Föråret fortsätter – och något om Sigyn – igen…

”Vid slutet står segern !”
(gammal sanning)

Föråret fortsätter, och normalt sett brukar det i de flesta delar av landet råda en töperiod, innan Vintern är över på allvar.  I Mälardalen har dock all snö redan smält, och den årstid som brukar vara helgad åt gudinnan Sigyn, Lokes trogna – eller kanske alltför trogna- hustru har i år blivit kortare än vanligt. Vid det här laget utgår jag ifrån, att alla känner till det ställe i Eddan, som beskriver hur Loke slutligen infångades av de övriga gudamakterna, och hur Lokes son Vale förvandlades till en varg, som slet sönder sin bror Narve. Med Narves tarmar bands så Loke, och Skade fäste en giftorm över hans ansikte, som ständigt sprutar etter. Så ligger han fången i det som Viktor Rydberg översatte till Glyngves dyhålor, en plats i det understa eller yttersta Hel, men som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel.

Lokes tillfångatagande, som den moderne amerikanske konstnären Sam Flegal tänkt sig det. Oden och Tor ses binda Loke, medan Skade fäster upp giftormen och Sigyn ses gråtande i bakgrunden.

Där sitter sen Sigyn vid Lokes sida intill Ragnarök, då ju Loke skall falla för Heimdalls hand, och varje gång hon tömmer giftskålen vrider sig Loke i plågor, och det är det som människorna kallar vulkanutbrott och jordbävning, står det i den prosaiska Eddan. Först då blir Sigyn fri från sina plågor, och det är inte med gillande eller glädje som hon delar kvalen vid Lokes sida, vilket framgår av Völuspá. I amerikansk Asatro av idag, däremot, har Sigyn blivit hyllad som idealbilden av den ständigt lojala hustrun, och hon är där – som vi skall se – mycket mer omtalad än här hemma, vilket på sätt och vis är underligt, eftersom myterna ger en förhållandevis liten roll åt henne.

Det kallas kärlekshatet, och det är av avgrunden” skrev en gång August Strindberg.  (Loke och Sigyn av Eduard von Gebhart, Estalnd 1892)

Hapt sá hon liggja /und Hveralundil /ægjarns líki /Loka áþękkjan/];þar sitr Sigyn/ þęygi of sínum/ veri vęl glýjuð./Vitud ér ęnn eða hvat? så står det i Voluspa – och i min översättning blir det:  ”Fjättrad såg hon ligga /under Hveralunden / en anskrämlig syn / lik den otäcke Loke./ Där sitter Sigyn / tigande och tyst / föga glad / Veten I än, eller vad ?”

”aegjarn” är något som är fult, anskrämligt, ”theygi” eller tigande, skall läsas samman med veri vęl glýjuð säger Finnur Jónsson, det isländska språkgeniet, och är alltså en negation. Sigyn har föga att glädjas över, där hon sitter vid Lokes sida, och hennes lojalitet blir illa lönad, fast hon är den barmhärtigaste och godaste av alla, den oreserverade, villkorslösa kärleken – för så har de flesta uppfattat henne. Loke kallas ”Sigyns armars börda” i Tjodolf av Hvins drapa ”Höstlång” och nog är han en börda för henne, alltid. Till gudarnas stora gille hos Ägir, Oegirsdrikkja, är ju Sigyn inte ens bjuden, medan Loke slår sig fram i salen – vilket beskrivs utförligt i dikten Lokasenna. Istället får hon sitta hemma och passa barnen, laga mat och sköta tvätt och hushåll – men aldrig någonsin hör vi eller ser vi omtalat, att hon får ett enda ord av tack.

Han bedrar henne också gång efter annan, också med Svadlifari, Asagårdbyggmästarens hingst, och som vi ser i Lokasenna är Lokes otrohetsaffärer och svek emot stackars Sigyn otaliga. Hon måste också ta hand om hans ohyggliga avföda, Hel, Midgårdsormen och Ulven Fenris, som Loke framfött genom röven i kvinnogestalt – och det kan knappast vara en syssla, som hon trivs med eller uppskattar. Sigyn får heller aldrig någonsin följa med på Lokes och Tors äventyr, eller de andra utfärder som Loke ständigt företar sig – hemma blir hon, och där får hon sitta, bäst hon gitter eller tål, tills Loke kommer hem igen – och då är han kanske mindre snäll vid henne, med tanke på vad vi vet om den eldfängde och trätgirige, ständigt uppbrusande Lokes natur – även om ingenting sägs i urkunderna om att han skulle vara en hustyrann, eller fysiskt misshandla henne – men psykisk misshandel, kan man faktiskt kalla det som Sigyn hela tiden utsätts för – inte minst nere i dödsriket, där hon ju till sist hamnar tillsammans med sin Loke.

Lokes avföda, som österrikaren Willy Pogany tänkte sig den vid 1900-talets början

Sigyns öde som den ständigt lojala, självuppoffrande hustrun är alltså i högsta grad dubbelbottnat, och kanske inte så förebildligt eller dyrkansvärt som en del skulle tro. Men ändå betyder hennes blotta namn ”Seger” – och inte alls ”segerrik flickvän” och andra dumheter vi kan läsa på Engelskspråkiga Wikipedia. Intressant nog tror sig också en del amerikaner och engelsmän ha hittat Sigyn i andra skaldekväden – det finns en passage i tredje strofen av Eilif Gudrunarsons ”Torsdrapa” som lyder:

Gǫrr varð í fǫr fyrri
farmr meinsvarra arma
sóknar hapts með svipti
sagna galdrs an Rǫgnir.
Och här skall vi hitta en syftning på Sigyn – ”Lasten (”Gorr”) var redo för färd / famnen Mensvåras armar / sökte hållas med att fara åstad (svipti är något som flyger, sveper iväg) och sade galdrar till Rogner (ett tillnamn på Oden, försåvitt det inte är Rungaren = Tor) Att översätta skaldepoesi kan vara vansinnigt svårt, och andra har menat att den här passagen syftar på Angerboda, Loke själv i kvinnogestalt, men översätter vi lite friare, skulle vi få: ”Loke (som är ”last” eller passagerare på Tors vagn) var redo för avfärd, han som vilat i den sorg-tyngdas armar (”svåra men” är ju vad Sigyn lider av) ivrigt ville han dra åstad, från hon som framsäger galder för Rognir.
Eilif Gudrunarsons kväde – som handlar om Tors och Lokes resa till Geirröd – skulle alltså innehålla en avskeds-scen, där Loke är ivrig att resa bort från sin hustru, som i det här fallet skulle ha andra färdigheter än att bara ta hand om hushållet – det sägs ju rent ut att hon kan ”framsäga galdrar till makterna” också.
Sigyn som hon säg ut i ett av mina hedniska kalender-projekt, 2015 – fotot togs i en järnvägstunnel djupt under Stockholm, med en ficklampa som enda belysning – på gränsen vad kameran klarade av..
En del har till och med gått så långt, att de tror att Sigyn skulle vara Odens egen dotter, eftersom ett enstaka heite eller ett binamn på Oden är ”Sigrfadthir” eller ”Segerfader” och att hon därför lärt sig galdrar av honom – Sigyn skulle då vara trollkunnig – men detta är onekligen att koka soppa på en spik, eller att göra en hel höna av en enstaka fjäder.
En sak kan vi i alla fall vara säkra på, och det är att Sigyn räknas som en av Asynjorna (uttalas as-ynja – dvs ”asars glädje” eller lust – inte alls ”asyn-ja” med helt fel betoning) eftersom det uttryckligen står i Eddan. Hon är alltså verkligen en gudinna, och inte av jättesläkt. Att hon också varit en realitet, och att människor verkligen trott på henne – eller åtminstone att berättelserna om Sigyn och Loke varit vida spridda – kan man se på Gosforth-korset från England – där finns Sigyn med, sittande vid Lokes sida – och redan kring år 950 var alltså Sigyn en välkänd gestalt också i England, inte bara på Island eller bland Nordborna.

Man kan också fråga vad just Skade, vinterns och jaktens gudinna haft emot just Sigyn. Visserligen hämnas hon främst på Loke för sin far Tjatses skull (Loke dödade honom, som alla vet) när hon hänger upp giftormen framför hans ansikte, men Sigyn kommer ju att lida lika mycket, när hon i evigheter måste fånga ormettret i sin skål, och så springa och tömma ut det jämnt och ständigt – många har sett en motsättning mellan Skade, som ju skilde sig från Njord, och Sigyn, som vägrar att skilja sig, även om hon fått den uslaste mannen i hela universum till make.

Jag har själv spekulerat i om Skade, ur sitt eget perspektiv, ser Sigyn som en förräderska gentemot de andra gudinnorna, eller tanken på fria och självständiga gudinnor överhuvudtaget – och därför hatar henne intensivt, eftersom Sigyn inte ”väljer rätt sida” och gör slut med en man, som bara svikit, lurat och bedragit henne under en halv evighet.Sigyn å sin sida tycker förmodligen att människor av Skades sort är grymma och hjärtlösa, och inte förstår vad medlidande är. Kanhända uppfattar Sigyn Loke som sjuk, och inte längre ansvarig för sina handlingar – och därför tycker hon synd om honom, och beslutar sig för att dela hans öde. Man överger ju inte gärna en sjuk människa, för den sjuke kan inte ställas till svars för sin egen sjukdom.

Nils Möllerbergs ”Sigyn” från 1940 finns utställd i Lund, på Gärdet i Stockholm och i stora salen till Östersunds länsbibliotek. Nyligen sålde auktionsfirman Bukowskis ett exemplar av statyn för 200 000 kronor – och den tillhör ett av Sveriges mest reproducerade och kopierade konstverk – vilket bevisar Sigyns popularitet…

Onekligen har historien om Sigyn och Loke fascinerat och fängslat många konstnärer under årens lopp. Redan Mårten Eskil Winge – som gjorde ”Thors strid med jättarna” (1872) som fortfarande finns utställd på Nationalmuseum, gjorde också sin version av Sigyn och Loke anno 1863.  Den blev också flitigt omskriven i dåtida recensioner, som i utdrag lyder såhär:

Man kan väl tycka, att det onda icke borde vara representeradt inom gudarnes verld, att här endast borde finnas idel fullkomlighet. Men denna fullkomlighetens verld har ännu ingen mensklig tanke förmått tänka sig. — — Hvad under då, att en hednisk religion, som ock i grunden är en natur-religion — och som är djupt medveten af den menskliga ofullkomligheten — får in Loke bland Asarne?— — En fläkt af Thors ljungande hammare genomgår Winges alla kompositioner. »Men», säger den ofvan antydde minnestecknaren, »det är ej kraften blott: den mera milda skönheten saknar han ej heller, hvarom de hänförande dragen i Krakas intagande och ädla ansigte, liksom uttrycket af qvinlig uppoffring och deltagande hos den sörjande Sigyn, lemna ett ojäfaktigt vittnesbörd.»

Nuförtiden används Sigyn för att sälja alltifrån handdukshängare till golvbrunnar och örhängen. Ett antal fartyg har också fått namn av henne under årens lopp, bland annat det så kända fraktfartyget för utbränt kärnbränsle – en klar anspelning på Sigyns giftskål – men själv undrar jag vad muslimer i Sverige skulle tycka om någon sålde ”Hundkopplet Mohammed” eller hur de kristna skulle tjuta av hat, ifall Ikea marknadsförde TV-soffan ”Herrejesus”. Om sådan marknadsföring framstår som mindre stilfull, då skall man i konsekvens därmed inte heller förakta Sigyn eller Asatrons gudamakter, och faktiskt uppföra sig respektfullt också emot henne, och inte kursa bort golvbrunnar i Sigyns namn, till exempel..

