Ett enkelt Midsommarblot

av

Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Det här är en personlig blogg om Hedendom, och inte en nybörjarsida för de som vill ha en introduktion om Asatro. De som vill ha sådant, bör först av allt läsa på ur seriösa och vederhäftiga böcker i ämnet, och framförallt glömma allt dumt, som man kan läsa på nätet, men som inte hör hit. Sk ”forn sed” och andra bluffmakare, till exempel, men också diverse rörelser inom new age eller nyandlighet, som inte har något alls med Asatro att göra de heller.  Jag räknar med att ni kan läsa innantill, och i alla fall kommer ihåg såpass mycket – men tydligen gäller inte det några av er. Då tar jag om detta med Midsommaren och Midsommarblotet en gång till, och från början, i ett fåfängt hopp om att även de mest trögfattade eller nästan obildbara bland er lär sig någonting till slut, fastän de inte verkar så. Jag börjar faktiskt allvarligt tvivla, när det gäller somliga; som tydligen fortfarande läst mina rader i mer än ett halvt år, fortfarande utan att begripa själva grunderna

Jag har skrivit om ämnena blot och midsommar förr om åren, och mina tidigare inlägg kan du hitta här ovan, under respektive rubrik.

Majstång eller Majning, alltså att smycka och kläda med grönt, är något som vi i vårt land firat ända sedan Bronsåldern för att markera sommarsolståndet eller vårens inträdande. Kransen eller kransarna på majstången symboliserar det kvinnliga elementet eller krafterna i naturen, och själva stången det manliga. När stången reses och kransen eller kransarna träs över den, är det gudaparets bröllop vi firar. Symboliken är enkel, och är något som minsta barn borde kunna förstå.

De gudamakter vi Asatroende hyllar framför andra till Midsommar är Frej och Gerd – alltså himlens äringsgud och åkerns och jordens gudinna, hon som också  är Hertha, Nerthus, Njärd, Earth och Jord. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Det är ett manligt och kvinnligt gudapar som förenar sig. Inte två män, och inte två kvinnor heller, för på det viset får man ingen äring, och där blir heller inga barn gjorda.

Gudaparets förening vid Midsommar är ett heligt bröllop, och en förening mellan manligt och kvinnligt. Inget annat, för det är bara så man kan få äring eller årsväxt.

Det förstod redan våra förfäder, och det måste vi själva också inse och kunna uppfatta med våra sinnen. En som har insett Midsommarns och framförallt Midsommarnattens magi idag, är Bitte Assarmo, till vardags skribent på bloggen ”Det goda samhället” och anledningen till att jag rekommenderar just hennes kåseri, är att hon har förstått Midsommarens och Midsommmarnattens innebörd i sitt hjärta – vilket somliga inte kan, och inte heller kommer att kunna. Asatron är inte en ”inkluderande” religion, utan en ”exkluderande” och inom kort kommer jag förklara, varför det faktiskt är så.

Vi Asatroende talar inte om Frej och Freja som ett gudapar, till exempel; och vi har heller aldrig gjort det. De är syskon, och syskon kan inte gifta sig med varandra, för då uppstår blodskam. Båda är de Njords och troligtvis Njärds avkomma, sant nog, men Frejs enda hustru och käresta heter Gerd – så är det bara – medan Freja trånar efter Od eller Svipdag, men annars är hon för alltid mö och ogift. Så står det faktiskt i Eddan, och det kan ingen ändra på – Frejas mysterier, och vem Svipddag i själva verket är; är något som är alldeles för omfattande för att behandlas här, men den ende som någonsin påstått att Frej och Freja varit förenade är Loke, sant nog, och han har utslungat detta som en anklagelse eller en förolämpning – och det passar sig inte att göra så vid bröllop, inte blot heller förresten.

Förutom Frej och Gerd, som alltid har stått i centrum och alltid kommer att stå i centrum vid Midsommarblotet, så kan man anropa och tillbe Freja eller Frej och Vanerna enskilt, men det är en annan sak. Också Tor, regnets och Åskans urstarke gud, är särskilt viktig såhär års, liksom solkvinnan Siv, hans hustru – Siv och Tor utgör ett annat gudapar, som de flesta av er kanske kan begripa och se. Frigg, den stora modern och Heimdall, den allseende, kan med fördel också anropas vid Midsommarblotet, och detsamma gäller de makter, vars Fulltrui ni är – ifall ni nu förstått vad Polyteism är för någonting, och vad som menas med själva begreppet Fulltrui, som ni också måste lära er och omfatta med hela er hug och vilja och alla sinnen, helt och fullt men aldrig delvis.

Att vi blotar och förärar griskött till Frej, till exempel, och ger andra makter enkla och passande gåvor, allt efter hur makterna faktiskt är och hur de är beskrivna, är också självklart. Men ingen gudamakt ser välvilligt på sådana gåvor den inte kan använda, och som inte heller människorna skulle kunna förtära eller ha nytta av, vilket är viktigt att minnas. Av Eddan förstår vi också, att det är viktigt att inte blota för mycket och för stort, men att hålla sitt blot värdigt och enkelt.

Visst – ett blot till Freja kanske ser ut såhär och innehåller röda rosor, sött mjöd, jordgubbar, vin och annat sådant – men att förära andra gudomar detta, är kanske mindre lämpligt.. Det finns trots allt något som heter God Smak och Omdöme…

eller, för att citera Henrik Andersson, min gamle vapendragare…

Idag har jag trogen hedendomen firat och blotat till Frej. Jag har plockat blommor till Frejs ära i min trädgård. Jag har offrat det som växer i trädgården, kungsmynta och gräslök. Snaps kryddat på maskros från trädgården samt hemgjort vin. Öl och mjöd som jag köpt var också bland gåvorna….

Det finns ingen högtid utan regler, som jag tidigare påpekat, och inget samhälle utan lagar. Alla Asatrogna blot följer en särskild ordning, som är dikterad av naturen, erfarenheten och det praktiska förnuftet.

Jag har redan sagt och förklarat för er, att Midsommar är Makternas bröllop – och vad gäller då vid ett vanligt Midsommarbröllop eller Midsommarfirande, tror ni ? Ni skulle sannerligen inte släppa in ”alla” där, och inte låta ”vemsomhelst” fira Midsommar ihop med era närmaste och er familj – och redan där är vi svenskar Exkluderande och inte Inkluderande, för numera finns det en massa människor i det här landet, som vi faktiskt inte vill fira Midsommar ihop med, och som vi inte vill ha här. I alla fall vill inte jag…

Nej – ”alla” är INTE välkomna vid Gudarnas Bröllop, eller det vi kallar Midsommar… Kriminella, våldsmän, trash och drägg är faktiskt undantagna

 

1. Till förberedelserna för ett värdigt Midsommarblot hör alltid ”Viband” eller avspärrningar Håller man en gudstjänst, så ska platsen den hålls på fungera som ett heligt och avskilt område, permanent eller för en tid. Innanför denna gräns skall inga omyndiga barn, djur, personer som fortfarande är likställda med djuren eller personer som inte kan sköta sig, ens kunna bli insläppta. Skrikande och vrålande, trummande och oväsen, personer som ideligen drägglar och snorar, fiser och rapar eller utstöter gutturala läten eller konstiga ljud hör inte hemma där, och alla mobiltelefoner eller elektroniska apparater, kan lämpligen lämnas utanför eller vara avstängda, för dem behöver man inte vid en gudstjänst.

Såhär kan det se ut. Var sak på sitt bestämda ställe, på mark där ingen störs eller blir ofredad. Rätt tid, rätt plats och rätt utrustning. Sunt förnuft – och ”Manöver” gäller – precis som på sjön !

