Om Såkakor, Kultbröd och Våldsamt Politiskt INKORREKTA bakverk till Julen…

Lussi Långnatt närmar sig. Före bytet från den Julianska till den Gregorianska kalendern – som för Sveriges del inträffade 1753 – var Ljusi eller – senare – Lussi och till sist Lucia årets längsta natt, eller själva Midvinternatten. Först efter kalenderreformen kom Midvintersolståndet att ligga där den ligger idag, alltså tre dagar före Julafton. Traditionen att fira det segrande Ljuset, och solens återkomst vid Solståndsdagens soluppgång, har jag redan skildrat. (Se under ”Högtider och Blot”, avsnittet Lussi ovan). Det finns en rak linje från Prokopios 500-tal, och berättelserna om de vitklädda kvinnorna i landet Thule, och hur de hälsade solen – som går ända fram emot dagens Luciafirande, påverkat som det är av ”påklistrade” kristna traditioner om ett fiktivt katolskt helgon, något som infördes först på 1700-talet det också.

Återstår så bakverken, och då speciellt Lussekatterna eller Lussebullarna, som de väl rätteligen bör kallas. En del kristna personer har felaktigt för sig att de inte skulle vara äldre än 1600-talet, och att de ”bara måste” ha ett samband med Lucifer, eller den kristne Djävulen och hela tiden, ihållande och ideligen svamlar de vidare om detta, även på Wikipedia och internet. Man påstår också att saffran inte är äldre som krydda än 1800-talet och andra dumheter, trots att ingenting kunde vara felaktigare.

Lussekatterna har ingenting med några holländska ”dövelskatter” från 1600-talet eller ens Frejas katter att göra, trots att många vill associera dem dit idag. Ursprunget till våra dagars Julbröd ligger i den gamla svenska och Nordiska Såkakan, en kaka traditionellt bakad av det mjöl som kom från den sista sädesnek eller kärve man skördat på veteåkern, därför att vete var det dyraste och finaste sädesslaget, som egentligen var förbehållet stora fester och själva gudamakterna.

Detta förhållande beskrivs också i Eddans ”Rigsthula” där Rig eller Heimdal vandrar mellan gårdarna och besöker människor i flera tidsåldrar och generationer – först har de bara kornbröd, fyllt av sådor; och står på trälarnas låga nivå, så kommer han till böndernas bronsålder istället för stenens tid, och finner rågbröd på bordet, och så till sist besöker han jarlarna under den aristokratiska järnåldern, där man äntligen har råd med vetebröd att bjuda på…

Såkaka eller ”Julgalt” från Västergötlands Museum och medeltiden, med saffran i (minst 300 år före vad en del senare påstått om saffransbullars ursprung)

Såkakans princip, eller det faktum att man tänkte sig att man måste ge tillbaka något av skördens kraft till själva åkern, var lätt att förstå. Den sparades i sädesbingen över vintern, och när det var dags för nästa vårsådd grävde man ner den ute på åkern, som ett slags symbolisk gödsling, för att försäkra sig om äring och god ärsväxt. Givetvis förstod man redan då värdet av skiften, och att åkerjord måste ligga i träda vissa år – dummare var man i alla fall inte, men såkakan följde Asatrons principer, som de uttrycks i Hávamál – ”Gåva kräver att gengåva gives”

Skånsk Såkaka eller Julbröd med två tydliga ”galtar” eller ”kusar” ovanpå…

Så resonerar svenskarna ännu om Julen, för alla vet vi ju att om vi får en julklapp eller gåva av någon, vore det i högsta grad oartigt att inte återgälda gåvan med en annan gåva, gärna då lika stor, eller av liknande symboliskt värde. Också i Ryssland, där man tillbad Matj Syra Zemja (reservation för min usla ryska stavning) eller ”den fuktiga moder jorden” som fanns istället för Gerd eller Jord, hos alla slaviska folk, brukade man under våren gräva ned såkakor på åkrarna, och så görs det än i vissa delar av Ukraina, enligt vad jag själv sett och bevittnat, år 2004.

Den ryska moder jord med STORA BULLAR i händerna.. Enligt moderna hedningar i öst… Ju större bullar, ju fruktbarare gudinna…

Man säger att Såkakorna hos Germaner, Slaver och troligtvis även Kelter har sitt ursprung i de Kultbröd som varit vanliga hos alla Indoeuropeiska folk. Kultbröden skulle ofta vara av vetedeg, och vara kryddade med saffran och russin, som ju var dyra och särskilt exklusiva kryddor. Det fanns ju knappt russin norr om Alperna, utom i Vinproducerande regioner, och saffran måste importeras hela vägen från centralasien, från Afghanistan och Iran, där den bästa saffranen finns än idag.. Även med dagens produktionsmetoder, kan man inte få ihop mer än högst 300 ton saffran i hela världen per år, sägs det – och redan Plinius och romarna visste att saffran kunde förfalskas, och ersättas med mindre bra vara.

Men det var främst den gula färgen man var ute efter, snarare än att smaken av saffran gjorde bakverken saftigare. Gult var ju solens färg, och därför viktig vid Midvinter. I norra Norge äter barnen fortfarande ”solbullar” med gul fyllning, när Midvinternatten där är över, och solen kommer åter – forntidens folk tänkte på exakt samma sätt… Man ville fira solens återkomst, och dess livgivande roll.

Hos nordborna offrades bröd åt Tor, och på Rügen, en gång årligen, en med mjöd eller honung tillsatt väldig kaka åt Svantevit; åt bägge i deras egenskap av äringsgudar. Hos anglosaxarna offrade man omkring år 1000 vid plöjningen en kaka åt jorden. En kyrklig förordning från 700-talet förbjuder bakande av bildbröd.

Hos nutida europeiska folk är kultbröd särskilt förbundna med vissa årshögtider, såsom alla själars dag, jul, nyår och påsk. I Sverige har speciella bröd bakats främst till jul. Bland julbröden förekom också den så kallade såkakan, ett cirkelrunt, ofta med uddig kant försett bröd, som bakades till jul eller ursprungligen sannolikt till skördehögtiden, och då hade sin plats på högtidsbordet, men sedan förvarades i sädeslåren till såningstiden. Det sönderskars då mot plogbillen, varefter det dels blandades med utsädet, dels förtärdes av plöjnings- eller såningsmannen, det vill säga bonden själv, och av familjens medlemmar, dels ock utdelades åt plogdragarna. Likartade plöjningsseder förekom även hos romare, greker och hinduer och visar således tillbaka till en mycket avlägsen forntid. (från Wikipedia)

Tysk sk ”Klausenmann” av vetedeg från Schwaben. ”Pepparkaksgubbar” osv är inte alls en medeltida uppfinning, utan mycket äldre än så…

Genomgående teman för Julbröden har alltid varit ”kusar” – alltså hästar eller ”galtar” – till och med i form av grisformade bröd – eller ”gubbar” illustrerande äringsguden, Frej eller Dazbog bland slaverna.

De kristna har alltid varit mycket mycket rädda för detta, eftersom de tror att de symboliska bullarna skulle vara rester av människo-offer eller djuroffer, som de på felaktiga grunder och utan några konkreta bevis anser skulle ha bedrivits i äldre tid. Men så blodig var aldrig traditionen med såkakor.

