensklig tanke förmått tänka sig. — — Hvad under då, att en hednisk religion, som ock i grunden är en natur-religion — och som är djupt medveten af den menskliga ofullkomligheten — får in Loke bland Asarne?— — En fläkt af Thors ljungande hammare genomgår Winges alla kompositioner. »Men», säger den ofvan antydde minnestecknaren, »det är ej kraften blott: den mera milda skönheten saknar han ej heller, hvarom de hänförande dragen i Krakas intagande och ädla ansigte, liksom uttrycket af qvinlig uppoffring och deltagande hos den sörjande Sigyn, lemna ett ojäfaktigt vittnesbörd.»

Nuförtiden används Sigyn för att sälja alltifrån handdukshängare till golvbrunnar och örhängen. Ett antal fartyg har också fått namn av henne under årens lopp, bland annat det så kända fraktfartyget för utbränt kärnbränsle – en klar anspelning på Sigyns giftskål – men själv undrar jag vad muslimer i Sverige skulle tycka om någon sålde ”Hundkopplet Mohammed” eller hur de kristna skulle tjuta av hat, ifall Ikea marknadsförde TV-soffan ”Herrejesus”. Om sådan marknadsföring framstår som mindre stilfull, då skall man i konsekvens därmed inte heller förakta Sigyn eller Asatrons gudamakter, och faktiskt uppföra sig respektfullt också emot henne, och inte kursa bort golvbrunnar i Sigyns namn, till exempel..

Sigyn i Östersunds länsbibliotek, respektfyllt och vackert framställd…

Det finns dock andra populära myter som kan ha med Sigyn att göra, snarare än de amerikanska fantasierna om Sigyn som Odens dotter, och kunnig i galder. Allt sådant verkar en aning hämtat ifrån ”Marvels Universum” där ju Loke – och även hans hustru – på sista tiden fått en alldeles för stor roll.  Hollywood har gjort om berättelsen om Loke och hans hustru till en förfärligt sötsliskig historia, där Loke får framstå som en mörklagd gentleman och Sigyn som ett romantiskt våp, vilket hon nog aldrig varit. Det är att förenkla deras förhållande alldeles för mycket, om vi tar bort sagans mörka bottnar, eller det dubbelbottnade i Sigyns lidande, och Lokes natur – Sigyns självuppoffring är kanske hedersam, men inte odelat av godo – hon slösar onekligen de gåvor hon har på alldeles fel människa, eller – gudamakt

Modern Manga-bild av Sigyn – som gör henne till en sliskig sötnos…

I förbigående kan det nämnas att 234 kvinnor i Sverige heter Sigyn enligt SCB, men nu finns även varianterna Signe (som också betyder Seger) och Signild, av Sig och Hild, alltså ”Seger i Strid”, och med 311 Signild och 8 954 Signe i Sverige, kan vi räkna med 9499 kvinnor som högst reellt har något med Sigyn att göra.  Bärerskor av namnet Signe hade för några år sedan en medelålder av 70-75 år, eftersom namnet var mycket populärt vid 1900-talets början, men som ofta är fallet så dröjer det ibland två generationer, innan man tar upp namnet igen – och nu är medelåldern för de som heter Signe 25 år – medan Sigyn och Signild väntar på en generationsväxling.

Signe förekommer också i folksagan om Hagbard eller Habor och Signe, som är spridd i skillingtryck och visor från 1600-1700 talet, men som ytterst går tillbaka på en passage i Völsungasagan. Habor, eller Hagbard – vars namn tydligt påminner om Harbard – ett tillnamn eller Heite för Oden – namnet betyder ”han med hårigt skägg” är en kungason från Norge, som älskar den sköna Signe, enligt Saxo Gramatticus dotter till kung Siggeir (”segerspjut”) av Halland. Men – när Siggeir på inrådan av en av Signes tärnor förbjuder dem att träffas, förkläder Habor sig till en kvinna (som Loke brukar göra) fast han blir inom kort fasttagen och straffad (likt Loke) och bunden med ett av Signes gyllene hårstrån, som han inte vill slita sönder (jämför när Loke blir bunden med sonen Narves tarmar). Han hänger nu upp sin röda kappa i galgen, där han snart skall hängas (Loke är en eldgud, och tänks ofta klädd i rött) men när Signe på avstånd ser detta från sin jungfrubur, tror hon att Habor redan är död och går frivilligt i döden genom att bränna sig inne (jämför Sigyns frivilliga offer) och de två älskande förenas i dödsriket Hel, där de sedan får leva tillsammans (likt Sigyn och Loke !) Habor dör nöjd, sedan han fått ett bevis på Signes obrottsliga trohet, ”Treue bis an der Tod” vilket är vad Asatron också handlar om..

Redan 1968 gjordes ”Habor och Signild” om till isländsk spelfilm i Ingmar Bergmans anda, avsedd för utlands-marknaden. Den blev ingen större succé..

Alla dessa likheter verkar vara mer än bara ”tillfälliga sammanträffanden” även om vi inte kan bevisa, att Saxos berättelse går tillbaka på myten om Sigyn och Loke från början. I Halland finns det dock lokalpatrioter från Asige med omnejd, som hävdar att det var just där Asarna slog sig ned, ungefär som lokalpatriotiska Blekingar hävdar att Asarum skulle vara gudarnas hemvist. I Halland finns det faktiskt ett fornminne vid namn ”Hagbards flisor” och detta ställe skulle vara just den plats, där sagan utspelats och Hagbard skulle ha blivit hängd – Loke ligger ju utsträckt över tre vassa stenar enligt Eddan – och en tredje sten i närheten, har lustigt nog ett labyrint-mönster – angående detta med vårens riter. Sentida Hallänningar har faktiskt gjort bygdespel av Habor och Signild, och vi kan mycket väl tänka oss, att man uppförde liknande skådespel om Sigyn och Lokes tragiska öde i forntiden också..

Också i trakten av Västervik lär det finnas ett ”Signildsberg” men en ännu mer berömd plats med det namnet ligger mitt emot Sigtuna, där också Habor slätt finns att beskåda – och enligt Snorre Sturlasson bosatte sig faktiskt Oden först mitt emot Sigtuna i Svea Rike, när han var människa och som konung regerade över just Svearna.. Man vet, att det finns en tingshög och en stor gård från Bronsåldern på platsen – med en forntida hamn – och långt innan det kristna Sigtuna grundades, fanns faktiskt Signildsberg och Forn-Sigtuna.

Om Sigyn verkligen dyrkats där, vet vi förstås inte, men om man idag skall ha en kultplats, uppkallad just efter henne, står sig ingen annan plats i hela världen lika bra i konkurrensen, och om amerikanerna nu har rätt i att Sigyn  ursprungligen kan ha tänkts som Odens dotter, bortgift med Loke (de två hade ju ingått fostbrödralag i forntiden, säger Loke själv i Lokasenna) så faller sig kopplingen till Oden, som hela tiden dyker upp i Hagbard-Signe-Sägnen helt naturligt..

