Alvablot

Många människor i vårt land vet nuförtiden inte vad som menas med Alvablot, än mindre när det ska firas. Inte ens ibland dem som påstår att de är Hedningar, och som säger att man följer en naturreligion, vet man något, fast naturen är den enklaste klocka som överhuvudtaget finns. Total förvirring tycks råda – särskilt i vissa extremrörelser. I alla tider har man firat en fest för jorden och de döda när hösten verkligen inträtt, och denna fest infaller i vårt land vid sista fullmånen i det som kallas Slaktmånad, alltså Oktober, i den gamla svenska kalendern. Man behöver inte flytta helgen till någon kristen Allhelgonadag. Fast allhelgonadagen handlar om samma sak – ärandet av de döda. Så gör även helgen som varit – då firar vi FN Dagen – en annan fest som på sitt sätt ärar de döda eller i varje fall de fallna, den också.

Därför behöver man inte flytta Alvablotet till 8 November eller något sådant, allt på det mest befängda vis. Eller blanda ihop det med Disablotet i Februari eller den isländska Vetrnaettir eller vinternätterna, som också är en kalendariskt mycket väl bestämd högtid – den ska hållas exakt på lördagen före början av Gormánuðr eller ”stormånaden” då hösten börjar, dvs någon gång kring början eller mitten på Oktober. Självfallet har tidpunkten för höstens eller vinterhalvårets början alltid varierat lite, beroende på var i Norden man bor, och det var kanske en av orsakerna till att Alvablotet tonades ned vad gäller det hedniska Island.

manen_1

Tillhör du en naturreligion ? Ja, då ska du väl följa naturen och göra vad som är enkelt, värdigt och naturligt också, utan några förkonstlingar…

Naturen själv ger svaret. När det är fullmåne, första månaden efter Höstmånaden – Slaktmånad är ett bra namn, för så heter den  – det är då Alvablotet ska firas, inget annat. Naturen skiftar om. Träden fäller sina blad med ens. Jakt – på älgar och andra djur – tar nu sin början och naturen och människorna bereder sig på den långa och mörka vintern. Det sker liksom en slakt av det gamla året i naturen, även om vi kanske lika gärna kunde säga ”Släktmånad” apropos släkten och ärandet av de egna döda. Det är en tid för eftertanke och stilla kontemplation. Inte för skräp, skrik och skrän. I mörket skall tystnaden och friden råda, och där finns heller inget farligt, eller något att vara rädd för. Så var det en gång tänkt, och så bör det vara i år också, liksom alla år.

Vi har haft en lång och varm höst, med klart väder och blåa himlar, och när jag åkt hemåt idag, har jag sett den mest magnifika fullmåne man kan tänka sig. Hur kan folk bara slarva bort eller glömma bort en sådan enkel sak ? Mitt eget firande tog sin början redan i lördags, på sätt och vis – eftersom FN-dagen då passerades och det är en ytterst viktig dag för mig – som har mist åtta kollegor på femton långa år. En del dog här hemma, en del dog i främmande land – somliga kände jag mycket nära och somliga bara till namnet, men varje år har jag ärat dem alla på just den dagen, fast jag i år mist en kollega till – i maj i år, vilket jag redan beskrivit. Statistiker, sociologer, psykologer och många andra har undersökt fullmånens effekt på människans psyke, och funnit att det faktiskt finns en sådan. Våra sömnrytmner påverkas, liksom vår emotionella stabilitet. Särskilt kvinnor sägs bli påverkade – jag vet minst en mycket vacker och tilldragande sådan, som jag nyss firat ett privat ”blot” med av en annan sort, men hennes namn får ni nog aldrig veta – och även sjukhuspersonal, poliser och ambulansmän ska ha märkt, att Fullmånen om hösten är en farlig tid, då det är bäst att dra sig inomhus, för då går många galningar lösa…

Polisen har i år – efter de tragiska dödsfallen i Trollhättan, gått ut och på stort allvar varnat allmänheten för att fira Halloween, och andra sjuka ”utklädningslekar” av liknande slag.

Visst, alla förvirrade ungdomar är inte nynazister, ”fornsedare” eller urspårade på annat sätt, och naturligtvis finns det Halloween-firare som bara vill ställa till med någotslags maskerad, eller ungdomar som bara behöver en svag ursäkt för att supa sig fulla, eftersom de fortfarande är unga och oerfarna nog för att tycka, att detta är hjärtans roligt. Men i alla fall – tänk efter ! Vill du klä ut dig och visa upp dig – varför inte då börja med amatörfoto eller något verkligt kreativt – eller gå på bal i frack och lång klänning ??

Hur vill du förresten själv minnas dina döda anhöriga, och dem du har kära ifrån din egen släkt eller bekantskapskrets ?

Vill du minnas dem som blodiga lik, eller huvudlösa zombies ? Som vampyrer kanske ?? – Nej, så vill du väl inte blicka tillbaka på saker och ting… Tycker du att det är ett värdigt och naturligt beteende, att fara på folk och skrika om nätterna, måla dig röd i ansiktet, skrämma och terrorisera folk, och vill du hålla på med hela den kristna helvetes-apparaten, som många människor släpar in i sitt otillständiga, keltiska Haloween-firande modell USA, som inte alls har något gemensamt med den Nordiska allhelgonadagen, eller Alvablotet förutom kanske datumet och årstiden – åtminstone ibland…

Det är inte värdigt att göra så, helt enkelt, och det förstår du nog själv, bara du är vuxen nog att tänka efter. Fira gärna Allhelgona om du är kristen och svensk, men aldrig aldrig någonsin Halloween..

candles

Alvablotet skall vara en tid för stillhet, eftertanke och kontemplation – inte för skräck, zombies, någotslags urspårat ”levande rollspel” och andra avarter, som inte har med Asatro att göra…

Den mest klassiska skildringen av Alvablotets firande eller hur det är att ”hålla heligt” som man sa i de nordiska sagorna, finns i den isländske skalden Sigvat Tordssons ”Austfararvisor” där han skildrar hur han på den norske kristnade kungen Olof Haraldssons bud far österut till Sverige, och kommer till Ed, som av vissa identifieras som Edsskogen i Värmland. Men där blir han utkörd ur den gård, där han ska söka natthärbärge. Man vill inte ha några kristna eller några främlingar hos sig, när denna fest firas och man ”håller heligt” för de döda och förfäderna – det här är en privat högtid, för ätten och de närmast sörjande. Sigvat fick rida vidare till en gård som hette Hov, som vissa anser skall ligga i Västergötland – en sådan ritt på över 150 km är nog omöjlig, ifall den inte skedde under flera nätter – men det gick honom lika illa där. Att ”hålla heligt” innebar att vara hänvisad på sig själv, den egna ätten och din egen familj – de som verkligen är dina nära och kära och dem du minns..

tumblr_Vem vill ägna sig åt denna sjuka kristna dödskult och morbida helvetes-fantasier, där man alltid uppfattar döden som något ont och skrämmande… ?

allhelgona

När Alvablot och dess fortsättning som Allhelgona KAN vara något vackert, naturligt och stämningsfullt, som för de flesta svenskar… (och varför skulle döden hela tiden vara något att vara rädd för ?)

