Kategoriarkiv: Blogg

Blyplomberna från Ribe – som INTE ändrar Danmarks historia

av

I Danmark har DR och flera andra danska media publicerat en hel del ”fake news” den senaste månaden om fynd från den gamla Vikingastaden Ribe. Bland annat påstår man, att fyndet av tre små hjulformade blyplomber med andreaskors på, skulle vara ett säkert tecken på kristen närvaro i staden och att detta skulle förändra hela Danmarkshistorien. Ingenting kunde vara felaktigare. Sören Sindbaeck, professor vid Universitetet i Århus, tillbakavisar helt blyplombernas bevisvärde.

Blandt det mest eksplosive er tre amuletter af bly fra omkring år 800, hvor der meget tydeligt ses et X-formet kors, nemlig et såkaldt ‘andreaskors’.

– Det er et meget almindeligt kors-tegn i den periode. Vel at mærke i Frankrig eller Tyskland, hvor de var kristne på det tidspunkt. Men på dette tidspunkt tror vi, at folk i Danmark dyrker de nordiske guder.

DR 2018-09-19

Blyplomberna har hittats tillsammans med gjutformar i en metallgjutares verkstad, men det finns inte det minsta bevis för att de skulle ha med kristendom att göra. Allt sådant är bara spekulationer, och tolkningar av fyndet. De skulle lika gärna kunna vara till för att plombera säckar med handelsvaror eller något annat, men ändå vräker media ur sig, att detta ”måste” vara bevis för en kristen närvaro i Ribe så tidigt som på 820-talet, vilket inte alls är bevisat det heller. Fanns det alls några kristna i Ribe vid denna tidpunkt, tillhörde de alldeles säkert de allra sämsta och fattigaste befolkningsskiktet. Det spekuleras mycket i danska media om just bly kunde ha någon symbolisk betydelse för just kristendomen, men även här verkar bevis och indicier rysligt tunna…

Skulle detta vara något ”bevis” för kristendom ? Argumentationen verkar mer än lovligt tunn, ja tunnare än de metallbleck den baseras på…

I Rimberts krönika om Ansgar står det om förrädarkungen Harald Klak, som lierade sig med de kristna tyskarna och som mycket riktigt drevs ut ur Danmark och dog i exil. Det står också beskrivet om hur tyska missionärer trängde sig in i Danmark under denna tid, och lät köpa upp slavpojkar, som de skulle drilla till korgossar eller rättare sagt stjärtgossar. Rimbert beskriver på minst ett ställe i sin krönika att ”Ansgar var så from, att han inte låg med sina yngre följeslagare ens under långa sjöresor” men detta var alltså ett undantag från den dåtida normen, annars skulle ju Rimbert knappast behöva påpeka det. Pojkuppköpen nämns i kapitel 8 av krönikan, men någon kyrka i Ribe stod inte någon längre tid, eftersom befolkningen där tröttnade på den katolska styggelsen, och drev ut munkarna.

Först i kapitel 24 av samma krönika får vi veta, att Ansgar först på 860-talet lyckades grunda en kyrka i Slesvig, söder om det nuvarande Danmarks gräns. Så – vad tillför egentligen upptäckten av blyplomberna ? Visst, det kan ha funnits en tidvis manifesterad närvaro i Ribe på 820-talet av enstaka munkar och missionärer, men bara för det kristnades inte alls Danmark i någon större utsträckning, och att gå omkring och påstå, att det här skulle ”ändra hela Danmarkshistorien” är i alla händelser fel. Något väsentligt kristnande av danskarna inföll inte alls förrän under Harald Blåtands tid, men då är vi redan framme vid 980-talet, eller tidigt 1000-tal.

I Sverige stod Uppsala-templet långt in på 1080-talet, och något kristnande skedde inte förrän under 11-1200-talen – och kristnandet skedde ännu senare i Dalarna, Norrland och Lappland.

 

Annonser

”Det var Satans fel, det var Satans fel…”

av

Så har då Hans Helighet Påven uttalat sig igen. 10 Oktober i år förklarade Påve Franciscus – som ju är en riktig friskus – att det skulle vara Djävulen, Satan, Horn-Per, Belial, Hin Fule, eller Han den där, som tyckte att Åmål ändå var något om skulle ligga bakom de kristnas och den katolska kyrkans alla pedofilskandaler – men inte de skyldiga prästerna, biskoparna och alla de andra kristna, som ägnat sig åt sådant här i århundraden och decennier.

Vad ska man säga, egentligen ? Åter skyller de kristna på sin låtsaskompis satan, som på sitt sätt är den ultimata hädelsen och en total självmotsägelse emot den kristna tron. Om Djävulen faktiskt finns, vilket alltså Påven envist hävdar, så är gud inte allsmäktig. Isåfall stämmer heller inte kristendomens läror, och ifall ”gud” skulle ha skapat Djävulen och låter honom husera som han vill, låt var med begränsad makt; så kan gud inte alls vara ”allgod” som de kristna hävdar, eftersom han ju låter djävulen och det onda existera. Återigen ser vi hur orimlig, grotesk och närmast medeltida de kristnas Djävulstro är, och i och med att Påven faktiskt skall vara ofelbar, samt andligt överhuvud för mer än 1 miljard människor på vår planet enligt vad han själv påstår, är hans uttalanden faktiskt inte obetydliga, utan i allra högsta grad en fara, som förtjänar att tas på allvar.