2. ”Nykter, tvagad och mätt” skall man rida till Tings, enligt Hávamál. Det gäller för deltagande i Blot och Sammankomster också. Du dricker eller äter inte på en helig plats eller i en kyrka, och då skall du inte göra det vid ett hedniskt Gudahov heller. Gille, festande och liknande kan man hålla efteråt, men aldrig någonsin på en blotplats. Alla behöver inte tala när de kommer in på platsen, och inte dricker de ”lag om” heller, vilket skulle tagit timtal, i alla fall om det gäller många personer. Man gifter sig inte heller full, ”pårökt” eller onykter, och det gäller också för åskådarna vid Gudarnas bröllop.

3. Blotsfrid skall påbjudas, och blotsfrid gäller – även på efterföljande gille, på väg till blot och ända tills alla deltagare hunnit hem till sitt. Blotsfrid också att ingen smädar, förtalar eller kränker sin granne, kommer med lögner och falska påståenden, sprider rykten och för osant tal, eller stjäl och baktalar sin nästa. Detta framgår redan av de äldsta lagarna, som säger att du inte får överfalla eller okväda någon på gillesväg, eller skada någons heder, för redan det i sig är ohederligt, och har inte vid en gudstjänst eller gille att göra, ens om det vore sant. ”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” skrev en gång en Asatrogen skald, och det stämmer fortfarande. Stöld av information är också fridsbrott, vilket man bör uppmärksamma.

4. Innan man deltar i ett blot eller högtid bör man tvätta händerna, och skölja ur munnen. Det vet vi att man gjorde, av sagornas och andras beskrivningar.

5. Tror man på en ”naturreligion” så är man aktsam emot naturen. Man skräpar inte ned, eller slänger fimpar, burkar, flaskor eller någotslags föremål – av vad slag det vara må – på blotplatsen

6. Snor, Saliv, kroppsvätskor och uttömningar har inte på en helig plats att göra. Inget sådant hör hemma i ett gudahov, och småbarn, som inte kan sköta sig eller andra personer; som inte klarar av att följa ens såpass enkla regler, skall heller inte vara där. Ingen förälder kunde väl vara dum nog att låta sina telningar springa omkring hursomhelst, dräggla, pissa, snora eller spotta på krucifixet i en kristen kyrka, eller torka sig på kläderna av en Imam, till exempel. Man uppför sig inte så vid ett Midsommarfirande, utan visar folkvett – ifall man nu har något…

7. Hålls det någon högtid eller ceremoni, ja då bör den hållas med klar och hög röst, så att alla inblandade kan se och höra vad som sägs och görs. Blot och Gudstjänst skall göras korta, men värdiga. Det borde vara självklart, att man inte låter personer stå uppställda i stark sol eller värme sommartid i timmar, särskilt inte om de har svårigheter med att röra sig eller stå. Av praktiska skäl är det endast Goden eller Gydjan, som agerar framför Stallen eller vad de kristna kallar altare – och endast han eller hon blotar först – andra kan gå dit enskilt under värdiga former sedan. Man dricker heller inte ”lag om” eller går Ringed med femtio personer eller flera, för det blir bara fånigt, långdraget och dumt.

8. Därav följer också, att deltagare bör förhålla sig så, att ingen skyms eller störs under själva högtiden. Deltagarna står antingen i cirkel, öppen fyrkant eller på ett led linje – möjligen i flera led, men enklast är bäst.      Den som inte är officiell fotograf, eller utsedd till att vara det, fotograferar inte och filmar inte människor vid ett bröllop. Hur skulle det se ut, om du filmade besökare utanför en Synagoga utan att höra dit, eller vara med i församlingen, till exempel ? Eller om du bara gick rakt fram till någon annans bröllop, och började filma eller fota där – hemma i deras villaträdgård ? – Nej, så skulle du aldrig göra, eller hur ? Då skall du banne dig rätta dig efter reglerna, och inte göra så vid Midsommarblot heller !

9. Gudastöttor och bilder bör inte ligga på marken, utan på en jordfast sten eller på ett bord, där alla kan se dem – och heller inte vältas omkull. Detta gäller också Midsommarstången, som skall få stå kvar okränkt och orörd, när högtid och gudstjänst är över – och den som kränker den, må kallas varg i veum och vilddjurs vederlike.

Enkla, praktiska och värdiga regler som sagt.

Tänk att detta hela tiden skall vara så svårt – för ”Acid Astrid” och för vissa – som inte hör hit, helt enkelt…

Jag upprepar vad jag sagt. Asatron är i-n-t-e en ”inkluderande” religion – vilket redan framgår av Hávamál och Eddan. Det står att den vise endast sitter i gille med ”hörskumh” eller de som verkligen kan lyssna, höra eller se, till exempel. Och viktigare än att enbart höra väl, är att höra och lyssna med Hugen eller sinnet, som vi alla vet – för de som kommer till vår svenska Midsommar med oärligt uppsåt, efter att ha begått svåra brott i främmande land eller för att ”gratis” tro sig kunna få en ny identitet och ett hem här genom att säga sig vilja vara Asatroende, kommer att bli gruvligen besvikna, det säger jag er.

Berömd är också Hávamáls nittonde strof, den som i original lyder:

Haldi-t maðr á keri,
drekki þó at hófi mjöð,
mæli þarft eða þegi,
ókynnis þess
vár þik engi maðr,
at þú gangir snemma at sofa.

och som i min egen översättning lyder:

Håll dina män vid karet,
men drick du i Hovet mjöd.
Tala vad tarvas eller tig.
Okynnig kan du av ingen kallas
om tidigt du går att sova.

Vad som utmärker en god Hövding eller Gode, vet vi inte bara av Eddan och flera runinskrifter, är hans ”Mathargodhan” eller ”Matgodhet” – att vara frikostig, givmild och rundhänt med mat till de som förtjänar det, vill säga. Också en småländsk runsten vid Ryssby innehåller samma ord. ”At hofvi” är dubbeltydigt på norröna, liksom på dagens isländska, eftersom det betyder ”efter behov”, det vill säga precis så mycket som behövs, men också ”vid hovet” eller i ett Gudahov.

Goden dricker för sig, avskilt och inför gudarna, men inte med pöbeln eller massan. Han eller hon slår sig inte i slang med ”vem som helst”. Goden eller Gydjan vet också, att i morgon väntar en ny uppgift eller ett nytt uppdrag, som kan vara hur ”skarp” som helst – och därför sitter han eller hon inte och super eller ägnar sig åt dösnack, framåt småtimmarna, utan lägger sig i tid, för vederbörlig vila. En vis människa firar värdigt – och ”alla” är visst inte välkomna, vill Hávamáls författare – som är Oden själv – säga…

Annonser

Mera om Växternas Magi till Midsommar..

av

Midsommaren, denna för oss Nordbor och Svenskar så centrala fest, närmar sig. Under tidigare år har jag behandlat hur etnologer konstaterat att det ursprungligen var nio örter eller blommor som dolde sig i den bekanta spådomsleken med blommor under huvudkudden vid årets kortaste natt, även om man senare sagt att det skulle vara sju. De som följt med i den här bloggen en längre tid och följt Hedniska Tankars Runskola vet också, att nio är Odens tal och siffran för Naud-runan, som också är Ödets och Odens runa; likaväl som att sju är ett tal för Freja – vi talar ännu om den sjunde himlen – och Wynjorunan, som förvisso är nyttig i ett visst slags magi. Borta på bloggen ”Ett häxhem” nämndes nog oavsiktligt och som någotslags kompromiss åtta häxörter inför Midsommar, men jag orkade själv inte omtala vartill Gråbo, Johannesört och till slut Maskros är nyttiga, senast jag skrev om saken.

