I vilket Allmogen (och Hedniska Tankar) påminner om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (inlägg från 2020-04-30)
Sajten Allmogen – som ägnar sig åt nyare svensk folkkultur – tar idag upp Gunnar Olof Hyltén-Cavallius kända verk ”Wärend och Wirdarna” från 1863-68. Olof Hyltén-Cavallius, som han kallades under livstiden, räddade mycket av minnena av den Asatro som var levande i folkmedvetandet ännu under 1800-talets första hälft, framförallt vad hans småländska hembygd angick, och hans bok finns nu att läsa i E-upplaga. Det är faktiskt en värdefull insats för folkbildningen, som ”Allmogen” gör.
Inglinge Hög i Småland, efter Hyltén Cavallius
Folkslagsbeteckningen ”Wirdar” som namn på Värends ursprungliga invånare används idag inte så ofta, men de minnesgoda kommer kanske ihåg den från Frans G Bengtssons ”Röde Orm” där den flitigt förekommer i beskrivningarna av Skåningars och Smålänningars gränshandel och strider. Inte minst i skildringen av hur Wirdarnas kvinnor tog sig an den från kristendomen helt avfallne Fader Willibald, och gjorde en Frejs gode av honom, är läsvärd.
Hyltén Cavaliius började sina insamlingar av sagor, folkminnen och berättelser redan på 1830-talet, och hade alltså mer än 30 års erfarenhet, när han till slut bestämde sig för att bli etnolog och författare på allvar. En av hans bärande idéer i boken är att Sverige befolkades i flera omgångar, och han lanserar bland annat den något udda teorin att Trollen var minnet av utdöda urinvånare, något han fick från en annan forskare vid namn Sven Nilsson, som skrev en bok med titeln ”Skandinaviska Nordens Ur-invånare” redan 1838-43. Då var antropologin och paleontologin ännu inte upptäckt, och även om man upptäckte de första Neanderthal-fossilen redan på 1850-talet har det senare visat sig, att Hyltén-Cavallius tankar om ett nordiskt urfolk, vars genetiska minnen kanske lever kvar ännu idag, inte var helt fel ändå. Hur underligt det än kan låta, har alla dagens nordeuropéer faktiskt 7-8 % neandertal-DNA i genomsnitt.
Hyltén-Cavallius var sannerligen inte en man som väjde för vilda teorier. 1883, sex år före sin död, gav han Vetenskapsakademin i Stockholm en stor avhandling om Lindormen eller Draken i Småländsk folktro, där han på grundval av ett rikt intervjumaterial hävdade att Lindormen faktiskt fanns, och var en cirka 3-5 meter lång manförsedd giftorm, som faktiskt borde finnas i Sverige – ja han till och med utfäste en belöning på den dåförtiden svindlande summan av 1000 kronor till den som kunde leverera en död eller levande Lindorm till Sunnanvik, den herrgård där han själv var godsägare, men underligt nog hörde ingen av sig.. Ormen kunde inte bara ringla fram som ett hjul, utan också resa sig upp till två meter från backen, och spruta etter och gift över eventuella angripare. Inte mindre än 48 ögonvittnesskildringar lyckades Hultén Cavallius samla in, och det får kanske räknas som en bragd inom kryptozoologin, än idag, även om ingen har observerat Lindormar i Småland de sista 130 åren eller så..
Lindormar finns numera inte, sedan de blivit effektivt bekämpade av skarpskyttar från Kronobergs Regemente..
Men vida mer intressant var som sagt vad Hyltén Cavallius skrev om kvarvarande Odens- och Friggsdyrkan, och hur blot och offer fortfarande försiggick på gamla fornminnesplatser i Småland så sent som kring 1850-talet. Sunnanvik, den herrgård som Olof – som han kallades under livstiden – Hyltén-Cavallius bodde på, finns kvar än idag, och var åtminstone på 1980-talet kvar i samma släkts ägo. Viktigare är också att berätta en smula om hans liv, vilket ”Allmogens” författare glömmer.
Olof Cavallius var prästson, gick i skola i Växjö och blev 21 år gammal filosofie magister i Uppsala. 1839 började han på Kungliga biblioteket i Stockholm, och var nära vän med George Stephens, en engelsk arkeolog och runforskare, som på 1830-talet kommit till Sverige och bland annat roat sig med att översätta ”Frithiofs Saga”. Även om han inte kunde bli hedning under ett artonhundratal, som fortfarande plågades av kristet förtryck, så hade Hyltén-Cavallius onekligen starkt hedniska sympatier, och han hann med att grunda såväl Smålands Museum som Svenska Fornminnesföreningen – fullt seriösa och vetenskapliga verksamheter, som ju finns kvar än idag.
Men inte nog med det. Han lär också ha varit nära vän med Kung Oscar I, som till och med använde honom som spion i Köpenhamn och medlem i Sveriges underrättelsetjänst, ända tills Hyltén-Cavallius köpte Årsta Holmar och Årsta Herrgård utanför Stockholm, där han bodde mellan 1850 och 1857. Vintern samma år drunknade hans son i en isvak mellan Södermalm och Årsta Holmar, och 1856 utsåg Oscar I Hyltén-Cavallius som chef för Kungliga Teatern, som Dramaten då kallades – det lär ha skett med orden ”Min vän ! Jag vill att min vän genast antager den platsen” och Cavallius, som inte alls förstod sig på teater och heller inte hade det minsta fallenhet för yrket, fann sig 38 år gammal tvungen att lyda.
Gudalundar, Blotstenar och stensättningar var fortfarande orörda i 1850-talets Småland
August Blanches kända uttryck ”Det skall fan vara teaterdirektör !” fälldes visserligen tidigare, men Dramaten var ett enda virrvarr av intriger, kungens älskarinna Emilie Högkvist skulle ha de största rollerna, och teatern och dess skådespelerskor höll också på med dold prostitution, och dessutom gick teatern dåligt rent ekonomiskt. Hyltén-Cavallius fick skulden för allt i tidningarna, särskilt Aftonbladet, och nästa Kung – Karl XV – som blev ”Kron-Kalle” med hela svenska folket lär ha sagt att det var ”rent svinaktigt och fördjävligt” hur pressen behandlade Hyltén-Cavallius, men gjorde inte det minsta för att hjälpa honom, för se censur och censurdebatt hade Bernadotterna varit rädda för sedan Karl XIV Johans dagar, då det ju nästan blev revolution i Sverige. Allt detta och mer kan man få lära sig i en bok med titeln ”Smålands Sällsamheter” utgiven av Olle Ekstedt 1987.
Hyltén-Cavallius på äldre dagar
1860 beordrade Kungahuset Hyltén-Cavallius att bli chargé d’affaires i Rio de Janeiro, eftersom Brasilien räknades som en stark ekonomi på den tiden, och förmodligen ett land som skulle kunna ge oss import- och exportmöjligheter. Man nekade honom att ta familjen med sig, och i princip var det en ren landsförvisning som kvällspressen tvingat fram, och till råga på allt slog Hyltén Cavallius benet i en lår med böcker han som bäst höll på att packa inför avresan. Därav fick han ett infekterat och oläkt sår, som skulle plåga honom i resten av livet, och det så svårt att han inte kunde gå utan käppar och kryckor i sin levnads tid – djungelröta och brist på doktorer i Brasilien gjorde förstås inte saken ett dugg bättre.
Men Hyltén-Cavallius dog inte, som hans fiender räknat med. De Sverigefientliga krafter, som var igång redan då triumferade aldrig, och 1867 grundade han som sagt svenska fornminnesföreningen, och slog sig ned i den hembygd man på falsk och orätt grund tvingat honom att lämna. Han byggde ett stort antal vägar och broar genom hela Kronobergs län för egna pengar, och blev ordförande i Kronobergs Läns Hushållningssällskap, medan hans överlevande söner fortsatte inom det militära – vid Kronobergs Regemente, förstås. Jordbruket utvecklades, järnvägar drogs – allt genom hans försorg – och utöver att utveckla en hel landsända i Sverige, var han alltså verksam inom Asatro och fornforskning.
