Det är Frej och Gerd, inte Frej och Freja. Och Härn är ett Heite för Frigg…

Ofta ser man saker skrivna om Asatro och Hedendom på Internet som har föga vederhäftighet, och ibland också påstådda fakta som är gripna ur luften, och därmed helt felaktiga.

Det värsta exemplet i Sverige utgörs kanske av den sk ”forn sed” rörelsen, som nyss lär ha hållit någotslags ”politiskt möte” i Stockholms Södra förorter, där tolv av dess drygt sjuttio medlemmar med härskartekniker och annat i den stilen skall ha drillats och lurats till att tro att Frej skulle vara gift med Freja, och att det är därför vi svenskar och Européer firar Midsommar, till exempel.

Inget kunde vara felaktigare.

Alla någotsånär seriösa hedningar vet att vi firar Midsommar till minne av bröllopet mellan Frej och Gerd, den himmelske Skördeguden och den stora Jordgudinnan.

Midsommar firar vi till minne av Frej Och Gerd – inget annat !

Den enda källa som överhuvudtaget nämner att Frej och Freja skulle stå i någon som helst form av förhållande till varandra (annat än som bror och syster, men varken gudar eller människor tillämpar incest, för sådant hör inte hemma i vår kultur, och knappast några biologiskt framgångsrika kulturer alls, för den delen) är Lokasenna eller Oegirsdrikkja, där Loke riktar grova, lögnaktiga och sexuella beskyllningar emot i stort sett alla mer kända gudinnor, och bland annat beskyller Freja för att ha legat med sin egen bror. Allt detta kommer som sagt från Lokes mun, och honom behöver ingen tro på. Historiskt sett har Loke aldrig varit särskilt dyrkad alls, även om det nu finns en urspårad och utflippad skara amerikaner och andra som kallar sig ”Lokeaner” och som ofta – men inte alltid – tycker om att pigga upp sig själva med Satanism och lite annat av samma slag.

”Javisst, men sådär säger Loke till alla Gudinnor !” (teckning av John Bauer ur Viktor Rydbergs, ”Fädernas Gudasaga”)

”Lokeanism” i alla dess former har heller ingenting med seriös Asatro att göra, inte som Asatron utövats i Norden, just nu eller under tidigare historiska skeden – och Oegirsdrikkja förblir en historiskt mycket sen källa, sammansatt på 1230-talet av islänningar i Västnorden  varför man inte kan sätta någon större tilltro till den, särskilt inte som alla andra källor samstämmigt nämner, att Frej blir gift med Gerd, jordgudinnan. Hela Eddakväden, som Skirnismál nämner det, och man undrar varför alla dessa ”fornsedare” och övrigt patrask inte bryr sig om att lära sig grunderna i Asatron, när de ändå finns tillgängliga så gott som överallt.

Att Frej och Gerd är makar, samt att Freja är gift med Od eller den unge Svipdag, som hon i tidernas fullbordan kommer återförenas med, är ändå vanlig allmänbildning, och inget man kan ändra på genom någotslags sjukt SSU-tjafs, eller annat politiskt kannstöperi.

Särskilt inte om man nu säger sig vara ”forn” eller har någon som helst respekt för ”sed” eller traditioner överhuvudtaget, och dessutom anser sig ha ensamrätt på hur de ska tolkas, som de här ”Rådsgydjorna” eller vad de nu kallar sig, som jag nämnt i föregående inlägg, och som varken har något större mandat eller någon som helst förankring i verkligheten.

Freja har ingen särskild koppling till Midsommar alls, men uppfattas av många forskare som sammanhörande med Våren och framförallt Maj, Frejas stora månad – i Midsommartid är Frigg däremot desdo viktigare, och varför ska jag snart visa.

Frigg spinner molnen på himlen, Friggerocken är ett namn på Cassiopeja eller de tre stjärnorna i Orions Bälte, så vem är då Härn, linberedningens gudinna ?

Somliga har också fått för sig att Härn, linberedningens gudinna, skulle vara ett binamn eller ett sk heite för Freja, och dylika dumheter kan man läsa på Wikipedia. Men vad vilar denna uppfattning på ? De enda källor man kan citera är katolska forskare som Rudolf Simek och Turville-Petre, och båda åberopar sig på ett enda textställe hos Snorre Sturlasson från 1230-talet, Gylfaginning 35, mer än tvåhundra år efter det att Asatron officiellt förbjöds på Island. Dessutom är det välkänt att den sena, skriftliga västnordiska tradition som Snorre företrädde, inte alltid motsvarade den tradition som fanns i Sverige och östnorden, och än mindre den kontinentalgermanska hedendom, som utrotades under Karl den Stores åttahundratal.

Ortnamnsforskare i Sverige och hela Norden har för länge sedan bevisat, att Härn är ett annat tillnamn för Nerthus, Njärd, Gerd, Gerda, Hertha (på kontinentalgermansk botten) Frau Holle (sydsveriges ”Hyllemor”) eller Perchta, som alla är namn på jordgudinnan och inget annat. Att Frigg, som blev vanlig först i sen hednisk tid, fick bli en himmelsgudinna istället, vid Odens sida – som ett slags dubblering eller motsatspar, är heller inte så konstigt, lika lite som att konsonanter byts ut i Germanska ljudskridningar, men enligt förutbestämda fonetiska lagar och språkliga regler, genom seklernas lopp. Earth, Njärd, Mjärd (som i Mjärdevi i Östergötland) och slutligen Härn – allt hänger faktiskt samman, och ”härn-” i ortnamn som Härnösand eller Härnevi i Uppland har ingenting alls med Freja att göra..

Här hade Gerd, jorden sitt Vi eller Gudahov. Samma sak på Härnön vid Härnösand…

Ortnamnsforskaren och arkeologen John Kraft skriver i sin bok Hednagudar och Hövdingadömen, ISBN 91-88076-06-7 (1999) s.13 följande mycket intressanta text:

I stora delar av Uppland saknar ortnamn som innehåller Njärd. Istället uppträder är några ortnamn med gudinnenamnet Härn (Härnevi, Ärenvi, Ärentuna). Magnus Olsen (1908) och Oskar Lundberg (1912) förmodar att det är samma gudinna som i den norröna litteraturen går under namnet Härn eller Hörn..

