Succé för en Hednisk Jul – och lite Julklappstips…

”Bockar och pepparkakor
bockar och pepparkakor
– i alla tider kan man lita
på denna helgrekvisita”

Nils Ferlin

Medan mörkret sänker sig över Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige – konstaterar jag att vi nu lämnat Slaktmånad eller November, och befinner oss i Julmånad eller December. Asgårdsnyen passerades den 26 November, och snart är det halvmåne. I vårt lands nyhetsmedia har det konstaterats, att Regeringen Löfvén nu delat ut cirka 390 000 sk ”Samordningsnummer” till personer med högst oklar identitet, personer som inte skall vara i vårt land överhuvudtaget. Man vet inte om de har kriminell bakgrund, ifall de är sk ”IS-återvändare” eller överhuvudtaget vilka de är, och det har också besannats, att inte mindre än 3 vapenstölder av minst 8 stycken Glock-pistoler och över 300 patroner hålspetsammunition – av just den sort kriminella efterfrågar – försvunnit från Stefan Löfvéns eget Regeringskansli. Ska man skratta eller gråta, goda medborgare ?

Det framgår ju klart och tydligt, att regeringen Löfvén inte ens förmår skydda sig själv, än mindre det land vi lever i.  Vi kan också läsa i tidningarna om de senaste lustmorden, förövade av invandrare med unga svenska kvinnor som offer, ett fall i Uddevalla, det andra i Kristianstad. Samtidigt med dessa tragedier, och otaliga andra, dråp, mord, sprängningar, sk ”skjutningar” och andra nu vardagliga händelser, som polisen sällan eller aldrig klarar upp, medan ingen ställs till svars – den nya ”ensamkommande” herre-klassens medlemmar allra minst, växer intresset för den traditionella, hedniska Julen oförtrutet.

Egentligen tycker inte jag att detta är så konstigt. I tider av nationell kris, konflikt eller krig växer alltid intresset för traditioner, liksom religiositeten. Som vi snart skall se i ytterligare två inlägg för denna kväll gör den ”Svenska” Kyrkan ingenting, nada, niente, nix för att hjälpa den etniskt svenska befolkningen, och att folk då vänder sig bort från den och åter till Hedendomen, är kanske inte så underligt det heller.

I Gävle har nu Gävlebocken fått premiär, ackompanjerad av det gälla, taktfasta illvrålet från insändare i Gävle Dagblad, som i vanlig kristen ordning påpekar att nämnda bock förstås måste vara identisk med Satan, de kristnas ständiga ”låtsaskompis” och trofaste vän. Själv finner jag denna ständiga kristna djävulsbesatthet både motbjudande och äcklig, och förstår inte varför vi ska behöva stå ut med dessa Monoteistiska gaphalsar, som hela tiden vill bränna ned saker och förstöra Julen för alla oss andra. Vid det här laget torde det för länge sedan vara så, att folkopinionen i Gävle har svängt, och numera tycker ingen längre att det är ”ball” eller ”häftigt” att förstöra, vad frivilliga krafter byggt upp. Vi får hoppas att alla goda Gävlebor går samman nu, för att värna sitt land och sin stad, och inte låter det blinda våldet härska, trots lokala imamer och andra predikanter.

Gävlebocken har i år också fått sällskap av en kollega i granris från Bräcke, Jämtland, och man får hoppas att även han kan få sprida lite julefrid, som det en gång var tänkt och var menat, och inte blir nedbränd av dessa Monoteismens hantlangare, som vi tyvärr ännu har bland oss.

 

Inte heller Lucia som kulturellt fenomen väcker detta år några protester. Folk vill inte alls ”fira Lucia hur du vill” som en andefattig sekt vid namn ”forn sed” försöker pracka på oss i media, och det här året syns heller inga hat-professorer till, som påstår att Lucia skulle vara ”rasistisk” eller till och med ha sitt ursprung på Rasbiologiska Institutet, en lögn och ett stycke fake news som man lurade på oss i en debattbok så sent som 2017. För sådana närmast sinnessjuka uttalanden finns det inte längre någon grund, och numera ställer alla upp bakom den svenska Luciatraditionen istället, född som den är ur det hedniska firandet av ”Ljusi” eller ”lussi” som Prokopios talade om på det hedniska 500-talet, och först långt senare löst anknutet till et fiktivt katolskt helgon. (Se under ”Lussi” under rubriken högtider ovan)

”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

Detta är vår tradition. Detta var och är Lusse – den dag då vackra kvinnor kommer med ljuset till sitt eget folk för att förkunna att den långa natten snart är slut. Låt ingen någonsin inbilla dig att vårt firande har med ett sicilianskt helgon att göra, och låt ingen ta denna kära tradition ifrån oss.

