Om Tjärdoft, Skepp och Manskap
Jag aviserade igår att jag skulle byta ämne, vilket jag därmed också gör – och genomför. Hedning och Asatroende som jag ju är, tror jag nämligen på ett bra och väl förberett genomförande, vad än saken gäller. En av de områden, där sådant verkligen spelar roll, är på sjön – eller vid resor – för på sjön gäller som bekant Sjölagen, och i den står det, att det är skepparen ombord som för befälet, och som har det yttersta ansvaret, i kraft av att han just är befälhavare och inget annat. I snabba lägen finns det bara en som kan vara chef, och charmen med att segla sitt eget skepp, förstår envar; som varit herre över sitt.
Man må ha en liten båt eller ett stort skepp, en optimistjolle eller ett hangarfartyg – men inför Gudarna och Sjölagen, liksom inför naturen och havet självt, är alla män lika. Det är bara deras kunnande och skicklighet som gäller, inte vad de må heta, vad de tjänar eller vad för inkomst de har. Väjningsregler eller regler om upphinnande fartyg gäller i princip alla, oberoende av storlek – och det är just det som är charmen med att segla, vilket landbundna personer och de som aldrig varit i viking inte förstår. Friheten finns i dugligheten, i vad om uppnåtts och själva genomförandet – och det är en härlig, värdig och väldig frihetskänsla.
Byggd av en grosshandlare vid namn August Plym till Stockholmsolympiaden anno 1912, men hon seglar än.
En man som verkligen vet det och som är ärlig, då han lever efter sitt ord och löfte är Göran ”Järnruste” Karlsson, ordförande i Vikingaskeppsföreningen Viking Plym,som intervjuades i tidningen Norrort den 12 april 2019. Han är nu gammal vorden, och det kulturföremål ha har under sitt ansvar, förvaras i en av Hägernäs sista kvarvarande militära bunkrar, där det fanns både Marinflyg, torpedbåtar och en hel flottilj, på sin tid. Skeppet för fortfarande ohistoriska sköldar hängande direkt på relingen, vilket det alltid gjort, ända sedan groshandlaren Plym byggde – som man då trodde – exakta replik i halv skala av Gokstadskeppet, fastän alla män må veta, att ingen under riktig Vikingatid hängde sina sköldar så. Vågorna griper nämligen tag i sköldarnas undre del och frestar på dem under segling, och varje sjöman vet att man må ha relingen så ren som möjligt, och inte ha tampar eller annat släpande efter sig i vattnet, ty då minskas skeppets fart. Om en sköld ska ge skydd, ska den också skydda med så stor yta som möjligt, vilket är självklart för de som tänker efter. Därför reser man en sträva eller stötta, i ett hål mellan själva relingslisten och relingen, och hänger förstås skölden på den, vilket ser både snyggare och prydligare ut, och ger de roende i besättningen mer skugga på köpet.
Kom ihåg: Sköldarna SKA vila OVANPÅ relingen, och inte hänga ned UNDER den….
Så gjorde redan romarna, då deras Classis Britannica eller Rhenflottan (jo, Nordsjöflottan och Rhenflottan var de facto för dem samma militära enhet) kom till, vilket man idag kan övertyga sig om på Museum fûr Antike Schiffahrt i Mainz, till exempel. Jag sa ju till er, att det kan vara lärorikt med resor. Viking Plym är också berömd för sin unika ”solsköld” (när jag seglade med henne, förde hon bara en) som numera utökats till två, tack vare en intresserad ingenjör i Täby Vikinga Skeppslag, som jag aldrig tillhört, då jag aldrig någonsin varit Täby-bo. Inte heller representerar jag någon ”Täby Kommun” vilket detta skeppslag däremot gör. och ändå har jag varit ombord på och seglat med Viking Plym åtskilliga gånger, inte bara i eskader, utan genom att vara besättningsman på henne – och inget annat, och det är en ynnest, som få har råkat uppleva, inte minst därför att samma skeppslags stadgar förbjuder allt sådant. Det är därför med stor glädje och värme i hjärtat, jag nu återser en god kamrat, som jag seglat med, fast det var förr om åren nu.
Gammal är ändå äldst, och för ålderdomen hyser vi tillgivenhet och vördnad…
Viking Plym är självt ett museiföremål, och den äldsta ännu seglande Vikingskeppsreplikan inte bara i Sverige, utan i hela Norden – ja – några säger också Världen. Hon är ingen exakt replik, utan byggd med en stor tvärbalk midskepps, och sitt-tofter åt sidorna i akterskeppet, som man kan se; och hade dessutom en motor, redan från början. Hon hade ett alldeles för högt drakhuvud på framstammen, som finns kvar ännu, och massor av fina sniderier, vilka var gjorda i det tidiga 1900-talets Jugendstil, fast de såg ut som drakslingor – men det spelar mindre roll, liksom den dåtida uppfattningen om sköldarna – korrektare är då faktiskt hennes randiga segel – för rödvita segel – som på 1950-talets ”Explorer-flaskor” står faktikt omnämnda i Orkneyinga Saga, så de h-a-r funnits…
Man har nämligen att skilja mellan:
A) Exakta Museirepliker i full skala, byggda hantverksmässigt och med forntida teknik, alltså handbilat virke och rundhult, helt utan moderna maskiner eller hjälpmedel
B) ”Vanliga” replika-skepp eller båtar, inte nödvändigtvis i full skala, eventuellt med hjälpmotor inombords eller utombords, tillägg i form av moderna vattentoaletter, styrhytt eller pulpet osv – eftersom Sjöfartsverkets regler numera kräver det för ”passagerar-trafik” till exempel (Sigrid Storråda i Vänern, Vidfamne på Västkusten – varom mera nedan)
C) Rekonstruktioner i ”fri stil” som inte ger sig ut för att avbilda eller efterlikna någon bestämd, historisk farkost, utan bara är ”inspirerad” av dem – men som f-o-r-t-f-a-r-a-n-d-e kan vara hantverksmässigt byggd med enbart forntida teknik som under A,) eller vissa – smärre och vanligen ”kamouflerade” tillägg som under B) – (exempel: Vigdis, Langsveigen, Regin – varom mera nedan – och Draken Harald Hårfagre från Norge – en av de få verkliga, seglade drakskeppen av idag. Rekonstruktioner i fri stil finns det många, och de kan också använda maskinsågat virke, x-skruvar eller till och med pop-nitar eller – ve och fasa ! – vara gjorda i plast, som en del amerikanska horrörer.
D) Rent skräp, exempelvis restaurangpråmen Hektor, en flytande fyllveranda som länge missprytt Skeppsbron i Stockholm och lurat turister, ungefär som när vissa taffliga bedragare fortfarande vill slå i den svenska allmänheten att det finns något som heter ”forn sed” som då skulle ha med Asatro eller Hedendom att göra, fast så aldrig någonsin varit fallet.
Den enda skeppsreplik av ett Vikingatida skepp som är äldre, är den norskbyggda ”Viking” från 1892-93 som en riktig fullriggarbesättning – på den tiden fanns fortfarande yrkesverksamma Nordiska sjömän i segelsjöfart, vilket jag aldrig varit och aldrig heller kommer att bli – seglade över Atlanten till Chicago, och Världsutställningen där. Resan över Nordatlanten lär ha tagit den norska yrkesbesättningen något över tre veckor, i en öppen båt under bar himmel. Deras båt var av trä, men de var män av järn – eller ”wooden ships, and iron men” – som man sa om de Engelska sjömännen vid Trafalgar.
”Viking” borta i sitt plast-tält i Chicagos förorter är numera i så sorgligt dåligt skick, att hon aldrig någonsin kommer till att segla mer. Årtionden av amerikansk okunskap och vanvård fick henne nästan att ruttna bort, otjärad som hon fick ligga – men så kom några svensk-amerikaner och amrisar med Nordiskt påbrå att ta sig an henne, och nu har hon vederbörligen tjärats samt konserverats och stabiliserats, har vi fått höra. USA har inte mycket Nordisk kultur, det är sant – men också där finns ärliga människor, som gör vad de kan – utan snedseglare och annat bedrägligt folk – ty det är folkstammen ombord, det kommer an på..
I Göteborg, till exempel, kan ”Sällskapet Vikingatida Skepp” eller SVS snart fira jubileum. Många svenskar – detta obildade och halvt förstörda folk, som inte längre minns sin egen historia – vet inte ens, att det har gjorts Vikingaskeppsfynd i Sverige också, och inte bara i Norge eller Danmark. Vi har Äskekärrsskeppet, till exempel – eller Viksbåten, som med sina 9,6 meter är exakt 40 cm eller nästan en dansk aln för kort för att kallas för skepp, fast hon numera finns i inte mindre än tre kopior, och kan segla Mariehamn – Tallinn på under 40 timmar, vilket jag själv och två man till bevisat bortom allt rimligt tvivel, utan motor och med 3 timmars paus för sömn.
Vidfamne är en knarr på 19 ton, och hon gör ledigt 11 knop med ett skrov i handbilat virke, som klarar minst 4 gånger mer än vad maskinsågade bräder klarar av… I 26 år har hon seglat på den svenska Västkusten – utan en enda fattig krona i ”kulturbidrag” från staten…Frivilliga byggde henne, när muséerna vägrade. Frivilliga har seglat henne. Frivilliga har vårdat henne, år efter år.
Slå rekordet, den som vill och kan ! Ingen har slagit det, sedan 17 år tillbaka – seglande katamaraner kan gå mycket fortare, jag vet – men roendes lär få kunna göra det, i alla fall..
Man må ha en liten båt eller ett stort skepp, en optimistjolle eller ett hangarfartyg – men inför Gudarna och Sjölagen, liksom inför naturen och havet självt, är alla män lika. Det är bara deras kunnande och skicklighet som gäller, inte vad de må heta, vad de tjänar eller vad för inkomst de har. Väjningsregler eller regler om upphinnande fartyg gäller i princip alla, oberoende av storlek – och det är just det som är charmen med att segla, vilket landbundna personer och de som aldrig varit i viking inte förstår. Friheten finns i dugligheten, i vad om uppnåtts och själva genomförandet – och det är en härlig, värdig och väldig frihetskänsla.
Byggd av en grosshandlare vid namn August Plym till Stockholmsolympiaden anno 1912, men hon seglar än.
En man som verkligen vet det och som är ärlig, då han lever efter sitt ord och löfte är Göran ”Järnruste” Karlsson, ordförande i Vikingaskeppsföreningen Viking Plym,som intervjuades i tidningen Norrort den 12 april 2019. Han är nu gammal vorden, och det kulturföremål ha har under sitt ansvar, förvaras i en av Hägernäs sista kvarvarande militära bunkrar, där det fanns både Marinflyg, torpedbåtar och en hel flottilj, på sin tid. Skeppet för fortfarande ohistoriska sköldar hängande direkt på relingen, vilket det alltid gjort, ända sedan groshandlaren Plym byggde – som man då trodde – exakta replik i halv skala av Gokstadskeppet, fastän alla män må veta, att ingen under riktig Vikingatid hängde sina sköldar så. Vågorna griper nämligen tag i sköldarnas undre del och frestar på dem under segling, och varje sjöman vet att man må ha relingen så ren som möjligt, och inte ha tampar eller annat släpande efter sig i vattnet, ty då minskas skeppets fart. Om en sköld ska ge skydd, ska den också skydda med så stor yta som möjligt, vilket är självklart för de som tänker efter. Därför reser man en sträva eller stötta, i ett hål mellan själva relingslisten och relingen, och hänger förstås skölden på den, vilket ser både snyggare och prydligare ut, och ger de roende i besättningen mer skugga på köpet.
Kom ihåg: Sköldarna SKA vila OVANPÅ relingen, och inte hänga ned UNDER den….
Så gjorde redan romarna, då deras Classis Britannica eller Rhenflottan (jo, Nordsjöflottan och Rhenflottan var de facto för dem samma militära enhet) kom till, vilket man idag kan övertyga sig om på Museum fûr Antike Schiffahrt i Mainz, till exempel. Jag sa ju till er, att det kan vara lärorikt med resor. Viking Plym är också berömd för sin unika ”solsköld” (när jag seglade med henne, förde hon bara en) som numera utökats till två, tack vare en intresserad ingenjör i Täby Vikinga Skeppslag, som jag aldrig tillhört, då jag aldrig någonsin varit Täby-bo. Inte heller representerar jag någon ”Täby Kommun” vilket detta skeppslag däremot gör. och ändå har jag varit ombord på och seglat med Viking Plym åtskilliga gånger, inte bara i eskader, utan genom att vara besättningsman på henne – och inget annat, och det är en ynnest, som få har råkat uppleva, inte minst därför att samma skeppslags stadgar förbjuder allt sådant. Det är därför med stor glädje och värme i hjärtat, jag nu återser en god kamrat, som jag seglat med, fast det var förr om åren nu.
Gammal är ändå äldst, och för ålderdomen hyser vi tillgivenhet och vördnad…
Viking Plym är självt ett museiföremål, och den äldsta ännu seglande Vikingskeppsreplikan inte bara i Sverige, utan i hela Norden – ja – några säger också Världen. Hon är ingen exakt replik, utan byggd med en stor tvärbalk midskepps, och sitt-tofter åt sidorna i akterskeppet, som man kan se; och hade dessutom en motor, redan från början. Hon hade ett alldeles för högt drakhuvud på framstammen, som finns kvar ännu, och massor av fina sniderier, vilka var gjorda i det tidiga 1900-talets Jugendstil, fast de såg ut som drakslingor – men det spelar mindre roll, liksom den dåtida uppfattningen om sköldarna – korrektare är då faktiskt hennes randiga segel – för rödvita segel – som på 1950-talets ”Explorer-flaskor” står faktikt omnämnda i Orkneyinga Saga, så de h-a-r funnits…
Man har nämligen att skilja mellan:
A) Exakta Museirepliker i full skala, byggda hantverksmässigt och med forntida teknik, alltså handbilat virke och rundhult, helt utan moderna maskiner eller hjälpmedel
B) ”Vanliga” replika-skepp eller båtar, inte nödvändigtvis i full skala, eventuellt med hjälpmotor inombords eller utombords, tillägg i form av moderna vattentoaletter, styrhytt eller pulpet osv – eftersom Sjöfartsverkets regler numera kräver det för ”passagerar-trafik” till exempel (Sigrid Storråda i Vänern, Vidfamne på Västkusten – varom mera nedan)
C) Rekonstruktioner i ”fri stil” som inte ger sig ut för att avbilda eller efterlikna någon bestämd, historisk farkost, utan bara är ”inspirerad” av dem – men som f-o-r-t-f-a-r-a-n-d-e kan vara hantverksmässigt byggd med enbart forntida teknik som under A,) eller vissa – smärre och vanligen ”kamouflerade” tillägg som under B) – (exempel: Vigdis, Langsveigen, Regin – varom mera nedan – och Draken Harald Hårfagre från Norge – en av de få verkliga, seglade drakskeppen av idag. Rekonstruktioner i fri stil finns det många, och de kan också använda maskinsågat virke, x-skruvar eller till och med pop-nitar eller – ve och fasa ! – vara gjorda i plast, som en del amerikanska horrörer.
D) Rent skräp, exempelvis restaurangpråmen Hektor, en flytande fyllveranda som länge missprytt Skeppsbron i Stockholm och lurat turister, ungefär som när vissa taffliga bedragare fortfarande vill slå i den svenska allmänheten att det finns något som heter ”forn sed” som då skulle ha med Asatro eller Hedendom att göra, fast så aldrig någonsin varit fallet.
Always demand the real thing. Accept no cheap substitutes !!
Den enda skeppsreplik av ett Vikingatida skepp som är äldre, är den norskbyggda ”Viking” från 1892-93 som en riktig fullriggarbesättning – på den tiden fanns fortfarande yrkesverksamma Nordiska sjömän i segelsjöfart, vilket jag aldrig varit och aldrig heller kommer att bli – seglade över Atlanten till Chicago, och Världsutställningen där. Resan över Nordatlanten lär ha tagit den norska yrkesbesättningen något över tre veckor, i en öppen båt under bar himmel. Deras båt var av trä, men de var män av järn – eller ”wooden ships, and iron men” – som man sa om de Engelska sjömännen vid Trafalgar.
”Viking” borta i sitt plast-tält i Chicagos förorter är numera i så sorgligt dåligt skick, att hon aldrig någonsin kommer till att segla mer. Årtionden av amerikansk okunskap och vanvård fick henne nästan att ruttna bort, otjärad som hon fick ligga – men så kom några svensk-amerikaner och amrisar med Nordiskt påbrå att ta sig an henne, och nu har hon vederbörligen tjärats samt konserverats och stabiliserats, har vi fått höra. USA har inte mycket Nordisk kultur, det är sant – men också där finns ärliga människor, som gör vad de kan – utan snedseglare och annat bedrägligt folk – ty det är folkstammen ombord, det kommer an på..
I Göteborg, till exempel, kan ”Sällskapet Vikingatida Skepp” eller SVS snart fira jubileum. Många svenskar – detta obildade och halvt förstörda folk, som inte längre minns sin egen historia – vet inte ens, att det har gjorts Vikingaskeppsfynd i Sverige också, och inte bara i Norge eller Danmark. Vi har Äskekärrsskeppet, till exempel – eller Viksbåten, som med sina 9,6 meter är exakt 40 cm eller nästan en dansk aln för kort för att kallas för skepp, fast hon numera finns i inte mindre än tre kopior, och kan segla Mariehamn – Tallinn på under 40 timmar, vilket jag själv och två man till bevisat bortom allt rimligt tvivel, utan motor och med 3 timmars paus för sömn.
Vidfamne är en knarr på 19 ton, och hon gör ledigt 11 knop med ett skrov i handbilat virke, som klarar minst 4 gånger mer än vad maskinsågade bräder klarar av… I 26 år har hon seglat på den svenska Västkusten – utan en enda fattig krona i ”kulturbidrag” från staten…Frivilliga byggde henne, när muséerna vägrade. Frivilliga har seglat henne. Frivilliga har vårdat henne, år efter år.
Slå rekordet, den som vill och kan ! Ingen har slagit det, sedan 17 år tillbaka – seglande katamaraner kan gå mycket fortare, jag vet – men roendes lär få kunna göra det, i alla fall..
”Står jag och pratar ? Nej, RO, ERA SATAR – släng flaskan åt hels vite, Hej !”
Vad känner DU v-e-r-k-l-i-g stolthet över ? Dina händers verk, vad du åstadkommit eller något annat ??
Sist i raden detta år, eller som trea i eskaderseglingen lär Regin få komma. Hon var fyra mäns verk från början, tror jag mig minnas – en av dem en skicklig smed från Södertälje. Hans namn minns jag dock mycket väl, liksom de andras. Originalbesättningen har bytts ut och skiftats, och Regin är och förblir en däckad båt, som inte avbildar något särskilt Vikingatida original – hon tillhör klass C ovan, enligt den lista jag gjort upp. Hon tillhör ännu inte någon förening, utan ägs och drivs helt privat, och det är kanske vackrast och bäst så. Århål har hon, vilket är ovanligt på svenska skepp, och de med håar försedda båtar, som gick på floderna genom Gårdarike till Svarta Havet och Miklagård – och ned till det havet har jag också rott och seglat, om än inte hela vägen – fast det ibland nu ter sig som en vacker saga. I en tid när våra runor skall förbjudas, i en tid när vi ser hur sveket frodas och lögnen växer sig stark, återvänder våra tankar till de som gått före oss, de som seglat och rott med oss; och de enda som ändå betytt något, när alla ord har blivit sagda eller skrivna i denna legion av minnen. Mycket ter sig sällsamt, och som en saga – men mer ska vi få förtäljt, om än vi inte täljer någon ”kvarn” ombord på någon toft längre. Erik ”Tofta” Johansson, från Gotland, minns vi också. En vänlig man, som inte skrädde orden, men som talade ur hjärtat, lika fritt som vi. Erik Nylén, och ”Krampmacken” – bland det första av Gotlänningarnas byggen. Alla de skepp och män, som inte seglar mer, utan förblir borta; i denna legion av minnen.
Nytt stort Vikingaskeppsfynd i Norge (inlägg från 16 Oktober 2018)
NRK, den norska fisk-kringkastningen – Nej förlåt vad säger jag – det skall naturligtvis vara Norsk Rikskringkastning som åsyftas, rapporterade igår att arkeologer med hjälp av markradar funnit en större vikingatida bosättning, samt minst en gravhög med ett bevarat skepp i ungefär samma storlek som Oseberg-skeppet och Gokstad-skeppet, vars framtid under konservering fortfarande är oviss, enligt en del källor, som befarar att de båda kända skeppsfynden skulle kunna skadas, eller vara omöjliga att bevara i framtiden, något som dock tillbakavisats av andra experter.
Markradarbilder över Jellhaugen visar tydligt en mer än 20 meter lång båtformad kontur…
Fyndet skall ha gjorts vid Jellhaugen i Haldens kommune, alltså i det gamla Ranrike, på gränsen till Östfold, även om båda dessa provinser en gång hörde till det norska riket. Ranrike omfattade även Bohuslän, och även om de norska källorna inte nämner något om det, får man nog på sannolika skäl anta att den eller de personer som begravts i gravhögen också styrde över det som idag är svenskt territorium, varför fyndet också är högintressant för svenska läsare.
Karta, som visar Ranrike och de övriga norska Fylkeskungadömena som de såg ut på 800-talet
Fylkeskonservator Morten Hanisch i Östfold Fylkeskommune, eller med andra ord den lokala Länsstyrelsen har uttalat sig, och Länsstyrelsen i Östfold har själv gett i uppdrag till Norsk institutt for kulturminneforskning (NIKU) att genomföra markradarundersökningen, och övrig icke-invasiv, sonderande arkeologi för att kartlägga ett mycket stort fornminnesområde. Man måste observera, att sådana tillvägagångssätt inte sker och inte tillämpas i det angränsande Sverige, där regionala myndigheter och Länsstyrelser är totalt ointresserade av att bedriva arkeologisk forskning, och helt saknar både budget och verktyg för detta syfte.
På denna länk kan ni se en video-film om skeppsfyndet, vilken jag inte direkt kan länka till från min blogg…
Runhällen från Rakkestad, som kan vara från 300-talet, kommer också från samma trakt av Östfold. Den har jag redan rapporterat om här på Hedniska Tankar, men svenska media tiger nästan helt och hållet om vad som nu hittats i Norge, och om vad som rapporteras vara ett fynd i Världsklass, fullt i paritet med Osebergsskeppet, Gokstadsskeppet och Tuneskeppet, tre av de finaste fynden av Vikingatida skepp någonstans i Världen. I Norge direktsänder man presskonferenser med de ansvariga arkeologerna på TV, och tar upp detta som en kulturhändelse av nationell betydelse. I Sverige däremot, värderas fyndet ned av media, och inget alls görs för att uppmärksamma vad som faktiskt händer i Norge just nu, och som antagligen kommer att resultera i flera års vetenskapliga undersökningar. Man har hittills hittat åtta stora gravhögar, och fem rejäla långhus, vilket tyder på en bebyggelse med historisk kontinuitet under hundratals, eller kanske tusentals år. NRK uppger också att man hittade ett 1500 år gammalt hängsmycke nära en av gravhögarna för tre år sedan, vilket möjligen kan tyda på att dessa är från Vendeltid eller äldre järnålder, snarare än den yngre järnåldern. Någon fast datering av skeppet inuti den största högen har ännu inte gjorts, erfar Hedniska Tankar.
Jellhaugen är en riktig storhög eller kungshög av en typ, som finns över hela Norden.
NRK berättade också för en tid sedan om hur det Norska stortinget beviljat ynka 35 miljoner NOK till Gokstad- och Osebergsskeppens bevarande, pengar som Oslo Universitet i ett sk ”Bekymringsbrev” (borde man inte sända ut sådana angående Kulturminstern i Sverige ?) förklarat vara otillräckligt. Samtidigt finns också rapporter om hur man med hjälp av nanoteknologi och nya impregneringsmetoder skulle kunna byta ut den konserveringsvätska med alun, som användes under det tidiga 1900-talet, och som senare under tidens gång omvandlats till svavelsyra inuti trävirket, vilket hotar att förstöra det. Ifall träets ph-värde återställs till det naturliga, upphör antagligen sprickbildning och liknande, och då är fyndens framtid säkrad, särskilt som planer lär finnas på ett helt nytt Vikingaskeppsmuseum på Bygdöy i Oslo…
Redan idag projicerar man filmer och bilder på de gamla Bygdöy-hallarnas valv från 1920-talet..
Drakskeppet ”Harald Hårfager” på väg till Amerika.. (artikel från 7 Maj 2016)
Från den Norska, hedningavänliga sajten ”Thor News” kommer ett omnämnande om att Drakskeppet Harald Hårfager, hittills Världens största rekonstruktion av ett seglande, Vikingatida skepp nu är på väg från Norges Västkust till Amerika. Avresan skedde redan den 23 April från Avaldsnes i Norge och hon har redan hunnit ett gott stycke Nordväst om Färeöarna, och närmar sig nu Island, vilket man kan läsa mer om på expeditionens hemsida. Svenska tidningar, Svensk Media och Radio har förstås inte tagit upp ett endaste ord eller gjort ett enda omnämnande om saken, men det är ju helt följdriktigt när vi bor i ett land som har ett svagt och odugligt styre – Regeringen Löfvén formligen hatar nordisk historia och identitet.
Det över 35 meter långa och 8 meter breda skeppet är en fri rekonstruktion över hur ett långskepp kunde se ut, och ohistoriskt nog byggt med 25 årpar, vilken är en ovanlighet, eftersom alla större skepp indelades i jämna aettir eller årtal i grupper om åtta – och skeppet borde därför snarare ha haft 24 årpar eller 48 roddare. Det är också delvis byggt i Douglasgran, vilket är ett amerikanskt trädslag som inte förekommer i Europa, men annars ”tidsäkta” så vitt jag kan se. Jag själv anmälde mig också som frivillig till projektet, och har stött det med smärre penninggåvor, men är inte med på färden eftersom jag ju inte kan avstå ett halvår på grund av normalt arbete hemmavid – det är tänkt att skeppet så småningom skall segla in på de stora sjöarna och även besöka Canada, liksom USA. Hon seglar nu med 5-16 knops fart efter ett första smärre rigghaveri den 26 april då ett av vanten gick av, meddelar expeditionens hemsida, och med över 200 kvadratmeters segelarea är det upp till besättningens skicklighet hur hårt man seglar henne, men norrmän är kända för att vara hårda seglare, och för att vilja gå mycket högre upp i vind än exempelvis nu levande danska och svenska vikingaskeppsentusiaster, det vet jag själv av egen erfarenhet, eftersom jag – som omtalat på denna blogg – själv seglat på Nordsjön, Östersjön och Svarta Havet med de som är mina fränder, och det är mer än vad de flesta levande män nu har gjort. På Nordatlanten har jag visserligen aldrig seglat, men om Asarna så vill, gör jag nog det också…
Vad man kan vänta sig om våren, då man reser emot Färeöarna
2 Maj påbörjade man resan emot Island, dit man nu gått halvvägs. All mat lagas ombord, och den över 30 man starka besättningen sover i skift om 4 timmar åt gången, vilket inte är det normala, eftersom man annars räknar tre aettir och tre skift för dygnets 24 timmar, men varje skepp har idag som förr sin ordning.. Segla skall man ända till Oktober, och enligt vad som är känt är det samma besättning hela vägen, vilket gör att den blir grundligt befaren innan den hinner komma fram.
Måtte god vind, väderlycka och Asar och Vaners välsignelse nu följa det goda skeppet, säger jag – som tydligen får hålla mig på land denna sommar..
Draken Harald Hårfager styr mot Grönland och Amerika (artikel från 16 maj 2016)
I morgon är det den 17 Maj eller Syttende Mai, och med det hälsar jag mitt norska broderfolk, precis som jag förut hälsat danskarna (se gårdagens inlägg). Jag har också tidigare berättat om den norska frihandsrekonstruktionen Harald Hårfager, för närvarande Världens största Vikingaskepp, som idag lämnade Reykjavik på Island och som nu stävar västerut mot Grönland och Amerika med en fart av 7,8 knop – även om hon beroende på vindarna förmår betydligt mer än så, ja ibland dubbla den farten och mer. Hon var tänkt att anlända till Julianehåb på Grönland redan den 15 maj, men ligger nu någon dag efter sitt tidsschema, vilket man förhoppningsvis lätt kan hämta in efter att ha ridit ut den första svåra stormen mellan Färeöarna och Island.
”Sjömannen ber aldrig om medvind. Han lär sig segla istället. ”
”The true mariner never prays for a fair wind. He learns to sail instead” (old swedish saying)
Färder över Atlanten med rekonstruerade Vikingaskepp – eller exakta repliker – har förstås gjorts många gånger tidigare. Den första rekonstruktionen av Gokstad-skeppet, ”Viking” seglade över Atlanten till Världsutställningen i Chicago redan 1893, som denna norsk-amerikanska sajt och många andra källor vet att berätta. Också på Sandefjordsmuséerna i Sandefjord på norska sydkusten – som jag själv besökt – finns en hel utställning om den expeditionen, som bara hade 14 deltagare och som skedde under de seglande handelsfartygens sista era, när folk ännu seglade 100% yrkesmässigt och för sitt bröd, inte för nöjes skull som idag, och utan moderna hjälpmedel ombord så när som på svenska Primus-kök (sådant var en nymodighet för tiden) och konserver i provianten. Idag har besättningen på ”Harald…” moderna GPS:er och navigationshjälpmedel samt inte minst självuppblåsande flytvästar, PIRN-nödsändare och allt annat som hör till, men det hade aldrig någonsin våra förfäder.
