Märkligt nog skriver SVT att granen skulle ha etablerats i Sverige först för 3000 år sedan – ett felaktigt påstående. Man har gjort många många fynd av granar och träd som fortfarande lever, och som är vida äldre än så. En av de organismer som varit med oss sedan äldsta tid, långt långt före all kristendom och monoteism är Granen ”Old Tjikko” – uppkallad efter den jämthund, som först nosade upp trädet – på Fulufjället i Dalarna. Det trädet grönskar ännu, och är mer än 9550 år gammalt – det skall stå här i vårt land och grönska, också när all islam, all kristendom och Monoteism försvunnit från vårt land !
Med hjälp av Naturens och Folkets hårda skola, kan man skola ett nytt och starkare folk !
”Lyss till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat” säger ett gammalt ordspråk, och en större sanning än vi annars kunde tro, finns i det uttrycket. Naturen överlever och uthärdar allt. Pjollret om klimatförändringar har föga mening, för klimatet har som vi ser och som forskare nu konstaterat förändrat sig många gånger förr, och varken granar eller människor dog ut för den sakens skull, som sagt. Det finns mera häri, än de flesta anar…
We will walk – on the land We will breathe – of the air We will drink – from the stream We will live – hold the line Hold the line Hold the line Hold the line
Men, som sagt – han är inte det värsta exemplaret…
Kommer ni ihåg den här mannen ?
Detta är Fredrik Gregorius, ökänd för att ha bedrivit ett antal partiska urvalsundersökningar bland 10-20 Hedningar och Asatroende, och sedan vanställt, klippt och ändrat om i de uppgifter de lämnat till honom. Hela Hedniska Samfund har skrivit om hans falsarier på nätet, och hur illa han behandlat sina intervjupersoner – för att välja ut 10-20 manipulerade svar ibland ett underlag på närmare 5-6000 individer eller fler än så, kan inte på långa vägar kallas representativt, och har inget med seriös forskning att göra.
Att en sådan person som Gregorius skall kalla sig ”forskare” och få intervjuas i media såsom varande ”expert” är givetvis djupt obehagligt. Självfallet får han ha precis vilka åsikter han vill – det råder yttrandefrihet i vårt land, men någon objektiv vetenskap har han aldrig sysslat med, så vitt jag vet – all denna ”forskning” baseras faktiskt på rent ”tyckande” eller vad Frans G Bengtsson – om det nu var han – en gång kallade ”Humanistiskt Vrövel” – men den har inget och ingenting med verklig vetenskap att göra, för vetenskap är något annat.
Hanteringen av integritetskänsligt material väcker till exempel frågor om forskarens, medverkande personers och andra forskares intressen, men också om vad forskaren kan lova de medverkande och om vem som äger ett forskningsmaterial.
I All European Academics (ALLEA) skrift ”Den europeiska kodexen för forskningens integritet” uttrycks grundläggande principer som god forskningssed baseras på. Principerna är tänkta att ge forskare vägledning i praktiska, etiska och intellektuella problem som är förenade med forskning.
Tillförlitlighet i fråga om att säkerställa forskningens kvalitet, vilket avspeglas i design, metod, analys och utnyttjande av resurser.
Ärlighet i fråga om och utveckla, genomföra, granska samt rapportera och informera om forskning på ett öppet, rättvist, fullständigt och objektivt sätt.
Respekt för kolleger, forskningsdeltagare, samhälle, ekosystem, kulturarv och miljö.
Ansvar för forskningen från idé till publicering, för ledning och organisation, för utbildning, tillsyn och mentorskap samt för dess vidare konsekvenser.
Vad har denna kvinna för avsikt med sitt ”forskningsprojekt” ?
Själv har jag varit medlem av den Hedniska rörelsen i Sverige och övriga Norden i snart trettio år nu, och jag har aldrig kunnat iaktta något sådant, utom i ett litet antal fall – det stora hotet kommer – ifall det ens finns – från en ”grön väster” eller andra extremister ute på den yttersta vänsterkanten, som ”forn sed” och därmed likställda. Också en viss Jane Skjoldli medverkar, och skall undersöka hur tv, filmer, dataspel och annan vulgärkultur påverkar och inspirerar den hedniska rörelsen, ungefär som om hon trodde, att vi skulle hämta all inspiration eller någon kunskap därifrån – redan från början ett ganska fördomsfullt antagande. Själv tror jag inte det finns någon som helst vetenskaplig grund för att påstå, att just Asatroende skulle vara mindre intelligenta än andra religiösa utövare – detta är som att säga, att muslimer bara är inspirerade av musik de hör på radio, och för övrigt – hur är det med den kristna populärkulturen i så fall – den som hela tiden sprids via barnböcker och frireligiösa tv-kanaler ?
En konstifik herre vid namn Tao Thykier Makeeff medverkar också, och han skall bland annat studera följande:
Prosjektet vil undersøka samspelet mellom bruk av nordisk historie hos kampsportlærarar og det varierte spekteret av konstruksjonar kring religiøse og spirituelle identitetar hos samtidige heidningar, re-enactors og andre individ som ofte ikkje passar inn allereie etablerte, analytiske kategoriar. I prosjektet undersøker Makeeff korleis det å trena kroppen innanfor historisk kampsport kan skapa kjensler av kroppsleggjorte band til fortida, til naturen og til landet ein lever i, og korleis dette kan utgjera metodar for å sakralisera rom, erfara einskap med andre og med landskapet, og finna ny verdigheit gjennom kroppsleggjorte, historiske og miljørelaterte narrativ. Desse perspektiva vil kasta nytt lys på korleis religion, ritualisering og fysisk trening samverkar, og adresserer aktuelle emne som økologisk medvit, kjønn og politiske syn. Prosjektet vil resultera i tre vitskaplege artiklar.
Ja, det låter onekligen en smula ärligare vad uppsåtet beträffar, och man får väl gissa på, att den vördnadsvärde herr Makeeff – vars egen religiösa eller etniska hemvist verkar lite oklar – kommer att ägna ganska mycket tid åt den Norska ”Stav” rörelsen, som man kan hitta information om hos en svensk sajt betitlad ”Angerboda” och en del andra nätsidor. Varför kön, ekologisk medvetenhet och politisk syn skall direkt kopplas till varandra inom detta förstår jag inte riktigt, men jag tycker att vi skall ge herr Makeeff en chans, nu när han verkar ha ett ärligt intresse i alla fall.
Mindre politiserad i sin forskargärning är kanske också Anne Ökstra, ifall hon kan bidra med något extra:
Anna Økstra sitt doktorgradsprosjekt (2020-2023) undersøker korvidt og korleis levande/praktisk formidling av historisk handverk, materialar, gjenstandsbruk og immateriell kulturarv kan styrka kunnskap hos publikum og elevar om fortida, og bidra til danning og utdanning tilpassa ulike føresetnader og behov. Korleis kan formidling av kunnskap om norrøn kultur og religion utdjupa dei tre tverrgåande temaa i dei nye læreplanane for den norske grunnskolen: Folkehelse og livsmeistring; demokrati og medborgarskap; og berekraftig utvikling?
Økstra undersøker korleis museums- og skolesektor samhandlar, og vil også studera samarbeid mellom musea og levande historieentusiastar. Formidling av fortidige levemåtar som respons til aktuelle emne som til dømes ”bruk-og-kast-samfunnet”, høgrekstremisme og likestillingsutfordringar, vil også bli tematisert.
Uppsåtet att föra in Järnålder, Asatro och gångna tider samt den Norröna kulturen som helhet i den Norska skolan måste betecknas som mycket lovvärt, men man anar politiserade ambitioner bakom vad som framförs i det sista stycket ovan – vi kan bara tänka på hur politiserad undervisningen blivit i den svenska grundskolan, och hur lite tid för verklig historieundervisning det finns där, utöver de sedvanliga ”pekpinnarna” emot allt den styrande nomenklaturan tycker illa om, eller vill stämpla som högerextremt.
Herr Gregorius, slutligen – har kanske ändrat sig till det bättre, trots alla försyndelser i det förflutna. Denna gången skall han undersöka Gamla Uppsala, Uppåkra och Lofotens Vikingmuseum, sägs det, och hur upplevelsen av dessa platser påverkar den moderna hedendomen. I så fall hoppas jag Herr Gregorius noterar, att den kopia av gudahovet vid Uppåkra som byggdes där, gjordes i halv skala och därmed blev helt omöjlig att använda för någon religiös verksamhet överhuvudtaget.
Han borde också notera:
Hur moderna hedningar och Asatroende hela tiden nekas egna begravningsplatser för sina samfund, givet ”Svenska” Kyrkans begravningsmonopol
Hur ”Gudalunden” vid Gamla Uppsala huggits ned av samma kyrka, i direkt trots emot Länsstyrelsens skötselplan, allt för att hindra och omöjliggöra ”spontanoffer” av små silverberlocker som hängts upp i träden där
Hur ”Påvestenar” placerats på RAÄ:s och statens mark, helt utan tillstånd, i avsikt att ”kristna” platsen
Hur inte mindre än tre kristna ”mediationsplatser”, varav en försedd med ett stort svart kors, placerats i triangel runt Gamla Uppsala
Hur katoliker och andra kristna organisationer vid påsktid tränger sig in på Gamla Uppsalas heliga mark, och aktivt vanhelgar den, samt stör besök på platsen
Hur Uppåkra som plats successivt missgynnats till förmån för ”Uppsverige” inom bidragsstyrd akademisk forskning
Vi borde ge även Fredrik Gregorius ”the benefit of a doubt” och kan bara hoppas, att han trots sin egen kristendom kan förhålla sig objektiv emot det ämne han nu skall skildra tillsammans med Norrmännen – ifall det nu skall vara ”forskning” och inte tyckande han skall ägna sig åt. Själv ”tycker” jag just nu, och det ohejdat – för jag är bloggskribent och inte akademisk forskare – men om Herr Gregorius tycker jag inte – för att nu travestera Martin Jung och Hasse Alfredsson.