Sunnanå Herrgård, som den ser ut idag
Det berättas, att Hyltén Cavallius som över 70 års ålder kallats till Jäts Tingshus i ännu ett vägförvaltningsärende. Där ställde han sig upp inför rätten, och vägrade att sitta – fastän krokig och böjd, med kryckor och allt – för inför svensk lag, sade han, ska också kungen själv bli stående, sade han. Häradsrätten, bönderna och alla åhörare ska ha ställt sig upp de med och hurrat, för inte kunde de sitta ned, när den främste mannen och Smålänningen bland dem valde att stå, så gammal han var – och folkets kärlek blev hans hedersbevisning.
Åter ett verk av Hyltén-Cavallius – som räddade mycket av den svenska hedendomen…
Om Mörker, Mörksuggor och annat – inlägg från 3 November 2016
Nu är den mörka årstiden inne över Sverige, som flera hedniska skribenter har noterat. Och i media – som DN, SVD och SVT – matas vi ständigt med samma kristna budskap, som likt Mumbo Jumbos afrikanska tomtom-trummor dånar över vårt svenska folk. ”Ni hedningar är onda och dåliga. Ni står i förbund med Mörkrets Makter. Ni är Mörkmän, Mörkerfurstar i sold hos Mörkrets Furste eller själve Djävelen, alltså djävulen själv” osv osv Så sent som i förra veckan försökte DN:s samlade journalistkår ”sälja på” oss alla en fullkomligt sjuk konspirationsteori, i vilket man hävdade att en hemlig sammansvärjning av bloggare i Sverige skulle ”förstöra Sverigebilden” – alltsammans med stöd av rikets fiender och ”onda nazister utomlands” som man skrev. Man påstod till och med, att Utrikesdepartementet skulle ha avslöjat detta. Detta i ett tidevarv när svenskar mördas på IKEA i Västerås, Förorter och bilar brinner, Polisen löser högst 18 % av rikets samlade brottslighet och allt fler och fler människor känner sig otrygga. Vem är det som ansvarar för en krackelerande Sverigebild, frågar jag – är det inte Regeringen Lövén, kanske ? Är då mörker alltid något dåligt ? Vad kommer all denna kristna mörkrädsla och all denna ”moralpanik” ifrån ? Vem som verkligen stöder ”Mörka krafter” i vårt samhälle kan vi diskutera.. Bidrar inte DN:s ständiga vurm för Påvar och Monoteism och vägran att ta upp inhemska eller Polyteistiska religioner till problemet ? Det tror åtminstone jag…
Mörker är bara frånvaro av ljus, precis som döden – aktuell såhär till Alvablot eller Allhelgona – bara är frånvaro av liv. Varken döden eller mörkret är någonting att vara rädd för. En enda intelligent skriven artikel från DN har förmärkts i veckan, rubricerad ”Tillåt dig att även se det mörka” Bakom den står psykologen och filosofen Ulrika Hallgren, som anordnar kurser hos Sensus, en kristen rörelse som behärskas av det gamla (S) mräkta broderskapsförbundet och ultrakonservativ kristen höger typ EFS eller ”Evangeliska Fosterlandsstiftelsen” som de så vackert heter. (Tala om mörka krafter, förresten!)
Men – av och till presenteras också lite vettiga åsikter – för vad sägs om det här ?
Sluta ”gilla läget”. Nu växer det fram en motkultur mot positivt tänkande. Att tillåta oss att tänka negativt kan bland annat göra oss bättre rustade att möta motgångar, menar psykologen och filosofen Ida Hallgren. Det behövs en motpol till samhällets norm om att man ska tänka positivt. Det finns i dag ett krav på att man ska vara så glad och positiv hela tiden, tycker Ida Hallgren, psykolog och doktorand i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet. — — Positivt tänkande som ideologi blev populärt på 1990-talet i USA och var något som även vi svenskar snabbt tog till oss med en flod av bästsäljande självhjälpsböcker, nyandliga guruer, coacher och olika tv-program. — — Ideologin har format vårt samhälle i en era med fenomen som individuell lönesättning och curlingkulturen som gör att människor inte får lära sig hantera problem, menar Ida Hallgren. – Det är en väldigt individualistisk kultur där personen själv hela tiden skuldbeläggs. Är man exempelvis inte tillräckligt positivt inställd på jobbet får man gå en stressbehandlingskurs eller får sparken. Att påtala problem är inte populärt, säger Ida Hallgren. — – Pessimister har en mer realistisk verklighetssyn, men de som försökte dra i nödbromsen inför finanskraschen tystades ner. – Det positiva tänkande föddes ur nytänkarrörelsen (kalvinismen) men har övergått till de stora frikyrkorna i USA som har blivit mer av affärsrörelser med karismatiska ledare,..Istället bör vi också träna oss i att bejaka mörkret, och negativt tänkande – och Ida Hallgren leder nu kurser i allmän negativism.. ”Om ont du ser, säg då att ont det är” står det i Hávamál. Det är bättre att konstatera att tillvaron faktiskt innehåller både mörker och ljus, samt negativa och positiva drag i lika omfattning, än att jämnt och ständigt tro på någotslags inbillad frälsning, och se allt i rosenrött. Enligt Asatron kan den halte rida, den handlöse valla hjorden, och även en döv man duga i strid – ingen behöver ständigt vara perfekt – för överdriven perfektionshets gagnar ingen.. Men mörkret, eller den mörka årstiden – är den så farlig egentligen ? Visst – ur trafiksäkerhetssynpunkt kanske mörkt klädda personer utan reflex, samt ungdomar med hörlurar, pokemon-spel och dålig sinnesnärvaro kan vara en trafikfara, men så är det knappast för alla oss andra. Hela vår västerländska civilisation formligen spyr ut ljus – i form av gatubelysning och reklamskyltar – alldeles i onödan. Det finns ett fenomen som kallas ”light pollution” eller ljusnedsmutsning, som leder till att storstäder lyser upp hela natthimlen, och orsakar problem för astronomer, för att inte tala om skogarnas alla djur.
Våra biologiska klockor slås sönder, och allt dränks i en neonlysande, gulgrå miasma – ett enda ljustöcken. Generationer av barn växer upp som aldrig sett en riktig stjärnhimmel, eller som varseblivit vintergatan eller norrskenet. Vi förlorar mycket på vägen, om vi går omkring klädda såhär – och är vi inte Poliser, anställda av Trafikverket eller Asfaltläggare, så behöver vi inte lysorange väst eller neongula jackor, bara för att vi är på hemväg någon mörk kväll..
På landsbygden hör du de enstaka fordon som är på väg, och kan utan risk lämna vägen och gå ut i skogen, innan en bil alls dyker upp. Och varför alls gå längs trafikerade vägar ? Hela vårt svenska samhälle är ända sedan 60-talets glansår och ”social engineering” byggt på trafikseparering. Nästan alla förorter har bilvägarna för sig, GCM- eller gång och cykelvägar för sig.
Nästan alla svenska förorter ser ut såhär. Mindre städer likaså. Bilvägarna är tydligt skilda från gångstråken – och inne i de mörka parkerna vågar ingen gå – just där är det som SÄKRAST – inte vid de stora och upplysta busshållplatserna, pendeltågsstationerna eller ”terminalpunkter” – för det är DÄR – i dessa väl upplysta miljöer – och INTE på landsbygden och i mörkret som de flesta brott och överfall begås..
Tänk efter ett slag ! Om du verkligen är rädd för överfall, eller vad som nu kanske – eventuellt – kan rymmas inne i mörkret – ja då är ”läskiga skogen” eller den mörka parken där det INTE finns några andra människor förmodligen den optimalt säkra miljön. I mörkret är du väl skyddad – om du kan konsten att uppträda dolt !
Ingen bättre plats kan finnas än en mörk granplantering mitt på natten – väl inne i den, är du hur säker som helst och kan sova helt ostört – särskilt om dina fiender inte har napalm, och ingen eld att röka ut dig med – det blir fienden som måste trampa fram över döda, torra kvistar med knäpp, knaster och brak – och spänner du bara upp en snubbeltråd eller har en tom konservburk på en käpp som ”larm-mina” kan du höra rasslet lång väg… I mörker måste du röra dig sakta, ljudlöst och smygande – kanske inte så tokigt egentligen ?