Vad som står på svenska Wikipedia är helt fel, Härn är också Isländska och Norröna för lin som kulturväxt, se här och betyder inte alls skydd eller värn – se här…

Magnus Olsen drar slutsatsen att hon är en gammal fruktbarhetsgudinna, till sitt väsen identisk med Nerthus hos Tacitus. Elias Wessen, som i gudaparet Ull-Nerthus såg en äldre motsvarighet till det yngre Frej-Gerd, drog slutsatsen att Härn i vissa trakter tog Njärds eller Gerds plats (1922, 1929-30). Denna uppfattning verkarr helt rimlig eftersom Njärd och Härn uppenbart tycks komplettera varandra. Där det finns ortnamn som innehåller Njärd, saknas som regel alltid Härn. Där ortnamn med Härn förekommer, brukar det vara svårt att hitta Njärd.

John Kraft har också övertygande bevisat, att där ortnamn på Frigg- finns, saknas de äldre Njärd och Härn – och omvänt. Friggs namn är mest spritt i ett område i Västergötland, medan Njärd dominerar i Östergötland, och Härn finns i Svealand och uppåt Norrlandskusten. Det ligger mycket nära till hands att anta, att detta var olika dialektala och regionala namn för samma gudinna. Jordgudinnan Njärd kan ha blivit utbytt emot Frigg i ett senare skede av historien – efter vendeltiden – eller också var Frigg bara vanlig i Västnorden, medan man på Östnordiskt område fortsatte att tala om Njärd, Gerd eller Härn istället, allt efter vilken bygd man bodde i och kom ifrån. John Kraft har också rekonstruerat vad han kallar ”kultförbund” och forntida häradsgränser med utgångspunkt i namnen Ull-Njärd (från Bronsåldern) och Frej-Härn (Gerd) som i landskap efter landskap ligger nära varandra.

Exempel på John Krafts ”Häradskartor”

I Tåkerbygden i Östergötland hittar vi Mjärdevi och Ullevi, bara några kilometer ifrån varandra – och emellan dem en bronsålderslabyrint. Samma sak i det gamla häradet Västanstång (väster om Stångån), nära Linköping – där finns Ullevi och Mjärdevi, och så en bronsålderslabyrint. Samma sak i Östanstång, nära glan och Bråviken – Ullevi och Skärlunda (efter Njärd) samt en labyrint…Samma mönster upprepas fem gånger i Södermanland, minst tre gånger i Närke, två gånger i Västmanland och förstås också i Uppland, där man ett tiotal gånger kan hitta exempelvis Ullunda och Närtunna nära varandra, och så en labyrint däremellan… Men är alla dessa stenlabyrinter från bronsåldern, ibland övertorvade och sedan framgrävda av arkeologer – ofta i anslutning till bronsåldershögar – verkligen irrgångar ? Nej, säger John Kraft.

De magnifika stenlabyrinterna – som finns också på Svenska Högarna och i det svenska Finland – består alltid av en enda, ihoprullad gång, som oftast i tolv varv eller tolv lager sträcker sig in mot mitten, där en ”sittsten” eller en kvinnlig figur ofta finns avbildad, som här från väggen på Sibbo Kyrka i Finland. Tolkningen är omstridd hos de kristna, som vägrar att acceptera allt det här, men de tolv varven som ”solen” eller mannen i denna ”Trojeborg” eller Jungfrulek som stenformationnerna också kallas – märk den sentida Midsommar-visan om ”Jungfrun som går i dansen med röda gullband” – och samma sak finner vi i Eddan och Skirnismal – Gerd sitter verkligen på en jordfast sten och flätar guldband, när Skirnir eller Solen kommer och friar till henne för Frejs räkning. Och vad symboliserar de tolv varven – är det inte solens gång över himlen under tolv månader ?

Enligt Skirnismal hände det sig en gång att Frej tog plats i Hlidskjalf, Odens högsäte, och såg ut över Världarna. Men det skulle han kanhända inte ha gjort. I Midgård såg han en kvinna, som var fagrare än alla andra. Hon var Gerd, Gymers dotter, och för henne gav Frej bort sitt svärd, varför han kämpar med ett hjorthorn i handen vid Ragnarök – en detalj som många konstnärer missat. Frej kunde inte sova, ja varken äta eller dricka efter att han sett henne, så upptänd var han av kärlek.

”Men så fick han se en kvinna, som var fagrare än alla andra”

Gerd gav slutligen med sig så långt, att hon ville tala med Frej – men hon sa inget om giftemål eller något annat, som Skirnismal tydligt utvisar. Men efter tre dagar, skulle de träffas i lunden Barre, en hemlig plats, som bara de två kände till – ”Vill du mig något, så träffas vi där” alldeles som i Midsommarvisan.. Skirnismal nämner också Gambanteinin, ett ord som inte alls betyder trollspö, ”magic wand” eller liknande (trots att det finns moderna varianter med sådana namn nuförtiden – och det har jag från en säker källa) för gamman betyder som bekant glädje, och tein eller ten betyder pinne eller stav, så vad som här omnämns, är Fröjdesvärd och Fröjdepinnar, och i sådant var Gerd sedermera högst förtjust, som alla vuxna människor redan lärt och vet. Inför detta magiska svärd, som var det enda vapen Frej tog till för att besegra henne med, föll hon så till sist till föga.

Många kvinnor gör så ibland, än idag, som bekant – och det är väl bara Loke i sin oerhörda, nedriga elakhet, som kan se något fel eller omoraliskt i detta.

Midsommarstångens urgamla symbolik – med en stav som går in i en krans, eller en ring – aldrig några kristna kors, för så var det inte från början – är också mycket enkel att förstå, och en universell hednisk symbol för världsaxeln, föreninngen mellan kvinnligt (kransen) och manligt (stången) samt solståndet, årets höjdpunkt. Tacitus beskrivning – en av de äldsta skildringar av Nordisk Midsommar vi alls har – nämner i och för sig inte någon exakt tidpunkt för gudinnan Nerthus stora fest – men det faktum att hon alltid skildras som åkande i vagn – motsvarigheter saknas inte i arkeologin – kultvagnarna från Dejbjerg Mose i Danmark – daterade till 100 fk och fullt överensstämande med ”Germania” från år 98 – sådär 200 år senare – liksom Gunnar Helmings saga och partierna om ”Frejskonan” sådär 1000 år senare visar på kontinuitet – och just kontinuitet är alla traditioners moder.

Motsvarigheter till Midsommarstänger har inte bara hittats bland Tanums hällristningar, utan också på hällristningar från Östergötlands bronsålder (Himmelstalund) Var kommer egentligen namnet ”Himmelstad” ifrån ? Rena tillfälligheter.. eller ??