Sigyn i Östersunds länsbibliotek, respektfyllt och vackert framställd…

Det finns dock andra populära myter som kan ha med Sigyn att göra, snarare än de amerikanska fantasierna om Sigyn som Odens dotter, och kunnig i galder. Allt sådant verkar en aning hämtat ifrån ”Marvels Universum” där ju Loke – och även hans hustru – på sista tiden fått en alldeles för stor roll.  Hollywood har gjort om berättelsen om Loke och hans hustru till en förfärligt sötsliskig historia, där Loke får framstå som en mörklagd gentleman och Sigyn som ett romantiskt våp, vilket hon nog aldrig varit. Det är att förenkla deras förhållande alldeles för mycket, om vi tar bort sagans mörka bottnar, eller det dubbelbottnade i Sigyns lidande, och Lokes natur – Sigyns självuppoffring är kanske hedersam, men inte odelat av godo – hon slösar onekligen de gåvor hon har på alldeles fel människa, eller – gudamakt

Modern Manga-bild av Sigyn – som gör henne till en sliskig sötnos…

I förbigående kan det nämnas att 234 kvinnor i Sverige heter Sigyn enligt SCB, men nu finns även varianterna Signe (som också betyder Seger) och Signild, av Sig och Hild, alltså ”Seger i Strid”, och med 311 Signild och 8 954 Signe i Sverige, kan vi räkna med 9499 kvinnor som högst reellt har något med Sigyn att göra.  Bärerskor av namnet Signe hade för några år sedan en medelålder av 70-75 år, eftersom namnet var mycket populärt vid 1900-talets början, men som ofta är fallet så dröjer det ibland två generationer, innan man tar upp namnet igen – och nu är medelåldern för de som heter Signe 25 år – medan Sigyn och Signild väntar på en generationsväxling.

Signe förekommer också i folksagan om Hagbard eller Habor och Signe, som är spridd i skillingtryck och visor från 1600-1700 talet, men som ytterst går tillbaka på en passage i Völsungasagan. Habor, eller Hagbard – vars namn tydligt påminner om Harbard – ett tillnamn eller Heite för Oden – namnet betyder ”han med hårigt skägg” är en kungason från Norge, som älskar den sköna Signe, enligt Saxo Gramatticus dotter till kung Siggeir (”segerspjut”) av Halland. Men – när Siggeir på inrådan av en av Signes tärnor förbjuder dem att träffas, förkläder Habor sig till en kvinna (som Loke brukar göra) fast han blir inom kort fasttagen och straffad (likt Loke) och bunden med ett av Signes gyllene hårstrån, som han inte vill slita sönder (jämför när Loke blir bunden med sonen Narves tarmar). Han hänger nu upp sin röda kappa i galgen, där han snart skall hängas (Loke är en eldgud, och tänks ofta klädd i rött) men när Signe på avstånd ser detta från sin jungfrubur, tror hon att Habor redan är död och går frivilligt i döden genom att bränna sig inne (jämför Sigyns frivilliga offer) och de två älskande förenas i dödsriket Hel, där de sedan får leva tillsammans (likt Sigyn och Loke !) Habor dör nöjd, sedan han fått ett bevis på Signes obrottsliga trohet, ”Treue bis an der Tod” vilket är vad Asatron också handlar om..

Redan 1968 gjordes ”Habor och Signild” om till isländsk spelfilm i Ingmar Bergmans anda, avsedd för utlands-marknaden. Den blev ingen större succé..

Alla dessa likheter verkar vara mer än bara ”tillfälliga sammanträffanden” även om vi inte kan bevisa, att Saxos berättelse går tillbaka på myten om Sigyn och Loke från början. I Halland finns det dock lokalpatrioter från Asige med omnejd, som hävdar att det var just där Asarna slog sig ned, ungefär som lokalpatriotiska Blekingar hävdar att Asarum skulle vara gudarnas hemvist. I Halland finns det faktiskt ett fornminne vid namn ”Hagbards flisor” och detta ställe skulle vara just den plats, där sagan utspelats och Hagbard skulle ha blivit hängd – Loke ligger ju utsträckt över tre vassa stenar enligt Eddan – och en tredje sten i närheten, har lustigt nog ett labyrint-mönster – angående detta med vårens riter. Sentida Hallänningar har faktiskt gjort bygdespel av Habor och Signild, och vi kan mycket väl tänka oss, att man uppförde liknande skådespel om Sigyn och Lokes tragiska öde i forntiden också..

Också i trakten av Västervik lär det finnas ett ”Signildsberg” men en ännu mer berömd plats med det namnet ligger mitt emot Sigtuna, där också Habor slätt finns att beskåda – och enligt Snorre Sturlasson bosatte sig faktiskt Oden först mitt emot Sigtuna i Svea Rike, när han var människa och som konung regerade över just Svearna.. Man vet, att det finns en tingshög och en stor gård från Bronsåldern på platsen – med en forntida hamn – och långt innan det kristna Sigtuna grundades, fanns faktiskt Signildsberg och Forn-Sigtuna.

Om Sigyn verkligen dyrkats där, vet vi förstås inte, men om man idag skall ha en kultplats, uppkallad just efter henne, står sig ingen annan plats i hela världen lika bra i konkurrensen, och om amerikanerna nu har rätt i att Sigyn  ursprungligen kan ha tänkts som Odens dotter, bortgift med Loke (de två hade ju ingått fostbrödralag i forntiden, säger Loke själv i Lokasenna) så faller sig kopplingen till Oden, som hela tiden dyker upp i Hagbard-Signe-Sägnen helt naturligt..

Signildsbergs kungsgård ligger idag på privat mark, och har aldrig blivit fullständigt utgrävd, men man vet att platsen var i bruk från bronsåldern till ungefär 900 ek…

I dagens USA, där kulten av Sigyn antagit närmast översvallande proportioner – både i form av new age och mer traditionella tolkningar som överensstämmer med Asatron, har en intelligent bedömare faktiskt hittat saker, som kan vara värt att påminna oss om, när det gäller Sigyns roll som gudinna. Vale nämns bara som Sigyns (och Lokes) son vid ett enda tillfälle – nämligen i Gylfaginning, eller den poetiska Eddan – annars är alltid Vale hämndens gud, Balders Hämnare, och ”Rind föder Vale i Västersalar” heter det ju i Voluspá, medan Oden alltså är Vales riktige far – han avlade ju honom med Rind, bara för att en hämnare skulle födas åt Balder, och i Vales gestalt har några också sett månskäran, som återkommer ”en natt gammal”.

En suddigare och blond Sigyn med rädsla och ångest i ögonen, som hon såg ut i ett annat kalender-projekt 2017… (Hedniska Tankar copyright)

Hur ska vi förklara denna självmotsägelse ? Att Vale är med vid Lokes fängslande kan vi förstå, med tanke på att Loke ju också bar skuld till Balders död, och att han som hämnare tillfälligt får förvandlas till en varg och slita sönder Narve – Sigyns och Lokes ende riktige son – kan vi också anta som logiskt, givet att de övriga gudarna vill straffa Loke. Men – hur kan Vale samtidigt vara son till både Loke och Oden ? Det låter motsägelsefullt, men motsägelsen är bara skenbar – och inte alls någon ”felskrift” i Edda-manuskripten. Tänker vi efter kring hur det Hedniska samhället var beskaffat, inser vi till slut kanske varför, och löser gåtan. Jag har redan sagt, att det i Eddan klart och tydligt står, att Oden och Loke en gång var bröder, vilket också Frigg, Odens hustru får erkänna i Lokasenna. I forntiden fanns en sedvänja, kallad ”Fostri” – kungen Håkon Adalsteinsfostri fick sitt namn av den, eftersom han fostrades hos kung Ethelstan eller Adalsten i England – stormän, kungar och tydligen också gudar kunde lämna bort sina barn till andra potentater i främmande land, för att de skulle lära sig goda seder, och se hur det gick till i den övriga Världen – vi talar fortfarande om ”fosterbarn” som term i Norden, och nämner sällan det latinska begreppet ”adoptioner” även om det är samma sak.

Vi vet också att Sigyn redan var fostermor åt Hel, Midgårdsormen och själve Fenris, ehuru ytterst motvilligt, eftersom det nog innebar en stor börda för henne – så på det sättet kan vi förklara, hur hon också kunde vara Vales mor, och hur Loke kunde se Vale som sin egen son – vilket inte vore möjligt annars – och Rind, som födde Vale, var ju också enligt Voluspá en ytterst motvillig mor, son inte ville veta av Vales existens – men Sigyns stora kärlek och aldrig sinande självuppoffring räckte till för honom med.

En del har tagit fasta på Sigyns skål, och nämnt det faktum att Agni – hinduernas eldgud, och därför en motsvarighet till Loke – har en hustru benämnd Svaha – vars namn kommer av samma indoeuropeiska rot, som Sigyn – men det kan också betyda ”dryckesoffer” vilket svarar emot Sigyns roll – hon är ju skålbärerskan framför andra – och i Norden har det också förekommit en rit vid namn ”Eldborgs skål” fast ingen numera vet, vem ”Eldborg” i så fall var.  

Om ”Eldborg” – alltså hon som är ett skydd för elden, är en symbol för vattnet, och Sigyn är vatten i motsats till den eldige Loke, så finns det faktiskt en stor logik i detta – och för övrigt kan man se att vid Segerblot (Sigyns namn betyder ju fortfarande Seger) som skulle firas vid Vårdagjämningen, innehöll just ”skålar” enligt Håkon Jarls saga i Heimskringla – jarlen skulle offra mjöd och goda drycker i elden, och ångan från blotet skulle stiga upp till gudarna… Nuförtiden kan vi offra brännvin och ren sprit istället, vilket sannerligen är ett skadligt ormaetter, och det brinner med ljusan låga..

Sigyn är uppenbarligen en svårt undervärderad och förbisedd gudinna, vars ålder och betydelse är större än vi vanligen förstår. 

Hennes blotta namn betyder seger – men när segrar hon egentligen ? Det är ju först efter Ragnarök som hon äntligen blir fri ifrån Loke, och slipper lös ur sitt hårda och orättvisa fängelse. Hennes seger ligger i själva tålamodet, uthålligheten – förmågan att uthärda och vänta – och särskilt detta Covid-år, 2021, behöver vi verkligen både medlidande, kärlek med våra närmaste och just uthållighet – och det är vad Sigyn står för, mer än andra – och kan lära oss.

Årets Segerblot och Vårdagjämning tillhör rättvist henne, som alla år – men särskilt det här året.

En fråga jag ofta ställt mig, är vad som händer med Freja i Ragnarök. Vi vet att även hon har sina Einherjar, men ingenstans, varesig i Voluspá eller någon annanstans i Eddan, står det att Freja överlever Ragnaröksslaget, där hon kanske faller för Hyrrokkins hand, eller i kamp mot de andra jättinnorna. Sigyn däremot blir ensam kvar, för vi vet att Loke och Heimdal i tidens fullbordan kommer att dräpa varandra.

Sigyn och Freja är också varandras raka motsatser, för där Frejas kärlek är mer eller mindre sexuell, har Sigyns kärlek bara medlidandet och människokärleken i allmänhet som huvudkomponenter – och Sigyns kärlek vinner alltså i längden, och segrar till sist över allt det andra, som mest har med passioner och lust att göra. Så kan man också se det – och i nästa värld, den tillkommande Världen efter Ragnarök, tar Sigyn antagligen Frejas plats, på samma sätt som gudarnas söner och döttrar tar vid efter dem själva..

