Nordiska Asa Samfundet genomför LYCKAD NAMNINSAMLING emot Påvestenen vid Gamla Uppsala

9 Juni 1989 hände något förfärligt, som aldrig bort tillåtas i ett demokratiskt och laglydigt land som Sverige. De kristna vandaliserade och skändade Gamla Uppsala, ett av vårt lands allra viktigaste fornminnen, som är viktigt inte bara för hedningar och Asatroende över hela Världen, utan borde anses som ett Världsarv enligt UNESCO:s skyddslagstiftning. Enda sedan dess har det stått en sk ”Påvesten” långt inne på statens mark, som förut förvaltades av Riksantikvarieämbetet, men numera sköts av Statens Fastighetsverk. Den anstötliga och förgripliga texten på stenen har för länge sedan avlägsnats av svenska patrioter, och tjänar inget som helst syfte, varken religiöst eller praktiskt – men man bryter fortfarande emot Kulturmiljölagen.

I lagtexten står klart och tydligt skrivet, att man inte får ändra eller rubba en fornlämning, och uppföra byggnader, anläggningar eller något annat på den utan Länsstyrelsens tillstånd ( §6,10 och 12 Kulturmiljölagen) Den som gör så kan bli föremål för böter eller sex månaders fängelse (§22). Ja, man får inte ens fälla träd eller bryta kvistar på Gamla Uppsala fornminnesområde enligt Länsstyrelsens skötselplan – som är juridiskt bindande – men ändå högg ”Svenska” Kyrkan brutalt ned gudalunden där för tre år sedan – och något tillstånd för några ”påvestenar” har aldrig någonsin återfunnits. Många – inte bara NAS – har skrivit till Riksantikvarien, Fastighetsverket, Länsstyrelsen och till och med Katolska Kyrkan och Uppsala Kommun – men ingen vet var tillståndet finns, vem som utfärdat det, när det utfärdats, och kan inte svara på några frågor.

Alltså är stenen olaglig, och måste avlägsnas.

”Svenska” Kyrkan tog bort månghundraåriga ekar vid Gamla Uppsala, som var helt friska inuti. Orsak: De utgjorde en vacker gudalund, som de kristna hatade…

Nordiska Asa Samfundet – som nu har över 730 medlemmar, enligt vad Hedniska Tankars källor har berättat – gör nu slag i saken.

Man har startat en namninsamling emot Påvestenen, som redan samlat över 570 underskrifter. Skriv på du också !

Även sajten Asatemplet och många andra Hedniska sajter i Sverige stöder namninsamlingen, som redan blivit mycket populär. Vi Hedningar – inte bara i Sverige utan över hela Världen – måste reagera, och skydda det svenska kulturarvet från kristna angrepp. Jag citerar, ur Nordiska Asa Samfundets öppna upprop på nätet:

Enligt Svensk Lag är det allas ansvar, att Sveriges kulturmiljö och våra allra viktigaste fornminnen bevaras i orört skick.

Det framgår klart av ”portalparagrafen” eller §1 i Kulturmiljölagen, och även i Lag 2013:548. Vad Svenska Kyrkan och Katolikerna har gjort, är alltså brottsligt, och bör bestraffas. Påvestenen står på Statlig mark, och inom ett Skyddat område. Inga katoliker eller kyrkor äger marken. Inte ens om den stod på Svenska Kyrkans mark skulle detta göra någon skillnad, även om det kanske gjorde den brottsliga handlingen mindre allvarlig.

De kristna i Sverige måste kunna lära sig värdesätta vårt hedniska kulturarv, och våra allra viktigaste kulturminnen av världsklass, utan att bryta emot lagarna i vårt land. Vi är trötta på hur de hela tiden diskriminerar oss, förföljer oss, skäller oss för rasister och i övrigt förstör och tar över de sista orörda platser, där vi Asatroende kan få utöva vår tro och vår religion utan inskränkningar, vilket borde vara en mänsklig rättighet, i alla fall så länge vi också följer lagen – vilket de kristna aldrig gjort och fortfarande inte gör.

Vi accepterar inte, att främmande religioner som inte utövats i Sverige på minst 400 år får förstöra eller tvångsmässigt sätta sin prägel på ett av vårt lands viktigaste och finaste kultplatser, en plats som borde tillhöra oss hedningar och Asatroende från hela världen. Vi reser inte runstenar i Peterskyrkan, till exempel, och inte heller muslimer eller judar vanhelgar och förstör Uppsala Högar med att bygga moskéer eller altaren just där. När nu Påvestenen inte används av de kristna, och dessutom är olaglig, är det naturligt att kräva, att den ska bort – en gång för alla !

Bild från ett Midsommarblot (av flera i Samfundets regi) år 2016. Längst till höger i bild skymtar stubben till en av de tio ekar, som ”Svenska” Kyrkan låtit hugga ned. Längst ut till vänster syns ett kristet altare, som inte hör hemma på platsen och INTE ska stå där. Kyrkan har en anläggning vid Gamla Uppsala redan, och de behöver inte stjäla och fördärva andra människors mark !

 

Den röda romben på kartan, visar Gudalunden, som höggs ned. Blå linje är gränsen för Kyrkans Markinnehav. Påvestenen står minst tjugo meter in på statens mark !

SÄG IFRÅN emot de kristna, katoliker och islamister. Acceptera ingen mer vandalisering av fornminnen, kulturarv, kultplatser och minnesmärken !

EN organisation. EN Asatro – ETT Kulturarv – för alla och envar… STÖD NORDISKA ASA SAMFUNDET…

Ännu ett Marvel spektakel får premiär – och vi Hedningar IGNORERAR saken…

Man har – av anledningar som jag inte riktigt förstår – frågat mig vad jag tycker om den senaste halvdebila Popcorn-filmen från USA. ”Thor – Ragnarök” kallas spektaklet, och tydligen hade den premiär i förra veckan. För egen del tycker jag faktiskt ingenting, ingenting alls om denna film – utom att den är präktigt irrelevant för mig som Asatroende. Alltihop tilldrar ju sig hursomhelst i Marvels Universum, alltså en fiktiv serietidnings-Värld, och har inget som helst med verklig Hedendom eller Asatro eller ens Nordisk kultur att göra.

NEJ ! Thor eller Tor ser INTE ut såhär. Han är för det första Rödhårig, INTE blond, och MEDELÅLDERS och INTE i 30-års åldern…

Dessutom har ju Hollywood och Marvel gjort många sådana filmer förut, och om man alls skall tycka något, kan man tycka som Allsherjargodhi Hilmar Örn Hilmarsson uppe på Island, som redan 2011 fick frågan om vad han tyckte om sådana filmer. Svaret var förstås ungefär som mitt – dylika filmer är irrelevanta, och gör varken från eller till vad verklig Asatro beträffar, eftersom det är något helt annat än vad som skildras i dessa filmer. Debatten här hemma i Sverige har varit lite mer livaktig denna gång, och frånsett de som tror att denna taffliga amerikanska äventyrs-soppa med mycket explosioner och allt annat vi kan vänta oss på något sätt skulle populärisera Asatron och därmed locka fler anhängare till den, så kan jag endast svara att den sortens anhängare är vi nog inte så mycket hjälpta med, tyvärr – och vad filmen gör är bara att sprida amerikanska missuppfattningar, som att Tor och Loke skulle vara släkt (det är de inte alls!) eller att Hela, vanligen kallad Hel, alltså dödsgudinnan, på något sätt skulle vara Tors syster, vilket också är att förvrida den Nordiska gudasagan helt och hållet..

Marvel och USA gör med andra ord bara mer skada än nytta, men det visste vi redan förut…

Detta är HOR och inte TOR….

De svenska recensenterna i dagspressen har varit överraskande positiva, men det är heller inte så konstigt. De får ju betalda förhandsvisningar, och ännu mera pengar ”under bordet” för att skriva ”rätt åsikter – för så verkar det nuförtiden allt oftare gå till i den svenska journalistvärlden. Aftonbladet kallar filmen för ”ett komiskt rymdäventyr” och det kan man ju tycka, ifall mn får bra betalt för att se smörjan. Borås Tidning inflikar att det hela mer bygger på amerikansk humor än action, och Svenska Dagbladet slutligen, säger något seriöst för en gångs skull och konstaterar att ”strösslade vulgariteter kan inte rädda komedin” och i detta är jag för egen del beredd att instämma.

Detta är heller INTE Tor eller Thor, men en ful klump, vars namn är Trump, med rump i sump….