Respekterar vi våra förfäder och förmödrar samt alla de släktled som fanns före oss,  ja då ska vi också ta tillvara deras seder och bruk, och inte ändra sakers betydelse, särskilt om vi alls ska vara ”forna” eller säger oss utöva Asatro – på modernt vis, eller med en saklig, förnuftig, verklighetsanknyten grund.

Ge ALDRIG ”fornsedare” eller några liknande Halvfigurer utrymme i Midsommar – men FORTSÄTT och HYLLA FREJ och GERD – eller ULL och NJÄRD — som det ÄR, Alltid HAR VARIT och SKALL vara..

Dagen Erik – om att fira Markens Gröda och Andlig Odling…

Idag har Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och under den katolska tiden ansåg man att det här skulle vara Erik den Heliges Helgondag, även om Kung Erik Jedvardsson (1156-1160) bara regerade i högst fyra år och var en i allra högsta grad ohelig person, som nog knappt ens kunde kallas kristen, och dessutom aldrig någonsin erkänts som helgon av den katolska kyrkan. Erik är inte ens beatus, eller saligförklarad, och följaktligen kan man inte ens vara säker på att han är i den kristna himlen; för som alla Erikar sitter han väl hos Frej i Alfheim

Frej är härskaren på Gullinbursti, Alvheims herre, skördens och odlingens beskyddare, Gerds make och den som gav bort svärdet Gambantein för hennes skull.

Redan själva namnet Erik är nämligen ett heite eller tillnamn för Frej högst personligen, Svearnas urgamla skördegud, som funnits sedan minst bronsåldern, och Hågakungens tid i Uppsala. I traditionell svensk historieskrivning räknar man alltsedan 1500-talet med 14 olika Erikar på tronen – och av dem var Erik Jedvardsson bara nummer IX eller nio. Erik eller Airikir, den ensamt och evigt mäktige, var namnet på bronsålderns heliga Sveakungar, och även långt fram i tiden trodde man att grödan direkt berodde på Kungens person – under en god kung skulle skördarna bli bra och hela landet blomstra, men under dåliga konungar som Domalde, inträffade motsatsen.

Sankt Eriks skrin eller Kista förvaras än idag i Uppsala Domkyrka. För inte så länge sedan bars skrinet över åkrarna på denna dag.

Alltsedan medeltiden har det förekommit en lokal tradition kring Gamla Uppsala med bärandet av Sankt Eriks heliga skrin, vilket alla forskare antar är en direkt fortsättning på bärandet av Frejs heliga bild, eller hur Frejs kultstaty fick åka i vagn över åkern, precis när de första groddarna kom upp. I ”Ögmundarthattten” – en Isländsk sagatåt – även känd som ”Gunnar Helmings Saga” nämns hur islänningen Gunnar besöker Svea Rike ellerr Svitjod under 1000-talets första hälft, och där träffar på Frejskonan eller Gerd, Guden Frejs hustru, hon som också heter Njärd eller Jord, och är själva det rika åkerfältet. Frejskonan är i berättelsen en verklig kvinna, en ”Majdrottning” enligt hednisk sed, som får åka i vagnen med den heliga Frejsbilden, men Islänningen tar Frejs plats och gör henne med barn, vilket är helgerån.

Det falska helgonet Erik Jedvardsson erkändes först bara i Sveland, där han var kung redan 1150. Först 1156 erkände götarna honom, och så blev han ihjälslagen av en tronpretendent ur Sverkerska ätten, eftersom han själv var släkt med Stenkil den äldre. Detta skedde år 1160, och även om man senare ljög och påstod att detta skulle ha hänt utanför Uppsala Domkyrka, där en källa redan fanns – Slottskällan, eller källan på St Eriks torg – så vet man av samtida urkunder, att det skedde under bråk och fylla, visst inte i anslutning till någon gudstjänst, för Påven Alexander III skrev att Erik blev ihjälslagen, ”in potacione et ebrietate” alltså under drickande och berusning. Att komma som våldgäst till någons gård och slå ihjäl en person under pågående gille, räknades som ett nidingsdåd enligt alla hedniska lagar, men mördarna var ju som vanligt kristna, och hur dålig laglydnaden blev när kristendomen kom, vet vi ju alla. Antagligen var det också Nidningsdådet mot Erik Jedvardsson som fick Upplands bönder att se honom som helig, och bära hans kropp över åkrarna, precis som de alltid gjort med sina forna kungar i mer än tusen års tid av obruten tradition vid det laget.

Eriks skalle – från en kraftfull man i 40-års åldern, bevisligen en krigare, som tillfogats skador på halskotorna och alltså blivit av med huvudet, samt hans krona – av enkel Vikingatida typ som den langobardiska järnkronan – visades för allmänheten senast år 2014, då hans kista öppnades.

Bevisligen hade han levat 2-3 år i Uppland, och i minst 20 år dessförinnan bebott Västergötland, enligt vad isotopanalyser utvisat. Helt säkert var han ingen medeltida idealkung, eller någon skönlockig yngling av den typ som finns i Stockholms Stads vapensköld numera, för enligt de första sigillbilderna såg han helt annorlunda ut…

Att Yngve-Frej, Ynglingaättens mytiske grundare, och Guden Frej är helt identiska, känner nog de flesta riktiga svenskar till, och vet man inte det, så är man nog ingen riktig svensk. Men vad betyder egentligen berättelserna om Frej, åkerbruksguden, han som gav bort sitt eget svärd för Gerds eller Jordens och en älskad kvinnas skull, och som när Ragnarök väl kommer, istället får kämpa med ett hjorthorn ?

Frej är en äringsgud, men hans berättelse handlar visst inte bara om något så enkelt som enbart fruktbarhet eller gröda, eller jorden som förnyar sig varje år. Odling och Odal handlar liksom växande om mycket mer än så – för det finns också något som heter andlig utveckling, omdöme och mognad, vilket självskadande, fakta-förnekande ”fornsedare” och annat byke, som nu dessvärre tillåts hållla till i Uppsala-trakten, inte kan förstå, och heller aldrig någonsin kommer att förstå, eftersom de helt enkelt saknar alla intellektuella eller mentala förutsättningar för att alls begripa något.  Hedendomen av idag är visst inte ”forn” som många tror, och kan inte degraderas till blott och bart en fruktbarhetskult.