Signildsbergs kungsgård ligger idag på privat mark, och har aldrig blivit fullständigt utgrävd, men man vet att platsen var i bruk från bronsåldern till ungefär 900 ek…

I dagens USA, där kulten av Sigyn antagit närmast översvallande proportioner – både i form av new age och mer traditionella tolkningar som överensstämmer med Asatron, har en intelligent bedömare faktiskt hittat saker, som kan vara värt att påminna oss om, när det gäller Sigyns roll som gudinna. Vale nämns bara som Sigyns (och Lokes) son vid ett enda tillfälle – nämligen i Gylfaginning, eller den poetiska Eddan – annars är alltid Vale hämndens gud, Balders Hämnare, och ”Rind föder Vale i Västersalar” heter det ju i Voluspá, medan Oden alltså är Vales riktige far – han avlade ju honom med Rind, bara för att en hämnare skulle födas åt Balder, och i Vales gestalt har några också sett månskäran, som återkommer ”en natt gammal”.

En suddigare och blond Sigyn med rädsla och ångest i ögonen, som hon såg ut i ett annat kalender-projekt 2017… (Hedniska Tankar copyright)

Hur ska vi förklara denna självmotsägelse ? Att Vale är med vid Lokes fängslande kan vi förstå, med tanke på att Loke ju också bar skuld till Balders död, och att han som hämnare tillfälligt får förvandlas till en varg och slita sönder Narve – Sigyns och Lokes ende riktige son – kan vi också anta som logiskt, givet att de övriga gudarna vill straffa Loke. Men – hur kan Vale samtidigt vara son till både Loke och Oden ? Det låter motsägelsefullt, men motsägelsen är bara skenbar – och inte alls någon ”felskrift” i Edda-manuskripten. Tänker vi efter kring hur det Hedniska samhället var beskaffat, inser vi till slut kanske varför, och löser gåtan. Jag har redan sagt, att det i Eddan klart och tydligt står, att Oden och Loke en gång var bröder, vilket också Frigg, Odens hustru får erkänna i Lokasenna. I forntiden fanns en sedvänja, kallad ”Fostri” – kungen Håkon Adalsteinsfostri fick sitt namn av den, eftersom han fostrades hos kung Ethelstan eller Adalsten i England – stormän, kungar och tydligen också gudar kunde lämna bort sina barn till andra potentater i främmande land, för att de skulle lära sig goda seder, och se hur det gick till i den övriga Världen – vi talar fortfarande om ”fosterbarn” som term i Norden, och nämner sällan det latinska begreppet ”adoptioner” även om det är samma sak.

Vi vet också att Sigyn redan var fostermor åt Hel, Midgårdsormen och själve Fenris, ehuru ytterst motvilligt, eftersom det nog innebar en stor börda för henne – så på det sättet kan vi förklara, hur hon också kunde vara Vales mor, och hur Loke kunde se Vale som sin egen son – vilket inte vore möjligt annars – och Rind, som födde Vale, var ju också enligt Voluspá en ytterst motvillig mor, son inte ville veta av Vales existens – men Sigyns stora kärlek och aldrig sinande självuppoffring räckte till för honom med.

En del har tagit fasta på Sigyns skål, och nämnt det faktum att Agni – hinduernas eldgud, och därför en motsvarighet till Loke – har en hustru benämnd Svaha – vars namn kommer av samma indoeuropeiska rot, som Sigyn – men det kan också betyda ”dryckesoffer” vilket svarar emot Sigyns roll – hon är ju skålbärerskan framför andra – och i Norden har det också förekommit en rit vid namn ”Eldborgs skål” fast ingen numera vet, vem ”Eldborg” i så fall var.  

Om ”Eldborg” – alltså hon som är ett skydd för elden, är en symbol för vattnet, och Sigyn är vatten i motsats till den eldige Loke, så finns det faktiskt en stor logik i detta – och för övrigt kan man se att vid Segerblot (Sigyns namn betyder ju fortfarande Seger) som skulle firas vid Vårdagjämningen, innehöll just ”skålar” enligt Håkon Jarls saga i Heimskringla – jarlen skulle offra mjöd och goda drycker i elden, och ångan från blotet skulle stiga upp till gudarna… Nuförtiden kan vi offra brännvin och ren sprit istället, vilket sannerligen är ett skadligt ormaetter, och det brinner med ljusan låga..

Sigyn är uppenbarligen en svårt undervärderad och förbisedd gudinna, vars ålder och betydelse är större än vi vanligen förstår. 

Hennes blotta namn betyder seger – men när segrar hon egentligen ? Det är ju först efter Ragnarök som hon äntligen blir fri ifrån Loke, och slipper lös ur sitt hårda och orättvisa fängelse. Hennes seger ligger i själva tålamodet, uthålligheten – förmågan att uthärda och vänta – och särskilt detta Covid-år, 2021, behöver vi verkligen både medlidande, kärlek med våra närmaste och just uthållighet – och det är vad Sigyn står för, mer än andra – och kan lära oss.

Årets Segerblot och Vårdagjämning tillhör rättvist henne, som alla år – men särskilt det här året.

En fråga jag ofta ställt mig, är vad som händer med Freja i Ragnarök. Vi vet att även hon har sina Einherjar, men ingenstans, varesig i Voluspá eller någon annanstans i Eddan, står det att Freja överlever Ragnaröksslaget, där hon kanske faller för Hyrrokkins hand, eller i kamp mot de andra jättinnorna. Sigyn däremot blir ensam kvar, för vi vet att Loke och Heimdal i tidens fullbordan kommer att dräpa varandra.

Sigyn och Freja är också varandras raka motsatser, för där Frejas kärlek är mer eller mindre sexuell, har Sigyns kärlek bara medlidandet och människokärleken i allmänhet som huvudkomponenter – och Sigyns kärlek vinner alltså i längden, och segrar till sist över allt det andra, som mest har med passioner och lust att göra. Så kan man också se det – och i nästa värld, den tillkommande Världen efter Ragnarök, tar Sigyn antagligen Frejas plats, på samma sätt som gudarnas söner och döttrar tar vid efter dem själva..

”Vid slutet, står segern…”

På Föråret, Rösa Ring, Trojeborgarna och Vårens danser…

Våren har officiellt börjat komma till Sverige. Enligt SMHI måste det nu av en eller annan mystisk anledning, som bara meteorologerna känna till, vara så att Vårtemperaturer måste råda under hela 7 dagar, för att det skall kunna räknas som Vår. Vid Vinterns, höstens och sommarens inträde, räcker det enligt dem med 5 dagar av respektive årstids temperatur för att den nya årstiden skall ha hunnit anlända, men just med Våren skall det alltså förhålla sig helt annorlunda, av skäl som SMHI inte redovisar. Kanhända beror det på att Våren alltid varit en nyckfull årstid, som sällan eller aldrig inträffar vid exakt samma tid för olika år, och inte heller på samma breddgrad behöver våren anlända vid samma tid år efter år. Se efter vad jag skrivit om Vårens inträffande, och Vårbloten här ovan !

