”Begravningssederna ändras i Stockholm” skriver Dagens Nyheter… (text från 29 Oktober 2015)
Dagens Nyheter, fortfarande Sveriges största dagstidning, och påstått ”oberoende liberal” fastän hela dess ledarredaktion är tydligt kristen noterar att begravningssederna i Stockholmstrakten håller på att ändras med ett stort reportage, som får ta upp hela förstasidan på tidningen idag.
Nästan alla svenskar – eller över 90 % – väljer idag Kremering, den mest hedniska av alla begravningsseder, som förekommit i vårt land ända sedan stenåldern, och dösarnas tid. Ändå är Kremering eller ”uppbrännande i eld” helt förbjudet för kristna enligt bibeln, och en ren styggelse för muslimer och judar, som aldrig någonsin accepterat den sedvänjan, utan tycker att den är skymflig och förnedrande. Uppenbarligen ändras attityderna här med – för de flesta har gått med på tanken om kremering som något helt ofarligt, och ser inte något ogudaktigt i den saken alls.
Varför alls låta sig begravas på en kristen kyrkogård eller i en kyrka ? Varför inte bara återvända till naturen helt utan kors, dyra gravstenar som tar upp plats, och massor av andra olater ?
Man brukar säga att gravskicket är det som ändras allra långsammast i ett samhälle. Ritualer som bröllop ändrar sig fortare, eftersom det av naturen är glada och livliga tillställningar, som lämpar sig bättre för improvisation. ”Barndop” – eller knäsättning, som det egentligen heter är numera en lättare tillställning än förr, även om ”namgivning”, ”barnvälkomnande” och andra krystade termer är alldeles onaturliga för att beskriva hur det går till, när man ska vårda ett barn – det skall sättas i sin moders knä, efter att fadern erkänner det som sitt – det är hela saken ! Men – begravningen ! – då anser man, att det skulle vara annorlunda. Ändå har samhället nästan ändrat sig totalt på 100 år – när de första ”Eldbegängelseföreningarna” som det hette – bildades för att främja kremering som sedvänja, var Statskyrkan stenhårt emot detta, och ville nästan bannlysa de få individer, som alls vågade trotsa de kristnas makt.
Ändå återvände vi till hedendomen, i och med att alla svenskar nu accepterat kremering, och håller den för det enda naturliga sättet att komma i jorden på.
Ibn Fadhlan, den gamle 800-tals resenären som var kalifen i Bagdads speciella ombud till Rusernas land, och som hamnade bland svenska väringar hos Volga Bulgarerna, skrev en gång en klassisk ögonvittnesskildring, som en gång för alla sammanfattar våra förfäders tro på varför kremering inte var något skrämmande, utan bara något enkelt och naturligt. Han skriver om hur en svensk hövding och en kvinna från närområdet – ”friendly locals” var då som nu ett känt fenomen förenas i döden, efter att kvinnan helt frivilligt valt att dö vid sin makes sida – döden skrämmer nämligen inte henne alls, och hon vet att hon går till en bättre värld än den här. Ibn Fadhlans berättelse har ofta misstolkats och förvridits till oigenkännlighet, inte minst i en extremt dålig film vid namn ”den 13:e krigaren” som är ökänd, och som kanske setts av en del läsare.
Men vad ingen lyckats rå på eller förändra är slutscenen. Ibn Fadlan skildrar hur en av Väringarna kommer fram till honom, när hela gravskeppet brunnit ned, och talar genom tolk med dessa ord: ”Ni araber är mycket dumma. Ni tar de käraste ni har, trycker ned dem i jorden och låter dem långsamt ligga och ruttna, medan råttor, möss och maskar får förtära dem. Vi däremot låter våra begravningar ske med ära och stor heder, och som du kan se hade gudarna denne man och hans hustru mycket kära – nu kan de alltid vara tillsammans, och gudarna tog dem till sig på ett ögonblick”. Och – skriver Ibn Fadhlan: ”Jag fick själv se med mina egna ögon, att det verkligen v-a-r så som främlingen hade sagt. Skeppet, mannen, kvinnan, gåvorna, hästarna och alltsammans – allt var borta på mindre än en fjärdedels timme, och allt som återstod var bara fina flagor av aska, som dansade ned i luften runt omkring mig…”
Kvinnans sista ord, enligt Ibn Fadhlans ”Risala” eller berättelse
DN noterar nu, att allt fler begravningar i Stockholmstrakten sker som Direktkremeringar, dvs utan någon kristen ceremoni i någon Kykra, och insinuerar, att detta måste vara något enbart dåligt. Man framställer saken så, att det skulle vara stressade nutidsmänniskor och yuppies som hjärtlöst överger sina gamla släktingar att kremeras, helt utan någon föregående kristen begravningsceremoni, eller kristet mumbo-jumbo, utfört av en Statskyrklig präst. Inte mindre än 8 % av de döda i huvudstaden, lär detta år ha kremerats direkt – UTAN kristna ceremonier, som människor i vårt land inte längre vill ha, eller vara med om.
Men måste detta då vara något dåligt ?
Varför kan den här inskränkta kristna tidningen inte se längre än sina egna fördomar, och acceptera, att vad människor kanske vill ha är ren hedendom – och inget annat !
Allt fler och fler strör nu ut sin aska i naturen – med Länsstyrelsens vederbörliga tillstånd. Det måste man nämligen ha, eftersom tandamalgam och proteser (som nutidsmänniskor ibland har i kroppen) innehåller kvicksilver och andra miljögifter, som inte får spridas hursomhelst. Ändå väljer allt fler och fler svenskar att inte ha någon gravsten – allt detta ses som onödiga utgifter, som man faktiskt inte har råd med och som heller inte tröstar någon. Begravningar kan ju göras lika värdiga eller finstämda i alla fall, bara man följer Asatrons väg – och ingen inbillad ”forn sed”.
Också min gamla farmor, som blev 92 år gammal, tänkte precis likadant. Varför ha en dyr gravsten, som de efterlevande kanske inte kan ta hand om eller vårda, exempelvis därför att de flyttar till någon annan plats i Världen eller landet ?
– ”De som vill minnas mig för det goda jag gjort, och de som verkligen kände mig kommer ju minnas i alla fall – och kan tänka på mig då och då om de vill. De som inte tycker, att jag gjorde något gott gör sig bara själv en otjänst, om de fortsätter att tänka på mig, långt efter det att jag är död. Själv går jag åter till det land där jag föddes, till den jord som bar mig – vad finns då att frukta eller sakna ?
”Björnen”, sjöng han, ”föds till skogens konung,
Furan växer opp att pryda heden;
Mänskobarnet, om till kraft och storhet
Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.
— —
”Ej med klagan skall ditt minne firas,
Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;
Så skall fosterlandet dig begråta,
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full av glädje, ljus och lugn och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan”.
- J L Runeberg, ur ”Molnets Broder”
Om Fjärrvärme och Kroppsvärme… (inlägg från 18 januari 2015)
Vad man uppfattar som ”etiskt” eller ”oetiskt” kan variera. Som vi såg i det föregående inlägget finns det kristna i USA, som tycker det är etiskt försvarbart att vägra begrava människor på grund av deras livsstil eller läggning, och här i Sverige finns det kristna som protesterar emot kremering och fjärrvärme. Vänta bara, så ska ni få höra – för så är det faktiskt.. Snart finns det väl – som Discordianerna en gång sa – personer som protesterar emot förekomsten av varmkorv också, och anser den för ett helgerån, även om de kanske inte ens är vegetarianer. ”Freedom will cure most things” har någon sagt, och vill man inte äta korven, kan man kanske få lov att avstå – om samhället är liberalt nog, dvs !