Yngve-Frej som den gode Konungen syns också i många andra mytologier, där den gode Kungens person anses ha inflytande inte bara på naturen och sådd och skörd, utan på hela folket, hela landet. Britternas Kung Arthur, ”the once and future King”, Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i Danmark, Olaf Tryggvason i Danmark, och ytterst sett den Indoeuropeiska och Indiska föreställningen om Kung Rama, eller Ramredan hans namn är heligt, och en skyddsformel – som är en inkarnation av vindguden Vishnu – Odens närmaste motsvarighet, pekar åt samma håll.

I ”Runatal Hávamáls” räknar Oden upp en hel serie galdrar, som alla ingår i hans magiska färdigheter, och som beskriver vilka egenskaper en god kung eller en bra ledare skall ha. I en strof nämns nio stora galdrar, men i Hávamál 146 och framåt intill kvädets näst sista strof räknas det upp inte mindre än 18 stora galdrar, där det första botar orättvisor, och häver vrångvisa domslut, det andra botar sjukdomar och ger läkande kraft – en egenskap som också medeltidens kungar ansågs ha, medan det tredje undanröjer skada och hot, det fjärde befriar ur fångenskap och så vidare.

Skåda Särimners Sändebud !

Allt detta var känt långt långt före kristendomen, och ingick i kungarnas och Odenskultens vetande. För de som känner innehållet i Rigsthula, till exempel, är allt detta inget nytt. Långt senare skulle den kristne mystikern Bernhard av Clairvaux tala om sju ridderliga dygder, som utvecklats just ur detta Germanska krigarideal, men som finns och funnits även inom andra kulturer, också så långt bort som i Japan, och dess Bushido. Odens nio eller arton dygder, och de arton stora galdrarna, som Yngve-Frej fick i arv, och kanske gav åt Ynglingaättens konungar, passar mycket väl in i det här sammanhanget, och man kan också erinra sig det, som kallas De sju Barmhärtighetsverken. Själv uttyder jag dem såhär:

  1. Att mätta de hungrande – vilket är Frejs, äringens och skördens funktion. Sådan är Särimners väg !
  2. Att ge dryck åt de törstande främst alla dem, som törstar efter verklig kunskap, därför att de ingenting vet.
  3. Att klä de naknaeller med andra ord, att stoppa alla dem, som är kvar i ”fornsederi” och beteer sig fullständigt omdömeslöst åt.
  4. Att hysa de husvilla – vilket betyder att bygga upp det egna landet, med Hov och Hargar.
  5. Att bota de sjuka – också de andligen sjuka, för normlöshet och brist på fasta regler eller inriktning i livet, är också en sjukdom !
  6. Att befria de orätt fängslade – och häva orättvisor som i Odens första galder. Lögn, Faktaförnekande osv är också ett slags fängelse, liksom Kristendom och andra totalitära system
  7. Att begrava de döda – somliga måste ibland tyvärr ”åka ut ur prästbetyget” – ”Att nedslå det onda” kan det också heta

Sådan är Herren Frej – han som håller Livets Svärd – Skåda den rättsinnige krigarens väg !

Jim Lyngvild talar i Radio..

Nu över till utlandsnyheterna, men ur ett Nordiskt perspektiv. Jim Lyngvild, Danmarks egen”Mr Asatro” – och förutom det stjärnkock, bryggare, parfymdirektör, modeskapare, internationell designer, fotograf, konstnär, hundägare och mycket annat (Ja, han blev nyligen intervjuad i en av Danmarks kynologiska tidskrifter) är nu aktuell med en intervju om Asatro – i radio den här gångenPå Danmarks Radio i programserien ”Mennersker och Tro” kunde man höra Hr. Lyngvild uttala sig om det Nordiska Blotet – tyvärr har jag inte haft tid att avlyssna detta program själv, så det blir bara en ”lille anmeldelse”.

Jim Lyngvild (i Damekappe !) till Venstre, Poul Nyrup Rasmussen – Danmarks Statsminister till höjre:

Jim: Du Poul, ka’ Du sige mig – hvornår har en dansk Asatrumann det som bedst?

Poul Nyrup: ”Hvergang Jim, Hvergang !

Men – frygt ikke – när det gäller Jim Lyngvild – internationell superkändis, en rigtig ”fliseknuser” och Danmarks absolut mest kände Dansk (ja, jag tror man får säga så!)  så är det inte det enda som finns att berätta. Det finns alltid mer – för Jim gör mer – och man kan bara beundra honom – sällan har man sett en såpass kreativ person..

Härmed tilldelas han Samfundet Särimners stora kulturpris med svärd, eklöv, ägg och briljanter – längre än så kan man överhuvudtaget inte komma – denna extremt högoktaniga utmärkelse har bara utdelats en enda gång i världshistorien, och det blir ”lige nu…”

Non plus ultra !

Förra året hälsade Nordiska Asa Samfundet på vid hans Guudahov i Korint, Danmark, där nu en helt ny hall är under uppförande. Då utdelades också gåvor, och en utmärkelse, vilket Jim Lyngvild sannerligen är förtjänt av.

Blick från Danmarks Störste Gudehof ! (Jim Lyngvild copyright)

Dessutom har han ägnat sig en del åt skulptur på sista tiden, och detta är en torso av Guden Frej skapad i samarbete med en lokal bronsgjutare – Vanernas och Alstringskraftens store Yngve – ”Ing var bland Ö-danerna först sedd” står det ju i Eddan, och vad en Ing är för något (det är inte bara en runa!) förstår genast den klurige

Sån der sku’ de vaere !

Förutom det är han en man som är närmast besatt av Valkyriror – i en del photoshoots som han kreerat, lär han ha uppträtt som Valkyria själv – ty han är en i mycket gränsöverskridande person, som inte lämnar någon möjlighet oprövad – vi kunde också ha kallat honom för ”Den internationella Asatrons svar på David Bowie” och jag minns hur en amatörarkeolog i Haarby år 2013 gjorde ett fantastiskt fynd av en Valkyriestatyett – fyndet finns numera på Odense Museum…

7 april 2015 skapade Jim Lyngvild genast Världens första Rondell-Valkyria – ett slags svar på den svenske konstnären Lars Vilks Rondell-hundar fast kanske inte riktigt lika kontroversielltInte mindre än tre stycken av dessa 4 meter höga statyer i guldfärg blev utställda i rondeller inom Assens Kommune i Danmark…

 

Nästan genast förstörde kristna fundamentalister eller andra vandaler (som aldrig gripits) minst en av valkyriorna. Hur det gick för de andra två, är inte känt – men kanske står de fortfarande kvar nere på Fyn… Enligt de ursprungliga planerna fanns minst åtta stycken av dessa statyer i staden Assens.. och kanske överlevde sju av dem… Tänk om vi skulle ha något liknande i Sverige – våra historielösa och kulturfientliga politiker skulle aldrig våga.. Men inte nog med det – alldeles nyligen förbättrade Jim Lyngvild whiskeymärket Highland Parks produkter som såhär – den nya ”Valkyrie-whiskeyn” har redan blivit recenserad…

Fundamentalister och Monoteister samt tråkmånsar Världen över hatar sånt här – men INGEN STOPPAR HR. LYNGVILD….