Här inne är du helt trygg särskilt om du ”rekar” i förväg…
I mörker är det svårt att bedöma långa avstånd, särskilt om du står mitt i ett slättlandskap, eller ute på ett snötäckt fält. Det är inte där du ska vara. Du ska heller inte vara i staden, men i skogen. Du vill också vara långt ned i landskapet – inte uppe på en höjd, som i dagsljus. Står du under, bakom, bredvid någonting i mörkret och har skydd och skyl är du mycket säkrare för upptäckt – och kan agera. Så m-å-s-t-e du tänka, om du verkligen vill bli en hedning.
Sagan om De tre bockarna Bruse berättar om det kristna trollet, som satt under bron. En japansk berättelse om en svärdsmästare och samuraj – jag kommer för tillfället inte ihåg om det var Shinmen Miyamoto Musashi själv – berättar om hur han enkelt kunde besegra tre fiender, som alla var mäktigare och bättre än honom själv. Han stämde möte med dem vid en träbro, mitt ute på landsbygden – och lade bort svärdet, men beväpnade sig med en hillebard eller en glave – alltså en Naginata, ett kvinnovapen – och väntade tills att fienden med klamp och stamp gick över bron – deras skuggor avtecknade sig i månljuset – och så stack han enkelt ned dem, underifrån !
Hantera mörkret rätt, och du vinner stora fördelar.
Själv har jag alltid, av någon anledning gillat mörker – jag känner mig mycket säker när det är mörkt – i skogslandskap är jag hemma – liksom på mörka stadsgator. Det började redan när jag var mycket liten. Jag var inte ens tre månader gammal, och ett av mina allra första minnen är att jag såg en uggla i en talltopp, utanför mitt fönster. Det var mycket mörkare än på den bild du ser här, och jag betraktade snart både mörkret och ugglan – enligt min minnesbild kom den tillbaka flera nätter, men jag kan ha fel – blev snart min vän. Jag kallade den helt enkelt ”Murr” på mitt ännu outvecklade språk, och betraktade den som ett slags personifikation av själva mörkret.
Innan nu några larviga kristna uppenbarar sig här och säger något om onda demoner och deras vanliga halvdebila lallande – naturen är inte farlig – jag tror på dumska, men inte ondska – som jag måste reagera emot – vrede är en bra och skapande, frigörande kraft om den används med förstånd – Tänk på Tor ! – så kan jag berätta att det finns en stark koppling mellan min släkt och ugglor. Min far upplevde som barn hur en skrämd uggla i Nordanå flög rakt in i hans sovrum, och stannade där. Senare lät han stoppa upp den döda ugglan, som i mer än ett halvt sekel stod överst på hans bokhylla. En gång – under sejd – en schamansk teknik som är lätt att att använda, och kan användas som en form av meditiation, såg jag i andanom en stor vit katttuggla, som flög rakt igenom mig vid ett besök i underjorden, och jag hörde en röst, som tydligt sa: ”Jag är den uggla, som sett dig födas !”
Som liten levde jag i ”Pärlugglans skog” i Medelpads skogslandskap. Athena – den klassiska gudinna som kommer närmast Freja (glöm Afrodite !) beskrivs som ”uggleögd” – och när det gäller ockulta upplevelser – hör min kära syster inom asatron:
Man kan ju tycka att snökaoset borde vara större här uppe men icke sa nicke, Småland ligger ju högre om man säger så så det är totalkaos där nere så jag fick plasera röven i lägenheten igen, tydligen har en buss vält där nere och massa krockar så min mor avråde mig från att åka för det dels både blåste något sjukt men ja det är inget ovanligt sen isgator och snökaos. Klart det gjorde mig sjukt besviken och det var inte alls så jag ville ha det. Jag skulle blota där nere på mitt speciella ställe där jag har blotat förr men jag får blota här uppe i morgon helt enkelt. Det är alvablot det handlar om, de gudomar jag kommer bjuda in till blotet är Hel, Nornorna Urd, Verdandi och Skuld och även Freja. Alvablotet är som man kan säga till för de döda och passagen mellan höst och vinter, när all grönska försvinner och banar väg för vintern. Mer eller mindre kan man säga att likaväl som folk går till kyrkogården och tänder ett ljus under allahelgona så har detta lite samma typ, det är att minnas sina döda helt enkelt, kort och gott. — — Jag har alltid sett och känt av saker som jag helst inte vill se, jag har träffat på en del gudommar och jättar vissa önskar jag att jag aldrig sett så som Angrboda (jag var livrädd), Fenrisulven också obehagligt men inte lika mycket som Angrboda. Loke har besökt mig några gånger och även Tor tjatade något maniskt på mig att ta på mig min Mjölner igen och jag gjorde så efter veckor av tjat och strax där efter förstörde jag ryggen igen och då kändes det direkt som att han ville skydda mitt ofödda barn 🙂 Men endel skulle nog även kalla mig för galen, men man får se det hur man vill 😉 (från bloggen Ulvdottir igår)Visst, säger jag. Att varsebli Hel, eller just Angerboda kan vara mindre trevligt. Men Nej, Nej – min syster – du är varken galen eller tokig – bara för att du kan se…
”Now, the truth can be told: The owls are NOT what they seem…. ”
Kom ihåg: UGGLORNA är ICKE vad de SYNES vara…
Men – låt oss nu för all del inte skrämmas. I Dalarna – detta av skogar täckta landskap – finns en sägenomspunnen varelse, som kan hjälpa oss att förstå mörkrets natur lite bättre. Detta är den såkallade Mörksuggan, ett slags motsvarighet till självaste Särimner – för som Särimner återföds med solen varje morgon, återföds mörksuggan varje natt. Ursprungligen var hon ett sagoväsen att skrämma barn med, ungefär som Bäckahästen, Näcken, Kyrkogrimmen eller Vittran i Norrland. Folklivsforskaren Ebbe Schön mötte en gång en löjtnant vid I 19 i Boden, som sa ”sörlänningan kan int vara klok – de vet ju inte ens vad vittra är för nå´”. För honom var det fullständigt självklart, att vittror faktiskt existerade.
Mörksuggan – denna personifikation av själva vintermörkret – är nu en lika känd symbol som Dalahästen.
Dalakonstnären Verner Molin – som skapade ”spräng-etsningar” med Nitro Nobels sprängämnen lanserade Mörksuggan som skulptur, och ständigt återkommande figur i målningar. 1956 skapade träsnidaren Birger Eriksson den första Mörksuggan i trä, med en svans av gjutjärn, som gör att den pendlar fram och tillbaka, fram och tillbaka på ett – för svårt kristna och känsliga peersoner – högst olycksbådande sätt. Själv tycker jag bara att det är intressant, och tänker ge kommande släktled Mörksuggor i julklapp.
På Jan Ers gården utanför Avesta snidar fortfarande en och samma familj efter 60 års träget arbete Mörksuggor – som säljs på Dalarnas Museum i Falun och hela världen.
En lokal orienteringstävling – naturligtvis i mörker (pannlampa är fusk, säger jag – man ska tävla helt utan lampor !) – kallas Mörksuggejakten, och Mörksuggan har också spridits genom dansföreställningar, teater och film. Ett lokalt talesätt – kanske till en Yoga-tränande kvinna, ni vet – lyder – ”sitt inte där å bresa och visa Mörksuggan !” och förutom mörker, talar ju det talesättet tydligt om vad en del kristna är mest rädda för – Nordiska kvinnors frigjordhet tål de inte…
Hurusom Angerboda kan ta sig ut…
De finns ÖVERALLT !
American Swedish Institute lanserade i veckan en slöjdkurs i hur man bygger om Dalahästar till Mörksuggor, eller omvänt…
En kvinnlig filmregissör från Dalarna lär ha gjort en film om hur en bygdens dotter finner ett hemligt sällskap som ligger bakom Mörksuggorna, och aktivt håller traditionen vid liv – likheten med Samfundet Särimner – ett annat esoteriskt och inte exoteriskt sällskap är påfallande…
Suggestiv film, som suggererar fram Mörksuggor ur mörkret – och vem är då en ”Mörksugga” ? (Man kan aldrig veta)
Men var här någon Jihad då ?