”Vid slutet, står segern…”

En liten Sällsam Saga för dagen: Hur den första Nämndemannen kom in i Valhall

Ur boken ”Sällsamheter i Östergötland – del 1” av Christer Topelius saxar jag följande roliga folksaga, som står att läsa på sidan 211 i just den boken – ursprungligen var den berättad av en Nämndeman Öberg i Rommetorp, som ligger nära Simonstorp och Grytgöl i Östergötland – fast jag har förstås byggt på den en aning…

 

”Har ni hört, hur det gick till, när de skulle begrava den första nämndemannen ? Jo, se det var i forntiden, innan kristendomen, när de trodde på Oden, Tor och Frej. Då höll de ting vid så kallade Domarringar, och lagen hade de väl uppskriven på stora stockar, som de fick lov att köra.

Domarringen från Risbergs gravfält strax nära vägen till Skänninge

Då, när den allra första nämndemannen dog, så var det sagt att Oden själv hade utsett en grav i skogen och att de bara skulle spänna för ett par tvillingstutar och låta dem gå vart de ville. Och likföljet skulle inte få säga ett ord under vägen. Och ni må tro de gjorde så och stutarna de gick hur som helst i skogen och folket följde efter moltysta, förstås. Men till slut så kom de fram till ett berg, och där stod en stor tjur och bölade:

”Här ska grävas, här ska grävas – bär hit’en, bär hit’en” alldeles som talande tjurar brukar böla. Ja, då förstod  dom, att det var ett tecken från Oden och så begravde de honom där då…

STUT ta’mme fan !

Men när nämndeman kom till Valhall, så visste han inte hur han skulle komma in. Nekad blev han av Heimdall, ty Nä’mndeman hade dött sotdöden. Men då stod det en ärlig knekt där, som hade stupat i krig, och han skulle få komma in i Valhall, det var ju klart det…

”Va e du för en” sade Knekten till Nämndemannen. – Jo, jag heter Kilenius Bombasticus, och jag är en stor djävla flåbuse till Nämndeman. Vid tinget har jag bara suttit rakt fram och fisit och drämt av mig, kritiserat alla rättvisa domslut och vrängt lagen så illa, att den knappt gått att känna igen, och ljugit och sagt ja till all den värsta orätt, och nu vet jag inte hur jag ska komma in”

”Det skall jag nog råda bot på”, sade knekten, ställ dig på alla fyra, så rider jag på din rygg rakt in i Valhall…

Se så var det sagt, och det är Särimners makt !

Och nämndemannen till att ställa sig på alla fyra, och knekten satte sig upp på’n, och så bar det iväg. När Oden fick se dem, så frågade han: ”Vad skall nu detta betyda ?” ”Åh”, sade knekten, det är bara min gamla ridhäst, som har följt mig i alla år – hoppla Pålle !” Och så satte han sporrarna i Nämndemannens båda lår, så att han tog till att skrika med ens.

”Mycket illa låter det, sa Oden, och inte vill jag säga att mina gäster för mig bakom ljuset, men om jag inte visste bättre, skulle jag säga att det där låter alldeles som en ohederlig nämndeman… Men här får han stanna. Gå du lugnt till stallet med honom…”

Oden från Målerås glasbruk – finns att köpa som staty…

 

Då tog knekten Nämndemannen till närmsta stall, och stängde in honom där. Och Nämndeman fick bara hö till att äta, och bara vatten till att dricka, och till slut stod han upp till knäna i gödsel och sin egen träck, men Knekten satt i Valhall på Odens högra sida, och fick dricka öl ur horn och äta av det bästa fläsk, och om Nämndemannen inte hamnat i Hel, så står han väl ännu i Valhalls största stall upp till knäna i gödsel och äter hö och dricker vattenblask än idag…

 

 

Contigit in Lenom…

Idag är det minnesdagen för Slaget vid Lena, 31 Januari 1208 – det senaste – men antagligen långtifrån det sista, där en Hednisk Armé slagits emot Rikets Fiender – som numera finns i stort antal, inne i landet.. Det skall också ha varit det senaste slag i Norden, där Oden själv visade sig för Hedningarna, och ledde dem till seger.

Också ”Ideell Kulturkamp”, vår granne i den hedniska Bloggsfären, har uppmärksammat minnesdagen. Ursprungligen trodde man att Lena, som betyder slätt eller äng, skulle ha varit identiskt med Litslena öster om Enköping, men det har visat sig vara helt fel, eftersom de medeltida krönikorna uttryckligen säger, att Lena – det nutida Kungslena – låg ”in gothia” – alltså i Västergötland. Många är de skickliga fornforskare och slagfältsarkeologer som beskrivit slaget – den allra bästa beskrivningen i bloggform hittar ni här, gjord av en viss Stewe G år 2015.

 

Sverker II Karlsson, av den Sverkerska ätten, var fanatisk katolik och nära lierad med Påvekyrkan. Men den Erikska ätten, baserad i Svealand och Östergötland, stod honom emot, och när Upplandsjarlen Birger Brosa, den leende, hade dött på Visingsö 1202 kom det slutligen till uppror bland Folkungarna och det hedniska, Erikska partiet, ty många män i Sveriges land var fortfarande Hedningar. När det gäller handskriftsläget och de senare beskrivningarna av slaget, se historikern Stig Lindbergs utmärkta hemsida här…

Erik Knutsson, av den Erikska ätten, samlade en här i Norge, där han och hans bröder vistats under Sverkers regeringstid. I den norska Flatöboken står det talat om en smed i Norge, som en gång mötte en okänd ryttare på en stor häst, som han önskade få skodd. Ryttaren sade att hans namn var Oden, och att han ämnade sig till Lena i Västergötland, där ett stort slag mellan Konungar snart skulle stå.

Länge har jag levat i Nordanlanden, och varit i fältslag och örlig. Nu ämnar jag mig till Svitjod och Västgötarna vid Lena, och vill du inte tro mig, så se nu hur jag far..

Då får Oden upp genom luften på sin väldiga häst, och smeden såg att det var Sleipner, med alla sina åtta hovar. Samtidigt hade Sverker Karlsson samlat en här, som enligt vissa källor skall ha uppgått till hela 18 000 man, vilket betvivlas av historiker idag. Man vet att han lånade 12 000 man av den danske Kungen, som gav honom sitt fulla bistånd, i avsikt att underkuva och beskatta Sverige för Påvekyrkans räkning, men hären var nog aldrig större än 15 000 man, vilket också stämmer med de landskapsanalyser man gjort på senare tid.

Också Ebbe Sunesson, en av Danmarks mest berömda riddare någonsin, och alla hans bröder deltog i Slaget vid Lena, liksom dryga 40 talet av Danmarks yppersta stormän.

Emot detta kan Erik Knutsson rimligtvis ha ställt upp en här om hälften så många krigare, kanske 7500 man (även om några källor anger deras antal till 9000) och han var dessutom gravt underlägsen i fråga om kavalleri, eftersom hans här till största delen bestod av svenska bönder och yxbeväpnade norrmän – hur många bland dem som var hedningar vet vi inte, men det var nog en ansenlig del av härens stora massa.

Sverkers här hade sin uppmarsch söderifrån, som kartan visar, och de tände eld på träkyrkan vid Kungslena och gick i ställning på höjderna sönder om byn, mellan Plantaberget i Väster och Varvsberget i Söder. Rakt bakom dem stod förresten en fästning, Lenaborg, på Varvsbergets sluttningar.

Slagfältsområdet, enligt ännu en av Stewe G.s analyser, som jag till fullo instämmer i. Vid Törestorp, i dalgången mellan Plantaberget och Varvsberget, befann sig på medeltiden ett stort träsk, Helvetesträsket.

I teorin hade danskarna och de kristna alla fördelar på sin sida. De hade fördelen av en mycket stark ställning, och var överlägsna ifråga om bepansrat kavalleri.

Danskarnas ställning mellan Plantaberget och Varvsberget, som den faktiskt kan ha sett ut, 31 Januari 1208. Bilden är hämtad från den gravt ohistoriska filmen ”Riket vid Vägens Slut” som helt blandar samman slaget vid Lena med slaget vid Gestrilen, ett helt annat slag som stod två år senare. (bildkälla Stewe G)

Eriks och Svenskarnas styrkor bildade sin slaglinje norr om byn, i linje med Kivatorp, och den sk Kungshögen från tidig Järnålder. Vid den nutida gården Bäck ligger ett fält, som långt fram i tiden skulle kallas Jämmersled, och över denna bäck, kom aldrig danskarna. Den svenska hären var sannolikt uppdelad på flera ”träffar” eller omgångar, vilket danskarna däremot inte hade brytt sig om. De anföll med sitt kavalleri i fronten, i hundratal och tusental, men de möttes av ett pilregn så svårt och så hårt, som ”föll så tätt, som då bonden kastar korn, eller som då det hårt regnar”.

Bild från Monumentet vid Kungslena Kyrka – riktad emot de svenska linjerna, på andra sidan sänkan med bäcken.

Långt före Crecy och Azincourt, de berömda slagen i 1300-talets hundraårskrig, skulle svenska och norska bönder uträtta, vad ingen Europeisk armé någonsin förmådde. De besegrade en riddarhär, enbart med bönders vapen – och för deras långbågar, stupade mången fiende. Så kom där till ”en gräseligh slachtning och blodsuthgjutelse” som det står i senare krönikor.

Nu visade sig Oden själv, på sin åttafotade häst, uppe på Plantabergets krön, och vid åsynen av detta, uppgav alla svenskar och hedningar ett härskri så starkt, att det hördes över berg och dal, medan de gick till motanfall. Oden kastade sitt spjut Gungner över danskarna, och med det var Påvens makt för alltid bruten. Främst i striden gick Lagmannen över Västergötland, Eskil Magnusson, då 37 år gammal, och för hans hugg stupade många. Han förde det banér eller den Korpfana, som svenskarna hade i slaget – för några kristna korsfanor var ännu inte i bruk, och det skall han år 1219 – 11 år senare – ha gett till Snorre Sturlasson, som de facto besökte Eskil själv i Skara, och hörde honom berätta allt om slaget, inklusive hur Oden uppenbarat sig.

Den blivande Kung Erik och Lagman Eskil kan ha sett ut såhär (bild från spelfilmen ”Riket vid vägens slut”)

Vi vet, att Lagmannen och Sturlasson var hedniska män båda två, och att de bara antagit kristendomen för syns skull, men att de av hjärtat och i hågen var Hedningar och Asatroende. Eskil Magnusson var också den man, som gav oss den Äldre Västgötalagen, och för all framtid skrev ned de hedniska lagarna från detta landskap, ”med hund och harvpinnar” som det heter, så honom kan vi tacka för mycket. Historien om Odens uppenbarelse på Plantaberget kan ha varit ett sätt att dölja det faktum, att Kung Erik kan ha haft spejare och bågskyttar ställda på detta berg, som föll danskarna i ryggen. Hursomhelst vet man, att svenskarnas högra flygel gick framåt i slaget, och trängde danskarna över de höjder som heter ”Ryttarbackarna” och in emot Helvetes-kärret, där de råkade i oordning.

Av en här på omkring 12 000 man, återvände bara 50 man på hästar till Danmark, och som den senare medeltida balladen säger:

  Fruarna sitta i högan loft
de väntar sina herrar hemkomma
Hästarna kommer blodiga hem
och sadlarna äro tomma

Så gick det, när de Påvetrogna trodde att de skulle erövra det fria Sverige ! Sverker Karlsson kom tillbaka 2 år senare, med en ny dansk här, men då stod slaget vid Gestrtilen, och då förlorade han inte bara slaget, utan också livet. Och i Skara kunde lärda män och munkar skriva:

Contigit in Lenum, duo Danske låpo för eenom – eller i en annan version, som blivit en berömd folkvisa: ”Det hände sig vid Lenom – två danske löpte för enom – och av svenske drängar – fick de ryggen full av slängar.. Till och med ”Uppsvenska” manskörer från Uppsala, har sjungit den visan.