Berömd är också episoden 2016 när den odödligt löjlige ”Räv” eller Röv Skogsberg i någotslags obskyrt samfund för ”forn sed” (vad det nu ska vara för något – normala och friska människor lever i nutiden och det närvarande) tillsände Jim Lyngvild en massa fåniga deklarationer, som han förväntades skriva under. Bland annat skulle han genast säga upp alla vänskapliga förbindelser med styrelsen i Dansk Folkeparti, med hot om att annars bli utsatt för förföljelse, och ”stämplad” som nynazist – allt av nämnde hr Skogsberg och hans anhang. Sedermera har också ett slags amerikansk organisation som kallas HHH eller Huginns Heathen Hof också förföljt inte bara Jim Lyngvild, utan också flera andra helt legitima och icke-politiska organisationer för Asatroende i de nordiska länderna, alltsammans tack vare ”Röven” från Åmål...

Jim Lyngvild svarade helt enkelt ”Hold Kaeft !” till Hr Skogsberg, och bad honom flyga och fara eftersom han inte ger efter för våld eller hotelser, och det håller jag honom i ära för… Det gör jag inte heller, nämligen…

Det er jo langt ud på landet !

För att övergå tilll Jim Lyngvilds foto-konst – som jag närmast tycker verkar inspirerad av barock-målningarna på Kronborgs Slott och många andra herresäten i Danmark (Hr Lyngvild är själv adlig, och släkt med många danska kungar dessutom) eller kanske svenska barock-målaare från Stormaktstiden, typ David Klöcker Ehrenstrahl så tycker jag den är mycket stilig och smakfull den också – fast den säkert provocerar en del människor...

Är det rent av den svenske Generaldirektören Åke Göranssons fall vi ser här ?

Eller föreställer detta något annat ? Observera guldhornet från Gallehus som också är med i bilden…

Kort sagt – Jim Lyngvild fortsätter skapa, skapa och skapa – vad världen än må tycka om det. Han är en hjälte, en heroisk människa. En man, som går sin egen väg. Asatroende och Hedning, ut i fingerspetsarna – och jag lyckönskar honom, av allt mitt stora och mycket hedniska hjärta.

Frid – fröjd och frej. All heder åt Danmarks störste son, vår vän, förebild och kollega !

Lyngvild, Lyngvild – Solidaritet ! (ropen skalla – Valkyria Whiskey åt alla)

Ännu ett attentat emot Rödstens gård – men utan verkan…

Nu så har det hänt igen, vilket Östgöta-Correspondenten, SVT och flera andra media i Sverige samstämmigt bekräftar. Någon har försökt förstöra och vandalisera ett av landets mest kända fornminnen. Troligen rör det sig om kristna fundamentalister, islamister eller ”fornsedare” enligt vad mina uppgiftslämnare i den hedna Världen redan avslöjat.

Den här gången gäller det Rödsten i Östergötland, även känd som ”Rödstensgubben” en Frejsbild som går tillbaka till åtminstone 500-talet enligt vår nuvarande tideräkning enligt vad de flesta forskare anser. Återigen drabbas en väsentlig del av vår kultur och vår historia av dessa Monoteisters oresonliga vrede. I Tisdags stal någon toppstenen från Rödstens gård – vars namn är känt redan sedan 1300-talet, och som fått sitt namn av den i flammande blodrött, vitt och svart uppresta kultbilden.

rodstensgubben-i-narheten-av-g

I minst 1500 år en symbol för äring, frihet, frid, fröjd och Frej ! De kristna har inte lyckats förstöra den…

Östgöta-Correspondenten bekräftar att Polisen ingenting vet, ingenting gjort åt saken och som vanligt inte vidtagit några åtgärder alls för att slå vakt om Kulturminneslagens bestämmelser. Men svaret kommer från svenska folket självt, och ifrån gårdens ägare. Brottet är nämligen redan uppklarat, och det skedde helt utan någon polis, varesig den nu kommer från Åtvidaberg eller någon annanstans ifrån.

Vid lunchtid på torsdagen fick vi tag i Mikael Tholmark, uppfödare på Röstens gård.

– Jag lade ut en grej på Facebook om det här och vi har varit ute och letat. Nu fick jag precis veta att en bekant till mig har hittat huvudet och kragen.

Det var strax efter klockan 11 på torsdagen som det svarta huvudet och den vita kragen hittades på en mindre väg i närheten av Målbäck, cirka en mil från Röstens gård.

– Vi är naturligtvis lättade över att stenarna har hittats. De ser inte ut att ha fått några skador, säger Mikael Tholmark.

Också SVT, Statstelevisionen, bekräftar att de två toppstenarna oförklarligt hittats på en skogsväg i närhetenPå 1990-talet – före Regeringen Reinfeldt – hade Riksantikvarieämbetet ett system med ”Runstensfaddrar” som numera tagits bort. Det var långt innan man på 1990-talet kunde läsa en sk ”Kulturarvsproposition” från Marita Ulvskog, den dåvarande (S)-märkta kulturministern, som innehöll den inledande formuleringen ”Sveriges historia saknar betydelse” och igångsatte den sk ”mångkulturen” som ett föga lyckat nationellt experiment…

Men Rödsten har drabbats av vandalism även förr – och underligt nog tog stenen inte skada då heller, som om en övernatulig makt bevakat den. 2006 hände det, att någon försökte stjäla alla tre stenarna. Efter ett anonymt tips kunde figuren hittas i en lägenhet i Västervik. Tre män dömdes till böter som skyldiga till fornminnesbrott. Trots att stenen bevisligen varit känd sedan 1300-talet, har kristna fundamentalister försökt förneka dess äkthet, något de flesta seriösa forskare helt avvisar. Gång efter annat har vandaler och skövlare varit framme. Redan på 1800-talet påstods det att stenen revs av en oförsiktig gårdsägare, men då brann Rödstens gård, och sedan dess har stenen alltid kärleksfullt vårdats och målats varje år av de Östgötabönder, som ännu brukar vad som en gång var en järnåldersgård, som så många gårdar i vårt Sverige. De hedniska bruken lever kvar, och dessa bruk kan ingen makt på jorden, och ingen Regering, vare den aldrig så stark – någonsin utrota.

