Om Höder – Nattens och Mörkrets Gud i Midvinterns månad…

Träd fram du Nattens Gud, att Solens lågor dämpa,
Bjud Stjärnan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
       Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt till, kom lindra kval och krämpa,
       Och blodets heta svall.

  • Carl Michael Bellman,  ur Fredmans sång nr 32

Höder, Balders blinde bror och Baneman, är nog ännu känd för de flesta bildade svenskar, även om det finns lite sagt om honom i Eddan, och ännu mindre i form av såkallade Teofora ortnamn i hela Norden. Snorre skriver i Gylfaginnings 28.e strof att Höder heter en af Asarne: han är blind, men ganska stark och månde Gudarne nog önska, att de icke behöfde minnas honom, ty allt för länge skola hans gerningar bevaras i hogkomst både hot Gudar och menniskor – ifall vi nu ska citera den kristne prästmannen Cnattingius översättning från 1860-talet, och i med den är nog de flesta människors uppfattning av Höder eller Hodr – som han egentligen heter på Norröna – fullt klar.

Höder lät sig lockas och dras med av Loke – liksom vissa människor än idag låter sig lockas av new age och påstådd ”forn sed”….

 

Vi vet att Loke lurade Höder å det grövsta, och fick honom att dräpa sin tvillingbror – varpå Höder själv blev dräpt. Men, enligt Voluspá skall Balder och Höder komma tillbaka hand i hand och i bästa sämja från Hel, efter det att Ragnarök har inträffat och Jorden stiger upp, grön och strålande samt förnyad än en gång, och då ska allt bli mycket annorlunda, än det är nu. Eller, för att citera ett annat klassiskt Edda–citat, denna gång från Nils Fredrik Sanders översättning från 1890-talet:

Där stod Höder ytterst i mannaringen, alldenstund han var blind. Då sade Loke till Höder: »Hvi skjuter du icke på Balder?« Han svarade: »Af den orsak att jag icke ser, hvar Balder är, och för det andra, emedan jag är vapenlös.« Då mälte Loke: »Gör dock du i likhet med andra män och ägna Balder den samma heder som de. Jag skall visa dig, hvar han står: skjut på honom med denna stängel!« Höder tog då misteltenen och sköt på Balder efter Lokes anvisning. Skottet gick igenom honom, så att han föll död till jorden; och är detta den största olycka, som träffat gudar och människor.

En del kristna forskare, som exempelvis den ytterligt partiske norske biskopen Sophus Bugge, har felaktigt påstått att Balder skulle vara någotslags hednisk avbildning av Vite Krist, en teori som sedan mer än 100 år är fullständigt utdömd, och det beror inte minst på Höders roll. Bibelns jesus har ingen bror, och dödas inte heller av misstag. De flesta forskare, inklusive katoliken Rudolf Simek, är numera helt ense om att Balder är en solgud, hans namn betyder båld, skinande – och att han också kan vara en vegetationsgudomlighet som vanerna – keltisk mytologi innehåller alltid en ljus ”årkung” för årets varma halva, samt en annan för årets vinterhalva (ofta ”The Horned God” eller den behornade guden).

 

Höder och Misteltenen (som måste vara en Flogrönn, och ingen liten kvist) enligt Brynjolfssons Edda på 1600-talet

 

Balder och Höder är natt och dag, ljus och mörker, och därmed både bröder och delar i ett motsatspar. För en kristen blir det en helt orimlig tanke, för Jesus kan inte sägas vara du och bror med Satan, och inte heller finns det någon tredje, som spelar Lokes roll. Vi vet alla att Balder dör och är död för evigt – i alla fall så länge vår värld existerar – och det här är början på Ragnaröks-cykeln. Oden får Rind, och ”Rind föder Våle i Västersalar” som blir Balders hämnare, och en dag gammal dödar sin far. Vi känner också alla till historien om Misteltenen, som av naturliga skäl nog inte kan vara den svaga parasitväxten Mistel, utan snarare än Flogrönn – och detta med Misteltenen har jag beskrivit i en av mina tidigare inlägg.

Balders dråp, Baldersbålet och Våle – hämnaren, som en dag gammal dödar Höder. Våle är nymånen, Balder fullmånen och Höder månen i nedan enligt en teori…

Här slutar nog de flesta svenskars kunskap om Höder, och hans gärningar, men helt klart är, att myten om Höder och Balder inte alls är en kristen historia, utan mycket äldre än så. En del forskare har till och med sagt sig se spår av Balder, Höder och Nanna – som mångudinna – i bronsålderns hällristningar, men det låter jag vara osagt.

En reflektion man kan göra, är att Gudarna och makterna gör ett fel, när de ställer sig att skjuta på Balder. På Friggs inrådan hade man ju tagit en ed av hela skapelsen och alla levande varelser, växter och mineraler att inte skada Balder, men så blev Gudarna uppslukade av möjligheten att testa själva Balders osårbarhet, ungefär som en avdelningschef i ett modernt företag kan bli uppslukad av ett Excel-blad, eller en ny planeringskalender han nyss fått..

Frigg avkräver alla djur en ed om att inte skada Balder – Engelsk sagoillustration från början av 1900-talet.

Gudarna blandade helt enkelt ihop verkan och verkanseld med avsikten eller ändamålet med alltihop. Meningen var ju, att man skulle låta Balder vara oskadd, inte att testa själva osårbarheten. Och så blandade sig – som vi alla vet – Loke i leken, och så gick det alltså som det alltid gick – Loke är ju alla gränsers och systems store ”testare” – som alltid utmanar det fysiskt möjliga – och så gick det alltså som det gick. Hela övningen misslyckades, trots att det såg ut som en bra övningsplan från början, detta med att skjuta på Balder…

Man kunde ju ha nöjt sig med att låta Ull skjuta med båge – eftersom han är den store bågskytten i Asarnas krets – och låta Tor slå med sin hammare, till exempel. Nu skulle istället ALLA gudar och makter skjuta, och även ett blindstyre som Höder skulle upp på banan – men se – det var inte rätt metod att lösa uppgiften på. Och kanhända lade man som sagt vikt vid alldeles fel uppgift – det är detta som myten vill få fram – för allt det här, visste våra förfäder också.. Det finns en mycket lätt urskiljbar ”sensmoral” i hela berättelsen, i alla fall som jag tolkar den, med avseende på mitt eget liv – Sturlasson var en man med avsevärd erfarenhet av vissa verksamheter, han också…

Loke (i bakgrunden) styr Misteltenen åt den välmenande dumskallen Höder…

En annan person, som skrivit mycket om Höder och även Balder är  Saxo Grammaticus, den gamle danske munken från 1100- och 1200-talen. Man vet, att Saxo var bekant med Eddan, Snorre Sturlassons verk, flera skaldedikter och hela Sagalitteraturen från Island, eftersom han faktiskt refererar till den på flera ställen i sin ”Gesta Danorum” eller Danmarkskrönika, egentligen historien om Danernas bedrifter, vilket det latinska namnet betyder. Saxo citerar också svenska lagtexter och annat, och även om man ibland försökt avvisa honom som ”helt och hållet litterär” (som okunniga personer sa i Sverige på 1970-talet) så räknas han som en fullt trovärdig historisk källa i exempelvis Polen eller Baltikum, inte minst därför att han skriver mycket om danskarnas korståg, Arkona-templets förstörelse, och annat som är av vital betydelse för Polska och Baltiska historiker än idag, eftersom Saxos verk är en av de första källorna som behandlar deras länder överhuvudtaget.

Saxo föddes på 1150-talet, troligen på Själland och hette egentligen Saxe. Han blev munk – kanske vid en föregångare till det berömda prästseminariet vid Peblinge sö – och kom att bli privatsekreterare till Mördar-biskopen Absalon, ”Skånes Djävul” kallad, han som lät bygga Köpenhamn, döda tusentals fria bönder i slaget vid Dösje bro – och göra slut på de sista resterna av hedendom också på Rügen, inte bara i Skåne. Ändå andas Saxos verk hela tiden påtaglig sympati för Hedendomen, och även om han var munkvigd, var han dansk patriot i första hand, kristen bara i andra eller tredje hand, vilket man måste ha fullkomligt klart för sig, då man läser den tredje boken av Saxos berättelse, där historien om Höder står skriven.

Saxo gör ett slags ”Interpretatio Humana” eller snarare än ”Interpretatio in Absurdum” när han säger, att Gudarna en gång var människor, och i sin version gör om Höder till en vanlig krigare, medan Balder får fortsätta vara en gud – men en ond sådan. På samma sätt gjorde Snorre Sturlasson i företalet till sin poetiska Edda om Asarna till ”Asiamän” och påstod att de kom från Mindre Asien, bara därför att han ville alludera på Trojasagan (som var populär i det tidigmedeltida Europa) och skaffa fram en ”ursäkt” för sin egen Asatro på så sätt. Saxo gör också exakt samma sak, när han låter Höder bli en människa, men märkvärdigt nog behåller han Tor, Balder och Oden som gudar i sin version, fast utelämnar helt Loke, vilket är synnerligen egendomligt för en kristen…

Om det nu verkligen vore så som de kristna trodde på 1800-talet, och att Balder skulle vara en lätt igenkännbar avbild av jesus kristus, undrar man ju varför Saxo – en man nära en ärkebiskop – gör om Balder till en skurk. Och om Loke nu ska vara satan, och Höder ”ond” i de kristnas verson, varför är då Loke helt bortplockad, och Höder plötsligt hjälten ? De kristna teorierna stämmer inte alls, som vi ser. Bara och endast bara i det fall som Saxo verkligen såg brödraparet Balder och Höder som motsatser, dvs exakt som Asatron såg dem, blir hans version av berättelsen förklarlig, och kan ingå i ett hedniskt sammanhang. Trots att Saxo hela tiden tvingas foga in kristna pekpinnar och påpekanden om att Oden minsann påstås vara ”svekfull” råder det inget tvivel om var sympatierna i hans text hela tiden ligger – hans berättarglädje, friska humör och respekt för Asarna tar helt enkelt över – i själ och hjärta är Saxo helt enkelt Dansk och Nordbo, inte alls kristen – och han levde i en tid när minnet av hedendomen fortfarande var starkt – varför man inte helt kan utesluta, att också hans berättelse bygger på autentiska traditioner, och vad folk dåförtiden faktiskt trodde på, eller trodde sig veta om just Höder.

