Maj är Välkommen !

Som bekant har det firats Valborg och Första maj i Sverige. Valborgsfirandet och det senare firandet av den första Majdagen är utskott på samma indoeuropeiska träd, har det visat sig, och något som firas över hela Europa och det indoeuropeiska området, ja snart sagt hela Världen. Medan en viss herr Löfvén stått uppe i Umeå och gravt förolämpat både Kristdemokrater och Moderater genom att kalla dem för nazister, rakt ut – har Ulf Kristersson reagerat skarpt, och med rätta anklagat Löfvén-regeringen för att vilja sabotera hela det demokratiska samtalet i vårt land.  Svensk Socialdemokrati skämmer ut hela landet, menar han, och inte bara sig själva. Själv är jag böjd att hålla med. Trots att vi hedningar inte vill vara politiska, har vi tvingats att bli det, i detta år av växande hetsjakt emot etniska svenskar och runförbud.

Det är kärlekens gudinna Freja eller Vanadis som är kraften bakom Valborg och Vanadisblotet. Hon är ”Våfrun” och det är henne vi ärar och firar i månaden Maj..

Men de goda krafterna överväger alltid över hatets och kylans makter, trots att det varit en kall Första Maj. Borta på bloggen ”Det Goda Samhället – en blogg som försvarar en demokratisk dialog och som vågar gå emot den (S)-märkta despotin, filosoferar Mohammed Omar och flera med honom över Valborg samt första Maj. Jag citerar:

De flesta svenskar har ingen aning om vem Valborg var eller vad hon stod för. Valborgsmässoafton har blivit en vårfest utan några religiösa förtecken och vi kan på så sätt sägas ha ”återfallit” i hedendom. Skiftet april/maj markerar i många länder i Europa övergången mellan vinter- och sommarhalvåret och första maj brukar räknas som den första sommardagen. Sista april och Valborgs dag den 1 maj infaller mitt emellan vårdagjämning och midsommar och markerar därmed en ”kvartspunkt” i årets hjul, motsvarat av alla helgons dag på hösten, då sommarhalvåret slutar och vinterhalvåret börjar. Alla helgons dag ligger ju mitt emellan höstdagjämning och julen eller vintersolståndet. — —

Det har som sagt funnits en tanke om att våreldens funktion var att fördriva onda andar. Den tanken återkommer här, men det är splitets mörka ande som ska bortjagas, de idéer och föreställningar som vill bryta sönder och förstöra den nationella gemenskapen. Vårelden är en bön om ljus, både i bokstavlig mening, som i solens ljus, men också i andlig mening, som i en god broderlig och fosterländsk anda.

Många svenskar tror att Valborg skulle ha något med ett fiktivt katolskt helgon från Tyskland att göra, men som Mohamed Omar också insett, är det fel. Valborg står inte längre för något kristet, ifall Valborgsfesten nu någonsin gjort det. Klarsynt jämför Mohamed Omar med Holi-festen i Indien, när han citerar Nordisk familjeboks kända ”Uggleupplaga”. Många människor vet inte ens längre vad verbet ”Maja” innebär, men det betyder att pryda och utsmycka med gröna blad – i vårt land företrädesvis gröna björklöv..

Det är en sedvänja som många håller fast vid såhär års, och även det persiska firandet av NewRoz, vilket liksom i Indien infaller mycket tidigare på året på grund av klimatet, hör hit, liksom Kelternas Beltane-eldar, för hyllandet av Brigid – likt Freja en gudinna för både kärlek och krig… Mohammed Omar är inne på Majandets, Första Maj-firandets och Valborgs verkliga ursprung, när han skriver om ”Majdrottningen” – en sed, som fanns också i Skåne och hela Sydsverige, och som dog ut först på 1950–talet. ”Vänstern har gjort första Maj tråkig” skriver han, och det stämmer.

Majdrottningen i ett barns gestalt, som festen kunde te sig på den Engelska landsbygden vid 1800-talets slut..

Det är inte bara för en allmän känsla av gemenskap och nationell solidaritet med alla medborgare som vi firar den första maj. Vi firar detta datum också för kärleken mellan man och kvinna, våren och fruktbarheten, och det har man gjort i alla tider. Jag har i flera år skrivit om traditionerna kring Valborg och Första Maj under rubrikerna ”Vårblot” samt ”Höstdagjämning och Vårdagjämning” här ovan, och särskilt om de vuxna ”Majbrudarna” i Skåne, ibland omgjorda till Midsommar- och Pingstbrudar. Att ”sjunga för Maj” eller ”sjunga majvisor” har också alltid varit vanligt – det är en sed som förekommer också på så vitt skilda ställen som i Norra Italien ”Cantar Maggio” säger man där, och till och med i Grekland. Man kan undra vad dessa vitt skilda hörn av Europa egentligen har gemensamt, men etnologer har sedan tidigt 1900-tal kunnat påvisa, att Langobarderna från Langbardaland, eller Scadanan – alltså Skåne (allt enligt deras store historieskrivare Paulus Diaconus på 500-talet) spred sig till Norditalien, där de upprättade sitt kungadöme, och under den tidiga medeltiden skulle de via Syditalien också ha upprättat en stat i Grekland eller Epirus – men Majsångerna och Majsjungningen går nog ännu längre tillbaka än så, och det har med det indoeuropeiska arvet att göra.

