Det finns mycket trams och dumheter som skrivs på nätet om Runor och deras användning nuförtiden. Flera av dessa bisarra påståenden kan man finna på sidor skrivna av representanter för Schamanism, New Age, påstådd sk ”Forn Sed” och andra underliga läror, som inte har så mycket och ibland ingenting alls med Asatro att göra. Bland annat har det påståtts, att runorna skulle vara citat ”ett inkluderande kunskapssystem” och att de skulle ha med Navaho-indianer eller diverse drogmystiska författare typ Carlos Castaneda att göra, eller rent av aboriginernas föreställningar om ”drömtiden”. Allt det här är flum, fria fantasier och pseudovetenskap, som det inte finns det ringaste vetenskapliga eller påtagliga bevis för.

De flesta någotsånär seriösa forskare är överens om, att Runorna är en helt och hållet Indoeuropeisk skapelse, och att de måste ha utformas under de två århundradena närmast före kristi påstådda födelse, även om vi har arkeologiska fynd och källor som berättar om dem först under första århundradet före vår tideräkning. Tacitus talar i sin ”Germania” om att Germanerna tog tydor av tecken, som målades på grenar av något fruktbärande träd, och det var inte fråga om tecken som tyddes ett och ett, utan flera åt gången, vart och ett efter sin inlärda, hävdvunna – och som vi ska se – hemliga betydelse.

Oden själv är Runornas upphovsman enligt Eddan, och han gav dem bara till de utvalda få. Inte till de många, de alltför många…

De som påstår att runor skulle vara ”inkluderande” ljuger, för de har för det första inte tagit hänsyn till ens vad själva ordet ”Runa” betyder, och var det kommer ifrån. Ordet Runa, som är närbesläktat med ”rön” eller ernådd kunskap, något man klart konstaterat, som i ”forskningsrön” betyder ursprungligen hemlighet, förborgad sanning, hemligt rådslag, eller rent av mysterium. Det kan också vara besläktat med begreppet rista, skriva eller att tala med låg och beslöjad röst, säger etymologerna. Redan här ser vi att Runa och Runor är ord som användes om ett esoteriskt (dolt, icke allmänt och hemligt) skriftsystem, något som var till för de få och de utvalda, och inte för de många eller allmänheten, som exoteriska eller öppna system. Runor är med andra ord exkluderande till sin natur, och inte alls inkluderande, och så har det varit i alla tider.

Alla seriösa forskare och runologer är också eniga om att runorna först var skrivtecken och inte användes för spådomar eller magiska ändamål. Om runorna nu uppstod ur fornitaliska alfabeten, långt före romersk tid (fynd som Negau-hjälmen tyder på detta) eller om de uppfanns av goterna vid Svarta Havet, med tydlig påverkan från romersk bokstavsmagi som forskare hävdat ända sedan Sigurd Agrells tid kan vi låta vara osagt, men runorna utvecklades i en militär miljö, av krigare för krigare, och även om de senare användes i magiska sammanhang, så var de ändå först och främst ett skriftsystem, och inget annat. Det kan vi vara säkra på, för det är som inskrifter på spjut, hjälmar, svärd och andra vapen, som runorna först träder in i historien.

Nej, det finns inga som helst historiska bevis för att man ”spått i runor” en och en – det är helt och hållet ett 1900-tals påhitt – Tacitus och andra latinska författare säger faktiskt raka motsatsen.

I Eddan finns dikten Rigsthula, där Heimdall eller Rig först besöker människosläktets upphov i urfar och urmor, och sedan vandrar framåt genom tiden och generationerna, något som tydligt beskrivs genom diktens uttryck ”och vidare vandrade han, på vägens mitt”. Först när den fria bondeklassen och sedan jarlarna och krigarna skapats genom Heimdalls försorg – något som också uttrycks i Voluspás ord om ”högre och lägre Heimdalls-söner”. Först när Jarl, den förste Jarlen, fått sonen Kon, eller Kon Unge (jämför namnet Konung) lär Heimdall ut runorna till honom, och det blir hans rätta arvedel, för:

En Konr ungr kunni rúnar,ævinrúnar ok aldrrúnar;meir kunni hann – mönnum bjarga,eggjar deyfa,ægi lægja.

I min översättning av Rigsthulas 43:e strof blir det:

”Men Kon Unge kunde runor, evighetsrunor och ålderrunor – än mer kunde han – män att rädda, eggjärn döva och vågor stilla…”

Runorna var Asarnas gåva till mänskligheten, och deras rätta innebörd var känd endast av ett fåtal…

Oden räknar upp liknande egenskaper och användningsområden för Runor i det berömda ”Runatal Havamals” och inte någonstans i Eddan läser vi att man ”spådde” i runor, men däremot att man ristade inskrifter på allehanda föremål som skydd och värn. Runor har heller ingenting med ”sejd” eller andra Schamanistiska metoder att göra, och heller inte ett enda dugg med samernas kultur att skaffa, även om man numera får läsa sådana dumheter på internet. I de enda, klassiska beskrivningar av Sejd vi alls har, som exempelvis skildringen av Torbjörg Lillvölvas spådomar i Eirik den Rödes saga, står det inte ett enda ord om att runor användes, och dessutom säger sagan att Torbjörg bara kunde förutsäga framtiden i stora drag, men var tämligen värdelös på detaljerade spådomar. Inte heller finns det någon ”tom” 25:e runa, och den äldre runraden har alltid innehållit 24 runor, var och en med sin tydligt fastställda betydelse, och man skall inte blanda samman dem (redan Egil Skallagrimssons Saga och många andra källor varnar för detta) ty:

