Kring ett inställt Gåsablot

Idag är det som bekant dags för ännu en av Novembers märkesdagar, nämligen Mårtens Afton, något som i alla fall i Skåne alltid varit dagen för det stora Gåsablotet – och det är faktiskt en fest med just ett Hedniskt ursprung, som jag skrivit om förr.  Men – som jag redan sagt och skrivit, har den Store och Klart Lysande Svetsaren-Ledaren, allas vår Statsminister Stefan Löfvén förklarat för oss alla, att uppoffringar är absolut nödvändiga, detta år.

Själv har han ju just avbrutit sin Corona-isolering, som förmodats ske i Sagerska Palatset, hans officiella tjänstebostad – jag måste återkomma till detta hus vid tillfälle – men alltnog den Store och Klart Lysande Ledaren-Svetsaren haver talat, och så får det bli. Jag avbryter härmed alla försök till Gåsablotets firande för året, och anskaffar ingen Svartsoppa. Intet är känt om Oppositionsledaren, den högt värderade Herr Ulf Kristensson, samt en viss Akbar Annie – dessa lär också vara försatta i frivillig karantän – även detta har jag noterat från mitt elektroniska Hlidskjalf, ty jag hör och ser allt, idag som alla dagar.

Soppan är lagad på blod, sprit och mjöl. Vispa Vispa Vispa ! Rör Rör Rör och FORT ska det gå – för ANNARS !!

För övrigt kanske det snart blir straffbart och ansett som Värdegrundsbrott – en högst allvarlig sak i detta land, som ni alla vet – ifall man ens talar om ”Svart Soppa”. Vi kanske alla hädanefter måste säga ”Färgad Soppa” istället.

Emellertid, och icke förty – mina fåvitska kumpaner Henrik Andersson och Mohamed Omar, alias Eddie Råbock har tagit sig orådet före att skriva Mårten Gås-artiklar de också, och utan att på något sätt uppmuntra till Gåsagång – ifall ni nu ens vet vad det ordet betyder och innebär måste jag tyvärr meddela att de naturligtvis har fel samt visar prov på Snack-i-backen och ytliga Wikipedia-kunskaper bägge två, vilket tyvärr är lätt hänt när lite väl flyhänta skribenter försöker kopiera varandra, och inte kontrollerar med klara och ogrumlade källor.

Sankt Martin av Tours, det katolska ryttarhelgonet är INTE alls kalkerad på någon Romersk Mars, och därmed på den Germanske Tyr, trots att han på sin tid stavades Mars Thincsus, samma gud som symboliserade rättvisan, och alltså för övrigt härskar över samtliga svenska Tingshus om nu någon vill veta. Nej Nej och åter Nej !

Mohamed Omar snubblar omkring häpnadsväckande nära sanningen, när han noterar att dagen ibland i katolska kalendrar delas med ett helt annat ryttarhelgon från den romerska armén och 300-talet, en fikiv ”Sankt Kornelius” vars existens vi kan betvivla, trots att han var romersk kavallerist och gardesryttare även han. Sankt Martin av Tours, däremot, är en fullt historisk person, som på goda grunder kan ansetts ha levt år 316/17 till 397 – men han avbildas som sagt alltid till häst, i lång mantel, ofta med hatt på huvudet och är dessutom också ibland avbildad som en vandringsman – tillika är han tiggarnas skyddspatron – och Inget, absolut inget av dessa drag stämmer in på Tyr.

Däremot stämmer alla dessa drag, attribut och symboler in på en och endast en gud, som jag redan nämnt som den ledande för slaktmånaden November. Det är Oden själv, och nu är hans stora tid på året – Alvatiden är redan förbi. Var god notera och tag lärdom !

Oden riktade sina ord i Hávamál till ”Loddfafner” som INTE alls betyder ” den ludne omfamnaren” eller något ditåt – en sådan etymologisk härledning är utomordentligt svag – liksom detta med att koppla St Martin till guden eller planeten Mars.  ”Den ludne famlaren” är en betydligt bättre och korrektare översättning, ty ”fafn” är också att fumla omkring, stappla osv på norröna – som en stavkarl eller tiggare gör. St Martin delade sin mantel med en utblottad, säger den katolska helgonlegenden, och Oden kan uppträda i en vandrares gestalt.

Jag citerar, ur en av mina egna Gåsablots-artiklar från år 2015 – och LÄR er nu att den Asatro jag predikar INTE är något djävla fornsediskt sammelsurium av svaga, helt påhittade härledningar, utan FAKTA som kan härledas även ur arkeologin.

Just detta år har det utgetts vetenskapliga rapporter, som återigen härlett Odens-kultens införande i Norden till just 300-talet, manifesterat bland annat i hästoffer och hästuppfödning på Uppsala-slätten, och även vi Skåningar är i gott sällskap.

På Barbaricum – eller historiska muséet i Lund – har det detta år hållits en hel utställning om de berömda Sösdala-fynden och spåren av ett av lokala stormän upprättat Odensdyrkande kavalleri även där – och de fynden är från tidigt 400-tal, omedelbart efter 300-talets slut,

Det går inte att förneka, att alla fynd som iakttagits, pekar mot ett blot till Odens ära såhär års, och INTE emot Tyr.

Jul och Midvinter är Jolners stora tid, som vi alla vet, ty Julen är en hednisk företeelse – men detta är bara inledningen på vad som komma skall:

Hur kunde det då komma sig, att de kristna nere på kontinenten stal den hedniska traditionen med ett ”Gåsablot” kring slakten i November, ”Blotmånaden” efter Alvablotet ?

kirchenjahr_martin_09

Gåsen antas vara vaksamhetens fågel, och är därför Helgad åt Oden !

Oden, ”den vilda jaktens” anförare, ansågs vara särskilt aktiv under de mörka vinter- och höstnätterna under tiden från Alvablot fram till Jul. Då anförde han ”Åsgårdsreien” eller de dödas ritt till Asgård och Valhall, och i höststormarna kunde man se de dödas skuggor, som likt vildgäss brusade fram genom skyn. Samma tradition om ”King Herla’s Ride, ”Harlechim”, ”Caccia Morta” och allt vad den hette i olika Europeiska länder gick ut på att en ensam ryttare av gudomlig storlek skulle leda ett följe av skuggor, flygande fåglar eller kanske vilddjur, och han tänktes oftast försedd med en fotsid mantel, eller vara enögd, som Oden. Särskilt bland Goterna var föreställningen om Oden som ryttargud utbredd..

7c47702103cac557ae00e3990204c970

Senare kom dessa föreställningar – liksom Oden som vandrare ihopkopplad med det lokala helgonet ”Sankt Ibb” eller pilgrimshelgonet ”Sankt Jakob” på Ven började de kristna också para ihop Odens gestalt med Sankt Martin av Tours, som var just ett ryttar- och pilgrimshelgon. Man kan jämföra med hur Thor blev förvandlad till den senare ”Sankt Olav” i Norge. Tyskarna talar just idag också om ”Martins-gans” och ”Martins-feier” för firandet av det sydsvenska ”Mårten Gås” – 11 November.