Enligt SMHI var det omkring den 20 Februari i år officiellt vår söder om Dalälven…och i angränsande delar av landet

 

Som jag skrivit förr om åren använder man i Danmark och Skåne fortfarande uttrycket ”Förår” om den tid, som råder såhär års. ”Jorden reder sig” säger man, och i den fuktiga, töiga tid som råder, förbereder sig natur och människor för den nya äring eller årsväxt som skall komma. En ny vegetationsperiod med färska gröna blad ska ta sin början, men oftast bara under April eller gräsmånad, och inte under den egentliga Vårmånaden, som alltså inträffar under Mars. Vi Hedningar och Asatrogna har också alltid ansett, att Mars tillhör Gerd, jordgudinnan, och att detta är hennes stora tid, då det skall blotas åt henne., för bättre tider och ny årsväxt.

En modern skribent, som är inne på liknande tankegångar, är den danske prästen Peter Ulvsgaard i Amtsavisen från trakten av Randers och Gudingså på Jylland. Trots att han är kristen, vågar han närma sig hedendomen och de universella begreppen, eftersom det bara är under ren Hedendom, som vi kan möta det sant mänskliga, en filosofi bortom allt kristet och bortom all makaber Monoteism, och tankar som är sig lika i alla tider.

Om årets Vår är dyster på grund av Pandemin, konstaterar han, så har mänskligheten upplevt det många många gånger förr, och den gick inte under då heller. Vårens, grödans och förnuftets makter segrar alltid till slut. Han tänker på Fimbulvintern, den Justinianska pesten på 500-talet och allt våra förfäder måste ha upplevt, liksom det faktum att det finns nu uttorkade offersjöar eller ”Kirkemoser” bakom snart sagt varje kristen kyrka i Danmark, där man en gång offrade till Asatrons makter. Så är förhållandet också i Skåne, vid Förslöv och Bjärehalvön, där också min ätt har sina rötter. Och jag citerar, från den danska tidningen:

Nabo til præstegården i Spentrup ligger en gammel kirkemose. I dag er mosen drænet landbrugsjord, men i fordums dage var den fugtig, sumpet og farlig. Her samledes vores asatroende forfædre til bøn om gudernes hjælp. Herud gik engang en kvinde med sit dyrebareste smykke for at give sit store spænde i guld til guderne. Hvorfor gjorde hun det? Uden skriftlige kilder kan vi ikke vide hvorfor, men holder dateringen, kan det have fundet sted i de frygtelige år midt i 500-tallet, hvor store vulkanudbrud havde gjort solen bleg og kold. Flere steder på kloden har vi fra den tid vidnesbyrd om, at solen var blegere end månen, fordi askeskyerne lå som en dyne på himlen. Afgrøderne slog på grund af det køligere klima fejl. Pesten fik fat. Flere moderne historikere peger på årene omkring 536 som de værste katastrofeår i menneskehedens historie. Solen, varmen og livet kom heldigvis igen, men begivenheden satte sig i vore forfædres fortællinger og religioner. På vore breddegrader finder vi sikkert rester af erfaringer fra den tid i fortællingerne hos den senere islandske digter Snorri Sturluson. Snorri fortæller, hvordan Fenrisulven slugte solen og indledte ragnarok. Uden sol, intet liv. Solvognen, som vi kender fra Nationalmuseet, var livsnødvendig. Solen skulle hver eneste dag trækkes hen over himlen fra øst mod vest. Om det var umiddelbart efter ofringen af kirkemosegård-smykket, at solen vendte tilbage, det ved vi ikke. Vi ved strengt taget ikke noget om, hvorfor ofringen fandt sted. Men hvis det hang sammen med den blege sol, så ”virkede” det at ofre et dyrebart smykke i mosen, i hvert fald kom solen igen.

Så ni ser. Även de kristna måste till slut erkänna det. Blot och Hedniska offer är verksamma, mycket mer verksamma än allt kristet bönerabblande, som inte nyttar någonting till. Endast genom att vi själva offrar något, det kan vara arbete och tid – eller pengar och dyrbarheter – kan vi få del av Vårens mysterium, och så grönska på nytt, också inuti oss själva.

Guldfyndet från Kirkemose, som det ser ut idag.

Bara genom att tänka som en Hedning, kan man leva som en Hedning – och man lever mycket bättre, utan all kristen ångest och helvetes-tro. Vi Hedningar vet, att Världsbrand och Ragnarök inte kommer inträffa på länge än, och att våren kommer åter. Låt oss nu göra ett jämfota-hopp till Rösa Ring, en av de många hedniska kultplatser jag besökt såhär års. Jens Flyckt på sajten ”Sverigereportage” påstår, att man ”inte skulle veta” varför den stora processionsvägen vid Rösa Ring blivit byggd, och han skriver också om den såkallade Labyrinten eller Trojeborgen från bronsåldern vid just Rösa Ring, vars ursprung man mycket väl känner. Den 540 meter eller mer långa processionsvägen, förbättrades under 800-talet, skriver han, men var sannolikt ursprungligen byggd under bronsåldern. Av torvprov vet vi också att ”labyrinten” vid Rösa Ring har blivit anlagd då, och det finns också ett stort gravfält från järnåldern där, med en storhög som processionsvägen försvinner inunder. Det är också ”labyrinten” som talande nog har gett namn åt hela området.

Trojeborgen vid Rösa Ring är idag i mycket dåligt skick, och underhålls inte av Upplands-Bro Kommun, som misskött hela fornminnet. Hela området har heller aldrig blivit ordentligt undersökt, och vissa arkeologer teoretiserar om ett ”dödshus” eller benhus, som skulle ligga i början av processionsvägen, innan man kommer ut på den magnifika högplatån, 60 meter över dagens Mälaryta, med en strålande utsikt över hela landskapet. Men, vad man hittat i början på vägen är bara en halvcirkelformad stensättning, och visst inte grunden till något hus, skriver Jens Flyckt klarsynt. Där finns kolrester, och vad som kan vara en eldstad, men det kan lika gärna härröra från muren kring en fornborg på kullen, eller någon annan anläggning, som inte blivit utgrävd ännu. Jag citerar:

Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.

Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.

Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.

”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.

Att Högen vid vägens början är en Tingshög, kanske placerad intill en bygdeborg, är en i högsta grad rimlig tolkning. Spår av bronsgjutning och boplatser från Bronsåldern har hittats vid kullens fot, och att alltsammans ingått i ett mycket gammalt bebyggelsekomplex från långt innan järnåldern, är faktiskt sannolikt. Arkeologer har också försökt göra mycket av ett 40-tal nuförtiden decimeterdjupa och meterbreda gropar, som utbreder sig längs den 540 meter långa vägen fram till labyrinten, och sagt att dessa måste uppburit 4 meter höga stolpar, som de stolphål man hittat vid Gamla Uppsala – men det är helt obevisat, och omöjligt av flera skäl.