TÄNK PÅ ERA GÖROMÅL – DRICK EJ MERA ÄN NI TÅL… Själve Putin har i TV uppmanat sitt ryska folk till måttlighet, och ”svenska” dryckesvanor… Varför följer inte DU också LEDARENS kloka beslut ??

Min egen Midsommar tänker jag som sagt fira ihop med mina anhöriga, och de som är mig kärast; men inte den pöbel, som gjort sig garanterat oförtjänt av mitt kultiverade sällskap. Precis som den ryske Presidenten är jag en man av måttliga dryckesvanor, men på nationella festdagar anser jag att det är en religiös plikt att dricka ett litet kvantum brännvin för mig som sann hedning och Asatroende. Jag vet, att också Presidenten av Svitjod hin Mikla – som det en gång hette – också i sitt hjärta känner likadant, ty – tro mig tro mig – han är en god man ! Däremot har vi svenskar större anledning att sova mindre lugnt om nätterna ifall vårt grannland i Öster leds av sådana, som snart kan efterträda honom – men det är en annan historia.

I och med att jag nämnt brännvinet, kommer vi också in på brännvinskryddorna, och då är Mansblod eller Johannesört den första växt, vi behöver ta hänsyn till.

Johannesörten, Hypericum Perforatum, innehåller ett ämne kallat hypericin, vilket gör människor överkänsliga för ultraviolett ljus, men som underligt nog också påstås ha antidepressiv verkan. Hypericinet förstörs av alkohol, och att sätta Johannesört på brännvin gör man främst för den blodröda färgens skull – man får fram den redan genom att gnugga daggvåta blommor i händerna efter ett sommar-regn, men det känner ni nog alla redan till. Mansblod eller Mannablod var och är det enda riktiga svenska namnet på örten, och som jag sade, så ansågs den växa på gamla slagfält eller forngravar, speciellt i Roslagen, där man skall ha lagt den på sår – visserligen är johannesörten svagt anticeptisk, precis som en hel del växter i den svenska floran, och även ett svagt bitterämne, men det gäller nog de flesta medicinalväxter. Förutom att redan plockning och gnidning med Johannesört ökar hudens ljuskänslighet är den fullständigt ofarlig, och ett ofta prövat recept är att torka den, och sen göra en infusion av två teskedar torkade blad i 1,5 dl vatten, eller mera vid behov. Som sårtvätt är det inte alls särskilt bra, trots vad som står i medeltidens kristna örtaböcker, men dricker ni infusionen på kvällen, ska ni finna att den har en viss muskelavslappande och sömngivande effekt. Härav haver mången blivit hjälpt, det säger jag er..

Vapensköld för ”Doktor Allvetande” enligt den tyska sagan…

 

Gråbo, Artemisia Vulgaris är en ganska oskyldig växt den också – för de som inte är allergiska emot gråbopollen, och därmed antagligen emot maskrosor och selleri…Dessutom, intressant nog, innehåller Gråbo ett ämne kallat Thujon, som också finns i den nära släktingen Artemisia Absentum, alltså Malört – som Absint görs av – och som i ren form, destillerad och ihop med sprit, blir ett starkt nervgift – varför 1890-talets franska absinth inte finns i handeln längre.. Men Gråbon, spridd över hela norra halvklotet och närmast ett ogräs, är också släkt med maskrosen och hör väl hemma ibland häxörterna, trots att halten av thujon inte alls är lika hög som i Malörten – någon giftverkan får man nämligen inte, i torkad form, färsk eller hur än man behandlar plantan, och tur är väl det…

I en bok, utgiven av den förfarna och beryktade trollpackan Ritva Herjufsdotter i Dals-Långed finns citat ur munken Henrik Harpestrengs läkeböcker från det danska 1200-talet, och han skrev som såhär, skam till sägandes:

Artemisia Gråbo, dricker kona som dött barn haver i sig, då går det ur henne. Gråbo gör att man kan pissa. Kvinna som ej kan få barn skall äta den med ättika, stött väl smått och silat genom rent kläde uti rena grytor och dricka, så föder hon nog till sist. Har hon ont sedan, sjudes gråbo i vatten och bindes ovan naveln med linklut i en timma, det hjälper nog. En man som har skälvan kan äta gråbo i tre dagar, sen får han bot !

Där hör ni ju själva ! Inom parantes var det nog ganska tråkigt för en munk att hela tiden bli eftersprungen av allehanda lösa konor, med idel kvinnliga problem. Själv misstänker jag att Henrik Harpestreng, som ju var kunglig livläkare åt Erik Plogpenning, en kung med fyra hustrur – varav flera samtidigt – egentligen var hjärtligt trött på detta, och ordinerade gråbo för lite allt möjligt. Den förträfflige överlevnadsexperten Stefan Källman skriver mycket om Inuiternas bruk av Gråbo på Grönland – att Gråbo där också blev en stor läkeväxt, beror väl på att det finns få växter som tål grönländskt klimat överhuvudtaget, och att eskimåfolken gjorde som Tjucktjerna i Sibirien vad gäller vanlig bladvass – de hittade på tusen och en användningsområden för den…

Gråbo har trotts vara bra för lite allt möjligt…

Han berättar en historia – utan källhänvisning – om en ung inuitkvinna som hade blivit biten av en slädhund och fått variga, infekterade år –  slädhundar och sälar är faktiskt de farligaste djuren i Arktis, så när som på isbjörnen, och det beror på köttätande djurs dåliga munhygien… Hon skall ha doppat handen i en kall bladmassa gjord på kokade Gråbolöv 3-4 gånger per dag, och efter en halv vecka skall infektionen ha upphört. Det är sant att Gråbo har antiseptiska egenskaper om man gör tvättvätska av den, men den är långtifrån den enda Nordiska växten med de egenskaperna. Källman rekommenderar den för brännskador, utan att säga att det då är första gradens brännskada det är fråga om, och råder sina läsare att smeta hackadde gråboblad och fett på brännblåsor, men har man andra eller tredje gradens brännskador eller öppna sår bör man säkerligen vara försiktig, att smeta växtdelar i dem är inte att tänka på; även om växterna befriats från jord och kokats rena. Vikingarna behandlade öppna brännsår med tunna linnebindlar, doppade i bivax. När bivaxet kallnat, strök man på honung (som också är antiseptisk i sig) på linnebindlarna, och behandlade öppna brännsår med det – bivaxet och honungen gjorde att förbandet inte klibbade fast i såret, som lätt kunde infekteras annars.

Se upp för Gråsälen ! Den bits och är vanligtvis mycket ful i mun – men allmänheten fodrar väl borstade säldjur nuförtiden…

Jag har en gång i mitt liv provat den metoden, när det gällt att behandla en person med kraftiga brännsår i en öppen träbåt. Det vikingatida knepet fungerar faktiskt, i brist på riktiga, moderna brännskadeförband som bygger på exakt samma princip, och måste hållas fuktiga i foliepaket. För övrigt är behandling av brännsår i en miljö, som kännetecknas av skit, tjära och trä samt smutsigt vatten en av de svåraste uppgifter man kan ge sig på som ”sjv-man”, första linjen… normalt sett skall man ha fullt utrustade förbandsplatser eller sjukhus för sådant där – men vad gör man om man inte kan transportera en person bakåt – och det inte längre finns någon uppsamlingsplats för skadade överhuvudtaget ?

I en miljö som den här behövs gråbo i skeppsapoteket…

Det sägs att gråbo i stora doser kan ge skakningar, kramp och huvudvärk om den äts, men det gäller inte i infusion. 1-2 nävar av den hela växten räcker, bara man kokar den 10-15 minuter, låter den svalna och doppar bandage eller lindor i tvättvätskan. Delar av gråbo eller växter skall aldrig ligga direkt emot såret. Som te – vilket ska vara matsmältningsbefrämjande – tar man lika delar gråbo i vatten, dvs 1 kg för 1 liter, 100 gram för en deciliter osv. Mot brännskador används bladmassa – bladen, fint rensade, lägges i ett kärl och så häller man vatten över så det precis täcker, och kokar sönder dem till en gröt, som sen får kallna. Den används till att doppa fingrar och händer i, vid infekterade sår, som inuiterna gjorde, eller emot insektsstick, vilket har provats, och hjälpt mången. Lär er nu detta !

