Goda nyheter i Frejas Månad: ”Inga giftemål i Svenska Kyrkan ! Ingen gud och inga jesusar i sovrummet !” (inlägg från 20 Maj 2015)

Skall man söka sig goda nyheter i denna Frejas månad, är det tydligen till lokaltidningarna man måste gå. Ida Persson, skribent för den Stockholmsbaserade lokaltidningen ”Mitt i” rapporterar om hur svenskarna i huvudstadens stormiga och fattiga nordvästra sektor inte längre vill ha ”Svenska” Kyrkans inblandning i sina egna bröllop eller vigslar. På ett år har de borgerliga vigslarna i detta område ökat med 26 procent. Bara 30 % av befolkningen i detta område gifter sig i kyrkan.

 

NEJ ! Såhär vill vi svenskar INTE ha det. Ingen allsmäktig gud skall befalla över vår kärlek !

Såhär blir det mycket bättre ! Genast lite gladare…

Humanisterna, the Swedish Humanist Association har i flera år krävt, att Svenska Kyrkans vigselrätt avskaffas, en gång för alla – liksom vigselrätten för alla religiösa samfund, för den delen. Trolovning och vigsel är något man lovar inför det övriga samhället, och inför alla människor runtomkring. Ett människopar förenas i kärlek, och därmed är det också två ätter eller två släkter som förenas. Så var och är Asatrons syn på detta med bröllop, och som alla kan se, står Asatron – i motsats till någon påhittad och inbillad new age eller ”fornsed” för Humanistiska Värderingar och Humana Värden, som passar det moderna samhället.

Nej, någon inbillad ”allsmäktig fader” som ska övervaka och styra allt, hör ta mig tusan INTE hemma i Sovrummet ! Där vill nog de flesta gifta par vara för sig själva…

Jag själv, som skriver dessa rader, har under mitt tidigare liv som ”Gode” med eget Godord (jag förutsätter, att ni alla är tillräckligt kunniga för att känna till dessa Nordiska begrepp) har förrättat inte mindre än sex vigslar och en begravning tillika. Carita Wallman Larsson, Borgerlig vigselförrättare i Järfälla Kommun, instämmer i Asatrons och Humanisternas syn. ”Många väljer att sköta det juridiska borgerligt, och går sedan till ett religiöst samfund för att få välsignelsen” säger hon till tidningen. Och jag har ett åtskilligt bättre ”track record” eller genomsnittligt resultat än ”Svenska” Kyrkan, vars resultat är ungefär 50 % – för hälften av alla äktenskap som ingås i Sverige, varar alls inte för evigt, eller livet ut… I mitt fall däremot, varar 4 av äktenskapen, så jag har i alla fall uppnått 66 % lyckat resultat, vilket är klart bättre… Och hittills har ingen klagat…

GIFTA SIG gör man inte hur som helst – Sker det med fel person kan det faktiskt FÖRGIFTA hela livet… (obs ironi!)

Ur prästelig synpunkt är förstås bröllop en av de lättare ritualer man kan göra eller utföra. Båda kontrahenterna är glada över vad som sker, och har ofta inget emot att själva komma med förslag och idéer inför själva ceremonin, så att de får sitt bröllop som de vill ha det. Släkt, vänner och inbjudna skapar också – får vi väl förutsätta ! – en positiv stämning. När det gäller Knäsättning (nej, vi Asatrogna och Hedningar talar aldrig någonsin om ”dop” och aldrig heller om ”namngivning” – det är inte namnet som är det viktiga, inte heller skulle vi påtvinga ett spädbarn någon religion, som barnet helt saknar intellektuella förutsättningar för att ens förstå innebörden av – men däremot ber vi dess föräldrar att ta hand om det och vårda det, när vi placerar barnet i deras knä – som det är och skall vara enligt Nordisk sed !) är det hela svårare, eftersom huvudpersonen, eller den, för vars skull riten utförs är omedveten om vad som sker, eller åtminstone bara ytligt medveten, och knappast har något minne av det efteråt, eftersom det näppeligen finns någon levande människa, som direkt kan minnas vad man sa till den före ett års ålder. Vad en präst eller vigselförättare sa vid ett bröllop, däremot, minns de flesta par nog livet ut, ifall talet var bra nog; och för övrigt är det olagligt att gifta sig, om man inte är intelligent nog att förstå vad som sägs vid själva ceremonin, nykter och vid sina sinnens fulla bruk.

Kan ni nu hålla er till detta, ni goda medmänniskor och medborgare (för det är ni väl!) viger jag er gärna, i Tors, Frejas och alla makters namn, så framt ni nu vill. Men, samhällets lov att gifta er, lagligen och med lagens fulla stöd bör ni först av allt inhämta av Lagmannen vid någon Tingsrätt (sedan gammalt har Lagmännen i vårt land också rätt att viga, tillika sjökaptener, om bröllop må ske på internationellt vatten) eller hos närmaste vigselförrättare på edert kommunkontor. Men gift er icke olagligen, i otid, fornsediskt eller kristet – det vill jag säga er !

 

”Gode” på denna bild är en gammal kollega, fd Löjtnant vid Livgardet…

Inte ens de som gifter sig i Kyrkan vill ha med ”Gud” att göra.. (inlägg från 13 Juni 2015)

Igår rapporterade flesta tidningar i Sverige utifrån ett TT-telegram att till och med de allt färre personer som väljer att gifta sig i Kyrkan, inte vill blanda in ”gud” eller rättare sagt den kristne guden i sina äktenskap. Han har ju, strängt taget inte det minsta med saken att göra. Det är bara 33 % av alla vigslar i Sverige som alls sker kyrkligt, visar data från 2014. Nu har ”svenska” kyrkan och kyrkans tidning gjort en enkät bland prästerna, och inte mindre än 216 av dem har svarat på den. I enkäten noteras också stora regionala skillnader, något som också jag varit den förste att konstatera, när jag undersökt det här med Hedendomen i Sverige tidigare i år.

