Nya Hedniska Bloggar – och städning i Länkarkivet hos ”Hedniska Tankar”

Men likväl för skaldeskaran
Har jag skidat spår i drivan,

Brutit toppar här av småsly
Kvistat stammar, utmärkt vägen: —

Det är här som vägen börjar.
Här begynnar nya stigar

För en bättre sångarskara.
Mera insiktsfulla skalder.

– Ur ”Kalevala” – 50:e Runosången (i min egen översättning)

 

Jag har skrivit det förr, och jag skriver det igen. Hedniska Tankar leder, andra följer. Efter de första protesterna emot ”Mollganlagen” och den hets emot folkgrupp som vårt lands egen Justitieminister drog igång, ex cathedra, efter snart sex års bloggande på denna sajt, och ett förstadium av fyra år på en annan ser jag, att mina Hedniska Tankar fortfarande slår rot och finner fotfäste också på de mest oväntade platser i tillvaron, inom vårt eget land såväl som utanför dess gränser.

En enda mans verk kan förändra en Värld, och det krävs föregångsmannaskap i det stora som i det lilla.

Jag har ofta använt uttrycket ”Mitt elektroniska Hlidskjalf” i det förgångna, och några andra hedningar – bland annat författaren Linus Karlén har nu skapat ett sådant i form av en ny podcast – sånt har visst blivit populärt nuförtiden, även om jag för min del tycker att det skrivna ordet är mycket lättare att ta del av än poddradio, som lätt tenderar till att bli snacksalig. Det är också mycket lättare att snabbt hoppa framåt i en skriven text än att behöva snabbspola en massa ljudband till det rätta stället – allt man behöver är ju bara att flytta sin egen blick, istället för att trycka på en massa knappar och reglage, oavsett om de finns i verkligheten eller är virtuella.

Nåja – med det sagt – och med inget av de sex avsnitt som utkommit hittills provlyssnade av mig, tar jag ändå det osäkra före det säkra denna gång, och rekommenderar med sajten ”Asatemplet” som enda referens just denna hedna podradio i alla fall, och inte bara det – jag länkar till den också – trots att jag härmed köper grisen i säcken.

ifråga om Hedniska bloggar och annat sådant, så är det nämligen så som en viss kristen bok säger, att ”Många äro komna, men få äro kallade

En hel del av de alster jag själv träffat på genom åren – och vars skapare jag ibland mött i levande livet har inte min ihärdighet, märker jag, och tenderar att helt upphöra med sina inlägg efter en tid. Det är synd – men inte på det kristna sättet – ty jag skuldbelägger ingen för tankar och ord, men däremot för onda gärningar ! – för tillsammans utgör vi nuförtiden och på senare år en helt ny folkrörelse, och ett bevis på att någonting har börjat förändras i vårt land, inte bara andligen, utan också politiskt – även om det aldrig var vårt mål att bli eller vara just politiska. Som jag sagt och skrivit tvangs vi till det, av krafter i vår samtid som vi inte hade kontroll över – men vi Asatroende Hedningar är som ni kanske märkt sluga, väl pålästa och durkdrivna – och inte alla av oss ger upp så lätt.

Målet är givet, och det är ett Sverige, till bredden fyllt med polyteism, under sekulära och moderna lagar. Ett Sverige nästan kemiskt fritt från Monoteism, och fördärvliga ökenreligioner typ kristendom eller islam. Inom en snar framtid kan dessa religioner ligga under 10 % av det totala befolkningsantalet – och om det nu synes omöjligt för er, så kom ihåg att ”svenska” kyrkans medlemsandel har sjunkit från 88 % år 2000 – då kyrkan formellt skildes från staten – till mindre än 58 % idag. Det är 30 procents minskning på lite drygt 18 år, eller en enda generation. Kom inte och säg annat, än att vårt land går framåt !

Nåja. För att citera Viktor Rydberg – ni vet han som skrev ”Fädernas Gudasaga” så har jag kanske känt mig som ”stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda...”

Om författaren ”Runlars” – en annan ny bekantskap – också känner så, vet jag förstås inte – och det behöver han inte heller – lika lite som mina andra bröder och systrar i den hedniska världen på nätet eller i Urds verkliga och högst påtagliga Värld. Alla vågar inte ha en politisk åsikt, och en del känner sig kvästa. Några vill inte ha en sådan heller, utan sysslar med helt andra ting, även om jag för min del tror, att det i längden aldrig går att skilja på det förment ”andliga” från det praktiska och ibland till och med det politiska, för allt som finns, är ändå del av samma verklighet.

Som jag redan sagt och förklarat finns det inget ”övernaturligt” för mig, för ingenting kan finnas utanför universum eller ”över” själva naturen, eftersom naturen och universum de facto och rent definitionsmässigt är allt som finns – saker kan inte både finnas och vara non-existenta – att de är svåra att observera eller få syn på; eller att vetenskapen inte kan förklara dem fullt ut, räknas inte.

Jag hednar, och jag fortsätter hedna. För mig är Hedendom lika viktigt som att andas, eller att skapa – nulla dies sine linea – inte en dag utan en hednisk tanke.

Jag vill också tillägna detta inlägg alla fornforskare, amatörarkeologer, skrivande och skapande människor där ute. De som håller vårt arv och vår historia levande. De som skapar – I fäders spår för framtids segrar.

En gång skall vi skapa ett nytt och bättre land, med hedningar raka i ryggen som Nordens furor, sega som Malungs läder och Hårda som svenskt stål !

Annonser

I TUSENTALS år har vi dyrkat ”Farbror Frej” och BEVIS för detta bara hopar sig…

”Hej alla barn – nu blir det barnprogram !
Kom får ni se vad Farbror Frej tar fram…
Jo, det är en Stake och nu ska ni få höra
vad man med sådana Stakar kan göra…

Du kör med den Staken tills det sprutar
ut klägg..
Sen har du gjort dig en ättelägg !”

Hednisk Midsommar-ramsa, skriven av alias ”Hedningen” år 2004

– ”Vår i luften mina damer – men var har ni er ?”
(sagt av James Fjong, svensk seriefigur från 1970-talet)

 

”Bevisen är OTVETYDIGA – säger svenska arkeologer”

 

Göteborgs-Posten – ständigt dessa Göteborgare,  Svenska Medborgare och Simborgare – det säger jag er !  – publicerade igår en arkeologisk Världsnyhet av rang. Vid Rollsbo, omedelbart norr om Kungälv, har  svenska arkeologer grävt ut en Bronsåldersboplats och grävt fram vad som är ett otvetydigt bevis för Frejsdyrkan…

Jag citerar, direkt från tidningen:

Oväntade fyndet: en stenpenis från bronsåldern . Vid en arkeologisk utgrävning i Rollsbo hittade man nyligen en halv meter lång fallosformad sten. Fyndet tros härstamma från bronsåldern och kan ha använts i offerceremonier. – Det är inget snack om saken, den har en väldigt penisliknande form, säger Gisela Ängeby, arkeolog och en av dem som grävde fram fyndet.

Äldre Tjej hittade Frejs grej ! Är du kvinna, så minns att den är till för dej ! Om den saken är det intet snack, Ta ej i så att du sprack, men vi hedna säger skål och tack !

Man trodde först att detta skulle vara en gravplats, men har sedan identifierat den som en offerplats intilll en bosättning, som enligt foton i tidningen ligger på hällmark, och antagligen högt beläget i terrängen, vilket inte är ovanligt när man söker efter platser från bronsåldern – havsytan då stod ju väsentligt högre än nu. På platsen skall man också ha hittat brända djurben och en röd sten, som placerats vid stenfallosens fot, i mitten av en stensättning. Eftersom detta är ett bronsåldersfynd, kan vi vänta oss att det är minst 3000 – 3500 år gammalt.

