Många människor i vårt land vet nuförtiden inte vad som menas med Alvablot, än mindre när det ska firas. Inte ens ibland dem som påstår att de är Hedningar, och som säger att man följer en naturreligion, vet man något, fast naturen är den enklaste klocka som överhuvudtaget finns. Total förvirring tycks råda – särskilt i vissa extremrörelser. I alla tider har man firat en fest för jorden och de döda när hösten verkligen inträtt, och denna fest infaller i vårt land kring första fullmånen i det som kallas Slaktmånad, alltså November, i den gamla svenska kalendern. Man behöver inte flytta helgen till någon kristen Allhelgonadag. Fast allhelgonadagen handlar om samma sak – ärandet av de döda. Så gör även helgen som varit – då firar vi FN Dagen – en annan fest som på sitt sätt ärar de döda eller i varje fall de fallna, den också.

Därför behöver man inte flytta Alvablotet till November månads slut eller något sådant, allt på det mest befängda vis. Eller blanda ihop det med Disablotet i Februari eller den isländska Vetrnaettir eller vinternätterna, som också är en kalendariskt mycket väl bestämd högtid – den ska hållas exakt på lördagen före början av Gormánuðr eller ”stormånaden” då hösten börjar, dvs någon gång kring början eller mitten på Oktober. Självfallet har tidpunkten för höstens eller vinterhalvårets början alltid varierat lite, beroende på var i Norden man bor, och det var kanske en av orsakerna till att Alvablotet tonades ned vad gäller det hedniska Island.

Tillhör du en naturreligion ? Ja, då ska du väl följa naturen och göra vad som är enkelt, värdigt och naturligt också, utan några förkonstlingar…

Naturen själv ger svaret. När det är fullmåne, första månaden efter Höstmånaden – Slaktmånad är ett bra namn, för så heter den  – det är då Alvablotet ska firas, inget annat. Naturen skiftar om. Träden fäller sina blad med ens. Jakt – på älgar och andra djur – tar nu sin början och naturen och människorna bereder sig på den långa och mörka vintern. Det sker liksom en slakt av det gamla året i naturen, även om vi kanske lika gärna kunde säga ”Släktmånad” apropos släkten och ärandet av de egna döda. Det är en tid för eftertanke och stilla kontemplation. Inte för skräp, skrik och skrän. I mörket skall tystnaden och friden råda, och där finns heller inget farligt, eller något att vara rädd för. Så var det en gång tänkt, och så bör det vara i år också, liksom alla år.

Vi har haft en lång och varm höst, med klart väder och blåa himlar, och när jag åkt hemåt idag, har jag sett den mest magnifika fullmåne man kan tänka sig. Hur kan folk bara slarva bort eller glömma bort en sådan enkel sak ? Mitt eget firande tog sin början redan i lördags, på sätt och vis – eftersom FN-dagen då passerades och det är en ytterst viktig dag för mig – som har mist åtta kollegor på femton långa år. En del dog här hemma, en del dog i främmande land – somliga kände jag mycket nära och somliga bara till namnet, men varje år har jag ärat dem alla på just den dagen, fast jag i år mist en kollega till – i maj i år, vilket jag redan beskrivit. Statistiker, sociologer, psykologer och många andra har undersökt fullmånens effekt på människans psyke, och funnit att det faktiskt finns en sådan. Våra sömnrytmner påverkas, liksom vår emotionella stabilitet. Särskilt kvinnor sägs bli påverkade – jag vet minst en mycket vacker och tilldragande sådan, som jag nyss firat ett privat ”blot” med av en annan sort, men hennes namn får ni nog aldrig veta – och även sjukhuspersonal, poliser och ambulansmän ska ha märkt, att Fullmånen om hösten är en farlig tid, då det är bäst att dra sig inomhus, för då går många galningar lösa… Polisen har i år – efter de tragiska dödsfallen i Trollhättan, gått ut och på stort allvar varnat allmänheten för att fira Halloween, och andra sjuka ”utklädningslekar” av liknande slag.

Visst, alla förvirrade ungdomar är inte nynazister, ”fornsedare” eller urspårade på annat sätt, och naturligtvis finns det Halloween-firare som bara vill ställa till med någotslags maskerad, eller ungdomar som bara behöver en svag ursäkt för att supa sig fulla, eftersom de fortfarande är unga och oerfarna nog för att tycka, att detta är hjärtans roligt. Men i alla fall – tänk efter ! Vill du klä ut dig och visa upp dig – varför inte då börja med amatörfoto eller något verkligt kreativt – eller gå på bal i frack och lång klänning ??

Hur vill du förresten själv minnas dina döda anhöriga, och dem du har kära ifrån din egen släkt eller bekantskapskrets ?

Vill du minnas dem som blodiga lik, eller huvudlösa zombies ? Som vampyrer kanske ?? – Nej, så vill du väl inte blicka tillbaka på saker och ting… Tycker du att det är ett värdigt och naturligt beteende, att fara på folk och skrika om nätterna, måla dig röd i ansiktet, skrämma och terrorisera folk, och vill du hålla på med hela den kristna helvetes-apparaten, som många människor släpar in i sitt otillständiga, keltiska Haloween-firande modell USA, som inte alls har något gemensamt med den Nordiska allhelgonadagen, eller Alvablotet förutom kanske datumet och årstiden – åtminstone ibland…

Det är inte värdigt att göra så, helt enkelt, och det förstår du nog själv, bara du är vuxen nog att tänka efter. Fira gärna Allhelgona om du är kristen och svensk, men aldrig aldrig någonsin Halloween..

Alvablotet skall vara en tid för stillhet, eftertanke och kontemplation – inte för skräck, zombies, någotslags urspårat ”levande rollspel” och andra avarter, som inte har med Asatro att göra…

Den mest klassiska skildringen av Alvablotets firande eller hur det är att ”hålla heligt” som man sa i de nordiska sagorna, finns i den isländske skalden Sigvat Tordssons ”Austfararvisor” där han skildrar hur han på den norske kristnade kungen Olof Haraldssons bud far österut till Sverige, och kommer till Ed, som av vissa identifieras som Edsskogen i Värmland. Men där blir han utkörd ur den gård, där han ska söka natthärbärge. Man vill inte ha några kristna eller några främlingar hos sig, när denna fest firas och man ”håller heligt” för de döda och förfäderna – det här är en privat högtid, för ätten och de närmast sörjande. Sigvat fick rida vidare till en gård som hette Hov, som vissa anser skall ligga i Västergötland – en sådan ritt på över 150 km är nog omöjlig, ifall den inte skedde under flera nätter – men det gick honom lika illa där. Att ”hålla heligt” innebar att vara hänvisad på sig själv, den egna ätten och din egen familj – de som verkligen är dina nära och kära och dem du minns..

Vem vill ägna sig åt denna sjuka kristna dödskult och morbida helvetes-fantasier, där man alltid uppfattar döden som något ont och skrämmande… ?

När Alvablot och dess fortsättning som Allhelgona KAN vara något vackert, naturligt och stämningsfullt, som för de flesta svenskar… (och varför skulle döden hela tiden vara något att vara rädd för ?)

Få vet nuförtiden också varifrån ordet ”Alv” kommer och vad det betyder. De tror att det skall röra sig om någotslags fåniga varelser med spetsiga öron och lätt feminint, tillfjollat sätt, som mest finns i dåliga fantasy-romaner med denna ständiga, svartvita kristna uppdelning i ont och gott, som hos Tolkien – världens mest överreklamerade författare. Barn gillar honom visserligen, men jag förstår inte hur en enda någotsånär vettig person över 15 år kan gilla sådant snömos. Alv är en jordart, närmare bestämt det vita skiktet av mineraljord, och har samma ursprung som ”albis” eller ”vit” på latin, alltså något ljust, vitaktigt som finns nere i jorden.

Därifrån kommer själva ordet, och därför talar Eddan så mycket om Äringsguden Frej, som råder över grödan, som boende i ”Alvheim” och Vanernas gudasläkte uppfattas ibland synonymt med Alfer (det stavas så, och ska inte sammanblandas med några fantasy-alver). Alferna, ”de små under jorden”, jolbyggarna eller jolbänningarna, som man sa norrut i landet – alla dessa tänktes ursprungligen som förfädernas andar, som bodde nere i jorden, alldeles intill de levandes bostäder på de gamla gårdsgravfälten – och det kändes också tryggt och bra att ha sina döda alldeles intill. Det var inte något skrämmande alls – utan tvärtom något högst naturligt. Hur skulle man annars kunna ta hand om sina fäders jord ?

Alv är ett jordlager, en jordmån – här markerad under matjords-skiktet med en vanlig svensk morakniv – varje svensk bonde vet det ! (men inte förkonstlade stadsbor)

Av Alv kom också Alva – namnet på Hel, den gamla dödsgudinnan, Moder Jord nere i Underjorden, till vars goda och sköna rike alla fick komma till slut. Med kristendomen demoniserades hon, och blev till en ond och skrämmande varelse, som man måste gå runt och frukta, vara rädd och känna ångest inför. Inget skulle varit våra förfäder mer främmande – gilleshallen Okolner, den okalla, var en varm och inbjudande plats, där Hel gav uppehåll åt de verkligt förtjänta, och ingen behövde frysa eller svälta.

Man fick dock inte blanda bort det bästa man hade, och än idag vet lantbrukare och de som värdesätter odling (även andligen ?) att man inte får blanda Alv och Matjord med varandra. Då vissnar och dör grödan till slut, och allt blir bara till en stor, osmaklig lervälling… ”Gör så att jorden mår bra” skriver Dagens Nyheter i sin artikel för hemmaodlaren, och då tror man inte på någon ”blandkultur”

Det stora Veteranmonumentet i Stockholm – för svenskar som stupat i strid för fredens sak. Motivet är ett frö av Yggdrasil – Världsträdet. Enkelt och värdigt – som det skall vara

För några år sedan fanns det ett förvirrat litet gäng människor eller en intolerant liten sekt i Sverige, som tyckte de skulle fira Alvablotet med skrik och gråt, offentligt utställda fotografier på sina närmaste anhöriga döda, och allmän tandagnisslan. Återigen någotslags vansinnig zombie-kult. Förslaget slog aldrig igenom, och glömdes bort efter 12 månader. Någon mexikansk ”Day of the Dead” med sockerglaserade dödskallar och annat sådant, ligger inte för svenskarna – passar inte in i naturen här, och heller inte i folksjälen. Vi vet, att hösten av naturliga skäl skall vara en lugn och tyst årstid – för eftertanke, fina minnen och klara tankar…

Visst – du äger minnet av dina bortgångna, men inte rätten att ställa ut dem till allmän beskådan, och göra dem till åtlöje ? Vet du förresten vad dina anhöriga skulle tycka om att bli ”utställningsföremål” efter döden på Internet ?? – Nej, där ser du ju själv – så ska man inte göra – inte om man har respekt för den egna släkten eller dem det gäller…

Med respekt för de döda menas också, att inte göra dem till något annat, än de faktiskt var medan de levde. Jag antar, att de flesta av dessa ”fornsedares” föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och så vidare faktiskt var kristna – åtminstone till namnet, och de flesta av dem skulle nog inte tycka om att få sina fotografier eller mest personliga intima minnen publicerade på Internet, för att göra så är för det första inte helt riskfritt i dagens läge, och heller inte så värst respektfyllt eller värdigt heller. Lägger du ut bilder på dina egna anhöriga, utan att ens fråga om lov ? – Nej, naturligtvis inte, så skulle ingen av oss göra. Utom rena skitstövlar, förstås… Sina egna innersta tankar, minnen och känslor äger man bäst själv, och det kan också vara direkt farligt att dela dem med fel sorts människor, som inte alls har med saken att göra.Vem vet väl vart foton och minnen kan fara runt på Internet i dessa dagar, så varför dela med sig av det som faktiskt kan vara ytterst privat…

Ett litet minne kan jag dock ge. De flesta av mina förfäder var förstås kristna till namnet, de med. Min far var kompromisslös ateist – när han levde – och min mor är en agnostiker. Min farfar, som var kyrkoherde och präst i statskyrkan, var ”inte mer kristen, än mina gamla skor” eller ”åtminstone aldrig så kristen att det störde” enligt min gamla farmor, som kände honom bäst och närmast av alla. Enligt henne borde jag också blivit präst, och när jag redan som liten protesterade och sa att jag varken haft kallelsen eller ens trott på den kristne guden någonsin, sa hon att det väl inte gjorde något. Det viktiga, ansåg hon, var att vara en ordets förkunnare – vad präster egentligen trodde eller tyckte, visste väl deras hustrur bäst – men vem brydde sig bland folket i socknen ? Nåväl, kanske var hon lite vanvördig här, emot sin make – men så var hon också ganska ärlig, och rättfram med vad hon tyckte – något som jag möjligen fått i arv efter henne.