Carlo Maria Viganò, tidigare ambassadör för Vatikanstaten i USA har avslöjat, att Påven personligen känt till de många sexuella övergreppen emot barn i den katolska kyrkan, men sopat allt under mattan och själv inte gjort något åt saken, förrän det gått flera år och saken kommit ut i media. Och nu skyller man alltså ifrån sig på Djävulen, och påstår att det skulle hjälpa med förböner till ärkeängeln Gabriel och alltihop – vem kan överhuvudtaget tro på sådan smörja ? Här hjälper bara juridik, och insatser från samhället – och det bästa vore väl att helt förbjuda den katolska kyrkan, både i vårt land och alla andra länder. Åtminstone borde en sådan kyrka aldrig någonsin få statsbidrag, trots att vi här i landet fortsätter att ge den över 12 miljoner kronor i skattepengar via en mycket märklig myndighet vid namn SST, eller Nämnden för Stöd till Trossamfund, som hela tiden pytsar ut mer och mer pengar till sådant här.

Nyhetsbyrån Reuters har också uppmärksammat saken, och hur Påven nu anklagar alla interna kritiker för att direkt stå i Satans tjänst, och vara i maskopi med djävulen. Ärligt talat, hur kan någon intelligent människa överhuvudtaget tro på alla dessa katolska påståenden, ex cathedra ?

Kanske bättre med en ärlig Fan av Satan, än en pedofil Påve – eller vad tror ni ?

Jag har sagt det förut, och jag säger den igen. Kristendomens sjuka uppdelning av Världen i svart eller vitt, ont eller gott håller inte i längden; och det faktum att den sprider tron att det skulle finnas något absolut gott kontra något absolut ont, eller absolut onda varelser är ett logiskt tankefel, och oerhört barnsligt resonerat. Ingen varelse kan vara absolut ond, och ingen varelse kan vara absolut god heller. För vad är egentligen ”ondska” respektive ”godhet” ? Kristendomen blandar helt enkelt ihop ondska respektive godhet på det mest befängda sätt, och det visar hur begränsad dess filosofi i själva verket är. De kristna resonerar precis som småbarn, eller personer som inte kan skilja på subjekt och predikat.

”Pelle kastade en bil på mig, och slog tillbaks, när jag drog honom i håret” kan en liten treåring säga. ”Alltså är Pelle OND och antagligen i förbund med själve Satan, han också!” – ”Nej, nu får du lugna ned dig” kan en förståndig vuxen säga, om någon sådan kommer förbi. Det är inte alls Pelle som är Ond, utan Pelles beteende – sett ur din helt personliga synvinkel – som framstår som oönskat. Och om Stortjuven och landsförrädaren Petterson, till exempel, hjälper en liten flicka och en gammal dam över gatan, begår faktiskt sagde Petterson – hur moraliskt förkastlig och dålig han än är som människa – ändå en god och konstruktiv handling.

Alla människor har förmodligen anhöriga, vänner i någon form, eller individer de gång efter annan uppfört sig korrekt emot, hur många moraliskt dåliga, oönskade och möjligen förment ”onda” handlingar (utifrån offrens synpunkt) de begått vid andra tillfällen – men fullkomligt ond kan alltså ingen kallas, lika lite som någon är fullkomligt god. Och vad händer i naturen, för att nu anlägga hedendomens syn på saken ? Visst, vargar och andra rovdjur uppfattar människan gärna som ”onda” därför att de äter upp människans boskap och ur fårens synpunkt är vargen knappast ”god” som varelse. Men kan man säga, att den – eller för den delen Aids-viruset – är en ”ondskefull” skapelse ? Naturen är varken ond eller god, därför att den existerar helt på sina egna premisser. En sådan grundläggande premiss är förstås, att bara den starkaste överlever i längden, men denna slutsats kan inte automatiskt överföras till människosamhället, som är oerhört mycket mer komplicerat än blott och bart naturens ordning – och vi människor har alltid haft altruism eller förmåga att hjälpa andra som en inneboende egenskap, eftersom vi insett, att även den egenskapen har överlevnadsvärde.

Vi har också utvecklat en rätts-stat, eller föreställningen om ett rättvist samhälle, där offer för brott blir kompenserade, och destruktiva eller ”onda” beteenden, som bara bryter ned och förstör samhället undviks. Hedendomen och våra förfäder i Norden insåg det här för länge, länge sen när de talade om rätt och fel, snarare än om ont och gott, och lät även gudarna och makterna i mytens värld vara sammansatta och dubbelbottnade figurer. Loke och jättarna är till exempel inte alltigenom goda, men för den skull inte alltigenom onda heller – det är snarare så att det finns onda handlingar, eller handlingar som genom sina konsekvenser leder till ett dåligt eller ”ont” resultat, likaväl som det finns handlingar, som får goda eller positiva konsekvenser.  Lär er myten om Fenrisulven och dess fängslande, och ni kan kanske dra era egna slutsatser om varför ”ondska” och ”godhet” i den historien inte alls finns…

Asarna uppfostrar Fenrisulven, Lokes avkomma, som Loke fegt överger. Loke begår en moraliskt förkastlig handling medan Asarna tror sig begå en god. De har fel, och misstar sig svårligen, för precis som de som släpper in ”ensamkommande” i sitt eget land, sår de fröet till sin egen undergång och skaffar sig problem så stora, att problemen en gång kommer att ta livet av Oden själv. Tyr begår en handling som är god emot Asarna och kosmos, men ond ur Fenris synpunkt, när han försöker binda vargen, vilket endast lyckas genom svek. Dessutom står det att Vargen ”dräpte sig ur Löding” (eller Ledung) respektive ”Löste sig ur Drome” när Fenrisulven lyckas bräcka två mindre bojor, som man lagt på honom.

