Landvaettablotet hålls på Island

I Sverige och övriga Norden firar vi Alvablotet i början på denna månad, men på Island firar Asatrufelagid – fortfarande Världens äldsta erkända samfund för Asatro som bildades redan på 1970-talet snart sitt årliga och stora Landvaettablot, som samtidigt avhålls på fyra platser på ön. Detta sker den 1 December, detta år som alla andra – och det har utlysts på sociala media.

De Isländska Asatroende samarbetar inte med någon, yttrar sig sällan över något och tar alldeles bestämt avstånd från vissa påstått Asatrogna grupper i USA, eller de som vill utnyttja Asatron för alltför extrema ändamål, som exempelvis ”forn sed” hemma i lilla Sverige. De har stor anledning att vara skeptiska emot omvärlden, och det har vi svenskar också. Inte alla som säger sig vara på vår sida och vill komma hit, är våra vänner. Särskilt inte dem som vill oss illa, och som likt kristna och muslimer vill sätta deras tro och deras herravälde över oss, trots att vi likt alla andra stater borde få styra oss själva. I islänningarnas fall, är det kärleken till det egna språket och kulturen, som hållit dem samman. Island har aldrig varit erövrat av något annat folk, aldrig koloniserat och genom minst tusen år har man kunnat behålla sin nationella och kulturella identitet, trots att man varit tvingad till att gå i union med andra Nordiska länder.

Det finns mycket gott, som är värt att minnas i detta.

Sagan berättar, att när Harald Blåtand med tvång och svärd börjat göra de stackars danerna kristna, ville han också lägga under sig hela Island, där fria Hedningar och fria män ännu bodde. Han förberedde en invasion, med syfte att ödelägga och förstöra hov och hargar, förgöra människor och skada landet. Ja, han sände också en kristen trollkarl dit upp i en vals skickelse, berättades det; och denne skulle under vattnet och i största hemlighet förbereda ön för den invasion och det folkmord, som erövrarna planerat…

Men vad fick folkförrädaren se ? Först kom han till Vopnafjörður, på Islands nordöstra kust, men där fanns en stor drake, som frustade gift och etter, och många små ormar de följde efter honom. Så fortsatte den eländige kristne till Eyjafjörður,på Nordkusten, men där kom en stor örn flygande, och många andra fåglar, som tätt följde örnen i flykten. Så kom spionen till  Breiðafjörður i väst, men det gick lika illa bär, för där kom en stor oxe rusande, och efter den många små landvättar, som också var fast beslutna att värja landet. Så till slut försökte den kristne på sydkusten också, och kom till Vikarskeid, men där stod en stor bergrese med stav i hand, och han jagade honom ur landet.

Än idag syns de fyra landvättarna därför i den fria republiken Islands vapen, och ön har sällan drabbats av några allvarliga invasioner, men i tider som dessa, finns det kanske anledning att blota för dess fortsatta kraft och välstånd…

SLUT UPP för det egna landet – STÅ UPP såsom SÄRIMNER !!

(IN HOC SIGNO VINCES !)

Detta med heraldiska djur – likt den vita älg i Jämtlands vapensköld – jag skrev om för några dagar sedan (kanhända är den också en Landvätte, fast vi inte insett det ännu) – eller bataljonssymboler – för sagan om de fyra djuren, kan mycket väl hänga samman med de fyra fjärdingarna, eller det dåtida Islands försvar, som också var organiserat i fjärdingar – skulle man kunna tala mycket om, men alltjämt finns det dem, som verkligen tror på Landvättar ellef Alfer på Island, och den tron lär ännu vara så stark, att när en isländsk byggentrepenör lejdes av amerikanerna till att asfaltera hela Keflavik-basen, berättas det – så såg entrepenören i en drömsyn hur en storvuxen kvinna i drömmen kom fram till honom, och bad om lov att få flytta sitt och de sina ur ett klippblock, som USAF hade tänkt spränga bort. Trots amerikanska protester inställdes sprängningen i två veckor, tills det ”landvättar och alfer hade haft sin flyttningsdag” som det lär stå skrivet i Landnamabok.

