I TUSENTALS år har vi dyrkat ”Farbror Frej” och BEVIS för detta bara hopar sig…

”Hej alla barn – nu blir det barnprogram !
Kom får ni se vad Farbror Frej tar fram…
Jo, det är en Stake och nu ska ni få höra
vad man med sådana Stakar kan göra…

Du kör med den Staken tills det sprutar
ut klägg..
Sen har du gjort dig en ättelägg !”

Hednisk Midsommar-ramsa, skriven av alias ”Hedningen” år 2004

– ”Vår i luften mina damer – men var har ni er ?”
(sagt av James Fjong, svensk seriefigur från 1970-talet)

 

”Bevisen är OTVETYDIGA – säger svenska arkeologer”

 

Göteborgs-Posten – ständigt dessa Göteborgare,  Svenska Medborgare och Simborgare – det säger jag er !  – publicerade igår en arkeologisk Världsnyhet av rang. Vid Rollsbo, omedelbart norr om Kungälv, har  svenska arkeologer grävt ut en Bronsåldersboplats och grävt fram vad som är ett otvetydigt bevis för Frejsdyrkan…

Jag citerar, direkt från tidningen:

Oväntade fyndet: en stenpenis från bronsåldern . Vid en arkeologisk utgrävning i Rollsbo hittade man nyligen en halv meter lång fallosformad sten. Fyndet tros härstamma från bronsåldern och kan ha använts i offerceremonier. – Det är inget snack om saken, den har en väldigt penisliknande form, säger Gisela Ängeby, arkeolog och en av dem som grävde fram fyndet.

Äldre Tjej hittade Frejs grej ! Är du kvinna, så minns att den är till för dej ! Om den saken är det intet snack, Ta ej i så att du sprack, men vi hedna säger skål och tack !

Man trodde först att detta skulle vara en gravplats, men har sedan identifierat den som en offerplats intilll en bosättning, som enligt foton i tidningen ligger på hällmark, och antagligen högt beläget i terrängen, vilket inte är ovanligt när man söker efter platser från bronsåldern – havsytan då stod ju väsentligt högre än nu. På platsen skall man också ha hittat brända djurben och en röd sten, som placerats vid stenfallosens fot, i mitten av en stensättning. Eftersom detta är ett bronsåldersfynd, kan vi vänta oss att det är minst 3000 – 3500 år gammalt.

Fynd som dessa är långtifrån unika, och tyder på en utbredd Frejsdyrkan i bronsålderns Sverige. Vid Rödstens gård i Östergötland, mellan Åtvidaberg och Linköping, står denna stenstod, som varje år rödmålas av gården Rödstens ägare – som funnits på plats sedan medeltiden, och så långt tillbaka som man alls har skriftliga källor.

”Är det inte Lingam Olsson som står där borta ! – Yoni, han har ju rest på sig…”

Kristna har alltid hatat dessa stenstoder, och med särskild iver försökt förstöra dem. För oss hedningar är situationen annorlunda, eftersom vi inte skäms över våra egna kroppar, och heller inte skäms över den mänskliga naturen och sexualiteten, som ju strängt taget inte är något att skämmas för alls. Hedniska civilisationer – och alla Indoeuropeiska kulturer – har alltid innehållit dyrkan av en fruktbarhetsgud, som i Indien kallas Shiva (och som ofta låter sig manifesteras i form av en lingam, alltså det manliga könsorganet, eller till och med en Shivalingam, vilket är manligt och kvinnligt kön i skön förening) men som vi känner som Frö, Frej, Froh eller Frei – alltså någon som fröar av sig, men också glädje och frihet.

Frej var bland Ö-danerna först sedd” får vi veta i Eddan, och hans kult infördes alltså söderifrån, men han blev sedermera ”Svia-Godh” eller Svearnas specielle Gud – och syns ännu i Sankt Erik, Stockholms skyddspatron. Ja – jag har som ni kanske vet skrivit om dessa saker många gånger förr, men det är att märka att Shiva, den indiske Frej, också är en skapargud och djurens herre – precis som Frej hos oss – och är en gud av sant kosmisk betydelse.

