Vårblot

När är rätt tid för att fira Vårblot ? (artikel från 30 Mars 2015)

Vårblot enligt Asatron firas inte till påsk, eftersom påsken är en kristen sedvänja, och dessutom en rörlig helg, som nästan ingen människa kan hålla reda på. Inte heller firades det stora Nioårsblotet i Gamla Uppsala på Vårdagjämningen, enligt vad den vanligtvis vederhäftiga sajten ”Arkeologi i Gamla Uppsala” vet att berätta. Man citerar religionshistorikern Andreas Nordberg, som skrivit om den forntida kalendern i ”Jul, disting och förkyrklig tideräkning”. Det enda riktiga, säger han, är att fira på första fullmånen efter Vårdagjämningen, precis som Jul förr i tiden vanligen firades på första fullmånen efter Vintersolståndet.

Att fira Vårblot på påsken är helt och hållet en nutida vana, och inte alls ”sed”. Det är något vi införde för att skilja ut oss ifrån de kristna, och för att medvetet trotsa dem – för så var tanken, på den tiden vi hade ett fungerande Asatrosamfund här i Sverige. Nu finns det dem, som säger att vi hela tiden skall anpassa oss efter kristenheten istället, och till och med ”ha goda relationer” med denna religions allt färre förespråkare. ”Varför det ?” säger jag. Vi är Hedningar – och som Hedning – har jag ingen relation till kristendomen överhuvudtaget – eftersom jag helt tagit avstånd ifrån den. Påstår man sig verkligen följa det ”forna” – ja då är det på första fullmånen efter Vårdagjämningen – dvs Fredag 3 April – som är rätt tid för firandet

Det är DÅ man ska fira, och inte på någon annan tid – i alla fall vad forskning och fakta visar – om man får tro experterna – och det tycket jag för min del har all anledning att göra.

Avslutar detta inlägg med en hälsning från Hedningar och Asatroende i Tyskland – samt en staty av Ask och Embla – det första människoparet, som Tre högmäktiga Gudar skapade…

ostara15

is_36

Det hedniska året enligt Asatron kan liknas vid ett hjul, med åtta ekrar. Vintersolståndet vid Midvinter, och Sommarsolståndet vid Midsommar bildar två motsatta punkter på detta Årshjul. Då – och bara och endast bara då – är rätt tidpunkt för att fira Midvinterblot och Midsommarblot, vad än våra moderna kalendrar säger. På motsvarande sätt förhåller det sig med Vårdagjämningen och Höstdagjämningen, då man firat Vårblot respektive Höstblot. Disablotet (se mina artiklar om detta ämne ovan) faller på första fullmånen i Göje månad, dvs Februari, och följs av Vanadisblotet, som vi alla känner som Valborg i början på Maj – Frejas månad. Alvablotet i November känner de kristna som Allhelgona, och Skördeblotet har firats till ära för olika gudar och gudinnor i olika delar av landet – främst kanske Tor och Frej, om vi utgår från vad som varit det vanliga här i Mellansverige…

Och ni – prata inte så mycket om ”forn sed” ni som ingenting vet, och ingenting kan ! Ni blir själva inte Godar eller Gydjor, därför att ni egenmäktigt, och utan att fråga andra efter Godord (obs att det heter Godord, som i godkänna, godta och godfinna – det heter inte godeord med ett extra inskjutet e, som en del okunniga fåntrattar skriver !)

blot

Ni talar väl ändå Ärans och Hjältarnas språk, för att citera Esaias Tégner, den store skalden ? Och – om ni inte gör det, och om ni ingen hyfs eller bildning har – så kan ni alltid studera denna av wiccaner gjorda bild från USA. Också i keltisk hedendom finns motsvarande årshjul, fast där har de olika festerna vid solstånd och fullmånar helt andra namn, nämligen. Lär er nu detta, och inse grunderna, innan ni går att fira vårblot på fel dag, i fel sällskap, på fel ställe och vid fel tidpunkt – för så bör ni väl inte göra ?

2d77dce8b1ec2e039eb433947f1979d1

Vanadisblot, men inte ”Segerblot” i morgon… (artikel från 29 April 2015)

I morgon står enligt svensk Asatrogen tradition det stora Vanadisblotet, mera känt som Valborg inom det nutida sekulära samhället. Valborgsfesten, eller Walphurgisnacht som den fortfarande kallas i Tyskland, har fullständigt oriktigt anknutits till ett fiktivt katolskt helgon, som skall ha varit en gammal maläten abedissa från Englands 700-tal. Hon har emellertid ingenting alls med Valborgseldarna vid vårens inträde att göra, eftersom det var (och är) en kontinentalgermansk sedvänja av vida äldre ursprung. I bakgrunden till Valborgstraditionerna döljer sig också Brigid, kelternas gamla eldgudinna och Beltane, den keltiska vårfest som markerade början på sommarhalvåret, och som också firats med stora eldar, sång och dans sen urminnes tid.

 laxmi-aftrodit-storDet är Freja, den stora Vanadis vi firar vid Valborg – ingen annan !

Här i Norden har vi alltid talat om Freja, majdrottningen – vars stora tid för året kommer just i Maj – som den viktigaste gudomen just nu – i naturen syns det verkligen tydligt att ”the merry month of May” är Frejas och kärlekens månad, liksom April varit Gerds, eller jordgudinnans – den period då ”jorden reder sig” och vegetationen börjar vakna till liv, medan Maj däremot bjuder på utslagna blommor och frisk grönska…

IMG567LHon kan ändra ålder och utseende efter behag, men är mycket synlig och kan uppenbara sig var som helst såhär års… till och med i landets vanliga dödliga, hedniska döttrar..

Ändå finns det de fåkunniga, främst ”fornsedare”och andra mindre vetande, icke pålästa personer, som har blandat ihop Vanadisblotet och Valborg med det Segerblot, man brukade fira den första sommardagen på Island. Hur kan det komma sig ??

display_1157416-1Brigid, den keltiska eldgudinnan, och Freja – gudinna för kärlek men också för krig – har mycket gemensamt..

Segerblot har alltid firats första fullmånen efter Vårdagjämningen, och har alltså ingenting med Vanadisblotet att göra, eftersom Valborg vanligen minst inträffar 2-3 veckor senare. Visserligen förlägger det Isländska Asatruélagid i år ”Sumardaginn Fyrsta” – som det alltid har hetat på Island till den 23:e april, men det är ett modernt påfund, eftersom Sommarhalvårets början i den gamla Isländska kalendern alltid inträffade mellan 19 – 25 april enligt den moderna Gregorianska kalendern, alltså före valborg men aldrig till den 30 april.

Innan den gamla, Julianska månkalendern avskaffades på Island, låg förstås Segerblotet 13 dagar tidigare ändå, alltså 6 – 12 april, eftersom man vid den gregorianska kalenderns införande på 1700-talet flyttade fram tideräkningen med 13 dagar, för att anpassa sig till solens gång. Det gäller som vanligt att hålla reda på fakta, och kunna sin historia om man alls skall syssla med Hedendom.

I morgon firar vi alltså Vanadisblot, till Frejas ära – men inte Segerblot, eftersom det infaller en hel månad tidigare. Första fullmånen i Maj, förresten – infaller i år den 4:e, men då utspelade sig vanligen i Svea rike något helt annat – som bara vi Asatroende kommer ihåg, och påfallande ofta utövar… Vad skall jag kanske berätta, när det blir så dags men tills vidare – håll reda på tiden, och årstidernas gång, om ni alls skall kalla er hedna eller ludna !!

Ring48Man ska inte blanda ihop Segerblot med Vanadisblot – då råkar ju hela Årshjulet i obalans…

 blotVårblot eller Segerblot på sin rätta plats – Vanadisblot eller Valborg när det är tid för det…

Frösgång och ”Sankt”  Eriks dag… (inlägg från 11 Maj 2015)

Det hedniska årets fester och blot är många, för oss Asatroende inte minst. En fest eller händelse som alltid firats i Norden, men som numera verkar ha blivit helt bortglömd är den Frösgång som av hävd firades den första fullmånen i Maj månad. På grund av att solkalendern – som vi numera använder – och månkalendern – som var mer vanlig under hednisk tid, även om man förstås använde solkalendrar då också – inte överensstämmer, och att vi sedan 1700-talet och framåt rört till tideräkningen ännu mer genom att byta från den Julianska till den Gregorianska kalendern, kan datumet för första fullmånen i Maj variera ganska mycket. I år inföll den till exempel redan den 4 Maj, men nästa år, 2016, kommer den att inträffa först 21 Maj.

tumblr_maf0rwNmE51qer9b0o1_500

Alla seriösa Hedningar och Asatroende är överens om att det är Freja eller Vanadis vi hedrar vid det stora Vanadisblotet eller Valborg. Maj är inte för inte Frejas egen månad, vilket syns i naturen så här års, men för den skull får vi inte glömma bort hennes bror, äringsguden Frej. Frej – eller Yngve-Frej som han också kallats, var Sviagod eller Svearnas speciella gud enligt de isländska sagorna, liksom Oden eller Gautatyr var Götarnas. Behovet av Äring eller årsväxt känner tydligen en hel del av oss inte lika starkt som förr, trots att det fortfarande är en ren överlevnadsfråga. Vi har blivit stadsbor och inte lantbor, och har vant oss vid ett överflöd av mat, som vi kan köpa i butiker. Fram till 1947 var dock vårt Sverige ett land, där mer än 50 % av alla invånare levde på landsbygden, och med mindre än 200 personer på 1 km avstånd ifrån sig – numera har vi blivit så urbaniserade, att mindre än 10 % av befolkningen sedan mer än tjugo år bor utanför alla tätorter, och vi vet knappast längre vad självhushåll och folkförsörjning vill säga… Men i den gamla tidens samhälle, fick alla människor arbeta, och försörja sig själva..

