Etikettarkiv: Odin

Gårdagen var en Odens Dag…

av

Tidningen Aftonbladet, denna svenska kvällstidning med allt vad det nu innebär, tog tillfället i akt att påminna oss alla om att gårdagen var en Odens Dag, fastän några trodde att det skulle vara en kvinnodag… Innehållet var närapå så sakligt som vi kunde begära, och i alla fall överlägset Excessens vanliga trams, eller SVT:s tok-teorier om Atilla Hunnerkonungen.

I Danmark – detta yndiga land – har man nu tytt och tolkat en gammal guld-brakteater (typ C), utan att ställa till med teater eller brak, nutidspolitiska vinglerier utlösta av överdriven symboltolkning etc.

Foto: Arnold Mikkelsen, Nationalmuseum Köbenhavn

Runolog Lisbeth Imer har tillsammans med lingvisten Krister Vasshaus vid universitetet i Bergen tolkat våra förfäders 1500 och mer gamla språk – och det är inte alls svårt – om man är Nordbo. Vad inskriften säger? Oden nämns i meningen ”Han är Odens man” och syftar på medaljongens porträtt av en okänd kung eller storman – som visst inte bör ha hetat Jaga eller Jagaz med tonande s-ljud, för Oden själv är en stormens och jaktens gud, som jagar. Det vet alla redan.

Det danska hänget – från tidigt 400-tal – långt före Atilla och några Hunner, som inte alls har med Oden som gudom att göra – eftersom den spjutlyftande och ridande guden finns redan på Nordiska Hällristningar långt långt före någon kristus uppges nu av kvällstidningen vara den första inskrift, som nämner Oden och hans män vid namn.

Även det är spekulation, och det skall man inte vara alltför säker på – Sanningen är att detta är den första guldbrakteat i Danmark eller Världen som nämner Oden ja – alltså den tidigaste brakteaten av just denna typ som är känd av vetenskapen – men det säger visst inte allt om ämnet. Sverige har många liknande Brakteater daterade till perioden 400-550, men detta är en tidsangivelse, utan precision..

Också idag finns praktiska Odinister – men vad en ”Odinist” är, skall vi inte dra alltför stora växlar på. I USA finns monoteister, som inte vet vem Valfader och Allfader verkligen är, men hans män lever i Svea och Götars rike. Han är Gaut, Gautatyr, vår anfader. Han leder oss – och från honom tar vi våra order.

Inte från någon jordisk furste, ty vårt rike är inte av denna världen.

”Väpna alltid man och häst – glöm inte kriget i fredens långa dagar ”

”Dagens” krönikör Tomas Sjödin OBILDAD – Han har aldrig hört talas om Oden eller Freja !!

av

Den kristna dagstidningen ”Dagen” är förbålt skrattretande. Vi hedningar häpnar nästan alltid över den kristna gallimatias som den fyller sina sidor och spalter på nätet med. Att svenska journalister och skribenter saknar allmänbildning är i och för sig ett välkänt faktum och väldigt sorgligt – snarare borde man väl gråta och inte skratta åt saken.

Den dummaste Dagen-skribent vi sett i år är inte svår att utse. Det är krönikören Tomas Sjödin, som papegojmässigt upprepar de kristna lögnerna om att just deras religion skulle vara unik på något sätt, och därför bättre än alla andra. Ja, jag vet kära läsare och läsarinnor. Man blir ju närmast andlös över denne klantskalle, och hur lite bildning eller folkvett han tydligen har.

Inskränkt och insnärjd i de kristnas eviga dödslängtan och blods-mystik inser han inte att andra religioner också har gudar som kan lida eller gråta, samt visa känslor. Han har aldrig hört talas om hur Oden fann runorna genom att själv offra sig för mänsklighetens bästa, vilket andra hedningar ofta nämnt, och till och med prisat i egenhändigt skrivna dikter.

Han har aldrig hört talas om att Freja gråter tårar av guld över sin försvunne make, Od. Hans brist på bildning är stor, liksom många andra nutida svenskar. Vad ska vi göra med ett sådant vrak, som inte ens känner till sin egen kultur, sitt eget ursprung eller det land han kommer ifrån ?

Är det inte dags för oss att gripa in, och höja kunskapsnivån och bildningen här i landet, så att de kristna äntligen lär sig ? De skall bränna vad de tillbett. De ska börja tillbedja, vad de förut skövlat och bränt !

Freyja Freja Freya gråter tårar av guld…Över människornas okunskap, och de kristnas avgrundsdjupa dumhet ??

En LUSTIG DANS i Världspolitikens skimrande Värld…

av

Idag är det den första Februari eller den första dagen i Göje eller Goi månad enligt den gamla svenska almanackan, ett faktum som jag tänker återvända till i nästa inlägg. Från det muslimska Iran rapporteras i DN om en kvinna och en man, som dansat tillsammans utomhus, och på en offentlig plats dessutom. Aja Baja ! Hos Mullorna blir det tio års fängelsestraff för sådant, och det blir det nog också snart här med – om vår Statsminister och Fru Oppositionsledarinnan får som de vill.

Teckning av Kenneth Wisti, Präst i ”Svenska” Kyrkan från 16 Januari 2023

Fega som de är, viker de genast ned sig inför diktaturens kreatur, som nu även aspirerar på att få diktera hela lagstiftningen i landet Sverige. 

Statsministern gick enligt Statstelevisionens nyhetsprogram ”Rapport” ut igår och informerade samtliga Riksdagspartier om att ”situationen är den värsta sedan andra Världskriget” och det gavs sken av att ett omedelbart säkerhetshot förelåg. Något sådant föreligger däremot inte alls enligt SÄPO, den myndighet som faktiskt skall ha kontroll över sakområdet, och sitta inne med fakta. Hotnivån ligger fortfarande kvar på 3 av 5, och trots att enskilda händelser eventuellt kan vara ”hotdrivande” för enskilda muslimska galningar eller islamistiska terror-sekter, kan man enligt forskare som Magnus Ranstorp vid FOI eller Hans Brun vid SÄPO aldrig utesluta, att dessa lättkränkta vrak och misslyckade människor inte slår till ändå.

Karikatyr från den finska tidningen Iltalehti. I övriga Nordiska länder vågar journalister och media iaktta en åtskilligt mer islamkritisk attityd än hos oss…

Enligt SVT ”Rapports” expert-bedömare Mats Knutsson igår – känd för sin mångåriga bevakning av såväl valvakor som utrikespolitik – så spelar det ingen som helst roll ifall Finland går in i NATO ensamt, trots de enträgna försäkringarna från våra Finska bröder om att de aldrig kommer göra det, utan att de väntar in Sverige. NATO kommer att stärkas i alla fall, och Sverige har redan alla de diplomatiska försvarsgarantier vi behöver. Vad vår Regering än säger, och den ”moralpanik” och andra världskrigs-stämning man försöker piska upp, förblir de Statsministerliga presskonferenserna bara ett spel för gallerierna.

Under Andra Världskriget rådde det förbud emot dans i Sverige. Dans var ju SYNDIGT enligt prästerskapet, och framförallt gällde det att komma åt den fördärvliga jazz- och swingmusiken, ni vet… Och vi har fortfarande faktiskt ett kategoriskt förbud emot dans och spontana glädjeyttringar på allmän plats i Sverige. Någon kan ju bli ”kränkt” förstår ni – och enligt Sveriges Regering, har ju den som blir det minsta ”kränkt” alltid rätt… Fortfarande föreligger upplysningsplikt inför Polisen. Om ni tänkt dansa, på ett torg eller en gata, så MÅSTE ni ha polistillstånd. Ni får heller inte dansa utomhus, på en busshållplats eller i tunnelbanan. Sådan är lagen i vårt land.

DAS IST VERBOTEN ! ALLES IST VERBOTEN !! – Så var det redan under Andra Världskriget…

Den store, store idéfilosofen och intellektuelle bjässen Lars O Ericsson sitter idag och breder ut sig i Svenska Dagbladet om att Ulf Kristersson är den nye Per Albin Hansson, och travar i sin maniska underkastelse inför allt islamskt upp sina lögner ända upp i taket. Tryckfriheten och yttrandefriheten måste genast inskränkas. Krigshotet förutsätts vara akut, och den store och högt upplyste LEDAREN ni vet gjorde på sin tid ingenting som kunde reta Hitler eller Tyskarna – eftersom – skriver denne framstående IDIOT – Det som förbjöds var exempelvis sådant som kunde skada Sveriges relation till Tyskland.

Jaha ja – säger då jag. Tala om att vara HISTORIELÖS eller inte kunna något om Sveriges historia. Under 1940-talet fanns män som Ragnvald Blix, den norske karikatyrtecknaren, och Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – ni vet han som vågade skriva ”Herr Hitler är en förolämpning” – eller – omsatt till dagens situation – Islam och Herr Erdogan är en FÖROLÄMPNING – emot hela den fria Världen.”

Och herrarna Blix och Segerstedt överlevde konstigt nog Per Albins högst eventuella censur.

 

En bok, som FEGISEN och ”Filosofen” Lars O Ericsson glömt bort att läsa. Står på min bokhylla sedan flera år.

Också i Norge – NATO-medlemmar sedan 1947 om jag inte minns fel – håller man en åtskilligt stramare kurs emot Islam än det undergivna, fega Sverige som genast underkastar sig vad som helst, och lägger sig på rygg som en lydig liten pudel. Man låter sig skrämmas av varje litet terror-hot, varje liten tappad exportkrona, precis som på Transiteringarnas, Narvik-banans och järnmalmsexportens lysande tid. ”SWING TANZEN VERBOTEN !” – Och gör ingenting, som kan reta den store, store lysande diktatorn..

Bild från ”Norway Post” – till och med A-pressen i Norge vågar publicera bilder som dessa…

Från den stora, stora Världsmetropolen Ronneby rapporteras idag enligt Statstelevisonen att någon skulle ha ”skändat” fyra Koraner genom att skriva ordet ”Svin” på två av dessa. En annan Koran, med några passager understrykna i rött – hittades på en busshållplats – och en annan Koran hittades i Kallinge, nära Helikopterflygdivisionen..

En fanatisk islamist-kvinna, som kallar sig ”Gudlaug Hilmarsdottir” – ett namn som hon inte har rätt till, men hittat på själv – jämför Hilmar Hilmarsson, som råkar vara ordförande i det Isländska Asatrufelagid – tillåts säga dumheter i lokalradion, och påstår att hela Blekinge Län skulle ha blivit ”otryggt” i och med detta.

Ja Hjälptetihjälp, stackars liten Gudlaug ! Hur många gånger har jag själv då inte kallats för ”svin” i min egen förort Jakobsberg, eller ”Svennejävel”, blivit trampad på, knuffad, spottad i ansiktet och så vidare – men har jag då stämt någon för ”Förolämpning” eller kanske ”förtal” ? Ofredande, till och med – vilket det rent juridiskt och lagtekniskt faktiskt ÄR ifall du spottar eller knuffar till någon. Nej – och det av en tydlig orsak, som den helt blinda, totalt okunniga fru eller fröken H…någonting inte förstår.

Att bränna en bok, stryka under vissa passager i den eller riva ut några sidor och lämna boken ifråga på en busshållplats – eller eljest – är INTE ”olaga hot”. Skulle det vara så, så skulle alla Sveriges kommunbibliotekarier polisanmäla alla låntagare av böcker jämnt och ständigt – och alla Sveriges Wiccaner skulle anse sig vansinnigt förolämpade, om de hittade Margit Sandemo-pockets i papperskorgarna utanför ICA.

På juridiskt språk säger man, att händelserna i Kallinge, Ronneby osv Saknar Verkshöjd – och det vilar faktiskt ett löjets skimmer över ”Gudlaug Svikar-hustru” – gift med en muslim som hon troligtvis är och alla dessa händelser i ”Fucking Åmål”. Det är inte Världspolitik, eller anledning att ropa på Polis, ifall någon liten Fjortis i Kallinge grillar Koran, eller två flick-scouter gör upp eld genom att gnida två ”heliga böcker” emot varandra.

Det har sedan länge inte heller varit praxis i svenska domstolar att åtala för omdömen och interjektioner av typen ”idiot!”, ”dumskalle”, ”var inte en sådan rörläggare, tvestjärt och bakblåsare” – eftersom våra domstolar och poliser har mycket, mycket värre saker att ägna sig åt – gårdagens mystiska ”balkongfall” eller ”skjutningar” och mord är bara några självklara exempel.

