Snart vaknas ANDRA BULLAR under Lussenatten…

Maria Kvilhaug i Norge, inte obekant forskare inom allt hedet och Asatroget, bekräftar i sin egen blogg mina observationer om Lussi, och årets längsta natt, som Lussenatten fortfarande anses vara enligt folktron. Innan den Gregorianska kalenderns införande var det här en bokstavlig sanning. Lussis namn betydde bokstavligt talat Ljus, och hon var en del av Åsgårdsreien, Odens följe vid Midvinter.

Lussi, pale-faced and terrible, would come to check that everything was ready for Yule – the spinning and the baking, primarily. If this work was not satisfactory, she could become so angry that she came down the chimney and into the house, and sometimes she would break down the whole chimney. Or she could press her terrifying face to the window to check how it looked, and if things were not ready for Yule, she would, according to Norwegian sources, cry out, piercingly: “Inkje bryggja, inkje baga, inkje store eld hava!!” (Not brewed, not baked, no great fire do they have!”)

Däremot misstar hon sig något på Julkusarnas eller Lussekatternas ursprung ur det som kallades Så-kakor eller Julbullar, de vetebullar man ursprungligen bakade av det som var kvar till utsäde nästa år. Något av utsädet i vete eller något annat dyrbart sädesslag maldes till mjöl, och förvandlades till kakor, som dels åts till julbordet, och dels fick stå framme tills nästa sådd, då de med fördel kunde begravas i den plöjda åkern… Den svenska traditionen med Lussebullar, sträcker sig minst tillbaka till 1500-talet, och kanske längre ned i Hednisk tid…
Precis som korsen på många runstenar är korset här en solsymbol, säger forskare, och har ingenting med kristendomen att göra. Nuförtiden vågar väl knappast någon göra en sk ”Gullvagn” pga PK-hets och den extremt utbredda svenska ”beröringsskräcken” för en del symboler, men i Jämtland, Dalarna och Härjedalen lär man nog mumsa på som vanligt.
Att man kryddade bullarna med saffran – en krydda som hittats också i Vikingatida gravar – är heller inte så konstigt. Saffran, insamlad från saffranskrokusar, som dåförtiden bara växte i Iran och Afghanistan, var en oerhört dyr krydda, och så är det än idag. Dessutom var den gul och ljus som solen, och smakade ovanligt gott – inte konstigt då att man associerade den till Freja, och det nya ljuset.
Apropos Norge och norska traditioner, äter norska barn i nordnorge ännu så kallade ”Solboller” eller Sol-bullar – alltså släta vetebullar med vaniljkräm eller något liknande i på den första soldagen – då ljuset verkligen kommer åter till Nordanlanden. Hur gammal denna tradition är har jag för min del inte lyckats härleda, men Tromsö Museum lär ha skrivit en hel bok om saken, och helt omöjligt att även detta bruk relaterar till Prokopios, och hans uppteckningar från Thule, är det ju inte… Jämför Frejas och Ljusi-Lussis klara och rena gestalt med vad katolikerna har för sig såhär års – de hyllar att kvinnor fått brösten avskurna, ögonen utstuckna och annat sådant..
Jämför Hedendomens enkla och glada dyrkan av solen med Kristendomens sjuka skit. Vem vill dyrka tortyrscener som de här, eller se något ”gott” i dem ?
Nej tacka vet vi ASATRO – Våra Fäders tro – Den enda tro, som hör hemma i det här landet !

Freja, ”Lussi” och Jul – liksom Midvinterblotet

Den mörka tiden ligger ännu tung över stad och land i Sverige (se föregående inlägg) men det finns trots allt ett fåtal ljuspunkter. En del av oss håller trots allt reda på när Jul och Midvinter skall firas, trots att visa kristna forskare säger att det skulle vara ”omstritt” vad ordet Jul i själva verket betyder, trots att alla redan vet att det står för Solvarv, närmare bestämt Vintersolvarvet, som man ännu säger på Island och i Norge. Det är bara Jan Öjwind-Swan, Ebbe Schön och ett par andra kristna populärhistoriker, som oriktigt har för sig att Midvinterblotet skulle ha firats i mitten av januari – det finns många fornnordiska bevis för raka motsatsen – men att verklig Midvinter faktiskt infaller 21 December enligt den kalender som vi har nu – alltså den Gregorianska kalendern –  är det nog få som tvivlar på.