Norska former av ”Lussekatter” med sina traditionella namn. Observera den penis-formade ”Gutten” och ”Gullvognens” älskande par. Hakkorset eller ”Solvagnen” var vanlig också i Norge… Blev ni RÄDDA nu, PK-nissar små ? Då måste ni ju genast ÄTA UPP de anstötliga bakverken, så att ingen får se dem…eller ?

De standardiserade, fabriks-tillverkade ”lussekatter” som man nuförtiden kan få på snart sagt varje 7-eleven eller bensinmack i hela Sverige är en degenererad form av en flertusenårig tradition. Numera kan vi äta dessa bakverk från November till Februari, men så var inte traditionen förr. Då fanns ingen övermättnad eller något svalg, utan man var glad och tacksam för de få, dyra bullar som varje gård kunde producera, och man bakade dem själv – vilket var huvudsaken.

Den S-formade bullen är en förenkling av Gullvagnens eller Solvagnens Hakkors-form, som av naturliga skäl döljs, och inte bakas så ofta i nutiden. ”Kransen” eller nr 1 på bilden här är en variant av Såkakan. Nr 2,  ”Prästens Hår” från 1600-talet, går tillbaka på äldre bilder av Valhalls Port, eller Bifrosts båge i skyn. Nr 3, ”Galten” är Frej och Gerds älskande Gudapar, avbildat redan på svenska hällristningar 1600 år och mer före kristus, då kärleken ännu var heterosexuell, och till för att skapa ett bättre och starkare släkte.

Nr 4 är Solens ”Gullvagn” igen – enligt en uppteckning från Nordiska Muséet som jag inte återfunnit på nätet, skulle denna variant vara vanligast i Bohuslän och Västergötland. Nr 5 ska vara en ”kuse” eller ”galt” från Sydsverige, medan den S-formade lussebullen som vi känner den, skall ha varit vanligast i Östergötland. Varje landskap hade som vi ser sina egna varianter, men nu har de alla blivit sammanblandade, och samma traditionella mönster kan förekomma snart sagt vartsomhelst i landet.  Nr 7 och 9 kallas ofta ”pojken”, lindebarnet eller något sådant – av folk som är kristna av sig, och som inte vågar säga vad det verkligen är fråga om. Man ser att det är Frej, och ingen annan än Frej som hedras här,  och vad det hela skall likna, inser minsta barn – bullar som dessa var nog avsedda att ätas mest av kvinnorna, medan ”solvagnen” och andra kvinnliga symboler var för karlarna…

Ytterligare varianter av saffransbröd från olika svenska landskap

Observera att ”Kyrkporten” från Västmanland svävar som på en molnfläta – vilket visar vad den egentligen föreställer – porten till Valahall, och gudavärlden därovan – knappast porten till någon ”kyrka”.

Ett återkommande inslag är också flätverks-tekniken, eller sättet att lägga ut degen vid bakningockså Wikipedia tvingas erkänna, att detta erinrar om drakslingorna, den nordiska djurornamentiken, och forntidens bildvärd…

De vanligaste formerna har sitt ursprung i de forntida mönster som var vanliga på till exempel smycken och bilder i norra Europa och som kan spåras ända tillbaka till bronsåldern.

Så – där hör ni ! Lussebullar till Julen, i alla dess varianter, former och skepnader, är inte alls ”medeltida” utan väldigt, väldigt mycket äldre än så.

Det är solens rullande hjul, Frejs enorma lem, och hedniska symboler ni stoppar i er vid kaffeborden – liksom – huu så hemskt ! – Hakkors…eller Solkors…

Yiieehaw ! Ät bara – ät tills ni kräks… För nu är det Julens och överflödets tid…

 

Har ni tänkt på detta, ni goda kristna ? Förstår ni vad ni äter, ack ni hedna och ludna ??

Inför Ingrid-dagen – och om Ings Riderskor…

All alone, or in two’s
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
And some gathered together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand
And when they’ve given you their all
Some stagger and fall,  for after all it’s not easy
Banging your heart against some mad bugger’s wall…

– Ur Pink Floyds rockopera ”The Wall”

 

Få, om ens några av de svenskar som ännu inte är hedningar, och ännu inte återvänt till sina fäders tro; torde veta vad en Ing-runa är för något. Bara ett fåtal torde nog också påminna sig om att Yngve-Frej, Ynglingaättens upphov och stamfader, har Ing-runan till symbol, och att Frej är ”Sviagodh” eller Svearnas gud framför andra. Nionde Oktober – vilket snart infaller – kan vi mycket riktigt fira Ingrid-dagen, i den svenska almanackan och med det vill jag hylla två stora Ingrid ur min egen hembygd, som jag inte kände till förut. Nio är Odens och Naud-runans tal, men de visste väl de av er, som är runska ?

Ing-Rid betyder Ings riderska, alltså en kvinna som rider på en Ing, ifall ni nu kan gissa vad det är för något, och varför Ing är äringens och avelsens sinnebild. Om inte, får ni väl gå tillbaka och läsa inlägget om Frej och vissa stenar, som man nyligen funnit på bronsåldersboplatser i Västsverige, och över hela Norge – i minst 50 exemplar..

För varje person som missbrukar kulturarvet, kommer det alltid fram minst två som bygger upp det igen. Asatroende som jag är, så har jag en positiv grundsyn. Våra gudar – Asar och de visa Vaner – förskjuter oss aldrig, men är ständigt med oss. Och där vissa bara vill bryta ned och förstöra, bygger de upp, förvaltar och vidmakthåller. 

Idag kan jag i lokaltidningen ”Stockholm Direkt” läsa om Ingrid Ljungkvist, nu 73 år gammal, men som i ett helt liv kämpat för att hålla intresset för Hedendom, Vikingatid och forntid i Håbo med omnejd levande. Hon utgav i början av året en bra bok, som hon fortfarande säljer och har hållit föredrag om på det lokala biblioteket, i Jan Fridegårds och andras proletära anda.

Och, som hon säger till tidningen:

– De som stannar upp och har tid att prata blir förvånade över att vi har så mycket vikingaspår här. De är ofta nyinflyttade och vet ingenting om Håbo, säger Ingrid där hon står på Ica i Bålsta Centrum och säljer sin bok, Håbo – med forntid att förvalta.

– Det har gått bra. Jag har snart sålt de hundra första jag skaffade. I går sålde jag 16 stycken, berättar hon.

Det är ett hjärteprojekt fött ur en slags frustration över vad Ingrid menar är ett ointresse för den egna historien ifrån Håbo kommun.

– Jag har varit på alla chefer om det här. Jag har jobbat helt själv och i tio år har jag försökt påverka kommunen med massor av skrivelser, men jag har tröttnat. Jag har skrivit medborgarförslag, men jag börjar bli gammal så jag måste skriva ner allt jag har. Jag har haft lite turistguidningar och det har kommit en del folk, men jag vill nå ut till fler. Jag har tusentals förslag.

– Om Mälardalens och Håbos fantastiska vikingahistoria. Håbo har hela Mälardalens mest unika vattenled. Det är vikingarnas E4, och parallellt med den går vandringsleden. Jag tycker att man ska ordna vikingaresor till Håbo kommun.

Sedan 22 års ålder, då hon såg sin första runinskrift, har Ingrid Ljungkvist fått kämpa ensam. Hon har uppvaktat politikerna i kommunen, skrivit tidningsartiklar, medborgarförslag, insändare. Och till och med då hon för länge sen blivit pensionär, säljer hon sina egna böcker på den lokala ICA-hallen. En sådan insats, väcker mitt hedniska gillande.