I den långt senare 1500-tals krönikan Chronica Regio Gothurum av Ericus Olai står följande skrivet:

”Hic Valdemarus emisit immensum exercitum contra Suecos, preficiens et constituens ducem exercitus principalem Ebbe Soneson, bellemque commissum est in Lena Vestgocie, vbi exercitus Danorum adeo contritus est, vt non relenquerentur ex eo duo pariter. Tantaque strages Danorum est facta, vt memoria remaneat in filios filiorum. Ibi occisi sunt Laurencius et Ebbo filii Sunonis de Selandia, nobilissimi strenuissimi et famosissimi bellatores. Tunc fugatus est suerkerus rex cum Dacis residuis anno Domini MCCVIII. Anno autem Domini MCCX bellum fuit in Gestilreen, vbi occisius est rex Suerkerus et dux Fulko cum multis aliis, cessitque victoria Suecis.”

Eller översatt till svenska från medeltids-latin

Denne Valdemar sände ut en väldig här mot svenskarna och utnämnde Ebbe Sunesson till härens främste ledare, ett slag utkämpades i Lena i Västergötland, där danskarnas här blev så till den grad krossad att av denna inte lämnades kvar två sida vid sida. Så stor var massakern på danskarna att minnet lever kvar i släktled efter släktled. Där dödades Lars och Ebbe Sunesson från Själland, ädla, tappra och ryktbara krigare. Vid detta tillfälle drevs kung Sverker på flykt tillsammans med de återstående danskarna, i Herrens år 1208. I Herrens år 1210 stod ett slag vid Gestilren och där dödades kung Sverker, och jarlen Folke och många andra; där segrade svenskarna

Den Valdemar som omtalas här, är förstås Valdemar Sejr av Danmark, den Valdemar som skåningarna kallade ”Valdemar Nederlag”. Också Hvide-ättens främsta män, de som var släkt med Biskop Absalom Förintaren, kallad ”Skånes Djävul” som grundade Köpenhamn och som förstörde Svantovits hedniska tempel på Arkona – år 1169 dog allesammans här , vilket i sanning var rätt åt dem..

Kyrkdörren från Kungslena, Med draken Fafner (se handtaget!) och Sigurd

Man vet också att det hittats flera fornfynd från slaget och tiden det stod i trakten. Bland annat skall det ha hittats många medeltida vapen vid en gård som hette Knivabytet, norr om Kungshögen och Ryttarbackarna, där man skall ha hittat en hel ringbrynja på 1800-talet, och många andra fynd. Dessutom skall den smidda järndörr, som nu sitter framför sakristian inne i Kungs-lena kyrka, ursprungligen ha varit dörr till den lilla träkyrka, som danskarna brände ned. Den visar Sigurd Drakdödaren, den hedniske Sigurd Fafnesbane, och inte alls någon kristen ”St Göran” som många tror.

”Korpfanan” eller ”Märket” som svenskarna förde vid Lena, 1208 och som Snorre Sturlasson senare fick i gåva, kan ha sett ut såhär..

Långt senare, 1895 restes ett monument vid Kungslena – och i Juli 1910 ett till, vid det mycket närbelägna Gestrilen. På det senare återfinns texten ”Gud skydde Sverige och Stockholms-Tidningen skrev samma år:

Det är rent ruskigt. Varför skydde gud Sverige ? Sverige hade ju dock segrat i striden, så närmast var det väl fienden som skydde Sverige. Nu står det emellertid för århundraden inhugget på en stor sten, att gud redan för 700 år sedan skydde Sverige…

(citat från ”Sällsamheter i Västergötland” av Lennart Görälv, 1981 s 105

SE DÄR FICK DE KRISTNA HUNDARNA SÅ DE TEG !!!

Ett fall av Kulturell Appropriering hos ”Korsriddare Persson från Perstorp” ?

Kulturell Appropriering, alltså att en starkare kultur tar över symboler, namn och andra kulturella företeelser från en svagare minoritetskultur, utan att minoriteten kan göra något åt det, anses som något verkligt fult, ja obehagligt i många länder – fast kanske mest i USA.

Häromsistens hände det sig att den Amerikanska celebriteten Cardi B – som jag inte alls känner till – hon sjunger väl hip hop eller R&B eller något – fick be all världens Hinduer om ursäkt, sedan hon framträtt utklädd till gudinnan Kali – även känd som Durga – och försökt göra reklam för gymnastikskor. Skor, fotsulor och allt som besudlas av markens lera skall inte blandas med det gudomliga, anser Hinduerna, och därför orsakade detta västerländska påfund bara avsky och vrede på ort och ställe i Indien.

Ett liknande öde gick USA-Trash prinsessan Kim Kardashian till mötes nyligen, då hon försökt lansera sin specialdesignade underklädeskollektion ”Kim-Oh-No” i Japan. De Japanska konsumenterna gillade inte alls detta, och tyckte att hon drev med begreppet ”Kimono” som ju är den traditionella högtidsutstyrseln för över 50 miljoner japanska kvinnor.

Vi kan själva tänka oss vad som skulle hända, om IKEA – som nu slopat sina kataloger – skulle lansera HUNDSKÅLEN ”MOHAMMED” eller BOKHYLLAN ”HERREJESUS !” – rakt fram i alla sina varuhus över hela Världen. Konsumenter överallt skulle vägra att godkänna den sortens ”nya grepp” och skriva ilskna skällebrev till företagets ledning.

I värsta fall skulle det också kunna leda till ekonomisk bojkott, och förlorad marknadsandelar, vilket varje multinationellt storföretag självklart fruktar…

Men när det gäller Asatro och Nordisk Mytologi, ja då får man tydligen stjäla, förvrida och appropriera hur mycket som helst…

Är det RÄTT att det ska vara på det viset – ja – det kan man fråga sig om man vill…

En av de allra värsta exemplen ser ni nedan:

Bolaget Freia Melkesjokolade A/S har under lång tid utnyttjat gudinna Frejas goda namn och rykte för att sälja snask och choklad. Man har också försökt sälja behåar, underkläder och mycket mer i gudinnans namn, liksom kosmetikföretaget ”Idun” säljer skönhetsprodukter, och ”Oden” har använts för att sälja allt från cyklar till glödlampor (i alla fall under 1900-talets början) och så vidare… även inom Astrofysikens värld har det förstås hänt att man uppkallar nyupptäckta himlakroppar, som planeter och asteriorider efter Nordiska Gudar – eller andra folks gudar och guudinnor – helt utan att veta vad man ger sig in på.

Nu är vi Asatroende ganska så generösa och godmodiga av oss, och vi har aldrig officiellt protesterat emot sådant här, eftersom vi tar det med jämnmod, likt Lokes påfund.

Men nu har kemiföretaget Perstorp lanserat polymeren ”Böltorn” som skall vara döpt efter Odens morfar, får vi veta. Man har också tagit copyright på själva namnet i formen ”Boltorn” – men vad händer då om man försöker Copyrighta fler religiösa eller mytologiska begrepp – jag kan själv tänka mig att ganska stora svårigheter potentiellt kan uppstå, i och med detta.

Vi får förstås hoppas att företagets ”Vice President” och Utvecklingschef Bo Häggman bara har goda uppsåt, med skapandet av en ny tät polymer, som kan användas i Polyuretanskum, bland annat – men själv tänker jag på ”Korsriddare Karl Oskar Persson från Perstorp” i det gamla studentspexet Djingis Khan – ni vet han som ”själv smitt sin flygstålsväst”

Böltorn, för övrigt, är bara omnämnd i Snorre Sturlassons ”Gylfaginning” som av många forskare anses vara en osäker källa, som inte alls speglar den hedniska tron som den faktiskt såg ut. Där anses han vara son av Burr, som i sin tur var son av urjätten Bor eller Ymer, och Burr fick med Bestla – en jättinna – sönerna Oden, Vile och Ve som skapade de två första människorna, Ask och Embla.

I Hávamál – som däremot ÄR en autentisk källa från 900-talet och än längre tillbaka omnämns Bölthor, som far till jättinnan Bestla, och är inte alls släkt med Oden, som ju är av Asars släkt rätt igenom, och inte alls någon Jotunn. Oden stjäl ju som vi alla vet skaldemjödet från jätten Suttung, genom att borra Hnitberg med borren Rate, och ”Böltorns berömde son” som nämns i Hávamáls 140:e strof är ingen annan än Baugi, Suttungs bror – om än inte Suttung själv – han vars namn betyder ”den besuttne”.

Ska man stjäla fornnordiska namn, kan man åtminstone bemöda sig om att utforska varifrån de verkligen kommer, vad de betyder och vad de ingår i för sammanhang – i synnerhet om man jobbar för något såpass vetenskapligt som ett kemiföretag – det är min lilla åsikt för dagen…

Oden och Gunnlöd – Suttungs dotter, som vaktade kärlen Sodn, Bodn och Odröder i Hnitbergs mitt. Bodn är maltbotten, Sodn sjudpannan och Odröder – ”den fradgande” är jäs-kärlet, i vilket man jäser sitt öl… (illustration av M.B. Richert från sent 1800tal)

Början på Julmånaden

Så har vi då hunnit till början på Julmånad, vilket är det gamla svenska månadsnamnet för December. Tillika är det Odens månad, vilket andra Asatrogna uppmärksammat, eftersom Jolner, alltså själve Jularen, eller Han-som-gör-så-att-det-blir-Jul är ett Heite eller binamn för Oden. Jag har flera gånger talat om för er i den här bloggen att ni måste lära er att skilja på Heiten och Kenningar, och det är inte det enda ni måste lära er att skilja på.

Ni måste också lära er att skilja lögn från sanning, och Monoteism från Polyteism och Nordisk Tradition, till exempel.

 

”Vi önska eder alla en Jesus-Fri Jul !”

Många sprider ut rena lögner och missuppfattningar om Asatron och den Nordiska Kulturen. En av de allra värsta, och en missuppfattning och vantolkning som spritts ända till USA, är att vi Hedningar skulle fira något som påstås heta ”vänt” eller till och med ”vent” (en del av de här vane-lögnarna kan helt uppenbart inte stava) och som skulle manifestera sig i att vi skulle använda ett slags sjuarmad ljusstake, som Judendomen, tända kristna adventsljus och märka dem med runor i fel ordning – man börjar aldrig med FÄ-runan i andliga sammanhang, av förståeliga skäl – och annat sådant. De här personerna tror tydligen att kristendom och tyska 1930-tals traditioner från nazismens årtionde är detsamma som svensk tradition, och ibland tänder de sex ljus, ibland sju, ibland fyra – och tja – som vanligt verkar de här personerna inte veta vad de pysslar med.

Allt det här är lögn. Det är hitte-på, BOGUS, falsk information och fake news som sprids på nätet. Det finns ingen djävla ”Sunwait” eller ”Solväntan” i Nordisk tradition, än mindre någon ”Årsväntan” – allt det här är bara New Age, och helt nyuppfunnet.

Några traditioner i den stilen har aldrig varit svenska, och aldrig dokumenterats heller, förutom att folkloristen Ebbe Schön på ett ställe i sin bok ”Folktrons år” nämner att några förvirrade bönder i Västergötland på 1800-talet blandade samman ”vent” i ”advent” med det svenska ordet ”väntan” – en ren såkallad folketymologi med andra ord, på samma sätt som skånska bönder under samma tid lär ha tolkat ordet ”advokat” som ”apekatt” och ”bibliotek” som ”bibel-apotek” och andra skämtsamma förvrängningar.

För övrigt har Kammarkollegiet, den myndighet som förvaltar vilka religioner och samfund som får räknas som godkända enligt svensk lag redan fastställt, att det bara och endast bara finns tre officiellt godkända och legala samfund för Asatro i Sverige.

