”Svenska” Kyrkan fortsatt kraftigt ned 2018 – HEDNANDET FORTSÄTTER

För att citera en välkänd svensk slogan från förra århundradet: ”Kampen går vidare”.  Den Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Sverige upphörde att vara Statskyrka redan år 2000, men den accepterar fortfarande inte det moderna och demokratiskt-sekulära samhällets spelregler. Fortfarande talar dessa oärliga Lutheraner om sig själva som ”Svenska” Kyrkan, ungefär som om de hade någotslags ensamrätt på att företräda vårt folk i andligt eller religiöst hänseende, något de inte har. Deras religion hör hemma i Mellersta Östern, precis som Islam, och kommer inte alls från Sverige. Siffror från detta Lutehranska samfund – som jag inte tänker länka till – visade att 67 605 goda medborgare gick ur denna påstått ”Svenska” Kyrka under år 2018. Ändå är deras samfund inte ett enda dugg ”svenskare” än något annat religiöst alternativ, men dessa Monoteister vägrar fortfarande att acceptera alla oss andra.

Asatron kommer mer och mer som religiöst alternativ, över hela Norden.

 

Bara 8227 personer – troligtvis främst invandrare, och de som redan hör hemma i Östra Medelhavsområdets öken-kulturer – lät sig lockas av den kristna propagandan. Men, nettoantalet vuxna personer som gick ur frivilligt uppgår ändå till 59 378 stycken. Det gör 2018 till året med kraftigast hednande någonsin, om man undantar rekordåren 2016 och 2017.

I början av året hade ”Svenska” Kyrkan 6 008 356 medlemmar, mot en total folkmängd i Sverige på 10 129 028 personer. Det betydde, att bara 59,3  %  ville vara med i denna oärliga och despotiska statskyrka, som inte tillåter andra uppfattningar, och inte förstår, att den inte längre kan tala för alla, därför att många av oss lämnat Monoteismen bakom oss för länge sen.

Befolkningsutvecklingen i Sverige fortsätter att skena helt okontrollerat, till följd av ohejdad massinvandring. SCB:s siffror är inte entydiga, men befolkningen 1 Januari 2019 kan uppskattas till omkring 10 326 728 personer, oräknat de personer som uppehåller sig här illegalt, och som inte skall vara här överhuvudtaget.

Kristendomen representerar ett TOTALITÄRT SYSTEM som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle…

 

Tragiskt nog har det skett ungefär 45 459 kristna övergrepp på spädbarn (sk ”dop” ) i det här landet, bara i år. (ifall förra årets dopfrekvens om 42,3 % förblir oförändrad, vilket kanske är att ta till i överkant). Att tvinga på en nyfödd, helt omedveten individ en religion, utan att den individen ens kan värja sig, långt mindre förstå vad han eller hon tvingats in i är ALLTID ett övergrepp, och bör stämplas som ett sådant. Det är inte acceptabelt att det ska gå till såhär i ett modernt samhälle, helt enkelt. Ingen annan religion far fram såhär, eller använder spädbarn för att ”blåsa upp” sina egna medlemssiffror, mig veterligen. Vi Hedningar och Asatroende gör inte så. Vi har något som heter Knäsättning, sant nog – då vi tilldelar barnet ett namn, men inte en tro, och hälsar det välkommen till vår egen familj eller ätt, men vi tvingar det inte att anta någon religion, överhuvudtaget.

Samtidigt dog ungefär 1,1945 % av de kristna, ifall vi antar, att deras dödlighet varit ungefär lika stor 2018 som 2017. Det blir ungefär 71 775 personer, och ger en nettominskning på 26 316 personer, plus nettoutträdet om 59 378, vilket innebär att vi glädjande nog fått 85 694 färre kristna år 2018. Vg kontrollera själv, om ni inte tror mig.  Med en ny befolkning om ca 10 326 728 personer blir det 57,3 % kristna, och andelen Hedningar i vårt land är nu uppe i 42,6 % eller mer – en stor del av befolkningen är ju tyvärr så grundlurad, att den bara är med i kyrkan ”av gammal vana” men utan att ens tro på gud, eller vad den faktiskt säger.

”Svenska” Kyrkan har alltså tappat ungefär 2 % av sitt medlemstal år 2018, och med den utvecklingen, är hela vårt land och alla Svenskar Hedningar inom ca 29 år – ifall vi tror på ”rak trendframskrivning” – vilket vi kanske inte ska göra..

Snart kommer ”Det hedniska Skiftet” då vi hedningar blir över 50 % av folket. Det kan inträffa inom 7-8 år.  De totalitära lärorna, som islam och kristendom har inte längre någon chans, och målet för den hedniska rörelsen är fortfarande, att få ned dem alla under 10 % av befolkningsantalet.

 

Guden Heimdall besökte enligt Rigsthula människor överallt, för att lära dem sparsamhet, ekonomi och goda vanor.  Varje svensk familj kan under ett helt liv tjäna ungefär 1,5 miljoner kronor på att GÅ UR ”Svenska” Kyrkan… Och det blir tusenlappar det, gott folk…

Många anser också, att Svenska Kyrkan blivit alldeles för politiserad som organisation betraktat. Dess Ärkebiskop har ju antagit fältropet ”Gud är större” eller ”Allahu Akbar!” i Svensk översättning, och säger helt öppet, att hon vill ”samarbeta” med Islam. Det vill inte jag, och det vill heller inte de flesta svenskar – och därför går vi ur, och lämnar denna politiserade kyrka åt sitt öde, när den inte längre kan stå för svenska värderingar eller svensk kultur, och det är just precis där jag för min del tror att vi ser den största anledningen till de negativa siffror, ”Svenska” kyrkan numera uppvisar, även om jag förstås inte kan bevisa det, rent statistiskt.