Frej har liksom Shiva också drag av ljusgud eller solgud, vilket han i och för sig delar med en hel del manliga fruktbarhetsgudar Världen över…

Frej – med en Vase eller sädeskärve, Oden och Tor enligt en framställning från tidigt 1800-tal

Han är också en skördens och sädens gud framför andra, och till och med Vasen – Vasaättens symbol – eller sädeskärven har satts i förbindelse med honom, och kanske är det helt naturligt att hans kultbild åter kommer fram, såhär på hösten när skörden är bärgad. Det är inget att skämmas för, som sagt, utan något helt naturligt, och det är bara svårartat kristna personer eller därmed likställda, som fruktar eller ser något ont i detta – Vi hedningar däremot fruktar ingenting. Att Rällinge-Frej från Södermanland och Rällinge sockens Vikingatid också avbildar samma sak, samma gudom, är det heller inte den minsta tvekan om.. Vad en ”Rälling” är för något vet kanske de mer bildade av er redan, i alla fall om ni förstått den mänskliga biologin som den faktiskt är…

”Re’n vid unga år han RÄLLING bar… Yngve Frej var minsann en riktig karl…”

”Frejsbild” i mycket modern serie-version, tecknad av moderna amerikanska Asatroende…

Men inte nog med detta. Redan år 2010 uppstod en extrem uppståndelse (med tonvikt på ordet ”stånd”) inom svensk arkeologi och internationella media, när man på verkstadsvägen i Motala under kvinnliga arkeologers ledning grävde fram vad som antogs vara åter ett till FREJ direkt helgat föremål, likt Völse i den nordiska sagan. CBS, BBC, CNN med flera tv-kanaler lär den gången ha hört av sig till Historiska Muséet på Narvavägen i Stockholm tämligen omgående..

Också Sveriges Radio tog upp själva fornfyndet,  som visade sig vara minst 6000 år gammalt – alltså dubbelt så gammalt som fyndet från Rollsbo.

Vad som står skrivet, står de facto skrivet… Föremålets längd var ca 12 cm – och man kan påtala att det var från Motala…

Inte heller detta var allt. Experter i Schwaben, Tyskland, hittade fem år tidigare, år 2005 ett 28 000 gammal t ”kultföremål” i den berömda grottan Hohler Fels. Snart upptäckte man emellertid, att det fanns ett gemensamt problem med detta fynd, såväl som Motala-fyndet. Båda föremålen är slitna pga flitigt bruk, men så att säga i fel ände.

Arkeologernaa tolkade den ollonformiga ändan som fästet för ett skaft i trä, och de två förmodade Völse-objekten visade sig vara mejslar, som man använde för att göra flintredskap med, i sk ”pressure flaking” teknik. Både horn-exemplaret från Motala och sten-exemplaret från Tyskland hade till slut brytits sönder, och de var alltså inte alls några ”forntida dildos” som man kunde tro. Sådan var den tråkiga förklaringen, och det var ju synd för de fanatiska Frejsdyrkarna. Men inte här heller kommer man undan Frejs fantastiska makt.

Man har påstått att Neanderthalarna – som helt säkert kände till tekniken med ”pressure-flaking” eller hur man trycker ett skaftat föremål mot en bit flinta så tidigt som för 300 000 år sedan, inte hade någon konst, och därför inte kunde hedra Yngve -Frej. Man har också påstått, att deras flintredskap inte förändrades under den halvmiljon år de existerade, men inte heller det stämmer – deras teknik gick faktiskt framåt från den tidigare Levallois-perioden, då stenredskapen var betänkligt grövre, fast med ett viktigt undantag – de sk ”Handkilarna”.

Handkilar från Afrika, Indien och det istida Europa är alla märkvärdigt lika varann, och de förändrades inte ett enda dugg på ungefär 300 000 år, utom vad gäller storleken. De större kunde bli handhållna yxeggar, de något mindre spjutspetsar, och man har också hittat dem i centimeterstort miniatyrformat i form av pilspetsar för småviltjakt. Paleontologer har till och med teoretiserat, att alla dessa redskap gjordes av manliga Neanderthalare, för bara ett enda syfte – Att ”impa på brudar” kort och gott – även idag en vanlig sysselsättning..

Kvinnlig Neanderthalare från Södra Spanien i rekonstruktion – men skulle hon föredra små eller stora… ?