Visste ni att Svenska Eldbegängelseföreningen ursprungligen hette Svenska Likbränningsföreningen, men att de senare bytte namn, och numera kallar sig SKKF, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund – men varför tala om just kyrko-gårdar – när det lika gärna kan heta griftegård…
Nu har det nämligen hänt igen – Ärkeskojare inom Ärkestiftet i den Ärkekonservativa staden Uppsala har börjat röra på sig – och protesterar emot Pastor Tord Engström, som kommit på ett sätt att utnyttja överskottsvärmen och rökgaserna från stadens krematorium i Berthåga till att hetta upp själva fjärrvärmenätet, vilket blir en avsevärd miljövinst, säger han. Media har inte redovisat det faktum, att krematorier utnyttjas för fjärrvärmeändamål också i många andra svenska städer – ibland har det skett under våldsamma protester från de kristna, ibland inte..
Göteborgs Energi – styrt av konservativa krafter – tyckte att det var djupt anstötligt, när frågan väcktes där år 2008. I Visby har man vägrat ut sig, men i Helsingborg och många andra orter går det bra – helt utan problem… För korthets skull ber jag er själva att studera saken via google, eller annan lämplig sökmotor, men enligt en speciell energibilaga i Kyrkans Tidning år 2010 var 17 av 70 krematorier i Sverige direktanslutna till fjärrvärmenät enligt Naturvårdsverket, och ytterligare 15 utnyttjade överskottsvärmen från rökgaser för sina egna behov… (”Vet du var Johansson håller hus nuförtiden – Nej, jag har inte sett röken av honom !” är en dålig vits)
För att se nyktert och praktiskt på saken är faktiskt det här med bristen på gravplatser, hela jorden över – ett växande problem. I Sverige har vi ganska gott om plats, men det har man inte i jordens mer tättbefolkade länder, och hursomhelst varar gravrätter enligt svensk lag i bara 20 till 25 år, om de inte förnyas, och de räcker alltså inte för evigt… För oss Hedningar är det självklart, eftersom vi anser att vi inte äger planeten själva, men bara förvaltar den åt kommande släktled. Nuförtiden är kremering det absolut vanligaste gravskicket i Sverige. Över 80 % av alla begravningar – även de kristna – sker enligt denna säkra och hygieniska metod, som är bra mycket hälsosammare för naturen och planeten, än till exempel kistbegravning, som kan sprida sjukdomar och likgift i närmaste vattendrag. I början av 1900-talet var det annorlunda – då gjorde Svenska Kyrkan våldsamt motstånd emot kremeringarna, och de som förordade ”Eldbegängelse” sågs som närmast farliga radikaler, eller samhällsomstörtare.
Särskilda Eldbegängelseföreningar fick bildas, och de som ledde dem var oftast tidiga Liberaler. Under hednisk tid har gravskicket ibland varierat – det fanns tider med jordbegravning, vilket man undvek; så snart man lämnat sten- och bronsåldern, och under vendeltid och Vikingatid dominerade kremering, ombord på båtar eller på land…
I dagens samhälle har vi faktiskt återgått till ren Hedendom och inget annat, och gravskicket sammanfaller med Asatrons, när vi bränner våra döda.. Och den kristna kyrkan har fått foga sig i alltsammans, trots att det står i deras egen Bibel att ”uppbrännande i eld” är skändligt, och bara något som man gör med den värsta sortens förbrytare, som ett slags skamstraff. Vi hedningar däremot, ser inget som helst skamligt i detta, och finner det inte skrämmande eller farligt att i form av ren aska återförenas med naturen. Alla hedniska kulturer – så långt bort som i Japan – har liksom de flesta europeiska folk – kelter, romare, greker, slaver osv – använt kremering som begravningsform.
2013 tändes åter likbål utomhus vid Gamla Uppsala, som del i ett arkeologiskt experiment… I framtiden kanske betydelsefulla män och kvinnor kommer jordas där på nytt..
Naturvårdsverket har också beräknat, att 20 000 kg tungmetaller tillförs naturen varje år, enbart från döda medborgare i landet – så kremeringar utomhus är med några få undantag förbjudna nuförtiden – av rena miljöskäl. Säker hantering av rökgaserna och askan – som noga måste samlas upp, och läggas i urnor för att gravsättas – har blivit det vanliga.. Kyrkan har fått ändra på sig, och anpassa sig till Asatron – inte tvärtom ! – och i dag följer faktiskt de flesta svenskar ”forn sed” – trots att seden är nutida – åtminstone i begravningssammanhang. Så varför då klaga ? Varför inte istället prisa naturen och livet ??
Kremering till havs har också varit vanligt
Ibn Fadlan – diplomatiskt ombud för kalifen i Bagdad på sin tid – har i sin berömda ”Risala” eller diplomatiska rapport – detta är den arabiska 900-tals termen för det ordet – givit oss den klassiska bilden av en Asatrogen begravning, sedd med oerhört fördomsfulla ögon, och dessutom ofta felöversatt och förgrovad av de kristna. Harris Birkeland, den förste Nordiske Forskare som också kunde arabiska, och som därför kunde översätta Ibn Fadhlan på ett kompetent sätt – det skedde i boken ”Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder ” 1954 påpekade, att det arabiska ordet ”gulam” som de kristna hela tiden översatt med ”träl” eller liknande och tagit som bevis – ehuru falskt – att nordborna i Österled skulle använt sig av slavar – betyder i själva verket underställd, anställd, följeslagare, kompanjon, student, elev, uppassare, piga, dräng eller helt enkelt en yngre person (ordet är helt könsneutralt pga det arabiska språkets konstruktion) som är följare åt en äldre. Termen ”gulam” är oerhört central i Ibn Fadlans berättelse, därför att han – som nog alla någotsånär insatta eller bildade människor vet – skildrar en Vikingahövdings begravning, där en rysk flicka, som älskar hövdingen, helt frivilligt och utan påtryckningar väljer att följa honom i döden, enbart för sin kärleks skull. På slutet står det också en lång episod, som skildrar anledningen till att hålla kremeringar som bruk… I min något moderniserade översättning från Birkelands norska original, lyder passagen såhär:
”Och en av dessa Ruser stod vid min sida intill likbålet, och talade min tolk, som var närvarande. Jag frågade tolken vad han sa, och fick svaret: ”Han säger, att ni Araber är mycket dumma. Ni tar dem ni älskar och ärar allra mest, och stoppar ned i jorden till att sakta ruttna bort, så att maskar och råttor kan äta upp dem, och sjukdomar sprider sig därifrån som resultat. Vi däremot bränner våra döda så att de kan förenas med makterna, i en renande eld som befriar dem och förtär allt. ” Sedan började han skratta för full hals. Jag frågade, varför han skrattade och vad han hade så roligt åt. Och han svarade: ”Förstår du inte ! Gudarna hade denne man och hans kvinna mycket kära, och nu har de skickat hit stormvinden, som sänder dem till paradiset på mindre än en timme ! Nu har allt blivit bra igen, och varför skulle jag då inte få le eller skratta ?”
– Och sannerligen, jag såg med mina egna ögon att det v-a-r så, och att allt var sanning, som mannen hade sagt, för på mindre än en timme hade skeppet, trävirket, hästarna, mannen, kvinnan och allt det andra förvandlats till små tunna askflagor, som långsamt dalade ned ur skyn.
Sedan byggde de med gemensamma krafter ett slags låg kulle där skeppet varit, som de dragit upp ur floden; och så reste de en stor björkpåle på den, där de skrev namnet på den döde och på deras konung, och så gick var och en hem till sitt…”
Första gången jag hörde talas om den nutida vanan att ansluta krematorier till fjärrvärmenätet var 1997, då min egen far var döende i cancer. Han hade givetvis noterat den debatt som förts i staden, men fann inte det hela det minsta stötande för egen del. Praktiskt taget på hans dödsbädd, och några dagar innan han dog talade jag med honom i ämnet, och han vände sig emot mig och sa, med klar röst och fast blick:
”Dessa kristna dårar som klagar över så mycket ! Borde de inte vara stolta över att få göra sitt eget land och samhället runt omkring dem en sista tjänst ?”