Även betongkonstnärinnan Maria Hagbom har skapat Mörksuggor åt flera kunder – de står utanför hus och lite varstans, fastgjutna för evigt i det svenska landskapet likt runstenar.. Så ni ser, ni ser – mörkret är inget att vara rädd för…
Böcker har skrivits – för barn, sägs det – men också för vuxna. Mörkret existerar – i Mörksuggans form – och är INGENTING att vara rädd för…
Snart är vi i Tranedagarna….. (inlägg från 4 Mars 2019)
Våren lär redan ha börjat i Sydsverige, och även andra år har jag skrivit om de olika hedniska vårfesterna i den här bloggen. När våren ska firas har man alltid haft olika åsikter om, beroende på var i landet eller var i Europa man bor. I år har Skånes kusttrakter och Sudret på sydligaste Gotland inte haft någon vinter alls, om man följer SMHI:s definition om att vinter är den årstid när medeltemperaturen för varje dygn är under noll grader Celcius. Redan mellan den 15:e Februari och den 20:e Februari blev det plötsligt vår i Skåne, på Öland och i sydvästra Götaland, medan våren spred sig över Västgötaslätten, in i Tåkernbygden i Östergötland och så anlände också runt Vänern innan Februari månads slut. En Norrlänning eller en boende i Luleå eller Sävar i Norrbotten skulle nog skratta, om man på fullt allvar föreslog honom att det skulle råda vår den 1 Mars, eller ens den 4 Mars, som vi har idag. Vid det laget ligger snön ännu meterdjup vid Bottenvikens norra kust, och eftersom Hedendomen och Asatron är en naturreligion, passar det sig verkligen inte att fira några fester till vårens ära innan marken är snöfri, och det kan dröja långt fram i slutet på April eller in i Maj för de nordligaste svenska bygdernas del.
”Jorden reder sig” eller ”Gerd gör sig redo” säger man om denna tid, innan moder Jords eller Gerds stora uppvaknande, hon som också är Hertha eller Earth i andra delar av det hedniska Europa…
De kristna firar med början i morgon sin fasta, som de tror det är en av deras fester, fast ingenting kunde vara felaktigare. Att fastan ligger som den gör, beror bara på de naturliga förutsättningar som råder i Nordeuropa. Där är förråden nästan slut efter en lång vinter, och som jag berättat under avsnittet om Disarblot här ovan, var offret till Diserna, eller de skyddande kvinnliga makterna, bara en förberedelse inför den vårfest till Gerds och jordens ära, som inträffade något senare på året, vanligen i början av månaden Mars. Etnologen Carl Herman Tillhagen, som också var expert på komparativ mytologi, märkte att det fanns en för alla Indoeuropéiska folk gemensam tradition, som i Sydsverige och Danmark kallats ”att springa trana” och den har också antika förebilder. Traditionen går ut på, att så fort det blev bar mark och frostfritt, skulle man springa barfota över åkrarna för att härda sig, och få starka fötter, och inte få ”transprickor” i trampdynorna under det kommande året. Det är inte så konstigt, för alla behöver vi återuppta vår träning såhär års, om vi inte kunnat åka skidor eller syssla med andra utomhusaktiviteter under Vintern – och de hedniska tradtionerna utgår egentligen bara från vad som är sunt och naturligt för människan.
Tillhagen skrev i sin bok ”Vår kropp i folktron” såhär: Detta är en mycket gammal vårsed av fruktbarhetskaraktär, som så småningom nivellerats och övertagits av barnen som en rolig lek, lämplig att ta till för att markera tidpunkten då man fick börja gå barfota
Men redan i antikens Grekland fanns det en långdans, kallad ”Geranos” eller Trandansen, som skulle dansas så här års. Den skulle härma labyrinten i Knossos och dess vindlingar – eller den plogade åkerns fåror och härma Tranornas hoppande rörelser på åkrarna – tidpunkten var i Grekland bestämd till början av Februari, där Romarnas Lupercalia-fest också låg – den markerade ju det Romerska nyåret och början på jordbruksåret längre söderut – föga förvånande – eftersom våren i Medelhavsområdet ju kom ungefär en månad före den kom hit till oss, och så är det ju fortfarande..
Redan på mykenska vasmålningar, sådär 1600 år före kristus, finns samma långdans med barbröstade kvinnor (som på det Minoiska Kreta) med. Och inte bara det. Så långt borta som i Persien tänder man också eldar, och hoppar över dem, som för att härma tranornas rörelser – detta kallas NewRoz eller det kurdiska nyåret, enligt Zoroastrisk tradition från början, mer än 5000 år av historisk kontinuitet. Vad har kristendomen och Monoteisterna att sätta emot detta ? Deras religion är ju inte ens hälften så gammal… I Danmark och Skåne skulle ”Tranafton” firas redan omkring den 5 Mars. I Mellansverige har det varit vanligare att förlägga datumet till 25 Mars eller vårdagjämningen – ibland också på Vårfudagen – Freja eller Gerd har ibland uppfattats som ”Vårfrun” och det har skett långt fram i tiden, eftersom man inte dyrkade någon kristen jungfru maria.
Ja, ända in i det kristna Fettisdagsfirandet i USA, eller ”Mardi Gras” som det kallas, har lite av de hedniska Lupercalia- och Trandans-traditionerna letat sig in – fast detta går inte att leda i bevis. Där är det numera sed, att alla kvinnor – främst de yngre – ska visa rattarna, pattarna, ja brösten till Moder Jords och fruktbarhetens ära, för lite färgade halsband i plast… Detta var inte alls nytt på Kreta, där man firade Perspehone och Moder Jord…
Intet nytt under Solen eller ovan Kjolen – statyn på bilden är över 3500 år gammal…
Men Tranan då – var kommer den in i bilden ? Jo, tranor och storkar fångar gärna ormar, ödlor och andra djur, som tillhörde Moder Jord – och Tranans återvändande om Våren tolkades som ett säkert vårtecken. I genomsnitt lär den berömda Trandansen vid Hornborgasjön – en gammal hednisk offersjö – infalla just omkring den 25 Mars, och i Skåne hade man ett gammalt stäv som sa:
”Första Torsdan i Tor
trår Tranan på Skånes jor
Andra Torsdan i Tor
kastar hon het sten i Jor.
Och tredje Torsdan i Tor
bär hon ljus i säng…”
I Skåne var nämligen Mars den första månaden på året, och man förväxlade det gamla namnet på Januari – Torsmånad med månaden Mars, som ju egentligen hette Vårmånad. Talesättet om att ”Tranan bär ljus i säng” syftade på att det blivit så ljust ute, att man kunde gå till sängs utan att natten mörknat, och på 1800-talet gav det upphov till skickandet av ”Tranbrev” och allehanda upptåg, som mest blev till för barn, och blev ”gesunkenes kulturgut” som det heter, fast det från början rört sig om Hedniska årsfester..
”Tranbrev” och liknande har skickats långt fram i tiden, främst i Småland…
Och moder Jords fest kan förvisso firas på olika sätt…
I nästan alla kulturer – också utanför Europa – har tranorna kopplats till återfödelse och liv. Så är fallet både i Japan och Ryssland, till exempel, fastän de länderna har helt olika kulturer. Tranan är också vaksamhetens fågel, och brukar avbildas stående på ett ben med en sten i ena klon – man trodde att Tranorna sov på detta sätt för att hålla sig vakna och skydda sig mot inkräktare – om en trana nickade till, skulle den tappa stenen och därför genast vakna… Idag ståtar inte mindre än tre svenska kommuner, Tranås, Tranemo och Bollnäs med Tranor i sina vapen, och förutom att Tranemos trana har en glasblåsarpipa i ena klon, återger båda två myten om Tranans vaksamhet…
I Skånes Tranås finns till och med ett Tran-monument numera, som avtäcktes förra hösten, när tranorna drog bort från Sverige. Det var smeden och konstnären Kjell Nilsson, som gjorde en över två meter hög och tvåhundra kilo tung trana i handsmidd plåt, med inidividuellt svetsade fjädrar. I både Ryssland och Japan associerar man de bortdragande tranorna på hösten med döden, medan deras återkomst på våren förstås symboliserar att livet vänder åter, precis som hos oss. 2012- blev det stor uppståndelse, när ingen mindre än Vladimir Vladimirovitj Putin själv, vår käre granne, gav sig ut i ett ultralätt flygplan, bara för att studera den Sibiriska tranan, som är utrotningshotad…
Statschef, tillsammans med en trana (till vänster i bild)
Ryskt frimärke till minne av de fallna i Världens blodigaste krig…
En rysk sångare, som hette Mark Bernes, fick tag i den avariska texten, och fast han var döende i cancer och inte skulle leva mer än i åtta månader efter det, sjöng han in sången på ryska, och den var en stor hit för Putins egen generation. Bland annat sade Bernes, innan han dog: Det finns en lucka i tranornas plog. En dag kommer jag att förena mig med dem och från himlen kommer jag att ropa ner till er som jag lämnat på jorden.
