Hedniska Tankars Runskola (del 18) Eh-runan

Runan Eh eller Ehwaz på gotiska följer som den artonde runan, och erinrar om ordet Equs på latin, vilket betyder häst. Även det fornisländska ordet jor för häst, hör hit, liksom forniriskans ech och sanskrits asva, som alla betyder häst de också. I sanskrits Asviner, för ett gudomligt brödrapar, har många etymologer sett början till vårt ord för Asarna, gudamakterna självt.

 

Hästrunan Eh ser ut som en högbent häst, eller bokstaven M med en mindre vinkel mellan de två upprätt stående skänklarna, och hade från början ljudvärdet eh som i , även om det senare övergick till en diftong ”jo” påminnande om ett j-ljud, medan idegransrunan eohfick representera i-ljudet. I den yngre, 16-typiga runraden föll runan bort, och man hade inte längre några särskilda runor för bokstäveerna eller språkljuden j eller e. Den kan numerologiskt förklaras som två gånger nio, Odens tal som syns i Naud runan, kopplad med dualismens tvåtal, eller tre gånger sex, alltså Asarnas heliga tretal gånger Gifu eller gåvorunan, eller till och med två gånger tre gånger tre, alltså thursatalet två gånger Asarnas tretal gånger sig självt. Föga förvånande har Eh-runan också många gånger tolkats som en Odens runa, den kanske viktigaste Odensrunan överhuvudtaget, efter Naud.

Hästar var viktiga för våra förfäder, och användes vid alla kortare resor. På hästryggen avgjorde man krig, och till häst red man till tings, eller till närmsta marknad. Sverige lär vara ett av de länder i Europa som fortfarande har flest hästar per capita, trots att vi inte någonstans i vårt nutida svenska samhälle använder hästen som nyttodjur, utan bara för sport och förströelse. Och vi talar fortfarande om ”hästkrafter” när vi vill beskriva motorstyrkan hos de bilar, som överallt fått ersätta hästarna; trots att vi lika gärna kunde använda SI-enheten watt. Kopplingen till våra riddjur är fortfarande stark och livslång, vilket nog alla hästintresserade läsare av denna sida lär hålla med om. Också gudarna har sina hästar, och namnen på alla dem samlades av min kollega Henrik Andersson för inte så länge sedan. Den ende gud som går till fots, över ”Kormt och Ormt och Karlögar två” – för alla de vattendragen korsar Tor på sin väg till Idavallen, är Tor själv, som är så stark så att han inte behöver någon häst, längre sträckor åker han som bekant i vagn.

Tor vadar över de vida vattnen – illustration av Lorentz Frölich till en av artonhundratalets danska Eddaöversättningar

Oden rider på Sleipner, och medan Bjarka-runan, som inledde den tredje aetten i runraden motsvarar Ur och Naud, motsvarar Eh-runan både Thursrunan och Isrunan, som båda är starka dödsrunor. Man har sagt att Oden på Sleipner kan rida in i den andra Världen eller dödsriket, vilket också motsvarar berättelsen om Hermods ritt ned till Hel efter Balder. ”Asarnas gåva” alltså tre gånger sex, syftar också på den underbara hästen Sleipner, och många runtolkare har ansett att Hästrunan Eh är en runa för resor i det Inre, meditation och esoterisk kunskap, som icke är för envar.

Det angelsaxiska runpoemet säger att:

Eh byþ for eorlum æþelinga ƿyn,
hors hofum ƿlanc, ðær him hæleþ ymb[e]
ƿelege on ƿicgum ƿrixlaþ spræce
and biþ unstyllum æfre frofur.
”The horse is a joy to princes in the presence of warriors.
A steed in the pride of its hoofs,
when rich men on horseback bandy words about it;
and it is ever a source of comfort to the restless.”

Just egenskapen att vara rastlös, ständigt sökande, ständigt trängtande efter mer vetande tillkommer Oden, valkyriornas herre. Om Reid-runan – som betecknar Tors Vagn – är en runa för resor i det yttre, eller i den här Världen, så pekar Eh-runan upp emot det översinnliga, och en tillvaro i evigheten, bortom Midgård.

Hingsthetsning – bildsten från 500-talet och Häggeby kyrka i Uppland, Håbo Kommun

Atreid Grimsson ville på 1980-talet koppla den till den Vilda Jakten, och Odens följe, som rider runt i Julnätterna, de dödas andar och det översinnliga. I Runatal Havamáls står den artonde runstrofen för den hemlighet, som oden aldrig berättar mer än för sin älskade (Frigg ?) eller den kvinna han ser som sin syster, och det passar ovanligt väl med Eh-runans fördolda natur. Edred Thorsson gav på 1960-talet en mer positiv tolkning av Hästrunan, och kopplade den även till Frej, äringen och hästoffer, som i berättelsen om Ragnvald Frejsgode på Island, han som hade en helig gudahäst, på vars rygg ingen fick rida. Han citerar även det isländska stävet ”marr er mans fylgia” och tar upp det faktum att Fylgiorna kan visa sig i hästgestalt, liksom Valkyriorna, andra väsen än Oden, som också far på hästryggen från en värld till en annan.

 

Freyja Ashwynn betonar liksom andra att hästrunan är ett medel för kommunikation, verktyget för övergång till ett tillstånd till ett annat, snarare än blott och bart fysiska resor, som ju syns i Reid-runan. Hon menar att hästrunan också syftar på nära förhållanden, i vänskap och kärlek, där ”två reser över världen” och att en omvänd hästruna också tyder på falsk vänskap, svek, ett förhållande som upphör. Runan kan också tolkas som två lagr-runor, eller två vattenrunor ställda mot varandra, vilket skulle ha viss betydelse för kärleksmagi, säger hon, men vattnet är ett lättrörligt och föränderligt väsen, och runan har inte samma starka betydelse här som den nästföljande Mann-runan, till exempel, utan tyder kanske mer på lättrörliga, föränderliga förhållanden.