Varför skulle man då fira Midvinterblotet vid någon annan någon annan tidpunkt än just Midvinter, och sen till råga på all okunskap sprida ut att man ”inte skulle veta” när och hur det ska firas ? Tro inte på alla dessa kristna griller, gott folk !

Freja och Bildningens ljus lyser upp i Okunskapens Mörker…

Innan 1753 och den gregorianska kalenderns införande i Sverige och Finland gällde förstås den Julianska kalendern istället, och då inföll Midvinter mycket riktigt den 13 December, eller rättare sagt på natten före den 13:eLussenatten – vilken fortfarande firas särskilt intensivt i just Sverige, Finland och angränsande länder i Norden, men knappast någon annanstans än just där.  Nu påstår de kristna helt felaktigt, att ”Lussi” eller Ljusi, själva Lussebruden skulle vara ett katolskt helgon från Sicilien, som man släpat hit någon gång på medeltiden – men för den saken finns inga bevis alls, eftersom den ”moderna” Lucian inte är äldre än 1700-talet.

Enligt Hyltén-Cavallius i ”Wärend och Wirdarna” såg folk faktiskt Oden själv i vinternatten så sent som på 1860-talet…

Alla vet ändå att Lussi eller Ljusbruden har ett äldre, mera hedniskt ursprung än så”Lussi” eller ”Lussiferda” som man sa i Norge var en direkt motsvarighet till Oskoreien, eller ”Den Vilda Jakten” då de dödas skuggor och förfäderna färdades i de mörka vinternätterna, ledda av ingen mindre än Oden själv. Traditionen om Odens vilda jakt är spridd i de flesta av Nordeuropas länder, och minst lika gammal som Oden själv, det vill säga från 300-talet eller långt före det.

1872 målade den Norske konstnären Peter Nicolai Arbo Tor (med lyft hammare) tillsammans med Oden och Freja (längst fram) i de mörka vinternätterna

Att ”Lussi” eller Freja som Valkyriornas anförerska, och hela Asarnas och Vanernas skara tänktes ingå i Odens följe är inte så konstigt. En av de allra äldsta vittnesbörden om Nordiska Jultraditioner vi har överhuvudtaget kommer från Prokopios, det tidiga 500-talets Byzantinske hävdatecknare, som skrev om öarna Skandza eller Skandinavien – Vintergudinnan Skades näs – och en annan ö vid namn Thule, som varit känd för alla grekiska geografer minst 300 år tidigare, såpass känd att de också angav exakta geografiska koordinater för den, och noggranna beskrivningar av hur man skulle segla för att ta sig dit, ”sex dagars seglats norr om Britannien” . I detta avlägsna land, som förmodats vara norr om Tröndelag i Norge, rådde evig natt – man befann sig norr om Polcirkeln – vid midvinter – men när 20 dagar av den eviga natten återstod, gav sig kvinnor och män upp på ett högt berg för att spana efter de första tecknen till gryning – skriver Prokopios – och när kvinnorna upptäckte detta, klädde de sig i vita kläder och bar kransar av halm runt midjan, och med facklor och ljus i händerna gav de sig ner i dalarna för att varsko folket där – och där har vi alltså – säger vissa – början till Lucia-traditionen

Rester av den äldsta – hedniska ”Lussi” eller Freja som ljusdrottning må vara en ”nyhednisk” företeelse, men de firas överallt i vårt land… och snart återvänder ljuset med Freja till våra bygder… vid den dag, som ursprungligen var själva Midvintern…

Arbos föreställning om Oden, Freja , den bågskjutande Skade och Valkyriorna, diserna och våra förfäder…

De har aldrig lämnat oss…

Och Freja lever evinnerligen, i ljus som i mörker…