”Arbetarbladet” om Valbo-pappen, ett försvunnet kultobjekt

”Arbetarbladet” från Gävle är en mäkta hednisk tidning, som en gång i tiden tog initiativet till den nu så berömda Gävlebocken, och är därför ett pressorgan, som vi hårt arbetande hedningar och Asatroende aldrig glömmer.

Kristna vandaler och pyromaner har som vi vet alltid försökt skända denna hedniska Julbock, rest till Tors minne och arbetets ära. Men bocken är, precis som Särimner och själva hedendomen, evig och odödlig. Gävlebocken kommer nog säkert tillbaka senare i år, men ur ”Arbetarbladets” pressarkiv har jag hittat ett intressant kåseri av Ulf Ivar Nilsson, daterat 7 Maj 2012, vilket alltså var för ett bra tag sedan.

Han berättar om en ”mystisk grön-blå sten” (låter som en ”slaggsten” med kopparsulfat, naturligt förekommande stenar av denna färg finns till exempel runt Falu gruva, och där koppar utvanns i gamla tider) som skulle varit formad som ett kvinnobröst, och suttit inmurad i en av Stigluckorna (alltså portarna in till kyrkogården) vid Valbo Kyrka, i trakten av Mackmyra och Gävle i Gästrikland, också det ett landskap som var helt hedniskt och utan kyrkor ända tills 1100-talets slut. Jag citerar:

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

Stenen var en halvmeter hög, och – som sagt – innan slutet på 1100-talet fanns inga kyrkor alls i Gästrikland – några äldre rester har aldrig hittats, och allt tal om ”träkyrkor” förblir spekulationer. Man vet också att ortnamnsledet ”Val” i Valbo INTE skall komma från ”Val” som i ”vale” eller vårdkase, alltså ett högt berg varifrån signal-eldar tänts, utan att förledet skall komma från ordet ”Vi” som i hednisk kultplats.

Till och med Wikipedia anger att Ockelbo, Torsåker och Valbo skulle varit de tre viktigaste kultplatserna under hednisk tid, i var sitt härad, och helgade åt respektive Oden, Tor och Frej eller Vanerna – måhända hette platsen kanske ”Vansbo” från början ??

Arbetarbladet påstår också att det i Högs kyrka i Hälsingland skall finnas två inmurade stenar i kyrkogårdsporten med samma funktion, och hur gammal traditionen med stenarna är, vet ingen – men den är dokumenterad sedan minst 1700-talet… Stenen satt inmurad på kyrko-gårdens östra sida (solen går ju upp i öster, och Frej har uppfattats som en solgudomlighet). Jag citerar igen:

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.

Så är det. De kristna etnologerna sysslar alltid med ”christian belittlement” eller kristet förminskande, som det heter på vårt språk, och säger att gamla seder och bruk ”omöjligt” kan vara hedniska, ifall de inte kan gå in och direkt förstöra våra fornminnen, eller kasta bort fornfynden, vilket har blivit ganska vanligt nuförtiden. Intresset för fornminnen och Asatron går också i vågor. Under 1900-talets första hälft fanns en stark hembygdsrörelse, nu finns NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som värnar om vårt kulturarv emot klåfingriga, kristna politiker och de, som vill förstöra vårt lands historia.

Dessutom är det så – som Ulf Ivar Nilsson faktiskt skriver – att stenen har sin motsvarighet i andra länders traditioner, och då rör det sig om länder med starka Vikingatida influenser – betecknande nog. På Irland, till exempel, finns the Blarney Stone. Den sitter inmurad i ett slott nära den gamla vikingastaden Cork, och den som hängande upp och ned i fötterna (likt Oden på Yggdrasils stam) kan kyssa den, kommer att få talekonstens gåva, och kan berätta om gamla tider.

I Skottland fanns ”the stone of Scone” som satt inmurad i den gamla skotska kungatronen. Den har varit i bruk ända sedan 800-talet, och har också flera kristna traditioner till sig – och ortnamnet ”Scone” har samma ursprung som vårt ”Skåne” enligt vissa källor, alltså en sandig  landtunga, som sticker ut i havet. På hebriderna finns ”The Callanish Stones” som på midsommardagens morgon besöks av Skirnir, ”the shining one” alltså guden Frejs personlige tjänare, enligt Asatron – eller en personifikation av solen, återigen.

Liknande traditioner – om att sova i en skepps-sättning eller gå runt en stencirkel på Midsommar, respektive Midvinter, för att få fruktsamhet och många barn, finns över hela norden – alltid kopplade till ”Kraftplatser” i tillvaron som just stencirklar eller skepps-sättningar. Även om det inte går att BEVISA att den lokala traditionen i just Valbo av alla platser är från hednisk tid, så måste man säga, att det finns en viss sannolikhet att det är så. Traditionen med stenen påminner mycket om de traditioner som finns från samma kulturella miljö, och i samma kulturella kontext, och även om sägnen om stenen i Valbo k-a-n ha uppkommit under ett senare skede, så liknar den alldeles uppenbart ”äkta” hedniska traditioner..

Till och med så långt bort som på Cypern, vid Paphos och öns västra kust, där Mardölls eller Frejas sol går ned i havet (Mardöll betyder ju ”havsglansen” – ett av Frejas många namn) finns en svart, svampformad sten, Petra tou Roumio, utanför en klippformation. Om man simmar sju varv – enligt vissa – eller tre varv runt denna vid midnatt, blir man sju år äldre, eller sju år yngre, beroende på vilket håll man simmar åt…en indoeuropeisk tradition, som liknar den nordiska… Men Venus, Freja och Afrodite är ju olika namn, för samma sak…

”Frejastenen” på Cypern sticker upp ur havet till höger om klippan i bildens mitt. Jag har själv simmat runt den, 12 gånger.. Därför åldras min kropp fortare än normalt, men jag har tur med vissa sorters kvinnfolk…

För att all magi ska fungera, krävs förstås bara att man tror på den. Samma sak gällde på sin tid fruktbarhetens hedniska sten i Valbo, och gäller väl även modern medicin, förresten – då begrepp som Placebo faktiskt existerar i den rådande verkligheten. Det påminner mig förresten – denna Friggas eller Frejas dag – om den gamle fantasy-författaren Fritz Leibers roman ”Conjure Wife” där han lanserar den bärande idén att medeltidens prelater egentligen hade rätt – ALLA kvinnor, utan undantag ÄR häxor – och skyldiga till lövjan, trolldom och häxeri – på det ena eller andra sättet.

