Fornseden och Drogerna (del 4) En summering…

Själv är jag väldigt, väldigt ”straight edge” ifråga om Asatro, och alla andra religioner också, som alla nog förstår. Jag anser nämligen, att droger inte har ett enda förbannat dugg inom något samfund, någon religiös, andlig eller livsåskådningsmässig sammanslutning att göra överhuvudtaget, eftersom alla sådana samfund och sammanslutningar har ett ansvar inför sina medlemmar. Som goda medborgare i det här landet är vi skyldiga att följa Svea Rikes Lag, och det är allt som egentligen finns att säga om den här saken.

Svensk Narkotikalagstiftning är nämligen klar och entydig.

Detta gäller dock inte det sk ”Samfundet Forn Sed” vars inställning till narkotika och liknande är högst oklar. Flera av dess sk ”godar”, ”rådsgydjor” och allt vad de nu kallar sig, har som en viss Henrik Hallgren i Stockholm sagt, att narkotika och giftväxter skulle ge ”värdefulla andliga erfarenheter”, dock utan att säga exakt vilka värdefulla erfarenheter man i så fall anser sig vinna av sådana preparat. Inte en enda gång på tio år, har detta underliga samfund på ca 40 aktiva kunnat förklara var de står i frågan, och om de egentligen tänker följa svensk lag eller inte. Kanske följer de bara lagen ibland, av och till, lite hipp som happ, precis som det är med nästan allt vad de företar sig.

Vem valde alla dessa galna sk ”rådsgydjor” och annat patrask, som säger sig kunna tala för oss alla ? Jag valde dem inte, i alla fall…

I våras fick vi se deras blot med människoblod och självskadebeteende vid Uppsala Högar. UNT och andra tidningar skrev om den fadäsen, och genom ”Fornsedarnas agerande”, är hela den Hedniska rörelsen i Sverige nog utskämd som den är.

Inget annat samfund, ingen kyrka, ingen andlig organisation alls i hela Sverige agerar som ”forn sed” och dess fullkomlig oansvariga ledare. Inte de kristna, för man kan inte säga att droger spelar någon större roll inom kristendomen. Visserligen praktiserar de kristna rituell kannibalism i symbolisk form (de kallar detta för ”Nattvard”) och har andra avskyvärda bruk för sig, som tvångsrekrytering av spädbarn in i deras religion och samfund (något de kallar för ”dop”, alltså ett slags religiös doping och en artificiell höjning av medlemstalet genom rekrytering av individer, som inte ens är kapabla att välja själv, eller ens veta vad de ska välja för något) men narkotika avstår de faktiskt ifrån, och det hedrar ju dem trots allt.

Man kan inte heller säga att något Islamskt, judiskt, buddhistiskt eller annat samfund i Sverige inte skulle följa lagarna, men i fallet ”Forn sed”, ja där svävar alltså själva rörelsens ledare åtskilligt på målet, och håller på med helt oansvariga saker. Särskilt som man också säger sig vända sig till ungdomar, riskerar man att hamna hur snett som helst, och att inte en nda gång på tio år kunna uppvisa en klar policy, eller orientera om var man egentligen står, är också djupt oansvarigt. Ett sådant samfund borde enligt mitt förmenande inte existera alls, och det vore nog också bra, om vårt lands Polis och rättsvårdande myndigheter kunde ingripa emot de sk ”örtvandringar” som den sk ”rådsgydjan” arrangerat i Stockholmstrakten, där diverse svampar och blommor för dagen lär ha plockats, enligt flera samstämmiga vittnesuppgifter som kommit mig till del.

Nordiska Asatro Samfundet däremot, har en motion inlämnad om att kategoriskt förbjuda allt bruk av droger vid alla sina blot, gillen, möten och sammankomster i övrigt.

Det är skillnad, och de flesta av oss vill inte ha med ”Forn Sed” att göra.

Orsaken är att vi inte vill umgås med lagbrytare och ärelösa hundar, helt enkelt… Vill vi att vår tro ska kunna växa och finnas inne i dagens samhälle, gäller det att tydligt visa var man står. Vi måste kunna tillse, att lagarna följs, och att det inte blir fler ”övertramp” av den natur som vi sett både i Uppsala i Påsk, och under hela sommaren därefter.

Det finns ett drogfritt alternativ inom Hedendomen. Vi ska inte behöva kopplas samman med allsköns flum och narkotikabrott !

 

”Forn sed” och drogerna (del 3) – Lögnerna om Flugsvampen

Det finns många lögner, missuppfattningar och rent befängda påståenden om Asatro, och dess utövare. I och för sig är det också sant, att det finns en mycket oaptitlig ”svans” till Hedendomen, liksom till andra religioner (se i föregående inslag). Alla kristna kan till exempel inte dömas enligt KKK:s standard, om vi tar Ku Klux Klan i USA som en relevant jämförelse. Emellertid, ett påstående som man ofta får höra, är att ”Vikingarna skulle ha använt flugsvamp” och att ”Flugsvampen framkallade bärsärka-raseri”

Men det finns inte ett enda bevis för det här, varken skriftligen, i Eddan, i Heimskringla, i de Isländska Sagorna eller någon annanstans. Inga arkeologiska bevis heller. Så var kommer alla dessa befängda påståenden ifrån ? 