10 norrmän och svensken Fredrik Frantzén seglade till Chicago på en Gokstad-kopia redan 1893, under Kapten Markus Andersen, norsk redare…
Seglingen över Atlanten bevisade en gång för alla, att det går att kryssa mycket bra med denna typ av skepp, vilket kristna ”forskare” hela tiden hade försökt motbevisa..
idag måste man å andra sidan ha modern livräddningsutrustning av rena säkerhetsskäl, eftersom det kan ta 14 minuter eller mer att vända ett långskepp i hög sjö, och på den tiden hinner skeppet gå ca 3 km eller mer, så om en man faller över bord, försvinner han (eller numera även hon…) lätt i vågorna. Trots detta finns det allvarliga planer från svenskt håll på att bygga en kopia vars besättning skall segla i ”tidsäkta” kläder och utrustning, dvs vikingatida ”springpäls” och sjökläder, renfällar att sova på och inget modernt kokkärl, men mer om det projektet säger jag inte just nu; eftersom det rör ett skepp som visserligen är kölsträckt sen länge, men annars under byggnad.
Fantastiskt nog finns gamla Viking från 1893 kvar i originalskick än idag – och i Chicago finns faktiskt ett helt museum ägnat åt henne, som detta inlägg från den kände Vikingaexperten Dr. Karl E H Seigfried tydligt visar (se länk). Draken ”Harald…” kommer att besöka sin föregångare, när hon väntas angöra Chicago efter att ha gått förbi Newfoundlands nordspets och in på de Stora Sjöarna i Juli detta år.
Draken ”Harald Hårfager” är halvvägs… (artikel från 21 Maj 2016)
Mindre än en månad efter sin avresa från det Norska Haugesund har nu Draken Harald Hårfager – världens största seglande Vikingaskeppsrekonstruktion, som dock inte är en skeppsreplik, eftersom hon inte är någon exakt kopia av något arkeologiskt fynd – det gäller att ha dessa saker klart för sig, och inte vara så kunskapsfientlig – rundat Grönlands sydspets, och fortsätter nu emot Julianehåb på Grönlands västkust, dit hon väntas under dagen. Bara detta är en ytterst aktningsvärd prestation, och en uppvisning i gott sjömansskap. Svenska nyhetsmedia skriver som vanligt inte ett enda ord om saken, utan betraktar denna kulturgärning med kall och isande tystnad, och de fåtaliga 150 eller så ”fornsedarna” i Sverige anklagar taktfast oss verkliga Asatroende för att vara ”Vikingaromantiker” när vi omfattar den del av den Nordiska kulturen, som seglande skepp och bygget av dem alltid utgjort. Själv förstår jag inte detta oerhörda hat, som vissa människor i vårt land tvunget ska hopa emot allt nordiskt. Jag tycker det är sorgligt, att det inte finns mer förståelse i vissa kretsar för kulturgärningar som dessa. Att segla ett skepp man själv varit med och byggt eller stöttat över halva Atlanten, under krävande förhållanden och tillsammans med andra är en sällsam upplevelse, som är få förunnat. Som jag berättat för er kommer Draken Harald Hårfager att segla ända till Chicago och de amerikanska sjöarna i år, om gudarna vill och skeppets lycka håller i sig, vilket jag verkligen hoppas av allt mitt hjärta. Många följer hennes resa på Internet och via youtube varje dag, och älskar vad våra Norska grannar gör, istället för all denna svenska avund och småaktighet, som vår journalistkår (och andra !) tyvärr hyser.
Eftersom jag själv seglat på Nordsjön, Östersjön och Svarta Havet i ett antal år – även om jag inte seglar just denna sommar – har en del människor, som vill ta del av den nordiska kulturen och komma närmare dess själ frågat mig hur det egentligen känns, när man seglar ett stort långskepp på över 30 meter, och forsar fram över vattenytan i tolv knop eller mer, ja ända upp till 18 knop i mycket byig vind.
Jag har bara ett svar till er. Har ni någonsin hört Dick Dale, den amerikanska surfpunkens mästare (och grundare) lira gitarr ? Visst – Dick Dale är Amerikan, och har inget med skepp som dessa att göra men spela hans glada komposition ”Banzai Washout” på MAXIMAL VOLYM samtidigt som ni tittar på klippet från ”Haralds” under flera år bedrivna provseglingar, och ni ska kanske förstå lite av känslan jag talar om, trots allt…
”Sjömannen ber inte om medvind” lyder ett svenskt ordspråk. Också det fångar lite av Asatrons själ, i motsats till all felnavlad fornsed, eller de ”kulturer” som inte har kommit längre i sjömansskap och fartygskonstruktion, att de drunknar när de ska försöka gå över Bosporen eller nu också Öresund. Kanske är det vår plikt att hjälpa sådana människor, som inte har ute på sjön att göra, och som heller inte kan segla eller ens stå upp för sig själva – men då ska de också börja ta råd av Gudarna, och lyssna en smula till oss, de Asatrogna…
Hell Njord !
Draken Harald Hårfagre går mot Vinland från Grönland – svåraste etappen på resan inledd ! (artikel från 29 Maj 2016)
Draken Harald Hårfagre – inte ”Hårfager” som jag råkat skriva (men det beror bara på att den norske Konungen faktiskt stavas så på korrekt svenska) stävar nu vidare från Julieanehåb på Grönland emot Nordamerika och Newfoundland, eller närmare bestämt L’Anse Aux Meadows på Newfoundlands Nordspets – samma klassiska plats som alla arkeologer identifierat som ”Leifsbudir” (eller den övervintringsplats som Leif Eriksson grundade enligt Vinlandssagorna) men däremot inte alls det riktiga Vinland, som låg mycket längre söderut, och som man säkert vet låg i Nova Scotia eller till och med Maine, USA – därför att Vinlandssagorna innehåller uppgifter om dagens längd vid Midsommar, och Sommarsolståndet – och den är olika på olika breddgrader, som alla vet. En som skrivit mycket om det här är för övrigt den svenske forskaren Mats G Larsson, vars bok ”Vinland det Goda” rekommenderas för alla intresserade.
Skeppet är nu ute på den farligaste och svåraste etappen av sin resa, och på dess blogg noterar man, hur de drabbats av dimma och fått kryssa mellan isberg – något som redan Leif Eriksson, Bjarne Herjulfson – som först fann vägen till Vinland – och många andra noterade, redan på sin tid. År 1997 försökte amerikansk författare vid namn Hodding Carter konstruera ett skepp, benämnt ”Snorri” – ännu en Gokstad-kopia – vilket Harald Hårfagre – vida större och längre – inte är – men det skeppet höll på att förolyckas…
När det alls kom fram, var det efter svåra läckage, och ständiga fel. Bland annat hade man gjort misstaget att bygga det i Contora-tall och andra veka, amerikanska träslag istället för riktig furu och riktig ek, och till råga på allt hade man använt moderna maskiner och redskap, som sågar rakt genom fibrerna i träet istället för handbilat virke.
Det är nämligen med skepp, som med allt annat – ”fuskbyggen” lönar sig inte – det är skillnad på ”fornsederi” och verklig Asatro, till exempel.
Hodding Carter skrev senare en bok om sina upplevelser under den farofyllda resan, lika väl som jag har skrivit flera inlägg här om min egen farofyllda resa, genom mordbränder, dödshot och annat obehagligt ”fornsederi” till en vila och förtröstan i den verkliga Asatron och hedendomen. Se mina inlägg från den förra veckan, om ni inte tror mig.
Experter jag talat med säger att ett handbilat bord – av äkta ekvirke – tål minst 20 gånger så stor belastning som en sågad bräda – och det vet man genom belastningsprov, som att helt enkelt ställa sig på brädan – och se när den går av – om den nu går av…
Att handbila fram en enda planka ta ett helt dygn – men det är värt besväret..
Det gäller att man seglar sitt eget skepp med rätt sorts besättning och rätt sorts människor – också av ”det rätta virket” – också när man ger sig ut på evighetens ocean. Lajvare, Nazister, drägg, ”fornsedare”, drogpåverkade och andra har inte ombord att göra – den erfarenheten drar jag, och den erfarenheten har också många andra dragit, redan år 2000, när Hoddings bok skrevs..
Så är det nu officiellt. Svenska Media nämner äntligen saken, fastän två dagar för sent. Tidningen Metro, Dagens Nyheter och till och med TV 4 Nyhetsmorgon, har alla nämnt den stora nyheten. Draken Harald Hårfagre har kommit fram till St Johns Harbour strax nära L’Anse aux Meadowes på New Foundlands nordspets, där Leif Eriksson grundade sin övervintrings-plats ”Leifsbudir” eller Leifsbodarna för så många år sedan. Exakt på dagen, den 1 Juni, kom skeppet fram, tack vare sina väldiga 260 kvadratmeter segel. Hon ankom exakt på dagen efter sitt i förväg uppgjorda schema, trots rigghaveri vid Färeöarna. Med på resan är också den svenske kaptenen Björn Ahlander – från den svenska västkusten – och 33 man besättning, som antagligen skiftas efter resans olika etapper, även om pressen och skeppets hemsida inte nämner något om detta.
Svensk skeppare på skepp med Norsk besättning !
Skeppets besättning har all heder av sin resa. De har navigerat bland isberg i ett av världens hårdaste farvatten och fortsätter nu in i St Lawrence-flodens mynning, och mot de stora sjöarna, istället för att som de flesta forskare alltid har trott ställa sin kosa nedåt Nova Scotia, där Vinland antagligen låg. Många människor Världen över har inspirerats av denna resa, som knappast skulle vara möjlig utan Asarnas bistånd och en fast och stark tro på det rätta i uppgiften.
”Slik sejler Nordmenn !”
Naturligtvis finns det alltid dem, som har olika åsikter om saken, och från de facebook-grupper som är närmast anknutna till expeditionen har jag fått höra om en fransk forskare, som nu hävdar att Vinland istället skulle vara att söka nära Quebec eller Montreal, fast nästan alla andra som läst Vinlandssagorna i original tolkar dem så att Leif och de andra bara utforskade St Lawrence-viken, och sedan fortsatte ned längs den nordamerikanska kusten. Det enda som egentligen talar för den nya franska teorin, som jag ser det – är att Vinlandssagorna innehåller mycket få uppgifter om tidvatten, trots att Tidvattnet här är ett av de kraftigaste i hela Världen – kusten kan vara tidvis uttorkad flera kilometer ut från land – och vana sjöfarare som Vikingarna, skulle helt klart ha märkt och noterat en sådan sak, till sina efterkommandes information och upplysning, eftersom de liksom vi moderna Asatroende alltid trodde på att sprida väsentlig kunskap vidare.
Hittills obevisade franska teorier, som sagt. Inga arkeologiska fynd stöder hypotesen, men flera boplatser på Newfoundland har nu hittats..
Nämnas bör också, att det naturligtvis finns mindre seriösa sajter på nätet, som ägnar sig åt pseudovetenskap och vad man kallar ”pseudo-archeology” i samband med Nordbornas färder till Amerika. Redan för några år sedan avslöjade den svenske forskaren Docent Mats G Larsson sanningen om den sk ”Kensington-stenen” som bevisligen är en förfalskning, gjord och huggen av den svenske immigranten Olof Öhman och hans kompanjon, den ”försupne” kristne prästen Sven Fogelblad (ja, Fogelblad stod verkligen antecknad som ”försupen” i Svenska Kyrkans arkiv på den tiden) någon gång på 1880-talet. Dessutom inkorporerade Öhman ett chiffer, som visade att han var upphovsman till texten, och det kunde Mats G Larsson senare lösa.
Själv har jag bara seglat på Nordsjön med ett mer än 28 meter långt skepp som detta…
På Wikipedia kan man läsa om hur Vikinga-frälsta amerikaner börjat tillverka fejkade bevis i form av moderna runstenar, som de senare angivit för att vara ”äkta” och andra sk ”Hoaxes” från USA. Det finns minst 15 stycken sådana förfalskade runinskriptioner ända ned från de stora sjöarna till Oklahoma, och den mest sorglustiga historien är väl den om de narr-aktiga personer som gjort den föregivna sk ”Narraganset-Runstenen” på såsiga Rhode Island… Denna stals från sin plats i vattenbrynet 2012, men blev senare återfunnen, och minst en person har erkänt att han som tonåring högg runorna på stenen i strandkanten under ett tråkigt sommarlov år 1964…
Amerikanska landkrabbor undersöker en mystisk sten…
Såhär såg stenen ut, och tråkigt nog ligger inskriften under vattenytan vid normalvattenstånd…
Narraganset-stenen innehåller inskriften ”Skraelings Af…” och sen kommer den inte längre, ungefär som om det skulle stå ”skraelinga aft” eller skrälingar – Vikingarnas namn för indianerna – akteröver – men ristaren har gjort ett fel, när han insatte ett pluralis-s, och dessutom undrar ju varför någon skulle göra sig besväret att rista in denna replik mitt under vad som ger sig ut för att vara ett indianöverfall – det tar minst 15 minuter för en skicklig ristare att rista en runa i alla fall, och som alla vet, ristade ingen Viking enstaka repliker under strid… (Denna ristare var synnerligen oskicklig – dessutom kan man se på huggdjupet i kalkstenen att ristningen inte är äkta, för hade den varit det, skulle den ha nötts på ett annat sätt över århundradena)
Svensk modern Runristare, som inte fuskar utan vet vad han talar om – och vad han gör…
Folk av det RÄTTA virket…
Men, nog med detta nu, govänner ! Folk av det rätta virket – inte ”fornsedare” och fårskallar – här hemma eller over there – är något jag beundrar. Draken Harald Hårfagre är en äkta båt i alla fall, byggd efter äkta metoder och på äkta vis, och seglad av äkta människor och äkta Vikingar dessutom. DET är i alla fall bevisat…
Björn Ahlander i UNT, men tyvärr inte digitalt… (artikel från 1 Mars 2017)
I dagens pappersupplaga av UNT, Uppsala Nya Tidning – men tyvärr inte i nätupplagan – finns en artikel med Björn Ahlander, tidigare riggansvarig på ostindiefararen Göteborg, och dessutom skeppare på Draken Harald Hårfagre, världens största nu seglande Vikingaskepp, en fri rekonstruktion med 35 m längd och 25 årpar, även om sagorna alltid nämner jämna ”sessor” eller fördelningar om 8 – det enda undantaget som alls finns, är Torbjörn Skreihoggs bygge av ”Ormen Långe” på Olav Tryggvasons uttryckliga order som Konung av hela Norge – ”Ormen” fick 34 årpar, och inte 32 som traditionen bjöd.. vilket står att läsa i ”Heimskringla”
Nåja. Björn Ahlander har tidigare (10 februari 2017) hållit föredrag på båtmässan om sin och besättningens bedrift, och om hur det goda skeppet år 2016 seglade över hela Atlanten, in på de kanadensiska sjöarna, och hur det nu ligger kvar i Mystic Seaport, Connecticut, USA där det för övrigt finns ett marinmuseum, och där jag själv också har inte mindre än 40 släktingar, då min släkt och själva Särimners Stam finns spridd på båta sidorna av Atlanten. ”We are invincible” – för vi bara återuppstår hela tiden – det är just det som är Hedendomens och Asatrons styrka..
Hurusom riggen lagas anno 2016
Nu återvänder han som bygdens son till Tierpstrakten, där han kommer ifrån, och håller föredrag även där, skriver UNT. Synd bara att detta arrangemang inte blir mer uppmärksammat eller spritt i media – det är därför jag skriver detta inlägg, då jag också seglat för om masten, och satt skot på fleraa goda skepp än jag orkar nämna, samt seglat på Nordsjön med – men däremot inte Nordatlanten.
Björn Ahlander är förstås varken Asatroende eller hedning, tror jag mig veta; men här i riket behöver vi inte alltid avslöja våra andliga preferrenser, för den händelse att vi nu alls har några. Dock – de flesta som seglar skepp av denna typ – och av sådana finns det mer än 40 seglande skepp i Världen – är dock hedna män och kvinnor, samt långtifrån kristna. Mången har fått erfara, att Tor, Njord och Ran har mer att säga till om på sjön än Vitekrist, och därför håller de mer på makterna än på han den där ni vet, som kallas ViteKrist, och mest stannar på land, i en utbombad öken i mellanöstern eller någonstans.
Stamboarna i förskeppet har som alltid ett hårt jobb. I bakgrunden ser man en beitass, och skothornet, som sätts an när skeppet går på kryss
Också den egna släkten har följt Harald Hårfagres historiska seglats, och även om Björn Ahlander fick mer än 2000 ansökningar från hela Världen till vad som blev en besättning kring 36 man, eventuellt indelad i flera omgångar då det väl är naturligt att anta, att inte alla besättningsmedlemmar hade tid eller möjlighet att delta i de ca 6 månader resan varade så vet jag, att det finns en hel del gott folk, som skulle velat vara med där – också av den kära släkten. Men, det är förstås en annan historia…
Nyheter om Gokstad och Oseberg (artikel från 25 Januari 2018)
Skeppen från Gokstad och Oseberg tillhör alltsedan 1880 respektive 1903 – då båda två hittades som jordfynd – världens mest kända Vikingatida skepp, och båda är sedan länge att anse som Världsarv och Norska nationalklenoder. Nu påpekar Thor News, vår granne i den hedniska bloggosfären, att nyare forskning vill avskriva teorin om att Olav Geirstadalv skulle ha gravlagts i Gokstadsskeppet, eftersom han antas ha varit född omkring år 800, enligt den gängse kronologin, och Gokstadskeppets ektimmer fälldes först 880, medan det bör ha satts i gravhögen år 902, vilket man vet av årsringarna och den dendrokronologiska analysen – allt som behövs är ju bara att spåra, när den sista träbiten ombord i form av en åra, en pyts, eler någon riggdetalj tillverkades….
Gokstadskeppet, som det stått i Bygdöy-muséet sedan 1930-talet.
2007 undersökte professor Per Holck från Oslo Universitet kungen i Gokstadhögen, och kom fram till att han varit en osedvanligt muskulös och lång man, jämfört med de dåtida Européernas medellängd på 164 cm – närmast dvärgar med dagens mått. Gokstadd-kungen var minst 178 – 184 cm, och således nästan ett huvud högre än alla andra. Han bör ha dött för sex olika hugg, tillfogade av minst tre olika vapen, som svingats av åtminstone två personer, och trots skadorna på fotskelettet – Olav Geirstadalf ska mycket riktigt ha dött av gikt – kan det möjligen ha varit ett hugg emot insidan av ett lårben som lade kungen i graven. Således dog han i strid, och då kan det inte ha varit Olav Geirstadalf, menar man, men kanske en av hans söner.
Nederdelen av Tibia eller Skenbenet från Gokstadmannen, med ett svärdshugg och en spricka klart markerad.
Uppgiften om att det var Olaf Geirstadalf som skulle ligga i Gokstadhaugen, kommer från skalden Tjodolf av Hvin från 900-talet, vars kväden skrevs ned först på 1230-talet, men kanske hade de inte traderats exakt. I tidsavstånd är det ungefär, som nutida svenskar skulle missa att citera Georg Stierhielms dikter från 1600-talet helt korrekt – det var bland annat han som skrev ”Månen går sin tysta gång, och aktar icke hundgläfs !” i ett epigram om en hund, som skäller emot månen.
Jag själv, som nu sedan tre veckor brottas med infekterade sår, som läcker var och sårvätska just ifrån det krossade skenbenet (jag blev inte huggen med svärd, men var inblandad i en olycka med ett tungt fordon för nu sex vintrar sedan) vet, hur mannen i Gokstad-haugen kände sig, och hur ont han hade. Ändå har jag titanskruvar insatta i mitt skenben, men som ni vet ämnar jag låta mig kremeras efter Hednisk sed, och hade inte tänkt mig någon skeppsbegravning, när jag väl dör. Krigare har jag varit, men nu för jag pennan och icke svärdet, och Asarna trogen skall jag förbli, till min sista livsdag. En hård tid är allt jag har kvar.
Om Oseberg-skeppet lär nu förmälas, att det skall tas av från sina stöd i Bygdöy-muséet, och vägas för allra första gången, enligt NRK, Norsk Rikskringkastning. Ny laserscanning och tomografi lär också vara på väg, och man har fortfarande stora problem med den ursprungliga konservering med Alun, som utfördes i början av 1900-talet, och som nu visat sig ge upphov till förstört trävirke i de sprickor, som originalskeppet nu har. Fast i Norge vårdar man sina kulturskatter – helt olikt den kulturpolitik, som Sverige under Regeringen Löfvén numera för.. Ett helt nytt museum för båda skeppen, Tune-skeppet och alla andra fynd är redan under uppbyggnad på Bygdöy. Heja Norge !
Oseberg-skeppet på 21,5 meter skall lyftas 1 millimeter för att kunna vägas.
De av oss, som i likhet med mig seglat över Nordsjön, Skagerak, Östersjön och Svarta Havet med dylika skepp – jag har själv gjort allt av ovanstående – vet, att när Oseberg-kopian ”Dronningen” skulle byggas, så tog man förstås mått efter originalet, så som det står uppställt och rekonstruerat på Bygdöy. Men, rykten förmäler att skeppets ”undirlut” – den del av kölen som sitter mellan kölplankan och förstäven, och som består av ett separat trästycke – var vinklat 2-3 mm fel. Man skulle inte tro, att ett så litet fel på ett mer än tjugo meter långt skepp skulle betyda mycket för hållfastheten, men så är det faktiskt. Dessutom säger Jon Godal, nestorn bland nutida skeppsbyggmästare, att Dronningen hade för lite ballast, och därför förliste.
Saga Oseberg och andra senare kopior lär ha tagit med det faktum att skeppsborden krympt, och att man inte monterat ihop dem helt exakt vid den tidiga 1900-tals rekonstruktionen, och har därför blivit hållfastare.
Andra skepp, som Amerikanen Hodding Carters Gokstad-kopia ”Snorri” från 2007 byggdes av Kanadensiska träslag, med mycket sämre hållfasthet än nordens ekträn och furor, inte minst därför att de använde maskinsågat och inte handbilat virke. Också det ledde till problem, på sin tid…
”Du herrans signade båt” (inlägg från 8 Augusti 2017)
Att det finns många Sverigefientliga och kulturfientliga människor i vårt land nuförtiden, är väl känt. Om och om igen har vi från de styrande i landet fått lära oss att ”Sveriges historia saknar betydelse” – detta lät man en Socialdemokratisk kulturminister skriva i en proposition om landets Kulturpolitik på sin tid, och det har också hetat att just vårt folk och vårt land skulle sakna all kultur överhuvudtaget, ungefär som om vi svenskar vore ett sämre slags människor. Statsminister Fredrik Reinfeldt ville på sin tid tuta i svenskarna att de är barbarer, och att andra folkslag skulle ha större rätt till det här landet än vi, vilket är ett mycket grovt rasistiskt påstående.
En KAMPANJ har inletts för att bevara ett lokalt KULTURMINNE
Och nu har det hänt igen. Också en såpass skenbart lugn och fridsam sammanslutning som Missionsförsamlingen i Värnamo har tagits över av kulturfientliga element, som tydligen hatar och förbannar allt svenskt, och vill utrota varje spår av Nordisk kultur från jordens yta. I sextio år har skeppet Vidfamne – som uppges vara en halvskalekopia ev Gokstad-skeppet enligt Värnamo Nyheter – seglat på sjön Vidösterns yta, till glädje både för ortsbor och turister. Men nu måste hon förstöras och brännas, för så har de kristna bestämt. Plötsligt säger Missionsförsamlingen, att de inte skulle ha råd att betala de i sammanhanget obetydliga 10 600 kronor, som det kostar att underhålla och vårda båten, varje år. Transportstyrelsen, en myndighet som inte har det bästa rykte; har infört en ny besiktningsrutin, som nu måste genomföras varje år. Detta till trots vill man inte sälja båten, och låta någon annan ta över kostnaderna, vilket kanske vore mer inkomstbringande för frikyrkan, som ju alltid brukar vara intresserad av pengar. Kanske vore det förnuftigare att ställa upp skeppet på land, ifall hon nu inte skulle vara i segelbart skick längre – ett öde som till slut brukar drabba de flesta skeppskopior. För tydlighetens skull vill jag meddela, att kopian Vidfamne i Småland INTE är identisk med den kopia av Äskekärrsskeppet som går under samma namn, och som seglas av SVS, Sällskapet Vikingatida Skepp i Göteborg (jodå, jag har själv varit med och seglat Vidfamne för en dag jag också). – ett av de många vikingatida skepp i original som faktiskt hittats i Sverige – visst, Gokstads-skeppet och Osebergsskeppet är mer kända, liksom de danska Skulderlevskeppen, men här i Sverige har man ofta vägrat att bygga kopior, till dess att frivilliga krafter och kulturintresserade privatpersoner tagit över.
Döm själva ! Fartyget på bilden är kanske inte längre segeldugligt, då riggen saknas, men skulle det verkligen vara i så dåligt skick att det måste förstöras ?
Missionsförsamlingen påstod först på falska och uppdiktade grunder, att skeppet skulle vara så slitet så att det inte gick att bevara det. Man sa, att det fanns ett enhälligt styrelsebeslut som innebar att de kristna måste förstöra och elda upp båten. Nordiska Asatrosamfundet grep genast in, och anordnade en namninsamling, som snabbt fick 2400 underskrifter via Facebook.
Visst – hon står på en dålig, ”hemsvetsad” trailer och har skavanker, men måste detta innebära eldning ? För övrigt är det FÖRBJUDET att bränna upp båtar som målats med blymönja och liknande som bottenfärg…
Stenar Sonnevang, talesperson i NAS säger till Värnamo Nyheter:
– Motiveringen vi fick var att båten var uttjänt. Men den var uppenbarligen sjöduglig för två år sedan, så det argumentet köper jag inte. Dessutom har vi personer inom vårt samfund som är båtbyggare och som gärna tar sig an Vidfamne. Man ställer sig frågan om detta handlar om inriktningen på vårt förbund. Kyrkan och asatron har ju inte alltid gått hand i hand, säger Stenar Sonevang.Tre gånger har tidningen skrivit om saken, och många Värnamo-bor är ledsna, bestörta och förbannade på de kristna, och den vandalism och kulturskymning, och den uttalat Sverigefientliga hållning de som vanligt manifesterar.
Hon har motor, och är ingen autentisk kopia. Dessutom har man försett henne med ett ohistoriskt stävroder förutom styråran.
Där står frågan nu – och sedan 3 Augusti i år – fem dagar sedan – verkar inget ha hänt i frågan. Förslag efter förslag har ställts av ledsna och arga ortsbor, men Kyrkan vägrar fortfarande att sälja, och står bakom sina krav på häxbål och total förstörelse. Har de ingen som helst känsla för skönhet och rättvisa här i världen ?
– Märklig inställning. De låter hellre skeppet ruttna bort eller huggas upp än att det hamnar i händerna på några ”hedningar”, skriver en läsare. Andra instämmer: – Patetiskt att de hellre förstör skeppet än att sälja det vidare till entusiaster som skulle ta väl hand om skeppet, skriver en. – Låt NAS få köpa skeppet. Där kommer det att tas väl omhand av kunniga och intresserade människor istället för att bara kastas bort. Låt Vidfamne få segla igen, skriver en annan. – Skulle vara fint på Bolmen! Gislaved kommun kan väl köpa den? Köra turister. Vi har vikingagravar på väg på Odensjö, kommenterar en. En annan tycker att det kan vara något för Vandalorum: – Varför tar inte Värnamo kommun hand om den tillsammans med Åminne och Vandalorum museum och för något gemensamt? Kan ge ungdomar jobb under sommaren. Bra PR för alla.Ja, varför har vi så Sverigefientliga politiker och Museimän i Sverige ? Det skulle jag själv vilja veta – och att konservera en gammal träbåt eller ställa ut henne med hjälp av frivilliga krafter, är inte så svårt. Tänk vilken symbol detta kunde bli vid infartsronellen i Värnamo, till exempel – ifall man nu inte vill segla denna ”herrans signade båt” För tre år sen seglade hon hur bra som helst, och kunde även ros…
Så långt bort som i Chicago har man inte haft några som helst svårigheter med att bevara gamla träbåtar från 1893 – för där har man faktiskt ett Gokstad-skepp i full skala som det året seglade över till den stora Världsutställningen – och med tanke på Värnamos kopplingar till Svenskbygderna i USA – samt Vilhelm Moberg (som skrev ”Från Oden till Engelbrekt” samt ”Svensk Strävan” och många andra böcker) – kanske man kan hämta en viss expertis och intresse även därifrån.
Om Svenskar och Nordbor i Chicago, Illinois helt frivilligt och utan officiellt stöd kan bevara ett Gokstad-skepp i full skala i över 125 år, varför kan Värnamo-borna inte göra detsamma med ett 60 års skepp i halv skala ??
Måste vi svenskar utvandra, för att ens bevara vårt arv och vår kultur, vårt språk och våra seder, allt för detta kristna och politiska förtryck, som numera råder här i landet ? – Ja, man kan verkligen undra… Missionsförsamlingen i Värnamo lyssnar ju inte på några böner, utan vill i sin oerhörda dårskap bara förstöra, bränna och riva ned vad andra byggt upp.
Vilka är djuren som avbildas på Osebergsskeppets stolpar ? (inlägg från 3 December 2017)
För en tid sedan skrev Thor News ett intressant inlägg om de träskulpturer, som man år 1907 fann tillsammans med Osebergsskeppet i Norge. Vi vet alla att detta extremt vackra skepp enligt traditionen tillhörde Drottning Åsa av Vestfold, mor till halvdan Svarte och farmor till Harald Hårfagre. Mycket riktigt fann man också två kvinnor i Osberg-graven – den äldre tros nu vara äldre än 70 år eller såpass gammal som 80 år, och antas på goda grunder vara Drottning Åsa själv. Den yngre kvinnan i Oseberg-begravningen, vars dödsorsak ännu är okänd, anges nu vara ungefär 50 år, och för en tid sedan visade det sig, att de DNA prover man tagit från henne gav ett alldeles felaktigt ursprung. ”Fake news” producenter över hela Världen påstod att hon skulle ha varit från mellanöstern, men det visade sig vara en skröna. I själva verket talar det mesta för att också hon var av rent nordiskt ursprung, eftersom haplogrupp U7 också förekommer sparsamt i Nordeuropa. Nåja. Man påstår ofta, att det skulle ha funnits ”drakhuvud” på Osebergsskeppet, men skeppets förstäv har faktiskt ingen fästanordning för något sådant. Fem olika, sttolpformade skulpturer i trä, som bevisligen måste ha varit tillverkade av olika träsnidare har hittats i skeppet – en av dem med en tvärslå, vilket skvallrar om den riktiga användningen – men ingen av dessa skulpturer, har ett huvud, liknande en drakes. Betrakta den här skulpturen, till exempel, som låg placerad framför förstäven, som var intakt och som därför antagligen inte alls hör till själva skeppet.