Etymologer har spårat runans namn till gammalhögtyska Ehin = en, ehwa = evighet, fornisländska ae = alltid, aevi = livstid, och ytterst den förindoeuropeiska ordroten aiw- som betyder livskraft, livsålder. Också andra Europeiska folk, som Slaverna med Svantevit, eller Kelterna med Epona har haft hästgudomligheter som stått för det översinnliga, och resan till dödsriket eller andra själstillstånd. En senare form av Eh ser ut som en lodrät stav med en snedställd, åt vänster lutande bistav, och den formen av Eh har också använts inom stadhagalder. Det tidiga 1900-talets tyska runforskare såg i räckeföljen Bjarka (för födelse) Eh (för övergång) och Människans M runa (som följer härnäst) en berättelse om människans skapelse, eller Gudarnas kraft, som verkar även i Midgård, och till slut leder fram till människan, men Eh runan som verktyget för människoblivandet, människans vinnande av insikt genom studiet av sin egen natur.

Det är kanske den bästa sammanfattning av runans betydelse som någonsin gjorts. Agrell ansåg redan på 1920-talet, att Hästrunan också återfanns i Buslubön, ett sent kväde, där vi ser odenstalet 18 multiplicerat med 2 återigen, och vi får 36 strofer, varav den sista är ”hin mesta galdr” eller den mesta eller största galdern, ett av Odens mysterier eller förvandlingskonster, som kan förvända synen på vem som helst. Hästrunans betydelse för destruktiv magi ska inte överdrivas, men den har ändå alltid stått för övergång från ett tillstånd till ett annat, inre förändring, inre resa, meditation och introspektion, vinnande av insikt och vetskapen om det översinnliga. Kanske är den också en av den äldre runradens mest förbisedda och bortglömda runor.

 

Annonser

I vilket Dick Harrison klarlägger Julklapparnas Asatrogna ursprung

I dessa mellandagsreans dagar, då en del av det svenska folket försöker att byta bort sina julgåvor, är det på tiden att vi erinrar os varifrån själva idén med Julgåvor eller Julklappar kommer. Dick Harrison, historieprofessorn från Lund, som numera driver eget företag och skriver för Svenska Dagbladet; en tidning som är mera sanningsenlig om sin liberala hållning än den låtsasliberala lögnarblaskan Dagens Nyheter; redde för någon dag sedan ut begreppen i ännu en historiespalt.

I Björn Hitardalskämpens saga anges att Erik jarl gav gåvor till sina män på åttondedag jul, det vill säga nyårsdagen. Av Olav den heliges saga lär vi oss att kungen skänkte sina mannar presenter vid julen. I den kändaste av alla isländska sagor, Egil Skallagrimssons saga, som utspelar sig under förkristen tid på 900-talet (det vill säga medan julfirandet ännu var hedniskt), beskrivs seden på följande sätt:

”Arinbjörn hade ett stort julgille dit han inbjöd sina vänner och bönderna i häradet. Där var mycket folk och ett gott gille. Han gav Egil en kappa av silke i julgåva, med mycket guldbroderier och med guldknappar ända ned. Arinbjörn hade låtit göra den efter Egils kroppsväxt. Arinbjörn gav Egil en hel uppsättning nyskurna kläder till julen. De var gjorda av engelskt tyg med många färger. Arinbjörn gav under julen bort alla slags vängåvor till de män som kommit för att besöka honom, eftersom han var en mycket givmild och ädel man.”

Det är alltså omvittnat ur flera källor att Julklappar var en Hednisk och Asatrogen tradition, inte en kristen. Dick Harrison menar att ”man inte nödvändigtvis kan bevisa” att vanan att ge varann rika gåvor till Jul ägde rum på det hedniska 900-talet, eftersom sagorna nedtecknades i slutlig form först omkring år 1200 eller något senare, men det motsäger vedertagen historieskrivning både inom och utom Norden, eftersom man i nästan samtliga fall ansett Islänningasagornas uppgifter för helt vittnesgilla, så också när det gäller Egils och Arinbjörns faktiska existens.

 Ordet Jul kommer av Hjul, närmare bestämt det hedniska Årshjulet, trots bigotta kristnas ord om att ”det inte skulle gå” att härleda etymoloiskt osv…

Nyårsgåvor fanns redan i det romerska Saturnalia-firandet, vilket är allmänt omvittnat, och Saturnalia var en fest för det gamla året, och dess övergång i det nya, liksom vår Nordiska och Hedniska Jul. Dessutom finns det massor av indicier som pekar åt samma håll redan i Eddan, inklusive Hávamál, där givandet av gåvor ofta nämns. I den 52:a strofen står det skrivet, att man inte ska ge bort för mycket, eller ”för stort” (mikil, är det ord som används i originalet, alltså samma ”mikla” som förekommer i Miklagård, den enorma stadens namn) och att ”ofta köper sig lite lov” vilket också blivit ett ordspråk på svenska.  Gåva kräver, att gengåva gives, är som bekant det första av alla hedniska bud, och i den gamla Nordiska kulturen var det inte bra att ge alltför stort, alltför pråligt eller alltför frikostigt, för då kunde det ju hända att mottagaren inte alls kunde återgälda gåvan, vilket ställde honom i en mycket dålig dager. Också Indiankulturer i Nordamerika och flera andra förment ”primitiva” men i själva verket högst sofistikerade samhällen har resonerat på samma sätt, när det gällt givandet av gåvor.

Egil Skallagrimsson och Arinbjörn var fostbröder, och alltså mycket nära vänner, vilket Dick Harrison glömmer bort. Därför kunde Arrinbjörn kosta på sig att vara extra frikostig när det gällde just Egil, och för övrigt var han en stor hövding, vars anseende också delvis berodde på vilka gåvor han hade råd att ge. När Arinbjörn dog i strid, diktade Egil Arinbjörnarkvida, till den döde vännens minne, och förskaffade honom evig ryktbarhet, fastän bara delar av kvädet är bevarat idag. Sannerligen, det var en furstlig vängåva, och mera värt än kappan och kläderna – för de finns inte kvar, utan höll bara Egils tid ut – men kvädet, och det diktade ordet – det är saker som aldrig skall förgå, så länge denna världen står, och Midgård varar.