Den förre har nu – enligt källor Hedniska Tankar talat med – gift sig med en kvinna av muslimskt ursprung och flyttat till en adress i södra Stockholm, efter att tidigare ha varit bosatt på en adress i Linköping, där ett stort antal sk ”Ensamkommande” eller personer av samma slag som den nu riksbekante ”Afghanen från Vetlanda” varit skrivna. Detta kanske vi inte skall fästa alltför stort avseende vid, eller dra alltför stora växlar på, så att säga – men det kanske ändå säger en hel del om denne märklige ”forskares” ideologiska hemvist.
Annars är det fara värt, att alla samfund i den svenska hedniska rörelsen får gå samman om en gemensam anmälan till Vetenskapsrådet, förutsatt att detta projekt förolämpar vår tro, eller publicerar vad som kan bli uppenbart partiska åsikter och ren ”kristifikation” istället för fakta.
”Hedniska Tankar” kommer för sin del att hålla de aktuella personerna och deras forskningsresultat under noggrann observation, och skall med största nöje ta del av deras akademiska krior…
Hittills har Adam Darski samlat in 34 881 Pund, vilket motsvarar sådär 411 000 kronor – och där fick de Polska katolikerna så de teg !
Vem som helst kan ändå förstå, att om ett konstverk sårar någons känslor, så kan man bara låta bli att betrakta just det konstverket, och så är situationen löst. Ifall någon lägger ut en bild eller något på Sociala Media som upprör en och annan person – ja då behöver de faktiskt inte titta på den, eller till varje pris gå in och ta del av just det meddelandet. Och ifall denna sida eller text upprör, ja vem har då sagt att just du, kära läsare eller läsarinna, alls behöver gå in här och läsa just den !
Jamen SYMPATI FÖR FAAN ! (Sympathy for the Devil ? – ja, det heter så i svensk översättning..)
Fauner och Nereider i järn och silver prydde en gång en bröllopsvagn från Pompeji…
(Scio Quod Habent betyder ”Jag vet vad de har” på latin… Och det VET man BARA ifall man är HEDNING !!)
SVT:s nyhetsreportage om saken håller undermålig kvalitet, och kommer aldrig längre än till ett papegojmässigt upprepande av rena TT-telegram. Vad som verkligen hänt, redovisas mycket bättre av högkvalitativa nyhetskällor utomlands, som skrev om saken för tre dagar sedan. The Guardian, till exempel har gjort en oerhört mycket bättre, faktamässig skildring av ämnet, liksom BBC. Den ”Pilentrum” eller 4-hjuliga, ceremoniella vagn med många detaljer i järn man hittade redan i Januari, kommer inte som en överraskning för arkeologerna, eftersom man redan 2018 grävde upp resterna efter en häst nära den berömda ”Villa de Misteri” norr om Pompeji, ett sammanhang som SVT helt och hållet misslyckas med att redovisa. Vagnen har liknats vid en Lamborghini eller en verkligt dyr sportbil, och användes inte alls vid ”parader” som SVT felaktigt skriver, utan vid festtåg och framförallt vid bröllop – av dess utsmyckningar att döma. Man hittade den under en två våningars portik, som rasat samman – det stora stall där den stod, skall också under tidernas lopp ha fått besök av plundrare, men ändå har man kunnat rekonstruera den.
Mysterievillans finaste rum, med färgrika fresker som beskriver initiering i en kult, vetter åt en öppen portik åt söder. Bakom denna låg stallet – se skissen nedan !
Den såkallade Villa dei Misteri i närheten har jag själv besökt, och den romerska villan ligger alldeles vid havet, och pryds av fresker som visar en ung kvinnas initiering i Baccus och kärlekens mysterier – privatvillan vid havet hyrdes antagligen ut för bröllop eller till religiösa fester, enligt en del forskare, medan ägarfamiljen bebodde en annan del av det gigantiska huset.
Golvplan över ”Villa dei Misteri” – X och rummen intill är ”bröllopssviten” med terrass mot havet. Stallet låg antagligen uppåt i bild, eller österut, kanske på andra sidan en väg.
Pompeji gick som alla vet under år 79 enligt vår tideräkning, men Romarna var inte de enda som gjorde vagnar för kultbruk – senatorn Tacitus skriver i sitt verk ”Germania” som utkom år 98, alltså precis 20 år senare om Nerthus-folken i norr – de som firade Nerthus, Hertha, Gerd eller Moder Jord – han skriver uttryckligen ”Terra Mater” vid precis den här tiden på året som vi snart är inne i – alltså tiden mellan vårdagjämning och Midsommar..
Vad Langobardernas berömdhet angår, så beror den på deras fåtal. Fastän de är omgivna av talrika och mäktiga folk, står de orubbligt fasta, inte genom undergivenhet utan genom ständiga strider och oförskräckt mod. Därefter följer reudignerna liksom även avionerna, anglerna, varinerna, eudoserna, svardonerna och nuithonerna, som skyddas av floder och skogar.
Det finns inget anmärkningsvärt hos vart och ett av dessa folk, förutom att de allesammans dyrkar Nerthus, (id est Terram Matrem – Det är Moder Jord) och de tror, att hon griper in i människornas angelägenheter och reser runt bland folken. Det finns en ö i Oceanen med en gudalund, som aldrig orenats av människor, och där står en helig vagn, övertäckt med kläde och helgad åt gudinnan. Att vidröra den, är endast och endast bara tillåtet för Nerthus egen präst.
Endast prästen vet, när gudinnan uppenbarar sig i helgedomens inre, och då ledsagar han henne med djup vördnad under hennes färd med vagnen, som dras av oxar. Då är det glada dagar, och då blir det högtid och fest i alla de orter, som gudinnan önskar besöka och gästa. Inga krig får företas, inga vapen får bäras, allt järn göms undan.
Fred och ro känner de bara då, älskar de bara då, tills det att gudinnan blir mätt på sin samvaro med människorna. Då återför den nyss nämnda prästen gudinnan till hennes heliga rum. Därpå tvättas vagnen och dess täckelse – och – om man vill tro det – också själva gudinnans bild (imagio) i en avsides liggande sjö. Slavar utför dessa sysslor, men efteråt uppslukas de av sjön. Därför grips folk av bävan och en helig fruktan för det, som bara de invigda kan få skåda…
Nerthus-vagnen, som Carl Emil Doeppler tänkte sig den på 1800-talet
En av de två vagnarna från Dejbjerg Mose på Jylland. De är daterade till omkring år 100 – precis den tid Tacitus skriver om…
Den romerska vagnen var gjord för två personer, som i likhet med en modern sulky sitter bredvid varann, men att berättelsen om Nerthus – som kom med våren och glädjen – också var ett slags bröllop, går inte att ta miste på. Det vet vi av andra källor, som jag snart skall komma till. ”Ön i Oceanen” som Tacitus skriver om, har antagits vara Fyn. Folket ”Reudingerna” har antagits leva i nutida Holstein, medan Avionerna faktiskt skall ha levt på Öland – Öland var ju enligt utgrävningar på Sandbyborg och andra platser rikligt försett med förbindelser till Romerska riket. Att Anglerna ursprungligen kom från Södra Jylland är välkänt, medan Varinierna bebodde kusten vid Warnemünde fram till Rügen, och Eudoserna skulle varit samma folk som Jutarna, medan Svardonerna skall ha bott vid Schwerin, och Nuthiones på de danska öarna. Langobarderna däremot, som var föga talrika, men ändå främst, innehade Skåne – det vet vi också av Paulus Diaconus ”Langobardernas Historia” För att sammanfatta, så var ”Nerthus-folken” allesammans bosatta i Södra Östersjöområdet, Danmark och Sydsverige, och de ”glada tider” Tacitus skriver om, måste rimligen ha inträffat på våren och fram till Midsommar – det var då Nerthus kom körande genom bygderna i sin vagn.
Oxhuvud och ormar i ornament från Fredbjerg-vagnen, som i mycket påminner om de romerska vagnarna…
Även Tamfana, som dyrkades av Chatter, Marser och andra stammar i Hessen – hennes namn har härletts ur Berchta eller Perchta, som är ytterligare ett namn för Holle eller Hel – och därmed för Jorden, den Hulda och Höljande gudinnan – Nerthus bild var ju också överhöljd, och ingen fick se den utom vid festtåget på våren – omnämns av Tacitus, liksom flera dunkla gudinnor vid namn Hludana – vars namn kanske syns i Ljotgodaland – det gamla namnet på Luggude härad i Skåne och slutligen Nehalennia – vars namn också är svårt att härleda – vid Frisland och nedre Rhen – hennes symbol är också ett skepp – omnämns i de romerska källorna.
Modern staty av ”Frau Holle” eller Hel vid en offersjö från Hohe Meissner, Tyskland – fortfarande använd av traktens hedningar…
Just Nehalennia är intressant, eftersom man har funnit inte mindre än 60 latinska inskriptioner, där romerska handelsmän och sjöfarande bekänner sin trohet till henne. Honv ar mycket dyrkad på Nordsjökusten, och inför resor till Britannien, som friserna hela tiden stod i förbindelse med. Vi vet alla att Njord under Vikingatiden var sjöfartens och köpenskapens gud, och att gudinnan Njärd glömdes bort, eller övergick i Gerd – men vi har aldrig hittat någon nordisk ”mellanform” mellan Njord och Njärd, som förklarar hur en ursprungligen kvinnlig jord övergick i en manlig havsgud – men Nehalennia i Frisland kan förklara precis hur denna omvandling gick till..
Det Moderna Hedningar i Frisland har till och med fått bygga två tempel åt henne, exakt rekonstruerade från romersk tid – men i Sverige har vi hedningar inte fått några användbara Gudahov alls, varken vid Uppåkra eller Gamla Uppsala, där de rätteligen bör ligga. I Holland däremot, har man verklig religionsfrihet, och inte bara sådan på pappret men aldrig i praktiken, som här i Sverige eller ”Landet Löfvén” där det fortfarande råder ett stenhårt, Monoteistiskt förtryck..