Som ni ser, ser det här inte alls ut som någon ”drake”. Osebergsskeppets skulpturer är visserligen fabeldjur i runslingornas ornamenterade stil, men som precis överallt annars har snidarna utgått från riktiga djur, som finns i verkligheten. Vi skulle kunna jämföra med de snidade gavelstolparna på den säng man fann i Osebergsskeppet, som helt klart anses visa Hästhuvuden eller möjligen hundhuvuden, och som ser ut som bilden nedan visar. Vad det än är för djur som den första Osebergsstolpen visar, så är det i alla fall INTE en stiliserad häst eller en hund.
Då man hittat vad som kallas ”drakhuvuden” har de så gott som alltid långa, utdragna nosar eller krokodil-liknande gap med långa tandrader. Titta på de här huvudena till stödkäppar från 1000-talet (ja, spatserkäppar för äldre gentlemän fanns redan då !) som kommer från Lund respektive Dublin, till exempel. De är också helt annorlunda till utformningen än Osebergs-skeppets runda djurhuvud, som därför rimligen måste sägas höra till ett annat slags varelse.
Stödkäpparnas ”drakar” skulle enligt vissa forskare lika gärna kunna vara hästhuvuden, eller ”käpphästar” vilket ju förekommer än idag, men vi kan ju också betrakta denna tenngjutform från Birkas 800-tal, som otvivelaktigt visar vad som brukar betecknas som ett ”drakhuvud”.
Mycket riktigt ser det också ut att kunna ha placerats i förstäven på ett drakskepp i miniatyr, och även runstenarnas ”drakslingor” visar samma slags varelse, som alltid avbildas med en lång, utdragen käft.
Ser man sen på de andra Osebergs-stolparna, så avbildar de en alldeles olik djurart. Åtminstone två av dem visar runda små öron, placerade överst på huvudet, och även den första stolpen – den med tvärslå – visar ett par runda cirklar överst, vilket väl får antyda öronen. Vargar eller andra hundliknande djur har inte alls sådana öron, och heller inte en såpass trubbig eller avrundad nos, så det kan omöjligen röra sig om något hund-djur, som stått modell för träsnidarnas arbete, utom kanske i ett fall..
Nummer två i denna bildsamling skulle visserligen med lite fantasi kunna tolkas som en hund, men det gäller inte den första eller den tredje bilden ovan. Djuren har ganska kraftiga läppar, runda små öron överst på huvudet, trubbig nos och tydliga rovdjurständer. Titta på den femte och sista stolpen – som kanske ingått i en sextett – och ni får se:
Det sista djuret i Osebergs femtal har ibland ansetts föreställa ett lejon, och det må vara hänt – men några lejon fanns nog inte i Nordeuropa på Osebergs-skeppets tid, och det är väl också föga sannolikt att en träsnidare i södra Norge skulle kunna ha fått se ett livs levande sådant. Då är det nog mycket mera sannolikt, att träsnidarna mött ett djur, som sett ut som såhär:
Här ser ni förebilden till Osebergs djurfigurer, livs levande ! Det är förstås en vanlig brunbjörn det är fråga om – sådana var talrika på Vikingatiden, och björnar har verkligen rundad nos, tydliga rovtänder, markerade läppar och små rundade öron överst på huvudet, som vi alla vet. Vilket djur skulle det annars kunna vara, förresten ? I den nordiska faunan, så stämmer varken bäver, djärv eller något annat känt djur in på beskrivningen, så att Osebergs djurstolpar föreställer just björnar, framstår i alla fall som mycket sannolikt, om än inte fullständigt bevisat.
För övrigt – i Oseberg-fyndet fanns också vagnar och slädar, och ett gammalt namn för släde eller kälke på Nordiska språk är just BJÖRN, och för att citera Nordisk Familjebok, 1957 års upplaga:
Björn = Stark, låg vagn, försedd med rullar istället för hjul och särskilt avsedd för transport av tyngre gods en kortare vägsträcka, transportvagn, använd ombord på örlogsfartyg till transport av projektilerOckså i dagens värld finns såkallade vagnbjörnar för järnvägs-bruk, och därmed förstår vi klart och tydligt varför träskulpturerna med björnhuvud hamnade i Osebergs-graven.
Den k ”Gustavssons släde” från Osebergs-fyndet – märk de björnliknande huvudena !
Hur gjorde man förresten, när man transporterade hela skeppet ned i Oseberg-gravhögens mitt ? Behövde man då inte just någon sorts vagn, medar eller släpanordning, som man sedan tog bort när man ställde skeppet och gravgodset i ordning för själva begravningen, och täckte över alltihop med jord ? Så kan det mycket väl ha gått till enligt min mening, och därmed har också skulpturerna i graven fått sin naturliga förklaring…
Vikingatidens och den äldre järnålderns människor var inte dumma. De behövde inte alls låna allting utifrån, eller ”låta sig inspireras av islam” som en del idioter och historieförfalskare lögnaktigt säger. Tvärtom visar nästan allt vi vet om dem att de levde av sin egen kraft, sitt eget skapande och i sin egen bild- och motivvärld, som inte liknande något annat. Deras kultur var unik och stark, och den genomsyrade hela den värld de bebodde – det var också därför de kunde överleva, och kolonisera halva den kända världen.
Tor hjälpe och styrke !
Osebergsskeppet under utgrävning – att lyfta ett sådant skepp på plats med handkraft går inte – antagligen använde man sig av en ”vagnbjörn”
Dagens Tanke: Professionalism… (inlägg från 1 Augusti 2015)
Vad man än må syssla med här i Världen, Asatro eller något annat; så finns det vissa grundregler att ta hänsyn till, som man aldrig aldrig får glömma bort. Rätt sorts farkost eller bärande filosofi, rätt tid, rätt vind, rätt utrustning, rätt plats = professionalism !! Här ett kort litet filmklipp med jollesegling från Norge, som jag helt enkelt hittat på nätet och nu använder som ett slags citat. Det gäller att begripa filosofin bakom det hela. Här rör vi oss med ”brown water navigation” eller extrem rörlighet i den högre skolan – exempelvis för att kunna landsätta små förband snabbt, när det verkligen gäller…
Självklart är det också så, att det inte bara är moderna segeljollar med gaffelrigg, som har dessa suveräna egenskaper. Också de långt äldre nordlandsbåtarna eller smärre, historiska fartyg från före 1200 AD eller den kristna eran, har samma karaktäristika; och även om jag inte fått segla något – just denna sommar – det är första gången på 15 år som jag inte gör det – så kommer jag ihåg hur det känns. Detta är verklig ”pride”, långt bort från allt fjolleri, massmediokra storstäder och unkna festivaler.
Frihet – och mänsklig natur i gudarnas hägn. Som det är, och som det skall vara.
Måtte skaparna av Galtabäcksskeppet utanför Varberg, alla Norrmän från Krageröy till Ofoten och tillbaka igen, Himingglävas skapare och alla de andra ursäkta lånet av dessa bilder. Jag är en rikare man för vad jag sett, upplevt och varit med om, tack vare er. Och till Erik ”Tofta” Johansson, död vid 72 års ålder för 4 år sedan, mest av allt. Han seglade in i det sista, även i sin sjuttioandra sommar, och han är nu hos Njord på Noatun.
Professionalism är viktigt, i det stora som det lilla. Säkerhet i utförandet, långt bortom slarv och kitsch, new age eller flum.
”Ren Hampadänga” om Oseberg-skeppet… (”Forn Sed” och Drogerna, del 5) (inlägg från 13 Juni 2018)
Det norska uttrycket ”Hampedaenge” betyder en slarvig kvinns-person, ”et uansenligt og til sit arbejd udugeligt fruentimmer” som det hette på 1700-talet. På skånska och danska betyder samma uttryck – ”Ren Hampadänga” alltså – detsamma som det danska ordet vrövel, löst snack och tal, osanna rykten, rena lögner, falsarier. Man får läsa mycket av denna vara på nätet nuförtiden. Vi kunde erinra oss den nya bataljonsprästen i Hemvärnet från Tobo, hon som inte är med i ”Svenska” Kyrkan men istället är med i en organisation, som tror att det går att man kan få övernaturliga krafter genom att se på vissa filmer, att man via tankekraft kan hitta dolda föremål och andra rätt häpnadsväckande påståenden, hämtade från allehanda pseudovetenskaper och ”New Age” och som nog inte stämmer överens med den Svenska Försvarsmaktens värdegrund, i alla fall inte som jag ser det.
Å andra sidan har inte bara New Age, utan även Asatron i Sverige – ett ämnesområde jag ägnat en hel del intresse genom åren – sina unika problem. Bland annat ser man allehanda lösa påståenden på nätet om att Osebergsfyndet i Norge skulle ha innehållit cannabis och att detta skulle ”bevisa” att våra förfäder använde psykedeliska droger, osv osv. Jag har redan tillbakavisat de ofta spridda lögnerna och kristna falsarierna om Flugsvampen och Bärsärkaraseriet, en annan oriktig skröna, som kom från Uppsalaprofessorn Samuel Ödman på 1800-talet.
HUR kan någon enda någotsånär vettig människa bara TRO att det skulle gå att segla ett sånt här skepp i ”pårökt” tillstånd ? (Gaar ikkje, i det hele tatt, säger Norrmännen)
Framförallt är det amerikaner, och mindre seriösa forskare som spritt ut lögnerna om de hampfröer, som hittats i Osebergsfyndet – tillsammans med en hel del andra fynd av fröer från nyttoväxter, som låg i en liten läderpåse. Många är de rena lögner, feltolkningar och förvanskningar, som spritts ut om Osebergsskeppet genom åren. Exempelvis har man påstått att det inte skulle gå att segla det över öppet hav, utan att skeppet bara var avsett för ceremoniellt bruk och korta roddsträckor på isolerade fjordar, något som bevisligen är lögn, vrövel, ja skitsnack… Moderna rekonstruktioner gjorda av seriösa experimentalarkeologer har gång på gång seglat skeppet på Nordsjön, till exempel – och mellan Norge och Danmark – en resa som kan ta mindre än ett dygn.
Vad man hittat i Osebergsfyndet är hampfrön i en liten läderpåse – tillsammans med andra fröer av nyttoväxter, förutom valnötter, hasselnötter och bär, som också fanns ombord. Hampfrön har inga narkotiska eller medicinska egenskaper överhuvudtaget – särskilt inte industri-hampa, som det rör sig om i det här fallet. Inte heller vallmofrön – som man annars har på brödbullar – har några som helst narkotiska eller medicinska egenskaper, om nu någon trodde det. Cannabis bereds företrädesvis av den vuxna hampa-växtens honplantor (man måste noga skilja hon- från hanplantorna om man alls ska använda växten i detta syfte), och dess insamling var fullkomligt okänd i Nordeuropa. En som däremot beskyllts för att ha intresserat sig mycket för just hampans biologi är George Washington, Amerikas förste President, som av diverse hippies och drogliberaler också ansetts vara haschrökare, fastän det bevisligen är helt felaktigt. Precis som Vikingarna odlade Washington industri-hampa för rep på sina ägor, och Oseberg skeppet är faktiskt just ett skepp – och till det kunde hamprep såklart passa bra – annars fick man ju inte lika hållbar rigg och förtöjningslinor..
Det faktum att Osebergs-fyndet, när det hittades, inte hade några hamprep i riggen, beror antagligen på att hamprepen var värdefulla, och att man förstås begravde skeppet i jorden med ett redan slitet segel, och en rigg, som var mindre hållbar för riktig segling… vilket varje praktiskt sinnad sjöman lätt inser..
Industri-hampa går knappast att använda i berusningssyfte, och utöver det fanns linfrö ombord. Och vad bevisar då det ? Att de båda kvinnorna ombord på skeppet – tolkade som Drottning Åsa av Oseberg och hennes gamla amma – skulle ha varit ”dåliga i magen” och behövde ”linfrö för medicinskt bruk” ? – Nej knappast.
Även blåklint, krapp-rot (som används bla. för att färga tyg och segelduk av linne vackert röd) fanns i fyndet – och alla dessa hasch-flummares ständiga påståenden om att ”jamen hampfröna bara m-å-s-t-e ha använts medicinskt”, och hampan ”måste” ha använts rituellt osv – alltsammans bullshit – det ”måste” det inte alls ! – och alla dessa växter var med just för att de skulle göra nytta och användas som nyttoväxter i livet efter detta – tillsammans med hasselnötterna, valnötterna och bären – som såklart var avsedda som mat – och att förutsätta, att man nödvändigtvis ”måste” ha använt hampan som berusningsmedel duger inte, därför att det är en kemisk omöjlighet. Hampfrön av industrihampa duger inte att berusa sig på, ens om någon skulle ha velat göra det, och det är hela sanningen. Och man blir inte särskilt ”hög” av att försöka bränna en stump hamprep heller.
Ändå kommer diverse fornsedare, idioter, patrask med påståenden som ”Jamen Brising-gamen måste vara en gam, och brising betyder hasch på vår moderna pundar-slang, så det så !” Problemet är att det heter Brisinga-men, inget annat – precis som Menglöd är ett heite eller binamn för Freja, och detta betyder ”Havsglans” (som i havets friska och sunda bris, som fördriver haschrök och skumma tankar, för att inte tala om skumma människor !)
Dessa tjackpundare tror som vanligt vad de vill tro, och ser därför vad de vill se – även om de inte tror på rationella förklaringar, och inte har sett något av den moderna vetenskapen…
Jag kommer ihåg min gamle vän och trätobroder Sigge, som en natt förkunnade för mig att: ”Vikingarna hade inget brännvin… (hick!) men… om de hade haft brännvin, så skulle de ha druckit massor av brännvin… (hick !) och det bevisar… att jag bara MÅSTE dricka mig full – på brännvin !” Så är det ofta. Dagens drogromantiker hittar alltid en ”ursäkt” för att röka på, och gamla alkisar hittar alltid en ursäkt för att fortsätta supa – exempelvis att Bellman, eller någon annan av deras förfäder gjorde så – när verklighetens Bellman var en man, med högst måttliga vanor – annars skulle han ju inte kunnat dikta något, som vi alla förstår…
Låt oss ta ett annat exempel. Man har hittat skal av Kauri-snäckor från Söderhavet på Helgö i Mälaren, samt en keltisk biskopskräkla – men vad bevisar det ? Att invånarna där ”bara måste” ha använt snäckorna för ”rituellt bruk” eller på samma sätt som i Söderhavet, alltså som betalningsmedel ? – Nej, inte alls. Och bevisar den bortrövade kräklan, att man var kristen i 500-talets Sverige ? – Nej – fortfarande helt fel – det finns ingen anledning att dra sådana slutledningar…
I Havamal säger Oden själv – i Erik Brates berömda översättning – om jag inte minns fel, att:
”Ej är ölet så bra som man säger / för människornas ätt / Ty dessmer du dricker / dess mindre vet du vart ditt vett tar vägen”
och det stämmer förstås också, som vi alla vet. Jag har redan tagit upp och analyserat Hávamáls nittonde strof i den här bloggen, den där det står:
Haldi-t maðr á keri,
drekki þó at hófi mjöð,
mæli þarft eða þegi,
ókynnis þess
vár þik engi maðr,
at þú gangir snemma at sofa.
Eller – i min egen översättning:
”Håll dina män vid karet
Men drick du vid Hovet
själv ditt mjöd.
Tala vad tarvas, eller tig !
Okynnig blir dig ingen man
Om du går tidigt att sova”
Finessen här är förstås, att ”at hofi” också betyder ”efter behov” – vad som finns hov och skäl av, och inte bara vid Gudahovet. En klok och vis hövding låter sina män festa vid behov, men han sätter sig inte ner för att dricka med dem. Han har själv andra och viktigare uppgifter, och den som skall styra sitt skepp och mäns öden, bör gå och lägga sig tidigt, och inte orda mer än nödvändigt om vissa saker. Så är det – och så har det alltid varit. Så gör och så är en klok och förtänksam man.
Inom Nordiska Asa Samfundet har man nu en klar och tydlig policy vad gäller allt bruk av droger. Det var jag, och ingen annan än jag som skrev den, och som fick igenom den som enskild motion – och det var det här. Vi använder inga droger vid våra blot och sammankomster, av vilket slag det än vara må.
För övrigt lägger vi oss inte i någons enskilda liv, utanför Samfundet, men inom det gäller det att skicka sig och uppföra sig så, att man inte dricker mer än vad som höves.
Vad sk ”Forn Sed” och de spridda samfund – med 40-50 personer (i motsats till mer än 1200 andra) som ägnar sig åt sådant, har man inte på 20 år lyckats ena sig om någon policy, och ibland använder man alltså droger ”av religiösa skäl” har vi fått veta – ibland inte, och ibland förnekar man alltsammans, trots flera drogrelaterade incidenter på senare tid.
Det är mycket ”häpomsnärp” eller hösomflös om dessa andra samfund, som man säger. Ren hampadänga, med andra ord..
En bild för det nya året: Thorberg Skråhugg bygger Ormen Långe..
(inlägg från 31 December 2017) Jag avslutar detta år med en av Anders Kvåle Rues underbara bilder (se gårdagens inlägg) och en nyårshälsning från Nordiska Asa Samfundet, som nu har nära 800 medlemmar, och stadigt fortsätter att växa. Under året har det blivit det näst största samfundet för Asatro i hela Norden, undantaget Asatrufelagid på Island, och under nästa år siktar det på att växa ännu mera – vilket säkerligen också kommer att ske !
Thorberg Skråhugg kallades den hedning, som byggde Olav Tryggvasons berömda skepp, som hade 34 bänkar, eller var en 34-sessa, som de i skeppsbyggnad bevandrade ännu säger. Egentligen skulle det ha byggts med 32 bänkar eller plats för 64 man, eftersom skeppen efter sin storlek alltid indelades i aettir eller åttor, vilket den 24-typiga och 16-typiga runraden som bekant också är uppbyggda av. Kungen befallde nämligen, att man skulle sätta in 2 roddarbänkar extra, och att man skulle timra Lyftingen och stäven högre än på alla andra skepp, men det hade Thorberg andra åsikter om, som vi snart skall se.
Om allt detta står det talat i 88:e kapitlet av Olaf Saga Tryggvasonar, och vid Hlade i Norge – Ladejarlarnas hemvist – har man hittat naustar eller båthus och stapelbäddar som faktiskt stämmer med ”Ormen Långes” dimensioner. Den svenske marinarkeologen Björn Landström beräknade på 1960-talet skeppets längd till hela 54 meter, kanske bara 5-6 meter kortare än kölen på Amiral Nelsons skepp ”Victory” ungefär 800 år senare, men Ormen var ingalunda det största långskepp som fanns, utan det bäst byggda säger sagan. Både Håkon Jarls skepp Visunden, som var en 128-sessa och Vilhelm Erövrarens ”Mora” som enligt en osäker uppgift ska ha haft 48 bänkar, var vida större, och för att ett skepp alls skulle kallas ”drake” skulle det ha minst 24 bänkar. Havhingsten från Glendalough, som danskarna byggt efter ett av Roskilde-skeppen, hade bevisligen 25 bänkar, och skepp av upp till 30 bänkars storlek har senare hittats i Roskilde eller annorstädes, så vi vet att Sagornas uppgifter är helt sanna och lär nog bli byggda som kopior under de år som kommer.
Norrmännen har redan byggt det mer än 35 meter långa Harald Hårfagre som kan ta över 100 man, och redan Havhingsten – som jag själv seglat på – kan ta ett helt kompani på över 64 man och frakta dem från Norges sydkust till Roskilde på mindre än 30 timmar, vilket jag själv varit med och bevisat. Att segla rätt över Nordsjön, tar under goda förhållanden knappast längre tid det heller.
Men en dag, när Kung Olav skulle övervaka bygget, stod alla hantverkare där utan att göra någonting. Konungen frågade, varför de gjorde så. De sade, att skeppet var fördärvat; någon måtte ha gått från framstäven till lyftingen med en yxa och drivit det ena hugget efter det andra på sned in i kanten. Konungen gick fram och såg, att det var sant, och förklarade genast med en ed, att om han finge veta, vem som av avund hade fördärvat skeppet, så skulle den mannen mista livet. »Men den», sade han, »som kan säga mig det, skall få röna mycket godt av mig». Då sade Thorberg: »Jag kan säga eder, konung, vem som gjort detta». »Jag väntar också av dig mer än av någon annan man», svarade konungen, »att du skulle lyckas få veta det och kunna säga mig det». »Nu skall jag säga dig, vem som har gjort det», sade Thorberg, — »jag själv har gjort det».
Thorberg förklarade nu, att om man trimmade ned Lyftningen och gjorde den mindre hög, skulle skeppet segla bättre i sjön. Man gjorde som han sagt – och se – Ormen blev det bästa och mest segelkraftiga skeppet i hela Norden ! Detta var hedningatag, och ingen falsk ”fornsed”…
Konungen och alla de andra menade då, att skeppet var mycket vackrare på den sidan, som Thorberg hade yxat till, och konungen bad honom att göra så på båda sidorna och tackade honom hjärtligt därför. Huvudena och stjärten voro helt och hållet förgyllda; borden voro så höga som på havsskepp. Detta är det skepp i Norge, som blivit bäst byggt och med den största kostnaden.Ännu så länge är vi hedningar få till antalet, sett emot Sveriges hela befolkning. Men vår tid kommer. 41 % av svenskarna är inte längre med i ”svenska” Kyrkan, som inte är svenskare än något annat samfund, allrahelst som det ju kommer ifrån Mellersta Östern, och omfattar en monoteistisk ökenreligion, som allt färre och färre svenskar vill tro på eller ställa upp bakom – och under den sista veckan har det till och med gått så långt, att de kristna i vårt land är helt osäkra på sin såkallade ”frälsares” könsidentitet, och inte ens vet, om han ska vara man eller kvinna… Som Asatroende och Hedning kan jag bara skratta åt det hela. Kyrkan följer ju inte ens sin egen bibel eller lära längre, och nu håller den på att avveckla sig själv. Snart kommer det hedniska skiftet, som jag förutspått i många år. Det är dagen när vi hedningar blir över 50 % av befolkningen, vilket jag tror blir tidpunkten för en mycket viktig och ytterst välbehövlig attitydförändring bland de kristna i vårt land. Nu måste de lära sig att förstå, att de inte kan styra och ställa med oss eller hota oss till livet längre, och säga att de måste utplåna oss, vilket står skrivet redan i deras ”Bergspredikan” som de ännu följer. De kristna måste sluta att tvångsvärva småbarn genom sk ”dop” till exempel, sluta knacka dörr, sluta missionera och acceptera, att det finns en svensk och Nordisk kultur och religion här i vårt land, och omfatta den på lika villkor. Till och med Olaf Tryggvason, som var en ytterst våldsam man, insåg detta på sin tid, när han ställdes inför Torberg Skråhugg, som kom med nya idéer.. Framsteg sker, därför att de som är djärva nog, vågar omfatta dem. Framsteg sker, därför att någon vågar gå före och visa vägen. Framsteg sker, när ett folk sluter upp bakom sig självt, och inser vad det har förlorat, och vad som ännu går att vinna.
Om de senaste Norska Vikingaskeppsfynden, och seglandet av sådana skepp
Jag skriver väldigt sällan artiklar på beställning från vänner, kollegor eller anhöriga, eftersom jag är hedning. En skillnad vore om jag fick betalt, men jag har sällan eller aldrig kunnat förtjäna ett enda öre för egen del på mitt bloggskrivande, trots sex år och mer av ständig verksamhet. Ni kan betrakta mig som en av den svenska allmänhetens tjänare, och en man som sysslar med folkupplysning.
”Ideell Kulturkamp” som en annan hedniska bloggare brukar säga – för vi vet, att bästa sättet att rädda en kultur är att fortsätta utöva den.
I Oktober förra året publicerades georadarbilder som dessa. De säger nästan inget, utom för vana bildtolkare..
15 Oktober 2018 offentliggjorde svenska media plötsligt, att ett nytt välbevarat fynd av ett Vikingaskepp dykt upp i Norge, och den 25 Mars i år var det dags för samma rubriker för en andra gång. Det rör sig dock om två helt olika skepp på två helt olika platser, även om de okunniga journalisterna i Sverige inte tycks ha förstått det. Ibland förekommer också helt fel ortnamn i rapporteringen, som när man till exempel refererar till ”den Norska staden Halder” när det i själva verket är H-a-l-d-e-n i Östfold det är tal om. Man kunde ju tro, att rubriksättare i svenska populärvetenskapliga tidskrifter vore tillräckligt kunniga i elementär Nordisk geografi för att undvika sådana fadäser och att de hade lärt sig att stava själva ortnamnen rätt, men icke…
Båda fynden har gjorts med hjälp av georadar, som är den förenande faktorn i sammanhanget. Georadarbilder säger dock inte så mycket för ett otränat öga, och vana vid bildtolkning är ett måste, om man ska förstå något av vad som skrivits i den svenska pressen hittills.
Till och med en flygbild över Jellhaugens fornminnesområde och de gravar,, husgrunder och skepp som hittats där, skulle säga mer
Skeppet från Jellhaugen-fältet i Östfold (som ej ska förväxlas med Vestfold eller ett senare fynd från Borre, se nedan )är inte bevarat i sin helhet, utan bara till sin understa del, dvs kölstocken, men inte lyftingen eller förskeppet. Ändå uppnår det en längd på över tjugo meter, att jämföra med Gokstad-skeppets 23 m, och Oseberg-skeppets 21. Alltså är det ungefär minst lika stort som dessa, och kan mycket väl höra till samma skeppstyp, det vill säga Skeiden eller Snäckan (vilket är vad man oftast betecknat Oseberg som) eller en Karv, vilket är vad man hänfört Gokstad till. Som en ytterligare jämförelse kan nämnas att Gokstad har en kölstock på 17 meter, och Oseberg en på ungefär 18. Det kan betyda, att Jellhaugen-skeppet varit upp til 27 meter långt, enligt vad arkeologerna nu tror. Det innebär, att skeppet måste haft minst åtta årpar, dvs varit minst en sk ”åtta-sessa” eller kanske en tolv-sessa, efter vad jag själv antar. Kanske har det rentav kunnat rymma upp till 16 bänkar, vilket innebär 40 mans besättning. Antalet spant intill kölen är av viss betydelse, liksom mellanrummet mellan dem, eller spantrutorna. Vidare kan man alltid, som en enkel tumregel, räkna med att en karv eller en skeid kan ha minst 1/4 av manskapet sysselsatt med segelföringen, vilket i sin tur betyder, att Jellhaugen-skeppet kan förväntas ha haft en besättning av omkring 30 man. Inget av detta har det stått ett enda ord om i svenska media.
Skepp som dessa var INTE byggda av en ren slump, men efter tum och alnar. De hade ett fastställt antal man ombord, vilket syns i Ledungslagarna. Det var INTE godtyckligt vilket antal män de skulle ha, och hur dessa skulle vara utrustade, därför att det också står nedskrivet i form av lagtext. ”Roskilde 8” som aldrig någonsin byggts i rekonstruktion, (därför att till och med danskarna tycker att hon är för stor och krävande för att rekonstruera) är det största fynd som hittills gjorts i Världen. Hon hade 36 roddarbänkar och minst 100 man ombord.
Endast skepp med FLER än 24 årpar, fick alls kallas ”Drakkar”.
Den 25 Mars i år meddelades, att man med georadars hjälp hade funnit ett skepp till vid Borre-gravfältet i Vestfold, alltså tvärs över Oslofjorden från Östfold räknat. Norska myndigheter välkomnade genast fyndet, till skillnad från Regeringen Löfvén i Sverige, som gör allt den kan för att undertrycka svenskarnas identitet och historia, och som vill förbjuda runor och hela vårt kulturarv (se tidigare inlägg om vår Morgan Johansson, och vad han håller på att ställa till med ) Den norske klimat- och miljöministern Ola Elvestuen (Venstre) sade följande, enligt Aftonbladet i Sverige:
Borre-fyndet från Mars, presenterat på ett bättre och korrektare sätt än i svenska media. Detta gravfält har varit känt ända sedan 1800-talet.
Nu är detta ingalunda och på intet sätt lika med ett riktigt långskepp för krigsbruk, eller en Drake. Ingen man må förledas att tro något sådant. Såsom varande Drake räknas endast och endast bara ett skepp med mer än 24 roddarbänkar eller sessor, som man sa i Norge. Nästan alla skepp har varit indelade i aettir, eller multiplar av talet åtta – en åtta-äring var vanligen den minsta storleken av krigsskepp i Ledungen, och vi talar fortfarande om en ”rodd-åtta” som de vanligaste kapproddsbåten. Man räknar också åtta glas på sjön, det finns tre gånger åtta timmar per dygn, åtta kardinalriktningar på kompassen och den vanligaste gruppstorleken i alla historiskt bekanta arméer har också varit åtta (en romersk centuria innehöll 80 stridande soldater och ungefär 20 man stab + tross – begreppet ”hundare” från romersk järnålder i Nordeuropa betydde antagligen samma antal) medan den äldre runraden har 24 och den yngre 16 runor. Allt det här är förstås ingen slump.
Det största långskepp som någonsin hittats av arkeologer är Roskilde 6, som antagligen var en 36-sessa, förande 72 roddare och kanske 18 man extra för seglet, eller en total besättning på omkring 90 man. (länk) Danska arkeologer har beräknat dess längd till ca 36 meter. Från Sagorna känner vi ännu större långskepp, under senmedeltiden kallade bussar eller sudar – dessa kunde ha upp till 40 årpar, och långskepp av traditionellt snitt byggdes till långt in på 1200-talet. De flesta långskepp som nämns i de norska lagarna hade dock 24 par och en längd på strax över 30 meter, vilket var standardmåttet för ”drakarna”. Vanligen har man också alltid kunnat räkna en fjärdedel mer besättning än antalet roddare, så de minsta drakskeppen höll ungefär 60 man.