Ytterst sett var det emellertid en helt annan tradition, som har med tranor att göra, som i sin tur hade inspirerat Gamzatov (se färgad länk). I Hiroshima och Japan finns fortfarande en tradition att vika papperstranor som ett minne efter de som dött i sviterna av USA:s kärnvapenattacker, eller moderna miljökatastrofer, och vid Fredsmonumentet i Hiroshima ligger de mycket riktigt än i mångfärgade drivor, som en stilla manifestation av tranornas påstådda förmåga av pånyttfödelse och fred…
Lägg till Tranbäret, som på engelska heter Cran(e)berry, på tyska kran(ichen)beer, och som också heter Traneber på norska och isländska, sen gammalt en halvodlad kulturväxt i Norden, som också växer vild på de myrmarker, där tranorna håller till. I gamla tider – särskilt i Norrland och de Götaländska skogslandskapen – drack man tranbärssaft, utblandad med vatten för att hålla sig vid liv under den långa vintern, och innan den nya våren slutligen kom. Det hade enkla och rationella skäl. Tranbärets blommor lär likna en långhalsad trana, och därigenom har växten fått sitt namn. Dessutom var det en utmärkt C-vitaminkälla, för övrigt en av de få vitaminkällor man alls hade, förutom blåbär och lingon.
Enligt gammal folkmedicin skulle tranbärssaft dessutom hjälpa för urinvägsåkommor och kvinnosjukdomar, men det har aldrig bevisats i labratorietest. Förutom det är Tranornas röda bär, som växer upp i deras spår bra mot streptokocker i munhålan, som orsakar karies, och bären kan till och med ha cancerdämpande , immunförsvarshöjande och blodstärkande effekt – alltsammans har visat sig i nyare kliniska test från 2017 och framåt, fast laboratoriebevis har man inte ännu... Enligt läkare i USA har tranbärsjuice, blandat med blodförtunnande medel typ warfarin (som egentligen är ett råttgift) och apixaban till och med en accelerande effekt på förtunningen, och kan hjälpa till att lösa upp blodproppar – men detta är gammal visdom, som varje Hedning redan vet och kan.
Nåja. Snart är det Tranedagarna, och sista nedanet i Mars heter Tran-nedan. Våren är i antågande. Var så säker…
”Skåda ! Tranan om Vintern sticker näbben under ena vingen, och inväntar Våren, stående på ett ben. Hon rör sig inte, men uthärdar allt ! Sådan är Överlevarens väg !! Påminner detta inte om livet hos de människor, som valt att leva för sin uppgift… ? Därför – håll fast vid den enda väg, som alls är värd att gå – Gudarnas och Livets !”
Gravson – och autentiska folktraditioner (inlägg från 2018-11-08)
Man kan inte kalla sig ”Kulturbärare” bara för att man själv hittar på vad som ska få kallas kultur, eller ingå i en sådan. Man kan inte påstå, att en sak är ”tradition” bara för att man just uppfunnit denna sak alldeles själv, och sen i reklamsyfte påstår att den skulle vara ”urgammal” bara för att man vill få alla att anamma eller acceptera den – för sådant är inte alls acceptabelt, utan bara ett billigt trick, som vissa ”svänger sig” med.
Är Kalle Ankas Julafton också en ”Urgammal Nordisk Folktradition” därför att den visats i svensk TV sedan 1958 ? Ja döm själva (Arrappappa pappa pappa pappa dia arra bähu bähu bähu säger jag…Det är ju ett VIKTIGT ARGUMENT, eller hur ?)
Jag har redan varit inne på denna tendens inom en del ”nyhedniska” grupper – ingen nämnd och ingen glömd – när jag skrivit om ”Trollandet med Trollkorset” i ett tidigare inlägg – och hur man helt förvridit betydelsen av vad ett Trollkors var eller är, och hur det såg ut i äldre tider. Gång på gång har jag också nämnt detta med ärlighet, eller att man inte kan påstå att något skulle vara fakta, när det är helt gripet ur luften…
Man kan låta sig i-n-s-p-i-r-e-r-a-s av en tradition, javisst, eller fantisera och spekulera i anslutning till den – men återigen gäller detta med ärligheten, att kunna redovisa var säkra fakta slutar, eller var egna tankar och föreställningar om saker och ting börjar. Man kan också göra en fri och konstnärlig tolkning – men även där kan man vara ärlig nog att säga, eller öppet visa – att allt det där måste tas på vissa givna premisser… Nämligen att det skulle vara just konst, illustrationer, poesi kanske – och därigenom just en fri tolkning… (eller d-a-n-s kanhända – arrapappa pappa dia !)
Sanningen att säga – i denna Alvablotets tid – det var nedan eller tunglet i slaktmånaden November igår – så är det inte alla aspekter av våra folktraditioner som är så särskilt ”trevliga” eller något man sysslar med bara för ”trevlighets” skull – i alla fall inte vad Hedendom och Asatro anbelangar. Den är inget för småttingar, nämligen, och en tro eller livsfilosofi är inte något som man har, bara för att ”ha trevligt” i största allmänhet – att vara hedning och hedonist är heller inte samma sak…
Vi skulle kunna ta det här med den sydsvenska Gravson (Sus Scrofa var. Sepulchralis) som exempel. Den ska för det första inte förväxlas med den mer allmänt förekommande och självlysande Gloson (Sus Scrofa var. Noctilumiscens) – en direkt arvtagare till Frejs egen Gullinbursti, Frejas Hildisvin och många likartade djur – men där Gloson har mycket mer rörelsefrihet och spänner över stora ytor, rör sig Gravson över ett mycket mer begränsat område, nämligen kyrkogårdar, gravhögar och de dödas viloplatser.
Gravson är inget nyttodjur, och är heller inte trevlig att ha och göra med, vilket inte heller Kyrkogrimmen är. (Se tidigare inlägg om detta ämne). Men där Kyrkogrimmen så att säga hade en viss pedagogisk funktion, och anses vara ett väktarväsen, så är Gravson bara ett stort djävla monster, rätt och slätt. Den är kommen ur avgrunden, som en veritabel ”Eater of the Dead”, och den förorsakar bara skada, aldrig nytta. Hel – dödsgudinnan – är inte ett trevligt väsen hon heller, åtminstone inte vad det yttre angår. Och Loke, till exempel, ska vi inte alls tala om, än mindre Fenris, Fafner och de flesta av Jotnar och Thursar, helt igenom skadliga och mycket otrevliga varelser också de…
Hedendom är inte ”gulla gulla”. Hedendom är inte new age, ”vi sätter oss i ringen” eller ”klapp och klang” – även om vissa personer tycks tro det..
I den mån man trodde på sådana här varelser (tron på dem var inte allmänt utbredd, och även i tider av vidskepelse, finns det alltid skeptiker) så var det här något man var direkt rädd för, och ansåg sig ha mycket god anledning att frukta. Redan Gloson – som man bara kunde möta under vissa tider på året, under vissa ritualer, om man var ute sent eller om man helt enkelt förtjänade det var fruktansvärd i sig, för som den skånske författaren Stefan Isaksson äger i en av sina böcker (ISBN 978 91 7331 096 3).
