Att skildra Himladrottningen.. (inlägg från 24 April 2015)

Det är snart påsk, vilket är en kristen helg, men också Påsken har ett hedniskt förflutet ! Tiden kring vårdagjämningen var en gång helgad till Ostara, den vårens gudinna som gav upphov till det engelska ordet Easter och det tyska Ostern, säger forskare. Mer om Ostara eller Eostre, som en gång varit dyrkad hela det Indoeuropeiska området över, kan ni läsa här. Men vem var Eostre ursprungligen – och vad syftar de mer än 150 inskrifter från 200-talets Germanien – alla gjorda på latin – egentligen på ? Många antar numera att bakom Ostara syns Frigg eller Frigga, den stora hedniska modergudinnan, snarare än fruktbarhetens Freja, vars fest ju firas vid Vanadisblotet eller Valborg, långt senare på våren, då växtligheten tagit fart. Frigg – som ju är Himmelsgudinnan har liksom Gerd – Jordgudinnan – vars namnsdag enligt den svenska almanackan inföll igår – har mycket mer att säga till om så här års, när ”jorden reder sig” som man säger söderut i vårt land, och den stora vegetationsperioden inleds.

Nej, Heidenstams ”Himladrottningen från Heda” var inte först, även om hon ursprungligen kan ha varit en bild av Frigga, inte Maria…

”Åtta hundra julenätter / såg jag tända sina ljus. Barn, hör vad jag täljer ! Konungar kysste min fot. Glömd sitter jag. Damm höljer mig. Bed mig ej om vad du har kärt, ej om guld och ej om namn. Gå, förnekare ! Blott hos den, som tror, sker under… / Lär mig värda så och besjunga, hela den stora ljusa värld, som står fylld av vingars surr, ängar och berg och underbara, ädelt visa människoverk. Den har tro, för vilken mycket är heligt…”

– Ur dikten ”Himladrottningens bild i Heda” av Verner von Heidenstam

Senare försökte de kristna förstöra Friggs bild i vårt folkmedvetande, liksom de förstörde minnet av Ostara nere på kontinenten, och ersätta henne med Jungfru Maria, men som ”Himladrottning” var Maria inte alls först. Nobelpristagaren Heidenstams kända dikt, som skildrar den nordiska våren och ljusets ankomst, är verkligen en bild av Ostara och Frigg – den stora modergudinnan – upp i dagen.

Själva föreställningen om natthimlen som ett kvinnligt, vänligt väsen är förstås mycket äldre än så, och den första Himmelsgudinna man känner till, fanns redan för 5000 år sen i det gamla Egypten, flera årtusenden innan kristendomen eller några Marior ens var påtänkta. Då fanns Nut, nattens gudinna, född av tomhetens gud Shu och fuktighetens och vårens gudinna Tefnut, som var försedd med ett lejonhuvud. För övrigt är det också samma ”Nattens Drottning” Mozart avbildar i sin esoteriska och frimurar-inspirerade opera Trollflöjten, om nu någon skulle undra, och som vi ska se; har Nut och den långt senare Frigg här uppe i Norden en hel del gemensamt.

Nut tänktes vara gift med Geb, skaparguden, liksom Frigg är gift med Oden, som också skapade människosläktet. Hon är dessutom mörk, och skildras som en mörkblå kvinnofigur vars kropp är översållad med stjärnor. Frigg har en mörkblå mantel, som är himlavalvet, också den stjärnbeströdd. Där Tefnut, Nuts mor, är själva fuktigheten, bor Frigg i Fensalar, de fuktiga salarna. Geb sägs ibland vara en jordgud, och Jord omnämns ibland som Friggs make, även om Jorden i Nordiska Mytologi annars alltid är en kvinna. Nut är hemlighetsfull, och stjärnbilden Cassiopeja skall enligt vissa Egyptiska källor vara hennes spinnrock, samtidigt som hon kopplas till stjärnbilden jungfrun. Frigg ”känner alla hemligheter” får vi veta i Eddan, till och med Odens innersta tankar, och Cassiopeja kallades här i norden ”Friggerocken” och troddes vara Friggs spinnrock, även om ”Friggs spinnten” också ska vara stjärnorna i Orions bälte. Nut har ibland en koppling till Hägrar, och Hägern skall enligt vissa källor vara Friggs fågel… Hur långsökt det än verkar, finns här mycket mer än tillfälliga likheter, och förklaringen är antagligen, att tanken på den välvilliga Himmelsgudinnan, vars barn människorna är, är en universell tanke, eller en arketyp i det mänskliga undermedvetna.

Frigg spinner molnen på himlen… Engelsk illustration från sekelskiftet 1900

Som Härn eller Hlin – linodlingens gudinna – är Frigg också känd, och Härnön och Härnösand har sitt namn efter henne. Liksom Ostara tänks hon vara följd av sina tärnor, eller omgiven av en skara mindre gudinnor, varav de absolut två viktigaste är Fulla och Gnå... Nuts stjärnor tänks ibland vara en skara kvinnliga väsen de också, förresten.