Men, för all del, som jag alltid brukat säga – Hollywood är nu en gång alltid Hollywood, ungefär som Popcorn är Popcorn och Amerikanska Dumheter är Amerikanska Dumheter

Långt bortom Marvel-soppan finns de verkliga Gudarna, och vi som känner dem vet att Thor eller på svenska Tor är alltid Rödhårig, Rödskäggig och en ätande och drickande Gud – han är med andra ord inte alls någon smärt och smidig idrottsbroiler eller kroppsbyggare, utan tämligen fet, likt Gustav Adolf, medelålders (i kraft av att han också har fru och barn sedan länge) och för övrigt en tämligen enkel och folkkär person, som inte alls är slimmad i ansiktet, utan som har grova och ojämna drag, ett väderbitet utseende och alltså minst av allt ska skildras som en bildskön typ. Tor framställs till exempel i Harbadsljod som barbent, och ytterst enkelt klädd, och i Trymskvida har han en sådan vass och otäck blick, att till och med den mest brutale av jättar eller Trym själv nästan svimmar, när han ser Tors ansikte. Tor ser alltså INTE vacker ut, och detta är ett mytologiskt faktum, även om Gudarna såklart kan anta olika utseenden efter behag, i synnerhet när de uppträder häromkring, eller i Midgårds Dalar.

Såhär bör vi tänka oss Thor eller Tor – fast ännu större !

Tor från en 1100-tals dopfunt i Skara stift… Alla äldre avbildningar visar honom som skäggig, och väderbiten…

Varje sann och äkta Nordbo känner Tors verkliga väsen…

Filmmakarna gör också flera groteska misstag, när de på sitt fåniga och överdrivna sätt försöker skildra de nordiska Gudarna. Loke är till exempel inte bildskön eller vacker. Hans mun har ju flera ärr, eftersom dvärgarna Brokk och Sindre en gång sydde ihop den med remmen Vartare, och ända sedan dess har Loke trasiga läppar, och sneda, kantiga drag. Så skildras han också på bläster-stenen från Snaptun i Danmark, på Gosforth-korset och flera avbildningar dessutom:

Nej, Loke är INTE bildskön eller vacker – om nu någon trodde det…

Ännu mer groteskt blir det när amerikanerna skall skildra Hel, som i filmen spelas av en svarthårig Kate Blanchett, tidigare mest berömd för att ha kreerat alvdrottningar i fantasy-filmer och annat i den stilen. Eddan säger tydligt och klart, att Hel är ”Hälften blek och Hälften Blå” och här får vi komma ihåg att blå också betyder svart på norröna, som i ordet ”Blåmän” till exempel. Dessutom står det också uttryckligen, att Hel är anskrämlig och skrämmande, som man ju kan förvänta sig av Lokes dotter, och inte heller bär hon några hjorthorn på huvudet, som i filmens Värld…

Hur än Hel ser ut, så ser hon INTE ut såhär…

På ett sätt kanske Marvel har tagit ett steg framåt från andra stereotypa och felaktiga skildringar av Hel – för oftast brukar amerikanerna i sin dumhet och oskuld tänka sig, att Hel skulle vara hälften skelettartad, med en halv dödskalle och den andra ansiktshalvan föreställande en vacker kvinna, vilket helt och hållet saknar varje form av stöd i Nordisk tradition, eller avbildningar före 1900-talet. Folktron säger, att Hel är den äldsta av alla skapade varelser, och eftersom hon är mycket gammal, bör hon tvivelsutan också se sådan ut, om man nu alls ska framställa henne.

Hon ser med andra ord inte ut som såhär:

Och heller inte som någon nödtorftigt uppsminkad, kristen Madonna i Halloween-utstyrsel…

Vi Nordbor har förstått våra Gudar, och vi ska kanske inte dela dem med några andra. ”Cultural Appropriation” eller snarare ”Cultural Misappropriation” som i Marvels Värld är inget vi ska uppmuntra eller tolerera, utan tvärtom bekämpa. Dessutom – vill man ha populärkultur, serier och liknande saker, så kan vi Nordbor skapa sådant SJÄLV utan amerikansk inblandning, på samma sätt som vi kunde skapa en självständig kultur även förr i tidense på Peter Madsens utmärkta skämtserier, till exempel – som också återger den verklige Tor lite av hans kraft, pondus och råstyrka, i den ätande, rödlätte mjödstinne sällens form, långt borta från Hollywood och dess lögner.

TOR HJÄLPE OCH BÄTTRE !!

Fritt efter ”En Grav” (Bertel Gripenberg, 1905)

 

Fiendehänder graven grävde
inga snyftningar vinden kvävde
inga bröst sig i saknad hävde
fienders hån ditt liktal var.

Ingen känner den plats dig döljer,
blomsterkulle din grav ej höljer,
fienders hat dig i döden följer
men din ära skall stråla klar.

Uppblåst ovän du fruktan lärde
tusen hjärtan du mod beskärde
tusen liv gav du åter värde
Asatron du ur striden bar

Nesligt ok med din död du bräckte
domnat land till liv du väckte
tvådde skölden, som smuts betäckte
bragdens runor du i den skar.

Vård på graven du ej behöver
hög som äran är skyn däröver
Allting döden i glömska söver
Äran ensam blir evigt kvar

 

”Odelsarven” redovisar kloka tankar om Alvablotet…

Långt borta i Norges land sitter en klok man vid namn Vegard Solheim, som jag inte känner. Han skriver insiktsfullt och ibland en smula spekulativt om Alvablotet, som snart stundar, och en mycket central Hednisk Sedvänja jag även berört förr.  Jag har skrivit många artiklar om detta ämne genom åren – jag tycker ni kan läsa dem genom att följa denna länk – och sedan se, om ni instämmer i min eller herr Solheims gemensamma grundsyn eller inte.

I år har jag dock inte skrivit så mycket om Alvablotet, eftersom jag fått färre frågor om det. Också FN-dagen eller ett annat högst konkret firande av våra döda har fått allt mindre utrymme i svenska media, eller rättare sagt inget utrymme alls, eftersom dagspressens viktigaste fråga tycks vara om Martin Timmell månne tafsat på en och annan kvinna på ett flygplan istället. Detta förefaller då viktigare för svenska media att skriva om, än Världsfreden, alla internationella konflikter och krig, behovet att förhindra svält och sjukdomar eller de mer än 60 000 svenskar och svenskor, som offrat sig för Fredens sak och åkt ut på FN-missioner runt om i Världen.

Vilka döda och saknade vill DU minnas till Alvablot eller Allhelgona ? Vill du fira deras minne på ett värdigt sätt, eller göra allt till en tafflig skräck-fest enligt amerikansk ”Halloween” ? Jag för min del firar istället mina stupade kamrater, deras familjer och anhöriga… Är det inte dags, att också DU hedrar dem, som äras bör… ?

 

De kristna är rädda för döden. Numera ska vi här i landet också få fira något som ska kallas ”Halloween”, fast det är ett ord som inte alls finns på vårt svenska språk. Det består i ett kommersiellt jippo, där de döda ska kläs ut till djävlar och demoner, vi förutsätts dekorera våra hus med hjälp av dansande skelett, ihåligt grinande pumpor och spindelväv på burk, ungefär som om det vore värdigt eller ens smakfullt att fira på det viset. Visst, för små barn och därmed likställda individer, som aldrig hunnit längre och som aldrig kommer längre i sitt tänkande kanske det kan vara kul att roa sig med lite äktamerikansk ”trick or treating” och med hot försöka tilltvinga sig godis och frukt av pensionärer och de som är äldre och erfarnare än dem själva, och ungdomen behöver väl sina maskerader och fredags-fyllor i och för sig.

Men, för att citera ”Odelsarven” borta i Norge:

I dag har den kommersielle tradisjonen med en «hyper-amerikanisert» og nedgradert versjon av den opprinnelige, fått fotfeste i Norge og Skandinavia. Dessverre begrenses denne tradisjonen i dag til en overdådig handling i butikkene, og tigging av godteri. Det kan påståes at svært få kjenner de opprinnelige tradisjonene rundt denne kvelden, hva den betydde og hva den innleder til.

Vilken bild tycker du att våra barn och det uppväxande släktet ska få av våra döda ? Tycker du vi ska lära ut, att de döda är djävlar, monster och vampyrer som man måste vara rädd för, eller vill du verka för en sundare och naturligare syn på liv och död ?

