Kungsholmens Konstlade Kuk – ett verk av en Militant Frejs-dyrkerska… ?

Rubriken kan tyckas en smula utflippad, kära läsare, men dagens namn är Liv och detta är den tolfte april, inte den första. Igår nåddes jag av nyheten att ett nytt konstverk sett dagens ljus på Kronobergsgatan i Stockholm, alldeles i trakten av stadens polishus – och det skulle ha fått sitta uppe i ett halvår, sas det. Det rör sig förstås om grafitti, på vad som ska vara stadens första och största lagliga vägg, men låt oss först granska förutsättningarna för det hela, med kvällstidningen ”Aftonbladets” hjälp..

”Liv” betyder skydd och värn på det Norröna språket. Namn och symboler är visst inte ”tomma” som en del märkvärdigt oupplysta halvfigurer tror, utan konstanta genom Världshistorien. Det är just därför konsten på Kungsholmen väcker frågor..

Ordet ”Konst” har alltid betytt något ”konstlat”, ”konstgjort” – det vill säga något tillverkat av människohand. Det är avlett från ”kunnande”, att kunna, som är ett urgermanskt ord, och det är inte för inte som det är så. Samma faktum råder på alla Germanska språk än idag, inklusive svenska och tyska. Om alla kunde göra konst – vore det ju – ingen konst ! Samtidigt talar vi också om något som är ”konstifikt” eller ”konstigt” när vi möter något som påminner om konst, men som kanske inte är det…

Döm nu själva om detta är sann och hög konst eller inte – jag dömer ingen ohörd, utan förklarar mig neutral – som den goda Hedning jag är.

”Vår i luften, flickor – men var har ni er ?”

”kollektivet Livet” som ska ha skapat grafitti-väggen, och haft den i drift sedan 2008 har rekryterat Carolina Falkholt, som skapat verket ”Fuck the World” – vilket hon tidigare försökte ställa ut i New York, fast den gången i rött och rosa. Det togs då omedelbart bort efter en dag, skriver Aftonbladet – men sen är ju en hel del amerikaner fundamentalistiska kristna, och har det svårt med sin sexualsyn. Falkholt säger till tidningen att hon ”hoppas att många tar till sig budskapet” – men vad är det då för ett budskap, hon försöker lyfta fram ?

Gjorde en manlig person en liknande bild, och lade ut den på sociala media, skulle den personen ögonblickligen ha blivit ditsatt för ”kränkning” eller dömd för sexuellt ofredande. Det skulle ha kallats för en ”dick pic” som man säger i Landet Trump, och ögonblickligen ha fördömts, även i Sverige. Men nu är Carolina Falkholt alltså kvinna, och ska dessutom vara konstnär, har vi fått veta. Omkringboende har såklart protesterat, men konstverket får ändå sitta uppe i en hel vecka, vilket Svenska Dagbladet vet att berätta..

Svea Rikes Lag – som ska vara lika för alla, säger man – fast det är klart – ”Svea Fattiges Lag” tillämpas aldrig – för lagen skyddar Nomenklaturan, och de som i namn av ”konst” kan åberopa sig på den – påstår i alla fall följande om sånt här:

Brottsbalken, 16 Kap 16 §: Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter

Observera, att ”offentligen” inte innebär på Internet. Internet och bloggar, exempelvis, är inte en offentlig plats, eftersom man behöver utrustning (datorer) för att alls ha tillträde dit, och dessutom aktivt måste söka efter information… Detta gäller däremot inte i det offentliga rummet, som var och en kan förstå. Dessutom vet alla redan att Sveriges fåtaliga polismakt är överbelastad med sprängdåd, attentat, mord, våldtäkter och andra vansinnigheter, och en ”blåkuk” mer eller mindre rankas förstås inte så högt i Polisunderrättelserna..

Slutligen vill ”Konstnärinnan” också diskutera den nya Samtyckes-lagen, sägs det i tidningen – och det kan hon väl få…

Så – likt den Asatroende Hedning jag är, tror jag att Fader Frej månde mysa i Alfheim över allt detta.

