Dagen Klara (repris från 2022)

2026-08-12 by Hedningen

Idag har Klara namnsdag enligt den gamla svenska almanackan. Man bortförklarar det som en katolsk helgondag – de kristna gör som vanligt anspråk på att ta över hela kalendern, och islam har sin egen – men Klara eller Clara är klingande latin, och därmed ett hedniskt ord och ett hedniskt begrepp från början, ty det betyder också klarhet på de flesta Germanska språk, och även engelskans Clare och franskans Claire samt till och med italienskans Chiara har precis samma ursprung.

För Sveriges bönder och hårt arbetande folk betydde det en gång i tiden inget annat än att skörden skulle vara avklarad nu, för till Klara-dagen kom de första frostnätterna, åtminstone hos Norrlänningar och Fjällbönder i Jämtland. Trots påståenden om värmeböljor och klimatförändringar – vilket är en stor, manifest halvsanning, som knappast håller streck ens på årsperspektiv – är det redan höst i de allra nordligaste delarna av vårt land, åtminstone enligt SMHI:s kartor. Se efter själv om ni inte tror mig

Santa Klara – förgrämd, sjuk och helig som få – en av de första bilderna av henne, målad sådär 70 år efter hennes död

En gång fanns det en historisk person vid namn Santa Clara eller snarare Santa Chiara också. Det var på 1200-talet. Hon var ett riktigt hår av hin, en helig hysterika i likhet med Sanka Katarina av Siena, som brukade smörja in sig med sina avrättade älskares blod och sedan lycksaligt rosslande springa omkring på gatorna i sin hemstad och vråla “Sangre, Sangre Dolce Sangre” medan hon drabbades av något som påminde om orgasm, eller en sexuell utlösning. Hon hade också för sed att späka sig, slå sig själv och andra med piskor och dessutom svälja ned levande ålar, som hon vid lämpligt tillfälle spydde upp ur magen vid vissa predikanters predikningar – meningen var att folk skulle tro att hon varit besatt, men att den katolska förkunnelsen drivit djävulen ur kroppen på henne.

Ni kan ju själva pröva detta lilla kristna party-trick nu när det ändå är lördagskväll, och minnas den ännu levande Åsa Walldau från Knutby-sekten, ni vet hon som svenska kvällstidningar och den Socialdemokratiska Tidningen Aftonbladet på fullt allvar och utan ironi ville utropa till “Kristi Brud” – när inte samma Åsa Walldau lekte Heliga Birgitta i Finsta. August Strindberg – på sin tid – kallade den heliga Birgitta för en Djäkla Satkärring, och det gjorde han alldeles rätt i, av hennes bevarade brev och uttalanden att döma – men jag får återkomma till Sveriges enda såkallade “helgon” när det blir Brittsommar. Birgittas dotter, som också hette Katarina, var en hysterika av precis samma typ hon med – sånt här brukar ofta gå i arv, eller finnas inom vissa familjer – men till Sankta Klaras klara fördel, får jag säga att hon inte var fullt så sjuk, som alla de hemska exempel jag nu räknat upp.

Vad gäller Katarina av Siena ber jag er att läsa relevanta kapitel i den Engelska kvinnliga historikern Frances Stonor Saunders böcker, samt Sven Stolpes gamla biografier över Birfitta – nej förlåt Birgitta, ty trots att herr Stolpe var rent förstockad, var han också klart medveten om katolicismens många avigsidor.

Chiara Offreduccio – som hon egentligen hette – kom från högadeln och var snuskigt rik, dotter till greven av Sasso-Rosso och hans hustru Ortolana. En ren herrskapsjänta med andra ord, ett bortskämt barn och ett slags medeltida Greta Thunberg – vårt sekels hysterika nummer ett. Hennes mor kom från en gammal högadlig familj hon med, och var hela tiden den drivande i dotterns religiösa och sekteristiska galenskaper – vissa mödrar av det slaget förnekar sig ju aldrig. Fast nåväl, enligt tidens sed skulle Chiara giftas bort när hon blev sådär 14-15 – så gick det till i Medeltidens Katolska Europa, likaväl som i Talibanernas Afghanistan – men se det ville jäntungen inte ! Chiara flydde in i religionen, och det gjorde hon med besked. Hon började med självsvält och att späka sig, för att aldrig behöva växa upp till en vuxen och normalt utvecklad kvinna. Dagens kältrande döttrar i den åldern ägnar sig ofta åt matvägran, veganism och vegetarianism i andra extrema former, och självsvälten eller Anorexia Nervosa – ibland med religiösa drag – har aldrig lämnat det kvinnliga släktet – tyvärr ! Om hon också hade fullt utvecklad Autism, ADHD eller andra typer av beteendestörningar – på medeltiden var sådana ganska okända, även om de såklart förekom – tidens läkare var inte så skickliga i att ställa diagnos – är såklart osäkert, men mycket tyder på det, för ganska snart fick detta “heliga” underbarn för sig att hon skulle gå in i självvald isolering och leva som eremit eller nunna också…

Hon blev helt enkelt “mer katolsk än själve påven” eller “katolischer als der Papst” till sina adliga föräldrars förfäran, och i de tidiga tonåren – kring 14-15 – började hon skaffa sig idoler, liksom nutida tonårsflickor kan “svärma” för Rockstjärnor eller avvikande unga män, kanske i stil med Johnny Depp i “Pirates of Caribbean” eller andra, smått revolutionära manliga figurer.. Det närmaste man kunde komma något sådant, kring 1210 i Italien, var den här “snubben”…

St Antonius av Padua, ska ni veta – var sannerligen en friskus ! Han idkade uteliv, levde i det fria, gick barfota, predikade för fiskarna (ja ni Hajar – mirakel ska ha inträffat, och firrarna skall i tusental ha dykt upp för att lyssna, som på Hultsfred ungefär...) och bar snarare otvättat, risigt hår än någon munkliknande tonsur. Också Fransciskanerna, ledda av den “helige broder Frans” själv var till en början revolutionära, likt ett slags hybrid mellan Che Guevaras Kommunister och de mest extrema “Ekosoferna” bland miljöpartisterna – de ville upplösa hela påvedömet, riva ned den katolska kyrkan och börja om från början i någotslags primitiv Adam-och-Eva tillvaro, där man skulle hålla predikningar för “broder Sol och Syster Himmel” och alla skulle vara fattiga, 100 % kyska naturligtvis och helt utan jordiska ägodelar eller världsliga ting, ty sådant var bara såå syndfullt såå och därför av ondo…

Som vi förstår blev Chiara/Clara eld och lågor genast. Detta var så radikalt, så extremt så att hon bara måste falla för det. Begreppet “Ungdomsuppror” fanns inte på medeltiden, men det här var det närmaste hon kunde komma – en klar protest emot allt hennes högadliga och stormrika föräldrar möjligen kunde stå för – och så var det mer än lovligt naivt och därmed skojigt också – hippie-tillvaro och lite naturflum har alltid lockat ungdomen – det låter lagom konfirmandiskt och bara såå härligt bekymmerslöst..

Exempel från vår egen tid saknas inte. Patty Hearst, den amerikanska miljardärsdottern som 1974 kidnappades av den såkallade “Symbiotiska Befrielsearmén” – ingen visste vilka dessa rå-kommunister och Maoister var – men de skulle leva i “total symbios” med varandra – hjärntvätt, fri sex och rikligt med droger ingick också – som snart nog blev bankrånerska för den goda sakens skull och bytte till en ny identitet som “kommunistkvinnan Tanja” var ett bedårande barn av sin tid – och det var den “heliga” Klara (fd Chiara) också – för även hon bytte namn och gjorde upp med sin fd. prinsesstillvaro, som en annan Lady Diana..

På 1200-talet fanns inga banker i staden Assisi värda att råna, trist nog – och vad det gäller sexbiten; hade “heliga Klaras” kropp redan blivit så anorektiskt utmärglad, att hon inte kunde klara sig. Men – vid 18 års ålder mötte hon äntligen sin stora idol – Francesco di Assisi – alltså den blivande Franciskus själv. Hon lär ha svimmat under hans predikan, hon lär ha slitit sönder sina egna kläder och visat sig naken i kyrkan – allt för att väcka uppmärksamhet – och jodå – Franciskus var snäll och artig och tog emot henne – han till och med klippte av hennes långa hår och invigde henne i den nya, asketiska Franciskaner-orden eller Gråbröderna, fast det inte ens var påtänkt av honom själv att dessa alls skulle ha en kvinnlig gren…

Att försöka predika för “Himlens fåglar” var fullständigt VERKNINGSLÖST utom som billigt propaganda-trick !

Anno 1212, när detta möte skedde i kyrkan Portiuncula, ca 4 km från Assisi, så var Franciscus redan 30 år, och inte längre så naiv som han varit i tonåren. Han hade bland annat hunnit med att delta i krig – vid 22 års ålder var han med i ett fälttåg emot Peruggia och satt också ett år därefter inspärrad i fängelse som krigsfånge – och om han någonsin varit en svärmare och naturmystiker, så var den delen av mystiken som bortblåst sen länge. Han hade haft för vana att restaurera små förfallna kapell och vallfartskyrkor för att hans sekt skulle kunna verka i dessa ruiner – och hans sociala ambitioner om en radikal rörelse, i vild opposition emot den sittande Påven kvarstod – men nu trodde han på “barfotabröder”, sjukvård – något liknande frälsningsarméns långt senare koncept – och inom kort skulle han dra ut på Korståg emot Accra och det heliga landet också – i legosoldaters och kondottiärers sällskap.

Dessutom kände Franciscus nog till Claras odrägliga mamma, den svårt bigotta adelsfrun Ortolana, fåfängare än minst tjugo operadivor och åttio Malena Ernmans – hon hade förresten varit på pilgrimsfärd till “det heliga landet” hon med, på den tiden de kristna hade makten där – och han förstod nog genast, att bli närmare bekant med en sådan överentusiastisk ung beundrarinna som “Clara” nog kunde ha sina faror – eller innebära fler och längre fängelsestraff, i värsta fall – han var involverad i storpolitiken redan, och bör ha begripit vart åt det lutade. Steget mellan “helgon” och “kättare” var i alla händelser inte långt alls – det berodde bara på vilken falang inom den allsmäktiga Påvekyrkan som för tillfället hade makten..

Följaktligen tog Franciskus det säkra före det osäkra, och rekommenderade den fortfarande halvhysteriska Clara att bli nunna i Benediktiner-orden. “Sankt Benedikts regler” tillkom redan på 600-talet, och innebar inget extremt eller asketiskt alls – till skillnad från vissa irländska munkordnar var de synnerligen “middle of the road” på 1200-talet, och lämpliga som förvaringsorter eller kanske universitet för högadliga unga damer, särskilt då den sorten som var galna nog för att hållas inlåsta, och som säkerligen behövde hållas i herrans tukt och förmaning, så att säga. Till och med Alf Henriksson, den blide svenske polyhistorn, skrev en gång att “Sankta” Clara och Franciskus hade ett mycket, mycket ovanligt förhållande. Det var inte sexuellt – helgonen var nog så kyska på den punkten, men heller inte särskild faderligt, utan i alla fall till en början ganska misstänksamt från Franciskus sida – och till sådan tvekan hade han alla skäl.