St_Martin_im_Park_3985_lb

220px-Del_av_hjälm_vendel_vendeltid_möjligen_oden

Man håller också ”Martins-ritter” i Franken och Rhenlandet – gamla frankiska och germanska provinser, där det påstådda helgonet St Martin av Tours ska firas, just på dagens datum. Men vem är egentligen detta helgon ?  Att St Martin och Oden faktiskt ursprungligen var samma person har många tyska folklorister än idag klart för sig.. I och för sig finns det en historisk Martinus (316 – 397) också. Han var son till en hednisk romersk officer, och född i Pannonien, våra dagars Ungern, där Goterna och Gepiderna – en annan germanstam – bodde. Via Sulpicius Severus – en kollega till honom som också blev fanatisk kristen, går det faktiskt att rekonstruera hans liv i detalj. Martinus, fastän German, tjänstgjorde i Equites catafractarii Ambianenses, eftersom hans far tillhörde det gotiska kejsargardet – som funnits redan på tvåhundratalet med stationering i Ticinum, eller Pavia i våra dagars Norditalien, där Martinus förmodligen växte upp. Vid det här laget var nästan alla ”romerska” soldater i verkligheten kelter eller germaner, och att Martinus far förmodligen dyrkade Oden själv, var inte alls märkvärdigt utan bara naturligt, eftersom alla Goter ju hade Oden som huvudgud. Den tidens tunga kavalleri såg faktiskt ut som vendeltidens ryttare i Sverige, och var betydligt mindre ”romerska” i sin utrustning än man kunde tro.

comitatuscavalry82

Precis såhär såg verklighetens ”Sankt Martin” och hans gamle vän Severus ut – Martin skulle desertera, bli biskop och förebild till ”Mårten Gås”

Equites Catafractarii – eller det tunga pansarkavalleriet av byzantisk modell, var efterträdare till den tidiga antikens ”ala milliaria” eller tusenmanna-skvadronen, romarnas motsvarighet till ett självständigt stridsvagnskompani. Det fanns aldrig särskilt många av de här elitenheterna, och fastän varje romersk legion eller infanteribrigad skulle ha en sån här tung ryttarenhet, var det långtifrån alla legioner som alls tilldelades någon. Martinus blev stationerad i Gallien (en rik provins, men helt hednisk) efter att ha ryckt in vid 16 års ålder, och hamnade i Ambianensium civitas eller Amiens. Vid den här tiden kom den hedniske Julianus Apostata till makten, och under tronstriderna skall Martinus ha fått kristna sympatier, och till och med deserterat i själve kejsarens åsyn, säger hans levnadstecknare Severus. Strax före ett slag vid nutidens Worms, Tyskland, ska han ha träffat Julianus själv, och då plötsligt försökt lämna sin tjänst – man har påpekat att Martin då redan måste varit 45 år gammal, och att kronologin inte stämmer alls. Nåja, den blivande biskopen och helgonet klarade sig från åtal för svikande av försvarsplikt genom att gå obeväpnad mot fienden framför sitt eget kavalleriförband – sånt gör man inte ostraffat, eller utan ett visst mod (se bild).

c6a53efc81c4b48d84fb7162e7384a89

Innan dess ska det enligt legenden ha hänt, att Martinus – på marsch genom Tyskland en vinternatt – träffat på en naken tiggare vid vägkanten, och då kommit på, att han med ett raskt svärdshugg kunde dela sin mantel med tiggaren  av ren givmildhet – ett drag som Oden alltid uppvisar. Nästa dag, väl hemma i kasernen, såg han – efter att ha träffat sin ”optio” eller ställföreträdare hur manteln mirakulöst hängde på sin krok och var hel – och då ska Martinus alltså ha bestämt sig för att bli kristen (som att dricka sig full till svartsoppan och ta fel rock på väg hem från mässen – det har många kavallerister gjort genom åren !). I själva verket gick det nog inte till så – Martinus tog nog sin kamrats utrustning istället…

Martin-und-Bettler1

Dagens kristna legend:  ”Den givmilde pansarofficeren” (har aldrig funnits !)

På så sätt kom det sig, att ”Den Helige Martin” än idag är skyddshelgon för tiggare, alkoholister och legoknektar, allt enligt Katolikernas sätt att se. Dessutom för vinhandlare, eftersom han lär ha tyckt mycket om vin – ”av vin lever Oden allenast” står det i Eddan, liksom av en ren tillfällighet. St Martins skrud lär än idag bevaras – som en stor helighet – i ett kapell – ”Capella” är det latinska ordet för soldatmantel – och därifrån kommer ordet Kapellan, alltså en präst i ett kapell, liksom den engelska termen ”Field Chaplain” eller Fältkaplan, vilket är vad alla Fältpräster och Militärpastorer heter inom NATO, till exempel…

Men gässen då – och Svartsoppan ? undrar nu någon.

Dog-conducting-geeseVargar och Rävar predikar för Gässen.. (Medeltid bild från Tours, ”St Martins” hemstad..)

Jo, innan han blev biskop i Tours, inte långt från Amiens, skall Martinus ha gömt sig i ett hus med gäss, säger legenden. Gässen började genast kackla och snattra, som gäss alltid gör, och så kom det sig att Martinus blev framhalad ur sitt gömställe och utsedd till biskop, fast han aldrig ville detta själv, säger legenden, eller rättare sagt hans personlige vän Severus, som alltså skulle skriva en hagiografi, eller en förvanskning av sanningen. Man kan ju undra varför Martinus alls skulle gömma sig i en flock dumma gäss, som sällan eller aldrig håller snattran, och varför han inte flydde till häst istället, om han i själva verket inte ville bli utsedd..

Att var biskop i 300-talets Gallien var nämligen helt självpåtaget, och ett mycket lönande värv. Det innebar att man kunna plundra, mörda, bränna och härja av hjärtans lust, och det var just vad fd. kavalleristen Martinus gjorde. ”Han brände flera stora och gamla hedniska tempel” skriver Severus helt öppet. Han skulle ha huggit ned flera heliga lundar, både i Germanien och Gallien, och plundrat människor in på bara skinnet – det var sanningen om ”tiggarnas skyddshelgon”. Severus skriver vid ett tillfälle, att Hedningarna skulle gått med på att låta ”Sankt” Martin hugga ned en helig ek, om han kunde stå i vägen för trädstammen. Då flyttade sig på ett mirakulöst sätt denna trädstam, mitt i själva fallet, säger Severus, men det behöver ingen tro. Detta är en sk ”vandringssägen” som finns till och med i den hedniske poeten Horatius oden, har forskare slagit fast. Som klassiskt bildad kände Severus mycket väl till den historien, men den moderne arkeologiprofessorn Marcus Junkelmann, som ingående studerat det här med romerskt kavalleri – säger i sina böcker att just fallande träd, spetsiga grenar och annat sådant är något som just romerska kavallerister måste ha uppmärksammat – och just det vet Professor Junkelmann också mycket väl, efter att ha gjort sin egen mer än 800 km långa ”Martinsritt” genom obanad skog…

För övrigt – jodå – svartsoppan ingick redan i de romerska kavalleristernas standard-diet den också, för även antikens folk kände till denna ädla och välsmakande rätt…

Vad menar vi med en filosof ? skrev en gång den skånske humoristen Axel Wallengren.

Och han själv svarade: ”Jo, därmed menas en människa, som lever av svartsoppa och sanning”

Själv älskar jag som praktisk Odinist och Asatroende just detta med Sanningskärleken, förutom Svartsoppan, vars hemliga recept jag dock behåller för mig själv.

 

5-6-7 och 8 November

Slutet på Alvatiden, eller senhösten vid Oktober månads slut, övergår med stor hastighet i Odens och den Vilda Jaktens tid, precis som vanligt – i alla fall för oss Hedningar. Ett antal märkesdagar – både Hedniska och Sekulära – har passerat, och snart börjar de långa och mörka Vinternätternas tid, ända fram till Jul.