Många läsare har helt missat denna väsentliga detalj, för Ledung är ju ett gemensamt flottuppbåd, och Drome eller en Dromund, på grekiska Dromon var ett av de härskepp, som Vikingarna mötte på Medelhavet och Svarta Havet. Vad myten vill säga är att Fenrisulven är en helt asocial individ, en sådan som inte gör sin Värnplikt, utan sviker det övriga samhället, en fredlösing och en ”outlaw” vilket inte alls var en god egenskap, eller något man ivrade för, tvärtom. Nå, Vargen binds så småningom med bojan Gleipner, vilket är en god handling, men Tyr mister sin ena hand, vilket förstås är något i högsta grad ont. Så ligger då ulven bunden till Ragnarök, vilket är något gott ur Midgårds och Asgårds synvinkel, men dåligt för kaosmakterna och Utgård.

Hela tiden ser vi, att ont och gott aldrig blir något absolut, som i kristendomen, utan att goda och dåliga handlingar flätas om varandra och att det förment goda man tror sig utföra ofta leder till något ont, eller omvänt – en förment dålig handling, som att fängsla Fenris, leder i slutändan till något gott, nämligen hela Kosmos fortbestånd. Det här är en mycket mer komplex och realistisk syn på vad som är ont respektive gott än vad kristendomen någonsin kan åstadkomma. De kristna har ett ”drang nach dem absoluten” eller tror i sin enfald, att Ont och Gott skall vara absoluta storheter, utan att förstå att det är relativa begrepp, som aldrig kan uppkomma utom i relation till någonting annat.

En god handling kan aldrig uppstå, utan att det också finns ett objekt för handlingen, dvs någon som är föremål för, till eller åt det goda, och på samma sätt är det naturligtvis med den dåliga, respektive onda eller oönskvärda handlingen. Det behöver man inte vara så vidare slängd i moralfilosofi för att förstå.

Men inte nog med detta. Hans helighet Påven har också gjort ännu fler märkliga uttalanden den senaste veckan, om fosterdiagnostik och ärftliga sjukdomar, till exempel. Påven har jämfört abort med nazism, och förespeglat att alla som är för fri aborträtt är nazister. Han har påstått, att fosterdiagnostik skulle vara som att hyra lejda mördare, helt utan tanke på det livslånga lidande som ärftliga sjukdomar kostar för offret, föräldrar och anhöriga. Istället för att veerka för ett friskare, starkare och mer begåvat människosläkte, vill Katolikerna som vanligt hålla människor nere i smuts, sjukdomar och fattigdom, och de är de allra fattigaste människorna i världens u-länder, där lite eller inga vårdresurser alls finns, som drabbas av hans och katolikernas påhitt. Själv har jag som hedning rakt motsatt åsikt. Jag anser att eugenik och fosterdiagnostik bör tillämpas, för att skapa ett bättre släkte – inte ett svagare och sämre.

I gamla tider satte man ut oönskad eller icke livsduglig avkomma i skogen, men så gör vi inte längre. Nu har vi möjligheten att förebygga lidande och sjukdom via enkla, preventiva åtgärder som inte drabbar någon och som kostar väldigt lite, jämfört med de gigantiska summor hela samhällen skulle åsamkas i form av vårdkostnader, ifall vi lät fler förståndshandikappade och svårt sjuka människor födas – och att testa sina anlag, innan barn ens avlas eller kommer till världen – hur kan man likna det vid mord och nazism ?

Svenska media rapporterar idag hur två Chilenska biskopar avskedats, efter att de gjort sig skyldiga till nyligen avslöjade sexuella övergrepp på minderåriga. Vi har sett mönstret förr. Canada, USA, Australien, Tyskland, Italien, Irland, England, Filippinerna – överallt där katolicismen och kristendomen visar sitt fula tryne – varhelst dessa kristna får inflytande, där sker också ritualiserade övergrepp på barn, i ”guds” och den allsmäktiges namn.

Hur länge skall vi låta katolikerna i vårt land fortsätta, utan att ställa dem inför rätta eller undergå en myndighetsledd undersökning – och varför skall de alls ha statsbidag – för närvarande mer än 6,2 miljoner kronor om året ? Hur kan fanatiska abortmotståndare, djävulstroende och pedofiler alls förenas med en svensk eller nordisk värdegrund ? Förstår ni det, goda medborgare ??

”Flickan som trampade på svärdet”

av

Ingen har väl kunnat undgå att ”flickan som trampade på brödet” är en saga av HC Andersen, och att ”Spik i foten!” är en replik ur den numera klassiska 88-öres revyn med Hans Alfredsson och Tage Danielsson på sin tid – ”Vid Stalingrad, du – där skulle de allt blivit glada över en spik i foten, för då hade de fått åka hem” sade den numera avlidne Alfredsson…

Men verkligheten överträffar alltid dikten, som vi fått se. I början av den här månaden kunde vi läsa om Sara Vanacek, 8 år – delvis svensk-amerikanska – som hittade ett Vikingatida svärd, mer än 1000 år gammalt, när hon badade i den småländska sjön Vidöstern, och av misstag tydligen trampade på det. Aftonbladet, SVT och flera andra media har redan tagit upp samma nyhet. Undersökningarna vid Vidöstern har fortsatt denna vecka, och nu har man bland annat hittat ett dräktsmycke från 300-400 talet, uppger SVT.