Få vet nuförtiden också varifrån ordet ”Alv” kommer och vad det betyder. De tror att det skall röra sig om någotslags fåniga varelser med spetsiga öron och lätt feminint, tillfjollat sätt, som mest finns i dåliga fantasy-romaner med denna ständiga, svartvita kristna uppdelning i ont och gott, som hos Tolkien – världens mest överreklamerade författare. Barn gillar honom visserligen, men jag förstår inte hur en enda någotsånär vettig person över 15 år kan gilla sådant snömos. Alv är en jordart, närmare bestämt det vita skiktet av mineraljord, och har samma ursprung som ”albis” eller ”vit” på latin, alltså något ljust, vitaktigt som finns nere i jorden.

Därifrån kommer själva ordet, och därför talar Eddan så mycket om Äringsguden Frej, som råder över grödan, som boende i ”Alvheim” och Vanernas gudasläkte uppfattas ibland synonymt med Alfer (det stavas så, och ska inte sammanblandas med några fantasy-alver). Alferna, ”de små under jorden”, jolbyggarna eller jolbänningarna, som man sa norrut i landet – alla dessa tänktes ursprungligen som förfädernas andar, som bodde nere i jorden, alldeles intill de levandes bostäder på de gamla gårdsgravfälten – och det kändes också tryggt och bra att ha sina döda alldeles intill. Det var inte något skrämmande alls – utan tvärtom något högst naturligt. Hur skulle man annars kunna ta hand om sina fäders jord ?

jpods5mAlv är ett jordlager, en jordmån – här markerad under matjords-skiktet med en vanlig svensk morakniv – varje svensk bonde vet det ! (men inte förkonstlade stadsbor)

Av Alv kom också Alva – namnet på Hel, den gamla dödsgudinnan, Moder Jord nere i Underjorden, till vars goda och sköna rike alla fick komma till slut. Med kristendomen demoniserades hon, och blev till en ond och skrämmande varelse, som man måste gå runt och frukta, vara rädd och känna ångest inför. Inget skulle varit våra förfäder mer främmande – gilleshallen Okolner, den okalla, var en varm och inbjudande plats, där Hel gav uppehåll åt de verkligt förtjänta, och ingen behövde frysa eller svälta.

Man fick dock inte blanda bort det bästa man hade, och än idag vet lantbrukare och de som värdesätter odling (även andligen ?) att man inte får blanda Alv och Matjord med varandra. Då vissnar och dör grödan till slut, och allt blir bara till en stor, osmaklig lervälling… ”Gör så att jorden mår bra” skriver Dagens Nyheter i sin artikel för hemmaodlaren, och då tror man inte på någon ”blandkultur”

20130528-170452Det stora Veteranmonumentet i Stockholm – för svenskar som stupat i strid för fredens sak. Motivet är ett frö av Yggdrasil – Världsträdet. Enkelt och värdigt – som det skall vara

För några år sedan fanns det ett förvirrat litet gäng människor eller en intolerant liten sekt i Sverige, som tyckte de skulle fira Alvablotet med skrik och gråt, offentligt utställda fotografier på sina närmaste anhöriga döda, och allmän tandagnisslan. Återigen någotslags vansinnig zombie-kult. Förslaget slog aldrig igenom, och glömdes bort efter 12 månader. Någon mexikansk ”Day of the Dead” med sockerglaserade dödskallar och annat sådant, ligger inte för svenskarna – passar inte in i naturen här, och heller inte i folksjälen. Vi vet, att hösten av naturliga skäl skall vara en lugn och tyst årstid – för eftertanke, fina minnen och klara tankar…

alvablot

Visst – du äger minnet av dina bortgångna, men inte rätten att ställa ut dem till allmän beskådan, och göra dem till åtlöje ? Vet du förresten vad dina anhöriga skulle tycka om att bli ”utställningsföremål” efter döden på Internet ?? – Nej, där ser du ju själv – så ska man inte göra – inte om man har respekt för den egna släkten eller dem det gäller…

Med respekt för de döda menas också, att inte göra dem till något annat, än de faktiskt var medan de levde. Jag antar, att de flesta av dessa ”fornsedares” föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och så vidare faktiskt var kristna – åtminstone till namnet, och de flesta av dem skulle nog inte tycka om att få sina fotografier eller mest personliga intima minnen publicerade på Internet, för att göra så är för det första inte helt riskfritt i dagens läge, och heller inte så värst respektfyllt eller värdigt heller. Lägger du ut bilder på dina egna anhöriga, utan att ens fråga om lov ? – Nej, naturligtvis inte, så skulle ingen av oss göra. Utom rena skitstövlar, förstås… Sina egna innersta tankar, minnen och känslor äger man bäst själv, och det kan också vara direkt farligt att dela dem med fel sorts människor, som inte alls har med saken att göra.Vem vet väl vart foton och minnen kan fara runt på Internet i dessa dagar, så varför dela med sig av det som faktiskt kan vara ytterst privat…

Ett litet minne kan jag dock ge. De flesta av mina förfäder var förstås kristna till namnet, de med. Min far var kompromisslös ateist – när han levde – och min mor är en agnostiker. Min farfar, som var kyrkoherde och präst i statskyrkan, var ”inte mer kristen, än mina gamla skor” eller ”åtminstone aldrig så kristen att det störde” enligt min gamla farmor, som kände honom bäst och närmast av alla. Enligt henne borde jag också blivit präst, och när jag redan som liten protesterade och sa att jag varken haft kallelsen eller ens trott på den kristne guden någonsin, sa hon att det väl inte gjorde något. Det viktiga, ansåg hon, var att vara en ordets förkunnare – vad präster egentligen trodde eller tyckte, visste väl deras hustrur bäst – men vem brydde sig bland folket i socknen ? Nåväl, kanske var hon lite vanvördig här, emot sin make – men så var hon också ganska ärlig, och rättfram med vad hon tyckte – något som jag möjligen fått i arv efter henne.