Idag, till exempel – är det dags för den helt sekulära högtiden Fars Dag – en helgdag som skapats i 1910-talets USA, och som inte förrän 1949 förflyttades till den andra söndagen i November hos oss i Norden, därför att Nordiska Handelssamfundet – nu skäligen utdött – ville ha det så. En del Asatroende har dock tagit tillfället i akt att fira Allfader själv, det vill säga Oden och endast Oden på just detta datum, och det är ett alternativ, som jag för min del stöder. På ett sätt är det riktigare, att Vinternätterna enligt den isländska kalendern firas på sin rätta plats i början av November, än i Oktober månad, eftersom det vilar på åtskilligt osäker grund.

Den 5 November kunde Engelsmännen traditionsenligt fira Guy Fawkes Day. Fawkes var – som alla någotsånär allmänbildade människor numera vet, inget annat än en katolsk terrorist, som var med i planläggningen av den Engelska Krutkonspirationen anno 1605 – till skillnad från den svenska av år 1536, som ju på sin tid gick ut på att spränga Gustav Vasa i luften med en kagge krut under hans stol i Storkyrkan i Stockholm. Som vi sett, sammanföll också den Amerikanska Valdagen med Guy Fawkes Day just det här året – och ni får rätta mig om jag har fel, men jag tror inte, att detta sammanträffande inträffat förr.

”Remember, Remember
The fifth of November
With Gunpowder, Treason and Plot.
I see no reason why the Gunpowder
Treason – should ever be forgot…”

 

Ja – så skanderar man i England ännu, och jag tror detta stämmer – även för dagens makthavare. Som vi sett, lyckades den anarkistiskt präglade ”Anonymous-rörelsen” som fanns för ett par år sedan inte förändra ett enda dugg av tillståndet i Världen, lika lite som de muslimska terrorister som nu översköljer hela Europa, och för den delen tror jag inte att ”Occupy Wall Street” eller ”BLM” eller de skumma krafter, som nu hela tiden taktfast hyllas på Dagens Nyheters sidor, kommer att kunna förändra så värst mycket de heller.

Statsminister Stefan Löfvén lär fortfarande befinna sig i frivillig Corona-karantän, även om Polishelikoptrarna tillfälligt slutat cirkla över Stockholm.

Jag anbefaller emellertid starkt, att mina läsare INTE reser in till huvudstadens mest centrala delar, eller Julhandlar i större stadscentrum, shopping-gallerior eller liknande i år, på grund av den uppenbara risken att fler Rakhmat Akilovs, mycket väl kan tänkas dyka upp inom kort.

Den sjätte November kunde vi fira Gustav II Adolfett firande som är åtskilligt nedtonat nuförtiden, och som bara konservativt präglade samtidsskildrar-sajter som ”Det Goda Samhället” bryr sig om numera. Jag firar Gustav II Adolf inte med bakelser, utan med ord och handlingar, och jag tror faktiskt, att det på allvar behövs en ny Sjätte November-rörelse i det här landet, även om den inte behöver ta sig sådana former eller uttryck, som dem Guido Fawkes en gång använde.

7-9 November kunde vi dessutom fira 500-års minnet av Stockholms Blodbad, och hur en främmande tyrann försökte avliva och manövrera ut det etniskt svenska ledarskiktet i vårt land, för att låta utlänningar ta över i Sverige. Detta blev heller inte föremål för något större firande, och officiellt har man inte sagt ett enda ord om det – men vi etniska svenskar behöver inte undra över hur det kommer sig.

Vi vet ändå vad det är för patrask som styr oss just nu, i förut sällan skådad omfattning, och vem det är som alla dessa Sabuni-klaner, Dagostars och därmed likställda försöker hjälpa fram till makten. Något blodbad blir här inte – men det är tid för en rejäl, folkligt organiserad symbolisk protest.

I den Engelska staden Lewes tror man på mentalhygien och håller fortfarande Katolicismen ifrån sig. Man firar ”Bonfire Night” som den en gång var. Påven brännes in effige !

Kanske blir det ändring, nu när en viss Herr Paludan åter skall bränna en Koran – vilket är tänkt att ske, 11 – 12 November i Paris, denna frihetens och revolutionernas hemstad. Jag måste säga, att jag faktiskt tror på värdet av sådana protester. För Englands del var också en gång ”Bonfire Night” eller den stora Bål-natten detsamma som ”Pope Burning Night” – en festival som också redan tidigt firades i det spirande USA, även om George Washington lär ha förhindrat sina egna soldater att gå dit i uniform, och delta i upptåget annat än som civila – vilket var en framsynt handling. Vi själva, som matats med bilder på hur svenska Poliskvinnor tvingats ned på knä av en rasande mobb, och hur diverse fotbollslag sänkt sig till Sverige-fientliga demonstrationer, kanske kan hålla General Washingtons gärningar i minnet.

Det borde förvisso också en hel del amerikaner göra, nu när deras stora valdag är över, och man faktiskt har ett Valresultat, tre dagar senare.

”Georgia on my mind” ? Genrebild från gårdagen, som inte visar det slutliga resultatet. Källa: Google

Mr Biden har vunnit, och därmed får vi hålla oss nöjda, fast numeriskt sett vann Trump-anhängarna – deras röster VAR faktiskt så många fler till antalet. Nu blir det inte så, alla gudar ske lov och pris, men det beror som sagt bara på det amerikanska valsystemets tämligen unika konstruktion… Winston Churchill, förresten lär en gång ha sagt att Demokrati inte är något bra system att styra ett land på – men att de alternativ som prövats är om möjligt ännu sämre…

Systemet med person-styrda Primärval och sedan ett elektors-system, där 50,1 % övervikt i en enda delstat, kan leda till att ALLA elektorsrösterna från denna stat går till den vinnande sidan, och att de 49,9 % som röstat på den motsatta kandidaten i samma delstat, kan inte kallas rättvist, ens för fem öre eller fem cent när. Att antalet elektorer dessutom inte behöver vara direkt proportionellt mot befolkningen i delstaten, sett emot hela Unionen, och en ändlös kedja av manipulationer, ”Gerrymandering” och även det faktum att röstlängd och statistik över nyligen avlidna inte har samkörts bidrar till att göra systemet än inexaktare – även om detta inte är rent ”valfusk” i sig, lika lite som någon påstådd, men aldrig någonsin i verkligheten bevisad ”Valmanipulation i stor skala ifrån Putins Ryssland eftersom sådan manipulation för det första är ytterst vansklig – för det andra fullkomligt osannolik.  Att försöka manipulera hela populationer av väljare på det sättet går knappast att utföra från utlandet, och man borde snarare skylla på Mr Trump själv, liksom Amerikanska media – för de om några, står för en verklig manipulation av folkmedvetandet..

I Presidentval efter Presidentval borta i USA har det alltid varit så, att knappt 60 % av folkmajoriteten alls brytt sig om att gå och rösta, vilket innebär att den frivilligt ställt sig på trälars och förståndshandikappades nivå. I antikens Grekland sade man att de människor som inte mötte upp på det lokala Tinget eller Folkförsamlingen ägnade sig åt ”idioteia” eller förblev idioter, alltså privatmän.

Förvisso har valdeltagandet antagligen gått upp från ca 60 % eller två tredjedelars nivå i och med det senaste valet, men USA förblir nog i allt väsentligt ett två tredjedels samhälle, och inte någon egentligt demokratisk stat, så länge man håller fast vid tvåpartisystemet och de andra egendomligheterna. Också här i Sverige sörjer blockpolitiken och det faktum att vi nu har 20 % icke-svensk-etnisk befolkning för det faktum, att vi aldrig får till stånd några riktiga politiska förändringar i vårt eget land, och aldrig kan få fram starka Regeringar, som kan ena landet.