Frigg i gestalt av Ostara, vårgudinnan

Gnå, den evigt Gnoende, tänks ibland som ett vindväsen eller en valkyria, och är enligt somliga en personifikation av vårvinden, eller ”skördanden” – vinden, som rör sig genom åkerfältet. Endast Vanerna kan se Gnå, står det i Eddan, för som Friggs speciella budbärerska är hon annars för snabb. Även harar och liknande – haren är ju ett snabbt djur – anses ha med Gnå att göra – och Påskharar är vanliga såhär års…

Den snabbfotade Gnå, som jag själv skildrat henne

Frigg – i mitten – och Gnå som Valkyria till höger – Fulla med skrinet till Vänster

Väderomslag, som är vanliga på våren, eller vindkantringar, kallas ”Gnáar” på Isländska, medan Fulla – får vi lära oss i Eddan – är Friggs ”Aeskimöy” eller ”Askemö” – en del har tänkt sig att hon skulle vara en bevarerska av Friggs smyckeskrin eller liknande, men en ”aesk” var en ask för skrivdon och pergament – så Fulla – den man är fullt förtrogen med – var snarare en bevarerska av Friggs innersta hemligheter – hon vet ju alla varelsers öden, och känner till mycket som är fördolt – varför Fulla – också kan vara symbol för säkerhetstjänsten i Valhall, eller ”den som känner hemligheterna, som hemligheternas väkterska bär” – hemligheter inuti hemligheter, eller askar inuti askar och skrin, med andra ord…

Fulla enligt Sam Flegal, en modern amerikansk fantasy-konstnär

Bildmässigt har få konstnärer skildrat Frigg som mörkhårig, vilket jag tycker är det naturligaste sättet att avbilda henne; och få har insett att hon som modergudinna måste vara medelålders, och bra mycket äldre än exempelvis Freja, vars funktion och roll är helt annorlunda. Ofta skildras hon med spinnrock – men inte alltid – eller med hägern, hennes symbolfågel, eller ugglor, falkar och andra fåglar i bakgrunden.

Modernt tarot-kort med Frigga som himladrottning, samt (sittande) Fulla med skrinet, och Stående (framför hästen Hovvarpner) Gnå. Märk Hägern och månskäran i bakgrunden

Mer tveksam avbildning av den tronande Frigg, och Fulla vid hennes fötter

I Wagner-operans värld har Frigg blivit till det tyska Fricka, och trots att många sångerskor inte riktigt kunnat göra henne rättvisa i alla de ”moderniserade” och ”realistiska” Wagneruppsättningar som numera finns – det senare är fullständigt idiotiskt – Wagners ”Ring” tilldrar sig i Gudarnas Värld, och den ska inte alls spelas ”realistiskt” – ingår hon numera också som figur i ”Marvels Universum” där hon råkat bli fostermor till Loke, och dessutom får agera moder till Tor, fast Tor är son av Jord eller Gerd, och Loke redan i verkligheten har en mor i Laufey, vars son han ju är. Dock är det alldeles riktigt att Friggs två söner Balder och Höder råkade ge upphov till varandras bane, och vid ragnarök inträffar ”Friggs andra sorg” då Oden slukas av Fenris, står det i Eddan.

”Moderna” opera-uppsättningar av Wothan och Fricka gör inte de verkliga Oden och Frigg det minsta rättvisa..

Såhär däremot kan man mycket väl tänka sig Frigga, (som Valhalls härskarinna)

En mjukare bild av Frigg – som ”kosmisk allmoder” finns i den svenska surrealisten Waldemar Lorentzonss tavla ”Kosmisk Moder” från 1935 – märk likheten med Nut, den gamla himmelsgudinnan, vars ursprung ju Frigg är…

En del konstnärer har också försökt betona Friggs ”moderlighet” genom att skildra henne som havande, eller väntande barn…

Andra betonar mer hennes ”hemlighetsfullhet” medan Pär Lagerkvist, den svenske nobelpristagaren, har med henne i sin bok ”Aftonland” där hon växer till sant kosmiska proportioner, och står som symbol både för mänskligheten – Friggs barn – och själva Världsalltet:

”Jag är himlen. Jag sluter allt i min blåa kappa, som jag fått av min älskade. Han gav mig också ett underbart smycke, ett diadem av stjärnor kring mitt huvud. Han måste älska mig mycket. Jag älskar också honom. Men jag har aldrig sett honom. Man säger att man inte kan se honom. Och varför skulle man göra det ? Inte behöver man se sin älskade. han är hos mig om natten, när hans smycke strålar kring mitt huvud”

– Pär Lagerkvist, ur ”Aftonland”, 1953

Jämför Pär Lagerkvists gestaltning av Frigg med Heidenstams ! Båda förstår hennes kvinnliga väsen, båda gör de henne till en imponerande gestalt, och det finns också modern musik som helt klart hyllar Frigg, och tar upp hennes kosmiska proportioner. Hör här bara, ett verk av Laibach, den slovenska synth-gruppen:

Musiken kommer ganska nära vad Frigg i själva verket är, eller i vart fall väsentliga fasetter av henne. Sade jag inte, att som stjärnorna och som himlen är hon ganska mångfacetterad…

I mina egna, tidigare försök att skildra Frigg – här som den gråtande modern i Fensalar, där Frigg sörjer Balder och Höder, hennes söner, som ju är döda – fick jag henne att se ut såhär:

Någon Fulla eller Gnå fick jag inte med i den här bilden, som visar Frigg i ett höstligt landskap, i tidig September, som också är skördetid – vilket förstås var symboliskt valt.