Vad handlar bröllop och giftemål om ? Är det inte fråga om två människor och två släkter som förenas inför samhället. Det är ingen ”gud” inblandad i det hela..

I två fall av tre utav den enstaka tredjedel som alls vill ha kyrkbröllop, så har man nu bett prästerna att tona ned detta med ”gud” och det är kanhända inte så konstigt.  I Linköpings stift lär det vara nästan hälften av den sista tredjedelen som inte vill blanda in gud i äktenskapet – vilket man nog kan förstå.

Har egentligen religion att göra med äktenskap och giftemål alls ?

Humanisterna har lanserat tanken att Giftemål först bör ske hos Länsstyrelsen eller Kommunen, och registreras där, och sedan kan man alltid hålla en ceremoni – religiös eller inte – i det samfund eller den kyrka man själv råkar föredra. Det blir nog mer demokratiskt på så vis.  Och borde inte giftemålet handla mer om de två personer som gifter sig, snarare om vad de tror eller inte tror ?

I äldre tid såg man giftemål och bröllop mer som en förening mellan två hela släkter – det var ett uttryck för dåtidens ättesamhälle. Likadant borde det vara än idag. Vi gifter oss nog knappast helt för vår egen skull, även om vi får vara huvudpersoner på det egna bröllopet – vad släkt och vänner tycker om ceremonin och var och när den hålls är nog minst lika viktigt – annars vore ju få gäster närvarande. Vi gifter oss lika mycket för samhällets skull, egentligen, och för att få en bekräftelse eller ett slags officiellt godkännande av vår relation, och det är väl det som egentligen är det viktigaste ?

Att brudparet själva älskar varann, visste väl alla förut – och ”gud” har nog inget med deras förhållande att göra – eller ?

Stackars dygdige Josef ! ”Gud” har varken i sovrummet eller äktenskapet att göra…

Nej, ”Handfästning” ingår inte i någon Nordisk Hedendom, men kanske i Keltisk… (artikel från 16 Juni 2015)

Man bör tala sanning – eller i varje fall försöka undvika lögn. Ett sätt att undvika att ljuga, är förstås att sluta lära ut lögner och sprida missuppfattningar om Hedendom, till exempel genom att ta alla möjliga ”blandade” bruk och seder, blanda ihop dem ännu mer till någotslags multikulturellt mischmasch, och sedan kalla resultatet ”Forn Sed”. Om man nu alls skall vara ”forn” alltså. Själv sysslar jag som bekant med Asatro, som är en levande tro och gör inget anspråk på historisk korrekthet, utan försöker anpassa mig till  sunt förnuft och till nutiden, och säger mig därför inte representera det påstått ”forna” i och för sig.

Det är nämligen mycket ärligare så – enligt min uppfattning.

Vill du vara som Tyr, eller som Fenrisulven ? Idag är det i alla fall Tisdag eller Tyrs Dag.…

En del människor hyser nu den beklagliga missuppfattningen att det skulle finnas något som heter ”Handfästning” (eller till och med ”Handfästande” – fråga mig inte varför en del använder den språkliga formen och vad de i så fall menar med det)  och att detta skulle vara namnet på en urgammal nordisk bröllopsceremoni. Men så är det inte alls. Det ord som används för just Bröllop i alla Norröna källor, är faktiskt just Bröllop – och det var det enda ord man behövde använda. Ordet bröllop kommer av fornsvenskans bruþlöp, alltså ’brudlopp” – själva brudfärden från brudens hem till brudgummens, och det kan ju sägas höra till årstiden, eftersom ovanligt många par fortfarande gifter sig på försommaren.

Nej, en massa konstiga manipulationer med snören och band, ”smyg-bondage” och liknande ingick inte i den Nordiska bröllopsritualen….

Med ”Handfästning” menade våra förfäder något enklare och rejälare, för det var helt enkelt ett handslag, eller att ta varann i hand, som man gjorde när ett löfte eller ett juridiskt bindande avtal ingicks, och man lovade – just att hålla sig till sanningen… Äktenskapet är i och för sig också ett juridiskt bindande avtal, som fortfarande påverkar Arv, Ägandeförhållanden, Familj, rätt till umgänge med barn och mycket annat, och det finns faktiskt en källa i islänningasagorna som nämner ordet ”fästning” också om ett bröllop – i överförd bemärkelse – eftersom brudens far där lägger brudparets händer i sina och därefter skakar hand med brudgummen till tecken på att han accepterat bröllopet, och ger bort sin dotter frivilligt. Men, där förekom inga konstiga manipulationer med snören och band, och ordet handfästning används överallt annars i helt andra sammanhang – mest om diplomatiska avtal och överenskommelser kungar emellan, vid edgång och svärjande och annat sådant.

Ordet Handfästning användes om Konungaförsäkran eller Kungaval – då Kungen lovade att försvara landet, och alla medborgare. Det har ingenting alls med bröllop att göra…

Idag finns det dock en massa wiccaner – anhängare av keltisk religion – som säger sig praktisera ”handfasting” i sina bröllopsritualer, trots att begreppet är ett helt nordiskt uttryck, som inte finns i keltiska språk. Hur kan det nu komma sig ? Jo, först på den kristna medeltiden, eller närmare bestämt på 1200-talet, långt efter den normandiska erövringen av England, så började man felöversätta den ”troth-plight” eller ”trohets-plikt” som rått i helt feodala förhållanden mellan herre och tjänare till att också omfatta kristna bröllop. (Hedendomen var helt förbjuden på de brittiska öarna på den tiden, vilket man måste komma ihåg. Wicca är inte en urgammal religion som många tror, utan artificiellt skapad på 1800-1900 talet). Också i de nordiska länderna inträffade på det kristna 1300-talet samma betydelseglidning, och man började använda ordet om bröllop, helt utan att veta, respektera eller förstå vad det ursprungligen stod för.

Dagens ”nyhedningar” på de brittiska öarna nappade på denna helt nya tolkning av begreppet, och så kom det att en felöversatt ”Handfästning” eller ”Handfästande” började göra sig påmind här i Sverige.