Vi hade aldrig någonsin någon majoritet ibland svenska väljare för att gå in i EU anno 1990. Allt som fanns, var en otroligt svag övervikt av röstande för EU-alternativet, som man via propaganda trumfat in i folk. Andelen som inte alls röstade i vad de uppfattade som ett på förhand uppgjort val, var så stor att det aldrig fanns någon säkerställd majoritet.  Sedan dess har vi i allt väsentligt haft minoritetsregeringar, och det har som vi sett – under Reinfeldts misslyckanden, och senare Löfvéns – inte alls varit bra för vårt land, inte på något sätt.

Kort sagt – USA under Mr Biden kommer nog tyvärr förbli en svag demokrati, och ser vi till vårt eget land, finns här ingen egentlig demokrati i ordets riktiga bemärkelse här heller. Enligt de hedna lagarna var det en gång obligatoriskt att ”resa till tings” och för den som svek sin demokratiska plikt, blev det dryga böter.

Om moderna demokratier skall fungera, bör de fungera via direktval och inte poströster, och de bör fungera som en gång de Germanska Tingen – alla har en självklar plikt att rösta, en självklar plikt att närvara – och man röstar där och då – det går inte att ”sälja” sin egen röst.

Jag lämnar er alla med en profetisk bild av Underground-tecknaren Gilbert Shelton, vars serie ”Wonder Warthog” eller ”Super-Svinet!” (som han fick heta på svenska) redan 1988 – i albumet ”The Nurds of November” förutspådde hur det skulle gå, i Amerikansk politik. Och det var – som vi alla vet – 32 år före dagens årtal, anno 2020.

DN sitter nu och hyllar Vänster-milisen, de som vill göra riots och de radikala Demokraterna – medan de radikala Republikanerna med Trump (eller själva SVINET) i spetsen nu har sett sin bästa tid. Så – vem ”GÖR KAOZ” först – Och VARFÖR ?

 

DEBATT: Vi bränner Bacon, Biblar och Koraner ! Härs och Tvärs, samt i Långa baner…

Idédebatt är alltid intressant, men sedan så finns det förstås människor som inte kan hålla sig till att debattera på ett seriöst sätt, utan hela tiden måste ta till ”slag under bältet” eller vissa ”överbud”.  I Hávamál står det skrivet – enligt vissa översättningar – att ”ord bör du aldrig skifta, med en nolla eller en narr”. Själv tänker jag på detta stäv ganska ofta, inte minst när jag möter Kristendomens eller Islams företrädare.

 

Här brinner Bibeln i ett fyrfat – många Hedningar och Asatroende – inklusive de i NAS eller Nordiska Asa Samfundet har faktiskt gjort en RITUAL av detta..

Min hedniske broder och kollega Henrik Andersson på bloggen ”Ideell Kulturkamp” förfäktar idag den meningen, att vi Hedningar och Asatroende bör fortsätta bränna både Biblar och Koraner – det skall ju vara lika för alla, och demokratiska som vi är, visar vi ingen som helst tolerans mot de religioner och livsåskådningar, som är såpass INTOLERANTA att de inte kan tåla en fri åsiksbildning, eller yttrande- och religionsfrihet.

Å andra sidan tycker jag själv, att Bibelbränning och Koranbränning känns lite onödigt och demonstrativt, inte minst med tanke på all den koldioxid som skulle tillföras atmosfären, om vi brände alla exemplar av dessa mycket skadliga och onda böcker, som ju uppmanar till massmord och många andra lagbrott.

Bränn gärna koranen, men bränn också de skrifter judar och kristna läser. All monoteism är mer eller mindre skadligt och eländigt. Tron på bara en gud är en styggelse och förnärmar och kränker oss som tror på såväl gudinnor som gudar. Ingenting gott, ingenting positivt har kommit ut Moses, Jesus eller Muhammeds läror. Abraham är fader till mycket ont. Hedningar verka för att monoteismen ska förbjudas.

En hedning är inte tolerant mot religioner som inte kan acceptera gudomlig mångfald.

  • Henrik Andersson, Ideell Kulturkamp, 2020-09-03

 

Jag påminner mig också att verklig yttrandefrihet är rätten att säga vad som är opassande, stötande eller kränkande för många människor. Verklig yttrandefrihet är inte, att stryka opinionen medhårs, eller att hela tiden vara politiskt korrekt. Tvärtom kunde man uttrycka det hela så, att verklig yttrandefrihet är rätten att säga helt fel sak vid fel tillfälle, på fel sätt och inför fel människor.

 

Vår mångårige vän och läsare Eddie Råbock alias Mohamed Omar skrev igår på bloggen ”Det Goda Samhället” följande rader, som också borde vara självklara i sammanhanget, även om jag tycker att vi bör ta fasta på det yttrande, som Stephen Fry en gång gav ifrån sig. Ni får förlåta, att jag blott citerar – men det har man också full frihet att göra, om man lever i en demokrati…

Om vi ska ha yttrandefrihet kan vi inte samtidigt ha massinvandring från islamvärlden. Det borde vara uppenbart. Men tyvärr är det inte det. Inte ens efter Salman Rushdie och Muhammedkarikatyrer, Lars Vilks och nu koranupplopp i Malmö.

Så många händelser, många tragiska, där västerländsk yttrandefrihet har krockat med islamisk fundamentalism. Alltså muslimer som är trogna Koranen och Muhammed. För profeten Muhammed tolererade ingen yttrandefrihet. Den som gjorde yttranden, vilka han uppfattade som kränkningar mot hans religion, lät han avrätta.

Ett bättre sätt att försvara vår yttrandefrihet är att försvara våra gränser. Vi kan inte ha en yttrandefrihet som innebär att islam, Koranen och Muhammed får kritiseras hårt, till och med häcklas, om samtidigt våra gränser är öppna för massinvandring från islamvärlden.

I islamvärlden är respekten för islams, Koranens och Muhammeds okränkbarhet större än respekten för yttrandefriheten. Ju större den muslimska befolkningen blir i Sverige, desto mer riskfyllt kommer det därför bli att uttala sig kritiskt om islam. Även att tåga för Charlie Hebdo kan bli farligt.

Detta kommer att ske, även om flera av muslimerna som kommer är förnuftiga och hyggliga. Massinvandringen innebär ju att man inte bara flyttar hit individer, Ahmed och Mustafa, till Sverige. Man flyttar hit en kultur. En kultur som står i fortsatt förbindelse med, och är en del av, den globala islamiska kulturen.

Det finns förnuftiga och hyggliga personer i Saudiarabien. Men det finns ingen yttrandefrihet. För att försvara yttrandefriheten i Sverige krävs det konkreta åtgärder för att strama åt invandringen. Om man står upp för vår yttrandefriheten borde man rimligen alltså även stå upp för gränserna som skyddar denna yttrandefrihet.

Med risk för att låta tjatig: om befolkningen som tror på yttrandefrihet, ja, som är formad av västerländsk kultur, minskar i antal, och befolkningen som inte tror på yttrandefrihet, ökar i antal, blir det så klart svårare att upprätthålla yttrandefriheten.

Om vi inte försvarar våra gränser kommer gränserna för vår yttrandefrihet att inskränkas. Det har redan skett.

På Internet och i arabiska tv-kanaler av typen Al-jazeera sprids nu fejkade bilder på blonda svenska barn som tvingas kyssa Koranen, och efter de senaste upploppen och bränderna – genomförda av huliganer helt utan samband med seriös islam (Minns vad Imamen av Malmö sade i TV) syns det tydligt, vad all denna förbannade drägg vill göra emot vårt land och folk. Det är vår plikt att bekämpa dem, om så behövs också med våld, utvisningar och deportationer.