Det ligger helt enkelt i kvinnornas natur att vara sådana, och Gästrikländskorna i Valbo var inte mycket annorlunda de heller, på sin tid..Problemet är förstås, att det finns ”vita” häxor eller helt oskyldiga och ”goda” sådana, likaväl som ”grå” eller entydigt ”svarta” eller de som använder sina förmågor för renodlat skadliga syften, likaväl som de som använder exakt samma förmåga till något gott, beskyddande, allmänt uppbyggligt eller bra, som till exempel fruktbarhet – och där har vi det..

Inget, absolut inget – säger jag eder – lär ändra på själva Hedendomen eller Friggs och Frejas makt…

Annonser

Hur du hednar dem med bacon…

Som bekant är det ännu Ramadan, vilket Regeringen Löfvén och ”Svenska” Kyrkan säger skall vara en svensk tradition numera. Själv tror jag på hårdast möjliga civilmotstånd emot Monoteisterna, och så fort du stöter på en kristen eller en muslim, tycker jag gott att du som hedning kan hedna dem med bacon, vilket sannerligen inte är för mycket begärt.

Hednandet med bacon – eller kort sagt – Protester genom Särimner har gamla anor. Sedan urminnes tider är det allom bekant, att muslimer inte kan äta bacon, och katolikter får fortfarande inte äta fläskkött på fredagar. Utsätts då en muslim eller en katolik för den allra minsta, lilla lilla partikel av bacon – så är det klippt för deras del ! De kommer aldrig mer att minnas Bibelns eller Koranens ord, samt hednas ofelbart. Redan oset från bacon är vansinnigt effektivt, så häv du på ordentligt med dansk flaeskesteg och massor av bacon på utegrillen. Grilla gärna på balkongen, och se till att oset och röken sprider sig emot närmaste katolik eller muslim, som då genast blir hedning…

Ja – det er det danske smil !

 

1864 hände det sig i den gamla danska staden Husum med omnejd att bönder och vanligt folk protesterade emot den Preussiska och Österrikiska ockupationen. Dessa två imperialistiskt sinnade stater hade förklarat vårt nära grannland Danmark krig, och ockuperat delar av dess territorium. Folket hissade fortfarande den danska flaggan, men detta förbjöds, och ledarna kastades i hårt fängelse. Nu avlade man fram en särskild grisras, den sk ”Husumer Protest-Schwein” som mycket riktigt var vackert röd och vit, precis som Dannebrogen, och släppte lös grisarna på stadens gator. Den preussiska polisen stod fullkomligt maktlös emot de folkliga protesterna ! ”Det uppstod mycket förvirring, och de mest häpnadsväckande förväxlingar” som det stod i de Sydschleswigska tidningarna på den tiden – vem som förväxlades med vem framgår dock inte…

DEMONSTRATION av SÄRIMNERS MAKT – den hedniska återfödelsen…..

Samma metoder kan befolkningen i Växjö och andra svenska städer ta till idag, när de drabbas av böneutrop och tjutande, monoteistisk terror. I Särimner ser vi hedningar naturens återfödelse, livets stärkande krafter och planetens förmåga att hysa ständigt mer liv, och den principen firar vi genom att förtära vårt bacon, så gott som varje dag. Ett bra sätt är att smörja in dina händer med baconfett – det är välgörande också för hudens dagliga vård – och sedan hälsa varje muslim genom att gå fram och ta dem i hand – det är ju det hävdvunna, Nordiska och Asatrogna sättet att hälsa, som varje muslim inte tål. Särskilt om du är kvinna ska du använda den hälsningsmetoden, och insmord med baconfett begå den dagliga hälsningsritualen…

Undersökningar visar också, att det till mycket stora delar är muslimer, som ligger bakom de ökade gruppvåldtäkterna i landet. Som kvinna kan du skydda dig med en bit bacon, nedstoppad i trosorna – för sådant skyr ockupanterna – och så slår du tillbaka deras våldtäkts-jihad…

linda bacon, bacon överallt…

Börja med att fråga första bästa person utomhus, vid busshållplatsen, på tunnelbanan, framför snabbköpskassan, i bankomat-kön, ja överallt… ”Vet du om att en av de viktigaste belöningarna i VALHALL är Särimner själv, en galt så stor att ingen kan knäcka honom !” Svarar då din medmänniska ”javisst – jajamensan!” eller något dylikt kan du slå dig i backen på att vederbörande redan är en Asatrogen hedning, och då hjälper varken böner eller klagosånger...

Om inte, kan du gå över till steg nummer två, nämligen blind fanatism, och börja hoppa upp och ner och SKRIKA: ”Jomen Särimner lever, och han lever för evigt, ty han är det största svinet, ja sannerligen, sannerligen !” medan du inombords och ur ögonvrån lugnt och stilla observerar om ditt offer börjar övertygas. Om så är fallet, sätt honom eller henne genast på NAS mailinglista, och få honom eller henne (ett tredje gives inte – det finns INGA ”hens” utom på hönsgården !) att betala medlemsavgiften, och om inte detta tar skruv, övergår du utan vidare spisning till steg nummer tre, nämligen:

Påståendena om tron, och du ropar: ”Jamen du MÅSTE ha tro ! Allt är förlorat, om du inte tror, jag är verkligen ledsen för din skull om du SAKNAR TRO för endast SÄRIMNER lever evinnerligen, så det så !

