Dagen Tryggve

Idag, säger den gamla svenska almanackan, har Tryggve namnsdag. Redan seden med namnsdagar överhuvudtaget är hednisk, och något den kristna kyrkan alltid försökt förbjuda – säg visste ni det ? Endast utländska, katolska helgon ansågs för något som vi skulle få fira, men vi svenskar skulle aldrig någonsin få hylla oss själva, eller vara stolta över dem vi är. Och så är det i viss mån fortfarande, som vi alla vet. Diverse överhetspersoner försöker fortfarande tuta i oss sådan kristen smet.

Men varifrån kommer då namnet Tryggve, som enligt vissa skall vara ett binamn på Oden, Allfader själv — och ha betydelsen ”den trygge” eller ”han, som skapar trygghet” ?

Man vet, att det ursprungligen hette Trygws på gotiska, och namnet finns i snart sagt alla Germanska språk, liksom i nutida Tyskas ”Treue” eller ”Trofasthet” samt engelskans ”Truth” för sanning, och slutligen Trua, ordet för Tro – för att tro är också att bekänna och svära en helig ed, att visa just Trofasthet, och att förhålla sig till något.

 

Tryggve Rör är en mäktig gravhög från tidig bronsålder. Den ligger på Tryggön utanför Smögen i Ranrike eller Bohuslän. Tyvärr har kristna vandaler skadat minnesmärket på senare tid genom att resa ett fult och ohistoriskt kors – men det skall vi ta bort !

 

Trygve Bratteli, den norske statsministern från 1970-talet, kanske någon minns, liksom Trygve Lie – generalsekreterare för FN på sin tid. Känd för allmänheten är kanske också Kung Olaf Tryggvason, men hans far – Trygve Olafsson – som ligger begraven just i röset ovan enligt traditionen, känner nog färre människor till. Kung Trygve var hedning, och traditionen om honom kan mycket väl vara historisk sanning, säger arkeologerna – för en vikingatida begravning från 960-talet, då Kung Trygve skulle ha dött, har mycket riktigt konstaterats..

Med namnet ”Tryggve” brukar en viss sorts kvinnor idag beteckna en man som är Trygg och säker, och som överser med kvinnliga ”snedsprång” av typen otrohet, läser jag på Wikipedia, förresten… Måntro det kan vara sant ? Själv hade jag en gång en gammal stabschef, som flitigt brukade uttrycket ”En gång är ingen gång, två gånger är heller ingen gång, men tredje gången, så ringer fanimig en gong-gong” – Detta sagt angående otroheten inom äktenskapet, vilken jag själv som Asatrogen man också intar en förlåtande inställning till…

 

Karta över Tryggöns rent fysiska belägenhet

Men alltnog, Kung Tryggve var son av Olaf Geirstadalf, den man, som av tradition anses vara begravd i Gokstad-skeppet. Håkon Jarl, den onde ursupatorn, anordnade ett listigt svek med Tryggves äldste bror, Eirik Blodyx, och hans yngre bror Gudröd. Eirik skall enligt vissa källor också ha legat bakom dråpet på fadern, bara för att han ville bli Kung av England själv, vilket han också blev, men detta behöver ingen man tro. Gudröd stämde möte med Tryggve i de Bohusländska skären, för att de skulle fara i Österled sedan, men så sprang han oförmodat upp på land med tjogtals med män i följe. Kung Tryggve – som var större, längre till växten och starkare än alla andra män, hade bara tolv man med sig, och så dödades han av sin yngste bror, säger sagan.

Men en ståtlig grav fick han, och den står där ännu, fastän vanhelgad av kristna kors, som inte har på denna plats att göra.

En lokal tradition om platsen, som jag hämtar från en annan sajt, lyder också såhär:

Det var år 1956 som Karl-Villy Jonson, föreståndare för Vikarvets museum i Lysekil, kontaktades av en avlägsen släkting.
Hon ville överlämna en släktklenod. En spjutspets i järn från vikingatiden, som hade hittats av hennes svärfar Karl.
Som pojke hade han hört historierna om kung Tryggves grav och om hur folk i trakten hade letat skatter i graven,
trots att detta inte var tillåtet.


När Karl blev lite äldre rodde han tillsammans med tre andra ynglingar ut till ön.
De gick upp till röset som var söndergrävt vid tidigare plundringar.

 I mitten av röset syntes en täckt stenkista. De lyfte bort täckhällen, men kistan var tom.
De andra klättrade besvikna ner igen men Karl dröjde sig kvar.

Han tittade in bland stenarna och fick syn på ett rostigt föremål vid sidan av kistan.
Han tog tag i det och fick fram en spjutspets av järn.