Min far, inom parantes, var övertygad ateist och socialdemokrat, men också ateismen är en hednisk lära, och var lika vanlig under fjärran, Asatrogna tider som nu, då det ärven då fanns män som bara trodde ”av sin egen kraft” och inte blotade till några gudar alls – även om de i och för sig ärade dem, som Egil i Egilssagan och många andra.
– För min del kan jag säga, att jag tjänat under lagen och det här landet i hela mitt liv, och om jag också kan göra nytta i döden, så är det bara en ytterligare fördel. Antagligen finns det väl de också, här i Linköping eller annars, som faktiskt skulle göra mer nytta i form av fjärrvärme eller elektricitet än vad de gjort under sin livstid i övrigt, men jag vill inte döma någon av dem för hårt, om också Lagman eller domare !
– Kanske är de rädda, svarade jag. Kremering påminner dem om något obehagligt, som hände under 1900-talet.
– Jag växte upp under andra världskriget,så det behöver du inte tala om för mig ! fortsatte min far. ”Men döden är ingenting att vara rädd för. Folk kan vara rädda för smärta, eller för sjukdomar naturligtvis, eftersom sjukdom kan förminska människorna, och göra dem ynkligare än vad de faktiskt är eller borde vara. Men hur ska vi vara rädda för själva icke-existensen, eller frånvaron av liv ? – Det förstår jag inte…
”Det är de starkas plikt här i livet, att värna och hjälpa de svaga” återtog jag. I alla tider har det varit så. Japanerna – Buddhister eller de som praktiserar Shinto – som på många sätt påminner om vår egen hedendom talar om ”Mu” eller tomhet – vilket för dem är detsamma som klarhet. ”Mumonkan” eller övergången till ett annat tillstånd, är detsamma som döden – men inte heller de, fruktar den det minsta.
”Vad var vi innan vi föddes ?” svarade min far. – ”Ingenting !” Och vad är vi när vi dör, ur ateistens synpunkt ? – Återigen ingenting – så vad har vi förlorat: Ingenting !”
– Det påminner mig om något, svarade jag. Min far hade läst de antika stoikerna, liksom Dag Hammarsköld, Shinmen Miyamoto Mushashis ”Go Rin no Sho” och en hel del andra verk, som brukade stå på hans bokhylla och som numera är mina – inklusive Olle Holmbergs ”Sommar med Sokrates” som står där ännu. Och jag citerade, ur ”Vägmärkens” engelska utgåva: “Do not seek death. Death will find you. But seek the road which makes death a fulfillment.”
– ”Rätt så!” svarade min far. ”Om jag alls ska ha ett liv efter döden, vad ska det då vara ? Folk kan välja att minnas det goda jag gjorde, och glömma det mindre bra, eftersom det inte nyttar dem det minsta med att vara så bittra, att de också kommer ihåg det fullständigt onödiga. Och om jag alls ska ha ett liv efter döden – vore det då fel att bli fjärrvärme, eller låta sig förvandlas till elektricitet och diffundera ut i elnätet ? (här höjde han rösten en aning) Vad är – enligt fysiken – våra tankar och känslor ? – inget annat än elström, eller impulser mellan nervceller. Människohjärnan, när den tänker som hårdast, arbetar med en effekt av omkring 20 Watt, men klarare än så skiner vi aldrig…
Och jag själv citerade, ur T S Elliots ”the Hollow men” eftersom vi nu förstod varann fullkomligt, som fäder och söner ofta gör; även om jag fortfarande var Asatroende och han kompromisslös ateist:
Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion..
Också Tor var en gång elektricitet, eller åska, tillade jag. Min röst dog bort – och han återtog: ”Vem sa det där ? Det var en mycket bra beskrivning av själva tomhetens natur, tycker jag…” – ”Marlon Brando, i en film, bland annat” – svarade jag och han slutade med orden:
”Förutsatt att man nu kunde diffundera ut i elnätet, just – via fjärrvärmeverket och en kremering – hur skulle det då bli ? Jag skulle finnas i varje gatlykta, som lyser över staden. Överallt där en ensam kvinna vandrar hem i mörkret, där finns också jag. Överallt där snickare värmer sig över en elfläkt, eller där hederliga människor arbetar, där finns också jag ! Överallt där människor läser böcker i lampans sken – och barn eller studenter söker ny kunskap – där finns också jag – i form av tillgänglig kraft…
Och som Gaius Petronius – eller om det nu var Terentius – en gång sa – så säger jag – inget mänskligt är mig främmande ! Fjärrvärme är ingetning farligt, lika lite som kroppsvärme – och vad innebär döden, mer än att finnas överallt ?
Mina ord och tankar överlever mig, när jag inte längre är till – det är hela sanningen – och andra kommer förmodligen att upptäcka dem på nytt…
Eftersom min far hade ganska god smak för Japan och det japanska, var hans sista önskan att få begravas på ett ställe, där han kunde se ut över ett blommande japanskt körsbärsträd, varje vår. Hans liv – eller åtminstone barndomen – hade också en koppling till flyg, och jag erinrar mig att japanska flygare naturligtvis brukade måla körsbärsblomman som symbol på sina flygplan – det skulle han också tyckt om, förresten – men – det är en annan historia. Släktet är evigt, hursomhelst – och oavsett vad man tror eller inte tror, anser jag att min far kom mycket nära en högre sanning, till slut, även om han kanske inte kunde uttrycka den med rätt ord.
Varför alls frukta att få dö, eller för den delen – att få inkorporeras med fjärrvärmenätet ?
”Ej med klagan skall ditt minne firas,
Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;
Så skall fosterlandet dig begråta,
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full av glädje, ljus och lugn och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan”.
– J L Runeberg ”Molnets Broder”
Lite om döden i Frejas månad… (inlägg från 18 Maj 2015)
Kanske tycker en hel del av mina läsare att jag gör alldeles fel i mitt ämnesval nu, som tar upp ett såpass allvarligt ämne som döden i Frejas månad, den annars så blomstrande Maj. Traditionellt sett brukar det ju vara så inom Asatron, att detta ämne hör hösten och alldeles speciellt Alvablotet till, men just nu har vi hösttemperaturer, med ungefär fyra graders temperatur i Stockholmsregionen, och mitten på maj månad har hittills varit allt annat än vårlik; trots att den började lika glädjefyllt som alltid.
Många av mina Hedniska vänner klagar över nära och anhörigas förlust, medan andra utgjuter sig inför mig om krämpor, glasbitar i foten och annat negativt – på sitt sätt borde jag väl vara högeligen tacksam för alla dessa förtroenden, men mitt uppe i en gråtrist vecka; undrar jag förstås om jag har någon tröst eller förtröstan att ge människorna.
Freja själv gråter tårar av guld för Ods och människornas skull, står det i Eddan.
Vanligen brukar de flesta dödsfall i det moderna Sverige inträffa under vinterhalvåret, säger befolkningsstatistikerna. I gammal tid var det först och främst två tider på året man fruktade. Den första var Mars månad eller Vårmånaden i den gamla svenska kalendern, när vintern gick emot sitt slut och alla förråd sinade. ”Förår” kallas den tidiga våren ännu i Danmark, och ett gammalt svenskt talesätt säger att ”Jag har märkt att om jag överlever mars månad, lever jag året ut – sa kärringen !”. Den andra svåra tiden på året var Olsmässokroken, en helg som föregick det stora Torsblotet i Västsverige och Norge, alldeles före skördetiden i Augusti-September, då förråden också kunde sina, och brödet ta slut.