Det ser ut om rosor, men ÄR bacon – överlämnas lämpligen till en muslimsk kvinna nära dig – innan solnedgången såklart…

Sedan övergår du till argumentation genom skrämsel-propaganda och utbrister: ”Nämen vet du vad som händer med dem som dristar sig att t-v-i-v-l-a på Särimner, som ÄR The Pork of Ages, yes box kula !” och berätta om vad som väntar i Nifelhel och Svartalfaheim, medan du stryker en krokodiltår ur ögonvrån och fortsätter med Gimmicken om alltings upphov och vrålar:

Så vem tror du var orsaken till allt det här, alltså livet, universum och allting – om det INTE var Särimner, vem kan det då ha varit” och om din motpart nu svarar med ”Det var ingen alls, bara kosmos grundläggande krafter”, eller ”Ussare kvantfysik !” eller något annat i den stilen så fortsätter du med Förvridning in i semantisk gymnastik och rent ordvrängeri och utbrister:

Jag måste ge dig rätt. Bara opersonliga krafter, men nu så har alla dessa krafter reinkarnerats i en jättestor gris, och dess namn är och förblir SÄRIMNER Särimner Särimner…”. Om din motpart – under över alla under – fortsätter vara obstinat, klämmer du i med Figurativ symbolism och andra små krokar och hojtar segervisst:  ”Ja, alla sofistikerade och intelligenta människor inser genast,a tt tillvaron är grisformad, liksom universum, och därför är Särimner den metafysiska symbolen för denna och alla andra hypotetiskt tänkbara verkligheter, från tidernas morgon till dess absoluta slut, och Särimner är mera som en jättelik dikt och ett epos, snarare än en exakt vetenskap, och om man förnekar Särimner, så hamnar man ofelbart i Nifelhel, och det väntar dig säkert också, ifall du inte inser att Särimners slutknorr är mycket skär och väldigt vacker, därför skall du tillbe honom om du vill vara någorlunda hipp...

Minns: om DU förnekar Särimner, hur vill du då att Herren FREJ skall kunna tro på D-I-G ??

Pingst – Högtiden som ingen längre firar – ersätts lämpligen med Frejsgång och Majbrudar..

I fredags var det Dagen Erik enligt den svenska almanackan, den dag som Sankt Eriks skrin bars över åkrarna, en tradition som inte alls är kristen utan härleds ur den Frösgång som brukade firas såhär års, och en fest som var alltigenom hednisk. Jag har skrivit om den förr, se artikeln från 11 Maj 2015 under rubriken ”Vårblot” här ovan. De kristna påstår att vi ska fira något som heter Pingst istället för våren, naturens uppvaknande och den goda årsväxt vi alla vill ha. Knappast någon enda svensk firar pingsten numera, och ovetskapen om allt detta kristna mumbo-jumbo har gått så långt, att till och med kvällstidningen Aftonbladet numera måste förklara för oss svenskar varför vi ska sysselsätta oss med all denna kristna smörja.

Frej – här på Gyllenborsti – var en gång ”Sviagod” eller Svearnas Gud. LÅT OSS HEDNA DEM MED BACON, säger jag…..

Annandag Pingst är också avskaffad som helgdag i Sverige sedan år 2004, dvs för mer än 14 år sedan, och ersatt med den svenska nationaldagen den 6 Juni istället, som det är och bör vara, därför att Nationen hursomhelst är långt viktigare än själva kristendomen, som alla sanna svenskar vet. Men de monoteistiska fanatikerna rabblar sina böneramsor, och lallar och dillar om någotslags ”helig ande” som de tror ska utbreda sig över mänskligheten, och till och med tränga in i kroppen på mycket små och späda barn. Om detta inträngande eller denna osmakliga penetration skall tänkas ske framifrån eller kanske bakifrån kan jag dock inte svara på, men för all del – är ni intresserade eller lagda åt det hållet kan ni ju fråga närmsta kristpräst – vi hedningar håller i alla fall inte på med en massa konstiga religiösa riter med spädbarn, och andra tokerier i den stilen.

En och annan svensk vet kanske, att Esaias Tégner – en biskop av Växjö som hade stor sympati för det hedniska – han skrev ju ”Fritjofs Saga” – kallade pingsten för ”Hänryckningens Tid” men då var det säkerligen ingenting kristet han tänkte på, utan allt det goda och hedniska vi kan möta i naturen så här års. Särimner är liksom Gyllenborsti och de andra galtarna en symbol för naturens livgivande krafter, som kommer tillbaka år efter år, och den gröna jorden, som rätt utnyttjad och odlad ger människosläktet allt det behöver, utan att kräva något mer än arbete och kunskap i gengäld. Själv firade jag Pingsten genom att bli utnämnd till Blotförrättare inom NAS, Nordiska Asa Samfundet, som jag verkligen hoppas att ni stöder..

Några ”heliga andar” från mellanöstern behövs inte för oss svenskar och nordbor. Vi ser det heliga i naturen själv, och vi behöver ingen Allah, ”gud” eller Jehova i vårt land, därför att vi redan har Yngve Frej, han som är Erik eller den ensamt härskande, och en gång ska Asatron härska ensam över detta land, precis som den en gång gjort och åter bör göra. Med den insikten kommer frid, ja Frodefred, ty Frej är förvisso en fredlig och frodig gud, älskad av kvinnor allt över Världen, och hans uppenbarelse kan vi se även idag, ja till och med i Aftonbladet..