Redan i antikens Grekland och Rom firade man en stor fest, som hette Floralia för Afrodite eller Venus, respektive Dionysos eller Baccus, livsglädjens gud – och förstås kärlekens gudinna, som var självklar i sammanhanget. Festen varade ända från 28 april till 3 maj, alltså i en hel vecka, och under romersk kejsartid lade man också till gladiatorspel, offentlig striptease (inget nytt under solen, eller kjolen – eller hur flickor ?) offentliga banketter med vin och sång och till och med elefanter som gick på lina (enligt Suetonius) i firandet. Det hände i alla fall år 68, men betydligt vanligare var förstås att hälsa våren med sång, och även kasta bönor eller frö från lupiner på folk som ett slags confetti, gå från dörr till dörr och sjunga samt samla in ägg och andra matvaror till en stor fest, något som förekommer också i den Skånska ”majsjungningen”.

Under den kristne kejsar Konstantin förbjöds ”Floralierna” med motiveringen, att de alldeles skulle ha urartat till vilda orgier och så vidare, ett av de kristnas sedvanliga argument för att stävja den hedniska livsglädjen. Vi känner igen det även från våra dagars Uppsala, där man försökt förbjuda Mösspåtagning, studentsång, champagnefrukostar i diverse parker och så vidare, något som gick ganska vilt till på 1980-talet, men som knappast kan kallas så samhällsomstörtande idag. Min kollega inom den radikala Hedendomen och Asatron, Henrik Andersson på bloggen ”Ideell Kulturkamp” föreslog för några dagar sedan att vi borde fira första maj som en minnesdag över socialismens mer än 40 miljoner dödsoffer.  Han har till och med skrivit en insändare i Mariestads Tidning om den saken, vilket fått en socialist i Vänersborg att helt missuppfatta det hedniska firandet, och istället babbla en massa han gripit ur fria luften om döden och Oden istället, bara för att Henrik Andersson skrivit insiktsfullt om det ämnet – jag rekommenderar er åter att läsa vad han skriver – med eftertanke.

Norr om Alperna – hos Kelter och Germaner – var det kallare, och så kom Valborg eller rättare sagt Vandaisblotet hos dem att förknippas med en Våreld, som man tände till den stora gudinnans och den nationella gemenskapens ära.

Valborgsbålen flammar ännu – för Våren, kärleken och vårt samhälles gemenskap

Vid nittonhundratalets början försökte man också ”kristifiera” de gamla Majsångerna, som redan Martin P:son Nilsson och andra, bla en forskare som hette Carl von Sydow spårat tillbaka till sina antika förlagor hos andra folk. ”Majandet” med majträd och vad vi senare kallat Midsommarstänger, fast det egentligen heter Majstänger, just därför att de är Majade och lövprydda förekommer också i Tyskland, Holland, Belgien med flera länder, liksom på de brittiska öarna, där man ännu utser ”Majdrottningar” efter gammal sed. Också i slaviska länder förekommer Majfirandet, liksom i Spanien, Portugal och hela sydeuropa, där man kallat vårgudinnan, ibland tänkt som Venus eller Afrodite för ”Maja”, rätt och slätt…

I vårt land råder nu vårtemperaturer i hela landet, och sommaren har redan gjort sitt intåg på vissa håll, om man får tro SMHI. Våren har segrat, och socialismens vinter kommer aldrig åter. Både den och nationalsocialismen kommer att dö, och en ny liberalare, mänskligare och mycket mera hednisk tid väntar bakom hörnet, när Monoteismen och de totalitära ideologierna en gång faller för gott, och smälter bort, liksom vinterns snö. Ja, kort sagt – och efter en ”Majvisa” ur Martin P:son Nilssons ”Årets Folkliga Fester” från 1915:

”Freja skapar i evighet
– Maj är välkommen !
Hon har allting väl berett
Sommaren är ljuvlig för ungdomen

Hon vinterns tvång ur landet drev
– Maj är välkommen !
Och sommaren här hos oss nu blev
Sommaren är ljuvlig för ungdomen

Vår skog och mark nu fröjdas skönt
och träden får löv och allt blir grönt

Nu bär vi maj uti vår by
och lovar Våren, som står ny

Förläna oss ett ymnigt år
och bevara både hus och gård

Med svett vi jorden brukat har
och sått vår säd i henne kvar

Låt växa korn på åkrarna
och gräset gro på ängarna

Låt växa frukt på träd till must
att vi därav ska få vår höga lust

Låt bin ge vax och honung söt
till läkedom, mat, ljus och mjöd !

