Nej, Beyla är INTE någon ”mjödbryggningens gudinna” utan gudinna för boskapen och gödseln…

Man ska inte tro på alla Amerikanska New Age-Dumheter, sk ”Wikipedia-kunskap” eller all påstådd sk ”Forn Sed” som man får se på nätet. Framförallt den sistnämnda lilla gruppen, som under lång tid sysslat med politiserat ”hittepå”, underliga framträdanden på sunkiga bögfestivaler i Stockholm, och ännu märkvärdigare försök att göra Torshammaren till symbol för Homosex, till exempel – Något Nordiska Asa Samfundet och alla någotsånär seriösa Samfund i hela Sverige protesterat emot) är något varje seriöst intresserad människa borde akta sig för, och aktivt ta avstånd ifrån.

Forn Sed Sverige” samlar i dagsläget föga mer än 40 aktiva personer, där Nordiska Asa Samfundet har mer än 1700 registrerade utövare. Nu är dess självutnämnda sk ”Riksgydja” i farten igen, med massa underliga påståenden om en av de mindre Asynjorna, som kallas Beyla. Redan detta med personer som tar sig en massa knasiga, egenpåhittade titlar de aldrig någonsin haft rätt till, och tror att de skall kunna vara någotslags andliga överhuvuden över oss andra, samtidigt som de saknar all kunskap och all erfarenhet i ämnet borde verka som en klar varningssignal för det flesta.

Ska du alls syssla med Asatro, gör det då på RÄTT SÄTT och med RÄTT FAKTAUNDERLAG – UTAN en massa politiska konstigheter…

Att dessutom lära ut helt fel saker, okritiskt och papegojmässigt upprepa precis allt man hittat på nätet, bara för att man tror att det ”låter bra” är ännu mer frånstötande, förutom bruket av droger i samband med blot och ceremonier – något alla vi andra tagit avstånd ifrån, liksom all denna svårförklarliga ADHD-HBTQB ”fornsedarna” rutinmässigt ägnar sig åt gör att de flesta av oss betackar oss för deras sällskap sedan flera år tillbaka.

Själv betraktar jag den oriktiga, kristna 1200-tals termen ”forn sed” som en smutsfläck, ett nedsölande av min egen tro  – den är inte, och har aldrig någonsin varit en tom ”sed” för mig – och när hela den civiliserade Världen talar om Asatru, liksom det Isländska Asatrufélaget, förstår jag inte varför de här lätt förståndshandikappade halvidioterna kan göra samma sak, eller också lägga ned sin verksamhet helt – till förmån för de som är Asarna trogna, och de som vet vad heder och trohet faktiskt betyder.

Alla någotsånär bildade personer vet, varifrån Mjödet kommer enligt Nordisk Mytologi, hur det uppstod och hur det kom till Asgård, där Oden sedan delgav det även till de bästa bland människorna, men sannerligen inte till några andra. Vi vet, att Kvaser, den visaste guden av alla, blev svårt sviken och mördad av de två giriga dvärgarna Fjalar och Galar (”gömmaren” och ”gaphalsen” – en talande symbol för alla dessa nät-troll och fakta-förnekare) som i sin tur rättvist blev bestraffade av den rike och besuttne jätten Suttung, för vars bror Bauge Oden själv arbetade, förklädd till dräng i några dagar. Vi vet också att Gunnlöd, jordgudinnan med många namn, blev satt att vakta mjödet inne i Hnitberg, och att de tre enorma karen Bodn (eller mäskbotten, där malten gror) Sodn (sjudpannan, där vörten kokas) och Odröder (den fräsande, där vörten svalnar och jäser till öl) – innan Oden själv – och ingen annan – förde mjödet och ölet till Asgård, och Gunnlöd födde Brage, fader till skaldskap och all poesi.

De giriga och förkrympta dvärgarna trodde att de kunde dräpa Kvaser för att få del av hans kunskap – men det ledde bara till deras egen död…

Ingenstans, inte på ett enda ställe nämns någon Beyla i den eller andra berättelser om Mjöd, och Beyla nämns bara i två strofer av Lokasenna eller Oegirsdrikkja, som vi ska få se. I intetdera fallet handlar det alls om något mjöd i de stroferna, men däremot om boskapsskötsel, smutsiga pigor och gödsel. Mjödet däremot kallas Kvasers blod, Odens Färdkost och mycket annat i skaldepoesin, men inte en enda gång nämns någon Beyla eller ”Bölande” som namnet betyder i ett enda skaldekväde. Är inte det rätt egendomligt ?