Jag vet inte vad ni anser, kära läsare, men ingen av mina anhöriga eller förfäder var monster, djävlar eller vampyrer i alla fall, och ingen av dem har heller kommit tillbaka och hemsökt mig som zombies eller halvruttnande skelett, som vi förutsätts tro enligt all denna kristna, kväljande och morbida dödskult vi nu utsätts för.  Om någon av er läsare verkligen tänker eller föreställer er att era döda faktiskt skulle se ut eller manifestera sig i ert sinne på detta sätt, råder jag er till att söka hjälp genast, för i så fall tror jag inte, att ert förhållande till era anhöriga är så vidare sunt. Halloween är något som kommer ur Keltisk tradition, och inte ur Nordisk, det är alla ense om, och den nutida kommersiella varianten nyttar ingenting till, utom att sprida dödsrädsla, osäkerhet och ett onaturligt förhållande till döden och de döda. Att vara rädd för döden nyttar föga, eftersom den ju ändå är oundviklig, och att vara rädd för döda människor är ännu dummare, eftersom de ändå ligger begravna i stort sett överallt, och ingår i tillvaron och livet nästan lika mycket som oss själva.

För mig är döden i sig, och det eventuella livet efter detta inget man behöver vara rädd för, och jag tror inte alls att våra förfäder tänkte sig saken på det viset. Trots den ständiga, kristna demoniseringen av Hel, eller det faktum att det i Helheim eller Hels rike också fanns strafforter som Nastrand, det allra yttersta och nedersta Helvetet, där de som mördat sina fäder, burit sig ohederligt åt eller varit ”fornsedare” och förvanskat Asatron hamnade till slut, så var Hel, Frejs ”Alvheim” eller världarna under Midgård, där de döda tänktes hamna, vänliga och inbjudande platser för det mesta, och alls inte farliga eller skrämmande..

Många fler hedniska kulturer än vår har tänkt sig dödsriket som en dimmig dag i November, ungefär, med en klar och stilla flod som man måste färdas över. Något ont och skrämmande finns inte alls i detta..

Vegard Solheim har i alla fall observerat att 1 November infaller exakt 6 månader efter 1 maj, drottning Frejas och livets stora fest vid Valborg eller Vanadisblot.  Alvablotet, Vinternätterna eller de andra säsongvis uppträdande fester som fanns, inledde förstås vinterhalvan på året, som kulminerade vid Jul och Midvinter – och så har det förstås alltid varit, och kommer alltid att vara, så länge Jorden snurrar runt solen och vrider sig kring sin egen axel. Solheim spekulerar lite kring Vale, Odens son med Rind eller Vintern, eller lokala traditioner från Norge som Björnekvelden, den kväll då björnen gick in i idet, vilken också tänktes vara identisk med just Allhelgona i kristen tappning. Att björnen kunde gå in i sitt ide likt en grav, ligga där hela vintern och sen ”återuppstå” till våren syntes även för samerna vara en högst märklig förmåga, som visade på att vårens stora återuppståndelse var möjlig, och så skulle tillvarons stora hjul snurra återigen, under Hels eller moder Jords överinseende. Och någon skräck eller fruktan fanns inte alls i detta, ty allt var bara naturligt och gott.

Odelsarven citerar också en av de mest kända stroferna i Grimnesmal, den om Ydalarna eller Vinterguden Ulls fjärran dödsrike i Norr, dit de Ull och Vintersolen trogna en gång skall få komma:

”Ydaler er stedet

der Ull fordum

bygde sine saler,

Alvheim fikk Frøy

i opphavs tider

av alle æser som tannfeé”

– Grímnesmál

Observera att där moderna svenska översättare skriver ”tandgåva” har den norska texten här det betydligt originaltrognare begreppet ”tandfä” efter F-eller Fä runan, som betyder lösöre, rörlig egendom. Jämför engelskans ”fee” för avgift, eller pengar, latinets pecunia, av pecus = boskap. Odelsarven spekulerar vidare kring det faktum att guld, eller ett mynt, inte bara gavs de nyfödda barnen till gåva, utan också till de döda vid begravningar, och att Vanerna (som i Eddan omväxlande kallas ”Alfer” eller förfädersandar) har just Frej, äringens gud till sin ledare, och att vissa människor – som till exempel Kung Olaf Geirstadalf, han som liggger begraven i Gokstad-skeppet, verkligen bokstavligt talat tänktes bli just  ”markens rådare” eller Alfer, förfäderns andar, och också i framtiden bevarade och skyddade det land, där de levat emot främlingar och intränglingar…

Han resonerar klokt om Nordiskt Namnskick och namnkedjor, alltså det faktum att namn gick i arv genom generationer, så att nyfödda fick den avlidne farfaderns eller farmoderns namn, och att om en man hette exempelvis Karl Eriks son, blev hans son i sin tur Erik, Karls son, och nästa generation – som föddes då den ursprunglige farfadern hunnit avlida, blev förstås Karl Eriksson på nytt. Också i dagens Sverige och Norge är sådana ”namnkedjor” genom generationer vanliga, och om ni inte visste det, är jag själv en bärare av en sådan sedan sex generationer tillbaka, och mitt namn kommer inte att dö med mig, ty det lever evinnerligen.

Odelsarvens redaktör bygger på intressant läsning, långt från meningslöst ”fornsederi” eller tomma efterapningar, men bygger vårt arv på kunskap. Han är heder värd, liksom många andra – men till skillnad från de alltför många vet han, vad han talar om. Sanningen segrar som alltid till sist, och döden är inget vi drar oss undan.

Bortom Bifrosts bro ligger Valhall, dit de får komma, som fallit i strid och offrat livet för vad vi alla tror på. Men dit in kommer man efter att ha blivit Vald, eller Korad till att komma dit. Det är INTE DU eller jag som väljer, ty det görs av en högre makt. Och vid Valhalls port, står en väldig väktare…

”Trond i Gata” – ”Trondur i Götu” – The man that wouldn’t die !

The copper bosses killed you, Joe !”
– ”I never died, said he. ”I never died, said he !

(ur den amerikanska visan om Joe Hill, aka Joel Emmanuel Hägglund från Gävle)

”Some village-Hampden, that with dauntless breast
The little tyrant of his fields withstood;
Some mute inglorious Milton here may rest,
Some Cromwell guiltless of his country’s blood…”

(Thomas Gray, ”Elegy, written in a country Churchyard”)

 

 

Långt borta i Thorshamn, huvudstaden på Färeöarna, som naturligtvis är uppkallad efter Thor eller Asa-Tor, står ett märkligt monument över en märklig man. Han heter Trond i Gata, Thrönd i Gatu eller Thrand i Götu – beroende på vilkeet Nordiskt språk man ännu talar – och han var en man som verkligen trodde på Tor, och fick sin seger och stryka av just honom och bara honom, och som förtjänar att mer än någon annan kallas ”Mannar Allherliga Mannast !” – den fras som i Harbadsljod och Eddan betecknar själve Tor, och som ingen nutida översättare ens vågat göra en korrekt översättning av. ”The man !” skulle man kanske säga, på amerikansk engelska. Han var verkligen ”Heidningi inn meisti!” eller den störste av hedningar.

Trond i Gata, den siste hedniske Jarlen på Färeöarna, slogs under 90 års levnad oavbrutet för Asatron, och sitt eget lands frihet och överlevnad…

Hos oss i Sverige är Tronds liv och verk helt okänt, men på Färeöarna är han fortfarande nationalhjälte. Den förste moderne poeten på den lilla ögruppen i Nordatlanten med sådär 49 000 invånare – och nästan inga bilar och ingen invandring alls – hette Janus Djuurhus och skrev sin hyllningsdikt till Tröndur – ”Gandkvaedi” – vad en Gand är, vet ni kanske, och till och med den moderna hårdrocksgruppen TYR:s berömda låt ”Hold the Heathen Hammer High !” är en enda lovsång till Trond i Gata – för se detta var just vad han gjorde…

På Island har Trond i Gata blivit ett ordspråk. Att vara någons ”Trond i Gata” innebär att vara Nemesis, den straffande och rättfärdiga hämnden förkroppsligad, en oförsonlig fiende, någon som ”motar Olle i grind” för att nämna ett svenskt likalydande talesätt, eller själva sinnebilden för frihetskamp och folkligt civilmotstånd, segt och oförtrutet, genom sekel och århundraden. Sådan är också Asatrons och Hedendomens själ – och ändå har Trond i Gata fått ett mycket svart och dåligt eftermäle i Färeöinga Saga från 1200-talet, men den berättelsen skrevs av kristna munkar, som hade all anledning att hata och förbanna Trond och alla hans fränder och hela hans släkt. Trots det skiner den verkliga historien om honom igenom, och inte ens de kristna krönikörer som levde minst 200 år efter att Tronds liv utspelade sig – mellan år 945 och 1035 närmare bestämt – kunde skada hans rykte det minsta, för han fick sin upprättelse i vår tid.

 

Hedendomen är inget skämt, ingen intellektuell sysselsättning. Den är ett Inbördeskrig, en frihetskamp och en nationell befrielserörelse – då som nu.

VÄNTA ER INGET ANNAT !