Fördjupningarna har ingen stenskoning i botten, och skulle inte kunna burit upp några större stolpar överhuvudtaget. I och för sig finns det ingenting som hindrar, att vi tänker oss mindre permanenta ”fackelhållare” längs vägen, fram emot utsiktsplatån, och att den kanske var upplyst med lyktor och bloss som stod på marken, vid Midvinter, Alvablot eller Vårdagjämning – i Midsommartiden behövdes det ju inte – för den nordiska sommarnatten är tillräckligt ljus ändå. Och här samlades man, till Ting och till Vaka, med Blot och Offer.

Utsikten vid Rösa Ring är numera inte vad den har varit. Kommunen underhåller inte platsen, och har låtit krattskog och granar växa upp, som fördärvar alltsammans. Men en gång var detta ett solens berg och en himlens plats, där man direkt kunde förenas med gudarna. Och Börje Sandén och hans hustru Gudrun är inte längre med oss. De dog som så många andra av våra gamla under våren 2020, kanske därför att Regeringen Löfvén förvägrade dem ordentlig sjukvård, men själv mötte jag dem båda två i deras bostad i Bro, när jag köpte en av forskaren Jon Krafts böcker direkt från dem under 2013, och deras livsverk – UKF – består fortfarande med mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning. År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser. De blev 90 och 92 år gamla. Måtte jorden vila lätt på dem, nu när de är hos Gerd och Hel. Deras verk lever, och ska fortsätta leva i många år efter dem.

Om vi betraktar en karta med 20 meters högre vattenstånd – från ca 1100 före vår tideräkning och klassisk bronsålder – förstår vi mycket mer av bebyggelsen kring Rösa Ring, och de riter, som varje vår utspelades där – jag skall snart förklara hur och varför…

Här ser vi nu den moderna kartans bebyggelse inlagd i botten på kartan, och vi ser också hur en förbindelse sjövägen sträcker sig in emot Uppsala, Håga-bygden och Svealands mest centrala trakter, där Håga-kungen bodde. På vägen kommer man förbi det moderna Bro, men också den gigantiska bronsåldersboplatsen Apalle eller Apla by, en av de största orterna för bronstillverkning i hela Uppland överhuvudtaget. Den ligger precis utanför kartan, intill Yttergran och den gamla kultplatsen Vi vid en skyddad lagun eller havsvik.

Men vi ser också hur iögonenfallande de dåförtiden 40 meter höga berget vid Rösa Ring måste ha varit i dåtidens landskap. Hit kunde man segla och ro, och alla de skepp som vattenvägen for in emot handelsplatsen och bronsgjutnings-verkstäderna vid Apalle, kunde enkelt bevakas härifrån. En bättre plats för en fornborg gick inte att hitta, och till den trånga viken bakom Rösa-ön kunde man också ro eller segla, och landstiga vid den boplats, som måste ha legat där. Sedan vandrade man upp längs vägen (markerad med röda streck på kartan) och kom fram till den stora dansplatsen…och ”labyrinten”.

Jämför läget med den Trojaborg, som en gång fanns vid Vårfru-kyrkan i Enköping, och som enligt vissa skall vara bevarad i form av rekonstruktion. Läget på den smala udde, som utgör Enköpingsåsens spets, behärskade en jättestor lagun, med stranden vid Ullunda – himmelsgruden Ulls heliga lund i väster, och ännu en segel-led in förbi det monumentala Brandskogsskeppet – som numera ligger högt uppe på land, och vars placering man inte alls kan förstå, om man inte vet var strandlinjen gick år 1000 fk.

Mälardalen innehåller ännu fler Trojeborgar – eller som de oriktigt kallas ”Labyrinter”. Också på Enköpingsåsen, vid Vårfrukyrkan har de legat en, tills de kristna rev ned och förstörde den på 1830-talet – och på Badelunda-Åsen invid Västerås hittar vi ytterligare en Trojeborg, liksom vid Kungsör, där en anläggning med det falska och sentida namnet ”Drottning Kristinas Ridbana” utgör ytterligare en Trojeborg som med hjälp av torv och jordlager har kunnat dateras till Bronsåldern.

 

Alla de här Trojeborgarna är konstruerade på samma sätt, och det är faktiskt helt oriktigt att kalla dem för Labyrinter, eftersom de har en klar början och ett klart slut i mitten – de är visst inga ”irrgångar” och man kan helt enkelt inte gå vilse inuti dem, eftersom de leder till ett bestämt mål, och sedan tillbaka ut igen. Om vi vidgar perspektivet ännu mer, skall vi finna att mer än 300 av dem finns just i Sverige, där de är vanligast i hela Världen, och de finns även i det svenska Finlands gränstrakter och det övriga Norden, där de kallas ”Jungfrudanser” och i England ”Troy Towns”.

Den legendariske fornforskaren Jon Kraft spårade dem ända upp till Vita Havet vid Bjarmalands kust, och de är också kända från medelhavsområdet och så långt bort som det Indoeuropeiska Indien och Sumatra – men däremot är det inte sant att de skulle finnas på alla kontinenter – vad som står på Wikipedia är bara dravel – det finns inga sådana här anläggningar i Afrika, Australien eller Amerika, utan de finns bara där Indoeuropeiska folk och då framförallt Germanska stammar levat och verkat, även om de med hinduiska sjöfarares hjälp också spritts till den Indonesiska övärlden. Hos samer och andra folk förekommer den däremot inte alls, och i Norge kallas Trojeborgen ”Völundarhus” efter Völund, mästersmeden.

Inte alla kommer från Bronsåldern – vilket man har kunnat se på landhöjningen, med hjälp av torvs och lavars växthastighet och på andra sätt – i själva verket går det att urskilja två stora faser kring medeltiden, 1200-1300 och på 1800-talet, när de flesta Trojeborgarna i kusttrakterna restes, enligt Jon Kraft. I Finland har man försökt lansera den absurda teorin, att det skulle vara ”sysslolösa sjömän som väntade på vind” eller ”arbetslösa fiskare” som anlade dem, men det stämmer inte, därför att sjömän aldrig är sysslolösa – på ett fartyg finns det alltid något att göra, det vet alla som seglat själv – och fiskare har alltid mer fiske att göra. Inte heller de groteska försök till kristifikation, som en del forskare försökt göra, och det faktum att labyrinterna är anlagda från fyra enkla punkter och en korsformad figur, samt det faktum att några av dem – vid Fröjels kyrka på Gotland, till exempel, ligger vid långt senare resta kristna kyrkor ändrar på deras hedniska ursprung, vilket många forskare nu bevisat.

