Innan nu den beramade ”Internationella kvinnodagen” – vad vi nu ska med sådana dagar till – (jag vill inte ha några ”internationella kvinnor” i mitt hem även om jag inte vet hur det är med er, kära läsare…) så kan vi som Henrik Andersson, särlingen bakom bloggen ”Ideell Kulturkamp” – som fortfarande starkt rekommenderas – påpekade; ändå notera att det var Saga och Siv som hade namnsdag i den gamla svenska almanackan i Fredags, och inga andra kvinnor. Men – vilka är då dessa viv ? Både Saga och Siv hör till de mindre Gudinnorna eller Asynjorna i Asatron, som de flesta bildade svenskar och Nordbor vet. Hellre en nationell Valkyriedag för svenska kvinnor, än de ”internationella” vilka de än nu är… eller skall vara… Saga från Sökkvabäck – vilket såklart betyder den sanka bäcken, och inte något annat (vad som står på wikipedia är fel, och kommer från okunniga amerikaner, som nog inte har riktigt reda på etymologin) är Odens väninna, får vi veta i den poetiska Eddan, och vid den sanka bäcken dricker hon och Oden var dag glada ur skåla och horn av guld, står det skrivet. Man märker genast likheten med Fensalar, den boning där Frigga gråter efter Balders död, och att Fen betyder sumpmark på engelska, känner också de flesta till. Nästan alla moderna forskare har insett att Saga och Frigg förmodligen är samma gudinna, och vi ser inte någonstans i myterna eller hävderna att Saga någonsin skulle ha ägnats någon självständig dyrkan. Att Saga kommer av ordet säga eller uttala, som i Domsaga eller Lagsaga, alltså det ställe där lagen utsägs, fullt ut och i sin helhet ”med hund och harvpinnar” som det står i de gamla landskapslagarna, är också säkert. Amerikanska forskare har utan framgång försökt härleda Sagas namn ur ett antaget proto-germanskt ”sehwan” som betyder att skåda eller se,  men till och med katoliken Rudolf Simek dömer ut detta som fullständigt nys. Saga är ingen sierska eller Vala, utan en förtäljerska i Friggs gestalt, som rådgör med Oden själv, och därvidlag har de flesta kunniga människor låtit det hela stanna. Vi vet alla att en saga som i utsaga, är en muntlig historia eller berättelse.

Saga och Oden enligt Lorentz Frölich, dansk illustratör från 1800-talet

Att Saga hela tiden betraktats som gudinna för historieskrivning, poeter och advokater är kanske inte heller så konstigt, och det är ingen inom den nutida nordiska Asatron som uppfattar henne på något annat sätt än detta. Men Sökkvabäck och Fensalar har också en mörkare sida – man har påpekat att de kan vara offersjöarna, där vapen och hästar sänktes ned en gång, och Frigg ensam känner alla Odens hemligheter, sägs det; deltar i hans rådslag och vet hans innersta tankar, samtidigt som hon inte bara sörjer Balder, utan all mänsklig dumhet, som de kristna och andra Monoteister utövar i Midgårds dalar…  

Saga skildrad för ett av mina hedniska kalenderprojekt, anno 2011

Lars Lönnroths trista och kristna påpekanden om att Saga skulle vara lite känd, stämmer inte. I Grimnesmál säger Oden själv, att Sökkvabäck, där Saga bor, är den fjärde gudaboningen, och den har därför också  kopplats ihop med kräftans stjärnbild – kräftor lever ju just i sumpmarker och grunda sjöar. På nätet kan man hitta än mer om henne, även om mycket av det som sagts och skrivits inte är fritt från spekulativa inslag. Också Njärd eller Nerthus, den ursprungliga jordgudinnan, vars hemvist var just i offersjöarna, kan anas bakom Sagas gestalt. Källor, vattendrag och liknande är helgade till henne. Hon är källan inte bara till kunskapen och berättelsen, utan också till det klara vattnet – så har många uppfattat henne.. Vilhelm Moberg, den kanske svenskaste av alla författare, som slutligen förenades med Saga och uppgick i Sökkvabäcks töcken – han var inte för inte både historiker och berättare, och begrep sig också på Oden skrev en hel roman betitlad ”brudarnas källa” som i och för sig inte nämner Saga vid namn, men som ändå till stor del är tillägnad just henne, och hennes sällsamma kraft genom århundradena. Läs den, så får ni se…

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna. Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.

Siv eller Sif, solkvinnan, hon som också bär namnet Sunna och är Tors hustru, är av ett helt annat väsen. Att Tor som åskans och regnets gud är förmäld med Solen, hans synbara motsats, är egentligen logiskt. Om Frigg och Oden symboliserade jord respektive stormfylld himmel, är Siv och Tor ett gudapar av närbesläktat slag. Sivs blonda hår spelar en stor roll i den mest kända myten om henne, den där Loke – eldens gud – är avundsjuk på solen för dess strålar och skönet, och först anklagar henne för att ha begått hor med just honom, något som återkommer både i Lokasenna och Harbadsljod. När detta skändligen misslyckas, och Tor inte tror på hans dumma anklagelser, smörjer han in Sivs hår med tjära för att ytterligare svärta ned och besudla henne av ren småaktighet och avundsjuka, och därför heter det, att också solen inte är utan fläckar. Som vi vet, segrar Siv till sist, och Loke måste se till att hon får en ännu bättre hårman än förut, men myten förklarar på sitt eget språk varför solen går i moln, och dess styrka avtar om vintern. Siv och den lurande Loke, enligt engelsk illustration från 1900-talet början. En del personer hävdar, att Siv skulle vara lite känd hon med, men ändå återkommer den arketypiska historien om henne, Tor och Loke i de mest oväntade sammanhang, inte minst därför att den är en evig historia, som ligger närmast inprogramerad i det mänskliga psyket. Berättelsen om den trogna hustrun, mannen som försöker pressa eller tvinga henne till otrohet, och den starka äkta mannen finns i de flesta kulturer jorden över, och dyker också upp i 1900-talets populärkultur… Lyssna på låten ”Lightning’s Girl” från 1960 talet med Nancy Sinatra, och ni har hela den klassiska konfrontationen med den eldige Loke, skildrad av Siv själv – texten är bara en lätt modernisering av samma urgamla myt..      