Man vet sedan länge, att den ende forskare som alls tagit upp hypotesen – som just hypotes, och han sade själv att det var en lös tanke, ett hugskott, alltså inte ens en teori – var Samuel Ödmann (1750 – 1829 ) som var lärjunge till Linné, och i sin ungdom bosatt på Värmdö i den Stockholmska skärgården, där han också idkade sitt eget vikingaliv och sysslade med överlevnad och naturstudier på naturens villkor. Ödmanns friluftsliv under bar himmel fick hoom att ådra sig den sk ”skärgårdsfrossan” eller malaria, som vid den här tiden var endemisk i Sverige. Några malaria-mygg finns inte i skärgården längre, men däremot finns enskilda ”myggholmar” och för den delen också öar med flera flugsvampsarter på, men dem bör man inte röra. Hursomhelst blev Ödmann i de sista trettio åren i sitt liv sängliggande, professor i Uppsala och tidvis mycket sjuk, men det hindrade honom inte från att vara prefekt för flera studentnationer, och dessutom en populär föredragshållare. Och så spreds missuppfattningarna om Vikingar och Flugsvamp ända fram till våra dagar.

Samuel Ödmann – Uppsala-originalet, kallad ”gubben i sängen” för sin hypokondri – var mannen som inbillade Världen att Vikingarna skulle hållit på med flugsvamp…

Det finns dem som skyller på samerna, och hävdar att samer skulle ha berusat sig på flugsvamp, eller att de fortfarande gör det, genom att dricka rentjurars eller sarvars piss. Rentjuren skulle då dö av svampgiftet, men diverse psykoaktiva ämnen skulle utsöndrats med urinen. Varje svensk Same eller person som är insatt i det här med samekultur kan nog enkelt vederlägga det påståendet, för det har aldrig någonsin förekommit minsta bevis för att flugsvampen skulle ha ingått i samekulturen heller.  Inte heller har man funnit några bevis för, att flugsvamp som berusningsmedel skulle ha förekommit hos finnarna, baltiska folk eller slaviska folkstammar inklusive ryssar.

Den enda uppgift, som jag hittat om den saken är en hänsyftning hos den minst sagt diskutabla forskaren Marija Gimbutas från Litauen, hon som avslöjats för diverse pseudovetenskapliga uttalanden om ”gudinnetro” på stenåldern och annat, något som alla seriösa vetenskapsmän avvisat. Gimbutas ska ha skrivit, att man i hennes barndom i Litauen, under Stalin-tiden använde flugsvamp blandad i vodka som ett slags ”fylle-booster” eller för att förstärka Vodkan, då man hade för lite av starkvarorna vid sina lokala bondbröllop. Allt annat bruk av flugsvamp kommer från Sibiriska folkstammar långt öster om Ural, dvs långt utanför Europa, och det är också där det rituella bruket av flugsvamp hör hemma.

Nej, Röd flugsvamp har ALDRIG brukats i berusningssyfte i Norden – men däremot av Sibiriska Schamaner

Detta var välkända fakta redan på 1700-talet, och Ödmanns tid, och för övrigt orsakar flugsvamp – samt andra berusningsmedel och gifter vanligen inte något bärsärkaraseri alls, eftersom de är prestations-sänkande, inte prestationshöjande. 

Redan den mycket kunnige Medicinhistorikern Matts Bergmark infogade ett kapitel om ”krigsmedel” i sin berömda bok ”Lust och Lidande – Om droger på gott och ont” från 1956, men också han avslog totalt ”Vikingahypotesen” om flugsvamp. Många arméer och folkslag har genom tiderna försökt få fram prestationshöjande medel för krigsbruk, men av dem hör flugsvampen garanterat till de allra sämsta, och något som inte fungerar. För övrigt är det inte alls bra med ett konstlat medel eller en drog som inger mordlust i krig – krigare i alla tider och i alla miljöer är alltid beroende av ett gott omdöme, förmåga att kunna orientera sig och ”rätt” avläsa situationer, och i det sammanhanget är ett drogrus det absolut värsta man kan ägna sig åt.

Ohejdat slaktande av krigsfångar eller civila är inte en eftersträvansvärd egenskap det heller, oberoende av vilket krig, vilken tidsålder eller vilka omständigheter vi talar om, för gör man så emot motståndarens folk, innebär det ju bara att samma motståndare kan ta till exakt samma taktik emot den egna sidan, och det tjänar man knappast på, inte det i långa loppet i alla fall. Som jag ska visa i ett senare blogginlägg var de sk ”bärsärkarna” inte alls speciellt omtyckta, och gjorde inte några större insatser varken i krig eller för den Nordiska kulturen, ens på de mycket få ställen där de framskymtar i saga-litteraturen.