Trojeborgarna är helt igenom Hedniska, och har sitt ursprung i ett hedniskt, indoeuropeiskt förflutet – det bevisas inte minst av den berömda Tragliatella-vasen från 600 år före vår tideräkning – där man tydligt ser en Trojeborg av nordisk typ, och ordet ”Truia” prydligt utskrivet, medan två ryttare verkar rida ut från labyrinten, som till höger flankeras av två älskande par, våren till ära. Också Theseus, den grekiske hjälten, han som besegrade Minotauros i Kretas berömda labyrint, och Ariadne – med Ariadne-tråden i form av ett nystan – figurerar på den vasen – och att Troja-sagan – där Helena – ett grekiskt namn av många för jordgudinnan – också förekommer där, är inte så underligt, skriver Jon Kraft.

Det här är myter och sägner, som är flera tusen år äldre än kristendomen, och som inte har något med den att göra. I sin äldsta form är de bevarade i Indien, där det Hinduiska eposet Ramayana – om den himmelske guden Rama – han som motsvarar solguden Ull och sedan Frej hos oss – nedskrivet först på 200-talet före vår tideräkning, men mycket äldre än så – där Kung Rama förlorar Sita, jordgudinnan, som av demonen Ravana stängs in i en borg, kallad Lanka eller underjorden – de ariska hinduerna tänkte sig också den belägen på dagens Sri Lanka, och Sri skulle i sin tur vara ett namn på samma jordgudinna, medan demonens slott skulle se ut såhär:

Vi känner igen de här myterna i ytterligare en klassisk myt – den om Persephone och Hades, eller Demeter och hennes dotter Kore, Vårflickan, som blir bortrövad av underjordens gud Hades till dödsriket, vilket är anledningen till att vi har höst och vinter på jorden, för ingen gröda troddes kunna gro, medan Persephone eller Kore var borta. I den indiska versionen av samma myt, befriar den listige Hanuman, alla apors apa slutligen Sita, och hos oss känner vi alla till myten om Frej, som sänder solen eller Skirner – ett annat namn för Ull – för att fria till Gerd, jordgudinnan, som i sin tur är både Nerthus och Gaia – det här är gamla myter, som alla går tillbaka på samma ursprungsmyt.

Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.

Vi förstår nu också varför Trojeborgarna i Norden om och om igen är länkade till ”Jungfrudanser” och liknande, och varför man skulle springa och hoppa i dem just vid Vårdagjämningen och vårens inträde, precis som man gjorde i Grekland, och det gamla Rom – alla de överensstämmelser man hittat, kan nämligen inte vara rena tillfälligheter..

I antikens Rom fanns också en ryttarlek, ”Lusus Troiae” som funnits där sedan etruskerna och äldsta tid, där ryttare om våren skulle rida i ett invecklat mönster. Ryttarleken upprepades både under Julius Caesar och fram till Neros tid, och en ryttare som förmådde vända sin häst av och an, i Trojeborgens invecklade mönster; måste onekligen ha full kontroll över sin häst, och därför vara den främste krigaren av alla. Mycket riktigt omnämns också ”Lusus Troiae” i Vergilius ”Aeneiden”, och eftersom Romarna ansåg sig själva härstamma från Aeneas, den ende Trojan som undkom från Troja, och också grekerna någon gång i den grå forntiden fört sin trähäst runt i samma spiralmönster runt Trojas murar, hänger allt samman.

I engelsk översättning har man låtit Vergilius skriva:

… The column split apart
As files in the three squadrons all in line
Turned away, cantering left and right; recalled
They wheeled and dipped their lances for a charge.
They entered then on parades and counter-parades,
The two detachments, matched in the arena,
Winding in and out of one another,
And whipped into sham cavalry skirmishes
By baring backs in flight, then whirling round
With leveled points, then patching up a truce
And riding side by side. So intricate
In ancient times on mountainous Crete they say
The Labyrinth, between walls in the dark,
Ran criss-cross a bewildering thousand ways
Devised by guile, a maze insoluble,
Breaking down every clue to the way out.
So intricate the drill of Trojan boys
Who wove the patterns of their prancing horses,
Figured, in sport, retreats and skirmishes

Enklare var i så fall den Trandans, ”Geranos” av det grekiska ordet för Trana, som Theseus själv och hans män skall ha uppfört på ön Delos, efter att de besegrat Minotauren. Också här i Norden finns lustigt nog en tradition om att ”springa Trana” över åkrarna om våren, särskilt i sydsverige – och det nämns jämsides med ”Jungfrudanserna” i labyrinten, då Gerd, Freja eller en jungfru skulle symboliskt befrias från labyrintens mitt, säger Jon Kraft, och varför labyrinten vid Kungsör kallats ”ridbana” fastän inga hästar nog kunnat rida i den, förstår vi nu också.

I långdans och i språngdans över Demeters åkrar…

En del menar till och med att ”Geranos” var den viktigaste dansen i det antika Grekland överhuvudtaget, och att den lade grunden till alla senare folkdanser där också, både på fastlandet och Kreta, samt ser en klar koppling mellan Demeter, Kore och de Eleusiska mysterierna och Trojeborgarna, som ju också handlade om grodd och fruktbarhet, och uppfördes i en underjordisk labyrint av grottor. Allt detta skulle föra oss alldeles för långt att utreda, men också mera sakligt betonade visionärer och drömmare, har insett att Trojeborgarna och de riter, som förr om vårarna utspelades i dem, har en stor betydelse…

 

För att återvända till Mälardalen, har man också kunnat konstatera en stor och klar koppling mellan ortnamn på Ull och Njärd – typ Njärdevi eller Mjärdevi, Härnevi och flera med dem, där Njärd, Gerd eller Nerthus nämns. Alla desa kultplatser ligger centralt i landskapet, alla har de anknytning till en Trojeborg, som var det ställe där bygdens tingsplats eller tingshög låg, under bronsålder. Se denna karta, från en av John Krafts böcker från 1980-taletm då UKF utgav dem.

Arkeologer har senare bevisat, att John kraft hade rätt. Det FINNS verkligen en klar indelning i bygder, folkland som Attundaland och Tiohundraland över hela Mälardalen ända sedan bronsåldern, och Håga-kungens tid.

Här kommer en illustration från s.88 i en skrift från ”Kulturarv Stockholm” som utgavs för ett antal år sedan, och som visar Håga-kungens välde på båda sidorna av Mälardalen, år 1100 – 1000 fk och det rike, som skulle bli Sverige – för Svearnas land, ”rikt på manskap och flottor” som Tacitus skriver tusen år senare, fanns redan då..

I mer än 3000 år har Sverige existerat som självständig stat – och inget främlingsvälde skall någonsin kunna ändra på det…

Här är Hågahögen och Enköpings-trakten utmärkt men också Kungör, Närke, Södermanland och Gästrikland ingick i det dåtida Sveaväldet, medan Bergslagens koppar och senare järn redan då fördes ned utefter älvar och åar till centralbygderna vid Mälaren. Man har också kunnat iaktta en tydlig social skiktning bland långhus och stormansgårdar redan på den här tiden, och man vet var häradernas centrum och ”Labyrinterna” eller rättare sagt Trojeborgarna, där man hälsade våren och gudarna låg.