03_120519_STAR

Frösgång kallades den stora fest, när man bar Frejs bild över åkrarna för att välsigna den nya grödan. Den här tiden på året, när fälten i Sydsverige lyser guldgula av raps och oljeväxter, och när den späda grönskan tagit fart efter det att Freja väckt Gerd eller jorden till liv, känner nog var och en av oss ändå att Frej måste hyllas och äras om äringen och därmed vår egen överlevnad under resten av året ska ha en chans. På medeltiden, och efter kristnandet – som inträffade långt efter år 1200 – påstod man plötsligt att det fiktiva ”helgonet” Erik Jedvardsson skulle ha sin helgondag den 18 maj, och i Uppland och Uppsalatrakten bar man så långt fram som på 1600-talets omkring med ”Sankt” Eriks skrin och i flera andra landsändar bar man omkring på ”Sankt” Eriks fana eller standar, liksom man innan burit runt på Frejsbilder.

 

190px-Stockholm_vapen_bra.svg

Nej, någon fiktiv helgonkung från 1100-talet finns inte på Stockholms vapensköld – Det är Herren Frej – alla Svears Gud !!

Men vem var då Erik Jedvardsson ? Han har aldrig någonsin ens blivit saligförklarad av den katolska kyrkan, och någon säker uppgift på när den Erikska ätten, som han tillhörde, ska ha satt honom på tronen finns inte heller. Redan på 1890-talet betvivlade en hel del forskare om Erik ens varit på korståg i Finland, vilket skulle vara den enda orsaken till hans påstådda ”helighet” och inte heller grundade han Stockholms stad, eftersom han dog redan 1160, just den 18 Maj och i Uppsala – och Stockholm som stad betraktat är bevisligen inte äldre än 1250-talet.. Dessutom visade historikern Knut Stjerna att Erik ”den helige” var en i högsta grad ljum kristen, som tillsammans med sin drottning – som bar namnet Kristina, trots att hon knappt var kristen hon heller – drev ut munkarna ur Varnhems kloster i Västergötland, och med all kraft bekrigade Västgötarna istället – han kom nämligen från Östergötland själv, och Upplänningarna – som fortfarande var hedningar till största delen – slog slutligen ihjäl honom, när han stod alldeles norr om Domkyrkan i nuvarande Uppsala, och där skall också en ”helig” källa runnit upp, säger legenden, trots att detaljen med källan på Uppsalaåsen – som fanns även långt tidigare – är falsk, liksom de flesta helgonlegender.

normal__DSC5472_1436”Sankt” Eriks skrin i Uppsala Domkyrka pryds ännu med sädesax, liksom Frejs bilder var prydda en gång…

Flera påstådda ”underverk” som att människor återfick synen, eller hälsan, när ”Sankt” Eriks skrin bars förbi, påstods också om Frejsbilderna enligt Gunnar Helmings Saga och flera andra sena isländska uppteckningar. Förra året, 2014, öppnade man skrinet igen för att DNA undersöka innehållet. Sedan dess har inget om de eventuella resultaten publicerats i svenska media. Ett kranium, som förvaras i skrinet, tillsammans med vad som påstås vara Erik Jedvardssons kungakrona – kronor såg ut som enkla ringar, eller den gamla Langobardiska Järnkronan, långt fram på 1200-talet – det var först på 1300-talet som de började få ”taggar” kommer bevisligen från en man som halshuggits med svärd, och som grovt räknat kan vara från 1150 ungefär, men ”helig” var Erik Jedvardsson verkligen inte..

St_Erik_relik_krona_400

Snarare var kungen bara det sista utskottet på en lokal tradition i Svea Rike – själva namnet Erik, den ensamt mäktige, har använts också som ett namn eller Heite för Frej. Hela den katolska traditionen med Gångedagarna, som man kallade tiden kring Eriksdagen, går tillbaka på den tradition, då Frejs bild kördes runt i vagn; och guden tänktes besöka människorna. Gunnar Helmings Saga handlar om hur en norsk mördare, som är kristen, flyr till Sverige och Sveariket, där Frejs bild om våren körs omkring i en vagn. Frejs makt är så stor, att hans gudabild av trä både kan tala och äta, står det i sagan, men de kristna skyller som vanligt allt på djävulen, och Gunnar tar trägudens plats och har samlag med Frejskonan, en Gydja som tagit Gerds plats i vagnen. Sagan är otroligt fördomsfull och hatisk emot svenskarna, och enligt flera analyser som gjorts på senare år bygger den på äkta hedniskt kult, som nedvärderats och svärtats ned av de kristna. Se detta exempel från Danmark !

imageGenerator”Årsäll och Vänsäll är Yngve Frej” heter det

Den verkliga Frejskulten, eller historien om hur Frej ger bort sitt svärd för Gerd, jordgudinnans skull, och hur de två slutligen firar sitt stora bröllop vid Midsommar, är alltför lång för att berättas här, men ”Frejsgången” eller Frejs besök på jorden hos sitt folk är bara ett exempel på de kultdramer och riter, som utspelades så här års. Ett annat är ”Majgrevens” strid med Vintern, en ursprungligen kontinental-germansk sedvänja, som redan Olaus Magnus i sitt 1500-tal helt korrekt noterade som inhemsk här uppe hos oss..

valborg-ny-1-olaus-magnus177

”Majgreve” festen, då Frej själv, smyckad med en krans av björklöv och gröna blad red som till tornerspel emot vintern, och alltid vann – för vårens makter segrar alltid ! – har också samband med segerblotet och Valborg, som jag redan berättat om. De två festerna ska inte blandas samman, eftersom de var helt olika saker med olika innebörd. Vid Ragnarök tänkte man sig att Frej och Surt, hettans vulkaniske eldgud från södern, skulle drabba samman – och Frej skulle då vara beväpnad endast med ett hjorthorn, eftersom han gav bort ”Gambanteinn” eller Glädje-tenen (för så hette hans svärd) enbart för Gerds skull. Vad ”Frejs svärd” i själva verket är för något, förstår de som är vuxna och kloka nog, men att kärleken till människorna och till Jorden, till sist blev Frejs fall, är förstås mycket symboliskt…

The Norse God Freyr rides upon Gullinbursti, the golden boar, into battle at Ragnarok, but behind him approaches his doom, Surt the mighty giant king of Muspelheim, the land of fire.

Frejs kamp emot Surt vid Ragnarök, som den hedniske konstnären Sam Flegal tänkte sig det hela år 2014

”Vem älskar Yngve Frej” frågade den svenske författaren Slas, eller Stig Claesson i sin kända roman från 1968, som också blev en film. Sanningen är förstås, att det finns många som ännu älskar honom. Min gode vän musikern Johan Svärdshammar gör det till exempel, och de som räknar sig som Frejs män – Fredens och den Goda Odlingens representanter – har aldrig lämnat oss.

Vilhelm Moberg, till exempel, den självlärde bondsonen från Småland som blev historiker och skrev ”Från Oden till Engelbrekt” skrev år 1946 ”Gudens Hustru – En kultkomedi i sju akter” som en modern hednisk teaterpjäs, byggd direkt på de gamla kultdramerna, och prisar Frej med följande ord:

”Lyss! Lyss nu noga!
Om våren stiger han med stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar, hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen. Så går sommarn. Han sjunker och krymper och kallnar.  Hösten kläds naken i frost, hans mark hårdnar och hans åker kallnar. Och alla strömmar stannar. Då är han borta.

Och borta är det stora ljuset. Det begynner sin kringfärd under jorden. Den färden räcker tusende raster genom mörka natten, den räcker från västan ända till östan. Men när det stora ljuset hunnit fram så där till östanom, då stiger han åter upp i sin härlighet. Han växer och värmer och glänser, och han kommer åter till oss i sin ungdom. Så är hans kringfärd, den strålandes ! — — Och så är det med mannens älskog !

Moberg förstod alldeles initutivt, att Frej, Solen och Frejs tjänare Skirner, är ett och samma. Han skrev också texten ”Svensk Strävan” under samma tid – en sammanfattning av allt det, som Frej, Hedendomen och Sverige står för.

freyr_by_darantha-d7a5neb freys_sword

Även i andra länder – exempelvis USA – är Frej flitigt dyrkad, också i våra dagar. Inte bara den växande säden och grödan, utan också guld, honung och därmed öl och mjöd – som hans tjänare Byggve bereder – räknas där till Frejs gåvor till oss alla, och man påminner sig att om bina försvann från jorden, vore det också ute med åkerbruket; och att vi människor har mycket att vinna, om vi följer Frejs principer, och vad berättelserna om Frej, den givmilde äringsguden och fruktbarhetens fader, egentligen handlar om. Här är ett exempel på en hednisk webbsida, som omtalar hur vi bäst kan hedra Frej, och hur vi alla sannerligen bör blota till honom !

Också bland hedningar i Tyskland är Frej mycket hedrad, liksom i Danmark, har jag fått veta – men så står det också i Eddan att ”Frej var bland ö-Danerna först sedd” och en del har velat sätta honom i samband med det flacka, sandiga kustlandskapet och sparrisen, som gror flitigt i Danmark och Tyskland så här års.