Frigg som himladrottning, med tydliga rynkor under ögonen, men idealiserad…

Fallfrukten på bilden var också ett symboliskt val, som syftar på Balders död – och Friggs stora ensamhet, som den som känner alla skapade varelsers öden, men som inget yppar… Landskapet här kommer från Södertörn, och är taget mitt i en levande järnåldersbygd inte långt ifrån ett större gårdsgravfält, även om gravarna inte syns på bilden. Jag vet inte hur jag lyckades med Frigg, år 2012, när den här bilden togs… 2015 var jag på Kroppefjäll i Dalsland – en annan svensk kultplats – och tog följande bild, mest som ett experiment:

Observera att vi här använde oss av en meditationsplats, eller ett slags gudahov med en sittande Frigg-gestalt i mitten.

Mina försök att skildra den sittande Frigg-gestalten är kanske inte helt fullödiga, så jag försökte med en enklare, stående variant istället:

Modellen här är i sjätte månaden med sitt andra barn – också ett medvetet val – liksom klippformationen i bakgrunden – ett slags kvinnlig portal, som synes… Slutligen gjorde jag också en variant med ”naturlig gloria” och försökte med enkla skuggor och ett siden-lakan till mantel – men det hela var nog mest en mycket enkel förstudie, som inte blev helt lyckad..

Också en ”himladrottning” ?

Dräktstudie, till ett kommande projekt – ännu mera Frigg, alltså…

Goda föresatser på Friggas dag (inlägg från 2015-11-13)

Fredagen har namn efter Frigga, anser somliga forskare; som dock inte har noterat att Asatrons stora Gudatriad består av Oden, Tor och Frej – och att Onsdag, Torsdag och Fredag kommer just i den här ordningen. Andra vill – på svag faktamässig grund – blanda in Freja i leken, och ägna Fredagen till henne och kanske helgens nöjen, som ju gärna kan fortsätta i Frejas tecken, men för min del har jag inköpt min svartsoppa (se det näst senaste inlägget) och firar Gåsablot med mina Husfrejor.

”Hur många är då dina Husfrejor, du Asatrogne Hedning” frågar genast någon. – ”Åh, de är tolv till antalet” säger då jag, ”liksom Asynjorna”. ”Rumlar du städse runt med dem, som Särimner gör bland sina Suggor ?” frågar nu någon, medan en och annan kvinnlig läsare suckar: ”Ack ! Den som kunde leva så.. Den där hedningen är förvisso en vis och lycklig man ! Tänk om också jag fick räknas bland de tolv…”  – ”Allt är inte som ni tror !” svarar jag då genast. ”Visserligen finns det någon, som numera är som Freja för mig – men ännu inte som Frigg – för det är skillnad, och hon kommer bjudas av Svartsoppan så småningom. Då får vi se vad hon tar sig till, eftersom hon även annars är mycket energisk !”

Något att spinna vidare på, liksom Himladrottningen spinner molnen på Himlen ?

Men, fredagsnamnet och tretalets betydelse i mytologin, torde vara starkare belagt, alltsedan Georges Dumezil och andra etymologer nu studerat saken i femtio år, minst. Därför antar jag själv att det är långt sannolikare, att Fredagen är uppkallad efter Frej och ingen annan – Engelsmännen till trots. Man ska inte tro på allt man läser på nätet. Minns inlägget om Starbucks kaffekoppar igår !

Idag är också Fredagen den 13:e, vilket knappast rör oss Hedningar i ryggen. Vi är automatiskt skyddade från all kristen vidskepelse och behöver inte tro på den, eftersom våra gudar och gudinnor är långt starkare och mäktigare än den där jehova, eller allah eller vad hon heter..

Nej henne har vi INTE hört talas om…

Uppåt Nordanskogen, och Hälsingland, berättar den gamle Yggdrasil-medlemmen – Bodvar Bjarke för mig – kommer man i år fira den Hedniska och Nordiska Julen under värdigare, spektakulärare och uttryckligare former än på länge. Julen är ju en Nordisk Uppfinning, och det är här den hör hemma. Konstnärer i Hälsingland har nu gått samman, och startat ett helt nytt projekt i denna Nordiska anda, vilket jag förstås hälsar med glädje och tillfredsställelse.

Hälsingarna har också utsett en folktrons Lucia (nej, inte alla kan vara Lucia – och hennes tärnor är också tolv !) som de tänker kora den 12 December, meddelas det från Nordanskogen.

Nordanskogens och Hälsingarnas ”Lucia i Folktron” som hon såg ut år 2012

Samtidigt med detta läser jag en amerikanskas teori, som påpekar att Loke var den trettonde på Asarnas gästabud hos Ägir, men då räknar hon bara de manliga gästerna, inte de kvinnliga. Av detta faktum, drar hon genast slutsatsen att vidskepelsen kring Fredagen den 13:e kan få en Asatrogen tolkning den också, men mycket som byggs utav kreativa människor, visar sig byggt på lösan sand, och kanske inte alldeles sant, mer än i skaparnas eller skaperskornas egna huvuden. Annars diskuterar man också väldigt mycket inom den Amerikanska grenen av Asatron (som inte helt motsvarar vår Nordiska originaltradition)  runt begreppen Ortopraxi (att göra det rätta) och Ortodoxi (att tro det rätta) och en herre som i pseudonym kallar sig Sarenth Odinssson, och vars resonemang om kantiansk moralteori faktiskt är ganska så intressanta.