Här kan ni läsa om hennes kamp för att få rövade och felplacerade runstenar tillbaka på de platser, där de faktiskt skall stå.

Här kommer ett av hennes många medborgarförslag, som alla (S)-politiker och andra helt ignorerat. Här ett förslag från i Maj i år, som enligt tidningen skall ha lyckats.

Har blivit SEDD av SÄRIMNER – Får troligen dess stora pris !

 

Att skriva ned folkminnen, och kämpa för något gott – ja se där några Hedniska dygder, som alla vi svenskar kan ta till oss, nu när vårt eget språk, vårt eget land och till och med vår egen historia och kulturella identitet blivit allt mer och mer hotad. Också i det angränsande Upplands Väsby finns en annan Ingrid, och till och med en Ingrid-staty, läser jag i lokalblaskorna. Och en annan Ingrid skall uppträda, på ett annat bibliotek.

Kunskapen i vårt land är nog inte riktigt död trots allt, även om Bibliotekens fortbestånd och själva rättssäkerheten är hotad.

 

Men – kampen emot despotism, Monoteism och kristendom samt islam går alltid vidare. En vacker dag, vinner vi den.

Vår tid skall komma. Vårt folk skall vakna.

”Free at last, Free at last. Thanks to Frey, Thor and Odin, we shall become free at last…”

I TUSENTALS år har vi dyrkat ”Farbror Frej” och BEVIS för detta bara hopar sig…

”Hej alla barn – nu blir det barnprogram !
Kom får ni se vad Farbror Frej tar fram…
Jo, det är en Stake och nu ska ni få höra
vad man med sådana Stakar kan göra…

Du kör med den Staken tills det sprutar
ut klägg..
Sen har du gjort dig en ättelägg !”

Hednisk Midsommar-ramsa, skriven av alias ”Hedningen” år 2004

– ”Vår i luften mina damer – men var har ni er ?”
(sagt av James Fjong, svensk seriefigur från 1970-talet)

 

”Bevisen är OTVETYDIGA – säger svenska arkeologer”

 

Göteborgs-Posten – ständigt dessa Göteborgare,  Svenska Medborgare och Simborgare – det säger jag er !  – publicerade igår en arkeologisk Världsnyhet av rang. Vid Rollsbo, omedelbart norr om Kungälv, har  svenska arkeologer grävt ut en Bronsåldersboplats och grävt fram vad som är ett otvetydigt bevis för Frejsdyrkan…

Jag citerar, direkt från tidningen:

Oväntade fyndet: en stenpenis från bronsåldern . Vid en arkeologisk utgrävning i Rollsbo hittade man nyligen en halv meter lång fallosformad sten. Fyndet tros härstamma från bronsåldern och kan ha använts i offerceremonier. – Det är inget snack om saken, den har en väldigt penisliknande form, säger Gisela Ängeby, arkeolog och en av dem som grävde fram fyndet.

Äldre Tjej hittade Frejs grej ! Är du kvinna, så minns att den är till för dej ! Om den saken är det intet snack, Ta ej i så att du sprack, men vi hedna säger skål och tack !

Man trodde först att detta skulle vara en gravplats, men har sedan identifierat den som en offerplats intilll en bosättning, som enligt foton i tidningen ligger på hällmark, och antagligen högt beläget i terrängen, vilket inte är ovanligt när man söker efter platser från bronsåldern – havsytan då stod ju väsentligt högre än nu. På platsen skall man också ha hittat brända djurben och en röd sten, som placerats vid stenfallosens fot, i mitten av en stensättning. Eftersom detta är ett bronsåldersfynd, kan vi vänta oss att det är minst 3000 – 3500 år gammalt.

Fynd som dessa är långtifrån unika, och tyder på en utbredd Frejsdyrkan i bronsålderns Sverige. Vid Rödstens gård i Östergötland, mellan Åtvidaberg och Linköping, står denna stenstod, som varje år rödmålas av gården Rödstens ägare – som funnits på plats sedan medeltiden, och så långt tillbaka som man alls har skriftliga källor.

”Är det inte Lingam Olsson som står där borta ! – Yoni, han har ju rest på sig…”

Kristna har alltid hatat dessa stenstoder, och med särskild iver försökt förstöra dem. För oss hedningar är situationen annorlunda, eftersom vi inte skäms över våra egna kroppar, och heller inte skäms över den mänskliga naturen och sexualiteten, som ju strängt taget inte är något att skämmas för alls. Hedniska civilisationer – och alla Indoeuropeiska kulturer – har alltid innehållit dyrkan av en fruktbarhetsgud, som i Indien kallas Shiva (och som ofta låter sig manifesteras i form av en lingam, alltså det manliga könsorganet, eller till och med en Shivalingam, vilket är manligt och kvinnligt kön i skön förening) men som vi känner som Frö, Frej, Froh eller Frei – alltså någon som fröar av sig, men också glädje och frihet.

Frej var bland Ö-danerna först sedd” får vi veta i Eddan, och hans kult infördes alltså söderifrån, men han blev sedermera ”Svia-Godh” eller Svearnas specielle Gud – och syns ännu i Sankt Erik, Stockholms skyddspatron. Ja – jag har som ni kanske vet skrivit om dessa saker många gånger förr, men det är att märka att Shiva, den indiske Frej, också är en skapargud och djurens herre – precis som Frej hos oss – och är en gud av sant kosmisk betydelse.

Frej har liksom Shiva också drag av ljusgud eller solgud, vilket han i och för sig delar med en hel del manliga fruktbarhetsgudar Världen över…

Frej – med en Vase eller sädeskärve, Oden och Tor enligt en framställning från tidigt 1800-tal

Han är också en skördens och sädens gud framför andra, och till och med Vasen – Vasaättens symbol – eller sädeskärven har satts i förbindelse med honom, och kanske är det helt naturligt att hans kultbild åter kommer fram, såhär på hösten när skörden är bärgad. Det är inget att skämmas för, som sagt, utan något helt naturligt, och det är bara svårartat kristna personer eller därmed likställda, som fruktar eller ser något ont i detta – Vi hedningar däremot fruktar ingenting. Att Rällinge-Frej från Södermanland och Rällinge sockens Vikingatid också avbildar samma sak, samma gudom, är det heller inte den minsta tvekan om.. Vad en ”Rälling” är för något vet kanske de mer bildade av er redan, i alla fall om ni förstått den mänskliga biologin som den faktiskt är…

”Re’n vid unga år han RÄLLING bar… Yngve Frej var minsann en riktig karl…”

”Frejsbild” i mycket modern serie-version, tecknad av moderna amerikanska Asatroende…

Men inte nog med detta. Redan år 2010 uppstod en extrem uppståndelse (med tonvikt på ordet ”stånd”) inom svensk arkeologi och internationella media, när man på verkstadsvägen i Motala under kvinnliga arkeologers ledning grävde fram vad som antogs vara åter ett till FREJ direkt helgat föremål, likt Völse i den nordiska sagan. CBS, BBC, CNN med flera tv-kanaler lär den gången ha hört av sig till Historiska Muséet på Narvavägen i Stockholm tämligen omgående..

Också Sveriges Radio tog upp själva fornfyndet,  som visade sig vara minst 6000 år gammalt – alltså dubbelt så gammalt som fyndet från Rollsbo.