Fynd som dessa är långtifrån unika, och tyder på en utbredd Frejsdyrkan i bronsålderns Sverige. Vid Rödstens gård i Östergötland, mellan Åtvidaberg och Linköping, står denna stenstod, som varje år rödmålas av gården Rödstens ägare – som funnits på plats sedan medeltiden, och så långt tillbaka som man alls har skriftliga källor.

”Är det inte Lingam Olsson som står där borta ! – Yoni, han har ju rest på sig…”

Kristna har alltid hatat dessa stenstoder, och med särskild iver försökt förstöra dem. För oss hedningar är situationen annorlunda, eftersom vi inte skäms över våra egna kroppar, och heller inte skäms över den mänskliga naturen och sexualiteten, som ju strängt taget inte är något att skämmas för alls. Hedniska civilisationer – och alla Indoeuropeiska kulturer – har alltid innehållit dyrkan av en fruktbarhetsgud, som i Indien kallas Shiva (och som ofta låter sig manifesteras i form av en lingam, alltså det manliga könsorganet, eller till och med en Shivalingam, vilket är manligt och kvinnligt kön i skön förening) men som vi känner som Frö, Frej, Froh eller Frei – alltså någon som fröar av sig, men också glädje och frihet.

Frej var bland Ö-danerna först sedd” får vi veta i Eddan, och hans kult infördes alltså söderifrån, men han blev sedermera ”Svia-Godh” eller Svearnas specielle Gud – och syns ännu i Sankt Erik, Stockholms skyddspatron. Ja – jag har som ni kanske vet skrivit om dessa saker många gånger förr, men det är att märka att Shiva, den indiske Frej, också är en skapargud och djurens herre – precis som Frej hos oss – och är en gud av sant kosmisk betydelse.

Frej har liksom Shiva också drag av ljusgud eller solgud, vilket han i och för sig delar med en hel del manliga fruktbarhetsgudar Världen över…

Frej – med en Vase eller sädeskärve, Oden och Tor enligt en framställning från tidigt 1800-tal

Han är också en skördens och sädens gud framför andra, och till och med Vasen – Vasaättens symbol – eller sädeskärven har satts i förbindelse med honom, och kanske är det helt naturligt att hans kultbild åter kommer fram, såhär på hösten när skörden är bärgad. Det är inget att skämmas för, som sagt, utan något helt naturligt, och det är bara svårartat kristna personer eller därmed likställda, som fruktar eller ser något ont i detta – Vi hedningar däremot fruktar ingenting. Att Rällinge-Frej från Södermanland och Rällinge sockens Vikingatid också avbildar samma sak, samma gudom, är det heller inte den minsta tvekan om.. Vad en ”Rälling” är för något vet kanske de mer bildade av er redan, i alla fall om ni förstått den mänskliga biologin som den faktiskt är…

”Re’n vid unga år han RÄLLING bar… Yngve Frej var minsann en riktig karl…”

”Frejsbild” i mycket modern serie-version, tecknad av moderna amerikanska Asatroende…

Men inte nog med detta. Redan år 2010 uppstod en extrem uppståndelse (med tonvikt på ordet ”stånd”) inom svensk arkeologi och internationella media, när man på verkstadsvägen i Motala under kvinnliga arkeologers ledning grävde fram vad som antogs vara åter ett till FREJ direkt helgat föremål, likt Völse i den nordiska sagan. CBS, BBC, CNN med flera tv-kanaler lär den gången ha hört av sig till Historiska Muséet på Narvavägen i Stockholm tämligen omgående..

Också Sveriges Radio tog upp själva fornfyndet,  som visade sig vara minst 6000 år gammalt – alltså dubbelt så gammalt som fyndet från Rollsbo.

Vad som står skrivet, står de facto skrivet… Föremålets längd var ca 12 cm – och man kan påtala att det var från Motala…

Inte heller detta var allt. Experter i Schwaben, Tyskland, hittade fem år tidigare, år 2005 ett 28 000 gammal t ”kultföremål” i den berömda grottan Hohler Fels. Snart upptäckte man emellertid, att det fanns ett gemensamt problem med detta fynd, såväl som Motala-fyndet. Båda föremålen är slitna pga flitigt bruk, men så att säga i fel ände.

Arkeologernaa tolkade den ollonformiga ändan som fästet för ett skaft i trä, och de två förmodade Völse-objekten visade sig vara mejslar, som man använde för att göra flintredskap med, i sk ”pressure flaking” teknik. Både horn-exemplaret från Motala och sten-exemplaret från Tyskland hade till slut brytits sönder, och de var alltså inte alls några ”forntida dildos” som man kunde tro. Sådan var den tråkiga förklaringen, och det var ju synd för de fanatiska Frejsdyrkarna. Men inte här heller kommer man undan Frejs fantastiska makt.

Man har påstått att Neanderthalarna – som helt säkert kände till tekniken med ”pressure-flaking” eller hur man trycker ett skaftat föremål mot en bit flinta så tidigt som för 300 000 år sedan, inte hade någon konst, och därför inte kunde hedra Yngve -Frej. Man har också påstått, att deras flintredskap inte förändrades under den halvmiljon år de existerade, men inte heller det stämmer – deras teknik gick faktiskt framåt från den tidigare Levallois-perioden, då stenredskapen var betänkligt grövre, fast med ett viktigt undantag – de sk ”Handkilarna”.

Handkilar från Afrika, Indien och det istida Europa är alla märkvärdigt lika varann, och de förändrades inte ett enda dugg på ungefär 300 000 år, utom vad gäller storleken. De större kunde bli handhållna yxeggar, de något mindre spjutspetsar, och man har också hittat dem i centimeterstort miniatyrformat i form av pilspetsar för småviltjakt. Paleontologer har till och med teoretiserat, att alla dessa redskap gjordes av manliga Neanderthalare, för bara ett enda syfte – Att ”impa på brudar” kort och gott – även idag en vanlig sysselsättning..

Kvinnlig Neanderthalare från Södra Spanien i rekonstruktion – men skulle hon föredra små eller stora… ?

En Neanderthalare, i stånd att skapa många handkilar på kort tid måste ju vara i stånd att:

  • välja rätt stenmaterial, vilket antingen måste ”köpas” med byteshandel eller införskaffas via långa resor
  • vara försedd med lämpliga verktyg, som till exempel de fallos-formiga mejslarna i flera storlekar
  • behärska flera olika sorters teknik, som slag, ”pressure-flaking”, polering, borrning av hål mm
  • tänka klart, samlat och planerat, och arbeta efter en i förväg uppgjord plan för hur redskapstillverkningen skulle gå till
  • ha stor precision i utförandet, eftersom bara ett enda felaktigt moment kunde förstöra verktyget
  • kunna använda det vid jakt, vilket också storligen bör ha imponerat på alla honor inom räckhåll

Följaktligen garanterade många handkilar – i närmast rituellt utförande – extremt god framgång på dåtidens äktenskapsmarknad, och här kommer Frej in i bilden – och det var i de flesta fall enda skälet till varför dessa handkilar alls gjordes,  och dessutom i så många storlekar – en del honor föredrog ren kvantitet och stora kilar, andra små men välgjorda.

Tonårig Neanderthalare av kvinnligt kön, Sydtyskland, för cirka 300 000 år sen…

Dessutom har man i Hohler Fels-grottan i Tyskland säkrat föremål från de första moderna människornas tid, och de är garanterat pornografiska – även om det rör sig om avbildningar av kvinnor, och inte män. Även om teorin att Neanderthalare inte hade konst, och knappast kunde framställa rituella föremål (eller föremål totalt fria från praktisk användning, och bara till som prydnader) skulle hålla streck, så finns det faktiskt forskare som hävdar, att redan Homo Erectus (!) för mer än 2 miljoner år sen kunde framställa ”konst” – eller rättare sagt porr – men jag ska återkomma till detta i ett senare inlägg..