Dessutom är krigare och arméer i alla tider beroende av disciplin, och det är just vad en drogpåverkad bärsärk inte skulle ha. Skall man utföra ett bakhåll eller ett eldöverfall, duger det inte att någon plötsligt reser sig upp och springer huvudstupa emot motståndaren, och mot en överlägsen styrka är det hursomhelst oftast en mycket dålig taktik. Gott omdöme är kort sagt den viktigaste egenskapen som soldater och krigare alls kan ha, och det får man inte genom någon drog.

Det är bara Tunguser, jakuter, samojeder och därmed likställda, sibiriska folkspillror som alls använt flugsvampen, rituellt eller annars, och inte ens de var speciellt framgångsrika. Att man alls använde flugsvamp som berusningsmedel, eller ens kom på tanken berodde på att det på den Sibiriska tundran inte gick att få igång någon alkoholjäsning alls, eftersom det var kallt största tiden på året, och så snart ryssarna kom med sin ”Vodka-kultur” eller man fick ren sprit att tillgå, övergav alla folkstammar flugsvampen, eftersom den var alltför svår eller farlig att hålla på med, och nästan ingen flugsvamp-användande kultur finns alls kvar idag, och det är förmodligen lika så gott.

Urin-drickande lär ha förekommit bland jakutiska schamaner, och det finns också skrönor om att man ska ha tvingat krigsfångar eller slavar att äta flugsvamp, liksom rentjurar, och sen druckit deras urin, så att man fått berusningseffekten, medan krigsfången, slaven eller renen dog av njur- och leverskador. Men det finns mycket få belägg för den saken också. Troligen finns det väl en hel del förvirrade ”fornsedare” i världen, som sysselsätter sig med att dricka sin egen eller andras urin – något liknande antyds i berättelsen om skaldemjödets skapande – men jag tror knappast de kommer ha så stor framgång i detta, eftersom fornsed ju för det mesta inger både avsmak och äckel.

Så gör också flugsvamp. Bergmark har skrivit att det kallas ”det bakvända ruset” och att verkningarna beror på Muscarin, ett giftigt ämne av flera som finns i flugsvampen, men senare forskning efter 1950-talet visar, att processerna kring flugsvampsförgiftning är mycket mer komplicerade än så. Det börjar med att personen blir våldsamt illamående, får häftig lust att spy eller kräkas och sedan en intensiv, migränliknande huvudvärk, och dör man inte av njur- eller leverskador efter detta 4-5 timmar långa stadium får man skatta sig lycklig. Senare går huvudvärken över och man uppnår en viss overklighets- och lättnadskänsla, mest beroende på att man inte har så satans ont, eller är spyfärdig längre.

I detta stadium, säger Bergmark på sidan 31 i sin bok, kan det hända att man får ”en säregen överkänslighet. Den minsta beröring känns obehaglig, tickandet från ett armbandsur låter som domedagsklockor, det svagaste ljussken verkar bländande. Håller någon upp en käpp ett par centimeter över golvet och uppmanar den berusade att hoppa över, så kan denne ta våldsam sats och göra ett meterhögt språng. Salivavsöndringen blir kraftig, liksom vid epileptiska anfall, ” Sedan sjunker den förgiftade i djup sömn, och har ”black outs” eller minnesluckor.

Detta är alltså de ”värdefulla andliga erfarenheter” som ”fornsedarna” tror att de ska få ut, efter att ha berusat sig med flugsvamp. Överkänsligheten kan i och för sig utlösa raseri-anfall, men det kan vanlig alkohol också (hos personer med ”dåligt ölsinne” ) och detta är alltså upphovet till ryktet om bärsärka-gång.

Dessutom uppträder ofta makropsi eller mikropsi, alltså en synförvrängning, där man uppfattar föremål som jättesmå eller jättestora, och får svårt att bedöma avstånd, eller en motståndares storlek.

Att detta inte kan vara någon större fördel i strid, är självklart. Oavsett om man slåss med yxa eller svärd, eller ska skjuta med en pilbåge, till exempel, bygger ju hela striden på att man kan uppfatta avstånd och bedöma dem på ett riktigt sätt, och en krigare som tror att han slåss emot jättar eller ser sina motståndare som pyttesmå myror, är som man förstår inte mycket värd i strid i alla fall… berättelser om bärsärkar, som omedelbart faller i sömn efter att ha utfört sina bedrifter finns i de nordiska sagorna (Bödvar Bjarke i Rolf Krakes saga) men detta är också den enda likheten – det finns fortfarande inte ett enda hållbart bevis för att flugsvamp skulle använts som berusningsmedel i Norden, och hursomhelst är det tämligen verkningslöst, om man nu alls skulle försöka få fram bättre krigare på det sättet, vilket man INTE kan, av naturliga orsaker, som jag redan berört..

Den amerikanska armén provade amfetamin i Vietnam, och det finns arméer som försökt med Vodka eller till och med Spikklubba (blomman alltså, inte vapnet) men i intetdera fallet, gav det några bättre soldater. Allt vad vad man fick fram var bara hopplösa fyllon, eller värdelösa knarkare…

Anledningen till att flugsvamp inte är så särskilt populärt, ens ibland moderna knarkare, är just förgiftningsriskerna. Det finns minst ett fyrtiotal arter inom flugsvampp-familjen, lömsk flugsvamp, vit flugsvamp, brun flugsvamp, violett flugsvamp, grönländsk flugsvamp och så vidare, och alla liknar varandra, eller kan anta samma färgvarianter.