Jörmunur Ingi, berömd Allsherjargode i Asatrufelagid på sin tid, betonade att landvättarna verkligen synes bo i stenar, berg och ovanligt vackra platser, och vad Norra Island beträffar – särskilt i trakterna av Isaafjördur – kan vi särskilt erinra oss att det finns Landdiser, kvinnliga skyddsgudomligheter för det land som finns där, och att de en gång troddes vara starka kvinnor från mäktiga släkter, vars kärlek till det egna landet och de människor som senare bodde där var så stark, att de fortsatte att försvara landet också efter sin egen död.

Också om konung Olaf Geirstad-alf, den kung som begravdes i Gokstad-skeppet, berättades det, att han efter döden fortfarande vakade över sitt eget folk, skyddade och hjälpte dem.

Guden Frej, han som kallas Erik eller den evigt och ensamt mäktige, var härskare över Alfheim, det underjordsrike nära Midgård, där Landvättar och Alfer – det vill säga förfädernas andar, som fortfarande levde kvar på de platser där de levat – troddes bo. Och Alfheim var en grön, skön och inbjudande plats. Där skulle frid och frodefred råda, evinnerligen.

Tillhör DU det egna landets försvarare eller vänner – eller tillhör du den andra sidan ?

Nu är tron på landvättarna inte något unikt för just Norden, för den finns i många andra land och länder, runt hela vår Jord.  I Georgien talade man om Adgilis Deda, ”platsens moder” eller genius loci som det hette på latin, det skyddsväsen som ansågs råda över en särskilt vacker och behaglig plats. När kristendomen kom, förstördes denna Georgiska tradition, men den är ju egentligen inte konstigare än att vi svenskar trott också på Adils, den store ynglingakungen, han som sattes i samband också med disablotet i februari och diserna..

I Japan tror Shintos utövare ännu fast och fullt på Kami, den sortens gudar eller andar som kan finnas i ett berg, en sjö, en flod eller en särskilt utmärkande plats, ja till och med ett särskilt träd, som är värt att bevara och skydda. ”Den som skyddar sitt land, skyddar också mänskligheten” sade en Japansk Rikstränare i Kendo – hans namn var Akihiro Morioka och till yrket Japansk Polis från Tokyo till just mig en gång. Och Stig Dagerman, den store svenske poeten, uttryckte en gång denna fundamentala sanning såhär:

Jorden kan du inte göra om – stilla din häftiga själ – Endast en sak kan du göra – en annan människa väl…

Vad som är att göra väl, kan vi förstås ha olika åsikter om. Men den som skyddar sitt eget lands traditioner, kulturföremål, också själva landskapet, naturen och kulturen och människorna i det – de människor som ska vara där och som hör hemma där – är han inte också en ”markens rådare” som Landvättarna kallades förr..

Hávamál lär oss att minnet efter den som levat väl, aldrig någonsin kommer att dö. Kanske inte så konstigt då att de som försvarade det egna landet, troddes komma tillbaka som Landvättar, osynliga men ändå närvarande, fjärran men ändå medvetna om allt som sker. Starka, men ändå tysta; och med förnuftets vapen i sina knutna händer.

Vid slutet, står segern !

Dagen Erik – om att fira Markens Gröda och Andlig Odling…

Idag har Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och under den katolska tiden ansåg man att det här skulle vara Erik den Heliges Helgondag, även om Kung Erik Jedvardsson (1156-1160) bara regerade i högst fyra år och var en i allra högsta grad ohelig person, som nog knappt ens kunde kallas kristen, och dessutom aldrig någonsin erkänts som helgon av den katolska kyrkan. Erik är inte ens beatus, eller saligförklarad, och följaktligen kan man inte ens vara säker på att han är i den kristna himlen; för som alla Erikar sitter han väl hos Frej i Alfheim

Frej är härskaren på Gullinbursti, Alvheims herre, skördens och odlingens beskyddare, Gerds make och den som gav bort svärdet Gambantein för hennes skull.

