En Hednings Tankar om Påven

Min gamla mor, som inte är kristen så att det stör eller över hövan, för att i sin tur citera ett av min gamla farmors uttryck, har varje år till Jul traditionen att se på Påvens Midnattsmässa från Rom via TV: Varför Statstelevisionen i ett protestantiskt land, där hundratusentals och åter hundratusentals svenska soldater genom fyra århundraden har dött för att hålla katolicismen från landet, hela tiden skall hålla på att göra reklam för sådana trosföreställningar är mig en fullständig gåta.

Katolicismen dyrkar likdelar (sk heliga reliker) inuti sina kyrkor, och håller på med rituell kannibalism, låt vara i symbolisk form (men Tridentinska Mötet fastställde redan 1543 att Katolikerna de facto äter människokött, samt dricker mänskligt blod vid sina ceremonier – och på detta måste varje sann katolik tro, eftersom det är en påvlig dogm, och Påven är som alla vet ofelbar – åtminstone har han varit det sedan 1870, då det fastställdes av samma katolska kyrka). Nathan Söderblom, den store svenske Ärkebiskopen som skapade själva begreppet Ekumenik, lär ha betraktat katolikerna som såpass långt ”efter” Hinduer och Buddhister,, att de överhuvudtaget inte var värda att resonera med alls, lika lite som vissa efterblivna kannibalstammar på Nya Guinea. Jag måste faktiskt ge honom rätt på den punkten.

Om vi känner gemenskap inför Julen, är det då inte våra egna anförvanter och förfäder, som vi väljer att fira Jul med ?

För mig framstår ”lajvat” blodsdrickande inte som sunt, och jag förstår inte alls tanken på varför man måste äta upp sin egen frälsare, skära honom i småbitar och stoppa in honom i munnen, ifall man nu inte kan så upp för sig själv inför sina Gudar, utan tvunget behöver en frälsargestalt. Jag har sagt det förut, och jag säger det ytterligare en gång, ifall någon missat förklaringen.

Jag äter sill, skinka och grönkål vid Juletid, men jag äter inte andra människor ! Där går gränsen för mig ifråga om religion, eller vad som är tillbörliga och lagenliga religionsuttryck.

 Grunden till det är inte bara det här med Eukaristin och den rituella kannibalismen i kyrkorna, utan också spädbarnsdopen, Katolikernas ständigt återkommande sexuella övergrepp på barn och mycket annat, som ständigt upprepas, varhelst Katolska Kyrkan visar sitt fula tryne. Ingen annan religion har genom århundraden förbrutit sig så emot svensk och nordisk religion och kultur som just denna katolska kyrka, och man kan inte vara god svensk och god katolik samtidigt – de två begreppen låter sig icke förenas, för som redan Gustav II Adolf och många med andra upptäckt, så måste vi i farans stund kunna förutsätta, att våra medborgare är lojala emot lagen, det egna landet och den egna nationen i första hand, och inte emot någon Påvekyrka.

Inte ens idag får vi hedningar och Asatrogna ha våra egna heliga platser i fred för katolikerna, och deras ständiga skövlingar. Med mord och brand har de alltid farit fram, och nuförtiden  vanpryds fortfarande Gamla Uppsala av en sk ”Påvesten”. Svenska Kyrkan har också huggit ned den nutida gudalunden, stick i stäv emot Länsstyrelsens skötselinstruktioner, och inte ens på vårt lands allra heligaste plats, en plats som är viktig för Hedningar över hela Världen, får vi vara ifred eller utöva vår Gudadyrkan som vi vill. Den sk ”Påvestenen” är olaglig, och ca 1700 personer har redan skrivit på en namninsamling emot den, vilket jag rekommenderar att även ni gör. (använd länken jag nyss gav er)

För några dagar sedan kunde jag läsa en av ledarskribenten Erik Helmersons sedvanliga krior i DN. Han satt och berömde sig av att vara katolik – det är verkligen ingenting att vara stolt över – och påstod också, att just katoliker skulle vara givmildare, godare och bättre än alla andra svenskar, särskilt i Juletid. Vad han har för faktamässig grund till sådana påståenden, eller varför den stora Bonnier-tidningen alls släpper fram sådana lögner, kan jag heller inte förstå. Herr Helmerson borde verkligen erinra sig att Högmod är en dödssynd enligt Katolska Kyrkan, samma kyrka som han anser sig tillhöra, och personligen kan jag inte se något bevis för vad han hävdar, annat han faktiskt gjort sig skyldig till högmodets synd, som vi visserligen alla kan lida av ibland.

Vi hedningar är inte mindre givmilda som grupp betraktat än någon annan, och om vi betraktar det faktum att det finns goda Hinduer, Buddhister, Shintoister och goda indianer och animister här i Världen, varför skulle det då inte också finnas goda Hedningar och Asatroende ?

När jag nu sagt allt detta – vilket jag betraktar som rättvis kritik, ehuru jag självfallet förstår att en hel del katoliker, Hans Helighet Påven inbegripen inte håller med om den saken – måste jag som förut konstatera, att jag tycker mycket om Hans Helighet Franciskus I, som den nuvarande Påven ju heter. Jag har med den allra största glädje tagit del av hans predikan i Peterskyrkan, på Julaftonskvällen – han är verkligen en god herde för de sina, och jag tror alldeles säkert att han har de bästa och godaste avsikter i vad han försöker föra fram. Kort sagt – och som jag förut många gånger sagt och skrivit – Påven framstår för mig som en djupt mänsklig person, men det är hans Kyrka jag inte tycker om, själva organisationen och dogmerna, som jag icke kan dela eller förstå.

Detta år ägnade han sig i vanlig ordning åt att predika givmildhet åt de fattiga, ifrån sin gyllene tron och en ännu mer guldglänsande Peterskyrka, och trots den goda målsättning, som vi alla kan finna i detta, måste jag verkligen säga att det hela skorrar åtskilligt falskt, när det gäller en kyrka och ett samfund som genom två årtusenden samlat mycket mer rikedomar än alla andra, och som fortfarande är det rikaste av alla samfund och kyrkor på Jorden, med sin egen Bankrörelse (Monte de Pasci) och allt.

Dock, till Påvens försvar måste man också säga, att det inte är något fel att önska snar förbättring eller att ändra sina vanor, särskilt inte nu, inför det nya året. Givmildhet kan vi alla utöva på olika sätt, men bäst och omedelbarast är det kanske att ”gräva där vi står” med ett svenskt uttryck, och utöva barmhärtighet emot de vi möter till dagligdags, då vi inte kan göra så mycket åt hela Världen, eller förhållanden på andra sidan jordklotet. Detta år har vi märkt det mer än andra år, då rådande pandemi begränsar även de påvliga ceremonierna – men hans helighet själv skall nästa år resa till Irak och förbättra situationen för de kristna där, sägs det  – och det må vara rätt prioritering, för Påven har onekligen större möjligheter och större diplomatiska krafter än vi själva, som nog intet förmår i den vägen.

Hur många pansardivisioner har Påven ?” lär Josef Stalin en gång ha frågat, i egenskap av Sovjetisk Fältmarskalk. Men, så behöver vi inte fråga, ty hans rike är inte av denna Världen, och han har betydligt mer att säga till om än vad man kunde tro, även i dagens värld.

I sin julpredikan detta år berörde Hans Helighet att ”underhållning” är en fara, som hotar att knäcka och bortskymma Julens idé. Det kan man ju förstå, skriva under på och hålla med om, oavsett vilken religion man nu tillhör, och för katoliker i dagens sekulariserade Värld lär det nog inte vara lätt att hitta ut med sitt medeltida budskap, medan också Italiens befolkning i Juletid låter sina tankar syssla med något helt annat.

Han lär också nyligen ha predikat att Internet blivit till en fara för människorna, som gjort dem småaktiga, intriglystna, grälsjuka och onda i sinnet emot varandra, och även på denna punkt måste jag hålla med honom, ty det ska vara måtta i allt. Men detta år har vi också fått se ett större ont, än blott och bart yttrandefrihet och diskussionslystnad, som givetvis är en stor fara också för den katolska kyrkan.

