Första fullet i Thorre månad passeras

Igår var det första fullmånen för året, och i morgon är det Tjugondag Knut, den dag då den Nordiska Julen traditionellt tar slut. Vi befinner oss även i Thorre eller Januari månad, den månad som i Västnorden var helgad åt Tor, fast man först på 1200-talet i kristna källor försökt rationalisera bort Thorre till en självständig mytologisk gestalt.

Den observante läsaren torde redan veta, att det i delar av Sverige varit Augusti som kallats Torsmånad, mycket beroende på skörden, och det faktum att St Olofs dag, som infaller då, tidigare också varit helgad åt Tor, eftersom man ju uppfattade åskans gud och det senare helgonet som de kristna försökte ersätta honom med som ett och samma. På ett liknande sätt förhöll det sig med Knut Lavrad, men mera om honom i morgon…

Sådana skillnader mellan Asatron i Västnorden och Östnorden är visst inte ovanliga – vi kan ta det faktum att Fredagarna i Västnorden alltid varit helgade åt Frigga, men att Fredagen i Östnorden – dvs Sverige och Finland samt hela Baltikum och delar av Gårdarike eller Ryssland ju alltid uppfattats som helgade åt Freja, liksom det en gång var nere på den Europeiska kontinenten.

Maträtter vid Thorrablot – ursprungligen den mat, som blivit över sedan Julen och nu åts upp…

 

Enligt den moderna Isländska kalendern börjar Thorre månad först något senare, och vanligen firar man Thorrablotet, den moderna och återupplivade fest till Tors ära något senare, eller kring den 25 denna månad – men att Thorrablotet och Midvinter, liksom det senare Tjugondag knut – en kristen bortförklaring – ändå hör samman, är alla överens om. Mer om Thorrablot kan du läsa i arkivet här ovan.

Mina sista förråd av livgivande äppelmust och äpplen är nu slut, lagom till det att Julen slutar, men Asatrons föryngrande och livgivande effekt, varar året om...Liksom dyrkan av Idun, och alla Asar, Vaner och As-ynjor (ni vet väl att man här uttalar två separata ord…)

 

Raud den Rammes dag

Idag firar många Asatroende, främst i USA och en del anglosaxiska länder, Raud den Rammes dag.  I Sverige är denne fulkeskung från Hålogaland eller Nordligaste Norge bortglömd, men i Norge firas han också, mest beroende på de odödliga passager som finns i den fullt historiska Olafs Saga Tryggva, eller berättelsen om den kristnade kung Olaf Tryggvason, och hans många illdåd emot hedningarna. Raud den Ramme, som på Engelska kallas Raud the Strong – en smula felaktigt, därför att en man som är ”ramm” eller flink i nävarna också är rörlig och smidig, och visst inte bara stark i allmänhet var också Gode och en firad sejdkarl, och ägde tillika ett stor drakskepp som hette ”Ormen” och det var större än något skepp, som kung Olaf senare kom att äga, ty vid denna tid var ”Ormen Långe” med sina 34 årpar ännu inte byggd.

Det betyder att Rauds drakskepp måste ha haft närmare 35 meters längd eller mer, och rymt närmare 100 mans besättning – och kanske är det inte omöjligt att finna spår av det eller hans gravhög ännu, för enligt Heimskringla bodde han invid Saltströmmen på två öar som hette Gylling och Häring – idag finns det två orter som heter Godönäs och Löding i närheten, och ortens topografi ser delvis annorlunda ut än under 900-talets sista år, när kung Olaf bestämde sig för att slakta och plundra de sista självständiga Jarladömena i Norr. Man kan bara tänka på de skepp man fann i Sydnorge under 2019, och som ingen trodde att det var möjligt att återfinna, ända tills nu. De var från 800-talet (se bland de tidigare inläggen) och långt över 25 meter de också, även om de kanske inte kan kallas ”Drakar” – ty ett sådant skepp skall ha minst 32 bänkar.

Alltnog, Raud den Ramme och hans folk mötte kung Olaf i öppen strid, och även om sagan säger att de ska ha besegrats, kom de helskinnade därifrån och seglade så bort genom att kryssa mot vinden, och det gjorde de så skickligt och bra att ingen kristen kunde följa efter dem, och Olaf började då ljuga för sitt eget folk och säga att det var trolldom.