Också de ord, som jag skrivit till den sanna Asatrons och Makternas ära skall överleva mig själv, då de redan fått väldig spridning, och kanhända gäller det också professor Harrisons, men lottlösa blir de sanna skalderna och de visa aldrig, för ordets gåva och talets konst, vilket Egil själv sa i ”Sonatorrek” eller ”Sonförlusten” – ett annat av hans kväden – det skall aldrig dö, utan för evigt komma åter.

Vad gällde gemene man, gällde nog Hávamáls ord i den 52:e strofen, den som omtalade att även små gåvor kunde ge livslång vänskap, och vara av avgörande betydelse i människors möte, vilket också idag är värt att komma ihåg. Snåla var våra förfäder alls inte, och man kan i sammanhanget också påminna sig den 145:e strofen, som lyder:

145.Betra er óbeðit /en sé ofblótit /,ey sér til gildis gjöf /;betra er ósent/en sé ofsóit./Svá Þundr of reist/fyr þjóða rök,/þar hann upp of reis/,er hann aftr of kom.

I min översättning:  ”Bättre är objudet, än alltför mycket blotat. Gåvan ser ej till vad som gäldats, och bättre är osänt än osjudet. Så ristade Tund, före folkens fall, där han uppstod; och där han återkom”

Begriper ni det, ack ni sena tiders barn och Hedningar små, då är ni allt listiga – ty detta är inte allom givet att tyda och förstå.

För er som önskar något lättare, och kanske mindre vist, har BBC gjort en test angående era kunskaper om de Nordiska gudarna. Håll till godo, nu när vår Sverigefientliga och folkfientliga statstelevision inte erbjuder oss något, som liknar vår egen kultur !

Från Gottsunda, förresten, rapporterades idag också av åsyna vittnen hur ”Svenska” Kyrkans präster står och citerar Koranen vid sin Julkrubba.

Vad var det jag sa ? Kom ihåg: Den sk ”Svenska” Kyrkan är bara ”Islam Light” och av samma skrot, samma korn…

LÅT HEDNA ER ISTÄLLET, SVENSKA FOLK !!

 

I vilket hans högvördighet Mikael Mogren, biskop av Västerås, svamlar och hymlar om Julen…

Vestmanlands Läns Tidning, eller VLT, hade den dåliga smaken att ta in en kristen partsinlaga om vår hedniska Jul den 19 December i år. Det är ingen mindre än Hans Högvördighet Mikael Mogren, annars Biskop av Västerås, som står för den sällsynt osammanhängande och illa skrivna krian, som aldrig borde ha publicerats av någon kritiskt tänkande tidning, förutsatt naturligtvis att Tidningsredaktionerna i vårt land faktiskt läser de insändare de får. I sin artikel påstår Mikael Mogren en mängd saker, som han gripit ur tomma luften, och som därför inte borde få stå oemotsagda. Just därför tänker jag kommentera vad han säger, på vägnar av den Hedniska Folkrörelsen i Sverige, och jag har med flit väntat en vecka eller två innan jag alls skriver något, eftersom jag velat se om denna ”Högvördiga” utgjutelse från en man som säger sig stå närmare ”gud” eller det andliga än oss andra skulle få några följdrepliker, men nu ser jag att så inte varit fallet. Kanhända är det inte heller så konstigt, med tanke på den biskopliga debattartikelns jämmerligt låga kvalitet.

För det första påstår biskopen, att ”julevangeliets” (eller rättare sagt Julevangeliernas) berättelse om Jesu födelse skulle vara ”helt sann” vilket är ren gallimatias. Inte ett enda historiskt bevis för att Julevangelierna skulle vara sanna har någonsin framkommit, och dessutom säger Hans Högvördighet själv i samma artikel, att Jesu påstådda födelse – en tradition som inte är äldre än 350-talet, för det var först då den bestämdes till månaden December omöjligen kunde ha ägt rum vid år noll enligt vår tideräkning, vilket han också anses att det finns historiska bevis för.

Följaktligen ljuger Hans Högvördighet, och bibelns berättelse är inte alls ”helt sann” eftersom man redan tidigt i historien varit helt oense om datum. Och fortfarande finns det inte ett enda historiskt bevis för att Jeschua ben Yussuf, som han väl borde ha hetat, son till en romersk ”fältmadrass” eller ett billigt fnask vid namn Maria, som skyllde på en ”helig ande” och gifte om sig med en lokal snickare; någonsin har existerat. Det närmaste och troligaste i källväg man ens har hittat, visar mycket klart, att denne person inte alls var så ”helig” som de kristna velat göra gällande.

För det andra gör Hans Högvördighet Biskopen också flera direkt lögnaktiga påståenden om vår Hedniska Jul, och blandar ihop Julblotet med Midvinterblotet, fast detta är två helt olika saker, vilket han uppenbarligen inte insett och förstått. Han ljuger grovt, när han påstår att Midvinterblotet ”bara” och endast bara skulle vara nämnt i Olav saga Haraldssonar, vilket är fel i sak, eftersom Orkneyingasagan med flera sagor också nämner samma tradition, men Midvinterblotet firades i Januari, och inte vid Jul. Att de isländska sagorna också skiljer på Julblot och Midvinterblot, har han heller inte förstått, och han skriver:

Två påståenden om julen återkommer i olika former så gott som varje år. Jag har hört dem så ofta att det går att ta för givet att de stämmer. Det ena är att julen egentligen bara är en gammal hednisk offerhögtid. Det andra påståendet säger att julevangeliet är en påhittad saga: Skattskrivningen har aldrig ägt rum och Jesus har aldrig fötts. Det ställer också djupare frågor. Behöver julen vara kristen? Kan den inte lika gärna avkristnas?

– Hans Högvördighet Biskopen av Västerås, VLT 2018-12-19

Ja, det är just det, Ers Högvördigt Högvördiga Högvördighet, ni som anser er förmer än andra i andliga sammanhang. Det behövs inget kristet Julfirande.  43 % och mer av vårt folk har redan gått ur den förment ”Svenska” Kyrkan, och de vill inte längre ha er här i landet. De anser att en hednisk eller sekulär Jul räcker, och ni borde faktiskt respektera dessa människors fria val och vilja…

Vad ska vi med alla dessa ”Högvördigheter” som ständigt trycker ned oss, våra familjer och våra svenska Jultraditioner ? Varför ger vi dem alls utrymme i våra liv ??