(teckning av J E Anders, svensk karikatyrtecknare)

 

I vårt land har vi fått se, hur Svenska Myndigheter med Statsminister Stefan Löfvén i spetsen detta år vid påsktid uppmanat ett helt folk att ” genast gå hem och ta avsked av alla sina äldre anhöriga” (så föll faktiskt Statsministerns ord, och vi har fortfarande inte fått någon förklaring till det yttrandet) och hur man därefter initierade en konsekvent genomförd kampanj för avlivning genom morfinsprutor eller med andra ord statligt beordrad Eutanasi, för alla personer över 70 år.  Som bekant har en undersökningskommission tillsats, som sagt att Regeringen är juridiskt ansvarig för sina egna handlingar, och den Socialdemokratiska versionen av saken, som säger att ett litet Landstingsborgarråd i Stockholm, på eget initiativ satt igång vad som ändå kommit att tillämpas i över sju regioner eller landsting, inte kan vara hela förklaringen.

För egen del undrar jag nu, vad Påven tycker och tänker om detta.

Hur är det med Regeringen Löfvéns andliga kapital, eller dess moraliska ansvar ?

Vad skall månne Vatikanens ledare anse om ett land och ett folk, som med berått mord dödar sina egna gamla via morfininjektioner, vilket är ett mycket smärtsamt och utdraget sätt att dö på, särskilt vid andningsförlamning ?

Kanhända är dagens påve inte medveten om vad som händer här, men OM Hans helighet visste det, vad skulle då Hans Helighet tycka om alltsammans ?   man måste komma ihåg, att det tydligen funnits ännu mer långtgående planer från vår Regerings sida, där också förståndshandikappade, de som lider av fysiska handikapp, diabetes, lungsjukdomar, fetma, dålig kondition och ”oförmåga att gå i trappor” också skulle få ”somna in” som det så vackert heter eller sållas ut.

De som företräder Katolska Kyrkan i Sverige – Kardinalen Anders Arborelius inbegripen – har inte sagt ett enda ord om det här – trots att de kanske BORDE ha reagerat, liksom företrädare för all världens andra samfund ?

Denna kristna religion, som säger att just den är bättre än alla andra, gör inte ett enda dugg för människorna i vårt land, när och där den VERKLIGEN behövs.

Gamla tiders påvar tillämpade något som kallades Exkommunikation, eller Bannlysning. Det innebar bland annat, att inga katolska mässor fick förrättas i de länder, grevskap eller territorier som trotsade Påvemaktens vilja, och de som befann sig där, var helt enkelt skilda från hela kristenheten, och för evigt uteslutna ur katolikernas samfund, intill dess bot och bättring kunde ske.

Tänk nu om dagens Påve, Hans Helighet Franciscus I, skulle bannlysa Stefan Löfvén, samt den regering han representerar ?

Dags att AGERA och det NU !! (Eller hur, ers Helighet ? Ave Crux Spes Unica, alltså liksom…)

Jag anser det faktiskt berättigat, och som en fullt logisk handling som jag är beredd att stödja, inte minst med tanke på hur denna Regering de facto betett sig och agerat i år, 2020. Och då har jag inte ens tagit upp de många pedofil-affärerna eller de upprepade sexuella övergreppen emot barn inom Centerpartiet, något som liknar vad som hela tiden sker inom den katolska kyrkan, och vad som Påven själv sagt att han ska få bukt med..

Gårdstomte nummer 21 – 24 och en hälsning inför Julen

Jag återberättar nu de sista sägnerna om Gårdstomtar ur Per Gustavssons och Boel Werners bok om Gårdstomtar, som kom ut för några år sedan, samtidigt som jag utbringar en skål för Julen och Julblotet, som rätteligen bör firas tre dagar efter Vintersolståndet, och inget annat.

Att Julen rätteligen skall firas på den plats den har idag, och inte bör blandas samman med Midvinterblotet vid Vinterns mitt i Januari, eller Thorrablotet i Thorre eller Thors månad, har man förstås vetat länge. Prokopios visste det på 530-talet, när han skrev om förhållandena i Thule, Wulfila visste det på 300-talet, när han översatte Julmånaden, Fruma Jiuleis till December på Gotiska, och Beda Venerabilis i England på 700-talet visste det, när han sade att Angelsaxarna förstås firade geola eller Jul de också – efter Vintersolståndet och i December.

Över hela Norden, och även i Tyskland och Alpområdet har man tänt eld på ett enormt solhjul vid det nya årets början, och den seden har varit väl dokumenterad av forskare i flera hundra år – egentligen är det bara Heimskringla och Snorre Sturlasson, 200 år efter det att Asatron förbjöds på Island, som blandar ihop Höknätterna vid Vinterns början i Månadsskiftet December-November med Midvintern, och påstår att Julen skulle ha firats då – i Västnorden – men att den kristne Håkon Jarl skulle ha flyttat den till den kristna Juldagen – vilket det saknas belägg för i alla andra källor. 

Kort sagt – det finns ingen anledning att tro, att Julen firats på någon annan tidpunkt än just vid Jul, som det rätteligen är och bör vara, och alla spekulationer om en månkalender, kan vi utesluta ur sammanhanget. Tyska forskare har utöver det också visat att nymånen efter Midvintersolståndet, och inte fullmånen, var det rätta datumet för att fira Jul, vilket innebär att Julen även enligt månkalendern inträffade mellan 22 December och absolut senast den 19 Januari, och man bör komma ihåg att Julen räckte tolv dagar, och hela Jultolften. För övrigt – när alla äldre källor säger att Julen firades före nyåret och inte efter det – vad finns då för bevisvärde i 1200-talets osammanhängande uppgifter om att den skulle ha firats i Januari ?

Nu är det alltså snart Jul, och därmed lyser jag även Julefrid över den här bloggen – samt går att fira Jul med mina nära och kära.

Men – innan dess några vittnesbörd om Gårdstomtarna och deras framfart. Från Torpa i Halland berättades det kring 1947, att en bonde var känd för att ha en tomte på gården, men en dag fann han sin gamla märr uppe på Hörännet. Han kunde inte för sitt liv begripa, hurhon kommit dit, så han fick kalla på en hel hop karlar för att alls få ned märren därifrån. Men från ladugården därunder hördes tomtens röst:

Det är skit till folk som inte har någon armstyrka nuförtiden – Jag lyfte märren ditupp ensam !

Från Blekinge och Karlskrona-trakten berättade Jan Öjvind Svahn år 1989 om en händelse han fått återberättad under sin barndom. Den finns på sidan 88 i boken ”Ur Oknyttens Värld” som ingår i serien ”Svenska Folksagor” som ni kan köpa på antikvariat.  ”På en gård skulle en ko till att kalva under Juletid. Folket turades om för att gå ut och se om där blivit någon kalv, och en kväll var det pigans tur. Naturligtvis visste hon med sig, att det första husbondfolket skulle fråga henne när hon kom tillbaka, var om det fötts någon kvigkalv eller månne en tjurkalv, så hon kände mycket riktigt den nyfödda kalven ute i ladugården mellan benen.

Men då spratt kalven till, och förvandlades med ens. Det var ingen annan än gårdstomten, som förvänt synen på henne. Och den lille rackaren hoppade runt, dansade och sjöng: ”Pigan tog mig på tasken och koddarna, ja på tasken och koddarna !

Samma sägen finns också i England, där ett väsen vid namn Hedley Kow från Northumberland eller Nordimbraland, som Nordmännen sa – kan förvandla sig på samma sätt, och oftast uppträder i gestalt av en kalv, som skrämmer vettet ur vägfarande. Om traditionen bakom sägnen inte är Vikingatida, hur spreds den då över Nordsjön, då väl Blekinge och Northumberland aldrig haft några särskilt täta sjökontakter, förutom under Vikingatid ?

Från Kvibille i det på gårdstomtar rika Halland berättas det om en bonde, som på 1930-talet försökte flytta ifrån sin gård, bara för att slippa gårdstomtens spratt. Men flyttlasset välte tre gånger, och när bonden för tredje gången ställt allt i ordning, stack där upp en tomte ur varje bytta, fat och stäva, och de hojtade allesammans ”Vi flötter idag, vi flötter idag…” Och fri från Gårdstomtarna, blev han aldrig…

Exakt samma saga finns i Yorkshire och Northumberland, där den ska gälla en enstaka ”Boggart” eller en vätte av mera ondsint slag, som säger en replik i stil med ”Aye George, we’re flitting too, we’re flitting too” – vilket förstås är Nordiskt språk från den gamla Danelagen – för underligt nog är det just det nordiska ordet ”flitting” eller flytta som står i alla uppteckningar, och inte alls ”moving” som det ju heter på Engelska. Hur gammal är då den sagan, och hur kom den till Danelagen, om inte med Vikingarna ?