”Ser du himmelen klar, ser du Bassen på far – se vilken storståtlig Rälling han har !” (ur en gammal svensk Folkvisa – Rällinge är namnet på den by i Södermanland, där detta konstverk hittades)

Carolina Falkholt påstår också, att ”unga tjejer som passerat konstverket, känt sig väldigt stärkta av vad de såg”. Hur eller på vilket sätt detta skulle vara så stärkande för dem, förklarar Aftonbladet inte, men nog kan det inge liksom en hälsosam vördnad och dyrkan – eller vad tror väl ni ? – särskilt såhär års. Det är ju trots allt vår… Och här rör vi oss nog med Militanta Frejsdyrkare på Krigsstigen, de såkallade Kuk Lux Klan som bedriver sin egen säregna form av upplysning…

Tror ni inte också det ?

Jag avslutar med en liten fin dikt, skriven på det ”syndiga” 1960-talet av vår store svenske Humanist, Tage Danielsson:

Riddarna kring det runda ordet

Vi är fullvuxna män, vi har kärlek i blicken,
och vi brinner av lust att visa er…tricken.

Vi vill kämpa för fädernas seder och bruk.
Vill ni se när vi hissar vår blågula…duk?

I vår svenska natur, ibland vårlök och sippa,
är det ljuvligt för älskande par att få …trippa.

Duka upp vårt förråd utav kakor och bullar!
Kom, på detta förråd glatt vi ligger och… tullar!

Det är grant som en tavla, den saken är viss.
I beundran betraktar vi mammas… skiss.

Om farfars ”Fyllehund”, Bukens Präster och ett Samtal i Sireköpinge

Min farfars gamla hem är under upprustning, läser jag i en av provinsens tidningar. Han dog redan på 1980-talet, och var Kyrkoherde i en liten Skånsk församling, men enligt min farmor, som kände honom bättre än någon annan, var han aldrig någonsin så kristen att det störde som hon uttryckte det. ”Farmor” på isländska heter faktiskt Edda, och kanske är det ett faktum ni observerat. Själv trodde hon varken på någon jesus, inte ens på Tor heller utan var en gammal hednisk kvinna av den typ som vi finner i Turid från en av kristninga-sagorna, alltså hon som trodde mest på den gud som gjort Solen, även om hon inte visste denna gudoms namn; men enligt henne borde det vara en god Gud, som gjort livet skönt att leva, ända till slutet.

Och som jag många gånger berättat för er, hittade man denna dikt av vår svenske Nobelpristagare Per Lagerkvist bland hennes efterlämnade papper och tillhörigheter, när hon själv var död:

En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Måtte din frid vara oändlig – såsom havet.

Någon kristendom finns det inte i detta, och ingen rädsla heller. Där finns bara Hedendomens lugna förtröstan och en stilla glädje, av den sort som möter efter ett väl utfört värv, och ett liv i arbete och vardag – som varat mycket länge.

 

xJFvcP0zEeC6H4zplDbLdoR1zdQ

Nu har en svensk hantverkarfamilj tagit över den gamla prästgården, och håller som bäst på att med hårt arbete åter sätta den i stånd, och inrätta den till ett fungerande hem igen. Det är på tiden att det sker, och jag är tacksam emot dessa ärliga och strävsamma människor – eftersom gården fått förfalla, och kanske skulle rivits annars. Min farfars andra hustru har fått sitta i ”orubbat bo” som det heter, ända till i år, 2016 – mer än 20 år efter min farfars död – för enligt gammal svensk sed ”konseverar man änkan” och låter henne sitta kvar i makens hus, så länge hon vill behålla det.

Nu är den andra hustrun – betydligt mer ”religiös” än min farfar någonsin var – härav ser vi faran, att gifta sig med en av sina egna församlingsmedlemmar – gammal hon med, och har fått flytta till slut. Gården har blivit alldeles förfallen, råttor har härjat den och min farfars ägodelar är inte längre vad de var . Det är bara en ytterst liten del av allt han ägde som mina släktingar söderut i landet har lyckats rädda, och föra vidare som arv. Och ändå var min farfar mycket kulturhistoriskt intresserad, och samlade skånska bildvävnader, möbler, tavlor, folkkonst, gamla bikupor, böcker – ja allt han kunde komma över. Den andra hustrun var också sådär 40 år yngre än honom själv – männen i min släkt har alltid varit mycket virila, även om vi knappast kan mäta oss med Sibbe från Vi, Vi-vårdaren från Väversunda, alltså han som avlade barn, när han var 90 år gammal enligt Rökstenens text – för så mycket karl, är nog ingen av oss som lever i dessa sena tider. Men, min farfar hann till 83 år i alla fall, och min farmor till mer än 90, vilket även det är en aktningsvärd ålder.