”öll ertu, deigja, DRITIN !”

 

Hur kan någon jämförelsevis intelligent person alls påstå att ”Beyla” skulle ha med Bi-odling eller honung att göra, när det inte alls står så på det enda ställe i Eddan, hon överhuvudtaget nämns ? Britt Marie Näsström; professor i Religionshistoria vid Göteborgs Universitet, ifrågasatte i boken ”Nordiska Gudinnor”, ISBN 978-91-0-012237-9 från 2009 – av många räknad som ett standardverk på området – om någon ”Beyla” överhuvudtaget varit känd eller dyrkad, och det har de flesta andra seriösa forskare också gjort – sedan länge. Argumenten är att vi a) inte har en enda myt eller b) en enda referens i skaldepoesi eller annars som ens nämner Beyla, och c) på det enda ställe hon överhuvudtaget nämns (Lokasenna strof 55 och 56) har det med helt andra saker att göra.

Beyla är inte ens en personifikation, som någon de mindre Asynjorna, Nótt eller Natt, till exempel, och vi har inga artefrakter eller arkeologiska föremål som alls bevisar att hon ens funnits heller – så hon kan lika gärna vara en 1230-tals uppfinning av Snorre Sturlasson, liksom det falska och missvisande begreppet ”forn sed” för den delen..

Visserligen påstår också Näsström på s 237 i sin bok, att ”språkhistoriker skulle ha prövat” om namnet Beyla kunde vara ett diminitivum, ungefär som den dvärglika Hyndan Hyndla, avledd av ordet ”Hund” – men hon nämner inte alls, vilka språkhistoriker det i så fall skulle ha varit – i själva verket var det bara EN sådan – och hans prövning verkar ha utfallit negativt, för enligt alla källor jag läst, var det John Lindow som 2001 kom fram med hypotesen, att Beyla skulle vara avlett av ordet ”bio – by” eller ett anglosaxiskt ”beo”. Den hypotesen bevisar fortfarande ingenting alls, av skäl som jag redan angett, och det skälet är, att någon ”mjödgudinna” aldrig någonsin funnits.

Diftongerna i Nordiska språk och regler för hur de förändras över tiden är märkvärdigt konstanta, säger etymologerna

 

Nyare etymologi eller språkhistorisk forskning har dessutom bevisat, att Lindows hypotes är omöjlig, och inte fungerar. Om ni inte tror mig, så läs följande avhandling av den finske forskaren Johan Schalin från Universitetet i Helsingfors, December 2017 – han ger er allt som finns att veta i ämnet. Och det vet man inte ens i Berkely, California, USA – där John Lindow – som trots allt skriver mycket läsvärt – ju är baserad.

Lagar för det vi kallar ”germansk ljudskridning” eller hur vokalljud och diftonger (”ey” på Norröna eller Fornisländska är just en sådan diftong, eller sammansatt vokal, jämför å,ä,ö i alla nordiska språk) kan övergå i varann har man studerat ända sedan 1700-talet, och efter 300 år av samlat vetande, finns det fortfarande ingen vettig människa som tror annat, än att Ey möjligen kan förvandlas till ett Ö med tiden, men aldrig, aldrig någonsin ett skarpt I. (Lägg märke till att ”bee” på engelska, ”bi” på svenska och ”biene” på tyska idag alltid uttalas med just skarpt I – efter att ha varit ett ”by” en gång i tiden – som i Byleistr – Lokes okända bror )

 

Nej, vi säger ”Östen” och inte ”Isten”. Och en fornnordisk ”öy” blev en ”ailand” eller island på Engelska, aldrig uttalad med ett skarpt I, så Beyla kan INTE bli ett ”Bi-La”

Eystein på fornnordiska blev till exempel Östen på svenska – samma Östen har namnsdag på Söndag – och Eyafjatlajökkul – den kända vulkanen på Island som fick utbrott på grund av Loke anno 2010 och hindrade hundratusentals charter-resenärer uttalas förstås ”Ö-fjälls-jökeln” på svenska, för det är vad det ortnamnet betyder.. På grund av allt det här, är det alltså språkhistoriskt fullständigt omöjligt, att namnet ”Beyla” skulle ha med några ”Bin” att göra – och säger någon motsatsen, så har han eller hon ”a bee in the bonnet” eller flugor i mössan, som det heter på Engelska.

FÖRBJUD ”Forn Seds” BLUFFEN – BULLSHIT ska BEIVRAS !