Ur Konstnären Jonna Jintons Lussi-film – som förkunnar Frejas återkomst med det nya ljuset – något fel med detta ?

Nuförtiden är det väl bara Galna Greta som gormar vidare om ”rasism”, som hon påstår skall vara orsaken till miljöförändringarna. Ett annat kärt debattämne såhär års brukar vara Tomten, eller rättare sagt Jultomten som dessutom blivit huvudperson i årets Julkalender i år. Tydligen har de utbrutit någotslags insändar-storm, eftersom Statstelevisionens julkalender redan i första delen låter sagda tomte tvivla på sig själv, vilket alltså skulle vara ett ifrågasättande, och därmed kunna underminera barns tomte-tro, har vi fått veta genom samma SVT.

Själv tycker jag inte det finns något skäl till oro bara för detta. Årets Julkalender i TV verkar utmärkt välgjord, och barn har alltid varit fascinerade av Jultomtens vara eller icke-vara. Också minsta barn vet, att han är Julens verkliga huvudperson – här skall ingen jesus eller kristus göra sig besvär – men egentligen tror jag att insändar-skribenterna blandar ihop två olika saker…

Jag finner inget att invända emot Per Anderssons Tomte eller Pernilla Wahlgrens söta Tomte-mor, men man skall egentligen inte blanda samman alla Tomtars store furste och Överste, nämligen Jultomten, med den mer beskedlige och vid alla tider på året existerande Gårdstomten, alltså varje bondgårds grundare, själva uppodlaren av marken, som lever kvar på varje gårdstomt. Jultomten syns bara vid vissa tillfällen på året, riktigt nog, men gårdstomtar finns hela året om, och man behöver inte ha tomtar på loftet för den sakens skull, ifall sagde gårdstomte nu låter sig observeras vid grötfatet eller eljest.

Åter ett Julklappstips från Libris !

 

Att Jultomten däremot är identisk med Oden, eller Jolner, alltså den stora Jularen, han som gör så att det blir Jul, vet ändå de flesta. Det är därför han bara syns under speciella tillfällen under Julnätterna, eller när Åsgårdsreien går, i denna årets sista månad, och det tjänar ändå inget till att tvivla på honom, eftersom han alltid finns – här eller i Valhall – varesig vi vill det eller inte..

 

Jodå – det finns rikhaltiga bevis – Oden och Jultomten eller Jolner, är samma person… Gårdstomten däremot är ett självständigt väsen..

Där hör ni ! Och hör upp sen !!

Jag vill avsluta detta inlägg med fem verkligt användbara Julklappstips:

1. En handsmidd, historisk yxa från Gränsfors Bruk pryder verkligen sin plats, och är värd sin vikt i guld – bokstavligen ! En vikingatida skäggyxa som denna, kan klyva en Koran eller strimla sönder en Bibel på mindre än en halv sekund, och stoppar även en kristen eller en muslimsk terrorist på samma tidden kan även kastas och fara genom luften emot angriparen !

2. Dalbränd Trätjära från Claessons Trätjäror är ett måste för båtbyggaren, eller den som vill hålla sitt Långskepp i fint skick – se alla användbara produkter på deras sida !

3. En låda med 4,5 kg Vildsvins-kött från Gläntans Köttprodukter är ett säkert val till Julen – så får du en SMAK AV SÄRIMNER i ditt hem !

KOM IHÅG: Den som är Hedning äter fläsk, den som äter fläsk är också Hedning !