Saltstraumen, inåt land förbi Bodö, som där ser ut idag. Här finns ett mäktigt tidvatten, som hindrade de kristna att komma fram, och trakten har varit befolkad av Nordmän sedan romersk järnålder

Hålogaland var isfritt till och med under den senaste istiden, och öarna på Ofoten var redan då bebodda. Man har hittat brödsäd från långt före kristus och spår av långhus, som visar att Hålogaland var färdigkoloniserat och bebott av Nordmän – inte samer och därmed likställda – under bronsåldern och vidare framåt. På Bodö-näset har man hittat minst 30 större gravhögar av sydnorsk typ, som visar att man var ett självständigt rike i norr med rika förbindelser mot resten av Norge och andra delar av Världen, men de kristna slog sönder allt detta. Raud blev belägrad på sin egen gård, och man ville tvinga honom att anta kristendomen.

Han vägrade, och förblev hedning in i det sista. Då befallde kung Olaf att man skulle trycka in en huggorm i ett avsågat dryckeshorn, och så petade man med en glödhet järnten i hornets ena ände. Då kröp huggormen ned i svalget på Raud, för man satte hornet framför munnen på honom, och så åt sig ormen in i hans inälvor, och därav förblödde och förgiftades han inifrån, medan de kristna njöt av anblicken och hånade honom. De flesta av Rauds egena män torterades sedan ihjäl av de kristna på olika sätt, bland annat genom att brännas på bål eller av att plågas till döds med glödande järn.

Olaf Tryggvason stal Rauds skepp, och en del säger att det var den mindre ”Ormen” som ännu fanns när slaget vid Svolder till slut stod, och Norrmän, Danskar och Svenskar till sist gjorde gemensam sak emot de kristna, och tog en rättvis hämnd för Raud, hans folk och många andra, hela Norden alltöver. Olaf plundrade och stal också ansenliga rikedomar, och det första de kristna gjorde, när de kom ill Halogaland, det heliga landet i Norr, var att bränna ned alla gårdar och lägga hela landsändan öde. Det ”Thule” redan Pytheas talade om, långt före kristus, och det Midnattsolens och Midnattsmörkrets land i Norr, som Prokopios och andra Byzantinska historiker beskrev, har av många identifierats med Rauds glömda land, och många hedningar flydde som vi vet över till Island, där Asatron aldrig riktigt dog ut, utan finns kvar än idag.

Man anser också, att det funnits fler historiska urkunder om Hårak på Tjötta, Raud och alla de andra Jarlarna och Fylkeskonungarna, som var hedningar och Asarna trogna allesamman, fast de kristna förstörde alla källor och sagasamlingar de fick tag på.

Raud föll som en god man, och han representerade en god och rättvis sak.

Hans minne lever och firas än idag, som vi kan se. Och Asatron är inte bortglömd. Män kan falla, och gårdar och bygder brinna, men man kan inte förinta ett starkt och enat folk, eller dräpa dess tro, hur många män, kvinnor och barn de kristna och slikt anhang söderifrån och från Särkland än dräper, och än månde dräpa i detta nya decennium.

Sann tro och sanna gudar skall alltid finnas kvar.

 

”Hedniska Tankars 10 populäraste inlägg, 2019”

Den här bloggsidan innehåller numera över 2000 inlägg, om man räknar med det omfångsrika arkivet med sina temasidor. (Ni finner länkarna till dem här ovan). Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen – självklart kan ingen skribent, hur flyhänt eller skicklig han än är, hela tiden hålla den bästa kvalitet, och en hel del av vad jag skriver är dessutom saker som aldrig någonsin varit ämnade för fri tillgänglighet på internet för evigt. Många av dem är dagssländor, adiafora; sådant som skrivits med anledning av en viss dags händelser och som det mesta av all dagstidningjournalistik är de avsedda för omedelbar konsumtion och knappast värda att sparas, hrusomhelst; medan andra av mina krior – särskilt dem som redan är i arkivet – har varit avsedda att sparas åtminstone en liten tid.

Förra året såg många inlägg som fick hundratals läsare, och främst av dem blev inlägget om Algiz eller Elhaz – den senare Jalkr eller älgrunan, som publicerades som del 14 i min runkurs. Detta inlägg blev läst inte mindre än 569 gånger, och numera mer än så, eftersom någon eller några läst det mer än 20 gånger under årets första fyra dagar. Varför just Älgrunan eller Jalkr blivit så populär, kan jag inte svara på, men kanhända har mina läsare gillat vad som framförs, och man får komma ihåg att Algiz också är en skyddsruna, esoteriskt sett.