En Neanderthalare, i stånd att skapa många handkilar på kort tid måste ju vara i stånd att:

  • välja rätt stenmaterial, vilket antingen måste ”köpas” med byteshandel eller införskaffas via långa resor
  • vara försedd med lämpliga verktyg, som till exempel de fallos-formiga mejslarna i flera storlekar
  • behärska flera olika sorters teknik, som slag, ”pressure-flaking”, polering, borrning av hål mm
  • tänka klart, samlat och planerat, och arbeta efter en i förväg uppgjord plan för hur redskapstillverkningen skulle gå till
  • ha stor precision i utförandet, eftersom bara ett enda felaktigt moment kunde förstöra verktyget
  • kunna använda det vid jakt, vilket också storligen bör ha imponerat på alla honor inom räckhåll

Följaktligen garanterade många handkilar – i närmast rituellt utförande – extremt god framgång på dåtidens äktenskapsmarknad, och här kommer Frej in i bilden – och det var i de flesta fall enda skälet till varför dessa handkilar alls gjordes,  och dessutom i så många storlekar – en del honor föredrog ren kvantitet och stora kilar, andra små men välgjorda.

Tonårig Neanderthalare av kvinnligt kön, Sydtyskland, för cirka 300 000 år sen…

Dessutom har man i Hohler Fels-grottan i Tyskland säkrat föremål från de första moderna människornas tid, och de är garanterat pornografiska – även om det rör sig om avbildningar av kvinnor, och inte män. Även om teorin att Neanderthalare inte hade konst, och knappast kunde framställa rituella föremål (eller föremål totalt fria från praktisk användning, och bara till som prydnader) skulle hålla streck, så finns det faktiskt forskare som hävdar, att redan Homo Erectus (!) för mer än 2 miljoner år sen kunde framställa ”konst” – eller rättare sagt porr – men jag ska återkomma till detta i ett senare inlägg..

I Hohler Fels, Schwaben, satt emellertid de första Europeiska Homo Sapiens och slöjdade på detta – 15 cm långa föremål – samtidigt som den förmodade Frejslemmen, som var ett verktyg skulle ha tillverkats…

Låt oss här bara citera Errol Nordstedt, mera känd som Eddie Meduza – en annan oerhört primitiv varelse, som sådär 303 000 år senare skulle sjunga en mycket känd låt om just detta… Kanske ni kan gissa vilken, förutsatt att ni är bekant med den legendariska Eddies produktion ?

Det finns inga som helst bevis för att Hohler Fels-figurinen använts för kultbruk, i religiösa sammanhang eller ens för ett forntida matriarkat, som en del har teoretiserat. Den har – till skillnad från Frejs-lemmen utanför Kungälv – inte hittats i ett ”sakralt kontext” utan bara som ett lösfynd i jorden, helt utan att man vet vad den används till, vem som gjort den eller varför. För övrigt skulle dess skapare lika gärna kunna vara en kvinna, inte en man – även om man kan förmoda, att en manlig varelse skapat den, kanhända mest som en karikatyr. Inga kvinnor ser ju ut sådär i verkligheten, inte ens en kvinnlig Neanderthalare, eller Thalerska, som det väl rätteligen bör heta.

Åter till de Nordiska stenskulpturerna – just läget nära Göteborg eller rättare sagt i Rolllsbo är mycket avslöjande…

SK ”gravklot” från Östfold i Norge, som inte alls är ett ”klot” utan en GISSA VAD….

I Norge – dit Bohuslän eller Ranrike historiskt sett också hörde – har man hittat mer än 90 stycken stenfallosar från just bronsålder eller äldre järnålder, enligt en Norsk forskare. Alla de sk ”Gravklot” eller runda stenar, som man ansett skulle utmärka kvinnogravar från sen järnålder, är i själva verket inte alls ”klot” utan fastmer Fallos-symboler, ditlagda till Yngve Frejs ära, och ovanskliga storhet, säger han.

Undantag finns. På det jättelika Ösmo-gravfältet söder om Stockholm, och i Gnezdovo, utanför Smolensk i Ryssland, märker stenkloten faktiskt ut just kvinnliga gravar – och av dem har man hittat flera tusen – men å andra sidan – varför skulle typiskt manliga ”upp-stånd-else” symboler inte kunna ligga ovanpå en kvinnlig grav, som en högst handgriplig symbol för evigt liv och pånyttfödelse i nästa generation – tänker man som en Hedning, så går det ju lätt att förstå.

Även Inglinge Hög – vilken redan ortnamnsmässigt har att göra med Ynglingaätten, för vilken endast och endast bara Frej är stamfar, är ett exempel på samma sak, har man hävdat.