Det finns påståenden om att ”bara de vita fläckarna på flugsvampen” skulle vara giftiga, men så är det inte. Fläckarna kan dessutom tvättas bort av kraftigt regn, så att svampen liknar andra, och ätliga svamparter.

Man har konstaterat att till och med svampar som växer på samma ställe kan ha olika gifthalt, och ibland sitter det starkaste giftet i hatten, ibland någon annanstans. Och ALLA flugsvampar innehåller en enda stor cocktail av olika kemiska ämnen, inte bara muscarin, ibontensyra, muscimol och andra dåligt kända ämnen, varav en del är delvis hallicinogena, andra bara giftiga och skadliga, och andra utan verkan alls.

Detta gör – säger svampkännare och svampböcker, att man aldrig kan vara säker på hur mycket gift man får i sig, utan att effekterna av förgiftningen blir helt oförutsägbara, och det är förstås orsaken, att till och med de sibiriska folken ganska tidigt övergav flugsvampen som rusmedel – alkohol är kanske inte alltid så bra det heller, men man vet åtminstone hur man brukar reagera, hur mycket man får i sig, och när man ska sluta – men man vet aldrig med svamp…

Faktum är, att den svenska allmogen alltid avskytt svamp, och att man i långa tider undvikit ALLA svampar som livsmedel, eller annars. Även ”karl Johan svampen” som infördes under 1830-talets nödår, togs emot med stor misstänksamhet, och sådant kunde på sin tid duga ”för svin eller för herrskap” som mans a, man absolut inte för hederliga och arbetande människor. De flesta bondekulturer har också tyckt precis likadant, för i en bonde- eller jägarkultur kan man inte undvara några personer, och ingen kan tillåtas knarka ned sig eller supa ned sig, åtminstone inte alltför ofta, eftersom alla måste lära sig att arbeta för hela samhällets gemensamma bästa, och så borde det också vara idag, även om diverse personer verkar ha glömt bort den saken.

En del källor påstår till och med, att flugsvamp skulle vara ogiftig och kunde ätas, om man bara förväller den noga, eller kokar den. Problemet är bara, att ungdomar och dumskallar som lockas att experimentera av oansvariga källor som dessa, ofta råkar illa ut i alla fall – eftersom de inte vet hur mycket de ska koka svampen, eller vad som ens händer om de bara på måfå ger sig ut i skogen för att leta flugsvamp, och sedan gör mjöd på den…

Sk ”svampbröd” och liknande brukar delas ut på diverse ”fornsediska” sammankomster. Blir ni bjuden på sådant – ät det INTE (svampmannen på bilden har inget samband med vad som beskrivs i denna artikel)

Idag finns också en mycket rikhaltig propaganda och litteratur om flugsvamp, som sprids på nätet, och de är oftast skrivna av ”fornsedare” och andra kriminella element. jag ska inte länka till någon av dem, eftersom jag inte vill uppmana någon till narkotikamissburk, eller förleda någon till det. Exempelvis sprider man missuppfattningen, att små björnar i skogen skulle berusa sig med svamp, ungefär som våra tidningar om höstarna fylls av allehanda klipp om älgar som ätit för mycket rutten och spontanjäst frukt, och då blivit fulla och galna, samt gått bärsärk i en och annan villaträdgård. De flesta djur avskyr naturligt alkohol och förgiftning, och en björn som betedde sig på det sätt som klippet nedan (med en falsk, in-photoshoppad fjäril, troligen tillagd av galna hippies och drogromantiker) skulle sannolikt antingen spy rätt ut, eller också avlida. Djur lär sig tidigt vilka växter eller svampar de ska undvika, och man har i verkligheten aldrig sett dem berusa sig själva, som detta arrangerade klipp visar.

I ”forn seds” barndom, kring 1992, vet jag ett par personer, som experimenterade med flugsvampsmjöd. Låt oss kalla en av dem för Abbyjerry. Denne lånade under rusets inverkan en skarvyxa, och slog den i bordet samt sin egen tumme med en sådan kraft, att yxeggen gick in i benet och blodet sprutade ut i pulstakt, men asfull, som vederbörande var, kände han inte ett dugg av smärta, utan tvingades glatt lallande in i en taxi och vidare till Södersjukhusets akutmottagning, där han berättade vitt och brett om sina äventyr och blev tejpad och inte sydd, eftersom akutpersonalen inte ville slösa någon suturtråd eller vidare omvårdnad på en fyllskalle som honom.

”Careful with that axe, Eugene !”