Lider vi andlig nöd i vårt land nuförtiden, beror det inte på svält och umbäranden, som förr.
Nuförtiden dör människorna ibland hoptals under sommarens tidiga värmeböljor – i artonårsåldern arbetade jag som vaktmästare på ett kristet sjukhus (vad jag såg där fick mig också att bli än mer hedning, även om jag varit Asatrogen sedan födseln, i stort sett) – och tiden före Midsommar kan också bli en verklig ”dödsäsong” för våra gamla, även om SCB:s befolkningsstatistiker helt tiger beträffande den saken. Ända sedan 1800-talet har medellivslängden i vårt land gått stadigt uppåt, först beroende på ”freden, vaccinet och potäterna” (men var det verkligen så ? Alla historiker håller inte med om den saken) och senare pga minskande kristendom, vetenskapliga framsteg och framväxten av det vi en gång kallade ett ”Folkhem” – ett hem, för vårt folk. Förr dog vi tidigt, av missväxt eller krig, TBC eller av att helt enkelt bli utslitna i förtid. Idag kan mer än 50 % av oss svenskar se fram emot sin 83-årsdag, och en icke föraktlig andel av oss har hunnit bli över 100 år; vid det här laget. Det land i hela Världen som har högst medellivslängd lär fortfarande vara det hedniska Japan och bevisligen är det så, att de Japanska männen också lever längre än i något kristet land, medan medellivslängden för män i det här landet är 80,4 år – tre år kortare än för kvinnorna i den svenska kulturen – vilket faktiskt är ganska intressant, och värt att uppmärksamma. Männen har alltid arbetat mer och hårdare – därför dör de också tidigare..
Mycket snart kan det bli så, att medellivslängden åter vänder nedåt – i alla fall med tanke på vilka ledare vårt land har, nuförtiden – men än så länge kan vi alltså glädja oss åt att vi har chansen till ett relativt långt liv, och att Nornorna är relativt vänliga emot oss, med tanke på vad jag skrev i gårdagens inlägg..
Nornorna som modern väggmålning från det tyska Klagenfurth. Men varför klaga över sitt öde ? Ingen undgår ju det i alla fall… Och vi lever nuförtiden oftast längre, än alla tidigare släkten gjort före oss…
Det faktum att vi – för det mesta – lever längre än vad alla tidigare släktled levt före oss, borde få oss att ändra inställning beträffande det här med liv och död. Det är åtminstone vad jag tycker. Jag skall återvända till vad jag själv drar för slutsatser ur den vetskapen eller detta faktum om en stund, men låt mig först informera om något viktigt, som hände den 28 Mars i år. Det datumet skrev Christer Sturmark och Ulf Gustavsson – båda ledande medlemmar i Humanisterna – The Swedish Humanist Association – en debattartikel i Aftonbladet, som blev ett rasande angrepp på Svenska Kyrkan och hur den smädar många av oss svenskar, också under eller efter själva döden.
Vårt land förutsätts ju vara ”Multikulturellt” numera – säger man.
Och vi har ingen Statskyrka eller något kristet religionstvång längre – trots att de kristnas förtryck av svenskarna består… Statskyrkan upplöstes ju redan år 2000, och det är nu för över 15 år sedan – men ändå är det – märkligt nog – ytterst märkligt till och med ! – så att Svenska Kyrkan har ett nästan absolut monopol på begravningar och dessutom tjänar åtskilligt med pengar på saken. Till och med de som gått ur kyrkan och blivit hedningar – dit hör numera över 35 % av befolkningen – tvingas betala sk ”begravningsavgift” åt denna ”Svenska” kyrka och dess roffar-system. Som jag redan nämnt – flera gånger – i denna blogg, är det bara i Stockholms Stad och Tranås kommun, som det finns begravningsplatser i allmän regi, eller några religionsneutrala platser att begravas på, överhuvudtaget.
Detta vill Humanisterna nu ändra på – och det förslaget stöder jag, som varande hedning.
Alla begravningsplatser borde vara griftegårdar och inte kyrkogårdar, skriver de – och med andra ord religionsneutrala. Detta är faktiskt ett absolut krav, inte minst om vi nu verkligen skall ”göra allvar” av alla de vackra orden om ett multikulturellt, sekulärt och modernt samhälle, där det skall vara lika villkor för alla. Dessutom kräver respekt för invandrarkulturerna också att Svenska Kyrkan tar bort sina symboler från alla griftegårdar – och det genast ! Ingen muslim vill väl låta sig begravas under ett kristet kors, förmodar jag. Ingen mosaisk trosbekännare (högst 20 000 judar finns i Sverige) skulle väl bli begravd under stora, svarta kors i Sverige heller – för då utbröt ju säkert ett ramaskri i Bonnierpressen, eller hur ?
Överallt förfular och förvanskar de kristna religionsneutrala begravningsplatser med sina stora, svarta kors…
Skogskyrkogården, ett UNESCO Världsarv som skulle vara till för ALLA kulturer och religioner, vandaliserades av kristna omedelbart efter arkitekten Gunnar Asplunds död, helt i strid mot hans intentioner och sista vilja…
Också Görvälns griftegård i Järfälla har blivit vandaliserad och besudlad av de kristna. Det var en av de sista religionsneutrala begravningsplatserna i hela Storstockholm, men nu har ett sk ”Pilgrimskapell” med stora svarta kors byggts på platsen – och de kristna ska få driva ett krematorium – men inga andra !
Tänk nu på den tredjedel av Sveriges befolkning som är agnostiker, ateister eller hedningar… Om muslimer och judar hela tiden skall visas all tillbörlig hänsyn, varför gäller då samma hänsyn inte också oss infödda svenskar ?? Alla människor i Sverige är inte kristna. Mindre än 10 % tror alls på den kristne ”guden” enligt de flesta undersökningar. Varför skall då människor tvingas bli begravna med stora svarta och hemska kors överallt, och en massa kristen ikonografi, symboler och parafenalia de inte alls valt att ha, och kanske heller inte vill ha nära sig, ifall det är dags för begravning. Och varför respekterar man inte de anhörigas känslor ??
Inte alla människor tycker om kristna begravningsplatser, och de vill heller inte låta sig begravas under några kristna kors.
I Norge – vårt närmaste grannland, som hade nationaldag igår, 17 Maj – tycker till och med de kristna annorlunda. Norske Kirken har för längesen avskaffat själva korset som symbol och lär ha ersatt det med ett hedniskt flätverksornament, som bättre står i samklang med Norges och hela Nordens kultur. Läs mera på länken här (tryck på understruken mening)
I Norge är de kristna på väg att helt avskaffa korset. De vill inte längre ha ett fruktansvärt tortyrredskap, som alltid associerats med sjukdom, lidande och plåga till symbol – och sådant passar inte i begravningssammanhang heller, anser många i Norge.
Min egen gamla farmor – som dog 92 år gammal efter ett halvt liv som prästfru – trots att hon egentligen var mera hedning än någonting annat – ville inte ha något kors alls på sin grav, och ingen gravsten heller, förresten. Hon ansåg det hela som i hög grad förmätet, och i högsta grad onödigt. För övrigt varar ju en gravrätt i Sverige bara i tjugo år, om man inte förlänger den, och varför skulle människor i framtiden gå omkring och snubbla på hennes gravsten ? frågade sig min gamla farmor.