Han var född i gården Göta eller Gata på Austuröy i den norra delen av Färeöarna, och kom från vad som blev en av öns mäktigaste stormannasläkter, även om det inte alls var så från början. Som hans förnamn antyder, så kom hans förfäder från Tröndelagen i Norge och trakten av Trondheim, och han beskrivs som en stor, rödskäggig och blåögd man, mycket lik Asa-Tor till utseendet, och hedning ända in i märgen. De kristna beskyllde honom redan under hans levnad för många ting, bland annat för att kunna tala övertygande och insmickrande inför makthavare när så behövdes, och var avundsjuka på hans bekantskap med flera kända kungar över Norge och Danmark, men Trond i Gata var mer än något annat en slug realpolitiker, som säkerställde att Färeöarna blev det sista land i Norden som alls kristnades, och att kristnandet bara stannade på ytan, som en tom läpparnas bekännelse.

Landskapet på öarna är i stort sett detsamma då som nu. Tusen år har gått, men ingenting har förändrats, allraminst i folkets hjärtan, för folksjälen glömmer aldrig. Inte människorna heller. Trond for ut i Viking i sin ungdom, och träffade en man som hette Holmgeir Köpman och Kung Harald Blåtand av Danmark, säger sagan. Då vann han mycket guld och ära, och visade sig slug i köpenskap, vilket ledde till de kristnas och flera kungasöners avundsjuka, för rika mäns söner förstår sällan hur hårt och arbetsamt folk lyckas i affärer, eller hur viljestarka män också i ungdomen förmår större ting än de själva, som fått allt gratis och aldrig behövt ägna sig åt hederligt arbete på egen hand.

Berättelsen om Trond, som den framställs i Färöinga Saga (som man inte ska tro för mycket på) påminner mig om en liten sagatåt, som heter ”Audun med Isbjörnen” på svenska. Islänningen Audun levde bland de karga Nordvästfjordarna, och en gång kom en isbjörn drivande på ett flak från Grönland. Audun hyrde in sig på en passerande knarr, och seglade med sin björn emot Norge, trots att isbjörnar för det första inte tycker om människor, inte vill vara instängda och dessutom har ett väldigt stort rörelsebehov, varför de inte trivs ens i de modernaste av djurparker. Dessutom äter de ganska mycket, och när de blir hungriga, kan de attackera vem som helst. Audun kom lyckligt fram till Kung Harald Hårdråde av Norge, men svarade att han inte alls tänkt ge björnen till den Norske kungen, utan till Sven Tveskägg av Danmark. Harald, som ville ha björnen till gårdvar och vakt på sin kungsgård (faktum är att man höll sig med sk ”Husbjörnar” men sådana var mycket dyra i drift) blev imponerad av sådan dristighet, och det slutade med att Islänningen blev vän med båda Kungarna, och fick utmärkta handelsavtal.

Med sådana metoder styrde också Trond i Gata, skickligt, länge och väl, och trots maktkampen mellan de nordiska rikena, drabbades Färeöarna aldrig av krig i stor skala, vilket var hans förtjänst. Men så kom de kristna. Släktfejder utbröt, bara därför att ett kristet parti tilläts invandra, och bosätta sig på Färeöarna. Till sist blev det så illa, att Trond i Gatas kristne granne hotade honom till livet med en yxa, men Trond och hans husfolk blev inte mer kristna till sinnelaget efter det, vilket man ju kan förstå.

Trond gällde för att vara en stor sejdman, som med magi kunde hålla kristen ohyra, missionärer och annat otyg borta från sin ö..

Trond i Gata var ett helt liv igenom ogift, även om han höll flera kvinnor i sitt hus. Han hade inga egna söner eller barn, men istället uppfostrade han andra familjers söner som sina egna – sådant var inte alls ovanligt på den tiden, till och med den Norske kungen Håkon Adalstensfostri fostrades ju hos Kung Ethelstan i England – och det ansågs också passande och hedersamt, att stora hövdingar skulle uppfostra unga män till dugliga krigare, och lära dem allt som behövdes för en vis mans liv.  Trond var alltid frikostig med mat och gåvor åt sina egna, men hård och skoningslös emot sina fiender, får vi veta. De kristna munkar som skrev Färöinga saga, säger att han lät sända bort två av sina många fostersöner till Norge när det blev för farligt för dem på ön, där inbördeskrig nu började härja i de kristna hundarnas samhällsnedbrytande spår… De säger också, att det var för att han tänkt sälja dem som trälar, men det skall ingen man tro.

I  sagan finns också ett långt avsnitt, där vi får möta Håkon Jarl av Norge, som gällde för att vara kristen, men som dyrkade Thorgerd Hörgabrud och Irpa, hans personliga Diser och hans ätts Fylgior. Detta är ytterst intressant, för här finns en helt annan beskrivning av ett Asatroget Gudahov än vi är vana vid, fastän berättelsen är skriven av kristna. På danska – berättelsen finns inte i någon god svensk översättning utom min – lyder texten såhär

der traf de en aaben Plads for sig, paa hvilken der stod et Huus med en Skigaard eller Stakitværk om; dette Huus var meget smukt, og i Udgraveringerne var der indstøbt Guld og Sølv. Hakon og Sigmund gik ind i Huset, og faa Mænd med dem; der var en Mængde Afgudsbilleder inde, og paa Huset vare mange Glasvinduer anbragte, saa at der ingensteds var Skygge. En Kvinde var der inderst tværs for Indgangen, og hun var kostelig prydet. Jarlen kastede sig ned for hendes Fødder, og laae der længe; og siden stod han op, og sagde til Sigmund, at de skulde bringe hende noget Sølv i Offer, og lægge det paa Stolen for hende. ”Men paa, at hun vil modtage Offeret, og opfylde mit Ønske,” vedblev Jarlen, ”skulle vi have det til Mærke, at hun da slipper den Ring, som hun har paa sin Haand, og den Ring, Sigmund! skal bringe dig Held.” Og nu tog Jarlen til Ringen, men han fik den ikke, og det forekom Sigmund, som hun krummede Næven i det samme. Jarlen kastede sig ned anden Gang for hende, og Sigmund saae, at Taarerne stode Jarlen i Øinene; og han stod derefter op, og tog til Ringen, og da var den løs, og han gav Sigmund den, og sagde at Sigmund ikke skulde skille sig ved denne Ring, hvilket Sigmund lovede.

Där såg de en öppen plats framför sig, på vilken stod ett hus med en skidgård eller stockverk runt om, detta hus var mycket vackert, och det var sirat i guld och silver. Hakon och Sigmund gick in i huset, och få män med dem, det fanns många avgudabilder därinne, och på huset fanns många glasfönster anbrakta, så att det inte fanns någon enda skugga på insidan. En kvinnas bild stod innanför, tvärs vid ingången, och hon var rikt prydd. Jarlen kastade sig ned för hennes fötter, och låg där länge, och sedan stod han upp och sa till Sigmund, att de skulle ge henne något silver i Blot, och lägga det på stallen framför henne. ”Men för att vi ska märka om hon vill ta blotet, och uppfylla min önskan,” sade Jarlen, ”ska vi ta till märke att om hon släpper ringen, som hon bär på sin arm, och den ringen, du Sigmund, ska bringa dig lycka.” Och nu drog Jarlen i ringen, men han fick inte av den, och det syntes Sigmund, som om kvinnan knäöt näven i detsamma. Jarlen kastade sig åter ned för henne, och Sigmund såg, att tårarna rann i Jarlens ögon, och därefter reste han sig upp och drog i ringen, och då lossnade den, och han gav den till Sigmund och sa, att Sigmund aldrig fick skiljas från denna ring, vilket Sigmund lovade

Hedningar knäföll aldrig framför sina gudar, och denna kristna amsaga om att Håkon Jarl skulle ha lagt sig framstupa, är ett grundfalskt påsåtende, antagligen inspirerat av Jesu frestelse, där ju satan säger ”fall ned och tillbe mig!” eftersom de kristna vid denna tid trodde, att alla våra gudar var djävlar och demoner. Förgyllda och rikt utsmyckade gudabilder, som den Tor med vagn, bockar och allt som var helt förgylld och stod i Tröndernas gudahov nära Trondheim (antagligen i Ranheim, en anläggning som nu förstörts för alltid,och gått förlorad för fler arkeologiska undersökningar, eftersom trondheims stad till varje pris ville bygga ett nytt höghusområde just där) omtalas ofta i Sagorna, men här ser vi något annat, som de kristna motvilligt måste erkänna – Gudahovet var en vacker och behaglig plats, det var ljust, strålade av silver och guld och det fanns inga skuggor därinne. 

