Fram för Flyinges Järnåldersöl !

av

Många är de bryggare, som på senare tid försökt återskapa järnålderns öl och även mjöd. I många fall har det rört sig om svaga och förfalskade kopior, som det Norrländska TILL bryggeriets öl ”Röde Orm” från det fjärran 1970-talet, eller andra förvanskningar, som den ”mjöd” man sedan 1800-talet försålt på krogen Odinsborg vid gamla Uppsala, och som nu också blivit tradition i sig, fast en sentida sådan. Verklig mjöd skall bryggas på enbart Honung, Vatten och Jäst och möjligen inhemska växtkryddor, men ingenting annat; vilket också alla goda människor vet.

Järnålderns öl var dessutom också ofta Mölska, alltså en blandning av öl o-c-h mjöd, alltså en öl med viss möjdtillsats, eftersom mjödet var mycket dyrare och eftersökt än ölet – det innehöll ju honung, medan öl och dricka kunde göras av nästan vilken bonde som heslt, bara man hade rent vatten, korn att mälta samt en bra jästkultur, icke förorenad av utländskt material… Det är ju med ölet och kulturen som med människorna. Inhemsk produktion, utan för mycket ovidkommande tillsatser blir oftast bäst..

Visst – det är klassiskt, men tyvärr inte äkta !

Jag har också berättat om de många och ibland kolossala skärvstenshögar, man hittat på olika platser i landet, till exempel på Kungsgården vid Til mitt emot Sigtuna. Forskare har i många fall konstaterat, att det inte alls rör sig om blott och bart ”boplatslämningar” med uttjänta stenar från uppmurade härdar, kokgropar eller så, utan att det faktiskt kan röra sig om spår av forntida bryggeriverksamhet i industriell skala – eller i alla fall med en produktion om flera hektoliter om året. Också nutidens mikrobryggerier kan komma upp i så stora volymer eller än mer, och även de får ju ses som en industriell verksamhet, då de inte alls bara säljer eller tillverkar för husbehov, utan för regelrätt avsalu av öl. Så var det redan på järnåldern, har det visat sig.

Järnålderns öl bryggdes ofta med heta stenar, som man lade direkt i det träkärl där man hade vörten. Man kunde ju inte elda under träkärlet…

I Tyskland finns dessutom fortfarande ”Steinbier” eller brygder som hettats upp med just heta stenar, en produktionsmetod som nästan alla moderna bryggare övergett. Den lämpar sig främst för olika typer av väldigt mörkt öl, även sådant som är bryggt på rågmalt istället för korn, något som knappast alls förekommer nuförtiden, utom i Finland, där den tekniken fortfarande använts. På järnåldern bryggde också många sitt öl med rökt malt, vilket gav en helt annan och mycket mörkare smakupplevelse än dagens ljusa pilsner eller lageröl, vilket är en 1800-talsuppfinning, liksom Carlsbergs jästkulturer – och det måste man komma ihåg.

Stenar – ibland av skiffer – men i vårt land nog av vanlig granit – som man lade i vörtpannan fick också ett lager av den sockriga vörten på sig, och av hettan karamelliserades maltsockret, vilket gav brygden en viss säregen, mycket svagt vidbränd sockersmak. Man använde såklart de gamla stenarna om och om igen, tills de sprack av hettan från elden, och måste bytas ut emot nya, och därför hittar man idag ofta skärvstenshögar, just där det stått forntida brygghus. Det här har få av dagens bryggare tänkt på, när det gäller att återskapa järnålderns öl, men i Tyskland finns det fortfarande bryggmästare, som behärskar den här tekniken.

Men – inte nog med det – i Uppåkra – det nutida Sveriges första stad – har man hittat det första svenska ölet. Därom kunde lokaltidningen i Lund och Lomma ge besked, så sent som igår.

Korn från 400-talet – men gav de verkligen ett ljust öl av pilsnertyp ??