”och Frej var bland Ö-danerna först sedd”

 

En annan tradition som är vanlig såhär års, och som är dokumenterad över hela det indoeuropeiska Europa av såväl Engelska, Tyska som slaviska forskare, är bruket att utse ”Majbrudar” eller ”Pingstbrudar” – ett bruk som man i nästan varje land i Europa helt säkert vet är mycket äldre än kristendomen, och kanske ytterst sett går tillbaka på den romerska ”Floralia” festen, Kelternas Beltane eller Vanadisblotet, den tyska Walphurgisnacht eller Valborg. Ibland har detta bruk kopplats till den första Maj, ibland till Pingst, men traditionen är över hela Europa ständigt densamma. En ung kvinna eller flicka utses halvt på skämt till kärleksgudinnans representant på jorden, och hon antas fira sitt ”bröllop” just i Maj, när naturen är som vackrast och härligast, och detta blir en stor livets och kärlekens fest. Cornelius Tacitus, den romerske senatorn och författaren, beskriver Nerthus eller Jordgudinnan Njärd, Gerd eller Jords fest hos ”Nerthus-folken” på de danska öarna kring 70-talet enligt vår tideräkning, och även om en del forskare velat koppla den festen till Midsommar, finns det inte ett enda ord i Tacitus originaltext som talar om när den festen äger rum, mer än att vattnet är badbart när festen sker, och att Nerthus bor i en grönskande lund, vilket innebär att festen måste ha ägt rum under försommaren, eller i alla fall sommarhalvåret, eftersom alla andra tolkningar av tidpunkten är omöjliga.

Nerthus tänktes ofta i vitt, och med dolt ansikte…

Då Nerthus kommer, ”majas” och smyckas med lövade stänger, som symboliserar Frejs mandom och makt, och till och med i en såpass sen källa som 1300-talets norska Flatöyarbok, ingår Gunnar Helmings Saga – där ”Frejs Hustru” – alltså Gerd nämns, och hur hon symboliskt får ersättas med en levande kvinna, som tänks fira sitt bröllop med Guden. Många är de författare – Vilhelm Moberg till exempel – som skrivit pjäser eller romaner om detta, till ära för Gerd, Frej och Vanerna, vars fest detta är…

Nerthus, och hennes badande eller nedsänkande i en sjö, dit hon återvänder efter att ha låtit sig hyllas av människorna, syns också i den slaviska festen ”Kupala” som ännu firas i Ryssland, Ukraina och angränsande länder. Överallt möter oss gudinnan i naturen, överallt plockas blommor och firas fester till hennes ära, och enbart hon, Freja, Vanerna och Frej hyllas, i det som är livets stora mysterium, större än all kristendom och några ”heliga andrar” eller någon pingst, som vi hedningar inte firar och inte behöver...

Några ”heliga andar” från mellanösterns öknar eller någon trist ramadan med svält och lidande behövs inte. Man kan fira hänryckningens tid på ett bättre och naturligare vis…

Hednisk Kortlek från Nordiska Asa Samfundet

Nordiska Asa Samfundet, som jag ju är livstids medlem i, går från klarhet till klarhet, liksom jag själv. Ett livstids medlemskap kostar mindre än vad en del dumma medborgare slösar bort på ”svenska” Kyrkan eller Jehova & Allah Fanboys på ett enda år… så det kan jag verkligen, helt oreserverat ställa mig upp och rekommendera.. Nu har de också utgett en Asatrogen kortlek för endast 99 kronor, med motiv som Georg von Rosens ”Oden” , John Bauers ”Freja” och bilder från Brynjulfssons 1600-tals Edda från Island.

En kulturgärning i det lilla formatet – köp den här, säger jag – ”ty det finns mer att bära i hand, än en bräddfull egyptisk gryta…”.

Oden har blivit Hjärter Kung, medan Vanerna – med Njord i Spetsen – tar Spader Kungs plats, följd av Freja som Spader Dam – borde hon inte snarare vara hjärter ? – samt Frej som spader knekt,medan Hjärter Dam blir Frigg – uppenbarligen är denna kortlek gjorde av en person som inte var medveten om den gamla tarockens färger, där svärd blev spader, pokaler hjärter, klubbor klöver (som ju fortfarande heter clubs på engelska) och mynt ruter – varje färg har också sin fastställda, genom hundratals år fastställda symbolik, där hjärter representerade känslorna eller Hamnen för att införa ett Asatroget och Nordiskt begrepp, Svärd eller Spader (som ju heter Espada på spanska) intellektet, alltså viljan eller Hugen, medan det materiella, kroppen var ruter eller mynten, och klöver, slutligen, stod för livskraften, blodet, äringen och naturens växtkraft. Lite synd att kortlekens skapare helt tappade bort denna symbolik på vägen, men ett bra försök var det allt….

Själv tycker jag kortleken är värd att köpa enbart för de snygga bildernas skull, fastän man nog knappast kan använda den till att spå med, exempelvis. Också på Island och i många andra länder har det gjorts kortlekar med renodlat Hedniska eller Asatrogna motiv, vilket nog alla som samlar på spelkort,nogsamt har noterat.

Isländska spelkort från Köpenhamn, 1958 – design Sigurlinni Pétursson – obs att Oden och Frigg också var i hjärter-sviten den gången…

Äss och ”målare” från den berömda Saga-kortleken från Island, som tillverkats i flera upplagor sedan 1930…

Freja som Hjärter Dam – vilket hon väl bör vara ? enligt Thorbjörn Ingason från en isländsk 1960-tals lek

Loke som Joker ur samma kortlek

Gunnar på Lidarände ur Njalls saga som Hjärter Kung, och Hallgerd, hans fåfänga och stolta hustru som Hjärter Dam… (ur en modern saga-lek)

Asken till den första Saga-kortleken, och baksidan på dess ”lankor” eller nummerkort… Casinon är dock förbjudna i Isländsk Lag – visste ni det ?

Kungsholmens Konstlade Kuk – ett verk av en Militant Frejs-dyrkerska… ?

Rubriken kan tyckas en smula utflippad, kära läsare, men dagens namn är Liv och detta är den tolfte april, inte den första. Igår nåddes jag av nyheten att ett nytt konstverk sett dagens ljus på Kronobergsgatan i Stockholm, alldeles i trakten av stadens polishus – och det skulle ha fått sitta uppe i ett halvår, sas det. Det rör sig förstås om grafitti, på vad som ska vara stadens första och största lagliga vägg, men låt oss först granska förutsättningarna för det hela, med kvällstidningen ”Aftonbladets” hjälp..