Vad som står skrivet, står de facto skrivet… Föremålets längd var ca 12 cm – och man kan påtala att det var från Motala…

Inte heller detta var allt. Experter i Schwaben, Tyskland, hittade fem år tidigare, år 2005 ett 28 000 gammal t ”kultföremål” i den berömda grottan Hohler Fels. Snart upptäckte man emellertid, att det fanns ett gemensamt problem med detta fynd, såväl som Motala-fyndet. Båda föremålen är slitna pga flitigt bruk, men så att säga i fel ände.

Arkeologernaa tolkade den ollonformiga ändan som fästet för ett skaft i trä, och de två förmodade Völse-objekten visade sig vara mejslar, som man använde för att göra flintredskap med, i sk ”pressure flaking” teknik. Både horn-exemplaret från Motala och sten-exemplaret från Tyskland hade till slut brytits sönder, och de var alltså inte alls några ”forntida dildos” som man kunde tro. Sådan var den tråkiga förklaringen, och det var ju synd för de fanatiska Frejsdyrkarna. Men inte här heller kommer man undan Frejs fantastiska makt.

Man har påstått att Neanderthalarna – som helt säkert kände till tekniken med ”pressure-flaking” eller hur man trycker ett skaftat föremål mot en bit flinta så tidigt som för 300 000 år sedan, inte hade någon konst, och därför inte kunde hedra Yngve -Frej. Man har också påstått, att deras flintredskap inte förändrades under den halvmiljon år de existerade, men inte heller det stämmer – deras teknik gick faktiskt framåt från den tidigare Levallois-perioden, då stenredskapen var betänkligt grövre, fast med ett viktigt undantag – de sk ”Handkilarna”.

Handkilar från Afrika, Indien och det istida Europa är alla märkvärdigt lika varann, och de förändrades inte ett enda dugg på ungefär 300 000 år, utom vad gäller storleken. De större kunde bli handhållna yxeggar, de något mindre spjutspetsar, och man har också hittat dem i centimeterstort miniatyrformat i form av pilspetsar för småviltjakt. Paleontologer har till och med teoretiserat, att alla dessa redskap gjordes av manliga Neanderthalare, för bara ett enda syfte – Att ”impa på brudar” kort och gott – även idag en vanlig sysselsättning..

Kvinnlig Neanderthalare från Södra Spanien i rekonstruktion – men skulle hon föredra små eller stora… ?

En Neanderthalare, i stånd att skapa många handkilar på kort tid måste ju vara i stånd att:

  • välja rätt stenmaterial, vilket antingen måste ”köpas” med byteshandel eller införskaffas via långa resor
  • vara försedd med lämpliga verktyg, som till exempel de fallos-formiga mejslarna i flera storlekar
  • behärska flera olika sorters teknik, som slag, ”pressure-flaking”, polering, borrning av hål mm
  • tänka klart, samlat och planerat, och arbeta efter en i förväg uppgjord plan för hur redskapstillverkningen skulle gå till
  • ha stor precision i utförandet, eftersom bara ett enda felaktigt moment kunde förstöra verktyget
  • kunna använda det vid jakt, vilket också storligen bör ha imponerat på alla honor inom räckhåll

Följaktligen garanterade många handkilar – i närmast rituellt utförande – extremt god framgång på dåtidens äktenskapsmarknad, och här kommer Frej in i bilden – och det var i de flesta fall enda skälet till varför dessa handkilar alls gjordes,  och dessutom i så många storlekar – en del honor föredrog ren kvantitet och stora kilar, andra små men välgjorda.

Tonårig Neanderthalare av kvinnligt kön, Sydtyskland, för cirka 300 000 år sen…

Dessutom har man i Hohler Fels-grottan i Tyskland säkrat föremål från de första moderna människornas tid, och de är garanterat pornografiska – även om det rör sig om avbildningar av kvinnor, och inte män. Även om teorin att Neanderthalare inte hade konst, och knappast kunde framställa rituella föremål (eller föremål totalt fria från praktisk användning, och bara till som prydnader) skulle hålla streck, så finns det faktiskt forskare som hävdar, att redan Homo Erectus (!) för mer än 2 miljoner år sen kunde framställa ”konst” – eller rättare sagt porr – men jag ska återkomma till detta i ett senare inlägg..

I Hohler Fels, Schwaben, satt emellertid de första Europeiska Homo Sapiens och slöjdade på detta – 15 cm långa föremål – samtidigt som den förmodade Frejslemmen, som var ett verktyg skulle ha tillverkats…

Låt oss här bara citera Errol Nordstedt, mera känd som Eddie Meduza – en annan oerhört primitiv varelse, som sådär 303 000 år senare skulle sjunga en mycket känd låt om just detta… Kanske ni kan gissa vilken, förutsatt att ni är bekant med den legendariska Eddies produktion ?

Det finns inga som helst bevis för att Hohler Fels-figurinen använts för kultbruk, i religiösa sammanhang eller ens för ett forntida matriarkat, som en del har teoretiserat. Den har – till skillnad från Frejs-lemmen utanför Kungälv – inte hittats i ett ”sakralt kontext” utan bara som ett lösfynd i jorden, helt utan att man vet vad den används till, vem som gjort den eller varför. För övrigt skulle dess skapare lika gärna kunna vara en kvinna, inte en man – även om man kan förmoda, att en manlig varelse skapat den, kanhända mest som en karikatyr. Inga kvinnor ser ju ut sådär i verkligheten, inte ens en kvinnlig Neanderthalare, eller Thalerska, som det väl rätteligen bör heta.

Åter till de Nordiska stenskulpturerna – just läget nära Göteborg eller rättare sagt i Rolllsbo är mycket avslöjande…

SK ”gravklot” från Östfold i Norge, som inte alls är ett ”klot” utan en GISSA VAD….

I Norge – dit Bohuslän eller Ranrike historiskt sett också hörde – har man hittat mer än 90 stycken stenfallosar från just bronsålder eller äldre järnålder, enligt en Norsk forskare. Alla de sk ”Gravklot” eller runda stenar, som man ansett skulle utmärka kvinnogravar från sen järnålder, är i själva verket inte alls ”klot” utan fastmer Fallos-symboler, ditlagda till Yngve Frejs ära, och ovanskliga storhet, säger han.

Undantag finns. På det jättelika Ösmo-gravfältet söder om Stockholm, och i Gnezdovo, utanför Smolensk i Ryssland, märker stenkloten faktiskt ut just kvinnliga gravar – och av dem har man hittat flera tusen – men å andra sidan – varför skulle typiskt manliga ”upp-stånd-else” symboler inte kunna ligga ovanpå en kvinnlig grav, som en högst handgriplig symbol för evigt liv och pånyttfödelse i nästa generation – tänker man som en Hedning, så går det ju lätt att förstå.

Även Inglinge Hög – vilken redan ortnamnsmässigt har att göra med Ynglingaätten, för vilken endast och endast bara Frej är stamfar, är ett exempel på samma sak, har man hävdat.