Utan att säga ett ord till de andra släppte han kvickt ner spetsen i stövelskaftet och drog byxbenet över stöveln.
Det var ju han som hittat ”skatten” och han var rädd för att de andra skulle prata bredvid mun. Han ville inte att historien skulle nå länsmans öron.
Detta hände runt år 1870.

I hela sitt liv behöll Karl hemligheten för sig själv men mot slutet bestämde han sig för att berätta historien om kung Tryggves spjut för sin son.
I förtroende och mot tystnadslöfte berättade han om hur det gick till när han hittade spjutspetsen.
Först på 1970-talet plockades den fram ur gömmorna och ställdes ut på Vikarvets museum.

Vikarvets museum ligger ännu kvar i Lysekil, men inget sägs där om något spjut. Det finns inga foton, inga utställningar eller någonting att finna på nätet – så var är det spjut, som den gamle Bohuslänningen hittade ? Broschyrer och skyltar finns dock – men någon bild på Kung Tryggves förmodade ägodel – nej det har jag inte hittat – och var finns den idag ?

Vårt gemensamma arv får inte gå förlorat.

Inom parantes är det underligt att se, att Geirstad och Olaf Geirstadalf just har sitt namn efter ett spjut. Också Gudröd Veidekonge, vars namn betyder ”jägarkung” bland Olafs förfäder, dödades med ett spjut, och än längre tillbaks skymtar en Kung Gandalf Alfgeirsson – en gand är en trollstav, eller ett spjutskaft – så är alla dessa omnämnande av spjut, som beväpning av Vingulmark och Ranrikes kungar, bara en tillfällighet ?

Oden själv var ju spjutbeväpnad, som alla vet…

I år har det hittats nya norska skeppsfynd av samma storlek som Gokstad och Oseberg i Östfold. Kanske döljer sig där mer av Tryggvarnas hemligheter ?

”Ödets Spjut” eller den heliga lansen skall numera förvaras i Wien. Var det spjut, som hittades i Tryggve Rör också en ”helig lans” eller en kunga-symbol som Odens spjut Gungner… ? Ingen vet… och var tog det egentligen vägen ?? Finns det på Vikarvets museum i Uddevalla, och varför ställer man inte ut det… ??

 

Annonser

Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

 

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 986 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. Både Thorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han ska ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara helt sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.

 

Plötsligt en Odens-dag…

Odens och Åsgårdsreiens eller den Vilda Jaktens tid står snart inför dörren, och inför det komponerar Hedningen, som har det enväldiga befälet över den blogg, som benämnes Hedniska Tankar, givetvis lite glada och stämningsfulla Julsånger, som alltid.

HEDNA DEM DÄRHEMMA

I den stora tysta natt
Står en gammal man med hatt
Under himlens stjärnehär
Han som själv på Sleipner satt.
Efter varje kylig vinterdag
Hörs i fjärran hovars slag
Kämpars flock, som återgår
Mot Nord, mot Ljus, mot Vår.

Hedna dem därhemma, hedna far och mor
Hedna gamla faster, hedna lillebror.
Om du har viljan, hednar jag nog dig
Hedna hela landet – hälsa NAS från mig !

Hedna alla, gör det nu till lag
Dag och natt, natt som dag
För oss nu till Valhall fram
Snabba hovars slag.
Hedna alla som vill hedna sig.
Du får gärna också hedna dig !

En hednisk Värld blir fri och skön
Fylld av frid på ängen grön

Hedna dem därhemma, hedna far och mor
Hedna gamla faster, hedna lillebror.
Om du har viljan, hednar jag nog dig
Hedna hela landet – hälsa NAS från mig !

269 kr om året till Paypal: info@asa-samfundet.se   Bankgiro: 556-3002    Swish: 123 097 20 91

Hedniska Tankars Runkurs (del 9) Naud-runan

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Om den föregående runan, Hagal, betydde hagelsvärm, plötslig förändring eller en oväntad händelse, så betyder Naud istället det som sker med nödvändighet, över lång tid och som är förutsägbart – och därmed Ödet. Många har missuppfattat de gamla Nordbornas ödestro, för det man kallade Öde eller Wyrd var inte alls oföränderligt. En vis man kunde själv bli herre över sitt öde, eller utnyttja vad ödet gett honom på ett fördelaktigt sätt, snarare än att klaga över att ödet varit oblitt – och mycket av den mänskliga utvecklingen är också förutsägbar.