Angående moralteorier, skall jag be att få återkomma, eftersom någon som heter något på ”Härn-” någonting gav mig ett alldeles utmärkt uppslag, efter att ha läst den här bloggen. Också Jön Upsal – vars utmärkta blogg jag nämnt här flera gånger – har tagit upp detta med Ortopraxin och Ortodoxin, liksom frågan om det egentligen kan finnas Asatrogna Ateister, (vilket skulle innebära att man bekänner sig till en kulturell identitet eller en rent identitär filosofi – själv är jag likt denne Gode i USA benägen att svara ”Nej!” på frågan – man är inte Asarna trogen, om man är Ateist – möjligen kan man vara Hedning och Agnostiker, men det är också allt)  men själv skulle jag som praktisk Odinist vilja hävda att kunskapen alltid kommer först.

”Solis Sacerdotibus” – Endast för de Invigda ! (Det här med diskussioner om Etik och Moral kan vara en Äventyrlig Blandning – och man bör inte blanda !)

Herr Odinsson påstår att Ortopraxi – dvs att göra det rätta endast kan uppnås ur Ortodoxin, alltså att tro rätt, och vägledas genom sina principer. ”Detta är inte nog !” svarar jag då – först måste man också veta vad som är rätt, och därav göra rätt – först därefter skaffar man sig en levande tro, eftersom man förnuftsmässigt kan dra vissa slutsatser, när man har kunskap nog.  Varför skulle hedningar förr ha talat så mycket om Witenagemot, eller ”de kunnigas dialog”  som nuförtiden inte behöver hållas såsom ett parlament, men går snabbare att ordna också på Internet, vår egen elektroniska version av det som en gång kallades ”Urds Väv” om man vill förenkla en smula. Och varför står det om och om igen upprepat i Völuspá eller Valans spådom att ”Veten I än, eller Vad ?” (vituð ér enn, eða hvat?)

Om det inte är så att kunskapen föregår handlandet, och att erfarenheten kommer ur praktiskt handlande, hur skall man annars förklara Asatrons moralbegrepp, eftersom det är det jag sitter och gör just nu ? Att bara säga, att ”tron allena” förklarar allt, är som att säga att min föreställning att Svartsoppa måste smaka gott också skulle få mig att laga just denna soppa, men då säger jag istället – sannerligen sannerligen säger jag eder, Du skall ICKE söka dig ANDRA galtar än Särimner, ty ENBART HAN är Det Största Svinet ! – du kan inte laga soppan, utan att ha kunskap om vari den består..

En sämre – och mera svävande – försök till sammanfattning, som luktar ”hemkok” lång väg är en bild som talar om ”Vikingarnas lagar” (helt utan att känna till något om vad Germansk Rätt verkligen innebar, och varför ”gud” som uttryckligen nämns i detta amerikanska hemkok, inte kan ha någon plats i den rättsfilosofin) – men för all del – vad som sägs här, kanske har vissa poänger – om man tolkar det till god svenska:

”Rom brändes inte på en dag” heter det – och god moral byggs heller inte upp på ett ögonblick…

1. Se möjligheterna i tillvaron för att kullkasta dess begränsningar
2. Behandla var och en efter vad de kunde bli, eller borde vara – och det gäller även dig själv
3. Offensiv anda är alltid bäst. Framåt – Framåt – Framåt – aldrig bakåt !
4. Njut av segern när den är vunnen, och ära livet, när det äras bör – då ärar du dina gudar med !
5. Ta alltid ansvar. Världen närmast dig vilar faktiskt på DINA skuldror
6. Kunskap är makt – och förutom våra kroppar, är hjärnan det bästa verktyg makterna gav oss
7. Bygg upp din kropp, och låt den inte förfalla. Bygg upp ditt land, och du tjänar mänskligheten
8. Hårt arbete, sökande efter kunskap och fritt skapande är livets glädje
9. Tigg aldrig, och skänk aldrig till tiggare och oärliga. Lättja ska bekämpas, arbete ska äras

Allt det där enligt den Amerikanska Asatron, som sagt – kanske är den bättre än sitt rykte, som ibland blir skamfilat. Så småningom får jag utveckla det här med Asatrons rättsbegrepp, som det faktiskt var – istället för dessa svaga tolkningar av Hávamál genom kristna ögon och även skriva om något som jag kallar ”Den Hedniska Moraltrappan” – men det får jag återkomma till…

Om hur Frejas månad blir till Friggs.. (2016-06-02)

Enligt den traditionella nordiska kalendern följer sällan en ”kvinnlig” månad direkt på en annan kvinnlig, men eftersom den ljuva månaden Maj – Vårmånad enligt den gamla Nordiska kalendern – nu har gått över i Sommarmånad eller Juni, som redan de gamla romarna – också en hednisk civilisation – uppkallade efter Juno, huvudgudens hustru, så gjorde vår egen, också Indoeuropeiska kultur alltid så, att sommarmånaden ansågs stå för Odens hustru Frigg, Junos närmaste motsvarighet.