I dagens Sverige raglar ”andliga sökare” omkring, vilsna och tafatta som förståndshandikappade, och försöker utan all ordning eller logik tillbe Frej, Freja, Hel, Oden och precis alla gudar och makter de kan komma på eller rabbla upp för tillfället – om de ens är nyktra när detta sker – och tror dumt nog, att det ska gå att fira Alvablot på det sättet. Men man får inte en godare smak, bara därför att man rör ihop en massa olika ingredienser som i och för sig skulle kunna vara fina och komma bättre till sin rätt var och en för sig till ett slags motbjudande gröt, eller en exkrementell-kulturell soppa, ungefär som ett enda lapsgojs…

Inget kunde vara felaktigare. Inget kunde vara mer ovärdigt.

hqdefaultAlvablot ska inte vara någon tafflig liten ”skräckfest” med grinande döskallar, någotslags Frejsbeläte eller fjortis-fylla i läskiga skogen…

250px-Alfablot_at_boulder_without_flash

Fira VÄRDIGT – eller INTE ALLS !

Varför inte fira Alvablotet hemma, med dina anhöriga – och ”hålla heligt” i höstmörkret. Eller kanske med din älskade (kanske får hon ha på sig något som hon tycker är extra fint – så gör min)  – om Vanerna och fruktbarheten alls skall vara med, om än inte några Diser, och heller inte Freja i sin vanliga aspekt – sådant hör Våren och det första halvåret till. Oden äras bäst vid Jul, men nu börjar hans årstid – och framförallt dem, som går men ska glömmas  – för att nu komma med ett litterärt citat. Hoppas ni känner igen det…

Så skall Alvablot gå till ! (inlägg från 2015-10-27)

Efter Alvablotet – Tankar om Döden i Hels månad (del 1) – inlägg från 2015-11-04

En gammal vän, som fortfarande lever – jag ska inte säga vad det blev av honom, fast han kom faktiskt så långt som till redaktör för BLM eller Bonniers Litterära Magasin, innan den tidskriften dog, och gick i graven – uppmärksammade en gång inskriften ovan porten till Stampens Kyrkogård i Göteborg. ”Tänk på Döden !” står där skrivet, med stora bokstäver – och på andra sidan Stampgatan, mitt emot Fattighusån – för det är där den gamla kyrkogården ligger – fanns det en gång en resebyrå, som genast satte upp en skylt i sitt fönster med följande text: ”En Englandsresa brukar pigga upp!”

Vännen – vars namn jag låter förbli okänt – tyckte förstås att det där var riktigt lustigt, och ett prov på hur de flesta människor i Sverige numera är, eller vad de blivit – ”Värmeledningsmänniskor” och inte ”Vintermänniskor” som de en gång var. (Se föregående inlägg för en närmare förklaring av dessa två begrepp). Värmledningsmänniskan närmar sig som ni vet Monoteismen och ett osunt beroende till andra än henne själv, medan Vintermänniskan är och förblir Hedning, och förlitar sig på sina egna krafter först, och därefter Makterna i andra hand.

Stampens_kyrkogård_Tänk_på_döden

Just det ! Det lönar sig att tänka efter… Före…

De flesta människor i dagens Sverige är kanske så beskaffade, att de väljer Englandsresan och en billig fylla framför att tänka efter kring sin egen dödlighet. I och för sig var det kanske inte annorlunda för tusen år sedan. Vi genomförde Englandsresor då med, till Lindisfarne och andra sköna resmål, som vi intog med storm. Men döden har nu blivit något mer och mer abstrakt för de flesta av oss. Vi stoppar undan den, döljer den på sjukhus eller bårhus, dit allmänheten inte äger tillräde, och försöker leva som om döden inte alls existerar, eller inte angår oss. Det anses ofint att tala om den, även när den drabbar våra anhöriga, ända in på skinnet. I gamla tider, däremot; var det inte så. Då var döden väl synlig för alla, medan dagens svenskar knappt har sett ett enda lik – eller flera döda, liggande rakt fram i sitt eget blod, eller döda på grund av sjukdom. Ser vi alls något sådant, så sker det kanske i samband med en trafikolycka, men för gårdagens människor var allt det där något högst naturligt. Man umgicks med sina egna döda, både till helg och söcken. De som dog, dog hemma och oftast i närvaro av hela sin familj – oaktat den lilla procent, som dog i främmande land eller ute på havet.

bdb6ab799385156eff1e7e8788622467Somliga människor skuttar omkring som rådjur – de tror att de kan leva hur länge som helst…

Man brukade skilja mellan Bråddöden och Sotdöden, alltså den sorts död som kommer mycket plötsligt och helt oväntat, och den sorts död som kommer av sjukdom, pest och långt utdraget lidande, då människan åldras i förtid, eller bara ligger och sakta tynar bort. Man talade om vissa sjukdomar som Helsot, alltså den sorts sjukdom som ofrånkomligen leder till Hels rike eller döden, och alltså är obotliga. Sjuhundra år må skilja oss från Asatron (vi blev aldrig kristna förrän på 1200-talet, och många bland oss är det inte ens idag) men trots all modern medicin, har vi inte kommit längre än att allt det här än idag är knivskarpa realiteter, och inget vi kan bortse ifrån.  De flesta svenskar som avlider gör det nuförtiden på grund av hjärt- och kärlsjukdomar, eller obotliga medicinska tillstånd typ cancer. Och över hela Västvärlden är det precis likadant. Så finns också bråddöden, eller den plötsliga döden kvar, och den har vi inte rått på eller besegrat, trots alla bekvämligheter. Fortfarande finns det också utrymme för krig och örlig på vår jord, men våra förfäder såg varken det eller den plötsliga döden som något helt och hållet negativt.

En del kristna bedömare – som aldrig fattat eller insett vad verklig Asatro handlar om – har liksom ”fornsedare” och andra sämre folkelement – bara påstått, att Asatron skulle vara en krigarreligion, och sen förbigått Asatrons syn på döden med tystnad. Detta med krigarrreligionen är till viss del sant, men samtidigt är Asatron oerhört mycket mer än så – och en Naturreligion först och främst, även om den är nyttig för snart sagt vilka yrkesgrupper som helst, inklusive krigare.