4. Silversmycken och Torshammare från Viking.se pryder alltid upp, på kvinnor liksom män…

5. Dessa Frejas underverk är väl också en Julegåva, så god som någon – till henne som förtjänat den – den hårda vägen !

”Freyja Made me do it !” vore kanske än ännu mer säljande text

 

(PS Utgivaren vill understryka, att han inte fått betalt för att lansera dessa små reklaminslag, lagom till Julen…) För att inte överdriva köplusten, publicerar vi här den amerikanske konstnären Sam Flegals vackra tavla ”Gullveig – eller Guldtörsten”

 

Julbocken återinförs i Varberg – och Oden, Jolnir och Jultomten förblir densamme…

Från staden Varberg i Halland, som mycket riktigt ståtar med en bock i sitt kommunvapen, rapporteras idag av SVT att en lokal förening för Julbockars återinförande därstädes har nått vissa framgångar. Åter en seger för Hedendomen, med andra ord.

Kampförbundet för Julbockens Återinförande skriver att man vill ”återupprätta julbockens status som julkaraktär”. Gruppen uppmanar Varberg att se till att det finns julbocksmasker i detaljhandeln och att julbocken ska ha en plats i exempelvis luciatåg. Uppmaningen riktas till de tre kommunerna Varberg, Ljusdal och Boxholm eftersom kommunerna har en bock i sina kommunvapen. Statstelevisionen erkänner idag också, att Julbocken delvis har sitt ursprung i Asatron, och Tors bockar.

Jag har senast för några dagar sedan berättat om den samgermanska Julbockstraditionen, som finns spridd från Alpområdet i Söder till England, Island och Färeöarna i Väst, med Sverige och Norden som ett naturligt centrum. Få vet emellertid, att Jolner, alltså den store Jularen, han som gör så att det blir Jul är ett binamn eller heite på Oden själv.

Om man frågar någon i dagens Sverige vem som är Julens stora huvudperson, blir nog svaret nästan undantagslöst ”Jultomten, förstås” och minsta barn vet, att detta är sant. Julen är en hednisk företeelse från början, och i bibeln står inte ett enda ord om att jesu födelse skulle ha inträffat på just julafton – det är en sen tradition från 300-talet och framåt, medan Oden och festerna vid midvinter är mycket äldre än så. Studera denna länk, får ni se !

Se även mina inlägg från tidigare år under rubriken ”Jul och Midvinter” under ”Högtider och Blot” här ovan…

En Jämförelse mellan Odens självoffer och Yeshua ben Yussufs…

Jag har mött många arroganta och dåligt pålästa kristna på senaste tiden, som varit mer högröstade än vanligt. Bland annat har dessa obildade gaphalsar påstått, att ”Oden bara skulle vara en blek kopia av jesus kristus” när varje någotsånär bildad människa vet, att det förhåller sig precis tvärtom. Odenstron, eller Oden som guddom betraktat, är hundratals år äldre än kristendomen, och fanns långt långt innan någon kristendom ens var påtänkt.

Wodanaz bland goterna, eller Uodin, stormens rasande gud, fanns som stamgudomlighet redan bland de Indoeuropeiska folkslagen i Asien, innan de vandrade in till Europa under bronsåldern, och religionsforskare som Mircea Eliade och Georges Dumezil klarlade redan på 1950-talet, att Oden som Schaman redan var känd för många andra asiatiska folkslag redan under stenåldern, så Odin har alltid funnits – vilket Yeshua ben Yussuf eller den påstått historiske ”jesus” aldrig har.

De kristna har också ett slags svårartad fixering vid sin store führer och ledargestalt, som de hela tiden tror ska ”frälsa” dem, och frita dem från allt ansvar över sina egna liv. Bland annat försöker de jämföra Odens självoffer på Världsträdet Yggdrasil med jesu död på det kristna korset, vilket är helt ohistoriskt, obefogat och skjuter helt bredvid målet, eftersom det bara är en högst tillfällig likhet, och därför en helt tillfällig liknelse. Även om en del forskare anser, att Odenskulten skulle ha kommit till Norden först på 300-talet, var Odens självoffer eller ”Schamanens resa” genom världarna i trädet redan välkänd på bronsåldern, och syns också i myten om Ratatosk, den pilsnabbe lille ekorren, som rör sig mellan alla världarna i trädet.

Tron på en Irminsul, en Världs-pelare i form av ett stort träd är mycket gammal, och tusentals år äldre än de kristnas kors, detta vidriga, blodbestänkta tortyrinstrument.