Seriösa etymologer har istället hela tiden – dvs sedan 1859 (Benjamin Thorpe !) hävdat att Beyla faktiskt är samma ord som nutida svenska ”böla”, alltså en kos råmande, och ”baula” betyder mycket riktigt ko på fornisländska. Möjligen kan namnet också härledas från ett proto-germanskt, hypotetiskt ”baun-ilo” som ska betyda böna (som i ”bruna bönor” – inte ”böna och be” – det gör ju inga riktiga Hedningar !) och då Beylas namn Byggve i Lokasenna (”Gå och kväk under kvarnstenarna !” säger Loke) betyder Bjugg, eller med andra ord sädeskorn, och Beyla och Byggve är högst obetydliga trälar under Åkermarkens Herre Frej – får vi veta – så passar dessa tolkningar mycket bra – och stämmer med det enda textställe, där Beyla överhvuudtaget nämns. ”Ufbaulan” betyder ”svullna upp” på gotiska, och en del har också satt Beyla i samband med jäst och bakning, och Loke kallar Beyla för ”deigja” vilket också kan betyda deg-aktig, uppsvullen, smällfet –  men det är också allt…

Fotomodellen Beyla Hughes från England tar sig ofta fram på bak – Den enda ”Beyla” du någonsin behöver.. ??

I Lokasenna, där Beyla först har en talroll – hon ser först av alla Tor komma till Ägirs dryckeshall på avstånd, svarar Loke henne såhär:

”Þegi þú, Beyla ! /,þú ert Byggvis kvæn /ok meini blandinn mjök /,ókynjan meira kom-a med ása sonum /;öll ertu, deigja, dritin.”

I Åke Ohlmarks klangfulla översättning lydde detta:

Tig du, Beyla !
Du är Byggves Kärring
och full av fulaste fel
uslare avskum till Asar aldrig kom
än du, din lortiga ladgårdspiga !

Det var ord och inga visor – för att citera Eddie Meduza – men så var det Loke och inte jag, som sa det…

1818 tyckte Arvid August Afzelius att det skulle heta:

Tig du, Beyla!
du är Beygves qvinna,
och med mehn bemängd:
större okynne
fans aldrig bland Asar;
helt nedsmutsad är du, Piga!

”Drit” eller Driti betyder skit, gödsel. ”Sauedritt” säger man ännu i Norge om fårgödsel, exempelvis, och en ”Drittsekk” är een ”fornsedare” eller en riktig djävla skitstövel, alltså en ”douchebag” på amerikanska, ett slags ”Riksgydja” alltså.. Jämför också motsvarande amerikanska uttryck ”You’re full of shit” eller ”You are so full of it” vilket är just vad Loke syftar på, liksom Beylas vistelse som mjölkpiga i de stall hon hör hemma..

Peter August Gödeke, 1881, översatte istället såhär:

“Tig du, BlLla!
Du är Byggves hustru
och full af leda lyten.
Fräckare stycke
fanns ej hos Asar,
träck höljer dig hel och hållen.”

Nils Fredrik Zander, 1893 klämde käckt i med

”Tig du, Beyla,
du är Byggvers kvinna
och full af idel ondska;
fräckare oting
kom ej bland asars barn:
du är lortig, deja, hel och hållen.

Medan Erik Brate, 1913 tyckte att det skulle låta som såhär:

Tig du, Beyla!
Du är Byggvers hustru
och mängd med mycket men;
ett värre utskum
kom ej bland asars söner;
smörjig är du, deja, och smetig.”

”kom a” i originalet betyder aldrig, aldrig någonsin, medan ”deigja” också kan betyda just deja, som i lagårds-deja, alltså mjölkpiga. De flesta Asatroende utomlands har helt gått in för den tolkningen, som detta exempel från Tyskland visar:

Beyla är inte alls någon gudinna för bin, honung och mjöd. Skit, i betydelsen gödsel och honung är två helt olika saker, och luktar helt olika.

Fornsed stinker, och luktar verkligen illa, på alla sätt – medan Asatro är det sanna skaldemjödet.

När Oden själv flög i Örnhamn till Asgårds port, står det att läsa i den prosaiska Eddan, flög jätten Suttung efter honom, också förvandlad till en örn. Men Asarna tände en stor eld på Idavallen, och i den förgicks Suttung och brann upp. Lite av mjödet gick dock ur Oden baktill, och föll ned på jorden, i form av just ”Dritt” som det står i originalet. Det blev alla dårars, skithus-poeters och Fornsedares lott.