Asynjans – väl Thorgerd Hörgabrud själv – rikt smyckade och vackra bild måste tänkas minst lika stor som en levande människa, och mycket realistiskt gjord, med hand, edsring av guld på armen och allt. I Heimskringla omtalas bilder av gudarna som ”kan gå och samtala precis som en människa” och som kan röra händer, armar och ben, men med det menas väl att gudastöttor var något man kunde bära med sig, snarare än någotslags besjälade demoner i trä-gestalt, som en del kristna forskare fortfarande tänker sig det hela. Säkert är, att Edsringar var mycket betydelsefulla.

På 1200-talet, när denna berättelse skrevs, fanns inga stora glasfönster alls i hela Europa, och först efter 1240 eller så började man bygga stora katedraler i Chartres eller Reims – men här skildras ett hedniskt gudahov i Norge som minst lika kostbart och vackert, fast det säkert var gjort i trä. Hur ska vi tänka oss det ? Kan det tjäna som förebild, när vi i framtiden kommer bygga allt större Gudahov även i vårt land ?

Gudahov har aldrig sett ut som dessa tempelfantasier från tidigt 1900-tal, men håll med om att de inte är helt avlägsna från Färeöinga sagas beskrivning…

Trond i Gatas största bedrift, enligt sagan – var att med Tors hjälp styra över väder och vind, så att några kristna missionärer aldrig kom fram till Färeöarna. Denna berömda scen skildras på ett frimärke av Anker Eli Pedersen, och ser då ut som såhär:

Frimärket utgavs år 2000, vid Färeöarnas 1000 års jubileum som stat – fast öarna var självständiga långt tidigare – och är förstås ursprunget till den idag så kända frasen ”Hold the Heathen Hammer High !” Naturligtvis finns det idag dem, som förnekar Trond i Gatas kraft, men tänk på vad som hände i veckan, nu och här, år 2017 i Sverige… I trakten av Uppsala slog åskan plötsligt ned – bokstavligt talat som en blixt ifrån klar himmel – och träffade de kristnas kyrkor… Ett kompakt mörker sänkte sig helt oförklarligt i tisdags över hela Mellansverige. Metreologer teoretiserar om storm på Atlanten, eller babblar osammanhängande om skogsbränder i Portugal – men ingen kan förklara fenomenet – allt vi har är teorier.

För några år sedan fick charterresenärer och flygpassagerare från hela Världen plötsligt lära sig ordet ”Eyafjallajökkull !” – ett ord som ingen kristen eller engelsktalande individ kan uttala. Flygtrafiken över Atlanten låg nere i flera veckor. Inget plan kunde lyfta. Inte ens den bästa eller mest moderna teknik förmådde någonting emot Asarnas krafter.

Människor kunde inte besegra dem, och det var som om Trond i Gata stod på sitt bergiga näs på nytt, ensam mot himlen med Tors Hammare i högsta hugg.

Trond var ingen dumbom. Han hade levt på sina öar i ett helt liv, och han kunde tyda vädret, veta när stormar var på väg av erfarenheten, och förstå när det inte lönade sig att segla. Det fanns inget som helst magiskt med detta, mer än vad som idag på militärt språk kallas ”lokal taktisk överlägsenhet till följd av INFORMATIONSÖVERTAG” och det var just därför som Trond i Gata kunde fortsätta sin kamp emot de kristna så länge.

Man kan jämföra med situationen på Island, där den berömde Lagmannen och Allsherjargoden Thorgeirr Ljosvetningagodi– han som härskade över de ljusa vattnen – räddade ett helt land från inbördeskrig, för så långt hade de kristnas mördande, lagtrots och allmänna infiltration i samhället gått, och det är något som vi också idag måste se noga upp med. Efter många samvetsbetänkligheter och åtskillig tvekan – han låg vaken en hel natt, säger sagan – gav Thorgeirr med sig, och tillät dumt nog de kristnas närvaro på ön i alla fall ,men det skulle senare visa sig vara ett fruktansvärt misstag. Thorgeirr stadgade så, att hemma på sin egen gård och på sitt eget gårdstun kunde envar blota som man ville, står det att läsa i Kristninga Saga.

Långt innan principen om åsiktsfrihet och mänskliga rättigheter ens blivit upptäckt, förklarad i ord och fäst på papper, visste Thorgeirr allt detta i sitt hjärta, ty han var en vis man. Han förstod – som en god ledare och den bäste av män – att det inte går att hindra människor från att tänka fritt, och att man inte kan tvinga på människor en främmande religion eller tro, inte i deras familjs sköte, inte inne i deras egna hem..

 

Så satt en gång även Thorgeirr, lagmannen från de ljusa vattnen…

Men Thorgeirrs ordning blev inte bestående. Bara tjugo år senare bröt de kristna alla avtal, och avskaffade allt förnuft, avskaffade all lag.

Så brann åter kättarbål och häxbål i Europa. Korståg, blodiga förföljelser. Förbud och Påvar. Kyrkoplikt, tortyr och tyranni.

Få vill minnas det, men också i Sverige infördes kristendomen med förtryck och våld. Det får vi aldrig någonsin glömma bort. Så här låter det, i Olavs Saga Tryggva – Olaf Tryggvason och den påstått ”helige” Olaf Haraldsson, som bönderna i Tröndelag rättvist lät slå ihjäl, var båda onda och vrångvisa män, ty:

Konungen bjöd honom gåvor och stora intäkter, men Eyvind avböjde allt detta. Till sist hotade konungen honom med lemlästning eller död, men Eyvind lät ändock icke rubba sig. Då lät konungen bära in ett bäcken fyllt med glöder och sätta det på magen på Eyvind, och snart brast buken sönder, och Eyvinds tarmar rann ut på marken, medan hans könsorgan förbrändes.

”Vill du tro på Kristus nu ?” frågade kungen.

Men härpå svarade Eyvind ingenting, och gav inte det minsta ljud till svar, utan vände utan tårar sitt ansikte emot de berg, där han var född.

(läsning ur Olafs Saga Tryggva)

Med våld, mutor och ränker erövrade till sist de kristna hundarna Färeöarnas fria jord. Det skildras i Heimskringla hur Trond i Gatas fränder lät underkasta sig kristendomen, ungefär som vissa svenskar numera kryper inför islam. Fränderna försökte locka över Trond genom att tala väl om Ärkeängeln Mikael, ledare för de himmelska härskarorna likt Tyr och Oden, för det hade visat sig ha effekt på vissa isländska vikingar enligt andra sagor, men Trond i Gata förblev vid sina fäders tro. I den var han uppväxt, för den hade han levat och kämpat, och för den var han beredd att dö – om det slutligen kom därhän.

Det sägs att han dog av grämelse, över 90 år gammal, till följd av hur de dödade hans fosterson Leif, men för egen del tror jag inte detta är sant. Han dog av sjukdom och av ålder, sant nog, men han dog ändå som en fri man, och fria män överallt skall för evigt hedra Trond i Gatas minne.

Flera öriken i Färeöarnas närhet har i vår tid tack vare katolicism och annat upplevt samma sak, som Nordborna gjorde vid kristendomens införande…

Men kampen för frihet och oberoende går ständigt vidare… Varje generation, har sitt eget krig att utkämpa…

Om Tor, från Tors-dagskvällen

A working class hero is something to be
A working class hero is something to be

If you want to be a hero, well then just follow me

  • John Lennon, i sången ”A working class hero is something to be”

 

Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, och den har ingen politiker eller präst någonsin rått på. Visst, enstaka människor har väl försökt missbruka den, liksom ”fornsedare” och nazister, men det har alltid slutat illa för dem. Varje Torsdag blotar jag själv fortfarande kraftfullt till Tor, styrkans åskstarke Gud, Jodens son och Midgårds bevarare, och jag blotar främst genom mitt arbete, för Tor är en arbetets och det arbetande folkets Gud en gång för alla, han som tar i så att det rungar i Bergen, och som aldrig slutar att utföra sin uppgift, förrän den är löst. Under sen järnålder, när de kristna trängde sig på alltmer, föll människor i Norden tillbaka på Tor, och Torstron blev populär, med hammarformade amuletter i hundratal och tusental som skydd emot det kristna korset – denna lidandets och plågans symbol.

Mårten Eskil Winges bild från 1872, visar kanske Tor som de flesta svenskar ännu älskar att se honom….

4000 år tidigare gjordes denna bild – som ändå går att känna igen – det är TOR och ingen annan vi ser !