Jon Kraft, och Badelunda Hembygdsförening, som fortfarande finns kvar, tyckte på 1980-talet att ”Jungfrudansen” vid Vårdagjämningen borde ha tagit sig ut ungefär såhär, och själv vet jag kollegor och män jag talat med, som var med den gången, och sett Gerds återkomst till den gröna jorden med egna ögon, precis som det också sker, varje år. Åren går, men Hedendom och Asatro består, och övriga teorier om saken, från det kristna Västergötland och på andra håll, kan vi i Svea Rikes kärnland helt glömma…

Hur Kristet var Västergötland ? – om ”Kata Gård” och andra kristna myter…

Jag nämnde Varnhem och Varnhems klosterkyrka i ett av mina inlägg från gårdagen, och lustigt nog har ingen gallskrikande, fanatisk och Halleluuuja-mässande kristen hört av sig efter det. 2015 skedde en arkeologisk utgrävning i Varnhemstrakten, som har gjorts till Turistindustri och ett upphausat lokalt minnesmärke för Arn-freaks, lokalpatrioter och medeltids-svärmare, som med stor glöd vill påstå att hela Västergötland skulle vara kristet på 1000-talet, och att det skulle finnas en lokal stavkyrka i Varnhem år 970, alltså före Sven Tveskäggs lilla kyrkobygge i Lund, som nog var ett privat kapell, avsett för den lokala kungsgården.

Nej tyvärr, alla JHVH-asslickers ! Någon ”Kata Gård” har nog aldrig funnits, och man vet inte om den träbyggnad från år 1000 (+/- 30 år) faktiskt såg ut såhär..

Man har också gjort ännu överdrivnare påståenden, påstått att det skulle funnits ”tusentals” kristna gravar på platsen (det är inte alls sant, vad som däremot är sanning är att man identifierat ca 300 jordbegravningar och undersökt ett mycket litet fåtal av dem) och utnämnt Varnhem till platsen för Sveriges kristnande, allt i en fullständigt hejdlös lokal-patriotisk iver. Men finns det egentligen någon sanning i detta, och vad är de vetenskapliga bevisen ?

Just jag har inte kunnat hitta någon dendrokronologisk datering (eller årsringsanalys) på den lilla träbyggnad från tidigt tusental (970 är den tidigaste tidpunkten, men vem säger att det är just den som ska gälla ??) man hittat under Varnhems Klosterkyrka. Den k-a-n vara en kyrka, ja – men det enda indicium som finns, är att man byggt en senare stenkonstruktion från 1080-talet rakt över den. Egentligen skulle byggnaden precis lika gärna vara ett Gudahov, som senare skändats av kristna – utan direkta fynd av artefrakter, vet vi helt enkelt inte.. Bevisligen infördes också ett helt nytt gravskick i Varnhem någon gång under sent 900-tal, då man började med jordbegravningar istället för brandgravar, men vad bevisar det ?

Återigen spekulerar man om ”nu försvunna träkyrkor”, men någon kristen mission i Västergötland är inte belagd i skrift förrän långt in på 1000-talet, och till och med de katolska fanatikerna bakom sajten ”Signum” måste erkänna att hedniska gravoffer förekom på platsen av det man påstår skulle vara en kristen kyrkogård, vilket syns bland annat av det faktum att många av de män som begravts på platsen fått med sig knivar och andra vapen i gravarna, vilket inte är en kristen sedvänja. Det påstås också, att ett litet kristet resealtare skall ha hittats på den påstådda kyrkogården i Varnhem, men det är inte äldre än från 1000-talet, så det finns egentligen inga som helst bevis för att kristen närvaro på denna plats skulle vara äldre än 1030-tal. Det gör fortfarande inte heller Varnhem till den första kristna kyrkan i Sverige med någon säkerhet i bevisföringen, eftersom Sven Tveskäggs privata kapell i Lund bevisligen faktiskt var äldre än så.

Folkförräderskan Kata – som inte nödvändigtvis måste ha sett ut på det här sättet

De kristna fanatikerna i Varnhem har gjort stort nummer av en gravhäll som hittats 1884 sydost om kyrkan, men som måste funnits i kryptan till den senare klosterkyrkan från 1100-talet, och den kryptan kan inte ha murats upp tidigare än ca 1050. Hällen bär texten ”Kætill gærði sten þennsi æftiR Katu konu sina systur þorils”  – alltså ”Kettil gjorde denna sten efter Kata, sin kona, syster till Toril. Alla de omnämnda personerna bär hedniska namn, och måste alltså ha fötts som hedningar. Utifrån detta har turistbyrån i Varnhem och andra partiskt sinnade intressenter broderat ut en fantastisk historia om ”Kata Gård” som alltså skulle ha namngetts efter kvinnan som låg under hällen, som hittades på ett helt annat ställe. Man vet inte ens, om runhällen (som bär ett tydligt kristet kors) tillhör samma grav, som den man utpekat i kryptan, och som man påstår skulle tillhöra denna mytiska Kata. Allt man hittat, är en högättad kvinna som avled ca år 975 +/- 30 år enligt Kol-14 datering, och som var mellan 30 och 35 år när hon dog, men det finns inga som helst bevis för att den funna runhällen skulle ha tillhört just hennes grav från början – eller att kvinnan i graven skulle ha hetat Kata.

Inte heller finns det några bevis för att en ”Kata Gård” någonsin funnits i Varnhem. Allt detta är kristet sliddersladder, hitte-på och rena efterhandskonstruktioner.

Den kvinna som begravdes under vad som senare blev en krypta (kring 1050!) kan mycket väl ha varit hedning. Att en gravhäll – sannolikt från en helt annan grav, kring ca 1050 eller ännu senare – 1080 kanske – hittats på ett helt annat ställe, söder om Kyrkan, 150 meter bort och på 1880-talet, bevisar ingenting om den antagna ”Katas” existens, och det bevisar heller absolut inte, att hon ensam skulle ägt en storgård, uppkallad efter sig själv, och att hon på eget initiativ skulle ha grundat den första kyrkan i Västergötland. Gårdar i Norden uppkallades aldrig efter kvinnor eller kvinnliga ägare, som bara ägt gården en kort tid, eller i en enstaka generation. Nästan alla gårdsnamn kommer av helt andra saker, som naturföreteelser till exempel.

Någon mytisk kristen kyrkogrunderska med namnet ”Kata” på 970-talet har alltså aldrig funnits i verkligheten – alltsammans är en kristen konstruktion, där man blandat samman två helt olika gravar, och påstått att en runhäll, som hittats kring 1887, skulle höra till en 970-tals grav, fastän hällen självt och en byggnad på platsen stammar från 1050-1080 – hundra år senare.