Igår var det den nionde i nionde, en dag som en del hedningar firar som Asatrons dag, då ju talet nio är helgat till Oden, och Naud-runan, den största av Odens runor. Enligt den svenska almanackan har Turid och Tord namnsdag idag, vilket är något underligt, eftersom Tor själv har namnsdag tillsammans med Tore den 19 Oktober. Tord och Tore är båda varianter på namnet Tor, vilket torde vara lätt att inse, men vad gäller Turid anser några personer att det skulle vara avlett av ett äldre Thorfridh, alltså Tors frid.  Mera sannolikt är nog att Turids namn är avlett av Trud, eller Thrud, Tors enda dotter. Idag lär det enligt SCB: namndatabas finnas inte mindre än 458 kvinnor i Sverige som har namnet Turid som tilltalsnamn eller egennamn, men bara 3 stycken Trud. Kändast är kanske Turid Lundquist, nu 69 år gammal, som under proggens stora epok under 1970-talet började sjunga svenska folkvisor istället, men som blev mobbad och utesluten ur alla större konsertarrangemang därför att hon inte var kommunist, och därför inte ”progressiv” nog enligt 70-talets Kulturmarxisters sätt att se. Hon förutspåddes en stor framtid som Sveriges svar på Joni Mitchell och andra singer/songwriters, men lurades av amerikanska skivbolag, och hela hennes karriär gick i kras. Vem vet väl vad hon och Hedendomen lyckats åstadkomma, ifall hon bara tillåtits framträda med sina egna visor, och ifall det fått råda yttrandefrihet ?? En helt annan Turid – som också blev nedslagen – förekommer i de isländska kristningasagorna. När Thangbrand, den onde missionären och kristne mördaren kom till Island, begick han många mandråp och ogärningar. Men när Alltinget skulle samlas på hösten 999, kom Thangbrand alltför sent till platsen, och kvar fanns bara en gammal gumma, Turid, som var över 90 år. Den kristne trängde sig på henne, och hotade henne med stryk ifall hon inte ville tro på Vite Krist. Men gumman Turid satt där bara på sin sten i solskenet, för på Island den gången var det fortfarande närapå sommar, precis som det har varit idag. Hon svarade att hon aldrig någonsin skulle tro på Vitekrist, eftersom ingen hade sett honom, utom som en död bild på ett träkors. Då frågade Thangbrand henne om hon möjligen trodde på Tor istället, men hon svarade honom att hon inte sett Tor heller. ”Men” svarade hon, ”den gud som gjorde Solen är förvisso min gud, för han tillåter säkert att jag sitter här och vilar mina gamla och trötta ben ett tag, och Solen är också den gud som gör vår manliga ungdom lite raskare och djärvare, och som gör de unga kvinnorna kåtare och mer begivna på älskog om våren. Härav kan man tydligt se, hur god solen är för alla och envar...” Då började Thangbrand slå och misshandla den stackars gamla kvinnan, knuffade ned henne från hennes sten och slog henne flera gånger i huvudet med sitt stora krucifix, medan han skrek och vrålade att hon var en hedning och en häderska. Men flera andra islänningar, som var på väg bort från Tinget, fick se allt detta och grep den kristne, som till sist blev utvisad på livstid från Island och dömd fredlös, för flera mord och andra illgärningar. Och om Turid är endast det att säga, att hon levde rätt lång tid efter detta, och aldrig slutade vara hedning i alla fall. Få är de, som nu minns henne, men ett Hell Turid borde vi alla säga, inte minst på denna dag… Karta över Thingvellir på Island. Här lär gumman Turids sten stå kvar, än idag… Med Thrud eller Trud, Tors enda dotter, förhåller det sig annorlunda. Hon nämns på flera ställen i Eddan, bland annat i Allvismál, men också i listan över de Valkyrior, som bjuder på öl och mjöd i Valhall. Med de Valkyrior som korar valen, och som hämtar hem de fallna enligt Valfaders bud har hon inget att skaffa, eftersom Trud skildras som en stark, men tystlåten kvinna, ”mjällvit” står det i Allvismál och alltså med mycket ljus hy, samtidigt som hon vanligen tänks med rött hår som far sin. Hild, Thrud (i mitten) och Hlökk skänker i mjöd i Valhalls sal. Hild fyller hornen, Hlokk lockar till att dricka mera, men Trud är ensam stark nog att bära in mjödkrus och öltunnor Att tron på Trud varit verklighet, ser vi också från Karlevistenen på Öland – ett Torsvi – där ”stridernas Truds arbetare” är en kenning eller beskrivning på en verklig hövding. ”Karl” står här direkt för Tor, ”karlavagnen” är ju som alla vet den vagn, Tor själv åker med, och Tore-Karl kallas han ännu på många ställen. Trudvang, alltså Truds vångar eller fält, ”arbetets åker” heter den trakt, där Tor och Siv bor, tillsammans med Trud, och deras söner Magne och Mode.  ”Trud” betyder också ”arbete” eller ”möda” på flera slaviska språk, däribland ryskan, men också på polska – och dessa ord är antagligen inlånade, på den tiden Gårdarike eller Ryssland hette Svitjod hin Mikla, det stora Svitjod. Tor har alltid varit det arbetande folkets gud, åkerns och böndernas urstarke beskyddare, och att dessa egenskaper kom att överföras på hans dotter, är egentligen inte så konstigt. En modern bild av Trud, som många tänker sig henne… Orm Steinthorsson, en av det hedniska Islands skalder, skriver om en kvinna att hon är hrosta lúðrs gæi-Þrúðr, ”maltrostens lådas gåvo-Trud” eller den som bevarar vörten i huset, så att öl kan göras. Tor kallas också som Truds fader för þrámóðnir Þrúðar, alltså den som ”modstulet trånar efter Trud” under sina resor i Jotunheim, så till exempel i Ellif Gdrunarssons Torsdrapa. I en av de allra berömdaste, men aldrig helt bevarade kvädena, Bragi Boddarsons ”Ragnarsdrapa” – diktad av en man så styv på att dikta, att han jämfördes med skaldekonstens gud Brage själv – sägs det att jätten Hrugner en gång rövade bort Trud från Asgård, för att våldta henne och dricka upp allt Asarnas öl. Samma sak står också skrivet i Tjodolf af Hvins ”Haustlång” eller Höstlång, (ett kväde så långt att det tog en hel höst att dikta) så vit vet helt säkert att det funnits andra och viktigare myter och sagor om Trud än de vi nu har kvar. Tor slog mycket riktigt ihjäl Hrugner, men fick ett svårt sår av jättens kastade brynsten i huvudet, varför man aldrig ska kasta brynstenar eller brynen omkring sig, då rör sig flisorna i Tors huvud där de sitter ännu, och då vredgas han. Men Trud kom lyckligt hem igen till Valhall, lät sig aldrig våldtas och var självrådigare och starkare till sinnet än någonsin, vilket man också kan minnas.. Trud var icke trånande, men vild och självständig I ”Allvismál” slutligen, står det om hur en ful och oförskämd dvärg, kallad ”Allvis” försökte fria till Trud då hon var yngre, och ännu osjälvständig. Han tog löfte av Trud att förlova sig med henne först, utan att Tor visste om det, och när Tor for i österled, rustade den fräcke dvärgen till bröllop – vilket är själva inledningen på Eddadikten om Tors och dvärgens gissnings-tävling. Allvis och Trud enligt en illustration av Lorentz Frölich från 1800-talet Allvissmál har översatts minst fyra gånger till svenska, och finns i ett otal varianter som du kan beskåda på länken här. Men Tor och Allvis kom senare att råkas, och då påminde dvärgen om löftet, som han ansåg sig ha fått, fast Tor svarade att det äktenskapet var ogiltigt, för det hade han själv inte godkänt – det togs ju när han inte var hemma, och utan att fråga Tor om lov. Såhär lyder den första strofen i original: ”Bekki breiða, nú skal brúðr með mér – heim í sinni snúask; hratat um mægi – mun hverjum þykkja,heima skal-at hvíld nema.” I min något fria översättning: ”Bädda bänkar breda, nu skall bruden med mig – hem i bråda rappet, omkull ska hon ! Kutat runt tillräckligt har jag, som alla vet, hemma skall jag med henne ligga !” Men Tor unnade inte dvärgen detta sängelag, och därvid fick det bli. Istället höll han dvärgen vaken hela natten, och när solens första strålar kom, förvandlades Allvis till sten. Så går det, för de som är vrångvisa, och likt ”fornsedare” och annat patrask utmanar Asarnas makter. Vanligen är det dock Oden som är den visaste bland gudar, och en del gissar att det triumferande: ”Nu dödas du, din dvärg, för nu skiner solen i salen” kan vara en Odens eller möjligen en Heimdalls galder, men här blir det istället Tor som får framsäga den. Alltnog, Trud drog hem med sin far, och i Valhall bär hon ännu det tyngsta lasset av tunnor och krus, valkyria som hon är. Lär av detta nu, ack ni hedna och ludna !