In einem Folientunnel auf dem Spargelhof Gehrer in Durmersheim (Kreis Rastatt) wird am Donnerstag (26.03.2009) badischer Spargel gestochen. Der Kälte zum Trotz wird in Baden schon der erste Spargel verkauft. Zwar gibt es noch wenige der bleichen Stängel und sehr teuer sind sie auch. Derzeit kostet Spargel laut der Obst-und Gemüse-Absatzgenossenschaft Nordbaden (OGA/Bruchsal) zwischen 12 und 17 Euro pro Kilo. In der normalen Saison - von Ende April bis traditionell zum 24. Juni - ist er für fünf bis acht Euro zu haben. Foto: Uli Deck dpa/lsw +++(c) dpa - Report+++

Påminner dessa spirande knoppar inte om något ? Och vad visar Ing-runan ??

fotografie-im-spargelfeld-c65dfb01-297c-47cf-a92c-61cc103910a9

Denna tyska kvinna tycks plötsligt ha blivit inspirerad till ja – vadå ? ”Och Frej var alltid av kvinnor älskad” säger skrifterna (det heter ju Sparris-Säng – undras just varför ?)

Jag trotsade NÖJESFÖRBUDET under Långfredagen – samt Annandag Pisk – förlåt Påsk… (text från 30 Mars 2016)

Mitt Hedniska skrivande når ständigt nya höjder. Nu har jag också fått fin draghjälp på denna sajt via Humanistbloggen och Patrik Lindenfors, som uppskattade mitt senaste inlägg om Påsken, Ostara och Freja, och hur oändligt mycket bättre och tolerantare Freja är jämfört med han den där ni vet, som dog för tvåtusen år sedan under skamliga omständigheter och som lär kallas för Krystis Jesus eller något sånt krystat. Polyteism, har Lindenfors insett, är antagligen vägen, för Polyteismen leder alltid till ett tolerantare, öppnare och liberalare samhälle. I och för sig finns det alltid de, som säger att alla religioner är av ondo, och att även Polyteismen skulle kunna utvecklas till någonting dåligt eller intolerant.

Man skulle förmodligen kunna förgifta sig själv med senap till påsk-supén också, ifall man bara svalde åtta kilo senap på en enda gång – tillräckliga mängder Lewisit eller senapsgas hade då konsumerats, och visst – allt skulle kunna vara fraligt – men varför förneka kärleken och Freja genom allt detta ”skulle kunna” ?

Se på Indien ! I Indien har man praktiserat Hinduism i minst 5000 år, men trots detta har inga mer frekventa förföljelser av oliktänkande utbrutit. Lika lite av den varan ser man i det Polyteistiska Japan, där Shinto och Buddhism råder, och där man aldrig någonsin accepterat kristendomen, – Japan förblir ett högteknologiskt land utan någon större invandring, och lever vidare i bästa välmåga, trots en liten, av Västerlandet inspirerad Imperialistisk fas av Stats-Shinto – som tog slut för över 70 år sedan, och som de flesta Japaner nuförtiden bara ser som en parantes i mer än 6000 år av gemensam, Polyteistisk språklig och kulturell enhet. (Vill ni veta mer om Shinto, läs vidare här)

a5916e332acc9278000cda1a5b47fc2fHell Freja ! I krig och Kärlek är allt tillåtet, och ingenting förbjudet !

Och apropos det här med Statsreligioner, ni vet – samt vårt mossiga gamla fossil till före detta STASI-agent som nu är Ärkebiskop – blir någon egentligen glad av hennes närvaro, andligen eller kroppsligen – så rapporterade media i helgen om hur alltmer högljudda och renodlat aggressiva kristna fanatiker dragit sina traditionella tortyrinstrument och motbjudande döds-symboler genom Stockholms gator...

korsvandringLångfredag i Stockholm 2016: Medeltida fasoner: Intoleranta kristna släpar runt på stora kors och kräver Nöjesförbud – stängda biografer, teatrar och ingen glädje eller dans bara därför att deras egen synnerligen motbjudande ”gud” ska få höras och synas… Hur kan man ens tillåta, att FARLIGA DÅRAR som dessa får agera GLÄDJEDÖDARE i ett fritt och öppet samhälle – och förstöra för alla oss andra ??

Jämför detta med Frejas kärlek…

Vem tror ni vinner i längden ??

Visste ni förresten att det rådde Officiellt Nöjesförbud på Långfredagarna i Sverige ända fram till 1969 ? – Jo, så var det faktiskt. Det här var i min tidiga barndom, och det var som att växa upp i Mullornas Iran, ungefär. Alla teatrar måste vara stängda – för dessa kristnas skull. Inga biografer fick ha öppet. Inga restauranger fick heller ha öppet, inte ens till lunch. Människorna måste sitta inomhus, och ingen fick gå ut. Ingen dans, absolut ingen sång och skratt. Privata radiostationer var inte tillåtna i Socialdemokratins och den gamla kristna ”broderskapsrörelsens” Sverige – för så var det på 1960-talet. Numera är samma rörelse – som liknar organisationer typ ”Det Islamska Brödraskapet” ni vet omdöpt till ”Tro & Solidaritet” men den representerar bara samma gamla skit, samma gamla intolerans och hat i ny och gladare förpackning – som egentligen inte gör någon människa glad.

Också Kommunism och Kristendom har mycket gemensamt. Kommunismen tror på en enda, allsmäktig klass och ett allsmäktigt parti, som ska behärska alla, överallt. De kristna tror på en allsmäktig gud – och samma politiska och andliga förtryckskillnaden är egentligen hårfin...

a6ea12518e6f7a7f3876bdc63df6b61eNej – tacka vet vi Freja – vad gäller ”hårfinhet”

Och på Åland – mycket nära Sverige – avskaffades det kristna Nöjesförbudet faktiskt först 1 juli år 2010 – alltså för mindre än sex år sedan.

 Längre bort har vi inte till länder som Irak, eller Intoleransens och Mullornas Iran. Och nu vill dessa kristna fanatiker införa alltihop om igen – med sina medeltida fasoner om att kvinnor inte får gå barhuvade, att alla måste klä sig i svart – bara kristna program på TV, hela Påskhelgen igenom – och bara ”Mozarts Requiem” för Frimurare och annan kristen sorgemusik i radio – allt för dessa jesus-tokars skull…

Ja – så var det när jag växte upp – och nu vill dessa Statskyrkliga fanatiker, som inte kan förstå att tiden runnit ifrån dem och att vårt samhälle är annorlunda och öppnare nu återinföra allt sitt medeltida trams igen.

Långfredagen i år var även VÅRFRUDAGEN – en kristen fest som firas till minne av Jungfru Marias högst eventuella sk ”Bebådelse” – men i svensk folktro har ”VÅRFRUN” hela tiden varit någon helt annan…

2007-may-14-virgin-mary-mothers-dayTänk om ”jesus” i själva verket var en enda stor OLYCKA… ”Jungfru Maria var helig och KÅT – Rullan går, Rullan går ! – Knulla det gjorde hon, så fort hon kom åt – Rullan går, Rullan går ! Hon sprang med den ene, Hon sprang med den andre – och ALLTIHOP SKYLLDE HON PÅ ”DEN HELIGE ANDE” (Ur en gammal svensk folkvisa)

Ursprungligen – sägs det – var det ingen annan än FREJA som var Vårfrun, Vana-disen, Valborg eller själva vårens gudinna – och den kristna ”vafferdagen” blev också missuppfattat som ”Våffeldagen” då man fick äta våfflor – vilket kanske är ett nöje i sig, och därmed strider emot själva nöjes-förbudet på denna dag

v_fflor-2011

Om vi förvandlar våfflorna till en pizza, och därtill lägger att jag förstås även begick hädelse under Annandagen, beskriver detta perfekt min egen påsk. Dessutom re-kreerade jag själva Påskens väsen eller Ostara, Vårfrun med ett foto, för vilket en god väninna stod för den artistiska utformningen, men det är förstås en annan historia….

12891510_1025107177536368_7346763213082942618_o

Mera om Ostara eller Eostre (inlägg från 24 Mars 2016)

Påskens hedniska ursprung är väl känt sedan länge, och har uppmärksammats av en del skribenter på nätet igår. Under gårdagen hade även Jordgudinnan Gerd namnsdag, vilket åtminstone en av mina vänner i den svenska, Asatrogna bloggosfären noterade.

IMG_1896.retuschGerd som jag skildrade henne 2013

Allehanda hyllningar till Gerd och Ostara har influtit från alla möjliga håll, och överallt bedyrar hedningar i Europa och Världen att de vänder sig bort från kristus och kristendomen, och åter till den gröna jorden. Monoteism och liknande villoläror kommer nog en dag att försvinna från vår planet, och till dess kan vi bara vänta och hoppas. Eller, för att citera en annan skribent:

As we throw off the heavy cloaks of winter literally and figuratively, we also lighten our burdens in Spring. Dance, sing, express joy; those are attributes of Spring’s gift. Plant, sow and later reap the harvest of what you initiate. Learn about plant medicine especially the flowers that abound.

Surround yourself in light colors. Extract the essences of the flowers in oils, tinctures, ointments and fragrances. Focus on transformation throwing off beliefs that no longer serve you and embracing what new is being offered. Honor births in the animal kingdom and new human births.  Rejoice in the return of Light.  Be renewed.  Go into the dawn of the first day of Spring and release bright petals of flowers to remember me in rituals of gratitude.”

As the Equinox energies unfold, spend a few moments in nature and drink in her beauty. Turn to the East and invite Ostara to be your inner guide for the day. Choose rebirth.

Skulle man fråga svenska barn av idag vem som är påskens viktigaste gestalt och huvudfigur, skulle de nog allesammans spontant svara ”Påskharen !” istället för jesus, eller för den delen Gerd. Denna hare har också sina tillbedjare, här och var.

4da7a5a1e34215d3edb294c25ddbe60838adfdca56f48fcc54dbb8186d37508a_1Hare bra !