Tor finns också i rikt antal på hällristningarnas bilder från bronsåldern, och genom 4000 år av indoeuropeisk tradition har Tor hela tiden sett märkvärdigt lika ut. Naturligtvis har de kristna den sista tiden försökt förvanska och förminska honom, och så håller de på; ännu idag. På Wikipedia kan man se halvfigurer som Lars Lönnroth, den i lönn rotande kristne professorn och ryslige E-mer-i-Thursen (ja, han kallas ju ”Emeriturs”) försöka förminska Tor, genom att påstå att han helt säkert måste vara utvecklad ur den Romerske Herkules, en föråldrad teori från den norske 1800-tals biskopen Sophus Bugge, som inte kan räknas som vittnesgill. Både språkhistoriker och arkeologer har för länge sedan motbevisat detta, och 1700-1600 fk, då hällbilderna av Tor kom till, fanns det inga romare överhuvudtaget. Lönnroth översätter i sin senaste dåliga och osakliga Eddaöversättning epitetet ”Mannar all Herliga Mannast” (vad kan det väl betyda, så säg ?) om Tor i Harbadsljod med ”pojkvasker” och påstår att det ”måste” översättas på det viset, men det måste det verkligen inte alls. Herr Professorn och E-mer-i-Thursen har haft tur hittills, för än har blixten inte slagit ner i hans sommarstuga, men snart så… Tor kan vara godmodig och tålmodig först, men när han väl handlar, är han snar till handling, och det är värt att minnas.

Tor i aktern på ett skepp, eller en båtlyftande Tor, förekommer på minst ett trettiotal hällbilder över hela Norden. Ofta håller han Hymers bryggkittel (som är himlavalvet) i ena handen, och det är i myten om Hymer och Tors fiskafänge, som den båtlyftande eller i ett skepp stående Tor finns med – för det nämns aldig annars…

Tanken att Tor är en härlig man, ja den allra härligaste och vackraste bland män må synas främmande för dessa småaktiga kristna, som inte förstår den rödhårige och rödskäggige gudens storhet. Alla hatar de honom och alla vill de förminska honom, på olika vis, men det går inte. Tor bevarar sitt lugn, sin styrka och sin storhet. För något år sedan försökte den odödligt löjlige Henrik Hallgren från ”Samfundet Forn Sed” förminska och brotta ned Tor genom att påstå att han skulle ”vara beroende av kvinnor och barn” i radio, i en extremt dålig intervju som aldrig någonsin bort få sändningsutrymme. Detta fick Ivar Arpi – Svenska Dagbladets Chefredaktör, att ryta till emot dessa förbannade fornsediska galenskaper, och ingripa för att skydda vårt kulturarv, vilket vi alla i Tors egen anda måste göra, när vi ser elaka små troll, inte bara på Internet.

Det gäller att FÖRSTÅ Tors andliga kraft, och det kan man bara göra genom att följa hans exempel – och genom HÅRT ARBETE för att uppnå bestämda mål…

Varje hedning och Nordbo vet i sitt hjärta och ända in i märgen att det är kvinnorna och barnen som är beroende av Thor, och som alla beskyddas av honom, och INTE omvänt. Jag har ofta märkt, att det är svaga, ofärdiga och ovärdiga män, som har problem med Tor, och som inte kan förstå Tors roll i tillvaron, utan som på olika sätt likt de kristna måste försöka förminska och förlöljiga honom, kanske därför att de själva vet att de är stora och omanliga fjollor, och innerst inne känner sig väldigt små och obekväma inför Tor, helt enkelt. I dagens tillvaro, fylld med kladdbögar och idrottsbroilers, anabol-dopade bodybuilders och patologiska dörrvakter finns det inte längre någon som hyllar Tors sunda, faderliga ideal (varom mer här nedan). Det är just därför de hatar Tor, Torshammaren och alla som bär den så mycket, att de till och med vill förbjuda den, trots att den blivit en symbol för en hel religion.

Andra svaga och löjliga sk ”moderna” män vill helt förbjuda exempelvis idrott eller sport också, främst därför att det skulle vara en synd emot deras egen ökengud Allah.

Men låt oss börja från början. Kanhända var det Snorre Sturlasson, som inledde förminskandet och förklenandet av Thor, med sin version av Torsmyterna, och ”Tor hos Utgårdaloke” och de andra berättelserna (där Tor ägnar sig just åt idrott – vilket är värt att uppmärksamma – även ätning och drickning i kapp förekommer, liksom Tankens Idrotter – i ”Allvismál” till exempel framstår Tor som mycket klokare, än en del ger honom tilltro för) vilka idag bara framstår som barnsagor, därför att vi alla fått läsa dem i starkt förkortad och tillrättalagd form, från de tidigaste skolåren och lågstadiets läseböcker.

I berättelsen om Tors fiskfänge, eller Tor hos Hymer, förekommer Tor i sällskap med Himmelsguden Tyr; och vi bjuds på en berättelse med sant kosmiska proportioner. Tyrs mor skiner som guld, får vi veta, och hon är naturligtvis solen. Tyrs farmor, som också finns i berättelsen, har ”niohundra huvuden” och symboliserar natthimlen och stjärnorna. Tyr och Tor besöker Hymer, havsjätten, för att låna Hymers stora bryggkar Sjö-karen, som är minst en mil djup, och symboliserar himlavalvet. Medan Tyr stannar på land, tänker Tor ro ut med Hymer; men vrider dessförinnan huvudet av Hymers största oxe (med månens horn) så att de har något till agn… och han gör alltihop bara för att liksom säga ”Ja, det är karla-tag det, bräck nu detta, om du kan, din slusk till jätte där”. Vi vet alla vad som händer sedan, om inte annat därför att så många av oss läst det eller sett det avbildas så många gånger:

Tor och Hymers fiske från Gosforth-korset och Englands tidiga 900-tal

Tor fiskar till slut upp själva Jörmundgandr eller Midgårdsormen, som ligger kring jorden och håller den på plats, men Hymer blir rädd, och kapar reven. Då ger Tor honom en snyting, så att han ramlar över bord och drunknar, och Tor vadar till sist ensam i land och drar upp hela båten efter sig – under bronsåldern och hällbildernas tid tolkade man detta så, att båten var solbåten, i vilken gudarna färdas, och bryggkaret, som Tor sen välver över sig och bär hem, är himmelskupan – Tors styrka är boksttavligen så stor, att den ”inte är av denna världen” utan uppfyller hela kosmos, och det är vad berättelsen egentligen vill säga, fast det skymts bort i alla starkt förkortade och vanställda versioner sena tiders barn har läst.

Tor, Midgårdsormen och oxhuvudet igen, denna gång från Altunastenen nära Enköping, svenskt 1000-tal

Tor är så stark, att han i kampen med ormen trampar rakt genom båtbotten och ned i sjön, en detalj, som syns på många avbildningar. Och i tidernas fullbordan, när Ragnarök kommer och Tor slutgiltigt besegrar ormen, då skall han ta nio steg bort från sina händers verk, och ensam stå som segrare i alla fall, även om han sjunker ned, förgiftad av dess etter. I berättelse efter berättelse ser vi inte bara Tors styrka, utan hans storsinthet. Han skildras hela tiden som matfrisk, svår på dryckjom och en godmodig gud, och han delar alltid med sig av sin matsäck och skaffning till de behövande, ja han kokar till och med sina egna bockar och dragdjur till kvällsvard, vilket dock lockar Loke till att knäcka deras ben och försöka förstöra alltihop.

Tors fiske återigen, denna gången från 1600-talets Island. Megingjord, Tors styrkebältte, bär sitt namn skrivet i runor.

Vad händer då, om man försöker efterlikna Tor eller får Tors krafter inom sig ?- Jo, det har jag fått se. Jag såg för någon helg sedan en bataljonspastor, visserligen kristen men inte främmande för Asatron och dess Värld, dra på sig kroppsskydd, stridsväst och hjälm, och utan vapen springa efter de egna trupperna en hel dag, när de övade stormning och rensning av byggnad. Det var en präst, som kastade handgranat, undsatte sårade och bar dem bort från stridslinjen, och hade han inte haft Tor inom sig, hade han aldrig orkat eller förmått göra något av detta. På kvällen, när han tog av sig kroppsskyddet, såg han att den svarta prästskjortan hade blivit vit, för den färgades av saltet från hans egen svett, och på så sätt hade han funnit nåd inför Tors ögon. Och jag själv sade till honom, med hög röst: ”Se – detta är tecknet ! Kristen har du varit, men Hedning ska du nu varda ! Bränn vad du har tillbett, tillbe vad du innan har bränt – och Tors lycka skall följa dig !” medan allt manskap knäföll, och därefter stod upp och vrålade av glädje…

Man har också frågat mig hur jag efter långa arbetsdagar, där jag lyfter lastpallar och buntvis med materiel av olika slag kan orka skriva två-tre-fyra bloggar per kväll, på en halvtimme och rakt av, alltihop som first draft, utan några omarbetningar och tillrättaläggningar, och hur jag lyckats göra detta, år efter år. Svaret är att jag har Tors krafter bakom mig, och på det sättet kan jag lätt klara av att jobba i femton eller sexton timmar i sträck, utan att ens bli trött. Tor är inte för inte Karlarnas – det vill säga de fria böndernas och arbetarnas Gud, i motsats till Oden som mest dyrkas av jarlar och skalder, och i alla tider har det varit så.