”Känn din fiende” lyder ett svenskt ordspråk, och jag kan erkänna att jag själv – i Brighton, 1987 – saken är längesedan preskriberad enligt alla länders lagar – faktiskt provat flugsvampsmjöd själv. Jag kan inte alls säga, att det gjorde mig annat än sjuk och full, och det gav inte några ”värdefulla andliga erfarenheter” alls, annat än en väldigt otäck fylla. Saken var den, att jag hade mött en vansinnigt ovanlig, i Skottland bosatt Engelsman, som hade dille på Michael Moorcocks ”Elric” böcker (om en albino till fantasy-hjälte, tillika knarkare och bärsärk i en och samma person) och faktiskt hade vissa, om än ytliga insikter i det här med Asatro och Nordisk Mytologi. Men, vid det tillfället var jag inte ens tretttio fyllda, och hade betydligt sämre omdöme än nu..

Fantasy-litteraturens berättelser om ”drug-induced berserkery” kan vi också glömma…

Alltnog, han ansåg sig vara en god löpare, och sade att han på skotska hedar lyckats springa 20 km på mindre än timmen, allt beroende på sitt hemgjorda flugsvampsmjöd. hans fru hade senare hittat honom, galen och full, liggande halvnaken i ett dike; och där hade han väl frusit ihjäl eller i alla fall fått en kraftig förkylning, om han inte hittats i tid. På den tiden var jag en bättre löpare än nu, så vi slog vad om att dricka en hel liter var, och sedan ge oss ut på en kapplöpning från Brighton till mynningen av floden Adur, och sedan tillbaka igen, en sträcka om sådär 12 kilometer.

På ditvägen ledde jag enkelt, och sprang ifrån engelsmannen med flera hundra meter, men sen kom vändningen, då fyllan och svampen började sätta in. Tillika fick jag problem med makropsi, ett av de klara symptomen på flugsvampförgiftning. Det började med att ljusen från Brigton Pier blev alltmer suddiga i nattmörkret, och att stenarna på stranden började växa och växa, till synes, till slut var de stora som klippblock, och tycktes falla över mig från alla håll..

Jag kan inte säga att det var någon trevlig, eller ens värdefull upplevelse. Jag hittades omkringragglande på stranden vid piren några timmar senare, då jag vederbörligen fått stryk i kapplöpningen och förlorat, därför att jag inte var van vid kronisk förgiftning på flugsvamp, och släpades med till någon dålig bed & breakfast någonstans, där hyresvärdinnan informerade de i rummet sovande om att extra hundar sov över gratis, men att människor måste betala. I mitt drogpåverkadde tillstånd undrade jag en stund över vilken djurart jag egentligen tillhörde, men detta symptom gick över på tjugo minuter, ungefär.

Droger är inte alls värdefulla, flugsvamp användes inte i Norden, och något bärsärka-raseri får man knappast av flugsvamp. ”Fornsederi” är bara att undvika, och det finns en del människor, man bör avsky liksom pesten. Och detta är allt som lärs ut ur denna artikel. Döm nu själv, om det är någon ”värdefull erfarenhet” eller inte.

Ännu en ”fornsedare” gripen på bar gärning – denna gång i Laholm

Samtidigt med att de Asatroende gör uppbyggliga saker, rapporteras det om mindre bra ting från den svenska hedendomens absoluta utmarker, eller ska vi säga tassemarker. I Laholm har nu återigen en sk ”fornsedare” gripits på bar gärning, sedan han försökt förgifta minst två personer. Enligt information, som kommit Hedniska tankar till del, rör det här en medlem i ”samfundet forn sed” som de kallar sig, en liten förening som har ca 40 aktiva medlemmar, men den informationen har inte kunnat bekräftas för närvarande.

Ta inte emot mat eller dryck från sk ”fornsedare” som kan dyka upp i utkanten på Hedniska Blot och sammakomster ! Sånt kan straffa sig !!

Enligt vad Laholms Tidning berättar, rör det sig om en på sk ”gruppboende” intagen 25-åring, som försökt göra avkok på Vit Flugsvamp och blanda detta i kaffe. Uppsåtet har varit, att förgifta och mörda minst en eller flera personer. Mannen har erkänt gärningen, och Polisen får väl nu utreda de klara kopplingar till den sk ”fornseds” sfären, som lär finnas.  Bruk av droger är vanligt i sk ”fornseds” kretsar. Jag har själv i den här bloggen kunnat berätta om händelser på ”Barnens Ö” utanför Norrtälje, som Norrtälje Tidning också tagit upp, och diverse underligheter i Handeloh, Tyskland, med mera, men det här är tydligen första gången, som någon agerande i ”fornseds” sfären övergår till rent giftmord, i alla fall vad uppsåtet beträffar.

Lyckligtvis lyckades inte mannen i sitt uppsåt, och det beror på att han turligt nog inte visste, att svampgift förstörs vid kokning. Liknande händelser inträffar ibland epidemiskt, till följd av propaganda och annat, som sprids i ”fornseds” sfären. Själv har jag dessvärre stött på en hel del av de här konstiga figurerna på facebook och andra sociala forum, där signaturer som ”Ernerst Oden Karlsson” och andra propagerar för bruk av spindelskivlingar och annat, inspirerade av den kände drogprofeten Terence Mac Kennas böcker, och annan pseudovetenskap. Framförallt vissa personer och sk ”Rådsgydjor” inom Forn Sed Stockholm är kända för att arrangera sk ”Växtvandringar” där deltagarna uppmanas plocka vad man säger är ätliga växter, men redan här befinner man sig på ett sluttande plan, och eftersom det rör sig om oansvariga personer, ser man – som nu i Laholm – var det hela kan sluta…

Gå inte heller på ”växtvandring” med okända personer, för vad är det som lärs ut där, egentligen…??