Seglande rekonstruktioner har tagit sig över Atlanten, runt Nordpolen, in i Medelhavet och fram och åter Rio de Janeiro redan på 1980-talet. Det visar, vad skepp som dessa kan klara av.
”Tranan”, som Olaf Tryggvason lät bygga hade 32 årpar, och Ormen Långe två stycken fler, dvs i allt 34 sessor. Man har gjort olika storleksberäkningar av just det skeppet under tidernas lopp, men i Kaupang i Norge där det byggdes, har man hittat Naustar eller stapelbäddar och skeppshus med en längd av 54 meter, som visar hur stort man kunde bygga. Det är ungefär samma mått som kölstocken på Lord Nelsons ”Victory” från en långt senare tidsepok, och därtill kan vi lägga Håkon Jarls skepp ”Visunden” med 72 sessor, det största skepp som Sagalitteraturen känner, och som bör ha haft en besättning på närmare 200 man, även om beräkningarna av ”Ormen Långes” manskap också varierar – men vissa norska forskare trodde på 1990-talet alldeles avgjort på sådana siffror.. ”Mora”, Vilhelm Erövrarens skepp från 1066, var en 40-sessa, och Harald Hårdrådes ”Ormen” från samma år hade 32 bänkar.
Råsegel på mer än 270 kvadratmeter är visst inte omöjliga att hantera. De kan göras ännu större än så, om de hanteras av vant och utbildat folk… Farten hos ett sådant skepp, närmar sig 18 knop och ÖVERSKRIDER alla moderna ”l.ö.a beräkningar” om teoretisk toppfart. Undrar ni hur det är möjligt, så läs vidare nedan…
Den största nutida rekonstruktion som byggts, är numera Draken Harald Hårfagre, som har ett ohistoriskt bänkantal om 25 årpar, och en längd av 35 meter – och det skeppet har seglat över Atlanten. Själv har jag ”bara” seglat med Havhingsten – den danska rekonstruktionen av Skulderlev 2, som är ungefär 5 meter kortare, och enligt danskarna också skall ha 25 årpar, fast det nog vore mycket sannolikare att anta, att det från början hade 24. Bara ungefär 25 % av skrovet var kvar när det hittades, och man har beräknat roddarantalet efter antalet rum mellan spanten, som är ett ovanligt kort avstånd om blotta 70 cm. Inom parantes skall det också sägas, att både den i fri stil rekonstruerade Harald Hårdråde, som INTE är någon ”musei-replik” av ett alldeles bestämt båtfynd och de danska båtfynden från Roskilde med omnejd INTE hade hela relingar när de hittades, och därför kan vi INTE vara helt säkra på hur många tofter eller roddarbänkar de hade, särskilt inte i för och akter, där man gärna velat haft fritt däcksutymme för att kunna slåss eller sätta segel.
Vi vet vad de olika rummen ombord kallades, efter beskrivningar i Heimskringla och andra litterära källor. Först kommer förskeppet, eller Lyftingen, där boglinorna eller Bolinerna fästs. Så kommer fördäcket, som man vill ha så rent och stort som möjligt, för bågskyttets skull. Där fästs också halsen, seglets främre hörn med sitt skothorn och den väldiga beitassen eller Beit-åsen, en stock som spänns fast med block och som går tvärs över skeppet. Fyra man har enligt dansk rutin ingen annan uppgift än denna, och tillåts aldrig byta plats eller skifta sin uppgift, som ombord på svenska och danska skepp. Den som i mer än tre veckor inte gjort annat, än att lyft och skiftat en mer än 70 kg tung Beit-ass, vet vad som gäller. En sådan man kan kallas stambo, ty han har seglat för om masten…
Därefter kommer den nedsänkta Saxen, där krigarna satt med ryggen i färdriktningen innan det blev landstigning, och stormanfall. Så följde Skansen, ett förstärkt och brädfodrat utrymme, där man kunde sova och laga mat – och därför heter ännu skans – ”kansi” på finska – ordet importerades liksom många andra in i det finska språket under tidig vikingatid. Därefter följde ”småfolksrummen” midskepps, där mindre betydande män och kanske kvinnor satt och rodde. Så följer Krapparummet, som inte är däckat och inte försett med skeppskistor, likt rummen midskepps. Här ligger allt möjligt avskräde vanligen i slagvattnet och flyter ovan kölsvinet, där förvisso riktiga svin och grisar en gång hystes in, under däck och som levande proviant. Därför heter det nu ”crap” eller ”crapper” om skräp respektive skithus på engelska, och så fick ni ånyo lära er något, o obildade, civila och ouppmärksamma människo-hord… Här finns också fallet, som reglerar seglets och råns höjd, och där bakom står den största skeppskistan, precis som det är skrivet i berättelsen om Einar Tambarskälve, vars båge brast, och Olaf Tryggvason. Det måste man dock själv ha upplevt och sett, för att begripa, och den som icke seglat för om masten, han eller hon är för evigt utestängd från dessa saker, och kan icke rätt förstå sagornas ord, som den eländige Lasse Lönnroth och många andra.
Endast den, som färdats på skepp likt dessa över Nordsjön, Östersjön och de ryska floderna jämte Svarta Havet, vet verkligen något, och sådana män är numera få till antalet, men ibland dem finns ännu jag.
”Natten svann hän, och det grydde till dag, men de seglade ständigt…” (ur Odysséen)
Vem som helst torde dock veta, hur smal och hög stäven till dessa långskepp är. Den är visst inte något vindfång, som många snedseglare och plastraggare felaktigt tror, därför att deras egna flytetyg trots mer än 1000 år av utveckling är långskeppen underlägsna, och blir frånåkta och akterseglade av oss, gång på gång, särskilt på undanvind. De enda moderna skrov, som alls kan komma upp i jämförbara prestanda är4 trimaraner och katamaraner, men det skall också sägas, att teorier om utriggarbåtar (hällristningsbilder) i nordiska vatten redan under bronsåldern har funnits – man övergav dock den költypen och byggde på klink, eftersom det höga förskeppet och lyftingen, samt dess undirlut – en konstruktionsdetalj, som i likhet med det berömda meginbordet inte finns på moderna båtar, faktiskt suger in luft under kölen, och så skapar små vattenvirvlar längs hela skeppets längd – liksom styråran, som är platt på ena sidan, välvd i den andra, och har ett slags ”winglet” längst u vid spetsen, som en modern flygplansvinge…
En styråra behöver inte alls sticka såhär djupt för att vara effektiv. Oftast räcker det med att den surras snett lutande akteröver, så att den går fri…
På norska kallas virvelfenomenet, som uppstår då ett långskepp seglar för ”Draugens Hale” och det är denna ”svans” av luftbubblor, som bär skeppet och får det att segla fortare och snabbare än alla teoretiska, moderna och matematiska beräkningar uppger, därför att dessa är gjorda för släta plåtfartyg, som kämpar mot naturen och inte med den. Bara en människa, som verkligen sett och verkligen insett, kan veta något om den saken. Dessutom är det inte svårt att förstå varför så många långskepp kallats ”ormen” ifall man stått på relingen i hård vind och hållit fast sig i vanten, medan hela skepsskrovet rört sig under ens fötter – för spanten var inte nitade vid bordläggningen, som nu, utan en lös och smidig konstruktion, som det var ”liv” i. Hela skeppsidan kan bukta och ”orma” sig i vattnet, och den kan också trycka undan vatten när relingen är UNDER vattenytan – upp till sådär en aln eller 40 cm går ”helt grei” som de säger i Norge – och det kan knappt ens dagens påstått självlänsande plast-baljor. Hade man då inte handbilade brädor och rätt sorts virke, kunde sprickor uppstå ovan meginbordet, och det var orsaken till den norska Oseberg-kopian ”Dronningens” skeppsbrott och undergång,
På det Norska Vestlandet, Norr om Bergen, har nu Myklebustskeppet sjösatts i kopia. NRK, den Norska Rikskringkastningen, rapporterade naturligtvis från evenemanget, som fått stort genomslag i Norska media, men inte en enda rad skrivs i svenska tidningar, och Svensk Statstelevision ignorerar förstås vad som inträffat, vilket är betecknande för den inställning till Nordisk kultur som finns här i landet.
I Oktober förra året publicerades georadarbilder som dessa. De säger nästan inget, utom för vana bildtolkare..
15 Oktober 2018 offentliggjorde svenska media plötsligt, att ett nytt välbevarat fynd av ett Vikingaskepp dykt upp i Norge, och den 25 Mars i år var det dags för samma rubriker för en andra gång. Det rör sig dock om två helt olika skepp på två helt olika platser, även om de okunniga journalisterna i Sverige inte tycks ha förstått det. Ibland förekommer också helt fel ortnamn i rapporteringen, som när man till exempel refererar till ”den Norska staden Halder” när det i själva verket är H-a-l-d-e-n i Östfold det är tal om. Man kunde ju tro, att rubriksättare i svenska populärvetenskapliga tidskrifter vore tillräckligt kunniga i elementär Nordisk geografi för att undvika sådana fadäser och att de hade lärt sig att stava själva ortnamnen rätt, men icke…
Båda fynden har gjorts med hjälp av georadar, som är den förenande faktorn i sammanhanget. Georadarbilder säger dock inte så mycket för ett otränat öga, och vana vid bildtolkning är ett måste, om man ska förstå något av vad som skrivits i den svenska pressen hittills.
Till och med en flygbild över Jellhaugens fornminnesområde och de gravar,, husgrunder och skepp som hittats där, skulle säga mer
Skeppet från Jellhaugen-fältet i Östfold (som ej ska förväxlas med Vestfold eller ett senare fynd från Borre, se nedan )är inte bevarat i sin helhet, utan bara till sin understa del, dvs kölstocken, men inte lyftingen eller förskeppet. Ändå uppnår det en längd på över tjugo meter, att jämföra med Gokstad-skeppets 23 m, och Oseberg-skeppets 21. Alltså är det ungefär minst lika stort som dessa, och kan mycket väl höra till samma skeppstyp, det vill säga Skeiden eller Snäckan (vilket är vad man oftast betecknat Oseberg som) eller en Karv, vilket är vad man hänfört Gokstad till. Som en ytterligare jämförelse kan nämnas att Gokstad har en kölstock på 17 meter, och Oseberg en på ungefär 18. Det kan betyda, att Jellhaugen-skeppet varit upp til 27 meter långt, enligt vad arkeologerna nu tror. Det innebär, att skeppet måste haft minst åtta årpar, dvs varit minst en sk ”åtta-sessa” eller kanske en tolv-sessa, efter vad jag själv antar. Kanske har det rentav kunnat rymma upp till 16 bänkar, vilket innebär 40 mans besättning. Antalet spant intill kölen är av viss betydelse, liksom mellanrummet mellan dem, eller spantrutorna. Vidare kan man alltid, som en enkel tumregel, räkna med att en karv eller en skeid kan ha minst 1/4 av manskapet sysselsatt med segelföringen, vilket i sin tur betyder, att Jellhaugen-skeppet kan förväntas ha haft en besättning av omkring 30 man. Inget av detta har det stått ett enda ord om i svenska media.
Skepp som dessa var INTE byggda av en ren slump, men efter tum och alnar. De hade ett fastställt antal man ombord, vilket syns i Ledungslagarna. Det var INTE godtyckligt vilket antal män de skulle ha, och hur dessa skulle vara utrustade, därför att det också står nedskrivet i form av lagtext. ”Roskilde 8” som aldrig någonsin byggts i rekonstruktion, (därför att till och med danskarna tycker att hon är för stor och krävande för att rekonstruera) är det största fynd som hittills gjorts i Världen. Hon hade 36 roddarbänkar och minst 100 man ombord.
Endast skepp med FLER än 24 årpar, fick alls kallas ”Drakkar”.
Den 25 Mars i år meddelades, att man med georadars hjälp hade funnit ett skepp till vid Borre-gravfältet i Vestfold, alltså tvärs över Oslofjorden från Östfold räknat. Norska myndigheter välkomnade genast fyndet, till skillnad från Regeringen Löfvén i Sverige, som gör allt den kan för att undertrycka svenskarnas identitet och historia, och som vill förbjuda runor och hela vårt kulturarv (se tidigare inlägg om vår Morgan Johansson, och vad han håller på att ställa till med ) Den norske klimat- och miljöministern Ola Elvestuen (Venstre) sade följande, enligt Aftonbladet i Sverige:
– Det här är en historisk dag, en stor begivenhet. Det är unikt i norsk historia och internationellt, det går inte att överdriva betydelsen av det här,Skeppet som hittades vid Borre har en bevarad köl om ca 13,6 meter, men har ursprungligen varit mer än 17 meter långt, och har troligen haft minst 12 roddarbänkar.
Borre-fyndet från Mars, presenterat på ett bättre och korrektare sätt än i svenska media. Detta gravfält har varit känt ända sedan 1800-talet.
Nu är detta ingalunda och på intet sätt lika med ett riktigt långskepp för krigsbruk, eller en Drake. Ingen man må förledas att tro något sådant. Såsom varande Drake räknas endast och endast bara ett skepp med mer än 24 roddarbänkar eller sessor, som man sa i Norge. Nästan alla skepp har varit indelade i aettir, eller multiplar av talet åtta – en åtta-äring var vanligen den minsta storleken av krigsskepp i Ledungen, och vi talar fortfarande om en ”rodd-åtta” som de vanligaste kapproddsbåten. Man räknar också åtta glas på sjön, det finns tre gånger åtta timmar per dygn, åtta kardinalriktningar på kompassen och den vanligaste gruppstorleken i alla historiskt bekanta arméer har också varit åtta (en romersk centuria innehöll 80 stridande soldater och ungefär 20 man stab + tross – begreppet ”hundare” från romersk järnålder i Nordeuropa betydde antagligen samma antal) medan den äldre runraden har 24 och den yngre 16 runor. Allt det här är förstås ingen slump.
Det största långskepp som någonsin hittats av arkeologer är Roskilde 6, som antagligen var en 36-sessa, förande 72 roddare och kanske 18 man extra för seglet, eller en total besättning på omkring 90 man. (länk) Danska arkeologer har beräknat dess längd till ca 36 meter. Från Sagorna känner vi ännu större långskepp, under senmedeltiden kallade bussar eller sudar – dessa kunde ha upp till 40 årpar, och långskepp av traditionellt snitt byggdes till långt in på 1200-talet. De flesta långskepp som nämns i de norska lagarna hade dock 24 par och en längd på strax över 30 meter, vilket var standardmåttet för ”drakarna”. Vanligen har man också alltid kunnat räkna en fjärdedel mer besättning än antalet roddare, så de minsta drakskeppen höll ungefär 60 man.
Seglande rekonstruktioner har tagit sig över Atlanten, runt Nordpolen, in i Medelhavet och fram och åter Rio de Janeiro redan på 1980-talet. Det visar, vad skepp som dessa kan klara av.
”Tranan”, som Olaf Tryggvason lät bygga hade 32 årpar, och Ormen Långe två stycken fler, dvs i allt 34 sessor. Man har gjort olika storleksberäkningar av just det skeppet under tidernas lopp, men i Kaupang i Norge där det byggdes, har man hittat Naustar eller stapelbäddar och skeppshus med en längd av 54 meter, som visar hur stort man kunde bygga. Det är ungefär samma mått som kölstocken på Lord Nelsons ”Victory” från en långt senare tidsepok, och därtill kan vi lägga Håkon Jarls skepp ”Visunden” med 72 sessor, det största skepp som Sagalitteraturen känner, och som bör ha haft en besättning på närmare 200 man, även om beräkningarna av ”Ormen Långes” manskap också varierar – men vissa norska forskare trodde på 1990-talet alldeles avgjort på sådana siffror.. ”Mora”, Vilhelm Erövrarens skepp från 1066, var en 40-sessa, och Harald Hårdrådes ”Ormen” från samma år hade 32 bänkar.
Råsegel på mer än 270 kvadratmeter är visst inte omöjliga att hantera. De kan göras ännu större än så, om de hanteras av vant och utbildat folk… Farten hos ett sådant skepp, närmar sig 18 knop och ÖVERSKRIDER alla moderna ”l.ö.a beräkningar” om teoretisk toppfart. Undrar ni hur det är möjligt, så läs vidare nedan…
Den största nutida rekonstruktion som byggts, är numera Draken Harald Hårfagre, som har ett ohistoriskt bänkantal om 25 årpar, och en längd av 35 meter – och det skeppet har seglat över Atlanten. Själv har jag ”bara” seglat med Havhingsten – den danska rekonstruktionen av Skulderlev 2, som är ungefär 5 meter kortare, och enligt danskarna också skall ha 25 årpar, fast det nog vore mycket sannolikare att anta, att det från början hade 24. Bara ungefär 25 % av skrovet var kvar när det hittades, och man har beräknat roddarantalet efter antalet rum mellan spanten, som är ett ovanligt kort avstånd om blotta 70 cm. Inom parantes skall det också sägas, att både den i fri stil rekonstruerade Harald Hårdråde, som INTE är någon ”musei-replik” av ett alldeles bestämt båtfynd och de danska båtfynden från Roskilde med omnejd INTE hade hela relingar när de hittades, och därför kan vi INTE vara helt säkra på hur många tofter eller roddarbänkar de hade, särskilt inte i för och akter, där man gärna velat haft fritt däcksutymme för att kunna slåss eller sätta segel.
Vi vet vad de olika rummen ombord kallades, efter beskrivningar i Heimskringla och andra litterära källor. Först kommer förskeppet, eller Lyftingen, där boglinorna eller Bolinerna fästs. Så kommer fördäcket, som man vill ha så rent och stort som möjligt, för bågskyttets skull. Där fästs också halsen, seglets främre hörn med sitt skothorn och den väldiga beitassen eller Beit-åsen, en stock som spänns fast med block och som går tvärs över skeppet. Fyra man har enligt dansk rutin ingen annan uppgift än denna, och tillåts aldrig byta plats eller skifta sin uppgift, som ombord på svenska och danska skepp. Den som i mer än tre veckor inte gjort annat, än att lyft och skiftat en mer än 70 kg tung Beit-ass, vet vad som gäller. En sådan man kan kallas stambo, ty han har seglat för om masten…
Därefter kommer den nedsänkta Saxen, där krigarna satt med ryggen i färdriktningen innan det blev landstigning, och stormanfall. Så följde Skansen, ett förstärkt och brädfodrat utrymme, där man kunde sova och laga mat – och därför heter ännu skans – ”kansi” på finska – ordet importerades liksom många andra in i det finska språket under tidig vikingatid. Därefter följde ”småfolksrummen” midskepps, där mindre betydande män och kanske kvinnor satt och rodde. Så följer Krapparummet, som inte är däckat och inte försett med skeppskistor, likt rummen midskepps. Här ligger allt möjligt avskräde vanligen i slagvattnet och flyter ovan kölsvinet, där förvisso riktiga svin och grisar en gång hystes in, under däck och som levande proviant. Därför heter det nu ”crap” eller ”crapper” om skräp respektive skithus på engelska, och så fick ni ånyo lära er något, o obildade, civila och ouppmärksamma människo-hord… Här finns också fallet, som reglerar seglets och råns höjd, och där bakom står den största skeppskistan, precis som det är skrivet i berättelsen om Einar Tambarskälve, vars båge brast, och Olaf Tryggvason. Det måste man dock själv ha upplevt och sett, för att begripa, och den som icke seglat för om masten, han eller hon är för evigt utestängd från dessa saker, och kan icke rätt förstå sagornas ord, som den eländige Lasse Lönnroth och många andra.
Endast den, som färdats på skepp likt dessa över Nordsjön, Östersjön och de ryska floderna jämte Svarta Havet, vet verkligen något, och sådana män är numera få till antalet, men ibland dem finns ännu jag.
”Natten svann hän, och det grydde till dag, men de seglade ständigt…” (ur Odysséen)
Vem som helst torde dock veta, hur smal och hög stäven till dessa långskepp är. Den är visst inte något vindfång, som många snedseglare och plastraggare felaktigt tror, därför att deras egna flytetyg trots mer än 1000 år av utveckling är långskeppen underlägsna, och blir frånåkta och akterseglade av oss, gång på gång, särskilt på undanvind. De enda moderna skrov, som alls kan komma upp i jämförbara prestanda är4 trimaraner och katamaraner, men det skall också sägas, att teorier om utriggarbåtar (hällristningsbilder) i nordiska vatten redan under bronsåldern har funnits – man övergav dock den költypen och byggde på klink, eftersom det höga förskeppet och lyftingen, samt dess undirlut – en konstruktionsdetalj, som i likhet med det berömda meginbordet inte finns på moderna båtar, faktiskt suger in luft under kölen, och så skapar små vattenvirvlar längs hela skeppets längd – liksom styråran, som är platt på ena sidan, välvd i den andra, och har ett slags ”winglet” längst u vid spetsen, som en modern flygplansvinge…
En styråra behöver inte alls sticka såhär djupt för att vara effektiv. Oftast räcker det med att den surras snett lutande akteröver, så att den går fri…
På norska kallas virvelfenomenet, som uppstår då ett långskepp seglar för ”Draugens Hale” och det är denna ”svans” av luftbubblor, som bär skeppet och får det att segla fortare och snabbare än alla teoretiska, moderna och matematiska beräkningar uppger, därför att dessa är gjorda för släta plåtfartyg, som kämpar mot naturen och inte med den. Bara en människa, som verkligen sett och verkligen insett, kan veta något om den saken. Dessutom är det inte svårt att förstå varför så många långskepp kallats ”ormen” ifall man stått på relingen i hård vind och hållit fast sig i vanten, medan hela skepsskrovet rört sig under ens fötter – för spanten var inte nitade vid bordläggningen, som nu, utan en lös och smidig konstruktion, som det var ”liv” i. Hela skeppsidan kan bukta och ”orma” sig i vattnet, och den kan också trycka undan vatten när relingen är UNDER vattenytan – upp till sådär en aln eller 40 cm går ”helt grei” som de säger i Norge – och det kan knappt ens dagens påstått självlänsande plast-baljor. Hade man då inte handbilade brädor och rätt sorts virke, kunde sprickor uppstå ovan meginbordet, och det var orsaken till den norska Oseberg-kopian ”Dronningens” skeppsbrott och undergång,
Mycket av diskussionen om långskeppens längd handlar om de nordiska alnmåtten, som kunde variera kraftigt mellan olika länder. Danskarna har alltid velat sitta mycket trångt, och även på Orkney-öarna lär det än idag finnas båtar som är byggda för ”kort rodd” eller en knyckrodd med enbart armarna, vilket lär vara vad som föredras i Orkneys kraftiga tidvattenströmmar. Norrmännen däremot byggde sina skepp med en standardaln omkring 55 cm, där skeppsalnen från Roskilde bara var omkring 35 cm – man räknade med att man behöver en dubbel aln för att kunna ro och slåss ordentligt, ifall inte ens vapen, som långbåge, svärd och yxa skulle komma i vägen för ens kamrater, och den svenska alnen uppgick till 59 cm, vilket gav gott om utrymme för att luta sig bakåt och ta i, vilket är av värde på Östersjön och de ryska floderna. Jag minns att jag haft en synnerligen vild diskussion med en dansk museiman om alnmåtten och antalet bänkar i Skulderlev 2, men vi är båda eniga med den Norske Forskaren Jon Godal om att det fanns en ”roddmodul” eller fasta mått i tum och alnar, som de Nordiska träbåtsbyggarna – varav Jon Godal själv är en – faktiskt utgick ifrån.
Utöver det finns det också ett intressant avståndsbegrepp, benämnt ”Veckosjöar” eller Vikosjöar, som jag själv anser är upphovet till själva ordet ”Viking”, vilket etymologerna annars haft mycket svårt att förklara. En Veckosjö är nämligen inte alls den distans man klarar av att ro eller segla på en vecka, utan så långt man ror utan att ”vika” från åran, och bli avbytt. Det vet vi av danska 11200-tals beskrivningar av Kung Valdemars segelled,, till exempel, och en sådan roddare, som ror med ombyte i veckor, månader eller år, är alltså en ”Viking” – och därav kommer själva ordet, och inte av något anglosaxiskt ”wic” för handelsstad, eller ”vicus” vilket är latin för gränd, trångt sund.
” I have seen things – things you people… cannot possibly know or understand…”
”Hä e int nå idé å förklar för de som int’ begrip!” (citat Ingemar Stenmark)
Myklebustskeppet (överst), ett 32 meter långt och 6,5 meter brett långskepp, som antagligen hade 24 årpar och därför precis förtjänar storleksbeteckningen ”Drakkar” – Jämfört med sina mer berömda släktingar från Oseberg (nederst) och Gokstad (i mitten)
Myklebustskeppet hittades redan 1874, invid ett gårdsgravfält med samma namn strax nära det lilla samhället Nordfjordeid vid Nordfjordens slut. Där stod en mer än 30 meter bred och 4 meter hög gravhög, som man aldrig grävde ut mer än partiellt, men man hittade genast spår av ett skepp från sent 800-tal. Enligt traditionen blev Kung Audbjörn av Fjordarna gravlagd i Myklebust-högen efter att ha besegrats i det andra slaget vid Solskjel, då kung Harald Hårfagre enade Norge år 872. Om det är Kung Audbjörn som verkligen ligger i gravhögen kan inte bevisas med arkeologins hjälp, men man hittade skelettet efter en muskulös och högväxt man i 30-års åldern med en rik vapenrustning, som absolut kan vara en fylkeskung, om inte Audbjörn själv så i alla fall en lokal härskare från samma tid med ett skepp som i sanning är värdigt en konung…
Karta över vägen från Oslo till Vestlandet och Nordfjordeid. Att se skeppet på det nya muséet Sagastad kostar bara 100 NOK eller ca 110 SEK
Skeppet i högen var inte alls i samma skick som de mycket mer berömda skeppen från Oseberg och Gokstad, som minsta barn i hela Världen känner till. Dessutom hade man ingen metod för att konservera vad man fann. Den konservering med Alun som Oseberg och Gokstad undergick, och den montering av dessa båda skepp som fortfarande kan beskådas på Vikingeskipshallen på Bygdöy i Oslo har senare visat sig inte vara fullt korrekt. Idag har man fått lägga mycket pengar och möda på att bevara originalfynden för framtiden, och det har också visat sig, att de delar som bevarats faktiskt satt ihop på ett annorlunda vis. Det visade sig bland annat efter Osebergskopian ”Dronningens” förlisning, som inträffade för snart tjugo år sedan. Man tror kanske inte, att så små fel som 2-3 cm eller en grad annorlunda lutning på diverse bordplankor, från sambordet vid kölplankan och vidare uppåt skall kunna betyda så mycket för seglingsegenskaperna på ett över tjugo meter långt skepp, men det gör de faktiskt. Det har träbåtsbyggare som Jon Godal och andra sagt i föreläsningar i Ale på den svenska västkusten för många år sedan, så det är faktiskt sant.
Det nya muséet har byggts ihop med det lokala näringslivet, och har formen av ett jättelikt Naust eller Båthus. Skeppet sjösattes därifrån på den ramp, som syns till höger i bild. Det kan också tas in där vintertid. (Foto: Oddmund Haugen, NRK)
I Myklebust-högen hittades också 44 stycken sköldbucklor i ett ämbar av trä, och därför tror man, att skeppet skall ha varit minst en 22-sessa, dvs haft minst 22 årpar. Å andra sidan vet vi också, att högen inte grävts ut helt, och jag tror för min del mer på att skeppet haft 24 årpar, och alltså en besättning på minst 60 man, eftersom man vanligen räknar en fjärdedel extra manskap för segelföringen på riktigt stora skepp. Myklebust-skeppet är ingen exakt ”Class A museum Copy” enligt min egen tablå för några inlägg sedan, eftersom man förefaller ha använt moderna maskinverktyg under byggandet, istället för enbart hantverksmässiga och vikingatida metoder. Ändå har det tagit mer än 12 000 mantimmar och två år att bygga det stora skeppet, vilket är en mycket aktningsvärd prestation, som man bör vara fylld av beundran för.
Ojdå ! Här har det hamnat ett fult ”skråhugg” eller ett märke i förstäven nära Drakens huvud – men å andra sidan kan man minnas berättelsen om Ormen Långe, och varför det ibland anses bringa olycka att bygga ett helt perfekt skepp… Prydnaderna i för och akter var strängt hemliga, tills för två dagar sedan, då de avtäcktes vid jungfrufärden. (Foto Odddmund Haugen)
När det gäller de avsevärt mindre svenska skeppen från Vendel och Valsgärde, som man också byggt enstaka konstruktioner av (bland annat den helt privatbyggda Stefnir i Uppsala, som jag också har seglat och rott till Åland med) har man kunnat utgå från arkeologiska ritningar. En avgörande punkt har varit skeppsnitarnas läge i jorden, för även om plankor och trävirke till stora delar helt försvunnit, har man kunnat lista ut var båtspik och nitbrickor satt med hjälp av rostfläckar, som bevarats i marken. I det svenska fyndmaterialet lär det dock vara så att skeppens förstävar rasat samman inuti gravhögen, och dessutom har skeppssidorna kollapsat utåt under den ovanför liggande jordmassans tryck, så det har tagit åtskillig lärd forskarmöda att räkna ut, hur nitarna ursprungligen satt, och vilka exakta dimensioner på bordläggningen som gällde.