Stark humle häng på stängerna
och besk malört i sängarna

Låt örter gro till smak och mat
Ge ärtor, rötter, kål på fat

Låt boskapen i ymnighet
tillväxa uti goda bet !

Ge mjölk och smör och osten söt
och bovete till morgongröt

Välsigna vattnet, slat och friskt
för människan med sill och fisk

Låt hönan värpa ägg på fat
till pannkaka och äggamat

Till kläder ge oss lin och ull
att skyla oss i dagars full

Och styr oss Freja, med min anda god
att vi får både lust och mod !

Så sätter vi Maj på husets tak
Maj är välkommen !
och kommer igen en annan dag !
Sommaren är ljuvlig för ungdomen

Att sätta majstänger på husens tak är en tradition, som förekommit över hela Europa…

I England ledsagas Majdrottningen ofta av ”The Green Man” eller Frej, som vegetationens representant…

Vårens gudinna, Vanadis, kan anta vad slags skepnad hon vill, och förändrar ständigt sitt utseende…

Och låt oss KASTA BORT varje Hijab, Shador eller Burka, tillsammans med Regeringen Löfvén och dess främmande despoter ! I MAJBRASAN MED DEM !!

Annonser

Om en Hedning, som inte väjer för svåra ämnen.

Idag är det – som en trogen läsare så riktigt påpekade – dagen för Disarfullet, eller fullmånen i Göje och Disernas månad, som också kallas Februari. Man talade för inte så många hundra år sedam om Oxveckorna, de grå veckor som följer efter Julen och innan Våren, då föråret kommer och jorden reder sig. Där är vi nu. Kanske är månaden ännu en tid som inger djup tristess och en viss svartsyn  på tillvarun, och så var det nog även förr, då vinterförråden började tryta och tiden för vårbruk – och därmed nytt liv – inte var säkert bestämd.

Kanhända jag borde skriva om något lättare, såsom Panem et Circenses, Melodifestivaler och eventuellt hedniska inslag i dem, eller något liknande – men för tillfället har jag inte lust.

Freja eller Vanadis, Vanernas dis och den sanna Vårfrun. Konstverk av Denis Ratushniy, träsnidare från Ukraina

Borta på sajten ”Ideell Kulturkamp” som fortfarande drivs av Henrik Andersson och hans muntra bröder i Särimner, väjer man heller inte för allvarliga ämnen just nu. Jag rekommenderar som vanligt hans blogg för genomläsning, då jag själv känner mig ganska oinspirerad av händelseutvecklingen för Asatron i vårt land, men jag finner esomoftast inspiration där. På sistone har man diskuterat, om vi hedningar borde rösta i EU-valet, och Henrik har alldeles själv kommit fram till samma åsikt som jag – Vi önskar EU, Brysselslickarna och hela högen av Eurokrater till den historiens soptipp, där sådana unioner hör hemma.

Samarbete mellan nationer är nog så bra, men när det hela tiden skall ske på den starkares villkor, och till den svagare partens uppenbara nackdel, då bör man dra öronen åt sig och vänligen med bestämt tacka nej till ”samarbetet”. Globalisering, och en globaliserad, massmedioker blandkultur i Monoteismens namn, är inget att se fram emot det heller, för som Henrik konstaterar:

Samarbete på global nivå är inte fel om det finns praktisk mening med det. Att samarbeta av pragmatiska skäl är bra och kan accepteras ur en hednisk synvinkel. Men när globalt samhälle är ett självändamål ja då bör man vara betänksam.

Ur ett teologiskt perspektiv finns det ingenting som talar för att man som hedning bör stödja globalisering. Alltså säger vi till föreningens medlemmar att inte rösta i EU-valet 2019. Vi uppmanar till allmän bojkott av EU-valet. Rösta inte i EU-valet 2019 ayps!

Ännu dystrare – kahända – bli Ideell Kultukamp när man ger sig in på etiskt svåra ämnen, som till exempel aktiv dödshjälp, och en diskussion kring det – fortfarande ur en hednisk synvinkel:

 

 

En religion får inte väja för svåra frågor. Om religionen gör det, då är det helt enkelt inte en religion. Då är det blott en kulturell företeelse eller någon traditionell sedvänja med lite eller intet betydelse. En av de svåraste och därför viktigaste frågorna handlar om dödshjälp, eutanasi.