För det tredje påstår Hans Högvördighet, att övergången från Hednisk tro till kristendom ”verkar ha genomförts utan större konflikter” vilket skulle vara bevisat ur ”den senaste forskningen” enligt vad han påstår. Detta är en direkt lögn. Bränderna, som förstörde Kungsgården vid Gamla Uppsala och i Uppåkra visar bortom allt tvivel, att kristendomen infördes med våld, likaså skövlandet av tusentals hargar, gudahov och kultplatser. Mikael Mogren talar inte sanning, när han påstår att det faktum att en hel del teofora ortnamn typ Fröstuna, Torsåker och så vidare ändå överlevde, trots att Gudahov efter Gudahov blivit bränt, vanhelgat och skövlat med kristna kyrkor på samma plats – skulle betyda något, eller att veckodagarnas namn skulle ”bevisa” att Asatron levde kvar.

Så var det inte, och det vet till och med minsta skolbarn i Sverige också.

Häxprocesserna – dödandet av mer än 400 svenska män och kvinnor, Konventikelplakaten, Husförhören, Våldsregementet, och allt det andra, som ”Svenska” Kyrkan aldrig någonsin tagit avstånd ifrån, och aldrig bett sitt eget folk om ursökt för, nämner Hans Högvördighet inte alls, men de företeelserna hörde också till svensk historia – i nära sjuhundra år.

Inte någonstans i sin artikel kan Hans Högvördighet ge ens ett endaste ynka exempel på vilken ”senaste” forskning han menar. Till och med legenden om sankt Sigfrid och flera andra kristna berättelser – Biskopen av Västerås är ju svag för dem, nu när han anser att Julevangeliet skulle vara bokstavlig sanning – hävdar att kristnandet var kantat av våldshandlingar, vilket vi aldrig får glömma. Sedan svamlar han en massa om Julens röda färg, och anser att det är ”rimligt” att den och många andra drag tagits över från rent hedniska traditioner – och talar därför rakt emot sig själv. För övrigt har frågan om det finns ”kontinuitet” bakom färgen på dagens juldekorationer eller Dagens Asatro inte ett enda förbannat dugg med saken att göra.

Att helt och hållet underkänna den nutida Hedendomen – som aldrig någonsin hävdat att den skulle vara en historiskt exakt rekonstruktion – hans Högvördighet missförstår totalt vad modern Hedendom är, eller vad den är till för – och han resonerar mycket dumt och mycket fördomsfullt – Han förstår tydligen inte, att den baseras på ett fritt val, och att mer än 43 % av detta lands befolkning redan ratat honom och hans ”kyrka” – de vill helt enkelt inte veta av någon ”allsmäktig Herre” eller något våldsregemente mer -liksom att Modern Hedendom är något helt annat, än dess historiska föregångare för minst 7-800 år sedan – utvecklingen har gått framåt, helt enkelt – men detta har Hans Högvördighet helt missat…

Efter att ha konstaterat att vår tideräkning tillkom först 500 år efter kristus, säger Biskopen att ”försöken att avkristna Julen” först skulle ha tillkommit på 1700-1800 talet – och citerar forskningen om Flavius Josephus som ett avgörande ”bevis” för detta. Det är nys och dumheter det också, eftersom Flavius Josephus som historisk källa var känd redan under renässansen. Kritik av kristendomen fanns redan hos Mohammed, och hos otaliga av senantikens lärde likaså. Hans Högvördighet av Västerås kan inte bara bortse från detta – för då ljuger han återigen. Och förresten – varför skulle just kritik från 1700-talet eller 1800-talet vara ”mindre värd” i Hans Högvördighets ögon ? Ingenstans i hans artikel, möter vi annat än kristna skenargument…

Såhär talar en djupt vetenskapsfientlig och emot kritisk granskning fientligt inställd människa:

Det positiva är att Bibelns texter sedan dess varit möjliga att undersöka och diskutera, eftersom inga zoner hålls fredade. Samtidigt ledde det till avmystifiering. Det skimrande och oförklarliga i julens värld släcktes ner. Rysningen och förundran inför det heliga förpassades ut.

Det finns inte ett enda godtagbart argument för varför Bibelns påståenden inte skulle kunna underkastas en kritisk granskning. Forskare har granskat och kommenterat Eddan och Koranen i hundratals, ja tusentals år, och det har inte gjort Asatron eller Islam mindre gångbar, så varför inte granska det kristna Julevangeliet också ? Om Jesus visar sig vara en bluff, en mytisk gestalt i likhet med Tor och Oden – eller en allegori, om man så vill – vad förändrar det ? Kristendomens budskap, eller evangeliernas innehåll förändras inte för den sakens skull – Biskopen av Västerås, likaväl som andra kristna, kan ju välja att tro på dem i alla fall, om han nu vill. Varför detta ständiga kristna hat emot källkritik och vetenskap ?

Vidare svävar Hans Högvördighet ut, och säger följande:

Idealismen, eller snarare den tyska idealistiska filosofin, menade att idéerna fanns före historien, inte tvärtom. För Strauss innehöll Nya testamentet endast myter som hade till uppgift att ge de eviga idéerna en tillfällig klädnad. Strauss ville därför befria kristendomen så att det eviga kunde träda fram. Det som då återstod av personen Jesus var en fattig snickare.

De här 1800-talstankarna har sedan förts vidare i många handböcker och populärvetenskapliga medier in i vår tid. Under några av åren som akademisk forskare fördjupade jag mig i den idealistiska filosofin. Då slog det mig hur ofta dess grundtankar dyker upp i de mest skilda sammanhang. Kärlekens kraft och samhörigheten mellan människor är två exempel på idéer som enligt idealisterna har förkroppsligats i gestalter som Jesus, Buddha, Moses och Gandhi. Märkligt nog tycks stora idéer alltid landa i stora män.