”Liv” betyder skydd och värn på det Norröna språket. Namn och symboler är visst inte ”tomma” som en del märkvärdigt oupplysta halvfigurer tror, utan konstanta genom Världshistorien. Det är just därför konsten på Kungsholmen väcker frågor..

Ordet ”Konst” har alltid betytt något ”konstlat”, ”konstgjort” – det vill säga något tillverkat av människohand. Det är avlett från ”kunnande”, att kunna, som är ett urgermanskt ord, och det är inte för inte som det är så. Samma faktum råder på alla Germanska språk än idag, inklusive svenska och tyska. Om alla kunde göra konst – vore det ju – ingen konst ! Samtidigt talar vi också om något som är ”konstifikt” eller ”konstigt” när vi möter något som påminner om konst, men som kanske inte är det…

Döm nu själva om detta är sann och hög konst eller inte – jag dömer ingen ohörd, utan förklarar mig neutral – som den goda Hedning jag är.

”Vår i luften, flickor – men var har ni er ?”

”kollektivet Livet” som ska ha skapat grafitti-väggen, och haft den i drift sedan 2008 har rekryterat Carolina Falkholt, som skapat verket ”Fuck the World” – vilket hon tidigare försökte ställa ut i New York, fast den gången i rött och rosa. Det togs då omedelbart bort efter en dag, skriver Aftonbladet – men sen är ju en hel del amerikaner fundamentalistiska kristna, och har det svårt med sin sexualsyn. Falkholt säger till tidningen att hon ”hoppas att många tar till sig budskapet” – men vad är det då för ett budskap, hon försöker lyfta fram ?

Gjorde en manlig person en liknande bild, och lade ut den på sociala media, skulle den personen ögonblickligen ha blivit ditsatt för ”kränkning” eller dömd för sexuellt ofredande. Det skulle ha kallats för en ”dick pic” som man säger i Landet Trump, och ögonblickligen ha fördömts, även i Sverige. Men nu är Carolina Falkholt alltså kvinna, och ska dessutom vara konstnär, har vi fått veta. Omkringboende har såklart protesterat, men konstverket får ändå sitta uppe i en hel vecka, vilket Svenska Dagbladet vet att berätta..

Svea Rikes Lag – som ska vara lika för alla, säger man – fast det är klart – ”Svea Fattiges Lag” tillämpas aldrig – för lagen skyddar Nomenklaturan, och de som i namn av ”konst” kan åberopa sig på den – påstår i alla fall följande om sånt här:

Brottsbalken, 16 Kap 16 §: Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter

Observera, att ”offentligen” inte innebär på Internet. Internet och bloggar, exempelvis, är inte en offentlig plats, eftersom man behöver utrustning (datorer) för att alls ha tillträde dit, och dessutom aktivt måste söka efter information… Detta gäller däremot inte i det offentliga rummet, som var och en kan förstå. Dessutom vet alla redan att Sveriges fåtaliga polismakt är överbelastad med sprängdåd, attentat, mord, våldtäkter och andra vansinnigheter, och en ”blåkuk” mer eller mindre rankas förstås inte så högt i Polisunderrättelserna..

Slutligen vill ”Konstnärinnan” också diskutera den nya Samtyckes-lagen, sägs det i tidningen – och det kan hon väl få…

Så – likt den Asatroende Hedning jag är, tror jag att Fader Frej månde mysa i Alfheim över allt detta.

”Ser du himmelen klar, ser du Bassen på far – se vilken storståtlig Rälling han har !” (ur en gammal svensk Folkvisa – Rällinge är namnet på den by i Södermanland, där detta konstverk hittades)

Carolina Falkholt påstår också, att ”unga tjejer som passerat konstverket, känt sig väldigt stärkta av vad de såg”. Hur eller på vilket sätt detta skulle vara så stärkande för dem, förklarar Aftonbladet inte, men nog kan det inge liksom en hälsosam vördnad och dyrkan – eller vad tror väl ni ? – särskilt såhär års. Det är ju trots allt vår… Och här rör vi oss nog med Militanta Frejsdyrkare på Krigsstigen, de såkallade Kuk Lux Klan som bedriver sin egen säregna form av upplysning…

Tror ni inte också det ?

Jag avslutar med en liten fin dikt, skriven på det ”syndiga” 1960-talet av vår store svenske Humanist, Tage Danielsson:

Riddarna kring det runda ordet

Vi är fullvuxna män, vi har kärlek i blicken,
och vi brinner av lust att visa er…tricken.

Vi vill kämpa för fädernas seder och bruk.
Vill ni se när vi hissar vår blågula…duk?

I vår svenska natur, ibland vårlök och sippa,
är det ljuvligt för älskande par att få …trippa.

Duka upp vårt förråd utav kakor och bullar!
Kom, på detta förråd glatt vi ligger och… tullar!

Det är grant som en tavla, den saken är viss.
I beundran betraktar vi mammas… skiss.

Om farfars ”Fyllehund”, Bukens Präster och ett Samtal i Sireköpinge

Min farfars gamla hem är under upprustning, läser jag i en av provinsens tidningar. Han dog redan på 1980-talet, och var Kyrkoherde i en liten Skånsk församling, men enligt min farmor, som kände honom bättre än någon annan, var han aldrig någonsin så kristen att det störde som hon uttryckte det. ”Farmor” på isländska heter faktiskt Edda, och kanske är det ett faktum ni observerat. Själv trodde hon varken på någon jesus, inte ens på Tor heller utan var en gammal hednisk kvinna av den typ som vi finner i Turid från en av kristninga-sagorna, alltså hon som trodde mest på den gud som gjort Solen, även om hon inte visste denna gudoms namn; men enligt henne borde det vara en god Gud, som gjort livet skönt att leva, ända till slutet.

Och som jag många gånger berättat för er, hittade man denna dikt av vår svenske Nobelpristagare Per Lagerkvist bland hennes efterlämnade papper och tillhörigheter, när hon själv var död:

En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Måtte din frid vara oändlig – såsom havet.