200px-ro%cc%88dstenÄnnu skyddar stenen sådd och gröda – som den alltid gjort…

SVT skriver i sin artikel, att det finns ”en förbannelse” som gör att de kristna vandalerna aldrig har framgång i sina försök. Jag kallar det herren Yngve-Frejs skyddande hand, eller helt enkelt folkviljan; som kan ta sig många besynnerliga uttryck. På 1990-talet ska det enligt obekräftade uppgifter ha hänt, att ett par ”fornsediskt” anstuckna ”Söndags-schamaner” från Göteborg försökt ta med sig den svarta toppstenen hem – men några dagar senare kom de tillbaka till Rödstens gård för att återlämna det svarta blocket. De hade drabbats av ”oförklarlig otur” enligt vad de påstod – och synnerligen allvarliga varningar hade utdelats – vilken sorts varningar ville de skyldiga dock inte säga.. Vi som varit med ett tag minns också de minst sagt obehagliga händelserna Julen 2015, när en killing hittades misshandlad nära den underliga dagverksamheten ”Plikta” i Slottsskogen, Göteborg – vilket tyvärr blivit ett tillhåll för sk ”fornsedare” som tydligen firat sin egen snedvridna form av Julblot på platsen.

Vem det är, som försökt förstöra minnesmärket den här gången vet man inte – men Rödsten fortlever – liksom Asatron – oskadd…

freyr3

Var VAKSAM – Hylla Frej och skydda ditt land !

vem-alskar-yngve-frej

Fler älskar ännu Yngve-Frej än man annars kunde tro.. Romaner har skrivits om den saken – något att köpa på bokrean, kanske ?

Om farfars ”Fyllehund”, Bukens Präster och mycket annat…

Min farfars gamla hem är under upprustning, läser jag i en av provinsens tidningar. Han dog redan på 1980-talet, och var Kyrkoherde i en liten Skånsk församling, men enligt min farmor, som kände honom bättre än någon annan, var han aldrig någonsin så kristen att det störde som hon uttryckte det. ”Farmor” på isländska heter faktiskt Edda, och kanske är det ett faktum ni observerat. Själv trodde hon varken på någon jesus, inte ens på Tor heller utan var en gammal hednisk kvinna av den typ som vi finner i Turid från en av kristninga-sagorna, alltså hon som trodde mest på den gud som gjort Solen, även om hon inte visste denna gudoms namn; men enligt henne borde det vara en god Gud, som gjort livet skönt att leva, ända till slutet. Och som jag många gånger berättat för er, hittade man denna dikt av vår svenske Nobelpristagare Per Lagerkvist bland hennes efterlämnade papper och tillhörigheter, när hon själv var död:

En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Måtte din frid vara oändlig – såsom havet.

xJFvcP0zEeC6H4zplDbLdoR1zdQ

Nu har en svensk hantverkarfamilj tagit över den gamla prästgården, och håller som bäst på att med hårt arbete åter sätta den i stånd, och inrätta den till ett fungerande hem igen. Det är på tiden att det sker, och jag är tacksam emot dessa ärliga och strävsamma människor – eftersom gården fått förfalla, och kanske skulle rivits annars. Min farfars andra hustru har fått sitta i ”orubbat bo” som det heter, ända till i år, 2016 – mer än 20 år efter min farfars död – för enligt gammal svensk sed ”konseverar man änkan” och låter henne sitta kvar i makens hus, så länge hon vill behålla det.

Nu är den andra hustrun – svårartat kristen – och betydligt mer ”religiös” än min farfar någonsin var – härav ser vi faran, att gifta sig med en av sina egna församlingsmedlemmar – gammal hon med, och har fått flytta till slut. Gården har blivit alldeles förfallen, råttor har härjat den och min farfars ägodelar är inte längre vad de var . Det är bara en ytterst liten del av allt han ägde som mina släktingar söderut i landet har lyckats rädda, och föra vidare som arv. Och ändå var min farfar mycket kulturhistoriskt intresserad, och samlade skånska bildvävnader, möbler, tavlor, folkkonst, gamla bikupor, böcker – ja allt han kunde komma över. Den andra hustrun var också sådär 40 år yngre än honom själv – männen i min släkt har alltid varit mycket virila, även om vi knappast kan mäta oss med Sibbe från Vi, Vi-vårdaren från Väversunda, alltså han som avlade barn, när han var 90 år gammal enligt Rökstenens text – för så mycket karl, är nog ingen av oss som lever i dessa sena tider. Men, min farfar hann till 83 år i alla fall, och min farmor till mer än 90, vilket även det är en aktningsvärd ålder.

q4hhbEL4aDIB2y2vWJlO1NI0kHIFarfars gamla veranda och en vanvårdad trädgård

Under den sista tiden, när arvet skulle skiftas och de sista ägodelarna föras från gården; fick vi ”påhälsning” av sk ”EU-migranter” – ett av de larmande gäng, som nu ockuperat delar av vårt land, och upprättat bosättningar lite varstans – och med dem försvann också många dyrbarheter. Härav ser man, att det knappast lönar sig att spara eller samla, eller lämna rikedomar på hög. Det var knappast min farfars vana i övrigt, eftersom han aldrig var särskilt rik – materiellt sett, vill säga. Hávamál varnar oss i sin 40.e strof att inte tro för mycket på arv eller gods, och råder oss i flera andra strofer att ge varandra rika gåvor medan vi lever – vilket är betydligt nyttigare.

Féar síns,/er fengit hefr,/skylit maðr þörf þola;/oft sparir leiðum,/þats hefr ljúfum hugat/;margt gengr verr en varir.