Alla idealistiska filosofer skulle alltså ha fel, enbart därför att de är icke-kristna – eller för att några av dem är tyskar. Och ingen annan stor tänkare, manlig eller icke, i hela Världshistorien kan alltså komma med ett kärleksbudskap, enligt denne inskränkte, fullkomligt idiotiske biskop i Västerås. Vilken oerhörd fördomsfullhet ! Man häpnar. Varför skulle inte Buddhas, Gandhis eller någon annan lära vara precis lika kärleksfull, precis lika bra – här saknas all logik i vad denne ”Högvördighet” säger..

Svammel om ”inkarnation” osv för ingen vart, och leder ingenvart, för kristendomen är varken bättre eller sämre än andra religioner, andra mytkretsar, andra filosofier eller livsval. Vill herr Biskopen i Västerås ingå i ett fritt och demokratiskt samhälle, där han accepterar andra människors fria vilja gör han bäst i att snarast acceptera detta, och sluta missionera för en förlorad sak, som de flesta av oss redan valt bort. Julen är inte kristen, inte begränsad till någon kristendom. Själva ordet Jul och Julen som begrepp uppfanns i det hedniska Nordeuropa – det går inte att komma ifrån.

De flesta människor i dagens samhälle vill inte ha någon kristen Jul heller – och även där måste de kristna ge sig, och acceptera andra människors åsikter.

Julens viktigaste gestalter och traditioner ÄR hedniska… Det kan ingen förneka…

Men, vår biskop av Västerås svamlar och lallar ömkligt vidare… Såhär skriver karln, helt utan sinne för ens den elementäraste logik:

Det oroar mig, och då menar jag verkligen att jag ser en fara med avkristnandet av julen. Det beror på att det är en del av avkristnandet av människan och skapelsen. Den har pågått sedan 1700-talet och i framtiden kommer det förstås vara ekonomiskt attraktivt att se människan som en maskin där reservdelar kan bytas ut och avstängningen aktiveras så fort kostnaderna för fortsatt liv blir för höga. Tankar på skapelsen som ett konto att tömma vid behov gynnar möjligen storindustrin, men det är osäkert om planeten Jorden håller för påfrestningarna. I snabb takt tilltar problemen när kristen tro inte längre anses ha något att tillföra vare sig det gäller människan eller skapelsen; då blir det liksom fritt fram. Exploateringen av människa och skapelse kan pågå utan spärr när livets helighet släckts ner. Reduceras vårt existensberättigande till produktion och konsumtion, då blir värnandet om den utsatta människan allt svårare att hävda.

Detta är inget annat än kvalificerad bullshit, struntprat, ömkliga kulisser. Avkristnandet av Julen är inte alls någon ”fara” – det innebär bara att den återtar sin naturliga roll i folkmedvetandet.

Inte heller följer det, logiskt sett, att firandet av en hednisk Jul skulle leda till att någon ser ”människan som en maskin” vilket denne ”Högvördiga” biskop babblar om. Tvärtom innebär det en återgång till en respekt för givandets helgd, för människolivets helighet, respekt för ätten, släkten, naturen och traditionerna – allt det dessa kristna inte kan förstå, och evigt är utestängda från…

Asatron är Polyteistisk till sin natur, likaväl som 1700-1800 talet idealism, som inte heller förnekade Humanismen, eller andra eviga värden. Att bara jämställa Hedendom med Konsumism, på herr Västeråsbispens fullkomligt löjeväckande vis, finns det ingen som helst logisk grund för. Också Buddhistiska, Hinduiska eller vilka icke-kristna tänkare som helst, ja till och med rena ateister typ Stephen Hawking försvarar för övrigt människovärdet, och att det faktiskt är så, torde vara allom bekant. Själv tycker jag, att inskränkta kristna av denne förfärlige Västerås-biskops typ snarast borde besöka Humanisternas Hemsida, till exempel – och läsa på fakta – om vad Polyteistiska religioner, och vad Polyteistisk Humanism faktiskt är för något – liksom den sekulära Humanismen.

Herr Bispens studier i 1800-talets filosofi förefaller överflödiga, grunda och inte uttömmande nog, och därmed lämnar jag honom – åt sitt öde…

Vi behöver inte dessa  Kristusar, ”Högvördigheter” och Biskopar. Vi behöver Hednisk Humanism – och INGA förtryckare…

Kommer Dagens Nyheter att ÖVERGE Låtsas-Liberalismen ?

Den extremt pro-kristna morgontidningen Dagens Nyheter tog idag in en enda artikel, som inte hyllar kristna ideal. Det är ledarskribenten Lisa Magnusson, som för en gångs skull vågat avvika från den stenhårda linje som DN:s redaktion för, och dissa all den sunkiga ”låtsasliberalism” som sedan länga varit DN:s kännemärke. Kanske är det ett litet tecken på att landets största dagstidning återvänder till sundare ideal nästa år, och verkligen börjar försvara den liberalism, som man länge sagt sig representera. Hoppas kan man ju alltid.

Kristendomen och ”Svenska” Kyrkan är bara ”Islam light”. Monoteism är TYRANNI !

Lisa Magnusson konstaterar, att religiösa samhällen ”alltid blir tyranniska”, vilket innebär att hon inte lyckats frigöra sig från kristendomens förlamande grepp, trots att artikeln helt klart visar, att hon börjat få hedniska tankar. Ännu så länge har hon inte förstått, att Polyteistiska religioner och samhällen är helt annorlunda till sin natur än den kvava, instängda Monoteism, som kristendom och islam – de två huvudfienderna emot alla fria samhällen, representerar. För henne är begreppet ”religion” fortfarande helt synonymt med kristendom, och hon kan inte tänka sig att det finns andra alternativ – bland annat då vårt eget, Nordiska – för den som vill uttrycka sin andlighet. Hon har uppenbarligen helt glömt bort, att det var Hedniska, Polyteistiska samhällen som Grekland och Rom, som skapade början till vår tids humanism och demokrati, samt ett sunt människoideal. För henne finns ingen Hypatia, inget bibliotek i Alexandria, ingen Isländsk Fristat och Inga Eddor. Man märker hur begränsad hon är i sitt tänkande, nästan fjättrad vid den kristna läran, men på väg bort från den – och man önskar att frigörelseprocessen fortsätter. Ifall DN kunde tillsätta lite bildade människor bland sina ledarskribenter, skulle nog mycket vara vunnet inför nästa år.