Nehalennias bildstod i templet – när får vi svenskar tillbe Frigg, Freja, Hel, Gerd och Idun på samma sätt, utan att hela tiden bli hindrade av ”Svenska” Kyrkan ??
Från Hedendomens sista tid har vi emellertid en berättelse om ett Frejståg, eller en procession som pågår i flera veckor över hela riket, från våren till Midsommar, precis som Tacitus beskrev Nerthus åkande genom bygderna. Det är den såkallade Ögmundar Thatt, eller ”Gunnar Helmings Saga”.
Vilhelm Moberg, som själv var Hedning och till slut dog genom att möta Nerthus, skrev en hednisk ”kultkomedi” om Frejs färd i vagn – Vi BEHÖVER fler Hedniska Kult-Komedier…
Gunnar Helming är en kristen islänning, som hamnar i Sverige och ser Frejs vagn, samt Frejskonan – gudens högst mänskliga hustru – köra förbi. Han vanhelgar Frejs kultstod och tar själv dess plats – de kristna personer, som skrev ned den här texten i Flatö-boken på 1300-talet, påstod att kultbilden var besatt av djävlar – och blir närmare bekant med Frejskonan, som han också gör på smällen, vilket dock uppskattas av de hedniska svearna, som ser fruktbarheten öka på allvar, medan Gunnar döljer sig inuti vagnen. Till slut blir det Midsommar, och alla de hedniska svenskarna super sig grundligt fulla – som de än idag har för vana. Då flyr Gunnar och Frejskonan till Norge, där de blir döpta av Olaf Tryggvason – och så tar denna ”lygisaga” eller lögn-saga, som skrivits bara för underhållnings skull slut… Men att verkliga fest-tåg, med Frejs bild, verkligen skedde genom bygderna – liksom före det Nerthus tåg – kan vi inte utesluta..
”Lyss! Lyss nu noga!
Om våren stiger han med stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar, hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen.”
Vilhelm Mobergs beskrivning av Frej i ”Gudens Husrtu”
Bara en verklig Nerthus-dyrkare och Hedning hade kunnat skriva texter som dessa, till exempel – Här beskriver Moberg ”brudarnas källa” från sin småländska hembygd, en kultsjö, liknande den Nerthus bild tvättades i…
”Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.”
Tacitus text om vagnen, gudinnans tjänare och till sist gudinnan själv, som försvinner ner i skogssjöns stilla vatten, har ofta utnyttjats av propagandister och fanatiska kristna. De har skrivit de fulaste lögner om danska mosslik, människo-offer och liknande, och påstått att Tacitus text skulle vara ett bevis för det. Men så skriver Tacitus inte alls. Han skriver bara, att gudomen, som är osedd och icke bevittnad annat av de invigda, bara döljs i sjön – och annars är hans texter alltid fulla av skräck-artade beskrivningar om hur grymma, råa och barbariska germanerna är. I hans skildring av hur romarna, ett årtionde efter slaget vid Teutoburger wald år nio återfinner liken efter tre legioner med hjälptrupper, och en armé på mer än 12 000 döda, ger han världshistoriens första beskrivning av PTSD, eller vad vi kallar ”Post-traumatisk stress” och vad som i första världskriget kallades ”granatchock” – de soldater som fann liken blev apatiska, brast i gråt eller bröt samman i besinningslös vrede vid åsynen av germanernas offer och altaren, står det. Angående Nerthus, däremot – skriver Tacitus ingenting sådant alls – och det kan man inte bortse ifrån.
De flesta forskare är idag helt eniga om att de ytterst få mosslik man hittat, under flera århundraden, bevisar, att ”människo-offren” förmodligen var självoffer hursomhelst, liksom i Moberg fall (betrakta Tollund-mannens lugna och harmoniska ansikte på Danmarks nationalmuseum – han dog helt säkert en frivillig död) och att detta bara tillgreps i år av yttersta nöd eller krig, då det egna folkets undergång syntes vara en realitet. Och är det egentligen så illa, att offra livet för sitt eget folk och land ? Nästan varje person, som dragit i krig, eller som varit brandman, sjukvårdare eller polis är fortfarande beredd att göra samma sak, som våra förfäder – som helt och fullt trodde på sina gudar och gudinnor, och likt Ville Moberg var beredda att dö för dem…
Till slut några ytterligare, men ytterst meningsfulla detaljer.
Tacitus måste läsas uppmärksamt, och man måste vara medveten om att hans bok skrevs för ett konkret syfte, ungefär som de ”Länderfakta” Utrikespolitiska Institutet brukar ge ut i form av småskrifter. Rom var en stormakt, som förde krig emot sina grannfolk, och som ville skaffa sig slavar och inflytande, precis som dagens EU. När han nämner, att Nerthus-folken i Norr vanligen var krigiska – eller rättare sagt försvarade sig och sina länder emot angrepp utifrån, men att de låste in vapen och iakttog den största fred under Nerthus fest på våren, så gör han det i ett särskilt syfte.
Han skriver också om Svionernas stammar längst upp i norr vid Bärnstenshavet eller Östersjön, som är ”rika på manskap och flottor” och till skillnad från alla andra germanfolk styrs av en enväldig Kung, en Rex på latin, eller Erik – den ensamt mäktige – vilket ju också är ett tillnamn på guden Frej. Men där förvaras vapnen väl inlåsta under bevakning, skriver han – här finns dock ett misstag i de klassiska översättningarna – för Tacitus skriver ”Custode” – vilket inte alls betyder portvakt eller träl – ”Custos Armorum” eller ”Vapenväktaren” – vi skulle säga Vapenteknikern eller Materialförvaltaren var en högt betald romersk soldat, som fanns i varje centuria om 80 stridande och 20 icke-stridande, alltså inom Kompanis ram.
Varför var det viktigt för romarna att veta detta ?
Jo, därför att krig med Svionerna och en erövring av Nerthus-folken ingick i deras planer. Under första århundradet kom de så långt som inom 50 km från Östersjön vid Elbe och det nutida Hamburg, och där – säger Velleius Paterculus, som var Kavalleriprefekt och alltså underrättelsechef under Tiberius Germanska krig, sammanstötte man med 5000 Danii och 5000 sveoini – alltså en styrka som motsvarade två legioner efter att de kommit seglande nerför floden på sina egna skepp. Vad som sedan hände, kan inte berättas här, men det slutade med ett fredsfördrag – och längre än så kom man inte i försöken att knäcka den fria Norden och göra slut på dess frihet – den gången !
Vi kan också se vad som hände Marserna, ett av de folk som varit med i Arminius stora allians, och besegrat de tre romerska legionerna vid Teutoburger Wald år 9. På våren år 14 kom Germanicus tågande med 2 förstärkta legioner om 6000 man vardera, 26 kohorter lätt infanteri (ca 13 000 man) och 8 alae kavalleri, ytterligare 4000 man – alltså en armé på närmare 30 000 man…
iuvit nox sideribus inlustris, ventumque ad vicos Marsorum et circumdatae stationes stratis etiam tum per cubilia properterque mensas, nullo metu, non antepositis vigiliis: adea cuncta incuria disiecta erant, neque belli timor, ac ne pax quidem nisi linguida et soluta inter temultentos.51. Caesar avidas legiones, quo latior populatio foret, quattuor in cuneos dispertit; quinquaginta milium spatium ferro flammisque pervastat. non sexus, non aetas miserationem attulit: profana simul et sacra et celeberrimum illis gentibus templum quod Tamfanae vocabant solo aequantur. sine vulnere milites, qui semisomnos, inermos aut palantis ceciderant. excivit ea caedes Bructeros, Tubantes, Usipetes; saltusque per quos exercitui regressus insedere
Eller – i min översättning:
Våra trupper hjälptes fram av det ljusa stjärnljuset till Marsernas byar, och de omringade dem med posteringar medan de sov i sina sängar eller satt till bords, helt utan minsta oro inför vad som kunde ske, och de var helt utan vakter eller försvar. Så stort var deras slarv och oreda och detta var inte fred, utan snarare de halvt berusades och ouppmärksammas dårskap och slapphet.
Likheten med våra dagars Sverige under Löfvén-regeringen är ganska slående, eller hur ?
Caesar (Germanicus) delade sina trupper på fyra kolonner för att genomföra förintelsen av detta folk så mycket grundligare, och förödde hela landet till en omkrets av femtio mil (50 romerska mil är ca 75 km) med eld och svärd. Vi skonade ingen, varken baserat på kön eller ålder, och vi dräpte och slaktade dem alla. Alla byggnader förstördes, världsliga eller heliga, ja också Tamfanas tempel, som de kallade det – det som skulle varit alla dessa människors sista tillflykt. Vi fick inte en enda sårad bland de våra, som urskiljningslöst och helt utan nåd högg ned de halvsovande, obeväpnade eller överrumplade fienderna.
Bructererna, Tubanterna och Usipterna satte sig till motvärn vid underrättelsen om dessa dåd, och besatte bergspassen genom skogarna, som de våra måste passera på återvägen..
Igår löpte en 20-årig muslim amok med kniv i centrala Vetlanda, och högg ned minst 8 personer, innan Polisen sköt honom i benet. Händelsen rubriceras fortfarande som terror-brott, trots ”gammelmedias” försök att bagatellisera hela saken.
Också Monoteismen är sig lik, i alla tider. Vi vet vad den går ut på. Precis som i det gamla Rom, vill Monoteisterna utplåna, förinta och dräpa alla folk och alla stammar, som inte tycker som det. Vår svenska nation består ännu, men hur länge den kommer att härda ut emot dessa ”ensamkommande” är osäkert…
Tills nyligen kom 40 % av vårt elbehov från ren och miljövänlig kärnkraft, och bara 1 % från fossila bränslen. Vi var världsledande inom teknik för omhändertagande av utbränt kärnbränsle, och hade så gott som idiotsäkra anläggningar för detta nära Forsmark, insprängda i den svenska graniten, skriver den internationella affärstidningen. Men så kom miljöpartisterna, och naturligtvis Regeringen Löfvén..