Fortsätter dräggen sina våldsdåd och sin förstörelse, är det helt korrekt att övergå till aktiv insats – också av vårt lands Försvarsmakt, en som bland annat Polisen i Göteborg påstås ha antytt, så sent som igår. Våldsverkare skall bemötas som just våldsverkare, och som fiender till det allmänna. De skall bli föremål för vapeninsats, och för arrestering.

Den danske provokatören Rasmus Paludan, som representerar ett danskt parti som kallar sig ”Stram Kurs” har som bekant utvisats ur landet av Löfvén-Regeringen, vars högste företrädare, Statsministern själv, tydligt valt sida både emot yttrandefriheten, och sitt eget land och folk. Han har ju offentligt deklarerat, att han ”aldrig kommer att kritisera islam” och därmed är hans inställning klar. För egen del anser jag, att både Islam och diverse politiska rörelser får finna sig i kritik, om de ger sig in på demonstrativt beteende, eller ifall deras anhängare  begår brott, och ägnar sig åt oegentligheter.

Detta gäller såväl islamister som kristna, och alla andra också. Fri debatt och kritik får alltid framföras – helst i saklig form.

 

Herr Paludan har nu ansökt om att få tilldelas ett svenskt pass, eftersom hans far är svensk, och kommer dessutom att genomföra en ny Koran-bränning i Rinkeby.

För övrigt kan man minnas, att även Nordiska Asa Samfundet genom sin högste andlige företrädare Peter Kåhl (till vardags anställd inom SL:s depå-verksamhet) faktiskt ägnat sig åt brännande av bibeln – under rituella former. Detta skedde vid NAS Midsommarblot vid Ales Stenar 2018, men på en närbelägen Camping-Plats, inte uppe vid själva stenarna på Kåseberga-Åsen. Vid detta tillfälle var jag själv närvarande, och åsyna vittne till alltsammans. Det tillverkades också små kors av träpinnar, som nya medlemmar symboliskt fick trampa under fötterna, samt bränna upp i en renande eld. (Just denna ceremoni har förekommit vid tidigare tillfällen i Världshistorien. Under Tokugawa-Shogunatet och Japans 1600-tal testade man om någon var ”Kirisutan” eller kristen genom detta enkla test. Japanerna visste, att de kristna tänkte förslava, kolonisera och förstöra hela deras land – och Japan förblir starkt och motståndskraftigt emot alla Monoteister – än idag !)

Japan har än idag en av Världens absolut starkaste nationella kulturer, och har gett mänskligheten oerhört mycket av sin egen kultur. Det är resultatet av ett intensivt, med framgång fört folkligt motstånd emot Monoteisternas irrläror, och Japan har heller aldrig haft någon invandring att tala om, utom från det närliggande Korea. Vi kan lära oss mycket om nationell överlevnad genom att studera dem. Inte ens två atombombsangrepp efter varandra har lyckats skada deras kultur eller nationella medvetande särskilt mycket.

Det land som vet att vårda sin egen nationella kultur och inte tillåter närvaron av främlingar, kan bygga för evigheten…

Gällande Helmut Kohl – nej förlåt jag menar Peter Kåhl – kan jag bara säga att jag sympatiserade med hans ”egenpåhittade” ritual som sådan, den gången, 2018 – men att jag ansåg den lite väl demonstrativ, trots att den skedde i goda vänners lag, och därför inte skadade någon, ens bildligt talat, för vad de kristna och muslimerna inte ser, det har de heller inte ont av.

 

Det kanske sitter i väggarna”- Tänk om någon begravde en sån här på en tomt för vissa ”kulturcenter” ??

För mig får herr Paludan och hans gelikar gärna komma till Sverige och bränna fler Koraner, som sagt – även om jag tycker att det hela är en smula fånigt, överdrivet och inte välbetänkt, utan tyder på en viss grad av bristande omdöme, liksom omdömet hos min käre kamrat Herr Kåhl, nu när jag ändå skänkt honom ”en recension”.  Alltför demonstrativt beteende kunde kanske undvikas i båda fallen, även om jag anser, att ifall man bränner Koraner, kunde man gärna samtidigt bränna Bibeln med – och varför sluta där ?

Fläsket brinner, heter det, och att förära gudarna av Särimners fläsk och heligt bacon, är förvisso en god gärning.

Låt oss grilla Bacon över Koranerna och Biblarna medan de brinner – DÅ ÄR DET KOKTA FLÄSKET STEKT

Diverse utländska bedömare från Libanon har sagt, att Sverige nu befinner sig inför ett viktigt vägval. Vill vi ha muslimer inuti landet, och förvandlas till ett Syrien, eller vill vi stå emot, stå upp för yttrandefrihet och västerländska värden, samt fördöma Koranen och dess Värdegrund – samtidigt som vi gör rent hus med Bibeln och de kristna ?  Valet är fritt, men jag vet åtminstone vilken sida jag själv står på, och jag har gjort mitt val – precis som Statsminister Löfvén, som har valt att stödja den motsatta sidan.

Kanhända ångrar han sig, och väljer till slut att stå upp för folk och nation, liksom hela sin Regering. Låt oss hoppas på det.

Vad den islamistiska dräggen beträffar, har den redan hotat fredliga medborgare i det här landet med våldtäkter och massmord – och den bör behandlas därefter.

Att uppmana till brott eller upplopp, är ett brott i sig – särskilt i orostider.

Själv manar jag till besinning och lugn – samt att ni går hem och äter ert bacon – det HJÄLPER emot Monoteism !!

 

Och slutligen – hur är det med denne semitiske Mån-gud, denne Allah, även känd som JHVH eller ”Gud” ?

Om Allah eller Gud nu ska vara så mäktig, ja rent av allsmäktig, varför behöver han då hela tiden stötta sig på idioter som bränner bildäck, mördar och dödar ?

Är inte Allah oerhört svag, eftersom han alldeles uppenbart inte kan göra någonting alls själv, utan hela tiden är beroende av sina mänskliga ”följare” ?

Med de kristnas gud är det precis likadant, och de kristnas gud är liksom Allah oerhört barnslig. En verklig gud, som det vore någonting med, är som Tor och Oden. Tor och Oden kräver inte alls att du skall tro på dem, och de kräver inte heller att du ska göra vad som står i Hávamál, och de varken fördömer eller försvarar brännandet av böcker, eller andra ynkliga mänskliga påfund, här nere på Midgårds slätter, ty de är verkligen Gudar, och därmed står de över allt sådant.

Eddan kan sannolikt inte förstöras i alla fall, eftersom den finns digitalt – till och med handskrifterna är inscannade i faksimil – och den är så vida spridd, att alla exemplar eller översättningar och versioner inte går att förstöra. Därför är Asatrons budskap evigt och oförstörbart, och Hedendomen är också alltid ny.

Allt vad du finner i Hávamál är goda råd om hur du bör leva, men inga lagar. Du får lycka och välgång om du följer råden, står det, och Asarna vill allas väl. De straffar ingen, dödar ytterst sällan och använder våld bara emot de makter, som verkligen vill skada själva livet. Emellertid – de behöver inte vår dyrkan, utan existerar själva, och de behöver ingen mänsklig hjälp, inga onödiga följare eller små skitungar till terrorister, som skall kratsa kastanjerna ur elden för dem. Åska och Storm har också alltid existerat, och naturen existerar för sig själv.

Jämför med de oerhört löjliga, fullkomligt maktlösa Monoteistiska gudarna, som kallar sig själva ”allsmäktiga” trots att de ingenting kan själva, och som ständigt måste lovprisas, tillbedjas och ständigt få höra hur bra de är, likt tjuriga småbarn.

 

Om du alls ska ha Gudar – dyrka då en RIKTIG gud som ASA-TOR ! Han existerar, precis som åska, regn och själva naturen, och han kommer ALLTID att existera, OAVSETT vad du tycker om det, eller vad du säger om honom (han bryr sig inte om bokbål eller löjliga provokationer heller… !)

