Ràn – havsdjupens gudinna – är ständigt aktuell i månaden Augusti eller Skördemånad enligt den gammelnordiska kalendern, när de Nordliga haven är som varmast. Hedniska tankar har skrivit om henne förut, liksom om Rans och Ägirs nio döttrar vågorna,men de kristna har alltid demoniserat Ran, och trott att hon av ren illvilja skulle dränka folk, när hon i själva verket för dem till Ägirs salar på havets botten. Fisknätet – Rans främsta attribut – skapades av Loke innan han slutgiltigt fångades vid Frånångers fors – men det vet ni väl redan.
Typisk kristen Ångest-fantasi av tysken Johannes Gehrts 1903… Tydligen var han rädd för vanligt vatten…
På den tiden Hedniska Tankar gjorde kalendrar – ett projekt vi nu slutat med, därför att marknaden är mättad och översvämmad av dåliga produkter, alltifrån jönsig cosplay typ Bianca Muratagic, lallande fornsedare och andra som bara sätter samman gudar och gudinnor helt på måfå, utan sammanhang, rim och reson – återkom vi ofta till Ran under sensommaren och Augusti månad, eller Skördemånad som månaden heter i den gamla svenska kalendern. Då är havet som varmast, innan September och de första vinterstormarna kommer, och då kan man möta Ran genom att simma och dyka ned till de fria vattendjupen, där hon dväljes. Den engelske Sagoillustratören Arthur Rackham tecknade en imposant,varnande Ran år 1911, där hon hejdar en man på stranden att gå för nära det hav, där många förlist. “Hedniska Tankar” tycker fortfarande, att det är en av Rackhams bästa bilder..
Kristna forskare har försökt härleda Ráns namn ur ordet “rån” och påstår i sin rädsla för havet, att hon skulle “råna” sjömanshustrur på deras män, men mycket mera sannolikt är att havgudinnans namn kommer hur “Hrönn”, “det rinnande” alltså själva vattnet…som hon ju förkroppsligar. När Hedniska Tankar började med sina kalendrar 2015 publicerade vi denna bild, som var inspirerad av ett av Anker Eli Pedersens frimärken från Färeöarna. Ran är svarthårig, därför att hon är av Jotnars släkte, och hennes hår är blåsvart som själva havsdjupen – dessutom gjordes här medvetet en hädisk parodi på de kristnes jeschua ben yussuf, som ju lär ha dött med utsträckta armar. En glad, välkomnande Ran vore en mycket bättre bild, och därför utformade vi den såhär…
Denna framställning av havsgudinnans utseende har sedermera blivit stilbildande, vilket visar att man kan nå framgång med små medel. Tyvärr översvämmas hela Internet för närvarande av dåligt gjorda AI-bilder, vilket dödar all skaparkraft och dessutom sprider felaktig information om hur våra Gudamakter ser ut. Vi dränks i en uppsjö av vad som närmast verkar vara dåligt ihopkomna pocketbokomslag och liknande amerikaniserat skräp, men våra gudomligheter förblir vad de är och vad de alltid varit.
Denna bild gjorde en rysk konstnär med en tydlig förlaga i Hedniska Tankars version av Ran år 2015. Här nedan visas en förstoring av samma bild, som visar den nätklädda gudinnans utseende i större detalj.
Ett av våra egna AI försök följer här – Ra bör vara nästan helt naken, eftersom ju hon är en simmande varelse som vistas i vattenvärlden, och därför har få behov av kläder, undantaget sitt fisknät.
Att fotografera i vatten vid havet kan ha sina sidor. Modeller kan frysa, man kan få pålandsvind rakt in i kameran, regn och dimma kan störa bilden – vid nedanstående tillfälle 2017, hade vi nästan råkat ut för alltihop – men bilderna togs ändå vid en Östersjökust.
I AI-version blev samma bild såhär:
Vi avslutar detta inlägg med lite fler bilder ur samma serie – härnäst kommer kanske tolkningar av Idun, Freja och andra av Asynjorna…
29 Juli i år var en Måndag, men idag är en TORS DAG som alltid om Torsdagarna. De kristna hundarna dillar och lallar som vanligt om Olof Digre eller Olof Haraldsson av Norge, som var en stor bondeåplågare och verkligen inget Helgon precis. Han blev rättvist dräpt av Trönderna i slaget vid Stiklastad, och de flesta Härjedalingar och Jämtar stod också avgjort på de norska böndernas sida, trots den senare lögnaktiga Arnjots-myten, idag bara ihågkommen i form av dålig buskis-teater i Östersund.
I Olsmässokroken eller strax före den egentliga skörden var det ont om mat, och därför var det fullständigt naturligt att be Thor om hjälp. Han är ju åskans och regnets herre, och som vanligt inträffar det skurar i Svealand, Götaland och Norrland såhär års, vilket alla någotsånär kloka människor kan se och observera med sina egna ögons och sinnens hjälp, i alla fall om de inte är själv-idiotiserade pestival-besökare i Tjockhult eller Fjollträsk, en osund håla som vi Asatroende gärna undviker denna årstid, till förmån för de friska och sunda delarna av vårt land, där säden gror och riktiga, hårt arbetande människor kan leva och överleva.
De som följer Thor, vet vad han är värd. Till ära för honom, Åke-Thor eller den verklige Olof (vi känner minst en sådan i Roslagen och från Gräsö) som nu skänker oss klart väder och solsken, så att vi får bröd till vintern.
Hell Thor !
Därmed spelar vi den vackra melodin “Thunderstruck”
Ty, såsom Skalden Angus Young skriver, ja sannerligen sannerligen – detta sade han om den kristne guden och hans anhang:
I looked ’round And I knew there was no turning back (thunder) My mind raced And I thought, what could I do? (Thunder) And I knew There was no help, no help from you (thunder) Sound of the drums Beating in my heart The thunder of guns Tore me apart
Men – så säger texten och visan, kom Tor genast till hans hjälp, när den kristne Guden bara SVEK. Jahveh, JHVH eller Allah hjälpte inte alls, men – se och skåda – Thor sände Angus Young Thrud, sin starka och sköna dotter, på det att han skulle bli inledd i Frejas vackra härlighet, som också tydligt kan skönjas denna årstid, men inte för “tvestjärtarna”. Läs själva resten av denna kända hårdrocksballad, så får ni se. Vi avslutar med ännu mera säckpipor. Med deras hjälp kan man MARSCHERA och inte bara spatsera, genom landsbygd, över kullar och vida fält, ja också genom hela städer.
Så skola vi gemensamt slå på trumman likt skottar och irer för god och sann ASATRO samt HEDENDOM !
Idag är det det traditionella datumet för Olsmässan eller Olofsmässan, som firas till minnet av Olof Haraldsson, en gång kung över Norge, som blev katolskt helgon. Men vad mång asvenskar inte vet, och inte fått lära sig, är att Kung Olav, med sin yxa, bara var en lätt maskerad Thor med sin hammare, precis som den halvt mytiske ”Sankt Erik” efterföljde Frej vid Frösgången över åkrarna i maj månad. Hela uppsatser har skrivits om folktron kring detta fenomen, och hur man i Sankt Olofs kyrka i Skåne fortsatte att dyrka Tors bild och beläte, nu i kristen förklädnad. Precis som Tor ofta avbildades trampande en jätte under fötterna, med sitt styrkebälte eller Megingjord om livet och hammaren i högsta hugg, avbildades Sankt Olof med Yxan, trampandes på en mörkhyad individ eller ett monster av något slag, och med ett bälte om livet, symboliserande hans styrka. I hundratals år igenom har man ristat runor och Torshammare på pelarna i samma kyrka, som tack till den dunderstarke guden och hans hjälp – och mycket riktigt åskar det, såhär års. Enbart idag rapporterar SMHI om hur Sverige träffats av mer än 1000 blixtar, enligt kvällsnyheterna. Uppsala Järnvägsstation har översvämmats av kraftiga skyfall, för dundrarens vrede är inte att leka med. På pelarna i många kyrkor möter oss Tors Hammare – beviset för en Hedendom som aldrig övervunnits, från Torshälla till Torsby… och alla övriga tjogtals socknar, uppkallade efter Tor.”Dansaren” från hällen i Gladsax, bara några kilometer från St Olof eller Tors Kyrka i Skåne… I St Olofs omgivningar finns många hällbilder av Tor själv, med horn på huvudet och hammaren i hand. En kontinuitet, och en kult, som sträcker sig genom minst tre årtusenden -f ör så gammal är Asatron i Sverige. Och han är det – Vilen – Magnes Fader och Jordens Son – som nu räddar vårt land genom att släcka skogsbränder, eller rättare sagt sända oss regnet, som gör det lättare för oss att släcka dem, ty det hjälper icke att böna och be – något får vi människor göra själva. ”I Elfte timmen får de svenske hjälpen” lyder ett gammalt ordspråk – ”sällan når de henne förr”. Så var det i gångna tider också. ”Olsmässokroken” eller tiden alldeles före skörden skulle bärgas, var en kritisk tid – förra årets förråd av mjöd och bröd kunde för länge sedan vara slut – och mitt i sommaren, kunde det därför i värsta fall komma en period av svår svält och intensiv torka. Inte konstigt då att man anropade Regnets Herre, Åskans Gud och höll hans blot vid just den här tiden på året, för ”ger Erik Ax, så ger Olof kaka” – eller med andra ord – står Frej för äringen och det groende kornet, så är det Tor som står för regnet, och ger oss en fullmogen skörd. Något PfP eller NATO har aldrig hjälpt Sverige emot några skogsbränder. Det är viktigt att förstå. Det är Tors män och alla frivilliga som ställt upp – individuella insatser från individuella länder, inte eller EU:s centralbyråkrater. Befolkningen, som har gått man ur huse i de norra delarna över vårt land, följer verkligen Asatrons bud och värnar sitt eget land. Tillsammans med dem kämpar ännu brandmän och frivilliga räddningsarbetare från Polen, Norge och Finland – och det är dem och inte minst vi etniska svenskar själva – i vårt land – ingen annans ! – som fortsätter de många hjälpinsatserna.
Den tjugu och åttonde Juli’ I år, om jag mins, eller hur’? Den dagen var klart, stundom muli’ Med regn ur en blixtrande skur. Det var, om jag drar mig til sinnes, Den tjugu och femte, – Nå säj. – Pong pongtuli pongtuli. Nej! Nej, ve den som minnes !