I Hohler Fels, Schwaben, satt emellertid de första Europeiska Homo Sapiens och slöjdade på detta – 15 cm långa föremål – samtidigt som den förmodade Frejslemmen, som var ett verktyg skulle ha tillverkats…

Låt oss här bara citera Errol Nordstedt, mera känd som Eddie Meduza – en annan oerhört primitiv varelse, som sådär 303 000 år senare skulle sjunga en mycket känd låt om just detta… Kanske ni kan gissa vilken, förutsatt att ni är bekant med den legendariska Eddies produktion ?

Det finns inga som helst bevis för att Hohler Fels-figurinen använts för kultbruk, i religiösa sammanhang eller ens för ett forntida matriarkat, som en del har teoretiserat. Den har – till skillnad från Frejs-lemmen utanför Kungälv – inte hittats i ett ”sakralt kontext” utan bara som ett lösfynd i jorden, helt utan att man vet vad den används till, vem som gjort den eller varför. För övrigt skulle dess skapare lika gärna kunna vara en kvinna, inte en man – även om man kan förmoda, att en manlig varelse skapat den, kanhända mest som en karikatyr. Inga kvinnor ser ju ut sådär i verkligheten, inte ens en kvinnlig Neanderthalare, eller Thalerska, som det väl rätteligen bör heta.

Åter till de Nordiska stenskulpturerna – just läget nära Göteborg eller rättare sagt i Rolllsbo är mycket avslöjande…

SK ”gravklot” från Östfold i Norge, som inte alls är ett ”klot” utan en GISSA VAD….

I Norge – dit Bohuslän eller Ranrike historiskt sett också hörde – har man hittat mer än 90 stycken stenfallosar från just bronsålder eller äldre järnålder, enligt en Norsk forskare. Alla de sk ”Gravklot” eller runda stenar, som man ansett skulle utmärka kvinnogravar från sen järnålder, är i själva verket inte alls ”klot” utan fastmer Fallos-symboler, ditlagda till Yngve Frejs ära, och ovanskliga storhet, säger han.

Undantag finns. På det jättelika Ösmo-gravfältet söder om Stockholm, och i Gnezdovo, utanför Smolensk i Ryssland, märker stenkloten faktiskt ut just kvinnliga gravar – och av dem har man hittat flera tusen – men å andra sidan – varför skulle typiskt manliga ”upp-stånd-else” symboler inte kunna ligga ovanpå en kvinnlig grav, som en högst handgriplig symbol för evigt liv och pånyttfödelse i nästa generation – tänker man som en Hedning, så går det ju lätt att förstå.

Även Inglinge Hög – vilken redan ortnamnsmässigt har att göra med Ynglingaätten, för vilken endast och endast bara Frej är stamfar, är ett exempel på samma sak, har man hävdat.

Antik staty från 300-talet före vår tideräkning och Delos i Grekland… Åter är vi i Delo med dessa kristna, som bara förstör allt som inte är deras eget, eller allt de inte begriper sig på. Fågelsymbolen på sockeln är heller ingen tillfällighet – skulpturer av fåglar hittades ”slumpartat nog” också vid Hohler Fels…

 

Meditation över Skördemånen, Idun och Äpplena – ”Once in a harvest moon”

Som man sår, får man skörda” säger det gamla svenska ordspråket, lika gammalt som den urstarka svenska allmogen själv.  Kanske är det därför den sk ”Svenska” Kyrkan drabbas av så många attentat eller sjunkande medlemssiffror nuförtiden. Folket tycker inte längre om den, utan vänder den ryggen och vänder åter till sitt ursprung och sin egen styrka, det enda som kan rädda dem och hålla dem samman. Detta land må ha sett sin bästa tid, men en ny tid kommer; ja sannerligen, sannerligen.

 

Vi är i Iduns och Äpplenas årstid

Men, nu var det inte om detta jag skulle skriva. Idag är det dagen förr Skördemånen eller Höstblotet, som i många kulturer firas som ”The Harvest Moon”, ja faktiskt ända så långt bort som i Kina. Även diverse Asatroende grupperingar i USA och England firar Fullmånen i September, och det är nu Hösten eller Skördanden når sin höjdpunkt, och vi får Inhösta vad vi har kunnat odla under sommarhalvåret. Redan själva ordet Höst eller Haust på fornnordiska betyder att skörda, även om många svenskar tyvärr glömt bort det idag.

Att man tagit märke av månen, och knutit den till skördens bärgande är heller inte så konstigt. Månen är större om höstarna och står närmare horisonten – i alla fall i våra trakter på Norra halvklotet, och fenomenet med ”The Harvest Moon” eller en dagmåne, som det också kallas – alltså att månen syns också innan solnedgången, och i några timmar därefter är av astronomiska skäl vanligt såhär års. Månen saktar in när den når ytterkanterna på sin elliptiska bana, och står därför i en sådan vinkel att den står ganska lågt på himlen, där den genom vår jordatmosfärs inverkan ser mycket större ut, likt solskivan i solnedgången. Redan Augustimånen är större än vanligt, men Skördemånen lär just detta år vara större ändå, och någon lika stor måne kommer inte skådas förrän 2040, enligt astronomerna.

 

Asatron har en mångud, som kallas Máni eller Måne, kort och gott. Han tänks enligt islänningarna oftast som en man, även om de flesta indoeuropeiska kulturer tänkt sig månen som en kvinna. Luna, Selene, Artemis med flera, är alla mångudinnor. Men Nordborna hade gudar också för månens olika faser, och barnen Bil (Nymånen) och Gjuke (månen i avtagande eller Nedan) tänktes också åtfölja Mani på hans väg över himlen, medan skaldespråket, rikt på Heiten eller andra namn, samt Kenningar – ni har väl lärt er skillnaden mellan dem ? –  lät Sunna också heta Sól med just ett Heite eller annat namn, och man omnämnde henne också med Kenningen eller beteckningen ”Åskans Hustru” när sol och regn följde kort på varandra, i takt med att de första höststormarna kom; precis som de gjort i Mälardalens landskap också i år.

Att Siv eller Sif därför är ett annat namn på Soigudinnan, är kanske inte så konstigt. Åskan var ju Tor, och hans hustru var mycket riktigt Solkvinnan, med sitt blonda hårsvall. Tor, och inte bara Frej och Vanerna rådde över årsväxten såhär i skördandens eller skördens tid; och att man på detta sätt hade flera gudar för även vissa tider på året föll sig alldeles naturligt med tanke på vad som utspelades då och vad vi alla kan se även nu i vår Nordiska natur. Man var ju polyteister, och kunde tydligt se hur flera krafter eller naturförteteelser samverkade för att skapa en god skörd och just denna årstid, och det är något som man måste vara hedning för att förstå. Annars lär man sig aldrig.

Flera forskare har sagt, att även Baldersmyten handlar om en mångud, och kanske en skörds bärgande och en hösts avslutande. Balder är fullmånen själv, medan Höder – hans dråpare – och bror – är Tunglet eller den mörka månen i nedans kulmen, då den inte syns, och varav ortnamnet Tungelsta på Södertörn kommer. Vale, hämndens gud, som ”dräper Höder, endast en natt gammal” är nymånens skära – annars är det svårt att förstå hur ett nyfött spädbarn alls skulle kunna dräpa en vuxen man – medan Nanna, Balders hustru,är den avtagande och bortdöende månen, ”vars hjärta till slut brister av sorg” medan Baldersbålet är solen, på väg att sjunka ned under horisonten vid solnedgång, ett drama som upprepas varje dag. Utan sinne för naturen och vad som händer i den, är allt detta omöjligt att förstå, men endast och endast bara de sanna hedningarna kan ta in det.