 

q4hhbEL4aDIB2y2vWJlO1NI0kHIFarfars gamla veranda och en vanvårdad trädgård

När jag själv var fem år gammal hade jag ett samtal med farfar i trakten av Sireköpinge, där han då bodde. Vi stod på ortens kyrkogård, en solskensdag under sommaren. Farfar frågade mig om jag själv ville bli präst när jag blivit vuxen – för trots att jag var barn, behandlade han mig alltid som en vuxen människa, och talade till mig, som man talar till en jämlike och nära släkting. ”Men jag tror ju inte på ”Gud”.. så hur skulle det gå till ?” svarade jag själv lillgammalt, men sanningsenligt.

Åhå ja, min påg – storna dig lagom – för det behöver man inte” svarade farfar på god skånska. ”Men alla präster tror väl på Gud ändå ?” frågade jag genast, ty jag var rapp i tungan för min ålder. Då började min farfar plötsligt att skratta. ”Tror du att det är så enkelt ställt här i Världen ? Hur är det med Påven i Rom, till exempel – vet du verkligen vad han tror på ?

Nej det förstås… man kan inte veta, men jag tycker nog ändå att…”. Min farfar avbröt mig igen, och petade med sin käpp i gruset. ”Du har fel,” sade han stilla. ”Mer kommer du förstå, när du blir så gammal som jag. Till slut kommer du att inse, att alla religioner ändå menar och innehåller precis samma sak; och att vad präster av alla de sorter och slag kan göra, ändå är väldigt begränsat. De kan döpa, viga och begrava – javisst – och kanske ge någon ett ord på vägen, men mera än så, kan de oftast inte alls, vad än för slags tro de säger sig ha, tror sig kunna ha eller till sist verkligen har – och det där är inte samma sak, kom detta ihåg, så länge du någonsin lever !

Det mesta är ändå bara HANTVERK och ett gott FOTARBETE….

Under den sista tiden, när arvet skulle skiftas och de sista ägodelarna föras från gården; fick vi ”påhälsning” av sk ”EU-migranter” – ett av de larmande gäng, som nu ockuperat delar av vårt land, och upprättat bosättningar lite varstans – och med dem försvann också många dyrbarheter. Härav ser man, att det knappast lönar sig att spara eller samla, eller lämna rikedomar på hög. Det var knappast min farfars vana i övrigt, eftersom han aldrig var särskilt rik – materiellt sett, vill säga. Hávamál varnar oss i sin 40.e strof att inte tro för mycket på arv eller gods, och råder oss i flera andra strofer att ge varandra rika gåvor medan vi lever – vilket är betydligt nyttigare.

Féar síns,/er fengit hefr,/skylit maðr þörf þola;/oft sparir leiðum,/þats hefr ljúfum hugat/;margt gengr verr en varir.

”Godset ditt, som du har fått – ska du till värv nyttja. Ofta spar man åt led, vad som kunnat fägna åt ljuv – Och mycket går värre, än väntat…”

Ur min farfars samlingar har jag räddat ett gammalt laggat stop för öl, lite silver och på min bokhylla står också en rikt illustrerad bok med nära 300 sidor, som jag fick när jag fyllde 4 år. ”Människor under fest och vardag i 100 000 år” heter den, för fastän kristen, kunde min farfar tränga igenom kristendomens kompakta mörker och komma ut i en fri tankens rymd på andra sidan, där han kunde intressera sig för alla jordens kulturer och alla jordens folk, även om han för den sakens skull inte alls nog var dum nog att tro, att alla människor skulle ha ”lika värde” (det har de inte alls – de har i och för sig samma grundläggande rättigheter, men lika värda har de aldrig varit) och alla ”kulturer” har för den delen inte samma värde, de heller. ”Kulturen” hos IS i Irak har till exempel inte alls samma värde, globalt sett – som den i Sverige.