Juno som himmelsgudinna från ett Museum i St Petersburg, Ryssland

Både den visionäre bloggaren Erik Rodenborg och Humanisterna har genom åren noterat att Juno står för Juni, men få vet varför. Juno och Frigg har exakt samma funktioner. Båda står till exempel för spinnande (Frigg sägs ju spinna molnen på himlen, och Friggerocken eller Friggs spinnrock är det gamla svenska namnet på stjärnbilden Cassiopeja) smat hus, hem och härd, och beskyddar barnafödande och familjen. Där Freja är den unga kvinnan är Frigg modern, eller kvinnan i hennes mellersta ålder, och hon utgör den mittersta delen i en gudinnetriad, där Freja, Frigg och Hel är tre självklara levnadsåldrar, liksom de tre Nornorna Urd (dåtid) Skuld (nutid) och Verdandi (framtid). Också Romarna hade sina gudatriader, påpekar Rodenborg, liksom alla indoeuropeiska folk. Oden, Tor och Frej motsvarades enligt vissa av Mars, Jupiter och Quirinus, där den senare liksom Frej var en åkerbruksgud.

En mycket Wagner-aktig, medelålders Frigg enligt en amerikansk Hollywood-film

Kanske var det därför den game biskopen Olaus Magnus, som skrev sin ”historia om de nordiska folken” påstod att Frigg, Tor och Oden (som krigsgud) var de tre stora gudomligheter som dyrkades vid Gamla Uppsalas gudahov, även om han missuppfattade Adam av Bremens ”Fricco” (som skulle vara försedd med ett typiskt manligt organ) som en kvinnlig gestalt, när det i själva verket var Svearnas huvudgud Frej den gamle intolerante missionsbiskopen och kulturförstöraren syftade på.

Frigg (till vänster) enligt Olaus Magnus

Ser vi oss omkring på vad som händer i naturen så här års, är det inte alls konstigt att just denna månad förknippas med just Frigg. Den skira, ljusa grönskan djupnar och mörknar. Hela landskapet tycks liksom mogna, säden växer på åkern och har nu hunnit till hälften av sitt levnadslopp, medan träden nu antagit sin mörkgröna färg. Men, den nya djupare grönskan behöver mycket regn, om den inte ska torka ut, och en ny skörd fullbordas för att garantera överlevnad… Inte så konstigt då, att man anropat en stor modergudinna därovan i himlen, som låter regnet strila ned och som samlar molnen, medan hon genom sin godhet bevarar allt växande. Föreställningen om Frigg som himmelsgudinna, och just denna månad hängde ihop.

Den mörka och molnskockande Frigg enligt den danske serietecknaren Peter Madsen

Kopplingen mellan moderskapet, och höstens gröda – som ännu var ung på fälten och ännu behövde skydd – var heller inte svår att förstå – och till Midsommar firades ju bröllopet mellan en stor Gudinna (oftast Gerd eller Jorden) och en stor Gud (Frej !) så att tänka på den främste gudens hustru under den tid som föregick solståndet, var också helt naturligt…

Frigg och Fulla (hennes ”aeskimö” eller hjälpreda) enligt gammal illustration i ny tappning

Den moderliga Frigg – i två olika versioner – från en tidigare Hednisk kalender

Frigg avbildas ofta med en blå mantel, symboliserande stjärnhimlen eller sommarens skyar. Ibland har man låtit henne ha en vagn, dragen av baggar – antagligen symboliserande fårskötsel – men detta är något som hör 1800-talets bildvärld till, och som inte har något med egentlig Asatro att göra. Likt sommaren själv, och speciellt försommaren, är hon mångfacetterad, och vakar ännu över oss…

”Fricka” i Wagners tyska opera-värld – dräktskiss från det tidiga 1900-talet – observera hur konstnären missuppfattat bronsålderns dräktspännen i spiral som en hårprydnad…

En ed och ett löfte till Frigg, att hålla i livets alla dagar…

 

Mera om Frigg, Himladrottningen, och hennes sanna natur (inlägg från 17 april 2017)

Långt borta i ett fjärran land, ja på andra sidan Atlanten, sitter en man jag aldrig mött, och som jag inte känner mer än tilll namnet. Han hetter John T Mainer, och har en Asatrogen blogg, där han skriver om saker som berör honom djupt, och som stammar ur ett äkta engagemang, exempelvis krigsveteraners brist på garanterad sjukvård i Kanada.

Nej – detta är inget ”fornt” utan nutida…

Även om jag inte mött honom, inte känner till hans liv och hans öde – för alla har vi ett öde och ett Wyrd – med de Amerikanska Asatroendes term – så skriver han insiktsfullt om vissa saker, och ur egen erfarenhet, efter hur jag förstår det. Han syns mig mycket bättre än vissa amerikaner, Huginns Heathen Hof och andra, vars kunskap är ytlig och som inget vet om varesig verklig Asatro och om de nordiska länderna, men den för mig okände Mr Mainer har i alla fall rätt när han skriver om Frigg, Himladrottnningen, Odens hustru.