Balders död, Baldersbålet och Vale, hämnaren på Färeöiskt frimärke av Anker Eli Pedersen år 2003

 

Själv inleder jag mitt skördeblot med att blota mer än 8 kg äpplen till Idun, ungdomens, skördens men också förnyelsens gudinna, hon vars blotta namn betyder arbete eller id, och därmed vilja till förändring och seger. Idun förknippas också ibland med Julen och är en av Juletidens mindre gudomligheter – juläpplena och ett gammalt års slut samt ett nytt års början vid midvinter är vad som ligger bakom den tanken. Men i Hrafnargaldr Odins, Odins korpgalder och många andra kväden – Mjödstöldsmyten och berättelsen om Tjatse eller vindjätten till exempel – är Idun lika aktiv och firad sommartid, och ständigt på jakt efter att utöka sin äppelträdgård och sitt odlande med andra sorter – det är ju därför Loke lockar henne utom Asgårds murar, bara för att våldföra sig på henne och lämna över henne till Tjatse, en stormens och ovädrets Thurs.

Den naiva och nyfikna Idun och Loke i John Bauers Tappning, från Viktor Rydbergs ”Fädernas Gudasaga”

Idun skildras här som nyfiken – hon är ju ungdomens gudinna, snäll och lite dum; (som de flesta svenska nutidskvinnor) men det får hon mycket riktigt sota för, när hon ger sig i lag med fel sorts varelser, och de som vill henne illa. Denna myt är lika aktuell idag, som för tusentals år sedan. ”Idun föll från Världsträdet Yggdrasil” får vi veta i Odens Korpgalder, och i sjätte strofen står mycket riktigt:

Dvelr í dölum /dís forvitin, /Yggdrasils frá /aski hnigin;/ álfa ættar / Iðunni hétu /Ívalds eldri /yngsta barna. 

Någon har kallat detta kväde det mest svåröversatta i hela Eddan, men i min överättning blir det:

Dväljes i dalen / den förvetna Disen / Från Yggdrasils ask fallen (hnigi är egentligen avlett av hniga, alltså niga, men betyder sjunka, falla ihop, falla till marken ) av Alfers ätt / Hon Idun heter / Yngst bland Ivaldes äldsta barn”

Att Ivalde kan vara Ymer, världsbyggmästaren, och att hans äldre barn är smederna Brokk och Sindre, Niflungarna som skapade Skidbladner, Mjölner, Gullinborsti och mycket annat gott åt Asarnam vet väl vi alla. De tillhör liksom Idun Vanernas eller det växandes släkte, och liksom Niflungarna har alltså Idun alltid vandrat på Jorden eller i Midgårds dalar, alldeles sedan dess första tillblivelse. Idun är förstås naturen själv, den skapande tanken, den formande principen, Moder Jord som ständigt bara ger och ger.

Men tröttnar hon någonsin ?

Turid, som jag skrev om för några dagar sedan, skrev en gång angående överdriven snällhet, och det vi etniska svenskar ständigt upplever i vårt eget samhälle att:

Snällhet är att låta sig bli slagen
Och aldrig slå igen
Snällhet är att bara lyda lagen
Och aldrig ens ifrågasätta den
Snällhet är ett sätt att dölja
Att man inget har att säga
Som är värt att sägas klart
Snällhet är mer än man tänker på
Att låta gå – att vägra att förstå
Snällhet är en form av likgiltighet
Att vägra varann individualitet

Jag har själv ofta ifrågasatt, om Asatron alls är ”snäll”, ens när det våras och under andra tider på året, och svaret är naturligtvis, att nej, det är den i-n-t-e. Iduns äpplen eller naturens gåvor får man bara om man är villig att arbeta för dem, och själv bygga upp sitt eget land, ja att odla sin trädgård. Detta är inget meningslöst ”fornsederi” eller något bönerabblande, eller någon allmän tacksägelsefest. 

Ett verkligt höstblot är mer än så, och framför allt ett firande av den arbetets seger, som kommer sig av att själv arbeta och inhösta något, om så bara femtio kilo äpplen, som man förvandlar till härlig äppelmust genom att åka ut till ett musteri någonstans med en lånad bil, i brist på en egen fysisk trädgård och egna äppelträd. Också Rönnbär – som man kan torka och mala till mjöl – då är de alls inte sura, utan smakar sött – samt lingon, blåbär och svamp står oss alla att skörda, såhär års; och någon har räknat ut att svenska folket i nutid bara skördar 4-5 % av vad naturen producerar av svensk frukt, svenska bär och annat ätbart – vi behöver inga importer, inte heller in i vår egen kultur och det land vi själva äger.

Hrafnagalder Odins fortsätter, i den sjunde strofen:

7
Med sorg och saknad
sjunken neder
lägrad låg hon
under lövträdsstammen ;
hon trivdes ej i natten
hos Narves dotter,
van som hon var
vid Världarna till boning.

Så lyder den, i PA Gödeckes översättning från 1877, få om ens några översättare har förstått att tolka den rätt. Efter att Loke svikit henne låg Idun avdomnad, som fallfrukt vid Världsträdets rot, och ”Narves ättling” – kindr står det faktiskt i originalet – samma ord som i Engelskans ”kindred” har av en del tolkare ansetts vara  Nanna, alltså den avtagande månen, mångudinnan, som jag skrev om härovan – ni ser hur allt hänger samman med äpplena och hösten – vi ser mycket fallfrukt såhär års….

Idun vid Världsträdets fot – illustration till Nils Fredrik Sanders Edda från 1890-talet

Men, årstiderna förändrades. Idun omskapades till Vinterns Skade, samtidigt som hon låg förborgad som ett frö eller en äppelkärna i jorden, för:

Sjá sigtívar /syrgja Nannu, /Viggjar at véum /vargsbelg seldu;/lét í færast /lyndi breytti,/lék at lævísi,/litum skipti.

I översättning blir det: ”Såg segergudar” (Sig-tyrar, efter den gamla runformeln Sig-Tyr – hela kvädet är genomgående runmagiskt, men innebörden i det tänker jag inte förklara här) ”Nannas sorg” (i skaldepoesin betyder ”Nanna” som namn ibland bara kvinna i allmänhet) sände till Viet (trädets fot, där Idun låg, tänks som ett VI eller en helig plats) ett vargskinn (belgr eller bälg är ett helt skinn, med tassar, huvud och allt, inte bara en päls) som hon sig iförde, bytte om lynne , lätt den frågvisa , bytte om skepnad och hamn…

Här berättas alltså, att Idun lät ikläda sig varghamn för att hämnas sina oförrätter – och när gör vi – det frågar jag er ! – samma sak ?

Nå, berättelsen om Iduns eller växtlighetesdisens förändringar kanske är en berättelse om årstiderna gång – äpplena faller till marken under hösten, efter Skördeblotet och Fullmånen, som inträffar just idag. Efter det kommer ”Nannas Sorg” eller den avtagande månen i nedan, under hela den långa hösten, och så Midvinter och ett nytt år. Att Nanna, mångudinnan, ensam efter Balders död, uppe i himlen tänks skåda ned på den slagna och våldtagna Idun, är kanske också  en bild värd att minnas i sig.