Detta visste min farfar mycket väl. I min ägo har jag också ett ex av de tyskättade professorerna Schück & Wartburgs litteraturhistoria, i vilken min farfar antecknat en hel del. Kapitlet om Bellman var han uppenbarligen mycket förtjust i, men när Wartburg i sista bandet yttrar sig positivt om nationalsocialismen, en ”ny” rörelse (detta skrevs 1920) har min farfar i kanten med svart bläck skrivit: ”Nej ! Den är alltigenom ond, och den kommer dra hela vår Världsdel i fördärvet…”  Just så blev det också, som vi vet. Under 1930-talet var min farfar verksam i Röda Korset, och under krigsåren hade skånska präster och kyrkoherdar ordnat en hemlig ”livlina” över sundet – min farfar mötte också en polis från Helsingborg vid namn Göte Friberg, i egenskap av Fribergs själasörjare – om det mötet och mycket annat, berättade senare min farmor – men någon ”hjälte” var nog min farfar minst av allt, åtminstone inte i sin hustrus ögon.

Bland de bruksföremål och allmoge-konst han samlade fanns också den här ”Fyllhunden” som kom från Danmark, och ska ha varit et gåva från någon dansk. Kanhända en motståndsman, kanhända en vanlig bekant. Nu står den på min fasters bord i Ängelholm, och där lär den stanna.

DSCF0003

Ursprungligen lär den ha varit fylld med Akvavit, ett utomordentligt starkt och skönt brännvin – av en sort som Jim Lyngvild fortfarande tillverkar – slik er det i Danmark – och frånsett en spricka i svansen, liknar den de ”Braendevinsgrisar” som ännu säljs på Nationalmuséet i Köpenhamn. Liberal, som min farfar alltid var, lät han aldrig sin roll som präst stiga honom åt huvudet, utan han drack sitt brännvin om söndagarna, precis som vem som helst. Ja, jag minns att han också hade ett exemplar av den Cartesiske Djävulen, eller fan själv – alltså själve fan ! i en flaska – enligt vad han kunnigt demonstrerade för mig när jag var barn. På medeltiden lurade kristna präster i enfaldigt folk att de verkligen kunde fånga demoner i flaskor, och med ett lätt tryck på flaskans kork kunde få dem att stiga eller sjunka – men som var och en begriper var det båg, illusioner, enkla trick....

418.crtDen Cartesiske djävulen är i själva verket en liten dykarklocka, eller rättare sagt en ihålig glasfigur. Lägger man den i en flaska med brännvin, och trycker på korken, ökar trycket i flaskan såklart, och mer vätska strömmar in i djävulsfiguren, som då sjunker. Släpper man korken, försvinner trycket, och djävulen flyter emot ytan igen. Min farfar liknade nog ganska mycket 1600- och 1700-talets svenska präster av Gustaf Hjortbergs typ, eftersom han också var något av en naturforskare..

Han samlade också en hel del verkligt udda föremål av typen Trollavina, till exempel, och visste hur man fångar getingar i klockformade skålar av glas med saft, eller gammaldags svagdricka i.  Vad en Trollavina är, vet inte dagens svenskar – men min farfar visste. För att göra detta magiska instrument behöver man besöka en kyrkogård, helst klockan tolv en nyårsnatt, och sedan samla upp fingerbenen eller tåbenen efter en känd skojare och tjuv – helst någon som slutat i galgen, även om sådana ben väl är ganska sällsynta nuförtiden, och sedan akta sig för den fruktansvärda Gravson eller Gloson, som just är mycket aktiv på skånska kyrkogårdar under sena Jul- och Nyårsnätter.