Tor och Trud enligt en engelsk illustration från början av 1900-talet

Jag har nämnt amerikansk asatro i de tre senaste inläggen, trots att det är ett ämnesområde jag vanligen undviker. Vad man får läsa på nätet och som är skrivet i Trumpilandia, mitt bland alla dessa trumpsters och dumpsters, är ofta inte värt att läsa, och ännu oftare skrivet i ren okunskap eller djupt felaktigt. I USA finns ingen levande Asatrogen tradition, eller några talade nordiska språk, som hos oss, och hela Amerika som kontinent betraktat är fullt med människor som inte känner till Nordens historia eller ens sina egna Nordiska rötter, även om de såklart i många fall inte kan hjälpa det; för mot själva dumheten kämpar som bekant också själva gudarna förgäves.

”Hey – are you just a Trumpster in a Dumpster – or a victim of Mongrelization ?”

(anyhow, one should be kind towards curious critters of all kinds…)

 

Men undantag finns förstås. Det finns goda akademiker och forskare i USA också, och här och där pålitliga kunskapskällor, som inte vinklar eller tar i för mycket. På ett sätt skulle naturligtvis vi Nordiska Asatroende kunna vara stolta över den nyfikenhet och det intresse som vår Kultur och vår religion väcker i landet ”over there”, men rasister, nät-troll och okunniga är oftast inte så trevliga att brottas med, i alla fall inte enligt min smak, och jag vet att också NAS eller Nordiska Asa Samfundets kontaktpersoner tycker samma sak, samt delar min uppfattning härvidlag.

En bra, men tyvärr ofta lite för kortfattad källa är sajten ”Ancient origins” som inte bara skriver om Asatro, utan all världens kulturer och historia i övrigt. Den står på solid akademisk grund, och är inte skriven av ”självutnämnda” amerikanska förståsigpåare som inte varit i de Nordiska länderna någonsin, inte förstår norröna, aldrig läst Eddan och aldrig talat något Nordiskt språk, och som inte ens etniskt hör hemma ibland oss Nordbor eller har nordiska rötter.

Igår tog den sajten upp Mimer, eller Mimir, minnets kunskapsrike Asagud – eller i alla fall de mest kända sidorna av honom.

”Oden mäler med Mimers huvud” – Illustration av John Bauer för ”Fädernas Gudasaga” av Viktor Rydberg

Alla känner vi nog det faktum att ”Oden mäler med Mimers huvud” inför Ragnarök, för så står det i Vóluspá. Vi vet också, att Odens öga ligger sänkt i Mimers Brunn, och att Mimers Brunn eller källa bara är en av tre källor vid Världsträdet Yggdrasils fot, för där finns även själva Urdarbrunnen, och den mycket kalla källan Hvergelmer. Vad som står på svenska Wikipedia är dock felaktigt. Mimer är inte alls en ”Jotun” eller en Jätte, utan en av Asarna från början. Som jag förklarat för et är det tyvärr den ökände fuskaren Lars Lönnroth – som ofta rotar i lönn bland Wikipedias artiklar, och som skriver kortfattat strunt från sin professors-stol i Göteborg, fast han E-Mer-i-Thurs än någon Emeritus, som alla vet.

Även Riley Winters, som skrivit artikeln på ”Ancient Orgins” vet att Mimer inte alls är någon rese, utan en av Asarna, för hon drar sig till minnes Eddans berättelse om Vanakriget, den första väpnade konflikten i universum, och hur det slutade. Ni som vet vad ni talar om, och är torra bakom öronen minns kanske att Njord, Frej och Freja kom till Asgård som gisslan från Vanernas stam, och att Mimer och Höner (ej att förväxla med Höder, som är en helt annan gud) sändes till Vanaheim i utbyte, och alltså blev gisslan där.