Jag vet inte säkert, eftersom mycket litet är skrivet och publicerat på Internet om Myklebust-kopians konstruktion, och vilka ritningar man utgått ifrån, men jag förmodar att det norska fallet är likartat, och det är på grund av att man först nu fått fram ny teknik och vet mer om hur andra skeppsrepliker uppför sig i sjön, som man kunnat rekonstruera detta norska skepp i full skala. Även det är en bedrift, även om det skulle visa sig att en hel del detaljer kanske inte alls är exakta, utan gjorda i ”fri stil”. Jag gissar, att det måste vara så med rundhulten, styråran, vantsträckare och andra riggdetaljer, som man kan ha gjort nöjaktiga kopior av med ledning från helt andra skeppsfynd…
En kritisk detalj är ofta styråran, rodervårtan på skrovet och styrårans infästning emot skeppssida och rorkult. Passar man sig inte, och blir rammad här, är det en detalj som ofta går sönder. Svenska fynd visar, att styråran ofta var utformad som en flygplansvinge, alltså med den yttre sidan konvex, och den inre skrovssidan konkav. Man vinner flera saker med en sådan konstruktion. För det första får man lägre vattenmotstånd, och för det andra starkare roderverkan – och – enligt min erfarenhet – en styråra som är lättare att svänga i vattnet. Längst ut på styrårans aktre spets, har man ibland haft vad som liknar en ”winglet” på moderna passagerarflygplan, eller en liten träkil. Denna, blott en decimeter stora detalj har mycket stor betydelse för hur styråran skär genom vattnet, och reducerar virvelbildning. Myklebust-skeppet har tråkigt nog en helt annan och enklare styråra – man verkar inte ha ”trimmat in” konstruktionen än, för mina ögon ser den lite klumpig ut – åran är likadan på bägge sidorna..
”Ja, dere får da lykke til – med den slags styringa !” (Foto: Oddmund Haugen)
Av ”Sagastads” museicenters planer framgår, att Myklebust-kopian bara är tänkt att segla på Nordfjorden, nära sin hemmahamn. Fler vanliga människor och civilister ur allmänheten får då en chans att uppleva henne på nära håll, och det är naturligtvis ett stort plus för turistnäringen, men ett minus för oss riktiga Vikingar och Asatrogna Hedningar… Å andra sidan betyder Mykle stor, och vad Bust eller Byst betyder, vet ni kanske.. Redan Agnar Mykle, den kände Norske författaren, ändrade sitt namn från ”Bust Mykle” eftersom hans förfäder kom från denna trakt, och alltid finns det väl någon storbystad skönhet även på land, vill jag mena. Jag har redan händerna fulla så det räcker, och seglar därför inte just i år.
Ett skepp av denna storlek och med 6,5 m bredd midskepps, kan ta ett stridsutrustat kompani om 80 man med full packning, och mer därtill… (Foto Oddmund Haugen)
Blikk fra Nordfjordeid… ”Furet, Vaerbitt, men Forsåvitt Over Vannet” – Något helt annat än den djävla ”Eid-Al-Fitr” som nu tvingas på oss hemma i Sverige…
Även KNUBBSÄLEN dansar och ler – i Agnars efterföljd…
Kalmarbåten Aluett sänkt – Nidingar och Sverigefientliga element ligger bakom ?
För en vecka sedan kom SVT, vår kära statstelevision, som ju aldrig aldrig kan ha fel med beskedet att medeltidsbåten Aluette blivit sänkt i Kalmar hamn. Trots att hon hade två av varandra oberoende länspumpar, havererade pumparna av en okänd orsak samtidigt, och skeppet vattenfylldes snabbt, som detta klipp från SVT visar. Den troligaste förklaringen är nog tyvärr, att vandaler och sådana som hatar Sveriges kulturarv saboterat båda pumparna, och kapat strömförsörjningen. Händelsen utreds nu som en försäkringsfråga, uppger SVT.
Aluett eller Kalmarbåten, som hon heter i original hittades i Slottsfjärden i Kalmar redan 1932, men ändå dröjde det till 1995, innan någon ville bygga en exakt rekonstruktion av henne. Hon är en Byrding eller lastskuta från 1200-talet, och liknande skutor inklusive ryska Lodjor eller lastbåtar med nästa identiskt utseende trafikerade hela Östersjöområdet tills på 1600-talet, och delvis 200 år därefter, även om de sentida lastskutorna var något annorlunda till sitt utseende. Byrdingar eller små lastskepp, mycket mindre än de stora Knarrarna, fanns redan på Vikingatiden, och så när som på att Aluett också för ett bogspröt, skulle hon kunna vara helt vikingatida, fast hon egentligen är ett fynd från tidigt 1200-tal. Bortsett även från stävrodret i aktern, har hon samma former, samma skrov och samma råsegel som de Vikingatida Byrdingarna.
Aluett tillhör också de skepp jag själv har seglat med, och det skedde redan vid Marinmuséets invigning i Karlskrona år 1996. (Ja, hon är just ett skepp, därför att hon har en längd på över 10 meter, eller 11 meter om vi ska vara exakta. Alla någotsånär pålästa människor vet väl, att en ”båt” alltid är under tio meter lång) Det är nu över 23 år sedan – tänk vad tiden går… I helgen träffade jag en gammal kamrat på Birka, som också sörjer över Aluetts öde, och vi är nog många – ja fler än man kan tro – som sörjer henne, och detta skändliga nidingsdåd. Marinmuseum ville inte ha henne och inte vårda henne – trots att det var i den svenska flottans stad – Karlskrona – som hon först byggdes. Därför skänktes hon till en oberoende förening, och så kom hon till sist att hamna i Kalmar, där hon fått vara orörd och ostörd sedan dess.
Många minns nog också Aluettes inledande färder upp för den svenska östkusten efter Kung Valdemars segelled, som ju indelas i ”veckosjöar”. Den leden går ända till Odensholm utanför Estland, men Aluette orkade inte ända fram, utan bara till Stockholm, om jag minns rätt. En veckosjö är inte alls den distans som seglas på en vecka, utan det ringa avstånd – 3-4 sjömil då – som en roddare kan ro utan att ”vika” eller bytas av, som vi säger idag. De män som rodde långa sträckor med avbyte kallades ”Vikingar” och därav kommer själva namnet – det är den mest logiska förklaringen, säger språkhistoriker, även om förslag som ”Viken” alltså området från Oslofjorden till Öresund, också lagts fram – men aldrig kunnat bevisas rent språkhistoriskt, vilket emellertid det senare begreppet ”veckosjö” däremot kan.
Nu ros Aluett inte alls så bra, har det många gånger visat sig. Med sin blyballast och 7 tons lastförmåga är hon en mycket dräktig båt eller ”Trachtny Boot” som till och med Polackerna fortfarande säger borta på sin Östersjökust, men hon kan på sin höjd stakas ut från hamnar, och knappast ros alls. Under sin resa upp för den svenska kusten 1996 fick hon vänta på vind och ros i mycket sakta mak – fraktskepparna hade mycket gott om tid förr i Världen, och en sådan färd kunde ta någon vecka, i synnerhet mitt på sommaren och i den årstid där vi nu är.
Om det fanns rättvisa här i Världen, och om vi befann oss i Sverige istället för i det sunkiga Landet Löfvén, skulle Kalmar kommun ge pengar till Aluetts snara bärgning och iståndsättande !
Aluett eller Kalmarbåten, som hon heter i original hittades i Slottsfjärden i Kalmar redan 1932, men ändå dröjde det till 1995, innan någon ville bygga en exakt rekonstruktion av henne. Hon är en Byrding eller lastskuta från 1200-talet, och liknande skutor inklusive ryska Lodjor eller lastbåtar med nästa identiskt utseende trafikerade hela Östersjöområdet tills på 1600-talet, och delvis 200 år därefter, även om de sentida lastskutorna var något annorlunda till sitt utseende. Byrdingar eller små lastskepp, mycket mindre än de stora Knarrarna, fanns redan på Vikingatiden, och så när som på att Aluett också för ett bogspröt, skulle hon kunna vara helt vikingatida, fast hon egentligen är ett fynd från tidigt 1200-tal. Bortsett även från stävrodret i aktern, har hon samma former, samma skrov och samma råsegel som de Vikingatida Byrdingarna.
Aluett tillhör också de skepp jag själv har seglat med, och det skedde redan vid Marinmuséets invigning i Karlskrona år 1996. (Ja, hon är just ett skepp, därför att hon har en längd på över 10 meter, eller 11 meter om vi ska vara exakta. Alla någotsånär pålästa människor vet väl, att en ”båt” alltid är under tio meter lång) Det är nu över 23 år sedan – tänk vad tiden går… I helgen träffade jag en gammal kamrat på Birka, som också sörjer över Aluetts öde, och vi är nog många – ja fler än man kan tro – som sörjer henne, och detta skändliga nidingsdåd. Marinmuseum ville inte ha henne och inte vårda henne – trots att det var i den svenska flottans stad – Karlskrona – som hon först byggdes. Därför skänktes hon till en oberoende förening, och så kom hon till sist att hamna i Kalmar, där hon fått vara orörd och ostörd sedan dess.
Många minns nog också Aluettes inledande färder upp för den svenska östkusten efter Kung Valdemars segelled, som ju indelas i ”veckosjöar”. Den leden går ända till Odensholm utanför Estland, men Aluette orkade inte ända fram, utan bara till Stockholm, om jag minns rätt. En veckosjö är inte alls den distans som seglas på en vecka, utan det ringa avstånd – 3-4 sjömil då – som en roddare kan ro utan att ”vika” eller bytas av, som vi säger idag. De män som rodde långa sträckor med avbyte kallades ”Vikingar” och därav kommer själva namnet – det är den mest logiska förklaringen, säger språkhistoriker, även om förslag som ”Viken” alltså området från Oslofjorden till Öresund, också lagts fram – men aldrig kunnat bevisas rent språkhistoriskt, vilket emellertid det senare begreppet ”veckosjö” däremot kan.
Nu ros Aluett inte alls så bra, har det många gånger visat sig. Med sin blyballast och 7 tons lastförmåga är hon en mycket dräktig båt eller ”Trachtny Boot” som till och med Polackerna fortfarande säger borta på sin Östersjökust, men hon kan på sin höjd stakas ut från hamnar, och knappast ros alls. Under sin resa upp för den svenska kusten 1996 fick hon vänta på vind och ros i mycket sakta mak – fraktskepparna hade mycket gott om tid förr i Världen, och en sådan färd kunde ta någon vecka, i synnerhet mitt på sommaren och i den årstid där vi nu är.
Om det fanns rättvisa här i Världen, och om vi befann oss i Sverige istället för i det sunkiga Landet Löfvén, skulle Kalmar kommun ge pengar till Aluetts snara bärgning och iståndsättande !
Notis från anno 1996
Försenad sjösättning för Oseberg-kopia (inlägg från 2020-04-21)
I Norge bygger man upp, vad man i Sverige bara förstör och river ned. Många är de seglande kopior av Oseberg-skeppet som sett dagens ljus genom åren. Från ”Dronningen” som sorgligt nog förliste redan på 1990-talet – man byggde en exakt kopia av den kraftigt torkade och med alun-konservering krympta konstruktion som står på Bygdöy-muséet i Oslo än idag – men det visade sig att bara några centimeters fel i skrovet kunde vara ödesdigert… Vänner i världen rapporterar nu till Hedniska Tankar att sjösättningen av den nya Saga Oseberg på Oseberg Vikingarv blivit försenad, allt tack vare Covid-19 pandemin.
Mera om det fantastiska bygget – till och med utsmyckningen är rekonstruerad i detalj, som du kan se på bilden här – kan du få läsa, om du följer denna länk.
Trots alla år av kristet förtryck, sjukdomar och annat otyg, finns ändå en plats för det sköna, rätta, sanna och goda här i Världen. LÅT HEDNA ER, SVENSKA FOLK !
Det rätta är evigt: Ej rotas där ut Från jorden dess trampade lilja. Erövrar det onda all världen till slut, Så kan du det rätta dock vilja. Förföljs det utom dig med list och våld, Sin fristad det har i ditt bröst fördold. — — Så fatta all sanning, så våga all rätt, Och bilda det sköna med glädje! De tre dö ej ut bland människors ätt, Och till dem från tiden vi vädje. Vad tiden dig gav må du ge igen, Blott det eviga bor i ditt hjärta än. – Ur Esaias Tégner, ”Det Eviga” 1810
DNs ”Klubb för Inbördes Beundran” skriver om Ormen Friske (inlägg från 2022-05-30)
”Jack Werner är en av våra främsta Källgranskare” skriver Niklas Wahllöf i Dagens pappersupplaga av Dagens Nyheter. Till saken hör, att både Herr Wahllöf och Herr Werner förstås är mångåriga DN medarbetare som känner varandra sedan länge, och nu har Jack Werner kommit ut med en bok på Bonniers förlag, som – enligt vad jag har stor, för att inte säga översvallande anledning att misstänka – nästan helt och hållet bygger på äldre material. Viralgranskare Werner har inte alls utfört någon ”forskarbragd” eftersom det väsentliga forskningsarbetet kring Gokstad-kopian Ormens Friskes Undergång redan år 2004 belysts i en avhandling från Södertörns Högskola av Rune Edberg, och jag tror därför inte alls på Wahllöfs floskler om att ”nu kastas nytt ljus över Ormen Friskes mörka tragedi” eftersom alla fakta i allt väsentligt kring den största förlisning som skett med en svensk Vikingaskeppskopia i modern tid, redan förelåg i skriftlig form för över 18 år sedan. Det vore klädsamt, ja rentav passande om herr Wahllöf åtminstone haft den goda smaken att nämna detta i sin artikel om Jack Werners bok, men det är just det han inte gör. Rune Edberg lever fortfarande, till skillnad från de 15 besättningsmännen från Ormen Friske, som alla dödades vid Helgoland under en insats av amerikanskt bombflyg – Helgoland var nämligen militärt övningsmål då, år 1950 – och jag skulle kunna tänka mig att Rune Edberg – den verklige forskaren – för sin del är ganska så besviken över att inte ihågkommas alls i sammanhanget, även om herr Werner nyss – den 24 Maj – hållit föredrag på Gamla Stans Bokhandel om sin nya bok. Vem vet om han rent av råkade nämna Edberg där ? Även Göteborgs-Postens recensent ger Jack Werner allt beröm, och låter honom sola sig i glansen för en stund, och Bonniers förlag – med ”blurbs”, baksidestexter och allt, omnämner Werners bok som om det vore den första som skrivits i ämnet, men så är det inte alls. Det är ett lögnaktigt konstaterande man kommer dragandes med.
”Ormen Friskes” historia har beskrivits otaliga gånger på många språk – även tyska och danska. Jack Werner är inte alls den förste att skriva om saken…
Jag tvivlar på att Jack Werner skulle ha intervjuat ögonvittnen, eller de som ännu har vrakgods och fragment av skeppet bevarade i sina gömmor – för sådana fragment finns – de har även dokumenterats på nätet. Werner kan omöjligt ha gjort några intervjuer, annat än i andra eller tredje hand, därför att de två tyska fiskare på Helgoland som innan de tog sin tillflykt till en av de tyska ubåtsbunkrarna där – jag sade ju att det fälldes bomber – faktiskt såg skeppet runda klippformationen ”Danskermans Hörn” inte lever längre – 72 år har ju förflutit – och därmed har de sista ögonvittnena försvunnit. Alla sakomständigheter och allt som ledde fram till projektets tragiska utgång har redan beskrivits av Edberg, och om elektroingenjören Sten Schröder, fanatisk frisksportare alls skall liknas vid något, så är det inte Adolf Hitler, utan Greta Thunberg, ”the Extinction Rebellion” och liknande veganska fanatiker, som faktiskt förekommer mitt ibland oss, än idag.
Hela Wahllöfs recension utgår förstås från det faktum att Werner tolkar frisksportrörelsen som utgående just från ”fascismens estetik”, plus den av DN lanserade världsbild och ideologi som inte bara påbjuder utan direkt kräver att alla som alls är intresserade av Vikingaskeppskopior eller Svensk Historia förstås måste vara rasister eller nazister, liksom alla dem som försvarar Ukraina. Det är ju precis där – på den pro-ryska sidan – Dagens Nyheter råkar ha sina politiska sympatier, eller hur ?
Herr Werners bok kanske har sina förtjänster, det förnekar jag inte alls. I DN ses han idag ståta med sin Hitler-liknande mustasch i en verklig Führer-pose, på ett foto signerat Viktor Fremling, invid den minnessten över Ormen Friske som finns att se på plats vid Stensunds kursgård i Södermanland, där skeppet en gång byggdes, och därför måste även Jack Werner – faktagranskare av virala myter – vara Nazist – jomenvisst ! – det hörs ju även på hans tysk-klingande namn… eller ?
Den förtjänst Werners bok har, är kanske en tidsskildring, en allmänhistorisk belysning av Sverige år 1950, och några människoöden från den tiden, men jag undrar om Werner alls nämner det faktum att det fanns en judisk besättningsmedlem med ombord, som kom att bli begravd i en kristen grav, samtidigt som kvarlevorna av en kristen besättningsman, kom att nära nog gravsättas i den andra graven – också några sakomständigheter som Edberg belyser, och som faktiskt punkterar hela Niklas Wahllöfs idiotiska resonemang.
Han nämner att Werner behöver 49 sidor för att skildra ”frisksportar-världens tentakler” och övergår till mångsysslaren och upplysningsmannen Schröder, ett tag anställd på LUMA:s glödlampsfabriker i Hammarbyhamnen, ifall det nu ”går upp ett Liljeholmens” för någon läsare. Vidare tar det fram till sidan 109 för Werner att alls komma till den punkt, där den avgörande – och sista – seglatsen skall inledas, och till och med Niklas Wahllöf som kollega, erkänner att Werners bok ”testar hans tålamod” vilket leder till, att jag inte alls tänker läsa den i hängmattan i sommar.
Detta är en historia jag är väl förtrogen med sedan länge, och Rune Edbergs bok står redan signerad och klar på min bokhylla – där har den stått i många år. Den finns även att ladda ned, direkt från nätet – och där kan vem som helst läsa den.
Den som nu nödvändigtvis måste läsa om Ormen Friske också i Jack Werners tappning kan naturligtvis göra det, enklast genom att köpa hela boken från Bonnier-förlagen, men jag tvivlar fortfarande på om den pryder sin plats i någon bokhylla – eftersom den främst är en personlig skildring av ett sjödrama, sedda genom just Jack Werners nutida ögon – fakta i målet är helt kända sedan tidigare.
”Här står nu en ståtlig sten – men inga döda vilar under den…”
Mitt liv är alldeles för kort för att läsa om böcker jag redan känner till, i nyutgåva, bastardiserade, omarbetade, förvanskade, bowdleriserade av andra författare än de som faktiskt lade ned det väsentliga arbetet, och dokumenterade alltihop – vilket Jack Werner knappast kan sägas ha gjort.
För övrigt var det inte alls heller så – som Niklas Wahllöf skriver – att Ormen Friskes undergång blev ”ett i viss mån förlöjligat, men i allt väsentligt hyllat jippo”
Det stämmer inte. Förlöjligandet i samtiden var manifest – ja uttalat !
- Varför skulle Martin Ljung, då en firad komiker; ha medverkat i sketchen ”Viking” – ni vet den om frisksportentusiasten, som kom bärande på en tegelsten han inte kunde kasta bort, och därför hela tiden hade i fickan – och varför skulle Povel Ramel – och snart sagt hela Knäpp-upp gänget ha sjungit sin stora schlager ”Vi ska klara av det” med textraderna ”Du och Du – Ta med din Fru !” och ”Det rycker i vår Vikinga-fot” som helt klart var till för att förlöjliga Ormen Friske – och hela dess besättning – samt detta med frivilliga projekt och föreningsinsatser i sig.
Jag tillåter för min del inte att män som Rune Edberg och Erik Nylén glöms bort, liksom Mats G Larsson och andra av mina skeppskamrater.
Män jag kommer ihåg, och vars minne jag vårdar. Ära de som äras bör, för Jack Werner har aldrig satt sin fot på något skeppsdäck, mig veterligen – men det har jag, och jag vet faktiskt något om allt det, varom jag talar.
Läs på innan du yttrar dig, för din kollega var INTE först med en bok om ämnet, Niklas Wahllöf i Dagens Nyheter !
Press-grannar – och enkla konstateranden för dagen (inlägg från 2022-06-01)
Sedan jag så sent som igår behandlat Jack Werner, och hans nya bok om Gokstad-kopian Ormen Friskes undergång, får jag förstås tillstå att jag kanske gjort honom en smula orätt. Självfallet är det bra, charmant, allmänt förträffligt och en berömlig gärning att fler etniska svenskar och den stora övriga allmänheten i vårt land får läsa något om saken, och därigenom bli intresserade och nyfikna. Nu utelämnade jag allt det där av retoriska skäl, precis som Niklas Wahllöf i DN helt utelämnat och ”glömt bort” det faktum att Jack Werner inte alls utfört någon ”forskarbragd” utan att han bara vidareförmedlar fakta som Rune Edberg vid Södertörns Högskola tagit reda på, och som förelåg i utmärkt spännande och välskriven bokform redan 2004. Det är fortfarande ganska sorgligt att herrarna Werner och Wahllöf inte kan erkänna sanningen, för det hade varit betydligt klädsammare eller rättare sagt betydligt ärligare av dem, ifall de gjort så. Ord som ”plagiat” gör sig påminda i sammanhanget. Och Jack Werner är och förblir en sjabbig liten lögnare, en person som på falska grunder tar äran åt sig av ANDRAS arbete.
Gokstadskeppet har rekonstruerats i ett otal kopior, och alla är ytterst välseglande, lättrodda och lika säkra som en Volvo Herrgårdsvagn i händerna på en någorlunda kompetent och samövad besättning, det kan jag försäkra er alla. Jag har varit ombord på såväl ”Gaia” av Sandefjord i Norge som Sigrid Storråda i Västergötland, och tillika ”Skidbladner” – av vissa kallad ”Skitblarig” som blev byggd vid Systembolagets gamla anläggningar i Liljeholmen, men som innehöll vissa förändringar i skrovet, och som lyftes ur vattnet med kran och stroppar, vilket skadade spanten i ett smäckert och klinkbyggt skrov – så att dymlingar gick av, har jag fått veta.
Att Ormen Friske gick under är inte alls något ”mysterium” som Bonniers förlag lögnaktigt påstår i sina baksidestexter, utan var grundligt utrett redan för 18 år sedan, och berodde helt och hållet på dåligt ledarskap, och sällsynt bedrövliga, var för sig samverkande omständigheter, som var ovanliga nog och därför blev ödesdigra när de kombinerades.
Man kan jämföra med den bedrövliga barnungen Greta Thunberg, som satt ensam och snörvlande av gråt ute på Nordatlanten respektive på TV i sin plastbåt med rullfock, helautomatiserad segelföring, modern gps och navigationsutrustning, samt E-PIRN västar och allt som hör till åt den övriga besättningen – för Galna Greta visade sig knappast ute på däck, utan blev ”ruffhäxa” och kunde inte heller segla. 15 personer ur hennes entourage beställde koldoxid-berikade flygbiljetter över Nordatlanten, och man kan fråga sig vad hela denna tomma charad – som inte alls gagnade någon ”miljö” – nu skulle tjäna till. Den första Gokstad-kopian ”Viking” seglade redan 1893 till Chicago med 18 norska sjömän ombord, men vid den tiden fanns en riktig seglande handelsflotta, och riktiga sjömän av den gamla stammen.
Frisksportarnas veganism, hårt väder, ”fläkning” och utmattningssymptom hos besättningen, sjukdom ombord (Aftonbladets recensent påpekar riktigt nog att det fanns en besättningsman ombord som fick gulsot redan i Trelleborg – skeppet hade ju som alla vet 8 årpar, och alltså 16 mans besättning – Stig Larsson, en trettioårig kylskåpsmontör från Motala – som därmed överlevde) och till sist en svår bogsering i halv storm, på väg mot Helgoland utan kännedom om vädret, samt slutligen höghöjdsbombning från amerikanska B-29 ”Superfortress” satte stopp för det hela. Visserligen har det aldrig bevisats att skeppet bombskadades – troligen slogs det sönder emot Helgolands klippor – men denna sista, avgörande faktor – exploderande bomber runtom i hög sjö, och ingen förmåga att kunna vika undan ”Danskermans Hörn” – en klippformation där många andra, mycket bättre utrustade och bättre bemannade fartyg gått under under tidernas lopp – avgjorde det hela.
Något ”mysterium” var det inte alls, och därmed ljuger herrarna Bonnier, bara för att berika sig och sälja böcker – på andras bekostnad, och på vad andra forskat fram. Läs själva Rune Edbergs bok istället – så får ni se ! Där finns allt jag sagt, inklusive passagen om Stig Larssons öde – och därmed behöver ni inga Bonnier-böcker om saken !
Media-Posör med Hitler-lugg och dito mustasch solar sig i glansen hos Bonniers – men borde han inte kunna uppge KÄLLOR till sin bok vid utgivningen ?
Herr Werner själv skriver idag i SvD om de etniska svenskarnas påstådda snålhet, som den muslimska minoritet vi fått in i landet inte kan förlika sig med. Kanhända har han fått mina Hedniska Tankar i huvudet, och läst vad jag skrev om Bråna-Smeden i det förra inlägget. Sverige är ett land där stadsbefolkningen först år 1947 var större än landsbygdsbefolkningen, och där ett hårt liv i Nordiskt klimat, med självägande bönder på ensamgårdar, plågade i oändlighet av en hart när allsmäktig Kyrka, med makt nog att tränga sig ända in i människors kök, sovrum och vardagsrum (husförhör och statlig kontroll av ”rätt kristendom” emot katekesen så sent som på 1800-talet) och lokala makthavares girighet alltid hört till bilden. Att då etniskt svenska familjer inte bjuder barnens lekkamrater på middag, utan ber dem vänta istället, är kanske inte så konstigt.
Jon Godal, mångårig Rektor vid Fosens Folkhögskola, och 86 år vid det här laget är en legend bland träbåtsbyggare – och BÖR läsas…
Här har var och en alltid fått klara sig själv, och att föda upp grannens barn alldeles gratis, hör inte till en nordisk livshållning, för de flesta barn har ju egna föräldrar – men – emellertid – Jack Werner skriver följande, och det är något som imponerar på mig, ty det är ett yttrande för dagen, fullt av visdom och insikt:
Det räcker att lyssna. Den här sortens internet-stormar för det goda med sig att människor överallt berättar om sina liv. Vet du mer om någons liv kan du bättre förstå deras åsikter, och rätt som det är – i det lilla – har du fått något så ovanligt i vår tid som en mer komplex världsbild -Jack Werner, SvD 2022-06-01Det är ju sanna ord, så här i början av Friggs månad, som följer i slutet på Frejas. Om jag nu mötte herr Werner på gatan skulle jag trycka hans hand å det hjärtligaste, och farbroderligen dunka honom i ryggen, eftersom jag är äldre än honom och vet så mycket mer om det ämne han behandlat, nämligen.
Slik er det – Akkurat Her ! Det gjeller å hålle en STRAM KURS !
Aftonbladets recensent Petter Lindgren äger en äkta folkbåt i trä – skriver han – och är därmed den lycklige ägaren till en svensk och nordisk raritet. En äkta, klinkbygd folkbåt i Nordisk tradition alltså, en sådan som man kunde bygga enligt boken ”Bygg själv Eder båt” av en viss John Svensson, anno 1938.
Han påminner oss alla om något viktigt, som jag inte kände till när jag tramsade och fånade mig om ”Stora Riddarkorset av Särimner med Svärd, Eklöv och Briljanter” som är så himla fint att få att det kanske bara delas ut en gång på tusen år, eller efter flera generationer..
Men nu finns det faktiskt ett sådant pris, och en ”Klubb för Inbördes beundran” över hela världen, så det så !
Redan i December förra året tilldelade UNESCO, alltså FN:s kulturminnesbevarande organ, den nordiska träbåtstraditionen med båtar på klinkbyggt manér, inklusive alla Nordiska allmogebåtar från Finland, Norge, Sverige, Danmark, Island, Färeöarna och även Shetland, Grönland och Polen samt Baltikum priset – för också där har man under åren byggt sådana båtar.
Och när vi alla utsett dessa båtar, liksom Egyptens Pyramider, Athens Parthenon eller Aboriginernas Överlevnadskonst som ovärderliga verk, och omistliga för hela mänskligheten – då ÄR ju också denna mänsklighet, med alla ingående kulturer, en klubb för inbördes beundran – eller hur ?
Vi kan alla beundra de Polyteistiska, Hedniska kulturerna och det arv de gett oss alla. Det fanns också en tid då till och med Islam stod för något vackert, men det berodde inte alls på religionen, utan att arabiska och persiska lärde kom att bevara Hellenismens ljusa humanism, och gav oss inte bara kaffe i gengäld, utan också algebra, arabiska siffror – ett förstadium fanns redan i Fenicien – och Kemi, Astronomi och mycket mer, inklusive geografer och upptäcktsresanden som Al-Idrisi, och inte bara poeter som Hafiz eller Omar Khayam – han som hyllade vin, kvinnor och sång och rakt fram bröt om och om igen emot Koranens bud.
Det var inte Mohammed, inte någon Koran, inga Wahabiter som skaffade oss allt detta. Det var arvet från en hednisk värld, gestaltad i Hellenismen, som var Polyteistisk, och hart när världsomfattande. Därifrån kommer vår moderna humanism, med en grund redan hos Platon, Sokrates, Hávamál och Eddan och INTE från kristendomen.
Också den vågklättrande ”geitbåten” med anor från det norska 1600-talet har studerats... Och Nydams-skeppet, ibland det äldsta klinkbyggda skepp som hittats, är från romersk järnålder och 300-talets början – inte alls från någon ”Folkvandringstid” eller Vikingatid, som en del felaktigt skriver på nätet. Nydam hade plats för 36 krigare, var över 23 meter långt och måste rimligen ha föregåtts av andra, mindre konstruktioner. Antagligen opererade dessa roddfarkoster i grupper om tre, och utgjorde en hel centuria, eller ett hundrade – jämför med Attundaland, Tiohundraland och Fjärdhundraland i Uppland – där man långt, långt före nedtecknandet i de medeltida landskapslagarna räknade med en ledungsflotta och Hundare. Redan fjärdhundraland kunde i så fall mönstra 400 krigare eller 12 stora skepp, vilket var en ansenlig flottstyrka – enbart i Uppland, utom Roslagen, måste det ha funnits närmare 50 stora farkoster av den typ ni ser nedan..