Jag citerar, direkt ur artikeln:

Pors i stället för humle, älgört och rölleka. Det har gett smak till ölet som under ett evenemang kan provsmakas på Uppåkra arkeologiska center utanför Staffanstorp. På orten tror man att Nordens äldsta ölbryggerier har funnits, något som upptäckt genom fynd av brända sädeskorn från 400- till 600-talen. Nu har man alltså tagit fram ett öl med inspiration från vad som kan ha bryggts där för 1 500 år sedan.

– Överlag ligger ölet långt ifrån den moderna uppfattningen vi har av öl. Det finns inget humle i till exempel, för vi har inge egentliga källor på att vi hade det i Skandinavien på den tiden, säger hemmabryggaren Arvid Lindmark som för Pax Brygghus i Flyinge har tagit fram drycken.

Han menar att lättölet har både en rökig och syrlig smak och att framtagningen har bestått av mycket experimenterande.

Forntidens öl var helt säkert inget lättöl, men man skriver här ”inspirerad av” – alla forntidens öl var mörka, som sagt – ljus pilsner är något vi bara har på grund av underjäsning, medan så gott som alla öl före 1800 var överjästa, och jäste vid en betydligt högre temperatur – kanske 12-15 grader – än de moderna, underjästa ölen, där jästsvamparna hamnar på botten (det är därför det heter underjäst – många människor idag förstår inte termerna underjäst och överjäst på rätt sätt – felaktigt tror de att ”överjäst” öl betyder att ölet jäst för mycket, men så är det inte…)

Pax Brygghus i Flyinge ska ha all heder av sitt verk, dock.

Kryddningen med älgört och rölleka – som det växer mycket av i markerna just nu – är mycket mycket gammal. Porsöl var vanligare på medeltiden, då det ansågs ge skarp huvudvärk, vilket bland annat står i visan om Gustav Vasa och Dalkarlarna – men det visste ni väl redan ?

”De äro icke malne säckar
fast I nu säjen så,
det är den ypperste jute,
som stod på Malmens igår,
det är vår fattige jute,
som stod för pilen igår.”

”Jag haver så ont i huvud,
jag gitter ej lemman rört,
jag haver druckit det starke porsöl,
som är ifrån Dalarna fört.”

Skvattram är också en gammal ölkrydda, som skall ge starkt erotiska drömmar. Här i en lokal version från ett brygghus i Västerås…

Det ”Egtved-pigens öl” från Bronsåldern som man kan köpa på Danmarks Nationalmuseum i Köpenhamn är heller inte äkta, utan bara ”inspirerat av…”. I själva verket hade hon inga 15 liter öl med sig i graven, för hennes dryck var ett mjöd, spetsat med vin på tranbär (inte lingon som det ofta felaktigt påstås – se t ex engelska Wikipedia) och därför med en alkoholhalt på över 18 % och dessutom med en mältad brygd, vilket gjorde den till en mycket välsmakande exklusiv dryck, som samtidigt var både vin, öl och mjöd på samma gång – och smakar som alkoläsk eller red bull, spetsad med vodka – enligt Neil Oliver på BBC, som provat en mer äkta kopia… Fröken Egtvedt var, som ni kanske vet, inte den som var den, på sin tid alltså – och gillade att dansa. Därför behövde hon mycket druvsocker från honungen, massor av skvattram (för gissa vad..) och så den starkaste dryck man alls kunde tillreda… Som att begravas med en magnumbutelj av rosa champange i näven – det kräver en viss typ av kvinna för att klara av det… (Mera om Miss Egtved finns att läsa i mina arkeologiartiklar)

Också en öl-drickare i hednisk miljö…

Annonser

Historier från Förslöv med omnejd – #3 En Sjökonungs grav

av

Strax söder om Båstad, invid Bratteborgs mäktiga klippa, finns också ett stort gravfält, som täcker ett område om mer än en kvadratkilometer. Detta område kallas för Kungsbergen, och i en av de sydligaste gravhögarna, inemot Varegården och vårdkaseberget, skall en konung från Vikingatiden vara begraven, säger sägnerna. Gravhögen kallas för Olof Sjökonungs Grav, men exakt var den ligger tänker jag inte ange, eftersom den ännu är outgrävd, och det gäller att undvika plundring, nu när så många ”EU migranter” som de numera kallas, hemsöker vårt arma land.