En annan orsak att gå ur är de höga skattesatserna i Sverige, och de så kallade ”avgifter” eller rättare sagt straffskatter – ett slags fortsättning på det medeltida tiondet, som ”Svenska” kyrkan hela tiden kramar och pressar ur sitt stackars folk.  Det sägs, att de flesta svenskar nu betalar långt mer än en tredjedel av allt de äger och har eller tjänar i skatt – ni får ju själva avgöra om detta är sant eller inte – och till det kommer genomsnittliga ”tionden” till ”Svenska” Kyrkan på minst 1,3 % som vi alla tvingas betala, direkt över skattsedeln, oberoende av om vi nu tror på gud eller inte.

En sådan politik kan under inga förhållanden kallas rättvis, och många svenskar har tröttnat på de uppenbara missförhållandena, eftersom de ju själva kan se vad som händer i deras land. Dessutom får man ett helt års extra straffskatt om man försöker gå ur ”Svenska” Kyrkan i November eller December, på grund av ett mystiskt, närmast religiöst betingat ”stoppdatum” som denna kyrka själv införde på 1950-talet.

Jag tycker att du som läser det här inlägget ska GÅ UR svenska Kyrkan FORTAST MÖJLIGT nästa år – om du inte redan HAR gjort det.

Att gå ur kostar ingenting, och allt du behöver göra är att sända in ditt personnummer, namn och adress till närmaste Pastorsexpedition.

Använd gärna blanketten här, så går det kanske fortare.

Inte ska väl du som är svensk acceptera alla dessa totalitära läror utifrån, eller betala straffskatt till ”Herren” när du kan vara en fri och vuxen människa ?

LÅT HEDNA DIG – det gjorde jag, så fort jag fyllde 18 – och till och med Fredrik Reinfeldt lät en gång göra samma sak..

Annonser

Thorrablotet, Midvinterblotet och Knuts-dagen

Idag är det Knutsdagen, den dag som i flera hundra år ansetts markera slutet på Julen, och som vanligen firats med Julgransplundringar, borttagandet av Juldekorationerna eller på annat sätt. Men vilken Knut är det då man firar ? Uppfattningarna går minst sagt isär om den saken, och det står också helt klart att Knutsdagen inte kan vara någon medeltida eller kristen helgondag. Vi vet alla att Jultolften, de tolv dagarna efter Jul, var en helig tid även för de Asatroende, eftersom firandet av Jultolft nämns som ett hedniskt bruk i Norska och Isländska sagor.

På Medeltida och senare Runstavar – ett instrument som sträcker sig tillbaka till 1200-talet och hednisk tid – markeras Jul med två korslagda horn, och ett urdrucket horn är Julens slut, Midvinterblot. Knutsdagen, ett krönt huvud, ligger på denna runstav en vecka senare.

Vi vet också att nästan alla större helger haft en sk ”oktav” eller extra vecka inskjuten efter sig, och att bloten i gamla tider följde en månkalender, med ett större blot i månaden. Många Hedningar och Asatroende anser än idag att Julblot och Midvinterblot inte är samma sak, och en viss språkförbistring har infallit, eftersom man förväxlar Midvinterblotet med Midvintersolståndet, men det är långtifrån säkert att man i alla tider eller över hela Norden firat Midvintern på just den dagen. Flera regionala avvikelser kan ha förekommit. Det finns också en envis kristen skola av forskare, som skriver partsinlagor – dess siste företrädare är kanske Dick Harrison i Svenska Dagbladet – och som hävdar att ”vi aldrig kan veta när Midvinterblotet hölls” – en ofta upprepad klyscha. Ofta urholkas denna uppfattning ytterligare till ”Vi vill inte veta när Midvinterblotet hölls” och blir slutligen – i gammal god Socialdemokratisk och Kulturmarxistisk 1970-tals anda till ”Ni FÅR inte veta när man höll Midvinterblotet, än mindre utföra det…”.

Detta sker till trots av att det på Island finns en modern festsed – från 1870-talet – som kallas Thorrablotett blot åt Midvintern i mitten av januari eller Thorre månad, som har exakt samma betydelse som Torsmånad har i vår gamla svenska kalender. Tidigare än så fick man vid dödsstraff inte ”blota” alls på Island – och ordet betyder i modern isländska ”svära” – men som alla bildade personer vet, hade det helt andra betydelser under Asatrogen tid. Men, på 1870-talet svepte en kulturell självständighetesrörelse över hela Island, och man kunde äntligen börja fira en vinterfest, jämnt en månad efter Julen, genom att äta upp de sista resterna av den traditionella mat, som hade serverats under Julen.

Så gör vi också i Sverige. Tjugondag knut är vanligen dagen när de sista resterna av Julskinkan, lutfisken och Julens sillrätter äts upp, då är julölet slut och urdrucket, och idag konstaterar jag att årets skörd av livgivande äppelmust räckt precis hit, lika livgivande som någonsin Iduns äpplen.. Thorrablot firas på Island inte alltid på någon bestämd dag, utan är en långtida angelägenhet för ortens restauranger och krögare.

Redan 1915 visste den smått genialiske folklivsforskaren Martin P:son Nilsson att Knutsdagen i Skåne och Midvinterblotet förmodligen var samma helg, och skrev i sin bok ”årets folkliga fester” om saken. År 2010 kom Jan Öjwind Swan till samma slutsats – Midvinterblot och Julens avslutning k-a-n vara samma helg, och det går i alla fall inte att direkt motbevisa detta påstående, varför det i alla fall är en hypotes, om än nu inte en hel teori

 

Knut den stores Rike omfattade också hela Island, och stundom även Frisland

Knut Lavrad, det skäligen obetydliga helgon som står ivägen för Knut den helige, och till slut även Knut den Store (en från början Hednisk Kung, som alla bör minnas) har aldrig varit ihågkommen, firad eller ens hyllad under Nordisk medeltid, förutom rent lokalt på danska Själland, sägs det. Istället var det och är det helt andra seder man firat, också i svenska Finland. Man har skämtat med ”julaknutor” eller grisfötter, som slängts in i grannens boningshus som en senkommen Julklapp och ett hedniskt offer, eller styrt ut ”Knutsgubbar” och ställt dem utanför grannens dörr, tagit tydor – kring Knutsdagen stormar det ofta, har det sagts både i Skåne och svenska Finland – alltsammans saker som inte har ett enda dugg med kristendomen eller några katolska helgon att göra, men däremot med ätande, blot och offer.