 

Jalkr, Elhaz eller Algiz syns också i Östersunds vapensköld, som mycket riktigt visar ett  stiliserat Älghuvud…

Näst populärast under 2019 var min bearbetade saga om Torleif Jarlaskald och Håkon av Norge – som ni kan läsa på länken här. Folk har läst den inte mindre än 478 gånger förra året, och den har lästs mer än 520 gånger sedan den först publicerades här – jag vet också att man använt min bearbetning av AU Bååths översättning från Norröna i skolundervisning, och som ett exempel på vikingatida berättartradition överhuvudtaget, fast den dåförtiden mest var menad som en lustig krumelur, eller som en skämtsaga, som inte alls skall förväxlas med de historiska sagorna eller deras innehåll.

Tredje mest lästa inlägget igår är början på runkursen, eller inlägget om Ur-runan – som lästs över 469 gånger.  Och jag citerar:

I esoterisk litteratur, både i Sverige och utlandet, brukar man då och då stöta på den Urgermanska, sk ”äldre” runraden med sina 24 tecken. Numera används den ofta till att ”spå” i runor, en ganska tvivelaktig 1900-talsuppfinning, som det finns få eller nästan inga belägg för. Se mina tidigare inlägg i ämnet. Runorna används också som meditations-redskap, i ritualer, för att göra amuletter (företrädesvis i form av sk ”bindrunor”) och mycket annat, som inte alltid motsäger utan snarare kompletterar deras tidigare användning som skrivtecken.

Runorna kan ses som ett ”runhjul” eller en evigt snurrande krets, 2 gånger årets 12 månader till sitt antal – och talet 24 låter sig också tydas som 3 x 8. Runorna är en oktal kod, som Rökstenens chiffer-runor klart utvisar, och oktala koder finns förresten också i dagens datorer..

 

Fjärde mest lästa inlägget var det om Skånehammaren, en av vår tids mest reproducerade smycken och hur dess original återkom till Sverige. Detta inlägg har nu blivit läst mer än 380 gånger. Samt i slutet en varning, om vissa sällskap och samfund som man INTE ska ge sig i lag med, och hur man INTE får använda en Torshammare…

Nättidningen ”Svensk Historia” rapporterade igår om den sk ”Skånehammaren” från historiska muséet i Stockholm. Originalet i silver kommer från den såkallade Friherre Claes Kurcks fornssaksamling, och är sedan den kom till historiska muséet år 1895 en av de mest kända och avbildade fynden från 800-talets Skåne och Vikingatiden överhuvudtaget. Den har blivit stilbildande för tusentals, ja hundratusentals olika slags kopior världen över, och de har tillverkats inte bara i rent silver utan också i i allehanda metallegeringar, ben, horn, plast och allehanda andra material. Den har återtryckts i mer eller oftast mindre exakt utförande på T-shirts, banderoller, vykort och bilder – naturligtvis också på Internet…

ORIGINALET är ALLTID bäst – ACCEPT NO CHEAP SUBSTITUTES !!

Min egen annons om Samfundets Särimners bildkalender – vars 10 sista exemplar fortfarande finns till salu – var det femte mest populära inslaget, och lästes över 340 gånger… Numera säljer jag de resterande exen för 75 + 18 kr porto = 93 kronor – och kontaktadressen finner ni här intill.

Det gäller som sagt att veta vad man ”köper” eller inte köper här i den Asatrogna delen av Världen, och det illustreras inte minst i inlägget om det påhittade smycket ”trollkorset” som nog inte har så mycket med svensk folktradition att ögra, utan redovisar hur en hednisk symbol vansläktats, och hamnat på avvägar. Detta inlägg från 2017 lästes inte mindre än 331 gånger, bara i år; och blev därmed det sjätte mest populäraste.

På sjundeplats finner vi inlägget om Naud-runan och det heliga niotalet, Odens särskilda runa i den äldre runraden. Jag citerar:

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Detta inlägg lästes 306 gånger förra året, och har totalt lästs över 360 gånger av olika personer, medan åttonde plats intogs av artikeln ”Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara bevis för slaget vid Fyrisvall” – en ny dagsaktuell artikel om ett fornfynd, som vi inte har hört så mycket mera om sedan – men den arkeologiska forskningen arbetar ofta sakta, och sådana här fynd och artiklar förekommer ibland i dagspressen, för att först senare – efter flera år – bli uppmärksammade på nytt – och kanske också omvärderade vad det lider. Om just detta ”spetsfynd” har vi sedermera inget hört, men originalinlägget lästes av 277 personer.

