Ullsblotet
För några dagar sedan frågade en läsare mig om Ullsblotet, som en del hedningar genomför såhär års. Det har ingen större historisk förankring, och i USA – all osaklighets och alla dumheters moder på vår Jord, och här i Midgårds frusna dalar – är det många, som vid vinterns början vill hylla den skadliga Vintergudinnan Skade istället, även om hon är av jättesläkt, och nog varit ytterst sparsamt dyrkad jämfört med Ull, som var en ledande solgud och himmelsgud redan på bronsåldern.
Ull, på gotiska Wultuz, eller solglansen, syns i vinterns sol, för ingen tid på året lyser solen så starkt som då…
Eder svärs vid ”Ullar Gulli” eller Ulls guld eller ring, som förstås är den lysande solskivan. Särskilt såhär års, då vi står inför Midvinterns mörker, är det bäst att erinra sig Ull, och kraftigt blota till honom. Han var gud för skidåkning, och känd som en osviklig bågskytt, som träffade allt under himlen och på jorden – det finns ju ingenstans, dit solstrålarna inte når, och alla andra Indoeuropeiska solgudar, ”den fjärrskjutande” Apollon inbegripet, var ju bågskyttar. Ull lär också bära en stor sköld framför sig, som är solskivan själv. Han bor i Ydalarna, Idegransdalarna i Norr, dit också Skade kom efter skilsmässan med Njord, och även om en del moderna hedningar kanske felaktigt associerar Ydalir med Y län eller Jämtlands vidder – fältjägarna och jägarsoldater av alla sorter har Ull till skyddsgud så är han spridd i ortnamn över hela Norden. Ullevi, Ulleråker, Ullvi, Ullensåker, Ulltuna – exemplen tar aldrig slut.
År 2007 fann man vid Lilla Ullvi i Upplands Bro kommun en kultplats, som använts kontinuerligt från 400-talet till 1600-talet (myntoffer förekom långt in på den kristna tiden i mot norr rinnande källor) och dit kan man lämpligen bege sig, om man inte dyrkar vinterns herre och den nya solens gud från sin stallr eller harg därhemma.
Samernas Bieggolmai eller ”Kastskovelmannen” som avbildas med två snöskovlar i händerna, skall vara deras direkta motsvarighet till Ull. Hans skidspetsar syns som moln på himlen, innan det blir storm i fjällen, sägs det – en iakttagelse som många gjort i naturen. Ull finns – Ull härskar – Ull ger sol och nytt liv genom vintern !
Cirrus Uncinus, eller ”Skidspetsmoln” på latin finns i verkligheten, och förebådar Ulls och snöväders ankomst…
Den bästa utländska Asatrogna sida om Ull jag hittat, finns här. Till Ull bör man blota guld, skinande mynt och ringar, eller rund ost och äppelskivor – om mat skall ges. Enligt en gammal värmländsk månkalender från Edaskogarna, infaller Ullsblot första helgen efter Höknedan, och det blev i år den 1 December. Med Ulls blot går Julefriden in, då ju Ull är alla goda eders och all freds bevarare..
Ullsblotet 2020
idag är det Asgårdsnyen, eller den sista nymånen före Jul, och därmed dags för Ullsblot. Ull, på gotiska Wultuz är en gammal solgud, som dyrkades redan under bronsåldern, och som jag skrivit och förklarat redan förr om åren är han inte bara en gud för skidåkning och skidåkare, utan också för vinterns starka solsken, så solen återkastas från snön och därmed lyser som intensivast.
Anledningen till att vi blotar till Ull just idag, är att vintern för det mesta inleds vidpass denna dag, och förutom Skade räknas han också sen gammalt till Vinterns gudomligheter. I Värmland talar man fortfarande om Höknatten eller Höknätterna, de nätter då den första nattfrosten sätter in på allvar, och därmed börjar också vintern. Tyvärr finns det många akademiska forskare, som aldrig någonsin hört talas om Höknätterna i levande svensk folktradition, och därför förväxlar de också dem med Midvinternatten, som ju infaller vid Midvintersolståndet, men allt sådant är bara förvirring, Wikipedia-kunskap och allsköns ytlighet. Höknätterna är i alla fall Julmånadens början, för så har det varit i både Danmark, Norge och Sverige i gammal tid.
I skidorten Breckingridge i USA fortsätter man att fira Ullsblot i början av månaden December, men det är som vi alla förstår en modern tradition, som hittats på för något år sedan. Mycket lite har blivit skrivit om Ull eller Ullr i den moderna forskningen, men även om han är okänd för den obildade delen av gemene man, så känner i alla fall de flesta Asatroende fortfarande till honom som boende i Ydalir eller Idegransdalarna långt norrut., där också Skade slog sig ned efter sin skilsmässa från Njord.
Hur ofta Ull blivit dyrkad, och hur spridd hans dyrkan en gång var, ser vi i alla ortnamn på Ullevi, Ullunda och så vidare – Ortnamnsforskaren John Kraft har hittat inte mindre än 22 Ullevi i Svealandskapen och i Norge, där hans dyrkan var mest utbredd – i Skåneland och Danmark saknas ortnamn på Ull- nästan helt och hållet, vilka många tolkat som han där ersattes av Tyr, som ju också är en gammal himmelsgud, om än inte solgud. Att kultplatser med namn på Njärd-, Härn osv också ligger i närheten av de som har namn på Ull, eller rent ut heter Ullevi, tyder på att jordgudinnan, Gerd eller Njärd, ursprungligen var hans motpart, medan han själv var den segrande solen.
Ull och Frej nämns i samma strof i Grimnesmál, och onekligen har den senare Frej också något av Solgud över sig. Vi har också konkreta bevis för att Ull varit dyrkad i Sveariket – på kultplatsen Lunda nära Strängnäs har man funnit flera små statyetter helt i guld eller med förgyllt huvud, som några tolkat som föreställande Frej, men andra just Ull i sin strålglans och all sin härlighet. Bilderna fanns i ett gudahov med dimensioner om ca 3 x 6 meter, alldeles intill en större hallbyggnad som var minst 8 x 28 meter lång, och således en hel stormansgård – också där bör man ha firat ett Ullsblot vid Vinterns början, och i samband med att man förberedde sig för Julmånaden…
Hedniska Tankar 