 

Höder eller ”Skulden” enligt tysk 1950-tals illustration.  Saxo är den enda källa som nämner, att den blinde Höder skulle varit stark, ”skicklig i alla idrotter” musikalisk och en lutspelare.

Också i Annales Lundenses från 1200-talet omnämns Höder som en historisk person, och kungason från Saxland eller Tyskland, medan Baldersmyten bevisligen fanns nedtecknad i diktform från Ulf Uggason på 900-talet, vilket gör Höders ursprung betydligt mer komplicerat än vi kunde tro. Bevisligen var det inga islänningar som hittade på honom, och Saxo gör honom till fosterson åt en kung Gevar av Götaland, vars dotter Nanna Nepsdotter är. Höder och Nanna blir förälskade i varann, men Balder råkar få syn på Nanna, den nakna och mjällvita mångudinnan, medan hon badar, och blir då besatt av tanken att få henne till brud. Man ser helt klart, vilken biblisk berättelse Saxo kalkerat detta på, men strax blir det helt hedniskt igen, för Höder möter under en jakt ”tre jungfrur” i en skog – ungefär som de tre häxorna hos Shakespeare’s Macbeth (Shakespeare’s Hamlet är ett lån från Saxos Amled) eller rättare sagt de tre Nornorna, som inte presenterar sig med namn, utan de säger: ”Vi är de makter, som råder över seger i strid, och vi är alltid osynligen närvarande i alla strider, för att ge seger åt våra vänner, när de åstundar den !”

Skulptur av Nornorna från Dagens Ribe i Danmark

Nornorna berättar för Höder att Balder smider ränker för att bortstjäla hans flickvän, alldeles som vissa män ännu gör idag. Drömsynen med Nornorna – ”I Birnams skog” försvinner med ens, och Höder berättar för sin fosterfar Gevar om alltsammans, fosterfadern förklarar att Balder ju är en gud och svår att rå på, varför Höder råds att besöka Minning eller Mimer, som bor i den yttersta lappmarken i ett evigt mörker, där köld och is råder. Där  ska Höder finna ett gudomligt svärd, samt en armring, som ger dess ägare evig rikedom. Vi som kan detta med Asatro igenkänner genast Frejs ”gammanten” eller kanske mistel-tenen, förvarad i Mimers brunn tillsammans med Odens Draupnir, när vi läser om detta. Höder vinner mycket riktigt de två kostbarheterna, och far – nu dubbad till ett slags mörkrets krigare – får man förmoda – tillbaka till Danmark, men den tyske Kungen Geld (vars blotta namn på tyska betyder ”pengar” eller girighet ) vill ha skatterna för sig själv. Gevar råder Höder att ta emot tyskarnas pilsvärmar, och inte skjuta tillbaka förrän de är nära – ett framsynt råd – och efter en artilleriduell till sjöss, vinner Höder – nu framsynt och klok i stridskonst – bara för att finna, att Balder rest till Danmark för att föra bort Nanna istället.

Den badande Nanna – ur ett av mina tidigare hedniska kalenderprojekt.

Nanna är dock en trogen och godhjärtad kvinna (sådana finns bara i sagorna !) och vägrar låta sig smickras – för hon säger klokt nog att gudar inte ska gifta sig med människor, och att olika sorters folk inte alls ska beblanda sig med varandra – sådana äktenskap slutar oftast inte väl, det vet man av erfarenheten, står det. Höder har under tiden fått en allierad i en viss Helge, kung över ett Nordnorskt rike, och av Nornorna har han fått en osårbarhetsbrynja, som inga vapen biter på (Tvärtom mot Eddan, alltså – Höder är här den osårbare brodern, inte Balder – vilket på sitt sätt är logiskt, eftersom ljus kan släckas, men mörker aldrig helt utplånas). Nu utbryter en väldig strid, som  Saxo har lånat från Olaf Saga Tryggvasonar – det är berättelsen om slaget vid Svolder vi ser, men med både gudar och människor omvarandra i de agerande rollerna.

Tor har en enorm klubba eller ”Malleus” står det i min Saxo-utgåva, ingen hammare alltså, men ordet Malleus kan – som alla medicinare och latinkunniga vet, både betyda klubba och hammare på en och samma gång, och Tor kan ingen rå på, även om Saxo påstår att Höder skulle överlevt, och att Balder fick fly och vika – vilket bara blir begripligt, om vi tror på den teori som säger att Balder var en fullmånens gud, och Höder en gud för nattmörkret – ingen fullmåne varar ju särskilt länge. ”Balder gick för att skaffa vatten” skriver Saxo plötsligt, och ”då fick han se syner av Nanna, som gjorde att hans glans mattades av”. Detta stycke blir heller inte begripligt, om det inte vore så att Balder vore fullmånen (Månen har ju verkligen en dragningskraft på vatten, eller ebb och flod) och Nanna månen i nedan, ”Månhornen” eller en mån-gudinna.  Men – Höder och Nanna gifter sig, mycket riktigt – och lever lyckliga för en tid, vilket kan vara mytens sätt att säga att månen går igenom sin mörka fas.

Nu skriver Saxo ännu märkligare saker, och det var att självaste Balder skulle ha bott som Asarnas ställföreträdare i Uppsala en tid, men att han ersattes av kung Adils av Ynglingaätten, vilka många forskare – inte minst i England – anser vara en helt historisk person – och Adils och Höder skulle dessutom vara bröder.  Adils anses av forskare i England och USA vara en helt och fullt historisk person, medan han i Sverige dömdes ut som ”en legend” under kulturmarxismens 70-tal. Han nämns både i Beowulfsagan, i flera skaldekväden från 800-talet, i danska, tyska och norska historiska källor, och visst inte bara i Ynglingatal eller Ynglingasagan. Adils skall dessutom enligt sagan ha fallit från en häst under Disablotet i Gamla Uppsala, då han red inomhus i Kungahallen, och eftersom vi vet att Disablotets tid var i Februari, gör detta hela Saxos myt om Höder aktuell, särskilt såhär års.

Också en fullt sansad krönikör som Ibn Fadhlan – som ännu påstås vara ”ögonvittne” enligt svenska skolböcker, skriver på slutet i sin berömda ”Risala” att Sveakungen, ”Kungen över alla Ruser” sitter på en stor tron (Sarir på arabiska) som är så stor, att han både kan sova, äta, dricka och tillbringa hela sitt liv på den. Runt honom står också 120 av hans bästa män, och 120 unga kvinnor, som är krigarnas hustrur eller ”bestämda för hans säng” – och eftersom ”Sarir” också betyder kungasäte, kungsgård i överförd bemärkelse, förstår vi att det kan vara Gamla Uppsala det är tal om. Allt detta står att läsa i den norske forskaren Harris Birkelands bok om arabiska källor till Nordens äldre medeltid, och får alltså anses vara en trovärdig källa. Ibn Fadhlan nämner lustigt nog också att då Sveakungen ska ut och rida, stiger han med ena benet direkt från sin Sarir, över i sadeln; under tak och inomhus och kan leda hela sitt rike från hästryggen – hög handlingsberedskap alltså – varefter alla hans män drar i strid på samma sätt.

I Adils-högen i Gamla Uppsala hittade man också askan efter en man i 50-60 års åldern, vilande på en björnfäll, med ädelstensbesatta vapen, frankiska svärd och karneol från arabien – allt daterat till ca år 575, då den verklige Adils skall ha dött. Adils-högen kallas också Torshögen, och ligger längst bort från Gamla Uppsala Kyrka, som alla vet. Också Saxo skriver mycket om Svearnas heliga kungaring, hur kung Adils aldrig steg av sin häst – vilket stämmer med både Ynglinga Saga och Ibn Fahlan om Svearna som goda kavallerister (Upplands Ryttare har anor tillbaka till Vendeltiden) och summan av alltsammans, är att Saxos uppgifter mycket väl kan bygga på viss verklighetsbakgrund, fast ihoprörda i ”myternas backspegel” med ett modernt ord.

Saxo berättar nu om hur Höder med sin krigshär drog till den ljuse Balders hem i Svea rike och besegrades där. Ensam och övergiven hamnade sen Höder i vildmarken, på väg hem emot Danmark, och träffade ”de tre jungfrurna” eller rättare sagt Nornorna igen, och han sade dem att han haft föga gagn av deras gåvor och alltihop, och inte ville leva längre.  Nornorna svarade honom, att han ju vållat sina fiender minst lika mycket skada som han själv lidit, och att det därmed kunde vara jämnt – för övrigt kan man ju inte segra i alla slag, men för att vinna i ett krig, räcker blott att man vinner det allra sista slaget – och om vi blott tänker efter litet, inser vi att Nornorna, kloka som de var, därigenom gav oss grunden till vad som än idag är Sveriges och Finlands gemensamma försvarspolitik.

Höder möter så Balder i strid en sista gång, men segrar tack vare att Nornorna enligt Saxo bereder Balders (och – förmodar man – Gudarnas föda – i sin stora kittel) och efter att ha säkrat underhållet (alltid en faktor bakom framgång i strid) avgår Höder med segern, så dansk han är. Saxo sätter här in bitar av en skildring, som verkar inspirerad av det berömda Bråvalla Slag (där Balder likt Harald Hildetand bärs på bår) och kopierar mycket exakt Eddans berättelse om Oden och Rind (”Rind föder Våle i Västersalar”) där vi anar att Rinda, Vrinna (synlig också i ortnamn som Vrinnevi, och faktiskt dyrkad) är Gerd, jordgudinnan, och Baldersbålet den sjunkande solen, medan Våle, Baldrs hämnare, har drag av nymåne eller solen själv.

Så fortlevde sagorna om Höder – återberättade av Saxo – kristen endast till namnet, men Hedning innerst inne – långt in på den kristna tiden. 

Och ännu lyser vinterns klara måne över oss Nordbor. Under vintern, med sin vita snö, syns månskenet starkare än annars, och kampen mellan ljus och mörker, Balder och Höder, är precis lika nära oss som lever just nu som forntidens människor. Studerar vi bara naturen omkring oss, och inser vi vad det kommande Disablotet handlar om, kan vi uppleva allt detta – och i andra land har andra män skrivit andra tankar om Höders vördnadsbjudande gestalt, som också tycks mig värda att komma ihåg.

Hör här bara:

Höðr can be seen as a god of the wrongly accused, of atonement and redemption. — — Honesty has a way of wiping the slate clean. In the end, he rules side-by-side with his twin, redeemed. His role is as his brother’s adviser and he is fated to be his councilor in the world to come.