Löfvén-regeringens brist på intelligens och kompetent ledarskap är fullkomligt hejdlös, konstaterar man, och fortsätter..
Their almost complete lack of the technical, environmental and operational knowledge of each of these energy sources might be understandable if it weren’t Sweden. This country has an extremely good grasp of all these issues, so it must be willful ignorance, for which we should be less forgiving. And I guess, like Germany, they don’t mind the idea of being dependent on Russia. Worse still, replacing nuclear with renewables and natural gas would kill tens of thousands more people over the next few decades and would triple their carbon emissions. Nuclear has avoided over 2 billion tons of CO2 emissions from Sweden since 1980, similar to hydro.
An early phase-out of nuclear would add over 2 billion tons of CO2 emissions, cause the loss of $120 billion in taxes and undermine their grid reliability in an area of the world that gets really cold. — —
After the retirement of the Ringhals 1 reactor, a normal Swedish winter has unraveled the country’s grid. The southern part Sweden, which previously had an additional six reactors, has been forced to import electricity from coal-fired power plants in Poland and Denmark, and gas-fired power plants in Germany that burn natural gas pipelined in from Russia.
Huh? So much for the Green Party.
What’s bizarre about this major step backward is that the people of Sweden overwhelmingly like nuclear power. 78% of Swedes strongly support nuclear energy, 43% are open to the construction of new nuclear power plants, and 35% would like to continue using the country’s reactors for their full operating lives, a survey by Novus shows. On the other hand, only 11% of those polled are opposed to nuclear power, the lowest in history.
Forbes, 28 Februari 2021
Med andra ord – precis som Tyskland gör Löfvén oss beroende av Ryssland och rysk naturgas, går rakt emot folkviljan och underminerar vad som varit ett säkert system för elförsörjning under kalla vintrar, med följden att vi förlorar både skatteintäkter och ökar våra koldioxidutsläpp expotentiellt, bland annat genom import av ”smutsig” polsk kolkraftsel. Fullständig idioti, med andra ord – och Greta Thunberg tiger för ovanlighetens skull som muren… Är inte det också anmärkningsvärt, kära läsare ?
I den påstått ”Humanistiska Stormakten” med sin ”Feministiska regering” begås 60 % av alla våldtäkter av utlänningar, och vi är det 6:e värsta landet vad gäller sexbrott överhuvudtaget, enligt World Population Review – hur kan det komma sig ?
”Dagens Juridik” skriver idag om hur en viss person, av alternativmedia identifierade som en 18-årig Egyptier vid namn Ahmed, stått rakt fram i en svensk Tingsrätt och skrikit ”Horunge!” och ”Mammaknullare” åt allmänna åklagaren – som dessutom var en kvinna – men hur han trots det frias. Själv förstår jag inte hur svenska myndigheter och domstolar kan tolerera de här fasonerna, och inte dömer sådana personer till antingen fängelsestraff eller utvisning ur landet på livstid. Man kan ju inte som Socialdemokraterna hela tiden säga, att dessa ”nykomlingar” på något sätt ”berikar” vår kultur genom sitt uppträdande, eller att de bidrar till vårt samhälle, på något enda sätt.
Varför finner vi oss i de här fasonerna ? Varför gör rättssystem och Polis ingenting ??
Enligt Polislagen har faktiskt Poliser i tjänst rätt att ingripa med vapenmakt och direkt verkanseld, om de anser att situationen kräver det, om en tilltalad person inte lyder; och en eller flera personer helt uppenbart utsätter allmänheten eller förbipasserande för fara.
På ett liknande sätt skulle man också kunna fråga, varför vi inte avsätter hela vår nuvarande Regering, och väljer oss en ny. Den politik som förs är uppenbart farlig för svenska medborgare, landets säkerhet och allas bästa – och då kan det behövas ett resolut ingripande.
Idag är en Tyrs dag. Tyr var den gud, som en gång stod för rättvisa och ordning, fast det minns ni väl – i alla fall om ni är Hedningar, och Asarna trogna..
Man undrar, hur den store (?) Ayatollan, som ju ska vara en vis (?) man, har kommit fram till denna slutsats… Har han alls några belägg för saken – och vilka då i så fall ??
Honom får vi räkna till arga Ayatolla-rullorna i byn, ja till Ayatollorna de små, med rosende liljor målade i hyn…
Samtidigt står det också alltmer klart, vilka krafter i Sveriges Riksdag som hela tiden stöder islamisterna, och den Iranska diktaturregimen med all dess unkna, nattståndna Monoteism… ja för övrigt är det väl ungefär, samma diktatorer här som där…eller ?
De som öppet stöder förtrycket är medskyldiga till dess existens…
Föråret fortsätter, och normalt sett brukar det i de flesta delar av landet råda en töperiod, innan Vintern är över på allvar. I Mälardalen har dock all snö redan smält, och den årstid som brukar vara helgad åt gudinnan Sigyn, Lokes trogna – eller kanske alltför trogna- hustru har i år blivit kortare än vanligt. Vid det här laget utgår jag ifrån, att alla känner till det ställe i Eddan, som beskriver hur Loke slutligen infångades av de övriga gudamakterna, och hur Lokes son Vale förvandlades till en varg, som slet sönder sin bror Narve. Med Narves tarmar bands så Loke, och Skade fäste en giftorm över hans ansikte, som ständigt sprutar etter. Så ligger han fången i det som Viktor Rydberg översatte till Glyngves dyhålor, en plats i det understa eller yttersta Hel, men som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel.
Lokes tillfångatagande, som den moderne amerikanske konstnären Sam Flegal tänkt sig det. Oden och Tor ses binda Loke, medan Skade fäster upp giftormen och Sigyn ses gråtande i bakgrunden.
Där sitter sen Sigyn vid Lokes sida intill Ragnarök, då ju Loke skall falla för Heimdalls hand, och varje gång hon tömmer giftskålen vrider sig Loke i plågor, och det är det som människorna kallar vulkanutbrott och jordbävning, står det i den prosaiska Eddan. Först då blir Sigyn fri från sina plågor, och det är inte med gillande eller glädje som hon delar kvalen vid Lokes sida, vilket framgår av Völuspá. I amerikansk Asatro av idag, däremot, har Sigyn blivit hyllad som idealbilden av den ständigt lojala hustrun, och hon är där – som vi skall se – mycket mer omtalad än här hemma, vilket på sätt och vis är underligt, eftersom myterna ger en förhållandevis liten roll åt henne.
”Det kallas kärlekshatet, och det är av avgrunden” skrev en gång August Strindberg. (Loke och Sigyn av Eduard von Gebhart, Estalnd 1892)
Hapt sá hon liggja /und Hveralundil /ægjarns líki /Loka áþękkjan/];þar sitr Sigyn/ þęygi of sínum/ veri vęl glýjuð./Vitud ér ęnn eða hvat? så står det i Voluspa – och i min översättning blir det: ”Fjättrad såg hon ligga /under Hveralunden / en anskrämlig syn / lik den otäcke Loke./ Där sitter Sigyn / tigande och tyst / föga glad / Veten I än, eller vad ?”
”aegjarn” är något som är fult, anskrämligt, ”theygi” eller tigande, skall läsas samman med veri vęl glýjuð säger Finnur Jónsson, det isländska språkgeniet, och är alltså en negation. Sigyn har föga att glädjas över, där hon sitter vid Lokes sida, och hennes lojalitet blir illa lönad, fast hon är den barmhärtigaste och godaste av alla, den oreserverade, villkorslösa kärleken – för så har de flesta uppfattat henne. Loke kallas ”Sigyns armars börda” i Tjodolf av Hvins drapa ”Höstlång” och nog är han en börda för henne, alltid. Till gudarnas stora gille hos Ägir, Oegirsdrikkja, är ju Sigyn inte ens bjuden, medan Loke slår sig fram i salen – vilket beskrivs utförligt i dikten Lokasenna. Istället får hon sitta hemma och passa barnen, laga mat och sköta tvätt och hushåll – men aldrig någonsin hör vi eller ser vi omtalat, att hon får ett enda ord av tack.
Han bedrar henne också gång efter annan, också med Svadlifari, Asagårdbyggmästarens hingst, och som vi ser i Lokasenna är Lokes otrohetsaffärer och svek emot stackars Sigyn otaliga. Hon måste också ta hand om hans ohyggliga avföda, Hel, Midgårdsormen och Ulven Fenris, som Loke framfött genom röven i kvinnogestalt – och det kan knappast vara en syssla, som hon trivs med eller uppskattar. Sigyn får heller aldrig någonsin följa med på Lokes och Tors äventyr, eller de andra utfärder som Loke ständigt företar sig – hemma blir hon, och där får hon sitta, bäst hon gitter eller tål, tills Loke kommer hem igen – och då är han kanske mindre snäll vid henne, med tanke på vad vi vet om den eldfängde och trätgirige, ständigt uppbrusande Lokes natur – även om ingenting sägs i urkunderna om att han skulle vara en hustyrann, eller fysiskt misshandla henne – men psykisk misshandel, kan man faktiskt kalla det som Sigyn hela tiden utsätts för – inte minst nere i dödsriket, där hon ju till sist hamnar tillsammans med sin Loke.
Lokes avföda, som österrikaren Willy Pogany tänkte sig den vid 1900-talets början
Sigyns öde som den ständigt lojala, självuppoffrande hustrun är alltså i högsta grad dubbelbottnat, och kanske inte så förebildligt eller dyrkansvärt som en del skulle tro. Men ändå betyder hennes blotta namn ”Seger” – och inte alls ”segerrik flickvän” och andra dumheter vi kan läsa på Engelskspråkiga Wikipedia. Intressant nog tror sig också en del amerikaner och engelsmän ha hittat Sigyn i andra skaldekväden – det finns en passage i tredje strofen av Eilif Gudrunarsons ”Torsdrapa” som lyder:
Gǫrr varð í fǫr fyrri farmr meinsvarra arma sóknar hapts með svipti sagna galdrs an Rǫgnir.