För alla de som nu betvivlat Eostre, eller Ostaras mytologiska existens, skriver en för mig okänd engelsman idag en lång krönika på nätet. Redan det faktum att Påsk fortfarande kallas Easter på engelska och Ostern på Tyska borde understryka hur viktig hon måste ha varit, skriver han. Inte bara den engelske munken Beda Venerabilis sparsamma uppgifter kan åberopas som tecken på hennes verkliga identitet, för firandet av våren eller Eostra var uppenbarligen något mycket större.

Then as now, Eostur was an event. Even if Eostur was named for Eostre the Goddess, we have to approach it as a calendrical occasion worthy of study in its own right and not simply as a reminder that we once honoured pagan deities in this country. Furthermore, Eostur was evidently an event of such importance that following Christianization, the English people considered Eostur to be an ongoing (if altered) event, rather than an event that had been abolished and replaced with a new one.

Eostra var alltså en händelse, ett firande, en festival – och vilken tidpunkt kunde väl vara bättre vald än just vårdagjämningen – av skäl som torde vara uppenbara (se gårdagens inlägg). Vårdagjämningen var lätt att bestämma astronomiskt, den inföll på samma dag år efter år, och även om våren förstås kunde vara tidig eller sen vad väderleken angick, så kunde man i alla fall såhär års glädja sig åt att en ny vår och en ny vegetationsperiod var i antågande.

 

Vanadisblotet närmar sig (inlägg från 21 April 2016)

Låt oss nu tala om något bra mycket trevligare.

Vem är Valborg, som vi firar den 30 april varje år ? De kristna tramsar och jamsar om ett påståt tyskt medeltida martyrhelgon, vars existens aldrig bevisats och som skulle heta ”den heliga Walburga” eller något ditåt, men på samma sätt som Sankt Erik egentligen var Frej, och Tor senare förvandlades till Sankt Olof – med yxan som symbol istället för hammaren, och Oden blev Sankt Jakob eller Sankt Ibb, som man säger på Ven och i Skåne-Danmark – Oden är ju en spjutbeväpnad givmild ryttare på en häst, och så avbildas Sankt Martin också – så är det ganska klart att Valborg och Valkyriornas och Disernas stora Drottning, den gudomliga Freja, ouppnåelig i sin strålande skönhet, hon som också kallas Vana-disen eller Vanernas Dis är den stora makt vi firar såhär års.

Valborg inleder inte för inte maj månad, som också intimt kommit att förknippas med just Freja. Över hela Europa är man av samma åsikt, och till och med så långt söderut som i Spanien, tänker man i år som alla år arrangera ett Vanadisblot.

freya

 

Valborg eller Vanadisblotet skall på intet sätt blandas ihop med Segerblotet, som vanligen hålls första fullmånen i April, och som är en helt annan sedvänja. ”fornsedare” och därmed likställda kan oftast inte skilja på det här, och eftersom de aldrig haft någon riktig kalender förstår de inte att man måste rätta sig efter solen och månen, liksom själva årstidernas gång om man vill följa vad som är naturligt, riktigt och sannt i den här världen. Segerblotet har alltid firats den första fullmånen i April, vilket i år betyder 15 april, den dag som var ”Sumardag” eller första året på sommarhalvåret enligt den gamla isländska kalendern, och har därför ingenting med valborg att göra. I mitten av april är det för det mesta fortfarande ”aprilväder” i större delen av norden, och på island hade vanligen inte all snö smält bort ännu vid denna tidpunkt – men inledningen på maj markerade det gröna gräsets och växternas ankomst – och det är – som vi alla vet – inledningen till en helt annan årstid.

Rätt tid – Rätt plats – Rätt utrustning ! Bara så och endast så kan ett värdigt blot firas..

image

NEJ, vi tänker inte ställa till med någon ”Handfästning” på ”Påskblotet”… (inlägg från 23 februari 2017)

Som alla vet är Påsken en kristen högtid, med ett ursprung i judendomens ”Pesach”, villket tydligen skall betyda uttåg eller förbigång, och Påsken har inte ett dugg med Vårens intåg att göra, eftersom den enligt de kristna skall firas pga någotslags påhittad ideal-människas eller sk ”frälsares” dödsdag – som då – enligt dessa underliga kristna människor – ska infallla på OLIKA dagar varje år – vilket är fullständigt löjligt, ja mer än lovligt absurt. Detta bara sagt sådär i förbigående. Själv är jag som bekant Asatroende och Hedning, så jag firar ingen Påsk. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att fira ett Vårblot, eller ett ”Segerblot” somm en del svårt förvirrade personer nu anser att det ska heta, sådär helt rakt ut i luften, utan varesig tradition, rim och reson eller ens några källor att peka på. Mer om blot kan ni också läsa på länken här, om ni inte vill läsa vad jag skrivit om just Vårblotet under rubrikerna ovan.

För övrigt är jag också en vän av att genomföra saker på sin rätta tid och på sin rätta plats, utan groteska sammanblandningar och annan ”multikulturalism”, påstådd ”forn sed” och annat i den stilen

easter-bunny-crucifixion-56019Har’e Vare någe ”Påskblot” än då, och hur kan någon känna sig ”frälst” av den smörjan… ?

Själv måste jag säga att det ”Påskblot” som en del avsigkomna New Age-människor fortfarande lär fira uppe vid Uppsala Högar varje år inte lockar mig alls. På den tiden vi hade ett fungerande Asatrosamfund här i Sverige – 1990-talet – fanns det en ganska klok karl vid namn Carl Johan Rehbinder, som ville ”ockupera” Påsken i Uppsala, som en folklig protest-aktion emot den kristna kyrkan. För egen del tyckte jag att det var en mycket förnuftig idé, som jag kunde ställa mig bakom på den tiden, eftersom jag inte visste vilket slags personer som blev inblandade i det hela senare. Egentligen har jag alltid varit en obotlig optimist, eftersom jag alltid tror på det bästa hos människor – utom i det fall då motsatsen klart bevisats, och så är det ibland.

ostara28Nej – vi Hedningar firar NATURENS återuppståndelse och inga falska ”kristusar” uppspikade och ihjältorterade på stora träkors…

Men – vad viktigare är – ett begrepp som ”Påskblot” är en fullständig spårklig horrör, en falsk tradition och inte alls någon ”forn sed” eftersom den bara funnits inom en tjugoårsperiod, och helt verkar ha upphört med det här året, vilket nog är det bästa för Gamla Uppsalas del. Begreppet ”påskblot” har heller ingenting med Asatro att göra, eller historiska traditioner, utan är bara ett new age påhitt, som känns väldigt fånigt egentligen.

bjorn_kenneth_johansson1189Minsta björn kan ju förstå vad det hela handlar om….

bear

Om vi hedningar alls ska fira något såhär på våren, så är det naturens återuppståndelse, och inte återuppståndelsen av någon fiktiv jesus kristus. Möjligen kunde vi också fira Ostara, eller Ostern, som Påsk fortfarande heter på tyska, efter en kontinentalgermansk gudinna med det namnet, som haft med ägg, fruktbarhet och harar att göra, men det är också allt. Se mina artiklar om ämnet från tidigare år. I år lär det också i media ha konstaterats, att just vi Nordbor äter ägg tilll Påsken, vilket faktiskt inte alls ingår i påsktraditionerna eller påskbordet någon annanstans i Europa eller Världen. Det är bara i Ryssland eller Slaviska länder, samt de brittiska öarna som man associerar ägg till begreppet Påsk, och detta kan inte bero på någon naturlig faktor som exempelvis hönsrasers utbredning eller klimatzoner, för hönsen värper lika bra i sydeuropa och i mellaneuropa också. Saken beror kanske på något vida viktigare, som man måste ha klart för sig – nämligen det här med Nordiskt kulturellt inflytande… Å andra sidan har äggen också varit viktiga i Persernas Zoroastriska tradition, samt flera andra hedniska kulturer. Ägg till Påsk är och förblir en hednisk vana…

eggsukraine

Redan på Ruriks tid fanns målade ägg i Ukraina och Norden – och inget Kiev Rus utan Nordiska Hedningar !

16832114_10212567349641323_1850618156991276150_n

Missuppfattningarna och förvanskningarna av vad Asatron verkligen handlar om, är tyvärr ganska många nuförtiden. ”Fornsederiet” och dess fåtaliga anhängare, har förstört oerhört mycket för oss, liksom New Age-flummarna. En vida spridd missuppfattning, som ofta förekommer såhär års är den om det engelska ordet ”handfasting” som många helt felaktigt tror ska ha med Vikingatidens nordiska bröllopsritualer att göra… man direktöversätter det tilll ”Handfästning” – en historisk term på svenska, som har med de Nordiska Kungarnas Konungaförsäkran eller Diplomatiska avtal att göra (”Handfästningen i Kalmar 1483” till exempel) fastän bruket var en Vikingatida handelsterm – man brukade bekräfta köpeavtal genom att skaka hand – och så gör vi ju än idag när vi hälsar.

Nu blandar New Age-människorna ihop det här med någotslags keltisk, förkristen bondage-ritual, som lär ha förekommit på de brittiska öarna och som kanske kan vara kul för de unga par som har en kraftigt avvikande läggning, eller annars är lagda ”åt det hållet”. Bland annat tror de sig då kunna ”leka Vikingabröllop” just vid Uppsala Högar om våren, och en del mindre seriösa personer lär till och med ut att det skulle ha gått till såhär, vilket är rent nys och ”hitte-på” eftersom inte en enda autentisk källa från Norden eller Nordeuropa – utom det keltiska britannien nämner en sådan rit.