Det visade sig ganska omedelbart, att unga Clara kom fullständigt på kant med de äldre och visare nunnorna i sitt kloster, och Franciskus fick alltså ingen frid och ro – som han hade tänkt. Till slut var han tvingad att hänvisa henne till en smärre klipp-boning nära en mer eller mindre förfallen kyrka vid namn San Damiano. Under tiden hade “Claras” förståndige far uppenbarat sig och genomfört ett fritagnings-försök ur klostret, i ett sista tappert försök att få sin dotter att överge sina religiösa griller. Det misslyckades totalt, och slutade med ännu en hysterisk scen i “Galna Gretas” anda, där “Clara” höll sig fast vid altaret, sprattlade som en fisk på kyrkgolvet, skrek och ojade sig, samt vrålade att hon minsann bara och endast bara hon skulle bli “Kristi Brud” och annat i den stilen.

Familjen blev nu djupt splittrad, och en av Claras systrar följde henne tillsammans med modern rätt in i den katolska galenskapen och den religiösa hysterins medeltida tassemarker.

Enbart Sankt Franciskus – som fortfarande hade stor auktoritet inom sin egen rörelse – och en annan klok karl vid namn Hugolino – han skulle senare bli Påve under namnet Gregoius den Nionde lyckades bibringa “San Damianos Fattiga Jungfrur” som de nu kallade sig en smula stil, och försökte med sträng och varsam hand forma dem till en fungerande nunneorden, utan att det hela skulle urarta alldeles. Borta var de sönderslitna kläderna, gråtexcesserna, de ständiga vredesutbrotten och kvinnliga intrigerna, skvallret och kaoset i kapell och kyrkor – tillbaka var värdighet och fattning, bildning och en smula av god smak.

Franciskanernas kvinnliga gren – som fortfarande existerar – fick lära sig vad hårt arbete, fattigdom och kyskhet ville säga – och det genomfördes “den hårda vägen”. Deras alltför extatiska drag tunnades ut. Hugolino beviljade dem som Påve den egendomliga rätten att neka alla former av penning-gåvor (som naturligtvis skulle gå till honom själv) för att de skulle förbli fattiga och han ålade dem också tysthetslöfte -åtminstone under de flesta av dygnets timmar – samt gillade och stadfäste ett antal kloster-regler i enlighet därmed. Och Franciskanerna eller Gråmunkarna – ja de blev en penning-stinn katolsk organisation och en indoktrinerings-anstalt som alla andra, och av dess sociala och världsförbättrande delar återstod inte mycket, när de slutligen var etablerade på “Gråmunkeholmen” – numera Riddarholmen – i ett fjärran Stockholm.

De riktigt allmänbildade bland er känner kanske till att det funnits ett “Klara Kloster” på i stort sett samma plats också – arkeologerna och Stadsmuséet har undersökt dessa rester av kväljande medeltid, och oavsett det, så är det för länge länge sen klarlagt att detta kloster visst INTE var någotslags social institution för behövande, som dagens Klara-proselyter hävdar, utan ett riktigt storgodskomplex, en feodal utsugar-apparat med täta band till kungahuset – men knappast något för stadens fattiga – snarare var det hela återigen en apparat för en kyrka, som ville berika sig själv.

Först på Gustav Vasas tid upplöstes alltsammans, och Konungen befallde de kvarvarande nunnorna att arbeta som sjuksköterskor och personal på Danvikens Hospital och Dårkista istället, vilket förmodligen behövdes. Innan dess hade självaste Magnus Ladulås eller Ladislaus spärrat in sin sexåriga dotter Rikissa på ort och ställe – och hon slutade som Abedissa, den 3:e i ordningen av 20 kända – rika och bortskämda döttrar tålde han inte, och lilla Rikissa tyckte kanske för mycket om Rikedomar. Gudskelov slapp vi andra “Fattiga Klaras Kloster” i hela vårt land – utom ett – ty den katolska styggelsen, som vi numera uppmuntrar med statsbidrag i 100-miljonersklassen, är tyvärr inte utrotad här ännu. Man måste i sanningens namn fråga, varför endast och endast bara Sverige av alla länder i hela Europa tycker att islamism och katolicism skall statsfinansieras för, och hur det alls skall gagna eller nytta för vårt moderna samhälle. Religion är en privatsak, och inget samhällsintresse, som du och jag ska betala dyra skattepengar för.

August Strindberg – för att återvända till honom – berättade i sin bok “Gamla Stockholm” om ett försök till Smyg-katolisering av Sverige på 1850-talet – “Sancta Clara” är nämligen skyddshelgon inte för några supiga Klarabohemer, utan för tvätterskor, illusionister och Televisionen samt TV-producenter också – hur det nu kan komma sig. Anno 1957 ville nämligen en ofelbar Påve dra in just televisionen i sammanhanget.

Men kring 1850 -trodde många Stockholmare verkligen på “Clara Nunna” som skulle vara ett livs levande spöke från den katolska tiden. Varför hon egentligen spökade fanns det olika teorier om – bland annat för att hon försökt mörda sitt eget barn, enkom för att uppfylla klosterlöftet – eller för att allt allt allt var svenskarnas eller möjligen Gustav Vasas fel (historien går igen, eller hur ?)

Katolska Mirakel skulle i vanlig ordning inträffa. Nunnan skulle verkligen visa sig på kyrkogården med dok och allt, och i mörka vinterkvällar hade de kristna sett henne, vilket alltså skulle bevisa att katolikerna hade rätt – och att underverk kunde inträffa – men så kom det fram att några personer (bland dem den unge August ?) sysslat med en sk “laterna magica” och projicerat bilder av nunnan, hämtad ur en vanlig läsebok, på rökmoln och Katarina kyrkas väggar – än idag finns det som bekant väldigt många i vårt land, som sysslar med “religiös – eller politisk – rökläggning” – och detta sker numera hela året runt, inte bara till Halloween..

“All can be done with SMOKE and MIRRORS – Men LÅT INTE LURA ER gott folk !”

Kanhända ni undrar varför “Sankta” Klara skulle vara skyddshelgonet för Kinematografen, Televisionen osv osv – alltsammans saker som hon rimligen inte kan ha känt till, eftersom de inte ens existerade när hon levde. På hennes ålderdom – hon blev bara 59 år gammal – hade självsvälten, späkningarna och det andra slitit ut hennes kropp till den grad, att hon blev mycket sjuklig och spenderade sin sista år sängliggande, helt i strid emot de klosterregler hon själv hittat på, men inte längre kunde följa. (Just ett snyggt litet helgon !) Men – en sk “leksyster” berättade allt intressant skvaller för henne om vad som hänt, nere i högmässan i den stora klosterkyrkan – och på så sätt “kunde hon se allt ungefär som hon vore med själv” – ett stooort katolskt mirakel, halle-halle luu jaah !

Den kristne Guden är faktiskt aningen motbjudande – Ähuörrörrölk – Emottag vördsamt den store Jahvehs och Tre-enighetens spyor…

Anno 2009 befanns det – enligt Göteborgs-Posten – att “Clarissorna” som de numera kallas, hade nästlat sig in i Rävlanda av alla platser, och där orsakat problem för ortens alla omkringboende.

Det finns naturligtvis de som tror att det skulle kännas “härligt” att bo granne med en fullkomligt föråldrad institution, där man praktiserar klockringning vid Matutina och Vesper, ja pinglar morgon middag och kväll – men verklig religionsfrihet kan vara detsamma som frihet från all religion överhuvudtaget, i synnerhet skadliga religioner som katolicismen, eller alla varianter därav.

Det uppdagades också, att Clarissinnorna var på väg att bryta emot den svenska byggnadslagens uttryckliga bestämmelser, och så kan vi ju inte ha det. Numera har man förvisat dem till ett före detta gästhem för Frälsningsarmén utanför Alingsås vid sjön Mjörns stränder, där de säljer “andliga sånger på CD” likt Bert Carlsson eller ett eller annat Sataniskt Hårdrocksband typ “Ghost” – för de gossarna är ju på sitt sätt mycket mycket högkyrkliga de också…

Hellre tror jag väl på Hårdrock åt ungdomen, men nunnor aktar jag föga uppå.

Dock – Clarissorna lär gilla hantverk – samt hårt arbete som sagt – och reparerar sina byggnader och tak själva. Det hedrar dem. Dessutom säger de sig vara en kontemplativ orden, som alltså bara ägnar sig åt bibelstudier numera – under tystnad, och inte klockringning, och under sådana förutsättningar, kan även jag som hedning acceptera deras närvaro – på nåder, så att säga…

Larsmäss (repris från 2022)

2026-08-10 by Hedningen

Idag har Lars namnsdag i den nutida svenska almanackan. Dagen påstås vara uppkallad efter ett fiktivt katolskt helgon vid namn Laurentius, som skall ha levat på 200-talet men vars existens aldrig någonsin varit historiskt bevisad. De kristna hävdar att han skulle ha blivit levande stekt på ett halster, och halvvägs in i detta äckliga, blodiga och osunda martyrium känt den brända lukten av sitt eget kött och utropat “Vänd på steken !” vilket fortfarande är ett sk “bevingat ord” eller talesätt.

Mums för katolikerna. Vem kan dyrka sån här sjuk skit ?

Därför skall Laurentius nu vara skyddspatron för alla utegrillare, kockar, stekvändare, bagare och brandmän säger dessa halsstarriga och bigotta katoliker, som hela tiden frossar i smärta, tortyr och liknande saker. Kulten av Laurentius infördes sorgligt nog i vårt land med tvångskristnandet omkring 11-1200 talen, och därför byggde man en katedral i Lund, samt St Lars-kyrkor i Linköping och Hallstahammar, medan den nuvarande domkyrkan i Uppsala också ska vara en st Larskyrka.

St Larskyrkorna i Visby och Sigtuna har däremot blivit ruiner för längesen, och det bästa vore väl om all denna katolska styggelse rivs ned så småningom, så att vi slipper besudla vår vardag och våra tankar med den…

Såhär håller de kristna ständigt på… Smakligt eller hur ? (“Don’t stick your followers, Oh Lord – In a Rotissomat” sjöng en gång Monty Python)

Men traditionen med Larsmäss, en “märkesdag” enligt den gamla Bondepraktikan, var Hednisk från början, och alls inte kristen. På denna dag – 10 Augusti – skulle spannmålsskörden vara bärgad i de sydligaste delarna av landet, och därför passade man på att hålla marknad på den här dagen, en sedvana som fortfarande upprätthålls i Järnboås, Nora och på andra ställen i främst Bergslagen, men också på Frösön i Jämtland och andra gamla hedniska kultplatser

Var dagen dessutom vacker, kunde man förvänta sig en mild höst, men en hård vinter – och det tror många ännu – i takt med de stigande elpriserna.

Hedniska Fruntimmer, Hantverksmarknad samt Tjo och Tjim är nog mera värt att dyrka… Ni är väl heterosexuella av er, förresten ?