Spetsen på ett litet kastspjut, och visst ingen pilspets, som Upsala Nya Tidning felaktigt skrev…

Nionde mest lästa inlägget för 2019 var inlägget om Tyr-runan – denna – för somliga politiskt anfäktade personer – så omstridda symbol. Det lästes 269 gånger förra året, och har sammanlagt blivit läst över 300 gånger. På tionde plats, slutligen, kom inlägget om den numera utbuade ”forskaren” Fredrik Gregorius vid Linköpings Universitet, en förvirrad kristen, som hävdar att ”Asatron inte finns” men vars röriga och förnuftsvidriga utsagor kommit på skam, gång efter annan.

Om inte annat, har denna blogg redan bevisat det. Asatron existerar, den utövas idag – och den har alltid funnits, då våra gudamakter existerade på bronsåldern och än tidigare, eller så länge det folk som ännu är i majoritet i vårt Sverige ännu finns i det här landet..

Jodu, Fredrik Gregorius – sug du på den !

Årskrönika – Hur Runkampen blev årets viktigaste händelse år 2019

Årskrönikorna fortsätter hagla därute, i brist på snö över Mellansverige. Medialandskapet fylls av dem, och av sedvanliga taffligheter och tarvligheter, men för tillfället bryr jag mig inte, upptagen som jag är med annat under denna ledighet. Under det år som gått har den här bloggen hart när blivit landet enda och mest spridda Asatrogna nyhetsbevakningstjänst, med ibland så mycket som fyra inlägg på 2000 ord eller mer skrivna om dagen, varje dag, vecka och månad.

”Nothing changes on new year’s day” sjäng en gång en gammal synthgrupp benämnd U2 i en låttext – och jag själv skulle kunna säga detsamma. ”I will begin again” lyder en annan textrad från samma källa, och jag kan instämma i även den. Under 2019 blev hedendomen i Sverige politisk, och Asatron lanserades som ett fullvärdigt religiöst alternativ. Så, anser jag, kan man sammanfatta årets viktigaste händelser. Kanhända ville alla vi Asatrogna inte bli politiska, visserligen, men vi har tvingats till det av den tid och den regering som säger sig vara vår, och som fortfarande vill styra och ställa här i Sverige, trots att den saknar allt parlamentariskt mandat, och inte företräder folkflertalets åsikter.

Numera är de flesta av oss helt klart emot Regeringen Löfvén, och vi ser nog gärna att den avgår, vilket vi inte är ensamma om. Misstroendevotum har som bekant utlösts i Riksdagen under hösten, och den politiska kartan har ritats om ute i landet, även ibland vanligt folk – därom torde vi alla vara ense.

Det började sommaren 2018, med mycket märkliga uttalanden från Morgan ”Mollgan” Johansson, den lille fähund som säger sig vara landets Justititeminister. Ex Cathedra och under ett tal i Almedalen utanför Visby började han plötsligt babbla osammanhängande om ett totalförbud emot Runskrift. Särskilt Tyr-runan och Odal-runan väckte hans vrede, och skulle drabbas av straff och förbud. Detta skedde i en situation med ökande våldsbrott, sprängningar, sk ”skjutningar” (eller rättare sagt mordförsök och mord – i media vågar man ju inte längre kalla saker för dess rätta namn, men försöker släta över med hartassen) och en våldsspiral över hela Sverige, huvudsakligen utlöst av utländska kriminella, som aldrig bort vara här och aldrig borde ha släppts in i landet. Var ett ”runförbud” överhuvudtaget då rätt prioritet, särskilt eftersom det verkade vara tillkommet med det enda syftet att politiskt brännmärka och straffa svensk Socialdemokratis egna motståndarre, genom att få stämplat dem som ”nazister” bara därför att de använde runor, och försökte skydda det svenska Kulturarvet.