Någon kristendom finns det inte i detta, och ingen rädsla heller. Där finns bara Hedendomens lugna förtröstan och en stilla glädje, av den sort som möter efter ett väl utfört värv, och ett liv i arbete och vardag – som varat mycket länge.

 

xJFvcP0zEeC6H4zplDbLdoR1zdQ

Nu har en svensk hantverkarfamilj tagit över den gamla prästgården, och håller som bäst på att med hårt arbete åter sätta den i stånd, och inrätta den till ett fungerande hem igen. Det är på tiden att det sker, och jag är tacksam emot dessa ärliga och strävsamma människor – eftersom gården fått förfalla, och kanske skulle rivits annars. Min farfars andra hustru har fått sitta i ”orubbat bo” som det heter, ända till i år, 2016 – mer än 20 år efter min farfars död – för enligt gammal svensk sed ”konseverar man änkan” och låter henne sitta kvar i makens hus, så länge hon vill behålla det.

Nu är den andra hustrun – betydligt mer ”religiös” än min farfar någonsin var – härav ser vi faran, att gifta sig med en av sina egna församlingsmedlemmar – gammal hon med, och har fått flytta till slut. Gården har blivit alldeles förfallen, råttor har härjat den och min farfars ägodelar är inte längre vad de var . Det är bara en ytterst liten del av allt han ägde som mina släktingar söderut i landet har lyckats rädda, och föra vidare som arv. Och ändå var min farfar mycket kulturhistoriskt intresserad, och samlade skånska bildvävnader, möbler, tavlor, folkkonst, gamla bikupor, böcker – ja allt han kunde komma över. Den andra hustrun var också sådär 40 år yngre än honom själv – männen i min släkt har alltid varit mycket virila, även om vi knappast kan mäta oss med Sibbe från Vi, Vi-vårdaren från Väversunda, alltså han som avlade barn, när han var 90 år gammal enligt Rökstenens text – för så mycket karl, är nog ingen av oss som lever i dessa sena tider. Men, min farfar hann till 83 år i alla fall, och min farmor till mer än 90, vilket även det är en aktningsvärd ålder.

 

q4hhbEL4aDIB2y2vWJlO1NI0kHIFarfars gamla veranda och en vanvårdad trädgård

När jag själv var fem år gammal hade jag ett samtal med farfar i trakten av Sireköpinge, där han då bodde. Vi stod på ortens kyrkogård, en solskensdag under sommaren. Farfar frågade mig om jag själv ville bli präst när jag blivit vuxen – för trots att jag var barn, behandlade han mig alltid som en vuxen människa, och talade till mig, som man talar till en jämlike och nära släkting. ”Men jag tror ju inte på ”Gud”.. så hur skulle det gå till ?” svarade jag själv lillgammalt, men sanningsenligt.

Åhå ja, min påg – storna dig lagom – för det behöver man inte” svarade farfar på god skånska. ”Men alla präster tror väl på Gud ändå ?” frågade jag genast, ty jag var rapp i tungan för min ålder. Då började min farfar plötsligt att skratta. ”Tror du att det är så enkelt ställt här i Världen ? Hur är det med Påven i Rom, till exempel – vet du verkligen vad han tror på ?

Nej det förstås… man kan inte veta, men jag tycker nog ändå att…”. Min farfar avbröt mig igen, och petade med sin käpp i gruset. ”Du har fel,” sade han stilla. ”Mer kommer du förstå, när du blir så gammal som jag. Till slut kommer du att inse, att alla religioner ändå menar och innehåller precis samma sak; och att vad präster av alla de sorter och slag kan göra, ändå är väldigt begränsat. De kan döpa, viga och begrava – javisst – och kanske ge någon ett ord på vägen, men mera än så, kan de oftast inte alls, vad än för slags tro de säger sig ha, tror sig kunna ha eller till sist verkligen har – och det där är inte samma sak, kom detta ihåg, så länge du någonsin lever !

Det mesta är ändå bara HANTVERK och ett gott FOTARBETE….

Under den sista tiden, när arvet skulle skiftas och de sista ägodelarna föras från gården; fick vi ”påhälsning” av sk ”EU-migranter” – ett av de larmande gäng, som nu ockuperat delar av vårt land, och upprättat bosättningar lite varstans – och med dem försvann också många dyrbarheter. Härav ser man, att det knappast lönar sig att spara eller samla, eller lämna rikedomar på hög. Det var knappast min farfars vana i övrigt, eftersom han aldrig var särskilt rik – materiellt sett, vill säga. Hávamál varnar oss i sin 40.e strof att inte tro för mycket på arv eller gods, och råder oss i flera andra strofer att ge varandra rika gåvor medan vi lever – vilket är betydligt nyttigare.

Féar síns,/er fengit hefr,/skylit maðr þörf þola;/oft sparir leiðum,/þats hefr ljúfum hugat/;margt gengr verr en varir.

”Godset ditt, som du har fått – ska du till värv nyttja. Ofta spar man åt led, vad som kunnat fägna åt ljuv – Och mycket går värre, än väntat…”

Ur min farfars samlingar har jag räddat ett gammalt laggat stop för öl, lite silver och på min bokhylla står också en rikt illustrerad bok med nära 300 sidor, som jag fick när jag fyllde 4 år. ”Människor under fest och vardag i 100 000 år” heter den, för fastän kristen, kunde min farfar tränga igenom kristendomens kompakta mörker och komma ut i en fri tankens rymd på andra sidan, där han kunde intressera sig för alla jordens kulturer och alla jordens folk, även om han för den sakens skull inte alls nog var dum nog att tro, att alla människor skulle ha ”lika värde” (det har de inte alls – de har i och för sig samma grundläggande rättigheter, men lika värda har de aldrig varit) och alla ”kulturer” har för den delen inte samma värde, de heller. ”Kulturen” hos IS i Irak har till exempel inte alls samma värde, globalt sett – som den i Sverige.