Och så var det gårdstomte nummer 24. Från Stenkyrka i Bohuslän berättade man 1948 om en gubbe, som hade en gårdstomte och ville bli av med tomten, eftersom gubben bodde på Tjörn, och var alldeles för kristen. En julkväll sade han till pigan att gå ut i ladugården och hålla upp kjolarna, och det skulle åter upprepas tre julkvällar i rad under Jultolften. Den tredje kvällen kom Tomten in i stugan, och sa till husbonden att han sett tre ekskogar växa upp och ruttna ned, men aldrig hade han sett något så styggt kärringarsel. Bonden låtsades som ingenting, och gav min av att han inget förstod.

Men nu flyttar jag, och kommer inte igen !” sade Gårdstomten, och sen den dagen såg man inte till honom, men otur och olycka följde bonden allt framgent, för se gårdstomtar skall man hålla sig väl med.

Hej Tomtegubbar ! Tillfälligtvis verkar just kustlandskap, som Halland, Bohuslän och Blekinge vara rika på sägner om Gårdstomtar – betänk nu det och ha en GOD JUL !

Varifrån Kommer ”Sankt Staffan” och Staffansritten ifrån ?

”Staffan var en stalledräng.
Vi tackom nu så gärna.
Han vattna’ sina fålar fem,
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.”

Nästan alla svenskar känner till Staffansvisan, som man brukar sjunga till Lussi och Jul. Nästan alla forskare är också helt eniga om att den inte har någonting alls med en påstådd biblisk Stefanus att göra, en person som skulle stenats ihjäl av en uppretad folkmassa efter jesu död vid Påsken, och därför inte har det minsta med vår Nordiska Jul att göra.

Den berömda takmålningen av Staffan från 1200-talet och Dädesjö kyrka, 100 år efter att ”Staffansritten” till Frejs ära kristifierades…

Nej, säger forskarna – den nordiske Staffan har samband med Frejskulten och den Hedniska Julen – den Jul som enligt de allra äldsta källorna firades jämnt 3 dagar efter Midvintersolståndet, för så skrev den byzantinske hävdatecknaren Prokopios redan under tidigt 500-tal. Som bekant faller Midvintersolståndet alltid på den 21:a eller 22:a December enligt vår tideräkning – den gregorianska kalendern – och Jul firades därför sedan allra äldsta tid och de skriftliga källornas vittnesbörd om förhållandena i landet Thule eller den yttersta Norden den 24:e och 25:e december.

Senare försök att koppla den hedniska Julen till några ”Höknätter” enligt sen, Isländsk tradition, eller påstå att Jul skulle ha firats i Januari är dömda att misslyckats, eftersom det bygger på lösryckta påståenden från det isländska 1200-talet, 200 år efter det att kristendomen infördes på ön.

Vi vet också att Lussi, det hedniska ursprunget till Lucia, ursprungligen inföll 13 dagar senare eller 13 dagar efter den 13 December, då vi firar Lucia nuförtiden. Förvirringen om dessa datum beror på övergången från Juliansk kalender till den Gregorianska, vilket för Sveriges del skedde först 1753, ungefär samtidigt med de första vittnesbörden om den nutida Lucia-traditionen, från herrgårdar i Västergötland. Detta innebär att Julen – och hedendomens ljusfest i Thule – skulle ha firats omkring 26 December, vilket forskare visste redan i och med Oscar Montelius på 1800-talet, och 26 December eller Annandag Jul är också det datum folktraditionen pekar ut för den stora Staffansritten, då man tidigt på morgonen skulle rida i sporrsträck till närmsta åt norr rinnande källa, för att fålarna skulle ”vattnas” eller dricka märg i benen för det kommande året.

Lucianatten räknas också som den mörkaste och längsta natten i svensk folktradition, och det stämmer ganska bra, om vi räknar med den kalenderförskjutning som infördes på 1700-talet. Prokopios säger, att kvinnorna i Thule hälsar den nya solen i vita kläder och med bälten av halm, och det stämmer med den senare Lussi-traditionen. Där Freja – eller Lussi – finns, finns också hennes bror Frej, och hästen är Frejs djur – att hästoffer skedde vid Jularna vet vi också ur det arkeologiska materialet – det vet man från de senaste utgrävningarna vid Gamla Uppsala.

Kappridningen till närmsta källa byttes senare – på 1700-talet och vidare framåt – ut emot en Staffansvandring med Julbockar, Stjärngossar och andra folkliga upptåg, långt efter det att man glömt bort de ursprungliga hästoffren, eller ritten till Frejs ära – men fortfarande var datumen oftast de rätta – det var i slutet på December, 24-26 i Julmånaden, som Julen skulle firas och allt detta skulle ske. Alla nutida människor vet också, att det är då Julen skulle firas, och så var det som sagt också i de äldsta källor vi har, från 530-talet, närmare bestämt. Frej är också den gud, som råder över sol och solsken, vet vi enligt Gylfaginning och Eddan, och vad skulle då passa bättre än att ära honom vid Midvintersolståndet.

Trots att senare folklorister ivrigt förnekat, att Julskinkan och svinhuvudet på alla svenska Julbord skulle ha något med Frej att göra – grisen är ju också hans djur, och Galten Gullinborsti anses också Frej själv rida på – så var alla forskare från tidigt 1900 tal och än tidigare övertygade om också detta, och ingen, absolut ingen har kommit med några verkliga motargument eller motbevis, så av hävd firar vi fortfarande Frej – på rätt dagar och som sig bör..

Det var också under det tidiga 1100-talet, som den katolska kyrkan först godkände någon ”Sankt Stefan” och som vi alla vet, lär Gudahovet i Gamla Uppsala ha bränts ned av de kristna först på 1090-talet – 1072 är ett datum som nämnts för det sista nio-årsblotet där, 1090 ett annat, även om det väl inte är fastställt, när förstörelsen av en hel kultur egentligen kulminerade. Till saken hör också att Ungrarna under tidigt 1000-tal hade och ännu har sin egen ”Szent Istvan” eller ”den helige Stefan” som var en Ungersk kung, död 1037, och han var förvisso en stor krigare och kavallerist – Ungrarna har alltid varit ett hästfolk – och detta skulle kanske förklara hur den svenske Staffan eller Stefan blev en ”Stalledräng” som visan säger..

”Staffansritten” – här med en Julbock i spetsen – har firats i hela landet, till och med i Skåne – här ett exempel från det nordskånska Toarp, nära Ängelholm…

Kanhända var det så, att tyska missionärer berättade om den Ungerske Kungen, som ju antog kristendomen – för hedningarna i Svealand, och för övrigt finns det också ett falskt, av katolska kyrkan aldrig erkänt svenskt helgon, som också kallats just för Stefan eller Staffan, och som skulle vara ”Hälsinglands Apostel till råga på allt – och han anses av många vara just ”Staffan Stalledrängs” egentliga upphov..

Adam av Bremen, som är huvudkällan, berättar om en skändlig folkförrädare med namnet Stenfinn – som i Tyskland kristnades av en biskop Adalbert (död 1072), och utsågs till en av sju missionsbiskopar, som skulle kristna och förstöra Sverige. Sannolikt var Stenfinn västgöte, men i alla fall en överlöpare och förrädare, som övergett hela sitt folk och slutit sig till de kristna. Han skulle först ha verkat i Uppsala och Sigtuna, sägs det, men kom senare att bege sig till först Gästrikland och sedan Hälsingland – men där fick han ingen särdeles framgång, som vi skall se..

Bakom flera medeltida helgonbilder i Norrländska kyrkor sticker Frejskultens hästar fram… och den apokryfiske ”Sankt Staffan” erkändes aldrig av den katolska kyrkan som något ”helgon” för Sverige.