Work with Höðr for help recovering from a tragic event, or for help with depression. He seems to be the Northern pagan answer to the Catholic-dubbed (but universally-experienced spiritual crisis) “Dark Night of the Soul” (loss of faith). Perhaps Höðr is a steadfast companion, who doesn’t push us to “make it better,” but rather sits with us right where we are, for as long as we need.

Many of Höðr’s associated attributes are in fact wonderful things depending on how you look at them. We need the dark. We sleep better in it, so that we can rise again restored and renewed. Seeds grow in darkness, gestating deep in the earth. Or how about the relief of a wintry, air-conditioned room during a heat wave in Summer? The death of Baldr by Höðr’s hand symbolizes the triumph of dark over light at the apex of the Summer Solstice, as the solar year turns to longer nights and shorter days. Truly, light and dark need each other.

Höðr seems to represent the Shadow – the dark, disowned side of human nature, and together the twins represent duality. Höðr can help you be honest with yourself and others, and I imagine that these brothers can help us to understand and embrace our dark sides, and acknowledge when things are difficult, or painful, rather than stuffing away in uncomfortable feelings or circumstances, and trying to ignore them.

Fullmåne över Sälen, Sverige 2018.

Oh, the wind, the wind is blowing – Through the graves the wind is blowing – Freedom soon will come
Then we’ll come from the shadow….

Nya framgångar för Nordiska Asa Samfundet

Nordiska Asa Samfundet fortsätter att ha stora framgångar i Sverige. Enligt uttalanden från dess styrelse igår, har de nu nått över åttahundra medlemmar i Sverige, och är därmed det andra största samfundet för Asatro i Världen, efter Asatrufelagid på Island. I genomsnitt fick samfundet ungefär 0,6 nya medlemmar per dag under hela förra året, eller 2017. Det innebär att man nu är mer än åtta gånger så stora som alla andra alternativ, och det i särklass största Hedniska Samfundet i Sverige.

Jag gratulerar NAS till dess kraftiga tilväxt, och råder er alla till att gå med genast, om ni ännu inte har gjort det – mera kan ni läsa på länken här

Medlemskap för ett år kostar bara 239 kronor, vilket är inte ens en tiondel av vad ”Svenska” kyrka brukar pressa ut av varje svensk medborgare, och till skillnad från i ökenreligionerna, lär ni få valuta för pengarna, och lära er något om vårt lands historia och kultur på samma gång. Engelsktalande kan använda denna sida, och lösa medlemskap för 29 USD istället.

Nordiska Asa Samfundet har redan legitimerat sig som en ansvarstagande intresseorganisation för alla oss hedningar, och även om jag är en oberoende skribent, vill jag säga att jag helhjärtat stöder dem. De är inte bara ett gott alternativ – de är det enda alternativet för oss Asatroende i Sverige !

Freja och Brisingamen igen…

Idag är det en Frejas fredag, eller alternativt en Friggs fredag, eftersom Fredagarna i Västnorden oftast tillhörde Frigg, men i Östnorden och under ett tidigare historiskt skede Freja. En av de saker som kännetecknar Freja är givetvis hennes sexualitet och hennes kvinnlighet, och detta är något som ledde till att hon blev så förföljd under kristendomens fördärvliga intåg i vår världsdel. Naturligtvis är Freja en mångfacetterad gestalt – hon är också en krigets och stridens gudinna, men minst lika ofta är hon en gudinna för dold eller esoterisk kunskap, som i ”Hyndloljöd” där hon lär Ottar, en av hennes förtrogna, om hans sanna ursprung och hans ätts historia. Od, Frejas försvunne make, är själva kunskapen, och Svipdag, som också kan antas vara den unge Oden i förklädnad – se i Fjölsvinnsmál – och i samma kväde är hon obestridlig ledarinna för en hel skara av mindre kända gudinnor, varav Eir eller läkedomens gudinna bara är en. Och i en mörkare och farligare gestalt antas hon också vara Heid, eller Gullveig, själva guldtörsten eller girigheten personifierad, hon som i Völuspá ger upphov till det allra första kriget i Världen.

Freja är alltså inte alls en såpass enkelspårig eller okomplicerad ”kärleksgudinna” som många okunniga har för sig, eftersom hon på alla livets områden når djupare än så – men en sak går inte att förneka – och det är just detta med Frejas sexualitet, eller den sexuella sidan av henne. Många – till och med de som kallar sig Hedningar – är fortfarande rädda för att höra historierna om Frejas Vrede (se i Thrymskvida, där både Tor – som symboliserar den manliga styrkan och Loke – som är den manliga listen – är fullständigt chanslösa emot henne – i samma berättelse anges också att Brisingamen, som vi snart skall få höra mer om, brister sönder när Freja blir vred) och ännu mer rädda för strofen ur Lokasenna – där Loke utslungar de berömda orden om att ”Av Asar och Alfer härinne, finns inte en enda som ”Thin hór”  icke varit” för att nu ta med två oöversatta ord ur det isländska originalet. Också berättelsen om hur Freja skaffade sig Brisingamén på egen hand, och hur Loke försökte stjäla smycket väcker alltid avsky hos nymoralister, eller de som inte lyckats frigöra sig från den kristna kulturen, kristen kvinnosyn eller andra kristna skuldkomplex. Sådana inskränkta och begränsade människor finns det många, inte minst i England och USA.

Vad en riktig ”Rälling” eller Räl är för något, vet inte amerikanerna. De förstår lika lite Frejs sanna natur som Frejas, eller var ortnamnet ”Rällinge” där denna statyett hittats, kommer ifrån.. (”Där satt en man på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Så tog han fram sin styva räl, sin styva, långa och räta” – utdrag ur en gammal svensk folkvisa)

Dessa moralister skulle kanske inte förfasa sig så mycket, om de noterar att till och med Loke använder formuleringen ”Thin Hór” i Oegirsdrikkjas eller Lokasennas berömda 30:e strof. Inte ens han vågar kalla Freja vid fula namn, även om han indirekt försöker göra det – istället nämner han faktiskt, att det är de andra, det vill säga Frejas många älskare, som begått ”hor”, men däremot inte gudinnan själv. Freja varnar honom uttryckligen för att gå för långt i nästa strof, därför att hennes vrede kan bli fruktansvärd, även om hon i vanliga fall är ytterst tolerant, även emot en sådan figur som Loke.

 

På 2000-talet hittades denna silverfigurin av den vreda Freja, som sliter sitt hår och bär ett solformat Brisingamen-smycke om halsen. Det kommer från Tissö och 800-talets Danmark. Jämför med Thrymskvida, strof 13, där denna scen mycket exakt beskrivs. Thrymskvida och de övriga myterna som berör Freja är inte alls skrivna i ”sen” hednisk tid, utan var en levande realitet i folkmedvetandet långt tidigare.

Själv anser jag att myterna om Freja är ett slags lackmus-test på verklig hedendom, eller ett slags åsnebrygga, ”pons asinorum” som de pryda och sippa amerikanerna aldrig kommer över, därför att de är fast i sitt kristna tänkande.

De av oss som verkligen har vuxit upp i den nordiska kulturen, känner förstås till att ordet ”skämt” och Skaemtun (Freja gillar ju Mansöngur, alltså sånger som uppmanar till ett och annat samt just ”Skämtan”) kommer från samma ordrot som ”skämmas” och att våra förfäder inte alls drog sig för att skriva runverser som var helt öppet och ohöljt erotiska,  vilket Thor News avslöjat så sent som idag, och även i ett tidigare inlägg, som visar tydliga och klara arkeologiska bevis för den saken – ifall Rällinge-Frej nu inte var bevis nog.

“The blacksmith slept with Vigdis of the Sneldebein people”. The wooden stick is about 24 centimeters long and the use is uncertain. Some believe it may have been used as a hairpin – maybe a secret gift from the blacksmith to Vigdis herself? (Photo: Svein Skare, University Museum of Bergen)

”Sneldebein” betyder en person med smala eller långa ben, och som vi förstår, var den Vigdis, eller strids-dis som nämns på inskriften ovan, inte den som var den, om ni förstår hur jag menar. Allt detta går förlorat för amerikanerna – deras skräck för kvinnlig sexualitet, eller kvinnor som vågar ta för sig, och inte alls tror på den kristna versionen av hur en kvinna ska vara, fjärmar dem också ifrån Freja, eller vissa sidor av hennes sanna väsen, som man inte kan förstå, ifall man inte delar dem själv.

På en del inskrifter från Bergens 800-tal nämns ”futh” eller ”futhorg” vilket visst inte syftar på någon futhark eller själva alfabetet, men som för en nordman (eller dito kvinna !) framstår som lika enkelt som abc… futh rag” eller den sorts rag eller arghet som kommer från en futh, med andra ord.. De som hela tiden talar om ”higher truths” och är vansinnigt rädda för bilden av Freja som en ”wild girl (eller dito woman, för det är inte flickor utan fullvuxna kvinnor det handlar om) glömmer till exempel tantrismen i hinduisk tradition, eller Japanska shintoisters syn på saken, som var lika fördomfri och rättfram som nordbornas var, och till viss del ännu är, allt kristet pryderi och kryperi till trots..

Vart tog alla vilda kvinnor vägen?” frågade en svensk poet. Endast den, som förstår och inser kraften hos Freja, vet svaret – och själv har jag mött många av dem (”Jag till FRÖJAS dyrkan går” skrev en gång Carl Mikael Bellman…)

Men, låt oss nu ge oss ut i gudinnans eget sällskap, och se hur det gick till när hon skapade Brisingagamen som gåva åt sig själv genom ombud, och myten om hur smycket senare stals. En del ser den naturligtvis bara som en berättelse, och förstår inte att den speglar handfasta realiteter och en dagsens sanning, men det skall jag själv göra er uppmärksamma på, under berättelsens gång.

Alla förstår vi att ”Brisinga” har med havets bris eller havet självt att göra, och Freja är inte för inte Menglöd, eller själva Havsglansen, solen själv, som varje afton sjunker i Havet. De som inte kan eller förstår vårt nordiska språk, har ingen chans att förstå detta. De tror på falska grunder, att men ska betyda halsring, när det har samma ursprung som men = skada, på samma sätt som kaun – en av Frejas runor – betyder både båle eller böld, alltså något som lyser och bränner, ja ”glans” eller något lysande rött, inte bara ett sår. En hel del personer har också tänkt sig Brisinga-men som ett halssmycke av bärnsten, som ju mycket riktigt kommer från havet.