NRaUILB

Denna spöklika varelse är försedd med lysande ögon och sågklingor till borst, och den lever på obegravda lik eller vad den kan böka upp av ortens döda. Undgår man så detta monstrum, så kommer man hem med sitt dödmansben och kan sedan sätta igång att fläta en sentråd, som man fäster benet i. Så svingar man det över huvudet, så att det utsänder ett fruktansvärt visslande, vinande ljud – och detta är den magiska Trollavinan, som skrämmer bort vilka troll som helst, ger sin ägare kraft nog att hitta förborgade skatter och mycket mer. Min farfar fick för övrigt skåda Särimner i en dröm, och han blev – fastän kristen – vittne till Valhalls härlighet.  Och som ni hör, kunde han nog ett och annat under livstiden, som kristna präster under 1900-talet inte har velat befatta sig med.. Han var en son av sitt folk, och den förste i en lång rad av fria bönder, som alls fått studera på något universitet. Också den andra hustrun demonstrerade Trollavinan på en viss familjesammankomst, minns jag – och för egen del studerade jag mest hennes teknik – häxor finns det många i Luggude härad eller Ljotgodaland, och Ljotgode är inte annat än en präst, som förrättar blot eller offer…

Bland hans arvegods – som jag nu kommit över – fann jag också en hel rad kalendrar – som min farfars far ägt och som kommer från 1850-talet – närmast ”Bondepraktikor” med praktiska råd om hur man botar sjukdomar på hästar och annat sådant – samt en hel del ”ljusbilder” som man sa på 1920-talet –  från Svenska Fornminnesföreningen – (som fortfarande finns kvar – min farfar var mångårig medlem ) med bilder på Gotländska Bildstenar, Uppsala Högar, Runstenen från Rök och väl mera. Redan då höll farfar – fastän präst, och till namnet kristen – ”föredrag med ljusbilder” och sysslade med verklig folkbildning eller upplysningsverksamhet, och berättade hur Asatron verkligen varit – som en motvikt emot alla missuppfattningar, som kom att spridas på 1930-talet. Han erkände det aldrig, inte utåt – men innerst inne tror jag han hade ganska mycket sympati för Asarna, både för Tor men mest för Oden – den gud som gav oss kunskapen, och runorna…

250px-Sö_111,_Stenkvista_1916

En bild tagen av Edda-översättaren Erik Brate – som jag också hittade i min farfars samlingar..

Enligt min farmor – som ständigt upprepade att man inte ska vara ”Hällörad” eller vidskeplig och absolut inte ”rellischös” – för se ”rellischösa” människor var det värsta hon visste – en ”Hällörad” är en kristen, som ständigt ”häller” på huvudet eller oärligt håller det på sned, i en falskt insmickrande och sockersött sentimental attityd – så finns det tre olika slags präster här i världen. Så hade hennes egen mor och farmor lärt henne, och vad de hade lärt ut, visade också sig stämma förunderligt väl – och stämmer nog fortfarande – döm själva får ni se..

Den första sorten, som är vanligast – sa hon – är ”Bukaprästerna” eller ”Kalasa-präster” dvs den sorts präster som har ”buken till sin Gud, och Röven till sin speleman” och bland dem finner man kanske många av de nuvarande prästerna i Svenska Kyrkan, till exempelpåstådda rådsgydjor och självutnämnda godar av alla de slag – personer som på sin höjd duger till att förrätta bröllop och hålla skåltal på ett och annat gille, kanhända, men inte mer…

250px-Forn_Sed_Sverige_Tingsblot_2011_Rådsgydja_o_Rådsgode

De spökar ut sig själva i röda kåpor och allt, men är  ungefär som prästen ”Marrying Sam” i den gamla serien ”Knallhatten” – alltså han som tar betalt per bröllop, och som viger lite hipp som happbigami ger dubbel inkomst ! men ställa upp på en hederlig begravning, och predika så att folk inte bara förstår utan också får något ut av det – ja det kan ”Bukens präster” inte..

Den andra sorten är ”läse-prästerna” eller vad vi kan kalla ordets förkunnare, skrivkarlarna, de verkligt intellektuella prästerna – oberoende av vilken religion de nu företräder, för varje präst ska egentligen främst göra tre sakerförst se till att barn mottas någorlunda väl av den ätt som fött dem, sedan se till att folk blir relativt hederligt gifta, och till sist kommer i jorden på ett tillräckligt bra och värdigt sätt. Kan prästerna bara detta, och har de ordets makt och kan skriva en bra predikan, så räcker det. Till detta andra slags präster – sade min farmor – hörde också min farfar – men sen finns de verkligt bra, men ytterst sällsynta, de som man knappast träffar på i verkligheten…