”Forn Sed” som en del tokgökar påstår sig praktisera, har inget med svensk eller nordisk kultur att göra, inte heller med Nordisk Hedendom eller Asatro som sådan. Det är inte, har aldrig varit och kommer sannolikt heller aldrig vara något som representerar den Nordiska Hedendomen, eftersom det bara är en utomparlamentarisk, politiserad form av New Age.

”Fornsederi” är inget jag praktiserar, och inget jag ägnar mig åt. Jag skulle heller aldrig någonsin rekommendera, att någon läsare av den här bloggen ägnar sig åt sådant, helt eller delvis. I så fall kan ni lika gärna gå med i någon sekt, typ Knutby Filadelfia, Livets Ord eller Ananda Marga kanske, ifall ni nu vill ”new agea” och ”fornseda loss” riktigt ordentligt.

Men – men – snart är det väl dags för de årliga artiklarna från diverse fnoskiga fähundar och lallande hipster-vrak från Åmål eller någonstans om att Du kan fira Lucia hur du vill och andra dumheter i den stilen. Nej säger jag – det kan du inte alls – för då är det INTE Lucia längre, utan just bara Bogus, Dumheter, Hitte-på, Snack i Backen och ren djävla lögn.

Jag har redan bemött de här dumheterna både en, två och fyra gånger – liksom vad ”Lussi” eller midvintern ursprungligen stod för.

Långt långt bortanför New Age-flummarna och den kristna fundamentalismen utges idag en liten bok  av förlaget jps media, som handlar om SVT:s julkalendrar, en sak som däremot får sägas vara en etablerad – om än väldigt sentida – tradition.

Bland annat intervjuar man just Ebbe Schön i egenskap av folklivsforskare om den kristna förföljelse som utbröt, när SVT visade programserien ”Trolltider” år 1979 och 1985, fastän den serien kanske inte hade så mycket med svensk folktro att göra. Vad som orsakade de kristna tittarnas fanatism var bland annat det faktum att man på rättvisa grunder satt in Oden och inte någon Jesus i lucka 24 , och fortfarande flammar förföljelsen av oss Asatroende upp lite då och då såhär i Juletid, samtidigt med de gängse förvrängningarna.

Kristen appropriering, stöld av våra religiösa symboler och mycket annat förekommer gång på gång, både från fornseds-patrasket och de högerextrema. När skall det egentligen ta slut ?

Själv har jag idag ägnat mig åt att läsa ur en liten bok om Gårdstomtar – i motsats till Jultomten (för denne existerar bara i singularis, han är aldrig ett plural, och vi vet att Jolner, Oden och just Jultomten är samma person) som ju finns hela året om, och inte har något specifikt med Julen att göra. De är en del av Vanernas släkte, liksom vättarna, vittran och andra väsen med samma natur, och gårdstomtar uppstår rätteligen ur den förste brukaren, odlaren eller bonden på en gård – som det är, skall vara och alltid har varit.

Från Älvsåker i Halland kommer en vandringssägen, som finns också i Danmark och Norge – vilket tyder på att den förmodligen är rätt gammal. Gårdstomten fick ett grötfat på Midvinter, som sig bör och som man borde ge, men han fann inget smör i gröten. Då vredgades han, och sökte upp den bästa mjölkkon i gården, och slog ihjäl henne med ett enda slag av sin yxa – men oturligt nog fann samma gårdstomte smöret underst i grötfatet, dit det runnit i värmen.

Men gårdstomten fann snabbt på råd. Han erinrade sig att det fanns en likadan ko i granngården, och den bar han raskt till den egna gården på sina egna axlar. Så bar han över den döda kon till grannens, innan det vart dager och ljust, och ingendera av bondfolket märkte något av det. När det blev sommar, nästa år, såg man skurar av vatten stänka emot kon i den lilla å, som skilde gårdarna åt. Kon ville gå över ån och hem till sitt, med Gårdstomten var där med osynlig hand, och såg till att kon stannade, där den skulle höra hemma…

 

Gårdstomte enligt Johan Egerkrans, svensk tecknare

I vilket SVT svamlar om Atilla och Oden – och kallar resultatet för ”Vetenskap”

Det är väl känt att SVT; den svenska statstelevisionen, håller mycket låg vetenskaplig kvalitet på sina så kallade ”faktaprogram”. Igår sände man ett nytt botten-napp, som inte gjorde någon människa glad. Gårdagens episod av ”Vetenskapens Värld” skulle vara ägnad åt att redovisa de senaste fynden från utgrävningarna av fornborgen Sandbyborg på Öland, men innehöll trots en del spännande detaljer så många  rena sakfel, förvridningar av sanningen eller halvsanningar, att jag nästan inte vet var jag ska börja…

Man börjar med att visa krigare från 1000-1100 talet, med spetsiga normandiska draksköldar, som garanterat inte förekom på det tidiga 400-tal man säger sig vilja skildra. Detta fel förekommer redan i ingressen. Sedan fortsätter man med att rulla ut en felaktig och falsk karta över Romarriket, och låter en seriös historiker stå och babbla om att detta skulle ha varit sagda Världsrikes utsträckning vid tiden för hunnernas eller det asiatiska ryttarfolket Hsiung-Nus invasion av Europa, fast ingenting kunde vara felaktigare.

Britannien var helt övergivet och utrymt av Romarna redan år 410, medan hunnernas invasion inträffade först på 430-talet, alltså minst 20 år senare. Följaktligen har Svt FEL I SAK. Man har också fel i sak rörande det hunniska rikets utsträckning i Europahunnerna erövrade aldrig de Baltiska staterna, hela Polen eller Ryssland norr om Ukraina, eftersom detta var vidsträckta skogsområden på den tiden, där deras kavalleri var till föga nytta. Förutom ett centrum på de ungerska stäpperna, och det faktum att Östgoterna – som också kontrollerade stora delar av vad som nu är Turkiet, inne på Östromerskt territorium – var deras allierade, hade de lite eller föga att säga till om i de skogiga och bergiga delarna av Östeuropa.

Hunniska rikets utstäckning när det var som störst omkring 450

Rent groteskt blir det när man släpper fram en överårig danska vid namn Lotte Hedeager, som påstår att hunnerna skulle ha övergått Östersjön och erövrat hela Norden, helt utan bevis. Hon babblar också osammanhängande om att Atilla skulle ha gett upphov om ”myten om Oden” som Svt uttrycker det.

Detta är GROVT OSAKLIGT eftersom Oden, som vi känner honom fanns långt tidigare. Man har hittat skulpturer från 100-talet, minst 300 år före Atilla, och i Hellvi socken på Gotland finns en hednisk kultplats, där ett romerskt kavallerivisir visar den enögde guden. Brakteater eller präglade medaljonger av guld med runor, vilka visar Oden som ryttargud finns redan från 300- och 200-talen och ned emot vår tideräknings början, flera hundra år före hunnerna – och således är det Lotte Hedeager säger bara svammel.

Dessutom finns det Odensbilder som troligen är mycket, mycket äldre än så På en hällristning från Litsleby i Bohuslän, som kommer från Bronsålderns slut, finns Oden avbilad som spjutgud – och vid spjutets spets rider en liten, galopperande ryttarfigur. Ristningen är från förromersk järnålder, och således fanns Oden som gud, långt långt innan några hunner invaderade Europa. De flesta forskare tror inte alls på några vilda teorier i stil med Hedeagers, utan är helt säkra på att Oden växte fram som gudom hos Goterna, redan omkring vår tideräknings början, då de bebodde Donau- och Svarta Havsområdet. Att Oden redan tidigt – före 300-talet – också dyker upp i fynd från Sösdala i Skåne och Götalandskapen är därför inte konstigt – Goterna hade kontakt med dessa delar av Norden.

Litslebyristningen bevisar, att Oden som gudom var känd i Norden långt före kristus…

Hedeagers svammel om att Odensfigurens utseende i ett senare skede skulle ha påverkats av Atilla, kan vi också helt glömma. Oden beskrivs i Eddan genomgående som högrest och lång, med ett stort yvigt grått skägg. Atilla var enligt alla bevarade ögonvittnesskildringar liten och satt, mycket kort till växten och hade dålig skäggväxt. Dessutom var han skallig, krumbent och haltade svårt . Han dog av näsblod i sin säng år 453 efter att ha försökt gå i säng med den Gotiska prinsessan Ildico, som bara var omkring 18 vid det tillfället, och det lär ha skett efter en kväll med mycket hög alkoholkonsumtion – något som Atilla var förtjust i. Blodet rann ned från näsan in i svalget på honom, och så kvävdes han till döds, förutom det faktum att Atilla förstås hade två ögon, och inte ett. Oden ser ut på ett helt annat vis, och även av Geirrödsmál i Eddan vet vi att Oden inte alls var kort, utan lång nog att nå upp till taksparrarna i Geirröds hall, till exempel. Förutom det avråder han personligen från alltför mycket öldrickande, ifall vi antar att Hávámals vördnadsbjudande strofer är Odens egna ord, även om Eddan också säger att ”av vin lever valfader allenast”. Några särdeles likheter mellan Oden och Atilla blir alltså relativt svåra att finna.

 

Hela SVT:s framställning – förutom de arkeologiska delar som behandlar sommarens utgrävningar vid Sandbyborg, är så dåligt researchade och fyllda av faktafel, att man nästan hisnar. Direkt Rasistiska påståenden, hämtade ur tomma luften, kryddar också hela speakertexten, som helt uppenbart är framställd av svårt Sverigefientliga personer.

Bland annat påstår man att germanfolken inte skulle kunna baka bullar eller runda bröd, utan lärdomar från romarriket. Vart vill man egentligen komma med sådan gallimatias ? Man påstår också, att runorna ”måste” vara inspirerade av romersk unicialskrift. De måste de inte alls. Runskriften uppfanns kanhända långt före vår tideräkning i Norditalien, och för det andra finns det en hel del teorier omkring dess tillkomst, bland annat en som går ut på att den uppfanns i Sydskandinavien helt utan utländsk påverkan.

Att hela tiden påstå, att just våra förfäder inte skulle kunna uppfinna någonting själva utan yttre påverkan eller förebilder, är mycket grov rasism, och så osakligt, att program med det innehållet inte borde visas på TV överhuvudtaget. Man hävdar till exempel, att Ölänningar eller andra svenskar inte skulle kunna bygga fornborgar själva utan att ha inspirerats av enstaka till fästningar konverterade romerska arenor i Nimes och Arles i Sydfrankrike, vilket är snack i backen, fantasier och helt obevisat. Fornborgar finns bevisligen i hela Norden minst 300 år före 400-talet, varför SVT återigen har FEL I SAK.

Vidare påstår man – absurt nog – att det ”inte fanns något Sverige” under 400-talet. Jaha. Varför skriver då Cornelius Tacitus, den romerske senatorn, i sin ”Garmania” från ca år 80 att Svearna eller Svionerna härskar över hela Mare Suebium – dvs Östersjön – och att de är ”rika på manskap och flottor” samt att de – olikt alla andra Germanfolk – styrs av en ”Rex” eller Kung, som är överst i rang av alla furstar och jarlar i deras land ?

I samma andetag som man förnumstigt dömer ut de romerska källorna, antar man samtidigt Jordanes – en annan romersk historieskrivare – som absolut sann. Man påstår också idiotiska saker som att germanfolken skulle varit ”rädda” för hunnerna (hur vet man det ?) och av den orsaken erövrat Gallien, Germania, Hispania, Africa och nästan alla provinser i det romerska riket, inklusive hela Balkan.

Det kan omöjligen stämma.

Det var just Germanerna som slutgiltigt besegrade Atilla vid de Katakulanska fälten år 451, med en liten, liten kontingent romerska fotoldater, som förmodligen inte hade klarat sig utan Germansk hjälp. Just detta slag eller hunnernas kapitala och totala förlust, samt att de mycket fort försvann ur världshistorien nämns inte ens i programmet, som helt överdriver deras betydelse och systematiskt nedvärderar och ignorerar goterna.