I dagens Sverige raglar ”andliga sökare” omkring, vilsna och tafatta som förståndshandikappade, och försöker utan all ordning eller logik tillbe Frej, Freja, Hel, Oden och precis alla gudar och makter de kan komma på eller rabbla upp för tillfället – om de ens är nyktra när detta sker – och tror dumt nog, att det ska gå att fira Alvablot på det sättet. Men man får inte en godare smak, bara därför att man rör ihop en massa olika ingredienser som i och för sig skulle kunna vara fina och komma bättre till sin rätt var och en för sig till ett slags motbjudande gröt, eller en exkrementell-kulturell soppa, ungefär som ett enda lapsgojs…

Inget kunde vara felaktigare. Inget kunde vara mer ovärdigt.

Alvablot ska inte vara någon tafflig liten ”skräckfest” med grinande döskallar, någotslags Frejsbeläte eller fjortis-fylla i läskiga skogen…

Fira VÄRDIGT – eller INTE ALLS !

Varför inte fira Alvablotet hemma, med dina anhöriga – och ”hålla heligt” i höstmörkret. Eller kanske med din älskade (kanske får hon ha på sig något som hon tycker är extra fint – så gör min)  – om Vanerna och fruktbarheten alls skall vara med, om än inte några Diser, och heller inte Freja i sin vanliga aspekt – sådant hör Våren och det första halvåret till. Oden äras bäst vid Jul, men nu börjar hans årstid – och framförallt dem, som går men ska glömmas  – för att nu komma med ett litterärt citat. Hoppas ni känner igen det…

Så skall Alvablot gå till ! (inlägg från 2015-10-27)

Efter Alvablotet – Tankar om Döden i Hels månad (del 2) – Birkas döda – och vad de kan lära oss… (inlägg från 2015-11-05)

 

Det nya 2000-talets människa står inför en filosofisk utmaning, som gårdagens eller dåtidens människor aldrig behövde möta. På sätt och vis styr vi nuförtiden över vår egen död, och inte bara det – vi kontrollerar faktiskt döden och livet för alla andra levande varelser på den här planeten också, i och med att vi skaffat oss teknologiska medel som är kraftfulla nog för att en gång för alla förstöra den – med eller emot vår vilja.

Citatet kommer i själva verket från Bhagavadgita, och är minst 2200 år gammalt – Hedniska filosofer förutspådde en dag, när människan skulle kunna åstadkomma saker som dessa…

Kanske håller vi på att framkalla vår egen undergång indirekt, via klimatförändringar till exempel – eller så löser vi det via vår uppfinningsrikedom, vårt sökande efter kunskap och våra godare, mera positiva sidor, precis som hittills. Än är det långt till Ragnarök. Det finns också dem, som ser Ragnaröks-myten som ett cykliskt förlopp, eller en skildring av ett pulserande universum, ungefär som naturens egna puls-slag mellan vår och höst, förstörelse och nyskapelse. Alla dessa tankar för mycket långt, och därför hade jag inte tänkt att gå närmare in på dem för tillfället.

Men det faktum att vi  faktiskt alla spelar med i ett av människor skapat system, eller en kultur – den Västerländska – där vi gjort oss till herrar över naturen, och till och med över döden, då det sättet att vi oavsiktligt kan framkalla hela planetens död, borde faktiskt stämma till eftertanke. Under en sådan tid, eller med en sådan vetskap i bagaget, borde människor i den moderna Världen kanske bli mer medvetna om sin egen dödlighet, eller få en något annorlunda syn på sin egen tillvaro.

Det tycks vara svårare att skapa liv – inte bara kortsiktigt utan genom att skapa långsiktiga, hållbara och stabila betingelser för det – än att skapa motsatsen. Och döden får vi alla leva med som en möjlighet – ifall den kommer snabbt – eller först på vår ålderdom. Hedendomen och Asatron har ett svar på hur man kan förhålla sig till det, som jag berättat – men sedan är det upp till var och en av oss, vad vi gör av det svaret. Oden säger i Havámál att han ger mänskligheten goda råd om hur man kan leva – ingenting annat. ”Du får nytta av att kunna dem, du har gagn av att följa dem” står det – i vissa översättningar. Han har aldrig någonsin sagt, att detta skulle vara budord som hos de kristna, tvingande lagar eller ens regler. Det är bara upp till oss själva, om vi väljer att lyssna till visdomens röst eller inte.

Oden själv har också klara drag av dödsgud, men kommer med visare budskap än somliga kan ana…

”Ráðumk þér, Loddfáfnir,en þú ráð nemir, -njóta mundu, ef þú nemr,þér munu góð, ef þú getr -:” står det upprepat i den del av dikten, som kallas ”Loddfafnismál” och det betyder – ”Det råder jag dig, Loddfafnir, om du rådet tager – njuta får du, om du det begriper – det går dig gott, om du gitter ” ifall någon nu vill veta, hur Hávamáls ord faktiskt låter i original, och inte bara nöjer sig med bearbetningar, vilket man förresten aldrig bör göra.

Hur såg våra förfäder på döden ? Hur förberedde de sig för det oundvikliga, och det som ändå kommer till sist ??

Ett av mina akademiska intressen har alltid varit arkeologi, och arkeologin kan ge oss mycket direkta svar angående dödens mer fysiska, kroppsliga sida – som Hedning och Asatroende betonar jag den sidan, jag är tämligen ointresserad av den påstått ”själsliga” eller andliga, eftersom jag inte alltid är så vidare ”själsfin” av mig. Underligt nog är också platsen jag valt att studera den här gången – staden Birka på Björkö i Mälaren, Stockholms direkta föregångare – sammanhängande med Moraknivarna, som jag skrev om i går – och deras användbarhet. Alla kulturer och tider har sina redskap. Det är redskapen, som byggt kulturerna, och lett oss fram emot dagens situation – vi talar om en globaliserad civilisation, men hur global den i själva verket är, kan givetvis diskuteras – och ”Man is a tool using animal” brukar det heta.

Varför skulle vi då inte kunna stå beredda i livet, lika väl som i döden – med hjälp av enkla redskap ?

Med Birka-kniven trädde de första svenskarna i historien fram – dagens Morakniv har ett mycket gammalt ursprung – och det var deras viktigaste ägodel, i livet, och i döden…

Från den första handkilen och stenverktygen, fram till atombomben. Steget är kanske inte så långt som det kan tyckas – men verktyg är just verktyg, först i andra hand vapen. Tänk efter ett slag. Gurkhas i Nepal har sina Khukris, eller knivar – som också har rituell och viss filosofisk betydelse. Sikherna i Indien lär ha en liten, liten miniatyrkniv invirad i sina turbaner, medan vi har Morakniven, liksom finnarna har sina Puukkos. För övrigt har jag arbetat tillsammans med minst en Sikhisk kollega i tio långa år av mitt liv, och tränat och övat tillsammans så gott som varje vecka – så att inte fler uppmärksammat detta med redskapen, handgreppen och kulturerna framstår för mig som något konstigt.

Min egen ”Birkakniv” för runristning, med skaft av körsbärsträ, taget från Birkas borgberg…

I ”Krigarnas Hus” i Birka, i ena ändan av Borgberget där, gjorde man vid utgrävningar i början av 2000-talet en häpnadsväckande upptäckt. Redan under slutet av 700-talet fanns en stor fästning, flera byggnader och en fast garnison på platsen. Här fanns en svensk huvudstad, minst 200 år tidigare än kristna arkeologer i sin fördomsfullhet trott. Och här fanns också den speciella ”Birka-kniven”, ett fornfynd av en typ som fortfarande – genom mer än 1300 år av obruten historisk tradition – finns med oss – nu omgjord till ”Mora 2000” – men ändå samma redskap, som vi haft i alla tider. Som bruksföremål och prydnad. Med den kan man skära sin mat, med den överlever man. Ett användbart redskap, trogen vän när andra sviker – och med det redskapet, kan du också låta dig begravas.

Originalkniven hade ett skaft av körsbärsträd. När Hjalmar Stolpe, den förste moderne arkeolog som i slutet på 1800-talet började gräva på Birka, kom till platsen, noterade han att en hel dunge av körsbärsträd växte vid borgbergets fot. Också år 2006 – när jag kom dit – fanns nu över 100-åriga träd på platsen, och de träden visade sig – via årsringsanalys och dendrokronologi – vara direkta ättlingar, i rakt nedstigande led – till de träd, som växte på samma plats cirka 1300 år tidigare. Arkeologerna upplyste mig om att det bara tar 8-9 trädgenerationer eller trädliv, men kanske 20 människo-åldrar för att komma så långt tillbaka i tiden… Det, i sig, ger också vissa perspektiv, här i livet…

Japanerna, på andra sidan jorden från oss räknat, värdesätter körsbärsblomman – eller ”Sakura” som heraldisk symbol. Den kallas också med ett annat namn ”Ohka” (vilket också råkade bli namnet på ett modernt raketflygplan) eftersom det ena namnet står för blomman i livet, det andra för blomman i döden. Båda är helt enkelt två sidor av samma sak, två ord för ett och samma begrepp, samma tillvaro, som var för sig innesluter båda möjligheterna. ”Kekko desu !” eller ”vackert så!” säger nu jag – till de som förstår japanska…

”Krigarnas Hus” i Birka under utgrävning – märk körsbärsträdet i bakgrunden

På Birkas borgberg finns också graven efter vad som måste vara borgens verklige grundare – en gestalt, som motsvarar Hövitsmannen Hergeir i Rimberts krönika om Ansgars misslyckade missionsförsök hos Svearna, för de blev ju inte alls kristna förrän flera hundra år efter hans två mutförsök och våldgästningar. Her-geir betyder ”här-spjut”, och i Eddan kan vi läsa om hur Oden själv – den mäktigaste och störste av anförare ”kastade udd-järn i flocken” när Vanerna stormade Asgård under det allra första kriget i Världen, fastän de två gudasläktena senare blev vänner och knöts till varandra genom ömsesidig släktskap.

Asgårds murar skulle vara så starka och höga, att ingen fiende och ingen främling någonsin därefter skulle kunna klättra över eller bryta igenom dem, och det tillsåg Oden med magi, genom att låta Loke – eldens och luftens gud – tända vaferlågorna, den flammande evighetslåga, som också kallas Norrsken, och som skiljer Asgård från Midgård, och människornas värld. Borgens grundare lät sig begravas till häst, i full rustning, mycket riktigt med en Birkakniv invid sin sida och med spjut i hand, och hans grav står ännu under den sten, som sticker upp ur borgvallen – för där har han åter begravts.

För evigt skyddar han sin fästning. Han utför samma syssla i döden, som han en gång gjorde i livet – och hans uppgift tar aldrig slut. Han är trogen sitt land, och trogen sitt rike – och det är en skam, en vidrig plåga att se hur de kristna rest sitt fula, vanprydande Ansgar-kors bakom alltsammans. Kanske faller det korset ändå en dag, och kanske återfår Birkas döda sin värdighet, men under tiden kan vi alla minnas rökstenens text om evigt liv, evig ryktbarhet och att också i nästa liv fortsätta försvara det man verkligen stod upp för, i det här livet:

”Tjodrik den djärve, sjökrigares hövding rådde fordom, vid Reid-havets strand. Nu sitter han rustad, på sin gotiska häst, med skölden i rem – Märingars främste”

Den texten handlar visserligen om Teoderik den Store, Östgoternas store kung, som levde minst 500 år före Rökstenen restes i Östergötland – varifrån samma goter faktiskt kom – redan på 800-talet visste man det mycket väl – men den kunde lika gärna beskriva Birka-Hövdingen, som numera odödliggjorts som staty utanför Birka-muséet på Björkö i Mälaren – och Teoderiks grav i Ravenna har jag själv också besökt, se under andra inlägg i denna blogg..

Andra gravar helt nära ”Krigarnas hus” och garnisonsområdet i Birka berättar om exakt samma inställning, exakt samma syn på livet och döden som den jag nämnt. En helt annan samhällsklass ser vi till exempel i vad som nuförtiden kallas Träkammargrav Bj 834 – den isländske konstnären Thorhallur Thrainsson har ritat av den begravningen som den måste sett ut, vid gravläggningen på det tidiga 800-talet, eller vid 700-talets slut:

I Boken ”Birka Nu” utgiven 2012 av Historiska Muséet i Stockholm finns de senaste årens forskningsresultat noga redovisade, och av de mer än 500 000 vikingatida eller vendeltida begravningar som bevisligen härrör från vår egen nordiska kultur, är det ytterst få – kanske bara 20-30 stycken – som är ”dubbelbegravningar” ungefär som denna. Här sitter en man och en kvinna i 30-års åldern i en stol tillsammans. Ingen av dem bär det minsta spår av yttre våld, och troligtvis dog båda två av någon smittsam sjukdom, som någon främling förde med sig till handelsstaden. Mannen håller om kvinnan med sin högra arm, och låter sin hand vila i hennes. också i döden kramar han om henne, och hon sitter med huvudet tillbakakastat i hans knä, medan han försäkrar henne att allt kommer bli bra, även i nästa värld. Framför dem och runtom dem ligger deras husgeråd, vapen, verktyg och till och med två ridhästar och ett nyslaktat svin till färdkost – allt är i den bästa ordning. Allt är packat och klart, sakerna är väl vårdade och hela utrustningen står redo att brukas.