Höner enligt den danske tecknaren Peter Madsens uppfattning.  ”Fet som en klump, och lika klok som Trump”

Höner, som kallas ”Aurkonung” eller ör-konung (ör betyder här sand och grus) är en av de mest gåtfulla gudarna, och har av etymologer eller språkforskare fått sitt namn härlett ur ett urgermanskt hehōniaz eller möjligen hohnijas, medan också forngrekiskan och flera indoeuropeiska språk har ordet *hohnios som skall betyda svan – också hägrar (den ”Ominneshäger, som svävar över rusets boning” som nämns i Hávamáls inledande strofer om ölets faror) och hönsfåglar har nämnts i sammanhanget. Lönnroths dumma tolkningar av Höner som ”Odens Tankeförmåga” kan vi lämna därhän som ytterligare ett kristet nedsvärtningsförsök och en förvanskning från dennes sida, för Höner är nämligen allt annat än tänkande, och Mimers raka motsats, vilket framgår ur Eddans originaltext.

Vanerna valde honom till hövding, men han vågade aldrig företa sig något utom att säga tomma ord, så fort Mimer inte var där och rådde honom i vad han skulle göra eller säga, och allt som oftast svarade Höner bara ”Råde andra !” vilket Kvaser, kvass-ölets kvasi-vise jotunn, också lär ha svarat enligt sagan.

När Vanerna såg Höners Trump-artat trumpetande oförmåga, och att han bara var vacker som en svan, men inget kunde besluta; dräpte de Mimer.

In the tale of the Aesir-Vanir War, Hoenir’s reason is nothing without Mimir’s wisdom. Hoenir’s inability to act without Mimir proved Mimir’s counsel supreme, and therefore called his own value into doubt. This directly led to his and Mimir’s downfall. The Vanir became suspect of Hoenir’s value, and believed themselves to have been duped by the Aesir to take on an unintelligent, useless hostage. They further determined Mimir to be a threat. Why Mimir is punished for Hoenir’s shortcomings is unclear, and left to interpretation, as is Hoenir’s fate. Nevertheless, Mimir is taken by the Vanir, decapitated, and returned to Odin. (Ancient Origins 2020-08-11)

Amerikanska bedömare har sagt att detta är ”oförståeligt” och att de inte kan begripa det, men det är bara därför att de inte är hemma i den Nordiska kulturen, inte förstår Asatrons kärna och väsen och därför inte inser vad Mimersmyten om sant och falskt ledarskap verkligen behandlar.

Oden finner Mimers huvudlösa kropp, enligt en engelsk 1800-tals illustration

Men, det finns alltid hopp. Oden, han som är Odr, eller själva livskraften, fann den huvudlösa kroppen och Mimers huvud, som han sänkte i en av de tre källorna vid Yggdrasils fot. Och det var inte vilken källa som helst. Mimers huvud blev levande igen, och så har Mimer blivit ihågkommen som minnets eller kunskapens gudom – Ancient Origin kallar honom för en ”okroppslig gud” men det är att överdriva – som vi ska se. Ordet ”mim” eller mimesis på grekiska och andra indoeuropeiska språk betyder att härma, framsäga eller framkalla – och den svenske nobelpristagaren Harry Martinsson skrev på sin tid (1950-talet!) en maskin kallad ”Mima” som innehöll hela mänsklighetens kollektiva minne, alla filmer, all konst, all musik och alla kreativa framställningar som någonsin skapats, och många tror också, att detta är ungefär hur våra förfäder tänkte sig Mimer – eftersom vi är alltför fängslade i vår tid och vår teknik.

Oden med Mimers huvud enligt Carl Emil Doeppler, som på 1910-talet gjorde en serie reklambilder för Liebigs kött-extrakt, varav detta är en… Mimers huvud fick den gången ha en påtaglig likhet med Richard Wagner, skaparen av ”Das Gesamtkunstwerk” eller ”Allkonstverket” – Det var nog ingen tillfällighet…

När Miman till sist går sönder i diktverket ”Aniara” och inte längre fungerar som en artificiell intelligens, är det på grund av att mänskligheten i sin oerhörda dårskap förstör Jorden, och att Ragnarök inträffar. Odens gestalt blir då analog med ”Mimarobens” eller berättarens i ”Aniara” och litteraturhistorikerna vet att berätta, att Martinsson liksom Viktor Rydberg var mycket påverkad av Nordisk Mytologi och Asatro när han skrev det verket.

Men här gör vi våra förfäder en otjänst. För dem var Mimer mycket mer än så, och berättelserna om Mimer slutar inte alls bara med brunnen eller källan vid Världsträdet. Mimer är inte bara en tom symbol eller en sinnebild för Internet, vår tids ”Mimerskälla” som kanske också till slut blir styrd av en enorm AI eller en artificiell intelligens, och inte bara enkla och förutsägbara algoritmer.

Nej, Mimerskällan var mycket mer än så – för den går nedåt och norrut under Jotunheim, står det i Eddan, till den plats där själva Ginnungagap, det gäckande gapet en gång låg, och där själva universum först skapades.  I Voluspá står det också att Mimer dricker mjöd varje morgon ur Valfaders pant – alltså källan, där Odens öga vilar – och där har han alltså i högsta grad en kropp, och är inte alls bara ett ”okroppsligt” huvud, eller ett slags dator på en hylla.  ”Mimers söner” nämns också i 47:e strofen av Völuspá, som några av de Asarna trogna varelser, som står på ordningens och inte kaos sida vid Ragnarök. Någon har fått för sig att de skulle vara sju till antalet, men i originalet står inte något sådant alls – där finns inget antal överhuvudtaget angivet, och ”Mimers söner” kan antingen fattas som en beskrivning av hela mänskligheten, eller också Asarna själva.