Vidöstern är alltså en gammal offersjö, av allt att döma. SvD uppger att svärdet inte är riktigt åldersbestämt ännu, men det rör sig om ett unikt fynd. Själv ser jag detta som ett tecken från makterna. En svensk-amerikanska, som förlorat sina rötter, återfinner dem när hon återvänder till den hembygd hon kommer ifrån, och som hon åter kanske kommer att bejaka. Tänk om alla svensk-amerikaner gjorde likadant ? Då slapp vi svenskar att ha någon invandring från utomeuropeiska länder, och kunde få igen många av de människor vi förlorat kontakten med..

Utländska bedömare lär ha jämfört med Arthur-sagan, och svärdet Excalibur, som efter Arturs död också göms i en sjö. Själv tänker jag nog mer på Hervarar Saga, och den episoden där Hervor efter dråpet på Angantyr, hennes far och de andra nio sönerna till Arngrim bärsärk hämtar upp svärdet Tirfing ur gravhögen. Tyrfing smiddes ursprungligen av två dvärgar åt kung Svaferlame av Gårdarike, och var det vackraste svärdet på jorden, men var belagd med den förbannelsen att det skulle bli en mans död, varje gång det drogs. Durin och Dvalin, som de två dvärgasmederna kallade sig, har namn som betyder Döden och Dvalan, och kanske är de identiska med Dåen och Nabbe, de två smeder som smidde galten Hildisvin åt Freja.

Hervor var dotter till Svava, som i sin tur var dotter till Bjartmar Jarl av Adelgjuborg eller Staraja Ladoga. Han ska enligt vissa källor ha varit en fullt historisk person, som verkligen levat på 400-talet, alltså just samma tidsperiod, som Sagas svärdsfynd kan komma ifrån. Hervor växte alltså upp i exil, utanför Norden, och övade sig inte mycket i kvinnosysslor, men ägnade sig istället åt vapenbruk, står det i sagan, så att hon ”var orsak till mer ont än gott”. Då hennes styvfar jarlen ville förbjuda henne sådant, sprang hon till skogs och byggde sig ett hus i skogen, får vi veta, men eftersom hon slog ihjäl för mycket folk i försök att skaffa sig förråd och ägodelar drog Bjartmar ut efter henne och tog henne verkligen till fånga, men inte utan att ha förlorat en hel del män. Bjartmars trälar plågade henne med ont tal om hennes fader, och sade att hon var dotter av en svinaherde, men Hervor blev övermåttan vred, och Bjartmar fick nu avslöja att Angantyr var hennes riktige far, och så gick hon i viking för att hitta vägen till Samsö, mitt i Kattegatt, där Arngrimssönerna hade stridit till döds emot Hjalmar den Hugstore och Oddvar Odd

Hervor som moderna fantasy-konstnärer skildrat henne

Lätt blev det inte att vinna Tirfing, och hon fann inte svärdet av en händelse. Särskilt nu, i Alvablotets och höstens tid kan det vara värt att tänka på den här sagan, då Hervors besättning snart svek henne och seglade bort, av rädsla för de döda. Men hon rodde i land ensam och kom till stranden just när solen gick ned, och då fick hon se att det brann som en stor eld över gravhögarna. Först ville hon mana upp Angantyr själv ur gravhögen, för att få igen Tirfing som sitt rättmätiga arv, men han svarade inte, och då kallade hon på de nio bröderna, till sist med så hårda ord att Angantyr själv svarade inifrån gravhögen och försökte få henne att avstå ifrån svärdet, men hon upprepade bara vad hon förut sagt. Då öppnades högen, och det såg ut som den stod i ljusan låga, medan Angantyr spådde henne att Tirfing skulle leda till undergång för hela deras ätt, men Hervor begärde sin arvedel även en tredje gång, och till sist kastades svärdet ut genom luften från gravhögen till henne – och hur det sedan gick – kan ni själv läsa i Hervarar Saga…

Hervor och den döde Angantyr i gravhögen, målning av tysk konstnär från 1816

Just Alvablotets tid har ansetts vara den tid på året då gravhögarna står öppna, och det är lättast att komma i kontakt med de döda, även om Hervarar Saga inte skriver när händelserna, som skulle ha utspelats på Samsö ägde rum. Namnet Hervor var fortfarande populärt i Sverige vid 1900-talets början, och lär ha burits av över 300 svenska kvinnor så sent som 2014, fastän det nu ska vara bara 276 personer kvar i livet och i riket, som bär det. Själv känner jag bara en liten flicka, född av två goda vänner som heter Hervor, och med henne ombord har jag seglat på diverse fartyg under hela två somrar – och nog gör det flickebarnet skäl för sitt namn, för envis och högljudd har hon alltid varit; vilket jag dock för min del inte är något fel, utan fastmer till prydnad…

En nyare Hervor, hittills utan svärd, vid två års ålder

Något svärd har jag aldrig givit henne – man ska inte ge bort sådant som skär eller sticker, heter det ju – men en god kniv ska hon kanske få så småningom, när hon blir nog gammal till att handskas med den. Övriga gåvor har jag inte att ge, ty jag är en blygsam man – Men havet till att segla på, Vinden till att följa och Världen till att vandra genom och Solens sken i alla dagar – ja – det önskar jag ett starkare och härdigare släkte…

Unikt runfynd i Norge

av

Man skall aldrig vara för tvärsäker när det gäller runor, konstaterade jag igår. Flummiga teorier om Nabateeiska bokstäver, ”christian belittlement” eller kristet förminskande, samt arabiska bågskyttar ur Romerska Arméförband som på 200-talet skall ha dragit till Danmark för att bosätta sig där, drar lätt ett löjets skimmer över sig, men då är det lite mer av handfast verklighet och faktiska, arkeologiska fynd över den nyhet som möter oss från Norge idag.