  • Teckning av Paulus Indomitus, svensk bloggare och vän

 

Tor och Oden behöver inga lovprisningar. Du kan blota till dem, eller ge dem gåvor av egen fri vilja – och få rika gåvor tillbaks – men BE till dem kan du aldrig. Aldrig någonsin. ”Bön” och liknande är totalt verkningslöst och den ultimata hädelsen – också i ett Monoteistiskt universum. Ifall en gud nu verkligen ska vara allsmäktig – hur kan då dess mänskliga tillbedjare vara så förmätna, så fulla av sin egen skit att de tror sig kunna påverka den allsmäktige, och ”styra” guden eller gudarnas vilja via sina böneramsor. Att tro något sådant är ren idioti, eftersom det är att sätta sig upp emot guds allmakt – om man vore monoteist.

Men – det är inte jag – för jag är som bekant HEDNING – och nu ska jag gå och elda bacon – Hedning som jag är – och låta den goa röken stiga mot himlen, så att gudar och människor kan dela denna vackra gåva… Gåva kräver att gengåva gives, nämligen, och det är det första av Asatrons bud. Ingenting är gratis, och böner hjälper inte.

Vill man ha något, bör man först av allt ge, och av vad man giver, kan man också vänta sig en god skörd. Ger man ovett, får man ovett igen, men den som sprider kunskap och goda gåvor, kommer att äras landet och Världen allt över…

 

Grannar i den HEDNISKA pressen – Om Starkad den Gamle och Forsetes yxa

Hedendomen och Asatron i Sverige växer stadigt, inte minst på nätet. Idag är det åter en Odens dag, liksom alla Onsdagar, och dessutom fullmåne, eftersom Höstmånen anno 2020 i det som enligt de gamla svenska månadsnamnen kallades Höstmånad (och inte September, som man gör på latin ) och vad passar då bättre än att erinra om våra grannar i den hedniska bloggosfären, exempelvis bloggen Ideell Kulturkamp, som skriver om Forsetes Yxa och behovet av rättvisa i förening med vishet. Vad man dock glömmer att berätta är att Fosite, en ursprungligen Frisisk gud, var lite dyrkad i Norden, ifall teofora ortsnamn och kultställen är något att utgå ifrån. ”Många äro villiga att låta yxan gå, men få är kunniga nog att hålla i skaftet” sade en gång Gustav Vasa.

På Helgoland fanns en gång Forsetes harg och en tingsplats – ön är nu svårt eroderad..

Borta på den mycket vederhäftiga och väl formulerade bloggen ”Brons och Blod” diskuterar man idag Starkad den Gamle, och var hans grav måhända är belägen enligt traditionen – vilket är mycket passande det med, eftersom Starkad eller Starkodder var en av Odens krigare, och den yppersta av bärsärkar.

”Brons och Blod” har redan tidigare behandlat ämnet, och hur Oden samt Tor stod faddrar likt Nornor vid Starkads födelse, och han bland annat blev lovad att leva i hela tre mansåldrar. Man kunde också lägga till, att Starkad ensam bar en säck kol på ryggen från Lejre i Danmark till Uppsala i Sveariket, allt för att elda en oföretagsam Sveakung till stordåd, att han rådde Hod eller Hadding – som slutligen fällde honom i tvekamp när Starkad var mycket gammal – att hoppa mellan hans kropp och Starkads huvud, men att Hadding inte vågade, rädd för att den ramstarka kroppen skulle krossa honom. Och Starkads huvud var ännu efter döden vid liv, och bet i en grästuva, varifrån uttrycket ”att bita i gräset” kommer.

Starkad kommer från Danmark med en säck kol, för att elda på de klenmodiga och tveksamma…

Starkad var också med om Bråvalla slag, där han slogs för Svearna, och mejade ned Danernas teckenförare – en sköldmö – som skall ha slagit av hans underkäke, men Starkad höll fast i skägget, och frälste så käken med ena handen, och även om han var så svårt sårad så att lungorna hängde ut, kom han sig och levde vidare. Han var också så kunnig, att han kunde ändra hetta och temperatur på sin kropp till den grad, att han kunde sitta naken i en snödriva i flera dygn, och ändå inte frysa, medan snön smalt omkring honom. Något liknande berättar Japanerna om deras store skald och läromästare Shinmen Miyamoto Musashi, en bärsärk också han, vars fiender en gång stängde in honom i ett badhus, där de tänkt koka honom levande. Det slutade med att Musashi bröt sönder den stora tunna man tänkt koka honom i med blotta händerna, alternativt hettan från sin egen kropp, och därefter gjorde han – likt Starkad – processen kort med sina vedersakare.

Lär av detta, ack ni hedna och ludna, och gå i Bärsärk för en rättvis sak – nu och med en gång !

”Makterna skapade Ask och Embla – Inte Ask och Eskil…”

Såkallade Hens, eller engelska höns har inte mycket med Hedendomen och Asatron att skaffa, antyder Henrik Andersson på bloggen ”Ideell Kulturkamp” som likt jag själv ofta är provokativ, högröstad och gör vad som behövs för att Hedna menigheten, för man kan inte ständigt stå och jamsa med, eller stryka allmänheten medhårs. Han har några klara konstateranden att göra, apropå detta med Farbror Frej, Vanerna och deras kraft – som märks tydligt på Hösten, och i skördandets och fruktbarhetens tid..

 

Inom samfundet svenska kyrkan (som är på dekis men som ändå anses vara såväl samfund eller rentav religion nummer ett i Sverige) tvistar de förment lärde om gud är han hon eller det (ja de använder ett pk-ord som vi inte skriver ut). Svenska kyrkan försöker i en slags sista desperat åtgärd flörta med HBTQ-rörelsen för att få folk att gå med i deras samfund och betala tusentals kronor i skatt. Hade det inte hänt å mycket elände inom kristendomen hade man nästan tyckt synd om dessa desperata stackare. – Gud är inte en han säger de kristna.

Sådant desperat ”tyck om oss snack” hör inte hemma inom asatron. Våra gudamakter är gudinnor och gudar. Bland de högsta gudamakterna finns det asynjor och asar. Lika viktiga, lika mäktiga. Band de lägre makterna finns valkyriorna, alla av kvinnokön. Den ende som försöker ändra på det faktum att kön finns är Loke. Han är ursprungligen en jätte men som nu mist sin gudastatus där han ligger fängslad intill tidens ände. Oden den högste guden, den mäktigaste av asarna drevs av begär efter kunskap. Att kunna allt och därmed bli allsmäktig va målet. Intet offer var för stort. Han stack ut sitt ena öga, han hängde i nio dygn i världsträdet och han drog sig inte för att lära sig kvinnlig trolldom sejd. det sista har han fått utså spott och spe för av Loke typiskt nog. Att Oden lät förödmjuka sig ska inte ses som någon tolerans för diverse perversioner utan ska ses hur långt han kunde gå i sin strävan efter kunskap.

Sålunda finns det såväl kön som könsroller. Oden och hans bröder skapade Ask och Embla, inte var det då något tal om könsöverskridande eller att man har rätt att välja könsroll. Det kön du fått har du fått av öder, nornorna.

Gillar du inte kön och könsroller så bege dig då till svenska kyrkan, ett samfund som snart inte existerar där kan ni åkalla Loke/Jesus men hos oss som dyrkar Freja och Skade har ni ingenting att göra!

Att inte tro på könsroller är ohedniskt!

– Henrik Andersson på Bloggen ”Ideell Kulturkamp” 2020-08-18

Asynjan Siv är gift med Tor och de har flera barn. Inget onödigt tjafs om könsroller där inte. Var det därför Loke klippte av hennes hår?