Hästarna är verktyg eller bruksdjur även de – fortskaffningsmedel helt enkelt, och lika nödvändiga för resan in i nästa värld, som de varit i denna. Men allt kommer att ordna sig. Precis som de följts åt i den här världen, gör de samma sak också som döda. Ibn Fadhlan, 900-tals krönikören från Bagdad, som skrev sin ”Risala” eller berättelse om Väringarna som övervintrande i Volga-Bulgarernas land, mer än 1000 km in i Ryssland, noterade att det inte alls var onormalt för älskande eller gifta par att följas åt, också i döden. Samtidigt är hans ögonvittnesskildring en av de mest feltolkade som alls finns – särskilt kristna har vanställt berättelsen till att handla om ”människooffer” (något som inte alls står beskrivet där) eller som påstått bevis för att nordborna hade ”trälar” vilket inte alls finns i den aktuella texten.

Ordet ”gulam” som Ibn Fadhlan genomgående använder på sin berättelses huvudperson, som han kallar ”flickan” fast hon egentligen är en ung kvinna – och för evigt utan namn – betyder på arabiska följeslagare, kompanjon, kamrat, elev, arbetstagare, hjälpreda, anställd, och mycket annat – ordet kan användas också för yngre släktingar, som står i beroendeförhållande till en äldre släkting eller mer betydande person – och det kan för övrigt användas om båda könen, inte bara kvinnor – allt detta konstaterade den Norske forskaren Harris Birkeland redan på 1950-talet, men de kristna lyssnade inte, utan fortsatte med sina idiotiska lögner – kan bara i absolut värsta fall – eller i sämsta tänkbara, pejorativa eller helt negativa tolkning kallas ”träl”, ”slavinna” eller något liknande – men vad berättelsen verkligen handlar om, är en främmande kvinna i vikingarnas läger, som frivilligt och utan minsta tecken till ånger följer en svensk hövding i döden, sedan han dött av sjukdom. Ibn Fadhlan är – fastän han är muslim – tydligt imponerad av kvinnans handlande, och gör henne faktiskt till en hjältinna, och återger de berömda orden:

Hon är visst ingen främmande trälkvinna eller liknande, utan rak och stolt, och går med högburet huvud frivilligt emot sin död, stark och fri in i det sista. Och vad är förresten så fel med att dö för dem man älskar, ifall man nu verkligen tror, att man får återförenas med dem i nästa värld – och är tillräckligt beslutsam för att på allvar testa den övertygelsen, och ge sitt liv i pant på det man säger ? Ibn Fadhlan berättar det inte, förstår det inte heller – men kvinnan var kanhända gravid, och nästa vår – med en annan mans barn på armen – skulle ingen låtit henne följa med på små skepp, är alla måste ro eller arbeta – det är sannerligen ingen plats för spädbarn – det vet alla som i likhet med mig seglat sådana båtar – och kom hon söderifrån, från kaukasus eller Khazarernas lan, ja kanske från Ukraina, skulle hon inte kunnat gå hem över den ändlösa ryska stäppen i alla fall, så hon valde den enklaste – och vackraste – utvägen – för den enda människa i hennes liv som ändå betydde något, och vad hon trodde på.

För övrigt skriver också Ibn fadhlan att ”de flesta” som gör så, är just unga kvinnor – men män kunde förmodligen göra samma sak. För övrigt finns också fler ”anomalier” i enstaka (4-5 av mer än 500 000) gravar, där vi har två män – eller två kvinnor i samma grav, men detta var alltså extremt sällsynt (inte ens en promille av befolkningen) även om det var socialt accepterat att göra på det viset – om man ville eller orkade.

Också en annan av Birkas träkammargravar – Bj 845 har som så många andra råkat ut för de kristnas lögner, fördömanden och vantolkningar. Här sitter en ensam gammal kvinna, strax över de 50 (det ansågs vara en betydande ålder då, ungefär som 75-80 idag) ensam på en bekväm kubbstol med mjuka kuddar under fötterna – hon kanske hade förslitningsskador – och ett ämbar med gott mjöd brevid sig, samt en liten, urdrucken mjödbägare på gravgolvet. Hennes tillhörigheter är fint och omsorgsfullt packade i en liten kista med utsökta beslag, som står längst fram i graven. Allt andas noggrannhet, disciplin och omsorg – man tog mycket väl hand om henne, liksom de andra döda. Men i sin hand håller hon något, som de kristna i sin fördomsfullhet tidigare ville tolka som ett stekspett. Numera vet man bättre. Nu vet vi att detta är en Volustav – staven till en Völva eller spåkvinna – jämför med Voluspá i Eddan – och mängder av sådana stavar har grävts upp ur svensk jord under de två senaste decennierna, också i Gamla Uppsala

Birka var och är en hednisk stad. Det falska och missprydande ”ansgar-korset” har inte där att göra. Den blev aldrig någonsin kristen. Bara 3 eller 4 av alla de 100 000-tals föremål som hittats där, är kristna eller har något med kristendomen att göra.

Alla var de väl förberedda på sin sista resa. De fruktade inte döden, och böjde sig inte fegt inför den. De såg döden som porten till ett annat och bättre liv, och tänkte sig fortsätta leva för andra, och det land de tillhörde – också i döden, också efter det att de själva dragit sitt sista andetag. Varför skulle då vi nutidsmänniskor, trots all vår teknik – då välja annorlunda ?

 

Kring Hel och Alvablot (artikel från 29 Oktober 2016)

Nuförtiden tycker vissa, att det skall firas något som heter Halloween i Sverige, en kristen förvrängning av det som förut hette Allhelgona och ännu längre tillbaka Alvablot, och något som absolut inte hör hemma här. Människor skall från barnsben drillas till att tro att döden är något ont, och att förfäderna skulle vara spöken, kristna djävlar och demoner. Ungdomen tar det hela mest som en ursäkt för att dricka sig fulla och ställa till med maskerad och fest – så mycket av ursäkter behövs nog inte – de som vill festa, hittar väl alltid på en och annan ursäkt för det ändå. Men – som jag flera gånger skrivit och konstaterat – det verkliga Alvablotet var något helt annorlunda. Det var att fira sina döda anhöriga, vänner och förfäder under värdighet, utan skräp, skrik, skål och dåliga buskisupptåg, utan rädsla och utan skräck.

Varför hela tiden denna kristna rädsla för döden, förresten ? Varför hela tiden försöka skrämma både barn och vuxna till underdånighet, underkastelse och lydnad, med Onda Clowner, Påvar och annat sådant ?  De flesta normala människors förhållande till döden är helt annorlunda än de kristnas. I gamla tider hade nästan varje by och gård i landet sitt eget gårdsgravfält – och det finns fortfarande ganska många hus och gårdar i Sverige som har gravhögar från järnåldern på den egna tomten.

”Alvestadkullarna” i Östergötland

Du behövde bara titta ut genom ditt eget köksfönster eller öppna dörren för att kunna se ”ättebacken” där din far och mor vilade, liksom alla dina förfäder – och när dina dagar var slut, skulle du själv kunna bo där i frid och ro. Skrämmande ? – Nej, inte alls… De döda och gårdens egna gravfält fanns som en helt naturlig del i landskapet, lika naturlig som skogen eller åkern, och det var ingen som uppfattade detta som det minsta farligt. Också när kristendomen kom låg byns kyrkogård på nära och behagligt avstånd, och man besökte den, varje gång man gick förbi – ”de dödas åker” eller ”döingåkern” var ett vanligt namn, men inte heller det var något man behövde vara rädd för.

Jag har redan förklarat ursprunget till ordet ”Alf” och ”Asar och Alfer” som i Eddan används omväxlande och på samma gång som ”Asar och Vaner”. Att Vanerna, dessa fruktbarhetens gudar, var detsamma som de döda förfäderna eller Alferna, jordbyggarna, jolbänningarna, vittrorna, ”de små undar jordi” (på Gotland) men att några av dem var tillräckligt stora och starka nog till att betraktas som Gudar – dit hörde ju till exempel Njord, Freja och Frej – har jag redan gått igenom för er, och jag förutsätter att ni är tillräckligt bekanta med dessa ovedersägliga faktum i alla fall. Också Tomten, gårdens ursprunglige bebyggare och grundare, han som alltid fanns kvar för att kontrollera att allt stod rätt till, också i de levandes Värld, hörde dit. Och i inget fall behövde man frukta något av detta – det var en del av vardagen, och inget ”övernaturligt” att vara rädd för, därför att inget kan finnas utanför naturen.

I vår egen tid har vi institutionaliserat döden. Vi flyttar bort den på något sjukhus, och våra kyrkogårdar ligger långt bort, isolerade i landskapet bakom murar och motorvägar. Hela generationer av barn växer upp, som aldrig sett något lik eller någon död människa. I gamla dagar var detta något fullständigt naturligt. Man stod lik hemma i bastun, och innan någon begravdes höll man såklart en vaka eller en mottagning, där alla kom för att ta farväl av den döde eller döda. Ingen såg detta som det minsta konstigt, eller någon vidare orsak till skrämsel. Tvärtom har vi gjort döden så mycket mer skrämmande och obehaglig, just därför att vi fjärmat oss från den och inte längre orkar eller vill se den i vitögat.

Men det har jag. Som ung arbetade jag fyra hela somrar som biträde på ett kristet sjukhus, och fast jag var under 18 år, fick jag ta hand om lik, frakta dem till kylrummet och faktiskt bevittna obduktioner och skriva på protokoll som vittne, även om det förstås var olagligt. Jag har sett mer döda och fler lik än vad som borde vara nyttigt att minnas, och även om detta var på 1980-talet, var jag redan då helt säker på att jag var Hedning, och aldrig någonsin kommer bli kristen, för vad jag såg och upplevde på detta kristna ställe, och hur gamla, sjuka och till sist döda behandlas, var verkligen inte snyggt, det säger jag er. För övrigt gäller de observationerna nu snarast hela vårdsektorn i Sverige – jag upptäckte bara lite tidigare och lite tydligare dödens fysiska sidor, kan man säga – och det var allt – skrämd av det blev jag inte, men däremot lärde jag mig att hysa vördnad för Hedendomen och för livet, liksom för de döda.

Kanhända skriver jag mer om detta någon annan gång, kanhända inte.

Låt oss nu återvända till Asatrons Värld, den värld alla etniska svenskar kommer ifrån; och den Värld – Helheim – de flesta – utom det fåtal som via sin hängivenhet kommer någon annanstans – till sist skall återvända. Jag har skrivit och förklarat för er att Hel, Höljerskan – för det är vad hennes namn betyder – glöm alla felaktiga etymologier, ”fornsedarnas” pajaskonster och helt obevisade påståenden om att namnet skulle ha med ”helande” att göra – för så är det inte alls – ingen kan undfly döden – demoniserats av Sturlasson och de kristna, och att hon ursprungligen inte alls tänktes ta någon skrämmande gestalt.

Norrut och nedåt leder vägen till Hel – det vet ändå de flesta av oss. Hels rike – Helheim – som noga skall skiljas från Hels Vite eller det senare Helvetet – består av helt skilda platser och orter i det hinsides. Där finns Svartalfaheim eller Nifelhem, till exempel, den ”andra dödens” rike för de som dör också från Hel, vilket sker när de levande inte minns sina egna döda mer, och inte längre hedrar dem – samt Nastrand och det yttersta och nedersta helvetet, för de kristna och andra verkligt onda människor. Dit kommer bara de som dödar sina egna fäder och de som sviker sina egna eder, skriver Snorre – alltså de som sviker Asatron och börjar ägna sig åt ”fornsederi” och annat sådant. I Codex Regius-handskriften av Snorres Edda lär det finnas ett tillägg i bläck från en annan, och långt senare författare, som skrev ”och den, som bortlockar någon annans kära”. Den, som bryter sönder två andra människors förhållande, vore också värd att hamna på Nastrand eller likstranden, tyckte den okände skribenten – ett faktum som Frans G Bengtsson, den store essayisten, noterade när han långt senare gjorde sin genomgång av saken.

Till Hels hallar kommer man genom att ta vägen över Gjallarbron, den ljudande spången. Där sitter Modgunn, Hels Väkterska och leder de döda vidare emot det egentliga Helheim, som ligger på Okolners slätt – namnet betyder den okalla, alltså ljumma platsen – och där har Hel också en gillessal för Balder, och för de flesta döda. I Brimers hallar, nämligen; är gott att vara – också Liv och Livtraser, de allra sista levande människorna, som kommer återbefolka den andra Jorden efter Ragnarök – finns där redan, liksom Mimers brunn och mycket annat.

Asatrons dödsrike är visst inte någon ogästvänlig eller kall plats, som vissa tänkt sig – det förhåller sig snarast tvärtom.