Gulle-Gulligt värre, hörni ni ni – men något ”Nordiskt” över detta bröllop är det inte…

Visst kanske en del par behöver ”Heras Välsignelse” över sina Keltiska bröllop, men allt sånt är New Age – inte Asatro eller Hedendom… Kanske de istället borde satsa på ”Tyrs förbarmande ” ??

I ett tidigare inlägg har jag varit inne på varför vi alls gifter oss. Brudparet behöver uppenbarligen inte giftemålet som sådant – de vet ju redan förhoppningsvis att de älskar varandra. I gammal tid var giftemål en förening mellan två ätter eller släkter, men så är det inte nu. Släktens – och diverse svärmödrars – uppfattning om saken brukar fortfarande spela roll, men det är varken släkten, de inbjudna vittnena eller vännernas åsikt som är huvudsaken, i alla fall inte nuförtiden. Vi gifter oss förmodligen inför gudarna, eller rättare sagt i samhällets ögon, och det är för att få hela denna legalisering som ceremonier, ritualer ja-ord och handskakningar måste till… I och för sig kan man gifta sig och hoppa fallskärm samtidigt – eller hoppa utan fallskärm om man vill – men det hör inte hit – för det är inte Asatro….

Inte Asatro – inte Hedendom heller…

Man kan också gifta sig under vatten, eller ta sig vatten över huvudet med hela bröllopet…

 Men det hör FORTFARANDE inte hit – för det är inte Asatro – ens om man slipper svärmor – hon kan nämligen svårligen ta på sig tuber på ryggen och kommer därför inte att kunna andas under vattenytan, så kanske den fula kärringen (nej vad säger jag – jag menar naturligtvis ”den förtjusande kvinnan högt ovan övre medelåldern” ) går åstad och dör. Minns vad det står i Trymskvidas sista strof om just svärmördar – alltså sådana där mödrar, som man svär över.. Slag i stället för slantar hon fick /och hugg av hammaren /istället för hopen av ringar.

Annars kan man ju alltid åka till Las Vegas eller kanske Las Svegas (i Sveg, Härjedalen!) också…

Nej, Nej och åter Nej – ”Church of Elvis” eller C of E är inte Hedendom det heller, liksom….

 Då kan man ju lova varann att ”love me tender, love me do, a be bop a loo…” eller vad tusan man vill, praktiskt taget -vem som helst kan ändå skriva sin bröllopsceremoni som den personen vill – men hör vad jag säger – hör vad jag säger ! – det är FORTFARANDE ingen Asatro, och inte någon ”forn sed” eller ens Hedendom… De flesta sk ”Vikingabröllop” (där deltagarna går klädda i säckväv och bara bär sig dumt åt) som firas i dagens Sverige har knappt ett enda förbannat dugg med riktig Hedendom att göra heller – tyvärr..

GOD SMAK och SUNT OMDÖME är ibland inte så lätt att hitta… för vissa… men här tycks man HÅLLA STILEN….

I det Nordiska bröllopet, som det en gång såg ut, ingick alltid en Vighammare, eller en Torshammare i riktigt stort format, som efteråt skulle placeras i brudens knä – med hammarskaftet pekande uppåt.

Kvinnan hade rätt att innan bröllopet få hela brudutstyrseln betald av sin släkt, om hon inte kunde betala den själv. Mannen skulle lova att ge hustrun en hemgift – så stor han nu förmådde – ifall äktenskapet skulle ta slut, och de skildes åt i framtiden. (så är det – i ett rättvist samhälle har man inte bara rättigheter, utan också skyldigheter ) Ceremonin började alltid med att vigselförrättaren (goden eller gydjan) lade sina händer över brudparets, och förde dem samman. Så skakade brudens far hand med brudgummen, till tecken på att det skulle bli hederligt gjort, och att kvinnan inte togs med våld; och man frågade alltid om någon av de närvarande hade något att invända, som det ännu görs i en del kristna kyrkor. Gudinnan Var – hon som bekräftar avtal och eder genom att Varsna dem, som det ännu heter på god svenska – nämndes alltid i ceremonin – och man tog ringed, på en edsring, naturligtvis. Först därefter tog man på sig sina egna bröllopsringar, som var avslutningen på ceremonin – sunt förnuft säger att man inte gör det först, utan att fästning, handslag, vigning med hammaren (som placeras i brudens knä vid bröllopsmiddagen) ja-ord, svärandet av eden med edsring och sedan ringpåtagningen, till sist – kommer i just den ordningen. Ingen annan, för då hakar gydja, gode eller brudparet gärna upp sig.

Man bör nämna Frej och Gerd – som det är och skall vara – tillsammans med Vár – och inte halka över i missuppfattningar eller fel gudom vid fel tillfälle. (om brud eller brudgum inte är allvarligt sjuk, kanske du inte direkt ska nämna Hel, dödsrikets härskarinna, vid sitt uttryckliga namn ) Tänk på vems uppmärksamhet man vill påkalla, inför en glad fest, och läs Östen Källmans bok ”Den forna seden” avsnitt II sidorna 40-61 om du vill ha direkta referenser till sagatexter, eddan och norrön litteratur vad gäller allt det, som ovan sagts. Då har du nog rätt att verkligen kalla dig ”forn” – men inte annars !

Várs bild bör inte saknas vid bröllop, för hon ser allt och dig också… ”Eros ser oss, när vi svinar ner oss” sa en gång Alf Henriksson, men det är en annan historia (och hör till bröllopsnatten)

 

Lagom fräcka visor ansågs befrämja fruktsamheten, och får därför inte saknas vid gillet efteråt !