Redan själva namnet Erik är nämligen ett heite eller tillnamn för Frej högst personligen, Svearnas urgamla skördegud, som funnits sedan minst bronsåldern, och Hågakungens tid i Uppsala. I traditionell svensk historieskrivning räknar man alltsedan 1500-talet med 14 olika Erikar på tronen – och av dem var Erik Jedvardsson bara nummer IX eller nio. Erik eller Airikir, den ensamt och evigt mäktige, var namnet på bronsålderns heliga Sveakungar, och även långt fram i tiden trodde man att grödan direkt berodde på Kungens person – under en god kung skulle skördarna bli bra och hela landet blomstra, men under dåliga konungar som Domalde, inträffade motsatsen.

Sankt Eriks skrin eller Kista förvaras än idag i Uppsala Domkyrka. För inte så länge sedan bars skrinet över åkrarna på denna dag.

Alltsedan medeltiden har det förekommit en lokal tradition kring Gamla Uppsala med bärandet av Sankt Eriks heliga skrin, vilket alla forskare antar är en direkt fortsättning på bärandet av Frejs heliga bild, eller hur Frejs kultstaty fick åka i vagn över åkern, precis när de första groddarna kom upp. I ”Ögmundarthattten” – en Isländsk sagatåt – även känd som ”Gunnar Helmings Saga” nämns hur islänningen Gunnar besöker Svea Rike ellerr Svitjod under 1000-talets första hälft, och där träffar på Frejskonan eller Gerd, Guden Frejs hustru, hon som också heter Njärd eller Jord, och är själva det rika åkerfältet. Frejskonan är i berättelsen en verklig kvinna, en ”Majdrottning” enligt hednisk sed, som får åka i vagnen med den heliga Frejsbilden, men Islänningen tar Frejs plats och gör henne med barn, vilket är helgerån.

Det falska helgonet Erik Jedvardsson erkändes först bara i Sveland, där han var kung redan 1150. Först 1156 erkände götarna honom, och så blev han ihjälslagen av en tronpretendent ur Sverkerska ätten, eftersom han själv var släkt med Stenkil den äldre. Detta skedde år 1160, och även om man senare ljög och påstod att detta skulle ha hänt utanför Uppsala Domkyrka, där en källa redan fanns – Slottskällan, eller källan på St Eriks torg – så vet man av samtida urkunder, att det skedde under bråk och fylla, visst inte i anslutning till någon gudstjänst, för Påven Alexander III skrev att Erik blev ihjälslagen, ”in potacione et ebrietate” alltså under drickande och berusning. Att komma som våldgäst till någons gård och slå ihjäl en person under pågående gille, räknades som ett nidingsdåd enligt alla hedniska lagar, men mördarna var ju som vanligt kristna, och hur dålig laglydnaden blev när kristendomen kom, vet vi ju alla. Antagligen var det också Nidningsdådet mot Erik Jedvardsson som fick Upplands bönder att se honom som helig, och bära hans kropp över åkrarna, precis som de alltid gjort med sina forna kungar i mer än tusen års tid av obruten tradition vid det laget.

Eriks skalle – från en kraftfull man i 40-års åldern, bevisligen en krigare, som tillfogats skador på halskotorna och alltså blivit av med huvudet, samt hans krona – av enkel Vikingatida typ som den langobardiska järnkronan – visades för allmänheten senast år 2014, då hans kista öppnades.