Hel själv beskrivs som skrämmande, först i sena källor – och moderna Amerikanska fantasy-illustratörer har tänkt sig, att hon skulle vara till hälften ett skelett, till hälften en levande människa. Men, det finns inget som helst stöd för detta i originalkällorna.

Hel har aldrig avbildats på något skrämmande vis innan 1900-talet. Inte heller är hon till hälften levande, hälften död eller skelettartad eller något annat sådant.

Allt det här är bara vida spridda kristna griller och missuppfattningar. I Gylfaginning står visserligen, att :

Hel kastaði hann í Niflheim ok gaf henni vald yfir níu heimum, at hon skyldi skipta öllum vistum með þeim, er til hennar váru sendir, en þat eru sóttdauðir menn ok ellidauðir. Hon á þar mikla bólstaði, ok eru garðar hennar forkunnarhávir ok grindr stórar. Éljúðnir heitir salr hennar, Hungr diskr hennar, Sultr knífr hennar, Ganglati þrællinn, Ganglöt ambátt, Fallandaforað þresköldr hennar, er inn gengr, Kör sæing, Blíkjandaböl ársali hennar. Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.

Hel fick våld över nio världar, får vi veta, och hon bestämmer alltså över dem alla. Hon ska ge goda hem och gott viste åt alla de, som hamnar hos henne, och det är sådana som dör sotdöd och åldersdöd, alltså de som dör av sjukdom eller ålder. Detta står klart och tydligt utsagt, och på det behöver vi inte tveka. Alla de lögner som står på svenskspråkiga Wikipedia, som att ”hel skulle fallit från himlen och krossat sin benstomme i fallet” är nys, påhitt, snack i backen, fornsediskt trams. Det finns inte en enda uppgift i källorna som stöder något sådant, och det har man bara hittat på i efterhand, men däremot är det sant att ”Hel har en mycket stor bostad, och omkring denna ofantliga gård finns ett stort stängsel. Eljudinir är Hels sal, Hunger hennes tallrik, Svält hennes kniv, Gånglat hennes träl, Gångsvag hennes amma, (inte ”trälkona” – det står ”ambatt”) Fallande förräderi hennes tröskel, Kall Kåre hennes säng, skinande oråd hennes väggklädnad…” genast hör vi hur den kristna demoniseringen kommer igång. Redan Viktor Rydberg visste, att Hels stora Gilleshall, inte alls var någon dålig plats.

På Island och i hela Norden fanns en tradition som hävdade att de döda levde också i sina gravar samtidigt som de var hos Hel, och vissa dagar på året – till exempel vid Alvablotet, men också på Midvinter eller till Jul – kunde de återvända dit och iaktta människorna eller ge dem goda gåvor och hälsningar, som det gjordes på Julen. Till och med dåliga, ”fornsediska” och lögnaktiga källor typ svenska Wikipedia skriver att : ”Det finns till exempel en skildring av döda som lever i en trevlig tillvaro inne i ett fjäll, Helgafjell (Det Heliga Fjället). Där möts ätterna igen och samtalar och äter. Detta kan mycket väl ha betraktats som en del av Hels rike.” Detta är klantigt uttryckt och dåligt formulerat (ordet ”trevlig tillvaro” är i sammanhanget helt malplacerat och låter fullständigt patetiskt, ja småborgerligt ) men det stämmer ändå. Jag har själv kommit i kontakt med flera, som hade den uppfattningen..

Också min gamla farmor – på den tiden hon levde – gick en dag kring med mig – då fem år – på Väsby Kyrkogård i Skåne, där hon kom ifrån. Så fick hon se hur man tagit bort hennes farmors och farfars gravstenar, och lutat dem mot kyrkväggen, trots att gravrätten fortfarande gällde. ”Nu blir de arga, för de kommer se, hur takdroppet från kyrkan rinner ned på dem” sade hon. (Observerar att många ”vättesägner” i Sverige går ut på exakt samma sak – bygger du ditt hus över en gravhög, kommer saker hända dig !) Mitt eget femåriga jag protesterade, och jag sa att man naturligtvis inte kunde se någonting, när man väl var död; men hon fortsatte, och pekade på en hög kulle på kyrkogården, ursprungligen en gravhög den också: ”Här skall jag ligga, så att jag kan se åkern, och den växande säden” – fastän kristen bara till namnet, och gift med en präst, hade hon själv en helt annan tro  – och den var starkare än de flestas. Den hette Nordisk Hedendom, även om hon aldrig kom sig för att säga som det var, och uttala det namnet.

”Hon er blá hálf, en hálf með hörundarlit. Því er hon auðkennd ok heldr gnúpleit ok grimmlig.” står det att läsa i Gylfaginning. Många har felöversatt detta, och tolkat det på ett alldeles felaktigt vis. Blå och Svart är ibland samma ord på Norröna, och Hel uppfattas alltså som mörk till hälften. Men ”Hörundarlit” – vad är nu det ? Ordet förekommer också i många andra originalkällor, och i Olafssaga Helga lär det stå om ”Hörundarlit Hungr” – eller ”Hörande kropps hunger” – lit betyder kropp – och Hel är alltså inte blek, inte likfärgad, inte rutten men just levande och hudfärgad till hälften. Visserligen står det också att ”hon är ökänd, och hennes utseende är bistert och grymt” men bara för detta, så behöver vi inte alls tänka oss Hel som  ond, eller skräckinjagande… Det står helt enkelt ingenting sådant i källorna.. Vad man ville uttryckta, däremot, var att Hel kunde höra och se, och alltså helt och hållet såg ut som en levande människa, och det var ju också på det viset de döda gestaltade sig, om de alls kom tillbaka till de levandes Värld – det fanns helt enkelt ”ingen skillnad” påv ad vi kan kalla en vålnad eller en levande människa – möjligen kunde de döa uppfattas som skuggliknande, men glöm alla vita lakan, skelett och annat sådant trams.. Så ser de döda inte ut, inte Hel heller. Möjligen ser hon ut såhär:

En sannare Bild av hel, som Norska tecknare skildrat henne ?

Sannare vore, att se Hel som en blandning av ljus och mörker, snarare än något ont..

Ganska få bildkonstnärer, poeter och författare har skildrat den sanna Hel – ”Our lady of light and darkness” (termen kommer inte från mig, men från de amerikanska helstroende) som hon verkligen borde se ut, eller som hon är. Döden är knappast farlig, men oundviklig, och inte något att vara rädd för. Hels rike är en varm, inbjudande plats med stora och rymliga salar. Christina Rosetti, den brittiska artonhundratalsdiktarinnan, som svärmade för allt keltiskt, uttryckte nog saken bäst, helt utan skräck, helt utan rädsla – och de kristnas äckliga, motbjudande zombies, djävlar och demoner Varför kunde vi inte alla se döden så ?

Nordiska Asa Samfundet firar Alvablot vid Norrköping (inlägg från 7 November 2016)

Alvablot har alltid varit en privat högtid, som vi ska se i nästa inlägg, men nuförtiden händer det, att Asatroende firar högtiden i grupp. Medan ingenting blivit känt om ”fornsedens” fåtaliga kvarvarande proselyter, och Humanisterna frågar sig om ”Svenska” Kyrkan egentligen har rätt att försöka ta över vad som borde vara en allmänmänsklig högtid når Nordiska Asa Samfundet nya framgångar. Nu har man fått ett Tv-inslag på lokal nivå i Östergötland, samt ett helsidesreportage i Norrköpings Tidningar.

”Då är mången gravhög öppen, och alla landvättar har flyttningsdag” (ur Gunnars saga þiðrandabana )

En av de viktigaste sakerna för mig som Asatroende har alltid varit att betona varför och hur man håller ett blot, och inte bara blota tillsammans med de som bara räknar upp en massa gudamakter utan ordning, eller ett inbördes sammanhang. Skall man nödvändigtvis anropa Freja vid Alvablotet, till exempel – där andra har hyllat Oden – så måste det finnas ett bestämt syfte med vad som sker, vad som sägs och hur det sker. De flesta skulle väl antagligen välja att minnas Hel och de döda denna natt , och minst ett tjugotal personer hade mött upp vid Hällristningarna nära Fiskeby och Himmelstalund strax väster om Norrköping, där detta första Alvablot i Samfundets regi avhölls.

Få osakligheter fanns i mediabevakningen denna gång, och Asatron i Sverige går just nu från klarhet till klarhet. Mer om Alvablotet ur en generell synvinkel och dess innebörd följer i nästa inlägg.

Mera om Alvablotet, och dess ursprung (inlägg från 7 November 2016)

Som jag många gånger sagt och skrivit, är det här en personlig blogg, och inte en faktasida om Asatro. Det finns ändå hur många källor som helst på nätet nuförtiden, också i original – typ Heimskringla.no – en sajt som rekommenderas för ett närmare studium – och sedan Wikipedia och kanske mindre seriösa andrahandskällor, som kräver att man också ifrågasätter dem, eller på annat sätt sysselsätter sig med källkritik.

Men alltnog – att vi såhär års i Norden firar en högtid för de döda och minnet av våra anhöriga är nog inte så konstigt. Efter höstdagjämningen händer något i den Nordiska naturen. Vintern nalkas, mörkret kommer. Kylan ökar – dagarna blir kortare – skördetiden är över, och i just det månadsskifte där vi nu befinner oss, ja där väger det över mellan höst och vinter. På Island trodde man att de döda samlades vid berg som Helgafell eller vid andra stora gravhögar, och att högarna stod öppna vid just denna tid på året, så att de döda kunde komma och gå som de ville; och från Hel återvända till de levandes Värld. Något liknande skulle hända också vid Julnatten och Midvinter enligt svensk folktro, men Midvinter betydde Vintersolvarv och Årsvända, en gladare fest mitt på Vintern, då man firade solens återkomst.

”De dödas flyttningsdag” eller sprickan mellan Världarna nämns också i Gunnar Tidrandebanes Saga, men den verkligt klassiska beskrivningen av Alvablotet förekommer i Austrfararvisur, ett kväde av Sigvat Tordsson, en mindre hovskald till Olav Haraldsson Digre av Norge – han som på orätta grunder senare skulle kallas ”helig” efter att ha tagit livet av hundratusentals av sitt eget folk, och fått den tveksamma äran av att ha fört in kristendomen i Norge. Sigvat skickades till Sverige och Olof Skötkonung på ett diplomatiskt uppdrag, någon gång år 1020 – och på väg över Edaskogen i Värmland kom han fram till en gård kallad Hov – exakt var den låg har aldrig identifierats, men det kan kanske vara Hoverud i Gillbergs härad – men där blev Sigvat inte insläppt – eftersom han var kristen..

I Heimskringla finns exakt samma berättelse, men nu med det tillägget att Sigvat red förbi tre stora gårdar eller Gudahov, det ena efter det andra, och nekades tillträde till dem allihop, eftersom man ”höll heligt” och firade Alvablot – vilket alltid var en högst privat sedvänja och inget offentligt arrangemang – och kristna fick överhuvudtaget inte närvara vid ett sådant blot. En lokalpatriotisk forskare i Västergötland har på osäkra grunder hävdat att Edaskogen skulle vara Trollhättan (vilket är minst sagt svårt att förklara rent ortnamnshistoriskt) och att det Hov som nämns i Sigvats egen dikt skulle vara just gården Stora Hov i Tråvads socken i Laske härad i Västergötland, men det behöver ingen tro. Västergötland var alltsedan bronsåldern en stor och rik jordbruksbygd, men i båda källorna beskrivs Edaskogen som en ödslig och svårframkomlig skogsmark, vilket bara stämmer på landskapet i Värmland eller Dalsland, och antagligen var det denna väg Sigvat tog. Dessutom skulle han ha ridit genom skogen i två hela dagar och nätter, och så stora skogar finns inte i Västergötland alls, då eller nu. Vid alla tre gårdarna mötte han en bonde, som kallade sig Ölve (”Ölvigd”) och den som hämtade det första ölet eller mjödet till människorna är mycket riktigt Oden – som ofta visar sig förklädd och kan vara på flera ställen samtidigt..

Såhär års drog den vilda jakten, Odensritten eller Åskgårdsreien fram över himlen med höststormarna, och detta fenomen har man trott på, också i Tyskland, England och hela Nordeuropa, ja till och med i norra Frankrike och Italien, dit Langobarderna kom. Alvablot, de dödas skuggor och Oden som anförare för en skuggornas här har på något sätt alltid hört ihop, och dessa föreställningar fanns redan under förromersk järnålder och kanske ännu längre tillbaka i tiden – som Humanisterna konstaterat, är det här med Alvablotet eller att fira sina döda i stillhet om hösten en högst allmänmänsklig företeelse, som har med höstens slut och vinterns antågande att göra – hela vårt Nordiska landskap och hela naturen får oss liksom att känna så – och svårare behöver detta med Alvablotets uppkomst inte vara.