Men Brisingar är också en ätt, en stam och ett släkte – vilket vi lätt inser. Alltväl, berättelsen om Brisinga-mens tillkomst, eller hur Freja själv skaffade sig det står att läsa i Flateyarbok, som jag nämnt tidigare – en sen källa från 1300-talet, men berättelsen bygger ändå på traditioner från åtminstone 800-talet och ännu längre tillbaka, för som vi snart ska se är existensen av Brisingamen – eller vad som faktiskt verkligen kunde vara det – ett vetenskapligt faktum, och inte bara en legend..

Freja besökte i hemlighet fyra smideskunniga dvärgar, står det i sagan – Dvalinn, Alfrik, Berling, och Grer – men vad betyder då ordet ”Dvergr” på Norröna ? Jo, ”Dvergr” är en balkvägare eller en ”snälla” i en båt – märk inskriften om ”snälleben” från Bergen i Norge ovan. Tofterna, eller roddarbänkarna för er som inte kan nordisk terminologi, måste ha något som bär upp dem, och detta gör alltså balkvägaren, som i sin tur kan fördela kraften emot skeppets spant.

De som verkligen kan något om asatro vet också att Nordri, Austri, Sudri och Östri var namnet på de fyra ”dvärgar” som bar upp himmelskupan, och att talet fyra inte är ett sammanträffande. Dvalinn, eller Dvalan, förekommer också i det sk ”Dvergatal Volsupás” brevid Daudinn eller döden om jag inte minns fel, och Alfrik – den rike Alfen eller han från alvernas rike, tillsammans med Berling eller ”den som bor i berget” och Grer – den ”grådige” eller girige – är också ett typiskt dvärganamn. Naturligtvis blev det tidigt så i historien att man tänkte sig dessa varelser som faktiska dvärgar, eller småväxta, smideskunniga män, och så har det varit för konstnärer, skalder och diktare alltsedan dess, lika väl som vi vet att ”alfer” är de underjordiska, vanerna, världsupprätthållarna, eller naturens krafter, och det var alltså till dessa, som den sant kosmiska Freja i överförd bemärkelse sökte sig till. För den som inte trängt in på djupet i det Norröna språket eller den Nordiska kulturen, är allt detta oförståeligt, men den som har öron till att höra, han höre, och den som har ögon till att se med, ja han kan se Frejas sköna gestalt..

Freja och Dvalinn, Alfrik, Berling och Grer enligt en engelsk sagoillustration från början av 1900-talet (delvis beskuren)

Nu låg Freja en natt hos dem var, säger sagan – och det är berättarens sätt att säga att Frejas kärlek är så allomfattande, att den når rent kosmiska dimensioner. I gengäld gav de henne allt sitt guld, som de hade samlat ihop under långliga tider, och de skapade därav det skönaste smycke man kunde tänka sig. Detta liknar nu moderna amerikaner vid ”hor” eller ”prostitution” på sitt simpla, kristna vis – därför att de inte kan tänka längre. En bildad man, däremot, kan se likheter redan med Egyptiernas himmelsgudinna Nut, eller natthimlen, som omfamnade Geb, eller jordguden, i det första, kosmiska samlaget – och därav föddes solen. En del forskare har faktiskt på fullt allvar hävdat, att det fanns ett spår mellan bronsålderns solkult i Norden och det gamla Egypten, men utan att gå alltför långt, är det tydligt, att berättelsen om kärleksgudinnan, som befriade de i berget instängda och till materia och pengar begränsade dvärgarna, är en myt med mycket större innebörd än det först vill synas.

Freja och dvärgarna i något slipprigare version, som en amerikan tänkt sig det hela anno 2008 – men Freja låter sig sällan bindas…

Dvärgarna – de i de fyra värdestrecken till materien begränsade – hade låtit sig bli fångar av sitt eget guld. Innan Freja genom sin kärlek förmådde sänka sig ned till deras låga nivå, och genom sitt eget kön förmådde frälsa dem, var de i sanning beklagansvärda varelser. Men hon befriade dem, och lät dem skapa om guldet till något betydelsefullt och vackert. Inte heller skämdes Freja på något sätt av vad hon gjort, och i hennes handlande fanns inte den minsta falskhet. Nej, hon bar minnet av dessa fyra heta nätter helt öppet, runt sin egen hals så att alla kunde se det, och alla gav de sig helt frivilligt in på denna kärlekshandel, som gav smederna nya möjligheter, och lät guldet omskapas till något sant, riktigt och gott. Allt, tack vare Frejas oerhörda kraft !

Brisingamen har också den egenskapen att varje varelse – man eller kvinna, hane eller hona – som ser detta smycke, ja till och med träd, gräs och stenar ögonblickligen faller för Frejas kärlek, och vill följa henne. Den kvinna som bär Brisingamen är helt enkelt oemotståndlig – men nu frågar vi – har den sortens smycken verkligen funnits på riktigt ? Svaret på den frågan är ja. I de öländska guldhalskragarna – och de från Västergötland – hittar vi redan på 300-talet Brisingamens direkta motsvarigheter i verkligheten, smycken av oskattbart värde, gjorda i romersk guld, som ingen nu levande guldsmed inte ens med den modernaste teknik lyckats göra efter…

Detaljer av hästar, galtar och män, bara en tiondels millimeter tjocka – guldhalskragarna troddes gjorda av dvärgar, men tillkom med hjälp av bearbetade linser och optik av kvarts

Slipad bergkristall kunde användas som förstoringsglas och ”solarstein” – inte bara smycke…

Loke försökte senare stjäla smycket, genom att förvandla sig till en loppa (inte en lus, som det felaktigt står på Wikipedia, ty hos Freja finns inga löss !) och bringade smycket till Oden, som dock gav det tillbaka till henne ifall hon fick de två kungarna Högni och Heidinn att strida emot varann på en klippa i yttersta skärgården, säger Flateyarbok. Det här slaget, Hjaddingakampen, är bekant även från Prosa-Eddan minst 160 år tidigare, och flera skaldedikter från 900-talet, så man vet att också det varit en reell tro, och en symbol för solen, som sjunker i havet varje afton – och Brisingar var kanske namnet på de två följen, som slogs i solnedgången, eller den eviga kampen mellan ljus och mörker…

Loke stjäl Brisingamen i dansken Peter Madsens serie-version från 1990-talet – bilder som ingen pryd kristen vågar se

Enligt Eddan kämpar Loke – eldens gud emot Heimdall – den goda elden eller en solgestalt – för evigt om Brisingamen, och en av de platser där detta tänktes äga rum var på Singasten eller Singö i Roslagen, har vissa forskare sagt. Singö är också en ö i yttersta havsbandet, och både Heimdall och Loke hade förvandlat sig till sälar, när denna kamp skedde. Mycket riktigt har man skådat präster i Säl-gestalt eller sälhamnar, dragna över huvudet i Kiviksgravens figurer från bronsåldern också, så kopplingen sälar-solnedgång eller soluppgång och solsmycket är mycket äldre än vi kan tro – och avbildar en kosmisk verklighet med gudinnan Freja som huvudperson, snarare än de två männen, som kämpar om hennes gunst, just i denna Hjaddingakamp, som pågår för evigt. Heimdall är ju född av mödrar nio, eller av havets vågor, som vi vet, och han är den segrande solen, som går upp varje morgon.

Heimdall, ”son av mödrar nio” vann Hjaddingakampen om Brisingamen emot Loke själv, när de slogs i sälars gestalt – säger Eddan – och på en av Kiviksgravens hällar syns nio figurer, varav en kan vara en dansande man…

Sälar sjunger också i soluppgången, som bekant, och kopplingen mellan dessa djur och Freja är kanske föga känd idag, men redan Viktor Rydberg tog upp den i sina ”studier i Germanisk mytologi” och senare i ”Fädernas Gudasaga”. Viktigare är att komma ihåg vem Freja Freyja Freya verkligen är, och vad hon representerar, samt de oerhörda krafter hon har och besitter. Freja är havet och dess sälta, den segrande solen, kärleken och livet. Freja är kosmos, universum självt och ingen kan få del av hennes krafter, som inte har förstått hennes sanna mysterium. De som kallar Freja vid fula namn, eller förolämpar henne, kommer aldrig att se Folkvangs slätter efter döden, och de kan inte inse Sessrumnirs storhet. För evigt blir de utestängda, och kommer aldrig att få del av vad Freja värderar högst eller mest, men de som tagit Ottars och Svipdags plats, känner henne bättre än någonsin, och har fått kunskap och vetskap om hennes sanna natur – vilket ingen kristen, inga amerikaner eller någon inskräknkt, slö Monoteist någonsin kommer att förstå…

”Hedniska Tankar” har Julstädat inför det nya året…

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Vad jag skriver är inte ristat i sten, eller några meditativa tankestycken från någotslags elfenbenstorn långt borta. Jag lever här och nu, och praktiserar verklig Asatro i nutiden, till skillnad från de som på falska grunder säger sig praktisera ”forn sed” och andra drogliberala avarter, som man inte riktigt kan identifiera.

Fakta: Benämningen Asatro har alltid funnits. ”Trua á Asom ok Ölfvom” står det i Eddan

 

Då och då uppdaterar jag mitt stora och rikhaltiga arkiv här, och lägger undan de blogginlägg som jag anser värda att spara inför framtiden. Av 497 inlägg, återstår nu 284 stycken efter årets stora Julständning, men jag tycker ändå detta får räcka – varje läsare kan ändå hitta inlägg här som räcker i flera månader. Dessutom innehåller arkivet väldigt många inlägg om de mest skilda ämnen – och under 2018 kommer det också göras om till en betal-tjänst, kan jag avslöja.

Det kommer helt enkelt gå till så, att man får betala 10 kronor eller 20 kronor för att kunna läsa alla tidigare artiklar och prenumrera på dem – vilket ändå inte är en stor summa, och kanhända kommer också mycket av vad jag skrivit göras om och utges i bok-form så småningom. Detta om mina planer inför framtiden, och 2018.

Självklart skriver man inte 497 inlägg utan att några blir mindre bra, och somliga blir antagligen också renodlat usla, som man förstår. Men så är det även i Dagstidningsjournalistikens Värld, och mycket av det som skrivs här i Världen, har alltid varit ”Adiafora” eller överflödigt.