1a0948ebdf505923f8bb65bc8dc9660cFria män och kvinnor ansåg det under sin värdighet att behandlas såhär. Om du inte ska ha en kvinna eller man till ”säng-träl” eller med andra ord sex-slav, ska du inte komma dragandes med massa bojor och rep… sådant har inte på ett värdigt bröllop att göra..

Våra förfäder ansåg det som ovärdigt och groteskt att låta fria män och kvinnor bindas med rep som boskap eller krigsfångar. I den Nordiska Vigseln, som den verkligen gick till, ingick en Vighammare (som skulle placeras i brudens knä med skaftet uppåt, det vet vi bland annat från Eddan och Thrymskvida) och man fick givetvis inte gifta sig utan vittnen, eller bära sig åt hursomhelst. I den svenska lagboken ingick fram till 2009 en äktenskapsbalk, som fastslog att äktenskapet ska ske mellan en man och en kvinna, inte mellan fler än två personer, och alltså inte mellan man och man eller kvinna och kvinna heller, även om det nu ändrats på sista tiden. Äktenskapsbalken står fortfarande allra först i vår lag, förutom själva grundlagarna och domarreglerna, och så var det också i alla de gamla nordiska lagarna, inklusive våra landskapslagar.

Dessvärre finns nu en massa oseriösa grupper som förvrider allt det här, och som till och med påstår att ”handfasting” enligt keltiskt sed skulle vara ”juridiskt bindande” i Sverige, fast det är lögn. Enligt Äktenskapsbalken, 1987:830, så är det bara Länsstyrelsen som kan ge vissa personer vigselrätt, och det var tidigare Lagfaren Domare, alltså Lagman eller Rådman, samt möjligen Kommunalordförande.

Numera bestämmer Kammarkollegiet vilka samfund som alls kan viga, och diverse wiccaner osv har alltså inte alls vigselrätt, och de samfund som klart missköter sig eller bryter emot lagen kan också förlora vigselrätten, vilket är viktigt att komma ihåg. Många unga par vilseleds av felaktiga påståenden, därför att de tror på ”fornsedarnas” lögner – en person i Dalsland benämnd Markus ”Räv” (eller om det nu är ”Röv”) Skogsberg har till exempel på ett visst samfunds hemsida utropat att han är för månggifte, och påstår – absurt nog och utan sakargument, att detta skulle ”stå i samklang med forn sed”, fast det väl snarare är en muslimsk sedvänja, liksom barnäktenskap…

eldens_elementGiftemål är en högst allvarlig sak och inget man ska fuska bort, eller göra till ”lajv” eller ”lattjande”

För det första bryter han då direkt emot den svenska lagen, eftersom det är förbjudet enligt 2 Kap 4§.  Andra ”fornsedare” har på sociala media propagerat för giftemål mellan människor och hundar, och andra saker i samma stil. Sådant är inte och har aldrig varit ”forn sed”, utan kallades förut tidelag och bestraffades med döden, eller med Dalalagens ord att vederbörande skulle bli ”mat för sjö och strand” eller med andra ord helt sonika slogs ihjäl på bara gärning, och lämnades vid stranden för att ruttna obegravd.

pix-bsctyqGift – ja – det går lätt att gifta sig, men se upp så att det inte förgiftar hela livet…

Det finns inga som helst bevis för att månggifte någonsin varit praktiserat i Nordisk tradition. Visserligen fanns det frillor, eller med andra ord ”bihustrur” – en man som var tillräckligt rik kunde ta flera ogifta kvinnor till sig, och lova att hålla dem med mat och all försörjning mot att de arbetade på hans gård, till exempel – och deras barn räknades enligt lag ”automatiskt” som mannens avkomma, som han isåfall också måste försörja för resten av livet, och erkänna som sina egna – men gift var frillan inte, och full arvsrätt hade hon inte heller. Så var dåtidens rättsregler -nuförtiden har vi som bekant andra.

Något som fortfarande gäller, och som alltid gällt är att båda ätterna eller släkterna skulle ha med sig opartiska vittnen, inte bara släktingar, och enligt både Västgötalagarna och den gamla Visigotiska lagen i Spanien var det i lag förbjudet att gifta bort en kvinna mot hennes vilja, till exempel, och hennes far, farbror eller bröder var i lag förbjudna att ”lägga sig i” eller försöka påverka kvinnan på något sätt. Shotgun Weddings” som fortfarande lär förekomma i USA, praktiserades aldrig så länge hedendomen fick råda i Norden, och man hade aldrig någonsin problem med ”hedersmord” (eller snarare ”vanhedrande av den egna ätten” av den typ som förekommer i dagens muslimska Sverige, tex – Glöm aldrig Pela och Fadime – observera vad månggifte ofta leder till, för kvinnornas del, och vad det är för ett förtryck, som dessa ”fornsedare” rakt fram står och förespråkar, helt utan eftertanke eller medvetenhet om problemen )

shotgun-weddingNew Age Wedding or Shotgun wedding ? Personer utan förstånd, bör nog inte vara gifta…

När kristendomen kom, förstördes ett helt folks rättigheter. Kvinnorna förlorade sin arvsrätt, och tvångsäktenskap blev möjligt. Innan dess hade en kvinna bara kunnat förklaras arvlös om hon gifte sig ”under sitt stånd” med en fredlös eller en känd våldsbrottsling, till exempel, eller med en person som var genetiskt olämplig för gifte. Också i dagens Sverige finns direkt förbud i lag mot genetiskt olämpliga giftemål, och det finns också hindersprövningbarn, förståndshandikappade personer eller en person som är påverkad av alkohol eller narkotika kan inte vigas, eftersom personen i så fall inte är vid sina sinnens fulla bruk, och äktenskapet kan i så fall annuleras eller förklaras ogiltigt.

Själv anser jag att en präst faktiskt har en moralisk skyldighet att i-n-t-e viga personer, om han vet eller tydligt ser, att det hela är emot lagen eller inte följer personernas fria vilja. Det borde också gälla alla sorters vigselförrättare, eller vittnen, om de ser, att saker inte gått rätt till, eller råkat ut för ”fornsederi” Jag ska ta ett exempel. En nära släkting till mig var vigselförrättare i egenskap av Lagman och domare – och fram kom en 54-årig svensk kvinna som ville gifta sig med en 25-årig iranier, som hon fått tag på någonstans. Den unge mannen – som var här legalt – kom till vigselrummets tröskel, men se där tog det stopp !

Som en hopp-häst, som ska hoppa över ett hinder stod 25-åringen där, och kastade med huvudet, utan att kunna ta ett enda steg. Den medelålders kvinnan började skrika, skälla och bära sig åt som en sinnesrubbad. Hon krävde att Lagmannen skulle övertala den stackars iraniern, som satt sig ned på en bänk. ”Så tusan jag gör !” utbrast han, helt frankt. ”Jag kan inte döma en man tilll giftemål, när han inte kan eller inte vill förmå sig till det – så gör vi bara inte i vårt land ! Du kan s-j-ä-l-v gå och prata med honom, om du nödvändigtvis måste, men kom inte tillbaka innan ni båda är säkra på saken !”

antal-vigslar-och-skilsmassor-1950-2013

Alla religioner insisterar på att äktenskapet ingås inför gudarna och ska vara för evigt, men i verkligheten varar ett genomsnittligt svenskt äktenskap bara i ca 25 år. Situationen är densamma i de flesta länder.

Så svarar en hederlig människa, för bättre råd än så i den situationen, kan man nog knappast ge. Dessutom säger våra nuvarande lagar i 3 kap 2 § ÄB att ”Den som varken är eller skall vara folkbokförd här i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behörighet ”

ingifte-pDet ska inte gå att ”smyga sig in sängvägen” och på illegal grund använda giftemål för att ta sig in i något land..

Personer, som tagit sig in i Sverige på illegal väg skall alltså inte vigas ihop med svenska män eller kvinnor, och det är varje vigselförrättares direkta skyldighet att tillse, att så aldrig någonsin sker. I alla fall inte om man ska följa vårt rikes lagar, vid straff och vite av att annars mista vigselrätten !

kungenBättre Kungens frilla än gift helt illa ! (gammalt stäv)

Vad Bebådas ? (inlägg från 27 Mars 2017)

Som bekant var det Vårdagjämning den 20 mars, vilket var ett viktigt datum för all Världens Hedningar, inte bara de Asatroende. Och medan vi kunde fira Tranafton den 25 Mars i år – mera om denna folktradition med Hedniskt ursprung lite senare – så har detta blivit en dag för många Vårblot runt om i landet – och det är en betydligt riktigare och mer autentisk, levande tradition än allt tal om ”Påskblot” och ”Vårfrudagar” vilket är ren urartning, och inte har ett enda dugg med Asatron att göra, eftersom Påsken är en kristen fest och Vårfrudagen ett annat namn för Jungfru Maria Bebådelsedag, som nuförtide mest firas av katoliker och andra kristna. Bluffar och simpla bondförsök, som ”fornsederiets” fåtaliga utövare, och deras försök att säga, att ”Vårfrun” skulle vara ett annat namn för Freja, förrycker helt årstidernas gång…

De flesta någotsånär kunniga inom Asatro, och alla dem, som inte famlar i mörkret, vet att det är Gerd, jordgudinnan som vi ska hylla såhär års – inget annat. Frejas årstid infaller vid Vanadisblotet, eller valborg, alltså i början på maj, årets vackraste månad. Mars, som ibland räknas som den första vårmånaden, är en period då ”jorden reder sig” som man säger i Skåne, eller ”för-året” inträffar, alltså en period innan den egentliga äringen eller grönskan sätter igång, och då fröna till årets kommande vår ännu ligger gömda i jorden och väntar. Så har det varit i tusentals år och sedan urminnes tider, och att då – som okunniga amerikaner – blanda in Idun – som vanligen dyrkas i Juletid, eller Diserna (som firas vid Disablotet i Februari) blir helt fel, lika fel som att tillbe Freja i tid och otid – hennes stora tid har inte infallit ännu, och det är först när den skira grönskan kommer och allt är grönt inför sommaren, som hon alls kan tillbes..