Lisa Magnusson opponerar emot den kristne fanatikern Joel Halldoff, som hela tiden i namn av ”liberalism” vill ge allt högre och högre penningbidrag till Islamister och kristna kyrkor, trots att dessa grovt odemokratiska samfund inte borde ha ett enda öre i bidrag från den svenska staten. Att tvinga människor till tron på en enda gud, samtidigt som man ogiltigförklarar och olagligförklarar alla andra religioner, inklusive andra Monoteistiska läror, vilket både de kristna och islamisterna gör; låter sig aldrig någonsin förenas med ett demokratiskt samhälle. Samtidigt missförstår hon helt och hållet begreppet liberalism, och förstår inte, att friheten måste försvaras, och att totalitära läror och system inte kan tillåtas bygga upp ett ”parallell-samhälle” mitt inne i vårt sekulära Sverige. Hon skriver:

Frågan om vad liberalerna tror på utgår från att liberalismen ska ha något alls att säga om människors privata tro. Detta faller sig naturligt för den kristna eftersom religionen själv inte kan låta bli att göra den sortens totalitära anspråk på tanken, på själen. I svensk debatt brukar folk vanligen vara rörande överens om att det är ett problem. Åtminstone vad gäller islam. Men nu finns en liten klick intellektuella – jag har tvingats emotta spirituella rimmade verser (!) av dem på Twitter – som tycker att det är roligt att försvara just kristendomen. Och det kanske det är: något ska man ju tro på, och förfäkta. Postmodernismen är trots allt inget mer än en återvändsgränd intill nihilismens stinkande container.

Nihilism är inte ett alternativ, för alternativet till Monoteismen stavas Polyteism. Det är detta Lisa Magnusson inte lyckats lära sig. Hon förstår inte, att när mer än 43 % av svenska folket redan gått ur den ”Svenska” kyrkan, så är det Polyteism, och andra andliga alternativ de söker. Och inom Polyteismen finns ingen ”allsmäktig Herre” att hela tiden krypa och kräla i stoftet för, ingen slavmoral.

Bara fria människor, som står upp för verklig liberalism, och sig själva. Det är på tiden, att både Lisa Magnusson och DN:s övriga ledarskribenter lär sig förstå detta, och slutar att hela tiden böja sig inför korset..

Redan Hypatia av Alexandria, en av forntidens största matematiker, insåg att Monoteismen är en andlig återvändsgränd. Utan polyteism, ingen tolerans…

Svagdricka – ett måste till Julen

Förr var nästan alla svenska öl mörka, och överjästa. Det rörde sig inte om underjäst Pilsner, som nu, eftersom underjästa öl blev vanliga först under industrialismens 1800-tal, som alla bildade människor vet. Och begreppen ”överjäst” respektive ”underjäst” har förstås inget med hur mycket ölet jäser att göra – vad man menar är ju bara om jästen samlar sig på bottnen, vid lägre temperatur, eller om den flyter ovanpå och kan skummas av vid något högre temperaturer, som fallet var i gamla tider. Så mycket ölkunskap, bör var och en kunna, liksom det faktum att de tre kärlen Bodn, Sodn och Odröder, som nämns redan i Eddans myt om det första mjödets tillblivelse, är maltbotten, där malten gror, sjudpannan där den kokas till vört, och till sist jäskaret eller Odrörer, där drycken får själva Odens kraft, rör sig och nästan fräser över.

Oden i Örngestalt enligt Brynjulfssons Edda på 1600-talet, förföljd av Jätten Suttung eller den besuttne, som också förvandlade sig till en örn. Underst syns Bodn, Sodn och Odrörer, samt ett kärl för den färdiga drickan. Medan han flög, gick något av den ur Oden baktill, och det föll ned på jorden för att bli ömkliga ”fornsedares” och berusade dårars lott…

 

Det heter dricka Jul, vet vi alla – och drickan förr var mörk, svag och kanske inte olik den som serverades i vardagslag. Man drack säkert också mjöd och vin om man kunde, men detta var dyra drycker och det kunde ofta hända, att ölet tröt för människorna. Till Tomas-dagen, 21 December skulle Juladrickan eller Julölet vara färdigt enligt yngre svensk folktradition, som nog baserade sig på den julianska kalendern, varför det fick förflyta ytterligare en veckas lagring innan Jul. Och svenska folket dricker fortfarande massor av en mörk maltdryck utan alkohol som kallas Julmust, till Coca-Cola imperialisternas stora sorg.

Många svenskar minns ännu svagdrickan från sin barndom, och så sent som på 1970-talet flödade den fortfarande över land och rike.

 

Vi som vet, inser lätt att Julmusten bara är en dålig ersättning för den svagdricka och det svenska öl som fanns förr – och att Coca-cola är ännu sämre som alternativ, ett sötsliskigt läskeblask som skadar tänder och hälsa, och som inte har någonting med den svenska Julen att göra. Coca-Cola och amerikanerna har försökt slå sönder och skada vår egen hedniska Jul, genom att göra den fadd och intetsägande, men allt fler och fler motsätter sig denna nivellering av den Nordiska kulturen. Enbart Julmusten – denna dåliga ersättning för riktig Juladricka – ser till att Coca-Colas försäljning minskar med 50 % i Juletid, enligt vad man påstår, medan den riktiga Juladrickan – med Svagdricka som ett fortfarande gångbart kommersiellt alternativ – nästan helt har utkonkurrerats, även om den helt klart smakar så mycket godare, särskilt till Julmaten. Det sägs att vi dricker nära 4,5 liter Julmust per svensk invånare i genomsnitt. Bytte vi ut den siffran emot Svagdricka istället, skulle mycket vara vunnet, för då skulle konsumtionen av starköl, vin och spritdrycker gå ned, och folkhälsan förbättras avsevärt, vilket våra nykterhetsapostlar och den eländiga drägg, som nu sitter i Sveriges Riksdag helt har missat.