Klinkbyggda skepp fanns antagligen redan under den klassiska antiken, för varför skulle Tacitus kring 70-talet enligt vår tideräkning annars ha nämnt Svionernas land, rika på skepp och på flottor ? Nydam-skeppet kan inte bara ha uppstått ur tomma intet, som en sann son av Särimner, utan måste ha föregåtts av många experiment, massor av utveckling och noggrant konstruktionsarbete – bygg en såpass stor träbåt själva, så får ni se vad det kräver av er !
Jag ger näst sista ordet idag till DN:s krönikös (nej, inte krönikör – hon är kvinna !) Emma Höen Bustos, som skriver om Gina Dirawis misslyckade TV-serie ”Gina Lever och Dör” som jag också recenserat härförleden.
Hon har sett ett avsnitt där den navelskådande, helt ego-fixerade och Sverige-hatande Gina samtalar med filosofen Torbjörn Tännsjö och kommer helt till korta inför honom, med sin Abrahamitiska dödsrädsla, tomma posör-stil i Werners föga respektingivande tappning – och all nutida ytlighet. Gina fokuserar på vem hon är, skriver tidningen – men inte vad hon kan vara för alla andra, och hur hon kan bidra till samhället – och här ligger det stora felet hos alla dem, som inte kan förstå den svenska och nordiska folksjälen, eller dess hedniska tankar.
Handlingens väg är målet, detta liv – det enda liv vi har att ge och bidra med – och vi kan välja att vara Kommunpoeter, Skeppsbyggare, Snickare eller till och med Hedniska Tänkare, snarare än tomma posörer, utan innehåll och mening.
Vi står alla på axlarna till män och kvinnor som levat före oss i detta land, och det är deras arv vi förvaltar.
Sista inlägget om Waluburgs Historia, och Völvornas uppgift… (inlägg från 2021-09-23)
Jag ställde frågor om någon av Waluburgs eller Valborgs samtida under hundratalet enligt vår tideräkning gjort en resa rakt motsatt hennes, geografiskt sett – även om de ytterst knapphändiga uppgifter – i form av ett säger ett ostraka eller arkeologiskt bevis för hela hennes existens – som verkligen är udda inte ens blivit kopplat till rätt årtionde ännu. Som jag berättat, antar jag på för mig högst sannolika grunder att hennes färd till Egypten – och sitt slutliga öde på Romersk sida – hände hösten 169, när den första romerska motoffensiven under Markomannerkrigen kom, efter ”barbarernas” ockupation av Aquileia, vid Adriatiska havets strand, den som varade i minst fyra månader, och som höll på att klyva hela imperiet mitt i tu – vilket inte var någon liten bedrift, för att vara gjord av Svebernas och Semnonernas ”löst” sammansatta stamförbund, som helt uppenbart inte var så oorganiserat eller primitivt, som vissa krafter – ännu verksamma – av idag vill få oss att tro.
Norska Regeringen beviljar startbidrag till NYTT Vikingaskeppsmuseum
Idag var en glädjens dag i vårt västra grannland, liksom de flesta dagar. Till skillnad från oss här i Sverige, får Norrmännen åtminstone leva i ett land, där deras Regering och ledande politiker värdesätter deras nationella kulturarv och etniska identitet. Jag har flera gånger berättat om problemen med att bevara de UNESCO-skyddade Vikingaskeppen på Bygdöy utanför Oslo. Både Gokstad- och Osebergsskeppen hotar nu att falla sänder, både pga felaktiga konserveringsmetoder från början av 1900-talet och trycket från de hundratusentals besökare som årligen besöker dem.
Enligt ”Aftenposten” har nu den norska Kulturministern Iselin Nybö (Venstre – skall ej förväxlas med V i Sverige…) beviljat ett första statsbidrag om 35 miljoner NOK för att igångsätta bygget av ett nytt museum. Detta är dock inte på långt när tillräckligt, eftersom bygget beräknas pågå i två till tre år och totalt kosta kring 2 miljarder NOK.
Den danska arkitektfirman AAST har redan vunnit en designtävling med förslaget ”NAUST” som betyder båthus på Norröna.
Att skydda Norges UNESCO-arv är en angelägenhet för hela Världen, inte bara Norge. Till och med Arbeiderpartiets representanter i Stortinget uppges vara bekymrade över situationen, vilket ger vid handen att de har en helt annan kulturpolitisk syn än den renodlat Sverigefientliga linje, som deras broderparti i vårt land företräder.
Hade det inte varit för frivilliga vid Fotevikens Museum, så hade inte ett av de två mer än 20 meter långa krigsskeppen från slutet av Skånes vikingatid aldrig rekonstruerats
Precis som nästan alla svenska rekonstruktioner av våra Vikingatida skepp, så fick man i Foteviken nästan helt förlita sig på frivilliga krafter. Det fanns inga statsbidrag. Istället vände staten helt sonika historia och identitet ryggen. Man vet att det ligger många fler än de fem dokumenterade skeppen i den pålspärr som finns utanför Foteviken i Skåne, men ingen vet hur många, hur gamla eller hur stora dessa skepp är, därför att inga marinarkeologiska undersökningar ägt rum. Ytterligare ett stort vikingatida skeppsfynd från 1023 finns på platsen – det är det enda man daterat hittills
På västkusten finns de två Galtabäcksskeppen, som till skillnad från vad som står på Wikipedia faktiskt är TVÅ skepp – och inte ett enda. Bara ett av dem har någonsin byggts i rekonstruktion – och det andra skeppet blev också kvarglömt och dokumenterades aldrig ordentligt på 1990-talet, när det hittades nära originalfyndet från 1923. Återigen satte klåfingriga politiker stopp för forskarna – och vi fick inte veta sanningen – för den dolde man för oss. Galtabäck I – byggt i kopia som den 14 meter långa och 4 meter breda knarren Galten, har 70 kvadratmeter segel, och anses av en del bedömare vara från 1100-talet, även om kol14 datering som vanligt bara visar på +/- 50 år.
Till sitt utseende är Galten dock – som du kan se – helt vikingatida, och hon seglas idag av entusiaster från Varberg med omnejd. Om det inte vore för dem, skulle hon aldrig ha byggts – för som vanligt ville man inte, att ett skepp som detta skulle få lov att återuppstå och visas för allmänheten.
Bild av Galten i Viking…
Äskekärrsskeppet, daterat till 930-talet, påstås på Wikipedia felaktigt vara Sveriges enda vikingatida skeppsfynd. Detta är fel i sak, för i så fall utelämnar man till exempel Viksbåten, och flera andra fynd från den svenska ostkusten. Inte heller Äskekärrsskeppet hittades ensamt. I detta fall, liksom många andra, fanns det fler fynd som man ”gömde undan”, ”inte hade råd” att gräva ut, utan förstörde, innan de hann dokumenteras. Äskekärr 1 hittades redan 1933, men 1993 hittades två andra fynd – ett från 1000-talet i samma storlek, och man vet också att det i området doldes ett helt vikingatida skeppsvarv nära Alafors vid Göta Älv.
Äskekärr 1 – nu rekonstruerad som en 13 meter lång präktig knarr vid namn Vidfamne – seglade i original i minst 70 år på Nordsjön och de västliga haven. Det vet man med säkerhet, eftersom dendrokronologiska dateringar med årsringar visar att en del riggdetaljer bytts ut långt efter att skeppet – som visar en del slitage – hade blivit klart. Återigen var det bara frivilliga krafter som rekonstruerade skeppet – för staten vägrade att ge någon som helst form av bidrag…
Vidfamne som ny vid Hönö 1994
Detta skepp har jag själv också seglat vid två tillfällen, och än idag sköts hon noga och omdömesgillt av SVS – Sällskapet Vikingatida Skepp i Göteborg, som förstås inte har en enda surt förvärvad krona i bidrag av något kulturdepartement, utan som får klara sig helt utan bidrag. I 25 år har man verkat som ideell förening, och situationen är en helt annan än vid Vikingeskipmuseet i Roskilde, till exempel – där man har mer än 25 skeppsrepliker – som HAR bidrag från den danska staten allihop…
Starkodder, en kopia av det andra krigskeppet från Foteviken på 10 meter – drivs också av SVS, men är nu i starkt behov av reparation. Inga bidrag har givits, men kanske DU – ja just DU – käre läsare kan gripa in..där våra politiker försummar och försumpar alltsammans..
Svenska Medborgare, Göö-teborgare och Simborgare ! Varför räddar ni inte detta vackra skepp – med hemmahamn på Brännö…
Viksbåten – som är 9,6 meter och därför också närapå ett skepp – hittades redan 1898, men ändå skulle det dröja ända tills 1990-talet innan hon blev dokumenterad genom arkeologen Gunilla Larsson, som hittade resterna efter de plankor man smusslat undan uppe på en kyrkvind, och försökte dölja för det svenska folket. Numera är hon daterad till 1070, och seglar i inte mindre än tre mer eller mindre tidsäkta kopior, varav jag seglat med två – två gånger över Östersjön, dessutom. Enbart Norrtälje Kommun gav vissa bidrag till en av kopiornas färdigställande, men såklart inte svenska staten – som var motståndare till alla rekonstruktionsförsök, precis som vanligt.
Undangömd och glömd står originalet till Viksbåten, en karv från ledungsflottans 1000-tal, ännu på Erikskulles Hembygdsmuseum i Roslagen. Få vet ens om, att hon finns…
Och ännu färre har seglat henne ”skarpt” två gånger över Östersjön… (only the fewest of the few…)
Skeppen från Vendel och Valsgärde – en obruten räcka av Båtgravar genom minst 400 år – har aldrig rekonstruerats i sin helhet, trots att de varit väl dokumenterade i mer än 60 år. 14 stycken, plus sju eller 21 skepp inalles är det tal om – från 500-talet och vidare framåt intill 1000-talet, och Vikingatidens slut. Ritningar finns, spantmodeller, skisser av hur båtnitarna bevarats som rostfläckar i jorden, precis som med det berömda skeppet vid Sutton Hoo i England – men ingen kommun och stat vill anslå några medel alls. Allt göms undan. Allt döljs. Allt hålls hemligt för det folk, dessa skepp representerar – för ett folk med stark identitet blir svårt att styra . medan rotlösa, historielösa och dumma människor lätt kan dompteras, kristifieras, islamiseras… ja… ni ser ju själva vad som pågår, eller hur ?
Ritningar finns på nätet… Det är bara att BÖRJA BYGGA…
Här ser ni Stefnir, en kopia av Valsgärde 14 – byggd av en enda man, till yrket Byggnadssnickare från Uppsala. Han hade inga bidrag. Ingen hjälpte honom. Men en 10,2 meter lång tidsäkta rekonstruktion blev det, av Valsgärde 14 i exakt kopia, efter ett original från 800-talet – som ingen velat publicera något om. Och nu har hon seglat – driven av frivilliga krafter i hela 18 år – i Österled till Estland och mycket mer… Ja – kort sagt…
Den danska arkitektfirman AAST har redan vunnit en designtävling med förslaget ”NAUST” som betyder båthus på Norröna.
Att skydda Norges UNESCO-arv är en angelägenhet för hela Världen, inte bara Norge. Till och med Arbeiderpartiets representanter i Stortinget uppges vara bekymrade över situationen, vilket ger vid handen att de har en helt annan kulturpolitisk syn än den renodlat Sverigefientliga linje, som deras broderparti i vårt land företräder.
– Vi i Arbeiderpartiet er urolige for regjeringens vilje til å føre bygget i havn, og er ikke beroliget av dette. Det er et fint at det kommer noe penger nå sent i valgkampen, men det store løftet gjenstår, sier Nina Sandberg (Ap), medlem av Stortingets utdannings- og forskningskomité. Hun forteller at Ap lenge har presset på for en avklaring om vikingskipene og understreker at Ap vil fortsette å presse på at regjeringen må jobbe raskt. – Tiden betyr alt i denne saken, men det er langt fra 35 millioner i oppstartsmidler til å ha reddet vikingskipene permanent. Aftenposten 2019-09-02Reaktionerna från forskarvärlden i Norge har varit starkt positiva, och lokala politiker i Olso räknar nu med att det blir avsatt nödvändiga medel i Norges statsbudget för 2020, vem som än vinner valet.
I januar i år sa museumsdirektør Håkon Glørstad til Aftenposten at det «har vært en tung tid og en enorm belastning underveis når bevilgningene på statsbudsjettet har uteblitt». Nå tror Glørstad at oppstartsbevilgningen på 35 millioner kroner vil føre til at vikingskattene sikres for fremtiden. – Dette er en gledens dag og en historisk viktig dag for hele verden, sier en lettet museumsdirektør. – Bygget skal koste 2 milliarder kroner. Er 35 millioner kroner nok? – Jeg mener denne oppstartsbevilgningen gir en forpliktelse fra regjeringen om å realisere bygget, sier Glørstad. Rektor ved Universitetet i Oslo (UiO), Svein Stølen, er også svært fornøyd med at regjeringen nå innvilger penger til bygging av nytt vikingtidsmuseum på Bygdøy. Han har tidligere gitt uttrykk for at han forventer at regjeringen gir en startbevilgning til nytt vikingtidsmuseum i statsbudsjettet for 2020. – Vi ved UiO er enormt lettet i dag. Det er en bevilgning som er ekstremt viktig for oss og for hele Norges befolkning. Dette er en viktig dag for hele nasjonen, sier han.I Sverige varslade forskare och arkeologer att UNESCO Världsarvet Birka kan vara hotat inom ett fåtal år, ifall inget görs. Men vår egen Kulturminister och Regering tiger som muren i frågan. De har inte ens lagt två strån i kors för att bevara vårt dyrbaraste Världsarv. Kort efter att jag själv tagit upp problematiken med Birka här på Hedniska Tankar, startade NAS, Nordiska Asa Samfundet, en namninsamling för att rädda Birka som kulturarv, och den kan du skriva på här. Hittills har bara 815 personer hörsammat det uppropet, men jag tycker verkligen, att du också kan ge ditt namn för att stödja det – om inte annat för att trotsa de Kulturpolitiker vi nu har, och allt vad de pysslar med.
Många människor i Sverige tror också helt felaktigt, att vårt land inte har några Vikingaskeppsfynd.
Det är för att de aldrig fått lära sig sanningen i skolorna, och för att stora delar av det svenska kulturarvet inte tillåts komma fram på samma sätt som i Danmark och Norge.
Längst i söder finns Foteviksskeppen, hela fem till antalet, som grävdes ut på 1990-talet. Bara ett enda skepp blev någonsin bärgat – vrakdelarna efter de fyra andra sänktes i havet, eftersom man ”inte hade råd” att bevara dem – och hur mycket av dessa fynd som nu förstörts för alltid, lär vi aldrig få veta.
Hade det inte varit för frivilliga vid Fotevikens Museum, så hade inte ett av de två mer än 20 meter långa krigsskeppen från slutet av Skånes vikingatid aldrig rekonstruerats
Precis som nästan alla svenska rekonstruktioner av våra Vikingatida skepp, så fick man i Foteviken nästan helt förlita sig på frivilliga krafter. Det fanns inga statsbidrag. Istället vände staten helt sonika historia och identitet ryggen. Man vet att det ligger många fler än de fem dokumenterade skeppen i den pålspärr som finns utanför Foteviken i Skåne, men ingen vet hur många, hur gamla eller hur stora dessa skepp är, därför att inga marinarkeologiska undersökningar ägt rum. Ytterligare ett stort vikingatida skeppsfynd från 1023 finns på platsen – det är det enda man daterat hittills
På västkusten finns de två Galtabäcksskeppen, som till skillnad från vad som står på Wikipedia faktiskt är TVÅ skepp – och inte ett enda. Bara ett av dem har någonsin byggts i rekonstruktion – och det andra skeppet blev också kvarglömt och dokumenterades aldrig ordentligt på 1990-talet, när det hittades nära originalfyndet från 1923. Återigen satte klåfingriga politiker stopp för forskarna – och vi fick inte veta sanningen – för den dolde man för oss. Galtabäck I – byggt i kopia som den 14 meter långa och 4 meter breda knarren Galten, har 70 kvadratmeter segel, och anses av en del bedömare vara från 1100-talet, även om kol14 datering som vanligt bara visar på +/- 50 år.
Till sitt utseende är Galten dock – som du kan se – helt vikingatida, och hon seglas idag av entusiaster från Varberg med omnejd. Om det inte vore för dem, skulle hon aldrig ha byggts – för som vanligt ville man inte, att ett skepp som detta skulle få lov att återuppstå och visas för allmänheten.
Bild av Galten i Viking…
Äskekärrsskeppet, daterat till 930-talet, påstås på Wikipedia felaktigt vara Sveriges enda vikingatida skeppsfynd. Detta är fel i sak, för i så fall utelämnar man till exempel Viksbåten, och flera andra fynd från den svenska ostkusten. Inte heller Äskekärrsskeppet hittades ensamt. I detta fall, liksom många andra, fanns det fler fynd som man ”gömde undan”, ”inte hade råd” att gräva ut, utan förstörde, innan de hann dokumenteras. Äskekärr 1 hittades redan 1933, men 1993 hittades två andra fynd – ett från 1000-talet i samma storlek, och man vet också att det i området doldes ett helt vikingatida skeppsvarv nära Alafors vid Göta Älv.
Äskekärr 1 – nu rekonstruerad som en 13 meter lång präktig knarr vid namn Vidfamne – seglade i original i minst 70 år på Nordsjön och de västliga haven. Det vet man med säkerhet, eftersom dendrokronologiska dateringar med årsringar visar att en del riggdetaljer bytts ut långt efter att skeppet – som visar en del slitage – hade blivit klart. Återigen var det bara frivilliga krafter som rekonstruerade skeppet – för staten vägrade att ge någon som helst form av bidrag…
Vidfamne som ny vid Hönö 1994
Detta skepp har jag själv också seglat vid två tillfällen, och än idag sköts hon noga och omdömesgillt av SVS – Sällskapet Vikingatida Skepp i Göteborg, som förstås inte har en enda surt förvärvad krona i bidrag av något kulturdepartement, utan som får klara sig helt utan bidrag. I 25 år har man verkat som ideell förening, och situationen är en helt annan än vid Vikingeskipmuseet i Roskilde, till exempel – där man har mer än 25 skeppsrepliker – som HAR bidrag från den danska staten allihop…
Starkodder, en kopia av det andra krigskeppet från Foteviken på 10 meter – drivs också av SVS, men är nu i starkt behov av reparation. Inga bidrag har givits, men kanske DU – ja just DU – käre läsare kan gripa in..där våra politiker försummar och försumpar alltsammans..
Svenska Medborgare, Göö-teborgare och Simborgare ! Varför räddar ni inte detta vackra skepp – med hemmahamn på Brännö…
Viksbåten – som är 9,6 meter och därför också närapå ett skepp – hittades redan 1898, men ändå skulle det dröja ända tills 1990-talet innan hon blev dokumenterad genom arkeologen Gunilla Larsson, som hittade resterna efter de plankor man smusslat undan uppe på en kyrkvind, och försökte dölja för det svenska folket. Numera är hon daterad till 1070, och seglar i inte mindre än tre mer eller mindre tidsäkta kopior, varav jag seglat med två – två gånger över Östersjön, dessutom. Enbart Norrtälje Kommun gav vissa bidrag till en av kopiornas färdigställande, men såklart inte svenska staten – som var motståndare till alla rekonstruktionsförsök, precis som vanligt.
Undangömd och glömd står originalet till Viksbåten, en karv från ledungsflottans 1000-tal, ännu på Erikskulles Hembygdsmuseum i Roslagen. Få vet ens om, att hon finns…
Och ännu färre har seglat henne ”skarpt” två gånger över Östersjön… (only the fewest of the few…)
Skeppen från Vendel och Valsgärde – en obruten räcka av Båtgravar genom minst 400 år – har aldrig rekonstruerats i sin helhet, trots att de varit väl dokumenterade i mer än 60 år. 14 stycken, plus sju eller 21 skepp inalles är det tal om – från 500-talet och vidare framåt intill 1000-talet, och Vikingatidens slut. Ritningar finns, spantmodeller, skisser av hur båtnitarna bevarats som rostfläckar i jorden, precis som med det berömda skeppet vid Sutton Hoo i England – men ingen kommun och stat vill anslå några medel alls. Allt göms undan. Allt döljs. Allt hålls hemligt för det folk, dessa skepp representerar – för ett folk med stark identitet blir svårt att styra . medan rotlösa, historielösa och dumma människor lätt kan dompteras, kristifieras, islamiseras… ja… ni ser ju själva vad som pågår, eller hur ?
Ritningar finns på nätet… Det är bara att BÖRJA BYGGA…
Här ser ni Stefnir, en kopia av Valsgärde 14 – byggd av en enda man, till yrket Byggnadssnickare från Uppsala. Han hade inga bidrag. Ingen hjälpte honom. Men en 10,2 meter lång tidsäkta rekonstruktion blev det, av Valsgärde 14 i exakt kopia, efter ett original från 800-talet – som ingen velat publicera något om. Och nu har hon seglat – driven av frivilliga krafter i hela 18 år – i Österled till Estland och mycket mer… Ja – kort sagt…
Grinduga Grinduga – now with much more Auuga and Aruga…
(Nytt inlägg, Dedicerat till min hedniske bloggarkollega på bloggen Brons & Blod)
Långt hän i en avkrok av Gästrikland ligger den lilla byn Grinduga, insprängd i ett medeltida kulturlandskap. För någon vecka sedan fick jag en fråga om denna by kunde ha lämningar från Bronsåldern i närheten av den, hedniskt och amatörarkeologiskt intresserad som jag ju är. I närheten har det också gjorts fynd av en Hällkista från Bronsåldrn, vilket bevisar att Hällkistekulturen från Götaland gick långt upp i Gästrikland och längs Norrlandskusten, men mystiskt nog har de fynden blivit ”bortstädade” från Länsmuséet i Gävle och aldrig återfunnits, vilket professionella arkeologer konstaterat. En väsentlig del av historien har dolts, städats undan och visas aldrig för allmänheten, allt givet politiska beslut och den senaste tidens historieförnekande.
Långt inne i skogarna sydöst om Grinduga finns också en klart markerad höjd med rösen från Bronsålder och senare tider. Dessa rösen ligger mitt inne i skogen, ca 8 km från all annan bebyggelse, och även om det inte är ovanligt att hitta bronsålderslämningar inne i vad som nu är villande hällsmarkstallskog, så är det svårt att se hur dessa lämningar uppkommit, om man inte känner till vissa saker…
Öster om Grinduga finns också en stor sjö, kallad Träsken med ett relikt Havsöringsbestånd. Havsöringen finns inte i insjöar i vanliga fall, och man har också hittat svartek av okänd ålder på sjöns botten. Allt detta har arkeologiskt intresserade i området redan konstaterat. Svarteken kan förstås komma från en gisten gammal eka från förra seklet, en 1700-tals lodja eller kanske ett vikingatida skepp eller en stockbåt från stenåldern – ingen vet hur gamla dessa fynd är, ingen har provtagit fynden och ingen kan säga hur gamla de är. Överhuvudtaget är området kring Grinduga mycket dåligt inventerat, och inte alls lika undersökt som Upplands centralbygder. Alla intresserade vet redan, att anledningen till varför vi har många dokumenterade hällristningar i trakten av Enköping eller Norrköping, till exempel, beror just på att det funnits skickliga amatörarkeologer och hembygdsforskare just i de trakterna, som under lång tid spårat upp och dokumenterat de ristningar som funnits just där.
Längre upp, i Hälsingland, har man gjort fynd av nio meter långa stockbåtar från stenålderns slut, och övergången till Bronsålder, som fotot ovan visar. Ingen vet var den stockbåten finns idag, och ingen vet om den ens blivit bevarad, eller man ”inte haft råd” som det brukar heta, och därför kastat bort eller förstört hela fyndet. Samma sak gäller, om den nu försvunna hällkistan från Grinduga. Å andra sidan vet vi redan av den dokumentation som gjorts, att en sådan stockbåt kunde ta cirka 1500 kg last, eller ett och ett halvt ton handelsvaror. Handelsförbindelserna mellan Håga-kungens land, och de centrala delarna av Svea Rike var tidigt utvecklade, och man handlade säkert med pälsverk, skinn, tjära och andra varor från Norrland, samtidigt som man kunnat få fin keramik (rödgods och svartgods) eller spannmål i utbyte.
Idag har man också tillgång till noggrann höjddata, och lokala landhöjningsprofiler – vilket man inte haft förr. Sedan 1990-talets slut mäter Lantmäteriverket hela Sverige med laser, och även om laserstrålarna kan studsa emot enstaka trädgrenar, stenblock eller bilar och containrar (i stadsmiljö) till exempel, blir felkällorna mindre och mindre för varje år som görs, och man kan skapa sig en mycket detaljerad bild på centimetern när av den nutida markytan.
Jämför man sedan med de arkeologiska utgrävningar och dateringar av fynd som gjorts (en boplats måste ju rimligen ha legat över vattenytan vid den tid, då den etablerades) inklusive geologiska metoder (vissa kiselalger finns bara i vatten. Några lever i sötvatten, andra i bräckt vatten, några i salt) så kan man också bestämma vilka punkter som legat över respektive under havsytan vid vilken tid, och rita en landhöjningskurva…
Såhär kan den se ut i centrala Gästrikland, eller Gävle, Sandviken, Grinduga, Furuvik och angränsande trakter. Landhöjningen ser inte alls likadan ut längre upp längs Östersjökusten, och även i Stockholm är den helt annorlunda, vilket man måste vara medveten om. Dessutom har det faktiskt inträffat stora landsänkningar under tidens lopp, då landet sjunkit i havet, inte stigit, men ingen bråkig och idiotisk Thunberg-sekt uppträdde under forntiden, bara för det – för människorna anpassade sig hela tiden förståndigt nog till nya levnadsförhållanden..
Såhär såg trakten kring Grinduga och Furuvik ut för 3000 år sedan, dvs under Bronsålderns höjd, om vi lägger ut ett hav med 26 meters högre yta än idag på en modern karta. Vi inser genast, varför näset vid Långhäll och Upplandsleden var en så central plats under forntiden, eftersom det bildade en liten halvö med en upphöjd åsrygg, som måste ha varit synlig vida omkring. Grinduga självt fanns inte, ingen annan större bebyggelse heller. Allt som fanns var en vid havslagun vid Upplandskusten, möjligen lämplig för säljägare, men inte så många andra…
Först 600 år senare, vid den romerska järnålderns början, sådär 400 år före vår tideräkning, fanns en liten smal vik och en skyddad hamn, som blev förstadiet till våra dagars Grinduga. Här kunde man enkelt bosätta sig, och så odla upp landskapet däromkring. Gravrösena vid Långhäll var fortfarande en central hednisk kultplats, som nu brukats och använts fortlöpande i över 600 år av Asatro – för Asatron fanns redan på bronsåldern, som alla vet. Vid Furuvik fanns nu ett större näs – också en bra plats för bosättningar – och norr om det ett fast gravfält vid Intagan – i en sydlig och nordlig del – som också hade en liten hamn eller skyddad vik, där man kunde lägga till med båtar. Gravfältet hörde säkert till bebyggelsen på Furuviks-näset, och försöksvis kan vi anta att hela det område som täcks av kartan kanske var bebyggt med 250 personer, och kanske 10-20 gårdar. Gravrösen var så placerade, att alla sjöfarande som kom förbi, inte kunde undgå att notera dem, och med mening och avsikt dominerade de hela landskapet.
Kring år 0 – med 17 meter högre vattenstånd än nu – var Grinduga-lagunen och den framtida insjön uppgrundad och sumpigare, och runt det som nu var Grinduga by (som alltså kan vara minst 2000 år gammal) fanns nu rika betesmarker med vass och vattenväxter för boskapen. Det norra gravfältet vid Intagan låg nu långt in i skogen, och var inte längre i bruk – bara det södra låg fortfarande vid kusten – men näset längst i syd var fortfarande den helt dominerande kultplatsen, fast det började bli svårare att ta sig dit. Genom Furuviks-näset ledde nu en å, eller ett slags kanal, som man ännu kan se i terrängen idag. Först nu kan vi tala om Grinduga som en by – så byn är inte alls från bronsåldern, däremot från romersk järnålder…
Vad som sedan händer är också ganska intressant..
Kring år 500, så är den gamla kultplatsen med rösena vid Långhäll-näset inte längre så lätt att ta sig till. Hela området eller det som var en havslagun har sumpats igen, och blivit en träskmark. Efter 1500 år av kontinuerlig tradition, överges nu den här platsen. Vid intagan är det södra gravfältet ännu i bruk, precis som det varit i närmare 1000 år. Byn Grinduga har fortfarande rika beten, och har kanske kommit att bli den dominerande bebyggelsen i landskapet, men Furuviks-näset är nu så brett, att det börjar bli en ström eller en kanal in till den blivande insjön med namnet Träsken – som framstår som välfunnet – som så småningom kommer bli byns enda tillfartsväg. Än så länge är det en stor, väl skyddad by med kanske mer än 500 invånare, och 20-30 gårdsenheter i det omgivande landskapet, som till stor del är outforskat av det som dåförtiden var framtidens arkeologer…
År 750 ser kartbilden ut såhär. Grinduga är fortfarande en stor och betydande by, men sjön Träsken eller Trösken har antagit sin nutida form. Östnäs, Fleräng och Harrsta är nu bättre och tillgängligare platser att bosätta sig på, för man färdas och åker ju längs vattenvägarna… Näset vid Furvik kallas antagligen Harnäs, efter ”Haru” eller uppstickande klippa, och inte alls några harar, som ju knappast finns i skärgården. Ortnamnet visar också att man haft förbindelser över hela Östersjön och med Finland, där namnet är vanligare än idag. Trakten kring Grinduga är fortfarande en rik trakt, där det borde kunna finnas goda förutsättningar för att hitta fler fornfynd, inte minst i sjö Tröskens djup och avsnörda vikar.