Skulle alla hålla på som Gudlaug – eller Erdogan – skulle här bli en eländig straff-cirkus utan all ände, ungefär som i det kristna helvetet.

Jag påminns också om den franske författaren

Gabriel Chevallier (1895–1969)

som 1934 skrev en bok som heter ”Clochemerle” eller ”Förargelsens Hus” på svenska. I den lilla, inkrökta katolska staden Clochemerle styr prästerna med järnhand. Man beslutar sig att uppföra en pissoir på stadens torg – ack vilken synd, ja synd och skam ! – och denna stad ligger ju i Alsace et Lorraine – eller Elsass-Lothringen. Den tyska minoriteten kan ju bli oerhört, oerhört förolämpad, om pissoiren står bara en enda meter in på tyskt område – så det så !

Diplomatiska förvecklingar uppstår. Pissoiren ligger också för nära kyrkan – kvinnor kan gå in där – utan slöja till och med – och kanske kanske skymta nakna karlar – ja ni förstår… VÄRLDSKRIG måste ju bli följden – och så blir det också – i just denna roman av Monsieur Chevalier, som verkligen var en chevaleresk och skojig herre.

 

När-demokrati modell Åmål eller kanske Ronneby… (Hans Lindström avled 2019, 70 år gammal – i Corona)

 

Om jag ger sista ordet till någon, denna vackra Odens Dag, så blir det broder Nima Daryamadj, som redan år 2008 skrev en profetisk text i Aftonbladet – trots att han helt uppenbart inte gillar Profeter, Monoteistiska religioner, och dessutom TVIVLAR på självaste Allah… Han är min broder, en broder i orten – och också enligt den kristna bibeln, skall man taga vara på sina bröder.

Därför – upplyften era öron till broder Nima, och ta del av hans vittnesmål, ty de som hava öron, de höre !

Minns ni Runarbråket? Ni vet, när pastorn med dammsugarförsäljarleendet hamnade i blåsväder för att ha förolämpat profeten Muhammed.

Det många missade var att han även hade skymfat Buddha. Från muslimskt håll blev det mycket starka reaktioner. Buddhisterna sa inte ett pip.

Då det begav sig ringde jag till ett buddhistcenter för att få en förklaring. Damen jag pratade med sa: ”Som buddhist strävar du efter att skapa ett inre lugn och är då inte så lättpåverkad av vad andra gör. Ju mer rädd och svag du känner dig, desto argare kan du bli.” ”Om Runar är en idiot så är det hans problem mer än något annat. Det är synd om honom, inte mig. Varför ska jag låta hans dumhet bli mitt problem? Jag förlorar bara på det. Varför hetsa upp mig och låta mig övermannas av ilska och andra negativa känslor, när det är mycket mer konstruktivt att konstatera att han är som han är, önska honom lycka till och sedan gå vidare med mitt eget liv?”

DETTA är poängen med religion, tänkte jag. Att den troende blir en märkbart lugnare, softare och bättre människa än hon var utan religion.

— —

Andra religioner har profeter: perfekta, ouppnåeliga unikum utvalda av Guds celestiala castingbolag. Det är brinnande buktalande buske, ängel på hembesök eller mullrande röst från himlen och 1000 watts spotlight. Acceptans och frihet tycktes vara nyckelorden. Att låta människor vara som de är och inte döma dem. Och även ge sig själv friheten att välja att inte låta saker och ting komma åt en.

Så var hans ord, anno 2008 – men han hade då inte insett – att framtiden stavas P-O-L-Y-T-E-I-S-M och Asatro. Men här kan – som vi ser – Buddhister och Asatroende ta varandra i hand – ty friheten, tankens frihet är här det centrala. Visserligen hade broder Nima inte kommit på det heller, anno 2008 – men – för att citera en lite mer Odens-betonad dikt, det är ju trots allt en onsdag idag, onsdagen den 1 Februari:

Ditt drömmarliv i armod, kamp och ära  -oss skänkt till tröst din sköna mannalära: att krusa varken herre eller dräng.

Det du, Nima Daryamadj, det du, Ulf Kristersson – feg som du är – Fru Oppositionsledarinna och er allesammans. Detta är ord och inga visor, samt en devis att leva efter. Aldrig underkastelse inför makten. Aldrig ett steg tillbaka emot de totalitära. Friheten framförallt, och rätten att leva som vi själva vill. Inte som Erdogan vill, inte enligt Islam, inte enligt kristendomen, inte enligt några Abrahamitiska mellanöstern-religioner alls och alla dessa påstått ”allsmäktiga” herrar.

Jag ger er alla åt Oden, Oden äge er alla !

Hans tankes spjut skall stinga och genomborra er. Han kräver inte tillbedjan, han gör sig inte till profet – Han ger oss blott goda råd i Hávamál, men också friheten att välja själva.

Han struntar också fullkomligt i om vi tror på honom eller inte – och han offrar sig själv, men kräver inga andra offer.

Så gör en sann gud. Så gör en sann ledare.

DÅLIG JOURNALISTIK och FAKE NEWS i Svenska Dagbladet. Dick Harrison MISSTAR SIG TOTALT angående Odensjakten

av

Det finns många väldigt dåliga artiklar i Svenska Dagbladet, vars journalister ibland utmärker sig för helt undermålig research. Nu trodde jag visserligen inte att Dick Harrison, historieprofessorn från Lund, skulle sänka sig så lågt – men hans senaste kria om Asgårdsreien eller Odensjakten är ett verkligt botten-napp, och ett exempel på utelämnade basfakta om ämnet.

Vad Dick Harrison skriver är rena löjan. Fake rent igenom, och det är minst sagt förvånande att en seriös populärhistoriker som han inte tar hänsyn till rena fakta. Han påstår, att Odensjakten skulle vara ett 1800-talsfenomen, att den skulle vara en sen folktradition som bara är spridd från det kontinentalgermanska området, att tysken Jacob Grimm skulle ha uppfunnit alltsammans år 1835 och annan idioti i samma stil.

Inget kunde vara felaktigare.

Traditionen om ”The Wild Hunt” är inte bara känd från kontinenten, utan också från England, Norge, Danmark, Sverige, Island och Färeöarna. En av de tidigaste Engelska källorna nämner i skrift guden Wodens jakt genom himlen på Vinterkvällarna i skrift redan år 1091, och därmed är det ställt bortom all rimlig tvekan, att företeelsen är minst Vikingatida. ”King Herla” – en förvanskning av ”Härfader” – ett av Odens många namn – nämns som den vilda jaktens ledare hela medeltiden igenom, och i Frankrike blev ”Herle King” eller Kung Herla – jämför också Odens-heitet ”Härjan” till ”Herlechim” och så småningom familia Herlechini;

Redan Tacitus, den romerske historieskrivaren, nämner i ”Germania” (skriven kring år 79) germanstammen ”Harii” som hade en förkärlek för nattliga räder, och maskerade sig med svart och vit ansiktsfärg, så att de såg ut som vålnader och spöken – ledda av Odin.

De dödas andar troddes fordomdags rida under vinternätterna – också Norrskenet tyddes som dem…

 

Också på Keltiskt område fanns samma föreställning om ett jagande, manligt väsen redan på 800-talet eller tidigare, och på slaviskt område trodde man att guden Jarilo – slavernas motsvarighet till Frej – ledde den vilda jakten genom molnen. Föreställningarna är alltså inte bara just germanska, utan finns hos ALLA Indoeuropeiska folk, vilket tyder på deras höga ålder. Om herr professor Harrison bara bekvämat sig till att läsa på, skulle han på Engelskpråkiga Wikipedia – en synnerligen allmän källa – ha hittat följande:

In West Slavic Central Europe it is known as divoký hon or štvaní (Czech: ‘wild hunt’, ‘baiting’), dzëwô/dzëkô jachta (Kashubian: ‘wild hunt’), Dziki Gon or Dziki Łów (Polish), Дзiкае Паляванне (Belarusian: ‘wild hunt’) and Divja Jaga (Slovene: ‘the wild hunting party’ or ‘wild hunt’). Other variations of the same folk myth are Caccia Morta (‘Dead hunt’), Caccia infernale (‘infernal hunt‘), or Caccia selvaggia (‘wild hunt’) in Italy; Estantiga (from Hoste Antiga, Galician: ‘the old army’), Hostia, Compaña and Santa Compaña (‘troop, company’) in Galicia; Güestia in Asturias; Hueste de Ánimas (‘troop of ghosts’) in León; and Hueste de Guerra (‘war company’) or Cortejo de Gente de Muerte (‘deadly retinue’) in Extremadura.

In the Netherlands and Flanders (in northern Belgium), the Wild Hunt is known as the Buckriders (Dutch: Bokkenrijders) and was used by gangs of highwaymen for their advantage in the 1700s.

Kort sagt, företeelsen är känd från hela Europa, och visst inte bara germanskt område, som Harrison helt felaktigt skriver. Han har FEL I SAK, och frågan är väl varför en såpass undermålig och svag artikel skall publiceras i Svd.

Jarilo, slavernas Frej, är intressant i sammanhanget. Hans namn kommer ur samma indoeuropeiska ordrot som Jara-runan, ordet Jahr eller Year, det vill säga År och äring, som vi ju ofta talar om i samband med just Frej. Årshjulet välver sig också under vinternätterna och årets längsta natt, och därifrån kommer själva ordet Jul.

I många delar av Sverige har man låtit Julmaten stå framme under Lussenatten eller Midvinternatten. Då skulle Oden och de döda förfäderna kunna slå sig ned i stugan, och låta sig väl smaka. Till och med barnvisans ”se då tittar tomtar fram ur vrårna” har ett helt klart hedniskt ursprung, och har med traditionerna om den vilda jakten att göra. Själva tomtarna är ju avledda av ”tomten” – den gårdstomt som den förste ägaren eller brukaren av en gård röjde, och alla efterföljande släktled tänktes bo kvar på samma plats, anförda av Jolner eller Jultomten – som ju är Oden…

Betecknande nog är – som jag visat er tidigare år – en hel del sägner om förfäderna i tomte-gestalt överflyttade från Västsverige och Norge till England. I en Värmländsk folksaga försöker en ovis och oklok man flytta ifrån sina förfäder, men se det går inte ! Tomtarna sticker upp huvudena ur varje bytta och kärl på flyttlasset, och ropar ”vi flötter idag, vi flötter idag..” . I en engelsk saga från Northumberland säger de istället ”Aye, we’re flitting too, George – we’re flitting too..” och observera att de säger just ”flitting” med ett nordiskt ord, och inte ”moving” på modern engelska..

Man kan aldrig flytta ifrån sina förfäder. Man kan aldrig förneka sitt ursprung. Dick Harrison gör sig bara dummare än han är, när han sysslar med sin eviga ”Christian Belittlement” eller ett uppsåtligt förnekande av Asatron…

Tacksägelse i USA… Men vi tackar ODEN !!

av

Idag är det den fest som kallas ”Thanksgiving” eller Tacksägelsen i USA, men gudarna ske lov och pris har den inte kommit över till oss här i Norden än, som Halloween och en massa andra amerikanska dumheter. Vårt svenska kulturetablissemang och de krafter som styr och ställer i vårt samhälle har en svårförklarlig tendens att hela tiden nedvärdera det Nordiska arvet, och hela tiden hylla Multikulturalism och amerikanisering, men hittills manifesterar det hela sig såhär års i något kommersiellt jippo som man kallar ”Black Friday” fastän den fredag som följer i morgon inte är ett dugg svartare eller mörkare än alla andra fredagar…

Oden leder Åsgårdsreien i de mörka Vinternätterna, och det är honom vi hedrar såhär års !