Och här skall vi hitta en syftning på Sigyn – ”Lasten (”Gorr”) var redo för färd / famnen Mensvåras armar / sökte hållas med att fara åstad (svipti är något som flyger, sveper iväg) och sade galdrar till Rogner (ett tillnamn på Oden, försåvitt det inte är Rungaren = Tor) Att översätta skaldepoesi kan vara vansinnigt svårt, och andra har menat att den här passagen syftar på Angerboda, Loke själv i kvinnogestalt, men översätter vi lite friare, skulle vi få: ”Loke (som är ”last” eller passagerare på Tors vagn) var redo för avfärd, han som vilat i den sorg-tyngdas armar (”svåra men” är ju vad Sigyn lider av) ivrigt ville han dra åstad, från hon som framsäger galder för Rognir.
Eilif Gudrunarsons kväde – som handlar om Tors och Lokes resa till Geirröd – skulle alltså innehålla en avskeds-scen, där Loke är ivrig att resa bort från sin hustru, som i det här fallet skulle ha andra färdigheter än att bara ta hand om hushållet – det sägs ju rent ut att hon kan ”framsäga galdrar till makterna” också.
Sigyn som hon säg ut i ett av mina hedniska kalender-projekt, 2015 – fotot togs i en järnvägstunnel djupt under Stockholm, med en ficklampa som enda belysning – på gränsen vad kameran klarade av..
En del har till och med gått så långt, att de tror att Sigyn skulle vara Odens egen dotter, eftersom ett enstaka heite eller ett binamn på Oden är ”Sigrfadthir” eller ”Segerfader” och att hon därför lärt sig galdrar av honom – Sigyn skulle då vara trollkunnig – men detta är onekligen att koka soppa på en spik, eller att göra en hel höna av en enstaka fjäder.
En sak kan vi i alla fall vara säkra på, och det är att Sigyn räknas som en av Asynjorna (uttalas as-ynja – dvs ”asars glädje” eller lust – inte alls ”asyn-ja” med helt fel betoning) eftersom det uttryckligen står i Eddan. Hon är alltså verkligen en gudinna, och inte av jättesläkt. Att hon också varit en realitet, och att människor verkligen trott på henne – eller åtminstone att berättelserna om Sigyn och Loke varit vida spridda – kan man se på Gosforth-korset från England – där finns Sigyn med, sittande vid Lokes sida – och redan kring år 950 var alltså Sigyn en välkänd gestalt också i England, inte bara på Island eller bland Nordborna.
Man kan också fråga vad just Skade, vinterns och jaktens gudinna haft emot just Sigyn. Visserligen hämnas hon främst på Loke för sin far Tjatses skull (Loke dödade honom, som alla vet) när hon hänger upp giftormen framför hans ansikte, men Sigyn kommer ju att lida lika mycket, när hon i evigheter måste fånga ormettret i sin skål, och så springa och tömma ut det jämnt och ständigt – många har sett en motsättning mellan Skade, som ju skilde sig från Njord, och Sigyn, som vägrar att skilja sig, även om hon fått den uslaste mannen i hela universum till make.
Jag har själv spekulerat i om Skade, ur sitt eget perspektiv, ser Sigyn som en förräderska gentemot de andra gudinnorna, eller tanken på fria och självständiga gudinnor överhuvudtaget – och därför hatar henne intensivt, eftersom Sigyn inte ”väljer rätt sida” och gör slut med en man, som bara svikit, lurat och bedragit henne under en halv evighet.Sigyn å sin sida tycker förmodligen att människor av Skades sort är grymma och hjärtlösa, och inte förstår vad medlidande är. Kanhända uppfattar Sigyn Loke som sjuk, och inte längre ansvarig för sina handlingar – och därför tycker hon synd om honom, och beslutar sig för att dela hans öde. Man överger ju inte gärna en sjuk människa, för den sjuke kan inte ställas till svars för sin egen sjukdom.
Onekligen har historien om Sigyn och Loke fascinerat och fängslat många konstnärer under årens lopp. Redan Mårten Eskil Winge – som gjorde ”Thors strid med jättarna” (1872) som fortfarande finns utställd på Nationalmuseum, gjorde också sin version av Sigyn och Loke anno 1863. Den blev också flitigt omskriven i dåtida recensioner, som i utdrag lyder såhär:
Man kan väl tycka, att det onda icke borde vara representeradt inom gudarnes verld, att här endast borde finnas idel fullkomlighet. Men denna fullkomlighetens verld har ännu ingen mensklig tanke förmått tänka sig. — — Hvad under då, att en hednisk religion, som ock i grunden är en natur-religion — och som är djupt medveten af den menskliga ofullkomligheten — får in Loke bland Asarne?— — En fläkt af Thors ljungande hammare genomgår Winges alla kompositioner. »Men», säger den ofvan antydde minnestecknaren, »det är ej kraften blott: den mera milda skönheten saknar han ej heller, hvarom de hänförande dragen i Krakas intagande och ädla ansigte, liksom uttrycket af qvinlig uppoffring och deltagande hos den sörjande Sigyn, lemna ett ojäfaktigt vittnesbörd.»
Nuförtiden används Sigyn för att sälja alltifrån handdukshängare till golvbrunnar och örhängen. Ett antal fartyg har också fått namn av henne under årens lopp, bland annat det så kända fraktfartyget för utbränt kärnbränsle – en klar anspelning på Sigyns giftskål – men själv undrar jag vad muslimer i Sverige skulle tycka om någon sålde ”Hundkopplet Mohammed” eller hur de kristna skulle tjuta av hat, ifall Ikea marknadsförde TV-soffan ”Herrejesus”. Om sådan marknadsföring framstår som mindre stilfull, då skall man i konsekvens därmed inte heller förakta Sigyn eller Asatrons gudamakter, och faktiskt uppföra sig respektfullt också emot henne, och inte kursa bort golvbrunnar i Sigyns namn, till exempel..
Sigyn i Östersunds länsbibliotek, respektfyllt och vackert framställd…
Det finns dock andra populära myter som kan ha med Sigyn att göra, snarare än de amerikanska fantasierna om Sigyn som Odens dotter, och kunnig i galder. Allt sådant verkar en aning hämtat ifrån ”Marvels Universum” där ju Loke – och även hans hustru – på sista tiden fått en alldeles för stor roll. Hollywood har gjort om berättelsen om Loke och hans hustru till en förfärligt sötsliskig historia, där Loke får framstå som en mörklagd gentleman och Sigyn som ett romantiskt våp, vilket hon nog aldrig varit. Det är att förenkla deras förhållande alldeles för mycket, om vi tar bort sagans mörka bottnar, eller det dubbelbottnade i Sigyns lidande, och Lokes natur – Sigyns självuppoffring är kanske hedersam, men inte odelat av godo – hon slösar onekligen de gåvor hon har på alldeles fel människa, eller – gudamakt
Modern Manga-bild av Sigyn – som gör henne till en sliskig sötnos…
I förbigående kan det nämnas att 234 kvinnor i Sverige heter Sigyn enligt SCB, men nu finns även varianterna Signe (som också betyder Seger) och Signild, av Sig och Hild, alltså ”Seger i Strid”, och med 311 Signild och 8 954 Signe i Sverige, kan vi räkna med 9499 kvinnor som högst reellt har något med Sigyn att göra. Bärerskor av namnet Signe hade för några år sedan en medelålder av 70-75 år, eftersom namnet var mycket populärt vid 1900-talets början, men som ofta är fallet så dröjer det ibland två generationer, innan man tar upp namnet igen – och nu är medelåldern för de som heter Signe 25 år – medan Sigyn och Signild väntar på en generationsväxling.
Signe förekommer också i folksagan om Hagbard eller Habor och Signe, som är spridd i skillingtryck och visor från 1600-1700 talet, men som ytterst går tillbaka på en passage i Völsungasagan. Habor, eller Hagbard – vars namn tydligt påminner om Harbard – ett tillnamn eller Heite för Oden – namnet betyder ”han med hårigt skägg” är en kungason från Norge, som älskar den sköna Signe, enligt Saxo Gramatticus dotter till kung Siggeir (”segerspjut”) av Halland. Men – när Siggeir på inrådan av en av Signes tärnor förbjuder dem att träffas, förkläder Habor sig till en kvinna (som Loke brukar göra) fast han blir inom kort fasttagen och straffad (likt Loke) och bunden med ett av Signes gyllene hårstrån, som han inte vill slita sönder (jämför när Loke blir bunden med sonen Narves tarmar). Han hänger nu upp sin röda kappa i galgen, där han snart skall hängas (Loke är en eldgud, och tänks ofta klädd i rött) men när Signe på avstånd ser detta från sin jungfrubur, tror hon att Habor redan är död och går frivilligt i döden genom att bränna sig inne (jämför Sigyns frivilliga offer) och de två älskande förenas i dödsriket Hel, där de sedan får leva tillsammans (likt Sigyn och Loke !) Habor dör nöjd, sedan han fått ett bevis på Signes obrottsliga trohet, ”Treue bis an der Tod” vilket är vad Asatron också handlar om..
Alla dessa likheter verkar vara mer än bara ”tillfälliga sammanträffanden” även om vi inte kan bevisa, att Saxos berättelse går tillbaka på myten om Sigyn och Loke från början. I Halland finns det dock lokalpatrioter från Asige med omnejd, som hävdar att det var just där Asarna slog sig ned, ungefär som lokalpatriotiska Blekingar hävdar att Asarum skulle vara gudarnas hemvist. I Halland finns det faktiskt ett fornminne vid namn ”Hagbards flisor” och detta ställe skulle vara just den plats, där sagan utspelats och Hagbard skulle ha blivit hängd – Loke ligger ju utsträckt över tre vassa stenar enligt Eddan – och en tredje sten i närheten, har lustigt nog ett labyrint-mönster – angående detta med vårens riter. Sentida Hallänningar har faktiskt gjort bygdespel av Habor och Signild, och vi kan mycket väl tänka oss, att man uppförde liknande skådespel om Sigyn och Lokes tragiska öde i forntiden också..