”Godset ditt, som du har fått – ska du till värv nyttja. Ofta spar man åt led, vad som kunnat fägna åt ljuv – Och mycket går värre, än väntat…”

Ur min farfars samlingar har jag räddat ett gammalt laggat stop för öl, lite silver och på min bokhylla står också en rikt illustrerad bok med nära 300 sidor, som jag fick när jag fyllde 4 år. ”Människor under fest och vardag i 100 000 år” heter den, för fastän kristen, kunde min farfar tränga igenom kristendomens kompakta mörker och komma ut i en fri tankens rymd på andra sidan, där han kunde intressera sig för alla jordens kulturer och alla jordens folk, även om han för den sakens skull inte alls nog var dum nog att tro, att alla människor skulle ha ”lika värde” (det har de inte alls – de har i och för sig samma grundläggande rättigheter, men lika värda har de aldrig varit) och alla ”kulturer” har för den delen inte samma värde, de heller. 

Detta visste min farfar mycket väl. I min ägo har jag också ett ex av de tyskättade professorerna Schück & Wartburgs litteraturhistoria, i vilken min farfar antecknat en hel del. Kapitlet om Bellman var han uppenbarligen mycket förtjust i, men när Wartburg i sista bandet yttrar sig positivt om nationalsocialismen, en ”ny” rörelse (detta skrevs 1920) har min farfar i kanten med svart bläck skrivit: ”Nej ! Den är alltigenom ond, och den kommer dra hela vår Världsdel i fördärvet…”  Just så blev det också, som vi vet. Under 1930-talet var min farfar verksam i Röda Korset, och under krigsåren hade skånska präster och kyrkoherdar ordnat en hemlig ”livlina” över sundet – min farfar mötte också en polis från Helsingborg vid namn Göte Friberg, i egenskap av Fribergs själasörjare – om det mötet och mycket annat, berättade senare min farmor – men någon ”hjälte” var nog min farfar minst av allt, åtminstone inte i sin hustrus ögon.

Bland de bruksföremål och allmoge-konst han samlade fanns också den här ”Fyllhunden” som kom från Danmark, och ska ha varit et gåva från någon dansk. Kanhända en motståndsman, kanhända en vanlig bekant. Nu står den på min fasters bord i Ängelholm, och där lär den stanna.

DSCF0003

Ursprungligen lär den ha varit fylld med Akvavit, ett utomordentligt starkt och skönt brännvin – av en sort som Jim Lyngvild fortfarande tillverkar – slik er det i Danmark – och frånsett en spricka i svansen, liknar den de ”Braendevinsgrisar” som ännu säljs på Nationalmuséet i Köpenhamn. Liberal, som min farfar alltid var, lät han aldrig sin roll som präst stiga honom åt huvudet, utan han drack sitt brännvin om söndagarna, precis som vem som helst. Ja, jag minns att han också hade ett exemplar av den Cartesiske Djävulen, eller fan själv – alltså själve fan ! i en flaska – enligt vad han kunnigt demonstrerade för mig när jag var barn. På medeltiden lurade kristna präster i enfaldigt folk att de verkligen kunde fånga demoner i flaskor, och med ett lätt tryck på flaskans kork kunde få dem att stiga eller sjunka – men som var och en begriper var det båg, illusioner, enkla trick....

418.crtDen Cartesiske djävulen är i själva verket en liten dykarklocka, eller rättare sagt en ihålig glasfigur. Lägger man den i en flaska med brännvin, och trycker på korken, ökar trycket i flaskan såklart, och mer vätska strömmar in i djävulsfiguren, som då sjunker. Släpper man korken, försvinner trycket, och djävulen flyter emot ytan igen. Min farfar liknade nog ganska mycket 1600- och 1700-talets svenska präster av Gustaf Hjortbergs typ, eftersom han också var något av en naturforskare..

Han samlade också en hel del verkligt udda föremål av typen Trollavina, till exempel, och visste hur man fångar getingar i klockformade skålar av glas med saft, eller gammaldags svagdricka i.  Vad en Trollavina är, vet inte dagens svenskar – men min farfar visste. För att göra detta magiska instrument behöver man besöka en kyrkogård, helst klockan tolv en nyårsnatt, och sedan samla upp fingerbenen eller tåbenen efter en känd skojare och tjuv – helst någon som slutat i galgen, även om sådana ben väl är ganska sällsynta nuförtiden, och sedan akta sig för den fruktansvärda Gravson eller Gloson, som just är mycket aktiv på skånska kyrkogårdar under sena Jul- och Nyårsnätter.

NRaUILB

Denna spöklika varelse är försedd med lysande ögon och sågklingor till borst, och den lever på obegravda lik eller vad den kan böka upp av ortens döda. Undgår man så detta monstrum, så kommer man hem med sitt dödmansben och kan sedan sätta igång att fläta en sentråd, som man fäster benet i. Så svingar man det över huvudet, så att det utsänder ett fruktansvärt visslande, vinande ljud – och detta är den magiska Trollavinan, som skrämmer bort vilka troll som helst, ger sin ägare kraft nog att hitta förborgade skatter och mycket mer. Min farfar fick för övrigt skåda Särimner i en dröm, och han blev – fastän kristen – vittne till Valhalls härlighet.  Och som ni hör, kunde han nog ett och annat under livstiden, som kristna präster under 1900-talet inte har velat befatta sig med.. Han var en son av sitt folk, och den förste i en lång rad av fria bönder, som alls fått studera på något universitet. Också den andra hustrun demonstrerade Trollavinan på en viss familjesammankomst, minns jag – och för egen del studerade jag mest hennes teknik – häxor finns det många i Luggude härad eller Ljotgodaland, och Ljotgode är inte annat än en präst, som förrättar blot eller offer…

Bland hans arvegods – som jag nu kommit över – fann jag också en hel rad kalendrar – som min farfars far ägt och som kommer från 1850-talet – närmast ”Bondepraktikor” med praktiska råd om hur man botar sjukdomar på hästar och annat sådant – samt en hel del ”ljusbilder” som man sa på 1920-talet –  från Svenska Fornminnesföreningen – (som fortfarande finns kvar – min farfar var mångårig medlem ) med bilder på Gotländska Bildstenar, Uppsala Högar, Runstenen från Rök och väl mera. Redan då höll farfar – fastän präst, och till namnet kristen – ”föredrag med ljusbilder” och sysslade med verklig folkbildning eller upplysningsverksamhet, och berättade hur Asatron verkligen varit – som en motvikt emot alla missuppfattningar, som kom att spridas på 1930-talet. Han erkände det aldrig, inte utåt – men innerst inne tror jag han hade ganska mycket sympati för Asarna, både för Tor men mest för Oden – den gud som gav oss kunskapen, och runorna…

250px-Sö_111,_Stenkvista_1916

En bild tagen av Edda-översättaren Erik Brate – som jag också hittade i min farfars samlingar..