Men det sanna mjödet, det behölls i Sodn, Bodn och Odröder, för de kloka och visa, de som verkligen förtjänat att smaka det, och de som är Asarna Trogna.

Annonser

Skulle man ”be” till Oden ? Och varför alls BE, när DU istället borde vara TACKSAM….

Diverse Odinister, som de kallas – I Forth Worth, Texas av alla platser (det måste vara mycket svårt att dyrka Oden mitt i den Texanska ödemarken, när vi alla vet att det är här i Norden han hör hemma, och här han ska dyrkas) har – i sin självpåtagna hängivenhet – utlyst en ”World Prayer Day” för Valfader själv – en idé som må ha en god avsikt, men nog knappast gör medvetenheten om Odens sanna natur så mycket tydligare. Deras hugskott tog tydligen form för två år sedan, ser jag från mitt eget elektroniska Hlidskjalf, där jag blickar ut över Världarna, och i dagarna har de alltså firat jubileum för detta tilltag, men jag tror för min del att det finns bättre sätt att Hugfästa medvetenheten om Valfader på.

Tänk efter ett slag.

Oden är förvisso Yggr, den fruktansvärde. Han är Hangantyr och Härfjätter. Han är Hropt, den store roparen. Han är Grimner, den grymme och dolde. Han är Öpir, den vrålande, ja stormen, ödet och vinden. Tror ni ens, ni dödliga, att ni skulle kunna rikta kristna ”böner” till honom ? Just nu månde han nog skratta åt er alla, i sitt Valhall för ett av hans heiten eller många namn är för övrigt just ”Skratte” – alltså den skrattande guden, han som skrattar åt människornas dumhet och små krumsprång.  För övrigt måste ni lära er att noga skilja mellan heiten och kenningar, om ni inte lärt er detta ännu.  Ett heite är ett direkt namn, något gudomen själv får heta eller kallas, och det namnet skall ingen människa bära, så framt det ska gå den människan någorlunda väl. En kenning däremot, är en poetisk omskrivning, något Gudomen själv är vida känd och allom bekant för.

Oden kallas därför ”Spjutguden”, Gautatyr eller Göternas Herre, ja Sleipners ägare, Gungners svingare och mycket annat. ”Först av alla kastade Oden eggjärn i flocken” står det om det stora kriget mellan Asar och Vaner, och aldrig har någon behövt rikta böner till honom, som ger seger åt somliga, eller den han vill och förordar, men visst inte till alla.

På hällristningar i Litsleby vid Tanum – observera att ”Lit” betyder ”kropp” på Norröna och är namnet på den dvärg, Tor själv sparkar in i likbålet vidd Balders likfärd, där Oden viskar den yttersta av alla hemligheter – kanske sitt sanna namn – i örat på sin döde son syns Oden som spjutgud, 1000 eller 800 år före kristus, och minst lika länge har stormens och vindens sanne herre funnits bland oss i Norden. Vågar du ens be till honom om mera ägodelar, mera mat, mera lycka för din del, när han ensam – som vi ska se – redan givit dig mer än du anar, eller mer än du kan tro…

Per Lagerkvist – vår svenske nobelpristagare – beskrev i sin diktsamling ”Aftonland” eller ”Evening Land” (1953) Oden mycket exakt. Han understryker gång på gång, att Oden är en vandrande spjutgud, en allt förtärande ljungeld, en stormgud och en krigsgud, en spjutkastare, som med ”Varats Blixt” (Polemos !) för att använda Wittgensteins uttryck, genomborrar människornas sinnen och hjärtan. Lyssna !

”Jag är den som fortsätter / när du dröjer kvar / som stiger ut i natten / när du går till vila./ Som öppnar porten till mörkret / och går vidare / till mörkret och stjärnorna / och går vidare. / På en oviss stig / en stig som kanske inte alls finns / överger jag dig.”

Eller, i WH Audens välfunna översättning:

”I am the one who goes on / when you remain behind / the one who steps out into the darkness and the stars / when you retire to rest / The one who opens the gate into the darkness / and walks further / Into the darkness and stars / and walks further / On an uncertain path / a path, which perhaps does not exist / I forsake you.”