Denna grupp – ”Riktia predikanter” eller vad vi kan kalla själasörjare eller förlossare har så stor makt över det skrivna och talade ordet, att de kan göra vad som helst. De ”frälser” inte bara människor till ett inbillat kristet himmelrike, men räddar dem ur högst konkreta helveten och svåra situationer, redan medan människorna finns här på jorden. Ett enda ord från dessa sanningens budbärare, kan rentav ändra en annan människas liv – och säger de ”stå upp och gå!” till sina församlingsmedlemmar, lyder dessa också. I Torekov, på 1800-talet, ska det till exempel ha funnits en präst så stark, att hans blotta ord kunde stilla stormar och oväder på havet, ja ända borta i Karibiens övärld, om man får tro ryktet, ungefär som i Gabriel Jönssons kända ballad ”Flickan från Backafall” och Torekov kommer av Tor – tro inte vad som står att läsa på Wikipedia..

600928

Ännu tidigare fanns i samma trakt en mytisk ”Sankt Arild” som levde i en tid, när prästerna ännu hade Hårdhandskar, och Vig-hammare. Ja, Sankt Arilds hammare var så tung, att bara han själv kunde svinga den, säger en historia från Kullabygden, men en gång var han tankspridd, och lade den utanför altaret och inte på det, som han brukade. Då blev hammaren hängande i tomma luften, och prästens handskar – som han inte var främmande för att ta i med, och slå de motsträviga i huvudet med om det behövdes – svävade i tomma luften också de, med en solstråle som klädstreck… Först när Sankt Arilds predikan var slut, föll hammare och handskar till golvet – och Hammare och Handskar av stål har som bekant också självaste Tor, styrkans odödlige Gud.

Det var kraft i prästerna eller Godarna förr, och bara den, som själv något lärt av sina fäder eller farfäder, lär duga till gode – men så skicklig som min farfar, blir jag nog aldrig…

CerebusPopeCommission

Sannerligen, Sannerligen säger jag eder – Den kan inte dyrka herren Frej, som inte redan känner Särimner ! Så är det… (och se, ty predikaren kommer !)

Elektronisk Slidrugtanne skapad i USA ! SÄRIMNER SER DIG – OCKSÅ NÄR DU SOVER !

Ifrån Dr Karl H Seigfried, och den mycket innehållsrika The Norse Mythology blog – som jag för övrigt rekommenderat flera gånger, och återigen rekommenderar – kom den 23:e denna månad en nyhet i form av en bild, som utgör en högteknologisk skapelse, kreerad av en viss Ptolemy Elrington, vars konstverk jag nu lånar. Detta är – säger den amerikanske professorn . en elektronisk version av Slidrugtanne, som av vissa identifieras som den andre av de två enorma galtar, som tillhör Frej. Den förste är Gullinborsti, och tillsammans är de bara två av den högst talrika flock, som leds av Särimner själv, och som även omfattar Hildisvin, eller Strids-svinet, som är Frejas egen galt, omnämnd i Hyndluljöd, medan däremot Särimner står nämnd i Oegirsdrikka eller Lokasenna.

Gullinborsti och Slidrugtanni nämns däremot bara i Den poetiska Eddan, dvs i Skaldskaparmál eller Gylfaginning, och enligt Sturlasson är de synonymer.

12241779_1231756996853966_7960998021334954242_n

Själv tänker jag av en ren händelse – vid åsynen av denna hyllning till den sanna Asatron faktiskt på Judas Priests kända text från Lp:n ”Screaming for Vengeance” (1982)

”I’m up here in Space
I’m looking down on you
My lasers trace
everything you do…

You think you all got private lives
Think nothing of the kind !
There is no escape
cause I’m watching all the time

I’m made of metal
My circuits gleam
I am perpetual
I keep the country clean

Sålunda säger Särimner – Sanningen förvisso jag sagt – Frej nåde den, som inte på minnet allt detta har lagt !