(original från 2022-08-10)

Radbod av Friesland – Kungen som sa NEJ till de kristna… (repris från 2023)

2026-08-09 by Hedningen

9 Augusti – firade vissa Asatrogna i USA – Radbod’s day till minne av Kung Radbod av Friesland, som regerade från 680 till 719, alltså under närmare 40 år. Han var antagligen född omkring 648, och levde tills han blev 71 år gammal, vilket var en hög och aktningsvärd ålder på hans tid i Midgård.

Under ett helt liv gjorde Radbod och hans folk tappert motstånd emot de kristna frankerna under Karl Martell – kallad “Hammaren” och andra frankiska potentater, som ville tvinga dem att underkasta sig kristendomen – med våld och tyranni som främsta argument. När detta inte gick i Radbods fall började de bearbeta och muta hans släkt och inte minst hans kvinnor, samt nästla sig in vid hans hov och i hela det frisiska riket.

För husfridens skull var Kung Radbod tvungen att tacka ja till ett dop, men när han fick höra att alla hans förfäder, far och farfar skulle hamna i det kristna helvetet som varande odöpta, och att snöpta helgon och kristna martyrer – i hans tycke föga bättre än tiggare och smutsiga trälar – skulle befinna sig i den kristna himlen, ja då fick Radbod NOG och förklarade att han hellre skulle tillbringa en evighet i helvetet i gott sällskap av hederliga krigare och verkliga män, än att tvingas vara tillsammans med dessa skenheliga, förverkligade kristna !

Därmed vände han på klacken och gick hem till sin kungahall, och något dop ägde aldrig rum.

Se där fick papisterna tji !

Övertalningsförsöken och Omvändelsen MISSLYCKADES… Kungen ville inte svika sitt land, sitt arv och sina fränder…

Så fortsatte frisernas långa frihetskamp. Det frisiska språket talas fortfarande av mer än 400 000 personer, och även moderna stater som Holland och Tyskland har fått erkänna frisernas rätt till regionalt självbestämmande och kulturell självständighet. Karl den Store försökte utrota dem, på samma sätt som EU och andra liknande statsförbund vill utrota det självständiga Norden, men inget hjälpte. Friserna gjorde folkligt motstånd, och därför finns de kvar än idag. Det finns alltid något att lära av historien…

Av Ukrainarnas och andra folks exempel borde ta till oss den enkla sanning, som säger att friheten alltid är värd att försvara.

Radbod valde friheten. Sin personliga frihet, men också friheten för hela sitt folk. Friheten för alla de släktled som skulle komma efter honom, och aldrig någonsin underkastelse inför en kultur, religion eller ett tänkesätt, som inte var hans. Det är saker vi borde minnas och även fira, nu när partier som det Islamistiska “Nyans” rakt fram försöker ta sig in i de svenska Riksdagen, och göra slut på både yttrandefrihet och tankefrihet för oss alla. Varför skall vi svenskar ständigt få acceptera detta främlingsvälde ? Vi hade det över oss på Hansans tid, och det gav 300 år och mer av träldom – tills en viss Wasaätt befriade oss från “garparna”.

Till och med på 1600-talet framstod det som helt klart vad Kung Radbod tyckte om Påvar och Biskopar…

I dagens Europa – och inte bara i hedniska kretsar, hos Holländska Heavy Metal band och andra, är Kung Radbod mycket mer ihågkommen än hos oss, och fortfarande något av en levande gestalt.

2018 försökte ett Holländskt filmbolag göra en spelfilm – i “Vikings” och “Ragnar Lothbrooks” förfuskade anda – om Kung Radbod och hans öde. Filmen fick aldrig visas i Sverige, och den fick en del välförtjänt kritik från lokala arkeologer, som riktigt nog påpekade att Friserna minsann inte var några råskinn, som bodde i vattendroppande och otäta hyddor, att de inte målade sig i ansiktet som pikter och kelter (sedvanan dog ut långt före 700-talet, idiotiska och ohistoriska filmer typ “Braveheart” kan vi också glömma) och att de var civiliserade nog att ha gudahov och hallar av sten, bekvämt inredda med mattor och gobelänger, redan långt före Vikingatiden.

Kristna i Holland och Belgien försökte till och med sabotera hela filmprojektet, med argumentet att redan dess trailer skulle vara alltför “anti-kristen” och att den därmed skulle “kränka” de kristna i deras nutida religionsutövning. Ett sämre argument får man leta efter.

Döm nu själv om denna trailer var så farlig, att den inte ens kunde få visas på svenska biografer, eller i svensk TV… Förvisso kan man tycka vad man vill om “Hollywood” eller modern action-film – men jag kan för min del inte finna, att denna trailer skulle vara värre än HBO Nordicas “Vikings”, Brittiska “The Last Kingdom” (våldsamt ohistorisk i sin glorifiering av Kung Alfred av Wessex och hans biskopar) eller många, många andra filmer i samma stil.

Visst, det är upp till var och en att gilla eller förkasta dem, men Kung Radbod lever ändå i oss alla !

Bilder av Ran – Augusti är hennes månad (repris från 2024-06-12)

2026-08-02 by Hedningen

Ràn – havsdjupens gudinna – är ständigt aktuell i månaden Augusti eller Skördemånad enligt den gammelnordiska kalendern, när de Nordliga haven är som varmast. Hedniska tankar har skrivit om henne förut, liksom om Rans och Ägirs nio döttrar vågorna,men de kristna har alltid demoniserat Ran, och trott att hon av ren illvilja skulle dränka folk, när hon i själva verket för dem till Ägirs salar på havets botten. Fisknätet – Rans främsta attribut – skapades av Loke innan han slutgiltigt fångades vid Frånångers fors – men det vet ni väl redan.

Typisk kristen Ångest-fantasi av tysken Johannes Gehrts 1903… Tydligen var han rädd för vanligt vatten…

På den tiden Hedniska Tankar gjorde kalendrar – ett projekt vi nu slutat med, därför att marknaden är mättad och översvämmad av dåliga produkter, alltifrån jönsig cosplay typ Bianca Muratagic, lallande fornsedare och andra som bara sätter samman gudar och gudinnor helt på måfå, utan sammanhang, rim och reson – återkom vi ofta till Ran under sensommaren och Augusti månad, eller Skördemånad som månaden heter i den gamla svenska kalendern. Då är havet som varmast, innan September och de första vinterstormarna kommer, och då kan man möta Ran genom att simma och dyka ned till de fria vattendjupen, där hon dväljes. Den engelske Sagoillustratören Arthur Rackham tecknade en imposant,varnande Ran år 1911, där hon hejdar en man på stranden att gå för nära det hav, där många förlist. “Hedniska Tankar” tycker fortfarande, att det är en av Rackhams bästa bilder..

Kristna forskare har försökt härleda Ráns namn ur ordet “rån” och påstår i sin rädsla för havet, att hon skulle “råna” sjömanshustrur på deras män, men mycket mera sannolikt är att havgudinnans namn kommer hur “Hrönn”, “det rinnande” alltså själva vattnet…som hon ju förkroppsligar. När Hedniska Tankar började med sina kalendrar 2015 publicerade vi denna bild, som var inspirerad av ett av Anker Eli Pedersens frimärken från Färeöarna. Ran är svarthårig, därför att hon är av Jotnars släkte, och hennes hår är blåsvart som själva havsdjupen – dessutom gjordes här medvetet en hädisk parodi på de kristnes jeschua ben yussuf, som ju lär ha dött med utsträckta armar. En glad, välkomnande Ran vore en mycket bättre bild, och därför utformade vi den såhär…

Denna framställning av havsgudinnans utseende har sedermera blivit stilbildande, vilket visar att man kan nå framgång med små medel. Tyvärr översvämmas hela Internet för närvarande av dåligt gjorda AI-bilder, vilket dödar all skaparkraft och dessutom sprider felaktig information om hur våra Gudamakter ser ut. Vi dränks i en uppsjö av vad som närmast verkar vara dåligt ihopkomna pocketbokomslag och liknande amerikaniserat skräp, men våra gudomligheter förblir vad de är och vad de alltid varit.

Denna bild gjorde en rysk konstnär med en tydlig förlaga i Hedniska Tankars version av Ran år 2015. Här nedan visas en förstoring av samma bild, som visar den nätklädda gudinnans utseende i större detalj.

Ett av våra egna AI försök följer här – Ra bör vara nästan helt naken, eftersom ju hon är en simmande varelse som vistas i vattenvärlden, och därför har få behov av kläder, undantaget sitt fisknät.

Att fotografera i vatten vid havet kan ha sina sidor. Modeller kan frysa, man kan få pålandsvind rakt in i kameran, regn och dimma kan störa bilden – vid nedanstående tillfälle 2017, hade vi nästan råkat ut för alltihop – men bilderna togs ändå vid en Östersjökust.

I AI-version blev samma bild såhär:

Vi avslutar detta inlägg med lite fler bilder ur samma serie – härnäst kommer kanske tolkningar av Idun, Freja och andra av Asynjorna…

Olsmässokroken passeras, 2026

2026-08-01 by Hedningen

29 Juli i år var en Måndag, men idag är en TORS DAG som alltid om Torsdagarna. De kristna hundarna dillar och lallar som vanligt om Olof Digre eller Olof Haraldsson av Norge, som var en stor bondeåplågare och verkligen inget Helgon precis. Han blev rättvist dräpt av Trönderna i slaget vid Stiklastad, och de flesta Härjedalingar och Jämtar stod också avgjort på de norska böndernas sida, trots den senare lögnaktiga Arnjots-myten, idag bara ihågkommen i form av dålig buskis-teater i Östersund.

Vi HEDNINGAR vet att St Olof med sin yxa, bara är en dåligt maskerad kopia av ASA-THOR med sin hammare. Detta har varit BEVISAT i mer än 100 år.

I Olsmässokroken eller strax före den egentliga skörden var det ont om mat, och därför var det fullständigt naturligt att be Thor om hjälp. Han är ju åskans och regnets herre, och som vanligt inträffar det skurar i Svealand, Götaland och Norrland såhär års, vilket alla någotsånär kloka människor kan se och observera med sina egna ögons och sinnens hjälp, i alla fall om de inte är själv-idiotiserade pestival-besökare i Tjockhult eller Fjollträsk, en osund håla som vi Asatroende gärna undviker denna årstid, till förmån för de friska och sunda delarna av vårt land, där säden gror och riktiga, hårt arbetande människor kan leva och överleva.

De som följer Thor, vet vad han är värd. Till ära för honom, Åke-Thor eller den verklige Olof (vi känner minst en sådan i Roslagen och från Gräsö) som nu skänker oss klart väder och solsken, så att vi får bröd till vintern.

Hell Thor !

Därmed spelar vi den vackra melodin “Thunderstruck”

Ty, såsom Skalden Angus Young skriver, ja sannerligen sannerligen – detta sade han om den kristne guden och hans anhang:

I looked ’roundAnd I knew there was no turning back (thunder)My mind racedAnd I thought, what could I do? (Thunder)And I knewThere was no help, no help from you (thunder)Sound of the drumsBeating in my heartThe thunder of gunsTore me apart

Men – så säger texten och visan, kom Tor genast till hans hjälp, när den kristne Guden bara SVEK. Jahveh, JHVH eller Allah hjälpte inte alls, men – se och skåda – Thor sände Angus Young Thrud, sin starka och sköna dotter, på det att han skulle bli inledd i Frejas vackra härlighet, som också tydligt kan skönjas denna årstid, men inte för “tvestjärtarna”. Läs själva resten av denna kända hårdrocksballad, så får ni se. Vi avslutar med ännu mera säckpipor. Med deras hjälp kan man MARSCHERA och inte bara spatsera, genom landsbygd, över kullar och vida fält, ja också genom hela städer.