”Fältsjukvård” – När den är som bäst….

Den vanliga maskrosen (Taraxacum Vulgare) är inte nämnd i medeltidens eller antikens läkeböcker, och forskare antar faktiskt, att den inte ens fanns i Europa på Vikingatiden – vilket är ganska anmärkningsvärt. På en nu borttagen sida från nätet lär Svenska Botaniska Föreningen ha skrivit om saken, och det sägs att alla underarter av maskrosen kommer från Mindre Asien och Mena-länderna – och likt ett annat fult och besvärligt ogräs, som benämns islam, har den sedan spritts över Europa sedan 1400-talet och framåt...

Att maskrosblad kan ätas – så länge de är späda – och att maskrosens rot – ifall man kan dra upp den hel – kan torkas, rostas i ugn och malas till kaffesurrogat, känner de flesta svenskar till sedan 1920-talet – och eftersom den är släkt med gråbon, ska den också ha urindrivande egenskaper – precis som vanligt kaffe. Tar man mjölksaften av maskros – som innehåller naturligt latex och sägs kunna förädlas till gummi (här har IG Farben och grabbarna en uppgift, antar jag !) och penslar på vårtor – då den är svagt etsande – lär de gå bort så småningom, ifall man blandar med vanlig hudkräm, har jag hört – men om också Miljöpartister – ett annat fult ogräs – kan fås att försvinna så lätt, vill jag låta vara osagt, för den metoden att doppa och pensla dem med hudkräm, har jag ännu icke prövat.

Källman, slutligen, säger att maskrosens rot är den mest kolhydratrika i hela naturen, och att man kan laka bitterämnena ur den genom att lägga 5 mm stora bitar i vatten i 90 minuter, så byta vatten några gånger och till sist koka rötterna 20 minuter till soppa, eller använda dem som färs till maskrosbiff. Pröva det, den som vill och kan – eller som vill lägga energi på att rensa maskrosor, skölja och koka i en halv dag, innan det blir dags för att äta..

 

”Skånehammaren” åter i Sverige – och om RÄTT sätt att bära en Torshammare

av

Nättidningen ”Svensk Historia” rapporterade igår om den sk ”Skånehammaren” från historiska muséet i Stockholm. Originalet i silver kommer från den såkallade Friherre Claes Kurcks fornssaksamling, och är sedan den kom till historiska muséet år 1895 en av de mest kända och avbildade fynden från 800-talets Skåne och Vikingatiden överhuvudtaget. Den har blivit stilbildande för tusentals, ja hundratusentals olika slags kopior världen över, och de har tillverkats inte bara i rent silver utan också i i allehanda metallegeringar, ben, horn, plast och allehanda andra material. Den har återtryckts i mer eller oftast mindre exakt utförande på T-shirts, banderoller, vykort och bilder – naturligtvis också på Internet…

ORIGINALET är ALLTID bäst – ACCEPT NO CHEAP SUBSTITUTES !!

Jag själv har också använt just denna Torshammare som vinjettbild, då jag velat slå fast något med eftertryck i den här bloggen, eftersom jag är Skåning både på mödernet och fädernet sedan minst tre generationer tillbaka, och jag älskar min hemprovins. Men få – om ens någon – har insett Skånehammarens hemlighet – och vad den verkligen symboliserar. Svensk Historia är inne på rätt spår, när de intervjuar Gunnar Andersson, 1:e antikvarie och arkeolog på Statens historiska museer. Han får redogöra för hur Torshammaren och 450 andra unika föremål från Svensk Vikingatid har varit ute på en världsomfattande turné till olika muséer i samarbete med organisationen MuseumsPartner från Österrike, men berättar också för oss att alla föremålen inklusive den för hela Asatron så centrala hammaren nu är hemma i vårt land igen.

På hammaren syns en korpnäbb och ett rovfågelseansikte, som står för Odens kraft kommbinerad med Tors, men det är inte den enda hemlighet som döljs här. Högst upp på hammarens skaft finns två galthuvuden, och alla vet vi att Galten Gullinborsti är Frejs följeslagare och symbol – och Oden, Tor och Frej är Asatrons största gudatriad – men bara en av flera liknande tretal eller triader. Också Nornorna vid Urdarbrunnen kan vara med om man så vill, i den cirkelformiga fördjupning omgiven av en lös spiralslinga, som man ser vid hammarens mitt. Nederst syns fler spiralslingor, liknande de som man hittat redan på bronsåldern – den rakkniv man hittat i Hågahögen utanför Uppsala hos en av de allra första Sveakungarna är bara ett exempel, och kanhända står spiralornamenten antingen för Bronsålderns gamle solgud Ull eller också Vanernas och Alfernas gudakollektiv – Tor är ju regnets och Åskans gud, och därmed åkrarnas och äringens beskyddare, även om vi inte skall dra ut denna tanketråd för långt. Att Skånehammaren ensam rymmer Asarnas heliga tretal Tor-Oden-Frej till skillnad från alla andra Torshammare i original, har många påpekat före mig.

 

KORREKT sätt att bära en Torshammare, här illustrerat av Peter Stormare i en aktuell DN-artikel. (Se sån stil han har !)

Gunnar Andersson vid Historiska Muséet i Stockholm redogör också för hur detta museum nu helt skall göra om sin basutställning om vikingatiden. Borta är de tomma, post-moderna salarna, från den tid hela museéet skulle göras om till någotslags halvtaffligt non-informativt konstgalleri med intetsägande installationer i papier-maché och plast. Borta är också de sedvanliga PK-flosklerna, förvrängningarna och vanställandet av den svenska historien med inslag om ”Queer-Samer” och Adhd-Hbtqb på medeltiden som bärande delar. Ledande skribenter i Svenska Dagbladet har som ni kanske minns sagt sitt om de här mindre lyckade satsningarna, så sent som förra året.

Nej – Gunnar Andersson lovar som förste antikvarie bot och bättring från muséets sida. Man verkar ha tagit åt sig av den mycket omfattande kritiken, och den nya utställningen kommer ha flera tusentals föremål, lovar han, bli faktaspäckad, informativ och även interaktiv samt en av de största Vikingautställningarna i hela Världen.

Så långt är ju allt gott och väl, och jag själv kan bara önska Historiska Muséet lycka till inför nästa år, och bara hoppas att några hastiga, ogenomtänkta och föga underbyggda beslut från någon okunnig amatör till kulturpolitiker inte kullkastar det vetenskapliga innehållet, precis som vanligt. Ett litet varningens pekfinger får nog höjas vad beträffar ”levandegörandet via fiktiva människor och interaktiva stationer” som Historiska Nyheter också berättat om. Det här luktar ”Estrid” eller ”Astrid” lång väg, och de fiktiva, publikfriande jippon som finns på ”fria” turistattraktioner typ ”Vikingaliv” på Djurgården – som kanske är roliga för barn i 10-12 års åldern, men som har mycket lite med seriös vetenskap eller Asatro att göra…

Och därmed är vi – tyvärr ! – inne på mindre positiva ting….

FELAKTIGT och Förargelseväckande MISSBRUK av Torshammaren, Runorna och våra religiösa symboler. Sådana här sjuka personer MÅSTE man ta skarpt AVSTÅND ifrån !!