Oden och Mimer enligt E Philip Fleischer, 1881

I Eddan finns också begreppen Hodd-Mimer, Hodd-Mimers Hult, Mimameid, och flera sammansättningar med Mimer – Viktor Rydberg skrev på sin tid i verket ”Germanisk Mytologi” (ja, han stavade just så – han skrev INTE ”germansk” och det ÄR betydelsebärande, för i boken – som de som läst den vet – talar han också om keltisk, respektive grekisk och romersk mytologi – och med ordet ”germanisk” menar han snarast indoeuropeisk, alltså germanerna och deras närmaste grannar, rent genetiskt) om en varelse kallad ”Sinmara” som han antog vore Mimers hustru – för om Mimer nu har söner, måste det också finnas en honom närstående kvinna med i spelet..

Den amerikanske konstnären Keith Jellum gjorde 2013 i Portland, Oregon en staty, som misstolkar och förvränger Mimers huvud helt och hållet

”Ancient Origins” och de amerikanska bedömarna kan inte förklara hur det här hänger ihop, och vet inte mycket mer om Mimersgestalten – men det vet jag, ty jag har trängt in i källorna på djupet, samt läst och begrundat, samt varit Asarna trogen – vilket är det första kravet om man alls skall kalla sig Asatroende. (Det heter ”trua” men inte ”trua á” på Norröna – och varför förstår de invigda…)

”Hodd-Mimer”, för att börja med honom, betyder inte alls ”skatt-mimer” som Lönnroth helt felaktigt skriver. Han baserar sig bara på ett uppslagsord i Geir T Zoegas klassiska ”Dictionary of Old Icelandic”, som numera finns på nätet, tack vare en rysk forskare – men ”hodd” kan i-b-l-a-n-d användas i skaldediktningen som en poetisk metafor för något dolt, alltså en begravd skatt, till exempel, enligt detta förnämliga lexikon. Men de som konsulterat flera källor istället för en, vet bättre.

”Hodd”, på modern engelska Hood, betyder något som är höljt, kanske under en huva, huv eller hatt – för alla dessa ord har samma etymologiska ursprung.

fsv. halter = isl. hottr, da. hat,
ägs. hcett (eng. hat), av germ.
*hattu-av *hadnu-; i avljudsförh. till mlty.
höt (höd-), hatt, fhty. huot, hatt, huva,
hjälm (ty. hut), ägs. höd, hätta (eng.
hood); sannol. besl. med lat. cassis,
hjälm (om av *kad-li-), o. möjl. med
mlty. höde, fhty. huota (ty. hut = sv.
lånordet hut), bevakning, omsorg o.
dyl.; i så fall med grundbetyd.:
betäckning, skydd  (Svensk etymologisk ordbok)

”covering,” Old English hod ”a hood, soft covering for the head” (usually extending over the back of the neck and often attached to a garment worn about the body), from Proto-Germanic *hōd- (source also of Old Saxon, Old Frisian hod ”hood,” Middle Dutch hoet, Dutch hoed ”hat,” Old High German huot ”helmet, hat,” German Hut ”hat,” Old Frisian hode ”guard, protection”), which is of uncertain etymology, perhaps from PIE *kadh- ”to cover” (see hat).   (online Etymological Dictionary)

Ordet fanns alltså redan i PIE – eller det urspråk, ”Proto-Indoeuropean” som talades för över 10 000 år sedan, om man får tro vissa forskare. Och ”Hodd Mimer” betyder inte alls ”skatt-Mimer”., utan den dolde Mimer, den Mimer som är dold, men inte syns…

I Hodd-Mimers hult skall Lif och Liftraser, det sista människoparet, överleva Ragnarök; det vet vi av Vóluspá. Många okritiska forskare hoppar rätt på helt osäkra härledningar hej vilt, helt utan bevis för sina hypoteser, och skriver att Mimer och Hodd-Mimer måste vara exakt samma person, och att ”Hultet” (som betyder dunge, alltså en lund och flera träd och inte ett träd – precis som ”Lunden Barre” där Frej och Gerd möts inte är ett träd, men naturligtvis en hel skog, som döljer dem för insyn) vilket flera forskare, till exempel John Lindow, också har noterat. Katoliken Rudolf Simek i Österrike, däremot, tror att ”Mimameid” måste vara ett enda träd, och bara och endast bara skall föreställa Yggdrasil, trots att det tydligt och klart sägs i Eddan att det INTE är så. (se närmare nedan)

Simek additionally points out legendary parallels in a Bavarian legend of a shepherd who lives inside a tree, whose descendants repopulate the land after life there has been wiped out by plague (citing a retelling by F. R. Schröder).

 

Oden och en fullt levande Mimer, med huvudet på plats, enligt en tysk Edda-utgåva på 1920-talet

”Bayerska legender” i all ära, men sentida kontinentaleuropeiska uppfattningar behöver inte spegla Asatron som den såg ut i Norden, där den faktiskt är förvånande logisk, och inte alls så full av självmotsägelser, som kristna forskare tycks påstå eller tro. ”Meid” på Norröna kan betyda bjälke, trä eller timmer, vi skulle snarast säga ”materia” eller ”material” eller helt enkelt ved, som i ortsnamn typ ”Mörkveden” och andra, där det är tal om en hel skogstrakt, och inte bara ett enstaka träd, som sagt. ”Mimameid” eller Mimers träd (observera att träd som ord är samma ord i singularis och pluralis på modern svenska – dvs ordet ”träd” kan ju betyda många träd, lika väl som ett enskilt) nämns i Eddadikten Svipdagsmál, där hjälten Svipdag – Oden i förklädnad – efter många prövningar kan vinna Menglöd på Lövjoberget, eller den riktiga Freja.

Där skildras ett enstaka träd, visserligen, i vars topp tuppen Vidofner sitter, men Mimameids träd underlättar kvinnors barnafödande, får vi veta – och Yggdrasil har inte alls sådana egenskaper – och i dess topp sitter ju örnen Hräsvelgr, likslukaren, och ingen tupp – medan draken Nidhögg ligger vid trädets fot, och ekorren Ratatosk bär meddelanden mellan de två. Fjolsvinnsmál, den del av Svipdagsmál där Mimameid beskrivs, säger ingenting om det, fast vi vet att föreställningarna om draken vid trädets fot och örnen i dess topp var vida kända, och spridda över hela Norden – det var något som envar någorlunda klok och bildad människa kände till – och Mimameid är därför antagligen ett annat träd i samma trakt av Asgård, kanhända – men ett väsenskilt annat, och inte ständigt detsamma. Det är att förmiska våra fäders tro, om man ständigt förenklar, simplifierar och drar alltför snabba slutsatser som inte är grundade på fakta, utan bara lösa idéassociationer.