Så skola vi gemensamt slå på trumman likt skottar och irer för god och sann ASATRO samt HEDENDOM !

þetta eru heiðnir, þetta eru almúgamenn

(inlägget ursprungligen publicerat 2024-08-01)

I Olsmässokroken…. (inlägg från 29 Juli 2018)

2026-07-29 by Hedningen

Idag är det det traditionella datumet för Olsmässan eller Olofsmässan, som firas till minnet av Olof Haraldsson, en gång kung över Norge, som blev katolskt helgon. Men vad mång asvenskar inte vet, och inte fått lära sig, är att Kung Olav, med sin yxa, bara var en lätt maskerad Thor med sin hammare, precis som den halvt mytiske ”Sankt Erik” efterföljde Frej vid Frösgången över åkrarna i maj månad. Hela uppsatser har skrivits om folktron kring detta fenomen, och hur man i Sankt Olofs kyrka i Skåne fortsatte att dyrka Tors bild och beläte, nu i kristen förklädnad. Precis som Tor ofta avbildades trampande en jätte under fötterna, med sitt styrkebälte eller Megingjord om livet och hammaren i högsta hugg, avbildades Sankt Olof med Yxan, trampandes på en mörkhyad individ eller ett monster av något slag, och med ett bälte om livet, symboliserande hans styrka. I hundratals år igenom har man ristat runor och Torshammare på pelarna i samma kyrka, som tack till den dunderstarke guden och hans hjälp – och mycket riktigt åskar det, såhär års. Enbart idag rapporterar SMHI om hur Sverige träffats av mer än 1000 blixtar, enligt kvällsnyheterna. Uppsala Järnvägsstation har översvämmats av kraftiga skyfall, för dundrarens vrede är inte att leka med. På pelarna i många kyrkor möter oss Tors Hammare – beviset för en Hedendom som aldrig övervunnits, från Torshälla till Torsby… och alla övriga tjogtals socknar, uppkallade efter Tor. ”Dansaren” från hällen i Gladsax, bara några kilometer från St Olof eller Tors Kyrka i Skåne… I St Olofs omgivningar finns många hällbilder av Tor själv, med horn på huvudet och hammaren i hand. En kontinuitet, och en kult, som sträcker sig genom minst tre årtusenden -f ör så gammal är Asatron i Sverige. Och han är det – Vilen – Magnes Fader och Jordens Son – som nu räddar vårt land genom att släcka skogsbränder, eller rättare sagt sända oss regnet, som gör det lättare för oss att släcka dem, ty det hjälper icke att böna och be – något får vi människor göra själva. ”I Elfte timmen får de svenske hjälpen” lyder ett gammalt ordspråk – ”sällan når de henne förr”. Så var det i gångna tider också. ”Olsmässokroken” eller tiden alldeles före skörden skulle bärgas, var en kritisk tid – förra årets förråd av mjöd och bröd kunde för länge sedan vara slut – och mitt i sommaren, kunde det därför i värsta fall komma en period av svår svält och intensiv torka. Inte konstigt då att man anropade Regnets Herre, Åskans Gud och höll hans blot vid just den här tiden på året, för ”ger Erik Ax, så ger Olof kaka” – eller med andra ord – står Frej för äringen och det groende kornet, så är det Tor som står för regnet, och ger oss en fullmogen skörd. Något PfP eller NATO har aldrig hjälpt Sverige emot några skogsbränder. Det är viktigt att förstå. Det är Tors män och alla frivilliga som ställt upp – individuella insatser från individuella länder, inte eller EU:s centralbyråkrater. Befolkningen, som har gått man ur huse i de norra delarna över vårt land, följer verkligen Asatrons bud och värnar sitt eget land. Tillsammans med dem kämpar ännu brandmän och frivilliga räddningsarbetare från Polen, Norge och Finland – och det är dem och inte minst vi etniska svenskar själva – i vårt land – ingen annans ! – som fortsätter de många hjälpinsatserna.

HELL TOR – Och leve våra frivilliga !

Bellman-Dagen, 26 Juli 2026

2026-07-29 by Hedningen

Den tjugu och åttonde Juli’
I år, om jag mins, eller hur’?
Den dagen var klart, stundom muli’
Med regn ur en blixtrande skur.
Det var, om jag drar mig til sinnes,
Den tjugu och femte, – Nå säj. –
Pong pongtuli pongtuli. Nej!
Nej, ve den som minnes !

– Ur Carl Michael Bellman, “Fredmans Epistlar”
(epistel nr 31)

Bellman-dagen, efter vår store nationalskald Carl Michael Bellman, (1740-1795) brukar nuförtiden firas den 26 Juli varje år, fastän den rätteligen borde firas den 28, som i år infaller på en Söndag. I ett helt liv förföljdes och trakasserades Bellman av den sk “Svenska” Kyrkan, som ogillade nästan allt han skrev, och till varje pris försökte förhindra, att hans poesi blev utgiven. Han var den förste, som på svenska vågade utropa “Ja, jag är en Hedning !” i skrift, och sjunga det, säga det, och förkunna det överallt dit han kom, precis som Olof von Dahlin på Ängsö slott – han blev också förföljd och trakasserad av precis samma Statskyrka efter sina berömda “Kalottpredikningar” och bibelparodier, där “pigan fick av den heliga buteljen“.

De kristna tål inte humor. De tål inte, att folk driver med dem och deras döds-fixerade religion, som bara går ut på lidande och smärta, inte ens sommartid, då livet i Sverige är skönt och lätt att leva. Men Bellmans eget folk förlät honom, och inte bara det – de tog honom till sitt hjärta. Till och med vädret och hela naturen är ännu som på Bellmans tid just i år, de “Galna Gretornas” halvdebila tjatande om klimatförändringar till trots. Jag anbefaller varmt Thord Lindés sajt “Bellman.net” för alla dem blad er läsare och läsarinnor som vill veta allt om Bellman – för Thord Lindé är och förblir enligt mig den bästa, mest tidstrogna och exakta Bellman-tolkare som alls finns i livet, dessa dagar.

Thord Lindé har tolkat Bellman i trettio års tid nu – minst – och börjar själv likna Bellman som gammal, snarare än den vilde och urspårade Fredman (Peace man !) som han återskapade i början av sin karriär, då jag själv med största nöje såg honom på krogarna i Gamla Stan kring år 1994. Bellman är ständigt aktuell, fast få vill minnas honom. För egen del befann jag mig det här året på en båt över Östersjön i riktning Österut, men på dess däck sjöng jag ändå Bellman, i motvind och för full hals. Mina medpassagerare måste ha tyckt om det, för många lyssnade, och ingen bad mig att sluta, när jag framförde min egen tolkning av just hela epistel nr 31 – här låter jag Per Malmborg – en annan tolkare – framföra samma sång i lugnt tempo.

Livgardister — som nämns i epistel nr 31, och Tulltjänstemän – Bellman hörde ju själv till dem, och kunde också se till att “Nordström” (som i den dubbeltydiga textraden “Maka åt dig, Nordström ! Frun tillhör ju oss alla..” – att maka åt sig är ju att flytta, men också “maka” = gemål.) blev gift med Ulla Winblad, eller Maria Christina Kiellström, som hon egentligen hette. De blev bekanta på 1770-talet, när Bellman själv var i trettioårsåldern, och redan gift med Sofia Grönlund, har historikerna räknat ut.

Som alla vet dog Bellman på Stockholms Slott, i Kommendantsflygeln och inte i Bysättningshäktet på Södermalm – och i yttre borggårdens Norra flygel, en trappa upp finns fortfarande ett Bellman-rum, som bara invigda får se. Där står av tradition ännu en öppnad flaska Eau-de-Vie eller billigt brännvin (“Känn där far min, känn där hans anda..” som Bellman skrev) och spriten avdunstar sakta, sakta ut i gasform, men rummet som visas upp är inte det riktiga, vilket man vet efter bevarade illustrationer. Bellman dog på en soffa i det som nu är Slottskommendantens eget kontor, och där sitter fortfarande Livgardister, då detta skrivs. Så kom de att tillhöra poetens allra bästa vänner, ja ända in i döden var de honom trogna, trots att han skrivit satirer även om dem.

Bellman kände folk av alla sorter, och han gjorde dem levande för oss. Däri ligger hans största storhet om ni frågar mig, det musikaliska arvet till trots. För övrigt var Brännvinet på Bellmans tid bara ungefär hälften så starkt som det idag svagaste i “Bolagets” sortiment, alltså Brännvin Special kring ungefär 35 % alkoholstyrka. På Gustav III:s tid var det vanligen så utspätt att det inte höll mer än 18-20 % när det såldes på krogen, vilket förklarar de väldiga mängder som man också i “Stora och Lilla Bergsmansexamen” kunnat inta av det – utan att förlora medvetandet. Ulla Winblad, dock – hatade på sin ålderdom allt Bellman skrev, och ville inte längre förknippas med det. Bellman själv däremot visste att “Jofurr” är ett annat namn på Tor (se i episteln “Glimmande Nymf” – där står mycket riktigt “Sen jorden Jofurrs åska rönt“) och när han hela tiden anropar Freja i var och varannan Epistel, är det helt på allvar och visst inte något skämt.

Bellman trodde verkligen på gudinnans makt, och han såg henne överallt – bara en verklig hedning kan uppfatta verkligheten på ett sådant sätt, och trots alla sorger hela tiden som Bellman tycka, att livet är värt att leva. Också när Bellman i Epistel 28 “Om ett anställt försåt emot Ulla Winblad” skriver att “igår såg jag ditt barn, min Fröja” är han helt exakt och skildrar verkligheten som den faktiskt var – Maria Christina Kiellström, alias Ulla Winblad – hon använde själv namnet från 1776 till 1771, alltså i fem år – blev verkligen arresterad – kanske i Yxsmedsgränd – av polisgevaldigern Ingel Edström år 1767 – och det ledde till rättegång för brott emot Gustav III:s överflödsförordningar – det var totalförbjudet för icke-adliga personer att bära plagg av siden och silke – och 10 april 1768 hölls också en berömd bal med Kungen och “stadens bekantaste horor” på Stockholms Rådhus – efter vad man sa – Bellman hörde och såg precis allt, som sin tids Magnus Uggla, sin tids skvallerjournalist..men mer än allt annat var han en social satiriker, på de fattigas och utsattas sida.