”Knutsgubbarna” har till och med haft med den folkliga rättsutövningen att göra, har man ansett, och har ofta blivit symboliskt ”hängda” eller ”dränkta” – fastän det bara rört sig om halmdockor… I Gimo och på andra ställen – bruksorter i Uppland och Dalarna då mest – är Knutsdagen rätta tidpunkten för ett slags halvhednisk karneval, då man driver med landets ynkligaste makthavare…

Alltsammans ska vara utvecklat antingen ur medeltidens gillen, som i sin tur byggde på de hedniska ”sumlen” eller ”sumbel” som hölls innan dess, och förknippas bara till namnet med någon kristen kung Knut, som man halvt nödtorftigt eller med en extra skåldrickning försökt hedra, därför att det var påbjudet av de styrande man ville göra sig av med… och så är det kanske till viss del ännu…

Så – vad är Knutsdagen egentligen ? Ingen kan ritkigt svara på den frågan, och det finns inga definitiva bevis, även om forskningen säger sig ha fått upp ett antal intressanta spår… I varje fall är den ingen kristen fest – har inte varit det, kommer heller aldrig till att bli det..

 

I vilket ”Dagens Dumheter” publicerar rena LÖGNER och ”Fake News” om Drakars natur…

Dagens Nyheter eller ”Dagens Dumheter” som den väl rätteligen borde kallas, Sveriges största men kvalitetsmässigt sämsta morgontidning, med en faktagranskning sämre än Metros, upphör aldrig att förvåna. Denna dag – tjugondag knut – publicerar man i kulturdelen ett helsidesuppslag signerat Johanna Paulsson, annars musikjournalist, som hårt och helt utan tillstymmelse till sans och nyans driver tesen att alla drakar, som fabelväsen betraktat, skulle vara av kvinnligt kön eller någotslags feministiska symboler.

Det hela tar sig formen av ett slags bokrecension, som bygger på en enda källa eller bok. Johanna Paulsson har i sin naivitet läst ett nytt utländskt verk ”The Dragon – Fear and Power” av en viss Martin Arnold (Reaktion Books 2018), som knappast är någon känd författare. Problemet är att både hon och herr Arnold, annars en fullt sansad Engelsk akademiker, har fel i sak gång på gång, och att Paulsson förvrider Arnolds teser till att handla något de inte alls handlar om, bara för att det passar hennes och DN.s politiska agenda. Det är ett vanligt fel vad gäller DN, sorgligt nog, men sällan görs det med samma beklämmande tydlighet som just här.

Varför bygger DN och Johanna Paulsson sina förvirrade utläggningar om drakar på fabelväsen som inte alls hör till ämnet ? Den sydfranska legenden om ”den sköna Melusina” handlade till exempel om en siren, en sjöjungfru, ett vattenväsen som gifte sig med en man, och inte alls någon ”drake”

 

Att diskutera fabeldjurs eventuella kön kan kanske synas löjeväckande, eller som en pseudodebatt, men Paulsson och Arnold gör båda anspråk på trovärdighet, och på att utgå från Jungiansk psykologi, eller en generell, intellektualiserande debatt om symboler, arketyper och deras innebörd, också i nutiden och det moderna samhället. Ändå har de fel, gång på gång. Drakar förekommer i de flesta kulturer och mytologier, sant nog, men de har aldrig någonsin varit en symbol för just det kvinnliga könet, mer än det manliga. Antikens och Forntidens folk var inte dumma. De hade kunskaper i elementär biologi, också när de diskuterade fabelväsen och mytiska varelser, som till exempel drakar. Självklart förstod de, att ett djursläkte enbart bestående av hondjur aldrig någonsin skulle kunna existera eller fortplanta sig, och för övrigt var den österländska draken – i Kina till exempel – under 4000 år och mer en symbol för kejsarmakten, och kejsaren var genomgående en man, inte alls en kvinna, även om extrema undantag fanns.

Så gott som alla drakar, som alls nämns i de nordiska myterna och sagorna är också av manligt kön. Midgårdsormen är Lokes son, inte alls Lokes dotter. Draken Fafner eller Fafnir är smeden Regins i drakgestalt förvandlade bror, inte någon syster.  Draken i Beowulfsagan är en hane, vilket betonas gång på gång i mer än hundra strofer av den gamla dikten, och en klar manlig motpol till Grendels moder i samma dikt, som för övrigt var en gammal hagga, och inte alls någon underskön Angelina Jolie, som i den moderna och misslyckade filmversionen. Den kristne och pro-katolske språkmannen J R R Tolkien, med sin barnsliga uppdelning av sina fantasi-världar i nattsvart ont och pastoralt, menlöst bräkande gott, lät också sin drake Smaug vara av just manligt kön, och för övrigt är väl den skapelsen en av de ytterst få, i den undermånliga moderna fantasylitteraturen som ens kan anses ha något större berättigande.

Seriösa forskare, som studerat det här med Drakar som genomgående mytologisk föreställning i alla kulturer, och de mest skilda rum och tider ger en helt annan bild av ämnet, än Paulssons förvridna floskler. Väldiga reptiler har förvisso existerat på vår jord, och även om de inte sprutade eld, producerade de massor av fossila ben, som påträffats och identifierats som just reptiliska tidigt i historien – i  Kina visste man om existensen av fossila ”drakben” redan långt före kristus, och benämnde dem också så  och att sedan spankulera omkring och påstå, att kineserna inte skulle förstått att dessa ben förstås kom från tvåkönade varelser, är att underkänna deras sinne för naturvetenskap, på ett mycket fördomsfullt och närmast rasistiskt sätt.