Amerikanska historiker har spårat den första Thanksgiving till ett skepp fyllt med kristna puritaner, som på order och befallning hemifrån firade sin lyckliga ankomst till Amerika den 4 December 1619. Det var nog ingenting att fira, eftersom vi Nordbor såklart via män som Leif Eriksson och Bjarne Herjulfsson upptäckt kontinenten långt, långt tidigare. Men den gängse amerikanska nationalmyten säger att det var indianer från Wampoanag-stammen – senare utrotad av de kristna med hjälp av smittkoppor – som anno 1621 i Plymouth, Massachusetts firade en lyckad skörd med hjälp av den ädle Tisquantum, en krigare från Pawtucket-stammen (som de vita också utrotat till näst sista man) som visade de kristna hur de skulle överleva i amerikas ogästvänliga miljö, och som förutom att visa dem hur man odlar majs, också hjälpte dem igenom den första vintern. Vi vet alla vad som hände sedan, och hur de kristna bar sig åt emot den amerikanska urbefolkningen. Våra förfäder däremot, behövde för det första ingen hjälp utan var tillräckligt intelligenta för att överleva själva av egen kraft, och för det andra utrotade de inga indianer. Det rådde i och för sig tidvis krig, men som Grönlands- och Vinlandssagorna visar, berodde detta i allt väsentligt på missförstånd, och så småningom fann vi för gott att åka hem, och lämna urbefolkningen ifred.

Tänk om även andra civilisationer och kulturer här och var, ingen nämnd och ingen glömd, kunde lära sig av vårt exempel och lämna även oss ifred, även om det lär vara försent för amerikas ursprungliga inbyggare, som numera lever i reservat. Det är vi, och inte samerna som är den verkliga urbefolkningen i Nordens länder – vilket är värt att komma ihåg.

Fast nåja – Thanksgiving är på sitt sätt den sista skördefesten eller det sista Höstblotet, även om dagens amerikaner firar det under helt andra former än ett riktigt blot. Det närmaste man kommer är väl Gåsablotet i Skåne, som jag för min del gärna firar, medan jag låter amrisarna behålla sin torra och fadda kalkon. Var och en har sin egen kultur och smak – eller brist däruppå – men det är att märka, att även i det kontinentala och katolska Tyskland har man firat en ”Erntedankfest” eller en tacksägelse för årets skörd, och så har varit fallet i alla keltiska och kontinentalgermanska länder – det enda som skiljer är att man förlagt tidpunkten för alla dessa årstidsbundna blot och fester till olika datum, beroende på klimat och väder.

På Irland kommer vintern sent, och därför har kelterna där haft sin ”Samhain” när vi firar Alvablot eller senare Allhelgona. Två olika fester har hos dem blivit en, men de som inte förstår bättre, utan som vanställer och profanerar hela Asatron till ett slags New Age, och kallar den ”forn sed” (”nutida osed” vore ett bättre namn, för deras påstådda hitte på-traditioner är inte alls forna, och har inte ett enda förbaskat dugg med verklig Asatro att göra) har inte ens förstått, vad ordet ”Höst” eller ”Inhösta” betyder.

Höstblot och Skördeblot är exakt samma sak, och inte två olika fester. De kan och bör firas på samma dag, som kan infalla lite olika, beroende på var i vårt land man nu befinner sig. Hösten infaller inte på samma tidpunkt i Norra Norrland som i Sydligaste Skåne, och det är hela saken. Svårare än så behöver det inte vara, och tidpunkten för när skörden kan anses vara bärgad varierar av förklarliga skäl den också. Vid höstblotet bör vi ära Tor och Frej, samt de övriga makter som ger oss äring och god årsväxt.

Men nu ärar och firar vi Oden – för denna tid på året, fram till Jul – är sannerligen hans. Idag har jag sett en mycket rörande och sann hyllning och tack till just Oden eller Odin från en i vissa och visa kretsar högt uppburen amerikansk gode, som skriver följande. Jag håller till fullo med honom i detta, och ger i egenskap av Särimners Sändebud mitt höga gillande:

Det är riktigt, vad som här sägs – och mycket sant. Vi Asatroende behöver inte be om ursäkt för oss själva. Vi behöver inte tåla oförrätter från de kristna eller ”fornsedarna” och annat patrask. Vår tro är en levande tro – inte någon ”sed”. Vår tro är HÄR och NU och den är ingen ”rekonstruktionism” utan vilar på vilka vi är, och var vi kommer ifrån. Vi är inte ”forna” utan fortsätter att förkovra oss i kunskap, vi växer, förkovrar och utvecklas.

Sed är en mekanisk upprepning, en slentrianmässig företeelse som bara görs av gammal vana, men som ingen kan förklara skälen med eller anledningen till.

Den är själva motsatsen, ja antitesen till allt vad sann tro innebär, och Asatrons absoluta motsats.

De kristna utgår från att människan är ond av naturen, ”syndig” och låg, och att hon hela tiden måste krypa i stoftet och vara underlägsen sin gud. Oden lär oss att stå upp för oss själva. Han förespråkar ingen underkastelse, ingen bakåtsträvande ”islam” men talar till fria män och kvinnor som vågar vara vuxna, och som vet vad de vill.

För honom är människan god av naturen, och behöver inte ”frälsas” som hos de kristna – vars gud uppenbarligen är en blodtörstig psykopat på idiot-nivå. Först skapar de kristnes gud mänskligheten, får vi veta – men sen dömer han ut den, eftersom han själv gav den fri vilja, och dömer den till helvete och evig pina, enbart för att den enligt honom ska ha brutit emot de regler han själv ställt upp – men om han får tortera ihjäl sin ende son, ska vi bli ”frälsta” av detta – allt enligt de kristnas förvända och sjuka logik, som vänder sig bort från livet, hyllar döden och förklarar den mänskliga kroppen och dess behov som skadliga.

Oden ser inget skadligt i oss, och straffar oss heller inte. Han utbildar oss bara, ger oss goda råd – som de bättre bland oss kan välja att följa, och låter oss växa och gå framåt mot mera kunskap, större insikt, mera klokhet. Han för oss ut på vida hav, ut i rymder vi inte skådat och låter oss se och famna hela Universum. Så gör en sann gud.

I centrum för Asatron finns livet och naturen. Inte döden eller något påhittat ”liv efter detta” utom äran, och Valhall – för de som verkligen förtjänat att komma dit.

Läs Hávamál, och öppna era ögon och öron !

Jag avslutar dagens betraktelse med några strofer av Per Lagerkvist, den svenske nobelpristagaren – ur hans samling ”Aftonland” översatt som ”Evening Land” av WH Auden, den amerikanske poeten. Lagerkvist talar mycket om ”Tankens spjut” eller Odens genomborrande intellekt, hans sätt att ständigt fråga och ifrågasätta.

Och han manar oss !

”Jag är den som fortsätter
när du dröjer kvar,
som stiger ut i natten
när du går till vila.

Som öppnar porten till mörkret
och går vidare
till mörket och stjärnorna
och går vidare.

På en oviss stig,
en stig som kanske inte alls finns
överger jag dig.”

”I am the one who goes on
when you remain behind
the one who steps out into the night
when you retire to rest.

The one who opens the gate into the darkness
and walks further
into the darkness and the stars
and walks even further.

On an uncertain path
a path which perhaps does not exist
I forsake you.”

 

DN Avslöjar: Han BRÄNDE Koranen – RESPEKT !!

av

Dagens Nyheter har för undantags skull vågat publicera en både intressant och meningsfull artikel för en vecka sedan, vilket är mycket ovanligt och därför en händelse i sig. Den baseras på en intervju med den kände bloggaren och poddaren Omar Makram, som BRÄNDE Koranen, därför att han under sitt liv kommit på bättre och garanterat HEDNISKA tankar, trots att han från början tillhör en islamsk kultur.

 

Se så GLAD man blir av att Bränna Koranen (Bildkälla: Dagens Nyheter)

Numera är han Hedning och ateist, för även alla Ateister och Agnostiker är ”Kuffar” eller just HEDNINGAR enligt Islams extremt inskränkta sätt att se. I Koranen står som bekant att alla dessa personer skall döden dö, eller dödas för sina åsikters skull, och det innefattar även oss Asatroende Hedningar, fast vi räds inte den falske guden allah eller hans lille profet. Och förr eller senare börjar Monoteisterna, sin vana trogen – att bokstavstolka – något jag själv är en svuren motståndare till, utom när det gäller strängt vetenskapliga ändamål – såsom elementär logik, eller matematik, till exempel.

Själv har jag redan bränt Koranen jag också, och Bibeln därtill, fast i hemlighet – så att ingen kunnat ta illa vid sig av det. Islamisterna tuggar förstås om samma billiga lögn som de kristna, som också påstår att just deras gud måste vara allsmäktig. Men allah akbar är en svag och mycket löjlig gud. Han är svag; för att han måste förlita sig på dödliga människor, terrorister, självmordsbombare, tokiga småbarnsmorsor från Skäggetorp i Linköping med sina drägglande små snorungar i släptåg, stenkastare och kriminellt slödder. Hur kan någon gud överhuvudtaget förlita sig på sådana redskap för sin påstått ”allsmäktiga” vilja ?

Vidare kan allah inte vara ”allgod” överhuvudtaget, för det syns på de gärningar; som utförs av alla som följer honom. Lika lite kan den kristne guden vara allgod på grund av vad vi dagligen ser i Världen omkring oss – för var är ”godheten” i det som skett i Bucha, Ukraina och som nu sker i Mariupol ? De kristna tjafsar förstås hela tiden om sin låtsaskompis Satan eller Djävulen, men om denne potentat alls ska tänkas existera, är deras gud inte allsmäktig, för då är själva allsmäktigheten en stor djävla bluff.

Ifall allah också skall tilldömas existens, kan han visserligen tänkas vara allvetande, det medger jag – men varför har han då skapat Hedningar och ateister till sitt eget uppenbara förfång ?

”Ja du gode Makaram – En Asatrogen HEDNING tar dig snart i hand – För frid och Tankens frihet – i de fria männens land !”

Polyteism är det enda sunda och logiska alternativet, ifall man skall ha några gudar överhuvudtaget.

Tor och Oden är inte allsmäktiga, men uppför sig så som gudar borde göra.

De sköter sitt, och sänder blixten respektive stormen från himlen, därför att de är rena naturkrafter. De är inte fega eller lumpna som denne ynklige allah eller JHVH, som hela tiden behöver förlita sig på terrorister och mördare.

Även Islams egna förespråkare säger, att förutom att slänga Koranen i ett strömmande vattendrag, så är bränning absolut att föredra, eftersom det är ett mycket bra och respektfullt sätt att förstöra Koranen på. Detta ska stå att läsa i Haditherna, eller den texttolkande tradition som sedan äldsta tid lär finnas inom islam, och även om jag inte är någon expert, så vill jag erinra er alla om den Sufiska traditionen, som sägs lära ut att den enda sanna Koranen finns hos den påstått allsmäktige allena, och att alla jordiska koraner, översättningar till olika språk förutom forna tiders arabiska – som den skrevs på – är ofullkomliga, ofullständiga och i vissa fall rena fuskverk.

Alltså är det enligt Sufismen logiskt försvarbart att förstöra exakt hur många koraner man vill – det finns ändå så många exemplar att de räcker till för alla, och de dåliga översättningarna SKALL faktiskt i elden brännas eller lösas upp i rinnande vatten. Också utslitna och nötta koraner av den sort som tyvärr numera finns i kommunbibliotek och skolor runt om i Sverige BÖR förstöras enligt Haditherna. Många svenskar kan exempelvis ha läst Koranen på dass – det gjorde även en norrman utanför Oslo som jag lärde känna en gång – han hade Koranen, Talmud, Bibeln, Bhagavadghita och så vidare som dasslitteratur, och han torkade sig förstås inte med vänster hand i röven som man skall enligt islam, utan både torkade sitt eget arsle och höll i de påstått heliga böckerna med samma hand, alltså högran – där tummen sitter till vänster (åtminstone ibland).

Kan vi nu alls garantera, att inte de skolelever och biblioteksbesökare vi har i vårt land nuförtiden inte också sätter snorkråkor i koranen, viker ”hundöron” eller klottrar i den ? Nej, kära ”rätt-trogna” läsare – det kan vi inte ! Alltså är det en för även allah behaglig gärning, att bränna felaktigt behandlade koraner.