Tidigare har en viss Henrik Hallgren, känd som praktiserande ”Gode” i Stockholmsområdet, försvarat bruket av droger från växtriket med att det skulle ”ge flera värdefulla andliga erfarenheter” men vari dessa skulle bestå, har han aldrig kunnat säga. Kopplingen mellan ”forn sed” och droger är välkänd, och blir ännu tydligare, i och med händelserna i Laholm och på andra ställen i landet.

Alla andra, ansvarsfulla och seriösa Samfund, Nordiska Asa Samfundet inbegripet, tar klart och tydligt avstånd från sådant här. NAS ensamt inför snart en policy, som medför att allt bruk av droger, oavsett om det är i form av svamp eller annat, som förekommer i samband med blot, fester och offentliga sammankomster är absolut förbjudet och medför såväl polisanmälan som uteslutning, men det är tydligt att ”forn sed” och det lilla 40-tal personer som är kvar i den rörelsen är mindre nogräknade.

I Hávamál, och en av Eddans allra mest centrala partier varnar Oden mänskligheten från allt bruk av droger.

Óminnishegri heitir – sá er yfir ölðrum þrumir,- hann stelr geði guma; þess fugls fjöðrum – ek fjötraðr vark – í garði Gunnlaðar.

”Ominnes-Häger heter den,
som över ruset svävar
– han bortstjäl människors vett.

Av den fågelns fjädrar
fjättrad jag var
i Gunnlöds gårdar”

Så lyder Hávamáls 13:e strof i min egen översättning, och det är inte för inte, som den verklige Oden ger detta råd till mänskligheten. I de följande och föregående stroferna varnas också för samma sak, och för övrigt var man helt klart medveten om förgiftningsrisken från ”Ond dryck” som omtalas på flera ställen i Eddan. Innan Giftinformationscentraler, organiserad Polis och en modern rättsstat fanns, var risken för giftmord en fruktansvärd realitet, som man fick ta hänsyn till.

I Sigdrifumál, tilll exempel, varnar valkyrian Sigdrifa eller Brynhild Sigurd för folk som kan stå honom efter livet, och den fara som hotar, om man dricker med okända vid ölgillen, för…

8.Full skal signa ok við fári sjá  – ok verpa lauki í lög;þ á ek þat veit, at þér verðr aldri – meinblandinn mjöðr.

”Fullet skall du signa, och vid fara beskåda, och lägga lök i lag, då vet jag, att dig aldrig varder mjödet blandat till men…”

Faktum är att lök också lär bli missfärgad vid närvaron av en del svampgifter, och skyddsformler ”med lin och lök” var också kända, emot det ”menblandade mjöd” som vissa försökte åstadkomma, och fortfarande åstadkommer på sina håll – i Laholm eller Stockholm.

UNDVIK DEM – ta bara del av REN Asatro – och inget annat… TA AVSTÅND ifrån sk ”forn sed” och ALLT den för med sig…

Nordiska Asa Samfundet går från klarhet till klarhet och firar ”Asatrons dag”

Nordiska Asa Samfundet, fortfarande Sveriges största och enda samfund för Asatro, firar idag ”Asatrons dag” eftersom vi befinner oss vid den nionde dagen i den nionde månaden av året. Man har nu drygt 730 medlemmar, efter mindre än tre års historia, och är därmed ett av de allra största samfund för Asatro som finns i hela Världen, och minst fyra gånger så stort som alla andra svenska, nu aktiva samfund med perifera beröringspunkter till ämnet.

Du kan själv gå med genom att klicka på länken ovan.

Jourhavande sköldmö Elinore från Östergötland berättar på Facebook:

Talet nio har stor betydelse inom asatron och det finns åtskilliga exempel där talet nio förekommer. Odens ring Draupner droppar åtta nya ringar vart nionde dygn, vid den ödesdigra Ragnarökskampen dräper guden Tor den fruktansvärda Midgårdsormen och går sedan nio stapplande steg innan han faller död ned, i nio dygn varar Hermods resa till Helheim när han ska försöka lösa ut Balder ur dödsriket, Heimdall är son till nio mödrar som alla är nio systrar, nio nätter bestämdes som tidsfrist innan Frej kunde få njuta sitt älskogsmöte med jättinnan Gerd, Njord stod endast ut nio nätter i Trymheim efter han hade inlett sitt äktenskap med Skade, Oden hängde nio dygn i världsträdet för att lära sig runornas hemligheter och ta till sig nio trolldomssånger och nio drängar miste livet när de slogs om brynstenen som Oden lurade dem att kämpa om under sökandet efter skaldekonstmjödet.
Det kanske mest påtagliga beviset för niotalets helighet är att den fornnordiska världsbilden bestod av nio olika världar. Varje värld hade sina bestämda varelser och väsen, men det fanns även möjlighet för andra varelser än de hemmahörande att besöka de olika världarna.