Antik staty från 300-talet före vår tideräkning och Delos i Grekland… Åter är vi i Delo med dessa kristna, som bara förstör allt som inte är deras eget, eller allt de inte begriper sig på. Fågelsymbolen på sockeln är heller ingen tillfällighet – skulpturer av fåglar hittades ”slumpartat nog” också vid Hohler Fels…

 

Vanafull och Frösgång

I dessa tider, när den kristna Knutby-sektens ledare äntligen är ställda inför rätta, och inte mindre än fem salafistiska imamer har gripits av SÄPO, den svenska säkerhetspolisen och snart hamnar i Domstol de med, framstår de Monoteistiska religionerna, som så länge plågat och våldtagit hela vår Jord, allt tydligare och tydligare i sin sjaskiga dager. Mer än 18 647 personer i Sverige lät hedna sig under årets första fyra månader, och lämnade den sk ”Svenska” kyrkan, som inte är ett enda dugg ”svenskare” än något annat samfund, snarare tvärtom, eftersom den ju stöder islams spridning här i landet. Det gillas inte av oss infödda och etniska svenskar, och därför förlorar denna kyrka ständigt i popularitet, vilket är en fastlagd trend sedan minst trettio år tillbaka. Antalet kristna är nu nere i under 5,8 miljoner, medan vi hedningar redan utgör ca 43 % ellerr mer av befolkningen, och inom en snar framtid är vi i majoritet.

Varför denna ”svenska” kyrkas medlemstal hela tiden sjunker, är heller inte konstigt att förstå – på sista tiden har det ju kommit fram att de i kraft av en av Regeringen Löfvéns nya lagar börjat handla med krematorieguld för att finansiera sin verksamhet, pengar som också går till sk ”studieförbund” som den islamistiska Ibn Rushd rörelsen. Att svenska fattigpensionerärers guldtänder dras ut ur deras käftar efter döden, och att vinsten går till sådana ändamål, är inte vad svenska folket vill, utan grymt oetiskt. Därför går det som det går för denna kristna kyrka – det är i alla fall min analys.

 

 Vägen framåt är öppen – för Äringsguden Frej och för mera Hedendom !

Men idag är det dagen för Vanafullet, eller fullmånen i den stora Vanadisen Frejas månad. Och inte bara det. Det är också dagen för Frösgången, den dag då Frejs bild bars över åkrarna i Svea Rike, den dag som senare blev den halvt mytiske sankt Eriks – och själva namnet Erik, den ensamt mäktige, är ju annars också ett heite eller binamn för just äringsguden Frej. ”Sankt” Erik har aldrig blivit godkänd av den katolska kyrkan, så något helgon är han inte alls. Man har visserligen förklarat honom salig, eller som varande ”beatus” på högst oklar grund, för när han dödades i Uppsala enligt legenden, var det snarare av en hednisk opposition på platsen än några invaderande danskar, som man påstod på 1300-talet. Det sk ”Sankt” Eriks skrin har visserligen visat sig innehålla kvarlevorna efter en reslig man över 40 år, som halshuggits med ett enda svärdshugg, men det är långtifrån bevisat att detta verkligen var Kung Erik Jedvardsson. Han blev för övrigt bara 35 år, inte över 40, och kronologin med den individ som hamnat i relikskrinet – som var över 40 år – stämmer alltså inte.

Erik satt på den svenska tronen i mindre än tio år, och då huvudsakligen i Västergötland. Något korståg till Finland, som legenden om honom – förtjänstfullt återberättad av allas vår Mohamed Omar – hann han aldrig med, och den Stenkilska ättens medlemmar, som nog inte var fullt kristnade, gjorde som sagt honom ett huvud kortare. Att hans skrin senare bars över åkrarna och fick ersätta de gamla Frejsbilderna av trä, var nog bara en sentida anpassning, som man gjorde inemot 1100-talets mitt för att inte verka alltför hednisk. Vi skall minnas att Gudahovet eller ”Templet” i Uppsala bevisligen stod kvar så långt fram i tiden som 1090 ungefär, och att bytet från Frösgång till firandet av ett påstått lokalt helgon bara låg en generation bort från Asatron.

Stockholms vapen, en ljushårig äringsgud, strålande likt solen och ett påhittat helgon – allt hänger samman…

Någon ”landsfader” som Mohamed Omar skriver att ”sankt” Erik skulle ha varit, var han verkligen inte. Den äran tillkommer andra medeltida kungar som Magnus Ladulås, Magnus Eriksson och senare Gustav Vasa, men att Frej, åkerbrukets store gud, långt fram i tiden varit dyrkad i stora delar av Svealand och inte bara Uppland är oomtvistligt. Och vissa dyrkar honom inlevelsefullt och av hjärtat än i denna dag som idag är. Henrik Andersson på bloggen ”Ideell Kulturkamp” skrev idag följande klangfulla och högst läsbara vers, som jag gott tycker ni kan recitera vid era Frejsblot, om ni nu inte redan genomfört dem, dagen till ära !  Mera om Frösgång och andra hedniska traditioner kan ni läsa under rubriken ”Asatro” och underrubriken ”Frej” i menyerna här ovan !