Denna original-litografi över Fredmans Epistel nr 28 av Peter Dahl (1934-2019) finns ännu i Hedningens Hem. På 1990-talet, när serien (87 st!) gjordes och Peter Dahl ännu levde, kostade litografierna mer än 20 000 SEK / styck. Nuförtiden värderas de bara till 1500 eller så, därför att ingen längre vill ha dem…

Också med Sappören Fredrik Mowitz, dvs Ingenjörssoldaten vid Fältartilleriet på Ladugårdsgärde var Bellman högst bekant. Jag själv, som skriver dessa rader, har också haft en kollega vid namn Mowitz, som kunde upplysa mig om att hans förfader söp ihop med Bellman på sin tid – och det är verkligen inte alla, som kan intyga något sådant. Mowitz dog dock inte av Tuberkulos, som Bellman påstår – se den kliniskt exakta “Lungsots-episteln” nr 30 – det var ju Bellman själv, som dog i just den sjukdomen. Läkare har konstaterat, att Bellman beskriver alla symptom ytterst noggrant, och precis visste vad han talade om – när sjukdomen går in i sitt tredje och obotliga stadium, har patienten alla de tecken, som han räknar upp i sin svarta ballad. Jag själv fick som 18-åring TBC i första stadiet, och man sade till mig att jag aldrig mer skulle kunna vistas i fält, osv – särskilt inte vintertid – men mina somrar har jag tillbringat ombord på Vikingatida skeppsrepliker, på Nordsjön, Östersjön, Dnjepr i Ukraina bland annat – så där ser man… Arméläkarna sade till mig att det bara var en vanlig lunginflammation, men så var det inte… Men, förutom några år med blodupphostningar och ständiga infektioner, har jag ändå klarat mig ganska bra. “Från Fröjas tron, du sista vinken får” skriver Bellman, och det är fullständigt uppenbart, att Bellman själv aldrig trodde på den kristna religionen, utan ansåg sig vilja komma till Sessrumnirs salar, varken mer eller mindre.

“Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar, slår den igen, kanhända på ett år”

Bellmans humor är hårdhänt, ja ibland skoningslös – men så är också själva livet. Somliga sjunger bara de gladaste, mest oförargliga balladerna ur Bellmans produktion, men så gör inte jag – så gör inte Thord Lindé, så gör inte någon ärlig Bellman-tolkare, lika väl som Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och alla de andra. Jag citerar ur epistel 52, “Till Mowitz, när hans fästmö dog”

“Så din Charlotte, min frände
När till din bädd hon anlände
som en fisk hon kvickt sig vände
Var led en sprittning kände
Jag sjunger inte mer…
Jag säger inte mer…

— —

Låt nu från din syn försvinna
Var skymt av din älskarinna
Fly min Bror, Fly Frejas skara
och din frihet ömt försvara
Förr du snärjdes i en snara
Nu kan du på krogen vara
Sen är du fri, min son !
Sen är du fri, min son !”

Allting har två sidor, och Bellman är medveten om det. Hans utgångspunkt i tillvaron är den livssyn, som präglar Humanisten och Polyteisten, trots allt – för även om Bellman har ett slags sorg i rosenrött inom sig, överröstas sorgen till slut alltid av en vildsint humor. Ingen kan därför begripa sig på Svenskarna, eller ens resten av mänskligheten som inte erkänner eller ser dessa drag också inom sig själv, och inser det faktum, att vi på 230 år eller så, aldrig kommit förbi just Bellman..

Kanske är det därför som barn i Sverige ännu berättar Bellman-historier för varandra ?

Ursprungligen var de inte alls barnsliga, utan högst reella episoder ur Bellmans förmodade liv, även om man inte kan bevisa den historiska sanningen kring dem. En av de äldsta Bellman-historier jag hört, går såhär:

“Bellman stod en vinterdag på Lovön, utanför Drottningholm. Han var klädd i bara skjortan. Då kom Gustav III åkande förbi i sin förgyllda kaross, och han sa till Bellman: “Tycker inte Bellman att det är kallt ?” – men Bellman svarade: “Ers majestät, hur kan det vara kallt ? Jag har ju på mig allt jag har…”

Senare blev Bellman-historierna lite mer utbyggda. Här är en, från början av 1950-talet:

“Bellman, en Tysk och en Dansk hamnade i Paris under Franska Revolutionen. Alla tre skulle de giljotineras.
Först var det tyskens tur, men fallbilan hakade upp sig och fastnade. Då vart tysken frikänd.
Sedan var det dags för dansken, men av någon anledning ville bilan fortfarande inte falla.
Alltså frikände de honom också, och han fick gå levande därifrån.

Så var det då Bellmans tur, men han pekade bara upp emot himlen och han sa:
“Jag har hittat felet, jag har hittat felet !” Det sitter en skruv instucken i rännan däruppe...”

Detta är fortfarande “I Bellmans anda” – kom ihåg vad jag sade om “sorgen i rosenrött” och Carl Michaels syn på tillvaron…

Nuförtiden lär obildade snorungar av icke-svensk härkomst säga “en Bellman” därför att de inte ens fått lära sig vem Bellman var i deras undermåliga skolor med kretiner till lärare, men den nyaste Bellman-historia jag hört, låter såhär:

“En Trump-anhängare från USA, en Ryss och Bellman skulle en dag ställa upp i en Tv-show, som handlade om vem som kunde stanna längst inne i en stia med en ovanligt smutsig liten gris. Först gick Amerikanen in, och se – han kunde stanna tillsammans med grisen i tjugo timmar, två minuter och elva sekunder. Därpå var det Moskva-Ryssens tur. Han kunde stanna i stian under en period av tre månader, tjugo dagar, femton timmar och trettioåtta minuter blankt.

Till sist gick Bellman in, och efter tre sekunder for den lilla grisen ut, och den SKREK som så:

“De lurade mig, de lurade mig, de djävla SVT-producenterna !

Detta är värre än självaste Pernilla Wahlgren och Danny Saucedo. Om jag hade vetat att det skulle bli såhär, skulle jag ALDRIG ha skrivit på kontraktet…”

(Detta inlägg är en repris från 29 Juli 2024)

Hömåne, 2026 (repris från 2024-07-21)

2026-07-21 by Hedningen

Idag, Söndagen den 21 Juli – är det Hömåne eller Fullmånen i det som enligt den gamla svenska kalendern gemenligen kallas Hömånad, vilket är vårt namn för Juli, som följer på Sommarmånad eller Juni. Det påstås på Wikipedia att danskarna skulle kallat månaden för “ormemånad” vilket väl har med deras “Regn-orme” eller maskar att göra, eftersom detta är Rötmånadens och Sommar-regnens tid – och så har det nog alltid varit i vår del av Världen.

Men det är inte bara Rötmånad, utan en galen Värld vi lever i. Kanske Hedniska Tankars redaktion borde skriva fler rese-reportage, rapporter från ett Mellaneuropa drabbat av slagregn, åska, skyfall, översvämningar – för vi har nyligen upplevt alltsammans återigen, på ort och ställe. Västerifrån nås vi för kvällen av rapporter om att Mr Joe Biden nedlägger sin kandidatur för det Demokratiska Partiet, nu när Donald Trump och Republikanerna ändå går emot en trolig jordskreds-seger med allt negativt det kan innebära inte bara för Sverige och Nordens, utan hela Europas och Världsfredens del.

Vid Krynky och Dnjeprs fjärran stränder pågår striderna ännu. Steppen vid Gammalsvenskby brinner, och våra landsmän och vänner i fjärran land har ignorerats och glömts bort, medan SVT och vår Statstelevision fortsätter sin tendentiösa och överdrivna rapportering till förmån för Hamas och Hezbolla, som Statstelevisionen i vårt land alltjämt stöder.

Själva har vi valt sida för längesen, och även om vi måste upprepa det självklara och pinsamt uppenbara, är vår enda Hedniska Tanke om saken att Gaza måste utrymmas, att gisslan-situationen där måste upphöra, för vad SVT betecknar som en ordnad stat, är inte annat än ett 70-tal beväpnade rövarband, som massakrerar också sina egna civila – utan all ledning. Stater som Jordanien, Egypten och Saudi-Arabien måste ta sitt ansvar, för det är inte Sveriges, Nordens eller ens Europas ansvar att hysa Gaza-remsans Islamistiskt sinnade befolkning. Ukraina däremot har en folkvald, demokratisk regering och en reguljär armé, trots att Jan Majlard och övriga på SvD:s Utrikesredaktion aningslöst har fört vidare rysk propaganda, och beskyllde Mariupols försvarare för krigsbrott. Vi är många, och vi minns… En gång skall lögnarna ställas till svars, en gång skall det råda fred i Världen – men sannolikt blir det aldrig under vår livstid, eller ens under detta århundrade.

Vi lämnar er alla i kväll med en liten sång av den Svensk-Ukrainske poeten Eugene Wolinsky, som kom hit strax före det första Rysk-Ukrainska Kriget i vårt århundrade. Vi lever just nu under det andra, och det tenderar att snart utveckla sig till ett Världskrig, med allt vad det innebär. Det här kan vara den sista sommaren på länge, som befolkningen i hela Europa kan uppleva något som liknar semester, men att som vanligt hetsa emot Ungern och Orban, eller påstå att Le Pen i Frankrike är skuld till allt – som SVT ständigt gör – är ändå så våldsamt osakligt, att ingen någotsånär hederlig människa längre kan tro på det, eller svenska medias sedvanliga ljugeri.

Bandet “Bolshevikings” – nedlagt sedan 2009 – var oss på Hedniska Tankar mycket kärt, då vi räknar dem som direkt inspirerade av Särimner och Asatron. Likt oss själva, anordnade de till och med demonstrationer på Mynt-torget som vi kan se på videon här nedan, men det var i en annan och friare tid, då det ännu var tillåtet att bränna koranen offentligt, och protestera emot Islams förtryck av etniska svenskar och andra befolkningar över hela Världen. Numera har vår egen Regering försökt förbjuda det, och vi minns alla vad som hände med vår kamrat, den Kurdiske ex-soldaten Salwan Momika – han som såg hur Shia och Sunni förstörde det Irak, där han en gång levde.

Vår kamp för frihet går vidare – både denna Hömånens dag och andra dagar. Våra Gudar är med oss, och Tors egen åska hörs i kväll ur fjärran.

Vid slutet, står segern – och segerns dag är ändå skön, så länge gräs och gröda gror.

“Hellenismos” och en vacker Hedendom…

2026-07-17 by Hedningen

Nu över till en “gammal” Hednisk nyhet i sommarvärmen, närmare bestämt från Mars månad 2025. I det Grekiska Arkadien, beläget mitt på Peleponessos halvö – har det – för första gången på 1700 år byggts ett tempel åt Zeus, Pan och alla andra av Greklands gudamakter. Naturligtvis har de kristna, och den Grekiskt Ortodoxa Kyrkan skrikit och vrålat om “Djävulsdyrkare”, “Satan” och så vidare, precis som vanligt, och via intriger försökt att få lokala myndigheter att stoppa hela bygget på grund av formaliteter, överklagade tillstånd, moderna byggnadstillstånd och så vidare. Men – protesterna och alla hinder de kristna orsakat har varit förgäves, konstaterade Greek City Times den 3 April förra året.