Och inte bara det. Nio är Naud-runans, Ödets, Anakes, den kosmiska nödvändighetens tal – Odens runa framför andra – så vi kommer att göra detta till en återkommande sedvänja och tradition.. Dess innebörd är nödvändighet och behov, ”need” på engelska, ett ord som har exakt samma nordiska upphov.

Asatron är nödvändig för vår kulturs överlevnad, och för vårt lands vidare fortbestånd. Vi utesluter ingen, vi omfattar vad som är viktigt för oss och på inte ens fyra månader, har vi nu fördubblat vår insamling till förmån för ett gemensamt Gudahov för hela landet – något som andra inte ens åstadkommit på mer än 20 år…

Vi bygger upp, där andra bara river ned.

Därför firar jag nu också stolt Asatrons dag, den 9 September 2017…

En Birkakrigares förvandlingar

Nyheter har spritts i svenska media om att en av de allra mest kända kammargravarna på Birkas borgberg skulle innehålla en kvinnlig krigare istället för en manlig. Inte så revolutionerande, kanske, och inget som stör Världsbilden för oss verkliga Asatroende i Nordiska Asa Samfundet det minsta, vana vid såväl Sköldmör som Valkyrior som vi förvisso är. Kammargraven Bj 581 är en av de mest kända gravar som grävdes ut av Hjalmar Stolpe, ”den svenska arkeologins far” på 1800-talet, men den omvärdering som nu gjorts av den gravlagda personens kön som gjorts, är långtifrån säker, utan bara ett sannolikt antagande, men inte ett vetenskapligt säkerställt bevis i och för sig.

Det är den kända birkaforskaren Charlotte Hedenstierna-Jonson, arkeolog vid Uppsala universitet, som tillsammans med osteologen Anna Kjellström vid Stockholms universitet återigen börjat granska de välkända gravarna kring Birkas borgberg, och då tyckt sig hitta feminina drag hos detta skeletts underkäke och bäcken. Själva kraniet saknas helt i Historiska Muséets nuvarande material, eftersom det slarvats bort under 1900-talet, men man tror att man hittat rätt kotpelare, och har tagit DNA- och isotop-prover från det, vilket kan bestämma både personens ursprung, var den levat och vad den i stora drag ätit, samt naturligtvis könet – ifall uppmärkningen av kotpelaren nu verkligen är rätt, vilket man inte kan vara säker på, efter alla årtionden av slarvig förvaring i Muséets magasin.

Och SVT, vår knappast opartiska statstelevision, känd för att vinkla reportage om arkeologi och historiska ting, tillägger, när de frågar ut Anna Kjellström som osteolog:

Men vad tror du – är skelettet ni analyserat personen som begravts i kammargraven?

– Jag tror att det här är rätt skelett, ja.

— —

– I sitt knä har hon haft ett spelbräde med spelpjäser, och det är ett taktiskt krigsspel som var en viktig del av utbildningen av högre officerare under den här tiden. Det skulle kunna tolkas som att hon är den person som planerar striden.

Släkt viktigare än kön

Arkeologen Torun Zachrisson, som också deltagit i studien, drar paralleller med norska fynd där kvinnor begravts på liknande sätt som Birkakvinnan.

– Vi vet att kvinnor som blev änkor fick särskilda befogenheter, och helt kunde ikläda sig en mans position, så det är inte otänkbart att en del av de här kvinnorna som vi finner i speciella situationer, och för oss lite oväntade, att det kan ha varit änkor, för att då får man möjlighet att fylla många olika typer av kostymer så att säga, säger hon.

Spelet man syftar på, är antagligen Hnefatafl, men det faktum att Borgen med sin garnison redan långt tidigare varit grundlagd och planerad redan på 700-talet, och redan då antagligen innehållit en fast garnison, är oomtvistat. Att det sedan kanske varit så, att kommendanten på Birka i något skede av mer än 250 år av kontinuerlig militär historia varit en kvinna, är knappast revolutionerande, och tillför inte alls så mycket nytt, till det man redan visste.

Modern rekonstruktion av graven, jämfört med Hjalmar Stolpes originalteckningar. Mössa och kläder är bara lösa och helt obevisade antaganden, eftersom inga textilfynd hittades i graven.

Att vissa ”Paradfynd” i Svensk arkeologi omtolkas, och förses med en ny könsbestämning är inte alls någon nyhet. Även om SVT:s okunniga reportrar inte är medvetna om det, skulle man kunna jämföra med Barumkvinnan från Skånsk stenålder, dräpt av en spjutspets i bröstkorgen – efter hur man tidigare tolkade…

Tolkningarna av ett och samma ”portalfynd” kan som bekant skifta, och det finns ingenting som säger, att den tolkning som nu gjorts av ett känt Birkafynd skulle vara rätt, ens vad könsbestämning angår, för några helt ”vattentäta” bevis har alltså inte hittats i det här fallet heller.