 

 

Han är inte sin skugga, men hans skugga blev ljuset i våra tält. Den natten kunde vi inte sova mer” skriver Lagerkvist också. Jag läste den dikten efter en tältbrand anno 1983, där en av mina gruppchefer skadades allvarligt. Han kastade ut en brinnande plastdunk ur ett förläggningstält 20, men fick själv 16 % brännskador av andra graden på kuppen. Och natten förut hade jag sett det som kallas ”The Wild Hunt” eller den vilda jakten. Jag har med egna ögon själv sett Odens skugga i den djupa natten, och jag vet fullständigt väl vem och vad han är. Jag är inte rädd för honom, inte på minsta sätt – men han är förvisso fruktansvärd. Han är kriget, stormen och den totala förintelsen. Tro aldrig något annat. Frukta Allfader, och lev gudfruktigt, i sann gudsfruktan... Och varför tror ni att Oden nästan alltid uppträder förklädd, som en vandrare – och visar aldrig sitt sanna anlete för människorna ?

Den sanningen är enkel att förstå. Det är för att de flesta människor skulle svimma av skräck, eller falla döda ned; om de verkligen kunde varsebli en gud i all dess totalitet, långt bortom gränsen för våra mänskliga sinnen. ”Litilla sanda, litilla saefva, litill ero gerds guma” står det i Hávamál. Och Oden är INTE en gud, till vilken du titt som tätt kan komma sättandes med böner, eller dina små futila klagomål. Han står över – högt över och bortom – allt sådant.

Oden kräver aldrig någonstans, i en endaste en norrön text, att människorna skulle ”be” till honom eller ens dyrka honom. Allt sådant är Oden själv fullkomligt fjärran, och för sin del struntar han fullständigt i om människorna tror på honom inte. För – återigen – tänk efter ! Hur är det det de facto står skrivet i Eddan ?

Han är Gångläre, Tund – den tunne, Atridr eller den som rider emot målet, Galdrafödurr, Fang eller fångaren – årtusenden före någon ”catcher in the rye” – Gångråde och Gestumblinde, gästförblindaren, Haptsnuir eller den som flyr ur häkten, Hrossharsgrani och mycket annat. Han har tusen namn, men färdas alltid dolt. Han missionerar aldrig, han spörjer bara människorna efter sådant han vill veta, för att utröna deras ”salkynne” (”salkynno” står det i Eddan) eller vilket sätt de verkligen har, och vad de döljer i sina sinnen.

En sådan Gud ber man aldrig, aldrig böner till. Aldrig någonsin, för den guden möter dig som en vän och jämlike på vägen genom livet – när DU minst anar det !

I Hávamál står det inte, att vad som är skrivet där är Odens egna ord, men den person som hela tiden för ordet, kan förvisso vara Oden, eftersom det är Odens erfarenheter och äventyr som återberättas i den Eddatexten. Hela tiden understryks att man skall nöja sig med lite, och vara tacksam för att man alls lever. Till och med i en tarvlig koja på stranden – den berömda strofen om ”Taugreftan sal” som i en svensk översättning kompletterats med ”alltid får karl sig en ko” bär syn för sägen.

Själv undrar jag allvarligt om dessa förvirrade amerikaner, vars ögon aldrig har skådat; någonsin läst Hávamál, annat än i stark förkortning och förgrovning, och upplevt HELA texten på Norröna, som den verkligen är skriven.  Eller dra er till minnes Sonatorrek, den store Egil Skallagrimssons dikt om den döde son, som tagits ifrån honom alltför tidigt. Egil blir gammal, sjuk och skröplig, kan inte längre slåss och har ingenting kvar, men han prisar ändå livet, och Odens goda gåvor, ty:

23.
Blœtka því
bróður Vílis,
goðjaðar,
at gjarn séak,
þó hefr Míms vinr
mér of fengnar
bölva bœtr,
es hit betra telk.

24.
Göfumk íþrótt
Ulfs of bági,
vígi vanr,
vammi firða,
ok þat geð,
es gerðak mér
vísa fjandr
af vélöndum.

25.
Erum torvelt.
Tveggja bága
njörva nipt
á nesi stendr.
Skalk þó glaðr
góðum vilja
ok ó-hryggr
heljar bíða.

Eller, i en mycket förenklad översättning till engelska, för de som är så begränsade i sitt språk och tänkande, att de inte begriper bättre…

23

I cannot then perform Blot,
to Vile’s brother,
defender of all Gods
I will not eagerly seek.
Yet Mimr’s friend
has given me rich gifts
which I’d better take.

24.
He gave me my art
of flawless words
Did the wolf foe
Lord of all wars
and such a mind
that I could make open foes
of those who hate me in secret.

25.
It is hard for me now
The wolf’s sister
Queen of Death
stands on the ness
Yet I shall gladly
and in good heart
unrepining, relentless
await Hel’s coming !