På Kungsberget börjar ocksåden mer än 1250 km långa Skåneleden, som man kan gå om man vill. Nu säger någon förstås – ”Vad är detta med Olof Sjökonung för något – det måste vara en folketymologi – för det kan väl aldrig vara så att någon verklig kung över de Nordiska länderna hetat på det viset ?” Alla goda svenskar vet ju att vår andre historiske kung hette Olof Skötkonung, och att han var son av  Erik Segersäll av Svea Rike, samt Sigrid Storråda av Västergötland, samma drottning som Polackerna kallar Sygryda Swiatoslava, och påstår vara helt polsk. Olof var född hedning, och hans dop vid Husaby ändrade nog inte på minsta sätt hans uppfattning, för ingen skall tro annat än att han kristnades bara till namnet, men förde krig lika bra för det. Och han blev utropad till konung, redan då han låg i sin moders sköte – därav kommer namnet…

Visst, säger nu jag – det skulle kunna vara mycket enkelt att vifta bort namnet på denna gravhög som en sentida förvanskning, men hur är det egentligen med gamla, muntliga traditioner och folketymologier ?

De flesta av dem rymmer mer än ett korn av sanning, och många gånger är också de berättelser som traderats muntligen i hundratals år också bokstavlig sanning, fast inga moderna akademiker, uppfostrade i 70-talets PK-anda vill tro det… Hur är det med Jungfruhögen utanför Brunflo i Jämtland, till exempel ? Den högen har alltid hetat så, till och med i de äldsta skriftliga källorna från 1600-talet, och när man grävde ut den, fann man mycket riktigt skelettet efter en mäkta rik kvinna i 30-års åldern (hon hade mera guld än någon annan kvinna från hela Norrlands järnålder) som omöjligen kunde ha fött några barn, av symfyserna på hennes trånga bäcken att döma. Vana osteologer och läkare kan se sådant, oavsett om hon nu var jungfru ända in i döden eller ej. (Man skulle inte tro det – fästmansgåvor i guld måste man jobba för, vilket jag hoppas mina kvinnliga läsare noterar.. För övrigt har jag aldrig i mitt eget liv mött en enda kristen kvinna som varit bra i sängen – det krävs hedniska kvinnor för sådant, och av dem har jag i alla fall mött ett tjugotal.)

Och hur är det med Halvdan Svartes gravhög vid Gokstad ? Enligt skaldetraditionen skulle han ha dött av gikt, och mycket riktigt fann man sjukliga förändringar i fotskelettet på den gamle man som var begravd i Gokstadskeppet också, även om man inte kunde bevisa att det var just detta som var den egentliga dödsorsaken, eftersom mjukdelarna försvunnit.

Så vem var mannen i Olof Sjökonungs hög – Hittills outtgrävd ? Många författare som skrivit böcker om traktens historia, antar att det mycket väl kunnat finnas en hövding på Bjärehalvön, som hetat Olof, och som lät sig begravas nära det hav han seglat på, och fortfarande älskade. Traditionen kan mycket väl tala sanning…

Endast de som på detta sätt seglat förbi Viken och Kullaberg, kan kalla sig riktiga Vikingar – Resten är blott svaga kopior… (Accept NO substitutes !)

Historier från Förslöv med omnejd #2 – Bratteborg vid Båstad

av

Många är de platser i Sverige som bevarar minnen och sägner från en tid,när Asatron fortfarande dominerade kulturlandskapet. Båstad, ursprungligen Båtstad, och en handelsplats från järnåldern vid Laholmsbuktens södra strand, har anor som är långt äldre än medeltiden. Det märks inte minst genom de många fornborgar och gravhögar, som ligger i ortens omedelbara närhet. Den branta del av Hallandsåsen, som kallas Bratteborg var en gång platsen för en fornborg och ett vårdkaseberg, och syns fortfarande tydligt i terrängen, där det ligger på vägen mot vad som på kartan kallas Sinarpsdalen och Grevie med sina gravhögar – en av de mest centrala platserna i hela bygden.