Om Sigyn verkligen dyrkats där, vet vi förstås inte, men om man idag skall ha en kultplats, uppkallad just efter henne, står sig ingen annan plats i hela världen lika bra i konkurrensen, och om amerikanerna nu har rätt i att Sigyn ursprungligen kan ha tänkts som Odens dotter, bortgift med Loke (de två hade ju ingått fostbrödralag i forntiden, säger Loke själv i Lokasenna) så faller sig kopplingen till Oden, som hela tiden dyker upp i Hagbard-Signe-Sägnen helt naturligt..
Signildsbergs kungsgård ligger idag på privat mark, och har aldrig blivit fullständigt utgrävd, men man vet att platsen var i bruk från bronsåldern till ungefär 900 ek…
I dagens USA, där kulten av Sigyn antagit närmast översvallande proportioner – både i form av new age och mer traditionella tolkningar som överensstämmer med Asatron, har en intelligent bedömare faktiskt hittat saker, som kan vara värt att påminna oss om, när det gäller Sigyns roll som gudinna. Vale nämns bara som Sigyns (och Lokes) son vid ett enda tillfälle – nämligen i Gylfaginning, eller den poetiska Eddan – annars är alltid Vale hämndens gud, Balders Hämnare, och ”Rind föder Vale i Västersalar” heter det ju i Voluspá, medan Oden alltså är Vales riktige far – han avlade ju honom med Rind, bara för att en hämnare skulle födas åt Balder, och i Vales gestalt har några också sett månskäran, som återkommer ”en natt gammal”.
En suddigare och blond Sigyn med rädsla och ångest i ögonen, som hon såg ut i ett annat kalender-projekt 2017… (Hedniska Tankar copyright)
Hur ska vi förklara denna självmotsägelse ? Att Vale är med vid Lokes fängslande kan vi förstå, med tanke på att Loke ju också bar skuld till Balders död, och att han som hämnare tillfälligt får förvandlas till en varg och slita sönder Narve – Sigyns och Lokes ende riktige son – kan vi också anta som logiskt, givet att de övriga gudarna vill straffa Loke. Men – hur kan Vale samtidigt vara son till både Loke och Oden ? Det låter motsägelsefullt, men motsägelsen är bara skenbar – och inte alls någon ”felskrift” i Edda-manuskripten. Tänker vi efter kring hur det Hedniska samhället var beskaffat, inser vi till slut kanske varför, och löser gåtan. Jag har redan sagt, att det i Eddan klart och tydligt står, att Oden och Loke en gång var bröder, vilket också Frigg, Odens hustru får erkänna i Lokasenna. I forntiden fanns en sedvänja, kallad ”Fostri” – kungen Håkon Adalsteinsfostri fick sitt namn av den, eftersom han fostrades hos kung Ethelstan eller Adalsten i England – stormän, kungar och tydligen också gudar kunde lämna bort sina barn till andra potentater i främmande land, för att de skulle lära sig goda seder, och se hur det gick till i den övriga Världen – vi talar fortfarande om ”fosterbarn” som term i Norden, och nämner sällan det latinska begreppet ”adoptioner” även om det är samma sak.
Vi vet också att Sigyn redan var fostermor åt Hel, Midgårdsormen och själve Fenris, ehuru ytterst motvilligt, eftersom det nog innebar en stor börda för henne – så på det sättet kan vi förklara, hur hon också kunde vara Vales mor, och hur Loke kunde se Vale som sin egen son – vilket inte vore möjligt annars – och Rind, som födde Vale, var ju också enligt Voluspá en ytterst motvillig mor, son inte ville veta av Vales existens – men Sigyns stora kärlek och aldrig sinande självuppoffring räckte till för honom med.
En del har tagit fasta på Sigyns skål, och nämnt det faktum att Agni – hinduernas eldgud, och därför en motsvarighet till Loke – har en hustru benämnd Svaha – vars namn kommer av samma indoeuropeiska rot, som Sigyn – men det kan också betyda ”dryckesoffer” vilket svarar emot Sigyns roll – hon är ju skålbärerskan framför andra – och i Norden har det också förekommit en rit vid namn ”Eldborgs skål” fast ingen numera vet, vem ”Eldborg” i så fall var.
Om ”Eldborg” – alltså hon som är ett skydd för elden, är en symbol för vattnet, och Sigyn är vatten i motsats till den eldige Loke, så finns det faktiskt en stor logik i detta – och för övrigt kan man se att vid Segerblot (Sigyns namn betyder ju fortfarande Seger) som skulle firas vid Vårdagjämningen, innehöll just ”skålar” enligt Håkon Jarls saga i Heimskringla – jarlen skulle offra mjöd och goda drycker i elden, och ångan från blotet skulle stiga upp till gudarna… Nuförtiden kan vi offra brännvin och ren sprit istället, vilket sannerligen är ett skadligt ormaetter, och det brinner med ljusan låga..
Sigyn är uppenbarligen en svårt undervärderad och förbisedd gudinna, vars ålder och betydelse är större än vi vanligen förstår.
Hennes blotta namn betyder seger – men när segrar hon egentligen ? Det är ju först efter Ragnarök som hon äntligen blir fri ifrån Loke, och slipper lös ur sitt hårda och orättvisa fängelse. Hennes seger ligger i själva tålamodet, uthålligheten – förmågan att uthärda och vänta – och särskilt detta Covid-år, 2021, behöver vi verkligen både medlidande, kärlek med våra närmaste och just uthållighet – och det är vad Sigyn står för, mer än andra – och kan lära oss.
Årets Segerblot och Vårdagjämning tillhör rättvist henne, som alla år – men särskilt det här året.
En fråga jag ofta ställt mig, är vad som händer med Freja i Ragnarök. Vi vet att även hon har sina Einherjar, men ingenstans, varesig i Voluspá eller någon annanstans i Eddan, står det att Freja överlever Ragnaröksslaget, där hon kanske faller för Hyrrokkins hand, eller i kamp mot de andra jättinnorna. Sigyn däremot blir ensam kvar, för vi vet att Loke och Heimdal i tidens fullbordan kommer att dräpa varandra.
Sigyn och Freja är också varandras raka motsatser, för där Frejas kärlek är mer eller mindre sexuell, har Sigyns kärlek bara medlidandet och människokärleken i allmänhet som huvudkomponenter – och Sigyns kärlek vinner alltså i längden, och segrar till sist över allt det andra, som mest har med passioner och lust att göra. Så kan man också se det – och i nästa värld, den tillkommande Världen efter Ragnarök, tar Sigyn antagligen Frejas plats, på samma sätt som gudarnas söner och döttrar tar vid efter dem själva..
Våren har officiellt börjat komma till Sverige. Enligt SMHI måste det nu av en eller annan mystisk anledning, som bara meteorologerna känna till, vara så att Vårtemperaturer måste råda under hela 7 dagar, för att det skall kunna räknas som Vår. Vid Vinterns, höstens och sommarens inträde, räcker det enligt dem med 5 dagar av respektive årstids temperatur för att den nya årstiden skall ha hunnit anlända, men just med Våren skall det alltså förhålla sig helt annorlunda, av skäl som SMHI inte redovisar. Kanhända beror det på att Våren alltid varit en nyckfull årstid, som sällan eller aldrig inträffar vid exakt samma tid för olika år, och inte heller på samma breddgrad behöver våren anlända vid samma tid år efter år. Se efter vad jag skrivit om Vårens inträffande, och Vårbloten här ovan !
Enligt SMHI var det omkring den 20 Februari i år officiellt vår söder om Dalälven…och i angränsande delar av landet
Som jag skrivit förr om åren använder man i Danmark och Skåne fortfarande uttrycket ”Förår” om den tid, som råder såhär års. ”Jorden reder sig” säger man, och i den fuktiga, töiga tid som råder, förbereder sig natur och människor för den nya äring eller årsväxt som skall komma. En ny vegetationsperiod med färska gröna blad ska ta sin början, men oftast bara under April eller gräsmånad, och inte under den egentliga Vårmånaden, som alltså inträffar under Mars. Vi Hedningar och Asatrogna har också alltid ansett, att Mars tillhör Gerd, jordgudinnan, och att detta är hennes stora tid, då det skall blotas åt henne., för bättre tider och ny årsväxt.
Om årets Vår är dyster på grund av Pandemin, konstaterar han, så har mänskligheten upplevt det många många gånger förr, och den gick inte under då heller. Vårens, grödans och förnuftets makter segrar alltid till slut. Han tänker på Fimbulvintern, den Justinianska pesten på 500-talet och allt våra förfäder måste ha upplevt, liksom det faktum att det finns nu uttorkade offersjöar eller ”Kirkemoser” bakom snart sagt varje kristen kyrka i Danmark, där man en gång offrade till Asatrons makter. Så är förhållandet också i Skåne, vid Förslöv och Bjärehalvön, där också min ätt har sina rötter. Och jag citerar, från den danska tidningen:
Nabo til præstegården i Spentrup ligger en gammel kirkemose. I dag er mosen drænet landbrugsjord, men i fordums dage var den fugtig, sumpet og farlig. Her samledes vores asatroende forfædre til bøn om gudernes hjælp. Herud gik engang en kvinde med sit dyrebareste smykke for at give sit store spænde i guld til guderne. Hvorfor gjorde hun det? Uden skriftlige kilder kan vi ikke vide hvorfor, men holder dateringen, kan det have fundet sted i de frygtelige år midt i 500-tallet, hvor store vulkanudbrud havde gjort solen bleg og kold. Flere steder på kloden har vi fra den tid vidnesbyrd om, at solen var blegere end månen, fordi askeskyerne lå som en dyne på himlen. Afgrøderne slog på grund af det køligere klima fejl. Pesten fik fat. Flere moderne historikere peger på årene omkring 536 som de værste katastrofeår i menneskehedens historie. Solen, varmen og livet kom heldigvis igen, men begivenheden satte sig i vore forfædres fortællinger og religioner. På vore breddegrader finder vi sikkert rester af erfaringer fra den tid i fortællingerne hos den senere islandske digter Snorri Sturluson. Snorri fortæller, hvordan Fenrisulven slugte solen og indledte ragnarok. Uden sol, intet liv. Solvognen, som vi kender fra Nationalmuseet, var livsnødvendig. Solen skulle hver eneste dag trækkes hen over himlen fra øst mod vest. Om det var umiddelbart efter ofringen af kirkemosegård-smykket, at solen vendte tilbage, det ved vi ikke. Vi ved strengt taget ikke noget om, hvorfor ofringen fandt sted. Men hvis det hang sammen med den blege sol, så ”virkede” det at ofre et dyrebart smykke i mosen, i hvert fald kom solen igen.