Teckning ur Anders Baeksteds ”Gudar och Hjältar i Norden” 1970 av Palle Bregnhöi – Frigg begråter Balder i Fensalar

Som vi alla vet, förlorade Frigg både Balder, sin äldste son, och så Höder, eftersom han dödades av Vale efter det att Loke i hemlighet riktat Höders pilar, vilket de andra gudarna och makterna inte visste. Och en gång inträffar ”Friggs andra sorg” när Ragnarök kommer, och Oden slukas av Fenris, men efter att ha förorsakat vargen mycken skada invärtes hämnas av Vidar, en annan av Odens söner.

Vi är alla rädda för smärtan, misslyckandet och förlusterna, konstaterar Mr Mainer, som själv har en del tungt att bära på; men våra Gudar och Makter är lika oss. De sörjer också för egen del, och de är inte perfekta. Hur stora förluster som än åsamkas oss av klantskallar –  kladdsockar, eller ibland rena skitstövlar – så låter vi oss inte besegras i alla fall, utan lever vidare.

Alla reagerar vi när verkliga söner, barn eller anhöriga tas ifrån oss, eller när man bara attackerar våra skötebarn – i mitt fall Asatron – och vill förstöra den också, som nu senast ”fornsedarna” uppåt Gamla Uppsala till, där de definitivt inte borde släppas in och inte borde vara.

Friggs söner togs ifrån henne på grymmast tänkbara vis, medan hon såg på, men hon förtvivlade inte, trots att Fensalar, de våta hallarna, i de träskmarker där Frigg sörjer över Balders död, ständigt är våta och kalla av hennes gråt.

Kristna forskare som Simek och andra kan än idag inte förstå vad Fensalar är för något, och att de erinrar om Nerthus kult; men vi nordbor vet bättre. Vi vet att Sökkvabekk är samma sorgens boning, där Frigg alltid sitter, vid himmelskupans mitt, och sörjer de stupade och döda, sörjer människorna och sina barn. Vi har förstått, att Frigg, den goda hustrun i sin himmelsblå mantel som känner Odens alla hemligheter, och som i likhet med honom veet att också han en dag skall dö; också sörjer över oss, men inte förtvivlar.

”Det är synd om människorna” sade en gång en stor svensk författare i ”ett drömspel”. Frigg är ofta en fredsmäklerska, till och med mellan Oden och människorna, som i Paulus Diaconus berättelse om Langobardernas ursprung, och hon gjorde allt för att skydda Balder, men misslyckades ändå, för som Mr Mainer skriver:

Determined, now that the Aesir and Vanir were at peace and the Aesir held sway over the worlds, Frigg set to earn from every creature that lived, every thing that crawled, flew, swam, grew, or rooted in the earth; indeed from every rock and metal, every gem and stone, a promise to do no harm to her son.  She succeeded almost beyond belief in securing the oath of every thing that existed in the nine worlds, except for one.  Mistletoe.  It was only Mistletoe that refused to swear, and with an arrow of Mistletoe was Baldur slain, and winter came into our world.  The goddess blessed with the ability to see wyrd, the weavings of fate more deeply and truly than any other, a goddess with power and knowledge almost beyond all definable limits set out to protect her son, and she failed.

— —

We get told by the better instructors in first aid that some people are going to die anyway.  Then the rest of the weeks are spent working the premise that everyone is savable, and the only deaths you encounter in training are due to failures on your part.  When our soldiers fall in battle or training, the immediate call goes up to see someone punished, as if one of ours fell, someone must pay, because a mistake has been made!

— —

We have the lesson of Frigga, that even the gods cannot simply decree a victory, that some things really are beyond our ability.  We don’t like that lesson, we don’t look at that lesson, we don’t acknowledge that lesson.  We peddle the dangerous myth that if you love someone enough, you can make it work.
I tried that once, drove myself past all human limits.  It didn’t end Disney.  It ended badly, and the cost was far, far higher than it would have been if I would have acknowledged I was failing, accepted my failings, and saved what I could.

Som jag sagt, talar han från egen, bitter och dyrköpt personlig erfarenhet, även om jag förstås inte kan veta, vad för hemska syner han måste ha sett, eller vad som drabbat honom i hans eget liv. Men själv är jag likadan, och i det avseendet kanske jag liknar livets drottning Frigg, även om jag inte på minsta sätt vill jämföra mig med henne. Jag tror alltid på det bästa inuti människor. Jag tror att alla reagerar och känner ungefär som jag, och att de slutligen måste inse sitt eget bästa. Hur många gånger har jag inte försökt ”tala förstånd” med ”fornsedare” eller kyrkans folk, exempelvis..?

Och varje gång med samma eländigt usla resultat, eftersom de – för att bara nämna en sak – inte kan lämna Gamla Uppsala eller Asatron ifred.

Ändå fortsätter jag att försöka bygga upp, där andra bara river ner. Efter sju sorger, åtta år och många bedrövelser har vi åter ett fungerande Asatrosamfund i landet, som jag själv är med och fortsätter arbeta inom.