Det är Gerd eller Njärd, Nerthus och jorden vi hyllar under denna tid – Inte Freja ! Utesittning på en jordfast sten är också en gammal tradition, såhär års..

Jag vet inte hur många fåniga ”nybörjar-blot” jag varit på, där galna gydjor och fåntrattar till ”fular” – Thular eller Godar vill jag inte kalla dem, utan just ”fular” emedan de fular till och trampar sönder i stort sett varje annars stämningsfull ceremoni de blir satta att anordna – i stort sett rabblar upp en massa gudamakter utan inbördes sammanhang, utan eftertanke och – framförallt – utan logik. Att göra så är inte Asatro det heler, framförallt eftersom man då inte har respekt för årstiderna och tidens gång, och heller inte respekterar sina förfäder, eller det verkligt forna, alltså den levade traditionen

Mycket tankemöda har också – i år som alla år – lagts av klokare och visare Amerikaner på att förklara ursprunget till den mystiska gudinnan ”Ostara” eller Eostre – ursprunget till Engelskans ”Easter” och Tyskans ”Ostern” som nufrötiden båda betyder påsk – och språkhistoriskt kan hennes namn nu härledas till Austri, det gamla ordet för Öster, eller Aurora, soluppgångens gudinna på Latin, hon som heter Iris i de gamla grekernas mytvärld, alltså morgonrådnaden, soluppgången…

I Eddan står att Sif, Tors maka – alltså solgudinnan – är den vackraste av alla gudinnorna, näst Freja. Det är henne alla frostjättar och rimtursar försöker stjäla bort från människorna, och om Aurora eller Soluppgången nu ligger bakom de senare traditionerna om Eostre eller Ostara som vårens gudinna, måste man ju säga att inte bara Persephone eller Gaia, jorden i kvinnlig gestalt, utan också Solen självklart har med vårens ankomst att göra – så ÄR det ju faktiskt, rent meterologiskt, och förmodligen var detta dagsens sanning, hos ALLA indoeuropeiska folkslag.

Förmodligen lär det aldrig gå att bevisa att Beda Venerabilis uppgifter om Eostra eller Ostara var baserade på just Siv eller den kvinnliga solen, men det finns också andra likheter. I Grekland dansade man ”Geranos” eller Tran-dans, ett slags långdans över åkrarna vid vårdagjämningen, och det har man lustigt nog gjort också i Sverige, eftersom Tranafton enligt många lär infalla den 15 Mars eller 25 mars, beroende på vilket landskap eller vilken trakt av Sverige vi är hemma i.

Geranos, eller långdans över åkrarna – ännu osådda – som den dansades på Delos och i Delfi och Eleusis…

Redan Martin P:son Nilsson, som skrev ”Årets Folkliga fester” (1915) kände till kopplingen mellan Geranos och Tranafton – och det gör också Ebbe Schön och andra av våra dagars etnologer, som skrivit mycket om det här. ”Tranan bär ljus i säng” heter det i svensk folktrradition, och så här års ansågs det ha blivit så ljust att alla vinterns sysslor borde upphöra – och man kunde gå och lägga sig medan det ännu var ljust – det är själva urspunget till uttrycket. Tranan räknades som solens och vårens budbärare, och det stämmer också helt och hållet med vad man kan se i naturen, för så fort det blir snöfritt och isfritt, kommer verkligen tranorna i stora skaror till Nordens land…

Tranor vid Hornborgasjön i Västergötland

Antika författare påstod, att det skulle ha utkämpats veritabla ”Geranomachier” eller ”Trankrig” i Hyperboréernas länder, där tranorna ibland blev så talrika, att de hotade att äta upp vårsådden, och att de därför måste bekämpas med kavalleri av dessa nordliga länders invånare. Exakt samma sak skrev Olaus Magnus på 1500-talet i sin ”Historia om de Nordiska Folken” och också han kände till seden att ”springa trana” vilket var populärt redan då…

Märk mannen, som rider på en get, samt tranorna som flyger förbi med ljus i näbben uppe i himlen..

Varför Olaus lät sitt kapitel om Tranor i norden beledsagas av en ryttare på en get, vet ingen (kan det ha saamband med Tors bockar, och därigenom med Siv ?) men att ”springa trana” eller med andra ord springa barfota utomhus, och dela ut ”Tranbrev” som förkunnar vårens och solens återkomst, har varit tradition i många delar av landet. I Skåne ropar tranan ”Tri – tro ! Tri – Tro” och undrar om det går att ”tri” eller träda på snöfri mark, och tron – som i Asatro – är vad hon glatt förkunnar...med höga rop och trumpetstötar.

Inte konstigt att tranan på sina håll ansetts vara helig, och en solens fågel…

”Tranebena” nämns för övrigt som namn på en långbent och slank flicka i Rigsthula,, och därmed är vi kanske inne på Sivs gestalt igen. I Lokasenna skäller Loke ut henne, och anklagar Tors hustru för att ha begått hor med just honom – vilket förmodligen inte är sant alls – så är det ju när Loke talar.. Siv bjuder – snäll och förbindlig, ja strålande som solen Loke en kalk av kallt och klart mjöd, bara han kan säga, att någon av gudarna och gudinnorna är utan fel, vilket i original lyder såhär:

þá gekk Sif fram ok byrlaði Loka í hrímkálki mjöð ok mælti:

53.
”Heill ver þú nú, Loki,
ok tak við hrímkálki
fullum forns mjaðar,
heldr þú hana eina
látir með ása sonum
vammalausa vera.”

Hann tók við horni ok drakk af:

54.
”Ein þú værir,
ef þú svá værir,
vör ok gröm at veri;
einn ek veit,
svá at ek vita þykkjumk,
hór ok af Hlórriða,
ok var þat sá inn lævísi Loki.”

Många översättare – t ex den hemske ”E-mer-i-Thursen” Lönnroth har helt vanställt den här passagen. ”Då gick Sif fram och hälsade Loke med bägaren” bör det stå – att ”byrla” eller ”byr-hlada” som det ursprungligen kan ha hetat är att kredensa någon, att på rituellt vis erbjuda dryck, och det var det ju mest kvinnor – eller valkyriror i Valhall – som gjorde – ”Wassailing” är ett anglosaxiskt uttryck för samma sed, även om den utvecklats åt ett helt annat håll än i det gamla Norden.

Här hälsas med horn !

”Helbrägda blir du nu, Loke; och tag rimkalken, full av det forna mjöd, om blott du låter en enda av Asars söner utan vank och brist vara !”

Så kan strofen översättas. ”Vamm” är ett skällsord för felaktig, tölpig, dum och trög person – en riktig ”Skogsbergare” skulle vi säga.  Loke svarar genom att säga: ”Ensam du är – eftersom bara du är sådan – vrång och grym emot män – Men dock vet jag en, som jag tycker mig veta har begått hor på Hlorride – och det var nog den mångkunnige Loke

Siv skildras mycket riktigt som ofta ensam – Solen är ju ensam på himlen dagtid – och Tor, hennes man, är ofta borta i Öster. Att Hlorride är ett heite eller tillnamn för Tor är välkänt, och ”Hlevis” är här fritt översatt. Observera, att Loke säger att han bara tycker sig veta att han utsatt Siv för hor eller med andra ord en allvarlig kränkning, han erkänner aldrig att han faktiskt gjort det…

De kloka, som känner till myten om hur Loke klippte av Sivs hår, och hur det ersattes med ett nytt hår av renaste guld, förstår genast vad det syftas på här, men för de som inget kan och inget vet, är sådan kunskap gagnlös. Alla förstår, att Siv var oskyldig till vad Loke tadlar henne för – alla utom Carolyne Larrington, en engelsk tolkerska, som menar att Loke aldrig skulle kommit nära Siv om det inte skedde frivilligt, och i en intim situation – fast då läser hon Prosa-Eddan väldigt dåligt – det står att Siv dåsade och sov i sommarhettan, när Loke klippte håret av henne.. Varför just nattens och eldens gud Loke är avundsjuk på Solen, som alla älskar, är heller inte svårt att förstå..

Nej, Siv ”horade” aldrig med Loke – men såhär gick det till.. (illustration från 1894)

Idag hör Siv till de mer bortglömda gudinnorna, och äras väldigt sällan – inte ens på Våren får hon nämnas för vissa – vilket jag tycker är en allvarlig brist. Henrik Andersson i Västergötland – en man som inte är rädd för det erotiska inom Hedendomen och Asatron lika lite som jag själv – har börjat tillbe henne såhär:

Ja, han menar till och med, att det är just i förhållandet till det erotiska, som Polyteismen och därmed Hedendomen skiljer ut sigde som är sken-kristna, snöpta i sin ande och hug och egentligen monoteister kan aldrig förstå detta. Jag själv, som omges av sköna kvinnor också till vardags, har förr om åren porträtterat Siv såhär:

”Det starka är det sköna värt” (citat Esaias Tégner)

Den vackra modellen på bilden fick bära min hästklyvande kastyxa från Gränsfors Bruk (jo, jag har testat på en död häst, och det går faktiskt att klyva hästskallar med den) även om hon året då detta foto togs – 2013 – var väldigt blyg – men jag tänkte mig att Tors hustru så att säga måste ha en del av hans egenskaper. Numera finns hon i Los Angeles, CA, är professionell modell och lyckligt gift – och något ”hor” har sannerligen icke begåtts här, om det är det ni tror, nynazzar, judar, idioter och fornsedare…

Men – Siv har alltid avporträtterats som vacker och blond – det är såhär hon ska se ut – och även om vissa kanske är rädda för populärkultur – det är inte jag – jag anser att det kan bli en utmärkt inkörsport till Asatron av idag (den är icke ”forn” !!) men den gamla historien om Tor, Loke och Siv son Tors hustru har återberättats många gånger genom historien… också av folk som inte ens varit medvetna om vad de återberättar…

Ett sådant exempel finner ni här:

Nancy Sinatra i låten ”Lightning’s Girl” från 1967 kommer faktiskt mycket mycket nära Siv, som hon kan gestaltas – för hör bara:

Stay away from Lightning’s Girl
And this part of town
Stay away from Lightning’s Girl
Or he’ll put you down

Here comes Lightning down the street
While you just stand there talking
If I were you I’d start to move
And tell my story walking
(spoken) About a hundred miles an hour!