Man är överens om att Vikingaskeppens ”Drakhuvud” – i den mån de alls förekomdet var lika ofta vindflöjlar, som Söderala-flöjeln eller huvuden på Björnar och andra djur (se min artikel om Oseberg-fyndets djurhuvuden, som inte alls är ”drakliknande” ) inte alls var avsedda att avbilda några kvinnliga varelser, eller att ”genus” överhvudtaget inte spelade roll i sammanhanget, trots att man långt senare kallat skepp och båtar för ”hon” och försett dem med galjonsfigurer, som lika ofta kunde vara manliga som kvinnliga, eller för den delen avbilda gripar, örnar eller abstrakta egenskaper.

Att babyloniernas och sumerernas drakfigurer inte alltid kopplas till någon underjordsgudinna vid namn Tiamat (deras motsvarighet till Hel) enligt vad som numer får anses som bevisat, och inte heller i det gamla Egypten, Levanten, Medelhavsområdet eller för den delen den kristna Bibeln fanns några kvinnliga drakar heller, utan snarare tvärtom. Apep-ormen i Egyptisk mytologi är en hane, ingen hona. Draken i uppenbarelseboken likaså, trots att den har en ”sköka” ridande på sin rygg, och till gruppen ”skökor” eller mindre tillförlitliga kvinnor får vi väl också räkna en del av DN:s journalistkår.. Johanna Paulsson bygger huvuddelen i sin argumentation på saker som inte alls visar sig stämma, och mytiska varelser som inte ens ÄR drakar – fast hon hävdar att det skulle vara så, enbart det passar hennes egen radikalfeministsikt färgade föreställningsvärld. Harry Järv, den finlandssvenske gamle Riksbibliotekarien, som också var mycket hemmastadd på ämnet Fabeldjur, kallade en gång sådant för ”intellektuell ohederlighet” och han hade fullständigt rätt i det.  Behemot (en flodhäst !) och Leviathan i Uppenbarelseboken är manliga varelser de också, inte tu tal om saken.

Det grekiska ordet (δράκων drákōn, genitiv δράκοντοϛ drákontos) betecknar en manlig varelse, icke en kvinnlig. Såklart fanns hon-reptiler också i den grekiska mytologin, liksom honliga ormar och en mängd andra biologiska varelser, verkliga eller imaginära, men vad Paulsson hävdar, stämmer inte alls. Python, draken som Apollon besegrade, var av hankön, men hans prästinna Pythia – alltså Oraklet i Delfi om ni nu hört talas om det, var en kvinna. Ladon, draken som bevakade Hesperidernas gyllene äpplen, var också ett handjur, och samma drake fick Lars Wilks att starta sitt fiktiva rike Ladonien, som alla vet. Därmed faller allt detta feministiska apropierande av draken som symbol på sin egen grund, och man kan för övrigt se hur berättelsen om ”den sköna Melusina” eller Paulssons ”huvud-argument” inte innehåller något om drakar alls, utan bara om sjöjungfrur, undiner och vattenvarelser – företeelser som inte alls har så värst mycket med drakar att göra, om det inte vore för den lilla, lilla och helt oväsentliga detaljen, att Melusina enligt en medeltida kristen version förvandlas till en drake på slutet av berättelsen – eller rättare sagt en drakhona, vilket också är utsagt.

När det gäller det senare kristna Västeuropa, finns det heller ytterst få eller rättare sagt inga belägg för, att man genomgående skulle ha tänkt sig, att drakar skulle vara av kvinnligt kön, eller på något sätt skulle symbolisera kvinnliga egenskaper – snarare associerades de med den då allerstädes förekommande kristne Djävulen, samt dödssynder som girighet.

När andra recensenter och personer läst Martin Arnolds bok – som är Johanna Paulssons enda källa – kommer de fram till helt andra slutsatser. Draken står som en symbol för döden, eller dödligheten, inte alls något som har med kvinnligheten att göra. Detta betonas både av Amazon, vetenskapliga anmälningar av verket från the University of Chicago, tidningar utomlands som ”The Telegraph”, samt ansedda tidskrifter som The Literary Review.

Johanna Paulsson ljuger, rätt och slätt, eller gör en avsevärt fri tolkning av vad Martin Arnold verkligen skrivit om – och man undrar faktiskt., om hon alls läst den aktuella boken… Den går i och för sig att införskaffa från Adlibris, och det tänker jag själv också göra vad det lider, eftersom jag inte accepterar Johanna Paulssons recension som giltig, eller ens med någon bäring eller relevans för den bok hon skulle recensera, eller ger sig ut för att ha läst.

Därför faller också Johanna Paulssons omtolkning av Martin Arnolds senaste bok helt och hållet på sin orimlighet, och får utmönstras som ”fake news”.

Varför DN sedan publicerar sådana artiklar, är för mig en fullständig gåta, men den enda plausibla förklaring jag lyckats hitta, är att detta passar in i DN:s ideologiska program.

Den enda slags ”drake” värd namnet, som finns i verkligheten och som man verkligen behöver…

 

 

 

”Hedniska Tankar leder, andra följer”

Medan det politiska landskapet i Sverige drastiskt förändras, och ett politiskt parti som två gånger röstats ned av Riksdagen eller det nationella parlamentet uppmanats att avgå och stiga åt sidan ändå sitter kvar, noterar jag att fler seriösa poddradiokanaler noterat förekomsten av Hedniska Tankar, kanske beroende på min anmälan av Mohamed Omar, och hans podd, som också omtalats på bloggen ”Det goda Samhället” (Se föregående inlägg).

I det goda samhället finns alltid plats för dialog, men inte för rättsvidriga manipulationer.  De rättsvidriga manipulationerna skall jag kanske återkomma till, både vad gäller politiken i stort i vårt land och mycket annat, men jag noterar att den för mig okända poddradion ”Raio bubb.la” tagit vad jag sagt om det amerikanska hangarfartyget ”USS John Stennis” (anropssignal CVN-74) till sitt hjärta, och faktiskt berörs av det.

Det gäller inte bara ett enstaka utländskt fartyg. Det gäller friheten att utöva sin egen kultur och religion överallt, också i Sverige.