På en hällristning från Lökeberg, Bohuslän – en aktuell ort på grund av ett jordskred, som hände där just idag – en Odens dag – finns Yggdrasils Världsträd avbildat i form av en idegran eller ett barrträd, även om man i den senare, Isländska traditionen sade att det var en ask – ordet ”askr” kan på norröna betyda vilket träd som helst, och på det trädfattiga Island rörde man senare till begreppen. Denna bild – med en människogestalt eller en fågel i toppen – ett slags vindväsen – är minst 3500 år gammal, och då fanns ingen kristendom alls, det måste vi ändå vara överens om.

Kristendomens hela natur och väsen går ut på att JHVH-1, den påstått allsmäktige guden, med vilja skapar människorna syndiga och dåliga, och sedan driver ut dem ur Paradiset bara för att straffa dem och göra dem illa. Sedan vill han döda sin ende son, för att människorna ska ”frälsas” och så förutsätts vi alla bli glada på något dunkelt sätt och känna oss ”saliga” bara för att jesus långsamt torterades ihjäl under hemska plågor – och samtidigt ska vi vara medvetna om att detta ”ställföreträdande lidande” alltså då skulle hindra JHVH-1 från att hoppa på oss istället, och tortera ihjäl oss också – den Allsmäktige och Allvetande guden njöt så mycket av tortyren av sin ende son, att han så att säga ”glömmer bort” att plåga mänskligheten, sådan är grundtanken i det kristna världsdramat.

Sjukare religion får man leta efter.

Är de ens sunt att ”dyrka” sånt här – eller ”bli frälst” av det ??

Odens Schamanska resa är av en helt annan natur, och sker för helt andra syften. Han säger själv i Hávamál, att han var själv offrad åt sig själv, helt frivilligt och utan tvång. Han försökte aldrig frälsa någon, utan genomförde sin schamanska initiationsrit (som kan verka lite skrämmande för den ovane, men som inte alls innebär något annat än en högst symbolisk ”död””) för att ernå kunskap, och för att han ”skulle växa och frodas, medan runor jag tog upp, ropade och tog” som det står i Eddan.

Oden ”frälser” ingen, men vägleder människan mot kunskapen. Han visar vägen, men kräver inte alls att vi skall vandra den, om vi inte vill eller kan. Han bara pekar på att kunskapen finns – i Hávamál eller överallt annars – men han kräver ingenting i gengäld, någon dyrkan eller slavisk tillbedjan allraminst.

 

På en bildsten från Stora Hammars på Gotland ser vi en Odenslegend. Ett krigarfölje nalkas från höger ett timrat likbål i mitten, där en Asatrogen präst eller Gode lägger en död mans kropp tillrätta på bålet, innan det skall tändas. Den främste krigaren bär en falk eller en rovfågel i handen som offergåva. Men den ståtliga fågeln behöver aldrig dö. Vi ser hur den svingar sig upp i luften över likbålet, samtidigt som solen med sina strålar eller kanske Tors blixtar likt ormar ringlar över himlen. På vänster sida om likbålet står den närmast sörjande, och offrar något – kanske en fin guldring – i lågorna. Längst ut till vänster förekommer en annan scen, som har med Odens självoffer att göra.

Oden är inte för inte Hangantyr, de hängdas gud och dödens herre – ja, han är herre över både liv och död. Genom sitt självoffer lärde han sig sejden, en sorts kvinnlig magi, som räknades som omanlig enligt somliga, och även om Tors kämpar tyckte att sejdkonsten eller förmågan att i trance se in i framtiden var något djupt suspekt, ja sexuellt perverst rent av, var Oden inte rädd för något. I sitt sökande efter den sanna kunskapen sprängde han alla gränser, och gick över och bortom vad vanligt folk kunde acceptera, ty han var i sanning en gud, och icke mer en människa.