– Ur Carl Michael Bellman, “Fredmans Epistlar”
(epistel nr 31)
Bellman-dagen, efter vår store nationalskald Carl Michael Bellman, (1740-1795) brukar nuförtiden firas den 26 Juli varje år, fastän den rätteligen borde firas den 28, som i år infaller på en Söndag. I ett helt liv förföljdes och trakasserades Bellman av den sk “Svenska” Kyrkan, som ogillade nästan allt han skrev, och till varje pris försökte förhindra, att hans poesi blev utgiven. Han var den förste, som på svenska vågade utropa “Ja, jag är en Hedning !” i skrift, och sjunga det, säga det, och förkunna det överallt dit han kom, precis som Olof von Dahlin på Ängsö slott – han blev också förföljd och trakasserad av precis samma Statskyrka efter sina berömda “Kalottpredikningar” och bibelparodier, där “pigan fick av den heliga buteljen“.
De kristna tål inte humor. De tål inte, att folk driver med dem och deras döds-fixerade religion, som bara går ut på lidande och smärta, inte ens sommartid, då livet i Sverige är skönt och lätt att leva. Men Bellmans eget folk förlät honom, och inte bara det – de tog honom till sitt hjärta. Till och med vädret och hela naturen är ännu som på Bellmans tid just i år, de “Galna Gretornas” halvdebila tjatande om klimatförändringar till trots. Jag anbefaller varmt Thord Lindés sajt “Bellman.net” för alla dem blad er läsare och läsarinnor som vill veta allt om Bellman – för Thord Lindé är och förblir enligt mig den bästa, mest tidstrogna och exakta Bellman-tolkare som alls finns i livet, dessa dagar.
Thord Lindé har tolkat Bellman i trettio års tid nu – minst – och börjar själv likna Bellman som gammal, snarare än den vilde och urspårade Fredman (Peace man !) som han återskapade i början av sin karriär, då jag själv med största nöje såg honom på krogarna i Gamla Stan kring år 1994. Bellman är ständigt aktuell, fast få vill minnas honom. För egen del befann jag mig det här året på en båt över Östersjön i riktning Österut, men på dess däck sjöng jag ändå Bellman, i motvind och för full hals. Mina medpassagerare måste ha tyckt om det, för många lyssnade, och ingen bad mig att sluta, när jag framförde min egen tolkning av just hela epistel nr 31 – här låter jag Per Malmborg – en annan tolkare – framföra samma sång i lugnt tempo.
Livgardister — som nämns i epistel nr 31, och Tulltjänstemän – Bellman hörde ju själv till dem, och kunde också se till att “Nordström” (som i den dubbeltydiga textraden “Maka åt dig, Nordström ! Frun tillhör ju oss alla..” – att maka åt sig är ju att flytta, men också “maka” = gemål.) blev gift med Ulla Winblad, eller Maria Christina Kiellström, som hon egentligen hette. De blev bekanta på 1770-talet, när Bellman själv var i trettioårsåldern, och redan gift med Sofia Grönlund, har historikerna räknat ut.
Som alla vet dog Bellman på Stockholms Slott, i Kommendantsflygeln och inte i Bysättningshäktet på Södermalm – och i yttre borggårdens Norra flygel, en trappa upp finns fortfarande ett Bellman-rum, som bara invigda får se. Där står av tradition ännu en öppnad flaska Eau-de-Vie eller billigt brännvin (“Känn där far min, känn där hans anda..” som Bellman skrev) och spriten avdunstar sakta, sakta ut i gasform, men rummet som visas upp är inte det riktiga, vilket man vet efter bevarade illustrationer. Bellman dog på en soffa i det som nu är Slottskommendantens eget kontor, och där sitter fortfarande Livgardister, då detta skrivs. Så kom de att tillhöra poetens allra bästa vänner, ja ända in i döden var de honom trogna, trots att han skrivit satirer även om dem.
Bellman kände folk av alla sorter, och han gjorde dem levande för oss. Däri ligger hans största storhet om ni frågar mig, det musikaliska arvet till trots. För övrigt var Brännvinet på Bellmans tid bara ungefär hälften så starkt som det idag svagaste i “Bolagets” sortiment, alltså Brännvin Special kring ungefär 35 % alkoholstyrka. På Gustav III:s tid var det vanligen så utspätt att det inte höll mer än 18-20 % när det såldes på krogen, vilket förklarar de väldiga mängder som man också i “Stora och Lilla Bergsmansexamen” kunnat inta av det – utan att förlora medvetandet. Ulla Winblad, dock – hatade på sin ålderdom allt Bellman skrev, och ville inte längre förknippas med det. Bellman själv däremot visste att “Jofurr” är ett annat namn på Tor (se i episteln “Glimmande Nymf” – där står mycket riktigt “Sen jorden Jofurrs åska rönt“) och när han hela tiden anropar Freja i var och varannan Epistel, är det helt på allvar och visst inte något skämt.
Denna original-litografi över Fredmans Epistel nr 28 av Peter Dahl (1934-2019) finns ännu i Hedningens Hem. På 1990-talet, när serien (87 st!) gjordes och Peter Dahl ännu levde, kostade litografierna mer än 20 000 SEK / styck. Nuförtiden värderas de bara till 1500 eller så, därför att ingen längre vill ha dem…
Också med Sappören Fredrik Mowitz, dvs Ingenjörssoldaten vid Fältartilleriet på Ladugårdsgärde var Bellman högst bekant. Jag själv, som skriver dessa rader, har också haft en kollega vid namn Mowitz, som kunde upplysa mig om att hans förfader söp ihop med Bellman på sin tid – och det är verkligen inte alla, som kan intyga något sådant. Mowitz dog dock inte av Tuberkulos, som Bellman påstår – se den kliniskt exakta “Lungsots-episteln” nr 30 – det var ju Bellman själv, som dog i just den sjukdomen. Läkare har konstaterat, att Bellman beskriver alla symptom ytterst noggrant, och precis visste vad han talade om – när sjukdomen går in i sitt tredje och obotliga stadium, har patienten alla de tecken, som han räknar upp i sin svarta ballad. Jag själv fick som 18-åring TBC i första stadiet, och man sade till mig att jag aldrig mer skulle kunna vistas i fält, osv – särskilt inte vintertid – men mina somrar har jag tillbringat ombord på Vikingatida skeppsrepliker, på Nordsjön, Östersjön, Dnjepr i Ukraina bland annat – så där ser man… Arméläkarna sade till mig att det bara var en vanlig lunginflammation, men så var det inte… Men, förutom några år med blodupphostningar och ständiga infektioner, har jag ändå klarat mig ganska bra. “Från Fröjas tron, du sista vinken får” skriver Bellman, och det är fullständigt uppenbart, att Bellman själv aldrig trodde på den kristna religionen, utan ansåg sig vilja komma till Sessrumnirs salar, varken mer eller mindre.
“Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar, slår den igen, kanhända på ett år”
Bellmans humor är hårdhänt, ja ibland skoningslös – men så är också själva livet. Somliga sjunger bara de gladaste, mest oförargliga balladerna ur Bellmans produktion, men så gör inte jag – så gör inte Thord Lindé, så gör inte någon ärlig Bellman-tolkare, lika väl som Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och alla de andra. Jag citerar ur epistel 52, “Till Mowitz, när hans fästmö dog”
“Så din Charlotte, min frände När till din bädd hon anlände som en fisk hon kvickt sig vände Var led en sprittning kände Jag sjunger inte mer… Jag säger inte mer…
— —
Låt nu från din syn försvinna Var skymt av din älskarinna Fly min Bror, Fly Frejas skara och din frihet ömt försvara Förr du snärjdes i en snara Nu kan du på krogen vara Sen är du fri, min son ! Sen är du fri, min son !”
Allting har två sidor, och Bellman är medveten om det. Hans utgångspunkt i tillvaron är den livssyn, som präglar Humanisten och Polyteisten, trots allt – för även om Bellman har ett slags sorg i rosenrött inom sig, överröstas sorgen till slut alltid av en vildsint humor. Ingen kan därför begripa sig på Svenskarna, eller ens resten av mänskligheten som inte erkänner eller ser dessa drag också inom sig själv, och inser det faktum, att vi på 230 år eller så, aldrig kommit förbi just Bellman..
Kanske är det därför som barn i Sverige ännu berättar Bellman-historier för varandra ?
Ursprungligen var de inte alls barnsliga, utan högst reella episoder ur Bellmans förmodade liv, även om man inte kan bevisa den historiska sanningen kring dem. En av de äldsta Bellman-historier jag hört, går såhär:
“Bellman stod en vinterdag på Lovön, utanför Drottningholm. Han var klädd i bara skjortan. Då kom Gustav III åkande förbi i sin förgyllda kaross, och han sa till Bellman: “Tycker inte Bellman att det är kallt ?” – men Bellman svarade: “Ers majestät, hur kan det vara kallt ? Jag har ju på mig allt jag har…”
Senare blev Bellman-historierna lite mer utbyggda. Här är en, från början av 1950-talet:
“Bellman, en Tysk och en Dansk hamnade i Paris under Franska Revolutionen. Alla tre skulle de giljotineras. Först var det tyskens tur, men fallbilan hakade upp sig och fastnade. Då vart tysken frikänd. Sedan var det dags för dansken, men av någon anledning ville bilan fortfarande inte falla. Alltså frikände de honom också, och han fick gå levande därifrån.
Så var det då Bellmans tur, men han pekade bara upp emot himlen och han sa: “Jag har hittat felet, jag har hittat felet !” Det sitter en skruv instucken i rännan däruppe...”
Detta är fortfarande “I Bellmans anda” – kom ihåg vad jag sade om “sorgen i rosenrött” och Carl Michaels syn på tillvaron…
“En Trump-anhängare från USA, en Ryss och Bellman skulle en dag ställa upp i en Tv-show, som handlade om vem som kunde stanna längst inne i en stia med en ovanligt smutsig liten gris. Först gick Amerikanen in, och se – han kunde stanna tillsammans med grisen i tjugo timmar, två minuter och elva sekunder. Därpå var det Moskva-Ryssens tur. Han kunde stanna i stian under en period av tre månader, tjugo dagar, femton timmar och trettioåtta minuter blankt.
Till sist gick Bellman in, och efter tre sekunder for den lilla grisen ut, och den SKREK som så:
“De lurade mig, de lurade mig, de djävla SVT-producenterna !
Detta är värre än självaste Pernilla Wahlgren och Danny Saucedo. Om jag hade vetat att det skulle bli såhär, skulle jag ALDRIG ha skrivit på kontraktet…”
Idag, Söndagen den 21 Juli – är det Hömåne eller Fullmånen i det som enligt den gamla svenska kalendern gemenligen kallas Hömånad, vilket är vårt namn för Juli, som följer på Sommarmånad eller Juni. Det påstås på Wikipedia att danskarna skulle kallat månaden för “ormemånad” vilket väl har med deras “Regn-orme” eller maskar att göra, eftersom detta är Rötmånadens och Sommar-regnens tid – och så har det nog alltid varit i vår del av Världen.