 

De två skaparna av bubb.la håller låg profil, men deklarerar sig vara professionella journalister som jobbar för en frihetlig nyhetstjänst, och sådant är ju alltid trevligt, inte minst i ett land där nyhetsmedia domineras av ”Låtsasliberala” dagstidningar som Dagens Nyheter, och de stora nyhetsförmedlarna inte är fler än fyra-fem till antalet. Men det faktum, att sjömännen, teknikerna och den övriga personalen ombord på Hangarfartyget kan göra vad som förvägrats oss i Sverige, säger man på denna radiopodd, och läsa Eddan i original och Nordisk poesi i ett multireligiöst andaktsrum, förmodligen beläget långt ner i Hangarfartygets underdäcksutrymmen (den som befunnit sig ombord på ett sådant fartyg och känner till miljön, vet också hur där ser ut, det har jag redan sagt) medan de utbringar några skålar och håller sitt gemensamma sumbel eller andakt, ja redan detta är en frihetlig vinst i sig. Inte alla av de personer, som intervjuats i egenskap av Asatroende i olika militära facktidskrifter i USA har den minsta anknytning till Norden, även om några bland dem förstås vuxit upp i Minnesota, och har ett Nordiskt ursprung rent genetiskt sett – vilket man kanske kunde gissa.

Varken US Army eller Arlington-kyrkogården har numera de minsta problem med att använda Torshammaren som religiös symbol…

Ändå gör de vad som verkar allt mer och mer omöjligt här i Sverige, konstaterar bubb.la:s radiopodd. Ifall de hängt med lite längre i denna blogg, skulle de ha lärt sig att också US Army, US Air Force och hela den Amerikanska Försvarsmakten överhuvudtaget sedan flera år har en grundmurat liberal attityd till Asatro, som där räknas som likvärdig med andra minoritetsreligioner. Det finns också lobbygrupper, som ägnat sig åt att få Asatron godkänd som fullvärdigt religiöst alternativ i flera års tid. I det Amerikanska flygvapnet har man till och med byggt hedniska kultplatser och stencirklar vid US Air Force Academy i Colorado – utan samband med någon ursprungsamerikansk installation, utan bara för anhängare av olika sorters Europeisk hedendom, som en minneslund över stupade, ungefär, och denna anläggning har varit i bruk ända sedan 2011.. Alltså har radiopodden bubb.la nog ingenting att oroa sig för, och man kunde gott ha läst på, eller vara lite mer insatta i ämnet.

 

Om Amerikanska Flygvapnet accepterar Asatro sedan 2011, varför kan våra kvällstidningar som Excessen och andra inte göra det ?

Varför så mycket religiös förföljelse, undertryckande och vad vi får kalla kulturella sabotage riktas emot Asatron i Sverige, beror just på politiskt extrema grupper som ”Forn sed” och andra på den yttersta vänsterkanten eller i någotslags ”röd-grön-röra” som faktiskt förstört oerhört mycket för oss, och flyttat oss bakåt med flera decennier.

Vi har också den exempellösa hets, som företrätts bland annat av Morgan Johansson i rollen som ”kombinerad” Utrikes- och Justitietminister, ett mycket kuriöst arrangemang av Ministertitlar och Regeringsuppdrag, som inte förekommer annat i en del afrikanska länder. Hela tiden har denne mycket barnslige minister krävt ett totalförbud för Torshammare och runor i Sverige, och försökt påstå att de skulle vara ”rasistiska” symboler. Under hela valkampanjen 2018 dök dessa smutsiga lögner upp som ett ”slagträ” i (S) valkampanj och ännu är inte förföljelsen slut, därför att Morgan Johansson – trots flera Hovrättsdomar och inlägg från Sakkunniga jurister – samt även Justitiekanslern – som också uttalat sig i frågan – inte vill ge sig.

Trots att alla rättsvårdande myndigheter, Domstolar och sakkunniga jurister – till och med inom den utredning Regeringen Löfvén själva tillsatt – uppmanat Morgan Johansson och (S) att sluta med sitt blinda hat, fortsätter man alltså. Nu – efter mer än fyra månaders politiskt käbbel och ändlöst manipulerande med sk ”Talmansrundor” har Sverige äntligen en ny Regering – som bara kommer bli samma gamla nomenklatura, samma gamla makthavare – och ännu en Minoritetsregering, fast i en ökande utveckling med klyftor och splittring av det svenska samhället.

I dagarna har det stormat mycket på Facbook kring den sk ”Odal-runan” som tydligen belagts med totalförbud på detta Asociala Media. Vad som ska föreställa den högste andlige företrädaren inom landets största (nu ca 1100 medlemmar) och enda av Kammarkollegiet godkända samfund För Asatro, Nordiska Asa Samfundet, har fått sin egen fb profil helt avstängd, och redan har det utbrutit ampra solidaritetsaktioner.

Många företrädare för den växande hedniska rörelsen i Sverige har sagt, att om en ny (S)-regering fortsätter sin hets och politiska förföljelse, kommer vi alla att bära Torshammaren öppet, skylta med allehanda runor helt öppet och sätta igång med kampanjer för vad som får betecknas som Civil Ohörsamhet, Civil Disobedience alltså – eller fredligt civilt motstånd – och så får denna Regering Löfvén – eller dess direkta efterträdare – döma oss alla i klump.

Argumentet står fast – om till och med Amerikanska Flottan inte har några som helst problem med Asatron, varför har då Regeringen Löfvén det ?

Här ser ni nu en ”Odal-runa” – och vad betyder den ?

I vilket Mohammed Omar intervjuar vad han tror är en vanlig hedning….

Såhär i Höknätternas tid levererar bloggen ”Det Goda Samhället” ännu ett intressant inlägg via sin skribent Mohamed Omar, en man vars skönlitterära författarskap jag faktiskt gillar, av en eller annan anledning. Trevande försöker han intervjua en viss person, som vill kalla sig för ”en vanlig hedning” men som först inte vill sjunga ut om vilket samfund han representerar, men som sedan säger att Asatron inte finns, att han inte har någon tro utan att han bara mekaniskt upprepar en tom ”sed” om jag förstått saken rätt. Med andra ord en rekonstruktionist, eller en ”vikingasvärmare” som det kallas på sina håll, men ingen riktig troende, utan en halvljum, halvintresserad, halvbildad. Visst – all början bliver svår – men varför dessa halvmesyrer ?