Enligt min farmor – som ständigt upprepade att man inte ska vara ”Hällörad” eller vidskeplig och absolut inte ”rellischös” – för se ”rellischösa” människor var det värsta hon visste – en ”Hällörad” är en kristen, som ständigt ”häller” på huvudet eller oärligt håller det på sned, i en falskt insmickrande och sockersött sentimental attityd – så finns det tre olika slags präster här i världen. Så hade hennes egen mor och farmor lärt henne, och vad de hade lärt ut, visade också sig stämma förunderligt väl – och stämmer nog fortfarande – döm själva får ni se..

Den första sorten, som är vanligast – sa hon – är ”Bukaprästerna” eller ”Kalasa-präster” dvs den sorts präster som har ”buken till sin Gud, och Röven till sin speleman” och bland dem finner man de nuvarande prästerna i Svenska Kyrkan, till exempel – de som bara är inriktade på att berika sig själva, eller ”fornsediska” påstådda rådsgydjor och självutnämnda godar av alla de slag – personer som på sin höjd duger till att förrätta bröllop och ett och annat gille, kanhända, men inte mer…

250px-Forn_Sed_Sverige_Tingsblot_2011_Rådsgydja_o_Rådsgode

Dessa blinda vrak gudar ut sig i röda kåpor och fan vet allt, och är ungefär som prästen ”Marrying Sam” i den gamla serien ”Knallhatten” – alltså han som tar betalt per bröllop, och som viger lite hipp som happbigami ger dubbel inkomst ! men ställa upp på en hederlig begravning, och predika så att folk inte bara förstår utan också får något ut av det – ja det kan ”Bukens präster” inte..

Den andra sorten är ”läse-prästerna” eller vad vi kan kalla ordets förkunnare, skrivkarlarna, de verkligt intellektuella prästerna – oberoende av vilken religion de nu företräder, för varje präst ska egentligen främst göra tre sakerförst se till att barn mottas någorlunda väl av den ätt som fött dem, sedan se till att folk blir relativt hederligt gifta, och till sist kommer i jorden på ett tillräckligt bra och värdigt sätt. Kan prästerna bara detta, och har de ordets makt och kan skriva en bra predikan, så räcker det. Till detta andra slags präster – sade min farmor . hörde också min farfar – men sen finns de verkligt bra, men ytterst sällsynta, de som man knappast träffar på i verkligheten…

Denna grupp – ”Riktia predikanter” eller vad vi kan kalla själasörjare eller förlossare har så stor makt över det skrivna och talade ordet, att de kan göra vad som helst. De ”frälser” inte bara människor till ett inbillat kristet himmelrike, men räddar dem ur högst konkreta helveten och svåra situationer, redan medan människorna finns här på jorden. Ett enda ord från dessa sanningens budbärare, kan rentav ändra en annan människas liv – och säger de ”stå upp och gå!” till sina församlingsmedlemmar, lyder dessa också. I Torekov, på 1800-talet, ska det till exempel ha funnits en präst så stark, att hans blotta ord kunde stilla stormar och oväder på havet, ja ända borta i Karibiens övärld, om man får tro ryktet, ungefär som i Gabriel Jönssons kända ballad ”Flickan från Backafall” och Torekov kommer av Tor – tro inte vad som står att läsa på Wikipedia..

600928

Ännu tidigare fanns i samma trakt en mytisk ”Sankt Arild” som levde i en tid, när prästerna ännu hade Hårdhandskar, och Vig-hammare. Ja, Sankt Arilds hammare var så tung, att bara han själv kunde svinga den, säger en historia från Kullabygden, men en gång var han tankspridd, och lade den utanför altaret och inte på det, som han brukade. Då blev hammaren hängande i tomma luften, och prästens handskar – som han inte var främmande för att ta i med, och slå de motsträviga i huvudet med om det behövdes – svävade i tomma luften också de, med en solstråle som klädstreck… Först när Arilds predikan var slut, föll hammare och handskar till golvet – och Hammare och Handskar av stål har som bekant också självaste Tor, styrkans odödlige Gud.

Det var kraft i prästerna eller Godarna förr, och bara den, som själv något lärt av sina fäder eller farfäder, lär duga till gode – men så skicklig som min farfar, blir jag nog aldrig…

CerebusPopeCommission

Sannerligen, Sannerligen säger jag eder – Den kan inte dyrka herren Frej, som inte redan känner Särimner ! Så är det…

Elektronisk Slidrugtanne skapad i USA ! SÄRIMNER SER DIG – OCKSÅ NÄR DU SOVER !

Ifrån Dr Karl H Seigfried, och den mycket innehållsrika The Norse Mythology blog – som jag för övrigt rekommenderat flera gånger, och återigen rekommenderar – kom den 23:e denna månad en nyhet i form av en bild, som utgör en högteknologisk skapelse, kreerad av en viss Ptolemy Elrington, vars konstverk jag nu lånar. Detta är – säger den amerikanske professorn . en elektronisk version av Slidrugtanne, som av vissa identifieras som den andre av de två enorma galtar, som tillhör Frej. Den förste är Gullinborsti, och tillsammans är de bara två av den högst talrika flock, som leds av Särimner själv, och som även omfattar Hildisvin, eller Strids-svinet, som är Frejas egen galt, omnämnd i Hyndluljöd, medan däremot Särimner står nämnd i Oegirsdrikka eller Lokasenna.

Gullinborsti och Slidrugtanni nämns däremot bara i Den poetiska Eddan, dvs i Skaldskaparmál eller Gylfaginning, och enligt Sturlasson är de synonymer.

12241779_1231756996853966_7960998021334954242_n

Själv tänker jag av en ren händelse – vid åsynen av denna hyllning till den sanna Asatron faktiskt på Judas Priests kända text från Lp:n ”Screaming for Vengeance” (1982)

”I’m up here in Space
I’m looking down on you
My lasers trace
everything you do…

You think you all got private lives
Think nothing of the kind !
There is no escape
cause I’m watching all the time

I’m made of metal
My circuits gleam
I am perpetual
I keep the country clean

Sålunda säger Särimner – Sanningen förvisso jag sagt – Frej nåde den, som inte på minnet allt detta har lagt !

10891540_761208070626825_5947041192994284062_n59323959