Att Nanna eller den avtagande månen verkligen varit dyrkad, finns det nämligen arkeologiska bevis för, i alla fall om man ska tro vissa forskare.  På den så kallade Setre-Kammen från Norge, daterad till 650-700 – alltså före Vikingatiden – står ett runchiffer, som kan utläsas:

Hôll mær ma una, ôllu naa, ôllu nanna

Flera tolkningar har föreslagits här också – och den som ristade texten, ville säkert att bådeen ”runmagisk” och en ”trivial” tolkning skulle vara möjlig, för så är fallet ofta med ristningar på just föremål. En tolkning av ”hell” som i att ”hälla sig” i en del svenska dialekter, alltså att luta, lägga sig ned, blir att ”Må den liggande mön unna sig mer, nå allt, ta för sig av allt” ifall man läser ”nenna” som i ”nehmen”, och i så fall är kammen kanske en vanlig fästmansgåva till en kvinna som befinner sig i vila, och som kammar sitt långa hår.

Å andra sidan kan texten också runmagiskt läsas ”Hell mön som mer oss unnar, att ALU nå (alu är öl, men också en välsignelse, essensen av allt, skörden, det viktigaste) ALU uppta, av Nanna” eftersom det finns minst 40-50 arkeologiska fynd inklusive runstenar, som nämner ALU-formeln, som inte bara är en önskan om öl, utan mycket mer än så. Kammens skapare föreställde sig helt klart, att Idun, Månen, och Skörden – allt hängde samman – och gav en gåva till sin käresta i form av en kam, medan de njöt av must eller mjöd på äpplen.

Så gör också jag denna dag som idag är, sådär 1830-1840 år senare i historien.

Tänk på det – ni hedna och ludna ! Hell Idun !

Insamlingar – av Namn och Pengar…

Nordiska Asa Samfundet har nu samlat in över 51 000 kronor till sitt kommande Gudahovsprojekt, som dock kräver en hel miljon för att kunna starta. Fler bidrag kan lämnas via denna länk. Borta på Island ”crowdfundar” fortfarande Asatrufaelagid sitt Gudahov, som började byggas för två år sedan.

Namninsamlingen emot Dawa-rörelsen, och islamiseringen av Gamla Uppsala, pågår fortfarande. Du kan läsa mer om bakgrunden till detta Nidingdåd i Uppsala Stad här, och sedan lämna din namnunderskrift på följande länk…

https://www.skrivunder.com/islamistiskt_center_i_stenhagen_-_nej_tack

 

”Dagens Kvinnosyn, ni vet…”

Denna min sista blogg just för fredagen skall handla om den så kallade ”Kvinnosynen” i olika religioner och kulturer – för det där med kultur, beteende och religion hänger faktiskt samman, även om det finns många som förnekar det. Det sägs även väldigt ofta nuförtiden, att alla religioner och kulturer skall ha ”lika värde” men jag tycker att ni kan avstå från att själva döma eller fälla ett omdöme om den saken – tills efter det att ni läst vad som står här, vill säga

Idag har vi dessutom alla nåtts av beskedet om Margot ”La Grosse Margot” Wallströms för tidiga avgång från sin post som landets Utrikesminister, officiellt eftersom ”hon vill ägna mer tid åt man och barn” som det heter. En av den svenska Hängbröstvänsterns allra tyngst vägande namn har alltså lämnat sitt uppdrag, helt plötsligt och utan förvarning.

Jag måste själv säga, att avträdet verkligen passar en Minister som henne, om ni förstår hur jag menar.

Hon har förklarats persona non grata i Israel och Saudi-Arabien samtidigt – och det har nog få utrikesministrar runt om i Världen före henne alls lyckats med.

Hon har påstått sig leda ”världens första feministiska regering” samtidigt som hon tillåtit offentligt bruk av burka, och Koranskola för små flickor.

Under hennes tid har Stefan Löfvén – på hennes inrådan – stått i FN och fullständigt skämt ut vårt land med sitt tal om ”den feministiska utrikespolitiken” samtidigt som delegater från världens alla hörn brustit i skratt. För hur eller på vilket sätt menar man alls, att vår utrikespolitik varit ”feministisk” ?  Kan man annat än skratta åt det ??

Svensk Socialdemokrati vidhåller än idag i sin (S)haria, att barnäktenskap mellan 12-13 åriga småflickor och vuxna män skall vara tillåtet, och att 7-8 åringar skall tvingas bära Shador, Hijab och Burka. Detta skall alltså vara feminism, enligt regeringen Löfvéns sätt att se…

Hur är det ens möjligt att resonera på det befängda viset, frågar jag er. Glöm aldrig Pela och Fadime, förresten. Dessa mord – inte skjutningar – bagatelliserades också under Wallströms tid vid makten, liksom hundratals andra fall, de kvinnor som föll från olika balkonger i förorterna inbegripet.

Hög tid alltså, att diskutera olika religioners och kulturers sk ”kvinnosyn” som sagt – särskilt en vacker dag som denna – tycker inte ni också det ?

Låt hos börja hos de kristna. Sverige skall ju enligt vissa vara ett helt kristet land. Guds uttryckliga ord – ty han får icke ifrågasättas – säger klart och tydligt, såsom hos aposteln Paulus, 1 Kor 14:34 att kvinnan tige i församlingen. Kärringar skall alltså hålla käft, inte vara präster och inte predika, för det är vad den allrahögste, totalt enväldige guden menar. Är man troende kristen, ja då måste man också tro på detta. Inga kvinnliga präster är tillåtna, och ingen sådan ärkebiskop heller.

I den heliga skrift står också massor av andra roliga saker. Vad anser ni till exempel om detta:

Vill du ha en slav el­ler sla­vin­na, kan du köpa såda­na av fol­ken om­kring dig. Ni får också köpa barn till in­vand­ra­re som är tillfälligt bo­sat­ta hos er och såda­na i de­ras fa­mil­jer som föds i lan­det. De förblir er egen­dom, och dem kan ni lämna i arv åt era barn som de­ras egen­dom; dem kan ni hålla som sla­var för all fram­tid.

3 Mosebok, 25 Kap 44 ff

Detta är JHVH-1:s befallning, och även i nya testamentet står det uttryckligen, att man har rätt att taga sig slavinnor, och hålla sig med dem för sexets skull. Jag tror att jag ska ringa på hos min Syrianske granne Affe, och fråga om hans dotter är till salu, just idag. Hursomhelst har jag ju ändå rätt att köpa henne, även om hon råkar vara född här i landet. Jag kan behålla henne i träldom och slaveri för all framtid, för hon e ganska ”liggbar”.

”Motstånd emot HERREN lönar sig icke ! Wiederstand ist zwecklos !”

Det finns även andra bibelställen, som gång på gång talar om samma sak. Att våldta en slavinna från ett främmande folkslag är a-ok enligt Bibeln, fast det aldrig varit så i Norden. Du hade inte rätt att skada din grannes träl, ens när träldom fanns här uppe – och den infördes i stor skala just av de kristna, bestod och utbreddes under de kristna och avskaffades först på 1300-talet – när den hedniska renässansen var etablerad i Europa. Och – som sagt – bibelställen finns, som säger att en okänd våldtäktsman först kan våldta någon annans slavinna, samt därpå lagligen begära att få köpa henne, bara pga att hon var ”liggbar”… Detta om ”kristen kvinnosyn”

Ur den kristliga uppbyggelse-boken ”Tokiga Bibelord” av Jakob Stråhle… Kom ihåg att guds ord är ofelbara, och ger ett finstämt budskap som är giltigt för alla tider – enligt de kristna…

Låt oss därefter se på profetens fina lära – kristendomen 2.0 ni vet – för kristendom är ju bara ”islam light” om man säger så… Hur står det då till med kvinnosynen hos profeten… kan man se om det här är en kvinna, till exempel:

Ni får ursäkta mig att jag ”lånar” omslaget hos Humanisternas – The Swedish Humanist Association – finfina tidskrift ”Sans” – men det sker ju bara för att jag varit mångårig medlem där, som ni säkert alla förstår. Påse över huvudet, och tre steg bakom din man” – ja så är budorden hos Allah, den allrahögste och ofelbare. Hans ord är lag, och vi måste alla underkasta oss, ty redan själva ordet islam betyder just slaveri, eller underkastelse inför herran. Ingen nåd kan ges, och inga undantag medges från regelverket.