Detta med att ”kunna göra öppna fiender, av de som blott hatar en i hemlighet” är inte minst viktigt, och vi inser lätt, att ”Vargen”, dvs ”Fenris” har Hel själv, dödsgudinnan till syster. Professor Magnus Magnusson på Island, skrev i sin goda bok ”Viking Hammer of the North” (ISBN 085613 3019) att: ”No translation of poetry can possibly convey the grandeur of the skaldship, the sonorous assonances and alliterrations, the starkly wrought kennings or the methaphores of the original. But in these taut stanzas, the poet’s disclosure with his own mind reaches a new and sublime comprehension. The god who had bereft him of his own sons had not failed him after all, he had given him the priceless gift of the runes and knowledge, which transcended all grief, and made him whole…”

Varför då ens be om mera ? Oden har redan givit människorna kunskapen och runorna, och därmed förmågan att kunna tänka själva, lösa sina problem själva och berätta sanningen om sig själva. Räcker inte detta mycket längre än gods och guld ? Och kom ihåg allt Oden gjort för DIN skull, när han hämtat hem skaldemjödet, låtit bygga Valhall och funnit runorna åt oss alla. Och, som han själv säger:

47.
Ungr var ek forðum,
fór ek einn saman,
þá varð ek villr vega;
auðigr þóttumk,
er ek annan fann,
maðr er manns gaman.

52.
Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.

68.
Eldr er beztr
með ýta sonum
ok sólar sýn,
heilyndi sitt,
ef maðr hafa náir,
án við löst at lifa.

69.
Er-at maðr alls vesall,
þótt hann sé illa heill;
sumr er af sonum sæll,
sumr af frændum,
sumr af fé ærnu,
sumr af verkum vel.

Det här är bara några slumpvis valda strofer ur Hávamáls oändliga visdom, som blott få har förstått och insett. Ingenstans i hela detta verk talas det om att man bör böna och be som en fjollig kristen, men istället lita till sin egen kraft, sin egen lycka och sina händers verk, ty:

47.
Ung var jag fordom
ensam jag for
då vart jag vill om vägen.
Men rik jag mig tyckte
när jag en annan fann.
Människan är Människans glädje.

52.
Mycket av något
ska man inte ge bort.
ofta köper sig lite lov.
Med halva limpan
och hela hornet
vann jag ofta en vän.

68.
Eld är bäst
för världens söner
och att Solen få se
Hälsan sin är gott att ha
så länge man lever
utan att ligga till last.

69.
Inte kan en man kallas olycklig
om han hälsan tycks mista.
Någon blir av söner säll
Några av fränder
någon av ernådd lön
andra av väl utfört värv.

I den 47:e strofen antyds helt kalrt, att det inte är böner om pengar och annat ovärdigt, som gör vårt liv stort och rikt. Det är inte att ha eller äga, utan de tillfälliga mötena, vänskaperna och vad som händer under resans gång. Hur träffade du din käresta, om du alls har någon ? – Av en ren tillfällighet, naturligtvis. Och dina vänner – samma sak där. Hur föddes dina barn ? – ja, om inte ur en ren tillfällighet, så ur en genetisk slump, det kan vi vara förvissade om. Och vad får det ena barnet att intressera sig för fotboll, det andra för musik, och det tredje för att plocka upp en bok, arbeta eller studera ? I allt svarar vi läggning och gudars gåvor, men också tillfälligheter. Hjalmar Gullberg, den svenske poeten (som dessvärre dog som kristen), insåg Odens gåvor och betydelse bättre än andra, när han skrev:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Ingen antog den andres seder. Ingen blandade sin kultur eller sin tro med den andre – för de båda främlingarna respekterade varann. Men – som vi också ser i storf 52 – enbart en halv brödlimpa, eller ett horn med vatten (det behöver inte ens vara mjöd eller öl – ofta får man nöja sig med det lilla) var nog för att befästa en vänskap – och under marschens väg, i stridslinjen och villdmarken – där grodde vänskapen !

Så länge vi inte ligger andra till last, och sitter som tiggare framför andras portar, ständigt tjatande och tjattrande efter mer, som sk ”flyktingar” och bettlare – betonar Hávamál – och så länge vi gör rätt för oss – även om vi slutligen kan få problem, till och med med hälsan – så länge är livet en lust att leva. Ett väl utfört värv, kanske sönerna du lämnar efter dig, sakerna du uträttat – allt du gjort, tänkt och skapat som var sant och skönt under ”Din stund på Jorden” – för att låna Vilhelm Mobergs ord, så sannt svenska.