NRK eller Rikskringkastningen kan berätta för oss om ett unikt fynd från gården Övreby i Rakkestad, som är beläget i Östfold. Tydningen av de 35 tecken som hittats på stenen är tydligen inte klar ännu, men runolog Karoline Kjesrud från Institutt for lingvistiske og nordiske studier ved Universitetet i Oslo står på en betydligt fastare grund än Bruun Williams och andra ”svärmare”  som jag berättade om igår.

Övreby stenen är från 400-talet, och är en av Norges absolut äldsta runinskrifter, helt i klass med Tunestenen och andra ytterligt viktiga lingvistiska bevis, rapporteras det.

De hittills lästa delarna av inskriften har tolkats som Lu irilaR raskaR runoR» vilket NRK översätter till (Hogg runer, dyktige runemester!). Bakom ordet IrilaR döljer sig Erilaz, ett ord som gång på gång förekommer i tidiga runiskrifter från 200 till 400 talet över hela Norden. Tidigare har man ansett, att det sägenomspunna folkslaget Heruler skulle ha döljts bakom den benämningen, men mycket riktigt har forskningen senare visat att Erilaz är ett namn eller en titel, inte en etnisk bestämning på något folk som först skulle ha utvandrat från Norden tillsammans med goterna, och senare återflyttat hit igen. Ordet Erilaz har i själva verket samma ursprung som titeln Jarl, och kan ha haft en militär innebörd, snarare än att bara utmärka en Eril, alltså en person som är skicklig på runskrift, en runomästare eller runmagiker.

Till och med på de nu försvunna Gallehushornen förekommer Erilaz – enligt en del tolkare  och med detta sällar sig Övrebystenen till en grupp mycket sällsynta och intressanta inskrifter, som kan tyda både på kultbruk, religion eller administrativa, politiska och militära indelningar i ett fjärran Norden. Stenhällen runorna står på över över 2 meter lång och mer än en meter bred. Den hade använts som yttertrapp till ett 1800-tals hus som stod i mer än hundra år, och som revs år 1990 – men av en ren tillfällighet behöll två makar i trakten stenen som sittplats, och för att dricka kaffe på. Randi Schie, nu 78 år, uppges vilja behålla stenen på sin tomt, men lovar i vördnad för sina förfäder att aldrig mer ha den som kaffebricka, och det är ju vackert nog så.

Idag skall stenen ha vänts, enligt Östfold Fylkeskommune, och dessutom har man undersökt den med laserscanner. Fler upptäckter om vad mäktiga Erilar dolde här, väntar säkert i framtiden, och att runstenar innehåller så mycket mer än bara ren skrift, utan också otroligt invecklad symbolik är en accepterad sanning.

Kalle Dahlberg från Adelsö, själv runristare av idag, tipsade mig om denna märkliga nyhet. Från forntid stammar runorna, men in i framtiden ska de ljuda…

Där runomästare och Erilar talar från jordfast sten, tystnar också Konungar och Drottningar

”Runexpert” uttalar sig i Östra Smålands Tidning…

av

Vad allt kan man inte få läsa av tokigheter i svensk landsortspress ! En viss Henrik Bruun Williams, som uppges vara professor i Nordiska Språk vid Uppsala Universitet, försökte i fredags tämligen krampaktigt övertyga den lilla landsortstidningen om att Hovrätten för Nedre Norrlands domstol om att inte klassa bärandet av Tyr runor som hets mot Folkgrupp skulle vara fel, och att just han alltså skulle veta bättre än lagrådet, och flera av vårt lands ledande jurister, trots att han inte alls är jurist själv. Hans språkkunskaper kan man inte ifrågasätta, riktigt nog – men runologi är nog en särskild vetenskap.

Såhär ser en sk Bruun Williams ut.

Det verkar vara lite rättshaverist eller politiserad förståsigpåare eller ”Professoriasis” över detta – offren för denna svårartade sjuka blir allt fler och fler i landet, i takt med att Regeringskrisen och det allmänna samtalets totala förbistring har blivit ett faktum. Människor med ”Professoriasis” tror sig vara experter på precis allting, bara för att de har en akademisk titel, och gör ofta de allra märkligaste uttalanden rakt ut i luften – helt utan att ta hänsyn till fakta eller konkurrerande teorier.

Bruun Williams hävdar att han skulle vara en ”världsledande expert” på runor enligt artikeln, och påstår att Runalfabetet helt och hållet skulle vara härlett ur ”förjudiska bokstäver”, som han uttrycker det. Några som helst akademiskt godtagbara bevis för denna minst sagt originella teori har aldrig presenterats, även om Östra Småland inte nämner varifrån påståendet kommer. Detta är en hypotes, som framlagts av en annan forskare, och som sedan åtskilligt förgrovats av tidningen.

År 2003 publicerade forskaren John Troeng en hypotes i tidskriften Fornvännen, som gick ut på att enstaka runtecken ur den äldre runraden skulle vara inspirerade av Nabatéeiska bokstäver. Det rörde sig totalt om 5 tecken av 24, men aldrig mer än så. Troeng trodde också, att ett tusental arabiska bågskyttar ur den romerska armén, som stationerats i trakten av Straubing i det nutida Österrike, skulle ha fört dessa runor till Danmark av alla platser, och ”totalt omdanat det danska samhället” efter att ha flyttat dit, men några som helst arkeologiska bevis för den saken har man aldrig någonsin hittat. Och även Troeng har tvingats erkänna, att huvuddelen av runorna i den äldre runraden har ett helt annat ursprung, varför hans hyptoes förblir obevisad, och baserar sig på utseendemässiga likheter mellan de olika symbolerna, vilket ju k-a-n vara en ren tillfällighet.