Stupet vid Bratteborg och Varegården, som fått sitt namn efter Vårdkaseberget, syns tydligt ovanför den nuvarande tätorten.

På Bratteborg, sägs det, stod en gång en fornborg, och där bodde en man som kallades Bratteborgsherrn, mindre av en människa; men mera av en jätte och en gud. Han lär ha varit den visaste och klokaste av alla, och tron på hans verkliga existens lär ha varit verklig i trakten så sent som mot 1800-talets slut. Bratteborgsherrn lär också ha förutspått, att när människorna var dumma nog att försöka göra en bro över Öresund och gräva sig ned under Hallandsåsen, ja då var Sveriges undergång nära.

Som vi allesammans har set, har detta faktiskt hänt i vår egen tid. Under 1800-talet drogs verkligen järnvägen upp längs den stilla dalen förbi Brattbergs mer än 80 meter höga sluttning, och på 1990-talet trodde Banverket, att det skulle gå lätt att ersätta denna bansträcka med en tunnel under åsen. Resultatet blev en av de värsta miljökatastroferna i det moderna Sveriges historia, och ett järnvägsbygge som försenades i ett halvt årtionde, med en kostnad som blev elva gånger dyrare än man ursprungligen trott. Vattendragen i trakten var förgiftade i ett helt årtionde efteråt, och de stammar av öring och annan ädelfisk som en gång fanns där, har aldrig återhämtat sig.

Men vem är Brattbergsherrn egentligen, och vad är hans rätta namn ? Det kommer stå fullständigt klart för oss, bara vi undersöker de lokala traditionerna. Två som försökt göra det är de lokala författarna Gunilla Roos och Mats Roslund, ur vilket mycket – men inte allt – av de sagostoff jag relaterar här kommer. Brattebergsherrn kan nämligen fara genom luften, särskilt under julnätterna, och då beger han sig – följd av otaliga hästar och hundar till ett annat berg, som heter Klacken och som finns ovanför Östra Karup. Alla hundar i trakten lär skälla som galna när denna vilda jakt drar fram, och på Julnatten har man också sett Bratteborgsherren – med en sid och vid hatt på huvudet – åka tvärs genom varegården i en vagn, förspänd med två svarta hästar. Vem är nu den vilda jaktens eller Åsgårdsreiens ledare, och vem kallas ”Sidhatt” enligt vår nordiska mytologi ? Och vem – ensam bland Asarna – kallades sällan eller aldrig vid det namn man idag alltid använder för honom, men benämndes istället alltid med många andra, eftersom hans eget namn var alltför heligt ? Begriper du det, min vän, är du listig…

Brattbergsherrn var dessutom frikostig och givmild emot de sina, särskilt i juletid och under vinternätterna. Det är ett hövdingadrag, som vi alla vet – och vem är då den förnämste hövdingen av alla ? De som satte ut sin egen hatt under de nätter då han red fram och åter över Hallandsås, kunde räkna med att finna hatten full med guldmynt nästa dag – och i Sinarpsdalen har amatörarkeologer långt senare gjort fynd av romerskt guld från folkvandringstiden, mycket riktigt – eftersom bara en gud – Gautatyr – är rhenguldets sanna förvaltare.. Men så var det en kristen kärring från ”uppsverige”, då… Hon lär ha gjort hål i sin egen hatt och grävt en stor grop under den i jorden, bara för att den osynlige ryttaren under natten skulle fylla hela gropen med rikedomar. Detta skall ha hänt på 1790-talet, sägs det – och sen dess ger Brattbergets sanne herre inga guldmynt som gåva till fattigt folk i trakten mer, även om han blivit sedd under det tidiga 1900-talet också, enligt vad sägnerna förmäler.