I Egypti Land anno 1924 hände det sig, att tiotusentals Koraner slängdes i Nilen, alltså ett snabbt rinnande vattendrag, så att de upplöstes i intet. Lustigt nog rinner Nilen också emot Norr, som alla vet, och att kasta sådant som för med sig skada eller sjukdom, eller redan är besudlat i ett norrgående vattendrag, ingår som ni vet också i Asatron och den Nordiska folktron, för ”Norrut och Nedåt går vägen emot Hel” står det i Eddan. Orsaken den gången var förstås, att Kung Fuad som var mycket from, och Islams lärde beslutat sig för att ge ut en ny, tolkad utgåva av originaltexten, ungefär på samma sätt som 1917 års svenska bibelkommitté avskaffade alla andra versioner av bibeln än sin egen, och därmed förstördes också hundratals exemplar av Gustav Vasas, Gustav II Adolfs och Karl XII:s bibel, utom ett par värdefulla exemplar som man lät spara för rena forskningsändamål – och det motsvarar också de Egyptiska erfarenheterna – som jag sagt – utslitna eller dåliga exemplar av Koranen måste i vattnet, eller å båle brännas ! Profetens egna anhängare har sagt det, och därmed måste det vara en sanning, även för dem.

En av de allra sämsta och mest felaktiga Edda-översättningar som någonsin utgetts på det svenska språket. (Det gör inget om ni sätter ELD på den !!)

På samma sätt resonerar jag om garanterat DÅLIGA Edda-översättningar. Lasse Liten Lönnroth, den den struntförnäme gamle fis-farbrorn till Professor E-Mer-I-Thurs påstår själv att han skulle vara ”världens bästa Edda-översättare” – en osmaklig floskel som ingen vettig och sansad akademiker borde ta i sin mun. Han översätter ”Mannar Allherliga Mannast” (vad kan väl det betyda, så säg ?) om Asa-Thor själv i Harbadsljod som ”pojkvasker” och påstår sen i skrift att man måste översätta på det viset, men se – det ”måste” man inte alls. Han har – och till det är min hedniske bloggarkollega Henrik Andersson åsyna vittne – sagt att alla som översätter på ett annat vis är högerextremister, och har misstolkat och förvrängt begreppen ”aergi” och ”ragr” samt feltolkat rakt igenom, för att han tycker att det är ”roligt” eller ”mustigt” att göra så – för övrigt är han homofob, och påstår att ”asatron är inaktuell” trots att den fortfarande lever kvar, vilket visar var han står; full av kristifikation liksom på sin tid Sophus Bugge.

En sådan översättning borde man saklöst bränna, eller också gjuta in i betong och sänka i Landsorts-djupet eller ovanpå Nordstream 1 och 2 på det att de två gasledningarna måtte gå sönder, för Oden och Thor, samt Njord, Ran och Ägir – bevarar nog de sina. Även i kommande inlägg ska jag återkomma till den lille Lönn-rotharens många misstag, för jag gillar inte senila gubbstruttar som ljuger och förvanskar – varifrån i världen de än måtte komma.

Vidar har det också hänt sig, att man anno 2013 enligt vår tideräkning – araberna lever ju fortfarande på medeltiden – hittat inte mindre än ett femtiotal kloak-dränkta koraner i staden Saif, som ligger i farlig närhet av Mecka, Saudi-Arabien. Sönderrivna koraner hittades anno 2014 i papperskorgar runt om i samma stad – och 2016 hittade man dem åter i Taifs kloaker. Även i Saudi-Arabien finns människor som inte vill leva under religiös diktatur, samma religiösa diktatur som nu med partiet ”Nyans” svartsmetiga IS-ideologi börjar ta form i Sverige. Dess anhängare är som vi sett rena fascister, ja svartskjortor, och bör därför stoppas – likt IS-hundarna.

Fall har också rapporterats in från Youtube – och Saudi-Arabien – från 2020 och framåt, så detta med att som en folklig protesthandling är snart en stor folkrörelse, även i muslimska länder. Man kan inte stoppa det. Sverige är ett – med Europeiska mått – mycket stort och vidsträckt land, med mycket få poliser, och vem vill leva i en polisstat ?

Man kan aldrig förhindra, att någon bränner upp en koran eller 50, från Sareks vildmark till Göinges träsk och skogar. Där finns inte någon polis, och de kriminella ”mussarna” är skäligen maktlösa, skabbiga små råttor, instängda i förorts-kalifaten. Rättvisan skall segra – och det är Tyrs och Forsetes egen rättvisa !

Den tappre och rättrådige Omar Makram, är långtifrån ensam. Jag hälsar honom välkommen, i Odens namn, ja i Odens namn !

Oden bryr sig inte ett enda dugg om du tror på honom eller inte – och han struntar fullkomligt i vad mänskligheten än må tycka – för han är en VERKLIG gud. I Hávamál ger han goda råd till mänskligheten, men varken mer eller mindre än just råd. ”Du får lycka om du följer dem, du får framgång om du lär dig dem” står det, gång på gång. Nu är det också sagt att ”tungan är huvudets baneman” men ingen får det minsta straff av Oden, om man inte följer hans råd, eller för den delen förnekar honom helt. Så anstår det en sann gud att leva – med sympati och välvilja emot mänskligheten – men skyhögt höjd över den, och dess små triviala, adiaforiska gärningar samt andra krumsprång.

I heden tid fanns många av ”den egna kraftens män” (och kvinnor). En sådan var Grette den starke i Grettes Saga. Han fruktade inte kärringar, utan brottades – hör och häpna ! med gastar och spöken. Visserligen blev han fredlös till sist, på grund av fienders ränker, och fick lämna Island, sitt fädernesland, på samma sätt som Omar Makram nu lämnat sitt – kanhända för alltid. Men Grette och flera med honom överlevde också på en fågelö utanför Island i långliga tider, som det anstår fria män !

Om Gretti bör man läsa, och det kan ni göra på Engelskspråkiga Wikipedia. Den svenska Wikipedia-sida om samma ämne är fördärvad och förstörd av Lönn-rotharens kristifikation, och honom bör ingen tro på – för han är ingen vetenskapsman, och ingen seriös översättare.

Den Gotländska Krigargraven ett tidens tecken..

av

För två dagar sedan rapporterade media i Sverige – inklusive Statstelevisionens nyhetsprogram ”rapport” om ett arkeologiskt fynd på Gotland, som påstods vara gjort av arkeologistudenter. Man publicerade detta som om det skulle vara studenterna själva som gjort fyndet, när det i själva verket rörde sig om ett känt gravfält som grävdes ut i en del av ett vetenskapligt dokumentationsarbete, och ”glömde” helt att berätta, att upptäckten visst inte gjordes av en slump.

Utgrävningen, genomförd av Uppsala Universitet vid Buttle, var visst inte så slumpmässig som man velat ge sken av, utan en helt logisk upptäckt. I själva verket är upptäckten av ännu en gotisk krigare med svärd och sporrar – av allt att döma en del av det gotiska gardeskavalleri, som tjänstgjorde i den Romerska Armén under 300-500 talet bara ett i raden av fynd, som visar på förbindelserna mellan det dåtida Sverige och det romerska riket.

Upptäckten ger också ökat stöd åt vad hävdatecknaren Jordanes sagt i alla tider, nämligen att Goternas ursprung är att söka i Norden, och i Götaland. Oden själv är Gautatyr, guden för alla Reidgoter eller ridande goter, och det är han som gett oss ett tecken… vi får inte glömma bort vilka vi är, eller varifrån vi kommer – eller det land som bllev vårt..

Föråret fortsätter – och något om Sigyn – igen…

av

”Vid slutet står segern !”
(gammal sanning)

Föråret fortsätter, och normalt sett brukar det i de flesta delar av landet råda en töperiod, innan Vintern är över på allvar.  I Mälardalen har dock all snö redan smält, och den årstid som brukar vara helgad åt gudinnan Sigyn, Lokes trogna – eller kanske alltför trogna- hustru har i år blivit kortare än vanligt. Vid det här laget utgår jag ifrån, att alla känner till det ställe i Eddan, som beskriver hur Loke slutligen infångades av de övriga gudamakterna, och hur Lokes son Vale förvandlades till en varg, som slet sönder sin bror Narve. Med Narves tarmar bands så Loke, och Skade fäste en giftorm över hans ansikte, som ständigt sprutar etter. Så ligger han fången i det som Viktor Rydberg översatte till Glyngves dyhålor, en plats i det understa eller yttersta Hel, men som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel.

Lokes tillfångatagande, som den moderne amerikanske konstnären Sam Flegal tänkt sig det. Oden och Tor ses binda Loke, medan Skade fäster upp giftormen och Sigyn ses gråtande i bakgrunden.

Där sitter sen Sigyn vid Lokes sida intill Ragnarök, då ju Loke skall falla för Heimdalls hand, och varje gång hon tömmer giftskålen vrider sig Loke i plågor, och det är det som människorna kallar vulkanutbrott och jordbävning, står det i den prosaiska Eddan. Först då blir Sigyn fri från sina plågor, och det är inte med gillande eller glädje som hon delar kvalen vid Lokes sida, vilket framgår av Völuspá. I amerikansk Asatro av idag, däremot, har Sigyn blivit hyllad som idealbilden av den ständigt lojala hustrun, och hon är där – som vi skall se – mycket mer omtalad än här hemma, vilket på sätt och vis är underligt, eftersom myterna ger en förhållandevis liten roll åt henne.

”Det kallas kärlekshatet, och det är av avgrunden” skrev en gång August Strindberg.  (Loke och Sigyn av Eduard von Gebhart, Estalnd 1892)

Hapt sá hon liggja /und Hveralundil /ægjarns líki /Loka áþękkjan/];þar sitr Sigyn/ þęygi of sínum/ veri vęl glýjuð./Vitud ér ęnn eða hvat? så står det i Voluspa – och i min översättning blir det:  ”Fjättrad såg hon ligga /under Hveralunden / en anskrämlig syn / lik den otäcke Loke./ Där sitter Sigyn / tigande och tyst / föga glad / Veten I än, eller vad ?”

”aegjarn” är något som är fult, anskrämligt, ”theygi” eller tigande, skall läsas samman med veri vęl glýjuð säger Finnur Jónsson, det isländska språkgeniet, och är alltså en negation. Sigyn har föga att glädjas över, där hon sitter vid Lokes sida, och hennes lojalitet blir illa lönad, fast hon är den barmhärtigaste och godaste av alla, den oreserverade, villkorslösa kärleken – för så har de flesta uppfattat henne. Loke kallas ”Sigyns armars börda” i Tjodolf av Hvins drapa ”Höstlång” och nog är han en börda för henne, alltid. Till gudarnas stora gille hos Ägir, Oegirsdrikkja, är ju Sigyn inte ens bjuden, medan Loke slår sig fram i salen – vilket beskrivs utförligt i dikten Lokasenna. Istället får hon sitta hemma och passa barnen, laga mat och sköta tvätt och hushåll – men aldrig någonsin hör vi eller ser vi omtalat, att hon får ett enda ord av tack.

Han bedrar henne också gång efter annan, också med Svadlifari, Asagårdbyggmästarens hingst, och som vi ser i Lokasenna är Lokes otrohetsaffärer och svek emot stackars Sigyn otaliga. Hon måste också ta hand om hans ohyggliga avföda, Hel, Midgårdsormen och Ulven Fenris, som Loke framfött genom röven i kvinnogestalt – och det kan knappast vara en syssla, som hon trivs med eller uppskattar. Sigyn får heller aldrig någonsin följa med på Lokes och Tors äventyr, eller de andra utfärder som Loke ständigt företar sig – hemma blir hon, och där får hon sitta, bäst hon gitter eller tål, tills Loke kommer hem igen – och då är han kanske mindre snäll vid henne, med tanke på vad vi vet om den eldfängde och trätgirige, ständigt uppbrusande Lokes natur – även om ingenting sägs i urkunderna om att han skulle vara en hustyrann, eller fysiskt misshandla henne – men psykisk misshandel, kan man faktiskt kalla det som Sigyn hela tiden utsätts för – inte minst nere i dödsriket, där hon ju till sist hamnar tillsammans med sin Loke.