Att det verkligen var ett fasansfullt väsen att skåda rådde det ingen tvekan om: ”Hennes ögon brinna såsom en eld, och äro stora som koppar eller skålar, och när hon grymtar, rungar det ner i själva jorden.. — — Den här vålnaden kallades ofta gravson eller grafson (dailektal stavning) och på sina håll ansågs det att ett mördat barn som legat oupptäckt i jorden i hundra år först då kunde förvandlas till gravson… Hörde man hur ett sådant barn låg och ropade nere i jorden kunde man befria det genom att svara på dess rop — — Men det betydde tyvärr inte att övriga människor slapp oroa sig för att råka ut för ett överfall av detta hemska spöke: ”Det är i synnerhet dem som sysslar med hemliga konster, som har att frukta för gravson. Då han, för att vinna insikt i de fördolda kunskaperna, vid midnattstimmen måste in på kyrkogården för att stjäla ben från de döde eller skrapa malm från klockorna, möter honom gravson med väldiga betar och med de skinande borsten resta som vassa knivar på ryggen. Den rusar mot honom, och hinner han då ej slå benen i kors eller slå en yxa av stål i marken framför sig, springer gravson mellan benen på honom och fläker honom från nedan till ovan” (Einar Bager, 1917)Jämför vad jag sagt om min farfar prästen – som kunde en del han också – han hade ”svartkonstbok” till exempel – och tillverkningen av ”Trollavinan” som ju måste göras av död mans ben. Även Gloson hade den fula ovanan att den likt Razorback – ett australiskt monster, också skildrat som ett vildsvin – kunde rusa på människor och vagnar för att klyva dem, men grunden till Gloso-traditionen skall jag komma in på i ett annat inlägg. Gravson, däremot – attackerade allt och alla – även liken efter begravna missdådare bökade den upp och åt med god aptit, och även i Danelagen, Northumberland och angränsande områden av England var den känd, så tidigt som på medeltiden, vilket alltså k-a-n tyda på att traditionerna om den går tillbaka till hednisk vikingatid, även om man inte kan bevisa den saken. Men trevlig var den alltså inte, rolig inte heller – om sanningen ska fram.
Redan att se en gravso kunde innebära döden, eftersom den räknades som ett säkert dödsvarsel, likt den norska ”Helhesten” med tre ben. Kelterna, å andra sidan, hade en gudinna kallad Ceridwen, vars namn i en tolkning ska ha betytt ”the great white one” vilket inte är en oäven beteckning på en sugga, och enligt andra källor skulle hon vara gudinna för sanningen, men också döden, förruttnelsen och återuppståndelsen, vilket innebar att hon likt Medea i den grekiska sagan kokade de döda i en stor kittel, som vore hon till hälften Hel och till hälften Freja.
”Sök suggan och se sanningen”. ”Bledsod” och ursprunget till ordet ”bless” är att koka och sjuda ihop något med blod…
Döden är som bekant inte så trevlig den heller, och Hedendom är en ytterst allvarlig sak. Det är inget man praktiserar för något nöjes skull, eller som blott och bart en hobby. Och alla sidor av den tillvaro vi alla faktiskt lever i, är inte så förbannat trevliga eller underhållande de heller, vilket är svårt att förneka, särskilt såhär års…
”Bledsod be !” om RIKTIG Hedendom istället för fejk… ( inlägg från 2018-11-10)
Det finns en massa dumskallar, sk ”fornsedare” och annat patrask, som påstår att vi Asatrogna Hedningar skulle fira något som kallas ”Solväntan”. En sådan fest har aldrig funnits i Norden. Allt vad de säger är lögn, hittepå, bogus, snack-i-backen inspirerat av kristna adventstraditioner, och det är inte något jag ägnar mig åt, för egen del. Är man ärlig emot sig själv, makterna, andra människor och själva Hedendomen, ljuger man inte rätt ut, inför något man själv hittat på och går omkring och kallar detta för ”fornt” – det trodde jag alla visste. Se för övrigt föregående inlägg.
If you are a honest person, and honest towards yourself, your kin, your Trú and other people, you do NOT invent new customs and claim them to be ”ancient”.
ELIMINATE and DESTROY ”Forn Sed” !
Däremot blotar jag med blod, och det har jag alltid gjort.
Såhär års firar de flesta skåningar och hundratusentals andra goda medborgare i vårt land det stora Gåsablotet, genom att äta svartsoppa och stekt gås, till exempel. Får vi tro Dagens Nyheter – denna tidning skulle väl aldrig ljuga för oss, eller hur goda medborgare (håll er för skratt !) så skulle Gåsablotet, eller vanan att äta gäss såhär års ytterst sett gå tillbaka på flera hedniska civilisationer, och härstamma från Isis-kulten i det gamla Egypten. Några bevis eller argument härför framhåller DN inte, men man kan ju notera att nästan alla vapenföra män i det gamla Sparta åt svartsoppa, kokad på blod under långa skeden i sitt liv, och att traditionen med ”Bledsodh” – att koka eller sjuda ihop något med blod fanns redan under Nordisk Bronsålder. Ordet finns inte bara på proto-germanska, utan också i alla anglosaxiska språk.
En del personer, som går omkring och kallar sig hedningar vet inte ens, att det engelska ordet ”bless” för välsignelse, kommer av det nordiska begreppet ”att blota, alltså att utföra blodsoffer på hedniskt vis.” Jag citerar:
From Middle English blessen, from Old English blētsian, blēdsian (“to consecrate (with blood)”), from Proto-Germanic *blōþisōną (“to sprinkle, mark or hallow with blood”), from *blōþą
Också i den gotiska Silverbibeln, skriven av Wulfila på 300-talet, står det mycket riktigt ”Tha bledhsodhade han” om ängeln som gick före döden genom Egypti land, och målade ett tecken med blod på de utvalda människornas hus och dörrar, för att de inte skulle dräpas. Det fanns helt enkelt inte något kristet begrepp som var bra nog som översättning, och därför använde goterna ordet ”blota” även i kristna sammanhang. På island lever det också kvar ännu, men där betyder det idag ”att svära” och har förlorat sin ursprungliga betydelse. Ur ordet ”bless” – att välsigna eller helga med blod – har sedan det nutida engelska ordet ”bliss” – lycksalighet och fröjd – alltså vad man känner efter en god svartsoppsmiddag – grenat ut sig, trots att det har ett annat etymologiskt ursprung, också hämtat från nordiska språk, likt de flesta ord i modern engelska, utom de som kommer från det hedniska latinet.
Alla verkliga hedningar vet också, att det i Olafssaga Tryggva (i episoden om slaget vid Svolder) står skrivet om skåningarna och svenskarna att de ”satt hemma och slickade sina blotbollar” även om få svenskar idag vet vad en ”bolle” är för något. Det är helt enkelt en cirkelrund, vid skål, ur vilken man inte bara kunde servera svartsoppa, utan också öl – och den använde man långt fram i tiden, ja ända in på 1500-talet, från vilket våra äldsta bevarade svartsoppsrecept stammar. Inte ens en så svårartat falsk och kristen man som Biskop Brask, han som med brasklappar klarade sig ifrån Stockholms Blodbad, (7-9 November) kunde motstå den hedniska svartsoppan.
Ordet ”sodn” – alltså något man sjuder i, en ”sod” är bekant från Eddan, ur berättelsen om det första mjödets skapelse, Bodn, Sodn och Odröder var ju de tre väldiga bryggkar, som Oden drack ur i Gunnlögs gård. Och i Runatal Hávamáls frågar Oden själv mänskligheten:
Veistu, hvé sóa skal?Alltså ”Vet du, hur man sjuda skall ?” Vet man inte ens det, och förstår man inte hur god svartsoppa blir till, ja då kan man nog inte ens kalla sig för hedning… Modern forskning har också visat, att svartsoppan än idag också är hemmastadd inte bara i Tysklands, Polens utan de flesta Europeiska och många utomeuropeiska länders matkulturer.
Veistu, hvé sóa skal? Att bereda svartsoppa är en KONST som en GOD KVINNA kan berömma sig av…
I sin bok ”Svensk Husmanskost” berättar mästerkocken Tore Wretman om hur han som lärling i timtals fick röra i den stora svartsoppskitteln. Att koka buljongen av fläskben eller oxkött, och röra ned grisblod och gåsblod, samt mjöl och kryddor och så röra, röra och åter röra, därför att blodet inte får stelna och koagulera sig är inte lätt, utan en konst, som det tar tid att lära. De flesta svenskar köper idag sin svartsoppa som halvfabrikat – exempelvis i Hötorgshallen och andra finare saluhallar, för att sedan krydda den efter eget behag. Äppelsaft bör alltid ingå, liksom någon knivsudd kanel, och så mald ingefära. Francois Villon, den franske 1400-tals poeten, skrev ju att:
”Ett skålpund riven ingefära
det är för en riktig bock
en smaklig spis
Och styva blir sen brösten
på hans kära, och blodet sväller
i hans task...”