Till och med kinesiska affischer avslöjar Tor som Arbetarklassens hjälte och Proletäriatets sanne Gud ! I Tors Hammare finns segern !!

Även om Tor ibland tänks åka i vagn och delta i strid, är det sällan han egentligen strider. Alla Tors strider består av en kamp man emot man emot jättar, som ofta är honom långt överlägsna ifråga om kroppskrafter eller storlek, men för det mesta betonas det att Tor går (”Kormt och Ormt och Karlögar två, Tor skall de vattnen vada” står det i Eddan”) där övriga gudar rider eller åker i vagn, och Tor har ingen häst, som kan bära honom, vilket däremot de andra Asarna har. Tor förlitar sig hela tiden på sig själv, och sin egen styrka, utan att använda maskiner eller konstlade hjälpmedel. Han symboliserar själva friheten, men också rättvisan och förmågan att hjälpa andra, och egentligen är det konstigt att de kristna hatat honom så mycket, när han egentligen framstår som en figur, med närmast kristus-lika egenskaper i myterna; men så vill de kristna heller inte ha någon konkurrens, och de kan heller inte heller erkänna, att andra folk gjort samma upptäckter och har minst lika bra etik eller moral som de själva.

 

Tor GÅR varje dag till Asarnas Tingsplats på Idavallen, enligt Eddan. Såhär tänkte sig Lorentz Frölich det hela…

Själv har jag så ofta jag kunnat genom tjugo år av hedendom och mer följt Tors råd, och just gått och inte förlitat mig på någon mekanisk vagn eller liknande, då jag deltagit i något blot eller Ting. Den som färdas själv, kommer fram fort nog ändå, och i de senare folksagornas värld (där Tor ibland uppenbarar sig, se i den svenske Folklivsforskaren Ebbe Schöns samlingar) förkroppsligar Tor som ingen annan uttrycket ”själv är bäste dräng” och han tycker inte om att vila. I en berättelse kommer en gammal gumma i Halland och ger råd till Tor, som bär på en stor säck med mat, som han tänker dela ut till folk i en fattig socken. Tor sätter ner säcken och vilar mycket riktigt en kort stund, men finner att det blir mycket tyngre än att lyfta upp den på skuldrorna än han tänkt sig. ”Så är det att lyda kärring-råd” säger han då, i en enkel, talande och kärnfull replik. Också i Eddan har Tor sällan en tal-roll, men när han väl säger något eller talar är det väl betänkta, kortfattade och kärnfulla repliker, som åhörarna lär minnas. Gumman i sägnen är kanske Elle, eller ålderdomen, det enda väsen Tor inte kan besegra, eller Tökk, Loke i en trollkärrings gestalt, som i Baldersmyten.

Loke, tjuven eller skälmen, framstår som Tors följeslagare i många myter, och tanken att vådeldens gud på något sätt kan vara följeslagare till åskan, är väl inte så underlig – men en gång kommer Lokes talförhet och snacksalighet till korta, liksom Tors orubbliga lugn och tysta styrka, och det är när de möter Frejas vrede i berättelsen om Trym, för emot Freja, den kvinnliga skönheten och sexualiteten, står sig män av alla sorter (Tor och Loke är varandras motpoler, men förenas i det att de just är män, vilket Freja i-n-t-e är) helt slätt, och utskällda och molokna återvänder de så hem, därför att Freja är dem ovillig, och inte tänker ge med sig…

Tor och Loke återvänder efter att ha fått stryk av Freja i Trymskvida… (enligt Peter Madsens serie-version på Isländska) Observera att Tor alltid skildras som en rödskäggig och medelålders man, aldrig en ung eller blond… (förutom hos okunniga amerikaner)

Ett annat drag hos Tor – förutom förmågan att nöja sig med lite – är hur han genast adopterar de utfattiga barnen Tjalve och Röskva – den raska – Tjalve blev den senare Tjelvar i myten om Gotlands befolkande – och hur han hela tiden framstår som kvinnors och barns självklare vän och försvarare, gentemot Jotnar och de som hotar att förstöra hela tillvaron. En enda gång ser vi i myterna Tor handla en smula hjärtlöst emot en mindre eller svagare varelse, och det är något han aldrig någonsin gör annars. Det är när han sparkar in den framfusige dvärgen ”Lit” i baldersbålet, vid Balders skepps-begravning. ”Lit” betyder i skaldepoesin detsamma som kropp (vi Hedningar har inte alls ”kropp och själ” som motsatser, som hos de kristna, utan Hug eller intellekt, Hamn eller känslor och så Lit eller kropp – utan kännedom om detta mycket grundläggande förhållande kan man heller inte förstå den norröna kosmologin) för Tors styrka är som sagt inte av denna världen, och kroppen är just vad som bränns upp i själva Baldersbålet, som också är den sjunkande solen, som går ned i tidens hav.

Tor som kosmisk idol i röd bärnsten från Danmark – skägget som också blir ett hammarskaft, syns igen från flera bilder

Den enda gång Tor hotar att besegras, är i mötet med Hrungner med brynstenen, som närmast är hans dubbelgångare, och också är en son av jorden, liksom Tor. Men Hrugners hjärta och huvud är av sten – och till skillnad från Tor saknar han livets kraft, och all den kärlek och medkänsla Tor har – varför Tor till sist visar sig vara den starkare, eftersom han till skillnad från Hrungner slåss för ett gott och ädelt syfte. När Tor ligger dödligt sårad till följd av ett krossande slag i huvudet, och Gydjan Groa, som är gronaden eller växtkraften, sjunger galdrar över honom, vaknar Tor genast till, och berättar som det allra första han gör; att han räddat Groas man Aurvandil, Örvendil eller Horvendil (som också Saxo berättar om)  som också befunnit sig i jättarnas våld, men Tor har med sina sista krafter befriat honom; och burit hem honom på ryggen, som man gör med en sårad kamrat.

Också i dagens värld behövs krigare med Tors egenskaper…

Örvendels ena tå, Aurvandilstå, eller den stjärna i Orion (som hette just Aurvandil hos nordborna) som står lägst, stack ut och förfrös i Hvergelmirs kalla ström, när Tor till fots korsade den, på väg tillbaka till Asagård från Jotunheimen i Öster. Enligt anglerna var den stjärnan morgonstjärnan, men slutpunkten i myten om Tor och Hrungner är i alla fall ett kosmiskt drama även det, liksom Hymersmyten, och även om Groa glömmer sina sånger i glädjen över att ha fått tillbaka sin man till de levandes värld (och man därefter aldrig skall kasta en brynsten över golvet, för då rör sig flisan inne i Tors huvud) är den ändå en saga om rättfärdighetens seger över oförnuftet, medkänslans över det råa våldet, och hur de vapen, som brukas under lagarna, och för Midgårds bevarande alltid är överlägsna de krafter, som bara leder till anarki, kaos och förfall.

Tor har varit dyrkad i 4000 år minst, och inte ens de kristna kan undvara hans lugna styrka och berättigade vrede. Sök, och du skall finna honom ! Finn honom, och du ska själv bli lik Tor, och förkasta vad som inte håller måttet !

Erik Grates staty ”Monument över Yxman” inspirerad av Nordisk Bronsålder, mitt inne i det moderna Stockholm…

Vi hedningar är fler än 40 % av folket – SNART kommer DET HEDNISKA SKIFTET

Slaget vid Lena, eller Kungslena i antingen Uppland eller Västergötland – olika lokalpatrioter håller på sin rätt – lär vara sista gången Oden själv visade sig på sin åttafotade häst Sleipner, för att leda en svensk krigshär i strid. Forskare och lärda män må tvista om slaget stod år 1208 eller 1205, men säkert är att fram till detta år var majoriteten av Sveriges befolkning hednisk, och först därefter var majoriteten kristen. Erik Knutsson, som ledde den Erikska ätten, lär ha fört sina blott 5000 man emot 18 000 danskar och förrädare under kung Sverker, men med Odens hjälp segrade de svenske den gången.