Troeng menade också, att den äldre runraden skulle ha skapats först på 200-talet – vilket helt motsägs av modernare fynd, som flyttar dess ursprung bakåt emot år noll. Utomlands skrattar människor åt Bruuns förvanskningar, vilket man ju kan förstå. Vore han någorlunda ärlig, kunde han ju ta med i beräkningen att det finns en ”gotisk” teori som förlägger runornas upphov till Svarta Havsområdet, en annan teori som säger att Sydskandinavien är deras hemvist, och flera teorier som pekar emot Alpområdet, eller Etruskerna.

Redan tidiga fynd som Negau-hjälmarna – kända för forskningen i mer än sjuttio år – tyder på detta, men Bruun Williams vill inte veta av några konkurrerande teorier, utan tycker att bara och endast bara hans egen åsikt måste vara absolut rätt, trots att den bara i bästa fall kan ge blott och bart en utseendemässig likhet för fem runor – och vad betyder det ? Många civilisationer och kulturer har använt upprättstående pilar (som Tyr-runan) som symbol, och denna runa är inte ens med bland de fem tecken, som Troeng på sin tid försökte förklara… Nästan alla andra seriösa runologer har idag helt andra förklaringar än Bruun Williams och hans påhittat ”förjudiska” civilisation.

Den futtiga lilla Östra smålandstidningen, som är just småaktig och inget annat, nämner förstås inte något av det här, utan fortsätter med tendentiösa, politiserade skriverier.

Upprättstående pilar finns också i våra GPS:er, på kartor och trafikmärken, ja också på kartonger, som en symbol för ”denna sidan upp” till exempel. Hur skulle man nu kunna förbjuda allt det här, eller kalla det för hets emot folkgrupp ? Och vem är det egentligen, som hetsar emot vem ? Diverse högerextremisters användning av Tyr-runor är inte renhårig eller ärlig den heller, visserligen; men både Lagrådet, Hovrätten för nedre Norrland och alla sansade jurister har för länge sedan konstaterat att det inte alls finns något underlag för förbud, och att detta bara skulle motverka sitt eget syfte, eftersom extremgrupperna då bara skulle gå över till en annan runa eller en annan symbol istället, och det blir löjligt, ja helt absurt att försöka förbjuda hela alfabeten…

Är inte det här, som Bruun Williams och flera med honom håller på med, snarare en hets emot den Nordiska kulturen, och vår gemensamma historia ? Förra året kunde vi se hur Annika Larsson, en förvirrad textilarkeolog från Uppsala Universitet, förfalskade mönster från Oseberg-skeppets textilier genom att lägga till varprader som inte alls fanns i fyndet. Internationella Experter redovisade mycket snabbt att det ”Allah” som Annika Larsson helt felaktigt tyckte sig utläsa, inte alls existerade i verkligheten.

Nu drabbas vi åter av en annan förfalskare och ”fake news” makare från just Uppsala Universitet – betecknande nog. Bruun Williams är i farten, och har skyr inga medel för att omedelbart förklara hela runraden som judisk, bara för att hans egen judeo-kristna etik ska få vinna ännu en seger. Vem och vilka finansierar egentligen denna form av politiserad ”låtsas forskning” som bara bygger på populärvetenskapligt dravel, och överdrivna generaliseringar ? Är det månne i hopp om fler politiskt beställda bidrag, som Bruun Williams alls uttalar sig ?

Så kan det ju vara, även om det i dagsläget inte finns några bevis för det heller…

Annika Larsson från Uppsala Universitet förfalskade bevisligen flera fornfynd. Nu försöker Bruun Williams från samma Universitet med samma slitna trick…

På 1600-talet trodde de kristna i Europa att alla bokstäver och alfabeten måste komma ifrån Hebreiskan,  eftersom de ansåg att bibelns berättelse om Babels Torn var bokstavlig sanning. Även Olaus Rudbeck, den gamle histrionen och Atlantica-författaren vid just Uppsala Universitet tog upp just den helt skruvade teorin.

Redan på 1700-talet hade de här mycket rasistiskt färgade teorierna, som påstod att endast judarna eller ”herrens folk” skulle kunna komma på bokstavstecken, men att alla andra folk helt skulle sakna den förmågan utdömda av den gryende etymologin eller språkkunskapen.  Olof von Dalin, den svenske vitsmakaren och skalden, skämtade med dem när han skrev att det svenska namnet ”Adam” ju måste vara en förvrängning av ”av damm” eftersom det ju står i Bibeln att människan skapades av jordens stoft, och att ”Eva” måste vara en förvrängning av ”Eh, va ?” vilket var det första Adam sa, när han fick se den splitt nakna Evas fina kvinnokropp alldeles intill sig…

Också August Strindberg, som annars sysslade med Guldmakeri och Konspirationsteorier i sina sk ”Blå Böcker” hävdade envist, att Hebreiskan eller det judiska alfabetet ”bara måste” vara upphovet till alla språk, och var rasist, han också.