Antag att en person med burka kommer in på en svensk bank, förresten – I många länder är det olagligt, men här i Sverige skall vi acceptera det, tack vare ”det lika värdet”. Om du då vore säkerhetsvakt på den aktuella banken – vet du egentligen vem som är under burkan och vad han eller hon (nej, det finns inga ”hens” – något tredje gives icke) håller i händerna. En flaska med syra, som just ska kastas emot en ”obeslöjad” kvinna ? En pistol, en kniv eller bara en AK-47 – eller rent av en vanlig handväska, rätt och slätt. Under burkan vet man inte vem man ser, angående det här med kvinnosynen..

Påsen DIREKT ! Påsen NU !! – Den ALLRAHÖGSTE BEFALLER !!

Ja, såhär ska vi alltså ha det hemma, in på knutarna, i alla våra förorter. Men – är det verkligen humant, eller god humanism ? Ja, fråga de kvinnor som blir drabbade av den här kulturen och religionen – många av dem håller redan på att bryta sig ur den, och riva sönder sina respektive påsar…

Låt oss så hamna i helvetet för ett slag. Göra hembesök inte hos Affe, den beskedlige Syrianen, utan hälsa på hemma hos Shaitan Mekratrig, ja Djävulen eller Satan alltså, Horn-per, Gammel-erik ni vet, Mäster Håkan eller själve Håkon, som de säger neråt Västergötland till. Vad säger då han – nuförtiden – ifall vi får tro Djävulens egen Fan-club…

”Här hafver du ditt Konsultarvode – Trenne Häxor och en Get !” (teckning av David Nessle – Muralgranskaren)

Nere hos fan själv brukar det gå hett till, och det är varmt och svettigt har vi fått veta, tack vare Bibel och Koran. Alla springer omkring nakna där, också högste chefen, och alla syndar de och alla är de syndare, så de kan ha massor av sex hela dagen lång ifall de vill… Men enligt fans anhängare har de därnere Metoo och BooHooHoo anpassat sig, numera.

Djävulen själv tycker nämligen att man ska ha sex med en kvinna endast ifall hon själv råkar vilja just detta, eller ifall ens inviter är välkomna.

Man måste säga, att han låter ganska sympatisk och gentlemannamässig numera, även om detta kanske är ett fall av ”Sympathy of the devil” som redan Rolling Stones konstaterade, på sin tid alltså…

Amen asså du vet allmänheten kräver eleganta och charmanta Djävlar nuförtiden…. Och förresten älskling, tycker du att min andedräkt är besvärande för dig ??

Låt oss till sist granska den Nordiska Hedendomen eller Asatron – som den alltid har hetat och alltid kommer att heta, därför att ”Trua af Asom ok Ölfvom” eller att tro på Asar och Vaner, faktiskt ordagrant står omnämnt i Eddan. Där kan ni inte hitta ett enda litet textställe, som påminner om Koranens och Bibelns omänskliga kvinnosyn – det enda i den vägen ni kan hitta, är att Loke säger ”Du springer arla vän ute om nätterna, som Geten Heidrun gör med sina bockar !” till Freja i ett berömt textställe ur Oegirsdrikkja (nej, det heter inte Lokasenna i original) och att han också säger att Freja ”Lat aftir” (då fes du, Freja – i Lönnroths mindre korrekta översättning) då de övriga gudarna fann henne till sängs med sin egen bror, men som sagt – det är bara och endast bara Loke som hävdar detta, och på honom behöver ingen tro.

Istället står det mycket riktigt i Hávamál att:

Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om hos god kvinna
du vill komma i ynnest
och få fägnad av,
fagert skall du lova
och fast löftet hålla;
den blir glad, som får något gott. (130:e strofen, i Erik Brates klassiska översättning)

Kvinnan ska få goda gåvor alltså, och mannen skall städse visa att han älskar henne, och säga de fagraste ord. Framförallt ska hon då få den sorts gåvor som hon verkligen vill ha eller tycker om, och sina löften bör man inte svika – när och om löften väl avgivits.

Jämför detta sätt att behandla kvinnor med Koranens eller Kristendomens syn !

Tror du nu verkligen, att ”alla kulturer och religioner är likvärdiga” eller andra lögner, som de kristna hittat på bara för att snärja dig , och din kvinna ?

”Som man sår, får man skörda” sägs det…

Johan Christian Nord bloggar och ger ut flera goda böcker…

Dansken Johan Christian Nord, tidigare präst i den danske ”Folkekirken” men nu lyckligen Asatroende och avsevärt hednad, är en man vars livsöde jag redan behandlat. Det skedde redan i en av mina bloggar från 2018, men eftersom den här bloggen nu ändrat färg, utseende och layout som ni kanske märkt, är en del gamla inlägg också under omarbetande.

Redan före han fann sina rötter och en bättre, friskare och hälsosammare tro var han känd som en debattör, och kanske något av en rabulist inom den danska ”Folkekirken” som fortfarande utropar sin politiska och religiösa överhöghet över alla danskar, trots att sådan Monoteism är något som mest hör det förgångna till, och något som inte längre passar in i ett modernt samhälle. Det är Johan Christian Nord för sin del helt övertygad om, och jag måste säga att jag delar hans starka övertygelse.

Nuförtiden skriver han också böcker – som jag inte kunnat läsa ännu – och har också en personlig och trevligt hållen blogg, som jag verkligen rekommenderar. I flera öppenhjärtiga intervjuer i ”Kristeligt Dagbald” har han också berättat om sin egen väg bort från all sunkig och instängd monoteism, och kristendomens helt horribla, unkna människosyn.

Kanske gör han det själv bäst, och kanhända borde inte jag ta orden ur munnen på honom, nu när han är synnerligen talför och själv skrivit sin egna självpresentation, men låt mig bara ta en kort repetition av vad jag redan förut skrivit, eftersom det för tillfället inte är tillgängligt, annat än för de invigda. Solis Sacerdotilis – som ju vi i Samfundet Särimner säger…

Allt började en kväll, när han fått sin första dotter och skulle be aftonbön med henne, eftersom han ju var kristen präst och allt.

Men så kom han till en plötslig insikt: Vad är det jag egentligen håller på med ? Var kommer den bisarra tron på denne påstått ”allsmäktige” gud ifrån, som ska befalla och härska över allt och alla, ja till och med mitt eget barn ?? Ja – så frågade han sig. Och himlen gav honom inget svar. Hans kristna tro kunde inte hjälpa honom – men han insåg att det var fel att indoktrinera den stackars dottern i de kristnes förkastliga lära. Hon hade ju inte valt den själv – hon var bara ett barn än så länge, och kunde inte ens välja, eftersom hon närapå var så liten att hon inte ens förstod innebörden i det begreppet.

Så började den stora förändringen, och en helig vrede började växa inom honom. Han brottades med sin gud, som Jakob med ängeln – och så brast alltihop. Kristendomen, som hade hängt där som ett slags väggprydnad i hans inre, ramlade plötsligt ned från den danska spiselkransen, och gick i tusen bitar som en värdelös gammal glasvas. Sedan gick han ut i naturen – Asarnas och Vanernas fria natur – och där lärde han sig en bättre, renare tro.