De av er som hemfallit åt new age och andra töntiga villoläror, och som vill vara vegetarianer får väl försöka med kantarellsoppa, men jag tror inte ni kommer så långt med det. Gudarna och Gudinnorna kommer inte att höra er, och inte uppfylla era önskningar – för det kommer bara att hända, ifall ni blotar åt dem i svartsoppa och blod. Så har det alltid varit, och så kommer det nog alltid att vara. För övrigt vet jag själv av noggranna fältstudier att döma, bedrivna under många års tid, att svartsoppa har en förunderligt kraftig verkan, på kvinnor såväl som på män och ger dem lust att... ja ni förstår väl själva, eller hur ? Blodlösa kvinnor, eller vegetarianer, förmår ingenting och intet därvidlag, men har en kvinna ätit svartsoppa, som ju innehåller djurblod och alkohol därtill, så händer det saker. Blodet gör henne uthållig och stark, och med alkoholen släpper de flesta kristna hämningar…
Nog om detta, men så är det med svartsoppan. Inte konstigt då att våra förfäder älskade den, och tog för sig under den mörkaste tiden på året, innan det var tid för julens fest. November var slaktmånad, och så är det fortfarande – Detta är ingenting jag försöker dölja, och för egen del tycker jag man ska vara ärlig och säga som det är, rörande detta med hedendom. I pressen det här året kan vi läsa att sommarens hetta gått hårt åt beståndet av gäss i vårt land, och för varje år vi är med i EU – denna förbannade förtryckarpakt – blir det allt sämre och sämre ställt med vårt svenska lantbruk, och vår förmåga att försörja oss själva, utan utländsk inblandning i vad vi äter och hur vi lever – för sådant vill vi svenskar inte ha.
För egen del äter jag skånska gäss, och skånsk svartsoppa – för det tillhör mitt hedniska kulturarv.
Om ni respekterar vad Asatro är, och vad Hedendomen står för, uppmanar jag er alla att göra samma sak – för vem behöver all fejk, när det finns äkta vara ?
Spöklikt värre i Glava (inlägg från 2020-01-26)
”I mångahanda länder haver jag varit, och mångahanda folkslag haver jag haft uti min tjänst, men maken till Fryksdalingarna har jag aldrig skådat…” Nu byter jag ämne för ett tag. Från Värmland kommer inte bara min gamle vän Tekniske Johansson, om ni minns honom, utan också en tidigare kollega. Nu ligger byn Glava, en gång känd för sitt glasbruk, inte i Fryksdals härad utan i Gillbergs, på gränsen till det som kallas Nordmark och Järnskogen, som är nämnd i Eddan; eftersom det är den bygd där Angerboda och själve Loke huserar. Senare i tiden kallades detta Edaskog, och var gränsen mellan Norge och Sverige.
Redan på folkvandringstiden och 500-talet var Järnskogen en rik trakt, vilket syns på dessa brakteater, numera på Historiska Muséet i Stockholm
Glava ligger vid Glafsfjorden, som inte varit en riktig fjord utan en insjö sedan åtminstone bondestenåldern, och här går den stora sjöleden in i landet. Här bor min bekanting med sin hustru numera, och enligt gängse uppfattning är det så med Värmlänningar, att de är gladlynta av naturen och har en förunderlig förmåga att berätta historier, som alla vet. Nu är det väl känt i min bekantskapskrets att jag är den mesta Hedning, eller Heidningi hin meisti, likt Egil Skallagrimsson själv, som enligt sagan kom över Edaskogen eller Järnskogen han också, och därför anser alla att jag borde vara expert på allsköns vidskepelse, även spöken och dylikt.
Min Värmländske bekant hade nämligen hela Julen igenom upplevt saker, som inte står mina från Axel Ulrik Bååth i Nordmannaskämt fritt återberättade historier efter. Kanske minns ni vad jag skrev om Tjuvarna Ond, Värre och Värst och den stora Julskinkan, eller berättelsen om den fruktansvärde Djävulen på dasset, han som hette Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel och som hade till uppgift att kila fram och tillbaks och slå in kilar mellan människorna, och orsaka split och söndring dem emellan.
Om ni nu inte minns dessa berättelser, tycker jag nog ni ska läsa dem omigen, men Värmlänningen trodde rentav jag syftade på honom i dessa fritt berättade historier, för liknande saker hade just inträffat på hans gård i Glava. En natt, när han låg bredvid sin lagvigda hustru i sängen, tändes ljuset i köket av sig självt, och han trodde nästan det var tjuvar i farten, oavsett om dessa nu ville beröva honom julskinkan eller annat, och han svarade inte som den på sin tid så berömde Mullah Nasrruddin, känd över hela Orienten, som i en liknande situation, eller när frun väckte honom och skrek: ”Vakna Nasruddin Hodja, det är en tjuv i huset” svarade: ”Låt honom hållas, älskling – man vet ju inte om han hittar något värdefullt..”
Nej, han gick fullt vaken ut i köket för att se vad som var på färde där, men hittade ingenting. I långliga tider slamrades det med köksluckorna nattetid, och ute i redskapsboden, som stod långt från huset och intill en stenmur, flyttades redskapen om varandra, utan att man visste hur detta kunde ske. Så bestämde sig min Värmländske sagesman för att han nog drabbats av gastar och spöken, och till den ändan tillkallade han rentav; på hustruns begäran får man förmoda – då han inte är särskilt vidskeplig av sig och stark i nyporna – ett tvättäkta medium från Karlstad. Själv kan jag inte säga att jag tror på spöken, eftersom jag aldrig träffat något spöke. Därför kan jag inte avgöra, om jag skulle tro på det eller inte, det beror väl på vad gengångaren ifråga hade att framföra, och om det alls kunde anses för trovärdigt.
Så är det också med Small, Large och Medium, eller alla ockulta typer man träffar på nuförtiden, om ni förstår hur jag menar, för det är enkannerligen så att många äro komna, men få äro kallade.
Från trakten av Glafsfjorden, en bild som den lokala turistföreningen icke aktar för rov att tvinga på oss..
Mediet meddelade genast att Glava-bon köpt sina köksluckor och även köksbordet han åt vid varje dag av en kärring – nej vad skriver jag – jag menar naturligtvis ”förtjusande dam i övre medelåldern” i Karlstad vid namn Anna, som nyss avlidit, och ingalunda kunde träda in i ljust på andra sidan, som det brukar heta – innan hon fått igen sina köks- och skåpsluckor, för över dem vredgades hon storligen. ”Och kan du tänka dig,” sade min Värmländske vän över en tallrik ärtsoppa – ”att det var just jämnt sant, sånär som på köksbordet, för femton eller tjugo år tidigare köpte vi verkligen köksluckorna och skåpsluckorna av en redan då ålderstigen Anna i Karlstad, men hur kunde mediet veta allt detta ?”
Jag höll här med om att detta var mycket osannolikt, förutom det faktum att Karlstad är en ganska liten stad med sådär 64 000 personer i själva tätorten, men få möbelhandlerskor, och att Anna är ett ganska vanligt namn, även om det inte var stor chans att mediet kunde gissa, eller också kontrollera alla försäljningar av husgeråd och byggmaterial som alls skett där på trakten, femton-tjugo år tillbaka. Sådant g-å-r ju att ta reda på, även om chansen är liten. Men än värre skulle det bli.