Vi vet alla vad som hände sedan. Jag själv var den förste att uppmärksamma problemet, och det skedde här på denna blogg. Långt senare började också Nordiska Asa Samfundet, eller NAS – som nu har över 1500 medlemmar – utlösa sin egen ”runkamp”. En namninsamling startades, som på kort tid samlade över 5000 personer, vilket är det antal som brukar krävas för att utlösa en kommunal folkomröstning, Samtidigt vädjade experter, gamla Justitieråd, Lagrådet och till slut också en Statlig Utredning i SOU-serien, företrädd av en väl meriterad domare från Göta Hovrätt till ministern, och alla inblandade kunde konstatera att vad Ministern sagt för det första var ogenomförbart, eftersom det väsentligt skulle skada inte bara kulturarvet utan också begränsa yttrandefriheten i vårt land, och att den föreslagna lagen ändå var fullkomligt onödig, eftersom eventuella extremisters missbruk av runorna och andra av Asatrons symboler faktiskt kunde bestraffas vid behov, genom lagar och förordningar som redan gällde – exempelvis paragrafer om förargelseväckande beteende och annat sådant.

För en gångs skull tänker jag inte ger er länkar till det hela – jag förutsätter att ni själv är tillräckligt skickliga i källkritik ändå – men alla kan vi enas om det faktum att NAS med eller emot sin egen vilja faktiskt BLEV en politisk organisation, när den för det första organiserade namninsamlingar och publicerade flera politiska upprop, som fortfarande finns kvar på dess hemsida, och för det tredje i maj månad detta år organiserade en demonstration utanför Riksdagshuset och på mynttorget i Stockholm – man kan gärna inte bli mer politisk än så. Jag skulle nämligen vilja påstå, att organiserar man en offentlig demonstration utanför ett nationellt parlament, så är det en politisk händelse i sig, likaså om man på en hel rörelses vägnar överlämnar en officiell skrivelse till en av landets Ministrar, vilket är vad NAS talesman Stenar Sonnevang och en del andra faktiskt gjorde.

Detta är nu historia, och historien går inte att förneka. Som vi vet, blev det inget Runförbud. Lagförslaget föll platt till marken, och Morgan ”Mollgan” Johansson har hela hösten babblat vidare om andra saker, som att han skulle ”jaga de kriminella i Malmö till Världens ände” samtidigt som vår Statsminister ställt sig upp och beklagat att ”Vi såg inte detta komma”… därmed syftande både på brottsutvecklingen, det upplösta samhällskontraktet och Regeringens misslyckade politik i övrigt.

Det underliga i sammanhanget är dock, att ”Mollgan” själv inte gjort avbön för sin misslyckade lag – en av flera försök till ny jurisprudens som lagrådet stoppat det senaste året – och gjort avbön för alla sina dumheter. Han skulle mycket väl kunnat hänvisa till den aktuella utredningen, att nya fakta i sakområdet framkommit, som han – i egenskap av Minister – kanske inte kände till, eller försiktigt kommenterat att situationen nu faktiskt ändrat sig, och att helt andra frågor inom hans sakområde nu har högre prioritet, som till exempel att spåra upp de sju försvunna tjänstepistoler och en stor mängd hålspetsammunition, som försvunnit från hans eget Regeringskansli..

Så skulle ju en svensk politiker mycket väl ställa sig upp och säga, inte minst därför att det brukar vara en inrotad vana, och en sak som hänt många gånger förut.

Men nej, men nej !

Inte ett enda ord i media har blivit skrivet om runförbudets återtagande, och lagförslagets totala kollaps. Nu – vid årsskiftet 2020 – har frågan faktiskt blivit inaktuell, och överspelad av den rådande utvecklingen i landet. Den folkliga protesten lyckades, och den aktion som jag själv och andra med mig satt igång och hela tiden arbetat för, fick ett lyckligt slut.

Frågan om Birkas bevarande, ett slut på skövlingen av Gamla Uppsala – en plats som är viktig för all världens Asaroende och inte bara de i Sverige – och andra bevarandefrågor fortsätter att vara politiskt intressanta, och de kräver oundgängligen också, att NAS fortsätter att arbeta politiskt och yttra sig i den politiska debatten, också när jag själv inte gör det.

Det är också att märka, att de mindre än hundra personer, som säger sig omfatta något de kallar ”forn sed” – men som mest kommit att förknippas med drogmissbruk och annat som vi seriösa hedningar inte vill knytas till och inte ställer upp på, exempelvis blodsoffer och annat sådant – inte med en enda gest, inte med en enda rörelse protesterat emot Runförbudet, utan varit helt frånvarande i den kampen. Istället har de allesammans fortsatt att uppföra sig renodlat destruktivt, med sina krav på en homosexualisering av Torshammaren och andra fullkomligt idiotiska påhitt, som inte har det minsta med Asatro eller Nordisk Hedendom att göra, och som man bara kan betacka sig för, avsky och ta avstånd ifrån.