”Vidare gick han, på vägens mitt” – Ur ”Rigsthula”

För Johan Christian Nord blev vägen till Hedendomen åtskilligt hårdare än för många andra i de Nordiska länderna. Han förlorade ju genast sitt arbete och inkomst, eftersom han som sagt var präst i en kyrka, som inte tillät några ideologiska avvikelser, eller några försök att nå andliga erfarenheter och kunskap på egen hand. Han och hans familj fick i Augusti 2018 lämna prästgården eller tjänstebostaden de bodde i, och mycket annat miste de också. Illasinnade kristna och fd. kollegor började genast sprida ut grova lögner, och baktala hela prästfamiljen.

Nogle kaldte mig både det ene og det andet. Et par stykker mente, at jeg måtte være midt i et mentalt sammenbrud; at “stakkels Johan” tydeligvis havde fået “en psykisk lidelse,” som en tidligere embedssøster så indfølende udtrykte sig. Jeg svarede på så lidt som muligt, angav at jeg ville vende tilbage med en længere udredning, rystede støvet af fødderne og fortsatte ad den vej, jeg havde afgjort mig for.

– Kristeligt Dagblad, 2019-04-19

Så den fd prästen höll ut, och förklarade i det danska Asa- och Vanetrosamfundets medlemsblad ”Völse” att han inte längre trodde på de kristnas förlåtelselära, som ställer orimliga krav på människan. Hur ska man kunna förlåta de som faktiskt vill döda en, förstöra ditt liv och ta ifrån dig allt du äger ? Det vore rent irrationellt, att försöka älska eller förlåta sådana människor – och fd Pastor Nord gjorde det som sagt inte. Han gick sin egen väg, och slog sig fri. ”Vidare gick han, på vägens mitt” som det står i en av Eddans gudasånger.

Frihet är det bästa ting /som sökas kan / all Världen kring / Vill du vara dig själver huld / så älska frihet mer än guld / ty frihet följer ära... ”(Ur den svenska ”Frihetsvisan”)

Det finns de som säger, att den här bloggen jag skriver nu, har blivit alldeles för ”oandlig”. Må så vara, säger då jag. Johan Christian Nord har som jag skrivit ceremonitexter, begravningstal för vänner, bålfärdstal som han kallar dem – och mycket annat också. Räcker nu inte mina ord  till för er, så gå då till honom, säger jag er – ja sannerligen sannerligen !

Jag avundas inte John Christian Nord hans liv och öde – det finns så många öden, hårdare än mitt – men jag avundas honom på sitt sätt hans andliga erfarenheter. Som fd präst har han inte bara ”teologisk fagutdannelse” utan också en gedigen erfarenhet som talare, terapeut, medmänniska och mycket mer – och därtill kommer, att hans erfarenheter av Freja – som han skrivit hyllningsdikter och snart en bok till och Oden är verkliga, personliga och minst lika djupa som mina. Därtill har hans långa utbildning som kristen präst ändå varit nyttig – akademiska examina är inte att förakta, oavsett i vilka ämnen man nu tar dem.

Och vidare gick han, på vägens mitt…

Nu till september är han också aktuell med en bok dikter, kallad ”Höstoffer” som han skrivit tillsammans med en annan dansk.  Den har jag heller inte läst, men får snart köpa – den första boken, med dess ”stick och brinn !” till de kristna kyrkorna, finns för övrigt att läsa på svenska Adlibris.

Jag har en stor kärlek och en stor respekt för våra Nordiska brödrafolk, och de som verkligen hör hemma här. För de med äkta andliga erfarenheter och inte falska, som ”fornsedarna” i Sverige, ni vet de som ägnar sig åt droger, svamp och annat och som sedan påstår att det skulle ha gett dem ”värdefulla” erfarenheter.

John Christian Nords och mina respektive förkunnelser är av ett helt annat slag, och vi viker inte ned oss inför förtal, lögner och hot.

Så är det, bara…

Dagbladet Information om ASATRONS framgångar i Norden

Dagbladet i Danmark, även känd som Information.Dk är ett tidningsmedium som växte fram ur en av den danska motståndsrörelsens illegala nyhetsbyråer under kriget. Asatron av idag är också en folklig motståndsrörelse som håller på att etablera sig i de Nordiska länderna, och vad kan då vara naturligare än att Mathias Nordvig, annars själv hedning och lektor i nordiska studier vid University of Colorado i Boulder, Colorado analyserar den i en brett upplagd krönika.

Asatron talar direkt till den moderna människan” skriver han, och den bygger som jag sagt (se det ampra inlägget ”Skenbilden rämnar” på värderelativism, inte alls på någon naturrättsfilosofi)

Vad är det som förklarar Asatrons återkomst, och dess framgångar just i vår tid ? – Ja, se där två av de frågor som lektor Nordvig söker svaret på. Själv tror jag att det till viss del kan förklaras med socio-ekonomiska faktorer, vilket jag väl på sitt sätt mycket svagt antydde genom gårdagens inlägg. När Nomenklaturan i ett land och den styrande Eliten blir allt rikare, och bara sysslar med att berika sig själv, förlorar vanligt folk till slut tron på hela systemet och söker sig till slut nya alternativ, de må sedan vara andliga eller politiska.

Detta syns, antyder Lektor Nordvig på att Asatron börjar bli utbredd inte bara i Danmark, Sverige, Norge, Island och de övriga Nordiska länderna, utan också på att det finns ett stort intresse också i Ryssland, USA, England, Spanien och Tyskland, eller i stort sett i alla länder, som någonsin kommit i kontakt med den Nordiska kulturen överhuvudtaget. Det håller jag med om, men man måste också komma ihåg att den amerikanska Asatron utvecklat sig till ett sidospår (Islänningarna, till exempel, vägrar till mycket stor del att ha någon kontakt med den alls, och det gäller också för min del) och dessa sidospår, som finns i andra, icke-nordisktalande länder, är till  stor del påverkade av vad som visas i populärkulturen, dåliga tv-serier och mycket annat; vilket leder till att främst de amerikanska Asatroende har en mycket grund eller rentav felaktig förståelse till vad Asatro alls är för något.

 

Asatron skapades i de Nordiska länderna – och det är här och inte i USA som den ska utövas…

Och Lektor Nordvig skriver också, mycket riktigt:

Med de globale politiske strømninger, hvor flere bliver kritiske over for det, der gerne opfattes som globalistiske systemer, ser vi også en øget interesse for at se indad mod en fortid, der forstås som mere lokal og folkelig. Dette sker både på højrefløjen og på venstrefløjen.

Å ena sidan finns där en svärmisk naturdyrkan från diverse vänsterfolk, skriver han – och en ökad miljömedvetenhet; som efterhand kanske tar sig sundare former än att slå över i sjuka randfenomen typ ”forn sed” eller Greta Thunberg-dyrkan, eftersom dessa företeelser redan håller på att avslöjas som det kristna hyckleri de i själva verket är. Å andra sidan finns också en utbred tro att Hedendomen och Asatron är så oerhört mycket mer än så – det handlar inte alls bara om Nordbornas känsla för naturen, världen och naturlandskapet omkring dem, utan en medvetenhet om att de måste ta hand om sina egna rötter, sin identitet, sitt språk, sin historia och allt det som håller på att tas ifrån dem, då den Nordiska kulturen hela tiden nedvärderas och diskrimineras, till och med i de länder där den en gång hade sitt upphov och ursprung. Det är i det sammanhanget – inklusive vad jag själv nyss kallade de ”socio-ekonomiska faktorerna” som Asatron kunnat växa, och blivit så stark.