Vi vet till exempel att om det föds många barn i en generation, så uppstår det ett behov av skolor, likaväl som vi säkert vet, att det uppstår ett behov av mer sjukvård i samhället, om medellivslängden stiger. Även om vi själva lever i en kultur, där vi tänker på oss själva som individer i första hand, är vi inte så unika som vi tror, särskilt inte sett ur Asarnas synvinkel – i stora grupper blir människor ytterst förutsägbara varelser, och det mesta av vad de kommer att företa sig, är tyvärr närapå förutbestämt. I Runatal Havamals, där Oden räknar upp arton mäktiga galdrar, som han till fullo kan och har kunskap om, står den nionde strofen för faror på havet, sådant som tycks ofrånkomligt och som man inte kan göra något åt, likt ödet. Vi vet också att vissa saker nästan är ödesbestämda här i livet.

Utbryter krig, så är det förutbestämt, att en del människor kommer att dö eller lemlästas i det kriget, oavsett vad vi nu anser om det. Röker en människa tillräckligt mycket, ja då är det nästan förutbestämt, att den individen till slut kan komma att drabbas av cancer, eller i varje fall ytterst sannolikt, att så tyvärr sker. Naud-runans negativa drag skall dock inte överbetonas. En del har också i den sett en binderuna, varmed sjukdomar och annat ont kan undvikas, och en runa som står för Odens beskydd och den klokes förmåga att förutse ett händelseförlopp. I den bemärkelsen står den också för tillförsikt och självtillit, och det är ganska symboliskt att den inleder den andra ätten i utharken, som ju handlar om Midgård och de väsen som finns där, medan föregående ätt handlade om tillvarons grundkrafter eller existentialer. Åter andra har använt Naud-runan vid barns födelse, eller med tanke på Nornorna, som ju också är tre, och tre gånger tre är fortfarande nio…

Sagoillustration av John Bauer – tre nornor ger en Naud-formad nyckel till livet och döden….

Det är nu en gång förutbestämt, att alla varelser i Midgård skall dö, liksom Gudarna vid Ragnarök, men den nionde gudaboningen – står det i Gylfaginning – är Folkvang, eller Frejas boning. Naud eller Nauthiz på gotiska betyder inte bara nöd, utan snarare nödvändighet, som i att vara nödd och tvungen att göra något. Edred Thorsson kallade den på 1960-talet för en motståndets runa, mer än andra, och såg i den individens förmåga att kämpa emot ödet, och att även förändra det, vilket är vad Oden själv gör i Kosmos – tänk exempelvis på Hermods helritt, eller hur Oden avlar en son med Rind, så att Balder får sin hämnare. Guido von List, en av det tidiga 1900-talets tyska runmagiker, summerade Naud-runans roll med uttrycket ”Nütze dein Schicksahl, aber wiederstrebe ihn nicht” eller med andra ord ”Utnyttja vad ödet gett dig, men kämpa inte emot alltför hårt. Naud-runans form har också liknats vid världsträdet Yggdrasil, eller Urds väv – trädet är ju en symbol för kausalitetens träd, eller ett ”händelseträd” där vi hamnar på olika grenar och i olika delar av kosmos, efter hur händelseförlopp grenar ut sig, men Yggdrasil omfattar naturligtvis alla parallella universum som alls kan tänkas, eller är möjliga, och det är som sagt på det Världträdet, som Oden själv hängde eller var verksam – och han dog inte, som vi ju vet – men återuppstod. Nio gånger två blir arton, och är hästrunan Eh, som står för Sleipner och är ett annat typiskt Odenstal.

”Den som ligger alltför mycket, får ofta stå far” sägs det… kanhända viktigt att lära sig, och också ett öde, eller hur ?

I Stadhagalder har man oftast tecknat Naud runan genom att stå med utsträckta armar, och med vänster hand uppåtsträckt i lutande vinkel, höger hand nedåtsträckt, lutande emot jorden, så att bål och ben bildar runans uppåtsträvande stapel eller stam, armarna grenarna på runan eller världsträdet.

Freja Ashwynn associerar Naud-runan till Skuld, nuets Norna – nuet står ju alltid i skuld till det förflutna, och är en direkt konsekvens därav, eller Nifelhel, då hon anser att Hagal, Naud och Is bildar en helhet, eller ett tretal för Nornorna inuti själva runraden. Jag har inte hittat någon källa, som aktivt motsäger detta, men å andra ingen källa som stöder hennes uppgifter. Nöd eller Naud har också stått för nödeld, en ritual där man på magiskt sätt gjort upp eld med en eldborr, gärna vid midvinter eller midsommartid, och burit in den nya elden i huset, där den sedan aldrig helt fått slockna, utan bevarats till kommande år. Eldguden Loke, som binds med bindrunor, tros av vissa också lätt kunna besegras med Odens runa Naud, då Odens klokhet alltid övergår Lokes list, och slutligen gör alla hans planer om intet, liksom allt som kommer från Nifelhel.