 

För en tid sedan redovisade sakkunniga jurister och domare från Göta Hovrätt i en statlig utredning, som Sveriges Justitieminister, Morgan Johansson tillsatt. Utredningen kom fram till, att missbruket av fornnordiska symboler som Torshammaren och Runorna måste stoppas – men för det behövs inga lagändringar, och inga förbud emot Torshammaren som symbol. Tvärtom gäller det, att sätta stopp för alla de krafter inom den yttersta högern eller vänstern, som försöker missbruka den, och våldföra sig på en religion och en kultur som aldrig någonsin varit deras.

Redan 12 april förra året skrev Stenar Sonnevang, officiell Talesperson för Nordiska Asa Samfundet ett brev angående det missbruk och skändande av Torshammaren som religiös symbol som ett visst ”Samfund för Forn Sed” inlett, och påpekade det definitivt olämpliga i dessa personers beteende och agerande, likaväl som vissa högerextremisters.  Brott som Förargelseväckande Beteende eller Störande av Förrättning (som sker när man hindrar seriösa troende från att utöva sin religion – man får inte gå omkring med brinnande kors eller skända muslimska symboler heller) hör faktiskt hemma under brottsbalken, och sådant kan man alltså bli dömd för.   Ni får förlåta mig, kära läsare, för nu citerar jag rakt av och utan omsvep ur Stenars uttalande:

Efter diverse minst sagt märkliga uttalanden så beslöt vi Nordiska Asa-samfundet att skicka ett brev till fornsed. Då inget svar har kommit på över en vecka så lägger vi nu det här som
ett öppet brev och hoppas att någon annan än dom tre (  sk ”Gydja”, Ordförande samt Kontaktperson) vi mailade till är kapabel att svara på våra seriöst menade frågor. — —

Ert samfunds formella talesperson visar en Torshammare i fallos-form och uttrycker som exempel att samfundet Fornsed hoppas kunna göra den till en symbol för Gay pride. Citat från artikeln:

” Forn Sed, has encouraged the use of Viking symbols like a wooden Thor’s hammer as an icon for gay pride.”

Det vi verkligen vill ha ett tydlig svar på rörande detta är följande:
Är det samfundet forn seds inställning att olika symboler ändrar värde efter vad bäraren för tillfället har valt att ”fylla” dem med?

Hur tänker samfundet Fornsed kring kulturarvets betydelse inom den hedniska sfären när man förklarar dess innehåll ”tomt” och ”ersättningsbart”?

— —

Lerkärl formade som könsorgan, något som påminner om en DDR-fana, linfrön, skäp och ”white trash” – så går det till, när Samfundet ”Forn Sed” håller blot… Inget man vill uppleva…

I anslutning till Stenar Sonnevangs uttalande om smädandet av Asatron från ”Forn Seds” sida får man ändå konstatera, att det inte finns någon grund alls, varesig religiöst, vetenskapligt eller kulturellt att koppla samman Torshammaren med Homosex, på det fullständigt förståndshandikappade sätt som ”forn sed” använder. Torshammarens funktion som Vighammare enligt Eddan var till för att viga samman kvinna och man, inte man med man eller kvinna med kvinna. Det finns skildrat bland annat i Thrymskvidha, och alla tillgängliga experter är fullt eniga om att det inte finns någon saklig grund för de kränkande falsarier, som dessa ”fornsedare” håller på med.

Loke, som ibland kunde byta kön, var knappast dyrkad som ”Gud” under Järnålder och Vikingatid överhuvudtaget, och snarare ett varnande exempel än någon man tillbad. Lika lite finns det några bevis för att man skulle ha tillbett mytologiska varelser som Fenrisulven eller Angerboda, till exempel – och Lokes slutliga öde visar nog vad man ansåg om slika ting.

Visserligen finns det nu åtskilligt förvirrade och skäligen adhd-mässiga sk ”Lokeaner” i USA – liksom utövare av påstådd ”Rökkatru” och annat – men dessa har i alla fall den goda smaken att inte våldföra sig på Tor, Tors hammare eller symboler som inte alls är deras

Med all respekt för sk adhd-hbtqb rörelser och andra ”bokstavsbarn” – deras kamp för frigörelse är kanske lovvärd, javisst – men de har inte rätt att appropriera exempelvis det kristna korset, buddhismens 8-ekradde hjul eller några Islamska halvmånar heller – för sådant väcker som sagt klar förargelse – i Brottsbalkens mening – så länge det görs offentligt, eller i sken av att uttala sig om Asatron som religion. Den enda seriösa intresseorganisation vi Asatroende har i Sverige för närvarande har fördömt allt sådant, och jag ansluter mig som sagt till detta fördömande.

Vad folk sedan har för sig i sina sovrum, utomlands eller enskilt struntar jag totalt i – så länge man inte påstår sig stå för ett helt kollektiv, eller den hedniska rörelsen som sådan – och de flesta någotsånär seriösa utövare, eller de som inte lider av svåra förståndshandikapp är nog tillräckligt mogna för att FÖRSTÅ och INSE skillnaden.

Pugh Rogefeldt kunde bära Torshammaren på rätt sätt, på sin tid. Björn Skifs kunde det också, liksom hundratusentals om än inte miljontals svenskar. Peter Stormare kan det med, för det har han redan visat i DN. Och om dessa kändisar – och många till – kan bära sin Torshammare på korrekt sätt, då kan du det också, kära läsare eller läsarinna.

Utövare av sk ”forn sed” och därmed likställda personer däremot, kan det inte – och därför TAR VI AVSTÅND ifrån dem…

”Ett Häxhem” om Örternas magi…

av

”Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,
och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört. ”

– Ulf Lundell, ur sången ”öppna landskap”

 

När jag nu ändå håller på att recensera och rekommendera andra bloggar på nätet under devisen ”många äro komna, men få äro kallade !” gjorde jag idag en positiv upptäckt. Författarinnan till bloggen ”Ett Häxhem” har äntligen börjat publicera sig igen, efter en inspiratorisk torka som varat sedan 2013, dvs för sex år sedan. Tiden går – och själv har jag bloggat kontinuerligt eller så gott som dagligen sedan dess. Vad det nu gäller Häxeri och örtinsamlande kring Midsommar, så är jag själv inte helt okritisk. Signaturen ”ett häxhem” berättar till exempel, rakt av och rakt ut på nätet att hon ska ut och samla fingerborgsblomma eller digitalis till Midsommar, och en annan av hennes medsystrar bloggar på rakt fram om Tibast, som inte bara är starkt giftig, utan – fel använd – ger kraftiga hallucinatoriska effekter, helt slumpvis i veckor eller månader efteråt; vilket beror på att de aktiva substanserna kan lagras i de myelinskidor som omger hjärnans nervceller  – den ger också synnerligen kraftig huvudvärk enligt vissa källor – att den då enligt Asatron ansetts helgad åt Tyr, som himmels- och stridsgud, är kanske inte att undra på… En del källor påstår till och med, att det var av Tibast som gallerna skulle ha börjat ”frukta för att himlen skulle ramla ned över deras huvuden” vilket en del antika författare typ Caesar faktiskt nämner.

Nåja – nu skall jag inte bli alltför pekfingerviftande eller moraliserande, även om det är synnerligen vanligt i Landet Löfvén eller det före detta Sverige nuförtiden. Jag nöjer mig med att konstatera att jag känner författarinnan bakom bloggen ”Ett Häxhem” som en vuxen eller ansvarskännande kvinna, som nog inte tänker använda sin insamlade digitalis purpurea i mordiska eller destruktiva avsikter. Dessutom är det faktiskt så, att både digitoxin a och digittoxin b, de två sk hjärtglykosider som finns just i den blomman, bara bryts ned långsamt efter döden, och alltså kan konstateras av läkare post mortem, om det är så att det skulle ske några giftmord eller olyckshändelser, och förtärande av misstag är nog ganska uteslutet – denna växt smakar inte gott i sig själv, utan ganska beskt och illa.