Nuförtiden är det blott sällan Oden själv visar sig, för att som förr leda härar i strid och kasta sin lans Gungner – av somliga kallad Ödets Spjut – emot sina motståndare, men när tiden är inne, kommer han åter. Jag har själv sett honom på avstånd en gång, i det år man plägar kalla 1983, och sannerligen sannerligen säger jag er – Oden eller Ygg är skräckinjagande att skåda, skoningslös emot sina fiender men god emot sina vänner, hur han än ser ut och hur han än må uppträda i sinnevärlden. Gör hans vägar breda, och invänta hans ankomst !

”Dagen Kommer, Freke – Stunden Kommer ! Snart kommer det HEDNISKA SKIFTET – Är DU redo ?”

Om nu kristendomen haft ett antalsmässigt – men inte moraliskt ! – övertag och herravälde över vårt land i sådär 800 år, så är det snart slut med det. Snart kommer nämligen det som jag själv valt att kalla Det Hedniska Skiftet, det ögonblick när majoriteten av medborgarna i vårt land blir Hedningar igen, och återgår till sitt och alla folks gemensamma ursprung.

Vi har upplevt ett kristnande med våld, hugg och slag. Vi har tvingats genomgå kättarförföljelser, häxprocesser och den allra mest fruktansvärda tortyr. Det man kallade kyrkoplikt eller tvånget att gå i kyrkan var allmän lag långt fram i tiden, liksom kyrkostraff i form av offentlig skampåle, tvångskristnande och lika tvångsmässiga bibelstudier. Inte förrän 1951 fanns det en lag om religionsfrihet i Sverige – innan dess fick man inte ens gå ur Kyrkan även om man villeoch först år 2000 fick vi religionsfrihet i alla andra länders mening, eftersom ”Svenska” Kyrkan eller den Evangelisk-Lutheranska Ockupationsmakten det året skildes från Staten – i alla fall formellt…

År 2000 fanns det bara 12 % hedningar i landet. Nu är vår andel av befolkningen över 40 %, eller rättare sagt 40,1 % enligt mina beräkningar.

Snart – mycket snart ! – tar vi äntligen tillbaka vårt land. Det hedniska skiftet är snart här, och det tror jag blir ett viktigt datum i vårt lands historia, inte minst psykologiskt eller andligen.

Efter den dagen kan de kristna inte längre hävda att just de har rätt att styra och ställa med oss andra, eller att de har rätt att diktera hela politiken för resten av folket. Om nu det verkligen är så, att vi ska vara en ”Multikulturell” stat som det ofta sägs (vad det egentligen skall innebära, kan man givetvis ha många olika åsikter om)  så måste Hedendom och Polyteism gå före – det är den enda rättmätiga och rättvisa vägen emot en ljusnande framtid, inte bara för oss, utan för alla länder. Monoteism och andra totalitära läror kan inte tillåtas styra längre.

Vid årsskiftet hade Sverige 9 995 153 invånare, säger Statistiska Centralbyrån. Då hade ”Svenska” Kyrkan 6 136 480 medlemmar, eller endast 61,4 % av folket – jämför det med de 88 % som var med år 2000, när det nya seklet började. På bara 17 år – inte ens en generation – har de kristna tappat greppet om nära en tredjedel av befolkningen. Det är, hur man än vrider och vänder på det, och hur man än vill se det, en häpnadsväckande stor siffra. Sociologer och Akademiker av alla sorter har all anledning att begrunda detta, liksom humanister och politiker.

Ändå förekommer ingen debatt alls om dessa frågor. Debatten har blivit kväst och nedtystad av de kristna, och ingen vågar ifrågasätta dem, trots att de inte längre har någon demokratisk legitimitet.

De kristna i vårt land har en MYCKET STOR MORALISK SKULD för allt ont de gjort mot ett helt folk genom flera århundraden… Till skillnad från kyrkor i många andra länder har ”Svenska” Kyrkan aldrig BETT OM URSÄKT för sina illdåd emot den egna befolkningen… Ännu ett skäl till att gå ur och lämna den…

Idag (slutet av september 2017)  kan befolkningen i vårt land uppskattas till 10 081 396 personer, oräknat alla de, som uppehåller sig här illegalt, och inte ska vara här överhuvudtaget. SCB har själva erkänt, att befolkningen skenar iväg helt okontrollerat. Invandringen ökade med 3 % enbart det första halvåret, vilket är alldeles för mycket. Befolkningen ökar nu med ca 1,4 % varje år, men det skapar inget hållbart samhälle, eftersom bostäder, arbeten, utbildning och infrastrukturen inte längre hänger med i denna snabba utveckling. Såhär kan det inte fortsätta. Som vi vet, har vårt land redan fått allvarliga problem med ökande kriminalitet och annat, och det kommer antagligen att ta mycket lång tid innan vi löser problemen.

Under Januari till September lät 7307 stackars svenskar lockas med av de kristnas propaganda, och de får nu betala, betala och betala 1% på allt de tjänar, i hela sitt liv. Samtidigt gick glädjande nog 63 801 svenskar ur, och lät sig genast hednas.

Under samma period dog 61 606 personer i Sverige, och om vi antar att 80 % av dem var kristna (siffran på årsbasis 2016 var exakt så hög, enligt vad ”Svenska” Kyrkan själv uppger) så innebär det, att de kristna förlorade 49 285 medlemmar, samtidigt som ”hednandekvoten” eller utträden minus inträden i deras förtryckarsamfund uppgick till netto 56 500 nya hedningar. Kyrkan har även tidigare erkänt, att 2016 förlorade de 0,4 % av sina medlemmar pga generationsväxling, medan hednandet stod för 1,3 % enbart förra året.

De kan aldrig någonsin återta sitt herravälde över oss. Vi är fria nu, och har hittat hem. Utvecklingen går inte att vända, och vårt folk söker sin egen framtid.

Tyvärr har de kristna en mycket ful ovana. Det är deras ständiga övergrepp emot barn, ja till och med mycket små och späda barn, som de använder som ett slags ”religiös doping” för att på konstlad och tvångsmässig väg öka sina egna medlemssiffror. Detta kallas ”Dop” men det är ett övergrepp. Humanisterna, The Swedish Humanist Association, och flera andra människorättsorganisationer har i flera års tid gång på gång protesterat emot den här totalt oetiska tvångsvärvningen, som helt frånkänner samhällets minsta och svagaste medborgare någon som helst fri vilja.

Sk ”Dop” KRÄNKER människorätten, och är ett ÖVERGREPP som innebär att man tvångsmässigt ”stämplar” samhällets svagaste och minsta med kristen religion…

Tyvärr drabbades inte mindre än ca 9280 små svenskar och svenskor av det här fruktansvärda övergreppet, mellan Januari och September i år, och det är verkligen fördjävligt att det ens ska tillåtas. Man får helt enkelt inte behandla barn i vårt land på det viset, och vad som hänt är en skam för hela vår nation. Själv drömmer jag om den dag, då det Hedniska Skiftet har inträffat, och alla människor i det här landet blir fria att SJÄLV välja sin religion vid vuxen ålder – som det ÄR och SKALL vara i en verklig demokrati.

Allt som allt hjälpte övergreppen inte de kristna särskilt mycket, utan de förlorade inalles 40 085 medlemmar under årets första nio månader, enbart på gamla medlemmar som dog av, som de inte kunde ersätta med nya, trots deras ohederliga och oetiska tvånngsmetoder emot barnen.. Det gör, att ”Svenska” Kyrkan medlemstal i slutet av September var 6 039 895 eller knappt 6 miljoner av en nationell befolkning på över 10 miljoner – Hur kan de då säga att just de ska styra och vara allenarådande över alla oss andra… ?

Detta GÄLLER – ÄN IDAG !

 

Sammanlagt var det alltså så, i slutet på September 2017, att bara 59,9 %  av svenskarna var medlemmar i ”Svenska” Kyrkan, medan 40,1 % har valt att bli ateister, agnostiker eller kanske troende medlemmar i något annat, exempelvis Asatrogna Samfund.

Det största och ojämförligt bästa av dem heter fortfarande Nordisk Asa Samfundet, och det kan jag verkligen rekommendera att också DU som läser detta går med i, för efter mer än trettio års samlad erfarenhet av olika hedniska samfund, vet jag inget bättre än just detta – i alla fall inte som det fungerar just nu.

Just det ! FRIHETEN att TÄNKA SJÄLV och HANDLA SJÄLV är ALLTID värd att försvara… Hjälp till att försvara friheten !

Och – för att citera en känd svensk författare – han som skrev ”Från Oden till Engelbrekt” bland annat – och som verkligen var HEDNING han också…

LÅT HEDNA DIG ! Det åligger faktiskt dig att göra det…

 

Frihet är det bästa ting,
där sökas kan all världen omkring,
den frihet kan väl bära.
Vill du vara dig själver huld,
du älska frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

Ur ”Frihetsvisan”