Många sagor nämner också, att man tänkte sig ljus lysa hos de döda i vinterns första nätter – ibland kunde man rentav se hur gravhögarna öppnat sig och de döda höll gille därinne – och gårdsgravfälten, som låg intill nästan varje ensamgård eller liten by (järnålderns byar hade knappast mer än tre-fyra gårdar i varje, som mest – till och med i de mer centrala jordbruksbygderna) var man förtrogen med. Varför släppa främlingar in på livet, när man hedrade sin familj, eller de döda som fanns på orten – allting talade ju för att detta var något man gjorde privat, och ofta nog kan det ha förekommit, att man satte ut öl eller annan dryck – samt mat – precis som man långt senare gjorde åt gårdstomten vid Jul – han var ju ”tomtens” eller rättare sagt gårdens förste inbyggare.

”Kom ej, ropade kvinnan, eländige kristne du närmre.
Jag fruktar Odens vrede. Vi dyrkar gamla gudar!
Den otäcka kvinnan ville likt hatad ulv mig jaga
från gården, sade att inne alvablot hon hade.”

lyder en översättning av en enstaka strof ur Sigvats dikt.

Också idag håller de flesta svenskar en kort, privat och enskild ceremoni vid sina dödas gravar – och man smyckar dem just med ljus eller bloss, även om vi inte längre ägnar oss åt ”utesittning” eller vakar hela natten efter en enkel, gemensam måltid vid graven – men så gjorde man i gamla tider..

Också på Skogskyrkogården i Stockholm finns en väldig gravhög, som inte besudlas av några kristna kors..

En berättelse från heden tid, som förtjänar att ihågkommas vid Alvablotet är den om Kodran Eilifsson och Torvald Vidförle, hans vittbereste son, som dumt nog for till Tyskland från Island och släpade hem en biskop vid namn Fredrik, ungefär som man nu vill släpa hit en massa Påvar att styra och ställa över oss svenskar. Kodran hade en ”alvsten” på sin gård, sades det, och på Island tror över 80 % av folket på sådana stenar och dess invånare, har det visat sig. Han vägrade därför att omvända sig, och tro å den Tyske biskopens dumheter, men sonen lät fadern ovetandes hålla en av de kristnes ohyggliga ceremonier, och nästa natt drömde Kodran, att Vättar och Alver visade sig för honom, och deras talesman sa följande (jag citerar, ur Anders Baecksteds bok ”Gudar och Hjältar i Norden” s 211):

Denne usle förrädare, de kristna männens biskop, har skiljt mig från all min egendom, min bostad har han förstört, hällt kokande vatten som han kallar ”vigt” på mig, gjort mina kläder våta, rivit sönder och förstört dem helt och hållet, och mig och de mina har han gjort obotlig skada och därvid jagat oss långt ut i ödemarken i fredlöshet. Nu måste vi två skiljas, och det sker bara för din trolöshets skull. Nu kan du ju själv se i framtiden, vem som ska ta vara på din egendom så trofast som jag och mitt husfolk tidigare gjort det. Man säger, att du är en rättsinnad och vänsäll man, men mig har du lönat med ont, istället för gott..

Också i långt senare svensk folktro förekommer det, att vättar och andra väsen under jorden vredgas, ifall man ställer upp kristna stenar och kors, eller bygger sitt hus ovanpå en gravhög, eller stör och oroar de döda på annat sätt.

Sägner som dessa har ett pedagogiskt syfte – det ska man ha klart för sig. Minns vi de döda och tar hand om vårt arv – på rätt sätt – har vi mycket lättare att känna oss säkra i oss själva och bygga en framtid som blir hållbar – det är vad sägnerna vill visa. Gör vi motsatsen, och förstör det egna arvet har vi ingenting kvar, och då känner vi oss rotlösa, splittrade och ensamma i tillvaron – och får kanske sämre ”tur” eller ”lycka”.

Så tänkte man sig det hela – förr. För något år sedan ville en sjuk person, som också hävdade att hon var ”varulv” eller något ditåt – inom den New Age influerade ”forn sed” rörelsen ändra på Alvablotet, och göra det till en offentlig, högljudd och våldsam fest, ungefär som ”de dödas dag” i Mexico. Man skulle skrika och ropa ut namnet på sina döda, visa bilder och foton på dem offentligt och så vidare.

Idén slog inte väl ut, därför att den sortens fasoner bryter emot själva Alvablotets natur – och inte ens de som hävdade, att sådana ovanor plötsligt skulle vara ”forna” fast de hittat på allt detta multikulturella mischmasch själv, helt i förakt för både Nordisk natur och all tradition kom ihåg saken till nästa år. Alltihop rann bara ut i sanden – och så går det alltid, när man avlägsnar sig alltför långt från sans, förnuft och sitt eget folks traditioner..

Sunt förnuft säger, att Alvablotet måste förbli vad det alltid varit. Sorg är en privat känsla, och vi delar inte med oss av våra förfäder eller våra anhöriga till andra, som inte har med saken att göra. Jag själv ”äger” inte minnet av mina döda – för även andra personer i min egen släkt och min egen omgivning minns dem. Därför är det passande, att fira på ett stillsamt och privat sätt, utan skrik, skrän, skrål, halloween-partaj och andra åthävor.

Alvablotet har alltid varit en privat sedvänja, något man genomför i kretsen av sina närmaste, med ljusnedsättning på graven under tystnad – och så kommer det nog alltid förbli, så länge vi får följa våra egna traditioner och vår egen ”folksjäl” i den natur och det landskap som blivit vårt…

Silverskatt i Vallentuna bevisar Alvablotets realitet och kontinuitet (inlägg från 16 November 2016)

Enligt Svenska Dagbladet idag gjorde arkeologer i Vallentuna ett stort skattfynd i form av arabiska silvermynt från 900-talet, som hittats nedgrävda i en bronsåldershög. – Ja, just det – ni läste rätt – goda läsare ! – arkeologen Lotta Mejsholm har bekräftat till media att det finns kontinuitet på ett av Vallentunas många gårdsgravfält – man har fortsatt att använda det från mitten på bronsåldern till sen järnålder och vikingatid – och hela tiden har folk vördat sina förfäder på orten.Mynten är inte speciellt slitna, och har kommit hit via få mellanhänder – vilket återigen bevisar hur långa resor svearna kunde utföra.

Man begraver inte en silverskatt djupt ned i ett gravröse intill de döda – minst 1500 år senare – utan en bestämd avsikt och kännedom

Var någonstans fältet ligger, vill arkeologerna inte avslöja – tystnadsplikt har rått om denna grävning sedan flera veckor tillbaka – risken för ”besök” från sk ”fornsedare” eller folk med metalldetektorer är alldeles för stor.

Men bevisen kvarstår. Silvermynt från Samarkand och Arabien har hemförts till Svearnas hjärtland, och kommit förfäderna till del. Lotta Mejsholm känner sig nästan själv närvarande i det kultiska skeende som utspelats, säger hon till tidningen.

Tidevarv förgår – Alvablot består säger jag – hedning som jag är !

Alvablot eller Allhelgona – och gåvor till de döda – har längre tradition i Svea Rike än man kunde tro..

 

”Odelsarven” redovisar kloka tankar om Alvablotet… (inlägg från 28 Oktober 2017)

Långt borta i Norges land sitter en klok man vid namn Vegard Solheim, som jag inte känner. Han skriver insiktsfullt och ibland en smula spekulativt om Alvablotet, som snart stundar, och en mycket central Hednisk Sedvänja jag även berört förr.  Jag har skrivit många artiklar om detta ämne genom åren – jag tycker ni kan läsa dem genom att följa denna länk – och sedan se, om ni instämmer i min eller herr Solheims gemensamma grundsyn eller inte.

I år har jag dock inte skrivit så mycket om Alvablotet, eftersom jag fått färre frågor om det. Också FN-dagen eller ett annat högst konkret firande av våra döda har fått allt mindre utrymme i svenska media, eller rättare sagt inget utrymme alls, eftersom dagspressens viktigaste fråga tycks vara om Martin Timmell månne tafsat på en och annan kvinna på ett flygplan istället. Detta förefaller då viktigare för svenska media att skriva om, än Världsfreden, alla internationella konflikter och krig, behovet att förhindra svält och sjukdomar eller de mer än 60 000 svenskar och svenskor, som offrat sig för Fredens sak och åkt ut på FN-missioner runt om i Världen.

Vilka döda och saknade vill DU minnas till Alvablot eller Allhelgona ? Vill du fira deras minne på ett värdigt sätt, eller göra allt till en tafflig skräck-fest enligt amerikansk ”Halloween” ? Jag för min del firar istället mina stupade kamrater, deras familjer och anhöriga… Är det inte dags, att också DU hedrar dem, som äras bör… ?

 

De kristna är rädda för döden. Numera ska vi här i landet också få fira något som ska kallas ”Halloween”, fast det är ett ord som inte alls finns på vårt svenska språk. Det består i ett kommersiellt jippo, där de döda ska kläs ut till djävlar och demoner, vi förutsätts dekorera våra hus med hjälp av dansande skelett, ihåligt grinande pumpor och spindelväv på burk, ungefär som om det vore värdigt eller ens smakfullt att fira på det viset. Visst, för små barn och därmed likställda individer, som aldrig hunnit längre och som aldrig kommer längre i sitt tänkande kanske det kan vara kul att roa sig med lite äktamerikansk ”trick or treating” och med hot försöka tilltvinga sig godis och frukt av pensionärer och de som är äldre och erfarnare än dem själva, och ungdomen behöver väl sina maskerader och fredags-fyllor i och för sig.

Men, för att citera ”Odelsarven” borta i Norge:

I dag har den kommersielle tradisjonen med en «hyper-amerikanisert» og nedgradert versjon av den opprinnelige, fått fotfeste i Norge og Skandinavia. Dessverre begrenses denne tradisjonen i dag til en overdådig handling i butikkene, og tigging av godteri. Det kan påståes at svært få kjenner de opprinnelige tradisjonene rundt denne kvelden, hva den betydde og hva den innleder til.

Vilken bild tycker du att våra barn och det uppväxande släktet ska få av våra döda ? Tycker du vi ska lära ut, att de döda är djävlar, monster och vampyrer som man måste vara rädd för, eller vill du verka för en sundare och naturligare syn på liv och död ?

Jag vet inte vad ni anser, kära läsare, men ingen av mina anhöriga eller förfäder var monster, djävlar eller vampyrer i alla fall, och ingen av dem har heller kommit tillbaka och hemsökt mig som zombies eller halvruttnande skelett, som vi förutsätts tro enligt all denna kristna, kväljande och morbida dödskult vi nu utsätts för.  Om någon av er läsare verkligen tänker eller föreställer er att era döda faktiskt skulle se ut eller manifestera sig i ert sinne på detta sätt, råder jag er till att söka hjälp genast, för i så fall tror jag inte, att ert förhållande till era anhöriga är så vidare sunt. Halloween är något som kommer ur Keltisk tradition, och inte ur Nordisk, det är alla ense om, och den nutida kommersiella varianten nyttar ingenting till, utom att sprida dödsrädsla, osäkerhet och ett onaturligt förhållande till döden och de döda. Att vara rädd för döden nyttar föga, eftersom den ju ändå är oundviklig, och att vara rädd för döda människor är ännu dummare, eftersom de ändå ligger begravna i stort sett överallt, och ingår i tillvaron och livet nästan lika mycket som oss själva.

För mig är döden i sig, och det eventuella livet efter detta inget man behöver vara rädd för, och jag tror inte alls att våra förfäder tänkte sig saken på det viset. Trots den ständiga, kristna demoniseringen av Hel, eller det faktum att det i Helheim eller Hels rike också fanns strafforter som Nastrand, det allra yttersta och nedersta Helvetet, där de som mördat sina fäder, burit sig ohederligt åt eller varit ”fornsedare” och förvanskat Asatron hamnade till slut, så var Hel, Frejs ”Alvheim” eller världarna under Midgård, där de döda tänktes hamna, vänliga och inbjudande platser för det mesta, och alls inte farliga eller skrämmande..

Många fler hedniska kulturer än vår har tänkt sig dödsriket som en dimmig dag i November, ungefär, med en klar och stilla flod som man måste färdas över. Något ont och skrämmande finns inte alls i detta..

Vegard Solheim har i alla fall observerat att 1 November infaller exakt 6 månader efter 1 maj, drottning Frejas och livets stora fest vid Valborg eller Vanadisblot.  Alvablotet, Vinternätterna eller de andra säsongvis uppträdande fester som fanns, inledde förstås vinterhalvan på året, som kulminerade vid Jul och Midvinter – och så har det förstås alltid varit, och kommer alltid att vara, så länge Jorden snurrar runt solen och vrider sig kring sin egen axel. Solheim spekulerar lite kring Vale, Odens son med Rind eller Vintern, eller lokala traditioner från Norge som Björnekvelden, den kväll då björnen gick in i idet, vilken också tänktes vara identisk med just Allhelgona i kristen tappning. Att björnen kunde gå in i sitt ide likt en grav, ligga där hela vintern och sen ”återuppstå” till våren syntes även för samerna vara en högst märklig förmåga, som visade på att vårens stora återuppståndelse var möjlig, och så skulle tillvarons stora hjul snurra återigen, under Hels eller moder Jords överinseende. Och någon skräck eller fruktan fanns inte alls i detta, ty allt var bara naturligt och gott.