Kring år 1000 ser kartbilden ut såhär. Insjön är helt avsnörd från havet. Det går inte att ta sig in på Trösken alls, om man inte lyfter och drar sina skepp och båtar. Den del av bebyggelsen som har handelskontakt med omvärlden, ligger nu bara vid kusten. I trakten av Fleräng reses en kristen runsten, som man kan se på ”Fornsök” och Riksantikvarieämbetets sajt.
Den stora frågan är nu – exakt när avsnörs Trösken från havet ? Görs det båtfynd där, kan vi antagligen säga att om de består av handelsskepp, eller vikingatida farkoster, så måste de i de flesta fall ha kommit dit innan sjön snördes av, och inte längre var en del av havet… och det blir en fråga för amatörarkeologerna samt medlemmarna i Samfundet Särimner i området…
Enligt mina beräkningar skulle det ha hänt omkring år 812, eller 800-talets tidigaste hälft, dvs tidig Vikingatid. Landskapsanalys kan som ni ser bjuda på många slutsatser om dagens och det förflutnas kulturlandskap, och även vara ett praktiskt hjälpmedel inom arkeologin… Och kanhända publicerar jag mer rön, och förut aldrig publicerade kartor över smärre områden för alla intresserade någon gång i framtiden..
Långt inne i skogarna sydöst om Grinduga finns också en klart markerad höjd med rösen från Bronsålder och senare tider. Dessa rösen ligger mitt inne i skogen, ca 8 km från all annan bebyggelse, och även om det inte är ovanligt att hitta bronsålderslämningar inne i vad som nu är villande hällsmarkstallskog, så är det svårt att se hur dessa lämningar uppkommit, om man inte känner till vissa saker…
Öster om Grinduga finns också en stor sjö, kallad Träsken med ett relikt Havsöringsbestånd. Havsöringen finns inte i insjöar i vanliga fall, och man har också hittat svartek av okänd ålder på sjöns botten. Allt detta har arkeologiskt intresserade i området redan konstaterat. Svarteken kan förstås komma från en gisten gammal eka från förra seklet, en 1700-tals lodja eller kanske ett vikingatida skepp eller en stockbåt från stenåldern – ingen vet hur gamla dessa fynd är, ingen har provtagit fynden och ingen kan säga hur gamla de är. Överhuvudtaget är området kring Grinduga mycket dåligt inventerat, och inte alls lika undersökt som Upplands centralbygder. Alla intresserade vet redan, att anledningen till varför vi har många dokumenterade hällristningar i trakten av Enköping eller Norrköping, till exempel, beror just på att det funnits skickliga amatörarkeologer och hembygdsforskare just i de trakterna, som under lång tid spårat upp och dokumenterat de ristningar som funnits just där.
Längre upp, i Hälsingland, har man gjort fynd av nio meter långa stockbåtar från stenålderns slut, och övergången till Bronsålder, som fotot ovan visar. Ingen vet var den stockbåten finns idag, och ingen vet om den ens blivit bevarad, eller man ”inte haft råd” som det brukar heta, och därför kastat bort eller förstört hela fyndet. Samma sak gäller, om den nu försvunna hällkistan från Grinduga. Å andra sidan vet vi redan av den dokumentation som gjorts, att en sådan stockbåt kunde ta cirka 1500 kg last, eller ett och ett halvt ton handelsvaror. Handelsförbindelserna mellan Håga-kungens land, och de centrala delarna av Svea Rike var tidigt utvecklade, och man handlade säkert med pälsverk, skinn, tjära och andra varor från Norrland, samtidigt som man kunnat få fin keramik (rödgods och svartgods) eller spannmål i utbyte.
Idag har man också tillgång till noggrann höjddata, och lokala landhöjningsprofiler – vilket man inte haft förr. Sedan 1990-talets slut mäter Lantmäteriverket hela Sverige med laser, och även om laserstrålarna kan studsa emot enstaka trädgrenar, stenblock eller bilar och containrar (i stadsmiljö) till exempel, blir felkällorna mindre och mindre för varje år som görs, och man kan skapa sig en mycket detaljerad bild på centimetern när av den nutida markytan.
Jämför man sedan med de arkeologiska utgrävningar och dateringar av fynd som gjorts (en boplats måste ju rimligen ha legat över vattenytan vid den tid, då den etablerades) inklusive geologiska metoder (vissa kiselalger finns bara i vatten. Några lever i sötvatten, andra i bräckt vatten, några i salt) så kan man också bestämma vilka punkter som legat över respektive under havsytan vid vilken tid, och rita en landhöjningskurva…
Såhär kan den se ut i centrala Gästrikland, eller Gävle, Sandviken, Grinduga, Furuvik och angränsande trakter. Landhöjningen ser inte alls likadan ut längre upp längs Östersjökusten, och även i Stockholm är den helt annorlunda, vilket man måste vara medveten om. Dessutom har det faktiskt inträffat stora landsänkningar under tidens lopp, då landet sjunkit i havet, inte stigit, men ingen bråkig och idiotisk Thunberg-sekt uppträdde under forntiden, bara för det – för människorna anpassade sig hela tiden förståndigt nog till nya levnadsförhållanden..
Såhär såg trakten kring Grinduga och Furuvik ut för 3000 år sedan, dvs under Bronsålderns höjd, om vi lägger ut ett hav med 26 meters högre yta än idag på en modern karta. Vi inser genast, varför näset vid Långhäll och Upplandsleden var en så central plats under forntiden, eftersom det bildade en liten halvö med en upphöjd åsrygg, som måste ha varit synlig vida omkring. Grinduga självt fanns inte, ingen annan större bebyggelse heller. Allt som fanns var en vid havslagun vid Upplandskusten, möjligen lämplig för säljägare, men inte så många andra…
Först 600 år senare, vid den romerska järnålderns början, sådär 400 år före vår tideräkning, fanns en liten smal vik och en skyddad hamn, som blev förstadiet till våra dagars Grinduga. Här kunde man enkelt bosätta sig, och så odla upp landskapet däromkring. Gravrösena vid Långhäll var fortfarande en central hednisk kultplats, som nu brukats och använts fortlöpande i över 600 år av Asatro – för Asatron fanns redan på bronsåldern, som alla vet. Vid Furuvik fanns nu ett större näs – också en bra plats för bosättningar – och norr om det ett fast gravfält vid Intagan – i en sydlig och nordlig del – som också hade en liten hamn eller skyddad vik, där man kunde lägga till med båtar. Gravfältet hörde säkert till bebyggelsen på Furuviks-näset, och försöksvis kan vi anta att hela det område som täcks av kartan kanske var bebyggt med 250 personer, och kanske 10-20 gårdar. Gravrösen var så placerade, att alla sjöfarande som kom förbi, inte kunde undgå att notera dem, och med mening och avsikt dominerade de hela landskapet.
Kring år 0 – med 17 meter högre vattenstånd än nu – var Grinduga-lagunen och den framtida insjön uppgrundad och sumpigare, och runt det som nu var Grinduga by (som alltså kan vara minst 2000 år gammal) fanns nu rika betesmarker med vass och vattenväxter för boskapen. Det norra gravfältet vid Intagan låg nu långt in i skogen, och var inte längre i bruk – bara det södra låg fortfarande vid kusten – men näset längst i syd var fortfarande den helt dominerande kultplatsen, fast det började bli svårare att ta sig dit. Genom Furuviks-näset ledde nu en å, eller ett slags kanal, som man ännu kan se i terrängen idag. Först nu kan vi tala om Grinduga som en by – så byn är inte alls från bronsåldern, däremot från romersk järnålder…
Vad som sedan händer är också ganska intressant..
Kring år 500, så är den gamla kultplatsen med rösena vid Långhäll-näset inte längre så lätt att ta sig till. Hela området eller det som var en havslagun har sumpats igen, och blivit en träskmark. Efter 1500 år av kontinuerlig tradition, överges nu den här platsen. Vid intagan är det södra gravfältet ännu i bruk, precis som det varit i närmare 1000 år. Byn Grinduga har fortfarande rika beten, och har kanske kommit att bli den dominerande bebyggelsen i landskapet, men Furuviks-näset är nu så brett, att det börjar bli en ström eller en kanal in till den blivande insjön med namnet Träsken – som framstår som välfunnet – som så småningom kommer bli byns enda tillfartsväg. Än så länge är det en stor, väl skyddad by med kanske mer än 500 invånare, och 20-30 gårdsenheter i det omgivande landskapet, som till stor del är outforskat av det som dåförtiden var framtidens arkeologer…
År 750 ser kartbilden ut såhär. Grinduga är fortfarande en stor och betydande by, men sjön Träsken eller Trösken har antagit sin nutida form. Östnäs, Fleräng och Harrsta är nu bättre och tillgängligare platser att bosätta sig på, för man färdas och åker ju längs vattenvägarna… Näset vid Furvik kallas antagligen Harnäs, efter ”Haru” eller uppstickande klippa, och inte alls några harar, som ju knappast finns i skärgården. Ortnamnet visar också att man haft förbindelser över hela Östersjön och med Finland, där namnet är vanligare än idag. Trakten kring Grinduga är fortfarande en rik trakt, där det borde kunna finnas goda förutsättningar för att hitta fler fornfynd, inte minst i sjö Tröskens djup och avsnörda vikar.
Kring år 1000 ser kartbilden ut såhär. Insjön är helt avsnörd från havet. Det går inte att ta sig in på Trösken alls, om man inte lyfter och drar sina skepp och båtar. Den del av bebyggelsen som har handelskontakt med omvärlden, ligger nu bara vid kusten. I trakten av Fleräng reses en kristen runsten, som man kan se på ”Fornsök” och Riksantikvarieämbetets sajt.
Den stora frågan är nu – exakt när avsnörs Trösken från havet ? Görs det båtfynd där, kan vi antagligen säga att om de består av handelsskepp, eller vikingatida farkoster, så måste de i de flesta fall ha kommit dit innan sjön snördes av, och inte längre var en del av havet… och det blir en fråga för amatörarkeologerna samt medlemmarna i Samfundet Särimner i området…
Enligt mina beräkningar skulle det ha hänt omkring år 812, eller 800-talets tidigaste hälft, dvs tidig Vikingatid. Landskapsanalys kan som ni ser bjuda på många slutsatser om dagens och det förflutnas kulturlandskap, och även vara ett praktiskt hjälpmedel inom arkeologin… Och kanhända publicerar jag mer rön, och förut aldrig publicerade kartor över smärre områden för alla intresserade någon gång i framtiden..
Veckans TORPEDANFALL : Norska arkeologer säger sig ha funnit Tore Hunds Naust i Troms Fylke
Ett Naust är ett Vikingatida skeppshus eller skeppshall, om ni inte visste det – alltså en kustnära byggnad, där stora skepp kan förvaras på land under vinterhalvåret. Nu påstår fylkeskonservatorn i Troms Fylke, Anne Karine Sandmo inför NRK eller Norsk Fiskkringkastning…förlåt… jag menar naturligtvis Norsk Rikskringkastning att hon är ”helt säker” på att man har hittat och delvis grävt ut den berömde hövdingen och Länsmannen Tore Hunds eget Naust vid en gård på Bjarköy i Nordnorge.
Karta över Bjarköy Kommunes läge i Troms Fylke
Hur eller på vilket sätt man nu kommit fram till det redovisas inte i NRK:s reportage, men man brukar säga att arkeologi är en vetenskap där allt kan hända, och det ytterst sällan faktiskt gör det. Fylkeskonservatorn till NRK säger att detta är en epokgörande och världs-sensationell upptäckt, helt i linje med de två nyfunna stora skepp man upptäckt i Östfold tidigare i år (se bland tidigare inlägg från sommaren hos Hedniska Tankar). Naustet uppges ha varit över åtta meter högt, och har alltså rymt fartyg av högst ansenliga dimensioner. Om långskepp är inblandade, vilket är högst sannolikt, måste man anta att ett sådant vanligen är sex gånger längre eller mer, relativt stävarnas och skrovets höjd, och det torde alltså innebära, att naustet skulle kunna ha rymt ett skepp över 45 meters längd – även om NRK:s reportage inte säger något om byggnadens uppskattade dimensioner i övrigt.
Bjarköyingarnas vapen
Tore var född av Bjarköyätten, en av Norges mäktigaste jarla- och stormannaätter. Han var hedning hela sitt liv igenom, även om man påstår att han på sin ålderdom skulle ha blivit kristnad, vilket dock är en sanning med åtskillig modifikation, som vi ska se. I Olafssaga Helga, om Kung Olaf Haraldsson, kallad Olaf Bondeplågaren, beskrivs uttryckligen hur Norge kristnades med våld, svärd, eld och brand. Olaf Haraldsson plundrade och brände också i Sverige, bland annat i Bohuslän, Västergötland och hos Smålänningarna, innan han slutligen drog tvärs över Norrland och Jämtland, skövlande och mördande på samma sätt.
Till slut reste sig Tröndelagens alla bönder emot honom, och han dräptes rättvist nog i slaget vid Stiklestad 1030, varefter den katolska kyrkan förklarade honom som helgon. Men innan de hade Tore Hund blivit kung Olafs Länsman i det mycket avlägsna och nordliga Troms Fylke, som kungen knappast hade tid att besöka. Tore Hund hade också fått avtalat med den kristne kungen att han kunde beskatta och skattlägga lapparna bäst han ville, bara han sände kungen merparten av detta rov. Det var ju till fördel för Bjarköyingarna, och det gick Tore Hund därför med på, medan kungen å sin sida helt enkelt lät bli att sprida kristendomen så långt norrut, vilket han hade föga resurser för att göra i alla fall.
Men så svek Olaf Haraldsson sitt ord till Bjarköyingarnas ätt, och dräpte Asbjörn Sälsbane, Tore Hunds brorson. Innan dess hade Kungen också förstört de hedniska bloten i Troms, och utsatt folket där för orimliga pålagor. Att vara Länsman, som Tore Hund var, var ett hedersuppdrag, för – som det stod också i 1600-talets svenska lagar: dock skall det ske utav bofaste och beskedligaste bönder, som i häradet finnes, och intet främmande och löse, som allmogen ingen hjälp kan hava av”, för bara inländska och inte utländska män dög till ett sådant ämbete. Folkets män och bönderna skulle väljas, och svara inför den rätte konungen.
När nu de kristna ställt hela samhällsordningen på ända, och svår missväxt rådde i landet, fick Tore Hund till sist nog. Han tog spjutet sälsdräparen i sin hand, och manade Norges alla bönder till uppror mot övermakten. Och han lyckades också. Med ropet ”Fram, fram, bondemän !” utplånades Olavs ”kristmän och korsmän” vid Stiklestad, men Sturlasson säger i Heimskringla, att Tore kort därefter skulle ha antagit kristendomen, vilket bara är kristen propaganda. Han skriver till och med, att Tore Hund skulle ha gått i korståg mot Jerusalem, vilket nog bara betyder, att han for i Viking på Medelhavet, kanske med sitt största skepp – men efter det, avhördes han icke mer, står det i hävderna.
Min tro är, att Tore dog som en hjälte på sitt eget skepp med spjutet i hand, kanske i kamp mot den kristne kung Knut i England, men om det må andra döma.
Tore lämnar Bjarköy för att ena sitt folk, och leda det till seger över kristendomen. (illustration av Torsten Egidus, 1899)
Litteraturhistoriker är ense om att Snorre har svartmålat Tore Hund – som ju getts ett smädenamn – eftersom han var Olav den påstått ”Helige” Haraldssons dråpare, och slutligen rände sin brorsons goda spjut rakt igenom kungen. Men ändå kan inte ens Sturlasson förneka hans stora mod: «den mann som bebreider Tore for feighet, fornekter den dristige Hunds sanne mod, (…) ettersom den kraftige kriger (…) våget å rette hugg mot en konge». Kristna skalder har också smädat honom, men hans rykte lever fortfarande – till och med hos en kvinnlig ”Fylkeskonservator”. Hans folk har aldrig glömt honom, och kanske ska han ena landet, nu som förr. Man planerar att rekonstruera hela hans Naust och hövdingagård borta i Norge, skriver NRK.
Saelen til Höyre: ”Og dette var fra Norsk Fisk-Kringkastning : Men aer dere nå VIRKELIG sikker på hva dere har fået gravet utt ?
Saelen til Venstre: ”Javel, nettop !”
Å andra sidan förhåller jag mig själv ganska skeptisk till denna senaste norska upptäckt – som arkeologiskt intresserad undrar jag faktiskt HUR man enbart med provschakt skulle ha BEVISAT att nausten verkligen tillhört Tore Hund, eller byggts under just honom. Självfallet kan man ha daterat trä med hjälp av dendrokronologi eller årsringar, till exempel, och självklart är det så att det på en sparsamt befolkad ö som Bjarköy, är ganska klart var den vikingatida jarlsgården legat – men ändå, att verkligen identifiera en historisk persons närvaro på platsen, vore en bragd, om man nu ens h-a-r lyckats, vilket alltså är något osäkert i dagsläget.
Man kan jämföra med hur kristna forskare med tydlig bias och vinkling anno 2017 påstod, att de skulle ha funnit Ansgars kapell på Jarl Hergeirs hövdingagård på Birka. För det första är det inte alls troligt, att det alls fanns någon hövdingagård på Birka – den låg sannolikt nog på Adelsö., och för det andra går det inte att enbart med markradar bevisa, att en stengrund efter ett litet långhus alls skall ha varit ett ”kapell”.
Denna kristna historieförfalskning skrev jag själv om i ett inlägg från 30 Januari 2017, (se under ”arkeologi” ovan )och sedan dess har det varit märkligt, ja egendomligt tyst från de kristna fanatikerna om att Ansgar-krönikan skulle ha blivit ”bevisad” med markradars hjälp, vilket som sagt är ett totalt ohistoriskt påstående.
Det nu gjorda fyndet av en vikingatida Naust, av ovanlig storlek och längd, är ett mycket intressant fynd ändå, och på alla sätt betydelsefullt. Men, något ovedersägligt bevis för att just sagans Tore Hund som konstruktör är nog svårt att finna, och därmed måste det som NRK en smula okritiskt skriver nog ändå TORPEDERAS trots allt.
Vi bör dock alla minnas Tore som han var, och som han beskrivs i hävderna. Han var en rik och mäktig storbonde, som i tider av fara ställde sig på folkets sida och försvarade sitt land emot ursupatorer, förtryckare och främmande inkräktare. Den insatsen bör vi alla minnas, och Tores minne skall vi för alltid hedra, nu till Alvablot eller sedan. Och låt oss alla ha spjuten vässade och klara, när avgörandets stund väl kommer !
Karta över Bjarköy Kommunes läge i Troms Fylke
Hur eller på vilket sätt man nu kommit fram till det redovisas inte i NRK:s reportage, men man brukar säga att arkeologi är en vetenskap där allt kan hända, och det ytterst sällan faktiskt gör det. Fylkeskonservatorn till NRK säger att detta är en epokgörande och världs-sensationell upptäckt, helt i linje med de två nyfunna stora skepp man upptäckt i Östfold tidigare i år (se bland tidigare inlägg från sommaren hos Hedniska Tankar). Naustet uppges ha varit över åtta meter högt, och har alltså rymt fartyg av högst ansenliga dimensioner. Om långskepp är inblandade, vilket är högst sannolikt, måste man anta att ett sådant vanligen är sex gånger längre eller mer, relativt stävarnas och skrovets höjd, och det torde alltså innebära, att naustet skulle kunna ha rymt ett skepp över 45 meters längd – även om NRK:s reportage inte säger något om byggnadens uppskattade dimensioner i övrigt.
Bjarköyingarnas vapen
Tore var född av Bjarköyätten, en av Norges mäktigaste jarla- och stormannaätter. Han var hedning hela sitt liv igenom, även om man påstår att han på sin ålderdom skulle ha blivit kristnad, vilket dock är en sanning med åtskillig modifikation, som vi ska se. I Olafssaga Helga, om Kung Olaf Haraldsson, kallad Olaf Bondeplågaren, beskrivs uttryckligen hur Norge kristnades med våld, svärd, eld och brand. Olaf Haraldsson plundrade och brände också i Sverige, bland annat i Bohuslän, Västergötland och hos Smålänningarna, innan han slutligen drog tvärs över Norrland och Jämtland, skövlande och mördande på samma sätt.
Till slut reste sig Tröndelagens alla bönder emot honom, och han dräptes rättvist nog i slaget vid Stiklestad 1030, varefter den katolska kyrkan förklarade honom som helgon. Men innan de hade Tore Hund blivit kung Olafs Länsman i det mycket avlägsna och nordliga Troms Fylke, som kungen knappast hade tid att besöka. Tore Hund hade också fått avtalat med den kristne kungen att han kunde beskatta och skattlägga lapparna bäst han ville, bara han sände kungen merparten av detta rov. Det var ju till fördel för Bjarköyingarna, och det gick Tore Hund därför med på, medan kungen å sin sida helt enkelt lät bli att sprida kristendomen så långt norrut, vilket han hade föga resurser för att göra i alla fall.
Men så svek Olaf Haraldsson sitt ord till Bjarköyingarnas ätt, och dräpte Asbjörn Sälsbane, Tore Hunds brorson. Innan dess hade Kungen också förstört de hedniska bloten i Troms, och utsatt folket där för orimliga pålagor. Att vara Länsman, som Tore Hund var, var ett hedersuppdrag, för – som det stod också i 1600-talets svenska lagar: dock skall det ske utav bofaste och beskedligaste bönder, som i häradet finnes, och intet främmande och löse, som allmogen ingen hjälp kan hava av”, för bara inländska och inte utländska män dög till ett sådant ämbete. Folkets män och bönderna skulle väljas, och svara inför den rätte konungen.
När nu de kristna ställt hela samhällsordningen på ända, och svår missväxt rådde i landet, fick Tore Hund till sist nog. Han tog spjutet sälsdräparen i sin hand, och manade Norges alla bönder till uppror mot övermakten. Och han lyckades också. Med ropet ”Fram, fram, bondemän !” utplånades Olavs ”kristmän och korsmän” vid Stiklestad, men Sturlasson säger i Heimskringla, att Tore kort därefter skulle ha antagit kristendomen, vilket bara är kristen propaganda. Han skriver till och med, att Tore Hund skulle ha gått i korståg mot Jerusalem, vilket nog bara betyder, att han for i Viking på Medelhavet, kanske med sitt största skepp – men efter det, avhördes han icke mer, står det i hävderna.
Min tro är, att Tore dog som en hjälte på sitt eget skepp med spjutet i hand, kanske i kamp mot den kristne kung Knut i England, men om det må andra döma.
Tore lämnar Bjarköy för att ena sitt folk, och leda det till seger över kristendomen. (illustration av Torsten Egidus, 1899)
Litteraturhistoriker är ense om att Snorre har svartmålat Tore Hund – som ju getts ett smädenamn – eftersom han var Olav den påstått ”Helige” Haraldssons dråpare, och slutligen rände sin brorsons goda spjut rakt igenom kungen. Men ändå kan inte ens Sturlasson förneka hans stora mod: «den mann som bebreider Tore for feighet, fornekter den dristige Hunds sanne mod, (…) ettersom den kraftige kriger (…) våget å rette hugg mot en konge». Kristna skalder har också smädat honom, men hans rykte lever fortfarande – till och med hos en kvinnlig ”Fylkeskonservator”. Hans folk har aldrig glömt honom, och kanske ska han ena landet, nu som förr. Man planerar att rekonstruera hela hans Naust och hövdingagård borta i Norge, skriver NRK.
Saelen til Höyre: ”Og dette var fra Norsk Fisk-Kringkastning : Men aer dere nå VIRKELIG sikker på hva dere har fået gravet utt ?
Saelen til Venstre: ”Javel, nettop !”
Å andra sidan förhåller jag mig själv ganska skeptisk till denna senaste norska upptäckt – som arkeologiskt intresserad undrar jag faktiskt HUR man enbart med provschakt skulle ha BEVISAT att nausten verkligen tillhört Tore Hund, eller byggts under just honom. Självfallet kan man ha daterat trä med hjälp av dendrokronologi eller årsringar, till exempel, och självklart är det så att det på en sparsamt befolkad ö som Bjarköy, är ganska klart var den vikingatida jarlsgården legat – men ändå, att verkligen identifiera en historisk persons närvaro på platsen, vore en bragd, om man nu ens h-a-r lyckats, vilket alltså är något osäkert i dagsläget.
Man kan jämföra med hur kristna forskare med tydlig bias och vinkling anno 2017 påstod, att de skulle ha funnit Ansgars kapell på Jarl Hergeirs hövdingagård på Birka. För det första är det inte alls troligt, att det alls fanns någon hövdingagård på Birka – den låg sannolikt nog på Adelsö., och för det andra går det inte att enbart med markradar bevisa, att en stengrund efter ett litet långhus alls skall ha varit ett ”kapell”.
Denna kristna historieförfalskning skrev jag själv om i ett inlägg från 30 Januari 2017, (se under ”arkeologi” ovan )och sedan dess har det varit märkligt, ja egendomligt tyst från de kristna fanatikerna om att Ansgar-krönikan skulle ha blivit ”bevisad” med markradars hjälp, vilket som sagt är ett totalt ohistoriskt påstående.
Det nu gjorda fyndet av en vikingatida Naust, av ovanlig storlek och längd, är ett mycket intressant fynd ändå, och på alla sätt betydelsefullt. Men, något ovedersägligt bevis för att just sagans Tore Hund som konstruktör är nog svårt att finna, och därmed måste det som NRK en smula okritiskt skriver nog ändå TORPEDERAS trots allt.
Vi bör dock alla minnas Tore som han var, och som han beskrivs i hävderna. Han var en rik och mäktig storbonde, som i tider av fara ställde sig på folkets sida och försvarade sitt land emot ursupatorer, förtryckare och främmande inkräktare. Den insatsen bör vi alla minnas, och Tores minne skall vi för alltid hedra, nu till Alvablot eller sedan. Och låt oss alla ha spjuten vässade och klara, när avgörandets stund väl kommer !
Torpedo Los ! Feuer !!
Ännu ett Vikingatida skeppsfynd från Norge
Norska media, med NRK i spetsen, har återigen meddelat om ett nytt vikingatida skeppsfynd. Denna gång gäller det inte Sydnorge, utan Möre og Romsdal Fylke, strax söder Trondheim. Svenska media skriver inte ett enda ord om det unika fyndet, och undertrycker sin vana trogen allt som har med Nordisk kultur eller Nordisk hedendom att göra, eftersom det inte passar in i medias kristna eller pro-islamska agenda.
Karta över Edöyas läge, strax intill stora segelleden in till Trondheimsfjorden
Men alltnog, med hjälp av georadar har man hittat spåren av ett gravskepp från 800-900 talet, eller möjligen från 700 talet och strax före den egentliga Vikingatiden, rakt framför Edöy kyrka. Den tidigare gravhögen raderades ut och jämnades med marken under 1800-talet, men arkeologer har alltid vetat att det stod ett hedniskt Vi eller en helgedom på platsen, långt före den kristna kyrkans ankomst.
Georadarbilden visar vad som verkar vara ett smäckert krigsskepp, mycket smalare än de dåtida knarrarna eller handelsskeppen, med en bevarad köl på 13 meter och en antagen total längd om 16-17 meter, vilket innebär att skeppet minst varit en 12-sessa med plats för 24 roddare, och antagligen 32 mans besättning i allt, om man följer proportionerna från andra skepp från samma tid. Man har på Ministernivå i Norge observerat att fyndet är av internationell betydelse, och därför borde även grannländerna observera det. Regeringen Löfvén tiger som vanligt.
Skeppsfyndet gjordes ungefär på den punkt, där detta foto är taget.
Georadarbilder avslöjar dock inte, om det finns något bevarat trävirke kvar i jorden. Så var dock fallet med Gjellerstadsskeppet nära Halden, vars köl man tog prover av tidigare i år (se äldre inlägg på denna blogg). Ända sedan 1950-talet är det välkänt för arkeologer att man kan rekonstruera skeppsborden och ett fartygs exakta utseende genom att studera rostfläckar efter keppsnit i jorden – så gjorde man bland annat vid rekonstruktionen av Vendel- och Valsgärdebåtarna i Sverige.
En Vantnål eller vantsträckare…
Redan i Gokstad- och Osebergsskeppen fann man spår av segel och riggdetaljer, inklusive alla rundhult. Svenska arkeologer – till exempel i Lund – har gjort lösfynd av vikingatida riggdetaljer de med, men fynden har ofta misstolkats som ”vävredskap” och liknande av okunniga utgrävare, som inte vetat vad de sysslar med…
Såhär använder man den, och man måste ha seglat liknande fartyg själv, för att ens förstå vad det är man hittar…
Det är därför det är så viktigt att syssla med Vikingatida skeppsrekonstruktioner i full skala – utan dem, kan vi inte veta hur fantastiskt bra dessa skepp fungerade i sin naturliga miljö, och vad som krävdes av folket i de bygder där man byggde och seglade dem. Man har konstaterat, att Vikingarna använde en full segelgarderob med i huvudsak tre typer av segel. Dels hade man lätta linnesegel för svaga vindar – bukiga och stora, lika dagens spinnakers, och dels hade man också vadmals-segel med förstärkningar, kanske i form av rep, kanhända i läder – något helt vadmalssegel har aldrig återfunnits – men man tror att det är sådana segel vi ser på de gotländska bildstenarna.
Man har också konstaterat, att endast och endast bara isländska utegångsfår och norska ”villsau” eller vilda får ger den absolut bästa ullen för dessa segel. Fibrerna blir längre, tjockare och motståndskraftigare mot väta och nedisning om de kommer från ullen hos får som fått gå ute året om i Nordatlantiskt klimat – och det är egentligen inte så konstigt. Till sist använde man också trapetsoida stormsegel av läder och valrosshud för riktigt hårda vindar, och precis som på dagens Nordlandsbåtar gällde det att skaffa sig en tillräckligt hög och smal rigg för att fånga lätta vindar högre upp över havsytan.