Torshammaren är liksom runorna en viktig religiös symbol, som i likhet med andra religiösa symboler inte får skändas eller missbrukas. Allt annat är faktiskt ”förargelseväckande beteende” och kan straffas enligt gällande lag..

Kampen emot ”fornsedarna” och allt vad de står för, måste fortsätta närhelst de överhuvudtaget visar sig i offentlighetens ljus, även nästa år. Och Hedendomen måste våga ”ta plats” och yttra sig i det sönderfallande och ruinerade ”Folkhemmet” – om Asatron alls skall kunna växa och frodas. Den kampen är viktig, och måst föras även av enskilda debattörer som jag, inte bara av enstaka intresseorganisationer med som mest ungefär 1500 medlemmar – för vi behöver organisera oss och växa mycket mer än så, upp till den nivå runt 3000 personer och över som redan finns på Island, och kanske också i andra av de nordiska länderna som Danmark, vårt närmaste grannland.

Kampen går vidare, även nästa år och därefter nästa. ”Hedniska Tankar” kommer att fortsätta vara den ideologiska spjutspets, som direkt verkar emot och tar upp striden med Monoteisterna. Vårt mål är oförändrat. Kristendom och Islam skall ut ur Sverige, och varken religionsfriheten eller det sekulära samhället är någon självmordspakt. Vi har rätt att försvara oss emot de dunkla krafter, som vill vår egen undergång, och vi har Tors kraft och de övriga makterna på vår sida.

Vid slutet, står segern !

Sällan når vi svenskar henne förr, men via tron på oss själva och den kultur vi försvarar, kommer vi slutligen att segra.

Gudavik – ett Danskt Asatroget ”Åndsfelleskap”

På Själland i Danmark, närmare bestämt i trakterna av Roskilde och Köge Bukt, har nu ett nytt danskt ”Åndsfelleskap” bildats.

I Danmark sysslar man inte med någon inbillad ”forn sed”, för där är det bara Asatro som gäller, och så är det också i den övriga Norden och Världen. Termen ”forn sed” är ett kristet smädeord, som betecknar något föråldrat, fort och inte längre i bruk, och den återfinns bara i två-tre källor som är skrivna hundratals år efter det att all Hedendom och Asatro upphörde på Island. I Sverige har man aldrig talat om någon ”forn sed” förrän på 1990-talet, och idag finns det bara ett litet och politiskt extremt samfund med mindre än 100 aktiva medlemmar som alls ägnar sig åt något sådant, medan Asatron utövas av bland andra Nordiska Asa Samfundet med mer än 1500 medlemmar.

”Trua” betyder också så mycket mer än en levande tro (i motsättning till en ”sed” som bara är ett tanketomt bruk eller en mekanisk upprepning, utan andligt innehåll överhuvudtaget) och tyder på trofasthet, ”treue” på modern tyska, eller ”truth” – det vill säga sanning på modern engelska. I det begreppet – som alltid funnits – lade våra förfäder in så mycket mer än den religiösa tron, det betyder för oss som lever idag också en helig ed om att aldrig svika sin egen kultur och sina egna gudar, och inte i hemlighet stödja ökenreligioner från Mellersta Östern; sådana som inte har något här att skaffa.

”Fornsederiet” har kommit att stå för något politiskt tveksamt, som de flesta av oss hedningar inte alls vill associeras med, och det faktum att det åter bildats ett Asatroget samfund i Danmark, är kanske ett tidens tecken. Det nya samfundet följer ingen särskild ceremoniell väg eller blotsordning, skriver man, utan rubricerar sig på ett mycket danskt sätt som öppet för alla och frisinnat.

Ännu så länge har man inte skrivit så mycket om de blot och ceremonier man tänker hålla – men man skriver exempelvis ”Knäsättning” och inte ”dop” och undviker kristna ord, liksom hela fornseds-bluffen, vilket är härligt och trevligt att notera. Vi önskar våra nya danska vänner til lykke, särskilt inför de solhvervs- och julblot de tänker hålla i år.

Emblem för det nya åndsfellesskapet – som inte är ett ”samfund” utan just ett felles-skap, eller en gemenskap…