Kartbild, som visar Brattbergs läge i den existerande verkligheten…

På 1830-talet lär det funnits en lokal skämtare vid namn Bergström, som ska ha bott i Korröd, en by som för länge sen uppslukats av Båstads moderna förorter och som inte längre finns utsatt på någon karta. Korröds station finns fortfarande kvar, och ligger precis söder om höjdsiffran 55 på kartan ovan. Uppe på åsen vid Kungsbergsgården skall det ha bott en annan kristen bondkärring, och en höstkväll när hon besökt Bergström nere i dalen, smög sig han själv och två drängar upp för Brattbergets sluttningar och tände eld på ett stort kärrhjul, som de svept in i halm.

Kårröds järnvägsstation vid Brattbergets fot, som den såg ut i början av 1900-talet

Just när den kristna kärringen, som var svårt ”hällörad” som man säger i Skåne gick förbi, knuffade de ned det brinnande vagnshjulet, och gumman trodde förstås i lång tid efteråt, att hon sett Brattbergsherren själv komma farande i en skur av gnistor och rök. Poängen är bara, att så har man gjort för att fira Midsommar eller Midvinter i många Europeiska länder – seden med att knuffa ned brinnande hjul (en symbol för årshjulet) finns både i Schweiz, Österrike och till och med i Ukraina, där jag själv sett den… Och att också själva runraden också kan tänkas som ett hjul med 24 ekrar, vet vi redan… (Se Hedniska Tankars runskola, del 1 – 24)

En annan sägen från tidigt 1900-tal berättar om en gammal bonde från Görslöv, som varit i Båstad för att handla. En mörk höstnatt, innan järnvägen slutade att trafikeras gick han den långa och slingrande väg som idag utgör gränsen till ett naturreservat – fornborgen på Brattbergs krön och vårdkaseberget där är idag också skyddat i lag – men halvvägs upp för åsen mötte han en jättestor man med långt vitt hår och skägg, som bar ett spjut i ena handen. Den okände räckte fram sin hand, som för att hälsa, men bonden som var alltför gammal och klen blev rädd, och räckte fram sin dynggrep som han bar över axeln istället. Då klämdes grepens klor sönder och vreds till skrot i Gudens grepp, och bonden förstod, att det var Oden själv han mött, i den mörka höstnatten.

Hur behandlas hedningarna i Sverige av ”höga överheten” ?

av

Frågan är faktiskt på sin plats, även om jag inte frågar för egen skull, utan för mina bröder därute. Runt om i landet finns många hedningar med en annan inriktning än min, men som jag ändå respekterar, eftersom de likt mig driver egna samfund, godord och intresseföreningar. Vårt intresse för runor, kulturminnesvård och seriös hedendom förenar oss, även om det finns riktningar inom hedendomen som vi inte befattar oss så mycket med. Vi är inte representanter för new age, sk ”forn” sed eller en massa annat, utan just Asatroende, och vi använder inte termer från den kristna medeltiden för att beteckna vår religion.

Från signaturen ”Angerboda” i Södermanlands Stavhov inflöt igår en artikel från en man som själv skött sitt samfund i minst tio år, men som fortfarande utsätts för trakasserier av Skatteverket, vilket manifesterar sig  i partsinlagor från enskilda tjänstemän med pro-kristna sympatier, efter vad det ser ut. Jag citerar:

I veckan kom beslutet från Skatteverket, hovet får inte behålla sin status som andaktshus. Skatteverket omtaxerar istället Sörmlands Stavhov till en hyrehusenhet.

De som följt bloggen vet att denna process pågått ett tag. Vi har anfört alla argument vi har kunnat, fastigheten är byggd som ett andaktshus, den enda verksamheten som försiggår i fastigheten är av religiös natur. Ritualer som är att se som bön förekommer i fastigheten, vi har övergångsritualer som är att likställa med det kristna dopet. Vi samlas minst en gång i veckan, och vi firar gemensamt religiösa högtider i fastigheten. Fastigheten ägs dessutom av en person som har en roll som är likvärdig en pastor i en kristen församling. Men ingenting har handläggaren på Skatteverket accepterat.

Detta trots att Skatteverkets riktlinjer är tydliga, en fastighet skall taxeras utifrån vilket ändamål den är byggd för, och vilken verksamhet som pågår i fastigheten.