Bevisligen hade han levat 2-3 år i Uppland, och i minst 20 år dessförinnan bebott Västergötland, enligt vad isotopanalyser utvisat. Helt säkert var han ingen medeltida idealkung, eller någon skönlockig yngling av den typ som finns i Stockholms Stads vapensköld numera, för enligt de första sigillbilderna såg han helt annorlunda ut…

Att Yngve-Frej, Ynglingaättens mytiske grundare, och Guden Frej är helt identiska, känner nog de flesta riktiga svenskar till, och vet man inte det, så är man nog ingen riktig svensk. Men vad betyder egentligen berättelserna om Frej, åkerbruksguden, han som gav bort sitt eget svärd för Gerds eller Jordens och en älskad kvinnas skull, och som när Ragnarök väl kommer, istället får kämpa med ett hjorthorn ?

Frej är en äringsgud, men hans berättelse handlar visst inte bara om något så enkelt som enbart fruktbarhet eller gröda, eller jorden som förnyar sig varje år. Odling och Odal handlar liksom växande om mycket mer än så – för det finns också något som heter andlig utveckling, omdöme och mognad, vilket självskadande, fakta-förnekande ”fornsedare” och annat byke, som nu dessvärre tillåts hållla till i Uppsala-trakten, inte kan förstå, och heller aldrig någonsin kommer att förstå, eftersom de helt enkelt saknar alla intellektuella eller mentala förutsättningar för att alls begripa något.  Hedendomen av idag är visst inte ”forn” som många tror, och kan inte degraderas till blott och bart en fruktbarhetskult.

Yngve-Frej som den gode Konungen syns också i många andra mytologier, där den gode Kungens person anses ha inflytande inte bara på naturen och sådd och skörd, utan på hela folket, hela landet. Britternas Kung Arthur, ”the once and future King”, Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i Danmark, Olaf Tryggvason i Danmark, och ytterst sett den Indoeuropeiska och Indiska föreställningen om Kung Rama, eller Ramredan hans namn är heligt, och en skyddsformel – som är en inkarnation av vindguden Vishnu – Odens närmaste motsvarighet, pekar åt samma håll.

I ”Runatal Hávamáls” räknar Oden upp en hel serie galdrar, som alla ingår i hans magiska färdigheter, och som beskriver vilka egenskaper en god kung eller en bra ledare skall ha. I en strof nämns nio stora galdrar, men i Hávamál 146 och framåt intill kvädets näst sista strof räknas det upp inte mindre än 18 stora galdrar, där det första botar orättvisor, och häver vrångvisa domslut, det andra botar sjukdomar och ger läkande kraft – en egenskap som också medeltidens kungar ansågs ha, medan det tredje undanröjer skada och hot, det fjärde befriar ur fångenskap och så vidare.

Skåda Särimners Sändebud !

Allt detta var känt långt långt före kristendomen, och ingick i kungarnas och Odenskultens vetande. För de som känner innehållet i Rigsthula, till exempel, är allt detta inget nytt. Långt senare skulle den kristne mystikern Bernhard av Clairvaux tala om sju ridderliga dygder, som utvecklats just ur detta Germanska krigarideal, men som finns och funnits även inom andra kulturer, också så långt bort som i Japan, och dess Bushido. Odens nio eller arton dygder, och de arton stora galdrarna, som Yngve-Frej fick i arv, och kanske gav åt Ynglingaättens konungar, passar mycket väl in i det här sammanhanget, och man kan också erinra sig det, som kallas De sju Barmhärtighetsverken. Själv uttyder jag dem såhär:

  1. Att mätta de hungrande – vilket är Frejs, äringens och skördens funktion. Sådan är Särimners väg !
  2. Att ge dryck åt de törstande främst alla dem, som törstar efter verklig kunskap, därför att de ingenting vet.
  3. Att klä de naknaeller med andra ord, att stoppa alla dem, som är kvar i ”fornsederi” och beteer sig fullständigt omdömeslöst åt.
  4. Att hysa de husvilla – vilket betyder att bygga upp det egna landet, med Hov och Hargar.
  5. Att bota de sjuka – också de andligen sjuka, för normlöshet och brist på fasta regler eller inriktning i livet, är också en sjukdom !
  6. Att befria de orätt fängslade – och häva orättvisor som i Odens första galder. Lögn, Faktaförnekande osv är också ett slags fängelse, liksom Kristendom och andra totalitära system
  7. Att begrava de döda – somliga måste ibland tyvärr ”åka ut ur prästbetyget” – ”Att nedslå det onda” kan det också heta

Sådan är Herren Frej – han som håller Livets Svärd – Skåda den rättsinnige krigarens väg !