Antik staty från 300-talet före vår tideräkning och Delos i Grekland… Åter är vi i Delo med dessa kristna, som bara förstör allt som inte är deras eget, eller allt de inte begriper sig på. Fågelsymbolen på sockeln är heller ingen tillfällighet – skulpturer av fåglar hittades ”slumpartat nog” också vid Hohler Fels…

 

Vanafull och Frösgång

I dessa tider, när den kristna Knutby-sektens ledare äntligen är ställda inför rätta, och inte mindre än fem salafistiska imamer har gripits av SÄPO, den svenska säkerhetspolisen och snart hamnar i Domstol de med, framstår de Monoteistiska religionerna, som så länge plågat och våldtagit hela vår Jord, allt tydligare och tydligare i sin sjaskiga dager. Mer än 18 647 personer i Sverige lät hedna sig under årets första fyra månader, och lämnade den sk ”Svenska” kyrkan, som inte är ett enda dugg ”svenskare” än något annat samfund, snarare tvärtom, eftersom den ju stöder islams spridning här i landet. Det gillas inte av oss infödda och etniska svenskar, och därför förlorar denna kyrka ständigt i popularitet, vilket är en fastlagd trend sedan minst trettio år tillbaka. Antalet kristna är nu nere i under 5,8 miljoner, medan vi hedningar redan utgör ca 43 % ellerr mer av befolkningen, och inom en snar framtid är vi i majoritet.

Varför denna ”svenska” kyrkas medlemstal hela tiden sjunker, är heller inte konstigt att förstå – på sista tiden har det ju kommit fram att de i kraft av en av Regeringen Löfvéns nya lagar börjat handla med krematorieguld för att finansiera sin verksamhet, pengar som också går till sk ”studieförbund” som den islamistiska Ibn Rushd rörelsen. Att svenska fattigpensionerärers guldtänder dras ut ur deras käftar efter döden, och att vinsten går till sådana ändamål, är inte vad svenska folket vill, utan grymt oetiskt. Därför går det som det går för denna kristna kyrka – det är i alla fall min analys.

 

 Vägen framåt är öppen – för Äringsguden Frej och för mera Hedendom !

Men idag är det dagen för Vanafullet, eller fullmånen i den stora Vanadisen Frejas månad. Och inte bara det. Det är också dagen för Frösgången, den dag då Frejs bild bars över åkrarna i Svea Rike, den dag som senare blev den halvt mytiske sankt Eriks – och själva namnet Erik, den ensamt mäktige, är ju annars också ett heite eller binamn för just äringsguden Frej. ”Sankt” Erik har aldrig blivit godkänd av den katolska kyrkan, så något helgon är han inte alls. Man har visserligen förklarat honom salig, eller som varande ”beatus” på högst oklar grund, för när han dödades i Uppsala enligt legenden, var det snarare av en hednisk opposition på platsen än några invaderande danskar, som man påstod på 1300-talet. Det sk ”Sankt” Eriks skrin har visserligen visat sig innehålla kvarlevorna efter en reslig man över 40 år, som halshuggits med ett enda svärdshugg, men det är långtifrån bevisat att detta verkligen var Kung Erik Jedvardsson. Han blev för övrigt bara 35 år, inte över 40, och kronologin med den individ som hamnat i relikskrinet – som var över 40 år – stämmer alltså inte.

Erik satt på den svenska tronen i mindre än tio år, och då huvudsakligen i Västergötland. Något korståg till Finland, som legenden om honom – förtjänstfullt återberättad av allas vår Mohamed Omar – hann han aldrig med, och den Stenkilska ättens medlemmar, som nog inte var fullt kristnade, gjorde som sagt honom ett huvud kortare. Att hans skrin senare bars över åkrarna och fick ersätta de gamla Frejsbilderna av trä, var nog bara en sentida anpassning, som man gjorde inemot 1100-talets mitt för att inte verka alltför hednisk. Vi skall minnas att Gudahovet eller ”Templet” i Uppsala bevisligen stod kvar så långt fram i tiden som 1090 ungefär, och att bytet från Frösgång till firandet av ett påstått lokalt helgon bara låg en generation bort från Asatron.

Stockholms vapen, en ljushårig äringsgud, strålande likt solen och ett påhittat helgon – allt hänger samman…

Någon ”landsfader” som Mohamed Omar skriver att ”sankt” Erik skulle ha varit, var han verkligen inte. Den äran tillkommer andra medeltida kungar som Magnus Ladulås, Magnus Eriksson och senare Gustav Vasa, men att Frej, åkerbrukets store gud, långt fram i tiden varit dyrkad i stora delar av Svealand och inte bara Uppland är oomtvistligt. Och vissa dyrkar honom inlevelsefullt och av hjärtat än i denna dag som idag är. Henrik Andersson på bloggen ”Ideell Kulturkamp” skrev idag följande klangfulla och högst läsbara vers, som jag gott tycker ni kan recitera vid era Frejsblot, om ni nu inte redan genomfört dem, dagen till ära !  Mera om Frösgång och andra hedniska traditioner kan ni läsa under rubriken ”Asatro” och underrubriken ”Frej” i menyerna här ovan !

 

Hedniska Tankars Runskola – (del 21 – Ing runan)

Med Ing-runan, på protogermanska Ingwaz, närmar vi oss runradens slut. Vi vet redan att runorna inte bara är skrivtecken, som är till för att uttrycka språkljud, utan att de också är symboler, ett slags bildskrift som laddats med andlig eller esoterisk betydelse, en betydelse som inte var känd för alla ens i äldre tid, utan som var förbehållen de runkunniga. De 24 runorna i den äldre runraden hade en enkel symbolik, och kunde bara gestalta vissa centrala begrepp i den dåtida kulturen, de blev aldrig såpass omfattande som sortimentet av egyptiska hieroglyfer eller kinesiska tecken – varje runa skulle ju också stå för ett språkljud, och därför behövdes bara ett begränsat antal. Vi har sett att Madr-runan fått stå för människosläktet i allmänhet, Tyr-runan för män och Bjarka-runan för kvinnor, vi har sett Algiz eller Älgrunan som fått stå för hela djurriket, Laug som står för vatten, och ett par andra centrala begrepp.

Ing-runan har för det mesta avbildats såhär. Ibland har den också avbildats som en kvadrat istället för en romb, eller som en romb med fyra tvärstreck (jämför Odal-runan, som bara har två)

 

Nu kommer vi till Ing, en något problematisk runa som står för diftongen ng, tidigast belagd på ett silverspänne från Szabadbattyán i det nutida Ungern, där ”Maeringa” eller ”Märingarna” nämns. Inskriptionen är från tidigt 500-tal, men lustigt nog finns samma folkstam – märingar – stavade på exakt samma sätt – också på Rökstenen från 800-talets Östergötland. ”Ing var bland Ö-danerna först sedd, innan han for österut över havet. Hans Vagn for efter honom, þus Heardingas þone hæle nemdonSå nämnde Heardingarna eller Hårdingarna honom som en hjälte” står det i det angelsaxiska runpoemet, likaledes från 800-talet. Vi vet också att det fanns en hel germansk folkstam som hette Ingveones enligt Tacitus på 80-talet enligt vår tideräkning, och att de bodde i Anglernas och Saxarnas land, före dessa folk utvandrade till det som nu är Storbritannien. Också Fyn och de danska öarna – där ö-danerna bodde – hörde till Ingveonernas stamområden, och flera anglosaxiska kungaätter skulle i tidernas fullbordan räkna en mytisk Ingwi som sin stamfar.

Ingveonernas stamland syns i rött på denna karta

Yngve eller Yngve-Frej skulle också ha grundat Ynglingaätten i Sverige – hans vagn for verkligen ”österut över havet” och i Svealand fick Frej ett av sina starkaste fästen. Skilfingarna eller Sköldungarna, en mytisk dansk kungaätt, vars grundare skall ha kommit västerifrån, har också räknats som ett bevis för Frejsdyrkan i gångna tider – och ett av Frejs många namn är för övrigt Frö – vilket är vad Ing-runan liknats vid – Frej är ju äringens och grödans herre, men inte bara det…

Vi känner också till en mängd kvinnliga namn, som Ing-rid – ”Ings riderska” eller en kvinna, som rider på en ing, Ingeborg, hon som är ings borg eller gömmer en ing i sig, Ingerun, hon som känner Ings hemlighet eller runa, Ing-gun – ”hon som strider med hjälp av en ing”, eller ”har en ing som redskap” – Ingefast – han vars Ing är fast, samt förstås namnvarianter som Inga och Inge, samt Ingvar – alltså Ings bevarare… Förstår ni nu vad själva ordet ing betyder, hedningar små ?