”vårt bröllop bliver icke stort, det firas på en hästelort…”

Om Asatrogen Trolovning – som den är och borde vara… (inlägg från 16 Oktober 2016)

Om nu Polyteismen är en bättre förklaringsmodell, rent andligen – om vi vill se det så – än Monoteism och liknande bisarra avarter av mänskligt tänkande (se i föregående inlägg) så borde det vara dubbelt angeläget, att sprida information om asatron och dess mest grundläggande riter – det har jag också försökt göra i denna polemiskt hållna blogg – jag måste debattera och ta upp även ”obekväma” åsikter för att ens synas eller höras – så är det på dagens Internet – och det kan jag inte göra något åt. Men – som jag sagt – varför skilja på oandligt eller ”andligt”. För en verklig, äkta hedning, finns ingenting ”övernaturligt” – för ingenting kan existera över eller utanför naturen.

En god vän frågade efter Höstblotet – som jag själv höll – mig om riter för Förlovning enligt Asatro – eftersom han själv står i begrepp att förlova sig. ”Fornsedare” eller liknande samfund för New Age kunde inte hjälpa honom, inte på minsta sätt – för han är inte ”new age” och inte hans fästmö heller. Han är Asatro, rakt igenom, precis som jag – och det är hans tillkommande också. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun här, och tänka igenom vad som är vad.

Ordet ”Förlovning” har ingen gammal historia på svenska, eftersom det förekommer första gången i skrift år 1739, har man sagt. Men själva funktionen har alltid funnits. Det har alltid funnits ett behov, att tala om, att man önskar gifta sig eller sluta ett förbund mellan varandra, och i det gamla ättesamhället var detta behov starkare än nu – inte svagare. Utan elektroniska eller sociala media fanns verkligen behov av en rit, som kunde försiggå i allas åsyn, och där två släkter offentligt och med samhällets acceptans gemensamt kunde förklara, att en tillkommande fanns för båda de personer, som senare skulle ingå äktenskap. Man har ända sedan äldsta tid i Sverige talat om trolovning, eftersom det begreppet är vida äldre än kristendomen. Under hela den kristna tiden fanns trolovning kvar, som en separat rit, och ett speciellt rättsinstitut, som man kallar det – alltså en juridisk avtalsform. som just hade med tro att göra – det var en överenskommelse, likaväl som Tron på asarna eller gudarna – trofasthet var något man lovade – en Ed, som man svurit att hålla. Man talade till och med långt in på 1700-talet i Sverige om ”sängledning”  – något som nämns redan i de isländska sagorna – äktenskapet mellan man och kvinna skulle avslutas med att det efter bröllopsgillet fanns vittnen till att de båda nygifta lade sig ned tillsammans, och att vad som sedan – i enrum och utan någons åsyn – blev gjort, gjordes rejält och ordentligt, utan kristet knussel.

Förstår man inte innebörden i vad som menas med Eder eller Edgång, kan man helt enkelt inte vara Asatroende…

Begreppet ”Trua” eller ”Tro” har alltid funnits, i alla nordiska språk. De som säger, att begreppet Asatro – som finns också i Eddan och släktsagorna – skulle vara någon sentida nytolkning, ljuger bevisligen, och far med osanning. Begreppet ”forn sed” däremot nämns bara i en enda källa från 1200-talet, och ingen har vetat vad det står för, innan någon försökte göra någotslags konstig new age-tradition av det – på 2000-talet.

I gamla tider talade man också om ”Ringed” som något som hade samband med trolovning – som alltså kom före själva giftet och bröllopet. Ring-eden var något man avlade i det lokala Gudahovet, och inför Gudarna – där fanns ju en stor Edsring, som låg på Stallen (det heter stall, och inte ”altare”) och som ibland – ända sedan bronsåldern – kunde vara armring på en gudabild, till exempel. Ville någon trolova sig, måste där finnas en Gode eller Gydja, som högtidligen tog ned armringen från gudabilden, och bad paret avlägga sin ed inför gudarna, sina släkter, sina föräldrar och varandra, innan ringen sattes tillbaks. Så gick det till. Också i våra dagar ger vi varandra förlovningsringar – ofta helt släta – ibland med stenar och andra utsmyckningar – och denna vana fanns både under antiken och i Nordisk järnålder, har man tydligt konstaterat. Redan västgoterna under 600-talet hade den seden – ringar utväxlades alltså.

Vighammare och Edsring får aldrig saknas vid ett Gudahov (nej – just det – det finns aldrig och har aldrig funnits Asatrogna ”tempel” som fornsedarna felaktigt tror)

Många ”fornsedare” och speciellt ett väldigt oseriöst samfund (som jag inte vill nämna) har försökt dra in keltiska seder vid trolovning och giftemål, fast de aldrig haft det minsta med Asatro att göra. På de brittiska öarna fanns och finns ännu en bisarr bondage-ritual där man binder samman de trolovades handlovar med rep, kedjor och annat sådant – vilket aldrig någonsin varit känt från skriftliga källor i norden. Dessutom – enligt asatron var det viktiga, att Trolovningen var helt frivillig, och att den skulle ingås som en Ed, där både brud och brudgum hade lika del i överenskommelsen och skulle svara för sig själva – av egen övertygelse. Då behövdes inga bojor, inga rep, inga ovärdigheter.

Visserligen finns det något som på gammal svenska kallas ”Handfästning” men handfästning var ett köpeavtal, eller en diplomatisk förbindelse kungar emellan, när man med ett handslag bekräftade att en affär hade gjorts upp – och ”brudköp” förekom aldrig någonsin i det gamla norden – det är en muslimsk och kristen sedvänja. De idioter, som kallas ”fornsedare” har i sen tid blandat ihop det här, och tror att kelternas ”handfasting” på något sätt skulle vara samma sak, trots att det rör sig om två helt olika ord, två helt olika traditioner och två helt olika saker. Handfästninng är än idag en synomyn till det, som kallass Konungaförsäkran eller en Kungs ed till sitt folk, och ahr ingenting med giftemål att göra. I kelternas kristna ”handfasting” finns ingen jämlikhet, men däremot att kvinnan binds fast vid mannen, och släpas iväg som ett viljelöst ting – totalt motsatt den nordiska synen på saken..

Nej Nej Nej – såkallad ”handfasting har INGENTING med Nordiska traditioner eller Asatro att göra…

Enfaldiga Pajas-konster, simpla utklädnings-lekar eller ”Onda Clowner” som de här är INTE Asatro….