Stadhagalder eller ”Stående galder” för Naud-runan enligt Armanen-systemet från 1910-talet…

 

Åter andra har betonat, att Eh/Eihwaz-runan i vissa senare runalfabeten visar en åt höger stigande linje eller tvärstav på en lodrät, medan Naud tecknas som en nedåtgående linje, som visar på upplösning, splittring och nedåtgång i allmänhet, ”norrut och nedan går vägen till Hel”. Det engelska runpoemet säger att Naud eller Need väcker tränad och ängslan i människors bröst, men skydd och välsignelse likväl, vilket är ett sätt att beskriva Nauds verkan som bindruna. Det isländska runpoemet kallar den ”opera niflunga” eller Niflungars verk, vilket rymmer en stor hemlighet, och ”möns trånad” samt hårt arbete och trångmål, vilket är ett sätt att beskriva Odens prövningar. Att niflungarna eller ”naturbyggmästarna” av tursa- och dvärgasläkt, ”Sindres Söner” har med skapande och nödvändighet att göra, insåg redan Viktor Rydberg i sin ”Studier i Germanisk Mytologi” och på så sätt kan runan också länkas till Vanernas ätt, även om just vanerna framträder mera tydligt i Jara och andra runor.

 

Nej, Beyla är INTE någon ”mjödbryggningens gudinna” utan gudinna för boskapen och gödseln…

Man ska inte tro på alla Amerikanska New Age-Dumheter, sk ”Wikipedia-kunskap” eller all påstådd sk ”Forn Sed” som man får se på nätet. Framförallt den sistnämnda lilla gruppen, som under lång tid sysslat med politiserat ”hittepå”, underliga framträdanden på sunkiga bögfestivaler i Stockholm, och ännu märkvärdigare försök att göra Torshammaren till symbol för Homosex, till exempel – Något Nordiska Asa Samfundet och alla någotsånär seriösa Samfund i hela Sverige protesterat emot) är något varje seriöst intresserad människa borde akta sig för, och aktivt ta avstånd ifrån.

Forn Sed Sverige” samlar i dagsläget föga mer än 40 aktiva personer, där Nordiska Asa Samfundet har mer än 1700 registrerade utövare. Nu är dess självutnämnda sk ”Riksgydja” i farten igen, med massa underliga påståenden om en av de mindre Asynjorna, som kallas Beyla. Redan detta med personer som tar sig en massa knasiga, egenpåhittade titlar de aldrig någonsin haft rätt till, och tror att de skall kunna vara någotslags andliga överhuvuden över oss andra, samtidigt som de saknar all kunskap och all erfarenhet i ämnet borde verka som en klar varningssignal för det flesta.

Ska du alls syssla med Asatro, gör det då på RÄTT SÄTT och med RÄTT FAKTAUNDERLAG – UTAN en massa politiska konstigheter…

Att dessutom lära ut helt fel saker, okritiskt och papegojmässigt upprepa precis allt man hittat på nätet, bara för att man tror att det ”låter bra” är ännu mer frånstötande, förutom bruket av droger i samband med blot och ceremonier – något alla vi andra tagit avstånd ifrån, liksom all denna svårförklarliga ADHD-HBTQB ”fornsedarna” rutinmässigt ägnar sig åt gör att de flesta av oss betackar oss för deras sällskap sedan flera år tillbaka.

Själv betraktar jag den oriktiga, kristna 1200-tals termen ”forn sed” som en smutsfläck, ett nedsölande av min egen tro  – den är inte, och har aldrig någonsin varit en tom ”sed” för mig – och när hela den civiliserade Världen talar om Asatru, liksom det Isländska Asatrufélaget, förstår jag inte varför de här lätt förståndshandikappade halvidioterna kan göra samma sak, eller också lägga ned sin verksamhet helt – till förmån för de som är Asarna trogna, och de som vet vad heder och trohet faktiskt betyder.

Alla någotsånär bildade personer vet, varifrån Mjödet kommer enligt Nordisk Mytologi, hur det uppstod och hur det kom till Asgård, där Oden sedan delgav det även till de bästa bland människorna, men sannerligen inte till några andra. Vi vet, att Kvaser, den visaste guden av alla, blev svårt sviken och mördad av de två giriga dvärgarna Fjalar och Galar (”gömmaren” och ”gaphalsen” – en talande symbol för alla dessa nät-troll och fakta-förnekare) som i sin tur rättvist blev bestraffade av den rike och besuttne jätten Suttung, för vars bror Bauge Oden själv arbetade, förklädd till dräng i några dagar. Vi vet också att Gunnlöd, jordgudinnan med många namn, blev satt att vakta mjödet inne i Hnitberg, och att de tre enorma karen Bodn (eller mäskbotten, där malten gror) Sodn (sjudpannan, där vörten kokas) och Odröder (den fräsande, där vörten svalnar och jäser till öl) – innan Oden själv – och ingen annan – förde mjödet och ölet till Asgård, och Gunnlöd födde Brage, fader till skaldskap och all poesi.