Sägnen berättar om Starkad, eller Starkodder, en av Odens bärsärkar och krigare. Han blev av Oden given den gåvan vid födseln, att han skulle få leva i tre mansåldrar och ha nio mäns styrka, men Tor ställde sig avvog och tillfogade, att Starkad för var mansålder skulle bli tvungen att begå ett hemskt nidingsdåd. Ett av dessa dåd var hur Starkads vänskap med kung Vikar slutade illa. Vikars skepp drabbades av stiljte, och Oden rådde Starkad att förrätta ett högst symboliskt offer, som på lek. Vikar skulle bindas mellan två smala vidjor, och stickas med ett vass-strå, samtidigt som han hade ett tunnt litet snöre bundet runt halsen. Men när Starkad förberett allt detta, förvandlades de två vidjorna till två starka träd, vass-stråt blev till ett spjut, som gick rakt igenom kungens kropp, och snöret till ett kraftigt rep, i vars rännsnara Vikar fann sin död. Så kallades Starkad niding, och blev anklagad för dråpet på sin vän kungen, men det skedde bara för att Oden tyckt att Vikar levt länge nog, och ville kalla hem honom till Valhalls härlighet. Det är denna scen, vi ser på stenen från Stora Hammar, och mannen i mitten, kan vara Starkad själv.

Sägnen om Vikars död varnar oss för att vi kanske inte ska försöka imitera Oden, eller späka oss så till de grader, att vi svävar mellan himmel och jord eller mellan liv och död i nio dagar och nio nätter – tre gånger den tid jesus var död – ty Oden är honom trefalt överlägsen – eller svälter oss själva i jakten på den stora kunskapen. Men Oden gav runorna till människosläktet, och det var hans största gåva till oss. Med dem kan vi uttrycka våra tankar och känslor, så att de består för evigt, och övervinner själva tiden, ja också själva dödens makt.

Allt detta kunde Oden, och detta lär han ut till dem, som vill följa honom. Men – det säger jag er, ni mina telningar och små hedningar – att ni skulle darra inför en sådan väg, om ni rätt den förstod – ty den vägen är svår och hård att vandra.

”Veten I än, eller vad ?”

”Den vise vandrar alltid ensam. Den svage finns alltid i folkhopen och massan…”

ODEN och ASA-TOR funna i Norska Stavkyrkor…som är mycket äldre än väntat…

29 Oktober publicerade den norska forskningstidskriften Gemini.no en nyhet, som egentligen inte är en nyhet. De norska stavkyrkorna är äldre än man trott, vilket går att bevisa med hjälp av nya tekniker inom Dendrokronologi, eller årsringsdatering, i detta fall sk ”Foto-dendro” eller avfotografering, snarare än den gamla tekniken med insamling av borrprover. Tyvärr är inte all forskning om Stavkyrkorna vederhäftig. Kristna forskare har vägrat acceptera att delar av Urnes Stavkyrka, som felaktigt daterats till 1100-talet, kommer från en mycket äldre byggnad, som restes omkring 1000-talets mitt.

Nu har man dock bevisat att timret till de äldre delarna fälldes år 1069-1070, och därmed är saken avgjord. Delar av kyrkan kommer från en minst 60 år äldre byggnad, som antagligen var helt hednisk. Man ser det bland annat på en igensatt portal, som idag är en del av stavkyrkans yttre väggar. Här finns en bild av en hjort, som antagligen är hjorten Eiktyrnir, han som står på Valhalls tak och betar av Yggdrasils grenar, vilket man mycket riktigt ser på dessa fantastiskt snidade ornament. Ändå har kristna ljugit och påstått att detta djur skulle vara ett lejon, och att lejonet ”bara måste” stå för deras kristus, trots att inga lejon har sådana ben eller ett sådant huvud, sådana öron eller sådan kropp – och lejonet står i nästan all kristen symbolik för antingen Djävulen (”som går runt i öknen som ett rasande lejon” vilket lär stå i de kristnes stora bok) eller som symbol för aposteln Markus, som nog var helt okänd ute på den norska landsbygden under denna tid.