Förr fanns svagdricka i glasflaska om minst 5 liter och träkagge, och man kunde köpa hem så att den stod i sig i kylan över hela Julen…

 

Den svagdricka som kanske ett tiotal bryggerier brygger idag, har dock fått en renässans. Idag håller den kanske 2,0 % volymprocent alkohol eller möjligen 2,1 %, men är vanligen sötad med sackarin, ett konstgjort sötningsmedel som inte behövs. Vanan började på 1950-talet och under andra världskriget, då många husmödrar själv la en extra sackarintablett i svagdricka-kaggen för att den skulle börja skumma och fräsa, eftersom den ofta fick stå lagrad under långa perioder – även då rådde en viss brist på god dricka. Naturlig svagdricka, utan sackarintillsats, smakar mycket godare – och för övrigt finns porter och andra söta drycker att ta till, ifall man vill ha den att skumma eller bli starkare.

 

David Carnegies skotska porter – ett minne från Vikingatidens Julöl – kom tillbaka till de Nordiska hemländerna anno 1836, året då den också började tillverkas industriellt..

 

Jämför man dagens svagdricka med de äldsta beskrivna svenska ölen från 1500-talet, får man fram att den nästan helt motsvarar ”Svenneölet” eller ”Skeppsdrickan” som man drack till vardags eller på sjöresor. Dock var skeppsdrickan starkare humlad, ett knep som senare kom att användas i sk IPA eller India Pale Ale, ett av de första industriella ölen, som Engelsmännen exporterade per båt till Indien, och var humletillsats idag används för att få folk att dricka mera, och supa sig så berusade, att de bara köper mer och mer utländskt öl – vilket förstås är bryggeriernas uträkning med det hela… Ämbetsölet, lika starkt som svagdricka och utan humle, ansågs däremot välgörande för präster och domare, så att de kunde sköta sitt ämbete, och det gällde väl även för det öl ”till husbehov och heder” som man bryggde i Stockholm på 1650-talet.

Gotlandsdrickan – ett sidospår på ölets och drickans utvecklingsträd, använder ibland rökt malt, samt så gott som alltid enris – vilket inte ingår i den svenska svagdrickan. Var provins och landskap har haft sin dricka, och även Juladricka. Numera odlas den mest av entusiasterna, som vill tillse att god Juldricka kommer fram igen, vilket vore tacknämligt. Av de bryggerier, som för några år sedan listades som svagdrickaproducenter, finns följande kvar enligt min egen test:

Borns Bryggeri, i Alfta, Hälsingland, är det märke jag oreserverat rekommenderar – men de tar 350 kronor för sex liter, vilket är ett onödigt dyrt pris – kanske motiverat av årets skogsbränder i länet. Av alla svenska drickor jag druckit, smakar detta märke bäst och genuinast, och det borde inte få saknas på något julbord.

 

Hjo bryggeri brygger även en variant, men marknadsför sig som ”hipsterdricka” – och vem i helvete vill dricka sådant – därför ratas märket också av mig…

Kopparbergs bryggeri – som även tillverkar Cider, driver Zeunerts i Sollefteå och har koncessionen på Sofiero Öl – ett av landets bättre märken – tillverkar en vida spridd och kommersiellt gångbar variant, som dock har föga likheter med gammaldags svagdricka. Den säljs också på 1,5 liters petflaska, vilket betyder att den inte har tillfälle att utveckla sin karaktär och arom.

Mest en modern fabriksprodukt, som inte alls smakar så ”gammeldags” som etiketten framhåller.

 

Krönleins bryggeri i Halmstad tillverkar också fortfarande en jul-svagdricka och en vardagligare variant, kallad ”Three Hearts” (inte att förväxla med starkölet) men de drickorna har jag aldrig druckit, och kan därför inte uttala mig om. Också här finns sackarin med bland ingredienserna, vilket kan tyda på smakminus.

Mora Bryggeri, från Pehrsgården i Mora, tillverkar bland annat ett svagdrickamärke och en sorts enbärsdricka, men produktionen är hantverksmässig, dyr och begränsad. Kan dock vara lokalt användbar.

Spendrups bryggeri lär fortfarande tillverka den svagdricka-variant, som ibland säljs på Konsum. ”Comestible, sans plus” – eller nätt och jämnt drickbar, skulle jag vilja säga om den. Bäst smakar drickan om ni blandar ut den med porter till hemgjord mumma, och tillsätter fler ingredienser efter tycke och smak, men den kan vara en bra bas till juladricka – trots att den är sackarinhaltig..

Duger – fast bara i utblandat skick. Säljs endast på halvliters glasflaska

Tallåsens Bryggeri, vilket uppgivits ligga i Lillhärdal, Härjedalen, är sedan länge känt som ett osäkert kort i ölkretsar. Det får räknas som ett mikrobryggeri, och enligt uppgift säljer man bara satser om 9 stycken literflaskor numera, till ett mycket högt pris och förbeställning, vilket är vanligt hos mikrobryggerierna. En gång smakade jag denna dricka, och den var mycket god, trots att den inköpts på en Shell-mack i Aspudden av alla platser… Men – det var under 1900-talets sista år…

Har kanske en chans ändå – om den vore mera spridd…

Österlen-Bryggarna, slutligen – gör två skånska varianter av dricka – och representerar ännu ett mikrobryggeri, med försäljning på Internet – till högt pris, vilket är det vanliga – Asatrogna samfund söderut i landet borde prova dem ! Det bör också påpekas, att även i Norge, Danmark och på Island och i Finland är alla Julöl mörka – vilket är värt att uppmärksamma – och särskilt de norska Julölen är berömda för sin utsökta smak – det är en annan konsekvens av vårt gemensamma Nordiska Arv – som vi bör fira och hålla högt i ära, särskilt nu under Julen.

Även Thor News och andra Hedniskt sinnade sajter har publicerat tester av Norska Julöl – som fortfarande har en viss giltighet, trots att det var några år sedan de gjordes.

Glöm inte Svagdrickan till Julbordet, och drick med förstånd, högtid och måtta !