Man bör minnas, att man långt in på Medeltiden ansåg, att ”Hälsingland” var namnet på i stort sett alla Norrländska landskap med undantag för Gästrikland, som inte hade någon egen Landskapslag, men löd under Upplandslagen. Jämtland och Härjedalen hörde under denna tid till Norge, som alla vet, och förutom Lappland, Norrbotten och Västerbotten (som redan under sen bronsålder koloniserats av svenskar) var alltså Ångermanland och Medelpad inräknade i Hälsingland, och löd under den ursprungligen hedniska Hälsingelagen, och långt in på 1300-talet skall det ha hänt, att Hälsingarna utan pardon slog ihjäl fogdar och uppbördsmän, som kom från Uppland och söderifrån, eftersom de inte räknade sig som skattskyldiga till någon kung, utan var fria bönder i ett fritt rike, precis som Jämtarna.

Den tidiga medeltidens ”Stor-Hälsingland” ingick i det svenska riket, liksom Finland, Estland och Fjärrkarelen..

I Hamrånge-trakten, på den Gästrikländska sidan av Ödmårdens vida skogar, berättas ännu en sägen om hur ”Sankt Staffan” jagades tillbaka in i Gästrikland av uppretade Hälsingar och Hedningar, och hur han slutligen slogs ihjäl där – vilket var en rättvis dom, och helt i linje med Hälsinge-lagens bestämmelser. (Författaren Tord Andersson har själv skildrat detta i boken ”Sällsamheter i Gästrikland” på sidan 118 och framåt.)

Enligt vissa bragtes ”Staffan” om livet vid Tönne å, på den Gästrikländska sidan, eftersom Hälsingarna inte brydde sig om petitesser som att de var utanför sin fristats område, och han upp ”Staffan” först där. I Skog och Hamrånge socknar har man angett Mordbäck som den riktiga platsen, och den visades också för resenären Abraham Abrahamsson Hülpers anno 1758.

Tönnebro vid Mordbäck var en av de sista värdshusen innan man kom in i Ödmårdens hemska skogar…

Hälsingarna reste först på 1600-talet en ”Helige bror Staffans stupa” på kyrkogården i Norrala, dit liket efter den snabbt bortjagade ”missionären” ska ha blivit fört och begravt. 1928 satte man också – helt ohistoriskt – upp en minnestavla vid Själstuga by, långt inne i skogarna på den Hälsingländska sidan av gränsen, vilket var helt fel, eftersom Stenfinn aldrig varit där.

Redan författaren Albert Viksten tog upp en annan sägen, enligt vilken ”Staffan” ska ha förstört det hedniska viet i Söderala, och det var det som blev anledningen till att han jagades ut ur Hälsingland, och rättvist avdagatogs, på samma sätt som man bör göra med alla kristna missionärer, varhelst de dyker upp. Redan namnet Söderala kommer av -al, som ju är namnet på en hednisk kultplats.

I Söderala kyrka hittade man också i början på 1900-talet den berömda Söderala-flöjeln från omkring 1025, som av vissa forskare antas komma från förstäven på ett stort Vikingaskepp, men några skeppsfynd har aldrig gjorts i just Söderala med omnejd. Den skulle lika gärna kunna antas komma från det Gudahov, som en gång funnits på platsen. Anledningen till att man alls påstår att den kommer från ett skepp, är att vi har en ristning från 1100-talets Bergen, som visar stävarna på en hel rad av långskepp, och där förekommer flöjlar, som mycket liknar den från Söderala – likaså på Bayeaux-tapeten.  I själva verket finns det inget som hindrar, att den inte varit uppsatt på en byggnad – jämför med vad den helt samtida Adam av Bremen skriver om ”den gyllene tak-kedjan” på ”templet” i Gamla Uppsala..

Även om man inte kan bevisa det, så kan Söderala-flöjeln – originalet finns nu på Historiska Muséet i Stockholm – vara en av de sista resterna från ett Hedniskt, Asatroget Gudahov som vi alls har kvar i landet – och det är en fascinerande tanke..

I Hälsingland har det – betecknande nog – aldrig rests några statyer över någon ”Sankt Staffan” för Hälsingarna tyckte och tycker alltjämt, att denne usle folkförrädare inte är något att fira. Men vi kan alla erinra om deras starka rättsmedvetande, som tog sig uttryck i Forsaringen – den i järn smidda runring med utdrag ur Hälsingelagen som handlar om hur en man skall ”göra rätt för sig” och som kan jämföras med andra runringar av samma typ genom mer än tusen års tradition, som Pietroassaringen – märkt med runtexten ”Gutanowi Heilag” eller ”Det heliga från Goternas vi”.

Forsaringen och andra fynd från Hälsingland påminner om att det inte fanns några kyrkor där alls före 1200-talet, men däremot Vin och Hedniska Gudahov, som vi kan ha tydliga rester kvar av än idag..

En tysk forskare, en viss FW von Schubert, som reste genom Hälsingland år 1817, beskrev de delvis Hedniska Hälsingarna såhär:

”Män och kvinnor är stora till växten, av en kraftfull kroppsbyggnad, fulla av mod och självkänsla, av kärlek till friheten, lagen och fäderneslandet, gästfria, tjänstaktiga utan egennytta, milda och välvilliga, stilla och allvarsamma”

Kort sagt – de var Hedningar !

Medlemmar ur den nutida föreningen ”Årsunda Viking” från Gästrikland och Hälsingland

 

En av de tidigaste skildringarna av möten med Hälsingar, som också nämner just Hästoffer vid Jul – och därmed tangerar Staffans-myten kommer från ”Heimskringla” och berättelsen om den norske kung Sverre och hans ”Birkebeinar”. På 1170-talet gjorde kung Sverre likt Stenfinn en andra färd genom Sverige, men i trakten av Amungens och Mållångens sjöar, på gränsen till Alfta, mötte honom Hälsingarna och hela deras här, som var trettio hundraden eller mer än 3000 man stark, står det i krönikan. Men kung Sverre var ju kristen, och Hälsingarna hade så bestämt, att var man skulle kallas Niding, som hjälpte de kristna in i landet, eller alls gav dem fred, också under Julen.

Ingen av Sverres män skulle heller få komma till Hälsingarnas stora ting, och där föra hans talan, så med 200 ”Birkebeinar” eller fattiga krigare – vars ben förblev lindade med björknäver – hade den kristne Kungen föga att sätta emot – och Asatron, får vi anta på goda grunder – var ännu kvar i Hälsingland på 1170-talet. Först senare gavs kungen grid eller frid att besöka tinget, och då stod de få krigare som han hade med sig uppställda till strid, och i god ordning, får vi veta.

Hälsingarna fann det föga hedersamt att med 3000 man nedslå 200 arma stackare under Julen, och gav så Kung Sverre tillstånd att tala i egen sak, och förklara varför han kränkt gränserna till deras hedniska land. Kung Sverre bad då om nåd, och sade att han inte gjort Hälsingarna något ont, utan bara ville dra vidare åt Norge till, och detta beviljades. Så lät han leda fram två hästar till slakt, och sade att det talet nu skulle spridas vida omkring, att man i Hälsingland var så snål på mat, att också kristna där måste äta hästkött (som är en hednisk vana) för att bärga livet.

Detta gjorde verkan, och den man som mest varit emot Sverres genomfart, bjöd honom så till gästning – och förmodligen hände allt detta vid Juletid, 1176, enligt vad forskare konstaterat – i Svenska Turistföreningens årsbok från 1965 kan man läsa mer om saken.

Så rådde då Julefrid, och hästoffer – och kanske är berättelsen om Kung Sverres färd, genom ett hedniskt och självständigt Hälsingland – också en av källorna till ”Staffansritten”. Förmodligen var det Hälsinglands Lagman – som ännu lär ha varit hedning – som bjöd Kung Sverre till gästning, det året – och Hälsingland var som sagt ännu ett hedniskt land – utan kyrkor eller annan ohyra.

Manhelgdsbalken i Hälsingelagen kan också förklara , hur Hälsingarna såg på saken, och varför de förjagade Stenfinn ur sitt land, och rättvist slog ihjäl honom, nära gränsen till det Gästrikland han kom ifrån. Den innehåller också bestämmelser om frid och Julefrid, och även om den är nedskriven på 1200-talet, då Hälsingland blivit kristet, är den värd att ihågkommas. Om män möter varandra i villande skog eller ute på allmän väg, utdöms inga böter, och där kan man alltså slå ihjäl varann saklöst, för på fjället eller i skogen finns ingen lag, eller Polis.