Skatteverket har tagit fasta på att vi uppgett att vi utgör en icke missionerande trosinriktning, som endast vänder sig till de som söker upp oss. — — De som är ämnade att följa vår väg kommer att hitta den, utan att vi springer och knackar på deras dörr och tjatar.

— —

Man har hela tiden från Skatteverkets sida ifrågasatt mina argument och därmed tvingat mig att allt mer detaljerat beskriva min religiösa tillhörighet. Under processens gång har jag blivit införstådd i att detta i sig är ett brott mot min grundlagsskyddade religionsfrihet. Myndigheter får helt enkelt inte avkräva folk uppgifter om deras religiösa hemvist. Denna process har sett till att min religionstillhörighet finns väl dokumenterad i offentliga handlingar.– —

Eftersom jag tillhör en religion som in i det som definieras som modern tid har undantryckts och förföljts, till den grad att dödsstraff har utdömts för folk som ägnar sig åt liknande bruk som det vi gör; så anser jag att kränkningen när man registrerat min trostillhörighet är extra allvarlig. Jag tillhör trots allt en tradition som var sluten och hemlighölls fram till 1992 av just denna orsak. Det faktum att det finns monoteister som är extremt fientligt inställda gentemot polyteistiska trosutövare gör inte saken mindre allvarlig.

Som ni förstår kommer jag inte vika ned mig. Jag tänker inte acceptera att bil felfördelad av statliga myndigheter, ej heller att min religionsfrihet anses som mindre skyddsvärd jämfört med monoteistisk religion.

Vi ägnar oss åt bön, övergångsritualer, högtidsfirande och själavård på Sörmlands Stavhov; vår verksamhet utgör lika stor samhällsnytta som vilken annan kyrkobyggnad som helst, och den skall därmed erkännas som ett andaktshus av staten.

Jag som gode skall inte heller behöva nagelfaras av tjänstemän på statliga myndigheter. Jag har precis samma funktion som en frikyrkopastor, och det hus där jag bedriver min gärning skall erkännas som ett andaktshus.

Jag kommer med största sannolikhet att återkomma till ämnet. Detta är principiellt viktigt både utifrån ett demokratiskt perspektiv, men även för andra inom den hedniska kretsen. Även om Sörmlands Stavhov är det första dedikerade hovet i Sverige, så är vi sannolikt inte det sista. Det gäller alltså att säkerställa hedningars rättigheter även framöver.

Själv undrar jag var Pagan Federation, NAS och alla de andra, som säger sig företräda hedningars intressen i Sverige nu dväljs. Uppenbarligen gör de ingenting för att hjälpa till, där det verkligen behövs. Och lögner, missuppfattningar och förföljelse av enskilda sprider sig över landet Löfvén, nu som alltid. Själv vill jag i alla fall bara uttrycka min solidaritet, för att inte tala om mitt äckel och leda.

Det kommer en dag då vi inte står ensamma, och vi inte accepterar att låta fogdar, myndigheter och självutnämnda moralens väktare hunsa oss som förr. Vi har sett hot om runförbud, och mycket annat – men ändå har dessa små ”Mollgans” och förtryckare inte nått sitt mål, och vi förblir fortfarande fria i anden; tills den kommer, vår stund på jorden. Stunden då Monoteisterna till slut får erkänna oss på lika villkor, och ”Det hedniska skiftet” som jag många gånger förutspått, slutligen inträffar.

 

Historier från Förslöv med omnejd 1# – Dagshög

av

Juli månad – Hömånad – som på island kallas Heyannir – fortsätter. Jag tänker på min hemprovins, som jag snart ämnar besöka. Idag har Stockholms Universitet  publicerat en uppsats om de allt vanligare sk ”gallringarna” från Uppdragsarkeologiska undersökningar, betitlad ”Spara eller slänga – gallring vid arkeologiska undersökningar” – vilken visar att 40 – 90 % av de metallföremål som grävs fram vid olika arkeologiska uppdragsundersökningar i Sverige bara kastas bort. Detta trots att Länsmuséer, Lokala Muséer och även arkeologiska föreningar skulle kunna ta hand om och ställa ut mycket mer fornfynd än vad som nu sker. Uppsatsen skrevs mot bakgrund av 11 stycken arkeologiska studier från Uppland, Södermanland och Östergötland, och redovisar alltså inget resultat för hela Sverige, men tendensen är ändå känd.