I byn Rällinge i Södermanland har man hittat denna bekanta Frejsbild, som nu förvaras på Historiska Muséet i Stockholm – och den bär syn för sägen. Redan själva bynamnet Rällinge kommer av Räl, alltså något som är styvt, hårt och långt som räls – och som det står i den bekanta lantmäteri-visan från 1600-talet ”Det satt en gubbe på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Sen tog han fram sin styva räl, sin stora, styva och räta”. En räl, eller en mätstav eller runstav kunde ju inte töja sig som ett måttband eller ett rep, utan förblev vid samma mått, och så kom det sig, att Herren Yngve-Frej blev lantmätarnas gud också, eftersom han redan varit åkerbrukets..

Den bekanta Rödsten – från Rödstens gård i Östergötland – en gång vimlade landskapet av gränsrösen och stolpar till Frejs och Ings ära…

Ing runan är en runa för den manliga sexualiteten och avelsekraften, rätt och slätt. De kristna har alltid varit rädda för mänsklig sexualitet i alla former – inte bara den kvinnliga – mankönet skrämmer dem idag än mer – tänk på allt deras pryderi och #boohoo #metoo-kampanjerna – våra förfäder däremot bejakade den, och tyckte att den var en av de viktigaste krafter som gjorde livet värt att leva. Äringen, Alstringen och Åkern stod i centrum för Frejs kult, och här anar vi också mycket av Frejsrunans eller Ings betydelse. I den gamla ”Frösgången” på vårarna bars Frejs bild med sin styva lem över åkrarna runt Gamla Uppsala – och under kristen tid blev han utbytt emot Sankt Erik – ett mycket skralt helgon som aldrig erkänts av den katolska kyrkan, och en ännu sämre sveakung, men det var på den tiden då den gamla Ynglingaätten dött ut. Sankt Erik syns ännu på Stockholms stads vapensköld – och pryderiet, småborgerligheten – också bland vissa hedningar inom ett samfund som kallas NAS – har kanske inte helt hunnit utplåna de drag, han hade en gång i tiden. Själv är jag militant Frejsdyrkare, som alla vet…

 

Personligen tycker jag också att de kristnas ständiga sexualskräck är ganska löjlig – det är ungefär som att gå omkring och vara rädd för sin vänstra fot, eller helt försöka dölja det faktum att människor runt omkring en faktiskt har vänsterfötter… En gång i tiden stod runan också för livsglädje, harmoni, inspiration, lust, entusiasm,  uppfyllelsen av mål och planer och mycket annat gott – alltsammans egenskaper som utmärker just Frej som gudom – som denna enkla sammanfattning från en runologiskt sinnad sajt utomlands också visar…

I Frej finns skaparkraften, och skapande är vad denna runa handlar om. Runan kommer som den femte i den tredje aett eller åtta-tal som avslutar den äldre runraden eller utharken – och svarar emot Kaun eller sken – en ljusets runa i den första aetten – samt Pertha, klipprunan, som också är en födelse-runa – i den andra. Runan kan också tolkas som två kaun-runor vända mot varandra, även om den ibland kan avbildas på lite olika vis. Här är en variant:

Atrid Grimsson påstod på åttiotalet, att Ing-runan som nummer 21 direkt skulle relatera till äringsrunan Jara som nummer elva, och förflyttar manstavarna i en Jara-runa, kan man mycket riktigt konstruera en Ing-runa av den, då Jara ju består av två räta vinklar med ben. Ohlmarks såg på 1940-talet Ing som symboliserande ”glans penis” eller själva Ollonet, medan andra mer svävande och mystiskt har talat om ”giftermålet mellan himmel och jord” eller ”befruktning och vår”. Asarnas tretal eller assrunan ger multiplicerat med det heliga och harmoniska sjutalet, wynjo-runan (som tillhör Freja) 21, och ger Frejs runa. Grimson tolkade Frejs ing runa som fröet, Våren, kreativiteten – men tillade att denna kraft uteslöt skörd och mognande, vilket mera framkommer i Jara och de andra runor som har med fruktbarhet att göra.

Galten Gyllenborste eller Gullinbursti är inte för inte Frejs riddjur…

 

När det engelska runpoemet säger att ”Ings vagn följde efter honom” kan man också tänka på Eriksgatan över hela Sverige i Gunnar Helmings Saga, och sagde Gunnars äventyr med Frejskonan, en vanlig, livs levande kvinna som utsetts till gudens hustru… Ing runan som en stiliserad bild av ett frö, en möjlighet, ett tankekorn har föresvävat många runtolkare, som också kallat den för sädens runa, eller ”koncentrerad energi” som göms i jorden. Redan Edred Thorson var inne på detta under 1960-talet, och han var långtifrån först. Ings betydelse som Ynglingattens upphov, som stamgud för Anglerna och till sist nationsnamnet England, har påpekats av vissa – Freyja Ashwynn skrev under 1990-talets början att flera Ing-runor, ställda på rad med spetsarna mot varandra, skulle erinra om en DNA-spiral, men detta var förstås ytterst spekulativt tolkat. Förnuftigare är hon när hon säger att Ing-runan är Hamingjans eller ”känslokroppens” runa, runan för kraftdjuren och Hamnskiftet, en öppning att ta sig igenom, eller en symbol för en blotcirkel. Ing-runan kan också ofta användas i bindrunor, ofta i förbindelse med Kaun, Jara, Reid och andra runor. Ing skulle då också kunna symbolisera våren, medan Jara är sommaren och skörden, medan Kaun vore vintern.

Inom ”Stadhagalder” – det urgamla signalsystemet – har Ing-runan tecknats på detta sätt, med armarna i vinkel och händerna strax ovan skrevet…

Helmut Arnz och andra tyska runologer från tidigt 1900-tal var också inne på att Ing var en runa i en radföljd, som ledde fram emot Odalrunan och till sist Fä-runan F, från Fröet i marken, befruktat av Laugs vatten växte det till en symbol för markerna och landet – vår Odal. Så alstrade den fä eller boskap, rikedom. För att sammanfatta, så dyker runan ofta upp i samband med kreativa impulser, igångsättande av nya projekt, sådd och säd i spådomar, och vad som nu kan associeras till liknande situationer.

”Arbetarbladet” om Valbo-pappen, ett försvunnet kultobjekt

”Arbetarbladet” från Gävle är en mäkta hednisk tidning, som en gång i tiden tog initiativet till den nu så berömda Gävlebocken, och är därför ett pressorgan, som vi hårt arbetande hedningar och Asatroende aldrig glömmer.

Kristna vandaler och pyromaner har som vi vet alltid försökt skända denna hedniska Julbock, rest till Tors minne och arbetets ära. Men bocken är, precis som Särimner och själva hedendomen, evig och odödlig. Gävlebocken kommer nog säkert tillbaka senare i år, men ur ”Arbetarbladets” pressarkiv har jag hittat ett intressant kåseri av Ulf Ivar Nilsson, daterat 7 Maj 2012, vilket alltså var för ett bra tag sedan.