Lokes avföda, som österrikaren Willy Pogany tänkte sig den vid 1900-talets början

Sigyns öde som den ständigt lojala, självuppoffrande hustrun är alltså i högsta grad dubbelbottnat, och kanske inte så förebildligt eller dyrkansvärt som en del skulle tro. Men ändå betyder hennes blotta namn ”Seger” – och inte alls ”segerrik flickvän” och andra dumheter vi kan läsa på Engelskspråkiga Wikipedia. Intressant nog tror sig också en del amerikaner och engelsmän ha hittat Sigyn i andra skaldekväden – det finns en passage i tredje strofen av Eilif Gudrunarsons ”Torsdrapa” som lyder:

Gǫrr varð í fǫr fyrri
farmr meinsvarra arma
sóknar hapts með svipti
sagna galdrs an Rǫgnir.
Och här skall vi hitta en syftning på Sigyn – ”Lasten (”Gorr”) var redo för färd / famnen Mensvåras armar / sökte hållas med att fara åstad (svipti är något som flyger, sveper iväg) och sade galdrar till Rogner (ett tillnamn på Oden, försåvitt det inte är Rungaren = Tor) Att översätta skaldepoesi kan vara vansinnigt svårt, och andra har menat att den här passagen syftar på Angerboda, Loke själv i kvinnogestalt, men översätter vi lite friare, skulle vi få: ”Loke (som är ”last” eller passagerare på Tors vagn) var redo för avfärd, han som vilat i den sorg-tyngdas armar (”svåra men” är ju vad Sigyn lider av) ivrigt ville han dra åstad, från hon som framsäger galder för Rognir.
Eilif Gudrunarsons kväde – som handlar om Tors och Lokes resa till Geirröd – skulle alltså innehålla en avskeds-scen, där Loke är ivrig att resa bort från sin hustru, som i det här fallet skulle ha andra färdigheter än att bara ta hand om hushållet – det sägs ju rent ut att hon kan ”framsäga galdrar till makterna” också.
Sigyn som hon säg ut i ett av mina hedniska kalender-projekt, 2015 – fotot togs i en järnvägstunnel djupt under Stockholm, med en ficklampa som enda belysning – på gränsen vad kameran klarade av..
En del har till och med gått så långt, att de tror att Sigyn skulle vara Odens egen dotter, eftersom ett enstaka heite eller ett binamn på Oden är ”Sigrfadthir” eller ”Segerfader” och att hon därför lärt sig galdrar av honom – Sigyn skulle då vara trollkunnig – men detta är onekligen att koka soppa på en spik, eller att göra en hel höna av en enstaka fjäder.
En sak kan vi i alla fall vara säkra på, och det är att Sigyn räknas som en av Asynjorna (uttalas as-ynja – dvs ”asars glädje” eller lust – inte alls ”asyn-ja” med helt fel betoning) eftersom det uttryckligen står i Eddan. Hon är alltså verkligen en gudinna, och inte av jättesläkt. Att hon också varit en realitet, och att människor verkligen trott på henne – eller åtminstone att berättelserna om Sigyn och Loke varit vida spridda – kan man se på Gosforth-korset från England – där finns Sigyn med, sittande vid Lokes sida – och redan kring år 950 var alltså Sigyn en välkänd gestalt också i England, inte bara på Island eller bland Nordborna.

Man kan också fråga vad just Skade, vinterns och jaktens gudinna haft emot just Sigyn. Visserligen hämnas hon främst på Loke för sin far Tjatses skull (Loke dödade honom, som alla vet) när hon hänger upp giftormen framför hans ansikte, men Sigyn kommer ju att lida lika mycket, när hon i evigheter måste fånga ormettret i sin skål, och så springa och tömma ut det jämnt och ständigt – många har sett en motsättning mellan Skade, som ju skilde sig från Njord, och Sigyn, som vägrar att skilja sig, även om hon fått den uslaste mannen i hela universum till make.

Jag har själv spekulerat i om Skade, ur sitt eget perspektiv, ser Sigyn som en förräderska gentemot de andra gudinnorna, eller tanken på fria och självständiga gudinnor överhuvudtaget – och därför hatar henne intensivt, eftersom Sigyn inte ”väljer rätt sida” och gör slut med en man, som bara svikit, lurat och bedragit henne under en halv evighet.Sigyn å sin sida tycker förmodligen att människor av Skades sort är grymma och hjärtlösa, och inte förstår vad medlidande är. Kanhända uppfattar Sigyn Loke som sjuk, och inte längre ansvarig för sina handlingar – och därför tycker hon synd om honom, och beslutar sig för att dela hans öde. Man överger ju inte gärna en sjuk människa, för den sjuke kan inte ställas till svars för sin egen sjukdom.

Nils Möllerbergs ”Sigyn” från 1940 finns utställd i Lund, på Gärdet i Stockholm och i stora salen till Östersunds länsbibliotek. Nyligen sålde auktionsfirman Bukowskis ett exemplar av statyn för 200 000 kronor – och den tillhör ett av Sveriges mest reproducerade och kopierade konstverk – vilket bevisar Sigyns popularitet…

Onekligen har historien om Sigyn och Loke fascinerat och fängslat många konstnärer under årens lopp. Redan Mårten Eskil Winge – som gjorde ”Thors strid med jättarna” (1872) som fortfarande finns utställd på Nationalmuseum, gjorde också sin version av Sigyn och Loke anno 1863.  Den blev också flitigt omskriven i dåtida recensioner, som i utdrag lyder såhär:

Man kan väl tycka, att det onda icke borde vara representeradt inom gudarnes verld, att här endast borde finnas idel fullkomlighet. Men denna fullkomlighetens verld har ännu ingen mensklig tanke förmått tänka sig. — — Hvad under då, att en hednisk religion, som ock i grunden är en natur-religion — och som är djupt medveten af den menskliga ofullkomligheten — får in Loke bland Asarne?— — En fläkt af Thors ljungande hammare genomgår Winges alla kompositioner. »Men», säger den ofvan antydde minnestecknaren, »det är ej kraften blott: den mera milda skönheten saknar han ej heller, hvarom de hänförande dragen i Krakas intagande och ädla ansigte, liksom uttrycket af qvinlig uppoffring och deltagande hos den sörjande Sigyn, lemna ett ojäfaktigt vittnesbörd.»

Nuförtiden används Sigyn för att sälja alltifrån handdukshängare till golvbrunnar och örhängen. Ett antal fartyg har också fått namn av henne under årens lopp, bland annat det så kända fraktfartyget för utbränt kärnbränsle – en klar anspelning på Sigyns giftskål – men själv undrar jag vad muslimer i Sverige skulle tycka om någon sålde ”Hundkopplet Mohammed” eller hur de kristna skulle tjuta av hat, ifall Ikea marknadsförde TV-soffan ”Herrejesus”. Om sådan marknadsföring framstår som mindre stilfull, då skall man i konsekvens därmed inte heller förakta Sigyn eller Asatrons gudamakter, och faktiskt uppföra sig respektfullt också emot henne, och inte kursa bort golvbrunnar i Sigyns namn, till exempel..

Sigyn i Östersunds länsbibliotek, respektfyllt och vackert framställd…

Det finns dock andra populära myter som kan ha med Sigyn att göra, snarare än de amerikanska fantasierna om Sigyn som Odens dotter, och kunnig i galder. Allt sådant verkar en aning hämtat ifrån ”Marvels Universum” där ju Loke – och även hans hustru – på sista tiden fått en alldeles för stor roll.  Hollywood har gjort om berättelsen om Loke och hans hustru till en förfärligt sötsliskig historia, där Loke får framstå som en mörklagd gentleman och Sigyn som ett romantiskt våp, vilket hon nog aldrig varit. Det är att förenkla deras förhållande alldeles för mycket, om vi tar bort sagans mörka bottnar, eller det dubbelbottnade i Sigyns lidande, och Lokes natur – Sigyns självuppoffring är kanske hedersam, men inte odelat av godo – hon slösar onekligen de gåvor hon har på alldeles fel människa, eller – gudamakt

Modern Manga-bild av Sigyn – som gör henne till en sliskig sötnos…

I förbigående kan det nämnas att 234 kvinnor i Sverige heter Sigyn enligt SCB, men nu finns även varianterna Signe (som också betyder Seger) och Signild, av Sig och Hild, alltså ”Seger i Strid”, och med 311 Signild och 8 954 Signe i Sverige, kan vi räkna med 9499 kvinnor som högst reellt har något med Sigyn att göra.  Bärerskor av namnet Signe hade för några år sedan en medelålder av 70-75 år, eftersom namnet var mycket populärt vid 1900-talets början, men som ofta är fallet så dröjer det ibland två generationer, innan man tar upp namnet igen – och nu är medelåldern för de som heter Signe 25 år – medan Sigyn och Signild väntar på en generationsväxling.

Signe förekommer också i folksagan om Hagbard eller Habor och Signe, som är spridd i skillingtryck och visor från 1600-1700 talet, men som ytterst går tillbaka på en passage i Völsungasagan. Habor, eller Hagbard – vars namn tydligt påminner om Harbard – ett tillnamn eller Heite för Oden – namnet betyder ”han med hårigt skägg” är en kungason från Norge, som älskar den sköna Signe, enligt Saxo Gramatticus dotter till kung Siggeir (”segerspjut”) av Halland. Men – när Siggeir på inrådan av en av Signes tärnor förbjuder dem att träffas, förkläder Habor sig till en kvinna (som Loke brukar göra) fast han blir inom kort fasttagen och straffad (likt Loke) och bunden med ett av Signes gyllene hårstrån, som han inte vill slita sönder (jämför när Loke blir bunden med sonen Narves tarmar). Han hänger nu upp sin röda kappa i galgen, där han snart skall hängas (Loke är en eldgud, och tänks ofta klädd i rött) men när Signe på avstånd ser detta från sin jungfrubur, tror hon att Habor redan är död och går frivilligt i döden genom att bränna sig inne (jämför Sigyns frivilliga offer) och de två älskande förenas i dödsriket Hel, där de sedan får leva tillsammans (likt Sigyn och Loke !) Habor dör nöjd, sedan han fått ett bevis på Signes obrottsliga trohet, ”Treue bis an der Tod” vilket är vad Asatron också handlar om..

Redan 1968 gjordes ”Habor och Signild” om till isländsk spelfilm i Ingmar Bergmans anda, avsedd för utlands-marknaden. Den blev ingen större succé..

Alla dessa likheter verkar vara mer än bara ”tillfälliga sammanträffanden” även om vi inte kan bevisa, att Saxos berättelse går tillbaka på myten om Sigyn och Loke från början. I Halland finns det dock lokalpatrioter från Asige med omnejd, som hävdar att det var just där Asarna slog sig ned, ungefär som lokalpatriotiska Blekingar hävdar att Asarum skulle vara gudarnas hemvist. I Halland finns det faktiskt ett fornminne vid namn ”Hagbards flisor” och detta ställe skulle vara just den plats, där sagan utspelats och Hagbard skulle ha blivit hängd – Loke ligger ju utsträckt över tre vassa stenar enligt Eddan – och en tredje sten i närheten, har lustigt nog ett labyrint-mönster – angående detta med vårens riter. Sentida Hallänningar har faktiskt gjort bygdespel av Habor och Signild, och vi kan mycket väl tänka oss, att man uppförde liknande skådespel om Sigyn och Lokes tragiska öde i forntiden också..

Också i trakten av Västervik lär det finnas ett ”Signildsberg” men en ännu mer berömd plats med det namnet ligger mitt emot Sigtuna, där också Habor slätt finns att beskåda – och enligt Snorre Sturlasson bosatte sig faktiskt Oden först mitt emot Sigtuna i Svea Rike, när han var människa och som konung regerade över just Svearna.. Man vet, att det finns en tingshög och en stor gård från Bronsåldern på platsen – med en forntida hamn – och långt innan det kristna Sigtuna grundades, fanns faktiskt Signildsberg och Forn-Sigtuna.

Om Sigyn verkligen dyrkats där, vet vi förstås inte, men om man idag skall ha en kultplats, uppkallad just efter henne, står sig ingen annan plats i hela världen lika bra i konkurrensen, och om amerikanerna nu har rätt i att Sigyn  ursprungligen kan ha tänkts som Odens dotter, bortgift med Loke (de två hade ju ingått fostbrödralag i forntiden, säger Loke själv i Lokasenna) så faller sig kopplingen till Oden, som hela tiden dyker upp i Hagbard-Signe-Sägnen helt naturligt..