”Drick ur ditt glas” – Fredmans Epistel Nummer 30…

Det finns de av våra vänner – Herr Omar till exempel – som tycker att vi bör fira den ljusa våren, och även glädjas åt den. Visst har de rätt. Jag skriver som bäst ett långt svar i form av en bloggartikel till den man, som en gång hetat Eddie Råbock, men som nu heter Mohamed Omar, och som alltid kommer att vara min vän, efter vad jag tror; trots att han är kristen, och jag är den värste Asatrogne Hedning som tänkas kan. Men, vi är ändå landsmän – och i min Värld räknas ännu det ordet för något. Och sommaren strider ännu med vintern, död skiftar med liv, medan jag tänker på de jag bytt ord med, diskuterat eller disputerat – hederliga människor som korsat min väg, till skillnad från allt det oheliga, falska, ohederliga.

Borta på en annan blogg, ”Ideell Kulturkamp” – också skriven av en mångårig vän, som utgett det korta häftet 147 Gudamakter – som jag verkligen tycker, att ni noga ska läsa och besinnanoteras det, apropå att ”Glenn” hade namnsdag för ett tag sedan – och att Glenn är Allah i Gööteborg – att Glen med ett N – som råder över solskenet – också är en av Asatrons makter – och si – detta hade jag totalt glömt bort. Så byter vi alla namn, idéer, associationer – och vår kulturkamp går ständigt vidare – immer weiter ! – för det gäller också att minnas vem, och i vilket historiskt sammanhang, som det uttrycket först nämndes. 

Nåja – Henrik Andersson tycker att vi måste sjunga Bellman, för att hylla våren just i år – något han och jag faktiskt gjort i levande livet också. Han väljer Epistel nr 21 som den mest passande, men jag väljer idag Epistel nr 30… inte för att syfta just på ”Ideel Kulturkamps gudinne-dyrkande författare, utan för att den mer passar in på just min egen livssituation…

Här möter vi den i en med rätta klassisk tolkning av tenoren Anders Börje, enligt mig den bästa version som gjorts på svenska – Thord Lindé och många andra uttolkare, inklusive Fred Åkerström, redan död – får ursäkta.

Några utdrag ur stroferna kan jag också ge:

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar,
slår den igen, kanske ännu på ett år.
Movitz, din lungsot – den drar dig i graven.
Knäpp nu oktaven:
stäm dina strängar, sjung om livets vår!

— —

Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker;
tomhet och klang, inälvorna ge ljud;
tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker,
mjuk som en svamp är sena, märg och hud.
Andas! – Fy tusan, vad dunst ur din aska!
Län mig din flaska!
Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud!

— —

Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder,
från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt till dess lov det lilla blodet sjuder,
som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda!
Skull’ du åstunda
ännu en fälsup? Vill du dö? – Nej, gutår!

 

Nu hittar jag inte den rätta länken i en hast, men medicinare, som redan under 1900-talets början uttalade sig om Bellmans text, konstaterade att han ger en klinisk exakt bild av Tuberkulos eller TBC i det tredje stadiet, långt före allt tal om ”Riskgrupper”. Mowitz, som i verkligheten var fd Korpral och sappör, alltså före detta stormpionjär, eller ingenjörssoldat med minor och ”sprängtjänst” som specialitet och därför svårt skadad i bägge händerna, är den fd Urmakaren Jean Fredrik Fredmans – ”Peace Man!” – vän och förtrogne, som alla vet.

Andedräkten på en svårt sjuk person, som snart ska dö i TBC, stinker verkligen. I en av stroferna konstateras att Mowitz ”vill tro” att glödande maskar finns i brännvinsglaset, som han just håller på att dricka ur. Det är också en detalj, helt hämtad ur verkligheten – i det sista stadiet bränner det i strupen då man sväljer något, flytande eller fast, och det känns som om lungorna verkligen antänts och brinner.

När Bellman skriver att Döden kanske bara skämtar, och hämtar Mowitz först ”om ett år” är det också sant. En person med utvecklad TBC dör sakta och utdraget, kanske just efter en lång följd av år, i stadium efter stadium, medan organsystem efter organsystem angrips av sjukdomen, som på 1700-talet inte gick att stoppa – för även om man helt klart kunde iaktta symptomen, fanns det ingen bot – och inte ens någon kunskap om Mycobacterium Tuberculosis, den svampliknande organism; som orsakar alltsammans.

Som ni också vet, har jag själv haft tuberkulos i första stadiet, eller med andra ord pulmonär tuberkulos, med tydligt inkapslade små härdar i lungorna här och var – nuförtiden talar läkarna inte längre om de klassiska tre huvudstadierna. Sjukdomen läker vanligen ut av sig själv efter ett par år, ifall man bara befinner sig i det första stadiet, vill säga – upprepad exponering för bakterien, eller ett hårt liv med utevistelser året om i tält och annat sådant – tja – då är man slutligen en lämplig kandidat för vidare stadier, om man nu har otur, vill säga…

Själv gillar jag också Bellmans formulering om ”det lilla blodet, som med v-å-l-d” strömmar fram ur Mowitz sköra hud, som till slut spricker sönder av sig själv.

TBC kan ge cirkulationsrubbningar – ifall man nu inte får dem av någon annan orsak, och då får man vanligen ödem i benen och fötterna (”sura ben” som Brunnsläkare Urban Hiärne en gång sa) och vid minsta slag, stöt eller påkänning – exempelvis häftig språngmarsch – så läcker det just ut lite blod, tillsammans med vävnadsvätska och lymfa här och var. Själv har jag nu haft svårläkta sår på fötterna i något års tid, och de blir ständigt värre och värre. Sjukvården gör inget åt det, utom att svara med plastplåsteromläggning, vilket oftast leder till djup infektion, och så idiotiskt prat om att ”tvål och vatten hjälper emot alla sår” när det behövs tvättning med desinfektion – och dessutom att man skär bort död vävnad med skalpell – vilket jag klarar helt själv.. Xylocain på tub avänder jag inte, inga andra bedövningsmedel heller – inte ens vanligt Brännvin, som ju fanns på Bellmans tid..

Från FRÖJAS tron, du sista vinken får…

Bellman skrev inte bara om Baccus, eller ”Vinets gud”. I ”samlagsepisteln” eller ”Glimmande nymf” som är en av de mest ohöljda exempel på sexuell utlevelse som vi alls har på svenska, nämner han ”Jofurrs åska” vilket tyder på att Bellman – som bekant en stor fiende till Svenska Kyrkan – och den som först i skrift utropade ”Ja – Jag är en hedning !” – vilket var orsaken till att samma kyrka helt förhindrade, att de ”ogudaktiga Epistlarna” alls fick ges ut, ända tills kort före Bellmans död – utan att folk idag ens vet, vem ”Jofurr” var.

Också förment ”bildade” litteraturhistoriker tror att det är en antik Jupiter det var fråga om, men ”Jofurr” är ett gammalt Heite eller binamn på Tor – åskans gud.

Bellman kunde sin Asatro. Han visste att det var en levande tro, inte någon tom ”sed” och han slarvade inte med den. Det är också en lärdom för dagen.

Om en Hedning, som inte väjer för svåra ämnen.

Idag är det – som en trogen läsare så riktigt påpekade – dagen för Disarfullet, eller fullmånen i Göje och Disernas månad, som också kallas Februari. Man talade för inte så många hundra år sedam om Oxveckorna, de grå veckor som följer efter Julen och innan Våren, då föråret kommer och jorden reder sig. Där är vi nu. Kanske är månaden ännu en tid som inger djup tristess och en viss svartsyn  på tillvarun, och så var det nog även förr, då vinterförråden började tryta och tiden för vårbruk – och därmed nytt liv – inte var säkert bestämd.