Självklart ansåg våra förfäder, att Bråddöden eller en snabb, relativt smärtfri död var betydligt bättre än att dö av svält, långvarig sjukdom eller alla möjliga kroppsliga lidanden. Tänk efter själv ! Hur skulle de annars kunnat se på saken ? Medellivslängden var inte mer än strax över 50-60 år, och att uppleva sin 70-årsdag en stor sällsynthet. Tuberkulos, orsakad av kall och fuktig väderlek, sot från öppna eldar och ett liv tätt inpå andra var den vanligaste dödsorsaken, och så förblev det i Sverige långt fram på 1900-talet. Att ”dö under sotad ås” som det hette, eller inomhus, i kvava, fuktiga och trånga utrymmen ansågs som föga ärofullt, och föga passande. Istället ville man dö under öppen himmel, så att man omedelbart kunde finna vägen över Bifrost till Urdabrunnen vid Värdsträdets fot, och där möta Nornornas dom, ifall man inte föll i strid – och gav sitt liv för andra – det vackraste och bästa en människa fortfarande kan göra – och därmed ansågs värdig nog att komma till Valhall – men det valet, låg i händerna på en högre makt. Aldrig hos människan, eller andra människor i omgivningen. Till och med Hávamál, som aldrig någonsin talar om liv efter döden, inte i någon form mer än det goda minnet, som ska tillkomma den som lever väl, räknar med att det är makterna, inte människan som fäller den berömda ”Domen över död man”.

Under det att jag skrivit på den här bloggen, har jag också läst många andra goda medborgares bloggar, främst ifrån det här landet. En av dem som berörde mig mest, var tydligen skriven av en svårt cancersjuk kvinna, som visste att hon snart skulle dö. Ändå tyckte hon att livet var värt att levas, hur dystra hennes utsikter än var – in i det sista, och trots allt. Det är hedendom – och Mod. Störst mod av alla har nämligen den som visar Tålamod, också in i själva döden – det är jag för egen del ganska övertygad om. Och Havámál visar oss att livet alltid är värt att levas, ty:

Haltr ríðr hrossi,hjörð rekr handar vanr,daufr vegr ok dugir,blindr er betrien brenndr séi,nýtr manngi nás. (Havamál, 71:a strofen)

I min översättning: ”En halt rider hästen, handlös vallar hjorden, också en döv dödar och duger i strid. Det är bättre att vara blind, än att bli bränd – för lite hjälp ger ett lik”

12002847_890417684380898_4690039838865240776_n

Om du ändå vet att du måste dö, varför inte då kämpa, leva och älska till sista andetaget ?

Vi är rädda för sjukdomar, lidande, åldrande och handikapp, därför att de förminskar oss, och hindrar oss från att utföra vår uppgift här i livet. Men ändå kan vi leva vidare. Ditt liv kan vara lika rikt, fast du råkar vara blind, och även den som är handlös, halt, döv eller till och med lam kan utföra storverk, betonas det i Eddan. Tyr miste sin hand, Oden sitt ena öga. Oden vet att Ragnarök och den slutliga förintelsen måste komma en dag, och det vet de andra gudarna också. Ingen överlever. De vet att de måste dö, men det hindrar dem på intet sätt att njuta av livet – här finns inga allsmäktiga härskare, men bara rättvisa och trogna vänner, som kräver lika mycket av sig själva, som de kräver av oss. Om gudarna kan möta döden med glatt hjärta och med ett frimodigt ansikte – varför skulle då vi människor vara sämre ?

Nu finns det såklart de som invänder att bråddöden väl är mindre trevlig, då den ofta företer en stökig anblick, så att säga. Det stämmer naturligtvis. Döden har tusen vägar in i människokroppen, och ingen människas död liknar någon annan – inte helt och hållet, i alla fall. De kristna brukar säga, att vi föds som original, men dör som kopior. Det är rent struntprat. I själva verket är det så, att vi föds som kopior – alla spädbarn är varandra ganska lika, och har ingen aning om etnicitet, språk och än mindre om religion eller vilken kultur de tillhör – allt sådant måste man lära sig ! – men om de får leva länge har de alla samlat erfarenheter, som är helt individuella – och då dör vi som original, helt enkelt – eftersom döden är en mycket unik och personlig upplevelse, både för den som genomgår den, eller för de anhöriga, som står bredvid.

Häromdagen upplevde jag en liten bråddöd av en annan sort. I måndags såg jag ett djur dö, och redan det – studerat på nära håll – är faktiskt en ganska tänkvärd upplevelse – om man nu behöver bli påmind om sin egen dödlighet. Per Lagerkvist, den svenske nobelpristagaren, skrev en gång i samlingen ”Aftonland” en dikt om en hjort, som stupar för jägarens kulor. Episoden var minnesvärd, också för att den berättar om hur det moderna samhället gör oss alla till ”Värmledningsmänniskor” eller handfallna inför också en helt vardaglig död, eftersom inte bara djur utan tusentals människor såklart dör, varje dag…

jlb09_0704_1969Studera ett djurs död eller se på människorna runt omkring dig – döden kan ibland nå oss snabbare, än vi någonsin anar…

Tillsammans med tre goda kamrater – låt oss kalla oss ”Andersson, Petterson” och Lundström” – fast vi inte heter så – eller något i stil med The three stooges (Larry, Moe och Curly) var jag på hemväg längs motorvägen genom en svensk förort, någonstans. Klockan var ungefär 2230 – och vid en mycket speciell raksträcka innan en avfart – där står tre buskiga tallar, som man av någon anledning glömt att beskära – och där har också utbrutit skogsbrand – fastän grönskan nu står frodig och fin – stället är en veritabel ”Alvablaettur” som man säger på Island  (dvs ska något hända, så nog tusan händer det alltid precis där !)– så hoppar där ett rådjur – en liten hind – ut på vägbanan.

Nu kör vi bara i 50-60 kilometer i timmen, och knappast i hundra – hade vi gjort det, hade rådjuret kastats upp i luften och rakt in i kupén, med fler skador på bil, förare och passagerare som följd, men så går det nu inte. En kraftig smäll hörs. Jag själv, som har observation rakt framåt från baksätet, ser inte ens rådjuret – och det gör inte heller Lundström, som kör. Vi ser hur hinden vacklar till, och springer vidare till ytterfilen. Där segnar den ned och blir liggande, med blodet frustande om nosen. Frambenen är helt stilla, men den sparkar och sprattlar frenetiskt med bakbenen i sina dödsryckningar.