Detta visste min farfar mycket väl. I min ägo har jag också ett ex av de tyskättade professorerna Schück & Wartburgs litteraturhistoria, i vilken min farfar antecknat en hel del. Kapitlet om Bellman var han uppenbarligen mycket förtjust i, men när Wartburg i sista bandet yttrar sig positivt om nationalsocialismen, en ”ny” rörelse (detta skrevs 1920) har min farfar i kanten med svart bläck skrivit: ”Nej ! Den är alltigenom ond, och den kommer dra hela vår Världsdel i fördärvet…”  Just så blev det också, som vi vet. Under 1930-talet var min farfar verksam i Röda Korset, och under krigsåren hade skånska präster och kyrkoherdar ordnat en hemlig ”livlina” över sundet – min farfar mötte också en polis från Helsingborg vid namn Göte Friberg, i egenskap av Fribergs själasörjare – om det mötet och mycket annat, berättade senare min farmor – men någon ”hjälte” var nog min farfar minst av allt, åtminstone inte i sin hustrus ögon.

Bland de bruksföremål och allmoge-konst han samlade fanns också den här ”Fyllhunden” som kom från Danmark, och ska ha varit et gåva från någon dansk. Kanhända en motståndsman, kanhända en vanlig bekant. Nu står den på min fasters bord i Ängelholm, och där lär den stanna.

DSCF0003

Ursprungligen lär den ha varit fylld med Akvavit, ett utomordentligt starkt och skönt brännvin – av en sort som Jim Lyngvild fortfarande tillverkar – slik er det i Danmark – och frånsett en spricka i svansen, liknar den de ”Braendevinsgrisar” som ännu säljs på Nationalmuséet i Köpenhamn. Liberal, som min farfar alltid var, lät han aldrig sin roll som präst stiga honom åt huvudet, utan han drack sitt brännvin om söndagarna, precis som vem som helst. Ja, jag minns att han också hade ett exemplar av den Cartesiske Djävulen, eller fan själv – alltså själve fan ! i en flaska – enligt vad han kunnigt demonstrerade för mig när jag var barn. På medeltiden lurade kristna präster i enfaldigt folk att de verkligen kunde fånga demoner i flaskor, och med ett lätt tryck på flaskans kork kunde få dem att stiga eller sjunka – men som var och en begriper var det båg, illusioner, enkla trick....

418.crtDen Cartesiske djävulen är i själva verket en liten dykarklocka, eller rättare sagt en ihålig glasfigur. Lägger man den i en flaska med brännvin, och trycker på korken, ökar trycket i flaskan såklart, och mer vätska strömmar in i djävulsfiguren, som då sjunker. Släpper man korken, försvinner trycket, och djävulen flyter emot ytan igen. Min farfar liknade nog ganska mycket 1600- och 1700-talets svenska präster av Gustaf Hjortbergs typ, eftersom han också var något av en naturforskare..

Han samlade också en hel del verkligt udda föremål av typen Trollavina, till exempel, och visste hur man fångar getingar i klockformade skålar av glas med saft, eller gammaldags svagdricka i.  Vad en Trollavina är, vet inte dagens svenskar – men min farfar visste. För att göra detta magiska instrument behöver man besöka en kyrkogård, helst klockan tolv en nyårsnatt, och sedan samla upp fingerbenen eller tåbenen efter en känd skojare och tjuv – helst någon som slutat i galgen, även om sådana ben väl är ganska sällsynta nuförtiden, och sedan akta sig för den fruktansvärda Gravson eller Gloson, som just är mycket aktiv på skånska kyrkogårdar under sena Jul- och Nyårsnätter.

NRaUILB

Denna spöklika varelse är försedd med lysande ögon och sågklingor till borst, och den lever på obegravda lik eller vad den kan böka upp av ortens döda. Undgår man så detta monstrum, så kommer man hem med sitt dödmansben och kan sedan sätta igång att fläta en sentråd, som man fäster benet i. Så svingar man det över huvudet, så att det utsänder ett fruktansvärt visslande, vinande ljud – och detta är den magiska Trollavinan, som skrämmer bort vilka troll som helst, ger sin ägare kraft nog att hitta förborgade skatter och mycket mer. Min farfar fick för övrigt skåda Särimner i en dröm, och han blev – fastän kristen – vittne till Valhalls härlighet.  Och som ni hör, kunde han nog ett och annat under livstiden, som kristna präster under 1900-talet inte har velat befatta sig med.. Han var en son av sitt folk, och den förste i en lång rad av fria bönder, som alls fått studera på något universitet. Också den andra hustrun demonstrerade Trollavinan på en viss familjesammankomst, minns jag – och för egen del studerade jag mest hennes teknik – häxor finns det många i Luggude härad eller Ljotgodaland, och Ljotgode är inte annat än en präst, som förrättar blot eller offer…

Bland hans arvegods – som jag nu kommit över – fann jag också en hel rad kalendrar – som min farfars far ägt och som kommer från 1850-talet – närmast ”Bondepraktikor” med praktiska råd om hur man botar sjukdomar på hästar och annat sådant – samt en hel del ”ljusbilder” som man sa på 1920-talet –  från Svenska Fornminnesföreningen – (som fortfarande finns kvar – min farfar var mångårig medlem ) med bilder på Gotländska Bildstenar, Uppsala Högar, Runstenen från Rök och väl mera. Redan då höll farfar – fastän präst, och till namnet kristen – ”föredrag med ljusbilder” och sysslade med verklig folkbildning eller upplysningsverksamhet, och berättade hur Asatron verkligen varit – som en motvikt emot alla missuppfattningar, som kom att spridas på 1930-talet. Han erkände det aldrig, inte utåt – men innerst inne tror jag han hade ganska mycket sympati för Asarna, både för Tor men mest för Oden – den gud som gav oss kunskapen, och runorna…

250px-Sö_111,_Stenkvista_1916

En bild tagen av Edda-översättaren Erik Brate – som jag också hittade i min farfars samlingar..