Det var ett hårt jobb att ta sig mellan Kungsgårdarna under Uppsala Öd på den gamla tiden – och i Norrland färdades man mest när isen lagt sig, på Julen och Vintrarna..

Men på gårdarnas betesmark, där ”ytterst gå horn och hovar” utdömdes 2 marker lödigt silver för mandråp, och i mellanhagen, eller den inhägnade betesmarken mellan skogen och ägorna än mer, ja dubbelt upp. Redan 2 marker silver var mer än 420 gram, och därför mycket mer än tre-fyra årslöner för gemene man. Skedde något på ängsmark (som gödslades och såddes) betalades ännu mera, och på åkerfast äng och åker mera ändå. Friden var än större och mansboten än mer i inhägnader, kornlada, ”båtlänning”, humlegård, fägård och halmlada, och så kom än strängare bestämmelser för ladugård och så gårdstun…

Skillnaden mellan Utangård och Innangård framgick mycket tydligt i de Nordiska lagarna

I själva boningshuset eller på bondens går räknade man med åtta fridssektorer, först förstugan, alltså utrymmet mellan tröskeln och eldstaden, eldstaden självt, utrymmet mellan eldstad och ”gavelbänk” där bondens högsäte stod, Gavelbänken eller Högsätet självt, så utrymmet mellan denna och ”kvinnobänken” med hustruns plats till höger, så kvinnobänken självt, och så den äkta sängen.

Att nu bryta Julefriden så att någon blev ”slagen uti sin säng” kostade 144 marker lödigt silver – en helt otrolig summa om 30,5 kilo och mer – medan det redan var 72 marker mellan eldstad och gavelbänk, men om hustrun i huset finner mannen på bar gärning med en annan kvinna i sin säng, ja då gällde inga böter alls, och hustrun kunde fritt slå ihjäl mannen – eller omvänt… för män och kvinnor i Hälsinglands skogar var jämlikar, även i detta avseende…

Så var en gång lagen i Hälsingland, och BETÄNK NU DETTA UNDER JULEN, SVENSKA FOLK – OCH HÅLL JULEFRID FÖR ENVAR

Gårdstomte 19 – 20

Från Mellösa, nära Flen i Södermanland kommer en berättelse om Gårdstomtar, som kan vara äldre än man tror. Första gången den skrevs ned var runt 1943, men ett motiv i den – gissa vilket – går tillbaka till Asatrons Värld…

På en gård han aldrig drängen tröska klart säden före Jul, för Gårdstomten drog ständigt ny säd till Ladan, som vissa tomtar har för sed. Så, en mörk kväll ställde sig drängen på vakt innanför dörren till ladan med en stor slägga, och plötsligt gick dörren upp. Det var Gårdstomten om kom in. Ute regnade det, som dt ofta gör vid den här årstiden och tomten sa: ”det regnar smått, det regnar smått” när drängen drämde till honom med släggan, rätt i huvudet, men tomten bara fortsatte gå och sjöng ”Det faller stora droppar också, det faller stora droppar också…

Engelsk illustration från 1884 till  Sagan om Tors färd till Utgårdaloke, och mötet med Skrymer

I sagan om Tors Färd till Utgårda-Loke, som återfinns i Sturlassons Edda, förekommer Jätten Skrymer, som i verkligheten inte är någon annan än Utgårda-Loke själv. Han förvänder synen på Tor, så att han drämmer hammaren i tre stora fjäll, och orsakar dalar; samtidigt som Skrymer till slut vaknar och säger att en fågel i träden ovanför kanske skitit på honom, efter Tors hårda hammarslag. Den senare sägnen redovisar samma motiv i något omtolkad form, och då förstår vi hur gamla sägnerna om Gårdstomtar måste vara.

Gårdstomte-sägen nummer tjugo kommer från Angelstad i Småland, där man så sent som på 1930-talet berättade en sägen om en man som ute på vägen såg en Gårdstomte, och gjorde misstaget att hälsa på den – för ser man tomtarna, bör man inte nämna att de är där om man vill undgå deras vrede. Mannen fick en rungande örfil, och irrade så runt i timmar, utan att hitta rätt väg eller kunna ta vara på sig. Till slut vrängde han sina kläder ut och in, och då blev han varse att han stod rakt framför en stor göl ute på en skogsmyr. Hade han inte vrängt kläderna i tid, hade han rent gått ner sig, men nu hade han tur, och undgick detta öde.

 

På Gotland finns som bekant Bysen, ett väsen som antas ha fått sitt namn efter Hiisit, de finska trollen eller jättarna, och de leder också ofta folk fel på liknande sätt – så därifrån kommer antagligen denna sägen innan den flyttades till Småland, och dessutom överflyttades på en Gårdstomte, som sällan eller aldrig lär narra folk på detta vis, trots sin ofta omvittnade kärvhet.

Men Hiisit, sägs det, eller väsen som leder folk fel väg, eller som orsakar desorientering och yrsel hos de som försöker störa de dödas frid, finns ofta nära järnåldersgravfält i den finska folktron. Ett mycket närbesläktat väsen är Dagståndaren i Skånsk folktro, som förklaras som en osalig, som inte i tid hinner tillbaka till sin egen grav innan soluppgången. Så sent som 1984 mötte jag faktiskt själv en Skånsk pansarkapten, som på fullt allvar trodde på fenomenet – han hade iakttagit att folk ofta snubblade, gick bort sig eller råkade ut för oförklarliga motorstopp intill en väg över ett gravfält i närheten av Sösdala – men om det är sant, vet jag inte – för osvuret är oftast bäst när det gäller skånska kaptener…

I trakterna av Vätteryd, som just fått sitt namn av de vättar, som ska finnas på platsen, finns ett enormt järnåldersgravfält med mer än 600 bevarade gravrösen. Dit bör man inte gå efter solens nedgång…

Nejdå, Jólasveinarna på Island är ingen ”ny” tradition…

Inför Midvintersolståndet och den längsta Julnatten, som kommer i morgon, finns det alltid dem som missuppfattar våra fäders Asatro, och därför är det dags för mig att vederlägga några fördomar igen. En av många helt obevisade och ur luften gripna påståenden man möter såhär års, är att traditionerna runt de Isländska Jólasveinarna eller ”Julsvennarna”, Jul-katten och jättinnan Gryla samt hennes man inte skulle ha med den nordiska Julen att göra, fastän ingenting kunde vara felaktigare.

Gryla skildras på det moderna Island som en barnätande häxa från Dimmuborgirs lavafält, där hon bor i en grotta. Hon anses komma ned till bygderna och tigga mat under Julen. (foto från Fossatun sagopark på Island)

Vid Julen är allehanda av folktrons farligare väsen som mest aktiva, också i Norden; och det har varit folktro sedan urminnes tid. Jättinnan Gryla, för att börja med henne, nämns redan i Eddan, och är därmed en del av Asatron så god som någon. Att mindre bemedlade tiggde mat under Juldagarna har vi redan varit inne  på i föregående inlägg om Julhögarna, och att folktrons väsen då kunde förmodas göra likadant, är på sitt sätt fullt logiskt. Gryla tänktes bo med sin tredje man Leppaludi, eller Läppblåsaren i en grotta i utmarken, men vid Jul samlar hon upp de stygga barnen i en säck, ifall hon nu inte kan få tag i annan mat, och de många Jólasveinarna eller Julsvennerna, som liknar nordisk folktros tomat, sägs vara hennes många söner.

Men för att räkna ut, hur den här sena, 1900-tals betonade traditionen skapades på Island, måste vi återvända till det Nordiska urhemmet. Jon Arnasson, en isländsk författare från 1800-talet, och ännu mer Johannes ur Kötlum, en 1900-talspoet som anno 1932 skrev sin bok ”Jólin Koma” eller ”Julen Kommer” bidrog till att ”Gullifiera” Jolarsveinarna, och skapade en av Bröderna Grimm och tyska sagoförfattare influerad ”Hans och Greta” version av dem. Ett klart fall av vad man kallar ”Christian Belittlement” eller Kristet förminskande med andra ord, som inte har något med den gamla folktron att göra, där Gryla var en jättinna eller en trollkärring, vilken som helst, och inte heller speciellt knuten till Julen. Hon hörde helt enkelt till Tors och de andra gudarnas fiender, som troddes stryka omkring i utmarken och utangårds så här års.