Det var redan mörkt, och ute vid redskapsboden förklarade mediet, att två män; varav den ene ägt och timrat på gården samt hetat Erik i livstiden, var i luven på varandra om mark och ägogränser – det är trots allt inte så ovanligt – och att de nu gick där på tomten och spökade, som lyktgubbar eller eljest. Detta, sade min Värmländske vän, kunde mediet inte ha vetat utan en noggrann utredning i arkiven om ägogränser eller lantmäteri, och sann var även den detaljen, att gårdens förste ägare hade hetat Erik. Här kom jag att tänka på berättelsen om Torbjörg Lillvölva i Erik Rödes Saga, för övrigt den mest exakta berättelsen om en völva eller spåkvinna vi alls äger. Av den berättelsen framgår, att långtifrån alla trodde på henne, och att hon var bäst på att förutse stora ting, eller större skeenden som skörderesultat – vilket inte är svårt för en genomsnittligt begåvad person att förutse – men långt mindre bra på exakta förutsägelser, som att säga var ett borttappat föremål låg någonstans. Dagens medier är precis likadana – de svarar ofta ”häpnadsväckande rätt” på en del detaljer, men missar mycket grovt ifråga om andra. Varför det ofta är så, kan ingen säga, men jag misstänker att det ofta är fråga om ”cold reading” eller att en van person kan ställa ledande frågor, och genom omärkliga blinkningar eller andra små tecken – som kan tydas – hos den person som svarar på frågorna kan veta, om hon eller han är på rätt väg…
Hembygdsgården uti Glava..
Kanhända minns ni min berättelse om sierskan Saida, som en gång en gång hjälpte en man att hitta ett borttappat Bankomat-kort i direktsändning på Tv. ”ääähh…du har tappat det – på en gata – i en stad” började hon med att säga, och en sådan förutsägelse är ganska lätt att göra, eftersom över 85 % av befolkningen i vårt land bor i städer eller tätorter numera, och så gott som alla tätorter har faktiskt gator, just därför att de råkar ligga i städer… ”Och det var fredagskväll den 25:e” kastade hon sedan fram, något trevande. Mannen i telefon svarade studion att ja, så var det ju, fantastiskt nog, och inte heller detta kan ha varit svårt att förutspå, för på kvällen den 25:e råkar ganska många medborgare i vårt land fumla med Bankomatkort vid diverse uttagsautomater, och därefter ”såg” Saida mystiskt nog, och i andanom ett Systembolag – var vid mannen utbrast ”fan-tas-tiskt ! Säg huur kunde du veta det…?” utan tillstymmelse till ironi i rösten.
Bankomater och ”Butiken Gröna Skylten” brukar påfallande ofta ligga i närheten av varann i vårt lands småstäder, och det är såhär ”Cold Reading” fungerar…
Men – min Värmländske vän försäkrade mig, att inget av detta eller något liknande hänt i hans fall. Ånej, inget fusk här inte ! Mediet lär ha slagit en cirkel runt huset, så att de onda andarna i redskapsboden inte kunde gå in, och hon beskrev även landskapet och muren utanför denna bod häpnadsväckande korrekt, när hon stod inne i den, och inte kunde se ut – och hur gick då det till, kan man ju fråga…
Några dagar senare lär skurar av klart lysande gnistor ha flugit ut från skogen och in i min väns hus genom en öppen dörr, och mediet lär ha förklarat att vålnader eller de döda har lättare för att påverka elektriska installationer och allt som går med elektricitet, än att påverka fysiska föremål, varesig de nu befinner sig på ett utedass, i en redskapsbod eller annars. Tro det den som vill, men detta stämmer ganska bar med andra teorier jag hört om ”mottagningsförhållanden”, fukt, trähus och radio-apparater, samt spöken – månne de är ett slags radiovågor de med, eller en annan typ av strålning eller energi vi inte kan observera eller upptäcka än så länge, med våra instrument – och den vetenskap vi nu har.
”There are more things in heaven and Earth, Horatio, / Than are dreamt of in your philosophy ” skrev en gång den gode Shakespeare, och det lär stämma.
Fast å andra sidan tvekar jag – och är skeptisk, Hedning som jag är. En gång, när jag bodde i Aspudden, lär det i lägenheten mitt emot ha avlidit en gammal dam i åttioårsåldern, som dog sakta och utdraget på sitt eget hallgolv efter att ha fallit omkull och blivit liggande där utan hjälp i vidpass tre dagar. Hon törstade ihjäl, långsamt – ett inte alltför ovanligt öde för människor i Landet Reinfeldt, det land som senare blev Landet Löfvén, och som fortfarande är ett land långt bortom civilisation, ära och redlighet, för i ett förnuftigt land hade vi tagit han om våra gamla. Den tanten borde sannerligen haft anledning att spöka – för dåvarande landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt och ansvariga politiker allra minst – men se – det gjorde hon inte, och inte under de vidpass tio år jag själv bodde i lägenheten mitt emot kunde jag minnas det minsta av spökelser, omen eller oväntade händelser – men om gudarna vill kanske de träffar de ansvariga riktigt snart nu – och i så fall är det inte ett strunt för tidigt, det är i alla fall vad jag själv tycker.
Om vår nuvarande regering ställdes till svars för alla svenska liv den förstört eller skadat, skulle landets alla gastar, mylingar, spöken, gravsuggor och andra väsen ha fullt upp härifrån till nyåret nästa sekel, gissar jag – men det lär väl inte hända – och det är i sig ett argument för spökens non-existens.
I de flesta storstäder runtom i Världen hålls numera spökvandringar, men hur är det med Berlin ?
Där – om någonstans – borde det förflutnas spöken verkligen hemsöka de levande, allramest i form av unga soldater i sovjetisk uniform – mer än 360 000 av dem dog ju på ort och ställe, och om nu den teorin att spöken är döda vars liv avkortats så att säga i hastigt mod eller på fel sätt – borde det inte spöka där eller i andra huvudstäder ? Med tanke på förhållandena i London, Paris eller Berlin, genom tiderna – borde där inte vara en enda röra av hemska spökelser och spöklika hemskingar… Ändå rapporterar dagstidningarna inte om något sådant…
I Londons Towern, lär det för övrigt finnas en spökande isbjörn som skall ha förts dit på 1200-talet. Denna lär dock bara ha observerats en enda gång år 1816, och påstås sedan ha hållit sig lugn – och hur vet då Engelsmännen att den ännu existerar, låt vara endast andligen ? England är all småknäpp spökjakts hemvist – tänk bara på ”Spöket på Canterville” som – sedan han fått slut på rödfärg – fyllde ut en kritisk, ständigt återkommande blodfläck (”out, damned spot!”) med grön färg, som stals från några barns färglåda. I alla fall enligt Oscar Wilde, den spjuvern.
Den spökande björnen i Towern – värre än alla Värmländska historier – lär ha kommit dit som gåva från Kungen av Norge, men verkar nog mest av allt vara en vandringssägen, ungefär som den Isländska historien om ”Audun med Isbjörnen” som berättades redan i heden tid. Och i West Brompton i samma stad lär det även finnas en spökande röd ekorre, om man får tro Engelsmännen…
Sit venia verbo. Slutligen finns också de som tror på JHVH-1 eller den kristne guden, eller något som de påstår ska vara ”forn sed” fast det mest är en djäkla osed.
Man kan uppenbarligen tro på mycket, här i Världen, men mera tror jag på mina Värmlänningar. Finis malorum !
Folklivsforskaren Ebbe Schön går ur tiden (inlägg från 2022-08-05)
Folklivsforskaren Ebbe Schön har gått bort efter en tids sjukdom, skriver SvD efter att ha läst artikeln i DN. ”Det var hans stora kunnande som gjorde honom folkkär” konstaterar man. Så är det också. Man saknar icke hästen, förrän spiltan är tom säger ett känt svenskt ordspråk. Ebbe Schön föddes år 1929 i Brastad i Bohuslän och blev 92 år gammal. Han skrev och arbetade intill den sista dagen i sitt liv, undantaget en kort tids sjukdom, och satte därmed ett gott föredöme för alla etniska svenskar. Han betydde också mycket för Svensk Asatro, som han bidrog till att sprida fakta om med böcker som ”Asatros Hammare” från 2008, i klar motsats till alla de kunskapslösa journalister, som nuförtiden i tidning efter tidning försöker sprida lögner och kristna fördomar om ämnet (se för två inlägg sedan) Ebbe Schön var också till hela sitt väsen en mycket ”oakademisk” människa, ödmjuk och aktsam inför kulturarvet. Till skillnad från rena charlataner som Runprofessorn Henrik Williams från Uppsala (se det föregående inlägget), påstod Ebbe Schön aldrig att han skulle vara ”Världsbäst” på något, och briljerade aldrig med akademiska titlar eller framhöll sin egen betydelse. Han förblev en folkets man och en ödmjuk människa, intill den sista dagen i sitt liv – och tjänade som andligt föredöme för många, just därigenom.
Hedniska Tankar 