Get your FACTS right – then speak….

 

Riktigt så är inte de flesta av oss hedningar, det vill jag bara ha sagt, och intervjun ger också upphov till många glada skratt hos mig som åhör den. Exempelvis börjar den stackars intervjupersonen sväva på målet redan efter den första frågan, och säger att han inte är så bra på etymologi, samt att han inte ens är gode eller gydja, men absolut tror att dessa termer skulle vara besläktade med ordet ”god” i allmänhet. Redan där kan jag bara le åt hela saken.

Ifall Mohamed Omar, aka Eddie Råbock – eller vår käre intervjuperson, som säkert är en intelligent han också, bara brydde sig om att göra den elementäraste research på wikipedia (det tar EN minut, inte längre, ) skulle de komma på att Gode och Gydja kommer av goð som betyder Gud på Norröna, och som inte har ett enda förbannat dugg med ”godhet” att göra i sig. Termen finns belagd ända sedan 500-talet, och det känner jag väl till, eftersom jag själv är en ovanlig Hedning, eller rättare sagt en hedning utöver det vanliga – nu har jag tyvärr inte tid att hjälpa min vän Herr Omar, men när semlor och andra vackra bakverk lanseras i Uppsala stad, skall jag gärna komma och hälsa på honom, ifall han vill. Jag kan till och med hålla ett kort Disablot vid Distinget med honom, eftersom det ju är i Uppsala det blotet rätteligen ska hållas.

Fezens förutsättning är Särimners ättelägg, och varje Kulting är potentiellt en Galt…

Själv är jag nämligen en Thul, och tillika Kraftarskald, om ni vet vad det innebär, men ingen gudsman, bara för den sakens skull, det ska gudarna veta. Ganska roligt är också Mohamed Omars påstående om att det måste vara de kristna som spritt Julen över världen, att denna måste fyllas med nytt, dvs kristet innehåll och så vidare. Man måste säga att vi möter en ärlig man här, för herr Omar döljer inte sin agenda – inte jag heller – men den ”vanlige” hedningen han intervjuar reder sig ganska bra, när han påpekar att nästan inget är kristet i vår Nordiska Jul…

Efter inledningstemat från filmen ”Blade Runner” bjuds vi på ett stycke högklassig underhållning, för den som nu tycker att intervjuer med ”fornsedare” och annat bråte är roligt, eller har ett småironiskt sinne för humor. ”ehh..um…vi bjuder in makterna, och så håller vi tal, tror vi. och sen så dricker vi en massa”. Ja – det vilar allt ett löjets skimmer över det hela...Uppenbarligen har man ingen aning om vad man pysslar med i dylika kretsar, utan räknar bara upp de gudomar man råkar komma på för tillfället i en enda röra, helt innan inbördes sammanhang. Och man är inte Polyteist, säger intervjupersonen. Nehej nä – men vad tusan är man då ? -Svaret ger sig lätt: ”Vi bara gör lite som vi tycker, och man får en liten, liten utbildning – men inga fakta”.

Och detta ska alltså vara Hedendom ?

Tillåt mig att skratta, men jag vet inte hur många kraftlösa, vilsna, vesna, overksamma blot i den stilen jag besökt. Det är inget för mig, det säger jag bara. Mohamed Omar ”känner sig lite vilsen” säger han, och tror att han måste ”be böner” till makterna. Bön är ett kristet begrepp, och hör inte hit. ”Gåva kräver att gengåva gives” står det i Hávamál, och alla dessa ”ja – vi vet inte riktigt” – det är ingen tro, det är ett billigt substitut för en verklig religion… Mohamed Omar kallar detta för något outvecklat, fattigt, och till svar får han romantiska bondefantasier, ungefär som järnålderns samhälle inte hade någon struktur, som om Gamla Uppsala inte fanns, som om Svitjod aldrig existerat.. ett enda historielöst ”forn seds” flummande…

 

Maltdryck i plastflaska och halvtaskigt blot – ja det är ”forn sed” eller ?

Efter trettio minuter konstaterar de båda herrarna att de ingenting vet, inte riktigt kan, och där strandar det hela vid spridda referenser, enstaka ord, hedniska begrepp. Mohamed Omar efterlyser poesin, men får inga svar, han efterlyser det helgjutna, och en bättre upplevelse av det andliga, men får inga svar där heller. De når inte fram till Julens innebörd, gemenskapen eller vad den egentlige handlar om – och man strandar i det underhållande, trevliga. Synd på så rara ärtor.

Det påstås att ”forn sed” inte har några begravningsseder, utan bara samma halvtaskiga uppräknande av makter och begrepp i en lång rad. Uppenbarligen är ”den vanlige hedningen” helt omedveten om att samfund i Danmark har både gravhögar och fasta begravningsplatser till sitt förfogande,, och har ingenting att erbjuda Mohamed Omar som svar eller alternativ.  Det har också i många år varit min slutsats, när det gäller allt detta ”fornsedande” – men en levande tro, en trua – det som kallas ”Treue” eller trofasthet – nej – det är något helt annat än detta…

Hediska Tankars Runskola (del 20) Laug-runan

Runan Laug eller Laguz (på proto-germanska) kommer som den tjugonde i den äldre runraden, när den användes för esoteriskt bruk. Språkligt sett är dess namn också närbesläktat med lögr på Isländska, samma ord som syns i det fornnordiska Lögrinn, som var namnet på Mälaren, eller verbet att löga, dvs tvätta. Också latinets Lacus och franskans lac för sjö, liksom det engelska lake kommer av samma ordrot, och så gör också fisken Lake – den får ju tvättas och lutas till Jul… Somliga engelskspråkiga etymologer har på mycket svaga grunder också försökt dra in ord som lauk för lök, eller leek i sammanhanget, men det finns inte ett enda belägg för det ur någon runvers, eller någon bevarad skriftlig källa – allt man har att gå på i det fallet är en högst tvivelaktig tolkning av en inskrift på en enstaka fibula eller ett spänne från 500-talet som hittats i Schweiz, och blivit föremål för en hel del vilda teorier – som många ”lösfynd” med runor.