Så ni ser. Även de kristna måste till slut erkänna det. Blot och Hedniska offer är verksamma, mycket mer verksamma än allt kristet bönerabblande, som inte nyttar någonting till. Endast genom att vi själva offrar något, det kan vara arbete och tid – eller pengar och dyrbarheter – kan vi få del av Vårens mysterium, och så grönska på nytt, också inuti oss själva.
Guldfyndet från Kirkemose, som det ser ut idag.
Bara genom att tänka som en Hedning, kan man leva som en Hedning – och man lever mycket bättre, utan all kristen ångest och helvetes-tro. Vi Hedningar vet, att Världsbrand och Ragnarök inte kommer inträffa på länge än, och att våren kommer åter. Låt oss nu göra ett jämfota-hopp till Rösa Ring, en av de många hedniska kultplatser jag besökt såhär års. Jens Flyckt på sajten ”Sverigereportage” påstår, att man ”inte skulle veta” varför den stora processionsvägen vid Rösa Ring blivit byggd, och han skriver också om den såkallade Labyrinten eller Trojeborgen från bronsåldern vid just Rösa Ring, vars ursprung man mycket väl känner. Den 540 meter eller mer långa processionsvägen, förbättrades under 800-talet, skriver han, men var sannolikt ursprungligen byggd under bronsåldern. Av torvprov vet vi också att ”labyrinten” vid Rösa Ring har blivit anlagd då, och det finns också ett stort gravfält från järnåldern där, med en storhög som processionsvägen försvinner inunder. Det är också ”labyrinten” som talande nog har gett namn åt hela området.
Trojeborgen vid Rösa Ring är idag i mycket dåligt skick, och underhålls inte av Upplands-Bro Kommun, som misskött hela fornminnet. Hela området har heller aldrig blivit ordentligt undersökt, och vissa arkeologer teoretiserar om ett ”dödshus” eller benhus, som skulle ligga i början av processionsvägen, innan man kommer ut på den magnifika högplatån, 60 meter över dagens Mälaryta, med en strålande utsikt över hela landskapet. Men, vad man hittat i början på vägen är bara en halvcirkelformad stensättning, och visst inte grunden till något hus, skriver Jens Flyckt klarsynt. Där finns kolrester, och vad som kan vara en eldstad, men det kan lika gärna härröra från muren kring en fornborg på kullen, eller någon annan anläggning, som inte blivit utgrävd ännu. Jag citerar:
Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.
Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.
Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.
”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.
Att Högen vid vägens början är en Tingshög, kanske placerad intill en bygdeborg, är en i högsta grad rimlig tolkning. Spår av bronsgjutning och boplatser från Bronsåldern har hittats vid kullens fot, och att alltsammans ingått i ett mycket gammalt bebyggelsekomplex från långt innan järnåldern, är faktiskt sannolikt. Arkeologer har också försökt göra mycket av ett 40-tal nuförtiden decimeterdjupa och meterbreda gropar, som utbreder sig längs den 540 meter långa vägen fram till labyrinten, och sagt att dessa måste uppburit 4 meter höga stolpar, som de stolphål man hittat vid Gamla Uppsala – men det är helt obevisat, och omöjligt av flera skäl.
Fördjupningarna har ingen stenskoning i botten, och skulle inte kunna burit upp några större stolpar överhuvudtaget. I och för sig finns det ingenting som hindrar, att vi tänker oss mindre permanenta ”fackelhållare” längs vägen, fram emot utsiktsplatån, och att den kanske var upplyst med lyktor och bloss som stod på marken, vid Midvinter, Alvablot eller Vårdagjämning – i Midsommartiden behövdes det ju inte – för den nordiska sommarnatten är tillräckligt ljus ändå. Och här samlades man, till Ting och till Vaka, med Blot och Offer.
Utsikten vid Rösa Ring är numera inte vad den har varit. Kommunen underhåller inte platsen, och har låtit krattskog och granar växa upp, som fördärvar alltsammans. Men en gång var detta ett solens berg och en himlens plats, där man direkt kunde förenas med gudarna. Och Börje Sandén och hans hustru Gudrun är inte längre med oss. De dog som så många andra av våra gamla under våren 2020, kanske därför att Regeringen Löfvén förvägrade dem ordentlig sjukvård, men själv mötte jag dem båda två i deras bostad i Bro, när jag köpte en av forskaren Jon Krafts böcker direkt från dem under 2013, och deras livsverk – UKF – består fortfarande med mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning. År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser. De blev 90 och 92 år gamla. Måtte jorden vila lätt på dem, nu när de är hos Gerd och Hel. Deras verk lever, och ska fortsätta leva i många år efter dem.
Om vi betraktar en karta med 20 meters högre vattenstånd – från ca 1100 före vår tideräkning och klassisk bronsålder – förstår vi mycket mer av bebyggelsen kring Rösa Ring, och de riter, som varje vår utspelades där – jag skall snart förklara hur och varför…
Men vi ser också hur iögonenfallande de dåförtiden 40 meter höga berget vid Rösa Ring måste ha varit i dåtidens landskap. Hit kunde man segla och ro, och alla de skepp som vattenvägen for in emot handelsplatsen och bronsgjutnings-verkstäderna vid Apalle, kunde enkelt bevakas härifrån. En bättre plats för en fornborg gick inte att hitta, och till den trånga viken bakom Rösa-ön kunde man också ro eller segla, och landstiga vid den boplats, som måste ha legat där. Sedan vandrade man upp längs vägen (markerad med röda streck på kartan) och kom fram till den stora dansplatsen…och ”labyrinten”.
Jämför läget med den Trojaborg, som en gång fanns vid Vårfru-kyrkan i Enköping, och som enligt vissa skall vara bevarad i form av rekonstruktion. Läget på den smala udde, som utgör Enköpingsåsens spets, behärskade en jättestor lagun, med stranden vid Ullunda – himmelsgruden Ulls heliga lund i väster, och ännu en segel-led in förbi det monumentala Brandskogsskeppet – som numera ligger högt uppe på land, och vars placering man inte alls kan förstå, om man inte vet var strandlinjen gick år 1000 fk.
Mälardalen innehåller ännu fler Trojeborgar – eller som de oriktigt kallas ”Labyrinter”. Också på Enköpingsåsen, vid Vårfrukyrkan har de legat en, tills de kristna rev ned och förstörde den på 1830-talet – och på Badelunda-Åsen invid Västerås hittar vi ytterligare en Trojeborg, liksom vid Kungsör, där en anläggning med det falska och sentida namnet ”Drottning Kristinas Ridbana” utgör ytterligare en Trojeborg som med hjälp av torv och jordlager har kunnat dateras till Bronsåldern.
Alla de här Trojeborgarna är konstruerade på samma sätt, och det är faktiskt helt oriktigt att kalla dem för Labyrinter, eftersom de har en klar början och ett klart slut i mitten – de är visst inga ”irrgångar” och man kan helt enkelt inte gå vilse inuti dem, eftersom de leder till ett bestämt mål, och sedan tillbaka ut igen. Om vi vidgar perspektivet ännu mer, skall vi finna att mer än 300 av dem finns just i Sverige, där de är vanligast i hela Världen, och de finns även i det svenska Finlands gränstrakter och det övriga Norden, där de kallas ”Jungfrudanser” och i England ”Troy Towns”.
Den legendariske fornforskaren Jon Kraft spårade dem ända upp till Vita Havet vid Bjarmalands kust, och de är också kända från medelhavsområdet och så långt bort som det Indoeuropeiska Indien och Sumatra – men däremot är det inte sant att de skulle finnas på alla kontinenter – vad som står på Wikipedia är bara dravel – det finns inga sådana här anläggningar i Afrika, Australien eller Amerika, utan de finns bara där Indoeuropeiska folk och då framförallt Germanska stammar levat och verkat, även om de med hinduiska sjöfarares hjälp också spritts till den Indonesiska övärlden. Hos samer och andra folk förekommer den däremot inte alls, och i Norge kallas Trojeborgen ”Völundarhus” efter Völund, mästersmeden.
Trojeborgarna är helt igenom Hedniska, och har sitt ursprung i ett hedniskt, indoeuropeiskt förflutet – det bevisas inte minst av den berömda Tragliatella-vasen från 600 år före vår tideräkning – där man tydligt ser en Trojeborg av nordisk typ, och ordet ”Truia” prydligt utskrivet, medan två ryttare verkar rida ut från labyrinten, som till höger flankeras av två älskande par, våren till ära. Också Theseus, den grekiske hjälten, han som besegrade Minotauros i Kretas berömda labyrint, och Ariadne – med Ariadne-tråden i form av ett nystan – figurerar på den vasen – och att Troja-sagan – där Helena – ett grekiskt namn av många för jordgudinnan – också förekommer där, är inte så underligt, skriver Jon Kraft.