Vad som däremot har mycket med Asatro att göra – förutom Eder, Edsringar i ett gudahov och därefter trolovningsringar av valfritt utseende – är något som kallas ”Guldgubbar” av arkeologerna, och som hittats vid flera forntida Gudahov, bland annat i Uppåkra i Skåne – som jag skrivit om – men också på flera platser i Danmark, i Blekinge och på Bornholm, ja över hela Norden faktiskt, Norge inbegripet. 

På Bornholm har det hittats över 2500 på ”Sorte muld” vid Bornholm, och över 122 – i varierande storlekar från 5-6 kvadratcentimter till 5-6 mm vid Uppåkra. Man vet att minst tjugo – funna i Blekinge – var stämpelidentiska eller tillverkade med exakt samma verktyg, och exakt samma metod som andra fynd från Öland och Bornholm. Det kan till och med vara samma guldsmeder och hantveerkare som man köpt dem hos, även om det inte går att bevisa med 100% säkerhet. Alla forskare är ense om att Guldgubbarna – som nästan alltid avbildar en man och en kvinna, ställda ansikte mot ansikte – måste ha varit någotslags offergåva, som man lämnade vid bröllop eller trolovning.

Kanske var det här det juridiska eller bindande dokumentet, i en tid när få var runkunniga – och på Vikingatiden, när alla kunde runor – Runstenarna bevisar det – varför skulle man annars resa stora stenblock med inskrifter, om inte helt vanliga vägfarande och förbipasserande kunde läsa vad som stod där – behövdes de inte längre.

Man har också hittat enstaka figurer av båda könen – detta kan ha varit offergåvor när man gjorde ”vapentak” och blev vuxen man eller vuxen kvinna – eller som tacksamhet efter en övervunnen sjukdom, tror en del forskare. I mycket få, enstaka fall – inte mer än 2-3 % av det totala antalet finns också ”samkönade” par  – men sådant var under forntiden högst ovanligt – alla ville ha barn – annars kunde samhället inte fortleva – och barn kunde bara kvinnor och män få, i heterosexuella förbindelser enligt naturens krav – inte annars. Det har vi nästan glömt bort nuförtiden – i alla fall några av oss – men fynden visar ändå sitt tydliga vittnesbörd, och det kan vi aldrig någonsin prata bort…

I många fall syns en växt, ett slags blomma mellan de båda älskande – som föreställer Frej och Gerd, jordgudinnan (inte alls Frej och Freja – dev ar syskon, och syskon har aldrig någonsin tillåtits gifta sig med varandra – sådant ger ingen livskraftig eller stark avkomma, utan missbildade monster i stil med de Loke framföder – det visste alla !)  och man har till och med spekulerat att detta skulle vara växten Kvanne, Angelica Arcangelica, eller den änglalika Angelican, ett slags vacker planta, som vi ännu har kvar i rikt antal…

Själv funderar jag på en sak – varför anser vi än idag, att förlovningsringar skall vara av guld ? Just att guld är den enda metall som räknas i sammanhanget, är något vi har gemensamt med den äldre järnålderns människor. Tiderna må växla, men kärleken är alltid ny – eller behovet av att förlova sig och giftas är konstant, i alla tider – liksom behovet av att göra det på ett värdigt och riktigt sätt – genom Asatro !

Varför har vi än idag ett behov av att fira förlovningar med blommor och guldringar ? Är det inte därför att Asatrons värde varar – idag som i alla dagar…

 

Midsommarbröllop och Midsommarblot vid Uppsala Högar (inlägg från 24 Juni 2017)

Hednandet av Sverige fortsätter. Efter att Nordiska Asa Samfundet manifesterat sin närvaro, utan press och på enklast möjliga vis vid Uppsala Högar det här året, kan jag konstatera att vi fått mer än 100 deltagare på vårt Midsommarblot, vilket är fler än de 87 som deltog vid Rökstenen i fjol. Hela arrangemanget tog en hel vecka i anspråk, och omfattade informationsdagar, namn-insamlingar, upprop, medlemsvärvning, försäljningsbord, mat och catering, allsång, gudstjänst med blot och gemensamt offer och mycket annat, samt som överraskning ett Midsommarbröllop – det brukar ju alltid vara aktuellt såhär års.

Vi ägnade oss självklart också mycket åt logistik och transporter, samt hade till och med organiserat en egen hird eller vaktstyrka försedd med interkom, och andra sambandsmedel, även om det var något vi inte behövde ta till i år och inte heller ville använda, liksom sjukvårdsväskor och några av våra mer okända färdigheter, som vi nu börjat samla på och träget öva oss i, listiga och uppfinningsrika som vi Asatroende är.

Vi finns numera överallt. Vänta er inget annat !

SVT, UNT eller en del svenska riksmedia typ låtsasliberala Dagens Nyheter var nämligen inte inbjudna till arrangemanget; mest på grund av deras fientlighet och fördomar emot oss Hedningar, samt vad man tyvärr tillåtit en viss galen Gydja gå ut och påstå på bästa sändningstid. (Se vårt tidigare inslag om Galna Gydjor och Falska Traditioner)

Vad SVT rapporterat innehåller flera sakfel, särskilt om en hel del konkurrerande politiska rörelser på yttersta vänsterkanten, som ”forn sed” och annat. Deras medlemsantal uppgår numera inte till mer än ett sjuttiotal personer, och i och med att de inte lyckats genomföra några större Midsommarblot alls i år, tror jag nog att deras tid som rörelse är ute. NAS är och förblir en opolitisk rörelse, även om jag själv som enskild medlem och medborgare förstås förbehåller mig att ha åsikter här, men det har nog alla andra bloggare och framförallt katolska chefredaktörer också.

Men – över till huvudämnet för detta inlägg. Under Maj, eller Frejas månad – och Juni – som mer tillhör Frigg – gifter sig fortfarande de flesta brudpar i Sverige – och det gäller för Hedningarna också. Redan 2011 var andelen kristna bröllop i Sverige under 40 %.