 

Även formeln ”linalaukar” (som setts på en benkniv i Norge) eller skyddsorden ”Lin och lök” (som förekommer i Eddan, men också den ökända Völsa Thattr) har  några tolkare försökt knyta till Laug-runan, och om det är riktigt så skulle den vara den första av Frejs runor, och den andra blir då följande runa, eller Ing. De flesta tolkare har dock stannat vid att Laug-runan i första hand betyder vatten, även om vatten som sådant inte är utan betydelse för äring och växtlighet, och därmed också för Frej, som ju är Äringens och Fruktbarhetens gud framför andra. Laug-runan kommer som den femte i den sista aetten eller åtta-talet i runraden 8som helhet innehåller den ju 24 runor, och kan indelas i tre aetter om åtta tecken) och svarar emot Kaun eller Sken (som ju betyder eld) i den första aetten, och Eiwaz eller Idegran (för träd och allt växande i växtriket) i den andra – och det är förstås ingen slump det heller…

 

Det gammalnorska runkvädet säger att Logr är ”faellr or Fjalle”, eller en ström ur fjället, en foss eller fors, medan det isländska kallar Lögr för ”vellande vann” eller vällande vatten. En ”laug” eller ”ker-laug” är på isländska en fördjupning i marken, en pöl eller göl fylld med vatten, som rentav kan vara karformad eller i form av en het, vulkanisk källa kan vara något att bada i. ”Snorra-Laug”, den källa Snorre Sturlasson hade hemma på sin gård, och som han satt i när hans fiender fegt kom för att lönnmörda honom, kan nämnas i detta sammanhang liksom bad och allt som har med ”stationär” verksamhet i och kring vatten att göra – för resor över havet är även Reid och andra runor verksamma, men Laug kan också anknyta till segling och sjömanskap i stort. Laug-runan påminner också om en ”halv” idegransruna Eow med ena bistaven borttagen, och om denna runa nu stått för världsträdet, skydd eller förening, återkommer kanske här lag som vattenrikets runa, i motsats till den fasta marken, omväxling istället för skydd, och attraktionskraft istället för förening eller giftemål – enstaka personer har menat att den skulle vara en kärleksruna.

Klippformationen ”Prästens Badkar” nära Kivik är typexempel på en ”kér-laug”, danad av naturen…

 

Talet tjugo kan bildas av fyra gånger fem, eller materiens och Reid-runans fyrtal gånger Kauns eller eldens femtal, och vattnet är också något materiellt, som till synes flyter eller rinner, nästan som ett eldsken, men i en annan form. Is-runan, med talet tio symboliserar som vi vet is eller köld – isen är ju vatten i en annan form – gånger Thurs-runans dualism eller konflikt, ger oss 10 x 2 = 20 och vi ser som vanligt, att talsymboliken bakom Utmarken stämmer förunderligt väl, numerologiskt sett, när vi också får 2 x 10 = 20. Vad skulle stå mer i konflikt med isens krafter, än just smält vatten ?

Lag-runan består av en lodrät stapel, samt en snedställd stapel åt höger, som stiliserat kan liknas vid en vattenstråle, eller ett vattenfall. De flesta runtolkare har sett regn, även tårar och i överförd bemärkelse känslor, känslolivet och till och med drömmar – sedda som en flytande tankeström – som tillhörande Laug-runan, vilket redan Atreid Grimsson gjorde på 1980-talet. Utan att dra alltför stora växlar på detta, har mera sansade runtolkare påpekat att Laug eller Lagu skulle stå för Njord som havets gud, vilket jag dock vill hålla för osagt, eftersom det inte finns några som helst vetenskapliga bevis för det. Andra har sett anpassningsförmåga och ”utflytande” i Lag-runan – vattnet har ju egenskapen att kunna anta vilken form som helst, och till och med avdunsta eller övergå i ånga, men Grimson betonar att dess viljelösa flytande också står för passivitet, oförmåga att handla, smidighet gränsande till självutplåning och kanske också vissa alltför visionära personers fråga att drunkna i sina egna drömsyner och övergå i rent flum, eller ständigt känslotänk – ett fel som många runtolkare uppvisat genom åren.

Edred Thorsson tolkade på 1960-talet runans namn på rätt osäker etymologisk grund till Laukaz, den ”lök” som syns i skyddsformeln ”linalaukar” eller ”lin och lök” i en del runinskrifter, vilka ju också återkommer i Sigdrifumals ord om skyddsrunor – lägger man en lök i ölhornet och ristar dessa runor på det, kan ingen flytande dryck göra mer ont, man undgår förgiftning och de som ständigt vill ”mänga men i mjödet” och hornet springer i stycken, spricker sönder och den skadliga vätskan rinner ut i sanden – mer sakligt skulle man kunna säga att Laug-runan står för övergång mellan olika tillstånd, som fast, flytande och gasformig, initiationsriter och avslöjande (stroferna om ölhornet, och hur giftet förstörs av Laug-runans kraft handlar om detta) och Thorson resonerade på sin tid också att Laug-runan skulle ha att göra med Laukr i betydelsen läkning, Lauk-nunga på gammalengelska, ”lyft” eller lövjan, alltså helande besvärjelser kring örter och gräs, samt mycket annat sådant – också totalt obevisade påståenden…

”Stadhagalder” eller ”stående galder” för Laug-runan tecknas vanligen ungefär om bilderna visar. Vanligare är dock att stå med ena armen fullt utsträckt, utan ”vinkel” på armbågen

 