Ifall någon här anser att det jag skrivit varit felaktigt, har de fått rätt till genmäle och även rättelser och omformuleringar, när det visat sig berättigat och när de kunnat uttrycka sig sakligt och korrekt. Tyvärr har så inte alltid varit fallet, men det överser jag med. Men som sagt – inget av det jag skriver är avsett att vara ristat i sten, utan det är snabba inpass i en debatt, reaktioner över dagshändelserna, och bloggar som gjort nytta för stunden – självfallet har jag också fått skriva polemiskt eller med medveten hyperbole eller retorisk överdrift ibland, vilket jag också tror att alla någorlunda kloka läsare noterat.

Allt detta är heller inte så konstigt, eller svårt att förstå. Vår Värld förändrar sig. Nyheter och Influenser, som plötsligt dök upp och lika snabbt försvann, visar sig inte bli bestående, och annat – som har varit fullständigt osannolikt och inte har kunnat förutspås av någon, visade sig bli verklighet. Antag att någon – år 1990 till exempel – dykt upp på den Svenska Försvarshögskolan, och förklarat att Sovjetunionen skulle gå under – personen ifråga hade nog blivit utkastad, eller gjord till allmänt åtlöje, men inte desdo mindre var samma ”eviga” Union upplöst inom mindre än ett år.  Eller antag att någon – anno 2012 – hade förutspått, att ingen mindre än Donald Trump verkligen kunde bli President i USA – ja, ingen skulle heller ha trott den personen – men inte desdo mindre var det precis detta som hände, som vi alla vet.

År 2000 var inte mindre än 88% av alla Svenskar med i den sk ”Svenska” Kyrkan, men idag är antalet mindre än 60 %

Hedendomen växer, dag för dag, och vi svenskar har också fått ett fungerande Nordiskt Asatrosamfund med snart 800 medlemmar, som jag helhjärtat stöder.

2017 har varit ett år, som lovar väl inför framtiden, och vi har lyckats uppnå mycket, som inte gjorts på flera år – trots det lilla fåtal, som öppet motarbetar oss, och som hatar oss, oavsett var de nu sitter – i det nya förortskalifaten eller på de kristna dagstidningarnas redaktioner, eller till och med på SVT, vår kära statstelevision.

Men nu över till mitt artikelarkiv – som du finner genom att klicka på rubriker och under-rubriker här ovan – än så länge är det kostnadsfritt att ta del av.

TUGGA och SVÄLJ i SÄRIMNERS namn ! (Food for thought !)

Arkivet innehåller nu inte mindre än  462  artiklar, uppdelade på 40 olika rubriker

Under huvudrubriken ”Om denna blogg” som du når genom att trycka på länken överst på sidan kan du hitta 7 olika inlägg som beskriver  varför jag började med den här bloggen, och något av dess tillkomsthistoria, och en del inlägg om min attityd till just denna blogg, andra bloggar eller skrivande i allmänhet.

cry

Under huvudrubriken ”Adiafora” eller ”överflödigt” på latin hittar du 17 långa inlägg om allt från Kitsch till Valkyrior, Discordianism, Anarki vid Korvkiosken,  ”The Church of the Subgenius”, Hur Lupercalia firades i det gamla Rom, envig, björnar och profeter, 6 November bakelser och andra märkvärdigheter. Jag har samlat allt som inte kan hänföras till andra rubriker här, eftersom det inte hör till bloggens huvudämne.

Underrubriken ”Forn Sed” innehåller 14 varningar för denna underliga rörelse, som inte har det minsta med Asatro att göra. Du får bevis för hur den rörelsens profeter vill använda droger i sin religionsutövning, hur deras ”godar” eller präster rakt fram uteblivit från begravningar de åtagit sig att hålla, hur de ägnat sig åt blodsoffer i människoblod vid Gamla Uppsala och annat, som de faktiskt borde skämmas över… och sådant som vi vanliga, hederliga Asatroende anser ”överförfriskat” och vad vi INTE ska hålla på med…

Mycket av det som står skrivet under denna underrubrik är dessutom citat från övriga ledande Asatroende, som också avskyr ”fornsedarna” och vad de kommit att stå för…

Underrubriken Häxor, Häxeri och annat Okult innehåller 6 artiklar om dessa – för mig perifera – ämnen. Särskild tonvikt har lagts vid det märkliga och obehagliga faktum, att ”Svenska” kyrkan aldrig någonsin bett om ursäkt för vad den gjort emot sitt eget folk under Häxförföljelserna – och här berättas också – med många och rikhaltiga bevis – om hur kristna och islamister fortfarande förföljer och ibland dödar häxor och hedningar över hela Världen.

Huvudrubriken Arkeologi däremot innehåller nu 39 artiklar med fakta, alla om kända fynd, typ Egtved, Gamla Uppsala, Havängsdösen och annat vetenskapligt. Läs om hur man försökt omtolka Rökstenen – men utan att lyckas – om debatten kring Svearikets Vagga – om en fjärde, nu utplånad fjärde Uppsala-hög och om hur Svenska Kyrkan försökt förstöra Gamla Uppsala som fornminnesplats, vår äldsta namngivna Svenska, bevisen för Ragnaröksmyten och mycket annat – jag tror knappast du har läst allt detta tidigare, och mycket av det har också ignorerats av massmedia eller större tidningar. Jag berättar också om de många problemen med skadegörelse på fornlämningar och det svenska kulturarvet, som blivit allt vanligare och vanligare på senare år, om Birka-forskning, Sveriges äldsta kyrka, sanningen om anfallet på Lindisfarne och andra saker, du nog borde uppmärksamma.

 

legosoldat_artikel_IMG0059En romersk officersring från 300-talett hittad på Öland -hur kom den dit ?

Huvudrubriken ”Asatro” tar upp det egentliga ämnet för den här bloggen, och förklarar den milsvida skillnaden mellan Asatro och sk ”forn sed” – en beteckning som inte bör användas – samt varför man inte bör blanda samman Asatron med New Age och annat oseriöst – ifall det nu inte framgick tillräckligt klart av ”varningsorden” ovan…

27 inlägg om allt om Bärandet av Torshammare (och varför det inte är ”rasism”) samt vikten av traditioner, fakta och sunt förnuft – också vid ordnandet av Blot och andra fester – konkreta Boktips och mycket annat, har samlats under denna rubrik, liksom varför det aldrig funnits några ”Vanatroende”, varför Asatron inte är någon frälsningslära, om hur också Agnostiker kan vara Asatroende, om varför Asatron inte har några budord och många andra teologiska spörsmål, som du får utredda i detalj… Bland annat får du lära dig, att vi Asatroende ALDRIG BER utan faktiskt BLOTAR eller rättare sagt offrar något till Gudarna – för ”Gåva kräver, att gengåva krävs” – det är det äldsta och mest grundläggande av Hávamáls bud..

asatro-010-fb-anpassad

”Asatro” avdelningen har också försetts med inte mindre än 10 stycken underrubriker, i tur och ordning

  • ”Gudahov” det HETER nämligen just Gudahov och inte ”tempel” som ger ett enkelt ”när, var, hur” om hur de byggs på Island – och hur du enkelt själv kan bygga ett sådant – och hur det redan finns invigda Gudahov i Danmark på 15 inlägg. Du får också lära dig om Urnes – den påstått kristna kyrkan som inte alls var kristen, och heller ingen ”Kyrka” utan just ett gudahov, varför Asatron alltid varit en inomhus-religion lika mycket som en utomhusreligion och om attentat och bränder emot de som försökt bygga ”Gudahov” i Sverige och därför blivit förföljda – och mycket annat..
  • ”Oden” – 5 inlägg om och kring Allfader – mycket mer finns förstås att säga kring ämnet – men det kan du också läsa på annat håll.
  • ”Freja” – 16 inlägg om och kring gudinnan, hennes katter, hennes kommersialisering (med Freja-whiskey, Frejas Cigarrer och Starbucks kaffe som pikanta tillägg eller företeelser) samt vad hon kan uträtta i nutiden och vad hon gjort för mig, samt en hel del poesi – allt för att ära och hedra GUDINNAN !
  • ”Skade” – 3 inlägg om Vinterns gudinna, barfotavandring i snön, övernattning i bivack, jaktens tid och annat sådant
  • ”Tor” – 8 inlägg om Åskans Dundergud, Tor och Hans bockar, Torshammarens ursprung, poeten Thomas Thorild och annat Tor-betonat…
  • ”Heimdall”2 inlägg om varför Heimdall behövs som motvikt till Loke, och alla ”Lokeaner” som det finns nog och övernog av numera.. Och om hur Gjallarhornet och Vuvuzelor kan stoppa själve Påven…
  • ”Frigg” – 5 långa inlägg om Himlens Gudinna, Himladrottningen Frigg, All-modern samt om vad hon står för samt hur kunskapen om henne kan användas
  • ”Loke”4 inlägg om Loke i populärkulturen, och varför han säkerligen inte bör dyrkas eller tillbes… trots att han är en underhållande spjuver minsann
  • ”Njord” – 2 inlägg om Rikedomens Gud – och vad du kan vinna på att Gå Ur Svenska Kyrkan samt tillbe honom…
  • ”Tyr”3 nya inlägg om Tyr – stridens och rättvisans Gud – och vad du vinner på att tillbe och ära honom – samt hur endast fornsedare och amerikaner hyllar Fenris…

Anledningen till att det blev separata teman och underrubriker, är förstås att det är begreppsmässigt mycket enklare att samla alla artiklar om varje gudomlighet under sin egen rubrik – fler inlägg kommer förstås så småningom…

46b06a_3f9f33bf131644899e83d7b5a55c5fa3-jpg_srz_939_278_85_22_0-50_1-20_0-00_jpg_srzVi finns ÖVERALLT med kanske 110 000 utövare i hela Världen

Under Huvudrubriken ”Hedningar utomlands” möter du 14 inlägg om Asatroendes situation Världen över. Jag är ingen oreflekterad universalist, och det krävs kunskaper om ämnet, innan man ens kan kalla sig Asatroende vilket man bör observera. Alla som påstår, att de utövar denna religion gör det definitivt inte – ett exempel är ”fornsedare” – ett annat är New Age och mycket annat, som inte hör till ämnet. Alla folkslag har sin variant av hedendomen, och även om Asatron delvis påminner om andra Indoeuropeiska trossystem, till exempel, är den också helt unik i många avseenden, och skall därför inte sammanblandas med något annat. Här får du lära dig om Asatroende i Ryssland, Serbien, Kanada, Spanien – ja över hela Jorden faktiskt, eftersom Asatrons värld är global…