Svärmare, Mystiker, Kabbalister och andra har i århundraden försökt blanda ihop runor med Hebreiska bokstäver, Tarot och annat, men det blir inte sanning bara för det…

Inte ens på 1800-talet togs detta på allvar, och sansade vetenskapsmän världen över, trodde inte på Strindbergs amatörmässigt ihopsnickrade teorier, som liksom Troeng och Bruun Williams bara bygger på tillfälliga, helt slumpartat förekommande utseendemässiga likheter…

Att tro, att just nordbor eller andra folkslag inte skulle vara mäktiga att inte själva, utan förebilder någon annanstans ifrån vore istånd att skapa sig ett alfabete, är nämligen just RASISM och inget annat – eftersom det frånkänner vissa folkslag förmågan att TÄNKA SJÄLV.

Till sist påstår Bruun Williams – rakt ut i luften och emot alla källor – att runor inte skulle ha någon symbolisk betydelse. Detta är GROVT FELAKTIGT, vilket vi vet av Havamal, vars avslutande del, Runatal, är ett bra bevis på raka motsatsen av vad han står och hasplar ur sig. Också de isländska, norska och angelsaxiska runverserna, Björketorpsstenen och flera andra stenar från Smålands närhet ger bevis – och TISTILL, KISTILL, MISTILL… skriver jag er – ifall ni nu vet varifrån dessa hemskheter kommer.

NAS, Nordiska Asa Samfundet uppgavs för en dag sedan enligt för Hedniska Tankar obekräftade uppgifter förbereda en debatt-artikel, och ett officiellt ställningstagande vad Bruun Williams angår – men till dess – undgå alla dessa Bruuna Päron, och håll er till sunda läsefrukter istället..

 

Kring ett vikingatida Vävsvärd från Irland…

av

26 September i år rapporterade media på Irland om ett ovanligt svärdsfynd, som vid närmare påseende inte alls visade sig vara något vanligt Vikingatida svärd överhuvudtaget. Det är nämligen gjort av trä, men den arkeologiska expertisen har ändå bedömt det som ett ytterst betydelsefullt fynd. Svärdet är heller inte alls någon leksak, om nu någon trodde det, men har tolkats som ett vävsvärd, alltså ett redskap för att slå samman en vikingatida, upprättstående väv med. Liknande fynd har också hittats i Dublins gamla stad, säger The Irish Times, men detta exemplar är i perfekt skick och med utsökta detaljer. Antagligen var det väl en ”fästmansgåva” likt flera senare nordiska träslöjdsarbeten långt in i modern tid.

Fyndet får mig att tänka på Darraljod, ett kväde som finns med i inte mindre än fyra versioner av Njalssagan, och som skildrar en syn, som en man vid namn Dǫrruðr eller Darrad, som inte var nordman utan kom från Katanäs eller Caithness i Skottland fick se, då han tittade in i en liten vävstuga långt ute på en irländsk hed strax före slaget vid Clontarf 23 april 1014, fortfarande ett ytterligt viktigt datum i Irlands historia. Lars Lönnroth, den gamle Lönn-rotaren har översatt kvädet alldeles fel, och satt in flera partier i sin egen översättning med ord som överhuvudtaget inte finns med i originalet, och som inte finns där, men såhär lyder det, i några väsentliga passager:

Sjá’s orpinn vefr
ýta þǫrmum
ok harðkléaðr
hǫfðum manna;
eru dreyrrekin
dǫrr at skǫptum,
járnvarðr yllir,
en ǫrum hrælaðr.
[skulum slá sverðum
sigrvef þenna].

Vad Darrad får se, är nämligen en grupp Valkyrior, som också nämns i Eddan. De sitter och väver med verkliga svärd av metall att slå samman väven med, avhuggna huvuden som vävtyngder, och tarmar som varptrådar för den ödesväv av krig, blod och ond bråd död, som de håller på att väva. Som man förstår, vacklar den anonyme Darrad djupt skakad därifrån, och inser att hårda tider väntar för hela landet, en varning som nog också kan vara på sin plats i nutiden..

Lönnroth översätter helt felaktigt strofens avslutning som ”med våra vapen väver vi död” – men detta är rent ”hittepå” eller ord som han gripit ur tomma luften, och som inte alls står där. Vad det står, däremot är att

”Det syns, att vävens varp (orpinn)
är gjord av tarmar, och härklädda mäns (harðkléaðr)
huvuden är vävtyngder (dreyrrekin)
vävbommen är järnskodd (yllir, härav ylletyg, som man alltså vevar upp på en bom)
och åror håller varpen (ladr är en rem, som håller något, jämför ”huvud-la” om hörband på skånska – hrae betyder egentligen lik, död kropp))
med svärd ska vi slå
denna segerväv !”

Valkyriorna, som sitter inne i vävhuset, och som har olika sysslor, presenteras för oss i nästa strof:

Gengr Hildr vefa
ok Hjǫrþrimul,
Sanngríðr, Svipul
sverðum tognum;
skapt mun gnesta,
skjǫldr mun bresta,
mun hjalmgagarr
í hlíf koma.

Hild – vars namn betyder strid – går att väva, och Hjortrimul (Jor betyder häst, alltså ”den hästtrimmande”) – inte alls ”svärdskämpe” som Lönnroth löjligt nog hasplar ur sig på Wikipedia – valkyrior är kvinnor, inte män) Sanngrid och Svipul (Grid betyder skydd, värn, frid och är ett i Asatron centralt begrepp, vilket Wikipedia helt missar – Svipul eller den svepande är ett bra namn för en långhårig kvinna, som sveper med håret, om hon inte är ”svepningen”, alltså den sista skrud man bär i döden) har tagit till svärden, skaft månde gnistra, sköldar må brista, månde hjälmkrossarn (alltså en stridsyxa, likt Danyxorna jag skrivit om tidigare) i liv komma.