Vad man kallar ”uppdragsarkeologi” rör sig som alla vet om obligatoriska grävningar och dokumentationer, som måste bli genomförda därför att mark exploateras, till exempel i samband med vägbyggen eller uppförande av byggnader, och därför att fynd annars skulle totalförstöras. Uppsatsen, som är skriven bland annat i samarbete med Riksantikvarieämbetet, visar att inga riktiga direktiv finns för hur föremål ska gallras. Förstörelsen av Torshammare från Norra Uppland, som jag redan berättat om i den här bloggen, är bara ett exempel på hur ett kulturarv går förlorat, därför att okunniga politiker beordrat det.

Jag citerar, från universitetets hemsida:

Nu finns för första gången en studie som visar på att det gallras och destrueras så många fynd som det faktiskt görs, i snitt cirka hälften av fynden. Och ofta vet vi inte vad det är för föremål det handlar om. En del av vårt kulturarv kastas bort som man egentligen är skyldig att ta om hand, säger Lena Holmquist.

Man har klara skäl misstänka, att det i många fall är fanatiska kristna, som vill ”städa bort” vårt hedniska arv, och som står för all den här förstörelsen. Men – lyckligtvis finns många orörda fornminnesmiljöer i Sverige, som ännu är skyddade i lag, och som det aldrig grävts eller rotats i. Den goda jorden bevarar inte allt för evigt, som vi vet, men bra mycket – och ännu finns vackra platser som inte skattat åt förgängelsen.

Ungefär två och en halv kilometer om Torekov, Tors egen ”cove” eller havsbukt på Bjärehalvön ligger konung Dags hög, som skall vara den största av gravhögar i Skåne. Mer än 42 meter i diameter och 5 meter i höjd ä den ännu, och den ligger idag cirka 10 meter över strandlinjen, även om den nog är byggd före 1500 innan vår tideräkning, enligt vad experterna tror. Enligt sägnen ligger en Kung Dag av Skåne begravd här – och en gång skall det ha hänt att Sveakungarna i Uppsala sände en stor här av Hallänningar och Blekingar emot Bjäre och Skåneland – kanske hände det på 500-talet, då de ”Hallin” och ”Bergio” som Jordanes skriver om, var kända folk också i medelhavsområdet, och Goterna drog säderut. Kung Dag – samma namn skall ha burits också av en konung av ynglingaätten – besegrades och blev gravlagd här, strax före infarten till sundet och Viken, varifrån alla sanna Vikingar kommer. Men hans minne lever.

Kalksten har brutits i närheten, och under andra världskriget placerades en luftvärnspostering på högens krön – först 1956 togs de moderna fundamenten bort. Och min farfar, som ju var kyrkoherde i Förslöv, kom någon gång hit, då han levde. Alltjämt är platsen en av halvöns vackraste, och inget stör heller friden i det gamla kalkbrott som ligger strax bredvid. Själv vill jag tro att namnet ”Konung Dag” kommer av Frej, eller möjligen Skjold, som ju grundade Skilfingarnas dynasti, och sägner om en Skånekung, som besegras av en landstigen här, finns också på andra håll i grannskapet – som vi snart skall se..

I kommande avsnitt skall jag skriva mer om Bjärebygdens hemligheter..

Utsikt från gammal bunker ovan Torekov, med Väderön i bakgrunden

Två Båtgravar funna vid Gamla Uppsala, Juni 2019

av

Fortfarande görs stora arkeologiska upptäckter i vårt land, även om det nu finns politiska beslut på att vissa fornfynd skall förstöras – för under den förra kulturministern, beordrades som bekant förstörelsen av tjogtals Torshammar-ringar från södra uppland. Men vid Gamla Uppsala har arkeologerna nu funnit två båtgravar från järnåldern. Bakgrunden är att Svenska Kyrkan försöker utöka sin redan idag alldeles för stora närvaro på platsen, och försöker utöka prästgårdens lokaler med nya byggnader, något som aldrig någonsin bort ske, eller få bygglov – inte minst då Gamla Uppsala fortsätter vara en arkeologiskt känslig plats.