Moderna kraftledningsgator syns i bakgrunden, men “Et in Arcadia Ego” skulle vi vilja utbrista. Kristendomen och Monoteismens tortyr av de grekiska folket har inte upphört, men Polyteism och en återgång till förfäders och förmödrars enkla tro varslar om bättre tider, då Humanism, och dygder som Xenia eller Gästvänskap, samt Arete, vilket är detsamma som måttfullhet, blygsamhet och dygd – samt trofasthet som i “Trua” eller Treue, ja Asatro – ännu fanns i världen, istället för svek, bönerabblande och automatisk “förlåtelse” genom att kräla i stoftet inför en “allsmäktig” gud, som redan Epikuros och de grekiska filosoferna från hans samtid bevisade vara en ren, logisk omöjlighet. De kristna säger att deras kraftlöse JHVH-1 samtidigt är Allgod och Allsmäktig – men varför tillåter han då ondskans existens ? Allvetande kan han heller inte vara, för redan i Skapelseberättelsen i Första Mosebok ser han inte Adam, som gömt sig i en buske – utan måste fråga sin egen skapelse var den blivit av, utan att vara retorisk.

Hedendomens gudar, däremot – fyller människan med kraft och skönhet, och lär henne att vara stolt över sitt eget verk. Både Dorer och Joner, samt alla de andra folk som under tidernas lopp invandrat till Grekland norrifrån – ja alla människor kan – om de vill och är villiga att lära sig tillräckligt mycket – bekänna sig till Hellenismos, eller den Hellenistiska religionen av idag. De kristna har som vanligt – i sin propaganda och sin förföljelse av Hellennerna – sagt att de skulle vara rasister, men det är inte sant. Samma förföljelse har skett även i Sverige, där Ministrar som Morgan “Mollgan” Johansson föröskt förbjuda Torshammaren, och infört rena diktaturfasoner. (se avsnittet “Runkampen” här ovan)

Om det övervägande antalet av “Hellenismens” utövare är vita, så beror det på att dagens Grekiska befolkning faktiskt till stora delar har vit hy, och varje folk har som bekant sin egen Hedendom, sin egen icke-monoteistiska tro.

“Vid slutet, står segern !”

Nike från Samothrake – Här i kopia på Konstakademin i Stockholm (efter ett original på Louvren, Paris)

Omarbetningar på “Hedniska Tankar” – och nya länkar till Allcom.Se mm.

2026-07-17 by Hedningen

Som ni ser har “Hedniska Tankar” ändrat utseende under de två senaste dagarna, och förändrat sin layout. Detta beror på uppdateringar hos WordPress.com, som ständigt uppgraderar sina Internet-tjänster till nya versioner, men slopar det som blivit gammalt och välbekant – och vår andra redaktionsmedlem, av kvinnligt kön – har fullt upp med att hårdkoda, html-programmera och tillgripa allsköns knep, för att denna blogg alls skall kunna finnas kvar i framtiden.

Vi har nu återigen Länksidor i sidofältet till vänster, och dessutom en “Donera” funktion för alla dem, som vill fortsätta skänka 50 SEK (ca 4,50 EUR, 5 USD eller omkring 3,85 GBP – i dagens penningvärde) till vår redaktion.

Denna tjänst fungerar, men den fungerar lite trögt.

Tyvärr går det inte längre att justera sidofältet på den “gamla” layoutmall vi använder sedan 2016 – eftersom denna blogg – i olika former – har funnits sedan 2000-talets första år, men om någon läsare kan ge oss ett tips på en html-baserad lösning, mottar vi gärna information.

En landsman – i våra ögon betyder det ordet mycket – som däremot verkligen behärskar det mesta inom Informationsteknologi är däremot Andreas Lusth med företaget Allcom.se som annars sysslar med beräkningsmodeller inom data och mycket annat – som till exempel en mycket noggrann presentation av några Skånska Runstenstexter – och annat med teman från Sveriges senare Järnålder och Vikingatid.

“Odendisas sten” – även kallad Hassmyrastenen, Vs 24 från Västmanland, en helt och hållet HEDNISK sten från 1050-talet, gjord av en Hednisk Runmästare för Hedningar…

(här i Andreas Lusths rekonstruktion)

Hans rekonstruktioner innehåler lika hög vetenskaplig kvalitet som den legendariske Kalle Dahlberg från Adelsö, den mest skicklige bland de nu levande Runristare som finns i vår tid, alla kategorier. I vilket annat land som helst hade han – som i Japan – utnämnts till “Living National Treasure” då han alltid gjort sina runstenar för hand, och han är den man, som tillsammans med oss grundade Sveriges Asatrosamfund 1991, innan allt urartade, och “fornsederiet” tragiskt nog tog över efter år 2000. Vi minns en gång då vi av misstag skänte honom en modern vinkelslipmaskin med horisontellt roterande skiva, nog för att skära runor också i den hårdaste svenska granit med upp till 8 mm bredd, av märket Bosch – bästa tyska fabrikat. Kalle höll maskinen i sin hand, tittade föraktfullt på dess elsladd och kontakt med SI-standard ett tag, och så sadde han – lugnt och stilla: “Ja – den kan passa i mitt garage, och om jag skulle laga min bil eller något, men ifråga om stenar tror jag mest på mina händers kraft och mina släggor, mejslar och hammaren“.

Vi bad honom genast om ursäkt, och sade honom dessa ord till svar: “Frände, alltid har du varit en man efter vårt sinne !”

Och se – detta var ord och inga visor…

Här ser ni Kalle Dahlbergs egen färglagda rekonstruktion av den Hedniske ristaren Livstens mästerverk Vs 29 från Sala Sockenkyrka, där originalet ännu sitter inmurat i kyrkans vägg. Hur många stenar som under tidernas lopp vandaliserats av de kristna, och degraderats till byggnadsmaterial kommer vi aldrig att få reda på, men denna sten är inte korsmärkt. Livsten levde och verkade i hela Mälardalen på 1030-50 talet, men inte ett enda kristet ord, icke ett enda kors finns på denna sten, som är rest av Hedna män till minne av fränder och släkt “Viseti ok Halfdan letu haggva stæin æftiʀ Holma, faður sinn, ok Holmfast, broður sinn. Lifstæinn risti runi þessa”. Så var det också med Röd-Bali, som lät rista Vs 24 ovan. Han var icke kristen, han var en hednisk man, även om det har hänt, att hedna ristare ibland infogade solkors och kristna, till intet förpliktigande ord som “kudh hialpi and hans” och ord som “sial” eller själ, men aldrig aldrig någonsin ordet “kyrkja” – “kyriakos” på grekiska, för det finns inte belagt i runform förrän långt in på 1200-talet.

Allt detta bevisas också av en sten, som Andreas Lusth själv skrivit om. Förutom alla Ingvars-Stenarna – som restes efter Hedna män som blev borta i Österled och stridernas Georgien och Ukraina – där det än idag råder krig på grund av Rysslands genomkorrumperade penning-elit, och dess ambitioner – (ni vet ju själva att den Hedning, som skriver dessa rader kom till Aifurs forsar vid den stora floden Dnjipro eller Borysthenes på grekiska, där den väldiga Kachovka-dammen en gång stod, tills ryssarna förstörde Stalins verk, och Dnjipros nedre lopp blev sumpmarker igen, precis som det var på 1000-talet) och så även Gripsholmsstenen, Jarlabanke-stenarna – som minner om en Sveajarl och Brobyggare, som röjde väg och bröt mark för ett helt folk, och som ensam ägde hela Täby; eller den av okunniga klåpare och kärringen Kristina Birath (som borde ha dömts till fängelse för Grovt Kulturmiljöbrott år 2016) nästan förstörda Sigurds-ristningen på Ramsundsberget i Eskilstuna kommun, och många andra – som “Hedniska Tankar” också beskrivit genom åren – och i vissa fall skådat med egna ögon.

Men – det är inte nog med detta…

Också Hunnestadsmonumentet, och alla de runstenar – i Skåne, Östergötland och Öland – som rests över de män, som deltog i slaget vid Fyrisvall 985 – när Erik Segersäll kämpade emot Styrbjörn Starke, kung över Skåningar, Götar och stora delar av Gårdarike ned städer som Novogorod och Staraja Ladoga har behandlats ingående av Andreas Lusth, som också ägnat hela det tre dagar långa slaget en egen hemsida, helt säkert den mest uttömmande och detaljerade vi någonsin sett – förutom slagfältsarkeologin, och en noggrannare rekonstruktion av geografi och stridsförlopp – det troligaste är att Styrbjörns skepp aldrig seglade förbi det nutida Islandsfallet i centrala Uppsala intill den senare Domkyrkan, och att slaget stod på ängarna vid Ulltuna – även om det finns olika uppfattningar om den saken.

Nya studier – av Hunnestads-sten nummer två som ni ser på bilden här ovan – visar att Huggdjupet för det fula och vanprydande korset är ovanligt grunt, och måste ha tillfogats i efterhand – vilket “Hedniska Tankars” redaktion kunde höra en kunnig ung kvinnlig guide berätta om i den inglasade foajén till “Barbaricum” i Lund, där stenarna nu förvaras. Kända för vetenskapen blev de ju tack vare den danske forskaren Ole Worms i “Monumenta Danica” redan på 1620-talet, och vad vi själva diskuterat om tillsammans med Magnus Kjellström – landets ledande och mest opartiske expert på RAÄ eller Riksantikvarieämbetet (till skillnad från den kristne populisten och PK-fanatikern Henrik Williams vid “Uppsala Runforum” och andra vetenskaplit tveksamma instanser) har nu blivit en vedertagen sanning.

De Skånska stenarna och det danska runmaterialet från sent 900-tal och tidigt 1000-tal innehåller ytterst sällan kristna ord, och har oftast inga bilder eller “solkors” alls – vilket tyder på att man inte alls var så kristen som man påstått i dåtidens Danmark – utan tvärtom satte sin egen ätt, härstamning och ursprung mycket högre än någon utländsk, Monoteistisk religion som tvingats fram av svikaren Tveskägg, den åldrade Kung Blåtand eller andra kungar. Man var kristen till namnet när det passade, det är sant – men i Hug och sinne Hedning. Det kan ingen man eller kvinna förneka.

Till själva Kungsgården, Gudahovet vid Gamla Uppsala och gravarna vid Valsgärde kom nog aldrig Göternas väldiga här – fullt realistiska uppteckningar talar om 5000 man på Styrbjörns sida, mot kanske 7500-8000 stridande i Sveahären – Andreas Lusth tar också med de senaste källorna typ “Gesta Wuliensis” och andra omdiskuterade dokument – “Hedniska Tankar” kommer att återkomma till problemen med Landhöjningen i Uppsala-trakten, och kring Fyris nedre lopp – som likt de dåtida sumpmarkerna vid Ulltuna och möjligheten till kringgång, på båda stränderna av Fyris eller Föret – där man fick Föra eller dra sina skepp förbi forsar – och hur själva landstigningsoperationen såg ut, under den första dagen av slaget, då sagan berättar att Styrbjörn själv brände sina skepp, vilket gett upphov till ett vida spritt uttryck på det språk, vi ännu talar.

Fyrisvall år 985 var slaget, som skapade en hel nation – “Birth of a Nation”- och det stod mellan Hedniska Kungar och inte kristna.