Allt hon begärde var bara att få återvända till det land och den jord hon faktiskt kom ifrån, och därför valde hon ett hedniskt begravningssätt. Eldbegängelse, och en minneslund – invid en gemensam gravhög – på det enkla, värdiga sätt som alltid varit hedendomens kännemärke. ”Helst vill jag bli lagd så, att mitt ansikte vänds emot den växande säden, och de som minns mig för det goda jag gjorde, kunde ju tänka på mig ibland – och de som nu minns mig för något annat – ja – minns de mig alls, så har de väl bara sig själva att skylla ifall de går där och ondgör sig, den dag eller de år då jag är borta” sade hon ibland, då ämnet kom på tal.
Glumslövs backar, nära Helsingborg i Skåne. Såhär enkla och värdiga, ser de flesta hedniska begravningsplatser ut. Inga kors, ingen plåga, ingen sorg !
Min farmors enkla hedniska tro kom ganska nära gumman Turids i ”Kristninga Saga”, tror jag – ni vet henne som Thangbrand, den kristne dubbelmördaren som gick runt och kallade sig missionär och biskop, slog i huvudet med ett krucifix, så att gamla Turid nästan dog. Hon som sa: ”Ingen har någonsin sett den där ni kallar vite krist, utom som en död bild på ett kors. Med honom har jag inget att skaffa ! Jag har heller inte sett Tor, fast andra ser honom i åskan, men för min del tror jag att den gud som gjorde solen måste vara min gud, särskilt om våren, då han gör kvinnorna lite vackrare, och männen lite raskare – så att nya släkten blir till. Helt säkert har den guden heller inget emot, om jag sitter här och vilar mina gamla trötta ben ett slag – ifall det är långt lidet för mig..”
No hell below us / Above us only sky / Nothing to kill or die for / And no religion too.. sjöng en gång John Lennon. Min gamla farmor skulle förmodligen ha stämt in i den sången, om hon bara kunnat. Asatroende skulle man nog inte kunna kalla henne, men se Hedning det var hon, helt igenom och rakt av – mer ska jag kanhända berätta en annan gång…
Hur ska förresten en hednisk begravning se ut ?
”Löwentor” i Darmstadt – Skuggor av Särimner !
Det finns naturligtvis olika åsikter om den saken, men i Japan – landet med världens längsta medellivslängd – tänkte sig Akira Kurosawa – skaparen av filmen ”Drömmar” (1990) att hans egen begravning skulle se ut ungefär som följer i nästa filmklipp. Episoden ”Vattenkvarnaras by” handlar om hans yngre alter ego, som utklädd till turist kommer till en by där allt fortfarande drivs med handkraft, och där en gammal schaman och shinto-präst håller till. Schamanen liknar inom parantes ganska mycket en äldre variant av en svensk schaman jag känner mycket väl till, inte minst därför att han firade sin födelsedag för en tid sedan.
”Turisten” – i en yngre Kurosawas gestalt – frågar den gamle mannen varför ett hus i byn står tomt. Det visar sig att huset tillhörde schamanens hustru, som dog någon dag tidigare. Men detta är ingenting sorgligt, och ingenting att vara ledsen över, försäkrar den gamle. ”Vi fick ju ändå ett helt liv tillsammans, och själv skall jag också snart dö. Jag har upplevt mycket, och sett än mer – säg vad finns då att sörja över ?”
”Ej med klagan skall ditt minne firas / ej likt dens, som går och snart skall glömmas./ Så skall fosterlandet dig begråta, /Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full av glädje, ljus och lugn och sånger/ Och med famnen sträckt mot morgonrodnan”.
Så skrev Johan Ludvig Runeberg, den finlandssvenske poeten – slutorden i hans ”Molnets broder” kan väl ändå de flesta av oss ? Detta är Hedendom, ren och skär hedendom, och Asatro när den är som bäst. Något av det där, som ibland kallas ”Folksjäl” rent av – och varför se döden på något annorlunda sätt än så ? De kristna har gjort alltihop till plåga och sorg, straff och helvete.
Men så behöver livet – och inte heller döden vara. Det är alltsammans. Fira livet istället, och gläd er åt det som är, istället för att sörja det förgångna, o ni ludna och hedna !
Och se – sålunda säger Särimners Sändebud – jag är med er alla dagar, intill Ragnarök och tidens ände !
Den Goda Jorden… (artikel från 22 Maj 2015)
Jag tog avsked från en kollega idag, men inte för evigt. Jag har bara känt honom i vidpass tre år, visserligen – och jag har haft en hel del närmast högre chefer än så; som jag dagligen sett i ögonen i tio år, eller ännu längre. Han är också Hedning, givetvis, men inte samma sorts Hedning som jag. Som redan förklarats i andra inlägg märkta med just dagens datum – och varför skulle just nu det datumet vara annorlunda än alla andra ? – är man också Hedning ifall man är agnostiker, till exempel – eller för den delen fullständigt kompromisslös ateist. Min kollegas uppfattning angår nu bara honom själv, i den mån vi alls hunnit diskutera sådana saker under vad Vilhelm Moberg kallade ”Vår stund på jorden” – men han är nu en gång en man som har en nästan extrem klockarkärlek till matematik, logik, fysik – ja alla naturvetenskaper, och tror benhårt på dem, helt utan avvikelser; liksom vetenskapens makt.
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”
Han blev systemvetare och administratör, men i unga år var han något helt annat; och dit vill han återvända; säger han. En gång var han lantbrukare, och sedermera titulerad agronom. Inte för att han någonsin fäst sig det minsta vid titlar, för det han velat se; är resultat. Vid 61 års ålder har han pensionerat sig, men tänker på intet sätt sluta arbeta för den sakens skull. Ånej. Han tänker hålla på till 67 år och ännu längre – minst ! – eller så länge det går. Han är bonde, helt enkelt – för bondens liv har alltid varit sådant.
Om världsproblemen alls skall lösas – förklarade han för mig idag – apropos en av mina senare krior, den om (S)-partiets taktik, och vår skenbart så ”generösa” flyktingpolitik – så är lösningen mer vetenskap, mer agronomi, mer bevarande av åkermarken. Och det är alltsammans. U-länderna lider av en självförvållad jordförstöring utan motstycke. I den rika Världen förlitar vi oss på vår agronomi och vårt industrijordbruk, så länge det nu varar, men vi förstör den goda jorden, vi också. Vi asfalterar, bygger vägar och låter städerna växa i en onaturlig och ohållbar takt. Lösningen på detta är uppenbarligen inte att flytta hit Syriens och Afrikas befolkningar, för att tära ytterligare på ett sårbart; men högproduktivt system. Lösningen består tvärtom i mer vetenskap, hårdare arbete, större ansträngningar – också på det personliga planet, också för var och en av oss.
Min kollega är lite av en Odens man, vilket absolut inte ska förväxlas med alla dessa, som kallar sig ”Odinister” men inte vet vad tankens vägar bär. De bär till slut alltid hemåt, och till de grönskande fälten.
Min egen far – så länge han nu levde – var likadan. ”Den dag när man pensionerar sig, och inte kan tjäna sitt samhälle mer, är en värdelös dag. De år då man inte arbetar; är värdelösa år, ja helt enkelt bortkastade..” Detta sades av en man, som till skillnad vad jag tror mig veta vad min käre kollega anbelangar; dog vid 64 års ålder, exakt två månader efter sin pensionsdag. Man kan åtminstone kalla det principfast, eller kategoriskt i sitt sökande efter resultat.
Den näst sista dagen i min fars liv – den 26:e maj (jag säger inte vilket år, men vet det givetvis) vandrade min far och jag mellan omogna och fortfarande växande sädesfält, och gick för att rensa ogräs på hans lilla kolonilott. Kärleken till jorden, och önskan att finna den goda jorden, den som skulle ge större skörd, mera resultat – föda åt ständigt fler och fler människor – drev honom alltid framåt. ”Vem vet ?” sa min far till slut, när jag rensat bort allt ogräset ”Det blir kanske bonde av dig också en dag, till slut… Inte skrivkarl eller något annat onyttigt, för bondens yrke och skördarna som jorden bär, är det enda som egentligen betyder något.”