 

Visst – det är Freyja Freya Freja Fröja bakom allt såhär i Midsommartid – men inte alla Frejor har goda avsikter, eller är lika sköna…

Illustration: Vaughn Bodé

Men alla sk ”häxor” eller till och med ”nyhäxor” man möter på nätet är inte trevliga – och det ska man ha klart för sig. Det finns vad som kallas ”Vit”, ”Grå” och slutligen ”Svart” magi,likaväl som det finns påstått ”Vita”, ”Grå” och ”Svarta” utöverskor, eller med andra ord såkallade häxor. Jag skriver såkallade, eftersom min utgångspunkt är att organisk kemi och läkeväxter faktiskt hör ihop, och att det inte nödvändigtvis är något ”magiskt” bakom detta, annat än som en oväntad bonuseffekt eller ibland också placebo-effekt, så att säga. Alla de här tankeskolorna och utöverskorna går gradvis över i varandra, utan klara gränser eller linjer, och till sist finns det också rent skräp eller ”fornsedare” därute, som ni verkligen skall akta er för – om ni inte vill bli just förgiftade till kropp och ”själ” vill säga..

Det var då det… Det gäller att INTE vara naiv, också i hedniska kretsar…

 

Min egen utgångspunkt till hur jag kom att intressera mig för vilda växter, och särskilt läkeväxter och deras bruk har varit mycket annorlunda än ”Ett Häxhems”. Det skadar inte att läsa överlevnadshandböcker, till exempel, ifall man vill lära sig vilka växter som är giftiga och därmed farliga – eller också inte, och därmed ätbara. En bok som jag verkligen vill rekommendera, helhjärtat och oreserverat i sammanhanget är Stefan Kjellmans ”Vilda Växter som mat & medicin” vilket även tar upp naturfolkens och primitiva kulturers bruk av våra vanligaste, i Norden förekommande växter – och även vår Nordiska, Hedniska Allmogekulturs sätt att använda just de växterna.

Men även i överlevnads-svängen finns bröd & cirkusar, panem et circenses, Bear Grylls och andra griller… Jag själv kan redan tillräckligt om gifter för att upplysa er om att det finns växter som kan användas som pilgift – lika dödliga som någonsin curare – i den svenska floran, och att det finns växter i Sverige som är så farliga, att bara några blad och rötter av dem kommer med i en sallad eller en gryta, så skulle det räcka för att döda minst ett tjog personer – och utmed Karlbergskanalen i Stockholms innerstad har jag faktiskt sett en växt som är så farlig, att man skulle kunna förgifta dricksvattenreservoarer i en större stad med den. Utöver det vet jag också växter vars verkan på hjärtat är så stark, att de skulle kunna döda, och de gifterna syns inte efter döden, eftersom de aktiva substanserna bryts ned redan efter ett par timmar. Alternativ till digitalis finns, bland annat i Sydsveriges sjöar – men jag säger inte mera. Sånt här lär jag aldrig ut, inte till någon, inte minst därför att man inte vet, vilka sorters dårar dårute som i barnsligt oförstånd, ”fornsederi” och ren omognad och experimentlusta skulle kunna börja använda alltsammans.

Också en bra grundbok att börja med, om man vill lära sig något om läkeväxter…Kunskap är inte alltid något ”mystiskt”

”Purple Haze, man !”

Även antika författares skrifter kan ge en hel del ”magiska” tips, för den klurige. Dioskorides, som var ”Surgeon General” eller överste Arméläkare på Kejsar Augustus tid, vet att berätta att Gråbo – en av de växter författarinnan till ”ett Häxhem” nämner i sin senaste blogg – var något som de romerska legionärerna placerade i sina ”caligae” eller sandaler under fotsulan, för att inte bli trötta i fötterna under långa marscher, som de ju nästan alltid var ute på. I den romerska armén var det nämligen ett grundläggande krav att klara 25 romerska mil minst en gång i månaden – med full utrustning – omräknat till våra mått blir det ungefär 35 km. Jag och en kamrat läste oss också till, att på Dioskorides tid kunde romarna tvätta sina fötter i vinäger, för att undvika fotsvamp. Sagt och gjort ! Vi hällde en deciliter rödvins-vinäger rakt ned i våra marschkängor – och si ! – fotsvampen försvann verkligen, men allt allt allt i kängornas närhet, skåp och byxor inbegripet, formligen stank av vinäger i mer än ett halvårs tid… Mycket magisk effekt, med andra ord.

”Ett häxhem” nämner i tur och ordning mycket kortfattat Kungsklöver, vild Förgätmigej, Vänderot, Gullviva (som hon påstår skulle ge ”respekt och pondus” – själv undrar jag just hur, men i och för sig, växtens gamla namn är ”Oxläggor” och man kan lägga den på mjöd, vilket liksom oxar kanske är respektingivande. Quod licet Jovi, Non liquet Bovi ! ) och till sist också Gråbo, Johannesört samt Maskros.

Kungsklöver är en växt som inte alls finns i verkligheten, utan bara i Tolkiens löjliga sagor. Vanlig klöver finns på riktigt, och behöver inte romantiseras. Rödklöver kan faktiskt malas till mjöl – och ätas – eller användas i sallad – i båda fallen tar man blommorna, vilket senast lär ha gjorts i Sverige under första världskriget.

Går att äta…

 

Förgätmigej innehåller kaliiumsalter, och är därför allmänt stärkande – och dessutom en växt med oskyldiga halter av aktiva ämnen, som man knappast kan förgifta sig på eller få biverkningar av. ”Mostly harmless” eller idiotsäker, med andra ord.

Vänderot, däremot, är en mäkta intressant växt. Jag känner den som Huldrans eller skogsråets speciella planta – och i den bekanta ”Tibast-sägnen” frågade en bondhustru en gång ett skogsrå, hur man gör ifall en ko inte får stå ifred för tjuren. ”Tibast och Vänderot – det ger snabb bot!” sa Skogsrået, men se bondkärringen gav blandningen till sin karl istället, för honom hade skogsrået varit på. Och runt runt stugan påföljande natt sprang det kärlekskranska rået och skrek: ”Tibast och vänderot – Tvi vale mig, som lärde dig slik bot!”

Förklaringen ligger i att Tibast är ett psykedelika, som sagt,  men att Valeriana eller Vänderot anses allmänt lugnande, och har använts som anti-afrodisiakum (för män), ifall man nu skulle behöva ett sådant. På kvinnor, däremot, ska Vänderoten ha exakt omvänd effekt, vilket förklarar Skogsråets reaktion i folksägnen. All min visdom lär jag ut, med penna såväl som med trut ! Källman skriver att vänderoten använts som lugnande medel i minst 2000 år, och att även indianer och inuiter kände till den. Enbart roten är verksam, och den bör ätas färsk, eller finhackas och ställas i 1,5 dl kallt vatten i minst 12 timmar, varefter man dricker vattnet. Hankatter och kvinnor skall också bli upptända av Valeriana, sägs det, men på män har den sömngivande effekt – och eftersom örten ska ha samma ämne i sig som i hankatters urin, ska den dra honkatter – Frejas djur – till sig i stor myckenhet. Bara så ni vet. Allt detta enligt Källman, som nog inte provat detta, men om man vill fånga katter, säger han; kan man mosa sönder Vänderotens rötter och placera dem där man önskar, att katten ska ha sin gång…

Som det kan bli – Eller hur !