Hur slaget vid Chalons 20 Juni 451 gick till – Observera at Östgoter och Gepider var minst hälften av Atillas stora här.

Det var goterna och Germanerna som intog och plundrade Rom under Totila – inte några hunner. Det var Teoderik den store – omnämnd på Rökstenen – som i egenskap av Germansk härskare styrde över Norditalien, och det var Langobarderna – som var Germaner – som befolkade samma Norditalien och gav upphov till hela Lombardiet. Detta är fakta, och sådana fakta kan SVT inte förneka.

Västrom föll aldrig någonsin på grund av några hunner, men däremot på grund av Germanerna. De fullkomligt intelligensbefriade påståendena om att ”hunnernas pilbågar skulle vara överlägsna allt annat, och tidigare stred man bara man mot man” är också FEL I SAK och så osakligt, att man nästan inte borde kommentera det. Långbågen var redan uppfunnen på stenåldern, och kunde med skottvidder upp emot 250 meter betecknas som ett mycket bättre fjärrvapen än en sammansatt båge med en skottvidd på 100 m.

400 talets romerska kavalleri bestod till mycket stor del av Germaner och Goter – och var fullt jämbördigt med Hunnerna…

Både romare och germaner hade tillgång till ett kavalleri, som var minst lika effektivt som någonsin hunnernas. Rom hade uppfunnit Manuballistan, eller armborstet – ett annat långdistansvapen med fjärrverkan, förutom kastmaskiner och katapulter som kunde dras i fält (redan kring år noll hade man minst ett sådant vapen per centuria i den romerska armén)

Hunnerna förmådde aldrig skapa någon statsbildning överhuvudtaget. ALLA Europas bestående stater – med få undantag – har däremot grundats av GERMANER (och det är ingen tillfällighet !)

 

Det är dags att SVT skärper sig, och underkastar sina program en verklig faktagranskning, före sändning. Dick Harrison, känd som en av våra främsta populärhistoriker, dömde nyligen TOTALT ut TV 4:s nya satsning om Sveriges Drottningar som varande osaklig, missvisande och farlig för folkbildningen, eftersom den lär ut FEL SAK.

SVT:s senaste ”Vetenskapens Värld” måste också dömas ut på samma grund – OM SANNINGEN SKA FRAM (och det ska den !)

 

 

 

5-6-7 och 8 November

Slutet på Alvatiden, eller senhösten vid Oktober månads slut, övergår med stor hastighet i Odens och den Vilda Jaktens tid, precis som vanligt – i alla fall för oss Hedningar. Ett antal märkesdagar – både Hedniska och Sekulära – har passerat, och snart börjar de långa och mörka Vinternätternas tid, ända fram till Jul.

Idag, till exempel – är det dags för den helt sekulära högtiden Fars Dag – en helgdag som skapats i 1910-talets USA, och som inte förrän 1949 förflyttades till den andra söndagen i November hos oss i Norden, därför att Nordiska Handelssamfundet – nu skäligen utdött – ville ha det så. En del Asatroende har dock tagit tillfället i akt att fira Allfader själv, det vill säga Oden och endast Oden på just detta datum, och det är ett alternativ, som jag för min del stöder. På ett sätt är det riktigare, att Vinternätterna enligt den isländska kalendern firas på sin rätta plats i början av November, än i Oktober månad, eftersom det vilar på åtskilligt osäker grund.

Den 5 November kunde Engelsmännen traditionsenligt fira Guy Fawkes Day. Fawkes var – som alla någotsånär allmänbildade människor numera vet, inget annat än en katolsk terrorist, som var med i planläggningen av den Engelska Krutkonspirationen anno 1605 – till skillnad från den svenska av år 1536, som ju på sin tid gick ut på att spränga Gustav Vasa i luften med en kagge krut under hans stol i Storkyrkan i Stockholm. Som vi sett, sammanföll också den Amerikanska Valdagen med Guy Fawkes Day just det här året – och ni får rätta mig om jag har fel, men jag tror inte, att detta sammanträffande inträffat förr.

”Remember, Remember
The fifth of November
With Gunpowder, Treason and Plot.
I see no reason why the Gunpowder
Treason – should ever be forgot…”

 

Ja – så skanderar man i England ännu, och jag tror detta stämmer – även för dagens makthavare. Som vi sett, lyckades den anarkistiskt präglade ”Anonymous-rörelsen” som fanns för ett par år sedan inte förändra ett enda dugg av tillståndet i Världen, lika lite som de muslimska terrorister som nu översköljer hela Europa, och för den delen tror jag inte att ”Occupy Wall Street” eller ”BLM” eller de skumma krafter, som nu hela tiden taktfast hyllas på Dagens Nyheters sidor, kommer att kunna förändra så värst mycket de heller.

Statsminister Stefan Löfvén lär fortfarande befinna sig i frivillig Corona-karantän, även om Polishelikoptrarna tillfälligt slutat cirkla över Stockholm.

Jag anbefaller emellertid starkt, att mina läsare INTE reser in till huvudstadens mest centrala delar, eller Julhandlar i större stadscentrum, shopping-gallerior eller liknande i år, på grund av den uppenbara risken att fler Rakhmat Akilovs, mycket väl kan tänkas dyka upp inom kort.

Den sjätte November kunde vi fira Gustav II Adolfett firande som är åtskilligt nedtonat nuförtiden, och som bara konservativt präglade samtidsskildrar-sajter som ”Det Goda Samhället” bryr sig om numera. Jag firar Gustav II Adolf inte med bakelser, utan med ord och handlingar, och jag tror faktiskt, att det på allvar behövs en ny Sjätte November-rörelse i det här landet, även om den inte behöver ta sig sådana former eller uttryck, som dem Guido Fawkes en gång använde.

7-9 November kunde vi dessutom fira 500-års minnet av Stockholms Blodbad, och hur en främmande tyrann försökte avliva och manövrera ut det etniskt svenska ledarskiktet i vårt land, för att låta utlänningar ta över i Sverige. Detta blev heller inte föremål för något större firande, och officiellt har man inte sagt ett enda ord om det – men vi etniska svenskar behöver inte undra över hur det kommer sig.

Vi vet ändå vad det är för patrask som styr oss just nu, i förut sällan skådad omfattning, och vem det är som alla dessa Sabuni-klaner, Dagostars och därmed likställda försöker hjälpa fram till makten. Något blodbad blir här inte – men det är tid för en rejäl, folkligt organiserad symbolisk protest.

I den Engelska staden Lewes tror man på mentalhygien och håller fortfarande Katolicismen ifrån sig. Man firar ”Bonfire Night” som den en gång var. Påven brännes in effige !

Kanske blir det ändring, nu när en viss Herr Paludan åter skall bränna en Koran – vilket är tänkt att ske, 11 – 12 November i Paris, denna frihetens och revolutionernas hemstad. Jag måste säga, att jag faktiskt tror på värdet av sådana protester. För Englands del var också en gång ”Bonfire Night” eller den stora Bål-natten detsamma som ”Pope Burning Night” – en festival som också redan tidigt firades i det spirande USA, även om George Washington lär ha förhindrat sina egna soldater att gå dit i uniform, och delta i upptåget annat än som civila – vilket var en framsynt handling. Vi själva, som matats med bilder på hur svenska Poliskvinnor tvingats ned på knä av en rasande mobb, och hur diverse fotbollslag sänkt sig till Sverige-fientliga demonstrationer, kanske kan hålla General Washingtons gärningar i minnet.

Det borde förvisso också en hel del amerikaner göra, nu när deras stora valdag är över, och man faktiskt har ett Valresultat, tre dagar senare.

”Georgia on my mind” ? Genrebild från gårdagen, som inte visar det slutliga resultatet. Källa: Google

Mr Biden har vunnit, och därmed får vi hålla oss nöjda, fast numeriskt sett vann Trump-anhängarna – deras röster VAR faktiskt så många fler till antalet. Nu blir det inte så, alla gudar ske lov och pris, men det beror som sagt bara på det amerikanska valsystemets tämligen unika konstruktion… Winston Churchill, förresten lär en gång ha sagt att Demokrati inte är något bra system att styra ett land på – men att de alternativ som prövats är om möjligt ännu sämre…

Systemet med person-styrda Primärval och sedan ett elektors-system, där 50,1 % övervikt i en enda delstat, kan leda till att ALLA elektorsrösterna från denna stat går till den vinnande sidan, och att de 49,9 % som röstat på den motsatta kandidaten i samma delstat, kan inte kallas rättvist, ens för fem öre eller fem cent när. Att antalet elektorer dessutom inte behöver vara direkt proportionellt mot befolkningen i delstaten, sett emot hela Unionen, och en ändlös kedja av manipulationer, ”Gerrymandering” och även det faktum att röstlängd och statistik över nyligen avlidna inte har samkörts bidrar till att göra systemet än inexaktare – även om detta inte är rent ”valfusk” i sig, lika lite som någon påstådd, men aldrig någonsin i verkligheten bevisad ”Valmanipulation i stor skala ifrån Putins Ryssland eftersom sådan manipulation för det första är ytterst vansklig – för det andra fullkomligt osannolik.  Att försöka manipulera hela populationer av väljare på det sättet går knappast att utföra från utlandet, och man borde snarare skylla på Mr Trump själv, liksom Amerikanska media – för de om några, står för en verklig manipulation av folkmedvetandet..

I Presidentval efter Presidentval borta i USA har det alltid varit så, att knappt 60 % av folkmajoriteten alls brytt sig om att gå och rösta, vilket innebär att den frivilligt ställt sig på trälars och förståndshandikappades nivå. I antikens Grekland sade man att de människor som inte mötte upp på det lokala Tinget eller Folkförsamlingen ägnade sig åt ”idioteia” eller förblev idioter, alltså privatmän.

Förvisso har valdeltagandet antagligen gått upp från ca 60 % eller två tredjedelars nivå i och med det senaste valet, men USA förblir nog i allt väsentligt ett två tredjedels samhälle, och inte någon egentligt demokratisk stat, så länge man håller fast vid tvåpartisystemet och de andra egendomligheterna. Också här i Sverige sörjer blockpolitiken och det faktum att vi nu har 20 % icke-svensk-etnisk befolkning för det faktum, att vi aldrig får till stånd några riktiga politiska förändringar i vårt eget land, och aldrig kan få fram starka Regeringar, som kan ena landet.

Vi hade aldrig någonsin någon majoritet ibland svenska väljare för att gå in i EU anno 1990. Allt som fanns, var en otroligt svag övervikt av röstande för EU-alternativet, som man via propaganda trumfat in i folk. Andelen som inte alls röstade i vad de uppfattade som ett på förhand uppgjort val, var så stor att det aldrig fanns någon säkerställd majoritet.  Sedan dess har vi i allt väsentligt haft minoritetsregeringar, och det har som vi sett – under Reinfeldts misslyckanden, och senare Löfvéns – inte alls varit bra för vårt land, inte på något sätt.

Kort sagt – USA under Mr Biden kommer nog tyvärr förbli en svag demokrati, och ser vi till vårt eget land, finns här ingen egentlig demokrati i ordets riktiga bemärkelse här heller. Enligt de hedna lagarna var det en gång obligatoriskt att ”resa till tings” och för den som svek sin demokratiska plikt, blev det dryga böter.

Om moderna demokratier skall fungera, bör de fungera via direktval och inte poströster, och de bör fungera som en gång de Germanska Tingen – alla har en självklar plikt att rösta, en självklar plikt att närvara – och man röstar där och då – det går inte att ”sälja” sin egen röst.