Sångerskan ”Björks” nutida sånger om Jólakötturinn, eller Julkatten som nuförtiden sägs vara Grylas husdjur, kan vi också glömma – det är ett annat sent påhitt, likt Coca-Colas Jultomte, en gång skapad av Haddon Sundblom, en svenskättad tecknare efter Nordiska förebilder, och beskrivningen av Torborg Lillvölvas röda och vita dräkt, fodrad med kattskinn, från Erik Rödes Saga.

Alla dessa moderna traditioner på Island har egentligen grenat ut sig från föreställningen om Gårdstomten, eller varje gårds ursprungliga brukare, som skulle få sin traditionella skål med gröt under Vårdträdet mitt på gårdsplanen. Redan 1915 skrev den skånske forskaren Martin P:son Nilsson och konstaterade att offren till Vårdträdet egentligen var till gårdstomten, som tänktes bo under dess rötter. I Norge hette det Tunträdet, och där satte man om julafton it öl, gröt, gorån, mjölk och brännvin i en särskild Julhög till gårdens väsen, och på samma sätt gjorde man i Värend långt in på 1800-talets andra hälft, enligt ”Wärend och Wirdarna”. I Skåne och Danmark var Vårdträdet någon gång ersatt med en fläderbuske, under vilken ”de underjordiska” tänktes bo, och i Norge drog man ofta likhetstecken mellan Vårdträdet och Högbonden, Högbon, den äldste brukaren som låg i gårdens eget gravfält. Att vättar, Vittror och andra väsen fyllde samma roll i det svenska Norrland vet vi allihop, och härifrån var steget inte långt till utmarkens alla varelser, alverna, vanerna, förfäderna och alla de andra.

Vi vet också att man i Norge trott på Helgafjell och andra berg, där de döda anses bo – och samma tro möter oss i de Isländska sagorna. På Midvintern står förbindelsen mellan Världarna öppen, och i flera Isländska sagor berättas om hur man ser ljus och eldar inifrån berg och högar, kanske mitt över en fjord eller mitt emot de levandes boningar. I Norge sägs älvorna dansa på högarna, och Julafton håller Huldrorna till i ett stort hus, där de firar Julgille, och ”Tuftefolket” eller med andra ord gårdstomtarna tänktes på Ofotens öar komma seglande i en stor Nordlandsbåt om julnätterna, med musik och dans ombord.

I Sydsverige och Danmark heter det, att gravhögarna om Julnatten lyfts upp på enorma guldpelare, och därinne lyser stora eldar och guld – också den sentida sägnen om Trolle Ljungby Horn och pipa hör till samma sägenkomplex. Sägnen går ut på, att en ryttare eller riddare skickas till en närbelägen gravhög från ett slott, för att få reda på något om de döda förfädernas Julfest. Väl där möter han en underskön jungfru, som ber honom dricka ur ett dryckeshorn (kanske är hon en rest av Lussi eller med andra ord Freja) men i en del versioner varnar hon honom för att dricka ur det, i andra blir han själv misstänksam och slår ut innehållet på marken. Den som dricker de dödas öl eller mjöd, eller äter av deras mat måste stanna i underjorden, men ryttaren undgår detta öde i de flesta av versionerna, och rider hem över en plogad åker, som de döda (eller trollen – i senare sägenvarianter blir de nämligen uppblandade med ”troll”) inte kan korsa, eftersom det då bildas kors, och trollen är såklart också Hedningar, liksom förfäderna. Sett emot allt det här, och hela denna sägenskatt, blir den senare Isländska folktron fullt begriplig..

Men gravfälten, och förfädernas egna boningar är kanske inte det enda ställe, där folk från det hinsides firar sin egen Jul. Om Julnatten, kommer de döda också till människornas gårdar, som vi vet – och det är denna tradition – med Julmaten stående kvar på bordet – som ligger bakom den kända sången om ”Tomtarnas Julnatt” eller hur de ”tittar fram ur vrårna” och kommer in i gårdarna från utmarken.

På Island var det länge sed att tända ljus överallt i huset, och så inbjöd man Alverna eller med andra ord förfäderna med orden ”Varen här, som I vara viljen !”, En närbesläktad sägen, som finns både på Island och i det svenska Norrland är den om ”Vittrornas bröllop” (eller ursprungligen – Jul – där en hemmavarande fäbodflicka ser alla förfäder och förmödrar komma in i stugan och fira Jul där, ända tills det äntligen dagas, för de dödas andar kan bara stanna, så länge natten varar.  I Norge gästar också högfolket gårdarna, där man ställt till fest för dem med mat och ljus.

Ofta kallas just detta Högfolk för Julasvenner i Norsk tradition, och därav kommer alltså den senare, isländska traditionen. Långt senare än Vikingatiden, ja på 17-1800 talet, blandade man ihop dem med trollen, och så kommer det sig att somliga av dem är stora, andra små, och folkfantasin betonade så småningom det groteska draget, så att somliga tänktes med stora näsor, andra med svansar.  Oftast gör de ingen skada, men det händer att de drar med sig människor på sin färd till nästa gård, och bönderna slätar ofta till snön eller plogar för dem, för att detta julfölje skall kunna komma farande – men ytterst går de tillbaka på Oskoreien, Odens Vilda jakt, då Oden i midvinternatten uppenbarar sig med hela sitt följe..

Asgårdsreien av Peter Nicolai Arboe (1872) Oden syns i främsta ledet, följd av Freja och Tor i bakgrunden – Hälsa gudarna nu till Julen  – Och förbli Asarna trogna !

Julhögen – en tradition som ännu lever

Till de Hedniska traditionerna från Asatrons tid hör att låta maten stå framme på Julbordet över Julnatten, så att Odens följe i den vilda jaktens tid och förfäderna kan ta för sig av den, efter vad man en gång trodde – och i vissa fall ännu tror. Också traditionen med Julhög, en hög av bröd, kakor och andra godsaker som skulle räcka över hela Julen, och som får stå framme framför var och ens plats vid matbordet lever ännu kvar.

Julhög från det nutida Västergötland (foto: Ideell Kulturkamp)

Denna sedvänja är visst inte utrotad, som det felaktigt står på Wikipedia. Åsa Holmgren, forskare på Institutet för Språk och Folkminnen, tillämpar ännu seden med Julhög, och så gör många andra. Till och med många receptsajter tar upp sedvanan. Mest utförlig beskrivning finner ni här.  Vårt dagliga bröd haraltid varit viktigt, ända sedan för 5 – 6000 år sedan, då vi svenskar först blev bönder. Särskilt viktigt blev det vid julfirande och andra högtider. Det bakades många olika slag av bröd och av olika finhetsgrad och sädesslag – Kornbröd nämns i Eddadikten Rigsthula om Heimdalls vandringar som det tarvligaste av allt, råg som något bättre och vete- och havrebröd som finast – det åt man bara till helgerna, och förärade makterna vid Bloten. Hade man råd; användes siktat mjöl och till limporna hade man vört från ölbrygden.

Bild från Kalmar Läns Museum – Julhög med äpple överst, en god ost samt olika sorters kakor. Främst en av Frejs eller ”Staffans” ryttare..

Julhögarna bestod av runda brödkakor i olika storlekar och olika tjocka med den största grova kakan underst. Högre upp i stapeln kom mindre och finare bröd som en kringla eller stor lussekatt. Högst upp fanns kanske en bit ost, lite smör och ett rött äpple. Runt omkring högen låg pepparkaksgrisar och ofta figurer av hästar, som ju alltid hört hedendomen till. Sambandet mellan ”Staffansritten” på Annandagen och guden Frej skall jag berätta mer om en annan gång. Särskilt Såkakor, vars sista rester skulle plöjas ned till våren i den nya åkern, och som på så sätt skulle bevara lite av Julens kraft – vattnet tog man gärna från någon åt norr rinnande Torskälla i trakten – fick ofta ligga underst i var och ens Julhög – och det bruket kan vi ännu iaktta och hålla i helgd.