Svipdag eller Od famnar Freja på Läkedomens berg

Mimameid kan inte skadas av eld eller järn, står det i Eddan, och det är ett barrträd, inte en ask som Yggdrasil. Vidofner – den vitt skinande tuppen, som strålar som solen – kan bara dräpas av Lövjoteins svärd, står det – alltså inte ett bokstavligt svärd, som Viktor Rydberg tänker sig, utan det som en gång var Frejs vapen, en gand eller en trollstav, en ”fröjdepinne” av nog så ovanlig art. Den förvaras bakom nio starka lås, i en kista av särskilt järn, och över alltsammans vakar Sinmara.

”Säg du mig, Fjolsvinn,
då dig fråga jag skall
och jag det veta vill,
om något vapen finnes,
genom vilket Vidovner
kan segna ned till salen hos Hel!”

”Lävatein det heter,
och Lopt det gjorde
med runor långt nedom likgrind.
I Läggjarns skrin
ligger det hos Sinmara,
nio starka lås det stängda.”

Så lyder den 25:e och 26:e strofen av Fjolsvinnsmál – han som är ”svinn” eller skicklig i trolldom – i Erik Brates kända översättning. ”Nagrinden” som finns i originalet finns bara i Hel, som de kunniga vet, och Lopt är ju ett heite eller ett binamn på Loke. Sinmara nämns också i Eddan i kombination med Surtr, eldens alltförtärande gud, vådelden eller den rena förstörelsen, som skall slippa lös vid Ragnarök. ”Surt och Sinmara” allittererar förstås bra, vilket skalde-poesin och även Fjolsvinnsmál har tagit fasta på, likt det mera moderna uttrycket ”pest och kolera”.

Sinmara och svärdet Lövjoteinn, enligt en modern fantasy-illustratör

Det står emellertid ingenstans att Sinmara ska vara Surts hustru, eller att hon är en Jotun, som många felaktigt tror. Rydberg påpekar mycket riktigt att ”sin” som förled, exempelvis i det frisiska och medelhögstyska ”sinflut” för syndafloden, betyder ”den stora floden” och vad en Mara, en av folktrons farligaste väsen är för något, vet vi nog allihop. Namnet ”Sinmara” betyder alltså snarast ”den stora svårigheten” som måste övervinnas, innan man likt Svipdag kan erövra Lövjoteinn, och hon kallas också hin fölva gýgr, ”den bleka häxan” – precis som Hel, dödsgudinnan, döden själv – och här har vi hennes rätta namn – Sinmara är inte hustru till Surt, och inte en Jättinna – men – ifall vi tror på Rydbergs teori – en hustru till Mimer…

Sinmara som häxa i underjorden enligt Viktor Rydberg och Jenny Nyström – Men var Sinmara Mimers hustru ?

Mimer har som vi ser mycket fler sidor än att bara vara ett talande huvud, eller ett förkroppsligande av minnesförmågan. Om han är samma gestalt som Hodd-Mimer, den dolde Mimer eller den återuppståndne, med hel kropp som lever i kunskapskällan, så är han helt omistlig för mänsklighetens överlevnad efter Ragnarök, och dessutom i kontakt med Ginnungagaps krafter, urskapelsen själv. Och om Sinmara är hans hustru, och Mimer alltså är ett slags motsvarighet till Hades, som härskare i underjorden vid Hels sida, så föminskar det ju knappast hans krafter – utan snarast ökar dem…

Hels utseende, enligt skisser av Peter Madsen

 

En vida spridd missuppfattning, som lärs ut på dåliga Wikipedia-upplagor, men som inte alls finns i Eddan eller den Norröna traditionen är att Mimer på något sätt skulle ha lärt Oden runorna. Detta är ren gallimatias, för vi vet alla av Voluspá att det var Oden själv som ”tog upp runor, ropade och tog” – just han och ingen annan – där han hängde på Världsträdet, sig själv offrad åt sig själv, och att Mimer inte alls hade med runornas upptäckt att göra.

Men allt jämnt lever han i Mimersbrunnen, en rikhaltig källa att ösa ur, för de som verkligen vet, och de som har skådat och som förstår.

Kunskap är Ganglös för dumma troll och jättars söner, säger Eddan – men användbar för människor, och gudars söner.

Och se där ligger den stora skillnaden !

Man ska inte tro på alla Amerikanska New Age-Dumheter, sk ”Wikipedia-kunskap” eller all påstådd sk ”Forn Sed” som man får se på nätet. Framförallt den sistnämnda lilla gruppen, som under lång tid sysslat med politiserat ”hittepå”, underliga framträdanden på sunkiga bögfestivaler i Stockholm, och ännu märkvärdigare försök att göra Torshammaren till symbol för Homosex, till exempel – Något Nordiska Asa Samfundet och alla någotsånär seriösa Samfund i hela Sverige protesterat emot) är något varje seriöst intresserad människa borde akta sig för, och aktivt ta avstånd ifrån. ”Forn Sed Sverige” samlar i dagsläget föga mer än 40 aktiva personer, där Nordiska Asa Samfundet har mer än 1700 registrerade utövare. Nu är dess självutnämnda sk ”Riksgydja” i farten igen, med massa underliga påståenden om en av de mindre Asynjorna, som kallas Beyla. Redan detta med personer som tar sig en massa knasiga, egenpåhittade titlar de aldrig någonsin haft rätt till, och tror att de skall kunna vara någotslags andliga överhuvuden på Riksnivå, samtidigt som de saknar all kunskap och all erfarenhet i ämnet borde verka som en klar varningssignal för det flesta.

Allmänt bloggande och kritiska observationer kring nutiden, Sverige i Stort eller Världen i övrigt må gå för sig i en privat blogg som den här, men oavsett vad man sysslar med här i Världen, så är det skönt med lite saklighet, nu när Säkerhetsläget i Sverige skall ha uppgraderats till en 4:a, och Liberalerna – före detta Folkpartiet – som inte längre tar just svenska folkets parti – nu faktiskt ”bidragit till att smutsa ned vår tid” enligt Björn Wiman i Dagens Nyheter. Jag måste gratulera honom och hans kollegor till deras oerhörda skarpsynthet. Den enda skribent ur DN som möjligen kunde ha något att tillägga, just för dagen, vore i så fall Anna Lena Laurén, med sina reportage om rysk vardag i Putins post-Sovjetiska tid, som nu ”Tvingats” lämna Ryssland – vilket man skriver redan i rubriken.