Och även om ”Kata” nu skulle ha funnits, hur många kristna kan det ha funnits på platsen mellan 970 – 1080 ? Man har hittat 300 gravar ungefär, inte ”tusentals” som man överdrivit det till. Och idag tar det ungefär 30 år för en generation att födas, samtidigt som en annan generation försvinner och ”dör av”. Vi vet att befolkningsomsättningen var mycket högre på  vikingatiden, för man gifte sig och fick barn relativt tidigt, och man hade avsevärt kortare medellivslängd.

Några kristna fanns aldrig i 970-talets Varnhem. Däremot kan det ha funnits enstaka sådana efter 1050 ungefär…

Som vi har sett, finns det bevis för hedniska gravoffer på den påstått ”kristna” kyrkogården, och om vi antar att en generation dåförtiden kan sättas till 20 år (det tog så lång tid för barn till någon att själva få barn, och för att den odöpte ”någon” som var mor eller far skulle gå ur tiden) så blir antalet kristna 300 / 5 = högst omkring 60 personer. Fler än så av den kristna ohyran kan det alltså aldrig någonsin ha varit – inte samtidigt i alla fall…

Och hur många invånare hade Västergötland, anno 970 – 1080 ? Uppfattningarna om Sveriges befolkningsstorlek under sen vikingatid går isär, men det kan ha rört sig om minst 400 000 personer, enligt vad en del forskare anser, medan många också antar, att Vikingatidens befolkning var avsevärt större, än under de förhärjande kristna tronstriderna i Östergötland och Västergötland på 11-1200 talen, då befolkningen på grund av kristendomens skadliga inflytande gick ned. Svitjod var en stormakt i det dåtida Europa, har man sagt, och Vikingatågen skulle aldrig ha lyckats, ifall man hela tiden varit i numeriskt underläge. Västergötland var också en av rikets centralbygder, med tät befolkning, och därom råder inte minsta tvekan.

Om vi då antar, att det fanns kring 60 – 80 000 personer som levde och verkade i Västergötland, så är 60 kristna inte mycket. Det motsvarar bara en promille eller så av befolkningen, medan resten bevisligen var hedningar – och för det har vi många många arkeologiska bevis, ända fram till 1100-talet.

Här har vi nu en liten karta över Varnhem med omnejd, gjord med hjälp av Lantmäteriets sajt. På den ser vi att Varnhem ligger i en ren periferi, eller en mindre rik bygd – inklämd bakom Billingen vid Varnhems-ån, medan den verkligt feta och folkrika Västgöta-slätten ligger ungefär 10 km västerut. Axvalla, och vadet över ån var visserligen en strategisk plats, som många vägfarande måste passera på väg mellan Skara och Skövde – båda två mycket gamla städer och handelsplatser – men runtomkring fanns massor av hedniska Minnesmärken, bara en dagsresa bort eller mindre med häst (man kunde utan svårighet rida 60 km eller mer på en dag, och att gå 30 km i en dagsetapp, är fortfarande grundkrav för svenska soldater !) och de har en långt senare datering, än den påstådda lilla gårdskyrkan i just Varnhem.

Att påstå att hela Västergötland skulle vara kristet omkring år 1000, är alltså en stor fet djävla lögn, hur vi än vrider och vänder på det.

För det första har vi ett vältaligt bevis i form av  Velandastenen borta vid Trollhättan (tyvärr utanför kartan). Den är daterad just kring år 1000, och innehåller inskriften Þyrvi ræisti stæin æftiʀ Ogmund, bonda sinn, miok goðan þegn. Þorr vigi !, alltså ”Thyrvi reste stenen efter Ögmund, sin man, en mycket god Tegn, Tor Vige !” En tegn var en titel, man kan jämföra med danskans ”Degn” som betyder klockare, och alltså en Hednisk storman- dessutom anropas här direkt Tor – så om man nu alls var kristen i Varnhem, så var man i alla fall alldeles definitivt Hedningar kring Göta Älv.

Om det direkt står ”Tor Vige” på en sten från år 1000, hur kan man så alls påstå, att Västergötland skulle kristnats 30 år tidigare ?

Sedan har vi gården Hov (som i Gudahov) nära Hjärtum på Västgötaslätten, och den klassiska skildringen av det första kända Alvablotet, i den isländske skalden Sighvat Tordssons ”Austfararvisor”. Han red genom Edsskogen från Norge, och blev rättvist utkastad från en gård med Hedningar, som ville hålla Heligt, och förrätta sitt Alvablot utan störande, gapiga kristna. Forskaren Ivar Lundahl anger det Hof där Sigvat blev portad som det äldsta belägget från 1019 för säteriet Stora Hov i Tråvads socken i Laske härad i Västergötland. Då var alltså inte Västgötaslätten kristnad, eftersom man bevisligen var Hedningar där, och kristna var överhuvudtaget inte välkomna i den trakten.

Dessutom har vi Kornguden i trakten. Ortens bönder bar fortfarande en gammal trästod i procession över åkrarna, precis som man burit Frejs bild vid Gamla Uppsala, i det som hette ”Frösgång” varje vår – och det var först på 1830-talet som man slutade med detta bruk – det utfördes alltså rent hedniska riter väldigt långt fram i tiden. Också i Viglunda – som var en vigd gudalund – fanns en Korngud, i Åsaka socken.

När Västergötlands bönder gjorde detta, fortfarande under 1800-talet, var de då ordentligt kristnade ? Svaret måste bli ett rungande NEJ !

Vid Saleby – som kan ha haft en hednisk ”Sal” eller ”Al” – namnet är mycket gammalt – stod Salebystenen från mitten av 1000-talet, som har en hednisk förbannelseformel. Den är inte kristen, och har inga kristna kors, men restes omkring 1000-talets mitt, eller än senare. Frösten gjorde detta minnesmärke efter Tora, sin hustru. Hon var …-s dotter, bäst bland människor. Den ska bli ratad, och till en arg Kona, som hugger eller bryter. Så lyder stenens text, och den ”arghet” som det talas om här är av samma typ som på 300-talets Björketorpssten i Blekinge, rest 300 år tidigare. Man var således inte kristen år 1050 heller, och det mindre än 20 km från Varnhem.

Bevisen hopar sig, och de är väldigt många. Inte ens de värsta av våra kristna fanatiker, som vi har mitt ibland oss nuförtiden, kan prata bort allt det här.

Ännu närmare Varnhem står Synnerby-stenen från sent 1000-tal. Den är ännu en Tegn-sten, rest efter en hednisk man i en hednisk tid, och helt utan kristna kors eller annat – och det ännu från tiden omkring 1080, då de kristna hundarna påstår sig innehaft hela Västergötland. Redan här ser man att de kristna ljuger, ty: karR auk kali reistu stin þensi eftiR ueurþ faþur sin muk kuþan þekn – Karl och Kale reste denna sten efter Vi-Vard, deras fader – en mycket god Tegn. 