Men det är inte bara Rötmånad, utan en galen Värld vi lever i. Kanske Hedniska Tankars redaktion borde skriva fler rese-reportage, rapporter från ett Mellaneuropa drabbat av slagregn, åska, skyfall, översvämningar – för vi har nyligen upplevt alltsammans återigen, på ort och ställe. Västerifrån nås vi för kvällen av rapporter om att Mr Joe Biden nedlägger sin kandidatur för det Demokratiska Partiet, nu när Donald Trump och Republikanerna ändå går emot en trolig jordskreds-seger med allt negativt det kan innebära inte bara för Sverige och Nordens, utan hela Europas och Världsfredens del.
Själva har vi valt sida för längesen, och även om vi måste upprepa det självklara och pinsamt uppenbara, är vår enda Hedniska Tanke om saken att Gaza måste utrymmas, att gisslan-situationen där måste upphöra, för vad SVT betecknar som en ordnad stat, är inte annat än ett 70-tal beväpnade rövarband, som massakrerar också sina egna civila – utan all ledning. Stater som Jordanien, Egypten och Saudi-Arabien måste ta sitt ansvar, för det är inte Sveriges, Nordens eller ens Europas ansvar att hysa Gaza-remsans Islamistiskt sinnade befolkning. Ukraina däremot har en folkvald, demokratisk regering och en reguljär armé, trots att Jan Majlard och övriga på SvD:s Utrikesredaktion aningslöst har fört vidare rysk propaganda, och beskyllde Mariupols försvarare för krigsbrott. Vi är många, och vi minns… En gång skall lögnarna ställas till svars, en gång skall det råda fred i Världen – men sannolikt blir det aldrig under vår livstid, eller ens under detta århundrade.
Vi lämnar er alla i kväll med en liten sång av den Svensk-Ukrainske poeten Eugene Wolinsky, som kom hit strax före det första Rysk-Ukrainska Kriget i vårt århundrade. Vi lever just nu under det andra, och det tenderar att snart utveckla sig till ett Världskrig, med allt vad det innebär. Det här kan vara den sista sommaren på länge, som befolkningen i hela Europa kan uppleva något som liknar semester, men att som vanligt hetsa emot Ungern och Orban, eller påstå att Le Pen i Frankrike är skuld till allt – som SVT ständigt gör – är ändå så våldsamt osakligt, att ingen någotsånär hederlig människa längre kan tro på det, eller svenska medias sedvanliga ljugeri.
Bandet “Bolshevikings” – nedlagt sedan 2009 – var oss på Hedniska Tankar mycket kärt, då vi räknar dem som direkt inspirerade av Särimner och Asatron. Likt oss själva, anordnade de till och med demonstrationer på Mynt-torget som vi kan se på videon här nedan, men det var i en annan och friare tid, då det ännu var tillåtet att bränna koranen offentligt, och protestera emot Islams förtryck av etniska svenskar och andra befolkningar över hela Världen. Numera har vår egen Regering försökt förbjuda det, och vi minns alla vad som hände med vår kamrat, den Kurdiske ex-soldaten Salwan Momika – han som såg hur Shia och Sunni förstörde det Irak, där han en gång levde.
Vår kamp för frihet går vidare – både denna Hömånens dag och andra dagar. Våra Gudar är med oss, och Tors egen åska hörs i kväll ur fjärran.
Vid slutet, står segern – och segerns dag är ändå skön, så länge gräs och gröda gror.
Nu över till en “gammal” Hednisk nyhet i sommarvärmen, närmare bestämt från Mars månad 2025. I det Grekiska Arkadien, beläget mitt på Peleponessos halvö – har det – för första gången på 1700 år byggts ett tempel åt Zeus, Pan och alla andra av Greklands gudamakter. Naturligtvis har de kristna, och den Grekiskt Ortodoxa Kyrkan skrikit och vrålat om “Djävulsdyrkare”, “Satan” och så vidare, precis som vanligt, och via intriger försökt att få lokala myndigheter att stoppa hela bygget på grund av formaliteter, överklagade tillstånd, moderna byggnadstillstånd och så vidare. Men – protesterna och alla hinder de kristna orsakat har varit förgäves, konstaterade Greek City Times den 3 April förra året.
Moderna kraftledningsgator syns i bakgrunden, men “Et in Arcadia Ego” skulle vi vilja utbrista. Kristendomen och Monoteismens tortyr av de grekiska folket har inte upphört, men Polyteism och en återgång till förfäders och förmödrars enkla tro varslar om bättre tider, då Humanism, och dygder som Xenia eller Gästvänskap, samt Arete, vilket är detsamma som måttfullhet, blygsamhet och dygd – samt trofasthet som i “Trua” eller Treue, ja Asatro – ännu fanns i världen, istället för svek, bönerabblande och automatisk “förlåtelse” genom att kräla i stoftet inför en “allsmäktig” gud, som redan Epikuros och de grekiska filosoferna från hans samtid bevisade vara en ren, logisk omöjlighet. De kristna säger att deras kraftlöse JHVH-1 samtidigt är Allgod och Allsmäktig – men varför tillåter han då ondskans existens ? Allvetande kan han heller inte vara, för redan i Skapelseberättelsen i Första Mosebok ser han inte Adam, som gömt sig i en buske – utan måste fråga sin egen skapelse var den blivit av, utan att vara retorisk.
Hedendomens gudar, däremot – fyller människan med kraft och skönhet, och lär henne att vara stolt över sitt eget verk. Både Dorer och Joner, samt alla de andra folk som under tidernas lopp invandrat till Grekland norrifrån – ja alla människor kan – om de vill och är villiga att lära sig tillräckligt mycket – bekänna sig till Hellenismos, eller den Hellenistiska religionen av idag. De kristna har som vanligt – i sin propaganda och sin förföljelse av Hellennerna – sagt att de skulle vara rasister, men det är inte sant. Samma förföljelse har skett även i Sverige, där Ministrar som Morgan “Mollgan” Johansson föröskt förbjuda Torshammaren, och infört rena diktaturfasoner. (se avsnittet “Runkampen” här ovan)
Om det övervägande antalet av “Hellenismens” utövare är vita, så beror det på att dagens Grekiska befolkning faktiskt till stora delar har vit hy, och varje folk har som bekant sin egen Hedendom, sin egen icke-monoteistiska tro.
“Vid slutet, står segern !”
Nike från Samothrake – Här i kopia på Konstakademin i Stockholm (efter ett original på Louvren, Paris)
Som ni ser har “Hedniska Tankar” ändrat utseende under de två senaste dagarna, och förändrat sin layout. Detta beror på uppdateringar hos WordPress.com, som ständigt uppgraderar sina Internet-tjänster till nya versioner, men slopar det som blivit gammalt och välbekant – och vår andra redaktionsmedlem, av kvinnligt kön – har fullt upp med att hårdkoda, html-programmera och tillgripa allsköns knep, för att denna blogg alls skall kunna finnas kvar i framtiden.
Vi har nu återigen Länksidor i sidofältet till vänster, och dessutom en “Donera” funktion för alla dem, som vill fortsätta skänka 50 SEK (ca 4,50 EUR, 5 USD eller omkring 3,85 GBP – i dagens penningvärde) till vår redaktion.
Denna tjänst fungerar, men den fungerar lite trögt.
Tyvärr går det inte längre att justera sidofältet på den “gamla” layoutmall vi använder sedan 2016 – eftersom denna blogg – i olika former – har funnits sedan 2000-talets första år, men om någon läsare kan ge oss ett tips på en html-baserad lösning, mottar vi gärna information.
“Odendisas sten” – även kallad Hassmyrastenen, Vs 24 från Västmanland, en helt och hållet HEDNISK sten från 1050-talet, gjord av en Hednisk Runmästare för Hedningar…
(här i Andreas Lusths rekonstruktion)
Hans rekonstruktioner innehåler lika hög vetenskaplig kvalitet som den legendariske Kalle Dahlberg från Adelsö, den mest skicklige bland de nu levande Runristare som finns i vår tid, alla kategorier. I vilket annat land som helst hade han – som i Japan – utnämnts till “Living National Treasure” då han alltid gjort sina runstenar för hand, och han är den man, som tillsammans med oss grundade Sveriges Asatrosamfund 1991, innan allt urartade, och “fornsederiet” tragiskt nog tog över efter år 2000. Vi minns en gång då vi av misstag skänte honom en modern vinkelslipmaskin med horisontellt roterande skiva, nog för att skära runor också i den hårdaste svenska granit med upp till 8 mm bredd, av märket Bosch – bästa tyska fabrikat. Kalle höll maskinen i sin hand, tittade föraktfullt på dess elsladd och kontakt med SI-standard ett tag, och så sadde han – lugnt och stilla: “Ja – den kan passa i mitt garage, och om jag skulle laga min bil eller något, men ifråga om stenar tror jag mest på mina händers kraft och mina släggor, mejslar och hammaren“.
Vi bad honom genast om ursäkt, och sade honom dessa ord till svar: “Frände, alltid har du varit en man efter vårt sinne !”
Och se – detta var ord och inga visor…
Här ser ni Kalle Dahlbergs egen färglagda rekonstruktion av den Hedniske ristaren Livstens mästerverk Vs 29 från Sala Sockenkyrka, där originalet ännu sitter inmurat i kyrkans vägg. Hur många stenar som under tidernas lopp vandaliserats av de kristna, och degraderats till byggnadsmaterial kommer vi aldrig att få reda på, men denna sten är inte korsmärkt. Livsten levde och verkade i hela Mälardalen på 1030-50 talet, men inte ett enda kristet ord, icke ett enda kors finns på denna sten, som är rest av Hedna män till minne av fränder och släkt “Viseti ok Halfdan letu haggva stæin æftiʀ Holma, faður sinn, ok Holmfast, broður sinn. Lifstæinn risti runi þessa”. Så var det också med Röd-Bali, som lät rista Vs 24 ovan. Han var icke kristen, han var en hednisk man, även om det har hänt, att hedna ristare ibland infogade solkors och kristna, till intet förpliktigande ord som “kudh hialpi and hans” och ord som “sial” eller själ, men aldrig aldrig någonsin ordet “kyrkja” – “kyriakos” på grekiska, för det finns inte belagt i runform förrän långt in på 1200-talet.