Oden vet att Ragnarök kommer, men han slutar aldrig att arbeta för mänsklighetens bästa, slutar aldrig att vara Oden. Frigg vet det med, och trots att vissa saker aldrig blir sig lika, och att hon aldrig lever länge nog för att få se hur Höder och Balder slutligen kommer åter – för det kommer att ske först vid tidens slut, som vi människor och även makterna ser det – så slutar hon aldrig att vara Frigg, slutar aldrig att spinna vidare på molnen, som flyger fram över himlen, slutar aldrig att hoppas.

Hoppet är det sista som överger människan, som bekant, och även Mr Mainer – som uppenbarligen fått utstå mycket i sitt liv – slutar nog inte hoppas, fastän det finns vissa saker han inte kan förändra, och för att han blivit vis av erfarenheten.

Jag hade en gång en kamrat, som tilll råga på allt var fyrstjärnig överste, eller ”Brigadier General” för att nu använda en term Mr John T Mainer kan förstå, eftersomm jag anar att han – liksom jag – har ett militärt förflutet. I Norge har de Asatrogna batljonchefer – som hos Telemarksbataljonen – men här har vi mer än så. Ni skulle bara veta – eller kanske inte.

Jag hade förmånen att arbeta nära intill denne vän och kollega i mer än ett helt år, medan han förberedde sig för ett visst uppdrag, som han var satt till att utföra. I mina bloggar har det ibland nämnts en person, vid namn ”Ärkeängeln” – ty det är så jag ser på denne högre kollega. En man, med för mycket karisma, utstrålning, ledarskap och kunnighet för sitt eget bästa – ungefär som om han ständigt tyngdes av två mycket stora, svarta och sammanvikta vingar, som han liksom inte kan dölja. Sverige är inte stort nog för honom, och i ett helt år talade han mycket entusiastiskt om vad han skulle utföra, och trodde det bästa också om vissa andra länder, exempelvis USA.

Efter uppdraget, och när han kom tillbaka var han helt förändrad. Två nära vänner hade dött, och även om jag inte var närvarande vid deraas död – det fanns det andra som var – ska jag inte upprepa vad den man, som då var deras chef sa om svenska journalister, eller derass sätt att skriva, till exempel. Jag har aldrig varit utbildad i konsten att genomföra ”de-briefings” med någon, inte på så hög nivå, och jag är kanske inte rätt person att bedriva stödsamtal med folk – men den gången – jag ska inte säga var – så fanns där ingen, ingen alls, för just ”Ärkeängeln” att tala med – om förlusterna, om hur det var att besöka de anhöriga efteråt, och om hur han försökte hantera all denna smärta. Alla har vi våra öden, som sagt, och det finnns åtskilligt många individer på jorden, vars öden är många många fler gånger hårdare än mitt, så jag klagar inte – inte för personlig del.

Kanhända var det som en scen ur en sliten gammal film, kanhända inte – men jag kan säga så mycket som att vår Ärkeängel skrek till mig att aldrig, aldrig skriva ett ord om saken, och att där flög både böcker och manuskript om huvudet och öronen på mig, den gången. Inte för att jag har nämnt saken, inte med ett ord – inte förrän nu – sådär fem, sex år efteråt.

Men vi klarade av det – och den man jag talar om mår mycket bättre nu, även om jag inte precis räknar det som min förtjänst.

Det finns en strof ur Hávamál, som talar om värdet i att aldrig ge upp, och att inte frukta, för liveet är ändå rikt, trots dess allra värsta avigsidor.

Jag fick nyligen ett vittnesbörd om att kamraten, som jag talar om – han som kom hem med en tung börda att bära – var nära att förlora en tredje vän, som vi kan kalla för ”Sälen” – på grund av sin stora munhåla, och avsaknad av öron. Man har också försökt möblera om i ansiktet på just honom – det skedde i Estland för många år sedan – men mer om det, säger jag inte heller. Vår säl, bara några och fyrtio, var nära att segna ned, tillsammans med Ärkeängeln, på väg från det ställe vi en gång alla åt på och äter på.

Människornas liv och öde kan gestalta sig på många sätt, liksom Makternas, men Makterna ger aldrig upp.

Det bör inte heller vi göra.

 

Maria Schottenius i DN vågar ifrågasätta ”Kyrkan”… För det behövs INGA kristna ”Mirakel” (inlägg från 26 Mars 2018)

I Fredags hade Gerd och Gertrud namnsdag enligt den svenska almanackan, och det är ingen tillfällighet, eftersom det tidiga 1900-talets almanacksmakare kunde sin Asatro. De visste exempelvis, att långt innan  några falska Madonnor och ”Bebådelsedagar” infördes i vårt land, så firade man Segerblot på den första fullmånedagen efter Vårdagjämningen. I år infaller den dagen den 31 Mars, eller nästa lördag – och det här med Segerblotet har jag skrivit mera om förr om åren. Ni hittar dessa texter under rubriken ”Vårblot” under ”Högtider och Blot” ovan.