Han berättar om en ”mystisk grön-blå sten” (låter som en ”slaggsten” med kopparsulfat, naturligt förekommande stenar av denna färg finns till exempel runt Falu gruva, och där koppar utvanns i gamla tider) som skulle varit formad som ett kvinnobröst, och suttit inmurad i en av Stigluckorna (alltså portarna in till kyrkogården) vid Valbo Kyrka, i trakten av Mackmyra och Gävle i Gästrikland, också det ett landskap som var helt hedniskt och utan kyrkor ända tills 1100-talets slut. Jag citerar:

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

Stenen var en halvmeter hög, och – som sagt – innan slutet på 1100-talet fanns inga kyrkor alls i Gästrikland – några äldre rester har aldrig hittats, och allt tal om ”träkyrkor” förblir spekulationer. Man vet också att ortnamnsledet ”Val” i Valbo INTE skall komma från ”Val” som i ”vale” eller vårdkase, alltså ett högt berg varifrån signal-eldar tänts, utan att förledet skall komma från ordet ”Vi” som i hednisk kultplats.

Till och med Wikipedia anger att Ockelbo, Torsåker och Valbo skulle varit de tre viktigaste kultplatserna under hednisk tid, i var sitt härad, och helgade åt respektive Oden, Tor och Frej eller Vanerna – måhända hette platsen kanske ”Vansbo” från början ??

Arbetarbladet påstår också att det i Högs kyrka i Hälsingland skall finnas två inmurade stenar i kyrkogårdsporten med samma funktion, och hur gammal traditionen med stenarna är, vet ingen – men den är dokumenterad sedan minst 1700-talet… Stenen satt inmurad på kyrko-gårdens östra sida (solen går ju upp i öster, och Frej har uppfattats som en solgudomlighet). Jag citerar igen:

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.

Så är det. De kristna etnologerna sysslar alltid med ”christian belittlement” eller kristet förminskande, som det heter på vårt språk, och säger att gamla seder och bruk ”omöjligt” kan vara hedniska, ifall de inte kan gå in och direkt förstöra våra fornminnen, eller kasta bort fornfynden, vilket har blivit ganska vanligt nuförtiden. Intresset för fornminnen och Asatron går också i vågor. Under 1900-talets första hälft fanns en stark hembygdsrörelse, nu finns NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som värnar om vårt kulturarv emot klåfingriga, kristna politiker och de, som vill förstöra vårt lands historia.

Dessutom är det så – som Ulf Ivar Nilsson faktiskt skriver – att stenen har sin motsvarighet i andra länders traditioner, och då rör det sig om länder med starka Vikingatida influenser – betecknande nog. På Irland, till exempel, finns the Blarney Stone. Den sitter inmurad i ett slott nära den gamla vikingastaden Cork, och den som hängande upp och ned i fötterna (likt Oden på Yggdrasils stam) kan kyssa den, kommer att få talekonstens gåva, och kan berätta om gamla tider.

I Skottland fanns ”the stone of Scone” som satt inmurad i den gamla skotska kungatronen. Den har varit i bruk ända sedan 800-talet, och har också flera kristna traditioner till sig – och ortnamnet ”Scone” har samma ursprung som vårt ”Skåne” enligt vissa källor, alltså en sandig  landtunga, som sticker ut i havet. På hebriderna finns ”The Callanish Stones” som på midsommardagens morgon besöks av Skirnir, ”the shining one” alltså guden Frejs personlige tjänare, enligt Asatron – eller en personifikation av solen, återigen.

Liknande traditioner – om att sova i en skepps-sättning eller gå runt en stencirkel på Midsommar, respektive Midvinter, för att få fruktsamhet och många barn, finns över hela norden – alltid kopplade till ”Kraftplatser” i tillvaron som just stencirklar eller skepps-sättningar. Även om det inte går att BEVISA att den lokala traditionen i just Valbo av alla platser är från hednisk tid, så måste man säga, att det finns en viss sannolikhet att det är så. Traditionen med stenen påminner mycket om de traditioner som finns från samma kulturella miljö, och i samma kulturella kontext, och även om sägnen om stenen i Valbo k-a-n ha uppkommit under ett senare skede, så liknar den alldeles uppenbart ”äkta” hedniska traditioner..

Till och med så långt bort som på Cypern, vid Paphos och öns västra kust, där Mardölls eller Frejas sol går ned i havet (Mardöll betyder ju ”havsglansen” – ett av Frejas många namn) finns en svart, svampformad sten, Petra tou Roumio, utanför en klippformation. Om man simmar sju varv – enligt vissa – eller tre varv runt denna vid midnatt, blir man sju år äldre, eller sju år yngre, beroende på vilket håll man simmar åt…en indoeuropeisk tradition, som liknar den nordiska… Men Venus, Freja och Afrodite är ju olika namn, för samma sak…

”Frejastenen” på Cypern sticker upp ur havet till höger om klippan i bildens mitt. Jag har själv simmat runt den, 12 gånger.. Därför åldras min kropp fortare än normalt, men jag har tur med vissa sorters kvinnfolk…

För att all magi ska fungera, krävs förstås bara att man tror på den. Samma sak gällde på sin tid fruktbarhetens hedniska sten i Valbo, och gäller väl även modern medicin, förresten – då begrepp som Placebo faktiskt existerar i den rådande verkligheten. Det påminner mig förresten – denna Friggas eller Frejas dag – om den gamle fantasy-författaren Fritz Leibers roman ”Conjure Wife” där han lanserar den bärande idén att medeltidens prelater egentligen hade rätt – ALLA kvinnor, utan undantag ÄR häxor – och skyldiga till lövjan, trolldom och häxeri – på det ena eller andra sättet.

Det ligger helt enkelt i kvinnornas natur att vara sådana, och Gästrikländskorna i Valbo var inte mycket annorlunda de heller, på sin tid..Problemet är förstås, att det finns ”vita” häxor eller helt oskyldiga och ”goda” sådana, likaväl som ”grå” eller entydigt ”svarta” eller de som använder sina förmågor för renodlat skadliga syften, likaväl som de som använder exakt samma förmåga till något gott, beskyddande, allmänt uppbyggligt eller bra, som till exempel fruktbarhet – och där har vi det..

Inget, absolut inget – säger jag eder – lär ändra på själva Hedendomen eller Friggs och Frejas makt…

Gudarnas återkomst till Nationalmuseum

Fogelbergs Gudar” eller de tre antikiserade skulpturerna över i tur och ordning Oden (1830) och Tor samt Balder (1844) beställdes ursprungligen av den förste Bernadotten, Carl XIV Johan – de skulle ha varit Oden, Tor och Frej naturligtvis, precis som i Gudahovet vid Gamla Uppsala , men detta förhindrades av de kristna, som fortfarande styrde och ställde i vårt stackars Sverige, precis som de ännu gör. Frej blev därför utbytt emot Balder, som man dåförtiden påstod skulle ha haft med Vitekrist att göra, fast det inte alls var sant.  Upphovsman för alltsammans var Bengt Erland Fogelberg, dåtidens mest berömde svenske skulptör, som också åstadkommit statyn av Gustav II Adolf i Göteborg – hans hemstad – och ryttarmonumentet av Karl XIV Johan vid Slussen i Stockholm, där det fortfarande står.