Kanhända jag borde skriva om något lättare, såsom Panem et Circenses, Melodifestivaler och eventuellt hedniska inslag i dem, eller något liknande – men för tillfället har jag inte lust.

Freja eller Vanadis, Vanernas dis och den sanna Vårfrun. Konstverk av Denis Ratushniy, träsnidare från Ukraina

Borta på sajten ”Ideell Kulturkamp” som fortfarande drivs av Henrik Andersson och hans muntra bröder i Särimner, väjer man heller inte för allvarliga ämnen just nu. Jag rekommenderar som vanligt hans blogg för genomläsning, då jag själv känner mig ganska oinspirerad av händelseutvecklingen för Asatron i vårt land, men jag finner esomoftast inspiration där. På sistone har man diskuterat, om vi hedningar borde rösta i EU-valet, och Henrik har alldeles själv kommit fram till samma åsikt som jag – Vi önskar EU, Brysselslickarna och hela högen av Eurokrater till den historiens soptipp, där sådana unioner hör hemma.

Samarbete mellan nationer är nog så bra, men när det hela tiden skall ske på den starkares villkor, och till den svagare partens uppenbara nackdel, då bör man dra öronen åt sig och vänligen med bestämt tacka nej till ”samarbetet”. Globalisering, och en globaliserad, massmedioker blandkultur i Monoteismens namn, är inget att se fram emot det heller, för som Henrik konstaterar:

Samarbete på global nivå är inte fel om det finns praktisk mening med det. Att samarbeta av pragmatiska skäl är bra och kan accepteras ur en hednisk synvinkel. Men när globalt samhälle är ett självändamål ja då bör man vara betänksam.

Ur ett teologiskt perspektiv finns det ingenting som talar för att man som hedning bör stödja globalisering. Alltså säger vi till föreningens medlemmar att inte rösta i EU-valet 2019. Vi uppmanar till allmän bojkott av EU-valet. Rösta inte i EU-valet 2019 ayps!

Ännu dystrare – kahända – bli Ideell Kultukamp när man ger sig in på etiskt svåra ämnen, som till exempel aktiv dödshjälp, och en diskussion kring det – fortfarande ur en hednisk synvinkel:

 

 

En religion får inte väja för svåra frågor. Om religionen gör det, då är det helt enkelt inte en religion. Då är det blott en kulturell företeelse eller någon traditionell sedvänja med lite eller intet betydelse. En av de svåraste och därför viktigaste frågorna handlar om dödshjälp, eutanasi.

Att avsiktligt förkorta en människas liv på grund av obotlig sjukdom, allvarlig skada och annan fysiskt lidande är i Sverige ett svårbehandlat ämne. Än mer tabu är den debatt eller kanske rent av icke-debatt som handlar om att psykiskt sjuka människor ska beviljas att frivilligt avsluta jordelivet. Sverige har ofta setts som ett modern land där man gått i bräschen för nya tankar och idéer. Så är dock inte fallet då man kommer till den avsiktliga döden. En förklaring så god som någon annan är att den tradition av konsensus som präglar samhällsdebatten inte kan tillämpas här. Antingen har man dödshjälp eller också har man det inte. Man kan inte kompromissa fram någon lösning alla kan acceptera. Alltså går man runt ärendet med tystnad.

Mycket av tabut kring frivillig död, självmord kommer från kristendomen. Det ska dock sägas att såväl judendomen som islam har en liknade syn som de kristna. Självmord är något fel och de som utför handlingen har begått en gärning gud ogillar. Ända in i modern tid har människor i Sverige som begått självmord nekats kyrklig begravning. Ett intressant fenomen är att i det förr fanns människor som ville ta livet av sig men inte vågade på grund av religionens negativa inställning till självmord begick brott som ledde till dödsstraff. Man dödade andra människor för att själv bli dödad.

Men hur var det i Norden innan kristendomen blev norm. Hur var då synen på det som kan klassificeras som självmord? Det nämns i källorna att män som önskade komma till Valhall men som inte dött i strid utförde en ritual som dels innebar att de stack sig själva med spjut och sedan hängde sig. Oden förknippas med såväl spjut som hängning. Skrönor om att man hade så kallade ättestupor och ätteklubbor ska vi nu knappast tro på. Att man bar upp gamla människor på berg och andra höjder för att kasta ner dem finns inga belägg förutom i en saga. Och att man skulle haft en speciell klubba för att slå de gamla i huvudet med är nog en kuriös fabel men inte ett historiskt faktum. Hur många i äldre blev så gamla att de bara låg sina fränder till last? Det kan knappast varit ett stort problem.

I berättelsen om Erik segersäll sägs det att han lovade sig till Oden efter tio år om han segrade över sin brorson Styrbjörn. Och Erik syns ha dött ett årtionde efter slaget vid Fyrisvallarna. Men vi vet inte så mycket om och hur detta ska ha gått till. Kanske dog kungen ganska exakt tio år efter slaget av naturliga orsaker och detta gav upphov till berättelsen? I hjältesagorna tar såväl Brynhild som Gudrun livet av sig. Men sagor är sagor. Det närmaste man kommer en skildring av dödshjälp eller eutanasi skildras i berättelsen om bärsärken och skalden Egil Skallagrimsson.

Egil är otröstlig sedan hans son drunknat. Han beslutar sig för att svälta sig till döds. En inte enkel utan utdragen och plågsam död. Den store skaldens dotter säjer sig också vilja dö och säger sig ära av en ört som ska förkorta livet. Men örten är inte giftig. Istället försöker dottern få fadern att komma tillbaka till livet och Egil diktar senare sin kanske mest berömda dikt ”Son saknaden” eller Sonatorrek som den heter på isländska.

– Ur bloggen ”Ideell Kulturkamp, 2018-03-16

Nåja, det är ingen ört, utan salt havstång som Egil och hans yngsta dotter äter. Dottern lurar sin gamle far, för tången framkallar en svår öltörst, och så blev den gamle skalden räddad, enbart tack vare detta, och diktade en av de vackraste och mest berömda skaldekvädena någonsin, ett kväde som likt Hávamál innehåller tanken, att livet alltid är värt att levas.

Just av den orsaken – och så många andra – är jag själv emot aktiv dödshjälp som idé – för vad händer, om ett sådant juridiskt system införs ? Vågar vi lägga det i händerna på våra politiker, som vi har nu, eller vad som ska föreställa andliga ledare i vårt land, inklusive den hedniska Världen ? Risken är uppenbar för att ett sådant system kommer att missbrukas, och då kommer förr eller senare oskyldiga till skada, eller så kommer människor dö helt i onödan, vilket Egils kloka dotter räknade ut, redan på sin tid. Och i händerna på massmedia eller sociala media – nej – då blir det hela än värre…

Min gamle far, som var jurist var kategoriskt emot dödsstraff – och det berodde enligt honom själv på att han sett svenska domstolar inifrån, och iakttagit deras sätt att arbeta, förutom det faktum att de då som nu stod under inflytande av media och det politiska systemet – och risken för fel var enligt honom helt uppenbar, ja bara en tidsfråga – och var stod då de domare, rent moraliskt sett, som utdömde det yttersta straffet, eller med andra ord döden – fastän de visste, att de domar de avkunnade var helt fel ?

I morgon, tror jag – skall jag behandla ämnet Asatro och determinism, vilka står i ett uppenbart motsatsförhållande.

Till dess – blanda inte ihop rättvisa med Juridik – och sköt er – särskilt denna Disernas afton…