Allt detta. Allt detta, bröder och systrar – ni som är Asarna trogna – ”Treu bis zu den Tod”.

Varför skulle vi böna och be, och vända röven i vädret, när vi istället kunde prisa livet självt och naturens rikedom ?

Glöm aldrig detta, mina barn ! Glöm aldrig detta !

Fred, välstånd och frihet – Eller fler, åt Röven vända Ökenreligioner – Vad väljer du ?

Gudarnas återkomst till Nationalmuseum

Fogelbergs Gudar” eller de tre antikiserade skulpturerna över i tur och ordning Oden (1830) och Tor samt Balder (1844) beställdes ursprungligen av den förste Bernadotten, Carl XIV Johan – de skulle ha varit Oden, Tor och Frej naturligtvis, precis som i Gudahovet vid Gamla Uppsala , men detta förhindrades av de kristna, som fortfarande styrde och ställde i vårt stackars Sverige, precis som de ännu gör. Frej blev därför utbytt emot Balder, som man dåförtiden påstod skulle ha haft med Vitekrist att göra, fast det inte alls var sant.  Upphovsman för alltsammans var Bengt Erland Fogelberg, dåtidens mest berömde svenske skulptör, som också åstadkommit statyn av Gustav II Adolf i Göteborg – hans hemstad – och ryttarmonumentet av Karl XIV Johan vid Slussen i Stockholm, där det fortfarande står.

Frej skulle ursprungligen ha stått på Balders plats, vilket är värt att komma ihåg…

Nåja. Nu har dessa våra Asagudar fått förnyad aktualitet, i och med att man flyttat tillbaka dem till det i flera år stängda Nationalmuseum. SVT, eller den sällan objektiva Statstelevisionen, berättade om saken redan 11 Februari, dagen då Tor och Balder anlände, för att följas av Oden själv – som transporterades dit först nästa dag.

I flera år har dessa skulpturer fått stå undangömda och bortglömda, tack vare den nuvarande Regeringens Kulturpolitik, och en Kulturminister, som uppriktigt sagt inte verkar riktigt klok. Det rör sig om konstverk som varit centrala inte bara för det tidigmoderna Sveriges historia, utan också för den tidiga uppfattningen om Asarna överhuvudtaget, inte minst bland människor i utlandet. Bland Asatroende i Ryssland och USA, ja till och med Frankrike och även Tyskland– överallt har ”Fogelbergs Gudar” som de en smula nedvärderande kallats här i sitt hemland haft stor betydelse genom åren.

Visst är det sant att konstverken tillhörde Romantiken, eller det tidiga 1800-talet, men man måste komma ihåg att på den tiden var det totalförbjudet i Sverige att vara något annat än kristen, och det enda sätt på vilket man överhuvudtaget kunde eller vågade avbilda Gudar från Asatrons värld eller vår egen Nordiska Kultur var i ”antik förklädnad”. Det fanns ingen religionsfrihet i Sverige alls, och det fanns heller ingen arkeologi som vetenskap – arkeologin i modern mening kom ju till först under 1880-talet. Men här och där fanns ändå positiva, kulturvårdande strömningar. Esaias Tégner, biskopen av Växjö – som Fogelberg tog starkt intryck av – hade redan skrivit ”Fritjofs Saga – ett diktverk, som har stått sig ända fram tills idag – och Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens skapare – och andra drömde om ett starkt, självständigt land med sin egen kultur, och grundade bland annat något som heter Götiska Förbundet – en förening som sen dess återupplivats.

Redan 1960 fick Gudastatyerna flytta in på historiska muséet, där de funnits ända sedan 1960 – på den tiden var muséet faktaspäckat, och ingen tingel-tangel plats för dåliga konstutställningar…Bildstenarna på bilden visas inte längre, inte kopian av Rökstenen heller…

Under kulturmarxismens 1970-tal började man kritisera Fogelberg för hans ”Göticism” och totalt döma ut honom. Man glömde bort de villkor, som rådde på den tid när konstverken skapades. På 1830-talet var det Frankrike, empiren och klassicismens stil som var styrande i hela Europa, och att verklighetstrogna avbildningar av Asarna, som man faktiskt tänkte sig dem under järnåldern, inte alls var möjliga att skapa i de årtionden då Fogelberg verkade. Konstverken var beställda av en antik-intresserad, fransk kung, och självklart måste de vara anpassade till den franske kungens smak – det var så Fogelberg måste arbeta, oberoende av vad han själv nu kan ha tyckt eller tänkt om den saken.