 

Gullvivor, däremot, har knappast ansetts som någon större medicinalväxt, utom att ”Oxläggor” kunde användas för att göra vin eller mjöd, färga snus och sättas på brännvin för smakens skull. Annat var det hos galler och kelter. Där skulle gullvivan var en av ”de tolv heliga örterna” (månadsväxter ??) som bara druider kunde samla in, barfota och tigande – och Gullvivan lär ha kallats ”Frejas nyckel” och ha figurerat i en sägen, som liknar den om hur Oden fann skaldemjödet hos Gunnlöd i Hnitberg, efter dess borrande…Här är vi ett stort hedniskt mysterium på spåren. Dessutom är Gullvivor fortfarande fridlysta i större delen av landet, men det kände ni väl redan till ?

Gråbon, Maskrosen och Johannesörten, som heter Androsaimon på Grrekiska och Mannablod hos oss – den lär växa på slagfält ur de dödas kroppar – spar jag till ett senare tillfälle – men det är Frejas växter det också… Och till sist – musik:

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah, ”gud” och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag blir en fest.

Jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl
Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och där hugen fylls av ljus
där korpar hörs på avstånd, och det är långt till kristna hus.
Men där makterna är nära, så att en tyst och stilla natt
där du under stjärnorna, kan höra Frejas skratt.
för jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl.

Jag trivs bäst förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”
där Asatron får härska, för en ny Värld, skön och fri.
Där det klara och det enkla får råda som det vill.
Där ja är ja, och nej är nej, och all tvekan tiger still.
Där höjer jag min edsring själv, och lägger på en sten
där runor ristats för vår skull, en gång för längesen.
Ja, helt förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”.

 

En Engelsk sajt om Esoterica och Adiafora

av

Från en av mina läsare i England med namnet Freyja, som för övrigt bor i London, en stad jag nyligen besökt, har jag tipsats om sajten ”The Thinker’s Garden” som är ett forum för traditionell, Västerländsk esoterica. Nu när ”Jön Upsal’s Garden” inte mera finns, och jag själv fortsätter att leverera Hedniska tankar, så är väl en kombination av dessa två titlar inte oäven, eller snuten ur näsan.

Trevliga och välskrivna bloggar är något jag gärna läser, för motsatsen fängslar inte gärna mitt intresse. Här får man läsa om drakar i Auvergne och annan kryptozoologi – det enda vi saknar är väl i så fall ”The Dragon of Wantley”, hur man blev persona non grata i England på den gamla goda Elizabethanska tiden, samt hur islamisk magi influerat västerländska tänkare i samma skola. ”Att mura rätt är stort, att mura fritt är större” säger jag, något krypterat – men klart för de som vet. Vi får dessutom inte glömma Camisarderna i Langedoc, och deras rötter i den Kathariska rörelsen på medeltiden, samt om Eliphas Levi och hans ursprung som socialist.

”The Thinker’s Garden” är alldeles tydligt icke för envar, och det är sällsamma tankeblomster som dväljes därinne, bakom den egna trädgårdsmuren. Men – säger jag som en annan Emily Dickinson – ””How dreary – to be – Somebody! / How public – like a Frog – / To tell one’s name – the livelong June – / To an admiring Bog!” 

Hellre vara älskad av de få än de många, de alltför många – och det kunde vara denna engelskspråkiga bloggs motto och devis. Men – till de som är intresserade av verkligt udda ämnen, anbefalles alltsammans.

 

En viss riddare vid namn Moore of Moore Hall lyckades på sin tid (1500-talet) besegra Englands sista levande drake (?) genom att SPARKA DEN I RÖVEN (dvs anus !) Gack även du och gör SAMMALUNDA !

Murder, murder, the dragon cried,
Alack, alack, for grief;
Had you but missed that place, you could
Have done me no mischief.
Then his head he shaked, trembled and quaked,
And down he laid and cried;
First on one knee, then on back tumbled he;
So groaned, and shat, and died.

Kom DESSUTOM ihåg: Påven ÄR Antikrist !!

 

Hur Svenska Kyrkan förstör fornlämningar i Västergötland

av

Borås Tidning rapporterade 29 Maj i en ”låst” artikel om hur Svenska Kyrkan skövlar och förstör fornminnen på sin egen mark. Två av mina hedna och ludna bröder har uppmärksammat mig på händelsen, och när jag själv rapporterat om hur runstenar i Uppland, självaste Ales Stenar och även Holmfastristningen i Södertälje skadats, vill de själv börja arbeta med frågorna, vilket är ädelt av dem. Tillsammans är vi starka, och de som företräder olika intresseorganisationer, måste förr eller senare ägna sig åt sådant här, när nu våra myndigheter i Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige, men alltmer liknar en soptipp, även populationsgenetiskt sett… Allt det avskräde ingen annan nation vill ha, och alla de extrema samfund som inget annat land skulle släppa innanför sina gränser, hamnar tydligen här till slut..

Länsstyrelsen i Västra Götaland har avslöjat hur Svenska Kyrkans entreprenörer systematiskt harvat sönder och förstört gravrösen från nordisk bronsålder

Det var den kvinnliga arkeologen Gunilla Roos Nilsson som upptäckte hur Svenska Kyrkan skändat de över 3000 år gamla gravarna, stick i stäv emot Länsstyrelsens villkor för hur man skulle idka sk ”skogsförnyelse” i området – men varför…?  Som vanligt var det pengar denna ”Svenska” Kyrka var ute efter. Det uppdagades snabbt, att det var Prästlönetillgångarna i Skara Stift saken gällde, och det var därför man drog igång hela avverkningsprogrammet. När Borås Tidning når den ansvarige för dessa mystiska ”prästlönetillgångar” låtsas han helt ovetande om den polisanmälan som redan gjorts av Länsstyrelsen, och som vanligt skyller man på okunnighet och ”handhavandefel” precis som när det gällt Holmfastristningen, som man försökte utplåna och rista över per högtryckstvätt…

Vem som helst kan ändå förstå att detta är ett klumpigt försök att förstöra ristningen, och inte en ”slarvig tvättning”

Troligen uppkom skadorna redan 2017, men först nu går det upp för Länsstyrelsens ansvagiga vad ”Svenska” Kyrkan använder för metoder. Polisens Nationella Operativa Avdelning uppges nu ha tagit över fallet, och en viss Benny Beutelrock vid avdelningen för artskydds- och kulturarvsbrott uppges ha tagit över utredningen, enligt vad Borås Tidning meddelar. Det är på tiden. Men hur många andra fall av uppsåtlig vandalism och förstörelse döljer sig egentligen bakom all denna ”stentvätt”, påstådd ”skogsförnyelse”, sk ”markförbättring” och till sist även ”fornsederi”… ?

Det hela kan mycket väl vara ideologiskt motiverad brottslighet eller hatbrott, kamouflerat bakom förment alldagliga händelser. Det vet vi Hedningar redan, och nu har vi gått samman för att bekämpa sådant här.

Midsommar väntar och ”Bröllopsbesvärs Ihugkommelse”

av

Vi har passerat Pingst, som är en kristen helg. Pingsten är numera ingenting folk minns, och den har helt försvunnit ur det svenska folkmedvetandet, vilket jag tycker är en stor fördel. Detta år har jag faktiskt inte hört en enda människa ens nämna den vid namn, eller använda slitna gamla klyschor som ”hänryckningens tid”. Alla vet istället att Maj är Frejas månad, likaväl som att Juni är Friggs och Solkvinnan Sivs. Men alla sanna svenskar, och de som är Nordbor ser förstås fram emot Midsommaren, som infaller om nu mindre än en vecka, för Hedning och Asatroende som jag är, så utgår jag förstås ifrån när Sommarsolståndet verkligen infaller, och firar inte min Midsommar på den ”borgerliga” helgdagen. Och jag talar ännu om Maj som Blomstermånad och Juni som Sommarmånad, om vi skall följa traditionen med de gamla svenska månadsnamnen.