Increasingly I see the big internet booksellers overrun with the “every rune does everything” books of even lower-quality ”neopagan” authors. These people make even Pennick and Paxson look consistent. You know the type – the sort of authors who abandon Ásatrú and Germanic Heathenry altogether and openly claim “Wiccan” or “Druid” leanings, yet still use rune-divination and try to claim it’s a ”Druid” or Celtic practice. They also often make nonsensical claims about the runes themselves – such as the claim that any rune can be used for any ritual purpose (i.e. that any rune can be used as a love-rune, or a healing-rune, etc.) even when this openly contradicts the distinct meanings of many of the runes given in the Old Norse, Icelandic, and Anglo-Saxon rune poems (or for that matter the Hávamál when applied to Armanen runes). For example anyone who recommends using the Thurisaz/Thorn rune as a ”love rune” is clearly either a liar or an idiot – are you trying to attract a potential mate, or utterly destroy them like a troll struck by Mjolnir? Same goes for using Nauthiz/Not in a love-ritual, do you really want to cast a spell of neediness and potential misery on your prospective lover? Plus treating all runes as basically interchangeable catch-all symbols pretty much defeats the purpose of using a full set of runes in the first place. Why not just use a single symbol for all your rituals, if that’s your attitude? Why runes? Why not a sun-wheel, or a swastika, or even a Celtic Triquetra (since most of these people claim to be following Celtic/Druid spirituality, wouldn’t that make more sense for their ”catch-all” ritual uses than a Germanic Futhark of multiple runes whose distinct meanings they don’t even take seriously anyway?)

By the way, if they believe that all runes are interchangeable and every rune can stand for anything, how do these authors even do runic divination? How do they decide what a particular rune-cast reveals? Well, mostly they just fall back on the modern hypothetical ”meanings” commonly attributed to the ”Elder” Futhark, which are basically a crude mix of a few of List’s Armanen meanings, some bits from the medieval rune poems, and a lot of pure speculation. But in so doing, they totally contradict their own claim that ”every rune means/does everything”.

I have seen so many of these self-proclaimed “experts” make statements that are so far off-base regarding the history and meanings of the runes, with such assertiveness, that I could have easily puked every time I saw one of them in a video “lecturing” on their totally false suppositions about runes. I can’t even count how many self-proclaimed “Druid shamans” or “wolf spirit shamans” I have seen, claiming to know the true uses of runes, inventing all sorts of New Age nonsense about “Celtic runes” or Druids having used runes (different culture, different symbols, no runes – how hard is that to understand?). Not that there’s anything wrong with following a Celtic or ”Druid” path if that’s what calls to you, but if you want any sort of historical credibility you won’t be using any system of Germanic runes for divination – and to claim (as Wiccans often do) that the ancient Celts or their Druid priests traditionally used runes at all, let alone for divination, is simply a historical falsehood.

But of course since runes are ancient and European, many ignorant pop-spirituality authors just  assume they must somehow be Celtic, and in any case they tend to have a ”who needs rules” mentality, and see fit to mix and match almost anything they like from any culture and call it ”Celtic”, ”Nordic”, ”ancient”, etc. and pretend that it is all historically proven pagan practices. Many of these pop-pagan “experts” even try to mix in Native American and Siberian concepts and motifs into their rune-casting techniques, and then claim this is “authentic rune magick”!

Mein arsch it is. It’s about as authentic as claiming Taco Bell is real Mexican food. Or claiming that real Italians make pizza just like Domino’s. Not that there’s anything “wrong” or “bad” about Native American spirituality perse (again, if that’s what speaks to you) – what’s bad is when people copy bits and pieces of it and call it something else entirely, usually for profit. What’s bad is when people claim it’s for “everyone” and then try to market it in over 200 countries by mixing it with whatever unrelated cultures they think will sell in those countries. It’s not “cultural appropriation” when you sincerely practice a culture in its context and respect the customs and interpretations of its native people, even if it’s not your ancestors’ culture. It is cultural appropriation when you recklessly rip off parts of it for a quick buck – when you steal Native American myths and claim they are Germanic, or when you stick runes on a Navajo medicine wheel or an Aztec calendar and claim that this is a “Nordic wheel of fate” or some other such syncretistic psycho-babble. And that’s precisely what many of these “neopagan” cranks dumping worthless misleading “rune books” on the market are up to.

And then just when you think things can’t get any sillier, you have the complete pop-spirituality conmen like Ralph Blum – who are on a whole different level of crazy. For these people, no amount of rampant syncretism and dilution of cultures and practices is off limits. Inventing fanciful rune “spreads” plagiarized from Tarot card layouts? Acceptable! Cooking up a set of totally off-base and fake rune meanings based on random passages quote-mined from the I-Ching? Encouraged! Inventing your own extra “blank rune” and cannibalizing the meanings of Ansuz, Uruz and Perthro in the process? You can be the first! Ripping off Christian prayers and even the Alcoholics Anonymous “serenity prayer” and claiming they are somehow runic or even compatible with rune-casting and a (Heathen) runic spirituality? Hey, why not claim that Odin wrote the Ten Commandments while you’re at it! No lie or cultural travesty is off-limits, right?