Odelsarven citerar också en av de mest kända stroferna i Grimnesmal, den om Ydalarna eller Vinterguden Ulls fjärran dödsrike i Norr, dit de Ull och Vintersolen trogna en gång skall få komma:

”Ydaler er stedet

der Ull fordum

bygde sine saler,

Alvheim fikk Frøy

i opphavs tider

av alle æser som tannfeé”

– Grímnesmál

Observera att där moderna svenska översättare skriver ”tandgåva” har den norska texten här det betydligt originaltrognare begreppet ”tandfä” efter F-eller Fä runan, som betyder lösöre, rörlig egendom. Jämför engelskans ”fee” för avgift, eller pengar, latinets pecunia, av pecus = boskap. Odelsarven spekulerar vidare kring det faktum att guld, eller ett mynt, inte bara gavs de nyfödda barnen till gåva, utan också till de döda vid begravningar, och att Vanerna (som i Eddan omväxlande kallas ”Alfer” eller förfädersandar) har just Frej, äringens gud till sin ledare, och att vissa människor – som till exempel Kung Olaf Geirstadalf, han som liggger begraven i Gokstad-skeppet, verkligen bokstavligt talat tänktes bli just  ”markens rådare” eller Alfer, förfäderns andar, och också i framtiden bevarade och skyddade det land, där de levat emot främlingar och intränglingar…

Han resonerar klokt om Nordiskt Namnskick och namnkedjor, alltså det faktum att namn gick i arv genom generationer, så att nyfödda fick den avlidne farfaderns eller farmoderns namn, och att om en man hette exempelvis Karl Eriks son, blev hans son i sin tur Erik, Karls son, och nästa generation – som föddes då den ursprunglige farfadern hunnit avlida, blev förstås Karl Eriksson på nytt. Också i dagens Sverige och Norge är sådana ”namnkedjor” genom generationer vanliga, och om ni inte visste det, är jag själv en bärare av en sådan sedan sex generationer tillbaka, och mitt namn kommer inte att dö med mig, ty det lever evinnerligen.

Odelsarvens redaktör bygger på intressant läsning, långt från meningslöst ”fornsederi” eller tomma efterapningar, men bygger vårt arv på kunskap. Han är heder värd, liksom många andra – men till skillnad från de alltför många vet han, vad han talar om. Sanningen segrar som alltid till sist, och döden är inget vi drar oss undan.

Bortom Bifrosts bro ligger Valhall, dit de får komma, som fallit i strid och offrat livet för vad vi alla tror på. Men dit in kommer man efter att ha blivit Vald, eller Korad till att komma dit. Det är INTE DU eller jag som väljer, ty det görs av en högre makt. Och vid Valhalls port, står en väldig väktare…

”Invokation” av Bertel Gripenberg.. (inlägg från 28 Oktober 2017)

Hur ska DU fira ditt Alvablot ? Vad är ett värdigt firande ? Hur firar du, utan att förfalla till ”fornsederi” eller Halloween-groteskerier… ??

Ja, blott ett höstgult löv som virvlar för vinande vinden
är jag – och dock ett löv av den tusenåriga linden,
linden som sträcker sin rot djupt ner i dunkel och natt,
ner i en jord som gömmer en helig och hemlig skatt.

Ja, blott en flaga av skum jag är på världshavets yta,
redlös för vindars och strömmars och vågors lek skall jag flyta.
Se, blott en droppe jag är, men en droppe av havet ändå,
havet vars dyningar tunga och djupa och mäktiga slå.

Fäder i tallösa leder, I. stolta skyhöga stammar,
Världshav, vars vågor gå med våldsamt dånande kammar,
väldiga träd med rötter som ingen i Världen mätt,
Hav med omätligt djup vars botten ingen sett.

Se, jag är dock av er, fast snart jag själv skall försvinna
låt för er och min snart brunna gnista förbrinna !
Stolthet och lycka det är att vara av ädel stam
härligt det är att driva som skum på de egna vågornas kam.

Er är min vilja och varje min tanke föddes i eder
långt före mig i förgätna och hänsvunna tider och leder
er är den makt som mig styr över skummande hav
er är den gärning, som ödet i livet mig gav.

Kort är min tid, blott en ensam droppe i Världshavet är jag
redan förvissnad förgängelsens höstliga guldskrud bär jag.
Livet är evigt och mäktigt och grymt och isande kallt
Intet är jag, men min ras och min rot och min stam är allt.

Havet har dånat i tusende år och susat har linden,
evigt är havets och skogens brus i den eviga vinden,
evig är ursprungskällan från vilken jag kommer…
Blott jag, lever och kämpar och brinner en flyende stund,
en dag..

Härligt är för droppen att åter för evigt få sjunka i havet
härligt är för lövet att multna vid roten av trädet begravet.
Stammens odödlighet jag bär i mitt dödliga bröst,
dödlig, men ändå evig jag är – det är min trotsiga tröst…

• Bertel Gripenberg, 1912

 

Visste du att Veteranmonumentet på Gärdet i Stockholm innehåller ett frö av Världsträdet, Yggdrasill enligt Asatrogen tradition ?

Många har gått förbi det, men ser det inte ens..

 

Hur firar man ett värdigt Alvablot ? (inlägg från 1 November 2017)

”You can’t deny this !
You may not like me saying it,
but you can’t deny it !”
– Malcolm X

Jag har fått höra av några nät-hatare på Sociala media – slika troll finns det visst många av, nuförtiden att jag i denna blogg bara skulle ”klanka ned på ett visst samfunds ceremonier” trots att det väl torde stå envar fritt, att kritisera vad han finner orimligt och groteskt i dagens Sverige. Det finns faktiskt yttrandefrihet i vårt land, också i andliga ting eller vad som helst. Här i denna blogg (se rubriken ”Gudahov” ovan) har jag i detalj redovisat, noga och väl – till och med med förklarande bilder och illustrationer – och jag har också publicerat egna ritualtexter – för såväl Midsommarbröllop som hednande i grupp, och mycket annat.

Är det nu så att några personer därute tydligen har mycket svårt att läsa innantill, så ber jag att få citera den store och kände humanisten Tage Danielssons visa ord: ”Säg vari ligger charmen – Hos folk med huvudet under armen ?”

En viss ”sed” eller snarare osed i sin prydno..

Nu – när jag sagt detta – låt oss så gå över till ett mycket mer intressant ämne. Alvablotet. Jag har skrivit om det förr, och också låtit det få en särskild rubrik i mitt artikelarkiv här ovanför, men ändå finns det vissa personer bland oss hedningar, som inte begriper det pinsamt självklara bakom alltsammans.

Tänk efter själv… Hur skulle DU vilja fira ett värdigt Alvablot, som är till för att minnas dina döda anhöriga och vänner  ?

Tycker du det skulle vara värdigt med skrik, skrän, massor av dunkande på shaman-trummor, pajkastning och ungdoms-fylla på en kyrkogård ?  Tror du verkligen, att dina döda anhöriga kommer tillbaka som vampyrer, dansande skelett och onda zombies ?

 

Tänk på vad som händer i naturen just nu, här uppe hos oss i Norr. Oktobers lövfällning går över i Novembers kyla, regn och kalla vindar. Naturen har liksom stannat upp i denna senhöstens tid, och förbereder sig inför den långa vintern. Björnar och andra djur har redan uppsökt sina iden, och flyttfåglarna lämnar oss. Tystnad och lugn sträcker sig över det ödsliga landskapet, som är så olikt allt vi såg i våras eller somras. Senare – till Jul och Midvintern – kommer så snön med sitt ljus och vinterns klara sol börjar lysa i Januari. Är det då konstigt att man tänker på döden och förfäderna just vid denna tid på året ? Ser  man till livet och naturen i Norr, så är det inte konstigt alls. Alvablot ska firas i stillhet, och under kontemplation. Inte under skrik, fylla och taffliga maskeradbaler.

I den allra första litterära skildring av Alvablotet eller Allhelgona vi alls har – sagatåten om ”Austrfaravisur” eller Skalden Sighvat Tordssons resa från Olaf Haraldssons hov i Norge till Svearnas riken – vad är det som står där egentligen ? Låt oss se efter.

Jo, den kristne främlingen Sighvat lär ha blivit utkörd från tre gårdar med namnet ”Hov” i rad. Man har tvistat om dessa gårdar låg i Värmland, på Dal eller i Västergötland, eller så långt norrut som Hov i Hackås (Jämtland) en annan urgammal gård med namnet Hov som i Gudahov, men det spelar mindre roll. Det viktiga är det här: Alvablotet var en privat fest för den egna ätten, den egna familjen.

Till skillnad från den glada och uppsluppna Julen – numera en internationell företeelse som faktiskt kommer ifrån Asatrons Värld – ”Yule” eller Jul, alltså Vintersolvarv är ju ett Nordiskt begrepp från början, så är Alvablotet till sin natur slutet, ja nästan hemligt. Sin sorg är ju något som man behåller för sig själv, och vad du – kära läsare eller läsarinna – tänker och tycker om din familj, och dina anhöriga som lämnat dig, det är faktiskt privat, och angår ingen annan.

För några år sedan var det en väldigt sjuk människa som fortfarande går runt och kallar sig ”rådsgydja” i ett eller annat samfund (med 30-40 medlemmar) som ville sabotera hela Alvablotet och dess idé för alla oss andra. Hon predikade den egenpåhittade idén att man skulle ”Yla som vargar” som någotslags sned ”primalterapi” ungefär, och i ett slags politiskt demonstrationståg gå genom stadens gator, bärande på stora plakat med namn, foto och data på sina döda – och inte bara det – man skulle också skriva offentliga nekrologer om dem på nätet, publicera familjefoton och annat, hej vilt. Vem säger förresten, att man får göra så emot sina egna anhöriga ? Ingick det i deras sista vilja, månne – och ifall några av dessa (antagligen) gamla människor också varit kristna, skulle de då vilja utgöra ”reklamdockor” för en väldigt underlig form av new Age, efter sin död ?

Att springa runt och dunka på trummor och yla på en kyrkogård, är faktiskt brott emot griftefrid, hursomhelst. Likaså är det brott emot griftefrid och brott emot Kulturmiljölagen om man bär sig åt på detta befängda vis på ett gravfält eller vid fornminnen, och vad ”forn sed” håller på med såhär års, måste under alla förhållanden starkt fördömas.

Skulle du vilja mötas av syner som dessa på ett gravfält eller en kyrkogård ? Halvätna äpplen, någotslags klumpar i stearin och andra underligheter… Är det ens ett VÄRDIGT beteende emot döda och levande att göra så ??

Förslaget slog inte väl ut, och är väl bortglömt nu, till och med ibland det fornsediska patrasket själva. I dagens av Internet dominerade värld, vore det digitalt självmord att lägga ut privatsaker i ”molnet” där vem som helst kunde hitta och missbruka dem. För det andra, vägrade jag själv bestämt att inlåta mig på sådana konstigheter hos denna lilla urspårade sekt, och det anser jag verkligen att ni som läser detta också bör göra.

Våra släktingars namn är inte för oss att missbruka, nämligen. Det är emot hela Asatrons idé om man gör så, och det är inte anständigt, inte på långa vägar.

I helgen visade vår kära, kära Statstelevision SVT en repris av det litterära magasinet ”Babel” (ni vet det kanske inte, men dess programlederska har läst mina texter här, ”av och till” – jag kan spåra IP nr, så jag vet..) och tog bland annat upp exemplet med Jan Myrdals kända bok ”Barndom” som när den kom ut – 1983 – i det alltmer solkiga (S) märkta folkhemmets Sverige – orsakade sannskyldiga raseriutbrott hos den ännu styrande nomenklaturan. Myrdals helgonförklarade föräldrar – Gunnar och Alva – visade sig ha burit sig åt som kallsinniga politrucker av allra värsta slag, till och med emot sina egna barn. Deras socialistiska utopi – där barn skulle uppfostras kollektivt, av särskilda ”kommunala barnjungfrur” och människorna vara förbjudna att ha kök och badrum i sina lägenheter (hygienen skulle försiggå på offentliga bad, och ätandet skötas helt via statliga restauranger) liknar mest ett slags skräckvision.

Idag är det väl mest radikala miljöpartister med kopplingar till våldsvänstern som tror på denna ”sköna nya värld” i den heliga multikulturalismens namn, men vad som kommer ut ur det Myrdalska exemplet är som sagt, att vi inte äger minnet av våra släktingar, inte ens om de råkar vara våra föräldrar.  Jan Myrdals syster och många andra blev extremt upprörda, som man kan förstå, för det visade sig att de hade helt andra minnen och intryck av sina föräldrar än just Jan Myrdal.

Vi har med andra ord inte rätt att ställa ut våra anhörigas foton, skräna, skråla och försöka ”ta över” minnen och begravningar offentligt. Vi måste göra som man gjorde under det gamla Alvablotet, och som de kristna gör under Allhelgona – vi firar privat, och vi behåller våra innersta intryck och känslor för oss själva.