Freyja Aswynn såg på 1990-talet ett samband inte bara med Njord, utan även Nerthus, jordgudinnan som ju Njord-gestalten utvecklats ur, och därmed med Vanerna som helhet, men detta för iväg alldeles för långt, därför att Vanerna syns även i andra runor, och varje runa kan inte hela tiden stå för alla Gudar, en viss begränsning i det vilda teoretiserandet är nödvändigt. Nehalennia, Frisernas stora jord- och vattengudinna, som förmodligen var Nerthus i en lokal variant, dyrkad under romersk järnålder och i de första århundradena efter vår tideräkning, har av många kopplats till Laug-runan, och detta är en tolkning som står på säkrare grund. Nehalennia avbildas liksom Idun ofta med äpplen, och med ett dryckeshorn i handen. Både äpplena och hornet kan vara en symbol för vattnets livgivande krafter – äpplen är ju som bekant ganska saftiga och låter sig förvandlas till en livgivande must, och både äpplen och hornet är på gamla runstavar kopplade till Julhelgen, nyåret och väl även snösmältningen, varför laugrunan också  kan associeras till allt detta.

Laug-runan påminner också om en ”halv” idegransruna Eow med ena bistaven borttagen, och om denna runa nu stått för världsträdet, skydd eller förening, återkommer kanske här lag som vattenrikets runa, i motsats till den fasta marken, omväxling istället för skydd, och attraktionskraft istället för förening eller giftemål – enstaka personer har menat att den skulle vara en kärleksruna. Jan Fries påpekade 1992, att den urindoeuropeiska ordroten *leubh-, *loubh har lett till engelskans ”love”, svenska och germanska ”lov”, ”lof” i betydelsen lovprisa, och påpekar att Laug-runan kallas ”lagt leotho” eller lag den lysande i St Gallenmanuskriptet, och att gammalryska laug, lauc, lauga också har med ord som låga, flamma att göra – även om vi absolut inte ska föra detta för långt, och heller inte inkludera lux för ljus och Loke, vilket redan Fries häftigt vänder sig emot.

Den tyske runforskaren Helmut Arnz påpekade vid 1900-talets mitt att ännu tidigare tyska runologer från 1800-talet såg ett samband mellan laug runans koppling till vatten, men också sumpgas ur gölar (!) vilket de ansåg förklara kopplingen till låga, flamma som ju syns i runans namn, rent etymologiskt. Redan då var man också inne på en koppling till Nerthus och Gefjon, den givande, och såg en koppling till grundvatten, det undermedvetna och språkhistoriska band över emot Lauk, lök, och skyddsformler som ”alu” formeln – inskrifter av typen ”linalaukar – alu – alu – alu” förekommer över hela det germanska området, så tidigt som på 300-talet, och i kombination med ass- runan a, ur runan u så har lag-runan l uppenbarligen varit mycket vanlig, som skyddsformel för hälsa, och mot förgiftning, påpekas det.

Också Agrell var under det tidiga 1900-talet väl medveten om allt detta, då han skrev sina epokgörande verk om runornas talmystik, och deras antika förebilder. Han nämner också en Thorstein Raudnef, som nämns i Landnama Saga – denne skulle ha blotat till ett vattenfall på Island i hela sitt liv, men när han dog, sprang hans 20 storhundraden får rakt ned i vattenfallet, och alla de 2400 fåren dog, står det i sagan. Varför var de just 20 storhundraden, och varför var de 24 x 100, frågar Agrell – syftar inte denna mytiska episod på vattenrunans kraft, och på att vattenrunans tal var just 20 ? Hur skulle den sagodetaljen annars bli begriplig ? Agrell påpekar också att Ran och Ägir kan ha haft koppling till Laug-runan, och att deras nio döttrar, vågorna, gånger två – föräldrarnas tal – ger 2 + 9 + 9 = 20, samtidigt som Heimdall, den segrande solen som går upp ur vågorna, är ”son av mödrar nio”.

Innehållsrik är Laug-runan i alla fall – för de intresserade följer här ännu en länk till en sida om samma ämne…

Thorre månad har inletts

Som bekant är vi nu i Thorre månad, som Januari kallades i den gamla svenska kalendern. På Island firar man snart Thorrablot, vilket nog rätteligen bör firas på den dag som betecknar Torsfullet, alltså fullmånen i januari. På just den dagen i år skall en blodröd måne visa sig, då det råder månförmörkelse, men annars är det lite detta år, som påminner oss om någon midvinter. Vädret är ovanligt milt, och någon vinterkyla råder inte.

Den sjätte – alltså igår – passerade vi Ulvatunglet enligt mina Värmländska sagesmän, och den 13 infaller enligt vissa källor Höknätterna, som också skulle varit den rätta tidpunkten för Midvinterblotet, i alla fall enligt vissa forskares åsikt. När det gäller Midvinterblot i allmänhet, går åsikterna vitt isär, och jag vet inte hur många häftiga meningsutbyten, hedningar emellan – jag själv skådat i vad som kanske borde vara en akademisk fråga, i alla fall för resten av Världen. Så mycket står dock klart, att Julblot och Midvinterblot är två olika saker, och att man inte ska blanda ihop Disablotet i Februari med Jul, vilket bara en viss Lasse Lönnroth i Sverige lyckats göra – ni vet den där professorn i Göteborg som kallar sig själv ”Världens bästa” Edda-översättare.

För egen del måste jag säga, att jag är aningen tveksam, både emot sådana appellativ och minst sagt fria eller poetiska tolkningar av ordet Tungel, förresten… Att Thorre månad var Januari, och årets början, gäller i alla landsdelar förutom Skåne, där man från 1600-talet och framåt också tycks ha betecknat vårmånaden Mars som ”förår”, och att Midvinter och Jul inte är helt identiska begrepp, förstår vi också ur källorna, eftersom Vinterns mitt mycket riktigt oftast infaller i Januari, inte December. Förmodligen är det Midvintersolståndet, som begrepp, som resulterat i att Jul och Midvinter ofta blandats samman. Men – hedniska kalendrar, inte minst lokalt eller regionalt innehöll många variationer förr i tiden, och gör så än…

Midvinter i en modern rekonstruktion av en kungshall, Norge