Äldre forskare har påstått att Norge skulle vara officiellt kristet från 1020-talet och vidare framåt, men det stämmer inte ens med de äldsta källorna – slaget vid Stiklestad vanns ju av de hedniska trönderna, och det stod på sommaren 1030. Att hedendomen hela tiden fanns kvar, och att delar av Urnes kyrka bevisligen kommer från en hednisk byggnad, eller till och med ett Hedniskt Gudahov, är därför inte så konstigt. Man vet, att flera trakter i Norge var hedniska långt in på 1100-talet, och i fallet med Troms fylke fanns det ingen kristendom alls att tala om i Nordnorge förrän långt in på 1200-talet.. Kanhända var ett också ett lokalt stormannagods eller ett furstehov, likt det på Håkon Jarls berömda Lade (som jag redan skrivit om) som släppte till väggtimret till den nya kyrkan. Den Hedniska tidens Gudahov var ju både festsalar, bostad åt den lokale Goden eller Jarlen, och byggnader för gudarnas dyrkan, och under den hedniska tiden fanns knappt några byggnader som bara användes för en enda sak, som de senare kyrkorna. Alla hedningar är praktiskt sinnade, och varje praktiskt sinnad människa förstår, att det inte är någon nytta med byggnader som står tomma, veckorna igenom, likt kristna kyrkor…

 

Helt klart ett hjortdjur…

Man vet att Hjorten också var Frejs symbol, och på 1200-talet utfärdade kristna biskopar på Orkney-öarna dödsstraff emot att ”Cervuleam Facio” eller ”göra (sig) till en hjort” vid juletid. Dagens halmbockar, eller ”Frejs lek” som det står om i den norska skaldepoesin (om hur Håkon Jarl firade Jul ute på det kalla havet) har uppenbarligen äldre traditioner än somliga tror, det kan man klart konstatera… Dag Strömbäck, den svenske folklivsforskaren, skrev redan på 1950-talet hela uppsatser om detta, och avslöjade att jullekarna på Orkney och i Norge var del av en geniunt hednisk tradition, som först senare utsattes för kristen påverkan… Men inte nog med det… I Borgunds stavkyrka (numera omdaterad till ca 1150) har man hittat den här figuren:

Det är en mask eller avbildning av Oden, och mycket riktigt har figuren olikstora ögon… Odensbilden sitter alldeles uppe under kyrktaket, mitt emot altaret, och alla måste se den när de går ut genom kyrkdörren, ut i Asarnas och Odens fria natur, och vänder ryggen åt allt det kristna.. Högst sannolikt är alla norska stavkyrkor inspirerade av de hedniska gudahov som föregick dem, och som var en del av samma byggnadstradition. Och det här är inte den enda Odensbild man hittat, mitt inne i vad som påstås vara en kristen kyrka, långtdärifrån…

I Hegge stavkyrka, som skall vara från 1216, står denna grinande Odensfigur, och Oden har i samma kyrka fått sällskap av flera Asagudar…samt också den grinande Loke.. De skulpterade pelarna från Hegge är bara en direkt fortsättning på den hedna tidens Högsätes-stolpar och Gudastöttor, har forskare sagt.

Här syns inte bara Oden – överst till vänster – utan också Tor – med en Torshammar-formad näsrygg och vad som en gång i tiden varit ett rött helskägg, varpå han alltid känts igen, sedan den grinande Loke, denna eldens gud, och så en leende Frej, med en Odal-runa mitt i pannan, samt brevid honom vad som antas vara Njord, havets gud – alltid viktig i Norge… Så ni ser – Asarna och Hedendomen går aldrig riktigt att besegra – de bara kommer igen och igen och igen, var man än minst anar det..

I både Upplandslagens kyrkobalk – från 1296 – står att ”ingen ska tro på hult eller hargar” alltså Asatrogna offerställen – och samma sak står att läsa i Gutalagen, men då något annorlunda formulerat, på 1300-talets mitt. Varför fanns dessa förbud, om det inte var så att Hedendomen faktiskt levde vidare, och ännu praktiserades på landsbygden ? Om den inte fanns där, varför skulle man ens ha ett förbud i den lag, som de kristna förtryckarna skrev ?

Och traditionen om Odens vilda jakt, eller Åsgårdsreien, som man ännu säger i Norge, som börjar såhär års, och som ännu syns i de mörka höstnätterna, varifrån kommer den ? Det var levande tro så sent som under tidigt 1900-tal, och är väl så än, får man förmoda…

Överallt hedniska gripdjur, hedniska drakar, asatrogna symboler… stavkyrkornas bildvärld innehåller knappt något kristet alls..