Jag lever också som jag lär. Jag skriver sällan något om min släkt, eller om mina döda – undantagsvis har jag i den här bloggen nämnt min far, farfar och farmor, men samtliga av dessa personer dog för mer än två decennier sedan, och vad jag skriver har inte en sådan spridning att det kan nå någon ur deras samtid, hursomhelst. Och för övrigt – hur skulle människors släkt och människors sorg ens kunna lindras över att någon ”stat” eller något samfund, likgiltigt vilket, tog över alla deras minen ?

Urdruckna tompavor från ett och annat fyllekalas. En komposthög av granris och ruttna äpplen. Så kan det se ut, när anhängare av en viss såkallad ”sed” har varit framme … Tycker DU det är ett VÄRDIGT sätt att fira på ?

Dessvärre finns det diverse ”troende” i hedendomens ”fula svans” som skämmer ut hela vår rörelse. Vi har alla fått se, hur ”fornsedarna” stod och skar sig själva i fingrarna, offrade människoblod vid Uppsala Högar och fortsatte med sitt självskadebeteende på UNT:s tidningssidor. Det var nog knappast bara jag som blev ledsen av att se sådant, och man kan också fråga sig vad denna avart av Hedendomen åstadkommit. I Danmark fick Asatroende en separat begravningsplats i Odense redan 2008 – i form av en stor gravhög bland annat.  I Norge fick man det först i maj 2009 (i form av en stor skeppssättning i Oslo), och på Island – där det finns över 3500 registrerade Asatroende – har man separata begravningsplatser för oss Hedningar sedan länge.

Men nu är det 2017, och vi mer än 1000 registrerade Asatroende i Sverige är helt utan begravningsplatser, precis som förut. Åtta långa år har passerat sedan 2017, men ”fornsedarna” gör ingenting ingenting alls åt problemet – utom att skämma ut oss andra inför myndigheterna och hela vårt folk, och detta gagnar inte Hedendomens sak i Sverige, inte på minsta sätt.

Efter allt vad som hänt, och allt det dåliga de ställt till med – bilderna här kommer från deras egna sammankomster, och fakta kan inte förnekas – har så Nordiska Asa Samfundet växt fram under de sista fyra åren, och är nu uppe i över 700 medlemmar. Själv har jag varit Asatroende i mer än 25 år, eller hela mitt vuxna liv, men för första gången på mycket länge känner jag att det nu finns en opolitisk organisation, som kan kämpa för allas vår sak.. Ännu kvarstår Svenska Kyrkans begravningsmonopol, och till och med på de enstaka gravplatser i vårt land som kallas Griftegårdar och som skulle vara religiöst neutrala – i alla fall efter vad de styrande i landet har sagt.

På Skogskyrkogården och Görvälns griftegård utanför Stockholm har man satt upp gigantiska kors, som våldtar och förfular hela landskapet. Intentionerna om en religiöst neutral begravningsplats, som skulle vara till för alla människor har helt avskaffats, skymfats och släpats i smutsen. Hur skulle exempelvis en muslim, eller en mosaisk trosbekännare se på detta, om de hittade det på en begravningsplats, som skulle vara till för dem också, liksom för alla medborgare… ?

 

Den här begravningsplatsen är en av de få i landet som skulle vara religiöst neutral. Också hedningar, muslimer, judar och många fler skulle ha rätt att begravas där. Ändå får vi se, hur de kristna och den ”Svenska” Kyrkan hela tiden kränker och släpar dessa rättigheter i gruset….

 

Att få begravas utan kristna kors och utan kristen närvaro borde vara en mänsklig rättighet, inte bara om man råkar vara jude eller muslim. Inför döden är vi alla lika, sägs det, och då borde vi också få ha lika och samma rättigheter. I Sverige finns det bara en enda hednisk organisation, nämligen NAS, Nordiska Asa Samfundet, som idag tagit upp frågan om inte vi Hedningar också kunde få rätt att ha en egen gravplats, och få frid för de kristna åtminstone i döden, nu när de inte vill lämna oss ifred så länge vi lever..

Min egen gamla farmor, som var 92 år när hon dog, ville inte begravas under något kristet kors, trots att hon varit prästfru i många år, då hon levde. Hon ville inte ha någon gravsten heller, ingen minnesvård, ingenting sådant. I hennes kvarlåtenskap och en liten bok, hon hade på sitt vardagsrumsbord, hittade vi följande dikt, skriven av Per Lagerkvist, vår svenske nobelpristagare:

En gång ska du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.

WH Auden, den engelske poeten, översatte dikten till engelska, och på det språket låter den såhär:

Some day you will be one of those who lived long ago
The earth will remember you, just as it remembers the grass and the forests,
the rotting leaves.
Just as the soil remembers,
and just as the mountains remembers the winds.
May your peace be unending, as that of the sea.

Detta är vad Alvablotet handlar om. Det är så – och bara så – man bör minnas sina stupade och döda. Detta är Hedendom, ren och skär hedendom och inget annat. Det är kanske lite John Lennon också, förresten: ”No hell below us, above us only sky. Nothing to kill or die for, and our World is beautiful”. Att få kremeras – det äldsta och mest hedniska gravskicket, som är helt förbjudet både i Koranen och Bibeln – var det min farmor så som det bästa och värdigaste begravningssättet. Hon ville bara återvända till det land och den del av världen hon kom ifrån, och strös ut över åkrarna, ut över fälten i det som varit och är hennes fäders jord, och hennes hemprovins. Och det fanns ingen skräck eller saknad i detta.

Så tänker jag mig det också. Jag behöver ingen gravsten, inga monument, ingenting sådant. Ingenting kommer finnas kvar av min kropp för de kristna att skända eller vanhelga, och inga taffliga små ”fornsedare” kommer att kunna ställa sig att pissa eller trumma vid min grav – för den kommer de aldrig någonsin att hitta. Och jag kommer finnas överallt, och ingenstans.

Vid Glumslövs backar i Skåne en Novemberdag. I dessa gravar vilade inte bara stormän och deras kvinnor, för det var många personers aska, som gravsattes i dem…

Kärleken till den goda jorden, och det land och den del av Världen som blev vår, är ingen dålig känsla. Det är inget man behöver gömma undan, eller skämmas för. Tvärtom kan vi Nordbor vara stolta över vårt ursprung, stolta över det vi byggt upp och det land som blev vårt. Min far – på den tiden han levde – gick ett steg längre – för som jag berättat rasade en våldsam debatt i hans hemstad om man skulle ansluta det kommunala Stadskrematoriet till fjärrvärmenätet. Somliga kristna och andra personer påstod att detta skulle vara oetiskt. Min far – på sin dödsbädd – drämde näven i sängbordet och sa: ”Jag har tjänat mitt land och mitt folk i hela mitt liv. Jag har varit domare, soldat och lantbrukare. Nu får jag en chans, att tjäna det land jag älskar också i själva döden – och göra samhället en sista tjänst. Varför undandra sig detta ?”  Få skulle kanske ha styrka nog att säga något sådant, men är man Hedning, så är man. Att fortsätta tjäna – också i döden eller bortom – som förebild för många andra. Är det inte vad tanken om också själva Valhall egentligen handlar om ? Och varför vara så rädd för kraftnätet, eller att övergå i ren elektricitet eller Tors Kraft, förresten ? Kanske vi gör det allihop, någon gång i en avlägsen framtid, även om det just nu låter som spekulationer…

Fira enskilt. Fira i värdighet och glädje, utan att störa någon annan. Fira, utan att lämna stötande spår. Att hylla dina döda, och det land de kom ifrån…

 

Alvafull – och FN Dag (inlägg från 24 Oktober 2018)

 

Idag är det dagen för Alvafullet, alltså fullmånen i Lövmånad eller Oktober, vilken också vissa år kan infalla i Slaktmånad eller November. Moderna Hedningar och Asatroende brukar av hävd fira Alvablot – en av årets allra viktigaste familjehögtider, som hålls och hölls till minne av de döda helgen efter Fullmånen, den elfte fullmånen under året, då skörden för länge sen är bärgad, slaktdjuren som fetast inför Jul, och naturen här uppe i Norden går in i en period av stillhet och vila, innan hösten definitivt är slut och den första snön kommer.

 

Idag är det dessutom FN-dagen, den 24 Oktober, ett annat datum jag skrivit om förr. FN-dagen och Alvafullet, med kommande Alvablot brukar sällan sammanfalla helt, även om de just i år faktiskt gör det, vilket är ovanligt. Dagen får idag en särskild betydelse därför att en viss Donald Trump nyligen sagt upp INF-avtalet med Ryssland, vilket enligt flera bedömare kan innebära obegränsad kapprustning vad gäller medeldistans kärnvapen med en räckvidd på 500 till 5500 km.  Vi vet alla att Rysslands Iskender-robotar i St Petersburg-regionen och i Kaliningrad-enklaven står riktade inte bara emot Finland och hela Centraleuropa, utan också emot Sverige.

Den ryske Presidenten Vladimir Putin uppges nyligen ha sagt till sina egna media att Alla människor i Väst skall dö, medan alla Ryssar är goda kristna, och därför skall komma till det kristna paradiset som martyrer. Enligt vissa källor uppges detta vara ett skämt, men jag tvivlar allvarligt på att Putins väljare och anhängare – ofta fanatiska grekisk-ortodoxt kristna – ser saken på det viset. Vi ser exakt samma grova populism hos herr Putin som hos herr Trump, och Världen ser ut att bli en betydligt dödligare och instabilare plats än på länge.

Inför detta faktum, kanske man bör skriva lite om Döden som tanke och föreställning, eller vad Alvablotet faktiskt är till för.  Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Jag firar inte ”Halloween” eller ens någon kristen Allhelgonahelg, för några helgon ingår inte i min föreställningsvärld. Jag tror inte heller, att mina egna kära döda anhöriga eller förfäder skulle vara kristna djävlar, demoner, vampyrer eller zombies, eller vad allt det är för sjuk smörja, som den Amerikanska Halloween-traditionen lär ut.

Inte vet då jag vad ni har för förhållande till er egen släkt, kära läsare; men om ni uppfattar, att era anhöriga som inte lever längre skulle vara vampyrer eller djävlar, då tycker jag faktiskt att ni borde ta kontakt med en psykiatriker eller någon form av terapeut, fortast möjligt, för sådana föreställningar och sjuka kristna griller, kan nog inte vara nyttigt för er..

Ok, nu tar väl de flesta – ungdomar och därmed likställda – USA-traditionen med Halloween som en billig ursäkt för att supa sig full, anordna maskerad, förtära onyttigt snask och ställa ut ruttnande pumpor i trädgården, lite hursomhelst – och folk som vill dricka sprit, droga ned sig med sockerfylla eller ställa till med röjarfest, hittar väl alltid en eller annan ursäkt för att göra det.

Ett VÄRDIGT sätt att fira sina egna döda och stupade på ?? Vad tycker ni, kära läsare ??

Den amerikanska Halloween-traditionen, kommen av kristna och katolska förlagor, går i grunden ut på, att man ska springa omkring och vara rädd för döden, och att de döda är onda figurer, monster, djävlar osv som ska skrämmas, och terrorisera de levande.

Vem blir egentligen hjälpt av de kristnas ständiga lallande, dillande och fjantande om djävlar och demoner ? Varför uppfatta de hädangånga på detta sätt ? Är det ens människovärdigt, eller bara dumt ??

Men – Varför det ? Varför skall man tvunget se och uppfatta döden på detta sätt ? I det Nordiska sättet att fira Alvablot – och senare Allhelgona, som festen för de döda kommit att kallas under den kristna tiden, ingår inga sådana sjuka föreställningar. Tvärtom vill man hedra de döda enkelt och värdigt, utan skrik, skrän och åthävor. Alvablot var och är en familjefest, under vilken främlingar var förbjudna att delta. Sina döda mindes man ju bäst själv, och sorg och saknad är än idag en djupt personlig sak – något som vi alla vill dela med våra närmaste och de som verkligen kände de som vi förlorat, men inte med några andra.

En kollega (och närmast högre chef) berättade för två dagar sedan för mig om en av de moderna Internet-samhällets avigsidor. Döda anhöriga och kamrater kan plötsligt visa sig på Facebook igen, till exempel, genom automatiskt genererade ”minnen” som spelas upp för oss, när vi minst anar det och vi själva inte valt det – allt tack vare Herr Zuckerberg och andra suckers i US of A, och deras små algoritmer. Och ännu värre – diverse skämtnissar låtsas vara de nyligen avlidna, och skickar email i de dödas namn – faktiskt en företeelse, som lär hända ganska ofta nuförtiden.

Som practical joke är det föga lyckat, tyckte kollegan. Det blir ju bara makabert, och med tiden synnerligen tröttsamt.