Ännu ett attentat emot Rödstens gård – men utan verkan…

Nu så har det hänt igen, vilket Östgöta-Correspondenten, SVT och flera andra media i Sverige samstämmigt bekräftar. Någon har försökt förstöra och vandalisera ett av landets mest kända fornminnen. Troligen rör det sig om kristna fundamentalister, islamister eller ”fornsedare” enligt vad mina uppgiftslämnare i den hedna Världen redan avslöjat.

Den här gången gäller det Rödsten i Östergötland, även känd som ”Rödstensgubben” en Frejsbild som går tillbaka till åtminstone 500-talet enligt vår nuvarande tideräkning enligt vad de flesta forskare anser. Återigen drabbas en väsentlig del av vår kultur och vår historia av dessa Monoteisters oresonliga vrede. I Tisdags stal någon toppstenen från Rödstens gård – vars namn är känt redan sedan 1300-talet, och som fått sitt namn av den i flammande blodrött, vitt och svart uppresta kultbilden.

rodstensgubben-i-narheten-av-g

I minst 1500 år en symbol för äring, frihet, frid, fröjd och Frej ! De kristna har inte lyckats förstöra den…

Östgöta-Correspondenten bekräftar att Polisen ingenting vet, ingenting gjort åt saken och som vanligt inte vidtagit några åtgärder alls för att slå vakt om Kulturminneslagens bestämmelser. Men svaret kommer från svenska folket självt, och ifrån gårdens ägare. Brottet är nämligen redan uppklarat, och det skedde helt utan någon polis, varesig den nu kommer från Åtvidaberg eller någon annanstans ifrån.

Vid lunchtid på torsdagen fick vi tag i Mikael Tholmark, uppfödare på Röstens gård.

– Jag lade ut en grej på Facebook om det här och vi har varit ute och letat. Nu fick jag precis veta att en bekant till mig har hittat huvudet och kragen.

Det var strax efter klockan 11 på torsdagen som det svarta huvudet och den vita kragen hittades på en mindre väg i närheten av Målbäck, cirka en mil från Röstens gård.

– Vi är naturligtvis lättade över att stenarna har hittats. De ser inte ut att ha fått några skador, säger Mikael Tholmark.

Också SVT, Statstelevisionen, bekräftar att de två toppstenarna oförklarligt hittats på en skogsväg i närhetenPå 1990-talet – före Regeringen Reinfeldt – hade Riksantikvarieämbetet ett system med ”Runstensfaddrar” som numera tagits bort. Det var långt innan man på 1990-talet kunde läsa en sk ”Kulturarvsproposition” från Marita Ulvskog, den dåvarande (S)-märkta kulturministern, som innehöll den inledande formuleringen ”Sveriges historia saknar betydelse” och igångsatte den sk ”mångkulturen” som ett föga lyckat nationellt experiment…

Men Rödsten har drabbats av vandalism även förr – och underligt nog tog stenen inte skada då heller, som om en övernatulig makt bevakat den. 2006 hände det, att någon försökte stjäla alla tre stenarna. Efter ett anonymt tips kunde figuren hittas i en lägenhet i Västervik. Tre män dömdes till böter som skyldiga till fornminnesbrott. Trots att stenen bevisligen varit känd sedan 1300-talet, har kristna fundamentalister försökt förneka dess äkthet, något de flesta seriösa forskare helt avvisar. Gång efter annat har vandaler och skövlare varit framme. Redan på 1800-talet påstods det att stenen revs av en oförsiktig gårdsägare, men då brann Rödstens gård, och sedan dess har stenen alltid kärleksfullt vårdats och målats varje år av de Östgötabönder, som ännu brukar vad som en gång var en järnåldersgård, som så många gårdar i vårt Sverige. De hedniska bruken lever kvar, och dessa bruk kan ingen makt på jorden, och ingen Regering, vare den aldrig så stark – någonsin utrota.