Frej skulle ursprungligen ha stått på Balders plats, vilket är värt att komma ihåg…

Nåja. Nu har dessa våra Asagudar fått förnyad aktualitet, i och med att man flyttat tillbaka dem till det i flera år stängda Nationalmuseum. SVT, eller den sällan objektiva Statstelevisionen, berättade om saken redan 11 Februari, dagen då Tor och Balder anlände, för att följas av Oden själv – som transporterades dit först nästa dag.

I flera år har dessa skulpturer fått stå undangömda och bortglömda, tack vare den nuvarande Regeringens Kulturpolitik, och en Kulturminister, som uppriktigt sagt inte verkar riktigt klok. Det rör sig om konstverk som varit centrala inte bara för det tidigmoderna Sveriges historia, utan också för den tidiga uppfattningen om Asarna överhuvudtaget, inte minst bland människor i utlandet. Bland Asatroende i Ryssland och USA, ja till och med Frankrike och även Tyskland– överallt har ”Fogelbergs Gudar” som de en smula nedvärderande kallats här i sitt hemland haft stor betydelse genom åren.

Visst är det sant att konstverken tillhörde Romantiken, eller det tidiga 1800-talet, men man måste komma ihåg att på den tiden var det totalförbjudet i Sverige att vara något annat än kristen, och det enda sätt på vilket man överhuvudtaget kunde eller vågade avbilda Gudar från Asatrons värld eller vår egen Nordiska Kultur var i ”antik förklädnad”. Det fanns ingen religionsfrihet i Sverige alls, och det fanns heller ingen arkeologi som vetenskap – arkeologin i modern mening kom ju till först under 1880-talet. Men här och där fanns ändå positiva, kulturvårdande strömningar. Esaias Tégner, biskopen av Växjö – som Fogelberg tog starkt intryck av – hade redan skrivit ”Fritjofs Saga – ett diktverk, som har stått sig ända fram tills idag – och Per Henrik Ling – den svenska gymnastikens skapare – och andra drömde om ett starkt, självständigt land med sin egen kultur, och grundade bland annat något som heter Götiska Förbundet – en förening som sen dess återupplivats.

Redan 1960 fick Gudastatyerna flytta in på historiska muséet, där de funnits ända sedan 1960 – på den tiden var muséet faktaspäckat, och ingen tingel-tangel plats för dåliga konstutställningar…Bildstenarna på bilden visas inte längre, inte kopian av Rökstenen heller…

Under kulturmarxismens 1970-tal började man kritisera Fogelberg för hans ”Göticism” och totalt döma ut honom. Man glömde bort de villkor, som rådde på den tid när konstverken skapades. På 1830-talet var det Frankrike, empiren och klassicismens stil som var styrande i hela Europa, och att verklighetstrogna avbildningar av Asarna, som man faktiskt tänkte sig dem under järnåldern, inte alls var möjliga att skapa i de årtionden då Fogelberg verkade. Konstverken var beställda av en antik-intresserad, fransk kung, och självklart måste de vara anpassade till den franske kungens smak – det var så Fogelberg måste arbeta, oberoende av vad han själv nu kan ha tyckt eller tänkt om den saken.

Därför kan man inte idag kritisera Fogelberg för att ha varit ”inspirerad av grekland och rom” även om han givetvis var det – ända sedan Renässansen hade just den klassiska antikens bildvärld varit enda sättet för konstnärer att alls närma sig mytologiska ämnen, eller något som alls avvek från kristendomens totalitära förtryck. För Fogelbergs konstnärsgeneration var det helt omöjligt att alls närma sig gudarna på något annat sätt, och till och mer Tégner blev utskälld av andra kristna, hånad och kallad för ”Galen” bara därför att han faktiskt var Asatrogen innerst inne, och vågade predika om Hedendomendagens Biskop i Växjö, Fredrik Modéus, har ju som vi sett förespråkat islam istället, och haft en administrativ sk ”Kyrkochef” bakom sig som dömts för mycket grova sexbrott emot barn – så om någon biskop av Växjö varit skandalös, så var det nog inte Tegnér i alla fall…

 

Från 1866 till 1960 stod Fogelbergs tre gudar (se till vänster i bilden) på central plats i Nationalmuseums stora trapphall – och var det första besökarna såg, när de kom in genom dörren... Det var så de var avsedda att ses, och det är där de BORDE stå – inte undanskuffade på en ljusgård i mitten av byggnaden…

Själv minns jag hur Fogelbergs gudar fortfarande fanns som kopior i gips på Historiska Muséet tills långt in på 1990-talet, men på order från den (S) ledda regering som fanns på den tiden lät man plötsligt plocka bort dem – de skulle tystas, de skulle förkvävas – inget som påminde om Asatron fick vara kvar – och den ursprungliga uppställningen med tre Asar, oden Tor och Frej – som i Uppsalatemplet – måste då till varje pris slås sönder och rubbas. Gudarna förvisades bort från vår huvudstad, och gömdes undan på Ulriksdals Orangeri-museum istället – där det var ytterst begränsade öppettider, bara på helger under sommaren – och där stod de glömda i 30 år – man försökte aktivt hindra, att allmänheten ens fick se dem..

Tor och Oden på Ulriksdal – där det knappt gick att se dem…

Ändå gick det förstås inte för (mp) och (s) att förneka och gömma den svenska historien och den nordiska kulturen, inte ens under de mörka år vi alla tvingats uppleva. I utlandet fanns minnet av Fogelbergs skulpturer kvar, och även på omslaget till böcker som dansken Anders Baekstedts ”Gudar och Hjältar i Norden” som fortfarande ges ut i nya upplagor, fanns Fogelbergs Tor att skåda i all sin prakt… Man kunde aldrig riktigt glömma bort de gamla gudarna, och de kristna och muslimerna har inte lyckats i sitt uppsåt att förstöra alltihop, fastän de ännu förstör antika konstverk och skulpturer i många andra länder på vår Jord, som alltid där Monoteismen tillåts dyka upp, och ta herraväldet…

I böcker bevaras kunskapen, och minnet av vad som varit… och vad som ska komma tillbaks…

Bara Islamska Staten och de kristna tycker annorlunda… Här ser vi en liten bild från ett museum i Mosul för två år sedan…

Frågan bör kunna ställas: Om Sverige nu skall vara ”Multikulturellt” som alla påstår, varför är det då bara den kristna och islamistiska ”kulturen” som får breda ut sig – och varför får inte Monumentala Konstverk inspirerade av vår egen Nordiska kultur inta en central plats på Nationalmusuem, som det en gång var tänkt..?? Varför skall just vår kultur hela tiden gömmas undan, förnekas och glömmas bort ? Varför får inte Gudarna framträda, som det faktiskt är meningen ??

Att sedan många av de konstverk som vi har kvar av Tor och de övriga Asarna inte alltid var monumentala, utan ganska små till formatet och utformade för individuell dyrkan, som antiken ”Lares et Penates” eller små husgudar som man också kunde bära med sig helt dolt, som amuletter för personlig dyrkan, utan att de kristna ens kunde se det – annat än som en och annan Torshammare, väl synlig..  är förstås en hel annan sak…

Jämför den isländska Torsbilden från 800-talet med Kestner-muséets (Hannover, Tyskland) påstådda bild av ”Vulcanus” från 300-talet före kristus. Känns den koniska hjälmen igen, Hammaren, och gudens sittande pose ? Visserligen har vi inte några bevarade statyetter som ”mellanled” mellan dessa två, men håll med om att där finns en viss yttre likhet…