Dagen Tryggve

Idag, säger den gamla svenska almanackan, har Tryggve namnsdag. Redan seden med namnsdagar överhuvudtaget är hednisk, och något den kristna kyrkan alltid försökt förbjuda – säg visste ni det ? Endast utländska, katolska helgon ansågs för något som vi skulle få fira, men vi svenskar skulle aldrig någonsin få hylla oss själva, eller vara stolta över dem vi är. Och så är det i viss mån fortfarande, som vi alla vet. Diverse överhetspersoner försöker fortfarande tuta i oss sådan kristen smet.

Men varifrån kommer då namnet Tryggve, som enligt vissa skall vara ett binamn på Oden, Allfader själv — och ha betydelsen ”den trygge” eller ”han, som skapar trygghet” ?

Man vet, att det ursprungligen hette Trygws på gotiska, och namnet finns i snart sagt alla Germanska språk, liksom i nutida Tyskas ”Treue” eller ”Trofasthet” samt engelskans ”Truth” för sanning, och slutligen Trua, ordet för Tro – för att tro är också att bekänna och svära en helig ed, att visa just Trofasthet, och att förhålla sig till något.

 

Tryggve Rör är en mäktig gravhög från tidig bronsålder. Den ligger på Tryggön utanför Smögen i Ranrike eller Bohuslän. Tyvärr har kristna vandaler skadat minnesmärket på senare tid genom att resa ett fult och ohistoriskt kors – men det skall vi ta bort !

 

Trygve Bratteli, den norske statsministern från 1970-talet, kanske någon minns, liksom Trygve Lie – generalsekreterare för FN på sin tid. Känd för allmänheten är kanske också Kung Olaf Tryggvason, men hans far – Trygve Olafsson – som ligger begraven just i röset ovan enligt traditionen, känner nog färre människor till. Kung Trygve var hedning, och traditionen om honom kan mycket väl vara historisk sanning, säger arkeologerna – för en vikingatida begravning från 960-talet, då Kung Trygve skulle ha dött, har mycket riktigt konstaterats..

Med namnet ”Tryggve” brukar en viss sorts kvinnor idag beteckna en man som är Trygg och säker, och som överser med kvinnliga ”snedsprång” av typen otrohet, läser jag på Wikipedia, förresten… Måntro det kan vara sant ? Själv hade jag en gång en gammal stabschef, som flitigt brukade uttrycket ”En gång är ingen gång, två gånger är heller ingen gång, men tredje gången, så ringer fanimig en gong-gong” – Detta sagt angående otroheten inom äktenskapet, vilken jag själv som Asatrogen man också intar en förlåtande inställning till…

 

Karta över Tryggöns rent fysiska belägenhet

Men alltnog, Kung Tryggve var son av Olaf Geirstadalf, den man, som av tradition anses vara begravd i Gokstad-skeppet. Håkon Jarl, den onde ursupatorn, anordnade ett listigt svek med Tryggves äldste bror, Eirik Blodyx, och hans yngre bror Gudröd. Eirik skall enligt vissa källor också ha legat bakom dråpet på fadern, bara för att han ville bli Kung av England själv, vilket han också blev, men detta behöver ingen man tro. Gudröd stämde möte med Tryggve i de Bohusländska skären, för att de skulle fara i Österled sedan, men så sprang han oförmodat upp på land med tjogtals med män i följe. Kung Tryggve – som var större, längre till växten och starkare än alla andra män, hade bara tolv man med sig, och så dödades han av sin yngste bror, säger sagan.

Men en ståtlig grav fick han, och den står där ännu, fastän vanhelgad av kristna kors, som inte har på denna plats att göra.

En lokal tradition om platsen, som jag hämtar från en annan sajt, lyder också såhär:

Det var år 1956 som Karl-Villy Jonson, föreståndare för Vikarvets museum i Lysekil, kontaktades av en avlägsen släkting.
Hon ville överlämna en släktklenod. En spjutspets i järn från vikingatiden, som hade hittats av hennes svärfar Karl.
Som pojke hade han hört historierna om kung Tryggves grav och om hur folk i trakten hade letat skatter i graven,
trots att detta inte var tillåtet.