Vivards namn är också en titel, en Vi-vårdare, en som innehar ett hedniskt Vi, av gotiskans Waichs, en vigd eller helig plats – och även på Rökstenen nämns ju en ”Sibbe Vi-vari” – Sibbe Vivårdaren. Åter möter oss ordet Tegn, som namn på en man som innehar ett religiöst ämbete – och det finns minst tjugo sådana stenar i Västergötlands centralbygder, alla från 1000-talet – så det är bevisat, bortom alla rimliga tvivel, att denna bygd inte, repetera i-n-t-e var kristen, ens då.

Slutligen har vi också Kälbystenen, som ligger mindre än en mil från Varnhem, fågelvägen. Detta är en sten från sent Tusental, som avbildar Tor i all sin prakt. Den visar honom stående med sin hammare i handen, och han kan tydligt ses än idag, fastän stenen blivit skadad av kristna vandaler.

Tor med sin hammare på Källbystenen, rest omkring 1080. Otvivelaktigt hednisk.

Längs Tidans dalgång finns ännu fler hedniska runstenar från 1000-talet, en med en praktfull Odensmask, som lokalhistoriker avbildat på sina hemsidor.

Tusentalets Västergötland hade uppenbarligen fungerande Godord, Vin, Hov och Hargar. Kan man då säga, att hela detta landskap skulle varit kristet under denna tid, oaktat falsarierna om ”Kata” och sammanblandningen av två helt olika gravar, med en senare ”runhäll” från ca 1030, plötsligt identifierad som tillhörande en grav från 970 ?

Minst 15 stycken Tegnar och Godar fanns i landskapet, som till bredden var fyllt med massor av Hedendom. Där fanns ingen ”samexistens” och inga kristna – 60 stycken av dem, högst, i just Varnhem bevisar ingenting, när det gäller ett helt landskap.

 

 

 

 

 

 

Raud den Rammes dag

Idag firar många Asatroende, främst i USA och en del anglosaxiska länder, Raud den Rammes dag.  I Sverige är denne fulkeskung från Hålogaland eller Nordligaste Norge bortglömd, men i Norge firas han också, mest beroende på de odödliga passager som finns i den fullt historiska Olafs Saga Tryggva, eller berättelsen om den kristnade kung Olaf Tryggvason, och hans många illdåd emot hedningarna. Raud den Ramme, som på Engelska kallas Raud the Strong – en smula felaktigt, därför att en man som är ”ramm” eller flink i nävarna också är rörlig och smidig, och visst inte bara stark i allmänhet var också Gode och en firad sejdkarl, och ägde tillika ett stor drakskepp som hette ”Ormen” och det var större än något skepp, som kung Olaf senare kom att äga, ty vid denna tid var ”Ormen Långe” med sina 34 årpar ännu inte byggd.

Det betyder att Rauds drakskepp måste ha haft närmare 35 meters längd eller mer, och rymt närmare 100 mans besättning – och kanske är det inte omöjligt att finna spår av det eller hans gravhög ännu, för enligt Heimskringla bodde han invid Saltströmmen på två öar som hette Gylling och Häring – idag finns det två orter som heter Godönäs och Löding i närheten, och ortens topografi ser delvis annorlunda ut än under 900-talets sista år, när kung Olaf bestämde sig för att slakta och plundra de sista självständiga Jarladömena i Norr. Man kan bara tänka på de skepp man fann i Sydnorge under 2019, och som ingen trodde att det var möjligt att återfinna, ända tills nu. De var från 800-talet (se bland de tidigare inläggen) och långt över 25 meter de också, även om de kanske inte kan kallas ”Drakar” – ty ett sådant skepp skall ha minst 32 bänkar.

Alltnog, Raud den Ramme och hans folk mötte kung Olaf i öppen strid, och även om sagan säger att de ska ha besegrats, kom de helskinnade därifrån och seglade så bort genom att kryssa mot vinden, och det gjorde de så skickligt och bra att ingen kristen kunde följa efter dem, och Olaf började då ljuga för sitt eget folk och säga att det var trolldom.

Saltstraumen, inåt land förbi Bodö, som där ser ut idag. Här finns ett mäktigt tidvatten, som hindrade de kristna att komma fram, och trakten har varit befolkad av Nordmän sedan romersk järnålder

Hålogaland var isfritt till och med under den senaste istiden, och öarna på Ofoten var redan då bebodda. Man har hittat brödsäd från långt före kristus och spår av långhus, som visar att Hålogaland var färdigkoloniserat och bebott av Nordmän – inte samer och därmed likställda – under bronsåldern och vidare framåt. På Bodö-näset har man hittat minst 30 större gravhögar av sydnorsk typ, som visar att man var ett självständigt rike i norr med rika förbindelser mot resten av Norge och andra delar av Världen, men de kristna slog sönder allt detta. Raud blev belägrad på sin egen gård, och man ville tvinga honom att anta kristendomen.

Han vägrade, och förblev hedning in i det sista. Då befallde kung Olaf att man skulle trycka in en huggorm i ett avsågat dryckeshorn, och så petade man med en glödhet järnten i hornets ena ände. Då kröp huggormen ned i svalget på Raud, för man satte hornet framför munnen på honom, och så åt sig ormen in i hans inälvor, och därav förblödde och förgiftades han inifrån, medan de kristna njöt av anblicken och hånade honom. De flesta av Rauds egena män torterades sedan ihjäl av de kristna på olika sätt, bland annat genom att brännas på bål eller av att plågas till döds med glödande järn.

Olaf Tryggvason stal Rauds skepp, och en del säger att det var den mindre ”Ormen” som ännu fanns när slaget vid Svolder till slut stod, och Norrmän, Danskar och Svenskar till sist gjorde gemensam sak emot de kristna, och tog en rättvis hämnd för Raud, hans folk och många andra, hela Norden alltöver. Olaf plundrade och stal också ansenliga rikedomar, och det första de kristna gjorde, när de kom ill Halogaland, det heliga landet i Norr, var att bränna ned alla gårdar och lägga hela landsändan öde. Det ”Thule” redan Pytheas talade om, långt före kristus, och det Midnattsolens och Midnattsmörkrets land i Norr, som Prokopios och andra Byzantinska historiker beskrev, har av många identifierats med Rauds glömda land, och många hedningar flydde som vi vet över till Island, där Asatron aldrig riktigt dog ut, utan finns kvar än idag.

Man anser också, att det funnits fler historiska urkunder om Hårak på Tjötta, Raud och alla de andra Jarlarna och Fylkeskonungarna, som var hedningar och Asarna trogna allesamman, fast de kristna förstörde alla källor och sagasamlingar de fick tag på.

Raud föll som en god man, och han representerade en god och rättvis sak.

Hans minne lever och firas än idag, som vi kan se. Och Asatron är inte bortglömd. Män kan falla, och gårdar och bygder brinna, men man kan inte förinta ett starkt och enat folk, eller dräpa dess tro, hur många män, kvinnor och barn de kristna och slikt anhang söderifrån och från Särkland än dräper, och än månde dräpa i detta nya decennium.

Sann tro och sanna gudar skall alltid finnas kvar.