De giriga och förkrympta dvärgarna trodde att de kunde dräpa Kvaser för att få del av hans kunskap – men det ledde bara till deras egen död…

Ingenstans, inte på ett enda ställe nämns någon Beyla i den eller andra berättelser om Mjöd, och Beyla nämns bara i två strofer av Lokasenna eller Oegirsdrikkja, som vi ska få se. I intetdera fallet handlar det alls om något mjöd i de stroferna, men däremot om boskapsskötsel, smutsiga pigor och gödsel. Mjödet däremot kallas Kvasers blod, Odens Färdkost och mycket annat i skaldepoesin, men inte en enda gång nämns någon Beyla eller ”Bölande” som namnet betyder i ett enda skaldekväde. Är inte det rätt egendomligt ?

”öll ertu, deigja, DRITIN !”

 

Hur kan någon jämförelsevis intelligent person alls påstå att ”Beyla” skulle ha med Bi-odling eller honung att göra, när det inte alls står så på det enda ställe i Eddan, hon överhuvudtaget nämns ? Britt Marie Näsström; professor i Religionshistoria vid Göteborgs Universitet, ifrågasatte i boken ”Nordiska Gudinnor”, ISBN 978-91-0-012237-9 från 2009 – av många räknad som ett standardverk på området – om någon ”Beyla” överhuvudtaget varit känd eller dyrkad, och det har de flesta andra seriösa forskare också gjort – sedan länge. Argumenten är att vi a) inte har en enda myt eller b) en enda referens i skaldepoesi eller annars som ens nämner Beyla, och c) på det enda ställe hon överhuvudtaget nämns (Lokasenna strof 55 och 56) har det med helt andra saker att göra.

Beyla är inte ens en personifikation, som någon de mindre Asynjorna, Nótt eller Natt, till exempel, och vi har inga artefrakter eller arkeologiska föremål som alls bevisar att hon ens funnits heller – så hon kan lika gärna vara en 1230-tals uppfinning av Snorre Sturlasson, liksom det falska och missvisande begreppet ”forn sed” för den delen..

Visserligen påstår också Näsström på s 237 i sin bok, att ”språkhistoriker skulle ha prövat” om namnet Beyla kunde vara ett diminitivum, ungefär som den dvärglika Hyndan Hyndla, avledd av ordet ”Hund” – men hon nämner inte alls, vilka språkhistoriker det i så fall skulle ha varit – i själva verket var det bara EN sådan – och hans prövning verkar ha utfallit negativt, för enligt alla källor jag läst, var det John Lindow som 2001 kom fram med hypotesen, att Beyla skulle vara avlett av ordet ”bio – by” eller ett anglosaxiskt ”beo”. Den hypotesen bevisar fortfarande ingenting alls, av skäl som jag redan angett, och det skälet är, att någon ”mjödgudinna” aldrig någonsin funnits.

Diftongerna i Nordiska språk och regler för hur de förändras över tiden är märkvärdigt konstanta, säger etymologerna

 

Nyare etymologi eller språkhistorisk forskning har dessutom bevisat, att Lindows hypotes är omöjlig, och inte fungerar. Om ni inte tror mig, så läs följande avhandling av den finske forskaren Johan Schalin från Universitetet i Helsingfors, December 2017 – han ger er allt som finns att veta i ämnet. Och det vet man inte ens i Berkely, California, USA – där John Lindow – som trots allt skriver mycket läsvärt – ju är baserad.

Lagar för det vi kallar ”germansk ljudskridning” eller hur vokalljud och diftonger (”ey” på Norröna eller Fornisländska är just en sådan diftong, eller sammansatt vokal, jämför å,ä,ö i alla nordiska språk) kan övergå i varann har man studerat ända sedan 1700-talet, och efter 300 år av samlat vetande, finns det fortfarande ingen vettig människa som tror annat, än att Ey möjligen kan förvandlas till ett Ö med tiden, men aldrig, aldrig någonsin ett skarpt I. (Lägg märke till att ”bee” på engelska, ”bi” på svenska och ”biene” på tyska idag alltid uttalas med just skarpt I – efter att ha varit ett ”by” en gång i tiden – som i Byleistr – Lokes okända bror )

 

Nej, vi säger ”Östen” och inte ”Isten”. Och en fornnordisk ”öy” blev en ”ailand” eller island på Engelska, aldrig uttalad med ett skarpt I, så Beyla kan INTE bli ett ”Bi-La”