Redan det är väl att överdriva, eftersom man närmast får intrycket att en regelrätt utvisning för all framtid, inklusive respektive stort engagemang från Sveriges och Rysslands utrikesdepartement redan har skett – men är det så – eller är allt detta bara ytterligare ett spel för gallerierna.

 

Nej, ”As above, so below” för att använda ett esoteriskt uttryck – ifall ”Neue Sachlichkeit” från 1920-talet inte räcker. Det gäller som sagt att vara saklig, oavsett vad man håller på med.

Att dessutom lära ut helt fel saker, okritiskt och papegojmässigt upprepa precis allt man hittat på nätet, bara för att man tror att det ”låter bra” är ännu mer frånstötande, förutom bruket av droger i samband med blot och ceremonier – något alla vi andra tagit avstånd ifrån, liksom all denna svårförklarliga ADHD-HBTQB ”fornsedarna” rutinmässigt ägnar sig åt gör att de flesta av oss betackar oss för deras sällskap sedan flera år tillbaka.

Själv betraktar jag den oriktiga, kristna 1200-tals termen ”forn sed” som en smutsfläck, ett nedsölande av min egen tro  – den är inte, och har aldrig någonsin varit en tom ”sed” för mig – och när hela den civiliserade Världen talar om Asatru, liksom det Isländska Asatrufélaget, förstår jag inte varför inte också vi svenskar gör samma sak – till förmån för de som är Asarna trogna, och de som vet vad heder och trohet faktiskt betyder. Alla någotsånär bildade personer vet, varifrån Mjödet kommer enligt Nordisk Mytologi, hur det uppstod och hur det kom till Asgård, där Oden sedan delgav det även till de bästa bland människorna, men sannerligen inte till några andra. Vi vet, att Kvaser, den visaste guden av alla, blev svårt sviken och mördad av de två giriga dvärgarna Fjalar och Galar (”gömmaren” och ”gaphalsen” – en talande symbol för alla dessa nät-troll och fakta-förnekare) som i sin tur rättvist blev bestraffade av den rike och besuttne jätten Suttung, för vars bror Bauge Oden själv arbetade, förklädd till dräng i några dagar. Vi vet också att Gunnlöd, jordgudinnan med många namn, blev satt att vakta mjödet inne i Hnitberg, och att de tre enorma karen Bodn (eller mäskbotten, där malten gror) Sodn (sjudpannan, där vörten kokas) och Odröder (den fräsande, där vörten svalnar och jäser till öl) – innan Oden själv – och ingen annan – förde mjödet och ölet till Asgård, och Gunnlöd födde Brage, fader till skaldskap och all poesi.

 

De giriga och förkrympta dvärgarna trodde att de kunde dräpa Kvaser för att få del av hans kunskap – men det ledde bara till deras egen död… Ingenstans, inte på ett enda ställe nämns någon Beyla i den eller andra berättelser om Mjöd, och Beyla nämns bara i två strofer av Lokasenna eller Oegirsdrikkja, som vi ska få se. I intetdera fallet handlar det alls om något mjöd i de stroferna, men däremot om boskapsskötsel, smutsiga pigor och gödsel. Mjödet däremot kallas Kvasers blod, Odens Färdkost och mycket annat i skaldepoesin, men inte en enda gång nämns någon Beyla eller ”Bölande” som namnet betyder i ett enda skaldekväde. Är inte det rätt egendomligt ?

 

”öll ertu, deigja, DRITIN !”

Hur kan någon jämförelsevis intelligent person alls påstå att ”Beyla” skulle ha med Bi-odling eller honung att göra, när det inte alls står så på det enda ställe i Eddan, hon överhuvudtaget nämns ? Britt Marie Näsström; professor i Religionshistoria vid Göteborgs Universitet, ifrågasatte i boken ”Nordiska Gudinnor”, ISBN 978-91-0-012237-9 från 2009 – av många räknad som ett standardverk på området – om någon ”Beyla” överhuvudtaget varit känd eller dyrkad, och det har de flesta andra seriösa forskare också gjort – sedan länge. Argumenten är att vi a) inte har en enda myt eller b) en enda referens i skaldepoesi eller annars som ens nämner Beyla, och c) på det enda ställe hon överhuvudtaget nämns (Lokasenna strof 55 och 56) har det med helt andra saker att göra. Beyla är inte ens en personifikation, som någon de mindre Asynjorna, Nótt eller Natt, till exempel, och vi har inga artefrakter eller arkeologiska föremål som alls bevisar att hon ens funnits heller – så hon kan lika gärna vara en 1230-tals uppfinning av Snorre Sturlasson,.. Visserligen påstår också Näsström på s 237 i sin bok, att ”språkhistoriker skulle ha prövat” om namnet Beyla kunde vara ett diminitivum, ungefär som den dvärglika Hyndan Hyndla, avledd av ordet ”Hund” – men hon nämner inte alls, vilka språkhistoriker det i så fall skulle ha varit – i själva verket var det bara EN sådan – och hans prövning verkar ha utfallit negativt, för enligt alla källor jag läst, var det John Lindow som 2001 kom fram med hypotesen, att Beyla skulle vara avlett av ordet ”bio – by” eller ett anglosaxiskt ”beo”. Den hypotesen bevisar fortfarande ingenting alls, av skäl som jag redan angett, och det skälet är, att någon ”mjödgudinna” aldrig någonsin funnits.