Gift ? – Ja, man kan bli gift på många olika sätt, men det är kanske inte så farligt som det låter…

”Fornsed” och deras anhängare i Media hävdar på falska grunder, att alla Asatroende skulle vara rasister. Nå, välan tänkte då jag – ombedd att hålla ett Midsommarbröllop för ett delvis utländskt brudpar, som jag ju var. Då tar jag de allra, allra farligaste ritualer jag kan hitta, från grupper som ska vara såå farliga så, ja sådana där Odinister, eller Dödsjävelnazistrasistpolitrucker ni vet, bara för att reta media, och som ett socialt experiment, rätt ut i offentligheten, bara.

Jag går ut och håller det själv – enligt the real original Odinic Rites handbok, skriven av pseudonymerna Stubba och Hoskuld på det nu fjärran, fjärran 1970 talet – och så ”lånar” jag deras ceremoni rakt av – så får vi väl se hur ”farligt” och ”rasistiskt” detta blir då, gott folk !

AKTA er för det hemska hemska, farligt farliga Dödsdjävelnazistrasistpolitruckbandet ”Killer Instinct” ! Flera Socialdemokratiska Kommunalråd har faktiskt VARNAT er just för dem… Fast det är ju klart – Grabbarna kanske bara vill vara sig själva för ett tag…

Såhär gick texten, på både svenska och engelska, då brud och publik ville ha lite poesi på svenska också – ceremonitexten uppmanar till sådant…

MIDSOMMARBRÖLLOP – såkallad Handfasting – Odinic rite

Nu villl jag att alla tar ett djupt andetag och tystnar, så att sinnet klarnar inför det bröllop vi skall förrätta. Jag vill också att ni stänger av era mobiltelefoner, och lämnar dem utanför denna ceremoni.

Helgande

In the names of Odin, Balder, Frey and Thor. We hallow this place to the worship of Aesir and Vanir, that we might fully understand and hallow their powers within us. Frigg, Nanna, Gerd and Sif, be our guides and our comfort.

Åkallan

We hail you, Odin, father off all. Be within us on this wedding day. Freya, godess of Love, and Vali, son of Odin and defender of the family, be within our hearts. May we ever find delight in the joyful sight of home, of husband, wife and children. Grant us your blessing, most holy Norns, that each one of us may hear his own hearts history.

Odin, mighty god and all father, who changed the ash and the elm into the bodies of our forebears Ask and Embla, be present in the here and now with your wisdom, and inspire those who are about to be handfasted.

Frey, God of fruitfulness, help them to attain joy and harmony, and Gerd, earth Mother, ensure their posteriority.. Var, who hears and records oaths and who wrecks vengeance on perjurers, be this day their witness. Tyr, the upholder of good faith, help them to maintain their sacred oaths. May their wows by Lofn be heard, and may gentle Nanna, wife of Balder, give them strength to keep their fealty. Verdandi or becoming, Norn of the future, be their guide and their friend. Bragi, sing of this wedding.

Oden, the high one, defend them with the strength of thine power. Not let us to Odin make blot, that he into our hearts and minds may enter.

Dikt och läsning

Nu är Midsommars tid, och ni ska vigas inför Gudar och Människor

Där jorden grönskar och sommaren står i sitt flor
där kristna män krälar till sin kyrka,  medan hedna män går fria till tinget
och där eldar brinner och åkern gror
man älskar kvinna, och kvinna föder en son
och våreld tändes åt åldrars barn
medan skeppet skrider och sköldar blänker
medan solen skiner och snön i norden ligger
medan bergen står höga och furan växer
och falken flyger, en frisk vårdag
med en mild bris under båda vingarna
medan mullen gror, och människor ska leva

Just så är ni vigda inför Gudarna och alla människor !

Rede – Anrop

Hear my rede and counsel. Hail to them that listen !

Nine times noble are they that honour and worship Odin Allfather, and who ride on his path. They shall eat of the fruit of their work and happy shall they be. A marvellous thing is it to love, and your love shall be better to you than furs or gold.

Wedding – Vigsel

Do you (brudgummens) and you (brudens) call upon all here present to witness that you do pledge yourselves to each other with holden hands, to finish and to fulfil your whole engagement, both trusted and true ?

Båda ska svara: I do

(Goden till Brudgummen)

Do you (brudgummens namn) make a solemn wow and take the Aesir who rule over all things to witness that (brudens namn) you will have as your own.

(Brudgummen svarar) I do swear it

Goden: Then, get from her love like your love, and give her a ring in token thereof.

(brudgummen sätter en fingerring på brudens ringfinger, och Godes fortsätter, vänd emot bruden):

Do you (brudens namn) make a solemn wow and take the Aesir who rule over all things to witness that (brudgummens namn) you will have as your own ?

(Bruden svarar): I do swear it

Godes: Then, get from him love like your love, and give him a ring in token thereof

(bruden sätter en fingerring på brudgummens ringfinger, och Goden säger)

Allfather Odin, do you establish and make stable their faith and in oneness of mind, in truth and in love, your kin and our brother and sister (säger brudparets namn) ?
For Odin has declared that a pledge should be given and confirmed in all things. As trees from earth together grow, if Thor with lightning will strike the one, the other fades. If one grow green, the other shares its leafy sheen. So care and joy may they know and share.

(Goden tar ett bart svärd och håller det framför sig, med spetsen vänd neråt mot jorden. Bruden och brudgummen fattar om svärdets hjalt)

Goden, Bruden och Brudgummen säger:

We now swear Loyality and service the one to the other, to speak and to be silent,, to do and to let be, to come and to go, in need and plenty, In living or dying, from this hour henceforth, until death or Ragnarök divides us.

Goden tar ett steg bakåt och säger:

May Odin and the high Gods reward that which is given: loyalty with love, valour with honor, oathbreaking with vengeance.