  • Underrubriken ”Danmark” innehåller 11 inlägg om Asatron där, inklusive världskändisen Jim Lyngvild – Danmarks ”meste hedning”
  • Underrubriken ”Island” innehåller 11 inlägg om de asatroendes situation på ön, men också om Landvättarna, om Huldufolk och Alfer – som inte bör förväxlas med fantasylitteraturens ”Alver” – samt om Kristna Kyrkors övergrepp emot Isländska medborgare, det nya gudahovet och Landvaettablot
  • Underrubriken ”Norge” innehåller hittills 2 inlägg – om museibygge, kristna förföljelser av norska medborgare och annat men fler inlägg kommer.
  • Underrubriken ”Ukraina” som är ny – innehåller  2 inlägg om den svåra politiska situationen och inbördeskriget där, vilken också påverkar landets hedningar

 

Blotar A Brief Guide To Asatru Ritual

Under huvudrubriken ”Högtider och Blot” möter du 7 inlägg under devisen ”ingen högtid utan regler” eftersom jag är en förespråkare av ordning och reda inom Asatro. Du får lära dig varför vegetariska blot är mindre lämpliga, utom sommartid, om hur man blotar med Blod, lagar Svartsoppa och äter hästkött – bland annat – och frånsett kristna fördomar emot viss föda är detta inte på minsta sätt farligt… Vi kan blota vad vi jagar och fiskar själv, men vi offrar inte människor nuförtiden, om någon fanatisk kristen nu skulle undra..

Här finns också underrubriker, som behandlar:

  • ”Jul och Midvinter” med 17 inlägg från 2014-2017 om Julbockar, Oden och Jultomten, samt varför Julen inte är någon kristen helg överhuvudtaget, och hur den långt tidigare alltid firats i Norden. Du får också texten till ett eget Julblot, och berättelsen om Gävlebocken, samt om kristna julhatare och sverigefientliga attentat – något som blir allt vanligare och vanligare, i och med att kristna och muslimska fanatiker inte kan acceptera tanken på en fredlig, hednisk Jul..
  • ”Lucia”3 inlägg om Lusse och festens hedniska ursprung – för Lucia eller Ljusdrottningar fanns redan på bronsåldern, långt långt innan 1700-talet och en del felaktiga dateringar av denna folkseds uppkomst. Lär dig mer här !
  • ”Disablot” – 4 inlägg om Diserna, Distinget och vad Diser är för slags väsen
  • ”Vårblot” – 8 inlägg om vårens fester, och hur och när du skall fira dem
  • ”Vårdagjämning och Höstdagjämning”3 mer specifika inlägg om ”Dagjämningarna” samt en nyskriven ritualtext för skördeblotet.
  • ”Midsommar” – 10 inlägg om Sommarsolståndet, samt hur det firas – flera dikter och vilka Gudomar och makter man bör ära – och vilka man inte ska ta med, vilket är minst lika viktigt. Dessutom en text till Midsommarbröllop, om du behöver fira detta..
  • ”Alvablot” – 9 långa inlägg om hösten, döden och årets mörkaste tid. Om hur Alvablotet uppstod, om hur de kristna försökte förvanska det till Allhelgona, om en naturlig syn på döden och årstidernas gång, och varför meningslös ”fornsed” i samband med detta inte alls fungerar.

blotFörutom de årstidsbundna festerna har jag nu också med inlägg för alla livets skeden, som till exempel:

  • ”Bröllop och Trolovning” 5 inlägg om hur det firas, samt vilka ord och seder som hör dit – och varför sk ”Handfästning” är en Kelisk sedvänja, som INTE hör ihop med Asatron.
  • ”Begravning och jordfästning” 8 inlägg kring livets slutskede – personliga minnen och betraktelser, samt vad du bör tänka på – för att inte hamna i ”fornsederi” och andra ovärdigheter, som skämmer ut både dig och dina anhöriga. Avslöjanden om hur ”Svenska” kyrkan förstört många hedniska och multi-religiösa begravningsplatser, och hur de till och med stoppat individuella begravningar får också komma fram
  • ”Knäsättning” (ALDRIG ”Dop”) 6 inlägg kring detta, eftersom man INTE DÖPER barn enligt Asatron, eller tvingar dem att anta en religion, men däremot välkomnar dem in i en släkt – och varför detta är en väsentlig skillnad.

björn-rovdjursparken-grönklitt

Under huvudrubriken ”I Naturen” får du 16 långa inlägg om i tur och ordning Älgen, Bävern, Vildsvinet och Björnen, samt Hedniska och Asatrogna aspekter på dessa djur och många andra… Vita älgar, ”andebjörnar” och andra märkliga satkritter uppenbarar sig också på denna sida..

Huvudrubriken ”Konst” innehåller 14 inlägg om mer eller mindre hednisk konst – bland annat om en kättersk Ankmålare från Finland, om Botticelli, Mark Bodé, Sam Flegal och andra konstnärer jag gillar, som ibland också tangerat hedendomen. Du får också höra om censur och förföljelse emot enskilda konstnärer, mitt inne i Socialdemokratins och Stefan Löfvéns förment demokratiska Sverige.

Underrubriken ”Resor” innehåller en rad reseskildringar och kåserier, 11 till antalet, på temat ”Det går en hedning genom Europa”

277784-humandignity-1319076254-675-640x480

Huvudrubriken ”Om goda kristna och andra religioner” innehåller  24 artiklar om denna märkliga företeelse som kallas Monoteism, och andra sjuka avarter av religion. Underrubrikerna ”Svenska” Kyrkan” (24 inlägg) handlar om en evangelisk lutheransk kyrka som inte alls är ”svenskare” än någon annan…”Katoliker” (20 inlägg),  och ”Islam” (22 inlägg) innehåller utförliga argument till varför du bör undvika och ta avstånd ifrån allt vad Ökenreligioner heter, och varför de inte ska utövas här – i vårt Norden och i vårt Sverige – i alla fall om vi vill undvika svåra skadeverkningar på vårt samhälle.

En ny underrubrik kallade ”SAP och andra rasister” redogör med 17  inlägg för den växande Sverigefientligheten och rasismen emot vanliga svenskar inom en högst märklig organisation, som kallar sig ”det Socialdemokratiska Arbetarpartiet” utan att varken vara så särskilt socialt, demokratiskt eller ens något ”arbetarparti”. I alla fall inte enligt min blygsamma åsikt. De åsikter som redovisas här är bara mina egna, och representerar inte någon särskild organisation. Har du problem med dem, eller tål du inte fri åsikts- och opinionsbildning, ja då bör du nog förfoga dig någon annanstans..

Av någon anledning finns det alltid klantskallar som tycker, att det på något sätt skulle vara förbjudet att kritisera just dessa religioner, eller att kristendom och islam alltså skall vara allsmäktiga, och helt bortom all kritik, men det tycker verkligen inte jag. Jag tror nämligen på något, som kallas yttrandefrihet, och om du inte begripit vad detta är eller vad detta begrepp faktiskt handlar om, käre läsare eller läsarinna – ja då undrar jag varför du alls befinner dig på Internet överhuvudtaget, eller vad du alls gör här…

Övriga kommentarer torde vara överflödiga…

 

0f464fc01f485a9862c33529feab7289

GRÄL utbryter om Julmaten mellan Aftonbladet och Känd Matexpert – och SÄRIMNER är FORTFARANDE inte Halal…

Livet i Sverige är fullt av rätt-tänkande människor, antingen de nu omfattar Politisk Korrekthet, är kristna av sig eller helt enkelt vill ha upprättelse på andra sätt, vilket ibland väl kan vara högst berättigat, ibland inte. Jag noterar till exempel – från mitt elektroniska Hlidskjalf – där allt syns och ingenting blir bortglömt, hur futtigt det än må synas vara för Världen, att ingen mindre än den kände matexperten och kulinariske forskaren Richard Tellström på sin utmärkta blogg dristat sig påpeka, att kvällstidningen Aftonbladet malträterat honom på det allra grövsta vis, förfuskat och förvanskat alla hans fakta, och dessutom påstår rena felaktigheter, och sådant han inte alls sagt, eller för den delen påstått.

Vem som helst kan ju bli ledsen eller spricka av helig julilska likt Karl Bertil Jonssons ömme fader Tyko vid dessa underrättelser, och jag förstår såklart att alla mina läsare måste vara högst chockerade och uppbragta vid åhörandet av sådana nyheter, och liksom söker sig en Deus ex Machina, vilket redan det är ett mycket hedniskt koncept – eller rent av väntar sig, att just jag skall komma och ställa saker till rätta, vilket är om möjligt ännu värre… (förstår ni ironi, eller ?)

Ej novis vid spisen. Drabbad utav tidningen och rammad utav grisen. Skinkan utav pressen randas, gräla ska vi tills vi slutar andas !

Nåja. Richard Tellström påpekar mycket klokt, att de klyschor och klischéer Aftonbladet och andra media spyr ur sig, om att ”traditioner ständigt förändras” – vilket samma media tar till intäkt för att hävda att ”inga traditioner får finnas” och att ”allt måste vara utländskt, ingenting får komma från Norden eller Sverige” och andra mycket grovt rasistiska påståenden faktiskt är fel. Sverige har faktiskt en matkultur liksom vårt land har en självständig kultur och en nationell identitet även i andra avseenden, och att förneka hela vår rätt till att ha det, är inget annat än just rasism, av den allra grövsta sorten, för vi svenskar och Nordbor är inte dummare än alla andra – och vi har rätt till våra traditioner – precis som alla andra.  Och dessutom – en hel del rätter på vårt Julbord är historiskt bevisade så länge tillbaks som det överhuvudtaget finns skriftliga källor, för..

Antalet mathistoriska fel i Aftonbladets artikel den 5 december 2017 är 15 grova påhitt samt ett antal mindre slirningar på vetenskapliga kunskap som vi faktiskt har källor på. Jag vet inte varför man hittar på förklaringar men det är som att säga att AIK spelade innebandy redan på 1700-talet, eller att Blåvitt är fotbollslag som skapades som reklam för Konsum på 1990-talet. Låt mig snabbt korrigera de värsta historieförfalskningarna:

• Aftonbladet påstår att revbensspjäll har blivit populärt på julbordet på senare år – Ingen kan vara mer fel än det. De var med på de första julborden för 1000 år sedan, och har varit poppis sedan dess. Färska revbensspjäll är just själva antitesen mot den lagrade maten människor åt hela året, och därför gjordes den till festmat och julmåltid.