10891540_761208070626825_5947041192994284062_n59323959

 

 

Gudarnas återkomst till Nationalmuseum

Fogelbergs Gudar” eller de tre antikiserade skulpturerna över i tur och ordning Oden (1830) och Tor samt Balder (1844) beställdes ursprungligen av den förste Bernadotten, Carl XIV Johan – de skulle ha varit Oden, Tor och Frej naturligtvis, precis som i Gudahovet vid Gamla Uppsala , men detta förhindrades av de kristna, som fortfarande styrde och ställde i vårt stackars Sverige, precis som de ännu gör. Frej blev därför utbytt emot Balder, som man dåförtiden påstod skulle ha haft med Vitekrist att göra, fast det inte alls var sant.  Upphovsman för alltsammans var Bengt Erland Fogelberg, dåtidens mest berömde svenske skulptör, som också åstadkommit statyn av Gustav II Adolf i Göteborg – hans hemstad – och ryttarmonumentet av Karl XIV Johan vid Slussen i Stockholm, där det fortfarande står.

Frej skulle ursprungligen ha stått på Balders plats, vilket är värt att komma ihåg…

Nåja. Nu har dessa våra Asagudar fått förnyad aktualitet, i och med att man flyttat tillbaka dem till det i flera år stängda Nationalmuseum. SVT, eller den sällan objektiva Statstelevisionen, berättade om saken redan 11 Februari, dagen då Tor och Balder anlände, för att följas av Oden själv – som transporterades dit först nästa dag.

I flera år har dessa skulpturer fått stå undangömda och bortglömda, tack vare den nuvarande Regeringens Kulturpolitik, och en Kulturminister, som uppriktigt sagt inte verkar riktigt klok. Det rör sig om konstverk som varit centrala inte bara för det tidigmoderna Sveriges historia, utan också för den tidiga uppfattningen om Asarna överhuvudtaget, inte minst bland människor i utlandet. Bland Asatroende i Ryssland och USA, ja till och med Frankrike och även Tyskland– överallt har ”Fogelbergs Gudar” som de en smula nedvärderande kallats här i sitt hemland haft stor betydelse genom åren.

Visst är det sant att konstverken tillhörde Romantiken, eller det tidiga 1800-talet, men man måste komma ihåg att på den tiden var det totalförbjudet i Sverige att vara något annat än kristen, och det enda sätt på vilket man överhuvudtaget kunde eller vågade avbilda Gudar från Asatrons värld eller vår egen Nordiska Kultur var i ”antik förklädnad”. Det fanns ingen religionsfrihet i Sverige alls, och det fanns heller ingen arkeologi som vetenskap – arkeologin i modern mening kom ju till först under 1880-talet. Men här och där fanns ändå positiva, kulturvårdande strömningar. Esaias Tégner, biskopen av Växjö – som Fogelberg tog starkt intryck av – hade redan skrivit ”Fritjofs Saga – ett diktverk, som har stått sig ända fram tills idag – och Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens skapare – och andra drömde om ett starkt, självständigt land med sin egen kultur, och grundade bland annat något som heter Götiska Förbundet – en förening som sen dess återupplivats.

Redan 1960 fick Gudastatyerna flytta in på historiska muséet, där de funnits ända sedan 1960 – på den tiden var muséet faktaspäckat, och ingen tingel-tangel plats för dåliga konstutställningar…Bildstenarna på bilden visas inte längre, inte kopian av Rökstenen heller…

Under kulturmarxismens 1970-tal började man kritisera Fogelberg för hans ”Göticism” och totalt döma ut honom. Man glömde bort de villkor, som rådde på den tid när konstverken skapades. På 1830-talet var det Frankrike, empiren och klassicismens stil som var styrande i hela Europa, och att verklighetstrogna avbildningar av Asarna, som man faktiskt tänkte sig dem under järnåldern, inte alls var möjliga att skapa i de årtionden då Fogelberg verkade. Konstverken var beställda av en antik-intresserad, fransk kung, och självklart måste de vara anpassade till den franske kungens smak – det var så Fogelberg måste arbeta, oberoende av vad han själv nu kan ha tyckt eller tänkt om den saken.