(Goden lägger ned svärdet, lyfter upp Torshammaren)

Gör hammartecknet och säger:

This hand fasting is fairly done. In the sacred name of Odin, Frigg and Thor, I now proclaim you husband and wife.

(han lägger ned hammaren, och låter dem kyssa varandra för Balder och Nanna)

Slutord – Avhelgande

In the name of the Aesir and vanir:

Odin Allfathir, first and eldest the gode, protect these of your faithful kindred who, through the weave of the holy Norns, are now united in a handfast holy wedlock. balder, inspire them with truth and the love of mercy and justice and grant them the faith to bear the decree of the Norns.

Thor endow them with courage and aid them in the fight against the enemies of our faith, our folk and our families.

Odin, give wisdom and words to them and while they live, give them healers hands.

Frigga, ensure them their posterity, that the corn might be all in one sheaf, and their harvest from one field.
Frey, grant them the goodwilll of their fellow men and women, and may they surround themselves with a steadfast circle of devoted kinsmen and faithful friends and comrades.

And grant, Odin allfathir, to all of us present on this day, every thing which might be good for our protection and liberation.

(paus)

By odin and all father, let all these things be so.

 

Minnesdrickning:

Ljuset sprider sig från Asgård och nedåt, som mjödet i ett horn. Ljuset kastas upp mot Asgård igen, med det ljusa i människors sinnen. Signa detta mjöd i namn av Oden, Balder, Frej och Tor (hammartecken över mjödhornet). Från Heidrun själv, och Lärads träd kommer Odens föda, som Fjölners visdom och Kvasers blod, som är den rena kunskapen.

Måtte vi ha lycka i allt och i vår vänskap, och få god skörd och goda tider i Midgård.

Ta så emot detta heliga horn i namn av Korparnas Herre, och drick till lycka och välgång. Wassail !

Goden räcker mjödhornet till brudparet, och låter dem dela skålen med andra, om de så vill. Hornet går åter till honom och han tömmer ur de sista dropparna på backen, och säger:

Vi prisar allas moder, vår Gerd.

All ära till makterna. Vi har enats med dem, och tar del av deras rikedom och liv.

Så förklarar jag detta blot och denna handfasting enligt Odinic Rite för avslutad.

——————————

Döm nu själv, gott folk – om ni kan hitta någon ”rasism” eller påstådd ”främlingsfientlighet” överhuvudtaget i detta… Kan ni det, förresten ? Välkomna välkomna allesamman att skriva en textkommentar till mig i så fall..

”Forn sed” är en enda stor lögn, för här är ni som vi ser inte alls ”forna” av oss, för vad vi gör, baseras på här, nu och idag ! Nå, den dikt jag läste är en bearbetning av Tryggdarmal, eller Fridsedskvädet, och sådant som var lag långt långt innan kristendomen alls kom till Island.. Det kvädet handlar om Eders svärjande, men en vigsel är också en helig ed inför samhället och Gudarna, och därmed ett slags domstolsförhandling, med högst konkreta juridiska verkningar, som alla vet. Det finns som bekant borgerliga vigslar också, samt en ärvda- och äktenskapsbalk i vår lag, än idag.

”oförberedd, som jag var….” Öva Öva Öva – alla vigslar och ceremonier är stagework, sleight of hand, teater, smoke and mirrors…

Min farfar, som faktiskt var präst i svenska kyrkan, hävdade att man inte alls måste vara troende för att vara präst, men det får stå för honom. Själv hävdar jag absolut, att man måste ha kallelsen, eller rättare sagt tron, och Asatro är en tro, likt alla andra trossystem och religioner, för enligt mig och min farfar före mig, går de alla ut på samma sak. Det finns så att säga ”Priestcraft” och inte bara ”Witchcraft” – men ur prästens synvinkel sett borde bröllop vara den enklaste ritual man kan hålla, och jag vill inte alls påstå att jag gjorde detta väl eller bra, bara för att brudparet var nöjda eller människor sa det till mig efteråt.

Det är Makternas Dom eller Gudarnas ord som gäller, och dem får vi skåda i eftervärlden, inte genom dumma journalisters twitter och kackel i nutid eller realtid.

I själva verket är jag en skral, ringrostig och oövaad präst eller rättare sagt Gode, trots att jag hållit sju Asatrogna bröllop vid det här laget, varav fyra ännu håller. Mitt ”track record” är alltså hittills bättre än Svenska Kyrkans, för 50 % av de äktenskap som ingås i Sverige varje år, varar inte alls för evigt, trots att det ju är den sorts eder och avtal, man vanligen menar att hålla – just för evigt… för det är väl meningen ?

Alla religioner eller Samfund eller kyrkor har väl inte ”Short duration personal marriages” som Church of the Subgenius, till exempel…

Vid ett bröllop är vanligen brudparet glatt och förväntansfullt, och det är oftast de övriga deltagarna och till och med eventuella svärmödrar också. Stämningen är uppåt, och prästen kan knappast misslyckas, försåvitt han inte gör bort sig fullständigt, eller bruden är het på gröten, och sätter en ring på sin älskades finger, innan hon ens hunnit ge sitt ja-ord.

Hon måste säga ”Ja” först, och får inte bara ta, rakt av…eller hur killar ?

I så fall får prästen inte komma av sig, utan fortsätter ritualen, enligt det hävdvunna mönstret ”KISS” eller ”Keep it simple, stupid !”  Det kan behövas ett hänsynslöst ad-libbande från prästens sida, improvisationer, fält-versioner av harg eller altare, lånade svärd, lånade vighammare och alltsammans – men Freja själv har sagt, att i krig och kärlek är allt tillåtet och ingenting förbjudet, om det görs med just kärlek, eller rättare sagt gott omdöme och förstånd.