Redan på 1950-talet började faktiskt osteologer misstänka att den 1939 upptäckta kroppen faktiskt var en kvinna, och ingen manlig fiskare som först hävdades. Detta bevisades slutgiltigt först på 1970-talet tack vare DNA-teknik, och idag har Barum- eller Bäckaskogsfyndet som det också kallats blivit tillbakaflyttat till minst 6540 till 7010 fK. vilket gör det till ett faktum att kvinnliga krigare eller jägare och samlare fanns i Sverige för minst 9000 år sedan, så detta är inte alls något nytt…

Bara därför att kvinnliga krigare de facto fanns, så behöver de inte alls ha varit så särskilt förekommande. I de flesta fall rörde det sig dessutom om ”krigsmans änka” som ensam fortsatte verksamheten…

I kvalet och Kyrkovalet

”Svenska” Kyrkans reklam inför sitt såkallade val, ett arrangemang som dras med ett påtagligt demokratiskt underskott (se tidigare inlägg i ämnet) blir alltmer braskande, alltmer desperat. Man kommer inte undan den kristna hetsen. På bussar, pendeltåg, ja tunnelbanor och överallt, trummar och pressar dessa charlataner ut sitt budskap, liksom i falsett.

Ändå är mindre än 63 % av vårt folk alls med i denna påstått ”Svenska”, islam-vänliga kyrka nuförtiden, och allt fler och fler vänder sig bort från den i en känsla av avsmak och avsky inför den totalitära människosyn och diktatoriska Världsbild under ”Herren” som den uppvisar. Inte ens 10 % av människorna i det här landet tror längre på någon ”Gud” eller Allah, eller JHVH-1.

Bara 7 % ser sig som troende kristna, enligt undersökningar, och valstatistiken för detta fullkomligt ointressanta Kyrkoval är inte mycket högre, om vi ska döma efter senare år.

Så varför ska vi svenskar släpas till valurnorna, och tvingas lägga vår röst på något som inte angår oss ? De som nu känner på sig, att de måste ha en ”Herre” som bestämmer över dem, eller som är anhängare av ett totalitärt system, typ nazism, kristendom eller kommunism, kan ju gärna gå till val – men vi andra, alla vi hederliga människor som vill vara ifred för detta … ja ?

Religion ska inte vara politiserad, eller styras av politiska partier, det är min åsikt som liberal tänkare.

Följande bild dedicerar jag till min 84 år gamla mor…

Trots allt intensivt missionerande, dörrknackeri och allmän valpropaganda, finns det faktiskt ganska många gamla människor i Sverige som inte vill ha med Svenska Kyrkan att göra heller, har jag märkt. Yngre människor eller medelålders, hårt arbetande etniska svenskar mitt i livet (för att använda en känd politikers uttryck) ser den kristna religionen som mer eller mindre irrelevant för deras etik och moraluppfattning, som är hämtad från den Nordiska kulturen, och som baseras helt på den, inte på kristna Biblar eller andra Mellanöstern-mässiga föreställningar.

Och även om Svenska Kyrkans medlemmar alltså påfallande ofta finns i den äldsta eller allra äldsta åldersgruppen, är det verkligen rätt av samma Kyrka att hela tiden, ihållande och upprepat rikta en mission just emot dem ?

Tänk själv hur roligt det måste vara att bo på ett pensionärshem, eller sk ”äldreboende”, anpassat boende och allt vad det är. Hela tiden broschyrer ifrån Fonus och Svenska Kyrkan ! Hela tiden påminnelser om det vita arkivet, Svenska Kyrkans mission, bussar, kyrkkaffe, utfärder.. visst, allt detta kanske är välment och bra tänkt, eftersom det behövs fritidsaktiviteter och förströelse, men kan man inte hitta på religiöst neutrala sådana då…

Många fd hårt arbetande svenskar har sin religiösa uppfattning och sin livsfilosofi klar sen länge, och de vill INTE bli utsatta för något missionerande, eller några uppraggnings-försök ens på dödsbädden, utan vill faktiskt leva sitt liv, utan kyrka – som de alltid levat – och efter sitt eget huvud och sitt eget beslut, så länge det nu varar.

Varför kan ”Svenska” Kyrkan inte respektera detta ?

DIN stund på Jorden. Inte någon ”herres” eller kyrkas. DITT liv, DINA val och möjligheter. DITT arbete, DITT land, DIN familj och allt det, för vilket du lever och kämpar !

Sjukhuspräster och deras arbete i all ära, och med all respekt för dem, som behöver den kristna religionen vid dödsbädden, eller bara någon att tala med på sin ålders höst, om än nu inte i sin sista stund, sitt sista levande ögonblick. Men alla svenskar och svenskor tycker och tänker numera inte så – för mer än 37 % har lämnat denna kyrka bakom sig, och vill inte vara med i den längre.

Varför detta ständiga missionerande, detta ständiga jesus-tjat, nu med ett politiskt val som ursäkt – och där inte ens det kristna budskapet värdesätts längre, utan där man bara uppgivet, trött, falskt och desperat frågar – ”Vad vill ni att vi ska göra ?”

Jag vet vad ni ska göra, fru Ärke-pisskopp.

Hålla käften, lämna landet och lämna oss svenskar ifred !