Allt detta bevisas också av en sten, som Andreas Lusth själv skrivit om. Förutom alla Ingvars-Stenarna – som restes efter Hedna män som blev borta i Österled och stridernas Georgien och Ukraina – där det än idag råder krig på grund av Rysslands genomkorrumperade penning-elit, och dess ambitioner – (ni vet ju själva att den Hedning, som skriver dessa rader kom till Aifurs forsar vid den stora floden Dnjipro eller Borysthenes på grekiska, där den väldiga Kachovka-dammen en gång stod, tills ryssarna förstörde Stalins verk, och Dnjipros nedre lopp blev sumpmarker igen, precis som det var på 1000-talet) och så även Gripsholmsstenen, Jarlabanke-stenarna – som minner om en Sveajarl och Brobyggare, som röjde väg och bröt mark för ett helt folk, och som ensam ägde hela Täby; eller den av okunniga klåpare och kärringen Kristina Birath (som borde ha dömts till fängelse för Grovt Kulturmiljöbrott år 2016) nästan förstörda Sigurds-ristningen på Ramsundsberget i Eskilstuna kommun, och många andra – som “Hedniska Tankar” också beskrivit genom åren – och i vissa fall skådat med egna ögon.
Nya studier – av Hunnestads-sten nummer två som ni ser på bilden här ovan – visar att Huggdjupet för det fula och vanprydande korset är ovanligt grunt, och måste ha tillfogats i efterhand – vilket “Hedniska Tankars” redaktion kunde höra en kunnig ung kvinnlig guide berätta om i den inglasade foajén till “Barbaricum” i Lund, där stenarna nu förvaras. Kända för vetenskapen blev de ju tack vare den danske forskaren Ole Worms i “Monumenta Danica” redan på 1620-talet, och vad vi själva diskuterat om tillsammans med Magnus Kjellström – landets ledande och mest opartiske expert på RAÄ eller Riksantikvarieämbetet (till skillnad från den kristne populisten och PK-fanatikern Henrik Williams vid “Uppsala Runforum” och andra vetenskaplit tveksamma instanser) har nu blivit en vedertagen sanning.
De Skånska stenarna och det danska runmaterialet från sent 900-tal och tidigt 1000-tal innehåller ytterst sällan kristna ord, och har oftast inga bilder eller “solkors” alls – vilket tyder på att man inte alls var så kristen som man påstått i dåtidens Danmark – utan tvärtom satte sin egen ätt, härstamning och ursprung mycket högre än någon utländsk, Monoteistisk religion som tvingats fram av svikaren Tveskägg, den åldrade Kung Blåtand eller andra kungar. Man var kristen till namnet när det passade, det är sant – men i Hug och sinne Hedning. Det kan ingen man eller kvinna förneka.
Till själva Kungsgården, Gudahovet vid Gamla Uppsala och gravarna vid Valsgärde kom nog aldrig Göternas väldiga här – fullt realistiska uppteckningar talar om 5000 man på Styrbjörns sida, mot kanske 7500-8000 stridande i Sveahären – Andreas Lusth tar också med de senaste källorna typ “Gesta Wuliensis” och andra omdiskuterade dokument – “Hedniska Tankar” kommer att återkomma till problemen med Landhöjningen i Uppsala-trakten, och kring Fyris nedre lopp – som likt de dåtida sumpmarkerna vid Ulltuna och möjligheten till kringgång, på båda stränderna av Fyris eller Föret – där man fick Föra eller dra sina skepp förbi forsar – och hur själva landstigningsoperationen såg ut, under den första dagen av slaget, då sagan berättar att Styrbjörn själv brände sina skepp, vilket gett upphov till ett vida spritt uttryck på det språk, vi ännu talar.
Fyrisvall år 985 var slaget, som skapade en hel nation – “Birth of a Nation”- och det stod mellan Hedniska Kungar och inte kristna.
Erik Segersäll och Styrbjörn Starke var fullt historiska personer, lika väl som Vladimir Vladimirovitj Putin och Volodymir Zelenskyj. Det behöver ingen av oss betvivla.
Nu vann Svearna, och till sist infördes här kristendom i vårt eget land, liksom islam – men det ska vi ändra på. Mer än 1040 år har gått sedan vår nation föddes – men alltjämnt lever och kämpar vi.
On July 13th, 2024, (Former) President Donald Trump was almost assassinated. As I’m writing this, details are still a little sketchy, but what is known is that Trump was struck in the ear, at least one bystander was killed, and the alleged assassin is dead. Within moments of the attempt, Trump stood tall and strong, fist raised in the air, in what will likely be one of the most iconic images of the decade, if not century.
Quousque tandem abutere, Catilina, patientia nostra?
Vad ska man egentligen säga – eller ens skriva ? “O tempora, O Mores” skrev en gång en gammal romare, som också var Hedning. Det låter jag vara det enda hedniska citatet för dagen, och det kommer ifrån Marcus Tullius Cicero – han var ju en gång senator, och även i hög grad politiskt aktiv – som ni kanske vet…
I den sköna staden Florens kan man upptäcka ett och annat, som hör utöver det vanliga. Folk har sagt, att staden är den mest romantiska i hela Italien och en gång skall William Gold, en av den famöse och relativt hedniske Sir John Hawkwoods underställda ha gett upphov till den senare så populära historien om Romeo och Julia, som Shakespeare diktade ihop på grundval av ett av Geoffrey Chaucers poem, sägs det. Mycket kan man filosofera över med utsikt över Ponte Vecchio, den äldsta bro som finns att se på ort och ställe. Konstnärer har till och med anspelat på bron i diverse målningar.
I Juli, nådens år 1379 satt väpnaren William Gold, mångårig medlem i Sir John Hawkwoods berömda “Vita Kompani” som för tillfället räknade 4500 man,, i ett tält framför staden Mantua och var missmodig till sinnes. Han hade full anledning till det. Det var två år efter den stora massakern på oskyldiga civila vid Cessena (se tidigare inlägg i denna blogg), och som Ingenjörssoldat, och ansvarig för Hawkwoods artilleri – som fortfarande inte räknade såvärst många pjäser – hade han nu stigit i graderna, och befordats till titeln Generalkonstapel, vilket också innebar att han under Hawkwoods bortovaro var högst personligen ansvarig för den pågående belägringen av Mantua, och tillika Kvartermästare för “Vita Kompaniets” fältläger.
Sådana uppgifter kan ju tänkas vara betungande för vem som helst, men ännu värre var att hela krigskassan var spårlöst borta, puts väck och försvunnen, samt att all proviant var slut. Sir John Hawkwood själv, i egen illa beryktad person – överallt känd som den värste av mördare – hade rest till Venedig i affärer. Där skulle han ta upp nya lån i Lombardiska banker – att föra krig kostar pengar, då som nu – samt sammanträffa med representanter för det Brittiska Kungahuset, som efter de senaste årens härjningar nu började visa ett positivt intresse för honom, vilket man förut aldrig någonsin gjort.
För Engelsmän i hemlandet kunde John Hawkwood, alias Haucoode på franska – eller i Italien kallad Giovanni Acuto – lika gärna vara glömd, begraven eller hängd i närmaste galge, fast helst då det senare. Med i den Engelske Kungens diplomatiska expedition fanns också Geoffrey Chaucer – som faktiskt fick ett mycket gott intryck av Hawkwood. Denne var ju långtifrån var någon rå och ohyfsad buse, utan en högst kulturellt begåvad man, i alla fall privat.
Mantua på avstånd
Allt det här var ju helt i sin ordning och ganska så förträffligt, men det hjälpte inte William Gold det minsta. Han led brist på råg för hästarna, och skrev till Hawkwood om två vagnslaster spannmål, säger Hawkwoods stora biograf, Frances Stone Sanders i “Den Djävulske Engelsmannen”. Varje man behövde 1,5 kg livsmedel per dag, inklusive vin eller öl, och varje häst eller lastdjur 10 kg hö eller furage. Detta betydde 6,75 ton livsmedel om dagen, så länge belägringen varade, oräknat vad djuren åt. Hawkwoods armé var för tillfället inhyrd av huset Visconti i Milano, vars överhuvud; Galeazzo II, gäller för att ha varit komplett galen – Visconti vapensköld, som än idag sitter på Alfa Romeos sportbilar, var en stor grön eller blå drake, som håller på att tugga i sig ett blodigt människolik. Bland annat hade han tillsammans med sin bror Bernabo uppfunnit en ny tortyrmetod, Quaresima, vilken han tyckte om att tillämpa på anhängarna till Lodovico Gonzaga i Matua, speciellt då kvinnorna – men än så länge, hade själva belägringen inte kommit så långt, att det var dags att ta fram sträckbänkar och tumskruvar.
Men inte nog med det. William Gold hade också bekymmer av ett helt annat slag. Janet – eller Jeanette (hennes namn stavas lite olika i källorna) – som var hans särskilda favorit bland hororna och skökorna i fältlägret, saknades också sen igår kväll, och detta upplevde han som alldeles förfärligt tragiskt. I Hawkwoods armé fanns alltsedan tiden i Frankrike inte bara “gifta kvinnor, jungfrur och nunnor” som helt frivilligt följde efter legoknektarna, också tillsammans med hantverkare, förrymda skrivare, munkar och annat folk, som helt enkelt föredrog att dra i fält och ägna sig åt det fria kriget då och då. 1386 tog befolkningen i Padua 211 stycken av dessa “frivilliga kurtisaner” eller “whores de combat” som Ernest Hemmingway senare kallades dem (folk är sig rätt lika i alla tänkbara krig) till fånga, satte blomsterkransar på deras huvuden och blombuketter i deras händer, klädde dem i nya klänningar och inbjöd dem allihop till en måltid i den lokale bossens, Francesco Carraras palats. Gesten saknade inte stil, och det gjorde på sätt och vis inte William Gold heller, som vi snart ska få se.
Till och med adelsdamer och gifta kvinnor sökte sig till Hawkwoods “Vita kompani” helt frivilligt, för att vara “manskapet till behag och för att bära deras vapen och packning” men vad nu Janet beträffar, var hon alltså något alldeles extra, och en ung dam med vissa färdigheter, minst sagt. William Gold hade känt henne i tre års tid, och kände henne som fullt tillräknelig och levde med henne som man lever med sin hustru, skrev han långt senare i brev till sin värste fiende.Vi vet inte hur Janet såg ut, om hon var blond eller svarthårig – italienarna föredrog blonda kvinnor norrifrån, speciellt om de “hade namn om sig” – ifall hon var ung eller gammal, brunett eller rödhårig kanske; men vi vet ganska mycket om hur hon var klädd, och hennes tycken, smak, läggning och personuppgifter i övrigt – allt från William Gold, som ju kände henne mycket ingående, och i alla detaljer.