Jag lämnar er alla med en profetisk bild av Underground-tecknaren Gilbert Shelton, vars serie ”Wonder Warthog” eller ”Super-Svinet!” (som han fick heta på svenska) redan 1988 – i albumet ”The Nurds of November” förutspådde hur det skulle gå, i Amerikansk politik. Och det var – som vi alla vet – 32 år före dagens årtal, anno 2020.

DN sitter nu och hyllar Vänster-milisen, de som vill göra riots och de radikala Demokraterna – medan de radikala Republikanerna med Trump (eller själva SVINET) i spetsen nu har sett sin bästa tid. Så – vem ”GÖR KAOZ” först – Och VARFÖR ?

 

HALLOWEEN-EXTRA: Samfundet Särimner BRÄNNER Koranen på försök

I fredags var det Halloween, och då anses det ju fint att skrämmas enligt vissa. Det tog vi i Samfundet Särimner fasta på, så då tog vi oss före att marschera ut i nattens mörker och Bränna Koranen – i solidaritet med alla dem, som Monoteister och Muslimer mördat, och som protest mot det religiösa våld, som just nu sprider sig över hela Europa.

Att bränna Koranen är inte förbjudet i Sverige, och de juridiska förutsättningarna för detta har jag redan förklarat för er, så i Fredags gjorde jag, Tekniske Johansson (om ni minns honom !) och några andra goda medborgare gemensam sak, och begav oss ut i skogarna nära Rinkeby eller Hrunkeböö – som ortens inbyggare numera säger.  Diverse kriminella klaner har ju sagt, att de ska agera ”vakter” och kunna förhindra den nya Svenska traditionen med Bacongrillad Koran, men det kan de inte alls !

Vi lyckades mycket bra med vår Koranbränning, inom synhåll från sagda förort, och vi kan också försäkra er, att det ger en skön gemenskapskänsla att göra så.

Fullmånen ger ett spöklikt sken över höstlandskapet – och vi ger oss ut för att bränna en koran – i lönn och i hemlighet…

Vi genomförde det hela så att ingen kunde ta anstöt eller störas det minsta av arrangemanget, eftersom det skedde i nattens mörker, och utan vittnen. På väg ut i vår sköna svenska natur sjöng vi entusiastiskt och glatt några klämmiga koranbrännar-sånger, som vi komponerat särskilt för kvällen: ”Hela Familjen bränner koranen, familjen hela bränner koranen hela familjen” på melodi ”Hela familjen går ut med geten” som ni kan lära er här.

Därefter fortsatte vi med ”Vi gå för att bränna en koran – fallera ! Fastän det retar muselmanerna som fan ! tralla la ! Och sorger har vi INGA – för våra glada visor klinga – när vi går för att bränna en koran – fallera !”

Inom parantes kan vi meddela er, att den kända svenska barnvisan ”Vi gå över daggstänkta berg” som nu får bilda bakgrund till denna koranbrännar-gånglåt faktiskt är känd som en scout-sång i just Frankrike av alla länder, och att den där heter ”Les Lansquenets” och handlar om Landsknektar under 1500-talet – även Främlingslegionen och den Franska Armén – som vi bör hylla i dessa dagar – har använt den som marschvisa..

 

Snart nog var vi framme vid den plats vi utsett, och kunde påbörja bränningen. Här ser ni hur enkelt och flärdfritt en koranbränning kan gå till, och jag hoppas att ni snart nog anskaffar de rätta ingredienserna..

”The science of where – but you will NEVER find out where, akbar-lovers !”

Allt som behövs är bara ett paket helsvenskt bacon – danskt eller franskt bogfläsk går också bra – för att HEDRA SÄRIMNER inför den nödvändiga ceremonin, ett paket tändstickor, lite t-sprit eller – som den vanligen benämns – ”Tdoja” (dricks ej i slott, men väl i koja) och naturligtvis – la piece de la resistance – en koran. Så klär ni koranen med bacon, dränker in den i T-sprit och tänder på – ja allt ni behöver är att följa denna händiga guide, och sedan kan också ni protestera emot islam, och Monoteisternas våld, precis som vi…

Baconet läggs lämpligen mellan sidorna i koranen…

 

Direkt när vi tänt eld på detta förkastliga bokverk, som likt bibeln uppmanar till folkmord på oliktänkande, och därför bör brännas, i likhet med ”mein kampf” och andra samhällsfarliga böcker, hände något fantastiskt. Lågorna bildade huvudet av ett Vildsvin, som ni ser på bilden här nedan, och vi tog detta som ett tydligt tecken på att Särimner och Herren Yngve Frej var med oss i den mörka natten.

och se – DETTA är tecknet – Särimners lysande Odens-öga ses, när den förkastliga koranen brinner upp !

 

Efter en stund lösgjorde sig 5-6 svarta skuggor ur nattens mörker, helt nära invid. Det visade sig vara en skara somaliska ungdomar till muslimer, varav en i shador, som kom från det närbelägna Rinkeby.Vad gott det luktar !” sade de genast, när de kände doften av det brinnande bacon-fettet, och ”vad mysigt!” när de såg hela brasan – utan att fatta vad den innehöll…

Trevliga och snälla, som vi i Samfundet Särimner är, svarade vi genast med att ”jamenvisst – vi kan gå och hämta lite mera prima svensk björkved i vedlutan därborta” och det gjorde vi också. Medan negrerna leende satt där i mörkret, överlämnade vi bålet till dem, och anmodade dem att pissa på det, ifall det skulle ta sig lite för mycket, och visslande och gnolande begav vi oss så hemåt efter att ytterligare ha pratat med dem en god stund, och förklarat det svenska Alvablotets betydelse.

Så narrade vi dem. Så drog vi dem präktigt vid näsan, dessa muselmaner. Utan att förstå någonting, och utan att ens ana det, gjorde vi dem till medskyldiga i Koranbränningen – och kom ihåg att ”Gestumblinde” eller gäst-förblindaren är en av Odens många tillnamn eller heiten, liksom Sidhatt, han i den mörka hatten, Báleygr eller Bål-öga (se bilden här ovan) Bölverk – förgöraren, Ginnar ellr gäckaren, Herjan  – förhärjaren, Hodd eller den dolde, Nikur, han som rubbar allt och Yggr, den fruktansvärde – allt är tillnamn på Oden

Det var honom vi blotade bort koranen till i den mörka natten, och det var han som lät oss narra islamisterna, samtidigt som vi undflydde dem, helt utan skada. Gack också ni ut och gör sammalunda, svenska folk – det säger jag er !

Koranbränning är en riktigt trevlig syssla, och den ger en skön gemenskapskänsla och många nya vänner – det vet vi av egen erfarenhet !

Oden – Korparnas herre, som styr i den mörka Vinternatten… (illustration: Paulus Indomitius, Pål den Otämjde)

Staffanstorp inviger lutande Odensstaty

I Staffanstorp, ”staden som alltid sover” befinner sig delar av det enorma Uppåkra-fältet, Lunds föregångare som stad och en arkeologisk fyndplats av rang, trots att mindre än 2 % av hela dess areal uppges ha grävts ut ännu. Nu har även Sputnik News i Ryssland och andra internationella mediakällor uppmärksammat vad Svenska media och kommunen själv skrivit om redan förut.

19 Oktober invigde Dick Harrison, kommunens representant samt konstnärinnan Helene Aurell, som utsetts till vinnare efter en lokal konsttävling en skulptur av Oden själv, som tagit mer än ett helt år att göra. Genast kom fientliga kommentarer från kristna Hat-sajter runt om i Sverige, bland annat en benämnd http://alertsweden.bloggo.nu som jag av förklarliga skäl inte tänker länka till, då jag inte vill sprida kristet hat och andra rabiata Monoteisters inskränkningar i yttrandefriheten.

Odenstatyn är gjord efter den förmodade Odens-bild, som man grävde fram redan för ett tiotal år sedan. Statyn ligger omkullvräkt och störtad, vilket omöjliggör dess användning som plats för Asatrogen dyrkan. Kanske ingår detta även i kommunens intentioner, då vi Aatroende ju är en förföljd och diskriminerad grupp i det nutida svenska samhället.

För övrigt kan bilden också föreställa Frej, eller en himmelsgud som Tyr – dess horn erinrar tydligt om solen, eller kanske en hjort, vilket ju är en av Frejs hävdvunna symboler. Man får hoppas, att våra fränder söderut ändå lägger blommor och gåvor som ett spontant ”Blot” vid monumentet, nu när det snart är dags för Alvablot. De få kultplatser vi Hedningar har, skall vi också hävda och värna !

 

 

 

DEBATT: Vi bränner Bacon, Biblar och Koraner ! Härs och Tvärs, samt i Långa baner…

Idédebatt är alltid intressant, men sedan så finns det förstås människor som inte kan hålla sig till att debattera på ett seriöst sätt, utan hela tiden måste ta till ”slag under bältet” eller vissa ”överbud”.  I Hávamál står det skrivet – enligt vissa översättningar – att ”ord bör du aldrig skifta, med en nolla eller en narr”. Själv tänker jag på detta stäv ganska ofta, inte minst när jag möter Kristendomens eller Islams företrädare.

 

Här brinner Bibeln i ett fyrfat – många Hedningar och Asatroende – inklusive de i NAS eller Nordiska Asa Samfundet har faktiskt gjort en RITUAL av detta..

Min hedniske broder och kollega Henrik Andersson på bloggen ”Ideell Kulturkamp” förfäktar idag den meningen, att vi Hedningar och Asatroende bör fortsätta bränna både Biblar och Koraner – det skall ju vara lika för alla, och demokratiska som vi är, visar vi ingen som helst tolerans mot de religioner och livsåskådningar, som är såpass INTOLERANTA att de inte kan tåla en fri åsiksbildning, eller yttrande- och religionsfrihet.

Å andra sidan tycker jag själv, att Bibelbränning och Koranbränning känns lite onödigt och demonstrativt, inte minst med tanke på all den koldioxid som skulle tillföras atmosfären, om vi brände alla exemplar av dessa mycket skadliga och onda böcker, som ju uppmanar till massmord och många andra lagbrott.

Bränn gärna koranen, men bränn också de skrifter judar och kristna läser. All monoteism är mer eller mindre skadligt och eländigt. Tron på bara en gud är en styggelse och förnärmar och kränker oss som tror på såväl gudinnor som gudar. Ingenting gott, ingenting positivt har kommit ut Moses, Jesus eller Muhammeds läror. Abraham är fader till mycket ont. Hedningar verka för att monoteismen ska förbjudas.

En hedning är inte tolerant mot religioner som inte kan acceptera gudomlig mångfald.

  • Henrik Andersson, Ideell Kulturkamp, 2020-09-03

 

Jag påminner mig också att verklig yttrandefrihet är rätten att säga vad som är opassande, stötande eller kränkande för många människor. Verklig yttrandefrihet är inte, att stryka opinionen medhårs, eller att hela tiden vara politiskt korrekt. Tvärtom kunde man uttrycka det hela så, att verklig yttrandefrihet är rätten att säga helt fel sak vid fel tillfälle, på fel sätt och inför fel människor.

 

Vår mångårige vän och läsare Eddie Råbock alias Mohamed Omar skrev igår på bloggen ”Det Goda Samhället” följande rader, som också borde vara självklara i sammanhanget, även om jag tycker att vi bör ta fasta på det yttrande, som Stephen Fry en gång gav ifrån sig. Ni får förlåta, att jag blott citerar – men det har man också full frihet att göra, om man lever i en demokrati…

Om vi ska ha yttrandefrihet kan vi inte samtidigt ha massinvandring från islamvärlden. Det borde vara uppenbart. Men tyvärr är det inte det. Inte ens efter Salman Rushdie och Muhammedkarikatyrer, Lars Vilks och nu koranupplopp i Malmö.