Signildsbergs kungsgård ligger idag på privat mark, och har aldrig blivit fullständigt utgrävd, men man vet att platsen var i bruk från bronsåldern till ungefär 900 ek…

I dagens USA, där kulten av Sigyn antagit närmast översvallande proportioner – både i form av new age och mer traditionella tolkningar som överensstämmer med Asatron, har en intelligent bedömare faktiskt hittat saker, som kan vara värt att påminna oss om, när det gäller Sigyns roll som gudinna. Vale nämns bara som Sigyns (och Lokes) son vid ett enda tillfälle – nämligen i Gylfaginning, eller den poetiska Eddan – annars är alltid Vale hämndens gud, Balders Hämnare, och ”Rind föder Vale i Västersalar” heter det ju i Voluspá, medan Oden alltså är Vales riktige far – han avlade ju honom med Rind, bara för att en hämnare skulle födas åt Balder, och i Vales gestalt har några också sett månskäran, som återkommer ”en natt gammal”.

En suddigare och blond Sigyn med rädsla och ångest i ögonen, som hon såg ut i ett annat kalender-projekt 2017… (Hedniska Tankar copyright)

Hur ska vi förklara denna självmotsägelse ? Att Vale är med vid Lokes fängslande kan vi förstå, med tanke på att Loke ju också bar skuld till Balders död, och att han som hämnare tillfälligt får förvandlas till en varg och slita sönder Narve – Sigyns och Lokes ende riktige son – kan vi också anta som logiskt, givet att de övriga gudarna vill straffa Loke. Men – hur kan Vale samtidigt vara son till både Loke och Oden ? Det låter motsägelsefullt, men motsägelsen är bara skenbar – och inte alls någon ”felskrift” i Edda-manuskripten. Tänker vi efter kring hur det Hedniska samhället var beskaffat, inser vi till slut kanske varför, och löser gåtan. Jag har redan sagt, att det i Eddan klart och tydligt står, att Oden och Loke en gång var bröder, vilket också Frigg, Odens hustru får erkänna i Lokasenna. I forntiden fanns en sedvänja, kallad ”Fostri” – kungen Håkon Adalsteinsfostri fick sitt namn av den, eftersom han fostrades hos kung Ethelstan eller Adalsten i England – stormän, kungar och tydligen också gudar kunde lämna bort sina barn till andra potentater i främmande land, för att de skulle lära sig goda seder, och se hur det gick till i den övriga Världen – vi talar fortfarande om ”fosterbarn” som term i Norden, och nämner sällan det latinska begreppet ”adoptioner” även om det är samma sak.

Vi vet också att Sigyn redan var fostermor åt Hel, Midgårdsormen och själve Fenris, ehuru ytterst motvilligt, eftersom det nog innebar en stor börda för henne – så på det sättet kan vi förklara, hur hon också kunde vara Vales mor, och hur Loke kunde se Vale som sin egen son – vilket inte vore möjligt annars – och Rind, som födde Vale, var ju också enligt Voluspá en ytterst motvillig mor, son inte ville veta av Vales existens – men Sigyns stora kärlek och aldrig sinande självuppoffring räckte till för honom med.

En del har tagit fasta på Sigyns skål, och nämnt det faktum att Agni – hinduernas eldgud, och därför en motsvarighet till Loke – har en hustru benämnd Svaha – vars namn kommer av samma indoeuropeiska rot, som Sigyn – men det kan också betyda ”dryckesoffer” vilket svarar emot Sigyns roll – hon är ju skålbärerskan framför andra – och i Norden har det också förekommit en rit vid namn ”Eldborgs skål” fast ingen numera vet, vem ”Eldborg” i så fall var.  

Om ”Eldborg” – alltså hon som är ett skydd för elden, är en symbol för vattnet, och Sigyn är vatten i motsats till den eldige Loke, så finns det faktiskt en stor logik i detta – och för övrigt kan man se att vid Segerblot (Sigyns namn betyder ju fortfarande Seger) som skulle firas vid Vårdagjämningen, innehöll just ”skålar” enligt Håkon Jarls saga i Heimskringla – jarlen skulle offra mjöd och goda drycker i elden, och ångan från blotet skulle stiga upp till gudarna… Nuförtiden kan vi offra brännvin och ren sprit istället, vilket sannerligen är ett skadligt ormaetter, och det brinner med ljusan låga..

Sigyn är uppenbarligen en svårt undervärderad och förbisedd gudinna, vars ålder och betydelse är större än vi vanligen förstår. 

Hennes blotta namn betyder seger – men när segrar hon egentligen ? Det är ju först efter Ragnarök som hon äntligen blir fri ifrån Loke, och slipper lös ur sitt hårda och orättvisa fängelse. Hennes seger ligger i själva tålamodet, uthålligheten – förmågan att uthärda och vänta – och särskilt detta Covid-år, 2021, behöver vi verkligen både medlidande, kärlek med våra närmaste och just uthållighet – och det är vad Sigyn står för, mer än andra – och kan lära oss.

Årets Segerblot och Vårdagjämning tillhör rättvist henne, som alla år – men särskilt det här året.

En fråga jag ofta ställt mig, är vad som händer med Freja i Ragnarök. Vi vet att även hon har sina Einherjar, men ingenstans, varesig i Voluspá eller någon annanstans i Eddan, står det att Freja överlever Ragnaröksslaget, där hon kanske faller för Hyrrokkins hand, eller i kamp mot de andra jättinnorna. Sigyn däremot blir ensam kvar, för vi vet att Loke och Heimdal i tidens fullbordan kommer att dräpa varandra.

Sigyn och Freja är också varandras raka motsatser, för där Frejas kärlek är mer eller mindre sexuell, har Sigyns kärlek bara medlidandet och människokärleken i allmänhet som huvudkomponenter – och Sigyns kärlek vinner alltså i längden, och segrar till sist över allt det andra, som mest har med passioner och lust att göra. Så kan man också se det – och i nästa värld, den tillkommande Världen efter Ragnarök, tar Sigyn antagligen Frejas plats, på samma sätt som gudarnas söner och döttrar tar vid efter dem själva..

”Vid slutet, står segern…”

En liten Sällsam Saga för dagen: Hur den första Nämndemannen kom in i Valhall

av

Ur boken ”Sällsamheter i Östergötland – del 1” av Christer Topelius saxar jag följande roliga folksaga, som står att läsa på sidan 211 i just den boken – ursprungligen var den berättad av en Nämndeman Öberg i Rommetorp, som ligger nära Simonstorp och Grytgöl i Östergötland – fast jag har förstås byggt på den en aning…

 

”Har ni hört, hur det gick till, när de skulle begrava den första nämndemannen ? Jo, se det var i forntiden, innan kristendomen, när de trodde på Oden, Tor och Frej. Då höll de ting vid så kallade Domarringar, och lagen hade de väl uppskriven på stora stockar, som de fick lov att köra.

Domarringen från Risbergs gravfält strax nära vägen till Skänninge

Då, när den allra första nämndemannen dog, så var det sagt att Oden själv hade utsett en grav i skogen och att de bara skulle spänna för ett par tvillingstutar och låta dem gå vart de ville. Och likföljet skulle inte få säga ett ord under vägen. Och ni må tro de gjorde så och stutarna de gick hur som helst i skogen och folket följde efter moltysta, förstås. Men till slut så kom de fram till ett berg, och där stod en stor tjur och bölade:

”Här ska grävas, här ska grävas – bär hit’en, bär hit’en” alldeles som talande tjurar brukar böla. Ja, då förstod  dom, att det var ett tecken från Oden och så begravde de honom där då…

STUT ta’mme fan !

Men när nämndeman kom till Valhall, så visste han inte hur han skulle komma in. Nekad blev han av Heimdall, ty Nä’mndeman hade dött sotdöden. Men då stod det en ärlig knekt där, som hade stupat i krig, och han skulle få komma in i Valhall, det var ju klart det…

”Va e du för en” sade Knekten till Nämndemannen. – Jo, jag heter Kilenius Bombasticus, och jag är en stor djävla flåbuse till Nämndeman. Vid tinget har jag bara suttit rakt fram och fisit och drämt av mig, kritiserat alla rättvisa domslut och vrängt lagen så illa, att den knappt gått att känna igen, och ljugit och sagt ja till all den värsta orätt, och nu vet jag inte hur jag ska komma in”

”Det skall jag nog råda bot på”, sade knekten, ställ dig på alla fyra, så rider jag på din rygg rakt in i Valhall…

Se så var det sagt, och det är Särimners makt !

Och nämndemannen till att ställa sig på alla fyra, och knekten satte sig upp på’n, och så bar det iväg. När Oden fick se dem, så frågade han: ”Vad skall nu detta betyda ?” ”Åh”, sade knekten, det är bara min gamla ridhäst, som har följt mig i alla år – hoppla Pålle !” Och så satte han sporrarna i Nämndemannens båda lår, så att han tog till att skrika med ens.

”Mycket illa låter det, sa Oden, och inte vill jag säga att mina gäster för mig bakom ljuset, men om jag inte visste bättre, skulle jag säga att det där låter alldeles som en ohederlig nämndeman… Men här får han stanna. Gå du lugnt till stallet med honom…”

Oden från Målerås glasbruk – finns att köpa som staty…

 

Då tog knekten Nämndemannen till närmsta stall, och stängde in honom där. Och Nämndeman fick bara hö till att äta, och bara vatten till att dricka, och till slut stod han upp till knäna i gödsel och sin egen träck, men Knekten satt i Valhall på Odens högra sida, och fick dricka öl ur horn och äta av det bästa fläsk, och om Nämndemannen inte hamnat i Hel, så står han väl ännu i Valhalls största stall upp till knäna i gödsel och äter hö och dricker vattenblask än idag…

 

 

Contigit in Lenom…

av

Idag är det minnesdagen för Slaget vid Lena, 31 Januari 1208 – det senaste – men antagligen långtifrån det sista, där en Hednisk Armé slagits emot Rikets Fiender – som numera finns i stort antal, inne i landet.. Det skall också ha varit det senaste slag i Norden, där Oden själv visade sig för Hedningarna, och ledde dem till seger.

Också ”Ideell Kulturkamp”, vår granne i den hedniska Bloggsfären, har uppmärksammat minnesdagen. Ursprungligen trodde man att Lena, som betyder slätt eller äng, skulle ha varit identiskt med Litslena öster om Enköping, men det har visat sig vara helt fel, eftersom de medeltida krönikorna uttryckligen säger, att Lena – det nutida Kungslena – låg ”in gothia” – alltså i Västergötland. Många är de skickliga fornforskare och slagfältsarkeologer som beskrivit slaget – den allra bästa beskrivningen i bloggform hittar ni här, gjord av en viss Stewe G år 2015.

 

Sverker II Karlsson, av den Sverkerska ätten, var fanatisk katolik och nära lierad med Påvekyrkan. Men den Erikska ätten, baserad i Svealand och Östergötland, stod honom emot, och när Upplandsjarlen Birger Brosa, den leende, hade dött på Visingsö 1202 kom det slutligen till uppror bland Folkungarna och det hedniska, Erikska partiet, ty många män i Sveriges land var fortfarande Hedningar. När det gäller handskriftsläget och de senare beskrivningarna av slaget, se historikern Stig Lindbergs utmärkta hemsida här…

Erik Knutsson, av den Erikska ätten, samlade en här i Norge, där han och hans bröder vistats under Sverkers regeringstid. I den norska Flatöboken står det talat om en smed i Norge, som en gång mötte en okänd ryttare på en stor häst, som han önskade få skodd. Ryttaren sade att hans namn var Oden, och att han ämnade sig till Lena i Västergötland, där ett stort slag mellan Konungar snart skulle stå.

Länge har jag levat i Nordanlanden, och varit i fältslag och örlig. Nu ämnar jag mig till Svitjod och Västgötarna vid Lena, och vill du inte tro mig, så se nu hur jag far..

Då får Oden upp genom luften på sin väldiga häst, och smeden såg att det var Sleipner, med alla sina åtta hovar. Samtidigt hade Sverker Karlsson samlat en här, som enligt vissa källor skall ha uppgått till hela 18 000 man, vilket betvivlas av historiker idag. Man vet att han lånade 12 000 man av den danske Kungen, som gav honom sitt fulla bistånd, i avsikt att underkuva och beskatta Sverige för Påvekyrkans räkning, men hären var nog aldrig större än 15 000 man, vilket också stämmer med de landskapsanalyser man gjort på senare tid.

Också Ebbe Sunesson, en av Danmarks mest berömda riddare någonsin, och alla hans bröder deltog i Slaget vid Lena, liksom dryga 40 talet av Danmarks yppersta stormän.