“Vita Kompaniets” damer föredrog att klä sig helt i vitt eller ljusa färger, och beträffande Janet hade hennes kläder “Fenetres de Enfer” eller “Helvetesfönster” – dessa bestod av djupa urringningar, korta ärmar och uppslitsade sidor av överklänningen, där underklänningen syntes – och medeltidens människor bar förstås inga underkläder alls. Andra bara partier var bland annat brösten, “kroppsdelar som varje någorlunda ärbar kvinna inte visar“, inklusive navel och mage, tydligen. Alltsammans, sa Froissart, hundraårskrigets store skildrare var “ett djävulskt medel för avsigkomna skökor till att uppelda männen, reta andra; vida fulare gamla kvinnor och kärringar som inget har att visa, och allra mest för att driva gäck med präster, munkar och kyrkans heliga sakrament, varför hela högen av dessa fräcka, fullständigt skamlöst klädda och liderliga unga damer säkerligen allesammans kommer att hamna huvudstupa ner i helvetet”
Märk “Helvetesfönstren” i sidan på klänningarna – sådant ansågs dåförtiden fullständigt skamlöst…
1300-talet var i vissa avseenden en ganska frigjord tidsålder, skriver Barbara Tuchman i “En Fjärran Spegel” och i dåtidens populärlitteratur, som exempelvis verseposet “Romanen om Rosen” kunde man rakt fram och utan omsvep läsa följande dialog:
Riddaren: “Svara mig nu ärligt, min dam – har ni något hår nedtill ?”
Damen: “Ack nej, jag arbetar dagligen flitigt i min trädgård och håller den fuktig och rensad, där ska ni snart få plocka min allra bästa och mest välluktande ros…”
Riddaren: “Jaså ! Sällan hör man talas om att det skulle växa gräs på en väl upptrampad stig, och där så många hingstar betat, växer det sällan något !”
Hur William Gold och hans Janet egentligen hade det, kan vi förstås inte veta, men i tre år eller mer hade de alltså varit tillsammans i vått och torrt, åtminstone för det mesta – Janet var ofta “ute och red” står det – vad som nu menas med det (?) – men en kväll i Juli hade de alltså bråkat – som de flesta par gör – och Janet hade vid detta tillfälle druckit alldeles för mycket rött vin, som hon var mycket förtjust i.
Morgonen därpå var hon borta, och försvunnen. Borta och försvunnen var också William Golds bästa häst, 500 floriner i Guld – en nätt liten handkassa – och hela Vita Kompaniets förråd av ädelstenar, samma stenar som sedan skulle gå till judar och lombardiska banker, samt användas för att betala de 4500 soldaternas månadslöner med. William Gold hade som kvartermästare insyn i räkenskaperna, och visste att hans frilla – snarare än sköka – ridit bort med två års samlade löner, alltså 108 000 månadslöner samtidigt – i ädelstenar, förutom de 500 florinerna, som hon stulit från just William Gold personligen.
Allt det där var ju illa nog, och kunde göra vem som helst bekymrad, men kom nu ihåg att William Gold hade självaste John Hawkwood som arbetsgivare – och han var inte vem som helst.
Det var å andra sidan inte Janet heller. Hon påstås ha kommit från en stad i Sydfrankrike, och var till och med av adlig börd, sägs det – och rätteligen ingen vanlig sköka, eftersom hon hade förstånd nog att ta bra betalt för sina tjänster. Hawkwoods tid vimlade dessutom av spioner, intriger, dubbelagenter, lejda mördare och liknande figurer, och när William Gold skrev att “Jag har sedan länge använt mig av denna kvinnas tjänster, och hon har på alla sätt stått till mitt förfogande”var det nog inte bara Janets företräden i sovrummet – eller i första bästa höstack eller landsvägsdike – han talade om. Det är mycket möjligt, eller till och med sannolikt, att hon kunde en hel del annat också – hon kan ha varit bra på språk, till exempel… Uppenbarligen umgicks ju hon flitigt med såväl Italienare, som Fransmän och Engelsmän, och kanske fler nationaliteter än så..
500 floriner i guld, förresten, motsvarar 3,5 kg ädelmetall, och med dagens guldpriser blir det i runda slängar sådär 920 000 kronor, eller närmare en miljon, om vi tar hänsyn till att myntat guld var något mera värt än bara metallen, redan på den tiden. Hawkwood fick själv en ridhäst, värd 320 floriner vid ett tillfälle, och William Golds häst var nog ensam värd över 100 floriner den med – så vad Janet kommit undan med, var alltså inte småpotatis..
Ganska snart kom det också fram, vart hon ridit iväg någonstans, den där morgonen efter det hemska bråket. Hon hade löpt över till fiendesidan, och höll sig gömd någonstans inne i Mantua, fick man veta. Utan Hawkwoods vetskap skrev nu William Gold flera brev till Lodovico Gonzaga – Mantuas Härskare – och bad att hans fd. älskarinna skulle bli utlämnad. “Man borde inleda ett grundligt sökande efter Janet på de sämsta värdshusen och härbärgena, sätta henne i säkert förvar och ge mig besked i enlighet därmed” skrev han, och det låter ju ganska rimligt…
Varför Janet gjorde som hon gjorde, är ganska svårt att förstå – men å andra sidan – vem kan förstå allt i historien ? En vecka efter det gåtfulla försvinnandet, 6 Augusti 1378, kom det fram att Janet hade gripits – dock utan pengar eller ädelstenar. Hon hittades vid ett utdrucket glas rödvin med en dolk i handen – kanske i färd med att begå självmord, eller i något slags inre kristillstånd. Det kom också fram att hon egentligen var gift i Frankrike, samt hade två barn som hon heller inte sett på de tre år som hon var en medlem av “John Hawkwood och Kompani” eller frivilligt gick i krig, vid William Golds sida. Kanhända hade hon tråkigt, kanhända hade hon en hård barndom, plågades av de kristna – sådant är vanligt – än idag – men själv sa hon tydligen vid gripandet att hon egentligen var en ung och oskyldig flicka från landet, och att hon inte bar agg mot någon särskild person. Stölden hade hon begått bara av eget begär eller i vinningslystnad, men helt utan politiska motiv. Gold ville som Kvartermästare skicka över ett antal sekreterare, för att “framföra våra anspråk på återskaffandet av det stulna” men allt detta skulle ske i hemlighet, utan att Hawkwood eller Milanos hertigar fick veta något.
Och så var det nog också bäst.
John Hawkwood skulle förmodligen hängt Janet i närmaste träd, eller huggit huvudet av henne helt utan ceremonier, men så ville William Gold inte ha det. Han ville tvärtom ha Janet tillbaka – för han var fortfarande kär i henne – och småsaker, som förlust av 500 floriner hit eller dit, brydde han sig inte om. Han måste varit en obotlig optimist, eller också en äkta romantiker – kanske rent av en sådan där modern man, som trodde på öppna förhållanden…
“Stopp för fan, jag glömde min handväska !”
Jag har redan nämnt hertigarna Viscontis “Quaresima” eller 40 dagars tortyrmetod, som började att man högg fingrarna av offret, eller knipsade av näsa och öron, för att därefter ge sig på de långa rörbenen i kroppen och slå sönder dem efter alla konstens regler. Detta var det vanliga straffet för ovanliga fall av grov stöld eller förräderi, en klass av brott som sannolikt omfattade Janets små bedrifter.
Under tortyren skulle det vara inlagt pauser, eller läkarvård, och först när 40 dagar gått, och man fyllt delikventens mage med vatten tills den sprack, använt smält bly, spikar genom fotsulorna och liknande attiraljer, var det dags att fästa vederbörande på stegel och hjul, och sålunda ta stackars Janet av daga – det var i alla fall vad som var tänkt att ske med kvinnor av hennes sort… ifall hon föll i Viscontis händer.. Men, Willaim Gold ansåg att inget av detta behövdes – vilket var rätt vidsynt…
Allt skulle vara förlåtet och glömt, och det behövdes inga näsors avknipsande med tång eller andra liknande saker – Janet skulle inte ens få håret avrakat, som “gemenligen sker med gamla horor” utan behandlas väl, och hysas i ett kloster, där man skulle hysa medlidande med henne, eftersom “Ljuv kärlek övervinner stolta hjärtan” som William Gold uttryckte det. Han skrev – eftersom han inte kunde rå för att han förälskat sig i vad omvärlden betraktade som totalt fel person, och dessutom ett erkänt praktluder:
“Kärleken övervinner allt, ty den slår även de ståndaktiga till marken, gör dem otåliga, berövar dem allt mod, rent av slungar ned dem lika djupt som de högsta torn är höga, lockar till tvist så att den drar in dem i dödlig tvekamp, vilket redan hänt mig två gånger för denna Janets skull – och mitt hjärta längtar efter henne så att jag på intet sätt kan få ro i min själ eller göra annat än att skriva till er för att säga att älskande bör bistås – och därför bönfaller jag er att lägga allt annat åt sidan, och så befalla att denna Janes varken får eller kan lämna Mantua eller ert territorium innan jag sänder bud efter henne, som jag skrivit i andra brev till er. Men låt henne hållas kvar instängd på min begäran, ty även om ni har lagt ut tusen guldfloriner på henne skall jag betala dem tillbaka utan dröjsmål; om så jag måste fara efter henne till Helvetet, skall jag ha denna kvinna !”
Och William Gold fortsatte skriva, i Juli för många hundra år sedan – med tanke på att Janet var gift, att äktenskap inte ens kunde upplösas av Påven och andra saker:
“Även om jag kanske går en smula emot lagen ibland, ber jag ers nåd av Mantua att inte tänka på det, för en dag ska jag med mitt artilleri göra mer för er än tusen franska slynor kan åstadkomma; om ni har behov av mig i viktigare ärenden, ska ni få tusen spjut bakom er i så fall. Därför ber jag er än en gång att denna Janet placeras på ett säkert ställe som ingen känner till, och hålls kvar där tills jag skickar tjänare efter henne med ett brev från mig själv, och därmed är jag er förbunden för all framtid”.
Janets öde är vidare okänt. Ingen vet vad som hände med henne till slut, eller om hon skickades tillbaka till Frankrike – eller om hon fick återse William Gold – som förlät precis allt…
Det var alltså på denna bas, som Geoffrey Chaucer skulle skriva en tragedi, kallad “Troilus och Cressida” och i sin tur skulle denna historia – efter några hundra år – inspirera William Shakespeare till att skriva historien om Romeo och Julia, som ju också handlar om trohet. William Gold, däremot, var ingen större författare – Janet var en underbar kvinna, värd att göra precis allt för, samt förlåta en och tusen gånger – därmed punkt ! Otrohet eller Miljonstölder – sak samma – han förlät allt, och trodde på kärleken i alla fall... även om få andra män, då som nu – vore ridderliga nog att göra detsamma, och haft förmåga eller kärlek nog att förlåta såpass mycket…
Och Sir John Hawkwood, som också fick höra om alltsammans… Hur gick det för honom ?