Därför kan man inte idag kritisera Fogelberg för att ha varit ”inspirerad av grekland och rom” även om han givetvis var det – ända sedan Renässansen hade just den klassiska antikens bildvärld varit enda sättet för konstnärer att alls närma sig mytologiska ämnen, eller något som alls avvek från kristendomens totalitära förtryck. För Fogelbergs konstnärsgeneration var det helt omöjligt att alls närma sig gudarna på något annat sätt, och till och mer Tégner blev utskälld av andra kristna, hånad och kallad för ”Galen” bara därför att han faktiskt var Asatrogen innerst inne, och vågade predika om Hedendomendagens Biskop i Växjö, Fredrik Modéus, har ju som vi sett förespråkat islam istället, och haft en administrativ sk ”Kyrkochef” bakom sig som dömts för mycket grova sexbrott emot barn – så om någon biskop av Växjö varit skandalös, så var det nog inte Tegnér i alla fall…

 

Från 1866 till 1960 stod Fogelbergs tre gudar (se till vänster i bilden) på central plats i Nationalmuseums stora trapphall – och var det första besökarna såg, när de kom in genom dörren... Det var så de var avsedda att ses, och det är där de BORDE stå – inte undanskuffade på en ljusgård i mitten av byggnaden…

Själv minns jag hur Fogelbergs gudar fortfarande fanns som kopior i gips på Historiska Muséet tills långt in på 1990-talet, men på order från den (S) ledda regering som fanns på den tiden lät man plötsligt plocka bort dem – de skulle tystas, de skulle förkvävas – inget som påminde om Asatron fick vara kvar – och den ursprungliga uppställningen med tre Asar, oden Tor och Frej – som i Uppsalatemplet – måste då till varje pris slås sönder och rubbas. Gudarna förvisades bort från vår huvudstad, och gömdes undan på Ulriksdals Orangeri-museum istället – där det var ytterst begränsade öppettider, bara på helger under sommaren – och där stod de glömda i 30 år – man försökte aktivt hindra, att allmänheten ens fick se dem..

Tor och Oden på Ulriksdal – där det knappt gick att se dem…

Ändå gick det förstås inte för (mp) och (s) att förneka och gömma den svenska historien och den nordiska kulturen, inte ens under de mörka år vi alla tvingats uppleva. I utlandet fanns minnet av Fogelbergs skulpturer kvar, och även på omslaget till böcker som dansken Anders Baekstedts ”Gudar och Hjältar i Norden” som fortfarande ges ut i nya upplagor, fanns Fogelbergs Tor att skåda i all sin prakt… Man kunde aldrig riktigt glömma bort de gamla gudarna, och de kristna och muslimerna har inte lyckats i sitt uppsåt att förstöra alltihop, fastän de ännu förstör antika konstverk och skulpturer i många andra länder på vår Jord, som alltid där Monoteismen tillåts dyka upp, och ta herraväldet…

I böcker bevaras kunskapen, och minnet av vad som varit… och vad som ska komma tillbaks…

Bara Islamska Staten och de kristna tycker annorlunda… Här ser vi en liten bild från ett museum i Mosul för två år sedan…

Frågan bör kunna ställas: Om Sverige nu skall vara ”Multikulturellt” som alla påstår, varför är det då bara den kristna och islamistiska ”kulturen” som får breda ut sig – och varför får inte Monumentala Konstverk inspirerade av vår egen Nordiska kultur inta en central plats på Nationalmusuem, som det en gång var tänkt..?? Varför skall just vår kultur hela tiden gömmas undan, förnekas och glömmas bort ? Varför får inte Gudarna framträda, som det faktiskt är meningen ??

Att sedan många av de konstverk som vi har kvar av Tor och de övriga Asarna inte alltid var monumentala, utan ganska små till formatet och utformade för individuell dyrkan, som antiken ”Lares et Penates” eller små husgudar som man också kunde bära med sig helt dolt, som amuletter för personlig dyrkan, utan att de kristna ens kunde se det – annat än som en och annan Torshammare, väl synlig..  är förstås en hel annan sak…

Jämför den isländska Torsbilden från 800-talet med Kestner-muséets (Hannover, Tyskland) påstådda bild av ”Vulcanus” från 300-talet före kristus. Känns den koniska hjälmen igen, Hammaren, och gudens sittande pose ? Visserligen har vi inte några bevarade statyetter som ”mellanled” mellan dessa två, men håll med om att där finns en viss yttre likhet…