Det här är myter och sägner, som är flera tusen år äldre än kristendomen, och som inte har något med den att göra. I sin äldsta form är de bevarade i Indien, där det Hinduiska eposet Ramayana – om den himmelske guden Rama – han som motsvarar solguden Ull och sedan Frej hos oss – nedskrivet först på 200-talet före vår tideräkning, men mycket äldre än så – där Kung Rama förlorar Sita, jordgudinnan, som av demonen Ravana stängs in i en borg, kallad Lanka eller underjorden – de ariska hinduerna tänkte sig också den belägen på dagens Sri Lanka, och Sri skulle i sin tur vara ett namn på samma jordgudinna, medan demonens slott skulle se ut såhär:
Vi känner igen de här myterna i ytterligare en klassisk myt – den om Persephone och Hades, eller Demeter och hennes dotter Kore, Vårflickan, som blir bortrövad av underjordens gud Hades till dödsriket, vilket är anledningen till att vi har höst och vinter på jorden, för ingen gröda troddes kunna gro, medan Persephone eller Kore var borta. I den indiska versionen av samma myt, befriar den listige Hanuman, alla apors apa slutligen Sita, och hos oss känner vi alla till myten om Frej, som sänder solen eller Skirner – ett annat namn för Ull – för att fria till Gerd, jordgudinnan, som i sin tur är både Nerthus och Gaia – det här är gamla myter, som alla går tillbaka på samma ursprungsmyt.
Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.
Vi förstår nu också varför Trojeborgarna i Norden om och om igen är länkade till ”Jungfrudanser” och liknande, och varför man skulle springa och hoppa i dem just vid Vårdagjämningen och vårens inträde, precis som man gjorde i Grekland, och det gamla Rom – alla de överensstämmelser man hittat, kan nämligen inte vara rena tillfälligheter..
I engelsk översättning har man låtit Vergilius skriva:
… The column split apart
As files in the three squadrons all in line
Turned away, cantering left and right; recalled
They wheeled and dipped their lances for a charge.
They entered then on parades and counter-parades,
The two detachments, matched in the arena,
Winding in and out of one another,
And whipped into sham cavalry skirmishes
By baring backs in flight, then whirling round
With leveled points, then patching up a truce
And riding side by side. So intricate
In ancient times on mountainous Crete they say
The Labyrinth, between walls in the dark,
Ran criss-cross a bewildering thousand ways
Devised by guile, a maze insoluble,
Breaking down every clue to the way out.
So intricate the drill of Trojan boys
Who wove the patterns of their prancing horses,
Figured, in sport, retreats and skirmishes
Enklare var i så fall den Trandans, ”Geranos” av det grekiska ordet för Trana, som Theseus själv och hans män skall ha uppfört på ön Delos, efter att de besegrat Minotauren. Också här i Norden finns lustigt nog en tradition om att ”springa Trana” över åkrarna om våren, särskilt i sydsverige – och det nämns jämsides med ”Jungfrudanserna” i labyrinten, då Gerd, Freja eller en jungfru skulle symboliskt befrias från labyrintens mitt, säger Jon Kraft, och varför labyrinten vid Kungsör kallats ”ridbana” fastän inga hästar nog kunnat rida i den, förstår vi nu också.
För att återvända till Mälardalen, har man också kunnat konstatera en stor och klar koppling mellan ortnamn på Ull och Njärd – typ Njärdevi eller Mjärdevi, Härnevi och flera med dem, där Njärd, Gerd eller Nerthus nämns. Alla desa kultplatser ligger centralt i landskapet, alla har de anknytning till en Trojeborg, som var det ställe där bygdens tingsplats eller tingshög låg, under bronsålder. Se denna karta, från en av John Krafts böcker från 1980-taletm då UKF utgav dem.
Arkeologer har senare bevisat, att John kraft hade rätt. Det FINNS verkligen en klar indelning i bygder, folkland som Attundaland och Tiohundraland över hela Mälardalen ända sedan bronsåldern, och Håga-kungens tid.
Här kommer en illustration från s.88 i en skrift från ”Kulturarv Stockholm” som utgavs för ett antal år sedan, och som visar Håga-kungens välde på båda sidorna av Mälardalen, år 1100 – 1000 fk och det rike, som skulle bli Sverige – för Svearnas land, ”rikt på manskap och flottor” som Tacitus skriver tusen år senare, fanns redan då..
I mer än 3000 år har Sverige existerat som självständig stat – och inget främlingsvälde skall någonsin kunna ändra på det…
Här är Hågahögen och Enköpings-trakten utmärkt men också Kungör, Närke, Södermanland och Gästrikland ingick i det dåtida Sveaväldet, medan Bergslagens koppar och senare järn redan då fördes ned utefter älvar och åar till centralbygderna vid Mälaren. Man har också kunnat iaktta en tydlig social skiktning bland långhus och stormansgårdar redan på den här tiden, och man vet var häradernas centrum och ”Labyrinterna” eller rättare sagt Trojeborgarna, där man hälsade våren och gudarna låg.
Jon Kraft, och Badelunda Hembygdsförening, som fortfarande finns kvar, tyckte på 1980-talet att ”Jungfrudansen” vid Vårdagjämningen borde ha tagit sig ut ungefär såhär, och själv vet jag kollegor och män jag talat med, som var med den gången, och sett Gerds återkomst till den gröna jorden med egna ögon, precis som det också sker, varje år. Åren går, men Hedendom och Asatro består, och övriga teorier om saken, från det kristna Västergötland och på andra håll, kan vi i Svea Rikes kärnland helt glömma…
Ur boken ”Sällsamheter i Östergötland – del 1” av Christer Topelius saxar jag följande roliga folksaga, som står att läsa på sidan 211 i just den boken – ursprungligen var den berättad av en Nämndeman Öberg i Rommetorp, som ligger nära Simonstorp och Grytgöl i Östergötland – fast jag har förstås byggt på den en aning…
”Har ni hört, hur det gick till, när de skulle begrava den första nämndemannen ? Jo, se det var i forntiden, innan kristendomen, när de trodde på Oden, Tor och Frej. Då höll de ting vid så kallade Domarringar, och lagen hade de väl uppskriven på stora stockar, som de fick lov att köra.
Då, när den allra första nämndemannen dog, så var det sagt att Oden själv hade utsett en grav i skogen och att de bara skulle spänna för ett par tvillingstutar och låta dem gå vart de ville. Och likföljet skulle inte få säga ett ord under vägen. Och ni må tro de gjorde så och stutarna de gick hur som helst i skogen och folket följde efter moltysta, förstås. Men till slut så kom de fram till ett berg, och där stod en stor tjur och bölade:
”Här ska grävas, här ska grävas – bär hit’en, bär hit’en” alldeles som talande tjurar brukar böla. Ja, då förstod dom, att det var ett tecken från Oden och så begravde de honom där då…
STUT ta’mme fan !
Men när nämndeman kom till Valhall, så visste han inte hur han skulle komma in. Nekad blev han av Heimdall, ty Nä’mndeman hade dött sotdöden. Men då stod det en ärlig knekt där, som hade stupat i krig, och han skulle få komma in i Valhall, det var ju klart det…
”Va e du för en” sade Knekten till Nämndemannen. – Jo, jag heter Kilenius Bombasticus, och jag är en stor djävla flåbuse till Nämndeman. Vid tinget har jag bara suttit rakt fram och fisit och drämt av mig, kritiserat alla rättvisa domslut och vrängt lagen så illa, att den knappt gått att känna igen, och ljugit och sagt ja till all den värsta orätt, och nu vet jag inte hur jag ska komma in”
”Det skall jag nog råda bot på”, sade knekten, ställ dig på alla fyra, så rider jag på din rygg rakt in i Valhall…
Se så var det sagt, och det är Särimners makt !
Och nämndemannen till att ställa sig på alla fyra, och knekten satte sig upp på’n, och så bar det iväg. När Oden fick se dem, så frågade han: ”Vad skall nu detta betyda ?” ”Åh”, sade knekten, det är bara min gamla ridhäst, som har följt mig i alla år – hoppla Pålle !” Och så satte han sporrarna i Nämndemannens båda lår, så att han tog till att skrika med ens.
”Mycket illa låter det, sa Oden, och inte vill jag säga att mina gäster för mig bakom ljuset, men om jag inte visste bättre, skulle jag säga att det där låter alldeles som en ohederlig nämndeman… Men här får han stanna. Gå du lugnt till stallet med honom…”
Då tog knekten Nämndemannen till närmsta stall, och stängde in honom där. Och Nämndeman fick bara hö till att äta, och bara vatten till att dricka, och till slut stod han upp till knäna i gödsel och sin egen träck, men Knekten satt i Valhall på Odens högra sida, och fick dricka öl ur horn och äta av det bästa fläsk, och om Nämndemannen inte hamnat i Hel, så står han väl ännu i Valhalls största stall upp till knäna i gödsel och äter hö och dricker vattenblask än idag…
Studerar vi runiskriften U 489, så ser vi att det kors som finns överst i kompositionen ”inte flyter in” i den, och att det är påfallande enkelt gjort – det stämmer inte alls med mästerristaren Öpirs hand, och hans vanliga sätt att rista ytterligt eleganta och avancerade slingor. Det är nu ett faktum, att U 489 bär en kristen inskrift, men det finns massor av exempel på valhänt och oskickligt utförda kors på påstått ”sena” runstenar, som snarast ser ut att ha tillkommit i efterhand, eftersom de mycket dåligt ”passar in” i de eleganta mönsterkompositionerna. Hittills har jag själv inte hört någon förklaring till detta fenomen från seriösa runologer.
Vad gör det ”pliktskyldigt” insatta korset på denna sten ? Det ser inte alls ut att höra hemma i den eleganta kompositionen av själva rundjuret och runslingan…
Många av de föregivet kristna kors som finns på stenar, där inget kristet och inga kristna namn nämns, kan enligt mig lika gärna vara hedniska solkors, eller kors som ristats in bara därför att stenarna skulle få stå i fred, eftersom vi vet att kristen vandalism var flitigt förekommande – det var ju de kristna, som till sist ödelade också det centrala Gudahovet.. Dessutom kan det också vara så att de flesta rent hedniska inskrifter, med Tors Hammare och allt redan vandaliserats under de kristna århundradena, och exempelvis murats in i kyrkor, vilket bevisligen är långtifrån ovanligt. Hur många runstenar det en gång fanns i Uppland, och hur många av dem som i själva verket var hedniska, får vi nog aldrig veta.
Med hjälp av Naturens och Folkets hårda skola, kan man skola ett nytt och starkare folk !
Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.