”Julahögen var byggd i pyramid, den största och grövsta jullimpan i botten, sen den grovsävade kakan med hål i mitten och därnäst en fin-sävad, lite mindre kaka. Alla bröden voro runda, grovlimpan vägde omkring 3 skålpund (nästan 1,5 kg), de andra omkring hälften så mycket. Allt matbrödet var mjukt, slätt och välformat. Överst på högen låg minst en vacker sk tolvhålakringla (lyxbröd som sällan baktes utan till julen). De som hade kaffe använde detta bröd som kaffebröd, annars åts de torra. I en del gårdar saknades somliga år den lille lille osten (beroende på minskad mjölkmängd). Överst ett rött grant äpple. Fanns gott om äpplen, lades sådana runt omkring de olika julhögarna. Vid barnens julhögar ställdes dessutom deras jul-a-gåbba, vilka bakats av den vitaste degen. Den förställde en julgubbe, en julkäring, julgris – bock med horn, tupp, höna.”

Upptecknat: 1949 av Alma Nilsson
Informanter: Upptecknarens mor (född 1834) och mormor (född 1803)
Plats: Härlunda, Småland
Arkivnummer: 19964, frågelista M119

Särskilt indelta soldater blev av sina rotebönder bjudna på Julhög, vilket föjande uppteckning från Dalarna visar. Seden kan gå ända tillbaka till de Hirdmän som fanns på Kungsgårdarna inom Uppsala Öd, för också Vasakungarna och medeltida regenter gav Julhög och Julgåvor till sina knektar.

”På julbordet lades en bröstöd (brödhög) bestående av 15 à 20 kakor tunnbröd, vilket fick kvarligga över jul. En hög av tjockbullar staplades upp i bredd med tunnbrödshögen och ävenledes fick kvarligga på bordet helgen över.—

På julaftonsmorgonen skulle husmodern ställa iordning julgästen till soldaten som då kom på besök hos samtliga sina rotebönder. Soldatens julgäst bestod av en kaka tunnbröd, en tjockbulle, en köttbog eller lår, samt ca 2 à 3 mark smör.”

Upptecknat: 1937 av Fräs Erik Andersson
Plats: Boda, Dalarna
Arkivnummer: 10338 (frågelista M119)

På institutet för språk och folkminnen är man säker på, att seden med Såkakor är mycket äldre än kristendomen, och kommer från Hednisk tid. Helt säkert är den samtida med det första brödet, skriver man. Till och med i dag, när de flesta av landets invånare bor i städer, har man påträffat många, som iakttar den gamla vanan att göra såkakor, och lägga de sista smulorna av dem i trädgårdslandet till våren, för att få lycka med sådd och skörd. En rest av den gamla Frejskulten – sägs det.

Julhög från Leksand, med tupp som i Yggdrasil, Världsträdets topp…

Gårdstomte nr 14 – 18

Eftersom det finns många ämnen att skriva om för en Hedning, inte minst såhär i Juletid, ligger jag efter i min kalender om de hedniska Gårdstomtarna, smått vresiga varelser som är besläktade med Vanerna, och varje tomts äldsta brukare. En sägen från Nagu i det svenska Finland berättar att det där var sed att ge Gårdstomten nya skor och ett fat gröt på Julafton, men en dag blev husbonden sjuk, och gav uppdraget med gåvorna till sin late dräng. Han spelade tomten ett fult spratt, för han åt upp gröten, sket i grötfatet och spikade fast skorna i ett hörn av loggolvet.

Karta, som visar Nagus belägenhet. Godby, som ligger mitt på Åland, var en gång platsen för ett Hedniskt Gudahov

Så gömde han sig i ett hörn av ladan för att se vad som skulle hända sedan. Gårdstomten kom fram, och noterade vad som fanns i grötfatet. ”Håhåå – sju mil har jag gått och sju skylar har jag burit, men skit fick jag för alltsammans !” Sedan skulle han ta på sig de nya skorna, men ramlade förstås framstupa när han skulle gå därifrån. Han satte på sig sina gamla, slitna skor igen, och sprang ut på gården och ropade: ”Sju skylar har jag dragit till gården varje år, men nu skall jag dra sju skylar härifrån ! Efter den Julaftonen blev säden alltid odryg på gården, och gårdsfolket hade otur, i vad helst de företog sig, så i fortsättningen fick de gå hungriga, och ha magra Jular. En skyl är minst 12 kärvar, och sju skylar är således minst 84 kärvar brödsäd. Uttrycket ”sju skylar” verkar vara ovanligt spritt i de svenska sägnerna, så det är inte konstigt att det dyker upp i Finland.

Från Halland – som verkar ovanligt rikt på Gårdstomtar – kommer en liknande berättelse från Vallda, nära Kungsbacka och överst på Onsala-landet, som ju fått sitt namn efter Oden själv. Där stal en piga en liten bit fläck från det fat Gårdstomten skulle ha varje kväll, och därför for han in i stugan och började dansa runt, runt med henne på golvet medan han skrek ”kila nätt och kila tätt, för ett litet stycke fläsk”. å höll han på och dansade med pigan hela natten, tills hon föll död ner.  Sägnen påminner en aning om Sagan om Hårgalåten, som i Sverige är ett vanligt sägenmotiv.

Också i Krogsered, en annan Halländsk socken, såg man tomtar så sent som 1966, förresten. En annan sägen från Vallda berättar om Gårdstomtens rent fenomenala styrka. En dräng stod på höskulle och skulle kasta ned hö, när den lille gårdstomten kom förbi. Då drog drängen hötjugan rätt in i benet på tomten, och skrattade skadeglatt, men se det skulle han aldrig ha gjort ! Nästa natt, då drängen låg och sov, gick dörren till drängstugan upp, och någon gick in och stannade till vid hans säng. Det var gårdstomten. Nu släpade han ut drängen på gårdsplanen och kastade honom över takåsen på stugan, och snabb som en blixt sprang han över till andra sidan huset, och kastade honom tillbaka över takåsen igen, lika lätt som om han hade varit en snöboll.

När drängen farit över huset för tredje gången, vaknade han och började be om nåd, så Gårdstomten kastade honom över huset för en fjärde gång, men brydde sig inte om att fånga honom, utan lät honom landa i gödselstacken istället, men lugnade sig sedan.

Från Idala i Halland berättades det 1949, att en bonde på väg till Kungsbacka sett två ofantliga halmlass röra sig genom luften på en liten skogsväg, och när han kom närmare såg han två små benpar, ett under vardera lasset, som stadigt rörde sig framåt. Det kan ha varit två Gårdstomtar, som var på väg för att frakta ”sju skylar i sju milar” men vart de skulle, eller varifrån de kom, förmäler inte den historien. Och det var sägen nummer sjutton.

karta över Fjäre härad och Idala socken

Lustigt nog verkar det vara ont om uppteckningar från Västergötland, där väl traditionen om Gårdstomtar borde vara stark, när Halland och Bohuslän har så många sägner om dem. Från Kvibille berättades 1949 om en bonde, som hade en tomte som varje månad drog stora bördor hem till den egna gården från en rik godsägare, som inte behövde sakna något. Trakten där har varit bebodd i minst 3000 år och har många bronsåldersrösen, och i ett av dem hade Gårdstomten sitt hem. Men en dag sa han till bonden: ”Jag tappade en hötapp där i grindhålet, men den kan du bära hem själv”. Bonden fick köra 18 lass med häst och vagn innan han fått in allt höet, och det var gårdstomte nummer 18..

Om ”Zuisternas” religiösa bedrägeri på Island – och andra bedragare

Tidigare i den här bloggen har jag berättat om hur en märklig religiös rörelse, grundad av kristna, som säger sig vara Polyteistisk och har till syfte att återinföra fornsumerisk religion, fått fotfäste på Island, där den definitivt inte hör hemma. Men alltsammans slutade i omfattande ekonomiska bedrägerier, som nu fått sitt efterspel i Isländsk domstol, där två bröder Augustsson vandrat ut och in de senaste åren, enligt vad Islandsbloggen kunde berätta för fyra dagar sedan.