Nästa dag fann jag honom död på hans eget badrumsgolv, men – förstås – det är en annan historia. Min kollega, däremot – är som jag konstaterat ändå vid förunderligt god hälsa, och i allra högsta grad levande. Ständigt frågar han efter mer resultat, fler slutsatser; inget projekt – även det som nyss avslutats – leder ändå till nästa fråga, nästa resultat och något mer. Varje dag nya frågor, nya uppgifter att lösa. Varje dag en ständig kamp, medan molnen går över himlen, och årstiderna avlöser varandra. Aldrig en tanke på rast, aldrig vila. Ständigt önskan efter skördar, grönskande åkerfält i tanken eller realiteten.
Jag tänker på filmaren Ridley Scotts gamle filmfigur Maximus Decimus Meridius, en man som också helst av allt velat förbli bonde, men som ständigt hindras av omständigheterna, eller det faktum att diverse onda despoter, religiösa fanatiker, dåliga rådgivare och annat löst folk ständigt avbryter honom; och inte ger honom en ärlig chans att föra sin odlargärning till önskad skörd och ett gott avslut. Ibland undrar jag om inte jag själv varit just denna dåliga eller onda rådgivare vad min kollega nu beträffar, eftersom jag haft för vana att som han försöka dra slutsatser och komma till ett färdigt resultat fortast möjligt, och därför avslutat hans meningar innan han egentligen avslutat dem, och fört fram vad han egentligen ville säga.
Men ändå.
”Il faut cultiver notre jardin” sade en gång Voltaire, den store franske upplysningsfilosofen; i den tid då den moderna naturvetenskapen föddes. ”Vi måste odla vår trädgård”.
Just så och bara så. Varje dag en ny uppgift. Varje dag något nytt att göra. Nulla diem sine linea, för att nu tala romerskt latin.
Aldrig en tanke på ett enda steg bakåt, ständigt vidare ! ”Immer Weiter !”
Sådan är de där Odenskarlarnas filosofi, och förebilder och lärare som dem; möter man i våra dagar blott alltför sällan.
Jag önskar min gamla kollega ett kraftfullt lycka till på hans fortsatta väg. Han kommer säkert att företa sig något, neråt Gnesta och Skåne till – det tvivlar jag inte en sekund på !
Första Sommardagen / Six White Horses.. (artikel från 2 Juni 2015)
”Well, I’ve seen them come and go, and I’ve seen them die.
And long ago, I stopped asking why…”
– John R Cash ”The ballad of San Quentin Jail” (balladen om det stora fängelset i San Quentin)
– Alf Henriksson, svensk humanist och skald.
Idag är det den första fullmånen i Juni, den dag som också kallades ”Sommarfullet” i den gamla svenska almanackan, och som vanligen markerade den allra första sommardagen, i alla fall i de norra delarna av vårt land. Men just i år är det klent beställt med sommaren, och så värst långt norrut har den inte hunnit. Maj månad har varit kall och blöt, ja den regnigaste majmånaden på 200 år efter vad tidningarna skriver, och himlen är fortfarande grå. Igårkväll sken solen. Exakt klockan 1758 igår fick jag beskedet att ännu en vän och kollega dött, och av en ren tillfällighet skar min dator ihop vid exakt samma ögonblick, antagligen på grund av en illasinnad Dos-attack från utlandet, en sak som jag annars har ganska gott om motmedel för att förhindra.
Till vänster hur långt sommaren hunnit, till höger så långt den vanligen hinner..
Jag har mist sex kollegor och vänner de sista fem åren. En del kände jag mer, och var närmare bekant med. En del var mer avlägsna. Somliga dog hemma, och andra dog utomlands. I centralasien, eller på andra oroliga platser på vår jord. Sådant händer inte i de flesta svenskars vardagstillvaro, tror jag mig veta – och sen går folk omkring och undrar varför jag är Asatroende och Hedning.
Hur skulle jag ens kunna vara annat, när jag ser hur mina vänner och de runtomkring mig ständigt tas ifrån mig ?
Det börjar bli som på Högby-stenen från Östergötland. Inte för att jag fylls av någon särskilt heroisk känsla för dagen, för jag känner mig närmast sur, förbannad och trött – varje person reagerar olika på mycket död i hans omedelbara närhet – men dess enkla konstateranden fyller ännu minnet. Lyssna:
Gode bonden Gulle /fick fem söner./ Föll vid Fyris /djärve kämpen Åsmund,/ändades Assur/österut i Grekland,/var i Holmgång/Halvdan dräpt. /Kåre var vid Dundee död./Död är ock Boe. /Torkel ristade runorna.”
Stenen står ännu i samma trakt där den restes, trots kristen vandalism genom flera århundraden. ”All gave some, some gave all” lyder ett amerikanskt ordspråk, som ursprungligen lär komma från Marinkåren. Och på svenska lyder det: ”Alla gav något. Somliga gav allt”.
Vad vår kollega dog av, vet vi ännu inte. Det har gissats på hjärtat, eller en brusten kroppspulsåder. Kanske ett blodkärl i hjärnan, som var för svagt och vars väggar plötsligt gav vika. Han var fullt frisk, och dessutom yngre än jag. De som dör för mig, brukar för det mesta vara äldre, eller i samma ålder. Kollegan levde anspråkslöst, i samma stad där han bott hela sitt liv. Han hade fru och flera barn, som nu måste sörja honom värre än vad vi andra gör. Han bodde i en liten enplansvilla av Mexitegel av 70-tals typ – så liten att den på 70-talet kallades ”bungalow” och var inte mycket för pengar och ägodelar. Men han var en enkel och rättfram man, som många kommer att sakna.
Han var inte hedning, utan kristen – i den mån han alls talade om sådana saker – men mycket hednisk till sättet. Första gången jag alls mötte honom – utan att alls vara bekant med honom – var i en mörk, kall och fuktig sumpskog en dag i Januari månad. Jag kom springande från mitt håll för att hålla värmen, och han kom gående från andra hållet. Ingen av oss ville vika ur vägen för den andre och kliva ned i vattnet, och där på spången började vi till slut att brottas som björnar. Jag fick stryk och åkte i, men det säger jag inget om; för han var bättre på att slåss än jag, och jag har alltid hållit det för hedersamt att förlora emot en bättre man – grämer mig gör jag bara om jag förlorar emot någon som jag vet är mycket sämre – men hittills har det aldrig hänt…
För övrigt var han en man med mycket skarpa och bestämda åsikter, som sällan eller aldrig vek ifrån sin uppfattning. Vi diskuterade ofta – de få gånger vi ens hann – och med småstadsbons invanda misstänksamhet ogillade han alltid mig, den ogifte långpendlaren, men vi fann varandra över sådana tillvarons höjdpunkter som Asators eget skägg (kollegan var också rödskäggig) Robin Hoods kamp mot Lille John eller Hednisk Musik typ Korppiklaani (kollegan var äkta finne till hälften, och bördig från Savolax tror jag mig veta) samt vad han själv kallade ”äkta finsk mongo-punk – när den är som bäst”
När han höll genomgång, så teg folk. Och när vi gjorde nytta, så gjorde vi nytta. Förra sommaren, när en stor skogsbrand bemäktigade sig delar av ett land, var han och jag de enda som råkade vara i tjänst. Man bad oss om någotslags råd, och instruktioner till dem längst ut på linan, och allra längst fram. Vi gjorde vårt, men fick skit för alltsammans vid genomgång en efteråt, för vi hade inte använt rätt littrering eller stämplat in våra handlingar. Men brinner det i skogen, och gäller det liv skulle de flesta av oss nog tänka som så, att littrering och byråkratisk formalism kan kvitta lika. Han var i Bosnien, och på andra ställen – och han tjänade sitt land i över trettio år. Trogen sin hembygd, och den stad han levat i.