Nej, ”Valborg” är inget kristet helgon, och dagen har INGENTING med kristendom att göra (inlägg från 30 april 2017)

Som bekant är det Valborg idag, eller rättare sagt Valborgsmässoafton, eftersom Valborgsdagen – som nästan överallt i Sverige ansetts vara Vårens höjdpunkt, och tiden för det egentliga vårfirandet, ”Majandet” då man ”sätter Maj i vägg” och sjunger Majvisor.  Folklivsforskare som Martin P:son Nilsson och andra pionjärer inom etnologin hittade paralleller till Majandet, eller inbärandet av de gröna kvistarrna hos alla Europas folk, och till och med i den grekiska antiken, då det inte fanns någon kristendom överhuvudtaget.

Och vem är Valborg, eller som det heter på Tyska – Walphurgis ? Hon som borgar för Valen, med andra ord eller Valfrun, Vårfrun – den stora korerskan, Valeburga, Valepurga, Valdis, Vanadis – hennes namn är känt inte bara i Tyskland utan i alla länder med Germanska språk, alltså inte bara de Nordiska språken, utan också Frisiska, Tyska (i alla varianter) och Engelska samt holländska. Överallt tänder man så här års stora eldar till hennes ära, och utser ”May Queens” eller Majdrottningar, vilket också är ett hedniskt bruk från början, som inte alls har med någon krystad kristendom att göra. Jungfru maria har inte ett enda dyft med saken att göra hon heller, för våren är inte steril, den är könlig och sexuell, ingen trist ”jungfrufödsel”.

Freja tar var dag av Valplatsens fallna hälften” står det i Eddan, och hon ensam är Vanernas Dis, själva Vanadisen – Walphurgis. Det är ett namn som inte många kristna begriper idag, men som är helt och hållet hedniskt från början.

De kristna har visserligen hittat på ett fiktivt helgon, en ”sankta Walepurga” som skall ha levat på 700-talet, men vars historiska existens aldrig någonsin bevisats, och fortfarande bara är en from helgonlegend. Hon skulle ha varit syster till en viss Willibald, som i samband med Bonifatius härjningar och plundringståg emot Sachsarna rest från England till Tyskland, och under Bonifatius huggt ned inte bara den heliga eken vid Geismar, utan som alla kristna förstört, mördat, skövlat och bränt och slutligen – när hon blev för gammal för det – slutat sina dagar som abedissa i ett nygrundat kloster i Eichstedt, som man byggt på ännu en skövlad och förstörd hednisk kultplats. De få skriftfragment man tillskriver henne är från 800-talet, dvs långt senare, och hennes ben ska också ha placerats i en klippskreva utanför klostret, när uthungrade människor i närheten mycket riktigt brände det. Hennes ben ruttnade sönder, på det vanliga katolska viset, och från dem sipprade en helig olja, påstås det, men det behöver ingen tro på. Så långt katolikerna, och deras smutslegend.

Valborgsmässoeldarna är däremot mycket äldre, för även om man inte har några beläggg för deras tändande just i Sverige innan 1700-talet, förekom de på kontinental botten långt innan den fiktiva Walepurga ens var påtänkt eller uppfunnen, och varför ett kristet helgon ska gå omkring och bära Frejas eller Vanadis namn kan man ju fundera mycket över, men det här är bara samma tröttsamma ”kristifikation” som när Skade i Skadevi fick bli ”Sankta Elin” av Skövde (ett annat helgon som sannolikt aldrig funnits, och som inte är erkänt av kyrkan ens idag)

Valborg fortsätter att vara en obskyr, endast till hälften känd gestalt, men Freja, majfesten, majdrottningen och majandet känner alla till. På slavisk botten – för Majfirandet är känt även där – heter Majdrottningen ibland ”Kostrubunku” och det är också hon som är huvudpersonen i Igor Stravinskijs ”Våroffer” som väl de flesta bildade människor hört om. De kristna bevisar bara sin egen okunskap genom att dilla och lalla vidare om katolska helgon, och de är utestängda från så mycket skönt och vackert, som den hedniska delen av mänskligheten genast förstår och känner sig hemma med.

Stravinskijs balett har ibland uppförts just under namnet ”Walpurgis” eller Valborg, men i verkligheten skedde inga människo-offer, särskilt inte av slaviska majdrottningar. Vad den slaviska – och baltiska traditionen – som också kopplats till ”Kupala” eller Midsommar – gått ut på, är däremot att kvinnorna som deltog i majfesten anordnar ett gemensamt bad istället, där ”majdrottningen”, ”kostrubunko” eller vad hon nu kan antas heta ska kastas i vattnet, och under fröjdefulla former badas. Jämför med Nerthus, som Tacitus och romarna var så rädda för… Vid Midsommar offrar de ukrainska flickorna Midsommarkransar, liksom vi ibland här även bekransar oss vid Maj, och att de väljer åt sig en man för Midsommarnatten, har jag själv sett, och upplevt…

Maj och Midsommar brukar ofta glida över i varandra, och eftersom vissa inte kan få för mycket av det goda, eller i det här fallet Frejas sällsamma kraft, kan man ju tänka på alla de sk ”Pingstbrudar”, ”Majbrudar” och andra folkliga seder som förekommit ända in till 1800-talets slut eller 1900-talets början i Sverige. Till ”Majbrud” eller Frejas gestalt, nedstigen på jorden och levande bland människorna, skulle man i 1880-talets Skåne ta en kvinna som var ”en rikti Dansekatta” eller med andra ord tillräckligt lätt på foten, och alltid lång, blond och högvuxen, så att hon kunde gestalta Freja eller Vårfrun. ”Den som har stått Majbrud, får heller inte någon brudeskrud” sade man också, och med det menades att den som tagit på sig den utvaldas roll, måste stå vanliga människor och förhållanden fjärran för åtminstone en tid, eftersom hon så att säga närmat sig det gudomliga. Frejas fester var visst inga lössläppta orgier eller något annat, utan högst ordentliga kransagillen, dansfester och våröl för bygemenskapen, och så var det långt fram i tiden…

Till och med min gamla farmor – som blev över 92 år blev utsedd till majbrud i sin ungdom, men slutade som en högst respektabel prästfru, så där ser man…

Ska man ikläda sig Frejas roll och bära Brisinga-men, det stora havssmycket, måste man ha vad som krävs... Det går inte för vem som helst…

Den friska havsbrisens glöd eller men, är förstås solen, som sjunker i havet eller reser sig ur oceanen, precis på samma sätt som planeten Venus eller Mardöll – som är och förblir Frejas stjärna – kan vara Aftonstjärna eller Morgonstjärna, beroende på när man ser den. Men, inte alla kvinnor förmår bära solsmycket. För att komma dit hän måste man ha vad som krävs, och även tänka, tala, gå och handla på rätt sätt – och det är inte alla som kan, särskilt inte dumma, feta och fula amerikanskor, eller andra som missbrukar Frejas heliga namn – vilket man ska akta sig noga för att göra… Många har tänkt sig Brisingamen som gjort av guld eller bärnsten, och det finns absolut inga hinder för att uppfatta smycket så, inte heller Frejas heliga gördel, som hon kan spänna om sig som ett slags styrkebälte, för att öka sin attraktionskraft och sin förmåga till sexualitet månggfaldiga gånger, ungefär som Tors egen Megingjord, som emellertid bara ökar styrkan och de manliga kroppskrafterna.

Allt är inte kärlek, som kallas så, och bara för att vissa figurer går runt och bräker som får om det, blir livet eller Våren inte kärleksfullare eller godare för det. Se på ”fornsedarnas” idiotiska flumsnack, till exempel…

Striden mellan Sommar och Vinter, eller Majgrevens kamp med Vintergreven, en annan främst medeltida sedvänja, har knappast varit så vanlig i vårt land, men vanligare på kontinenten, där redan Frankerna och andra Germaner höll ”Campus Majus” eller stora truppmönstringar och torneringar på just den första maj, då alla vapenföra män skulle inställa sig ”med fulla folkvapen” inklusive tre tolfter pilar och mat för två veckor inför tinget och kungen.  Här syns den äldre Freja, hon som är stridens gudinna lika mycket som kärlekens – och vad en del underhaltiga avhandlingar beträffar, som t ex Gullan Gerwards ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet 1996, ger jag inte mycket för dem, därför att man konsekvent valt bort alla hedniska källor, eller utelämnat allt förkristet material, och sedan försöker bortförklara Majgreven och Majdrottningen som ”gesunkenes kulturgut” i någotslags Kvasi-Marxistisk anda, dvs Vårfesterna skulle vara ett slags parodi – i medeltida gillesform – på adelns tornerspel, intåg i städer och ridderliga ideal överhuvudtage, fast överförda till landsbygden, där de alltså skulle ha hållit sig kvar intill industrialismen… Men till och med i Ryssland, och så även Sovjetunionen, firades Första Maj alltid med enorma militärparader…

Men allt det här smakar dålig vetenskap, för man kan inte bara ”välja bort” källor bara för att de är förkristna, och förekommer över hela Europa gemensamt – och även om Vårfesterna så småningom – under den kristna tiden – fick en delvis annan funktion och nedsjönk till vanliga bykalas, där folk åt, drack och hade roligt av hjärtans lust – så kan Hedendomen aldrig besegras i alla fall. Den uppspirar alltid, som studenternas valborgsfirande eller gräset om våren, och Frejas verkliga budskap är evigt – det handlar om man och kvinna, inte om man och man, eller två kvinnor, som försöker ligga med varandra.