Vi stannar, och kliver ur bilen och konstaterar förstås – eftersom vi är i Sverige – att detta måste anmälas, eftersom det är en Polissak att köra på större djur. Märkligt nog är lagen i Sverige skriven så, att du får saklöst döda och köra över hur många grävlingar du vill, till exempel, liksom falkar och glador, men på exempelvis älgar, rådjur och örn samt björn, blir det stränga straff. Runt omkring oss brusar förortstrafiken på som vanligt, trots att det är natt, men i gatlyktornas sken syns vi ju. Det är smitning – och därmed ett ännu värre lagbrott – att köra ifrån en viltolycka, och därför måste vi snällt stå kvar på platsen, tills dess att farbror Polisen eller Myndigheterna behagar infinna sig, och vi får inte köra iväg någonstans. Försöker vi köra iväg, riskerar vi att hamna i massmedia eller i radio, samt utsättas för offentligt skamstraff. Alltså tar vi fram våra mobiltelefoner, och rapporterar in att ett dödsfall har råkat inträffa, bara för ett stackars rådjur, men i alla fall…

Vi får inget svar hos Polisen, och inte heller på 112 – rikets enda Larmnummer – till närmsta SOS central, trots 20 minuters ivrigt väntande.

Vi ringer en av våra yngre bröder i Särimner istället – en äldre broder i Särimner som varit Vaktchef – befinner sig ute på Värmdö, och även om hans namn rinner mig i sinnet, eftersom han är en stor jägare och bra på att döda, ifall det kniper – så ska vi nog inte störa just honom…

Med rådjuret ser det förresten illa ut. Det sparkar och rycker fortfarande, och nu finns det fler blodspår på asfalten. Vi måste se till att få bort djuret från vägbanan.

Petterson spärrar av trafiken. Jag tar tag i rådjurets framben, och Lundström i bakbenen, och så släpar vi ut det till vägrenen istället. Det syns en intryckt fläck, där djurets ena höft träffade bilens kylargrill, som nu är trasig. Den lilla hindens buk börjar svälla upp, och jag antar att djuret har inre blödningar – man kan fortfarande se hur det andas – och en muslimsk invandrarfamilj har samtidigt stannat vid vägkanten, eftersom de helt missuppfattar Pettersons varningssignaler. Vår yngre broder svarar äntligen i telefon, och erbjuder sig att komma ut och döda rådjuret med ett nådaskott från första bästa skjutvapen.

mor2000-l

Mora 2000 – ett bra verktyg för överlevnad, i livet såsom i döden…

Vi säger till honom att undvika det, eftersom det finns muslimer och invandrare i närheten – de skulle ju kunna ta illa upp, och är ju något av ”heliga kor” – om än inte rådjur – i dagens svenska samhälle. Dessutom är skottlossning längs en motorväg i förortennattetid – en sak som förmodligen väcker ett visst uppseende, så vi väljer att avstå. Inte heller kan vi slå ihjäl rådjuret med en domkraft från bilens baklucka, till exempel. Vi bär alla moraknivar – min är till på köpet en Mora 2000 – ”Sidearm, Infantry – Standard Issue” som inte ens har ett M-nummer, därför att Morakniven är en integrerad del av personen som bär den, och därför redovisas med mitt personnummer istället – det står på knivslidan och det är förbjudet att avlägsna eller manipulera det där numret, ungefär som chassinumret på en personbil.

Men tre skäggiga män, som kastar sig över ett stackars rådjur i kanten på en motorväg, och först ger det ett hjärtstick och sedan skär av halspulsålder och luftstrupe (så dödar man ett större däggdjur, i fall ni inte visste !) skulle allt se bra konstigt ut – så det vågar vi inte göra. Det kunde ju uppfattas som mordet på Julius Ceasar ungefär – så döda rådjuret, snabbt, ljudlöst och effektivt med våra knivar, kan vi heller inte…

DoughtyCaesarLL

”Poikka, Puukko ja Perkele !” är ett hederligt gammalt finskt uttryckt, med anor från den hedniska antiken…

Det här är ju Sverige – som sagt – och här är varje form av dödande – något som annars är en fullkomligt naturlig handling – rådjuret lider fortfarande, det ligger där och plågas på vägen i bakgrunden och det måste faktiskt avlivas – om vi alls ska ta ansvar för situationen, och det måste vi ju – enligt lagens bokstav – men ändå kan vi inget annat än att fortsätta ringa i våra mobiltelefoner, vilket är fullkomligt överdjävla idiotiskt, i den aktuella situationen.

Till slut – efter ytterligare tjugo minuters väntan – når vi fram, men först efter att ha missbrukat 112:s nödnummer, genom att anmäla det hela som ett dödsfall – och först s-e-d-a-n – dvs 10 sekunder senare – uppge, att det rör sig om ett rådjur, inte en människa. Någon polis eller myndighetsperson uppenbarar sig inte alls – trots att vi har väntat i ytterligare 20 minuter – och till sist – när rådjuret släppt ut sin urin på vägbanan – musklerna slappnar av i dödsögonblicket – har vi alltså väntat, helt handfallna – i över en timme.

Trots mina kamraters vädjanden, drar jag min Mora 2000 i alla fall, och gör vad jag borde gjort från allra första början. Jag stöter in kniven i rådjurets hals, och ställer mig att trampa in bladet med ena foten, så att det sjunker in, ända till hjaltet. Nu är djuret äntligen dött, resonerar jag – och så kan vi köra hem.

_MG_7802LxSkade – Vinterns, Jaktens och Skadans samt viltets gudomlighet, som jag tänkte mig henne år 2012

Jag anropar Skade – vinterns stora gudinna – också gudinna över jakt, och skadat vilt, samt lite av en dödens guddom – i vissa aspekter – men jag ber inte till henne. Vi Asatroende ber aldrig aldrig någonsin till våra gudar, gudinnor eller makter. Bara idioter, kristna eller ”fornsedare skulle för övrigt göra en sådan sak – för ingenting här i livet – och heller inte i döden – är gratis.Varje handling vi begår, varje sak vi utför här i livet – allt har sitt pris, eller rättare sagt sina konsekvenser. Det måste man ändå inse, först som sist – i alla fall om man alls skall anses vara värdig att leva eller existera.

Människor som säger sig vara hedningar, och som sedan felaktigt svänger sig med kristna idéer och begrepp, ger jag inte mycket för, hursomhelst. Varje person, som verkligen analyserat vad begreppet Fulltrui innebär, till exempel – vet att om du verkligen tror på något, så tror du som Hrafnkel Frejsgode gjorde i Hrafnkels saga, och ger Frej din bästa häst eller något i utbyte. Du kan inte bara ta ett liv, hursomhelst, närsomhelst. Du kan inte bara be, be och be och sedan få, få få helt gratis, som en skrikande skrattmås, ungefär – ska ha ! ska ha ! ska ha!” låter mås och stortruts gälla rop – och alltid ber de kristna till sin Jehova, och tror att de ska ha, ska ha, ska ha alldeles gratis...