Emot detta kan Erik Knutsson rimligtvis ha ställt upp en här om hälften så många krigare, kanske 7500 man (även om några källor anger deras antal till 9000) och han var dessutom gravt underlägsen i fråga om kavalleri, eftersom hans här till största delen bestod av svenska bönder och yxbeväpnade norrmän – hur många bland dem som var hedningar vet vi inte, men det var nog en ansenlig del av härens stora massa.

Sverkers här hade sin uppmarsch söderifrån, som kartan visar, och de tände eld på träkyrkan vid Kungslena och gick i ställning på höjderna sönder om byn, mellan Plantaberget i Väster och Varvsberget i Söder. Rakt bakom dem stod förresten en fästning, Lenaborg, på Varvsbergets sluttningar.

Slagfältsområdet, enligt ännu en av Stewe G.s analyser, som jag till fullo instämmer i. Vid Törestorp, i dalgången mellan Plantaberget och Varvsberget, befann sig på medeltiden ett stort träsk, Helvetesträsket.

I teorin hade danskarna och de kristna alla fördelar på sin sida. De hade fördelen av en mycket stark ställning, och var överlägsna ifråga om bepansrat kavalleri.

Danskarnas ställning mellan Plantaberget och Varvsberget, som den faktiskt kan ha sett ut, 31 Januari 1208. Bilden är hämtad från den gravt ohistoriska filmen ”Riket vid Vägens Slut” som helt blandar samman slaget vid Lena med slaget vid Gestrilen, ett helt annat slag som stod två år senare. (bildkälla Stewe G)

Eriks och Svenskarnas styrkor bildade sin slaglinje norr om byn, i linje med Kivatorp, och den sk Kungshögen från tidig Järnålder. Vid den nutida gården Bäck ligger ett fält, som långt fram i tiden skulle kallas Jämmersled, och över denna bäck, kom aldrig danskarna. Den svenska hären var sannolikt uppdelad på flera ”träffar” eller omgångar, vilket danskarna däremot inte hade brytt sig om. De anföll med sitt kavalleri i fronten, i hundratal och tusental, men de möttes av ett pilregn så svårt och så hårt, som ”föll så tätt, som då bonden kastar korn, eller som då det hårt regnar”.

Bild från Monumentet vid Kungslena Kyrka – riktad emot de svenska linjerna, på andra sidan sänkan med bäcken.

Långt före Crecy och Azincourt, de berömda slagen i 1300-talets hundraårskrig, skulle svenska och norska bönder uträtta, vad ingen Europeisk armé någonsin förmådde. De besegrade en riddarhär, enbart med bönders vapen – och för deras långbågar, stupade mången fiende. Så kom där till ”en gräseligh slachtning och blodsuthgjutelse” som det står i senare krönikor.

Nu visade sig Oden själv, på sin åttafotade häst, uppe på Plantabergets krön, och vid åsynen av detta, uppgav alla svenskar och hedningar ett härskri så starkt, att det hördes över berg och dal, medan de gick till motanfall. Oden kastade sitt spjut Gungner över danskarna, och med det var Påvens makt för alltid bruten. Främst i striden gick Lagmannen över Västergötland, Eskil Magnusson, då 37 år gammal, och för hans hugg stupade många. Han förde det banér eller den Korpfana, som svenskarna hade i slaget – för några kristna korsfanor var ännu inte i bruk, och det skall han år 1219 – 11 år senare – ha gett till Snorre Sturlasson, som de facto besökte Eskil själv i Skara, och hörde honom berätta allt om slaget, inklusive hur Oden uppenbarat sig.

Den blivande Kung Erik och Lagman Eskil kan ha sett ut såhär (bild från spelfilmen ”Riket vid vägens slut”)

Vi vet, att Lagmannen och Sturlasson var hedniska män båda två, och att de bara antagit kristendomen för syns skull, men att de av hjärtat och i hågen var Hedningar och Asatroende. Eskil Magnusson var också den man, som gav oss den Äldre Västgötalagen, och för all framtid skrev ned de hedniska lagarna från detta landskap, ”med hund och harvpinnar” som det heter, så honom kan vi tacka för mycket. Historien om Odens uppenbarelse på Plantaberget kan ha varit ett sätt att dölja det faktum, att Kung Erik kan ha haft spejare och bågskyttar ställda på detta berg, som föll danskarna i ryggen. Hursomhelst vet man, att svenskarnas högra flygel gick framåt i slaget, och trängde danskarna över de höjder som heter ”Ryttarbackarna” och in emot Helvetes-kärret, där de råkade i oordning.

Av en här på omkring 12 000 man, återvände bara 50 man på hästar till Danmark, och som den senare medeltida balladen säger:

  Fruarna sitta i högan loft
de väntar sina herrar hemkomma
Hästarna kommer blodiga hem
och sadlarna äro tomma

Så gick det, när de Påvetrogna trodde att de skulle erövra det fria Sverige ! Sverker Karlsson kom tillbaka 2 år senare, med en ny dansk här, men då stod slaget vid Gestrtilen, och då förlorade han inte bara slaget, utan också livet. Och i Skara kunde lärda män och munkar skriva:

Contigit in Lenum, duo Danske låpo för eenom – eller i en annan version, som blivit en berömd folkvisa: ”Det hände sig vid Lenom – två danske löpte för enom – och av svenske drängar – fick de ryggen full av slängar..” Till och med ”Uppsvenska” manskörer från Uppsala, har sjungit den visan.

I den långt senare 1500-tals krönikan Chronica Regio Gothurum av Ericus Olai står följande skrivet:

”Hic Valdemarus emisit immensum exercitum contra Suecos, preficiens et constituens ducem exercitus principalem Ebbe Soneson, bellemque commissum est in Lena Vestgocie, vbi exercitus Danorum adeo contritus est, vt non relenquerentur ex eo duo pariter. Tantaque strages Danorum est facta, vt memoria remaneat in filios filiorum. Ibi occisi sunt Laurencius et Ebbo filii Sunonis de Selandia, nobilissimi strenuissimi et famosissimi bellatores. Tunc fugatus est suerkerus rex cum Dacis residuis anno Domini MCCVIII. Anno autem Domini MCCX bellum fuit in Gestilreen, vbi occisius est rex Suerkerus et dux Fulko cum multis aliis, cessitque victoria Suecis.”

Eller översatt till svenska från medeltids-latin

Denne Valdemar sände ut en väldig här mot svenskarna och utnämnde Ebbe Sunesson till härens främste ledare, ett slag utkämpades i Lena i Västergötland, där danskarnas här blev så till den grad krossad att av denna inte lämnades kvar två sida vid sida. Så stor var massakern på danskarna att minnet lever kvar i släktled efter släktled. Där dödades Lars och Ebbe Sunesson från Själland, ädla, tappra och ryktbara krigare. Vid detta tillfälle drevs kung Sverker på flykt tillsammans med de återstående danskarna, i Herrens år 1208. I Herrens år 1210 stod ett slag vid Gestilren och där dödades kung Sverker, och jarlen Folke och många andra; där segrade svenskarna

Den Valdemar som omtalas här, är förstås Valdemar Sejr av Danmark, den Valdemar som skåningarna kallade ”Valdemar Nederlag”. Också Hvide-ättens främsta män, de som var släkt med Biskop Absalom Förintaren, kallad ”Skånes Djävul” som grundade Köpenhamn och som förstörde Svantovits hedniska tempel på Arkona – år 1169 dog allesammans här , vilket i sanning var rätt åt dem..

Kyrkdörren från Kungslena, Med draken Fafner (se handtaget!) och Sigurd

Man vet också att det hittats flera fornfynd från slaget och tiden det stod i trakten. Bland annat skall det ha hittats många medeltida vapen vid en gård som hette Knivabytet, norr om Kungshögen och Ryttarbackarna, där man skall ha hittat en hel ringbrynja på 1800-talet, och många andra fynd. Dessutom skall den smidda järndörr, som nu sitter framför sakristian inne i Kungs-lena kyrka, ursprungligen ha varit dörr till den lilla träkyrka, som danskarna brände ned. Den visar Sigurd Drakdödaren, den hedniske Sigurd Fafnesbane, och inte alls någon kristen ”St Göran” som många tror.

”Korpfanan” eller ”Märket” som svenskarna förde vid Lena, 1208 och som Snorre Sturlasson senare fick i gåva, kan ha sett ut såhär..

Långt senare, 1895 restes ett monument vid Kungslena – och i Juli 1910 ett till, vid det mycket närbelägna Gestrilen. På det senare återfinns texten ”Gud skydde Sverige” och Stockholms-Tidningen skrev samma år:

Det är rent ruskigt. Varför skydde gud Sverige ? Sverige hade ju dock segrat i striden, så närmast var det väl fienden som skydde Sverige. Nu står det emellertid för århundraden inhugget på en stor sten, att gud redan för 700 år sedan skydde Sverige…

(citat från ”Sällsamheter i Västergötland” av Lennart Görälv, 1981 s 105

SE DÄR FICK DE KRISTNA HUNDARNA SÅ DE TEG !!!

Ett fall av Kulturell Appropriering hos ”Korsriddare Persson från Perstorp” ?

av

Kulturell Appropriering, alltså att en starkare kultur tar över symboler, namn och andra kulturella företeelser från en svagare minoritetskultur, utan att minoriteten kan göra något åt det, anses som något verkligt fult, ja obehagligt i många länder – fast kanske mest i USA.

Häromsistens hände det sig att den Amerikanska celebriteten Cardi B – som jag inte alls känner till – hon sjunger väl hip hop eller R&B eller något – fick be all världens Hinduer om ursäkt, sedan hon framträtt utklädd till gudinnan Kali – även känd som Durga – och försökt göra reklam för gymnastikskor. Skor, fotsulor och allt som besudlas av markens lera skall inte blandas med det gudomliga, anser Hinduerna, och därför orsakade detta västerländska påfund bara avsky och vrede på ort och ställe i Indien.

Ett liknande öde gick USA-Trash prinsessan Kim Kardashian till mötes nyligen, då hon försökt lansera sin specialdesignade underklädeskollektion ”Kim-Oh-No” i Japan. De Japanska konsumenterna gillade inte alls detta, och tyckte att hon drev med begreppet ”Kimono” som ju är den traditionella högtidsutstyrseln för över 50 miljoner japanska kvinnor.

Vi kan själva tänka oss vad som skulle hända, om IKEA – som nu slopat sina kataloger – skulle lansera HUNDSKÅLEN ”MOHAMMED” eller BOKHYLLAN ”HERREJESUS !” – rakt fram i alla sina varuhus över hela Världen. Konsumenter överallt skulle vägra att godkänna den sortens ”nya grepp” och skriva ilskna skällebrev till företagets ledning.

I värsta fall skulle det också kunna leda till ekonomisk bojkott, och förlorad marknadsandelar, vilket varje multinationellt storföretag självklart fruktar…

Men när det gäller Asatro och Nordisk Mytologi, ja då får man tydligen stjäla, förvrida och appropriera hur mycket som helst…

Är det RÄTT att det ska vara på det viset – ja – det kan man fråga sig om man vill…

En av de allra värsta exemplen ser ni nedan:

Bolaget Freia Melkesjokolade A/S har under lång tid utnyttjat gudinna Frejas goda namn och rykte för att sälja snask och choklad. Man har också försökt sälja behåar, underkläder och mycket mer i gudinnans namn, liksom kosmetikföretaget ”Idun” säljer skönhetsprodukter, och ”Oden” har använts för att sälja allt från cyklar till glödlampor (i alla fall under 1900-talets början) och så vidare… även inom Astrofysikens värld har det förstås hänt att man uppkallar nyupptäckta himlakroppar, som planeter och asteriorider efter Nordiska Gudar – eller andra folks gudar och guudinnor – helt utan att veta vad man ger sig in på.

Nu är vi Asatroende ganska så generösa och godmodiga av oss, och vi har aldrig officiellt protesterat emot sådant här, eftersom vi tar det med jämnmod, likt Lokes påfund.

Men nu har kemiföretaget Perstorp lanserat polymeren ”Böltorn” som skall vara döpt efter Odens morfar, får vi veta. Man har också tagit copyright på själva namnet i formen ”Boltorn” – men vad händer då om man försöker Copyrighta fler religiösa eller mytologiska begrepp – jag kan själv tänka mig att ganska stora svårigheter potentiellt kan uppstå, i och med detta.