Enligt min farmor – som ständigt upprepade att man inte ska vara ”Hällörad” eller vidskeplig och absolut inte ”rellischös” – för se ”rellischösa” människor var det värsta hon visste – en ”Hällörad” är en kristen, som ständigt ”häller” på huvudet eller oärligt håller det på sned, i en falskt insmickrande och sockersött sentimental attityd – så finns det tre olika slags präster här i världen. Så hade hennes egen mor och farmor lärt henne, och vad de hade lärt ut, visade också sig stämma förunderligt väl – och stämmer nog fortfarande – döm själva får ni se..

Den första sorten, som är vanligast – sa hon – är ”Bukaprästerna” eller ”Kalasa-präster” dvs den sorts präster som har ”buken till sin Gud, och Röven till sin speleman” och bland dem finner man kanske många av de nuvarande prästerna i Svenska Kyrkan, till exempelpåstådda rådsgydjor och självutnämnda godar av alla de slag – personer som på sin höjd duger till att förrätta bröllop och hålla skåltal på ett och annat gille, kanhända, men inte mer…

250px-Forn_Sed_Sverige_Tingsblot_2011_Rådsgydja_o_Rådsgode

De spökar ut sig själva i röda kåpor och allt, men är  ungefär som prästen ”Marrying Sam” i den gamla serien ”Knallhatten” – alltså han som tar betalt per bröllop, och som viger lite hipp som happbigami ger dubbel inkomst ! men ställa upp på en hederlig begravning, och predika så att folk inte bara förstår utan också får något ut av det – ja det kan ”Bukens präster” inte..

Den andra sorten är ”läse-prästerna” eller vad vi kan kalla ordets förkunnare, skrivkarlarna, de verkligt intellektuella prästerna – oberoende av vilken religion de nu företräder, för varje präst ska egentligen främst göra tre sakerförst se till att barn mottas någorlunda väl av den ätt som fött dem, sedan se till att folk blir relativt hederligt gifta, och till sist kommer i jorden på ett tillräckligt bra och värdigt sätt. Kan prästerna bara detta, och har de ordets makt och kan skriva en bra predikan, så räcker det. Till detta andra slags präster – sade min farmor – hörde också min farfar – men sen finns de verkligt bra, men ytterst sällsynta, de som man knappast träffar på i verkligheten…

Denna grupp – ”Riktia predikanter” eller vad vi kan kalla själasörjare eller förlossare har så stor makt över det skrivna och talade ordet, att de kan göra vad som helst. De ”frälser” inte bara människor till ett inbillat kristet himmelrike, men räddar dem ur högst konkreta helveten och svåra situationer, redan medan människorna finns här på jorden. Ett enda ord från dessa sanningens budbärare, kan rentav ändra en annan människas liv – och säger de ”stå upp och gå!” till sina församlingsmedlemmar, lyder dessa också. I Torekov, på 1800-talet, ska det till exempel ha funnits en präst så stark, att hans blotta ord kunde stilla stormar och oväder på havet, ja ända borta i Karibiens övärld, om man får tro ryktet, ungefär som i Gabriel Jönssons kända ballad ”Flickan från Backafall” och Torekov kommer av Tor – tro inte vad som står att läsa på Wikipedia..

600928

Ännu tidigare fanns i samma trakt en mytisk ”Sankt Arild” som levde i en tid, när prästerna ännu hade Hårdhandskar, och Vig-hammare. Ja, Sankt Arilds hammare var så tung, att bara han själv kunde svinga den, säger en historia från Kullabygden, men en gång var han tankspridd, och lade den utanför altaret och inte på det, som han brukade. Då blev hammaren hängande i tomma luften, och prästens handskar – som han inte var främmande för att ta i med, och slå de motsträviga i huvudet med om det behövdes – svävade i tomma luften också de, med en solstråle som klädstreck… Först när Sankt Arilds predikan var slut, föll hammare och handskar till golvet – och Hammare och Handskar av stål har som bekant också självaste Tor, styrkans odödlige Gud.

Det var kraft i prästerna eller Godarna förr, och bara den, som själv något lärt av sina fäder eller farfäder, lär duga till gode – men så skicklig som min farfar, blir jag nog aldrig…

CerebusPopeCommission

Sannerligen, Sannerligen säger jag eder – Den kan inte dyrka herren Frej, som inte redan känner Särimner ! Så är det… (och se, ty predikaren kommer !)

Elektronisk Slidrugtanne skapad i USA ! SÄRIMNER SER DIG – OCKSÅ NÄR DU SOVER !

Ifrån Dr Karl H Seigfried, och den mycket innehållsrika The Norse Mythology blog – som jag för övrigt rekommenderat flera gånger, och återigen rekommenderar – kom den 23:e denna månad en nyhet i form av en bild, som utgör en högteknologisk skapelse, kreerad av en viss Ptolemy Elrington, vars konstverk jag nu lånar. Detta är – säger den amerikanske professorn . en elektronisk version av Slidrugtanne, som av vissa identifieras som den andre av de två enorma galtar, som tillhör Frej. Den förste är Gullinborsti, och tillsammans är de bara två av den högst talrika flock, som leds av Särimner själv, och som även omfattar Hildisvin, eller Strids-svinet, som är Frejas egen galt, omnämnd i Hyndluljöd, medan däremot Särimner står nämnd i Oegirsdrikka eller Lokasenna.

Gullinborsti och Slidrugtanni nämns däremot bara i Den poetiska Eddan, dvs i Skaldskaparmál eller Gylfaginning, och enligt Sturlasson är de synonymer.

12241779_1231756996853966_7960998021334954242_n

Själv tänker jag av en ren händelse – vid åsynen av denna hyllning till den sanna Asatron faktiskt på Judas Priests kända text från Lp:n ”Screaming for Vengeance” (1982)

”I’m up here in Space
I’m looking down on you
My lasers trace
everything you do…

You think you all got private lives
Think nothing of the kind !
There is no escape
cause I’m watching all the time

I’m made of metal
My circuits gleam
I am perpetual
I keep the country clean

Sålunda säger Särimner – Sanningen förvisso jag sagt – Frej nåde den, som inte på minnet allt detta har lagt !

10891540_761208070626825_5947041192994284062_n59323959