Erik Segersäll och Styrbjörn Starke var fullt historiska personer, lika väl som Vladimir Vladimirovitj Putin och Volodymir Zelenskyj. Det behöver ingen av oss betvivla.

Nu vann Svearna, och till sist infördes här kristendom i vårt eget land, liksom islam – men det ska vi ändra på. Mer än 1040 år har gått sedan vår nation föddes – men alltjämnt lever och kämpar vi.

Ō ksein’, angellein Lakedaimoniois hoti tēidekeimetha, tois keinōn rhēmasi peithomenoi.

“O främling, hälsa till Lakedaimoniderna att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud !“

Så löd en gång Simonides gravskrift över Spartanerna efter slaget vid Thermopyle kring 8-10 September år 480 före vår tideräkning, då Asiens och Österns horder för kanske första gången besegrades av fria män från ett fritt Europa.

En runsten från Östergötland, Högbystenen – ÖG 81 – uttrycker samma budskap, samtidigt som den uttryckligen nämner slaget vid Fyrisvall.

Det är ingen tillfällighet. Friheten är alltid värd att försvara, och den kräver fortsatt kamp med både vapen och ord som verktyg, än idag.

Skeenden i Väst (repris från 2024-07-17)

2026-07-17 by Hedningen

Västerut i Midgård sker det en hel del – som vanligt. Kanske är det händelser, som inte bort hända överhuvudtaget, men som svensk Hedning och Asatroende känner jag verkligen inte för att kommentera dem. Istället vill jag ge ordet till Lucius Swartwulf Helsen, en Amerikansk Asatroende, som på gott och ont skriver politiska krönikor, och nämner en hel del figurer inom såväl USA:s politik som dess Hedniska kretsar…

Han inledde sitt näst senaste inlägg med följande ord – som kunde vara typiska också för mig, eller Henrik Andersson från “Ideell Kulturkamp”, min parhäst i den svenska Hedniska Bloggosfären:

Much to people’s regrets, I am not dead.

Ja – de orden får väl stå för de flesta av oss, här i Midgårds dalar, och herr Helsen fortsätter sin blogg och krönika med följande mångordiga analys:

The Shot Heard (Almost) Around the World

On July 13^th, 2024, (Former) President Donald Trump was almost assassinated. As I’m writing this, details are still a little sketchy, but what is known is that Trump was struck in the ear, at least one bystander was killed, and the alleged assassin is dead. Within moments of the attempt, Trump stood tall and strong, fist raised in the air, in what will likely be one of the most iconic images of the decade, if not century.

Quousque tandem abutere, Catilina, patientia nostra?

Vad ska man egentligen säga – eller ens skriva ? “O tempora, O Mores” skrev en gång en gammal romare, som också var Hedning. Det låter jag vara det enda hedniska citatet för dagen, och det kommer ifrån Marcus Tullius Cicero – han var ju en gång senator, och även i hög grad politiskt aktiv – som ni kanske vet…

Historier från Florens #1: William Gold och Janet… (text från 20 Juli 2015)

2026-07-16 by Hedningen

I den sköna staden Florens kan man upptäcka ett och annat, som hör utöver det vanliga. Folk har sagt, att staden är den mest romantiska i hela Italien och en gång skall William Gold, en av den famöse och relativt hedniske Sir John Hawkwoods underställda ha gett upphov till den senare så populära historien om Romeo och Julia, som Shakespeare diktade ihop på grundval av ett av Geoffrey Chaucers poem, sägs det. Mycket kan man filosofera över med utsikt över Ponte Vecchio, den äldsta bro som finns att se på ort och ställe. Konstnärer har till och med anspelat på bron i diverse målningar.

I Juli, nådens år 1379 satt väpnaren William Gold, mångårig medlem i Sir John Hawkwoods berömda “Vita Kompani” som för tillfället räknade 4500 man,, i ett tält framför staden Mantua och var missmodig till sinnes. Han hade full anledning till det. Det var två år efter den stora massakern på oskyldiga civila vid Cessena (se tidigare inlägg i denna blogg), och som Ingenjörssoldat, och ansvarig för Hawkwoods artilleri – som fortfarande inte räknade såvärst många pjäser – hade han nu stigit i graderna, och befordats till titeln Generalkonstapel, vilket också innebar att han under Hawkwoods bortovaro var högst personligen ansvarig för den pågående belägringen av Mantua, och tillika Kvartermästare för “Vita Kompaniets” fältläger.

Sådana uppgifter kan ju tänkas vara betungande för vem som helst, men ännu värre var att hela krigskassan var spårlöst borta, puts väck och försvunnen, samt att all proviant var slut. Sir John Hawkwood själv, i egen illa beryktad person – överallt känd som den värste av mördare – hade rest till Venedig i affärer. Där skulle han ta upp nya lån i Lombardiska banker – att föra krig kostar pengar, då som nu – samt sammanträffa med representanter för det Brittiska Kungahuset, som efter de senaste årens härjningar nu började visa ett positivt intresse för honom, vilket man förut aldrig någonsin gjort.

För Engelsmän i hemlandet kunde John Hawkwood, alias Haucoode på franska – eller i Italien kallad Giovanni Acuto – lika gärna vara glömd, begraven eller hängd i närmaste galge, fast helst då det senare. Med i den Engelske Kungens diplomatiska expedition fanns också Geoffrey Chaucer – som faktiskt fick ett mycket gott intryck av Hawkwood. Denne var ju långtifrån var någon rå och ohyfsad buse, utan en högst kulturellt begåvad man, i alla fall privat.

Mantua på avstånd

Allt det här var ju helt i sin ordning och ganska så förträffligt, men det hjälpte inte William Gold det minsta. Han led brist på råg för hästarna, och skrev till Hawkwood om två vagnslaster spannmål, säger Hawkwoods stora biograf, Frances Stone Sanders i “Den Djävulske Engelsmannen”. Varje man behövde 1,5 kg livsmedel per dag, inklusive vin eller öl, och varje häst eller lastdjur 10 kg hö eller furage. Detta betydde 6,75 ton livsmedel om dagen, så länge belägringen varade, oräknat vad djuren åt. Hawkwoods armé var för tillfället inhyrd av huset Visconti i Milano, vars överhuvud; Galeazzo II, gäller för att ha varit komplett galen – Visconti vapensköld, som än idag sitter på Alfa Romeos sportbilar, var en stor grön eller blå drake, som håller på att tugga i sig ett blodigt människolik. Bland annat hade han tillsammans med sin bror Bernabo uppfunnit en ny tortyrmetod, Quaresima, vilken han tyckte om att tillämpa på anhängarna till Lodovico Gonzaga i Matua, speciellt då kvinnorna – men än så länge, hade själva belägringen inte kommit så långt, att det var dags att ta fram sträckbänkar och tumskruvar.

Men inte nog med det. William Gold hade också bekymmer av ett helt annat slag. Janet – eller Jeanette (hennes namn stavas lite olika i källorna) – som var hans särskilda favorit bland hororna och skökorna i fältlägret, saknades också sen igår kväll, och detta upplevde han som alldeles förfärligt tragiskt. I Hawkwoods armé fanns alltsedan tiden i Frankrike inte bara “gifta kvinnor, jungfrur och nunnor” som helt frivilligt följde efter legoknektarna, också tillsammans med hantverkare, förrymda skrivare, munkar och annat folk, som helt enkelt föredrog att dra i fält och ägna sig åt det fria kriget då och då. 1386 tog befolkningen i Padua 211 stycken av dessa “frivilliga kurtisaner” eller “whores de combat” som Ernest Hemmingway senare kallades dem (folk är sig rätt lika i alla tänkbara krig) till fånga, satte blomsterkransar på deras huvuden och blombuketter i deras händer, klädde dem i nya klänningar och inbjöd dem allihop till en måltid i den lokale bossens, Francesco Carraras palats. Gesten saknade inte stil, och det gjorde på sätt och vis inte William Gold heller, som vi snart ska få se.

Till och med adelsdamer och gifta kvinnor sökte sig till Hawkwoods “Vita kompani” helt frivilligt, för att vara “manskapet till behag och för att bära deras vapen och packning” men vad nu Janet beträffar, var hon alltså något alldeles extra, och en ung dam med vissa färdigheter, minst sagt. William Gold hade känt henne i tre års tid, och kände henne som fullt tillräknelig och levde med henne som man lever med sin hustru, skrev han långt senare i brev till sin värste fiende.Vi vet inte hur Janet såg ut, om hon var blond eller svarthårig – italienarna föredrog blonda kvinnor norrifrån, speciellt om de “hade namn om sig” – ifall hon var ung eller gammal, brunett eller rödhårig kanske; men vi vet ganska mycket om hur hon var klädd, och hennes tycken, smak, läggning och personuppgifter i övrigt – allt från William Gold, som ju kände henne mycket ingående, och i alla detaljer.

“Vita Kompaniets” damer föredrog att klä sig helt i vitt eller ljusa färger, och beträffande Janet hade hennes kläder “Fenetres de Enfer” eller “Helvetesfönster” – dessa bestod av djupa urringningar, korta ärmar och uppslitsade sidor av överklänningen, där underklänningen syntes – och medeltidens människor bar förstås inga underkläder alls. Andra bara partier var bland annat brösten, “kroppsdelar som varje någorlunda ärbar kvinna inte visar“, inklusive navel och mage, tydligen. Alltsammans, sa Froissart, hundraårskrigets store skildrare var “ett djävulskt medel för avsigkomna skökor till att uppelda männen, reta andra; vida fulare gamla kvinnor och kärringar som inget har att visa, och allra mest för att driva gäck med präster, munkar och kyrkans heliga sakrament, varför hela högen av dessa fräcka, fullständigt skamlöst klädda och liderliga unga damer säkerligen allesammans kommer att hamna huvudstupa ner i helvetet”

Märk “Helvetesfönstren” i sidan på klänningarna – sådant ansågs dåförtiden fullständigt skamlöst…

1300-talet var i vissa avseenden en ganska frigjord tidsålder, skriver Barbara Tuchman i “En Fjärran Spegel” och i dåtidens populärlitteratur, som exempelvis verseposet “Romanen om Rosen” kunde man rakt fram och utan omsvep läsa följande dialog:

Riddaren: “Svara mig nu ärligt, min dam – har ni något hår nedtill ?”

Damen: “Ack nej, jag arbetar dagligen flitigt i min trädgård och håller den fuktig och rensad, där ska ni snart få plocka min allra bästa och mest välluktande ros…”

Riddaren: “Jaså ! Sällan hör man talas om att det skulle växa gräs på en väl upptrampad stig, och där så många hingstar betat, växer det sällan något !”

Hur William Gold och hans Janet egentligen hade det, kan vi förstås inte veta, men i tre år eller mer hade de alltså varit tillsammans i vått och torrt, åtminstone för det mesta – Janet var ofta “ute och red” står det – vad som nu menas med det (?) – men en kväll i Juli hade de alltså bråkat – som de flesta par gör – och Janet hade vid detta tillfälle druckit alldeles för mycket rött vin, som hon var mycket förtjust i.