Slutligen borde här sägas något om Frejas Vrede – ett ämne jag har berört förr.

I början av 2000-talet hittades denna figurin i Silver från 800-talet i Tissö, Danmark, och den föreställer mycket riktigt Freja när hon är ordentligt arg, på precis det ställe som nämns i Trymskvida 13, där både Tor (den manliga styrkan) och Loke (den manliga slugheten) blir utkastade ur hennes bostad, och hon skriker, vrålar och sliter sitt hår:

Freja blev så arg, att  solsmycket Brisingamen (som mycket riktigt syns på figurinens bröst) sprang i småbitar, och hon rev sönder sina egna kläder i vreden, och kastade trasorna efter Tor och Loke, som ensam plockade upp de ömkliga resterna, och försökte skapa sig något därav – vilket inte alls lyckades, utan bara blev en hemsk travesti – för han hade inte den rätta förmågan, eller vad som alls krävs för att skapa något vackert. Freja hatar att utnyttjas, på alla sätt, och jag skulle tro att de som nu missbrukar hennes namn till att sälja allehanda varor, såsom Freja Melkesjokolade i Norge, diverse bryggerier, cigarrfabrikanter i Sverige och andra – exempelvis i Berkely, California, USA får akta sig, den dagen Freja slutligen tröttnar på dem, och vänder sitt ansikte ifrån dem för alltid – för sådan är hon nämligen.

Den rasande Freja enligt en tysk illustration från 1800-talet

Man ska inte ta Freja och hennes krafter för givna, ty även om hon förstår skämt och skoj och har en viss humor samt – har jag förstått – till och med medlidande med människorna, så tål hon inte att missbrukas, eller att bli utnyttjad. Där går ändå gränsen, och ifall den gränsen överskrids, så vänder hon på klacken och vänder sig om och går – för alltid ! Detta gäller även var och ens Husfrejor, som ni kanske redan märkt, och redan förstår. Allt tål Freja, Freya, Freyja (upprepa alltid hennes namn, särskilt i sänghalmen !) – till och med att låta sig bindas fast, bli ordentligt piskad och ligga fjättrad i underjorden, glömsk av det faktum att hon faktiskt är Freja – ifall vi får tro Viktor Rydberg, som i ”Fädernas Gudasaga” återgav en av hennes mindre kända myter, inklusive berättelsen om Svipdag eller Od, den man hon överallt sökt men som hon inte funnit, och som hon alltid trånar efter. ”Nicht Menschliches ist mir Fremd” eller ”Inget mänskligt är mig främmande” är också Frejas ordspråk, när det kommer till kärlekens och erotikens område, men att bli utnyttjad, tål hon som sagt inte.

Överskrider man kärlekens gränser, och visar man inte Freja tillbörlig respekt – hon korar valen, det är på hennes och ingen annans villkor som det hela sker – så går hon sin väg, så ÄR det bara – så går det också som det går. Missbruka aldrig aldrig hennes namn, och uppkalla aldrig aldrig barn eller er själva efter henne,  för det kan sluta illa – mycket mycket illa – utan håll er till sanningen, de namn ni verkligen fått, och vad ni egentligen är och heter. Blota aldrig i människoblod till henne, men ära henne med hjärtat istället.

Kom ihåg vad som står att läsa om Ottars blot i Hyndluljöd !

Endast så och bara så blir Freja nöjda med er. Endast så och bara så får Freja inom och utom er verklig tillfredsställelse.

”Frejas tårar av guld, över människornas missbruk och oerhörda dårskap” (Tavla av Gustav Klimt)

Själv åker jag nu iväg någonstans – med två av mina Husfrejorde är ju tolv till antalet, och lika strålande som himlens stjärnor – men sådant är inte till för er, ni oinvigda, ty allt är icke som ni tror, och ni är bara lekmän, där jag är en äkta Gode – och slutar med en vacker sång. För – ska man ta ut svängarna ordentligt, kan man alltid göra som den store skalden Bellman ni vet – han som först av alla på svenska sade ”Jag är en hedning” och rakt fram ”Jag till Fröjas dyrkan går” så att man verkligen förstod vad han menade. Tänk på detta i Valborgs- och Midsommarnatten:

Drick ej mera än du tål – tänk på dina göromål ! – Tänk på din Chloris, där hon ligger, pigger – visar dig sin blomsterskål !

Detta skrev Bellman verkligen i sin 49:e epistel, och alltsammans är alltså dagsens sanning – det har intet med katolska helgon att göra

Var det ”Blomsterskål” eller Picnic Basket eller ”Party Bowl” det hette – ja en del saker har som Freja många namn

Ja, kort sagt – och för att bre på tjockt och fläka på med musik:

Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergeh’n,
die so groß ist und so wunderbar.

Wir haben beide den selben Stern
und dein Schicksal ist auch mein.
Du bist mir fern und doch nicht fern,
denn unsere Seelen sind ein.
Und darum wird einmal ein Wunder geschehen
und ich weiß, dass wir uns wiedersehn…

 

Blot vid Rösa Ring (inlägg från 3 Juni 2017)

Pingst är ingen helg jag firar, eftersom jag är Asatroende. Dessutom ogillar jag starkt kristifierade, krystade och onaturliga konstruktioner som ”påskblot” och andra horrörer i samma stil, men jag visar gärna min samhörighet med makterna och naturen genom att Blota under värdiga och naturliga former, utan blod, skrikande och ”fornsediskt” äckel. Idag kallade Nordiska Asa Samfundet till blot vid Rösa Ring, högt på ett berg vid Mälaren, och jag hörsammade naturligtvis kallelsen, eftersom det här är en plats jag besökt förut och det gäller ett samfund vars ordning och sinne för det naturliga och enkla jag gillar.

 

Den 540 m eller mer långa processionsvägen vid Rösa Ring är känd sedan länge, och går genom vad som idag är en härlig hällmarkstallskog, fram emot kultplatsen – som varit i bruk sedan åtminstone bronsåldern, med dess idag övervuxna och vanvårdade labyrint, som Upplands-Bro kommun inte tagit såvärst väl hand om. Här finns också rester efter ett stort antal gravrösen, och man förstår att de som begravdes här måste varit de allra mest betydelsefulla personerna i den tidiga järnålderns samhälle – förmodligen endast hövdingar, Godar och Gydjor. Längs vägen genom skogen – från vad som tolkats som ett slags ”kapell” eller kulthus -från åttahundratal enligt vad man säger, men vägen är vida äldre och från 500-talet – finns fortfarande synliga stolphål, liknande de enorma stolprader som hittats vid Gamla Uppsala, även om de nu börjar bli övervuxna de med.

Man bygger inte halvkilomterlånga, stensatta avenyer med mer än tre meters bredd utan en tydlig avsikt, och ett tydligt skäl. Dessutom är hela avenyn orienterad så, att sol och måne lär synas vid dess båda motsatta ändar vid ny och nedan, vilket helt säkert är avsiktligt gjort, och ingen tillfällig placering. Om labyrinten på Runsa – också daterad till bronsålder – finns det många fantasifulla teorier, men som Jon Kraft och andra har visat, är den bland de äldsta i hela Mälardalen, och om teorierna om kultiska danser till en Frejas eller jungfrus ära är riktiga, så bör det ha varit vid Midsommar eller kring Valborg de ägt rum, precis här och ingen annanstans. Nedanför berget – från vilket man fortfarande har en god utsikt över Mälaren – även om den börjar växa igen den också – finns inte mindre än 230 forngravar, som klarat sig ända fram till vår tid, och Runsa fortsätter att vara en mäktig och imponerande plats, lika viktig för dagens hedningar som våra förfäder för inte alls så längesedan… Vad är tolv släktled ? Vi svenskar har funnits i vårt land oändligt mycket längre än så, och man får minnas att någon kristendom inte rotade sig här förrän på 1200-talet, för några äldre kyrkor än så har vi knappast – och mot Rösa Ring är de ingenting…

Vi höll ett enkelt och kort blot, om det är och det skall vara. Det värsta jag vet, är föga genomtänkta ceremonier där makterna kallas in lite hur som helst, eller alldeles för långa föreställningar som bara drar ut på tiden, skapar ”tempoförluster” och som gör att åskådare eller deltagare har svårt att hålla kvar det nödvändiga lugnet och stämningen. Drickande ”lag om” i större grupper än tjugo personer fungerar knappast, och av egen erfarenhet vet jag, att den bästa tjänst till Gudarna som kan göras, är den som hålles kort, och inte alltför lång.

Över oss svävade mörka moln, laddade med regn; varslande om kommande skördar. Tor hjälpe – och måtte vårt antal fördubblas innan året är till ända, pereat christo, fiat lux ! En stilla känsla av det som är heligt, ett möte med goda fränder, inför vad som lovar väl inför sommarens tid..

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s