Att avsiktligt förkorta en människas liv på grund av obotlig sjukdom, allvarlig skada och annan fysiskt lidande är i Sverige ett svårbehandlat ämne. Än mer tabu är den debatt eller kanske rent av icke-debatt som handlar om att psykiskt sjuka människor ska beviljas att frivilligt avsluta jordelivet. Sverige har ofta setts som ett modern land där man gått i bräschen för nya tankar och idéer. Så är dock inte fallet då man kommer till den avsiktliga döden. En förklaring så god som någon annan är att den tradition av konsensus som präglar samhällsdebatten inte kan tillämpas här. Antingen har man dödshjälp eller också har man det inte. Man kan inte kompromissa fram någon lösning alla kan acceptera. Alltså går man runt ärendet med tystnad.

Mycket av tabut kring frivillig död, självmord kommer från kristendomen. Det ska dock sägas att såväl judendomen som islam har en liknade syn som de kristna. Självmord är något fel och de som utför handlingen har begått en gärning gud ogillar. Ända in i modern tid har människor i Sverige som begått självmord nekats kyrklig begravning. Ett intressant fenomen är att i det förr fanns människor som ville ta livet av sig men inte vågade på grund av religionens negativa inställning till självmord begick brott som ledde till dödsstraff. Man dödade andra människor för att själv bli dödad.

Men hur var det i Norden innan kristendomen blev norm. Hur var då synen på det som kan klassificeras som självmord? Det nämns i källorna att män som önskade komma till Valhall men som inte dött i strid utförde en ritual som dels innebar att de stack sig själva med spjut och sedan hängde sig. Oden förknippas med såväl spjut som hängning. Skrönor om att man hade så kallade ättestupor och ätteklubbor ska vi nu knappast tro på. Att man bar upp gamla människor på berg och andra höjder för att kasta ner dem finns inga belägg förutom i en saga. Och att man skulle haft en speciell klubba för att slå de gamla i huvudet med är nog en kuriös fabel men inte ett historiskt faktum. Hur många i äldre blev så gamla att de bara låg sina fränder till last? Det kan knappast varit ett stort problem.

I berättelsen om Erik segersäll sägs det att han lovade sig till Oden efter tio år om han segrade över sin brorson Styrbjörn. Och Erik syns ha dött ett årtionde efter slaget vid Fyrisvallarna. Men vi vet inte så mycket om och hur detta ska ha gått till. Kanske dog kungen ganska exakt tio år efter slaget av naturliga orsaker och detta gav upphov till berättelsen? I hjältesagorna tar såväl Brynhild som Gudrun livet av sig. Men sagor är sagor. Det närmaste man kommer en skildring av dödshjälp eller eutanasi skildras i berättelsen om bärsärken och skalden Egil Skallagrimsson.

Egil är otröstlig sedan hans son drunknat. Han beslutar sig för att svälta sig till döds. En inte enkel utan utdragen och plågsam död. Den store skaldens dotter säjer sig också vilja dö och säger sig ära av en ört som ska förkorta livet. Men örten är inte giftig. Istället försöker dottern få fadern att komma tillbaka till livet och Egil diktar senare sin kanske mest berömda dikt ”Son saknaden” eller Sonatorrek som den heter på isländska.

– Ur bloggen ”Ideell Kulturkamp, 2018-03-16

Nåja, det är ingen ört, utan salt havstång som Egil och hans yngsta dotter äter. Dottern lurar sin gamle far, för tången framkallar en svår öltörst, och så blev den gamle skalden räddad, enbart tack vare detta, och diktade en av de vackraste och mest berömda skaldekvädena någonsin, ett kväde som likt Hávamál innehåller tanken, att livet alltid är värt att levas.

Just av den orsaken – och så många andra – är jag själv emot aktiv dödshjälp som idé – för vad händer, om ett sådant juridiskt system införs ? Vågar vi lägga det i händerna på våra politiker, som vi har nu, eller vad som ska föreställa andliga ledare i vårt land, inklusive den hedniska Världen ? Risken är uppenbar för att ett sådant system kommer att missbrukas, och då kommer förr eller senare oskyldiga till skada, eller så kommer människor dö helt i onödan, vilket Egils kloka dotter räknade ut, redan på sin tid. Och i händerna på massmedia eller sociala media – nej – då blir det hela än värre…

Min gamle far, som var jurist var kategoriskt emot dödsstraff – och det berodde enligt honom själv på att han sett svenska domstolar inifrån, och iakttagit deras sätt att arbeta, förutom det faktum att de då som nu stod under inflytande av media och det politiska systemet – och risken för fel var enligt honom helt uppenbar, ja bara en tidsfråga – och var stod då de domare, rent moraliskt sett, som utdömde det yttersta straffet, eller med andra ord döden – fastän de visste, att de domar de avkunnade var helt fel ?

I morgon, tror jag – skall jag behandla ämnet Asatro och determinism, vilka står i ett uppenbart motsatsförhållande.

Till dess – blanda inte ihop rättvisa med Juridik – och sköt er – särskilt denna Disernas afton…