1745523_3_201209_257758_1_024_53b31c08e087c36cac0b46a8

Morgonen därpå var hon borta, och försvunnen. Borta och försvunnen var också William Golds bästa häst, 500 floriner i Guld – en nätt liten handkassa – och hela Vita Kompaniets förråd av ädelstenar, samma stenar som sedan skulle gå till judar och lombardiska banker, samt användas för att betala de 4500 soldaternas månadslöner med. William Gold hade som kvartermästare insyn i räkenskaperna, och visste att hans frilla – snarare än sköka – ridit bort med två års samlade löner, alltså 108 000 månadslöner samtidigt – i ädelstenar, förutom de 500 florinerna, som hon stulit från just William Gold personligen.

Allt det där var ju illa nog, och kunde göra vem som helst bekymrad, men kom nu ihåg att William Gold hade självaste John Hawkwood som arbetsgivare – och han var inte vem som helst.

Det var å andra sidan inte Janet heller. Hon påstås ha kommit från en stad i Sydfrankrike, och var till och med av adlig börd, sägs det – och rätteligen ingen vanlig sköka, eftersom hon hade förstånd nog att ta bra betalt för sina tjänster. Hawkwoods tid vimlade dessutom av spioner, intriger, dubbelagenter, lejda mördare och liknande figurer, och när William Gold skrev att “Jag har sedan länge använt mig av denna kvinnas tjänster, och hon har på alla sätt stått till mitt förfogande” var det nog inte bara Janets företräden i sovrummet – eller i första bästa höstack eller landsvägsdike – han talade om. Det är mycket möjligt, eller till och med sannolikt, att hon kunde en hel del annat också – hon kan ha varit bra på språk, till exempel… Uppenbarligen umgicks ju hon flitigt med såväl Italienare, som Fransmän och Engelsmän, och kanske fler nationaliteter än så..

500 floriner i guld, förresten, motsvarar 3,5 kg ädelmetall, och med dagens guldpriser blir det i runda slängar sådär 920 000 kronor, eller närmare en miljon, om vi tar hänsyn till att myntat guld var något mera värt än bara metallen, redan på den tiden. Hawkwood fick själv en ridhäst, värd 320 floriner vid ett tillfälle, och William Golds häst var nog ensam värd över 100 floriner den med – så vad Janet kommit undan med, var alltså inte småpotatis..

Ganska snart kom det också fram, vart hon ridit iväg någonstans, den där morgonen efter det hemska bråket. Hon hade löpt över till fiendesidan, och höll sig gömd någonstans inne i Mantua, fick man veta. Utan Hawkwoods vetskap skrev nu William Gold flera brev till Lodovico Gonzaga – Mantuas Härskare – och bad att hans fd. älskarinna skulle bli utlämnad. “Man borde inleda ett grundligt sökande efter Janet på de sämsta värdshusen och härbärgena, sätta henne i säkert förvar och ge mig besked i enlighet därmed” skrev han, och det låter ju ganska rimligt…

Varför Janet gjorde som hon gjorde, är ganska svårt att förstå – men å andra sidan – vem kan förstå allt i historien ? En vecka efter det gåtfulla försvinnandet, 6 Augusti 1378, kom det fram att Janet hade gripits – dock utan pengar eller ädelstenar. Hon hittades vid ett utdrucket glas rödvin med en dolk i handen – kanske i färd med att begå självmord, eller i något slags inre kristillstånd. Det kom också fram att hon egentligen var gift i Frankrike, samt hade två barn som hon heller inte sett på de tre år som hon var en medlem av “John Hawkwood och Kompani” eller frivilligt gick i krig, vid William Golds sida. Kanhända hade hon tråkigt, kanhända hade hon en hård barndom, plågades av de kristna – sådant är vanligt – än idag – men själv sa hon tydligen vid gripandet att hon egentligen var en ung och oskyldig flicka från landet, och att hon inte bar agg mot någon särskild person. Stölden hade hon begått bara av eget begär eller i vinningslystnad, men helt utan politiska motiv. Gold ville som Kvartermästare skicka över ett antal sekreterare, för att “framföra våra anspråk på återskaffandet av det stulna” men allt detta skulle ske i hemlighet, utan att Hawkwood eller Milanos hertigar fick veta något.

Och så var det nog också bäst.

John Hawkwood skulle förmodligen hängt Janet i närmaste träd, eller huggit huvudet av henne helt utan ceremonier, men så ville William Gold inte ha det. Han ville tvärtom ha Janet tillbaka – för han var fortfarande kär i henne – och småsaker, som förlust av 500 floriner hit eller dit, brydde han sig inte om. Han måste varit en obotlig optimist, eller också en äkta romantiker – kanske rent av en sådan där modern man, som trodde på öppna förhållanden…

olaus_magnus_-_on_the_punishment_of_witches_53b3228d2a6b220a12965119

“Stopp för fan, jag glömde min handväska !”

Jag har redan nämnt hertigarna Viscontis “Quaresima” eller 40 dagars tortyrmetod, som började att man högg fingrarna av offret, eller knipsade av näsa och öron, för att därefter ge sig på de långa rörbenen i kroppen och slå sönder dem efter alla konstens regler. Detta var det vanliga straffet för ovanliga fall av grov stöld eller förräderi, en klass av brott som sannolikt omfattade Janets små bedrifter.

torturebranksscoldbridal2_53b324669606ee51dfd0bc8d

Under tortyren skulle det vara inlagt pauser, eller läkarvård, och först när 40 dagar gått, och man fyllt delikventens mage med vatten tills den sprack, använt smält bly, spikar genom fotsulorna och liknande attiraljer, var det dags att fästa vederbörande på stegel och hjul, och sålunda ta stackars Janet av daga – det var i alla fall vad som var tänkt att ske med kvinnor av hennes sort… ifall hon föll i Viscontis händer.. Men, Willaim Gold ansåg att inget av detta behövdes – vilket var rätt vidsynt…

Allt skulle vara förlåtet och glömt, och det behövdes inga näsors avknipsande med tång eller andra liknande saker – Janet skulle inte ens få håret avrakat, som “gemenligen sker med gamla horor” utan behandlas väl, och hysas i ett kloster, där man skulle hysa medlidande med henne, eftersom “Ljuv kärlek övervinner stolta hjärtan” som William Gold uttryckte det. Han skrev – eftersom han inte kunde rå för att han förälskat sig i vad omvärlden betraktade som totalt fel person, och dessutom ett erkänt praktluder:

“Kärleken övervinner allt, ty den slår även de ståndaktiga till marken, gör dem otåliga, berövar dem allt mod, rent av slungar ned dem lika djupt som de högsta torn är höga, lockar till tvist så att den drar in dem i dödlig tvekamp, vilket redan hänt mig två gånger för denna Janets skull – och mitt hjärta längtar efter henne så att jag på intet sätt kan få ro i min själ eller göra annat än att skriva till er för att säga att älskande bör bistås – och därför bönfaller jag er att lägga allt annat åt sidan, och så befalla att denna Janes varken får eller kan lämna Mantua eller ert territorium innan jag sänder bud efter henne, som jag skrivit i andra brev till er. Men låt henne hållas kvar instängd på min begäran, ty även om ni har lagt ut tusen guldfloriner på henne skall jag betala dem tillbaka utan dröjsmål; om så jag måste fara efter henne till Helvetet, skall jag ha denna kvinna !”

Och William Gold fortsatte skriva, i Juli för många hundra år sedan – med tanke på att Janet var gift, att äktenskap inte ens kunde upplösas av Påven och andra saker:

“Även om jag kanske går en smula emot lagen ibland, ber jag ers nåd av Mantua att inte tänka på det, för en dag ska jag med mitt artilleri göra mer för er än tusen franska slynor kan åstadkomma; om ni har behov av mig i viktigare ärenden, ska ni få tusen spjut bakom er i så fall. Därför ber jag er än en gång att denna Janet placeras på ett säkert ställe som ingen känner till, och hålls kvar där tills jag skickar tjänare efter henne med ett brev från mig själv, och därmed är jag er förbunden för all framtid”.

Janets öde är vidare okänt. Ingen vet vad som hände med henne till slut, eller om hon skickades tillbaka till Frankrike – eller om hon fick återse William Gold – som förlät precis allt…

Det var alltså på denna bas, som Geoffrey Chaucer skulle skriva en tragedi, kallad “Troilus och Cressida” och i sin tur skulle denna historia – efter några hundra år – inspirera William Shakespeare till att skriva historien om Romeo och Julia, som ju också handlar om trohet. William Gold, däremot, var ingen större författare – Janet var en underbar kvinna, värd att göra precis allt för, samt förlåta en och tusen gånger – därmed punkt ! Otrohet eller Miljonstölder – sak samma – han förlät allt, och trodde på kärleken i alla fall... även om få andra män, då som nu – vore ridderliga nog att göra detsamma, och haft förmåga eller kärlek nog att förlåta såpass mycket…

Och Sir John Hawkwood, som också fick höra om alltsammans… Hur gick det för honom ?

white-gold-renaissance-wedding-gown_53b32934ddf2b378e83139e5

Jodå, för honom gick det bra. William Gold förblev i hans tjänst. Hawkwood blev ingift i familjen Visconti via Bernabo – alltså han med tortyrmetoderna ! Bernabo, som var en horkarl av rang, hade 17 barn med sin lagvigda hustru, och 14 barn med 4 andra kvinnor förutom det…

En av hans frillodöttrar, en viss Madonna Donnina (namnet betyder “den lilla kvinnan eller donnan”), eftersom hon var svarthårig och ganska kortväxt ) blev så småningom Hawkwoods fru – för han gifte sig till sist, när han var 57 år gammal. Hans brud var bara 17 år – och även på medeltiden, tyckte folk att detta var alldeles onaturligt, och en sak att skämmas över. Att familjen Visconti kunde gifta bort en av sina yngsta med detta svin till legoknekt – nej det var rent förfärligt, ansåg alla i Mantua och Milano med omnejd.

Donnina var kunnig i dubbel Italiensk bokföring, trots sin ringa ålder, och hade tydligen gott läshuvud. I fortsättningen skötte hon ensam “Vita Kompaniets” affärer och ekonomi, med så småningom 14 biträden eller kvartermästare till hjälp, och Willam Gold kunde återgå till att sköta artilleriet, ingenjörstrupperna och allt det där andra, som han egentligen var bäst på.

Vid Sir John Hawkwoods död i april 1391 – vid 81 års ålder – tilldelades Donnina av staden Florens “utöver den pension på 1200 guldfloriner som beviljats sedan 1375″ (det motsvarar över 2,3 miljoner SEK) på livstid ska få en ny pension på 2000 guldfloriner för insatser för Staten i krig…

Hawkwood och Donnina levde enligt samstämmiga uppgifter synnerligen lyckligt. De fick tre döttrar, varav den första hette – ja – ni har redan gissat det – Janet – efter en ökänd hora och förräderska… Ifall det nu verkligen var så… Förutom detta fick de också en son, och John Hawkwood försummade inte ens under sina värsta och blodigaste fälttåg att skicka apelsinmarmelad gjord på äkta socker hem till sin unga hustru – sådant var en stor sällsynthet på den tiden – liksom hela träd av citroner i kruka, samt smärre slott och vingårdar…