Nu finns han inte längre bland oss, men jag hoppas jorden ska vila lätt på honom.
Idag känner jag mig mer som en björn i skogen än en människa – för vad känner väl en björn, när en annan björn i samma skog dör, eller bara försvinner ? Vad känner hjortar eller älgar, när en kula träffar någon hjort eller älg strax bredvid ? Hur känner en av tre björnar, när den tredje björnen plötsligt rycks bort, och inte finns där mer ?
Också andra kollegor känner samma sak, vet jag av dagens samtal. De är som jag – eller den döde – ”like a bear with a sore head” är det deskriptiva uttryck vi kunde använda – för alla känner vi ett slags vrede (snarare än sorg) över vad som hänt. Hela melodin i björndansen har liksom gått förlorad, och även om vi allesammans om två dagar skulle få fira något tillsammans, händer just detta, just i detta nu. Jag själv går till förrådet och hämtar ut ett par nya skor. De gamla har jag burit sedan 1997, och nu är de fullständigt utslitna. Skattebetalarna i det här landet har ändå fått ganska bra valuta för dem, anser jag. Det nya paret kommer jag att bära till min kollegas begravning. Skattebetalarna fick full valuta för honom med.
Om så bara en björn försvinner, roar själva björndansen inte de andra mer…
Han var en god far till sina söner, och så här års, fanns det alltid en viss sak som han ville göra. Om det regnade eller var kallt – som i år – eller om det var solsken kvittade honom egentligen lika; men varje år vid den här tiden, brukade han ta fram sin motorcykel, och köra med den yngste sonen uppåt Bergslagen till. Runt på vägarna i det land och den trakt han älskade, och till den hembygd han lärt sig försvara. Vieux Grognard, eller En Gammal Brunbjörn, som han stundtals var. Sådan var hans väg.
Nu kör han ett annat race, ensam bland Trudvangs skogar. Valhall lär han inte få se, och ärligt talat ger han nog inte mycket för livet där, för han var en som när han var i Midgård, tyckte bättre om hårt arbete än om fest. Han skrev också en hel del debattinlägg och politiska motioner, förresten – och som en gammal björn förmanade han de yngre av samma sort – så jag tror ändå, att det blir till Tor själv han kommer. Frid över hans minne.
”Docendo Discimus” – vi lär genom att lära ut…
Some folks drink and some folks smoke
Some folks love and some folks don’t
Some folks laugh and some folks frown
Some folks knell, others gun you downGoodbye John six white horses come to take you home
Goodbye John took you away before you sang your songSome preach wrong and some preach right
Some preach love and some preach fight
Takes every kind to make the world go round
Takes only one to gun you downGoodbye Martin six white horses come to take you home
Goodbye Reverend took you away before you sang your songSome people stick pretty close to home
Others are born with the urge to roam
Welcome welcome to our town
I hope nobody tries to gun you downGoodbye Bobby six white horses come to take you home
Goodbye Robert took you away before you sang your song
Goodbye John goodbye Martin goodbye Bobby
They took you away before you sang your song.
En uppskjuten begravning i Lysekil… (artikel från 16 December 2016)
Märkliga nyheter fortsätter att strömma in från vårt lands alla hörn, mest beroende på att tidningar och media nu försöker ta i tu med frågor och ämnen som de lämnat helt obesvarade hela hösten. Kanske vill de alla göra oss uppmärksamma på svåra orättvisor och olösta problem, som ännu präglar vårt samhälle. Jag skrev ju om några av dem igår, fast vi kan lösa dem tillsammans, och vi kan också ta det här med stackars Jessica Milkéwitz, som nekats att begrava sin mor Eva Milkéwitz på grund av ”Svenska” Kyrkan i Lysekil enligt vad tidningen Bohuslänningen berättar 11 December i år
Som ni ser apostroferar jag ännu denna kyrka – för den seglar under falsk flagg – Statskyrkan är upplöst, och därför har inget samfund ”ensamrätt” på att representera vårt folk – det svenska folket – som alla vi i detta land faktiskt tillhör !
Varför ska ”Svenska” Kyrkan ha sk Begravningsmonopol ?
Kanske undrar mina läsare nu vad gamla Eva Milkéwitz gjort, och om hon var någon hedning, kanske ? – Men nej, men nej. Hon var faktiskt kristen i ett helt liv – och ändå totalvägrade den lokale Kyrkoherden ändå att begrava henne. Det kan vi säga med bestämdhet – i ett helt liv betalade denna gamla dam troget sin kyrkoskatt, på mer än en hel miljon med ränta på ränta, för så mycket blir det faktiskt, om man ser till att fd. Statskyrkan tar mer än 3200 kr i avgift från alla kristna, varje år.
Hon dog hos sin dotter i Jämtland, där hon levat sin allra sista tid i livet. Så ville hon tillbaka till Lysekil, där hon levt de sista 20 åren, för att begravas där, och av praktiska skäl lät hennes dotter såklart kremera henne, eftersom kremering – en hednisk sedvänja som varit med oss ända sedan Asatrons tid – och som över 81 % av svenskarna ännu tillämpar ändå var det enda möjliga. Dottern hade nämligen inte råd eller möjlighet att transportera en kista hela vägen ned till Lysekil, som man förstår, och eftersom begravningslagen föreskriver att en begravning måste ske inom en månad, förstod hon inte alls varför den lokale Kyrkoherden Hans Wolfbrandt plötsligt vägrade att begrava hennes mor.
Ett plågans palats. En nygotisk tegelhög, som trycker ned en liten stad vid havet.. Därinne hänger en halvnaken man på någotslags ”kors” och bilder av tortyr finns uppsatta på väggarna. Det ska vara ”kärlek” säger en del.. Värdig lokal för begravning ? – ja, alla har rätt till en åsikt..
Jessica råkade berätta att hon till våren skulle jordfästa modern genom att strö ut hennes aska över havet till våren, också en hednisk vana som blivit vanligare och vanligare i det som en gång hette Ranrike eller långt senare Bohuslän – och det är väl ändå inte fel. Men då totalvägrade den kristne prästen…
Begravningslagen säger att en avliden person ska kremeras eller gravsättas inom en månad. Därför valde Jessica Milkéwitz att kremera sin mor i väntan på våren. Men det beslutet skulle dottern tydligen inte ha tagit.
– Hans Wolfbrandt tyckte att jag borde tänkt till innan jag valde att kremera. Jag blev förtvivlad, ledsen och jag grät. Så här i efterhand tycker jag att han kunde ha försökt att stötta och hjälpa mig, säger Jessica Milkéwitz.
- Bohuslänningen, 2016-12-11
Ja, hur ska en präst vara egentligen, frågar jag ? Om man alls ska tillhöra någon kyrka, och ha några präster, är då inte tanken att de ska hjälpa människorna i deras sorg, och när de behöver – även om en väl utförd begravning kanske kan vara en av de svåraste uppgifter en präst har att sköta. En Asatrogen knäsättning av ett barn, där barnet inte alls tilldelas någon tro men bara välkomnas in i en ätt eller en familj, eller ett bröllop är av naturliga skäl mycket gladare, men den präst vars ord förmår hela och lindra, är inte han den rätte att ha ett sådant kall, oberoende av vilken religion eller vilket samfund vi talar om ?