200px-ro%cc%88dstenÄnnu skyddar stenen sådd och gröda – som den alltid gjort…

SVT skriver i sin artikel, att det finns ”en förbannelse” som gör att de kristna vandalerna aldrig har framgång i sina försök. Jag kallar det herren Yngve-Frejs skyddande hand, eller helt enkelt folkviljan; som kan ta sig många besynnerliga uttryck. På 1990-talet ska det enligt obekräftade uppgifter ha hänt, att ett par ”fornsediskt” anstuckna ”Söndags-schamaner” från Göteborg försökt ta med sig den svarta toppstenen hem – men några dagar senare kom de tillbaka till Rödstens gård för att återlämna det svarta blocket. De hade drabbats av ”oförklarlig otur” enligt vad de påstod – och synnerligen allvarliga varningar hade utdelats – vilken sorts varningar ville de skyldiga dock inte säga.. Vi som varit med ett tag minns också de minst sagt obehagliga händelserna Julen 2015, när en killing hittades misshandlad nära den underliga dagverksamheten ”Plikta” i Slottsskogen, Göteborg – vilket tyvärr blivit ett tillhåll för sk ”fornsedare” som tydligen firat sin egen snedvridna form av Julblot på platsen.

Vem det är, som försökt förstöra minnesmärket den här gången vet man inte – men Rödsten fortlever – liksom Asatron – oskadd…

freyr3

Var VAKSAM – Hylla Frej och skydda ditt land !

vem-alskar-yngve-frej

Fler älskar ännu Yngve-Frej än man annars kunde tro.. Romaner har skrivits om den saken – något att köpa på bokrean, kanske ?

Elektronisk Slidrugtanne skapad i USA ! SÄRIMNER SER DIG – OCKSÅ NÄR DU SOVER !

Ifrån Dr Karl H Seigfried, och den mycket innehållsrika The Norse Mythology blog – som jag för övrigt rekommenderat flera gånger, och återigen rekommenderar – kom den 23:e denna månad en nyhet i form av en bild, som utgör en högteknologisk skapelse, kreerad av en viss Ptolemy Elrington, vars konstverk jag nu lånar. Detta är – säger den amerikanske professorn . en elektronisk version av Slidrugtanne, som av vissa identifieras som den andre av de två enorma galtar, som tillhör Frej. Den förste är Gullinborsti, och tillsammans är de bara två av den högst talrika flock, som leds av Särimner själv, och som även omfattar Hildisvin, eller Strids-svinet, som är Frejas egen galt, omnämnd i Hyndluljöd, medan däremot Särimner står nämnd i Oegirsdrikka eller Lokasenna.

Gullinborsti och Slidrugtanni nämns däremot bara i Den poetiska Eddan, dvs i Skaldskaparmál eller Gylfaginning, och enligt Sturlasson är de synonymer.

12241779_1231756996853966_7960998021334954242_n

Själv tänker jag av en ren händelse – vid åsynen av denna hyllning till den sanna Asatron faktiskt på Judas Priests kända text från Lp:n ”Screaming for Vengeance” (1982)

”I’m up here in Space
I’m looking down on you
My lasers trace
everything you do…

You think you all got private lives
Think nothing of the kind !
There is no escape
cause I’m watching all the time

I’m made of metal
My circuits gleam
I am perpetual
I keep the country clean

Sålunda säger Särimner – Sanningen förvisso jag sagt – Frej nåde den, som inte på minnet allt detta har lagt !

10891540_761208070626825_5947041192994284062_n59323959