Senaste gången någon båtgrav grävdes ut i Sverige var för mer än femtio år sedan. I skrivande stund har bara Södermanlands Nyheter berättat om fornfynden, men fler artiklar i ämnet kan nog väntas flyta in i morgon. Det är i alla händelser här på Hedniska Tankar, som ni FÖRST får höra om saken, för frånsett experterna, är vi som vanligt först att ge er sanningen. Tidningarna vågar inte skriva orden ”viking” eller ”krigare” men berättar om en man som begravts tillsammans med häst, hund, en rikt ornamenterad sköld och en hel vapenutrustning. Och hur man än försöker skyla över det, framgår sanningen klart. Båtgravarna var till för en liten elit i dåtidens samhälle, och det var inte vem som helst, som fick begravas på det viset – brandgravar var det vanligaste gravskicket som alla arkeologiskt insatta vet. Fynden visar på en båt, som varit minst sju meter lång, kanske längre, och man uppges också ha hittat båtnitar i fyndet.

En krigares ansikte. Han bör ha hunnit till minst 45 år, av symfyserna i skallbenen att döma, och han har raka , fina och jämna tänder utan spår av hål, vilket visar att han åt en god kost och levde ett hälsosamt liv. Han var HEDNING !!

Man får komma ihåg, att skeppen från Vendel och Valsgärde kunde rekonstrueras, just för att man hittade bevarade nitar eller rostfläckar av dem i jorden, vilket gav marinarkeologer och skeppsbyggare en chans att bygga mycket exakta rekonstruktioner av just de fynden. Hur det står till med de nu funna två stycken båtgravarna från Gamla Uppsala framgår inte av vad som publicerats hittills, men kanhända kan de också en dag rekonstrueras, och ros och seglas ut från Fyrisån till den Östersjö, där de också säkert var verksamma en gång. Och hedna män skall fortfarande ro och segla dem, precis som deras förfäder gjorde.

En doppsko med korpmotiv visar, att mannen i skeppsgraven var Oden och Asarna trogen. Han var inte kristen, och han fick en hednisk begravning.

Delar av fynden kommer att ställas ut på Gamla Uppsala Museum och Historiska Muséet i Stockholm, enligt vad mediakällorna uppger. Man får inte heller glömma, att rekonstruktioner av liknande skepp från Valsgärde, redan seglat över hela Östersjön och till Estland…

Viedalen – ännu ett bortglömt Vi

av

Där somliga bara vill riva ned, finns också de som bygger upp.Där somliga vill utplåna, glömma, dölja och skyla över finns de som dokumenterar, och kommer ihåg för eftervärlden. Frågan är om skribenten Dan Damberg, vars artikel jag nyss läte på en sajt vid namn Värnamo.nu inte tillhör den senare sorten, ett slags livets salt i ett alltmer luggslitet och kantstött Sverige under Regeringen Löfvén, vars fall måtte bliva stort.

Han skriver om det lokala gravfältet och viet Viedalen, strax nära Tofteryd i Skillingaryds kommun på ett insatt och bra sätt, och berättar bland annat om hur en kapten Kugelberg vid gamla I 12 räddade hela gravfältet åt en senare tid. Han gör också observationen, att lokala sägner om ”troll” som inte tålde kyrkklockor, förstås i verkligheten var de hedningar, som levde kvar i bygden, även hundratals år efter det kristendomen skulle ha införts – och två korpar flyger ännu över det gamla gravfältet, och handelsstigen nedåt Lagan.. tusentals år har gått, men landskapet består, liksom det folk som sedan urminnes tider befolkat det…

Vem vet ? Kanske kommer Viet vid Viedalen åter hedras med besök av hedningar i sommar – nu när den gamla tron kommer tillbaka igen.. Själv ger jag mig snart ut på en färd, söderut i landet..