Men naturen fungerar inte så. Livet fungerar inte så.

Här finns inga frälsare, inget gratis paradis, ingen ”tryck på knappen” lycksalighet.

För hedningar gäller hårt arbete, blot – och konsekvenser. Att ta ansvar – i livet, såsom också inför döden.  I morgon – till exempel – om jag lever då, vilket vore på alla sätt positivt, men kanske inte alldeles säkert – fortsätter jag min krönika om liv och död i Asatrons värld, och vad mina ögon sett.

Till dess må Skade och Hel hålla sina händer över er, och i deras namn kan ni anbefalla er Hug och Hamn – för själar har ni inga – så mycket ni nu vet det. ”Veten I än, eller Vad ?”

Efter Alvablotet – Tankar om Döden i Hels månad (del 2) – Birkas döda – och vad de kan lära oss… (inlägg från 2015-11-05)

Om nu de flesta moderna svenskar står flata och handfallna inför döden – till och med när det är ett stackars djur och inte en människa som dör (se föregående inlägg) och det hela snarast blir tragikomiskt i sin enfaldsvenskarna föreställer sig att de kan skapa ett system som minskar lidandet för trafikskadade djur – kanske ett rörande faktum i all sin godhet och världsförbättrar-nit. Men resultatet blir istället det helt omvända, inga myndighetspersoner uppenbarar sig, likt någotslags Deus Ex Machina, och de som skulle se till att upprätthålla systemet, struntar i själva verket i bestämmelserna, och lämnar till slut vanligt folk att klara sig helt själva, tills någon av dem gör slag i saken… En bild, så god som någon över det slags verklighet eller den politiska situation vi befinner oss i, under slutet på November 2015.

Ifall någon läsare nu inte förstod meningen med det senaste inlägget, var det i alla fall detta jag försökte skildra, så sent som igår. Avsikten var inte att försöka argumentera för dödshjälp, nödslakt eller något annat sådant och förresten kan man inte genast dra dåliga eller missvisande analogier mellan djur och människor, ifall någon nu trodde det.

Det nya 2000-talets människa står inför en filosofisk utmaning, som gårdagens eller dåtidens människor aldrig behövde möta. På sätt och vis styr vi nuförtiden över vår egen död, och inte bara det – vi kontrollerar faktiskt döden och livet för alla andra levande varelser på den här planeten också, i och med att vi skaffat oss teknologiska medel som är kraftfulla nog för att en gång för alla förstöra den – med eller emot vår vilja.

ZGUg2

Citatet kommer i själva verket från Bhagavadgita, och är minst 2200 år gammalt – Hedniska filosofer förutspådde en dag, när människan skulle kunna åstadkomma saker som dessa…

Kanske håller vi på att framkalla vår egen undergång indirekt, via klimatförändringar till exempel – eller så löser vi det via vår uppfinningsrikedom, vårt sökande efter kunskap och våra godare, mera positiva sidor, precis som hittills. Än är det långt till Ragnarök. Det finns också dem, som ser Ragnaröks-myten som ett cykliskt förlopp, eller en skildring av ett pulserande universum, ungefär som naturens egna puls-slag mellan vår och höst, förstörelse och nyskapelse. Alla dessa tankar för mycket långt, och därför hade jag inte tänkt att gå närmare in på dem för tillfället.

Men det faktum att vi  faktiskt alla spelar med i ett av människor skapat system, eller en kultur – den Västerländska – där vi gjort oss till herrar över naturen, och till och med över döden, då det sättet att vi oavsiktligt kan framkalla hela planetens död, borde faktiskt stämma till eftertanke. Under en sådan tid, eller med en sådan vetskap i bagaget, borde människor i den moderna Världen kanske bli mer medvetna om sin egen dödlighet, eller få en något annorlunda syn på sin egen tillvaro.

Det tycks vara svårare att skapa liv – inte bara kortsiktigt utan genom att skapa långsiktiga, hållbara och stabila betingelser för det – än att skapa motsatsen. Och döden får vi alla leva med som en möjlighet – ifall den kommer snabbt – eller först på vår ålderdom. Hedendomen och Asatron har ett svar på hur man kan förhålla sig till det, som jag berättat – men sedan är det upp till var och en av oss, vad vi gör av det svaret. Oden säger i Havámál att han ger mänskligheten goda råd om hur man kan leva – ingenting annat. ”Du får nytta av att kunna dem, du har gagn av att följa dem” står det – i vissa översättningar. Han har aldrig någonsin sagt, att detta skulle vara budord som hos de kristna, tvingande lagar eller ens regler. Det är bara upp till oss själva, om vi väljer att lyssna till visdomens röst eller inte.

Odin2Oden själv har också klara drag av dödsgud, men kommer med visare budskap än somliga kan ana…

”Ráðumk þér, Loddfáfnir,en þú ráð nemir, -njóta mundu, ef þú nemr,þér munu góð, ef þú getr -:” står det upprepat i den del av dikten, som kallas ”Loddfafnismál” och det betyder – ”Det råder jag dig, Loddfafnir, om du rådet tager – njuta får du, om du det begriper – det går dig gott, om du gitter ” ifall någon nu vill veta, hur Hávamáls ord faktiskt låter i original, och inte bara nöjer sig med bearbetningar, vilket man förresten aldrig bör göra.

Hur såg våra förfäder på döden ? Hur förberedde de sig för det oundvikliga, och det som ändå kommer till sist ??

Ett av mina akademiska intressen har alltid varit arkeologi, och arkeologin kan ge oss mycket direkta svar angående dödens mer fysiska, kroppsliga sida – som Hedning och Asatroende betonar jag den sidan, jag är tämligen ointresserad av den påstått ”själsliga” eller andliga, eftersom jag inte alltid är så vidare ”själsfin” av mig. Underligt nog är också platsen jag valt att studera den här gången – staden Birka på Björkö i Mälaren, Stockholms direkta föregångare – sammanhängande med Moraknivarna, som jag skrev om i går – och deras användbarhet. Alla kulturer och tider har sina redskap. Det är redskapen, som byggt kulturerna, och lett oss fram emot dagens situation – vi talar om en globaliserad civilisation, men hur global den i själva verket är, kan givetvis diskuteras – och ”Man is a tool using animal” brukar det heta.

Varför skulle vi då inte kunna stå beredda i livet, lika väl som i döden – med hjälp av enkla redskap ?