Eystein på fornnordiska blev till exempel Östen på svenska – samma Östen har namnsdag på Söndag – och Eyafjatlajökkul – den kända vulkanen på Island som fick utbrott på grund av Loke anno 2010 och hindrade hundratusentals charter-resenärer uttalas förstås ”Ö-fjälls-jökeln” på svenska, för det är vad det ortnamnet betyder.. På grund av allt det här, är det alltså språkhistoriskt fullständigt omöjligt, att namnet ”Beyla” skulle ha med några ”Bin” att göra – och säger någon motsatsen, så har han eller hon ”a bee in the bonnet” eller flugor i mössan, som det heter på Engelska.

FÖRBJUD ”Forn Seds” BLUFFEN – BULLSHIT ska BEIVRAS !

Seriösa etymologer har istället hela tiden – dvs sedan 1859 (Benjamin Thorpe !) hävdat att Beyla faktiskt är samma ord som nutida svenska ”böla”, alltså en kos råmande, och ”baula” betyder mycket riktigt ko på fornisländska. Möjligen kan namnet också härledas från ett proto-germanskt, hypotetiskt ”baun-ilo” som ska betyda böna (som i ”bruna bönor” – inte ”böna och be” – det gör ju inga riktiga Hedningar !) och då Beylas namn Byggve i Lokasenna (”Gå och kväk under kvarnstenarna !” säger Loke) betyder Bjugg, eller med andra ord sädeskorn, och Beyla och Byggve är högst obetydliga trälar under Åkermarkens Herre Frej – får vi veta – så passar dessa tolkningar mycket bra – och stämmer med det enda textställe, där Beyla överhvuudtaget nämns. ”Ufbaulan” betyder ”svullna upp” på gotiska, och en del har också satt Beyla i samband med jäst och bakning, och Loke kallar Beyla för ”deigja” vilket också kan betyda deg-aktig, uppsvullen, smällfet –  men det är också allt…

Fotomodellen Beyla Hughes från England tar sig ofta fram på bak – Den enda ”Beyla” du någonsin behöver.. ??

I Lokasenna, där Beyla först har en talroll – hon ser först av alla Tor komma till Ägirs dryckeshall på avstånd, svarar Loke henne såhär:

”Þegi þú, Beyla ! /,þú ert Byggvis kvæn /ok meini blandinn mjök /,ókynjan meira kom-a med ása sonum /;öll ertu, deigja, dritin.”

I Åke Ohlmarks klangfulla översättning lydde detta:

Tig du, Beyla !
Du är Byggves Kärring
och full av fulaste fel
uslare avskum till Asar aldrig kom
än du, din lortiga ladgårdspiga !

Det var ord och inga visor – för att citera Eddie Meduza – men så var det Loke och inte jag, som sa det…

1818 tyckte Arvid August Afzelius att det skulle heta:

Tig du, Beyla!
du är Beygves qvinna,
och med mehn bemängd:
större okynne
fans aldrig bland Asar;
helt nedsmutsad är du, Piga!

”Drit” eller Driti betyder skit, gödsel. ”Sauedritt” säger man ännu i Norge om fårgödsel, exempelvis, och en ”Drittsekk” är een ”fornsedare” eller en riktig djävla skitstövel, alltså en ”douchebag” på amerikanska, ett slags ”Riksgydja” alltså.. Jämför också motsvarande amerikanska uttryck ”You’re full of shit” eller ”You are so full of it” vilket är just vad Loke syftar på, liksom Beylas vistelse som mjölkpiga i de stall hon hör hemma..

Peter August Gödeke, 1881, översatte istället såhär:

“Tig du, BlLla!
Du är Byggves hustru
och full af leda lyten.
Fräckare stycke
fanns ej hos Asar,
träck höljer dig hel och hållen.”

Nils Fredrik Zander, 1893 klämde käckt i med

”Tig du, Beyla,
du är Byggvers kvinna
och full af idel ondska;
fräckare oting
kom ej bland asars barn:
du är lortig, deja, hel och hållen.

Medan Erik Brate, 1913 tyckte att det skulle låta som såhär:

Tig du, Beyla!
Du är Byggvers hustru
och mängd med mycket men;
ett värre utskum
kom ej bland asars söner;
smörjig är du, deja, och smetig.”

”kom a” i originalet betyder aldrig, aldrig någonsin, medan ”deigja” också kan betyda just deja, som i lagårds-deja, alltså mjölkpiga. De flesta Asatroende utomlands har helt gått in för den tolkningen, som detta exempel från Tyskland visar:

Beyla är inte alls någon gudinna för bin, honung och mjöd. Skit, i betydelsen gödsel och honung är två helt olika saker, och luktar helt olika.