När Karl blev lite äldre rodde han tillsammans med tre andra ynglingar ut till ön.
De gick upp till röset som var söndergrävt vid tidigare plundringar.

 I mitten av röset syntes en täckt stenkista. De lyfte bort täckhällen, men kistan var tom.
De andra klättrade besvikna ner igen men Karl dröjde sig kvar.

Han tittade in bland stenarna och fick syn på ett rostigt föremål vid sidan av kistan.
Han tog tag i det och fick fram en spjutspets av järn.

Utan att säga ett ord till de andra släppte han kvickt ner spetsen i stövelskaftet och drog byxbenet över stöveln.
Det var ju han som hittat ”skatten” och han var rädd för att de andra skulle prata bredvid mun. Han ville inte att historien skulle nå länsmans öron.
Detta hände runt år 1870.

I hela sitt liv behöll Karl hemligheten för sig själv men mot slutet bestämde han sig för att berätta historien om kung Tryggves spjut för sin son.
I förtroende och mot tystnadslöfte berättade han om hur det gick till när han hittade spjutspetsen.
Först på 1970-talet plockades den fram ur gömmorna och ställdes ut på Vikarvets museum.

Vikarvets museum ligger ännu kvar i Lysekil, men inget sägs där om något spjut. Det finns inga foton, inga utställningar eller någonting att finna på nätet – så var är det spjut, som den gamle Bohuslänningen hittade ? Broschyrer och skyltar finns dock – men någon bild på Kung Tryggves förmodade ägodel – nej det har jag inte hittat – och var finns den idag ?

Vårt gemensamma arv får inte gå förlorat.

Inom parantes är det underligt att se, att Geirstad och Olaf Geirstadalf just har sitt namn efter ett spjut. Också Gudröd Veidekonge, vars namn betyder ”jägarkung” bland Olafs förfäder, dödades med ett spjut, och än längre tillbaks skymtar en Kung Gandalf Alfgeirsson – en gand är en trollstav, eller ett spjutskaft – så är alla dessa omnämnande av spjut, som beväpning av Vingulmark och Ranrikes kungar, bara en tillfällighet ?

Oden själv var ju spjutbeväpnad, som alla vet…

I år har det hittats nya norska skeppsfynd av samma storlek som Gokstad och Oseberg i Östfold. Kanske döljer sig där mer av Tryggvarnas hemligheter ?

”Ödets Spjut” eller den heliga lansen skall numera förvaras i Wien. Var det spjut, som hittades i Tryggve Rör också en ”helig lans” eller en kunga-symbol som Odens spjut Gungner… ? Ingen vet… och var tog det egentligen vägen ?? Finns det på Vikarvets museum i Uddevalla, och varför ställer man inte ut det… ??

 

Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

 

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 986 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. Både Thorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han ska ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara helt sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.

 

Plötsligt en Odens-dag…

Odens och Åsgårdsreiens eller den Vilda Jaktens tid står snart inför dörren, och inför det komponerar Hedningen, som har det enväldiga befälet över den blogg, som benämnes Hedniska Tankar, givetvis lite glada och stämningsfulla Julsånger, som alltid.

HEDNA DEM DÄRHEMMA

I den stora tysta natt
Står en gammal man med hatt
Under himlens stjärnehär
Han som själv på Sleipner satt.
Efter varje kylig vinterdag
Hörs i fjärran hovars slag
Kämpars flock, som återgår
Mot Nord, mot Ljus, mot Vår.

Hedna dem därhemma, hedna far och mor
Hedna gamla faster, hedna lillebror.
Om du har viljan, hednar jag nog dig
Hedna hela landet – hälsa NAS från mig !

Hedna alla, gör det nu till lag
Dag och natt, natt som dag
För oss nu till Valhall fram
Snabba hovars slag.
Hedna alla som vill hedna sig.
Du får gärna också hedna dig !

En hednisk Värld blir fri och skön
Fylld av frid på ängen grön

Hedna dem därhemma, hedna far och mor
Hedna gamla faster, hedna lillebror.
Om du har viljan, hednar jag nog dig
Hedna hela landet – hälsa NAS från mig !

269 kr om året till Paypal: info@asa-samfundet.se   Bankgiro: 556-3002    Swish: 123 097 20 91