Image7+%28Large%29

Med Birka-kniven trädde de första svenskarna i historien fram – dagens Morakniv har ett mycket gammalt ursprung – och det var deras viktigaste ägodel, i livet, och i döden…

Från den första handkilen och stenverktygen, fram till atombomben. Steget är kanske inte så långt som det kan tyckas – men verktyg är just verktyg, först i andra hand vapen. Tänk efter ett slag. Gurkhas i Nepal har sina Khukris, eller knivar – som också har rituell och viss filosofisk betydelse. Sikherna i Indien lär ha en liten, liten miniatyrkniv invirad i sina turbaner, medan vi har Morakniven, liksom finnarna har sina Puukkos. För övrigt har jag arbetat tillsammans med minst en Sikhisk kollega i tio långa år av mitt liv, och tränat och övat tillsammans så gott som varje vecka – så att inte fler uppmärksammat detta med redskapen, handgreppen och kulturerna framstår för mig som något konstigt.

IMG_6890

Min egen ”Birkakniv” för runristning, med skaft av körsbärsträ, taget från Birkas borgberg…

I ”Krigarnas Hus” i Birka, i ena ändan av Borgberget där, gjorde man vid utgrävningar i början av 2000-talet en häpnadsväckande upptäckt. Redan under slutet av 700-talet fanns en stor fästning, flera byggnader och en fast garnison på platsen. Här fanns en svensk huvudstad, minst 200 år tidigare än kristna arkeologer i sin fördomsfullhet trott. Och här fanns också den speciella ”Birka-kniven”, ett fornfynd av en typ som fortfarande – genom mer än 1300 år av obruten historisk tradition – finns med oss – nu omgjord till ”Mora 2000” – men ändå samma redskap, som vi haft i alla tider. Som bruksföremål och prydnad. Med den kan man skära sin mat, med den överlever man. Ett användbart redskap, trogen vän när andra sviker – och med det redskapet, kan du också låta dig begravas.

Originalkniven hade ett skaft av körsbärsträd. När Hjalmar Stolpe, den förste moderne arkeolog som i slutet på 1800-talet började gräva på Birka, kom till platsen, noterade han att en hel dunge av körsbärsträd växte vid borgbergets fot. Också år 2006 – när jag kom dit – fanns nu över 100-åriga träd på platsen, och de träden visade sig – via årsringsanalys och dendrokronologi – vara direkta ättlingar, i rakt nedstigande led – till de träd, som växte på samma plats cirka 1300 år tidigare. Arkeologerna upplyste mig om att det bara tar 8-9 trädgenerationer eller trädliv, men kanske 20 människo-åldrar för att komma så långt tillbaka i tiden… Det, i sig, ger också vissa perspektiv, här i livet…

120px-Maru_ni_Yamato-zakura

Japanerna, på andra sidan jorden från oss räknat, värdesätter körsbärsblomman – eller ”Sakura” som heraldisk symbol. Den kallas också med ett annat namn ”Ohka” (vilket också råkade bli namnet på ett modernt raketflygplan) eftersom det ena namnet står för blomman i livet, det andra för blomman i döden. Båda är helt enkelt två sidor av samma sak, två ord för ett och samma begrepp, samma tillvaro, som var för sig innesluter båda möjligheterna. ”Kekko desu !” eller ”vackert så!” säger nu jag – till de som förstår japanska…

wpid-dsc_03591”Krigarnas Hus” i Birka under utgrävning – märk körsbärsträdet i bakgrunden

På Birkas borgberg finns också graven efter vad som måste vara borgens verklige grundare – en gestalt, som motsvarar Hövitsmannen Hergeir i Rimberts krönika om Ansgars misslyckade missionsförsök hos Svearna, för de blev ju inte alls kristna förrän flera hundra år efter hans två mutförsök och våldgästningar. Her-geir betyder ”här-spjut”, och i Eddan kan vi läsa om hur Oden själv – den mäktigaste och störste av anförare ”kastade udd-järn i flocken” när Vanerna stormade Asgård under det allra första kriget i Världen, fastän de två gudasläktena senare blev vänner och knöts till varandra genom ömsesidig släktskap.

Asgårds murar skulle vara så starka och höga, att ingen fiende och ingen främling någonsin därefter skulle kunna klättra över eller bryta igenom dem, och det tillsåg Oden med magi, genom att låta Loke – eldens och luftens gud – tända vaferlågorna, den flammande evighetslåga, som också kallas Norrsken, och som skiljer Asgård från Midgård, och människornas värld. Borgens grundare lät sig begravas till häst, i full rustning, mycket riktigt med en Birkakniv invid sin sida och med spjut i hand, och hans grav står ännu under den sten, som sticker upp ur borgvallen – för där har han åter begravts.

20299740

För evigt skyddar han sin fästning. Han utför samma syssla i döden, som han en gång gjorde i livet – och hans uppgift tar aldrig slut. Han är trogen sitt land, och trogen sitt rike – och det är en skam, en vidrig plåga att se hur de kristna rest sitt fula, vanprydande Ansgar-kors bakom alltsammans. Kanske faller det korset ändå en dag, och kanske återfår Birkas döda sin värdighet, men under tiden kan vi alla minnas rökstenens text om evigt liv, evig ryktbarhet och att också i nästa liv fortsätta försvara det man verkligen stod upp för, i det här livet:

”Tjodrik den djärve, sjökrigares hövding rådde fordom, vid Reid-havets strand. Nu sitter han rustad, på sin gotiska häst, med skölden i rem – Märingars främste”

Den texten handlar visserligen om Teoderik den Store, Östgoternas store kung, som levde minst 500 år före Rökstenen restes i Östergötland – varifrån samma goter faktiskt kom – redan på 800-talet visste man det mycket väl – men den kunde lika gärna beskriva Birka-Hövdingen, som numera odödliggjorts som staty utanför Birka-muséet på Björkö i Mälaren – och Teoderiks grav i Ravenna har jag själv också besökt, se under andra inlägg i denna blogg..