Fornsed stinker, och luktar verkligen illa, på alla sätt – medan Asatro är det sanna skaldemjödet.

När Oden själv flög i Örnhamn till Asgårds port, står det att läsa i den prosaiska Eddan, flög jätten Suttung efter honom, också förvandlad till en örn. Men Asarna tände en stor eld på Idavallen, och i den förgicks Suttung och brann upp. Lite av mjödet gick dock ur Oden baktill, och föll ned på jorden, i form av just ”Dritt” som det står i originalet. Det blev alla dårars, skithus-poeters och Fornsedares lott.

Men det sanna mjödet, det behölls i Sodn, Bodn och Odröder, för de kloka och visa, de som verkligen förtjänat att smaka det, och de som är Asarna Trogna.

Gudarnas återkomst till Nationalmuseum

Fogelbergs Gudar” eller de tre antikiserade skulpturerna över i tur och ordning Oden (1830) och Tor samt Balder (1844) beställdes ursprungligen av den förste Bernadotten, Carl XIV Johan – de skulle ha varit Oden, Tor och Frej naturligtvis, precis som i Gudahovet vid Gamla Uppsala , men detta förhindrades av de kristna, som fortfarande styrde och ställde i vårt stackars Sverige, precis som de ännu gör. Frej blev därför utbytt emot Balder, som man dåförtiden påstod skulle ha haft med Vitekrist att göra, fast det inte alls var sant.  Upphovsman för alltsammans var Bengt Erland Fogelberg, dåtidens mest berömde svenske skulptör, som också åstadkommit statyn av Gustav II Adolf i Göteborg – hans hemstad – och ryttarmonumentet av Karl XIV Johan vid Slussen i Stockholm, där det fortfarande står.

Frej skulle ursprungligen ha stått på Balders plats, vilket är värt att komma ihåg…

Nåja. Nu har dessa våra Asagudar fått förnyad aktualitet, i och med att man flyttat tillbaka dem till det i flera år stängda Nationalmuseum. SVT, eller den sällan objektiva Statstelevisionen, berättade om saken redan 11 Februari, dagen då Tor och Balder anlände, för att följas av Oden själv – som transporterades dit först nästa dag.

I flera år har dessa skulpturer fått stå undangömda och bortglömda, tack vare den nuvarande Regeringens Kulturpolitik, och en Kulturminister, som uppriktigt sagt inte verkar riktigt klok. Det rör sig om konstverk som varit centrala inte bara för det tidigmoderna Sveriges historia, utan också för den tidiga uppfattningen om Asarna överhuvudtaget, inte minst bland människor i utlandet. Bland Asatroende i Ryssland och USA, ja till och med Frankrike och även Tyskland– överallt har ”Fogelbergs Gudar” som de en smula nedvärderande kallats här i sitt hemland haft stor betydelse genom åren.

Visst är det sant att konstverken tillhörde Romantiken, eller det tidiga 1800-talet, men man måste komma ihåg att på den tiden var det totalförbjudet i Sverige att vara något annat än kristen, och det enda sätt på vilket man överhuvudtaget kunde eller vågade avbilda Gudar från Asatrons värld eller vår egen Nordiska Kultur var i ”antik förklädnad”. Det fanns ingen religionsfrihet i Sverige alls, och det fanns heller ingen arkeologi som vetenskap – arkeologin i modern mening kom ju till först under 1880-talet. Men här och där fanns ändå positiva, kulturvårdande strömningar. Esaias Tégner, biskopen av Växjö – som Fogelberg tog starkt intryck av – hade redan skrivit ”Fritjofs Saga – ett diktverk, som har stått sig ända fram tills idag – och Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens skapare – och andra drömde om ett starkt, självständigt land med sin egen kultur, och grundade bland annat något som heter Götiska Förbundet – en förening som sen dess återupplivats.

Redan 1960 fick Gudastatyerna flytta in på historiska muséet, där de funnits ända sedan 1960 – på den tiden var muséet faktaspäckat, och ingen tingel-tangel plats för dåliga konstutställningar…Bildstenarna på bilden visas inte längre, inte kopian av Rökstenen heller…

Under kulturmarxismens 1970-tal började man kritisera Fogelberg för hans ”Göticism” och totalt döma ut honom. Man glömde bort de villkor, som rådde på den tid när konstverken skapades. På 1830-talet var det Frankrike, empiren och klassicismens stil som var styrande i hela Europa, och att verklighetstrogna avbildningar av Asarna, som man faktiskt tänkte sig dem under järnåldern, inte alls var möjliga att skapa i de årtionden då Fogelberg verkade. Konstverken var beställda av en antik-intresserad, fransk kung, och självklart måste de vara anpassade till den franske kungens smak – det var så Fogelberg måste arbeta, oberoende av vad han själv nu kan ha tyckt eller tänkt om den saken.