 

Gudarnas återkomst till Nationalmuseum

Fogelbergs Gudar” eller de tre antikiserade skulpturerna över i tur och ordning Oden (1830) och Tor samt Balder (1844) beställdes ursprungligen av den förste Bernadotten, Carl XIV Johan – de skulle ha varit Oden, Tor och Frej naturligtvis, precis som i Gudahovet vid Gamla Uppsala , men detta förhindrades av de kristna, som fortfarande styrde och ställde i vårt stackars Sverige, precis som de ännu gör. Frej blev därför utbytt emot Balder, som man dåförtiden påstod skulle ha haft med Vitekrist att göra, fast det inte alls var sant.  Upphovsman för alltsammans var Bengt Erland Fogelberg, dåtidens mest berömde svenske skulptör, som också åstadkommit statyn av Gustav II Adolf i Göteborg – hans hemstad – och ryttarmonumentet av Karl XIV Johan vid Slussen i Stockholm, där det fortfarande står.

Frej skulle ursprungligen ha stått på Balders plats, vilket är värt att komma ihåg…

Nåja. Nu har dessa våra Asagudar fått förnyad aktualitet, i och med att man flyttat tillbaka dem till det i flera år stängda Nationalmuseum. SVT, eller den sällan objektiva Statstelevisionen, berättade om saken redan 11 Februari, dagen då Tor och Balder anlände, för att följas av Oden själv – som transporterades dit först nästa dag.

I flera år har dessa skulpturer fått stå undangömda och bortglömda, tack vare den nuvarande Regeringens Kulturpolitik, och en Kulturminister, som uppriktigt sagt inte verkar riktigt klok. Det rör sig om konstverk som varit centrala inte bara för det tidigmoderna Sveriges historia, utan också för den tidiga uppfattningen om Asarna överhuvudtaget, inte minst bland människor i utlandet. Bland Asatroende i Ryssland och USA, ja till och med Frankrike och även Tyskland– överallt har ”Fogelbergs Gudar” som de en smula nedvärderande kallats här i sitt hemland haft stor betydelse genom åren.

Visst är det sant att konstverken tillhörde Romantiken, eller det tidiga 1800-talet, men man måste komma ihåg att på den tiden var det totalförbjudet i Sverige att vara något annat än kristen, och det enda sätt på vilket man överhuvudtaget kunde eller vågade avbilda Gudar från Asatrons värld eller vår egen Nordiska Kultur var i ”antik förklädnad”. Det fanns ingen religionsfrihet i Sverige alls, och det fanns heller ingen arkeologi som vetenskap – arkeologin i modern mening kom ju till först under 1880-talet. Men här och där fanns ändå positiva, kulturvårdande strömningar. Esaias Tégner, biskopen av Växjö – som Fogelberg tog starkt intryck av – hade redan skrivit ”Fritjofs Saga – ett diktverk, som har stått sig ända fram tills idag – och Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens skapare – och andra drömde om ett starkt, självständigt land med sin egen kultur, och grundade bland annat något som heter Götiska Förbundet – en förening som sen dess återupplivats.

Redan 1960 fick Gudastatyerna flytta in på historiska muséet, där de funnits ända sedan 1960 – på den tiden var muséet faktaspäckat, och ingen tingel-tangel plats för dåliga konstutställningar…Bildstenarna på bilden visas inte längre, inte kopian av Rökstenen heller…

Under kulturmarxismens 1970-tal började man kritisera Fogelberg för hans ”Göticism” och totalt döma ut honom. Man glömde bort de villkor, som rådde på den tid när konstverken skapades. På 1830-talet var det Frankrike, empiren och klassicismens stil som var styrande i hela Europa, och att verklighetstrogna avbildningar av Asarna, som man faktiskt tänkte sig dem under järnåldern, inte alls var möjliga att skapa i de årtionden då Fogelberg verkade. Konstverken var beställda av en antik-intresserad, fransk kung, och självklart måste de vara anpassade till den franske kungens smak – det var så Fogelberg måste arbeta, oberoende av vad han själv nu kan ha tyckt eller tänkt om den saken.