När Valkyriorna vävt färdigt sin väv, sliter de sönder den och behåller varsin bit – sex rider iväg åt söder, och sex åt norr, och så är blodsväven färdig, inför det stora slag som snart ska tima..

 

Darrad betyder också bågsträng, inte spjutskaft (ett spjutskaft skälver knappast, om det är väl gjort, men det gör bågsträngar, som vi alla vet) och år 2007 fanns det en arkeolog vid namn Kristina Svensson, som utan belägg ur fynd trodde, att riktiga Gydjor inom Asatron skulle ha suttit och utövat någotslags vävd magi, ungefär som Nornorna, innan större slag i Norden. Men allt sådant är tomma spekulationer, och inget som finns belagt i Asatrons värld, varesig förr eller senare.

Vad som däremot är sant, är att Darraljod är en mycket gammal hednisk dikt, mycket äldre än Njals Saga, och kanske skapad långt, långt innan slaget vid Clontarf verkligen stod, ja kanske redan på 6-700 talet, eftersom goteerkungen Ermanarik också nämns i kvädet, och ”vävsvärd” av trä fanns, redan på folkvandringstiden.

Vad man skrev ned på Island, hände också långt långt tidigare, och även idag, när vårt land utan en fungerande Regering går emot en allt osäkrare framtid, är det värt att erinra sig kvädets ord…

Hedendomen är den näst största Livsåskådningen på Island…

av

Också på Island ökar hedendomen och Asatron, samtidigt som Kristendomen minskar i betydelse. Den sk ”Tjödkirkjun” eller Folkkyrkan, som alla Islänningar tvingats med i, är inte lika populär som förut, och andelen som går ur, och som inte längre vill ha med kristendomen att göra, ökar år från år.

Allt detta enligt en ny rapport från Tjödskrá Islands, eller den Isländska Folkbokföringsmyndigheten, som kom ut den 17 September.

Utvecklingen på Island är med andra ord likadan som i alla de andra Nordiska länderna. Kristendomen avtar, och Hedendomen ökar i betydelse. Precis som oss har Islänningarna lidit under hundratals år av religiöst och monoteistiskt förtryck, då det inte var tillåtet för någon enda människa att tro på något annat än ökenreligionernas JHVH, Allah eller ”Gud”. Nu äntligen rämnar hela denna vrångbild av universum, och människor kan börja leva och andas i andligt hänseende. Islänningarna vänder åter till sin egen Nordiska kultur, och vänder Monoteismen ryggen.

År 2006 blev det stort rabalder i Världspressen, då det visade sig att 47 % av Islänningarna trodde på Huldufolk, eller förfädernas andar i landskapet. Det Isländska Asatrufelagid, som är mycket liberalt, och kanske delvis också ett politiskt samfund, organiserade 1,1 % av befolkningen den 1 December i år, men hela 20,5 % av Islänningarna ville inte uppge vad de tror på, eller svarade de statliga myndigheterna att de inte hade någon religion alls, och det är nog mycket sannolikt att anta, att en betydligt större andel av Islands befolkning faktiskt ÄR Asatrogen än den som vill erkänna det, och organisera sig.

Andelen medlemmar i den protestantiska ”Folkkyrkan” har minskat med 0,8% sedan December 2017, och är nu nere i 59,4 % – alltså bara obetydligt fler än i Sverige. Sorgligt nog växer Katolicismen på Island, vilket innebär en radikalisering av kristendomen bort emot dess allra värsta avarter, och katolikerna har nu tagit över 4,3 % av befolkningen, en skrämmande utveckling som alla god Protestanter borde ingripa emot. Övriga frikyrkor har fängslat ungefär 4 % av befolkningen och stängt in dem i den kristna lärans förlamande tvångströja. Att ett stolt och modigt folk låter sig behandlas så illa, är verkligen tragiskt. Islam – den farligaste och mest fanatiska av ökenreligionerna – är än så länge föga spridd på Island, och har lika lite något mandat där som i Sverige, även om det lär finnas en moské i Reykjavik.

Det första Asatrogna Gudahovet på Island, som skulle ha blivit fullbordat i sommar, Juli 20118 – har nu skjutits på framtiden, och även om man kanske inte skall spekulera över orsakerna – designen är mycket modern, och bygget har varit förenat med många konstruktionsproblem. Hilmar Örn Hilmarsson, Asatrufelagids Allsherjargodi, sade i en intervju från förra året att Gudahovet var tänkt att bli minst lika imponerande och mäktigt som Hallgrimskirkja, den katedral som alltför länge tillåtits dominera stora delar av stadslandskapet i Reykjavik.

Man ska inte spekulera, men det kan misstänkas att Zuisterna, ett samfund som startades av det Isländska Piratpartiet, med sikte på att roffa åt sig av en stor andel av de bidrag, som det Isländska Alltinget betalar ut åt olika kyrkor och samfund enligt Isländsk lag, kanske var en ”kristen kupp” bakom de Asatroendes rygg. Dessa omfattar nu cirka 1900 personer, men det är inte ens en halv procent av Islands befolkning – antalet organiserade Asatroende är minst 3400 – och eftersom Zuisterna påstår sig vara anhängare av den fornsumeriska religionen, som aldrig någonsin haft hemortsrätt på Island, kan de räknas som hedningar och goda polyteister de också – och Monoteisterna minskar stadigt i antal…