Vi får förstås hoppas att företagets ”Vice President” och Utvecklingschef Bo Häggman bara har goda uppsåt, med skapandet av en ny tät polymer, som kan användas i Polyuretanskum, bland annat – men själv tänker jag på ”Korsriddare Karl Oskar Persson från Perstorp” i det gamla studentspexet Djingis Khan – ni vet han som ”själv smitt sin flygstålsväst”

Böltorn, för övrigt, är bara omnämnd i Snorre Sturlassons ”Gylfaginning” som av många forskare anses vara en osäker källa, som inte alls speglar den hedniska tron som den faktiskt såg ut. Där anses han vara son av Burr, som i sin tur var son av urjätten Bor eller Ymer, och Burr fick med Bestla – en jättinna – sönerna Oden, Vile och Ve som skapade de två första människorna, Ask och Embla.

I Hávamál – som däremot ÄR en autentisk källa från 900-talet och än längre tillbaka omnämns Bölthor, som far till jättinnan Bestla, och är inte alls släkt med Oden, som ju är av Asars släkt rätt igenom, och inte alls någon Jotunn. Oden stjäl ju som vi alla vet skaldemjödet från jätten Suttung, genom att borra Hnitberg med borren Rate, och ”Böltorns berömde son” som nämns i Hávamáls 140:e strof är ingen annan än Baugi, Suttungs bror – om än inte Suttung själv – han vars namn betyder ”den besuttne”.

Ska man stjäla fornnordiska namn, kan man åtminstone bemöda sig om att utforska varifrån de verkligen kommer, vad de betyder och vad de ingår i för sammanhang – i synnerhet om man jobbar för något såpass vetenskapligt som ett kemiföretag – det är min lilla åsikt för dagen…

Oden och Gunnlöd – Suttungs dotter, som vaktade kärlen Sodn, Bodn och Odröder i Hnitbergs mitt. Bodn är maltbotten, Sodn sjudpannan och Odröder – ”den fradgande” är jäs-kärlet, i vilket man jäser sitt öl… (illustration av M.B. Richert från sent 1800tal)

I vilket SVT svamlar om Atilla och Oden – och kallar resultatet för ”Vetenskap”

av

Det är väl känt att SVT; den svenska statstelevisionen, håller mycket låg vetenskaplig kvalitet på sina så kallade ”faktaprogram”. Igår sände man ett nytt botten-napp, som inte gjorde någon människa glad. Gårdagens episod av ”Vetenskapens Värld” skulle vara ägnad åt att redovisa de senaste fynden från utgrävningarna av fornborgen Sandbyborg på Öland, men innehöll trots en del spännande detaljer så många  rena sakfel, förvridningar av sanningen eller halvsanningar, att jag nästan inte vet var jag ska börja…

Man börjar med att visa krigare från 1000-1100 talet, med spetsiga normandiska draksköldar, som garanterat inte förekom på det tidiga 400-tal man säger sig vilja skildra. Detta fel förekommer redan i ingressen. Sedan fortsätter man med att rulla ut en felaktig och falsk karta över Romarriket, och låter en seriös historiker stå och babbla om att detta skulle ha varit sagda Världsrikes utsträckning vid tiden för hunnernas eller det asiatiska ryttarfolket Hsiung-Nus invasion av Europa, fast ingenting kunde vara felaktigare.

Britannien var helt övergivet och utrymt av Romarna redan år 410, medan hunnernas invasion inträffade först på 430-talet, alltså minst 20 år senare. Följaktligen har Svt FEL I SAK. Man har också fel i sak rörande det hunniska rikets utsträckning i Europa – hunnerna erövrade aldrig de Baltiska staterna, hela Polen eller Ryssland norr om Ukraina, eftersom detta var vidsträckta skogsområden på den tiden, där deras kavalleri var till föga nytta. Förutom ett centrum på de ungerska stäpperna, och det faktum att Östgoterna – som också kontrollerade stora delar av vad som nu är Turkiet, inne på Östromerskt territorium – var deras allierade, hade de lite eller föga att säga till om i de skogiga och bergiga delarna av Östeuropa.

Hunniska rikets utstäckning när det var som störst omkring 450

Rent groteskt blir det när man släpper fram en överårig danska vid namn Lotte Hedeager, som påstår att hunnerna skulle ha övergått Östersjön och erövrat hela Norden, helt utan bevis. Hon babblar också osammanhängande om att Atilla skulle ha gett upphov om ”myten om Oden” som Svt uttrycker det.

Detta är GROVT OSAKLIGT eftersom Oden, som vi känner honom fanns långt tidigare. Man har hittat skulpturer från 100-talet, minst 300 år före Atilla, och i Hellvi socken på Gotland finns en hednisk kultplats, där ett romerskt kavallerivisir visar den enögde guden. Brakteater eller präglade medaljonger av guld med runor, vilka visar Oden som ryttargud finns redan från 300- och 200-talen och ned emot vår tideräknings början, flera hundra år före hunnerna – och således är det Lotte Hedeager säger bara svammel.

Dessutom finns det Odensbilder som troligen är mycket, mycket äldre än så.  På en hällristning från Litsleby i Bohuslän, som kommer från Bronsålderns slut, finns Oden avbilad som spjutgud – och vid spjutets spets rider en liten, galopperande ryttarfigur. Ristningen är från förromersk järnålder, och således fanns Oden som gud, långt långt innan några hunner invaderade Europa. De flesta forskare tror inte alls på några vilda teorier i stil med Hedeagers, utan är helt säkra på att Oden växte fram som gudom hos Goterna, redan omkring vår tideräknings början, då de bebodde Donau- och Svarta Havsområdet. Att Oden redan tidigt – före 300-talet – också dyker upp i fynd från Sösdala i Skåne och Götalandskapen är därför inte konstigt – Goterna hade kontakt med dessa delar av Norden.

Litslebyristningen bevisar, att Oden som gudom var känd i Norden långt före kristus…

Hedeagers svammel om att Odensfigurens utseende i ett senare skede skulle ha påverkats av Atilla, kan vi också helt glömma. Oden beskrivs i Eddan genomgående som högrest och lång, med ett stort yvigt grått skägg. Atilla var enligt alla bevarade ögonvittnesskildringar liten och satt, mycket kort till växten och hade dålig skäggväxt. Dessutom var han skallig, krumbent och haltade svårt . Han dog av näsblod i sin säng år 453 efter att ha försökt gå i säng med den Gotiska prinsessan Ildico, som bara var omkring 18 vid det tillfället, och det lär ha skett efter en kväll med mycket hög alkoholkonsumtion – något som Atilla var förtjust i. Blodet rann ned från näsan in i svalget på honom, och så kvävdes han till döds, förutom det faktum att Atilla förstås hade två ögon, och inte ett. Oden ser ut på ett helt annat vis, och även av Geirrödsmál i Eddan vet vi att Oden inte alls var kort, utan lång nog att nå upp till taksparrarna i Geirröds hall, till exempel. Förutom det avråder han personligen från alltför mycket öldrickande, ifall vi antar att Hávámals vördnadsbjudande strofer är Odens egna ord, även om Eddan också säger att ”av vin lever valfader allenast”. Några särdeles likheter mellan Oden och Atilla blir alltså relativt svåra att finna.

 

Hela SVT:s framställning – förutom de arkeologiska delar som behandlar sommarens utgrävningar vid Sandbyborg, är så dåligt researchade och fyllda av faktafel, att man nästan hisnar. Direkt Rasistiska påståenden, hämtade ur tomma luften, kryddar också hela speakertexten, som helt uppenbart är framställd av svårt Sverigefientliga personer.

Bland annat påstår man att germanfolken inte skulle kunna baka bullar eller runda bröd, utan lärdomar från romarriket. Vart vill man egentligen komma med sådan gallimatias ? Man påstår också, att runorna ”måste” vara inspirerade av romersk unicialskrift. De måste de inte alls. Runskriften uppfanns kanhända långt före vår tideräkning i Norditalien, och för det andra finns det en hel del teorier omkring dess tillkomst, bland annat en som går ut på att den uppfanns i Sydskandinavien helt utan utländsk påverkan.

Att hela tiden påstå, att just våra förfäder inte skulle kunna uppfinna någonting själva utan yttre påverkan eller förebilder, är mycket grov rasism, och så osakligt, att program med det innehållet inte borde visas på TV överhuvudtaget. Man hävdar till exempel, att Ölänningar eller andra svenskar inte skulle kunna bygga fornborgar själva utan att ha inspirerats av enstaka till fästningar konverterade romerska arenor i Nimes och Arles i Sydfrankrike, vilket är snack i backen, fantasier och helt obevisat. Fornborgar finns bevisligen i hela Norden minst 300 år före 400-talet, varför SVT återigen har FEL I SAK.

Vidare påstår man – absurt nog – att det ”inte fanns något Sverige” under 400-talet. Jaha. Varför skriver då Cornelius Tacitus, den romerske senatorn, i sin ”Garmania” från ca år 80 att Svearna eller Svionerna härskar över hela Mare Suebium – dvs Östersjön – och att de är ”rika på manskap och flottor” samt att de – olikt alla andra Germanfolk – styrs av en ”Rex” eller Kung, som är överst i rang av alla furstar och jarlar i deras land ?

I samma andetag som man förnumstigt dömer ut de romerska källorna, antar man samtidigt Jordanes – en annan romersk historieskrivare – som absolut sann. Man påstår också idiotiska saker som att germanfolken skulle varit ”rädda” för hunnerna (hur vet man det ?) och av den orsaken erövrat Gallien, Germania, Hispania, Africa och nästan alla provinser i det romerska riket, inklusive hela Balkan.

Det kan omöjligen stämma.

Det var just Germanerna som slutgiltigt besegrade Atilla vid de Katakulanska fälten år 451, med en liten, liten kontingent romerska fotoldater, som förmodligen inte hade klarat sig utan Germansk hjälp. Just detta slag eller hunnernas kapitala och totala förlust, samt att de mycket fort försvann ur världshistorien nämns inte ens i programmet, som helt överdriver deras betydelse och systematiskt nedvärderar och ignorerar goterna.

Hur slaget vid Chalons 20 Juni 451 gick till – Observera at Östgoter och Gepider var minst hälften av Atillas stora här.

Det var goterna och Germanerna som intog och plundrade Rom under Totila – inte några hunner. Det var Teoderik den store – omnämnd på Rökstenen – som i egenskap av Germansk härskare styrde över Norditalien, och det var Langobarderna – som var Germaner – som befolkade samma Norditalien och gav upphov till hela Lombardiet. Detta är fakta, och sådana fakta kan SVT inte förneka.

Västrom föll aldrig någonsin på grund av några hunner, men däremot på grund av Germanerna. De fullkomligt intelligensbefriade påståendena om att ”hunnernas pilbågar skulle vara överlägsna allt annat, och tidigare stred man bara man mot man” är också FEL I SAK och så osakligt, att man nästan inte borde kommentera det. Långbågen var redan uppfunnen på stenåldern, och kunde med skottvidder upp emot 250 meter betecknas som ett mycket bättre fjärrvapen än en sammansatt båge med en skottvidd på 100 m.

400 talets romerska kavalleri bestod till mycket stor del av Germaner och Goter – och var fullt jämbördigt med Hunnerna…

Både romare och germaner hade tillgång till ett kavalleri, som var minst lika effektivt som någonsin hunnernas. Rom hade uppfunnit Manuballistan, eller armborstet – ett annat långdistansvapen med fjärrverkan, förutom kastmaskiner och katapulter som kunde dras i fält (redan kring år noll hade man minst ett sådant vapen per centuria i den romerska armén)

Hunnerna förmådde aldrig skapa någon statsbildning överhuvudtaget. ALLA Europas bestående stater – med få undantag – har däremot grundats av GERMANER (och det är ingen tillfällighet !)

 

Det är dags att SVT skärper sig, och underkastar sina program en verklig faktagranskning, före sändning. Dick Harrison, känd som en av våra främsta populärhistoriker, dömde nyligen TOTALT ut TV 4:s nya satsning om Sveriges Drottningar som varande osaklig, missvisande och farlig för folkbildningen, eftersom den lär ut FEL SAK.

SVT:s senaste ”Vetenskapens Värld” måste också dömas ut på samma grund – OM SANNINGEN SKA FRAM (och det ska den !)