Nu finns det även de som helt utan ett enda vetenskapligt belägg för den saken påstår, att ”Vårfrun” som hedrades under ”Vårfrudagen” igår, skulle vara identisk med Freja, men se det tror jag inte alls, hedning som jag är. Att den begynnande medeltidens och 1200-talets svenskar inte alls förstod meningen med alla dessa ”Vårfrudagar”, eller ”Vårfrukyrkor” som de enfaldiga och maktfullkomliga katolikerna kom släpande med, är nog helt sant. Hedningar, som de faktiskt var, så trodde de att det var Vårens firande som var det viktiga här, och firade inga påstådda ”jungfrur” alls. Alla insåg de redan, att befruktning eller samlag måste till för att det nya livet ska gro – och varje någotsånär sunt tänkande människa och bonde vet idag ännu detsamma. Så skapade den svenska allmogen i sin oberördhet och sin Hedendom långt senare ”Våffeldagen” istället, och vände all kristendom ryggen. 

Himmelsgudinnor med blå mantel, översållade med stjärnor, fanns redan i det gamla Egypten, där gudinnan Nut tänktes ha samlag med Jordguden Geb och så framföda Våren och Jorden. Här uppe i Norr talade vi senare om Frej och Gerd, eller Frigg som himladrottning…

En som också i likhet med mig blir alldeles full i skratt vid blotta tanken på ”Obefläckade Avelser” och annat kristet dravel är skribenten Maria Schottenius i DN, som hälsade oss alla denna måndag med en alldeles ovanligt hednisk krönika. Det är knappt att man alls vågade tro, att den alls skulle stå införd i en så tydligt pro-kristen och anti-hednisk tidning som just DN, men där ser man.

Fru Schottenius tror inte på någon Jesu uppståndelse, antyder hon, och inte heller på ”de dödas uppståndelse” som man m-å-s-t-e tro på enligt den kristna Trosbekännelsen, sådan den ”Svenska” Kyrkan nu faktiskt läser och omfattar den. Ja, Fru Schottenius – som framstår som en mycket trevlig och hednisk person – hon verkar ha insett vad Naturreligioner verkligen handlar om. Hon utesluter till och med ordet ”Svenska” och skär alla de kristna kyrkor och samfund som finns i landet över en kam. ”Tror de ens på några mirakel längre, och i så fall – borde de inte tala klarspråk om vad de egentligen tror på” – och sluta hyckla inför människornas frågor.

Hon är långt borta från Moseböckernas skräckfantasy, säger hon, Egyptens gräshoppor, de påstått ”heliga” Jungfrurna och allt det andra, och ifrågasätter om någon kristen alls kan tro på detta, eller på några mirakler mer.  Kanske borde allt istället uppfattas symboliskt, och bara som metaforer eller liknelser, avslutar hon, och frågar aningslöst:”Vad för slags religion har vi då kvar ?” ungefär som om varje form av religion, måste innehålla mirakler eller sex stycken omöjligheter före frukost, som Lewis Carrol en gång sa.

För egen del tycker jag att hon tar käpprätt fel just där. En religion behöver inte vara absurd eller omöjlig till sin natur, som kristendomen; eller ens mirakulös. Se på Buddhismen till exempel – den kallar sig själv för en filosofi, inte en religion – och vi Hedningar och Asatroende behöver inga kristna mirakel eller andra villfarelser, därför att naturen,livet och årstidernas gång faktiskt är oss mirakel nog – vilket även Maria Schottenius själv verkar ha på känn – kanske därför att hon är kvinna..

Att jordens gröda och gräs gror, och att Våren kommer åter – är inte det ett mirakel nog ?  Ett barns födelse är också ett mirakel, vilket varje föräldrapar vet, lika väl som den nya grönskan. Och kärleken, man och kvinna emellan ? Är inte den mirakulös nog också ? – Således behövs inga ”orörda, heliga jungfrur” och annat tjafs i den stilen, även om det naturligtvis finns enstaka kvinns som går och kallar sig vid en massa falska titlar de inte har rätt till, typ ”Rådsgydjor” och liknande – men så värst heliga är ju dessa exemplar inte..  Själv har jag mött bättre och ”heligare” kvinnor än så – kanske Maria Schottenius också får räknas dit – även om hon väl inte är någon sierska direkt, eller utrustad med medial förmåga… vilket en del kvinnor förvisso kan vara.

Kunskapens ljus talar genom alla ting. Det ser de rättfärdiga, och ger dem en gloria..

Redan det faktum att björnarna kommer ur idet – vilket snart lär ske så här års – är ett större mirakel och en mycket större uppståndelse än den gamle skägglurken Jeschua ben Yussufs påstådda återkomst. Ni vet han som var sin tids Bin Ladin, och ”drev månglarna ut ur templet” i förstörelsen av World Trade Center.  Björnen kommer tillbaka år efter år, ja upp till 30 gånger eller mer under en ordinär björns levnad, och ändå kan människorna inte göra efter detta, och än mindre förklara hur det går till, fast vetenskapen säger sig ha fått upp ett antal spår. Enligt vad vi vet, borde samtliga björnar avlidit under vintersömnen till följd av urinsyra i blodet, försvagad benstomme och Frigg allena vet vad, men trots allt återkommer de – och återuppstår med nya ungar i släptåg – och för mig är allt detta, som hör våren och fruktbarheten till, mirakel nog. Jag behöver sannerligen inte mer.

Nedan : ”Människorna skall inget få veta om detta” (tavla av surrealisten Max Ernst, 1923)

 

Waldemar Lorentzon: ”Kosmisk Moder” – Halmstadgruppen, 1938