De kristna bedrägerierna och ränkerna började redan 2014, då det påstådda ”Zuistsamfundet” hade två medlemmar på ön. Men 2016 hade antalet ökat till 3 087 medlemmar. Förklaringen till denna ökning – som ett kort tag gjorde Samfundet till den största Icke-kristna religionen på ön, näst Asatro, bestod i att Zuisterna lovade att betala tillbaka församlingsskatten på 10 776 isländska kronor (motsv 696 SEK) till alla som blev medlemmar – men det var ett löfte de aldrig höll. Samtidigt lyckades bedragarna tillskanska sig inte mindre än 53 miljoner isländska kronor i Statsbidrag (motsv 3,4 miljoner SEK), och i och med det saboterade de effektivt bidragen till Isländska Asatrufelagidh, som ju hela tiden haft svårigheter med att bygga klart sitt stora gudahov, ett mycket ambitiöst projekt, fyllt av nyskapande arkitektur.

Nu är det snart tre år sedan byggt av Gudahovet utanför Reykjavik inleddes, men fortfarande har det inte realiserats, till stor sorg för Asatroende världen över. Man kan också anmärka, att de ca 700 kronor Isländska Staten tar ut av sina medborgare i ”Kyrkoavgifter” bara är en bråkdel av vad ”Svenska” Kyrkan eller rättare sagt Den Evangelisk-Lutheranska ockupationsmakten i Sverige (för så bör den rätteligen kallas) hela tiden pungslår eller besnattar hederliga svenska medborgare på. Här tvingas en normalinkomsttagare betala upp till 3500 kr om året eller ännu mer, och den siffran är bland de högsta i alla Europas länder.

Ett argument för att GÅ UR den ”Svenska” Kyrkan så gott som något, och aldrig mer ha något med den att göra, eftersom jag antar att ni inte vill betala utpressar-pengar. Dessutom stjäl man sk ”begravningsavgifter” från oss arma svenskar, och vi får inte ens låta oss begravas i ett annat samfunds regi, därför att Asatrogna gravplatser inte är godkända i Sverige, trots att de godkänts både i Danmark och på Island.

En blankett för utträde får ni här – och jag hoppas ni använder den, snarast möjligt.

Alltnog, på Island dömdes den ene bedragar-brodern, Einar Augustson, till 3,5 års fängelse.  Men bedrägerierna har bara fortsatt och fortsatt. Man kan erinra sig det ökända samfundet ”Forn Sed” i Sverige, som redan på 1990-talet påstod att de skulle bygga ett ”tempel” – som de okunnigt kallade det – för Asatro – och som började samla in pengar från medlemmarna. Det visade sig mycket snart, att en känd narkoman utsetts till ekonomiskt ansvarig, och att han tagit ut alla pengarna från ”Hovkontot” och köpt narkotika för dem på ”plattan” i Stockholm.

Nu har ”fornsedarna” börjat samla in pengar för samma ändamål igen, och jag råder alla er som läser det här, att inte stödja dem med råd och dåd, och inte ge några bidrag på minsta vis, med tanke på vad man redan vet om den här lögnaktiga organisationen, som sannolikt aldrig någonsin kommer förverkliga sina planer.

Under 2019 stoppade myndigheterna på Island utbetalningarna till bröderna Augustson och Zuisterna. Skälet var befogade misstankar om att det inte bedrevs någon som helst verksamhet i trossamfundet. Dessutom misstänktes bröderna ha vilselett myndigheterna genom falska uppgifter. Bröderna stämde staten och krävde att utbetalningarna skulle fortsätta. Men Héraðsdómur Reykjavíkur gick på statens linje. Det saknades dokumentation för samfundets utgifter och den moderkyrka som i USA som zuisterna hänvisade till visade sig inte finnas

Nu åtalas bägge bröderna återigen för bedrägeri. Åtalet gäller denna gång 84,7 miljoner isländska kronor som betalades ut till samfundet mellan oktober 2017 och januari 2019. Enligt åklagaren har bröderna i praktiken använt församlingsskatten som om det var privata pengar. Bara omkring 5 miljoner isländska kronor har återbetalats till medlemmarna, och resten av beloppen har förskingrats i aktiespekulation och andra vidlyftiga affärer, enligt vad ”Islandsbloggen” kan berätta.

Några religiösa sammankomster inom ”Zuismen” har man heller aldrig sett till på Island, lika lite som inom ”Forn Sed” som nu helt avblåst sin påstått religiösa verksamhet över hela Sverige. NAS, Nordiska Asa Samfundet, en åtskilligt mer välorganiserad och väl fungerande organisation, avhåller däremot verkligen blot, och jag rekommenderar starkt, att ni håller er till dem istället, och inte har med ”forn sed” och annan New Age att göra.

NAS har också visat sig värdiga att administrera en insamling för ett Gudahov (och inga ”tempel”) sedan 2017, och på 3 år har man lyckats samla in över 64 000 kronor från 94 donatorer, däribland också jag. Jag föreslår att ni fortsätter stödja det projektet istället för att slösa bort era tillgångar på någon ”Svensk” Kyrka, eller meningslöst ”fornsederi”.

Låt oss bygga Gudahov, som de såg ut under den gamla, Hedna tiden !

Jodå – till Jul firar vi Årshjulet

Efter att Hedniska Tankar nu rätta DN från sitt felaktiga tänkesätt (se gårdagens andra inlägg), och vi svenskar kan fortsätta att önska varandra en GOD JUL kanske det är dags att sticka hål på en annan av de kristnas mest seglivade amsagor. I diverse ordböcker har det smugit sig in den absurda tanken att man ”inte kan veta” varifrån ordet Jul kommer, att ”det inte går att härleda” eller att det är ”för svårt” och så vidare och så vidare.

Men då ljuger de kristna. Som i så många andra fall har ”vi kan inget veta” blivit ”vi vill inget veta” – för se där klämmer skon. Så länge de kan påstå att man ”inte vet” varifrån Julen kommer, kan de ta över den, utsätta den för kristifikation och hålla på som vanligt, trots att JULEN TILLHÖR ASATRON – och det här året – eller andra – skall vi inte låta dem ”kuppa” bort den, eller förvirra oss.

Detta trots att etymologer vetat det rätta svaret ända sedan 1600-talet – JUL kommer av HJUL, som i Årshjulet – så enkelt är det…

 

Redan Samuel Columbus, den gamle svenske 1600-tals poeten – skrev följande – och svårare än så behöver det inte vara:

”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

Gunne Hands återkomst – ”av Skåne-Kungars blod”

Jag nämnde den skånska kungaätten i ett inlägg för mindre än en vecka sedan. Nu rapporterar Statstelevisionen SVT – för ni tror väl på Statstelevisionen, goda medborgare ? – Dess ord får ju helt enkelt inte ifrågasättas – plötsligt att man återfunnit en av de försvunna Runstenarna från Gunne Hands Hunnestadsmonument, som ju förvaras på Kulturhistoriska Muséet eller ”Kulturen” i Lund.

Två av stenarna har varit försvunna, men nu har den med hjorten (sten 6 ovan) hittats, efter vad det ser ut. Sten nr 2 kan i sen tid ha märkts med ett kors, som inte fanns i originalkompositionen. De övriga är rent hedniska stenar, som inte omnämner någon ”gud” eller jesus, men däremot visar Skånekungen Gunne Hand som ”pellikoforoi Varangioi” eller Yx-beväpnad Väring.

Stenen har hittats nära Ystad, begravd under jordmassor, och landets skickligaste runolog Magnus Källström har uttalat sig hos SVT om fyndet, varför jag tror på det. Detta är en arkeologisk sensation, som vi säkert kommer att få höra mer om längre fram i tiden, och en stor Julklapp till oss Asatrogna Hedningar – och till de av oss – som är befryndade med Vidfamnes ätt..

På sten nr 4 ses Hyrrokkin, den onda häxan som sköt ut Balders skepp Hringhorni i sjön vid hans likfärd. Hon kom ridande på en varg med huggormar till tömmar, står det i Eddan, och det ser vi också här. Hunnestadsmonumentet var ursprungligen ett rent hedniskt monument. Varför skulle man annars avbilda Asatrons och Eddans figurer på stenarna, om det inte var denna tro man ville tillhöra ?