Därför kan man inte idag kritisera Fogelberg för att ha varit ”inspirerad av grekland och rom” även om han givetvis var det – ända sedan Renässansen hade just den klassiska antikens bildvärld varit enda sättet för konstnärer att alls närma sig mytologiska ämnen, eller något som alls avvek från kristendomens totalitära förtryck. För Fogelbergs konstnärsgeneration var det helt omöjligt att alls närma sig gudarna på något annat sätt, och till och mer Tégner blev utskälld av andra kristna, hånad och kallad för ”Galen” bara därför att han faktiskt var Asatrogen innerst inne, och vågade predika om Hedendomendagens Biskop i Växjö, Fredrik Modéus, har ju som vi sett förespråkat islam istället, och haft en administrativ sk ”Kyrkochef” bakom sig som dömts för mycket grova sexbrott emot barn – så om någon biskop av Växjö varit skandalös, så var det nog inte Tegnér i alla fall…

 

Från 1866 till 1960 stod Fogelbergs tre gudar (se till vänster i bilden) på central plats i Nationalmuseums stora trapphall – och var det första besökarna såg, när de kom in genom dörren... Det var så de var avsedda att ses, och det är där de BORDE stå – inte undanskuffade på en ljusgård i mitten av byggnaden…

Själv minns jag hur Fogelbergs gudar fortfarande fanns som kopior i gips på Historiska Muséet tills långt in på 1990-talet, men på order från den (S) ledda regering som fanns på den tiden lät man plötsligt plocka bort dem – de skulle tystas, de skulle förkvävas – inget som påminde om Asatron fick vara kvar – och den ursprungliga uppställningen med tre Asar, oden Tor och Frej – som i Uppsalatemplet – måste då till varje pris slås sönder och rubbas. Gudarna förvisades bort från vår huvudstad, och gömdes undan på Ulriksdals Orangeri-museum istället – där det var ytterst begränsade öppettider, bara på helger under sommaren – och där stod de glömda i 30 år – man försökte aktivt hindra, att allmänheten ens fick se dem..

Tor och Oden på Ulriksdal – där det knappt gick att se dem…

Ändå gick det förstås inte för (mp) och (s) att förneka och gömma den svenska historien och den nordiska kulturen, inte ens under de mörka år vi alla tvingats uppleva. I utlandet fanns minnet av Fogelbergs skulpturer kvar, och även på omslaget till böcker som dansken Anders Baekstedts ”Gudar och Hjältar i Norden” som fortfarande ges ut i nya upplagor, fanns Fogelbergs Tor att skåda i all sin prakt… Man kunde aldrig riktigt glömma bort de gamla gudarna, och de kristna och muslimerna har inte lyckats i sitt uppsåt att förstöra alltihop, fastän de ännu förstör antika konstverk och skulpturer i många andra länder på vår Jord, som alltid där Monoteismen tillåts dyka upp, och ta herraväldet…

I böcker bevaras kunskapen, och minnet av vad som varit… och vad som ska komma tillbaks…

Bara Islamska Staten och de kristna tycker annorlunda… Här ser vi en liten bild från ett museum i Mosul för två år sedan…

Frågan bör kunna ställas: Om Sverige nu skall vara ”Multikulturellt” som alla påstår, varför är det då bara den kristna och islamistiska ”kulturen” som får breda ut sig – och varför får inte Monumentala Konstverk inspirerade av vår egen Nordiska kultur inta en central plats på Nationalmusuem, som det en gång var tänkt..?? Varför skall just vår kultur hela tiden gömmas undan, förnekas och glömmas bort ? Varför får inte Gudarna framträda, som det faktiskt är meningen ??

Att sedan många av de konstverk som vi har kvar av Tor och de övriga Asarna inte alltid var monumentala, utan ganska små till formatet och utformade för individuell dyrkan, som antiken ”Lares et Penates” eller små husgudar som man också kunde bära med sig helt dolt, som amuletter för personlig dyrkan, utan att de kristna ens kunde se det – annat än som en och annan Torshammare, väl synlig..  är förstås en hel annan sak…

Jämför den isländska Torsbilden från 800-talet med Kestner-muséets (Hannover, Tyskland) påstådda bild av ”Vulcanus” från 300-talet före kristus. Känns den koniska hjälmen igen, Hammaren, och gudens sittande pose ? Visserligen har vi inte några bevarade statyetter som ”mellanled” mellan dessa två, men håll med om att där finns en viss yttre likhet…