4023729774_b76501a85f

Andra gravar helt nära ”Krigarnas hus” och garnisonsområdet i Birka berättar om exakt samma inställning, exakt samma syn på livet och döden som den jag nämnt. En helt annan samhällsklass ser vi till exempel i vad som nuförtiden kallas Träkammargrav Bj 834 – den isländske konstnären Thorhallur Thrainsson har ritat av den begravningen som den måste sett ut, vid gravläggningen på det tidiga 800-talet, eller vid 700-talets slut:

36ee71626b9157cca0916043acb58e94

I Boken ”Birka Nu” utgiven 2012 av Historiska Muséet i Stockholm finns de senaste årens forskningsresultat noga redovisade, och av de mer än 500 000 vikingatida eller vendeltida begravningar som bevisligen härrör från vår egen nordiska kultur, är det ytterst få – kanske bara 20-30 stycken – som är ”dubbelbegravningar” ungefär som denna. Här sitter en man och en kvinna i 30-års åldern i en stol tillsammans. Ingen av dem bär det minsta spår av yttre våld, och troligtvis dog båda två av någon smittsam sjukdom, som någon främling förde med sig till handelsstaden. Mannen håller om kvinnan med sin högra arm, och låter sin hand vila i hennes. också i döden kramar han om henne, och hon sitter med huvudet tillbakakastat i hans knä, medan han försäkrar henne att allt kommer bli bra, även i nästa värld. Framför dem och runtom dem ligger deras husgeråd, vapen, verktyg och till och med två ridhästar och ett nyslaktat svin till färdkost – allt är i den bästa ordning. Allt är packat och klart, sakerna är väl vårdade och hela utrustningen står redo att brukas.

Hästarna är verktyg eller bruksdjur även de – fortskaffningsmedel helt enkelt, och lika nödvändiga för resan in i nästa värld, som de varit i denna. Men allt kommer att ordna sig. Precis som de följts åt i den här världen, gör de samma sak också som döda. Ibn Fadhlan, 900-tals krönikören från Bagdad, som skrev sin ”Risala” eller berättelse om Väringarna som övervintrande i Volga-Bulgarernas land, mer än 1000 km in i Ryssland, noterade att det inte alls var onormalt för älskande eller gifta par att följas åt, också i döden. Samtidigt är hans ögonvittnesskildring en av de mest feltolkade som alls finns – särskilt kristna har vanställt berättelsen till att handla om ”människooffer” (något som inte alls står beskrivet där) eller som påstått bevis för att nordborna hade ”trälar” vilket inte alls finns i den aktuella texten.

Ordet ”gulam” som Ibn Fadhlan genomgående använder på sin berättelses huvudperson, som han kallar ”flickan” fast hon egentligen är en ung kvinna – och för evigt utan namn – betyder på arabiska följeslagare, kompanjon, kamrat, elev, arbetstagare, hjälpreda, anställd, och mycket annat – ordet kan användas också för yngre släktingar, som står i beroendeförhållande till en äldre släkting eller mer betydande person – och det kan för övrigt användas om båda könen, inte bara kvinnor – allt detta konstaterade den Norske forskaren Harris Birkeland redan på 1950-talet, men de kristna lyssnade inte, utan fortsatte med sina idiotiska lögner – kan bara i absolut värsta fall – eller i sämsta tänkbara, pejorativa eller helt negativa tolkning kallas ”träl”, ”slavinna” eller något liknande – men vad berättelsen verkligen handlar om, är en främmande kvinna i vikingarnas läger, som frivilligt och utan minsta tecken till ånger följer en svensk hövding i döden, sedan han dött av sjukdom. Ibn Fadhlan är – fastän han är muslim – tydligt imponerad av kvinnans handlande, och gör henne faktiskt till en hjältinna, och återger de berömda orden:

viking_prayer_lo_there_do_i_see_my_father_postcard-rdedf19bd4bd0453b8231a8a1b2df9a36_vgbaq_8byvr_324

Hon är visst ingen främmande trälkvinna eller liknande, utan rak och stolt, och går med högburet huvud frivilligt emot sin död, stark och fri in i det sista. Och vad är förresten så fel med att dö för dem man älskar, ifall man nu verkligen tror, att man får återförenas med dem i nästa värld – och är tillräckligt beslutsam för att på allvar testa den övertygelsen, och ge sitt liv i pant på det man säger ? Ibn Fadhlan berättar det inte, förstår det inte heller – men kvinnan var kanhända gravid, och nästa vår – med en annan mans barn på armen – skulle ingen låtit henne följa med på små skepp, är alla måste ro eller arbeta – det är sannerligen ingen plats för spädbarn – det vet alla som i likhet med mig seglat sådana båtar – och kom hon söderifrån, från kaukasus eller Khazarernas lan, ja kanske från Ukraina, skulle hon inte kunnat gå hem över den ändlösa ryska stäppen i alla fall, så hon valde den enklaste – och vackraste – utvägen – för den enda människa i hennes liv som ändå betydde något, och vad hon trodde på.

För övrigt skriver också Ibn fadhlan att ”de flesta” som gör så, är just unga kvinnor – men män kunde förmodligen göra samma sak. För övrigt finns också fler ”anomalier” i enstaka (4-5 av mer än 500 000) gravar, där vi har två män – eller två kvinnor i samma grav, men detta var alltså extremt sällsynt (inte ens en promille av befolkningen) även om det var socialt accepterat att göra på det viset – om man ville eller orkade.

dfcb4a703647068b318cd00eb7e194af

Också en annan av Birkas träkammargravar – Bj 845 har som så många andra råkat ut för de kristnas lögner, fördömanden och vantolkningar. Här sitter en ensam gammal kvinna, strax över de 50 (det ansågs vara en betydande ålder då, ungefär som 75-80 idag) ensam på en bekväm kubbstol med mjuka kuddar under fötterna – hon kanske hade förslitningsskador – och ett ämbar med gott mjöd brevid sig, samt en liten, urdrucken mjödbägare på gravgolvet. Hennes tillhörigheter är fint och omsorgsfullt packade i en liten kista med utsökta beslag, som står längst fram i graven. Allt andas noggrannhet, disciplin och omsorg – man tog mycket väl hand om henne, liksom de andra döda. Men i sin hand håller hon något, som de kristna i sin fördomsfullhet tidigare ville tolka som ett stekspett. Numera vet man bättre. Nu vet vi att detta är en Volustav – staven till en Völva eller spåkvinna – jämför med Voluspá i Eddan – och mängder av sådana stavar har grävts upp ur svensk jord under de två senaste decennierna, också i Gamla Uppsala

Birka var och är en hednisk stad. Det falska och missprydande ”ansgar-korset” har inte där att göra. Den blev aldrig någonsin kristen. Bara 3 eller 4 av alla de 100 000-tals föremål som hittats där, är kristna eller har något med kristendomen att göra.

Alla var de väl förberedda på sin sista resa. De fruktade inte döden, och böjde sig inte fegt inför den. De såg döden som porten till ett annat och bättre liv, och tänkte sig fortsätta leva för andra, och det land de tillhörde – också i döden, också efter det att de själva dragit sitt sista andetag. Varför skulle då vi nutidsmänniskor, trots all vår teknik – då välja annorlunda ?