Jodå, för honom gick det bra. William Gold förblev i hans tjänst. Hawkwood blev ingift i familjen Visconti via Bernabo – alltså han med tortyrmetoderna ! Bernabo, som var en horkarl av rang, hade 17 barn med sin lagvigda hustru, och 14 barn med 4 andra kvinnor förutom det…
En av hans frillodöttrar, en viss Madonna Donnina (namnet betyder “den lilla kvinnan eller donnan”), eftersom hon var svarthårig och ganska kortväxt ) blev så småningom Hawkwoods fru – för han gifte sig till sist, när han var 57 år gammal. Hans brud var bara 17 år – och även på medeltiden, tyckte folk att detta var alldeles onaturligt, och en sak att skämmas över. Att familjen Visconti kunde gifta bort en av sina yngsta med detta svin till legoknekt – nej det var rent förfärligt, ansåg alla i Mantua och Milano med omnejd.
Donnina var kunnig i dubbel Italiensk bokföring, trots sin ringa ålder, och hade tydligen gott läshuvud. I fortsättningen skötte hon ensam “Vita Kompaniets” affärer och ekonomi, med så småningom 14 biträden eller kvartermästare till hjälp, och Willam Gold kunde återgå till att sköta artilleriet, ingenjörstrupperna och allt det där andra, som han egentligen var bäst på.
Vid Sir John Hawkwoods död i april 1391 – vid 81 års ålder – tilldelades Donnina av staden Florens “utöver den pension på 1200 guldfloriner som beviljats sedan 1375″ (det motsvarar över 2,3 miljoner SEK) på livstid ska få en ny pension på 2000 guldfloriner för insatser för Staten i krig…
Hawkwood och Donnina levde enligt samstämmiga uppgifter synnerligen lyckligt. De fick tre döttrar, varav den första hette – ja – ni har redan gissat det – Janet – efter en ökänd hora och förräderska… Ifall det nu verkligen var så… Förutom detta fick de också en son, och John Hawkwood försummade inte ens under sina värsta och blodigaste fälttåg att skicka apelsinmarmelad gjord på äkta socker hem till sin unga hustru – sådant var en stor sällsynthet på den tiden – liksom hela träd av citroner i kruka, samt smärre slott och vingårdar…
Jag lovade er ett inlägg om Sir John Hawkwood, den intellektuelle rovriddaren och legosoldaten – mannen som fullt seriösa historiker som Barbara Tuchmann – anser var en av dem som satte igång Renässansen, och en gång för alla gjorde slut på den katolska kyrkans makt och därmed ledde hela Västerlandet ut ur Medeltidens mörker. Tuchmanns böcker – “En Fjärran Spegel” om det stormiga och kaotiska 1300-talet, “The Guns of August” om första Världskriget och “The March of Folly” eller “Dårskapens Väg” om USA:s inblandning i Vietnam – lär nog vara bekanta för den historiskt intresserade läsekretsen, men Hawkwood och hans roll i historien är ganska okänd, i alla fall hos oss, här uppe i Nordeuropa.
Hawkwood drog ut som menig bågskytt i hundraårskriget kring år 1322, och följde Edward Woodstock, “den svarte Prinsen” eller Prinsen av Wales till slaget vid Crécy 1346, där han bevisligen deltog. Men detta var bara början på en osannolik karriär; som skulle föra honom till Italien, där han skulle kallas “Djävulen Personifierad“, “Guds och Människors fiende“, “Hedningarnas värste hedning” “Ett plågoris värre än Attilla Hunnerkonungen, Digerdöden och Satan“.
Inga porträtt av hur Hawkwood såg ut i sin ungdom har blivit bevarade tills idag, men vi vet hur han såg ut på sin ålderdom, eller när han vid fyllda 80 år – fortfarande soldat och härförare – till sist äntligen dog, eftersom han fått sitt porträtt – i form av en ryttarstaty – målat i Florens Domkyrka av alla platser. Under mer än trettio år av ständiga krig röjde Hawkwood väg för det som senare kom att kallas renässansen, en av de allra mest kreativa perioderna i människosläktets utveckling – och det gjorde han dessutom genom att sälja sina tjänster till högstbjudande. Till skillnad från alla andra Kondottiärer höll han sig också med två andra principer som han aldrig någonsin tummade på, så vitt man vet – han slogs aldrig emot Engelsmän eller Nordbor, lustigt nog. Inte heller emot någon som stod i Kungen av Englands tjänst, men förutom det hade han inte några samvetsbetänkligheter alls. Han bytte heller aldrig sida så länge hans “Condotta” eller kontrakt gällde, och var alltid obrottsligt trogen sina uppdragsgivare – så länge han fick pengar. Men, gick kontraktet ut, eller om han fick mer pengar någon annanstans, bytte han gärna sida i en konflikt, och när han till slut blev tillräckligt manstark för att man skulle betala honom för att inte föra krig, och inte lägga sig i vissa konflikter, gick även detta bra för hans del, och fick passera..
Nu var Hawkwood knappast den ende kondottiärkaptenen i sin tid, och knappast heller den mest hänsynslöse. Hans eget “White Company” – vars chef han sedermera blev – började kanhända som ett rövarband, men sedermera understeg Hawkwoods skaror aldrig 5000 man eller en full brigad. De var bara en av de sysslolösa skaror av sk “Tard venues” eller “försenade” som växte fram ur hundraårskriget, och som först härjade i hela Sydfrankrike och Spanien (under kungligheter som Pedro den Grymme ) och som sedan sökte sig ned över Alperna till Italienskt område, där de snabbt gjorde sig hemmastadda. Där fans märkvärdigheter som det Schweiziska “Hattens Kompani” som brukade ha med sig en stor plåthatt, uppsatt på en stång; och som ögonblickligen sköt ihjäl varje person som inte hälsade på plåthatten, eller gav kompaniet en större summa pengar. Ett Italienskt konkurrerande sällskap kallade sig helt fräckt “La Societa per Acquisitione de Preziose” eller något ditåt; alltså “Firman för Anskaffande av Dyrbarheter” som åtminstone ibland lär ha letts av en ljusskygg figur vid namn L´Archipretre eller “Ärkeprästen“. Denne ansåg sig vara utsänd av Gud till att plundra och bestraffa mänskligheten, och ifall någon gick emot honom brukade han anmärka, att detta vore detsamma som att tvivla på Guds existens eller den Allsmäktige gudens makt – för om Ärkeprästen själv lyckats bra med att råna, våldta, skövla och bränna i största allmänhet, och dessutom komma undan varje form av straff – Var inte just detta då Guds vilja, åtminstone till att lyckan vände, eller Gud ångrade sig ?
Hawkwood vid 76 års ålder, som han ser ut på gravmonumentet i Florens Domkyrka..
“And I looked and I saw a rider on a pale horse, and he that sat upon him was Death. And all hell followed with him“
John Hawkwood, för sin del, lär ha varit en mycket intellektuell kondottiär. Han kände Geoffrey Chaucher, den engelske nationalförfattaren, och fick besök av honom minst två gånger. Han samspråkade med Petrarca, och flera av tidens största humanister och författare. Ändå förblev han helt och hållet praktiskt sinnad, och slogs aldrig av några som helst politiska skäl, och drabbades heller inte av några religiösa grubblerier. Nej, han slogs med frejdigt mod hela livet ut; minst tre gånger i tre olika krig emot hemstaden Florens, som också gjorde honom till nationalhjälte – ibland för Milano emot Mantua, för Pisa emot Siena eller tvärtom, alltid så länge hans kontrakt räckte, eller innan pengarna tog slut.
Kort sagt, anlitade man honom för ett eller annat uppdrag, kunde man vara helt säker på att han gjorde sitt bästa till att uppdraget var slutfört – på det sättet var Hawkwood onekligen en hederlig karl, och fullt professionell – och även om han nu till äventyrs skulle förlora ett och annat slag – sådant förekom ! – så kunde man vara säker på att han vid första bästa tillfälle skulle försöka avsluta vad han påbörjat. Hawkwoods strategiska och politiska begåvning – för en sådan hade han onekligen, även om han själv påstod att han aldrig sysslade med politik – var ungefär som Caesars. Han begick många misstag, han också – från den gudomlige Julius misstag att inte observera tidvattnets rörelser vid den första invasionen av Britannien, till Gregovia, gatustriderna i Alexandria, svälten i Grekland innan slaget vid Farsalos och mycket annat – att låta sig belägras på en invasionsstrand, därför att fienden har hela övertaget till sjöss och på vattnen utanför är sällan klokt – eller det legendariska svaret till spåmannen utanför Senatens dörrar, på Caesars dödsdag. Att träda in där var en medveten risk, begången innan avfärden mot Svarta Havet och Skytiens fjärran länder och så åter mot Rom – för detta fälttåg, hade Caesar själv planerat…
Höjdpunkten – eller kanhända den svartaste episoden i Hawkwoods liv kom år 1377, vid en liten italiensk stad benämnd Cesena. Det var där hans inledande av renässansen, samt underminerandet av tron på den katolska kyrkan och därmed början till kristendomens stora nedgång i vår Värld skulle äga rum, anser forskare. Cesena räknades som en stor stad på den tiden, och var den sista stad i hela Kyrkostaten – som i ett brett bälte från Rom och vidare norrut sträckte sig tvärs över den italienska halvön till trakten av Ravenna – vilken kunde räknas som någorlunda lojal emot Påven. Resten av de italienska stadsstaterna hade redan gjort uppror emot Påveriet, och därför hade kyrkan själv nu hyrt Hawkwood, helt utan några samvetsbetänkligheter emot att ha denne påstådde djävul i sin tjänst – för det var Hawkwood ensam, som av kyrkan skuldbelades för allt som hände, även om det inträffade på intet sätt berodde på just honom.