– Richard Tellström på sin egen blogg 2017-12-17

Skåda Särimner ! säger jag. Julskinka har alltid funnits i vårt land, och inte bara revbenspjällen, och fläsket utan också hela Sonargalten (”The redemption hog”, själva Julens försoningsoffer) har mycket gamla – och renodlat hedniska anor. Se – ty detta är tecknet !

Kung Svens tal vid Harald Blåtands gravöl – Sonargalten frambars helstekt vid Jul… (ur Jomsvikinga saga)

I Hervorsagan som behandlar historiska händelser under 400-talet står skrivet:

[O]k skyldi þeim gelti blóta at sónarblóti. Jólaaptan skyldi leiða sónargöltinn í höll fyrir konúng; lögðu menn þá hendr yfir burst hans ok strengja heit.[2]
Og dei ville ofra ein galte i sonarblót. På julaftan blei sonar-galten leid inn i hallen framfor kongen; menn la hendene på blrsten hans og svor eider.

Det är heller inte allt, för i Helgakviða Hjörvarðssonar, som också behandlar folkvandringstiden på 400-talet, får vi läsa:

Um kveldit [jólaaftan] óru heitstrengingar. Var fram leiddr sónargöltr. Lögðu menn þar á hendr sínar ok strengðu menn þá heit at bragarfulli.
Om kvelden [julaftan] blei dei store eidane tekne. Den heilage galten blei leia inn, mennene la hendene sine på han og svor eidane sine ved brageskålen.[3]

Undersökningar, gjorda på 2010-talet efter vår tideräkning visar, att 98 % av svenskarna ännu äter julskinka, trots att man felaktigt har påstått, att 7 % av invånarna i landet Sverige skulle vara muslimer, för vilka allt fläskkött är Haram eller totalförbjudet, utom i stunder av krig eller dyrtid, vilka dock inte alls kan sägas råda i vårt land för närvarande. Enligt officiellt erkända muslimska samfund, har de bara högst 160 000 medlemmar, vilket inte ens motsvarar 2 % av befolkningen. Vad som har hänt, är att 7 % av invånarna i vårt land visserligen kommer från muslimska kulturer numera – vilket är en helt annan sak – men de är här för att de vill undvika att låta sig styras av islam, inget annat ! Det är en väsentlig skillnad, och det måste man komma ihåg.  Istället har de låtit sig styras av Särimner, och blivit Hedningar.

”U can’t touch this ! U can’t touch dis ! Hoo and Hey – WORSHIP FREY !”

 

Det är inte de som omvänt oss. Det är vi som omvänt dem. De har låtit sig hednas, helt enkelt – liksom 40 % eller mer av de kristna.

Det är en kulturell assimiliation, inte alls integration som inträffat. Till och med de kända matskribenternas inlägg bevisar det. Borta i USA har jag hört amerikanska Hedningar som ängsligt och med undran i rösten frågar ”Can we offer Halal meat to the Norse Gods ?” men svaret på den frågan blir naturligtvis ett rungande ”Nej !”.

Ja, i USA menar flera hedniska skribenter till och med, att man borde märka upp Halal-köttet, så att ingen Hedning blotar av det på grund av misstag – för om Muslimerna kan ha sin märkning, liksom Mosaiska trosbekännare – ja då borde vi på precis samma grunder få VÅR… Det ska ju vara rättvist för alla, eller hur ? – Och ingen man eller kvinna må äta av skinkan eller revbenspjällen eller det andra – så framt det är emot någons tro, ty SÄRIMNER tvingar ingen…

Men – låt oss gå vidare längs Julbordet i Richard Tellströms sakkunniga sällskap:

• AB påstår att sillsallad uppfanns i Finland under senare delen av 1800-talet – Nej. Fel det också. Om man åtminstone orkar gå in i Svenska Akademins ordbok (finns på internet!) så ser man äldsta belägg som de har är från 1636. Då kan man dra slutsatsen att den till och med kan vara några år äldre.

• AB låter kocken Niklas Ekstedt komma med den fantastiska uppgiften att inlagd sill kom in på julbordet på 1960-talet när folk upptäckte att fisk och Omega-3 var nyttigt – Fel. Inlagd sill blev poppis på borgerskapets julbord i 1800-talets mitt men kryddinlagd ansjovis (sill) åts redan på 1600-talet. Intresset för hälsoaspekterna med Omega 3 kom i början på 1990-talet.

Redan på Vikingatiden och på 800-talet inträffade ”Sillperioder” som gav så täta stim, att man kunde köra ned en pålyxa eller ”Atgeir” i sillstimmen, och den sjönk inte ens, utan bars upp av sillen..

Sill har alltid fiskats i de nordiska länderna, och att sill – inlagd eller saltad – var en uppskattad föda till Vintern och Julen, finner vi till och med hos Olaus Magnus på 1550-talet. Lutfisk exporterades redan på Vikingatiden till de Europeiska länderna, och den är ännu känd som ”Stoccafisso” i Italien, dit den redan kom i stor myckenhet före 1200-talet, ifrån Island och Norge. På tyska heter den ännu Stockfisch, och där var den känd redan på Karl den Stores tidAtt den exporterades från Norden till England har man bevis för, redan från år 875, och de historiska bevisen går inte att bortse ifrån..

I Norge talar man ännu om ”Hjäll” för torrfisk. Också ”Sejd-gälle”, alltså den ställning man sitter på under hednisk sejd, är ett känt bruk av samma ord… Ett bevis (av många) hur mat, kultur och religion hänger tätt samman..

Aftonbladet ljuger rätt ut, konstaterar Richard Tellström. Bland annat ljuger man om Lussekatter, Så-kakor och Lucia-brödens ursprung:

AB påstår att lussebullarna färgades gula i slutet på 1800-talet för att hålla djävulen borta – Om inte förr så borde nu larmklockorna ringa högljutt på redaktionen för den som är det minsta historiskt kunnig om 1800-talsmänniskans livsvärld. Saffransfärgade bröd/bullar men faktiskt också gröt har vi uppgifter på från renässansen i syfte att ge en dyrbar guldliknande yta av maten till festbordet. Gulfärgade saffransbröd (saffranskringlor) i Sverige är belagda säkert sedan 1600-talet.

Detta är inte allt. Belägg finns för att saffran användes redan i medeltidens Sverige, och Saffran har också hittats i Vikingatida gravar och hus – även om saffran var en extremt dyr och sällsynt krydda, som man bara kunde förära Gudarna – någon kristen ”djävul” fanns inte alls i sammanhanget.

Inte ens Julmusten är något från ”senare” år – för den tillverkades redan 1910 – och då i konkurrens med Svagdricka, som alltid funnits. Alla någotsånär bildade svenskar vet, att Gotlandsdricka och liknande drycker till Jul, är åtminstone Vikingatida, eller ännu äldre. Förr var alla svenska öl mörka, och det fanns inga ljusa öl överhuvudtaget, innan pilsnern kom till vårt land – men alla ölbryggare och hembryggare vet redan, att överjästa, mörka öl var vanligast förr – och så är det ännu med det Norska Juleölet, förresten…

6. Úti vill jól drekka,
ef skal einn ráða,
fylkir enn framlyndi,
ok Freys leik heyja;
ungr leiddisk eldvelli
ok inni at sitja,
varma dyngju
eða vǫttu dúns fulla.

”Ute vill han Jul dricka, och därför skall EN man råda, fylka än sitt folk framför sig, och hans Frej skall höjas i lek. Redan som ung leddes han vid husets härd, och att inne sitta vid varma dynor, eller vid dunfyllda kuddar” (Ur Torbjörn Hornkloves dikt om Harald Hårfager, ”Hrafnamál” eller Korpamålet, i min något fria översättning)

Observera också att ”Freys leik höja” inte bara betyder ”höja Frejs lek” utan är dubbeltydigt till sin natur. Men – för att avsluta – och det är både min och Richard Tellströms viktigiaste konklusion, eller slutsats:

Och så fortsätter felen och okunnigheten. Jag är mathistorisk forskare och vet att det ibland tar mycket lång tid att göra matresearch. Det kan var otroligt tidsödande att kolla upp så man fattat saker rätt. Men om man som skribent inte själv har kunskapen får man helt enkelt läsa sig till den. Man kan inte lita på att det folk påstår också är det riktiga. Och man kan framförallt inte trycka det. I någon mån är Aftonbladets historieförfalskning också ett övergrepp på de mat- och måltidsvärderingar som kvinnor och män har haft genom historien, genom att de blir tillskrivna betydelser som de inte delade.

Det vore en välgärning för vetenskapen och matkulturhistorien om Aftonbladet hade anständigheten att ta bort artikeln från nätet så att den inte får ligga kvar och fortsätta att pumpa ut sin okunnighet. Blir den kvar kan den dock användas i all skol-, media- och universitetsundervisning som ett bra exempel på vad som händer när man inte kan sin matkulturhistoria, eller inte orkar göra research på riktigt.

Det finns riktig bra julmatshistoria att läsa i den utmärkta boken av Christina Fjellström och Håkan Liby med titeln ”Det svenska julbordet; Rötter, riter, rätter från år 1000 till 2000”. Den innehåller kunskap om allt som vi har källa och referenser på. Inget hittepå. Bara fakta om vad vi vet.

Så är det också i Asatrons Värld, skulle jag vilja påstå – och så är det med allt annat… Låt oss avsluta med ett par andra ord från vår mat-expert..

EDIT: Den 18 december kontaktade Aftonbladet mig och skrev att de ”lade sig platt” för min kritik. De frågade om jag kunde hjälpa dem med fakta till en ny artikel. Jag svarade att det gjorde jag gärna. Den 19 december lägger så AB ut en korrigerad artikel MEN på samma länk/URL som den artikel jag kritiserat, alltså på https://www.aftonbladet.se/matdryck/a/gPPO3J/sa-blir-din-julmat-annu-bat… AB skriver däremot inget i den nya omgjorda artikeln att den är en omfattande korrigerad variant av en tidigare artikel. Så läsarna uppmanas att vara uppmärksam på att den artikel som jag kritiserar ovan inte längre finns på Aftonbladets hemsida. Det finns heller inget uppgift om att den har funnits. Den är också oetiskt antidaterad till 5 december och intervjun med mig gjordes alltså först måndag 18 december.