Visste ni att lupiner är ett amerikanskt ogräs, som inte har något med den svenska Midsommaren att göra, lika lite som andra taffliga amerikanska angrepp på vår kultur och nation ?

Midsommar är förstås också ett fenomen som jag skrivit om tidigare år, och vill ni veta mera om Hedniska traditioner, hänvisar jag er till rätt kapitelrubrik ovan. Men, oaktat det, så är denna tid på året en tid för skolavslutningar, bröllop och summeringar av det senaste halvåret, som det är och bör vara. Bröllopen kring Pingst, Midsommar och den tid när Frejas månad övergår emot Friggs, och den späda ljusa grönskan inte längre är lika ungflicksgrön utan mera mogen, och bidar den skörd och det inhöstande som skall komma till hösten, är den riktiga tiden att gifta sig på. Det känner de flesta sanna svenskar in i ryggmärgen.

Dags för ”bröllopsbesvärs ihugkommelse” ? Känner han sig jagad ?? Tala med den svenska skaldekonstens fader…

Även när det gäller bröllopen har jag skrivit mycket, och jag har även varit Gode eller Asatrogen präst, även om jag inte har något aktivt Godord (observera att det stavas så – för efterapningar och ordblinda varnas !) för tillfället, var det blott för ett år sedan jag genomförde min senaste vigsel av ett par, där kvinnan var åtskilligt hetare på gröten än mannen, och inte ens väntade tills jag hann säga ”Tager du denne…” innan hon ville ropa ”Ja” och trä ringen över hans finger. Numera – ett år senare – är detta äktenskap och samboförhållande upplöst, och jag konstaterar att mitt ”track record” försämrats, precis som ”Svenska” Kyrkans – detta samfund som inte har ett enda dugg med vårt Sverige att göra, frånsett att det också utövar sin Mellanösterntro här… Antalet skilsmässor i Sverige, rapporteras det från SCB, är dock inte lika stort som under toppåret 2013, och vad själva den vigsel jag nu talar om angår, skedde den efter Odinistisk sed – brudgummen var och är en vilsen själ, som egentligen inte hör hemma här i vårt land, och kanhända lämnar han det snart, för Argentina eller någon annan varmare plats, där Piper Nigrum eller Pepparn brukar växa. Dit önskar också jag honom, liksom den svenska kvinna han i mindre än ett år hann vara gift med – just han förtjänar egentligen inga svenskor – men Odinism är inte detsamma som rasism, vilket jag själv alltid varit noga med att betona. Även om några kvarvarande Odinister i England – där denna rörelse grundades – ännu är just det, behöver inte alla vara det.

Jag utlyste också en belöning på den svindlande summan av 50 kronor, till dem eller den person som eventuellt kunde finna minsta fel med min bröllopsritual, som jag egenhändigt skrev just för det tillfället, men lustigt nog har inte en enda läsare hört av sig med en enda kritisk, nedsablande eller negativ kommentar, ja inte ens några skällsord, grova lögner eller osakliga tillmälen…

Legio är också det antal blot, som utlyses såhär års. Efter senaste årets Midsommarblot med NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som skedde vid Ales Stenar, har man återgått till Rökstenen, där man firat sitt Midsommarblot även under tidigare år. Vi vet alla vad som senare tragiskt nog hänt – hur Ales Stenar utsattes för attentat – något som blir allt vanligare och vanligare vid våra stora svenska fornminnen, utan att staten och Polisen kan sätta stopp för det – och hur en viss, nu avsatt och utröstad ”Rådsgydja” ur ett annat, konkurrerande och definitivt mindre seriöst samfund plötsligt dök upp i Skåneområdet, samtidigt som förstörelsen vid Ales Stenar inleddes.

Stenar Sonnevang, officiell talesperson för Nordiska Asa Samfundet – som liksom jag i många år dragit ett tungt lass, inte minst privat, och försökt hålla alla dessa sk ”fornsedare” stången, har sagt att han personligen föredrar att lägga det gemensamma, riksomfattande blotet senare på sommaren och under industrisemestern, när folk är lediga, och deltagarantalet av naturliga skäl kan vara högre. Det ligger en del i det betraktelsesättet. Samtidigt vill jag också utfärda förnyade varningar för ”Fornseden” och vad dessa grupper håller på med – eller för att citera en kollega: ”Jag skulle hellre dricka min egen urin, än åka på Midsommarblot med samfundet forn sed”

Lerkärl formade som könsorgan, något som påminner om en DDR-fana, linfrön, skäp och ”white trash” – så går det till, när samfundet ”Forn Sed” håller blot… Inget man vill uppleva…eller uppdaga…

Det är just det, ser ni. Efter ett otal ”fänriksövningar” i början av min långa tid som Asatroende Hedning, och utflykter i det som vi kan kalla Andy Mac Nabs och Söndags-Schamanernas sunkiga Universum är jag trött på dessa ständiga griller, Bear Grylls och allt vad det heter. Jag är trött på schaskiga små improvisationer, tomflaskor lämnade emot ett stenblock i skogen, nedskräpning – reellt eller mentalt, galna gydjor som skickar dick picks, kriminella personer i Asatrons absoluta utkant, och andra randfenomen. Jag är trött på att tvingas umgås med förståndshandikappade, djupt sjuka, frånstötande och äckliga människor. Allt detta är saker som man jämnt och ständigt konfronteras med om man har eller får med den sk ”fornseden” att göra, och det gäller i viss mån NAS också, eftersom de här två miljöerna till viss grad överlappar varandra

DN har idag ett långt reportage om Industridykaren Pelle Helgesson, som hamnade i ett Tunisiskt fängelse under ett av sina utlandsuppdrag, och som tillbringade sex långa och hårda år där. Han kom tillbaka till ett land – Landet Löfvén – där allt var förändrat, och där gamla mor blivit dement, och hans egen dotter inte kände igen honom längre. Nu har jag inte suttit i just några Tunisiska fängelser, vill jag mena, men jag känner en kollega som jag under sju år varit en nära vän till, och som – medan det pågick – utsattes för skenavrättningar hos Ryskstödda sk ”rebeller” (eller snarare debiler) i Donbass, Ukraina, och vars öde där också beskrivits i tidningsbladen. Med all respekt för Herr Helgessons upplevelser, och vad han genomlevt och överlevt, vill jag inte jämföra mig med honom, just – men också jag har numera så att säga min sjuka och åldriga mor att ta hand om.

Och jag har berättat för er om Livets Ord, diverse små seminarier på ett sk ”naturbruksgymnasium” i Hylte och en massa annat – sektliknande eller ej, fängelserna här i världen är många till antalet, och värst står det till med de mentala dito.

Personer och rörelser som de här skall man undvika…

För att summera, är det väl så att äckel och leda alltid är äckel och leda, och livets avigsidor eller de värsta avarterna av slödder kan man undvika. Bara för att jag givit mig till Gode, behöver jag inte vara Fängelseprät eller Sjukhuspräst, och ha med de värsta mänskliga tillstånd som finns, eller allmänt avskum att göra. Det finns en tredje väg, och det är att blota enskilt, eller att fortfarande välja den andra vägen, dvs att delta i NAS blot. Andelen av ”solitära hedningar” är fortfarande stor på nätet, inte minst västerut, och Midsommarblot kan göras smakfulla – till skillnad från vad en del ytterlighets-samfund och politiska ytterlighetspersoner håller på med…

Min Midsommarstång är UTAN kristna kors – som sig bör…

Midsommaren i år – 2019 – blir för min del enkel och traditionell. Den firas med mina nära och kära, våra gudamakter och de som betyder något för mig…. Det är inte så att ”alla” är välkomna, som man ännu envisas med att säga inom NAS, för det är ”alla” visst inte. Tvärtom är det så som det står i de kristnes bibel, att ”många äro komna, men få äro verkligen kallade ”