Vi hedningar ska kanske inte slå oss för bröstet vi heller, för det finns ett litet, litet samfund på knappt 80 personer, som kallar sig ”Fornsedare” (även om ingen vet vad det är för något – det verkar mest vara en fånig lek med ord – eller några som inbillat sig att historia och kultur är något som de kan vända upp och ned på efter fritt behag, men ser ni – det behagar inte mig !) och som förstört många begravningar de också. Människor har kommit fram till mig och velat berätta sin historia, och vad de utsatts för av de här dårarna, som ”gör ned” och fryser ut folk i samband med begravningar.
Till slut – till synes efter flera veckor och efter det att Göteborgs stift blivit inkopplat – med massor av byråkrati – ändrade man sig, men då var troligtvis begravningslagens bestämmelser inte uppfyllda. Som ”Bohuslänningen” berättar, vägrade Kyrkoherden i ett utslag av stel formalism, eftersom det inte fanns någon kista eller kropp – urnan räckte alltså inte enligt hans uppfattning !
Pressekreteraren på Göteborgs stift, Torgny Lindén, bekräftar riktlinjerna. Samtidigt finns det en möjlighet för kyrkoherden att göra undantag för att tillmötesgå de anhöriga. – Begravningsgudstjänsten är ju i första hand inte till för den döde, utan för de levande och för att de ska kunna gå vidare i sin sorgeprocess. Men det är upp till kyrkoherden att besluta om gudstjänsten, säger Torgny Lindén.
Samma Kyrkoherde i samma ”Svenska” Kyrka vägrar ännu att göra fler undantag för människornas skull, berättar ”Bohuslänningen” och därmed är vi inne på något väldigt viktigt… Hur många vill egentligen höra en kristen präst stå och mässa om ”Gud” eller Jesus, när det är den avlidne eller i det här fallet den avlidna och hennes anhöriga begravningen skall vara ”till för” vilket även Stiftets press-sekreterare bekräftat.. Jessica Milkéwitz säger följande till tidningen:
Om inte kyrkoherden i Lysekil vill hålla en ceremoni tycker jag att han kan betala tillbaka kyrkoskatten. Men helst vill jag få kontakt med en präst i eller runt Lysekil som kan hjälpa mig att komma vidare, säger Jessica Milkéwitz.
Ja, varför betala Kyrkoskatt i ett helt liv, när man ändå inte får något för den, till sist… Vi har en ”Svensk” Kyrka som vägrar ge med sig på att folk skall få begravas någon annanstans – det är bara i Tranås respektive Stockholm folk får ha religiöst neutrala griftegårdar – och utöver det några få samfund – som respektive Länsstyrelse har godkänt som förvaltare av gravplatser. Så här är ”Svenska” Kyrkans syn – åtminstone i det högkyrkliga Lysekil:
Till exempel kan kyrkoherden inte tänka sig gudstjänster på lördagar, även om den dagen ur ett reseperspektiv passar bättre för de anhöriga. – Gör vi undantag för en så öppnar vi ju upp för alla andra också. Vi gör inte heller några friluftsbegravningar, våra gudstjänster hålls i kapell och kyrkor, säger Hans Wolfbrandt.
Vilka ”andra” är det som denne Kyrkoherde talar om, tror ni ? Vad är det här för diskriminering – för det verkar ju vara så det är.. Men ”Bohuslänningen” berättar att det snart råder andra tider för folk i vårt land.
Nära 40 % av Sveriges folk har ändå gått ur ”Svenska” Kyrkan, och börjat tro som de själva vill. De har alla blivit Hedningar, och många av dessa är också Asatroende, fast inte alla. Det finns ett stort antal ateister och agnostiker också, och varför skulle inte de också ha rätt till en stämningsfull och fin begravning, utanför kyrkan och utan kristen regi, vilket borde vara ett grundläggande demokratiskt krav.
Humanisterna – där jag själv är mångårig medlem – skriver i sitt idéprogram bland annat följande:
- Alla livsåskådningsorganisationer ska behandlas lika och ha samma rättigheter och skyldigheter.
- Religiösa organisationers dominans vid krishantering behöver balanseras och kompletteras med representation från sekulära livsåskådningsorganisationer.
- Svenska kyrkan eller andra trossamfund ska inte få statens hjälp att driva in sina medlemsavgifter, eftersom detta underminerar principen att medlemskap ska baseras på återkommande bekräftade handlingar.
- Kommunerna ska överta ansvaret för samhällets begravningsverksamhet i form av begravningsplatser, krematorier och neutrala lokaler för begravningsceremonier från Svenska kyrkan.
Humanisterna har också väl dokumenterat flera andra fall, liknande Eva Milkéwitz. Också i Järfälla norr om Stockholm har det hänt att samma kyrka ”straffat ut” sina egna medlemar, eller de som vågat vara av annan åsikt än prästerna och kyrkorådet.
”Bohuslänningen” berättar om ett av de ”kryphål” som ännu står till buds undan den kristna förödmjukelsen också vid gravens rand, som många människor utsätts för. 2430 svenskar ansöker nu varje år om att få återvända till naturen, utan någon präst eller kristen kyrka alls.
Denne man lät sig brännas ombord på ett skepp, som han själv byggt med sina bara händer…
”Ej med klagan skall ditt minne firas, Ej likt den som går, och snart skall glömmas” (J O Runeberg, ”Molnets Broder”)
Många – i Ranrike – väljer Havet som sista viloplats. Så gjorde min vän, Erik ”Tofta” Johansson på Gotland som gick bort 2012. Västkustens folk har alltid varit starkt och självständigt, och en del är frireligiösa, men de flesta säger nog som gamle ”Tofta”, eller som Mälarfiskaren, som for ut i saltsjön och grundade Stockholm:
”Mitt Vadmalssegel och Ekebåt – Det skiljer mig och bispen åt !”
Min farmor, som var prästfru men inte kristen – efter de dikter av Per Lagerkvist hon lämnade efter sig – lät sig begravas i en minneslund, helt utan gravsten. Så kommer jag själv också göra. Inga kristna ska kunna vanhelga min grav, och inga taffliga fornsedare eller andra förbannade nidiningar skall kunna skända den – för de kommer aldrig hitta någon grav att skända – själv har jag då för länge sedan återgått till naturen, och det land för vilket jag levat och älskat.
En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig – såsom havet.
Över hela Ranrike vakar Ran – långt bortom präster och kyrka – för på havet och i dess djup styr andra makter…
Låt dessa präster från Lysekil eller var de nu finns stå kvar på land, tillsammans med alla dem, som hatar och förföljer oss !
De kan stå där och predika, ljuga och snörvla, men själva har vi rott och seglat ut på ett andens hav, där ingen kristen mer kan hinna i fatt oss. Ovanför oss råder Tor, som skickar god vind. På havets yta finns Njord, som är sjöman och fiskare liksom vi. På havsbottnen finns Ägirs stora festsal, och hans maka Ran för oss dit, genom oändliga vattenrymder. Och vi ska äntligen äntligen vara fria, även om andra folkslag eller dessa intoleranta kristna skulle vilja ta vårt land ifrån oss.. Inget varar för evigt, kanske inte ens ett land som funnits i mer än 1000 år.
Jessica Milkéwitz säger till ”Bohuslänningen” att hon söker efter en annan präst som hjälper henne att komma vidare. Hon får naturligtvis fortsätta att vara kristen om hon känner, att detta skulle vara det rätta för henne – men det finns helt andra samfund, helt andra präster att välja mellan.
Bara ett Asatroget samfund i landet kämpar för Hedningars rätt att få egna gravplatser, liksom Humanisterna. Vad somliga kallar oss bakom vår rygg – kanhända av ren avundsjuka, har ni redan fått läsa – men ser ni – vi kan stå för vad vi gör – och vi har också vår rätt att vara fria..
Hedniska Tankar 