EDIT: Aftonbladet har nu (20 dec) tydliggjort att artikeln är uppdaterad med följande text: ”Uppdaterad med rättelser 19 december, kl 14.14.” Därmed framgår det nu att den artikel som ligger på deras hemsida är korrigerad och uppdaterad i förhållande till artikel som jag kritiserade, och som hade samma URL-adress som den nya har. Och den gamla artikeln finns som sagt var inte längre att läsa.

Rätt ska vara rätt, som sagt – och den relativa konsumtionen av fläskkött ökar fortfarande i vårt land. ”Food for thought” således…

vitodh ér enn, edha hvat?” (citat från Hrafnagaldir Odins, Odens Korpgalder) Bild av Paulus Indomitus, svensk illustratör

 

 

Vinter i hela landet – Skades tid är här…

Först nu är det Vinter i hela vårt land, om man får tro SMHI:s mätningar. Vintern inträffar som vanligt när dygnets medeltemperatur, dag som natt understiger noll grader, och först idag har det uppnåtts vintertemperaturer i hela landet, om man får tro SMHI:s kartor.  Hittills har vintern varit onormalt sen, men det kan man inte fästa sig vid alltför mycket. Det är först efter många års utveckling eller i det verkligt långa tidsperspektivet som man kan se, om det förekommer några storskaliga förändringar eller inte.

Håller kylan i sig, uppnår vi full Vinter i hela landet, utom en del kuststräckor. Snön har också kommit till vårt land, och på de flesta platser i den norra delen av landet ligger redan mer än halvmeterdjup snö. Den vita, hedniska Julen tycks säkrad – och vi har förstås Skade, vinterns, jaktens och Skandinaviens Gudinna att tacka för detta faktum, eftersom just hennes namn både gett upphov till landskapsnamnet Skåne och namer Skandinavien… liksom stadsnamnet Skanör, Skades rev eller det Skadliga revet, som man fick passera för att ta sig in i Östersjön och vidare norrut…

 

Vintergudinnan Skade – vintern kan ju också vara Skadlig, men det har engelskspråkiga etymologer inte insett har avbildats på ungefär samma sätt genom tiderna. År 1901 tyckte en engelsk illustratör att hon skulle se ut såhär, tydligt inspirerad av Olaus Magnus bilder av Skade, Ull och skridfinnarna från hans ”Historia om de Nordiska Folken” från år 1555 – sedan dess har Skade faktiskt avbildats på ett mycket konstant sätt…

Det är inte svårt att se varifrån förlagan till denna bild kommer ifrån… Se här nedan…

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 1 – Kapitel 5 – Ytterligare om landets läge och natur. Utgivningsår 1555.

Skade brukar – som den ”Nordens Artemis” hon är, avbildas med pilbåge och på skidor, men inte alltid. Oftast har moderna tecknare avbildat henne med vitt eller isblont hår, men det står det ingenting om i källorna, och förmodligen gäller det väl, att våra Gudinnor och gudar förmår förändra sitt utseende efter behag. Så är det ju alldeles tydligt med Oden, till exempel..

Inte heller står det att Skade skulle ha vargar i sällskap, som många konstnärer tänkt sig. Efter sin skilsmässa från skeppsbyggnadskonstens och handelns gud Njord, drog  Skade upp till Ydalarna eller Idegransdalarna, den trakt där hennes bror Ull, skidornas gud är bosatt. Därför är hon också gudinnan för singelkvinnor, eller den starka, självständiga och friska kvinnan, som är säker i sin egen identitet, och inte tvekar. Vargar och andra plågoris är något som Skade och Ull jagar och försvarar oss mot – det är ingenting man ”gullar” med eller omhuldar, som myten om Fenrisulven klart visar. Innan 2000-talet fanns heller inte några ”vargkramare” i vårt land – särskilt inte i Lappmarkerna, där Ydalarna ligger. Skade-dyrkare och de som blotar till Skade finns det fortfarande många – och hon inspirerar författare och konstnärer också, särskilt västerut, tycks det…

 

Myten om hur Skade försökte välja sin man enbart efter att se till fötterna, eller hans yttre drag, tror jag alla någotsånär bildade människor känner till.  Helt säkert visar den, att man inte ska gå efter ytligheter, eller verkligen tränga på djupet när det gäller dem, man anser för sina vänner eller till och med livspartner. Skade lät sig luras, när hon sökte efter Balder, och trodde att hans blekhet och hans vita fötter skulle göra honom till en bättre man, liksom hans vida omtalade blidhet eller veka drag, men där misstog hon sig helt. Njord hade visserligen vitast fötter av alla, och de mest rentvättade, eftersom han dagarna igenom vadar i kallt vatten nere vid sina skeppsvarv på Noatun, men det gjorde honom inte till en bättre man bara för det.

En del människor är konstiga i huvudet, och de gör samma misstag som Skade gjorde.

Istället för att låta kvinnor vara just kvinnor och låta män vara män blandar de ihop alltsammans, på det mest komiska och groteska vis, och tror att alla människor kan förvandlas till kacklande ”hens” eller hönor, och påstår sedan till och med i sin dumhet, att detta skulle vara ”fornt” eller det allena saliggörande. Utan man och kvinna som motsatspar skulle vi i längden inte få fram någon avkomma eller något sunt föräldraskap, och det är inte svårt att förstå. Avvikelser har såklart alltid förekommit i en del sällsynta fall, men är ingenting man behöver prioritera, för så gjorde inte Skade heller, Lokes ständiga krumsprång och ”Skaemtun” till trots. Och vad folk annars har för sig, eller vad de har på sig, ingår nog inte så mycket i någon religion överhuvudtaget, skulle jag tro – och det ingår inte heller i Asatron att framställa några sådana krav.

Tycker ni att den här bilden är ”för avklädd” för vinterväder, eller är det något annat fel på den ? Stör det någon, att jag avbildar Skade som svarthårig ??

Själv skildrade jag Skade såhär år 2011, när jag först började avbilda henne. Nu har två personer, som kallar sig ”fornsedare” hört av sig till mina vänner, och skrikande meddelat att jag ”gjort fel” eftersom jag både 2013, 2015 och 2017 utgett en Hednisk och Asatrogen Gudinnekalender. Felet jag då gjort enligt dem, är att jag använt mig av kvinnliga modeller för att avbilda själva gudinnorna – tydligen tycker de alltså, att samtliga gudinnor ska avbildas såsom varande män eller något, bara för att passa deras egna snedvridna politiska föreställningar om tillvaron och livet.

Sådant vill jag inte ställa upp på, och det vill inte mina vänner heller. För övrigt är vi fria i vårt skapande – ja vi är till och med Hedningar – och därmed kan vi avbilda makterna hur tusan vi vill, i kraft av att vi har Yttrandefrihet i det här landet (och i den ingår den konstnärliga friheten) så länge vi följer allmän lag – och det gör vi – till skillnad från dessa ”fornsedare” – för det är fel att trakassera och förfölja folk, särskilt i sociala media

Varför skulle inte Skade kunna tänkas svarthårig för ”fornsedarna” ? Står det någonting alls om vilken hårfärg hon råkar ha i källorna, förresten ?

(Och ifall personen på bilden vore Mosaisk trosbekännare – vore det också ”fel” enligt vissa ??)

Rena hot och hotelser har förekommit. Sådant viker inte jag och mina vänner för, men fortsätter trakasserierna, kommer det att bli polisanmälan. Att ”hoppa på” alla mina kvinnliga vänner och till på köpet hota dem, och säga eller skriva att ”det kommer gå dem illa” ifall de inte genast avsäger sig all kontakt med mig, hota med uteslutning ur diverse samfund verkar inte så klokt det heller, ifall ni frågar mig. Dessutom anser jag det för min del vara fegt och omanligt att uppvisa den sortens beteende emot just kvinnor, men så är jag ju Asatroende och inte ”fornsedare” – och med tanke på vad jag redan vet om dem, och vad jag upplevt i deras kretsar – för minst åtta år sen, när jag alls umgicks där – så är jag inte förvånad över att fornsedarna börjat trakassera kvinnliga läsare till den här bloggen, och försökt utsätta dem för taffligheter, och halvtaskiga ”påverkansoperationer” på olika vis – till och med #metoo rörelsen har ju vänt sig emot sådant där.. Min Kalender är nästan slutsåld, och till nästa år skall jag förstås producera inte bara en utan två upplagor med olika motiv – ifall ni undrar – för jag viker inte ned mig för någon våldsvänster, högerextremister eller ”fornseds” patrasket.

 

Skade på omslaget, fast nu rödhårig.. Får hon inte avbildas såsom varande just kvinna med pilbåge, eller ?

(kan köpas för 60 kr till denna bloggs kontaktadress på Paypal)

Inför Midvintersolståndet – och den Nordiska Julen

I vårt land och i övriga Norden talar man inte om någon ”christmas” eller några kristmässor. Vi FIRAR JUL – en hednisk Jul, som vi alltid gjort och alltid kommer att göra.

Och den Hedniska Julen, fri från all kristendom – firas nu över hela Världen, från Iran till Japan, från Kapstaden till bägge Polerna. Från den är ingen utestängd, och alla kan delta, oberoende av tro, oberoende av politik och oberoende av ras, åsikter eller något annat – ty allt som krävs, är att du har förnuft, måtta och är god emot dina medmänniskor samt hedrar dina förfäder. Allt efter bästa förmåga.

Här en Julhälsning av samma slag, hämtad från en liten hednisk butik på nätet, som dock inte gör reklam, utan bara säger som det är – och skall vara.

Sådant är den Nordiska Julens budskap, och det kan vi alla stämma in i.

Till Ars och Frithar !

I Vemdalen och på andra platser i vårt land har nu Vädersolar åter visat sig, som på bronsålderns hällristningar i samma trakt. Det har alltid varit vanligt, när en skarp vinter i Nordanlanden är i antågande..

Vädersolar betyder också omvälvningar i Politikens Värld, sägs det. Mäktiga herrar och furstar ska falla som korthus i korsdrag. Betyder detta slutet för Regeringen Löfvén, eller herrarna Trump & Putin ? – ja – vi får väl se, nästa år…

Vinter vid Gamla Uppsala – Julen nalkas de Hedna landen…