Till Jul pryder många bryggerier sina etiketter med Hedniska Symboler och runliknande tecken… En tradition, så god som någon…

Asatrogen Jul också i Danmark

Från Danmark kommer idag flera notiser, som visar att Julblotet för de Asatrogna även där varit framgångsrikt. Från Esbjerg på den Jytska västkursten berättas om ett Julblot, lett av en man vi känner igen, och hyllningar till Oden, Eir och Solen. ”Må det gagna” säger vi här i vårt land. Enligt DR, Danmarks Radio, som också förestår de två statliga TV-kanalerna i vårt nära grannland, finns det nu över 4000 Asatroende i Danmark.

Asatrons popularitet är ständigt tilltagande, och man har mer än 50 olika blotlag, spridda över hela det danska landet, skriver DR på grundval av alla dem, de intervjuat. Det kan vara värt att ihågkommas, innan julfriden sänker sig även här… Den Hedniska Julen har blivit internationell, och allt fler och fler, även i Engelsktalande länder, söker sig nu tillbaka till den och lämnar all Islam och kristendom utanför sin Hedniska Jul.

Den Hedniska Julen – som blev internationell (favorit i repris)

Eftersom några av denna bloggs läsare önskat min Julartikel från 2015 i repris, kommer den här igen. Julen står nu för dörren, som alla vet, och förblir ett ständigt aktuellt tema…

————–

Jul – en av ASATRONS högtider som blev internationell… (artikel från 29 November 2015)

Alla människor som har någotsånär allmänbildning vet att själva ordet Jul är ett Nordiskt ord. Det var våra egna förfäder som uppfann själva begreppet, och Julen har inte ett dugg med den kristna religionen att göra. Noel på franska, Yule på engelska eller ”Weinachten” på tyska – eller den heliga natten – alla dessa ord har sitt upphov i den nordiska Midvinter-festen och Midvinterblotet, som hyllar Jolner eller Oden, och Jolnarna eller Asarna, dessa Julens gåtfulla makter.

axial_tilt_winter_solstice_card-p137718812064767826zv2h8_400

Redan Samuel Columbus, den svenske 1600-tals skalden visste, att Jul kommer av Vintersolhverv eller själva Solvarvet, som man ännu säger i Danmark och Norge, och ordet Jul kommer av att Världen då välver om sitt Hjul, säger han. 1922 ansåg den nu föråldrade etymologen Elof Hellquist att det skulle vara ”av ljudhistoriska skäl otänkbart” att ordet Hjul hade med årshjulet att göra. Många forskare har senare varit av rakt motsatt åsikt. Redan 1913 berättade folklivsforskaren Martin P:son Nilsson om den ännu levande folktraditionen i Schweiz och Sydtykland, där man lär ha rullat stora solhjul eller solkors ned från stora höjder vid Midvinter, och av Prokopios och andra antika källor vet vi, att Julen faktiskt firades här hos oss minst 500 år innan kristendomen kom.

winter-solstice-stonehenge-december-21Midvintersolståndet kunde man bestämma mycket exakt, flera tusentals år före kristendomen – och redan då firade man Jul !

Andra har ansett, att ordet ”Jul” skulle komma av ett urgermanskt *jehwla som fanns långt innan kristi födelse, och även i finskans ”Juhla” upptogs ordet mycket tidigt, för Julen har varit förkristen i Finland också – och inte bara där.. Ordet skulle ursprungligen betyda fest, gille eller sammankomst, säger man – och det är belagt från Gotiska och andra kontinentalgermanska språk före år 500. Det får vara som det vill med den saken, men att Jul i stort sett alltid firats, i tusentals år före någon ”kristus” eller påstådd ”kristi födelse” är oomtvistligt.

600px-Julfest_Wintersonnenwende_2005_-_Brennendes_SonnenradSolhjul eller årshjul finns också på bronsålderns hällristningar, bland annat i Kiviksgraven

Det var först på 300-talet och långt senare, som det alls blev tal om någon ”kristen” Jul, och alla vet att Mithraismens ”Sol Invicta” eller ”den obesegrade solens” födelsedag, som skulle firas på midvintern, föregick den kristna julen. I Bibeln nämns inte ett enda förbannat dugg om att jesu påstådda födelse skulle ha skett på Juldagen, och jesus är hursomhelst en helt fiktiv person, vars historiska existens aldrig någonsin bevisats, i en enda godtagbar källa.

viking-yule21

Först 354 skall en Påve vid namn Liberius försökt lägga beslag på den hedniska Julfesten, genom att påstå, att någotslags ”födelse” av en för kristendomen viktig profet skulle ha skett på detta datum, men det tror ingen längre på. ”Christmas” har aldrig någonsin helt ersatt begreppet Yule i de engelsktalande länderna, och redan på 1950-talet blev christmas omgjort till ”X-mas” eftersom man inte längre ville ha in någon kristendom i sammanhanget – av förståeliga skäl.

Julen har blivit internationell. Numera firas den också i Japan, i muslimska länder som Jordanien, ja – över hela Världen faktiskt. Ingen annan Nordisk eller asatrogen festsed har spridit sig så universellt, eller blivit så vitt accepterad som just vår Nordiska Jul – Midsommar har till exempel knappast spritt sig utanför de Nordiska länderna alls, vilket kanske inte är så konstigt, eftersom det är mest här uppe vid polen som vi Astronomiskt sett får några ljusa sommardagar.

Men en helg för familjen, förfäderna och för att fira fred, frid, god äring och årsväxt – och familjens gemenskap – ja – det kan alla människor ställa upp på, oberoende av kultur eller religion !

Juletiden, som snart inleds, är våra förfäders gåva till mänskligheten – och det ska vi vara tacksamma för. Alla kan fira en God Jul. Alla kan förstå dess budskap.

Är det inte Odens och Asarnas vilja vi själva kan se, nu när Julfirandet ändå blivit ett såpass accepterat fenomen, också ibland andra kulturer ?

9698943_orig YuleJul ska vi fira – enligt Asatrons bud – och Jul ska vi dricka, för fred och ett gott år !

Gävlebocken är här igen… (artikel från 11 December 2014)