Cesena har inom parantes aldrig repat sig helt från den massaker Påven och hans kardinaler satte igång, med Hawkwoods hjälp. Då hade staden ca 35 000 invånare, emot 94 000 idag, men minst 5-9000 av dem blev ihjälslagna på kyrkans uttryckliga order, medan 10 000 eller så svalt ihjäl under den pågående vintern…
Här – 1 Februari 1377 – utspann sig ett samtal, som skulle göra slut på hela medeltiden…
Det hela började med att Kardinalen Robert av Génevé – sedermera Påve – med hjälp av Hawkwoods legoarmé fått hela Cesena att på nåd och onåd ge sig åt honom, och installerat sig själv i Slottet Roca Malatestiana – alltsammans för att utöka “Kyrkostaten” och Påvens makt. Men – några Bretagnare under Hawkwoods befäl – fransmän från Bretagne var av någon anledning särskilt illa ansedda – hade inte fått äta något kött de veckor Cesenas belägring varade, och gav sig in till den lokala köttmarknaden på stora torget, där de påståtts ha stulit ett lamm från en lokal slaktare…
Ett vilt handgemäng uppstod, under vilket minst tre av Hawkwoods män dog, och omdömesgill som han alltid var, gav han sig vid middagstid in till Kardinalen för att avlägga rapport om detta – man kunde ju inte säga, att staden var erövrad eller situationen riktigt lugn, ifall gatuslagsmål fortfarande pågick. Sedan finns det olika versioner av hur orden föll sig – enligt den vanligaste versionen sa Kardinalen helt enkelt “Jag vill se mer blod !” (“Sangre et Sangre”) och när Hawkwood frågade: “Vem ska vi då döda ?” svarade den blivande Påven ” Quanti Tutti!” eller hela stadsbefolkningen, män, kvinnor och barn, alla 35 000 omvartannat.
Enligt Hawkwoods egna krönikörer utspann sig samtalet med Kardinalen inte helt sådär, utan det sas:
– Jag berordar er och era män att ögonblickligen gå ned på torget och skipa rättvisa.
på vilket Hawkwood skulle ha svarat: “Om det behagar er, går jag och ser till att invånarna lämnar ifrån sig sina vapen, och underkastar sig er myndighet“. Då skrek Kardinalen genast: “Nej ! Jag vill ha massor av blod och rättvisa” (sangre et piu sangre !) och Hawkwood skall ha sagt “Tänk nu igenom, vart detta kommer att leda..”
Enligt en tredje version – den påvliga – skulle ordern till Hawkwood ha lydit: “Gå nu, ut med er och gå tillbaks till era 1200 män – invänta mitt tecken innan ni inleder vedergällningen, som jag befaller er att genomföra fullständigt kompromisslöst och utan undantag, tills den är fullbordad…“
Samtliga tre krönikörer är däremot helt eniga – tillsammans med Frances Stonor Saunders, at om Hawkwood inte utfört given order, hade han hotats med evig bannlysning av Katolska kyrkan – och det skulle inneburit slutet på hans eget liv – liksom för så många andra i hans följe.
Liknande situationer har förvisso utspelat sig många gånger under historiens lopp – man kan tänka på den legendariske Artillerikaptenenvid Tuirillerna anno 1789, som fått order om att “Tirer sur la Canaille !” eller “Skjut ned packet !” och som skall ha läst upp en proklamation för Paris invånare. Historikerna tvistar fortfarande om vem han var, men ungefär såhär påstods han ha sagt:
“Jag har här en skriftlig order ur Konungens hand, som bemyndigar mig att skjuta ned er allihop, eftersom ni råkar vara slödder och pack.. Om någon av de här församlade damerna och herrarna vet med sig att detta råkar vara sant, ber jag er stanna kvar på platsen – ni övriga däremot, som inte är slödder eller pack – kan lugnt gå hem, var och en till sitt. Om exakt en halvtimme ämnar jag inleda eldgiviningen, och om ni då inte gått hem, får ni skylla er själva !”
Antagligen hände något liknande i Hawkwoods fall, men helt säkra kan vi inte vara. Sent på kvällen, Måndagen 2 Febrauri hade Hawkwood kartlagt hela staden, och var färdig med en stridsplan. Han hade ont om riktigt artilleri och kastmaskiner – olivolja för att göra brandbomber med hade han däremot gott om – men vad Hawkwood åstadkom, var något liknande Brittiska Arméns “Block Busting” i tyska städer under andra världskriget – eller vad Julius Caesar gjorde i Alexandria – en rätvinkligt planerad rutnäts-stad med massor av raka gator – man måste skaffa sig fritt skottfält, och sedan dela in staden i ett antal zoner, som man förstör eller rensar efter hand.
Cessena var en liten och trång medeltidsstad, men Hawkwoods speciella form av professionalism visade sig återigen – han bevakade alla stadsportar – räknade ut var de panikslagna försvararna skulle rusa ut, och ställde ut sina engelska långbågsskyttar för att på kort håll skjuta ned alla beväpnade män, utan minsta besvär. Efter det indelade han sitt manskap i stridsgrupper med armborst och hillebarder, och det sparkades in dörrar och “rensades” byggnader, kvarter för kvarter och hus för hus, av hjärtans lust.
Striden lär ha pågått i 72 timmar, och när de sista försvarna till slut sökte sig ut genom den enda stadsport Hawkwood lämnat obevakad, märkte de alltför sent att hans ingenjörssoldater låtit såga sönder vindbryggan. 200 av dem drunknade omedelbart i vallgraven, men resten – över 3000 personer – tog sig simmande upp på andra sidan, blev de utsatta för en kavallerichock från Hawkwoods riddare – som med lansar störtade sig över dem. När de sedan råkade i oordning och flydde, låg där italienskt infanteri i beredskap bakom häckar, diken, murar och i skogsdungar.
Samtidigt med allt detta, var Hawkwood angelägen om att inte gå för långt. Han deltog inte personligen i striderna, utan ledde bara allt på avstånd- och det fanns en kategori av befolkningen, som han faktiskt personligen räddade, genom att skicka fram stora vagnar, som annars tillhörde hans kvartermästare och artilleri-tross. Detta var inte de yngsta, inte de äldsta och inte de rikaste kvinnorna – men de vackraste – heter det i alla medeltida krönikor. Hawkwood fäste inget som helst avseende vid om de var gifta eller inte, ifall de hade barn eller om de var jungfrur. Men – som sagt – minst 400 riktigt vackra och snygga kvinnor måste räddas från den brinnande staden – för så hade Hawkwood själv bestämt.
Vad var detta ?
Hastigt påkommen “Ridderlighet” ? Personliga intressen ?? Att “sörja för manskapet”. Visst inte.
Hawkwoods synvinkel var blott och bart praktisk eller ekonomisk. De vackraste kvinnorna, resonerade han, hade störst chans att bli med barn igen efteråt, och därmed kunde ju Cesena återbefolkas, vilket i stor utsträckning skulle förbättra situationen. Efter ett tag skulle det helt säkert uppdagas, att kyrkan låg bakom alltihop; och därmed började alltså renässansen… Hawkwood var en framsynt man. Han räddade så många civila han kunde, och merparten av all obeväpnad stadsbefolkning från Cessena överlevde alltså.
Jämför också med den nutida Monoteismens Orgier i Gaza, under Netanyahu och i det såkallat “Heliga Landet” där Judar och Muslimer fortfarande tror på sin förbannade Monoteism.
Hawkwood slutade som Florentinsk Hedersmedborgare, men Boccacio och andra lokala krönikörer lär ha utropat:
“Vem kan nu tro på Påven, Jesus eller Helgonen ? Efter Cesena har hela kyrkan fallit omkull, för vem som helst kan ändå se, att dess präster och påvar inget annat är än en hop Mördare, och deras tro är på intet sätt bättre än någon annans..
“Sverige-reportage” heter en helt annan blogg i den Svensk-Hedniska Bloggosfären, som närmast är att likna vid en folklig proteströrelse. Den utges av en gammal journalist som heter Jens Flycht, som påfallande ofta skriver om hedniska gravfält, runstenar och andra slika ting i Mälardalen, där han själv bor. Han sysslar även med skytte, möter märkliga personer och besöker platser, som visst inte är okända men som glömts bort och försummats av inkompetenta myndigheter och den stora “allmänheten” som låtit sig fördummas av “Allsång på Skansen”, politiska tal i Almedalen, Mr Trumps Fotbolls-VM och liknande företeelser.
Men – bakom oss har vi en veckas semester – det är allt vi får i år – och den har tillbringats inom den populationsgenetiska kloak, som en gång hette Sverige, samt Danmark – som faktiskt är ett yndigt land och dessutom “Fröjas Sal” om man får tro på den danska nationalsången, og det skall man jo – måske.. ? (nej, inte “moské” – sådana har man alldeles för många av i Malmö)
Staden Lund, däremot – har ett universitet med en huvudbyggnad, som faktiskt står kvar trots att Lund bombades av Brittiska Royal Air Force under Andra Världskriget (det skedde 1943, av 2 och inte 1 Lancaster-flygplan ur en “Pathfinder” division) med fyra kvinnliga sfinxer eller “famösa klavermamseller” som Axel Wallengren, alias Falstaff Fakir skrev på det fjärran 1800-talet. Egentligen skulle de symbolisera de fyra fakulteterna Filosofi, Medicin, Juridik och Teologi – men det är en annan historia. I närheten finns ett Kulthurhistoriskt Museum som blivit ett forum för politisk korrekthet, trots att dess samlingar är stora nog för att bli Världsberömda, ett hus för den Akademiska Föreningen eller Föroreningen och mycket mer, samt Axel Ebbes skulptur från 1918 av “Mannen som bryter sig ut ur Klippan”
Den symboliserar tankens frihet, och Hedendomens seger över all Kristendom, Monoteism och Islams slutliga nederlag. På den tiden det fanns riktiga Humanister i Lund gjorde någon en snö-skulptur en vinter med “Kvinnan som bryter sig in i Klippan” och en naken ung kvinna som visar allt hon har mellan benen bakifrån – det var före Världskrig nummer två och det blev stor skandal. I Lund levde och verkade också Sten Broman på sin tid. Han var en folk-kär person, i första hand musik-kritiker, recensent och Tv-stjärna i dåtida program som “Kontrapunkt” – SVT lärde på den tiden ut vettiga saker, istället för att göra folk till imbecilla vrak och förbarnsligade vuxna, med skitprogam som “Så ska det låta”, “allsång på Skansen” och så vidare – som idag. BBC har fortfarande kvar sin folkbildande uppgift, och kan erbjuda information skyhögt över SVT:s nivellering, liksom ett snabbt krympande fåtal TV-kanaler i Europa, men annars stör inget den fördumnings- och idiotiseringsprocess som sveper över det nutida Sverige. Sten Broman – dragspelshataren – var bland de första att uppmärksamma den, men frågan är väl hur han skulle ha sett på den TV-underhållning som erbjuds idag, “mediaman” som han faktiskt var.