Att förrätta en Knäsättning (ja, just Knäsättning – det heter inte alls ”Namngivning” eller något annat krystat kristet, tvärtemot vad alla tror) är något svårare, för att som präst arbeta med exempelvis barn eller hundar, är svårare – och det lär gälla för fotografer också…

En begravning, slutligen, eller jordfästning, vilket också finns i Nordisk tradition som högläggning eller annat, är det svåraste av allt – ur prästens synvinkel sett. Deltagarna är ledsna, bedrövade och agg och missämja kan uppstå kring arvsskriften, minnen eller annat; och att vända allt detta till något positivt, så att deltagarna känner att de fått ”closure” eller en bra avslutning – vilket är vad ritualen ska ge dem – kräver en verkligt bra Gode eller Gydja, som sannolikt är en mycket god psykolog, utbildad eller ej.

Riktigt där är inte Nordiska Asa Samfundet än.

Vad ”forn sed” angår, rekommenderar jag ingen, absolut ingen att alls anlita dem, om ni inte villl ha det helt på tok och dra sju års olycka över er. 

Tack vare det dåliga sällskapet, har Asatron i Sverige inte bara drabbats av sju års olycka, utan av sjutton…

Nej, just det – det behövs INTE några vikingakläder, ”fornsederi”, något dåligt ”laj”, levande rollspel eller något annat sådant. Gott omdöme fungerar oftast utmärkt. (Personerna på dessa bilder har inget att göra med vad som skildras i detta blogginlägg)

Såhär smakfullt kan ett bröllop vid Uppsala Högar också gestaltas – enligt bröllopsfotograferna….

Enligt min farfar går alla bröllopsritualer, världen över, ut på samma sak – i olika versioner. Det måste finnas ett helgande eller en inledning, där deltagare och åskådare träder in i det rituella rummet och lämnar allting annat – om är oväsentligt – utanför.

Finns inte Gudahov eller Kyrka färdigt, måste präst eller Gode själv skapa detta rituella rum, dit ingen utomstående ska släppas in, och inget får gå fel – eftersom det är brudparets ceremoni, inte åhörarnas – försöker de störa vigselakten, måste man faktiskt kunna ”kasta ut” eller stoppa dem, och många vigselformulär innehåller skyddsformeln ”Om någon har något att invända häremot, så må han eller hon tala nu, men annars hålla tyst för evigt !”

Odinisterna har som ni ser glömt bort den formeln helt, eftersom de vill var djärva och manhaftiga av sig, men själv skulle jag ha valt att inkludera den, för säkerhets skull. Så kommer en åkallan in i själva helgandet, där det räknas upp en ”gudakatalog” eller vad som kallas Thula på isländska.

Men detta är inget tomt rabblande eller något Satans gallimatthias, som hos Fornsedare och Söndags-Schamaner..

Thulor och åkallan måste byggas upp med omsorg, med tanke på årstiden (i detta fall Midsommar) och sakomständigheter i övrigt, annars fungerar de inte alls, och blir inte verksamma för någon. Det är bland annat därför, som jag valt att studera Odinismen också, eftersom jag inte ser något ont i att utvidga min kunskap. Lagarna för allt detta, är precis lika exakta som våra tiders juridik.

Så följde då diktläsningen, för att detta ska sjunka in, och för att bygga upp ytterligare stämning – men sen måste det till ett cresendo.

Ceremonin får INTE tappa tempo, eller dra ut på tiden – det är viktigt – för annars blir det lika tråkigt och intetsägande, som i Svenska Kyrkan.

Polisiärt Mass-bröllop som på Filipinerna – så gör de där, så gör vi inte här…

”Gör predikan kort !” är varje äkta fältprästs glada tillrop, och just fältpräster och Militärpastorer respekterar jag mer än andra kristna. De liknar oss hedniska Godar och Gydjor i sitt utövande, sitt personliga liv och sina uttryckssätt.

Vid orden ”Hear thou and listen !” borde Goden nästan vråla ut ett härskri eller anskri, så att tänderna skallrar – närmast likt ett ”Kiai !” som i Japansk Kendo – om inte åhörarna lyssnar innan dess, blir de allvarligt stämda då, och lite allvar skadar inte, det heller. Ingen gifter sig på lek, nämligen.

”Hör du duva… Bonnläpp… Det här är inte bara en ”wow-upplevelse” – det är mer än så…”

Så börjar själva vigselakten, som ju är en ed, eller en edgång, ja en trohetsförsäkran – inget annat. Om man sedan vill göra den inför varandra, inför lagen, samhället och åhörarna eller också själva Gudarna och makterna beror som sagt på om man är troende eller inte, och vem man egentligen vänder sig till – men det är man förhoppningsvis fullständigt klar över innan bröllopet börjar, för endast den som är vid sina sinnens fulla bruk, är nykter och vuxen (mentalt, inte bara biologiskt) kan gifta sig. Annars vore det ju olagligt.

Så kommer ringars utväxlande – och enligt Odinic Rite tänks guden själv vara direkt närvarande vid bröllopet, i texten vänder sig Goden direkt till honom, som om Oden i egen hög person bokstavligt talat stod där, livs levande, inte bara som symbol eller staty. Brud och brudgum samt Goden eller Gydjan lägger handen på ett svärd, medan eden svärs – och det här är sannerligen inget skämt, men på högsta allvar, som man förstår.

Gifter man sig för hela livet, och ger varann löften, så är det väl så det ska vara – tycker inte ni det också ?

Lojalitet och heder betonas av Odinisterna, men annars är en del av deras formuleringar nästan misstänkt lika kristendomens, och det är vad jag som god Polyteist har emot dem, för kom ihåg att jag som sagt är Asatroende, inte Odinist – det är skillnad här...

Familj, ”kindred”, den egna ätten betonas också – där är likheten – och själv ser jag inget fel alls i detta. Formuleringen om ”healing hands” eller ”läkehänder” kommer från Sigdrifumál i Eddan, där Valkyrian Sigdrifa – som är Brynhild – lär ut den konsten till Sigurd – och vad är det för fel i att man och hustru får en förmåga att läka och hjälpa varandra, förresten ? Det var väl det som var meningen med alltihop, eller ??

Så till sist minnesdrickning, skålande och avslutning – också offentligt – och vad är egentligen felet med det, om där alls finns något fel ?