 

Diftongerna i Nordiska språk och regler för hur de förändras över tiden är märkvärdigt konstanta, säger etymologerna   Nyare etymologi eller språkhistorisk forskning har dessutom bevisat, att Lindows hypotes är omöjlig, och inte fungerar. Om ni inte tror mig, så läs följande avhandling av den finske forskaren Johan Schalin från Universitetet i Helsingfors, December 2017 – han ger er allt som finns att veta i ämnet. Och det vet man inte ens i Berkely, California, USA – där John Lindow – som trots allt skriver mycket läsvärt – ju är baserad. Lagar för det vi kallar ”germansk ljudskridning” eller hur vokalljud och diftonger (”ey” på Norröna eller Fornisländska är just en sådan diftong, eller sammansatt vokal, jämför å,ä,ö i alla nordiska språk) kan övergå i varann har man studerat ända sedan 1700-talet, och efter 300 år av samlat vetande, finns det fortfarande ingen vettig människa som tror annat, än att Ey möjligen kan förvandlas till ett Ö med tiden, men aldrig, aldrig någonsin ett skarpt I. (Lägg märke till att ”bee” på engelska, ”bi” på svenska och ”biene” på tyska idag alltid uttalas med just skarpt I – efter att ha varit ett ”by” en gång i tiden – som i Byleistr – Lokes okända bror )

Nej, vi säger ”Östen” och inte ”Isten”. Och en fornnordisk ”öy” blev en ”ailand” eller island på Engelska, aldrig uttalad med ett skarpt I, så Beyla kan INTE bli ett ”Bi-La” Eystein på fornnordiska blev alltså Östen på svenska – samma Östen har namnsdag på Söndag – och Eyafjatlajökkul – den kända vulkanen på Island som fick utbrott på grund av Loke anno 2010 och hindrade hundratusentals charter-resenärer uttalas förstås ”Ö-fjälls-jökeln” på svenska, för det är vad det ortnamnet betyder.. Det heter inte ”Ia-fjanta”… På grund av allt det här, är det alltså språkhistoriskt fullständigt omöjligt, att namnet ”Beyla” skulle ha med några ”Bin” att göra – och säger någon motsatsen, så har han eller hon ”a bee in the bonnet” eller flugor i mössan, som det heter på Engelska.

 

Gå inte på ”Forn Seds” BLUFFEN – BULLSHIT ska BEIVRAS !

Seriösa etymologer har istället hela tiden – dvs sedan 1859 (Benjamin Thorpe !) hävdat att Beyla faktiskt är samma ord som nutida svenska ”böla”, alltså en kos råmande, och ”baula” betyder mycket riktigt ko på fornisländska. Möjligen kan namnet också härledas från ett proto-germanskt, hypotetiskt ”baun-ilo” som ska betyda böna (som i ”bruna bönor” – inte ”böna och be” – det gör ju inga riktiga Hedningar !) och då Beylas namn Byggve i Lokasenna (”Gå och kväk under kvarnstenarna !” säger Loke) betyder Bjugg, eller med andra ord sädeskorn, och Beyla och Byggve är högst obetydliga trälar under Åkermarkens Herre Frej – får vi veta – så passar dessa tolkningar mycket bra – och stämmer med det enda textställe, där Beyla överhvuudtaget nämns. ”Ufbaulan” betyder ”svullna upp” på gotiska, och en del har också satt Beyla i samband med jäst och bakning, och Loke kallar Beyla för ”deigja” vilket också kan betyda deg-aktig, uppsvullen, smällfet –  men det är också allt…

I Lokasenna, där Beyla först har en talroll – hon ser först av alla Tor komma till Ägirs dryckeshall på avstånd, svarar Loke henne såhär: ”Þegi þú, Beyla ! /,þú ert Byggvis kvæn /ok meini blandinn mjök /,ókynjan meira kom-a med ása sonum /;öll ertu, deigja, dritin.”

I Åke Ohlmarks klangfulla översättning lydde detta: Tig du, Beyla ! Du är Byggves Kärring och full av fulaste fel uslare avskum till Asar aldrig kom än du, din lortiga ladgårdspiga ! Det var ord och inga visor – för att citera Eddie Meduza – men så var det Loke och inte jag, som sa det… 1

1818 tyckte Arvid August Afzelius att det skulle heta: Tig du, Beyla! du är Beygves qvinna, och med mehn bemängd: större okynne fans aldrig bland Asar; helt nedsmutsad är du, Piga! ”Drit” eller Driti betyder skit, gödsel. ”Sauedritt” säger man ännu i Norge om fårgödsel, exempelvis, och en ”Drittsekk” är een ”fornsedare” eller en riktig djävla skitstövel, alltså en ”douchebag” på amerikanska, ett slags ”Riksgydja” alltså.. Jämför också motsvarande amerikanska uttryck ”You’re full of shit” eller ”You are so full of it” vilket är just vad Loke syftar på, liksom Beylas vistelse som mjölkpiga i de stall hon hör hemma..

Peter August Gödeke, 1881, översatte istället såhär: “Tig du, Bila! Du är Byggves hustru och full af leda lyten. Fräckare stycke fanns ej hos Asar, träck höljer dig hel och hållen.” Nils Fredrik Zander, 1893 klämde käckt i med ”Tig du, Beyla, du är Byggvers kvinna och full af idel ondska; fräckare oting kom ej bland asars barn: du är lortig, deja, hel och hållen”. Medan Erik Brate, 1913 tyckte att det skulle låta som såhär: ”Tig du, Beyla! Du är Byggvers hustru och mängd med mycket men; ett värre utskum kom ej bland asars söner; smörjig är du, deja, och smetig.” ”kom a” i originalet betyder aldrig, aldrig någonsin, medan ”deigja” också kan betyda just deja, som i lagårds-deja, alltså mjölkpiga. De flesta Asatroende utomlands har helt gått in för den tolkningen, som detta exempel visar: Beyla är inte alls någon gudinna för bin, honung och mjöd. Skit, i betydelsen gödsel och honung är två helt olika saker, och luktar helt olika. Fornsed stinker, och luktar verkligen illa, på alla sätt – medan Asatro är det sanna skaldemjödet.

När Oden själv flög i Örnhamn till Asgårds port, står det att läsa i den prosaiska Eddan, flög jätten Suttung efter honom, också förvandlad till en örn. Men Asarna tände en stor eld på Idavallen, och i den förgicks Suttung och brann upp. Lite av mjödet gick dock ur Oden baktill, och föll ned på jorden, i form av just ”Dritt” som det står i originalet. Det blev alla dårars, skithus-poeters och Fornsedares lott. Men det sanna mjödet, det behölls i Sodn, Bodn och Odröder, för de kloka och visa, de som verkligen förtjänat att smaka det, och de som är Asarna Trogna.