Tänk er sedan en framtid, där man inte bara lyckats skapa ett otal ”minnes-sidor” eller digitala små tempel på nätet, trots att det kanske är en oskyldig sedvänja i och för sig. Tänk er att dessa döda förses med artificiell intelligens, och att de skickar telefonhälsningar med band-inspelningar av sin röst, elektroniska mail och liknande hela året runt, veckorna igenom ? Vill vi verkligen ha det så, även om vi kanske vill ihågkomma våra anhöriga, i och för sig. Eller tänk er vad ny teknik – verklig nedladdning av minnen, personligheter, känslo-intryck – och nya robot-kroppar för de allra rikaste (i alla fall till en början!). Evigt liv alltså, för de som har råd, det vill säga… och vem i samhället avgör då, vem eller vilka som skall tilldelas det eviga livet ? Det finns forskare, som på allvar faktiskt varnat för, att det här är en reell möjlighet – eller att det kanske blir så inom kort – ifall Mr Trump och Gospodin Putin nu inte får sitt krig…

Alla förändringar i samhället och all ny teknik drar med sig sina egna etiska problem. Tänk på alla utbrott av pest eller andra farsoter, då man inte riktigt kunnat begrava sina döda, förlisningar till sjöss eller saknade i krig – vilket resandet av runstenar en gång i tiden var tänkt att råda bot på. Kravet på en värdig död eller en god begravning har alltid ställt människan inför utmaningar, men jag lämnar de värsta avarterna därhän (läs om ”forn sed” och deras ovärdigheter under rubriken ”Alvablot” här ovan) och konstaterar att man i det gamla bondesamhället hade ett helt annat förhållande till sina döda.

De döda begravdes i ”ättebacken” på nära avstånd från den egna gården – som betydligt oftare var en ensamgård, än del i en by. Där fick de vila ut, utan att besvära de levande. Man hade såklart hört talas om ”genfärd”, men för det mesta hände absolut ingenting sådant, om de döda blivit gott och kärleksfullt behandlade. De döda hade för det mesta inget att säga de levande alls, inte ens de tider på året man trodde att porten mellan de levandes och dödas värld stod öppen, alltså precis just nu, och vid Midvinter.

De döda var en del av ett vänligt sinnat kollektiv av förfäder, som ibland kunde visa sig, likt vittrorna i Norrland, Gotlänningarnas ”små under jordi”, Jämtlänningarnas Jolbänningar eller jordbyggare, och de isländska sagornas högbor, men detta var inget att frukta, inget att vara rädd för. Man ”stod lik” hemma, i finrummet eller kammaren – långt in på 1800-talet – och den döde eller döda skulle förstås visas upp för grannar, släkt och bekanta, så att de såg att allt gått rätt till, och att det inte var fråga om mord, dråp eller förgiftning. Man svepte och tvättade liket själv, och förde det till ättebacken i hednisk tid, eller till kyrkan med häst och vagn, i den kristna tiden.

Och det fanns inget skrämmande eller fel i detta, bara frid och – i bästa fall – ljusa minnen.

”Du fick svart” – ”Jaha, men det passar ju bra !”

I Järnålderns föreställning om gumman Hel, den gamla kvinnan i underjorden, som lät alla de döda bo i Okolners gilleshall, ett stort värdshus, där också Liv och Livtraser, de sista människorna på jorden, ska överleva Ragnarök och befolka en ny Värld, med ”beds for all who come” för att använda ett poetiskt uttryck – det finns knappast något skrämmande där heller… Bo Setterlind, denne den svenskaste av alla poeter, tänkte sig döden som en gammal bonde, på väg för att så – ”Döden tänkte jag mig så” skriver han – och även i Ingmar Bergmans betydligt kändare, medeltida Död – som skildras i ”Det sjunde Inseglet” finns Hels gestalt delvis med, fast förankrad i den nordiska kulturen..

Amerikanskt 10-dollars mynt med Hel- den Nordiska dödsgudinnan…

Bergmans död är en torr-rolig vitsmakare, inte för inte en god schackspelare och inte helt utan medlidande med människorna. De säger alltid ”vänta litet” och ber honom tjatigt nog om uppskov och respit, vilket tråkar ut honom. Han gör bara sitt jobb, och det ”den allsmäktige” som inte alls syns, sagt åt honom att göra – och man kan knappast klandra döden för det – Han är bara ett slags mänsklighetens sophämtare och dödgrävare, ”an errand boy, sent by grocery clerks, to collect the bill” för att tala med Walter E Kurtz i ”Apocalypse Now!”

 

För den som redan sett döden ett otal gånger och för egen del varit nära att dö, innebär döden inget dåligt. Han är snarare än kär vän, vars ankomst man hälsar med en viss tillfredsställelse…

Som 16-åring och under senare studieår arbetade jag som vaktmästare på ett kristet sjukhus, och var redan det första året vittne till flera obduktioner. Vad jag såg angående de kristnas hyckleri och behandlingen av de döda ska jag inte upprepa, eftersom det inte hör hit, men de upplevelserna styrkte mig på alla sätt i min hedendom.

När människor säger att de är rädda för döden, är det då egentligen döden de alls är rädda för ? Oftast är det inte alls så. Vi fruktar alla kroppsligt lidande och sjukdom, naturligtvis, därför att sjukdomar förminskar oss, och hindrar oss från att bli vad vi kunde bli, och berövar oss alla möjligheter i livet. Sjukdomen kan förstöra alla de förmågor vi haft, och gör oss till ”vårdpaket”, oförmögna till att tänka, tala eller skriva som förr; och givetvis har de flesta människor i alla tider och kulturer fruktat kroppsligt lidande som sådant. Döden kommer alltid olägligt, heter det ju – men vad är den ? Bara tomhet, frånvaro av liv och frånvaro av tankar överhuvudtaget. Kan vi egentligen frukta detta ? – Nej, egentligen inte.

Ingen människa, utom de skendöda, möjligtvis, har ju upplevt sin egen död eller begravning på allvar, och begravningar föranleder sällan eller aldrig några klagomål från själva liket, eller ritualens huvudperson. ”Vad är det för vits med att ta livet av sig, när man själv inte får höra snacket efteråt ?” frågade en gång Magnus Uggla. Självmord är alltid en stackares utväg, och för egen del anser jag att man bör låta ens personliga fiender göra sitt jobb – jag menar – vi vill väl ha lika lön för lika arbete, eller hur ? Antingen det, eller också kan man ta ett större antal fiender med sig i graven, än de döda ens egen sida förlorat – en metod som jag för min del finner ganska så riktig, och hedersam…

 

Idag, när de flesta av oss får chansen att leva längre liv än några andra människor före oss alls levt, kanske döden till sist kommer som en befriare. Den har tusen vägar och tusen sätt att ta sig in i människokroppen. Det sägs att vi skulle födas som original, men dör som kopior – fat det stämmer inte. De flesta nyfödda, oberoende av kultur och genetik, är varandra löjligt lika från början, men det är först vid livets slut och människans död, som man alls ser hur dess liv gestaltat sig, och vad det blev av det – kalla det tur, slump eller Gudarnas vilja, men detta har oftast avgörandet.

Orsaken till att de flesta generationers liv blev så kort förr i tiden, har skyllts på det faktum att man levde vid öppna eldar, och inandades sot och partiklar i mycket högre grad än nu. Innan effektiva kakelugnar gjorde sitt intåg, fick våra förfäder i sig mycket mer sot och tjära än om de rökt 5-6 paket cigaretter om dagen – och TBC eller lugntuberkulos gjorde sitt till – den spreds från kreaturen i järnålderns långhus, och letade sig in till människorna – varför medel-livslängden då skall ha legat kring 50 år – och med kristendomens intåg, sjönk den ytterligare – för bad, bastu och andra för Nordbon fullkomligt normala sysselsättningar, räknades då som en synd – inklusive kroppsvård och idrott…

2017 dog 34 % av svenskarna av sjukdomar i hjärta, lungor eller kärl. 24 % dog istället i tumörsjukdomar eller cancer, något som våra förfäder aldrig hade tid att utveckla, eftersom deras kroppar för det mesta var så hårt slitna av allt kroppsarbete, att de aldrig nådde fram till det stadiet. Självmord utgör inte ens en promille av dödsfallen, trots alla fördomar och lögner som det kristna USA och andra länder sprider ut om just vårt land. Drogrelaterade dödsfall är cirka 70 gånger vanligare än självmord, och växer stadigt; liksom antalet mord och dråp i dagens Sverige.

Man har också påstått, att Asatron skulle vara en krigarkult, och idealisera döden – men tänk efter ! Om man i gamla tider skilde på bråddöden och strå-döden, alltså att långsamt dö av svält, lungsot och umbäranden, och ligga och sakta, sakta tyna bort, allt svagare och allt orörligare – så var det kanske inte så konstigt, att en förhållandevis snabb död i strid, eller pga skeppsbrott ansågs som betydligt mer åtråvärd, och därmed ärofull. Men denna ära förunnades bara ett ytterst litet fåtal – inte större, kanske, en den andel svenskar som stupar under FN-tjänst i dessa dagar.

Indoktrinerade av kristna skolor, som de flesta svenskar är, tänker sig de flesta av oss järnålderns eller forntidens samhälle som något barbariskt, eller en blodig och krigisk tid. Men det finns få eller inga vetenskapligt hållbara bevis för att det verkligen var så. Alla arkeologiska undersökningar visar, att det fåtal skelett som bär märken efter yttre våld, är försvinnande få till antalet jämfört med den stora befolkningsmassan, och i fallet med brandgravar (dvs de flesta begravningar under heden tid) har vi helt enkelt inga spår alls…

Jämfört med dagens vapensystem, och det totala kriget – en skapelse av det kristna 1900-talet som så mycket annat – ter sig forntidens krig skäligen lokala, och som fullständigt oväsentliga byslagsmål.

Dagens samhälle, med trafikolyckor, skjutvapen i varje invandrares hand, gruppvåldtäkter av aldrig tidigare skådat slag, rån och mycket annat är åtskilligt våldsammare än det gamla bondesamhället, på alla de sätt, och det gäller säkerligen forntiden också, även om dåtidens islänningasagor kanske ger en lika rättvisande bild som att läsa kvällstidningar som Excessen och Apton-bladet var gäller dagens samhälle..

Själva upplevelsen av dödsögonblicket är lika i de flesta kulturer och tidsåldrar, enligt vad fysiologer och medicinare konstaterat. Vid drunkning, till exempel, känner den drunknande sig väldigt lugn till sist, och upplever inga större obehag – våra hjärnor får helt enkelt ”tunnelseende” när syrebristen blir tillräckligt djup, och vi förlorar medvetandet. Beroende på var och ens kulturella bakgrund kan man då få hallucinationer – det finns en del personer som till och med experimenterat med detta – med sorgligt resultat (allmänheten varnas !) och vad man hallucinerar om, beror på varje persons egna föreställningar, eventuella skuldkänslor osv.

På samma sätt kan man få ”OBE” eller ”Utomkroppsliga upplevelser” och förnimmelser av att flyta, sväva upp emot himlen eller helt enkelt lösgöra sig från sin kropp vid svimning till följd av utmattning, vanligt insomnande (i spik nyktert tillstånd) eller vid brännskador, kraftig nedkylning eller till och med livshotande skador av annan natur, som att armar och ben saknas till följd av en och annan explosion, till exempel. Naturen och våra hjärnor har helt enkelt skapat en ”barmhärtighets-mekanism” åt oss – när vi väl ska till att dö på allvar, har vår kropp inte längre nytta av några smärtförnimmelser – smärtan är ju bara evolutionärt nyttig för oss om vi kan göra något åt den, eller hämta hjälp någonstans ifrån – så när vi väl lämnar Midgård och det jordiska, behöver vi knappast frukta själva ögonblicket i sig.

Själv har jag levt ett långt och händelserikt liv, vid det här laget, och jag ser ingen anledning att frukta döden alls. Sjukdom och lidande ser jag inte som något positivt, och kanske inte åldrande i och för sig heller, även om det är en ofrånkomlig process – och härutinnan är nog de flesta människor rätt lika, hedningar eller inte. Jag hör inte till er ”rätt-trogna” som ni hör, och jag behöver inga sjutton jungfrur eller 40 oskulder heller. Om man nu ens ska dö, varför då tillbringa evigheten med en ständigt tjattrande högstadieklass av idel tonårsbrudar, eller grannarnas finniga, odrägliga döttrar ? Muslimernas paradis är inget paradis alls, utan ett straff..

Sänd mig en Valkyria, säger jag. En erfaren, som inte är oskuld alls, utan vet vad tusan hon pysslar med.

Det räcker fullständigt, för min del..

 

Efter Nifelfullet…

2019-10-14 av Hedningen

Alvablot stundar – om Hel och hennes världar…

2019-10-17 av Hedningen

I Alvatid: Utanför Kroppen, Nära Döden och Nära Grisen ? (Om att SKÅDA Valkyriorna och SÄRIMNER)

2019-10-19 av Hedningen

 

Alvablotet närmar sig… och 80 % av svenskarna följer ett HEDNISKT gravskick

2019-10-27 av Hedningen