Så många händelser, många tragiska, där västerländsk yttrandefrihet har krockat med islamisk fundamentalism. Alltså muslimer som är trogna Koranen och Muhammed. För profeten Muhammed tolererade ingen yttrandefrihet. Den som gjorde yttranden, vilka han uppfattade som kränkningar mot hans religion, lät han avrätta.

Ett bättre sätt att försvara vår yttrandefrihet är att försvara våra gränser. Vi kan inte ha en yttrandefrihet som innebär att islam, Koranen och Muhammed får kritiseras hårt, till och med häcklas, om samtidigt våra gränser är öppna för massinvandring från islamvärlden.

I islamvärlden är respekten för islams, Koranens och Muhammeds okränkbarhet större än respekten för yttrandefriheten. Ju större den muslimska befolkningen blir i Sverige, desto mer riskfyllt kommer det därför bli att uttala sig kritiskt om islam. Även att tåga för Charlie Hebdo kan bli farligt.

Detta kommer att ske, även om flera av muslimerna som kommer är förnuftiga och hyggliga. Massinvandringen innebär ju att man inte bara flyttar hit individer, Ahmed och Mustafa, till Sverige. Man flyttar hit en kultur. En kultur som står i fortsatt förbindelse med, och är en del av, den globala islamiska kulturen.

Det finns förnuftiga och hyggliga personer i Saudiarabien. Men det finns ingen yttrandefrihet. För att försvara yttrandefriheten i Sverige krävs det konkreta åtgärder för att strama åt invandringen. Om man står upp för vår yttrandefriheten borde man rimligen alltså även stå upp för gränserna som skyddar denna yttrandefrihet.

Med risk för att låta tjatig: om befolkningen som tror på yttrandefrihet, ja, som är formad av västerländsk kultur, minskar i antal, och befolkningen som inte tror på yttrandefrihet, ökar i antal, blir det så klart svårare att upprätthålla yttrandefriheten.

Om vi inte försvarar våra gränser kommer gränserna för vår yttrandefrihet att inskränkas. Det har redan skett.

På Internet och i arabiska tv-kanaler av typen Al-jazeera sprids nu fejkade bilder på blonda svenska barn som tvingas kyssa Koranen, och efter de senaste upploppen och bränderna – genomförda av huliganer helt utan samband med seriös islam (Minns vad Imamen av Malmö sade i TV) syns det tydligt, vad all denna förbannade drägg vill göra emot vårt land och folk. Det är vår plikt att bekämpa dem, om så behövs också med våld, utvisningar och deportationer.

Fortsätter dräggen sina våldsdåd och sin förstörelse, är det helt korrekt att övergå till aktiv insats – också av vårt lands Försvarsmakt, en som bland annat Polisen i Göteborg påstås ha antytt, så sent som igår. Våldsverkare skall bemötas som just våldsverkare, och som fiender till det allmänna. De skall bli föremål för vapeninsats, och för arrestering.

Den danske provokatören Rasmus Paludan, som representerar ett danskt parti som kallar sig ”Stram Kurs” har som bekant utvisats ur landet av Löfvén-Regeringen, vars högste företrädare, Statsministern själv, tydligt valt sida både emot yttrandefriheten, och sitt eget land och folk. Han har ju offentligt deklarerat, att han ”aldrig kommer att kritisera islam” och därmed är hans inställning klar. För egen del anser jag, att både Islam och diverse politiska rörelser får finna sig i kritik, om de ger sig in på demonstrativt beteende, eller ifall deras anhängare  begår brott, och ägnar sig åt oegentligheter.

Detta gäller såväl islamister som kristna, och alla andra också. Fri debatt och kritik får alltid framföras – helst i saklig form.

 

Herr Paludan har nu ansökt om att få tilldelas ett svenskt pass, eftersom hans far är svensk, och kommer dessutom att genomföra en ny Koran-bränning i Rinkeby.

För övrigt kan man minnas, att även Nordiska Asa Samfundet genom sin högste andlige företrädare Peter Kåhl (till vardags anställd inom SL:s depå-verksamhet) faktiskt ägnat sig åt brännande av bibeln – under rituella former. Detta skedde vid NAS Midsommarblot vid Ales Stenar 2018, men på en närbelägen Camping-Plats, inte uppe vid själva stenarna på Kåseberga-Åsen. Vid detta tillfälle var jag själv närvarande, och åsyna vittne till alltsammans. Det tillverkades också små kors av träpinnar, som nya medlemmar symboliskt fick trampa under fötterna, samt bränna upp i en renande eld. (Just denna ceremoni har förekommit vid tidigare tillfällen i Världshistorien. Under Tokugawa-Shogunatet och Japans 1600-tal testade man om någon var ”Kirisutan” eller kristen genom detta enkla test. Japanerna visste, att de kristna tänkte förslava, kolonisera och förstöra hela deras land – och Japan förblir starkt och motståndskraftigt emot alla Monoteister – än idag !)

Japan har än idag en av Världens absolut starkaste nationella kulturer, och har gett mänskligheten oerhört mycket av sin egen kultur. Det är resultatet av ett intensivt, med framgång fört folkligt motstånd emot Monoteisternas irrläror, och Japan har heller aldrig haft någon invandring att tala om, utom från det närliggande Korea. Vi kan lära oss mycket om nationell överlevnad genom att studera dem. Inte ens två atombombsangrepp efter varandra har lyckats skada deras kultur eller nationella medvetande särskilt mycket.

Det land som vet att vårda sin egen nationella kultur och inte tillåter närvaron av främlingar, kan bygga för evigheten…

Gällande Helmut Kohl – nej förlåt jag menar Peter Kåhl – kan jag bara säga att jag sympatiserade med hans ”egenpåhittade” ritual som sådan, den gången, 2018 – men att jag ansåg den lite väl demonstrativ, trots att den skedde i goda vänners lag, och därför inte skadade någon, ens bildligt talat, för vad de kristna och muslimerna inte ser, det har de heller inte ont av.

 

Det kanske sitter i väggarna”- Tänk om någon begravde en sån här på en tomt för vissa ”kulturcenter” ??

För mig får herr Paludan och hans gelikar gärna komma till Sverige och bränna fler Koraner, som sagt – även om jag tycker att det hela är en smula fånigt, överdrivet och inte välbetänkt, utan tyder på en viss grad av bristande omdöme, liksom omdömet hos min käre kamrat Herr Kåhl, nu när jag ändå skänkt honom ”en recension”.  Alltför demonstrativt beteende kunde kanske undvikas i båda fallen, även om jag anser, att ifall man bränner Koraner, kunde man gärna samtidigt bränna Bibeln med – och varför sluta där ?

Fläsket brinner, heter det, och att förära gudarna av Särimners fläsk och heligt bacon, är förvisso en god gärning.

Låt oss grilla Bacon över Koranerna och Biblarna medan de brinner – DÅ ÄR DET KOKTA FLÄSKET STEKT

Diverse utländska bedömare från Libanon har sagt, att Sverige nu befinner sig inför ett viktigt vägval. Vill vi ha muslimer inuti landet, och förvandlas till ett Syrien, eller vill vi stå emot, stå upp för yttrandefrihet och västerländska värden, samt fördöma Koranen och dess Värdegrund – samtidigt som vi gör rent hus med Bibeln och de kristna ?  Valet är fritt, men jag vet åtminstone vilken sida jag själv står på, och jag har gjort mitt val – precis som Statsminister Löfvén, som har valt att stödja den motsatta sidan.

Kanhända ångrar han sig, och väljer till slut att stå upp för folk och nation, liksom hela sin Regering. Låt oss hoppas på det.

Vad den islamistiska dräggen beträffar, har den redan hotat fredliga medborgare i det här landet med våldtäkter och massmord – och den bör behandlas därefter.

Att uppmana till brott eller upplopp, är ett brott i sig – särskilt i orostider.

Själv manar jag till besinning och lugn – samt att ni går hem och äter ert bacon – det HJÄLPER emot Monoteism !!

 

Och slutligen – hur är det med denne semitiske Mån-gud, denne Allah, även känd som JHVH eller ”Gud” ?

Om Allah eller Gud nu ska vara så mäktig, ja rent av allsmäktig, varför behöver han då hela tiden stötta sig på idioter som bränner bildäck, mördar och dödar ?

Är inte Allah oerhört svag, eftersom han alldeles uppenbart inte kan göra någonting alls själv, utan hela tiden är beroende av sina mänskliga ”följare” ?

Med de kristnas gud är det precis likadant, och de kristnas gud är liksom Allah oerhört barnslig. En verklig gud, som det vore någonting med, är som Tor och Oden. Tor och Oden kräver inte alls att du skall tro på dem, och de kräver inte heller att du ska göra vad som står i Hávamál, och de varken fördömer eller försvarar brännandet av böcker, eller andra ynkliga mänskliga påfund, här nere på Midgårds slätter, ty de är verkligen Gudar, och därmed står de över allt sådant.

Eddan kan sannolikt inte förstöras i alla fall, eftersom den finns digitalt – till och med handskrifterna är inscannade i faksimil – och den är så vida spridd, att alla exemplar eller översättningar och versioner inte går att förstöra. Därför är Asatrons budskap evigt och oförstörbart, och Hedendomen är också alltid ny.

Allt vad du finner i Hávamál är goda råd om hur du bör leva, men inga lagar. Du får lycka och välgång om du följer råden, står det, och Asarna vill allas väl. De straffar ingen, dödar ytterst sällan och använder våld bara emot de makter, som verkligen vill skada själva livet. Emellertid – de behöver inte vår dyrkan, utan existerar själva, och de behöver ingen mänsklig hjälp, inga onödiga följare eller små skitungar till terrorister, som skall kratsa kastanjerna ur elden för dem. Åska och Storm har också alltid existerat, och naturen existerar för sig själv.

Jämför med de oerhört löjliga, fullkomligt maktlösa Monoteistiska gudarna, som kallar sig själva ”allsmäktiga” trots att de ingenting kan själva, och som ständigt måste lovprisas, tillbedjas och ständigt få höra hur bra de är, likt tjuriga småbarn.

 

Om du alls ska ha Gudar – dyrka då en RIKTIG gud som ASA-TOR ! Han existerar, precis som åska, regn och själva naturen, och han kommer ALLTID att existera, OAVSETT vad du tycker om det, eller vad du säger om honom (han bryr sig inte om bokbål eller löjliga provokationer heller… !)

  • Teckning av Paulus Indomitus, svensk bloggare och vän

 

Tor och Oden behöver inga lovprisningar. Du kan blota till dem, eller ge dem gåvor av egen fri vilja – och få rika gåvor tillbaks – men BE till dem kan du aldrig. Aldrig någonsin. ”Bön” och liknande är totalt verkningslöst och den ultimata hädelsen – också i ett Monoteistiskt universum. Ifall en gud nu verkligen ska vara allsmäktig – hur kan då dess mänskliga tillbedjare vara så förmätna, så fulla av sin egen skit att de tror sig kunna påverka den allsmäktige, och ”styra” guden eller gudarnas vilja via sina böneramsor. Att tro något sådant är ren idioti, eftersom det är att sätta sig upp emot guds allmakt – om man vore monoteist.

Men – det är inte jag – för jag är som bekant HEDNING – och nu ska jag gå och elda bacon – Hedning som jag är – och låta den goa röken stiga mot himlen, så att gudar och människor kan dela denna vackra gåva… Gåva kräver att gengåva gives, nämligen, och det är det första av Asatrons bud. Ingenting är gratis, och böner hjälper inte.

Vill man ha något, bör man först av allt ge, och av vad man giver, kan man också vänta sig en god skörd. Ger man ovett, får man ovett igen, men den som sprider kunskap och goda gåvor, kommer att äras landet och Världen allt över…