Därför kan man inte idag kritisera Fogelberg för att ha varit ”inspirerad av grekland och rom” även om han givetvis var det – ända sedan Renässansen hade just den klassiska antikens bildvärld varit enda sättet för konstnärer att alls närma sig mytologiska ämnen, eller något som alls avvek från kristendomens totalitära förtryck. För Fogelbergs konstnärsgeneration var det helt omöjligt att alls närma sig gudarna på något annat sätt, och till och mer Tégner blev utskälld av andra kristna, hånad och kallad för ”Galen” bara därför att han faktiskt var Asatrogen innerst inne, och vågade predika om Hedendomendagens Biskop i Växjö, Fredrik Modéus, har ju som vi sett förespråkat islam istället, och haft en administrativ sk ”Kyrkochef” bakom sig som dömts för mycket grova sexbrott emot barn – så om någon biskop av Växjö varit skandalös, så var det nog inte Tegnér i alla fall…

 

Från 1866 till 1960 stod Fogelbergs tre gudar (se till vänster i bilden) på central plats i Nationalmuseums stora trapphall – och var det första besökarna såg, när de kom in genom dörren... Det var så de var avsedda att ses, och det är där de BORDE stå – inte undanskuffade på en ljusgård i mitten av byggnaden…

Själv minns jag hur Fogelbergs gudar fortfarande fanns som kopior i gips på Historiska Muséet tills långt in på 1990-talet, men på order från den (S) ledda regering som fanns på den tiden lät man plötsligt plocka bort dem – de skulle tystas, de skulle förkvävas – inget som påminde om Asatron fick vara kvar – och den ursprungliga uppställningen med tre Asar, oden Tor och Frej – som i Uppsalatemplet – måste då till varje pris slås sönder och rubbas. Gudarna förvisades bort från vår huvudstad, och gömdes undan på Ulriksdals Orangeri-museum istället – där det var ytterst begränsade öppettider, bara på helger under sommaren – och där stod de glömda i 30 år – man försökte aktivt hindra, att allmänheten ens fick se dem..

Tor och Oden på Ulriksdal – där det knappt gick att se dem…

Ändå gick det förstås inte för (mp) och (s) att förneka och gömma den svenska historien och den nordiska kulturen, inte ens under de mörka år vi alla tvingats uppleva. I utlandet fanns minnet av Fogelbergs skulpturer kvar, och även på omslaget till böcker som dansken Anders Baekstedts ”Gudar och Hjältar i Norden” som fortfarande ges ut i nya upplagor, fanns Fogelbergs Tor att skåda i all sin prakt… Man kunde aldrig riktigt glömma bort de gamla gudarna, och de kristna och muslimerna har inte lyckats i sitt uppsåt att förstöra alltihop, fastän de ännu förstör antika konstverk och skulpturer i många andra länder på vår Jord, som alltid där Monoteismen tillåts dyka upp, och ta herraväldet…

I böcker bevaras kunskapen, och minnet av vad som varit… och vad som ska komma tillbaks…

Bara Islamska Staten och de kristna tycker annorlunda… Här ser vi en liten bild från ett museum i Mosul för två år sedan…

Frågan bör kunna ställas: Om Sverige nu skall vara ”Multikulturellt” som alla påstår, varför är det då bara den kristna och islamistiska ”kulturen” som får breda ut sig – och varför får inte Monumentala Konstverk inspirerade av vår egen Nordiska kultur inta en central plats på Nationalmusuem, som det en gång var tänkt..?? Varför skall just vår kultur hela tiden gömmas undan, förnekas och glömmas bort ? Varför får inte Gudarna framträda, som det faktiskt är meningen ??

Att sedan många av de konstverk som vi har kvar av Tor och de övriga Asarna inte alltid var monumentala, utan ganska små till formatet och utformade för individuell dyrkan, som antiken ”Lares et Penates” eller små husgudar som man också kunde bära med sig helt dolt, som amuletter för personlig dyrkan, utan att de kristna ens kunde se det – annat än som en och annan Torshammare, väl synlig..  är förstås en hel annan sak…

Jämför den isländska Torsbilden från 800-talet med Kestner-muséets (Hannover, Tyskland) påstådda bild av ”Vulcanus” från 300-talet före kristus. Känns den koniska hjälmen igen, Hammaren, och gudens sittande pose ? Visserligen har vi inte några bevarade statyetter som ”mellanled” mellan dessa två, men håll med om att där finns en viss yttre likhet…