Därför kan man inte idag kritisera Fogelberg för att ha varit ”inspirerad av grekland och rom” även om han givetvis var det – ända sedan Renässansen hade just den klassiska antikens bildvärld varit enda sättet för konstnärer att alls närma sig mytologiska ämnen, eller något som alls avvek från kristendomens totalitära förtryck. För Fogelbergs konstnärsgeneration var det helt omöjligt att alls närma sig gudarna på något annat sätt, och till och mer Tégner blev utskälld av andra kristna, hånad och kallad för ”Galen” bara därför att han faktiskt var Asatrogen innerst inne, och vågade predika om Hedendomendagens Biskop i Växjö, Fredrik Modéus, har ju som vi sett förespråkat islam istället, och haft en administrativ sk ”Kyrkochef” bakom sig som dömts för mycket grova sexbrott emot barn – så om någon biskop av Växjö varit skandalös, så var det nog inte Tegnér i alla fall…

 

Från 1866 till 1960 stod Fogelbergs tre gudar (se till vänster i bilden) på central plats i Nationalmuseums stora trapphall – och var det första besökarna såg, när de kom in genom dörren... Det var så de var avsedda att ses, och det är där de BORDE stå – inte undanskuffade på en ljusgård i mitten av byggnaden…

Själv minns jag hur Fogelbergs gudar fortfarande fanns som kopior i gips på Historiska Muséet tills långt in på 1990-talet, men på order från den (S) ledda regering som fanns på den tiden lät man plötsligt plocka bort dem – de skulle tystas, de skulle förkvävas – inget som påminde om Asatron fick vara kvar – och den ursprungliga uppställningen med tre Asar, oden Tor och Frej – som i Uppsalatemplet – måste då till varje pris slås sönder och rubbas. Gudarna förvisades bort från vår huvudstad, och gömdes undan på Ulriksdals Orangeri-museum istället – där det var ytterst begränsade öppettider, bara på helger under sommaren – och där stod de glömda i 30 år – man försökte aktivt hindra, att allmänheten ens fick se dem..

Tor och Oden på Ulriksdal – där det knappt gick att se dem…

Ändå gick det förstås inte för (mp) och (s) att förneka och gömma den svenska historien och den nordiska kulturen, inte ens under de mörka år vi alla tvingats uppleva. I utlandet fanns minnet av Fogelbergs skulpturer kvar, och även på omslaget till böcker som dansken Anders Baekstedts ”Gudar och Hjältar i Norden” som fortfarande ges ut i nya upplagor, fanns Fogelbergs Tor att skåda i all sin prakt… Man kunde aldrig riktigt glömma bort de gamla gudarna, och de kristna och muslimerna har inte lyckats i sitt uppsåt att förstöra alltihop, fastän de ännu förstör antika konstverk och skulpturer i många andra länder på vår Jord, som alltid där Monoteismen tillåts dyka upp, och ta herraväldet…

I böcker bevaras kunskapen, och minnet av vad som varit… och vad som ska komma tillbaks…

Bara Islamska Staten och de kristna tycker annorlunda… Här ser vi en liten bild från ett museum i Mosul för två år sedan…

Frågan bör kunna ställas: Om Sverige nu skall vara ”Multikulturellt” som alla påstår, varför är det då bara den kristna och islamistiska ”kulturen” som får breda ut sig – och varför får inte Monumentala Konstverk inspirerade av vår egen Nordiska kultur inta en central plats på Nationalmusuem, som det en gång var tänkt..?? Varför skall just vår kultur hela tiden gömmas undan, förnekas och glömmas bort ? Varför får inte Gudarna framträda, som det faktiskt är meningen ??

Att sedan många av de konstverk som vi har kvar av Tor och de övriga Asarna inte alltid var monumentala, utan ganska små till formatet och utformade för individuell dyrkan, som antiken ”Lares et Penates” eller små husgudar som man också kunde bära med sig helt dolt, som amuletter för personlig dyrkan, utan att de kristna ens kunde se det – annat än som en och annan Torshammare, väl synlig..  är förstås en hel annan sak…

Jämför den isländska Torsbilden från 800-talet med Kestner-muséets (Hannover, Tyskland) påstådda bild av ”Vulcanus” från 300-talet före kristus. Känns den koniska hjälmen igen, Hammaren, och gudens sittande pose ? Visserligen har vi inte några bevarade statyetter som ”mellanled” mellan dessa två, men håll med om att där finns en viss yttre likhet…