Det är en sida av saken, men Matthias Nordvig går djupare än så i sin analys, och det måste man tacka honom för. Det är i själva tron skillnaden sitter, förklarar han. De Asatroende tror inte längre på en allsmäktig gud eller en allsmäktig överhet, som ska styra över allt och alla, och reglera de troendes liv in i minsta, oviktigaste detalj, som i de Abrahamitiska ökenreligionerna. De avvisar alla Monoteistiska villoläror, och söker sig helt egna vägar helt enkelt. De vill ha tillbaka sin frihet, sitt människovärde, för

Jo, der er kvalitative aspekter af den nordiske mytologi som ud over de faktorer, der har med samfundsudviklingen og medieeksponeringen at gøre, kan siges at gøre asatroen interessant for moderne mennesker.

Myterne fortæller om gudefigurer, der fejler, har menneskelige følelser og giver adgang til hele følelsesspektret.

Kristendommens myter om Jesus fremstiller en mand, som det kan være svært at identificere sig med. Den nordiske mytologi fremstiller mænd og kvinder, hvis tanker og følelser taler til os som mennesker.

Både kristendommen og islam stiller ufravigelige krav til mennesket om, at det skal tænke og agere på bestemte måder uden at tage specielt hensyn til, at vi i den moderne verden finder os selv i mange forskellige roller gennem livet, og at dette kræver fleksibilitet i vores tilgang til andre.

I de nordiske myter finder vi denne fleksibilitet.

Gudarna är inte ofelbara, och inte allsmäktiga. Tillvaron är sammansatt, inte enkelspårig. Universum är komplicerat, inte styrt efter feodala principer från Mellanöstern. Asatron talar direkt till känslan, och erbjuder både kvinnor och män flera gudomar att identifiera sig med rent känslomässigt, nya sätt att vara – och ingen snäv beduintillvaro med påse över huvudet som hos IS, eller de nordiska huvudstädernas ”förortsmoskéer”, granne med de forna Statskyrkorna, som vill hålla den nordiska människan i ett lika diktatoriskt järngrepp, som någonsin islam.

Det tycks mig som om denne lektor i Boulder, Colorado tagit till sig något av det jag sagt i denna blogg genom många, många år av träget slit och hårt arbete, när han säger att:

Ingen dogmer

I førkristen tid var den nordiske mytologi en del af en religion, der ikke foreskrev dogmer for adfærd. Moral var ikke knyttet til guder, men i stedet til familien og det nære samfund. Man tog måske guderne til indtægt i forhold til love, regler og moral, når man svor eder, men der var aldrig tale om ’Odins ti bud’ eller noget i den stil.

Der er ingen tekster eller myter i asatroen, der foreskriver noget, man ikke må gøre.

I digtet »Den Højes Tale« giver Odin gode råd, men det er meget sigende, at han ikke siger, at du skal eller ikke gøre et eller andet. Han siger i stedet: Tag mit råd, det vil hjælpe dig og gøre dig godt. For eksempel strofe 135:

»Jeg råder dig, Lodfafner, tag dette råd. Det vil hjælpe dig, hvis du tager det, gøre dig godt, hvis du forstår det: Fornærm ikke en gæst, jag ham ikke fra din dør; vær barmhjertig over for dem, der er i nød.«

Religionen tilbød ikke noget, der lignede de kristne og muslimske fiktioner om himmel og helvede. Den var jordnær og optaget af livet her og nu. Dette kom typisk til udtryk i ritualer, der handlede om frugtbarhed, afgrøder, rejser, handel, krig og alle mulige almindelige gøremål.

Resterne af denne religion, de spredte middelalderkilder, der giver indikationer på førkristne ritualer, den islandske sagalitteratur og den lille håndfuld nedskrevne myter, vi har, giver stadig det indtryk.

Det finns inga ”tio budord” mer – eller ”nio nycklar” som i forn seds och de högerextrema Odinisternas förvanskningar. Allt sådant håller vi redan på att hamra bort, och de som verkligen LÄST EDDAN och Hávamáal, ska inse vad jag talar om, och vad den gode lektorn också insett så småningom. Här finns ingen evig fördömelse som i de kristnas helvete, och inget monoteistiskt helvete att ställa till för andra heller. Ökenreligionerna avvisas tvärt, ty:

Der tales ofte om, at kristendommens budskaber er tidløse, men er det specielt tidløst at knytte sig til bibelske fortællinger om israelitternes slaveri i Egypten eller Gud, der narrer Abraham til at tro, at han skal ofre sin søn – eller Jesus, der blev offer for et politisk spil mellem jødiske og romerske magthavere?

Ligesom shariaens retspraksisser er baseret på 1.400 år gamle regler for et klansamfund på Den Arabiske Halvø, er kristendommen håbløst fanget i en tidsboble, der kun med stor anstrengelse lader sig overføre til den moderne, pluralistiske verden.

Fri til at være menneske

Uanset hvor de asatroende stiller sig politisk, er det ideen om friheden til at være et menneske, som ikke er skabt i en guds billede, men er et produkt af sit miljø, der tiltrækker dem.

Jesus, eller Kristendomens eviga Führer-princip, lika tryckande och kvav som någonsin nazismens, gäller inte här. Det är slut på Sharian, slut på Torah-dyrkan, slut på gamle Moses, slut på alltsammans av detta eviga tyranni. Nu kräver vi vår egen rätt, och att få leva i enlighet med vår egen frihets principer.  Människan ges ett moraliskt val, och Tors Hammare sätts i människans egna händer.

”Mache Kaputt, was Euch Kaputt Macht!”

 

Den nordiske mytologi giver den asatroende mulighed for at se sine guder i tordenvejret på himlen, i vandkantens bølgeskvulp, i træernes raslende blade, i det overvældende bjerglandskab og ikke mindst i sig selv.

I erkendelsen af at vikingetiden er langt væk, og den førkristne religion i Skandinavien blev mere eller mindre udslettet, er det muligt for den asatroende i dag at acceptere, at verden er foranderlig, og at man kan leve i disse opbrudstider uden at skulle længes efter en verdensorden, hvor alle ens naboer er hyggekristne, rettroende muslimer eller overlegne kulturradikale.

For de asatroende er de nordiske guder billedet på en verden, hvor mennesker er formet af deres ophav og tilgår verden som et resultat af deres slægt, miljø og mangeartede oplevelser. Du er skabt som dig selv, lige præcis som du skulle være, og du er fri til at søge din lykke på dine egne præmisser.

Asatroen er et svar på relativismens fordringer til det moderne menneske.

Här är du fri till att skapa din egen lycka, på dina egna premisser. Du känner ditt ursprung, och vet vilka som tillhör ditt folk och ditt land. Du sätter en ära i att bygga upp det landet och försvara det, med ett mänskligt förhållningssätt och mänskliga lagar – för intet mänskligt är oss främmande.

Vi väljer det praktiskt möjliga, och ett fungerande, tryggt och säkert samhälle framför det otrygga och icke-fungerande. Vi ser ett nytt tidevarv komma, nya dagar som ska gry över våra länder, och när våra händers och hjärnors verk en dag äntligen står klart, skall vi kunna säga – detta gjorde vi, de Nordisk folken. Detta var vårt arv, och detta gavs åt oss att förvalta. Inte åt något annat folk.

Och när den dagen äntligen kommer, och frihetens timma åter gryr, då skall vi låta Frihetens Gjallarhorn ljuda, från Nordkap till Smygehuk, från Grönlands Godthåp till Ukraina. Med en ny medvetenhet skall vi stolt kunna säga; ”Fri till sist, Jag är Fri till sist –  Tack Tor, Frej och Oden, jag är fri till sist !”