Landskapet kring Smöla och Edöya utgör en särpräglad natur med höga berg och en karg kust…
Allt detta måste man själv ha seglat för att veta – och själv har jag seglat på Nordsjön och gått från Danmark till Norge med en känd dansk rekonstruktion, varit snabbast med en rekonstruerad Viksbåt mellan Norrtälje och Tallinn i Estland (en resa som tog 31 timmar) samt befarit de ryska floderna, enkannerligen Dnjepr, ned till det Svarta Havet. Få har fyllt en bana, liknande min – i alla fall bland män, som ännu lever. Man kan inte kalla sig Asarna trogen om man lever blott på land, eller som ett ”fornsediskt” litet kräk – för handling väger tyngre i gudarnas ögon, än blott och bart ord.
Hedna, Hedna, Hedna – Öva ALLTID män och skepp – glöm ej ofreden i fredens långa och förlamande tid…
Karta över Edöyas läge, strax intill stora segelleden in till Trondheimsfjorden
Men alltnog, med hjälp av georadar har man hittat spåren av ett gravskepp från 800-900 talet, eller möjligen från 700 talet och strax före den egentliga Vikingatiden, rakt framför Edöy kyrka. Den tidigare gravhögen raderades ut och jämnades med marken under 1800-talet, men arkeologer har alltid vetat att det stod ett hedniskt Vi eller en helgedom på platsen, långt före den kristna kyrkans ankomst.
Georadarbilden visar vad som verkar vara ett smäckert krigsskepp, mycket smalare än de dåtida knarrarna eller handelsskeppen, med en bevarad köl på 13 meter och en antagen total längd om 16-17 meter, vilket innebär att skeppet minst varit en 12-sessa med plats för 24 roddare, och antagligen 32 mans besättning i allt, om man följer proportionerna från andra skepp från samma tid. Man har på Ministernivå i Norge observerat att fyndet är av internationell betydelse, och därför borde även grannländerna observera det. Regeringen Löfvén tiger som vanligt.
– Dette er et funn som har både nasjonal og internasjonal betydning, sier klima- og miljøminister Ola Elvestuen. ( Verdens Gang, 22 November 2019)
Skeppsfyndet gjordes ungefär på den punkt, där detta foto är taget.
Georadarbilder avslöjar dock inte, om det finns något bevarat trävirke kvar i jorden. Så var dock fallet med Gjellerstadsskeppet nära Halden, vars köl man tog prover av tidigare i år (se äldre inlägg på denna blogg). Ända sedan 1950-talet är det välkänt för arkeologer att man kan rekonstruera skeppsborden och ett fartygs exakta utseende genom att studera rostfläckar efter keppsnit i jorden – så gjorde man bland annat vid rekonstruktionen av Vendel- och Valsgärdebåtarna i Sverige.
En Vantnål eller vantsträckare…
Redan i Gokstad- och Osebergsskeppen fann man spår av segel och riggdetaljer, inklusive alla rundhult. Svenska arkeologer – till exempel i Lund – har gjort lösfynd av vikingatida riggdetaljer de med, men fynden har ofta misstolkats som ”vävredskap” och liknande av okunniga utgrävare, som inte vetat vad de sysslar med…
Såhär använder man den, och man måste ha seglat liknande fartyg själv, för att ens förstå vad det är man hittar…
Det är därför det är så viktigt att syssla med Vikingatida skeppsrekonstruktioner i full skala – utan dem, kan vi inte veta hur fantastiskt bra dessa skepp fungerade i sin naturliga miljö, och vad som krävdes av folket i de bygder där man byggde och seglade dem. Man har konstaterat, att Vikingarna använde en full segelgarderob med i huvudsak tre typer av segel. Dels hade man lätta linnesegel för svaga vindar – bukiga och stora, lika dagens spinnakers, och dels hade man också vadmals-segel med förstärkningar, kanske i form av rep, kanhända i läder – något helt vadmalssegel har aldrig återfunnits – men man tror att det är sådana segel vi ser på de gotländska bildstenarna.
Man har också konstaterat, att endast och endast bara isländska utegångsfår och norska ”villsau” eller vilda får ger den absolut bästa ullen för dessa segel. Fibrerna blir längre, tjockare och motståndskraftigare mot väta och nedisning om de kommer från ullen hos får som fått gå ute året om i Nordatlantiskt klimat – och det är egentligen inte så konstigt. Till sist använde man också trapetsoida stormsegel av läder och valrosshud för riktigt hårda vindar, och precis som på dagens Nordlandsbåtar gällde det att skaffa sig en tillräckligt hög och smal rigg för att fånga lätta vindar högre upp över havsytan.
Landskapet kring Smöla och Edöya utgör en särpräglad natur med höga berg och en karg kust…
Allt detta måste man själv ha seglat för att veta – och själv har jag seglat på Nordsjön och gått från Danmark till Norge med en känd dansk rekonstruktion, varit snabbast med en rekonstruerad Viksbåt mellan Norrtälje och Tallinn i Estland (en resa som tog 31 timmar) samt befarit de ryska floderna, enkannerligen Dnjepr, ned till det Svarta Havet. Få har fyllt en bana, liknande min – i alla fall bland män, som ännu lever. Man kan inte kalla sig Asarna trogen om man lever blott på land, eller som ett ”fornsediskt” litet kräk – för handling väger tyngre i gudarnas ögon, än blott och bart ord.
Hedna, Hedna, Hedna – Öva ALLTID män och skepp – glöm ej ofreden i fredens långa och förlamande tid…
Unika skeppsfynd också i Centrala Uppsala ? Noggrann höjddata ger svaret…
Också i Sverige har det gjorts många Vikingaskeppsfynd, får vi konstatera i anslutning till gårdagens inlägg. Tyvärr har den svenska staten varit sorgligt dålig på att ta tillvara fynden, och det är delvis därför som vi inte har några fynd i klass med Danmarks Skulderlev-skepp eller de norska skeppen från Oseberg och Gokstad. Ingen mindre än vår vän och mentor, den frejdade runologen Magnus Källström, kåserade igår på K-bloggen – Riksantikvarieämbetets egen blogg – om några unika fynd som gjorts i centrala Uppsala – och uppmanade allmänheten att höra av sig, ifall någon visste något mer.
Mitt i Uppsalas innerstad, runt Drottninggatan närmare bestämt, kan det nämligen dölja sig fler fynd av svenska Vikingaskepp, hittills outgrävda och okända för forskningen.
Från 1990-talets senare hälft och vidare framåt har nämligen kulturgeograferna fått noggrannare, lasermätt höjddata från Lantmäteriet, och med hjälp av den – och tidigare grävningsresultat – kan man göra mycket exaktare kartor över höjdförhållandena i Uppsala än tidigare. Som vi ser bildar 5-meters nivån, eller tusentalets förmodade vattenyta en tydlig lagun, där Stortorget i dagens Uppsala ligger. Fyrisåns utlopp skall vid den här tiden ha varit en vik, skriver Magnus Källström, som inte analyserat landhöjningen i just Uppsala i detalj, men sådant finns det uppsatser om på nätet…
Att det kan ha legat en hamnplats eller en handelsplats här, nedom forsarna i Fyris och Kungsgården samt Rikscentrat i Gamla Uppsala, har länge varit känt för forskningen. Också berättelsen om slaget på Fyrisvall 984 – för vilket man har många belägg i form av runstenar kan faktiskt vara kopplad till just denna plats, även om få fornfynd av naturliga skäl kan göras som styrker den saken – hela det moderna Uppsala ligger ju i vägen för det gamla vadställe och den flodövergång, där slaget antagligen utkämpades.
Magnus Källström skriver att han hittat uppgifter i RAÄ:s arkiv på en liten, liten förbisedd detalj – alldeles som de vantnålar jag själv skrev om igår. 1868 fick Uppsala-professorn Carl Säve en märklig träsked i sin hand, som visade sig vara från 900-talet. Han var för övrigt bror till den PA Säve som gjort många uppteckningar om den gamla Asatrons fortlevnad på Gotland och i övriga Sverige (det var ju honom jag skrev om i mitt inlägg om hur man på 1800-talet såg Tor själv sitta i en grotta under Torsburgen) och hur man då lär ha gjort faktiska observationer av Asagudarna ute i den existerande verkligheten – åtminstone trodde allmogen dåförtiden fortfarande på detta.
Träskeden var smyckad med ringflätning i Borre-stil, och kunde därför dateras ganska exakt, och borde komma ifrån perioden 860-950 ungefär. Carl Säve fick också reda på, att man redan 1850, troligen när Stortorget skulle anläggas, hittat ett större träskepp där, 4 meter ner under den dåvarande gatunivån.
Och 1935 – säger Magnus Källström – hittades det faktiskt en styråra till ett vikingatida skepp på samma plats – fast han inte redovisar var det fyndet förvaras idag. Så länge man inte förstör arkiv, och heller inte förstör fornfynd – vilket tydligen Kultrurdepartementet med sin Minister i spetsen faktiskt hotat att göra – kan vetenskapen ändå gå framåt. Att skeden, som Säve ägde, och styråran kanske kommer från exakt samma skeppsfynd är inte omöjligt, men chansen att hitta fler delar är nog liten. De flesta byggnader i Uppsalas centrala delar är försedda med både ett eller två källarplan, och grundläggningsarbeten kan sträcka sig mycket längre ned i marken än fyra meter – särskilt när det rör sig om moderna hus.
1940 hittades också två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. De kristna måste ha förstört alla rester av den gamla hamnen, precis som deras ankomst alltid innebär förstörelse och skövling, men ett förslag är att stenarna ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.
Stenen U 939 är en helt hednisk sten, som tillskrivits runmästaren Öpir. Den andra stenen är bevisligen kristen, och rest av män i samma släkt som den första. Återstår sedan den försvunna styråran, som kanske ännu finns kvar i något museums magasin – om man inte hunnit ”gallra ut” och totalförstöra den..
Det här med styråror på Vikingatida skepp är en ytterst känslig historia – för en sådan åra var gjord med det allra största av omsorg. På dessa skepp är ingen detalj, oavsett hur liten, gjord utan en bestämd avsikt, och ett mycket noggrant arbete. Styrårorna var alltid gjorda flata på insidan, som vette emot Styrbords bog akterut, och buktiga på yttersidan, precis som en modern flygplansvinge. Detta var gjort med mening och avsikt – man ville ju ha så lågt vattenmotstånd som möjligt, och få ett skepp som var strömlinjeformat i alla detaljer, bara för att nå så hög fart under segel som det bara gick. Under gång behövde man inte göra stora roderutslag, och då var en styråra betydligt bättre och hindrade skeppets gång genom vattnet mindre än ett stävroder. En annan fördel var att styråran stack djupare ner i vattnet än stävrodret, och därför gav större roderverkan, när det väl användes.
På ett smäckert, klinkbyggt skrov av vikingatida typ, skulle ett stävroder bara vara ivägen, och dessutom löpa risken att förstöras vid rammning. Styråran kunde hissas upp ur vattnet, och enkelt bytas om den gick sönder, vilket ett stävroder inte kan. Se nedanstående bild, som visar hur roderarrangemanget ser ut i verkligheten !
Bilden här visar en modell, men också de allra största rekonstruktioner som finns idag, liksom mycket mindre, svenska båttyper avsedda för ryska floder – Viksbåten, som också för en styråra, är bara ett exempel – har samma sorts styråra. Rodret var fästat vid rodervårtan, som sitter på skrovet med en flätad Valknut, och skeppets skrov skadades därför inte, om en fiende skulle ramma båten, för då gick rodertåget helt enkelt av, och den tamp som var fäst i rodrets undre hörn – se bilden ! – kunde lätt användas för att fira det ur vattnet.
Rodret till Havhingsten från Glendalough, som ni ser här, är mer än 2 meter högt och större än en människa, men ändå så perfekt balanserat att också en kvinnlig besättningsmedlem kan sköta det utan problem, med hjälp av gigtåg. Märk också den utskjutande ”tagg” på den nedre bakre kanten av styråran, som alla Vikingatida styråror har !
Vet ni vad den lilla detaljen är till för ?
– Jo, den är till för att undvika konvektionsströmmar och virvlar i strömdraget efter styråran, precis som de ”winglets” som man använder på moderna passagerarplan !
Det dröjde cirka 70 år efter att man uppfann flygplan tills att man kom på den här lilla, men bränslebesparande detaljen, som faktiskt kan minska en vinges luftmotstånd med upp till sådär 10 %, efter vad det sägs. Vikingarna hade inga datorer, inga vindtunnlar för modellförsök, och inga bassänger, där de kunde prova skeppsmodeller – efter vad vi vet – men via ren, livslång erfarenhet, och ett noggrant studium av naturen, uppnådde de exakt optimal form för sina styråror…
Ett klinkbyggt skepp, med hög, fyrkantig rigg som de Vikingatida skeppen, är också byggt för att suga in maximal volym luft under skrovet. Det är just därför skeppsborden överlappar varann, och INTE sitter kant vid kant, som på ett kravellbyggt fartyg. Redan i normal fart talar man i Norge om ett fenomen kallat ”Draugens Hale” – eller åtminstone gjorde man det, när de sista Nordlandsbåtarna seglades för fiske under decenniet efter andra världskriget. Det bildas en strömvirvel eller ”svans” av bubblor efter skeppet på Lovarts-sidan, resultatet av det ”sug” som den höga förstäven alstrar. Man vill förstås ha så mycket luft under skrovet som möjligt, eftersom det minskar vattenmotståndet ytterligare.
I hårt väder och storm, blev klink-skrovets ”bärplanseffekt” ännu tydligare. Skeppen kunde bokstavligt talat ”rida på vågorna” och därför klara hårt väder mycket bra. Sådant måste man – liksom detta med styrårans form – själv ha upplevt, och sett på nära håll – för att ens begripa det. Det kan inga ”landkrabbor” eller stela professorer förstå av sig själva, vare de aldrig så skickliga inom sitt eget fack. Vissa saker måste man helt enkelt vara sjöman eller viking själv för att förstå – annars går det inte…
Man brukar också säga, att vågornas hastighet alltid måste vara lägre än vindens, eftersom vatten är ett trögare medium än luft. Men det stämmer inte med verkligheten, för om vinden mojnar hastigt, eller det blir nästan stiltje med en långsamt hävande dyning, som kommer in akterifrån, ja då kan skeppet faktiskt ”segla ifrån” den våg det står på.. De vikingatida råsegelriggarna fångade nästan all vind, och kunde ge farter på nära 16-17 knop i bästa fall – och ju större fartyg och segel, ju högre blev farten – det vet man bland annat från ”Havhingsten”. Vi vet också, att bara skepp med mer än 32 årpar, och därmed nära 80 mans besättning, verkligen kunde kallas ”Drakkar” eller drakskepp.
Höga, smala riggar kräver ”ett stort lateral-plan” som båtkonstruktörerna säger idag, eller ett långt skepp – med andra ord just ett långskepp. Man försökte sträcka kölarna än längre genom att lägga till stävskägg och nya lösningar för hur undirlut – alltså plankan mellan köl och förstäv – samt de övriga delarna i skrovet skulle anpassas till varandra.
Både bildstens-båtar, som 1, 2 och 5 samt 7 ovan visar stora, kantiga stävskägg…
Stävskäggen och den långa kölen gav båten styrka i längdled, och extra fart – medan spant och skeppsbord faktiskt var flexibla, och kunde böja sig, ifall skeppet träffades av en våg i det vågräta planet – vilket ju sällan hände – självklart mötte man vågor med fören. Det är därför vi har så många skepp liknade vid ”ormar” osv – de kan faktiskt just ”orma sig” och står man på relingen under gång, kan man faktiskt se hur den buktar in och ut, med vågornas slag…
Somliga har påstått, att Oseberg-skeppet inte kunde segla och kryssa över öppet hav. Rekonstruktioner från 2000-talet har motbevisat denna AMERIKANSKA BULLSHIT fyrtio och femtio gånger om vid det här laget.. ALLT går – om man har DEN RÄTTA VILJAN – samt – DET RÄTTA VIRKET…
Det är dock inte allom givet att bygga ett sådant skrov, och få en så fint intrimmad konstruktion att hålla i 50-60 år – vilket en välvårdad träbåt faktiskt kan uppnå. ”Dronningen” – en nu förstörd Oseberg-kopia som gick under på 1990-talet, var byggd efter den rekonstruktion man på tidigt 1900-tal snickrade ihop i Bygdöy-muséet, och där plankor torkat, vridits en aning och helt enkelt saknade vissa bitar, efter århundraden inuti en gravhög. Kanske tror man inte, att 3-4 cm fel i en konstruktion på över 21 meter skulle spela så stor roll – men det är just jämt vad en liten, liten detalj kan göra..
Oseberg var byggt med något starkare ”Meginbord” eller vattenlinjebord, som var kanske 5 mm tjockare än de andra skeppsborden, och samspelet mellan köl, undirlut och förstävar var också annorlunda, än arkeologerna räknat ut. Och det här kan man bara se i fullskale-försök, och om man seglar med en fullskale-båt – modellmässigt går det inte – erfarenheten fäller avgörandet.
Jag tänker på min gamle vän Erik ”Tofta” Johansson från Gotland, nu död sedan åtta år. Han var båtbyggare, med en livstid av kraft och kunnande i nävarna. Till honom kom en amerikansk professor en gång, som trodde att han skulle kunna få tag i ritningar efter vikingatida fartyg eller svenska allmogebåtar från honom. Men vännen Tofta bara skrattade, och visade honom den bild från en gotländsk bildsten (Bunge i Lärbro) som ni kan se här:
”Se där ! sa han till amerikanen. Själv har jag byggt inte mindre än fem båtar och ett skepp, lika välseglande som detta, och det kan du och dina datorer och cad/cam program aldrig någonsin göra efter !” och så höjde han sitt brännvinsglas, emot den svenska himlen och emot solen. Därpå drack han ur, och log. Så var han till sinnes, och nu sitter han hos Njord i Noatun, där de bästa skeppen blir till. Frid över hans minne – och kan någon nu säga mig eller Professor Källström mera om skeppsfynden från Uppsala, må ni gärna mäla det här.
Från 1990-talets senare hälft och vidare framåt har nämligen kulturgeograferna fått noggrannare, lasermätt höjddata från Lantmäteriet, och med hjälp av den – och tidigare grävningsresultat – kan man göra mycket exaktare kartor över höjdförhållandena i Uppsala än tidigare. Som vi ser bildar 5-meters nivån, eller tusentalets förmodade vattenyta en tydlig lagun, där Stortorget i dagens Uppsala ligger. Fyrisåns utlopp skall vid den här tiden ha varit en vik, skriver Magnus Källström, som inte analyserat landhöjningen i just Uppsala i detalj, men sådant finns det uppsatser om på nätet…
Att det kan ha legat en hamnplats eller en handelsplats här, nedom forsarna i Fyris och Kungsgården samt Rikscentrat i Gamla Uppsala, har länge varit känt för forskningen. Också berättelsen om slaget på Fyrisvall 984 – för vilket man har många belägg i form av runstenar kan faktiskt vara kopplad till just denna plats, även om få fornfynd av naturliga skäl kan göras som styrker den saken – hela det moderna Uppsala ligger ju i vägen för det gamla vadställe och den flodövergång, där slaget antagligen utkämpades.
Magnus Källström skriver att han hittat uppgifter i RAÄ:s arkiv på en liten, liten förbisedd detalj – alldeles som de vantnålar jag själv skrev om igår. 1868 fick Uppsala-professorn Carl Säve en märklig träsked i sin hand, som visade sig vara från 900-talet. Han var för övrigt bror till den PA Säve som gjort många uppteckningar om den gamla Asatrons fortlevnad på Gotland och i övriga Sverige (det var ju honom jag skrev om i mitt inlägg om hur man på 1800-talet såg Tor själv sitta i en grotta under Torsburgen) och hur man då lär ha gjort faktiska observationer av Asagudarna ute i den existerande verkligheten – åtminstone trodde allmogen dåförtiden fortfarande på detta.
Träskeden var smyckad med ringflätning i Borre-stil, och kunde därför dateras ganska exakt, och borde komma ifrån perioden 860-950 ungefär. Carl Säve fick också reda på, att man redan 1850, troligen när Stortorget skulle anläggas, hittat ett större träskepp där, 4 meter ner under den dåvarande gatunivån.
Och 1935 – säger Magnus Källström – hittades det faktiskt en styråra till ett vikingatida skepp på samma plats – fast han inte redovisar var det fyndet förvaras idag. Så länge man inte förstör arkiv, och heller inte förstör fornfynd – vilket tydligen Kultrurdepartementet med sin Minister i spetsen faktiskt hotat att göra – kan vetenskapen ändå gå framåt. Att skeden, som Säve ägde, och styråran kanske kommer från exakt samma skeppsfynd är inte omöjligt, men chansen att hitta fler delar är nog liten. De flesta byggnader i Uppsalas centrala delar är försedda med både ett eller två källarplan, och grundläggningsarbeten kan sträcka sig mycket längre ned i marken än fyra meter – särskilt när det rör sig om moderna hus.
1940 hittades också två runstenar (U 939 och U 940) i kvarteret Torget, vilka bara verkade ha välts omkull utan att användas som byggnadsmaterial, trots att de befann sig inom franciskanerklostrets område. De kristna måste ha förstört alla rester av den gamla hamnen, precis som deras ankomst alltid innebär förstörelse och skövling, men ett förslag är att stenarna ursprungligen har varit resta vid hamnen, ett annat att de har stått vid den väg eller bro som bör ha korsat ån ungefär på den plats där de påträffades.
Stenen U 939 är en helt hednisk sten, som tillskrivits runmästaren Öpir. Den andra stenen är bevisligen kristen, och rest av män i samma släkt som den första. Återstår sedan den försvunna styråran, som kanske ännu finns kvar i något museums magasin – om man inte hunnit ”gallra ut” och totalförstöra den..
Det här med styråror på Vikingatida skepp är en ytterst känslig historia – för en sådan åra var gjord med det allra största av omsorg. På dessa skepp är ingen detalj, oavsett hur liten, gjord utan en bestämd avsikt, och ett mycket noggrant arbete. Styrårorna var alltid gjorda flata på insidan, som vette emot Styrbords bog akterut, och buktiga på yttersidan, precis som en modern flygplansvinge. Detta var gjort med mening och avsikt – man ville ju ha så lågt vattenmotstånd som möjligt, och få ett skepp som var strömlinjeformat i alla detaljer, bara för att nå så hög fart under segel som det bara gick. Under gång behövde man inte göra stora roderutslag, och då var en styråra betydligt bättre och hindrade skeppets gång genom vattnet mindre än ett stävroder. En annan fördel var att styråran stack djupare ner i vattnet än stävrodret, och därför gav större roderverkan, när det väl användes.
På ett smäckert, klinkbyggt skrov av vikingatida typ, skulle ett stävroder bara vara ivägen, och dessutom löpa risken att förstöras vid rammning. Styråran kunde hissas upp ur vattnet, och enkelt bytas om den gick sönder, vilket ett stävroder inte kan. Se nedanstående bild, som visar hur roderarrangemanget ser ut i verkligheten !
Bilden här visar en modell, men också de allra största rekonstruktioner som finns idag, liksom mycket mindre, svenska båttyper avsedda för ryska floder – Viksbåten, som också för en styråra, är bara ett exempel – har samma sorts styråra. Rodret var fästat vid rodervårtan, som sitter på skrovet med en flätad Valknut, och skeppets skrov skadades därför inte, om en fiende skulle ramma båten, för då gick rodertåget helt enkelt av, och den tamp som var fäst i rodrets undre hörn – se bilden ! – kunde lätt användas för att fira det ur vattnet.
Rodret till Havhingsten från Glendalough, som ni ser här, är mer än 2 meter högt och större än en människa, men ändå så perfekt balanserat att också en kvinnlig besättningsmedlem kan sköta det utan problem, med hjälp av gigtåg. Märk också den utskjutande ”tagg” på den nedre bakre kanten av styråran, som alla Vikingatida styråror har !
Vet ni vad den lilla detaljen är till för ?
– Jo, den är till för att undvika konvektionsströmmar och virvlar i strömdraget efter styråran, precis som de ”winglets” som man använder på moderna passagerarplan !
Det dröjde cirka 70 år efter att man uppfann flygplan tills att man kom på den här lilla, men bränslebesparande detaljen, som faktiskt kan minska en vinges luftmotstånd med upp till sådär 10 %, efter vad det sägs. Vikingarna hade inga datorer, inga vindtunnlar för modellförsök, och inga bassänger, där de kunde prova skeppsmodeller – efter vad vi vet – men via ren, livslång erfarenhet, och ett noggrant studium av naturen, uppnådde de exakt optimal form för sina styråror…
Ett klinkbyggt skepp, med hög, fyrkantig rigg som de Vikingatida skeppen, är också byggt för att suga in maximal volym luft under skrovet. Det är just därför skeppsborden överlappar varann, och INTE sitter kant vid kant, som på ett kravellbyggt fartyg. Redan i normal fart talar man i Norge om ett fenomen kallat ”Draugens Hale” – eller åtminstone gjorde man det, när de sista Nordlandsbåtarna seglades för fiske under decenniet efter andra världskriget. Det bildas en strömvirvel eller ”svans” av bubblor efter skeppet på Lovarts-sidan, resultatet av det ”sug” som den höga förstäven alstrar. Man vill förstås ha så mycket luft under skrovet som möjligt, eftersom det minskar vattenmotståndet ytterligare.
I hårt väder och storm, blev klink-skrovets ”bärplanseffekt” ännu tydligare. Skeppen kunde bokstavligt talat ”rida på vågorna” och därför klara hårt väder mycket bra. Sådant måste man – liksom detta med styrårans form – själv ha upplevt, och sett på nära håll – för att ens begripa det. Det kan inga ”landkrabbor” eller stela professorer förstå av sig själva, vare de aldrig så skickliga inom sitt eget fack. Vissa saker måste man helt enkelt vara sjöman eller viking själv för att förstå – annars går det inte…
Man brukar också säga, att vågornas hastighet alltid måste vara lägre än vindens, eftersom vatten är ett trögare medium än luft. Men det stämmer inte med verkligheten, för om vinden mojnar hastigt, eller det blir nästan stiltje med en långsamt hävande dyning, som kommer in akterifrån, ja då kan skeppet faktiskt ”segla ifrån” den våg det står på.. De vikingatida råsegelriggarna fångade nästan all vind, och kunde ge farter på nära 16-17 knop i bästa fall – och ju större fartyg och segel, ju högre blev farten – det vet man bland annat från ”Havhingsten”. Vi vet också, att bara skepp med mer än 32 årpar, och därmed nära 80 mans besättning, verkligen kunde kallas ”Drakkar” eller drakskepp.
Höga, smala riggar kräver ”ett stort lateral-plan” som båtkonstruktörerna säger idag, eller ett långt skepp – med andra ord just ett långskepp. Man försökte sträcka kölarna än längre genom att lägga till stävskägg och nya lösningar för hur undirlut – alltså plankan mellan köl och förstäv – samt de övriga delarna i skrovet skulle anpassas till varandra.
Både bildstens-båtar, som 1, 2 och 5 samt 7 ovan visar stora, kantiga stävskägg…
Stävskäggen och den långa kölen gav båten styrka i längdled, och extra fart – medan spant och skeppsbord faktiskt var flexibla, och kunde böja sig, ifall skeppet träffades av en våg i det vågräta planet – vilket ju sällan hände – självklart mötte man vågor med fören. Det är därför vi har så många skepp liknade vid ”ormar” osv – de kan faktiskt just ”orma sig” och står man på relingen under gång, kan man faktiskt se hur den buktar in och ut, med vågornas slag…
Somliga har påstått, att Oseberg-skeppet inte kunde segla och kryssa över öppet hav. Rekonstruktioner från 2000-talet har motbevisat denna AMERIKANSKA BULLSHIT fyrtio och femtio gånger om vid det här laget.. ALLT går – om man har DEN RÄTTA VILJAN – samt – DET RÄTTA VIRKET…
Det är dock inte allom givet att bygga ett sådant skrov, och få en så fint intrimmad konstruktion att hålla i 50-60 år – vilket en välvårdad träbåt faktiskt kan uppnå. ”Dronningen” – en nu förstörd Oseberg-kopia som gick under på 1990-talet, var byggd efter den rekonstruktion man på tidigt 1900-tal snickrade ihop i Bygdöy-muséet, och där plankor torkat, vridits en aning och helt enkelt saknade vissa bitar, efter århundraden inuti en gravhög. Kanske tror man inte, att 3-4 cm fel i en konstruktion på över 21 meter skulle spela så stor roll – men det är just jämt vad en liten, liten detalj kan göra..
Oseberg var byggt med något starkare ”Meginbord” eller vattenlinjebord, som var kanske 5 mm tjockare än de andra skeppsborden, och samspelet mellan köl, undirlut och förstävar var också annorlunda, än arkeologerna räknat ut. Och det här kan man bara se i fullskale-försök, och om man seglar med en fullskale-båt – modellmässigt går det inte – erfarenheten fäller avgörandet.
Jag tänker på min gamle vän Erik ”Tofta” Johansson från Gotland, nu död sedan åtta år. Han var båtbyggare, med en livstid av kraft och kunnande i nävarna. Till honom kom en amerikansk professor en gång, som trodde att han skulle kunna få tag i ritningar efter vikingatida fartyg eller svenska allmogebåtar från honom. Men vännen Tofta bara skrattade, och visade honom den bild från en gotländsk bildsten (Bunge i Lärbro) som ni kan se här:
”Se där ! sa han till amerikanen. Själv har jag byggt inte mindre än fem båtar och ett skepp, lika välseglande som detta, och det kan du och dina datorer och cad/cam program aldrig någonsin göra efter !” och så höjde han sitt brännvinsglas, emot den svenska himlen och emot solen. Därpå drack han ur, och log. Så var han till sinnes, och nu sitter han hos Njord i Noatun, där de bästa skeppen blir till. Frid över hans minne – och kan någon nu säga mig eller Professor Källström mera om skeppsfynden från Uppsala, må ni gärna mäla det här.
Hedniska Tankar 