Han sade en gång at than delade in mänskligheten i tre sorters folk: “Fähundar, Kladdsockar och Skitstövlar” – eller i alla fall något ditåt. Vanliga Fähundar finns det alldeles för många av, en “Kladdsock” betyder på Skånska en person som så att säga har lite otur när hon eller han försöker tänka, men en Skitstövel är en sådan som med full medvetenhet om saken tänker fel och följaktligen handlar felaktigt emot sina medmänniskor. Det gjorde aldrig Sten Broman – men dragspel, med ett slags väsande, flåsande missljud, var en sorts musik han aldrig förstod sig på. Ändå kunde han på 1970-talet glatt och villigt posera med kända dragspelare från 1970-talet på reklam-affischer över hela Sverige..
Sverige är ett underligt land. Numera har vi Ghetton i Betong, som “såsial-demokraturen” byggt åt oss. Före det fanns riktiga Ghetton, bland annat i Lund… Och den som en gång har tagit sig ut ur Betongen och Lämnat Ghettot bakom sig, minns i hela livet hur det var att växa upp så… sak samma om det var ett kristet ghetto eller ett muslimskt, för ghettot är alltid en TORFTIG miljö…
Alltnog, “Missan” eller Mässan som skulle framföras i katedralen, med allt kristet Mess Around – föll platt till marken. Ett mäktigt, fyra minuter långt orgelackord tonade ut över kyrkbänkarna, den där dagen i april 1974 – men nästa dag kunde häpna besökare läsa i Sydsvenska Dagbladet – vars musikrecensent just Sten Broman varit i alla år – om hur det blev en “Missa Catastrofalis ” för alla dessa Satans Kristna istället – och skammen blev allra störst för dess kompositör, Sten Broman själv. Vem kom egentligen med det uttrycket ? Gamla kulturjournalister vet inte sanningen, man trodde länge att det var Bromans efterträdare i “Sydsvenskan” – en viss Carl Håkan Larsén – dåförtiden i 30-års åldern – som gav upphov till det – men så var det inte alls. Framför honom i kyrkbänkarna satt en liten hedning på tio år den dagen, och det var han som avslöjade “Kejsarens Nya Kläder” och Hela den Kristna Bluffen, eftersom han aldrig trott på de kristnas gud.. Ja – det var som i den berömda sagan av H C Andersen ungefär – men Sten Broman gjorde alltså fiasko – och det var ingen annan än den Hedning, som skriver dessa rader som såg till att det blev just så.
Han råkade “missa” helt enkelt. Han skulle aldrig ha givit sig i lag med de kristna, utan fortsatt leva som den Hedning han var. Men händelsen och de negativa recensionerna, som en ung Hedning utlöst, knäckte honom nästan. Han kom aldrig över dem.
Såhär långt efteråt kan vi också avslöja, att Sten Broman tröstade sig ganska fort, även om han dog redan 1983 – vilket trots att han blev 81 år och alltmera cynisk och skröplig egentligen var alldeles för tidigt. Under 1970-talet umgicks han flitigt med strippan, utvikningsbruden och Sex-stjärnan Gunilla af Halmstad (ja – det fanns sådana i Sverige då – numera är Heterosexualitet närapå förbjudet i Svensk kultur, feminister, islamister, bögar och nymoralister har tagit över – medan Broman, den gamle libertinen, väl sitter hos Brage och Idun i Breidablick just nu, tar sig en öl och ser ut över eländet). Hon lever fortfarande, och är idag 81 år gammal – alltså lika gammal som Sten Broman blev, och hon har utgett bloggar, böcker och mycket mer om sitt innehållsrika liv, bland annat när hon för tidningen “Lektyrs” räkning genomförde en “Gorilla Show” – eller va de “Går Illa !” på Sexorama i Stockholm, långt innan “Gorilla Girls” och FEMEN-rörelsen från Ukraina (kända från “Hedniska Tankar” ) också haft ett intimt samröre.
Bland annat sågs de två ta in på Hotell Falsterbohus – idag Bostadsätter för Miljonärer i ett alltmer ojämlikt Sverige – i skilda sovrum, men ändå. Och Kiviks Marknad var ändå Kiviks Marknad, med kvinnor som gick Fejas ärenden – men under “Bögens vecka” och Anal-kladderiets Stockholmsvälde får man såklart inte visa sådana saker längre, ens i Skåneland och de sydligare svenska provinserna, som är fästa vid vårt land för att visa pöbeln hur bra och förståndigt resten av Europa och de fria danskarna ännu lever, därför att människor av Danmark struntar i överheten, och får styra sig själva. I förtryckets och Jante-lagens mediastyrda Sverige, finns förstås inget sådant, nu eller förr – men som sagt – det är en annan historia. “Zontariffen för en Krona, för dig ända till Landskrona !” utbrast en gång Axel Wallengren innan han dog i Berlin, och om resan dit, tänker “Hedniska Tankar” berätta i ett annat Sverigereportage..
Falsterbohus eller Kvalster-bo Lus – det är bara att välja..
“Gunilla af Halmstad” gick Frejas ärenden och ägnade sig åt REN PORR – På sin tid… (foto från Tidningarnas Telegrambyrå, 1970-talet)
Namnet Folke har använts i Sverige sedan äldre järnåldern, och det är ett gammalt namn som ofta förknippas med styrka och gemenskap – den gemenskap och den styrka, som vårt folk nu saknar.
“Wir sind das Volk” – eller “Vi är Folket” skrek människorna i det dåtida DDR strax innan Berlin-Muren föll.
Här i Sverige, av år 2026 finns också en PK-mentalitetens och “Woke” tänkandets “Berlinmur” som vi MÅSTE bryta igenom, om vi ska kunna överleva som nation, i alla fall i det långa loppet.
Det måste bli slut på Främlingsvärlde, Monoteism, Oligarki, Socialism, Kommunism och andra Totalitära läror.
Vi måste acceptera den bistra sanning, som innebär att “multikulturalism” och ständigt ökad invandring, globalisering och allmän nivellering INTE kan bygga ett hållbart samhälle – för ett hållbart samhälle kräver en gemensam, kulturell, språklig och i sista hand också etnisk identitet – även om det kan ta flera generationer att bygga upp den – eller om man så vill – återuppbygga den…
“Folkbildning” är ett äktsvenskt ord. Det finns nästan bara på svenska – och innebär att man bildar ett folk – främst då genom att sprida kunskap, fakta och liknande – i det stora eller lilla. En del amerikaner har försökt översätta ordet till det likljudande “Folkbuilder” men det betyder inte helt samma sak, som ni därute som verkligen behärskar det svenska språket nog förstår. Ni som inte talar det så bra eller inte behärskar det fullt ut, förstår antagligen inte skillnaden, men i detta fall gör det mindre.
Det viktiga är i alla fall hur ni är som människor, och om ni avser att stanna i detta land livet ut, för att göra det bättre, starkare och sundare – eller om ni önskar riva ned allt det, som otaliga generationer före oss som lever nu har byggt upp. Där går skiljelinjen. Där – och bara där !
Att Folkbilda, och att vara just Folkbildare är vad vi här på “Hedniska Tankar” har ägnat oss åt i mer än 11 år av träget “bloggande” så gott som dagligen, och vi har funnits på Internet sedan före år 2000 – för vi skrev faktiskt våra egna bloggar redan då.
Just nu är vårt land och folk utsatt för många hårda “påverkanskampanjer” – både från vissa krafter utomlands – i USA och Ryssland till exempel – men också från diverse grupper och politiska partier inuti det egna landet, som hela tiden stöder de totalitära ideologierna. De vill ha mer islam. Mer kriminalitet. Mer terrorism från Palestina. Mera Judehat.
Mindre stöd till Ukraina. Sämre förhållanden och sämre levnadsvillkor för etniska svenskar – och mer främlingsvälde, oligarki och växande klassklyftor. De kallar sig “Socialdemokrater” och säger att de värnar om Miljön, men de ljuger faktiskt – och vi uppmanar er att inte rösta på dem i kommande Riksdagsval – eftersom vi valt sida.
Därför publicerar vi nu nedanstående lilla sång – som vi tillägnar alla dem, som tillhör vårt Folk – kvinnor eller män – men mest alla dem, som råkar heta “Folke” och som tror på bättre tider.
Vi bygger landet som Asarna gav Befriar var Kors-träl och kristen slav Städer må brinna, men Islam ska försvinna Försvinna för alltid ifrån detta land Kom broder och syster, räck mig din hand !
Vi bygger landet i gärning och ord Röjer dess tegar och plöjer dess jord Vi bärgar skörden som åkrarna gav Timret ur skogen och fångsten ur hav
Vi är de hedningar som byggde landet Vi bar det fram i nöd och strid I trots och längtan I svält och armod Nu bygger vi en bättre tid !
Malmen ur berget och milornas kol Stöpte vi järn av och smidde till stål Fiskarens koja och torparens hem Röjde vi plats för och timrade dem
Vi är de hedningar som bygger landet Vi bar det genom fred och krig Med hopp och längtan Trots utländskt högmod Nu bygger vi en bättre tid !
Vi är etniska svenskar och män Vi reste bygden och värnade den Vi är de kvinnor som bördorna bar Skapade lyckan och höll henne kvar
Vi är de hedningar som bygger landet Vi bar det fram i nöd och strid I trots och längtan I svält och armod Nu bygger vi den nya tid
Typisk kristen Ångest-fantasi av tysken Johannes Gehrts 1903… Tydligen var han rädd för vanligt vatten…
I AI-version blev samma bild såhär:
”Dansaren” från hällen i Gladsax, bara några kilometer från St Olof eller Tors Kyrka i Skåne… I St Olofs omgivningar finns många hällbilder av Tor själv, med horn på huvudet och hammaren i hand. En kontinuitet, och en kult, som sträcker sig genom minst tre årtusenden -f ör så gammal är Asatron i Sverige. Och han är det – Vilen – Magnes Fader och Jordens Son – som nu räddar vårt land genom att släcka skogsbränder, eller rättare sagt sända oss regnet, som gör det lättare för oss att släcka dem, ty det hjälper icke att böna och be – något får vi människor göra själva. ”I Elfte timmen får de svenske hjälpen” lyder ett gammalt ordspråk – ”sällan når de henne förr”. Så var det i gångna tider också. ”Olsmässokroken” eller tiden alldeles före skörden skulle bärgas, var en kritisk tid – förra årets förråd av mjöd och bröd kunde för länge sedan vara slut – och mitt i sommaren, kunde det därför i värsta fall komma en period av svår svält och intensiv torka. Inte konstigt då att man anropade Regnets Herre, Åskans Gud och höll hans blot vid just den här tiden på året, för ”ger Erik Ax, så ger Olof kaka” – eller med andra ord – står Frej för äringen och det groende kornet, så är det Tor som står för regnet, och ger oss en fullmogen skörd. 
