Våren har officiellt börjat komma till Sverige. Enligt SMHI måste det av en eller annan anledning vara så att Vårtemperaturer måste råda under hela 7 dagar, för att det skall kunna räknas som Vår. Vid Vinterns, höstens och sommarens inträde, räcker det enligt dem med 5 dagar av respektive årstids temperatur för att den nya årstiden skall ha hunnit anlända, men just med Våren skall det alltså förhålla sig helt annorlunda, av skäl som SMHI inte redovisar. Kanhända beror det på att Våren alltid varit en nyckfull årstid, som sällan eller aldrig inträffar vid exakt samma tid för olika år, och inte heller på samma breddgrad behöver våren anlända vid samma tid år efter år. Se efter vad jag skrivit om Vårens inträffande, och Vårbloten här ovan !

Som jag skrivit förr om åren använder man i Danmark och Skåne fortfarande uttrycket ”Förår” om den tid, som råder såhär års. ”Jorden reder sig” säger man, och i den fuktiga, töiga tid som råder, förbereder sig natur och människor för den nya äring eller årsväxt som skall komma. En ny vegetationsperiod med färska gröna blad ska ta sin början, men oftast bara under April eller gräsmånad, och inte under den egentliga Vårmånaden, som alltså inträffar under Mars. Vi Hedningar och Asatrogna har också alltid ansett, att Mars tillhör Gerd, jordgudinnan, och att detta är hennes stora tid, då det skall blotas åt henne., för bättre tider och ny årsväxt.

En modern skribent, som är inne på liknande tankegångar, är den danske prästen Peter Ulvsgaard i Amtsavisen från trakten av Randers och Gudingså på Jylland. Trots att han är kristen, vågar han närma sig hedendomen och de universella begreppen, eftersom det bara är under ren Hedendom, som vi kan möta det sant mänskliga, en filosofi bortom allt kristet och bortom all makaber Monoteism, och tankar som är sig lika i alla tider.

Om årets Vår är dyster på grund av Pandemin, konstaterar han, så har mänskligheten upplevt det många många gånger förr, och den gick inte under då heller. Vårens, grödans och förnuftets makter segrar alltid till slut. Han tänker på Fimbulvintern, den Justinianska pesten på 500-talet och allt våra förfäder måste ha upplevt, liksom det faktum att det finns nu uttorkade offersjöar eller ”Kirkemoser” bakom snart sagt varje kristen kyrka i Danmark, där man en gång offrade till Asatrons makter. Så är förhållandet också i Skåne, vid Förslöv och Bjärehalvön, där också min ätt har sina rötter. Och jag citerar, från den danska tidningen:

Nabo til præstegården i Spentrup ligger en gammel kirkemose. I dag er mosen drænet landbrugsjord, men i fordums dage var den fugtig, sumpet og farlig. Her samledes vores asatroende forfædre til bøn om gudernes hjælp. Herud gik engang en kvinde med sit dyrebareste smykke for at give sit store spænde i guld til guderne. Hvorfor gjorde hun det? Uden skriftlige kilder kan vi ikke vide hvorfor, men holder dateringen, kan det have fundet sted i de frygtelige år midt i 500-tallet, hvor store vulkanudbrud havde gjort solen bleg og kold. Flere steder på kloden har vi fra den tid vidnesbyrd om, at solen var blegere end månen, fordi askeskyerne lå som en dyne på himlen. Afgrøderne slog på grund af det køligere klima fejl. Pesten fik fat. Flere moderne historikere peger på årene omkring 536 som de værste katastrofeår i menneskehedens historie. Solen, varmen og livet kom heldigvis igen, men begivenheden satte sig i vore forfædres fortællinger og religioner. På vore breddegrader finder vi sikkert rester af erfaringer fra den tid i fortællingerne hos den senere islandske digter Snorri Sturluson. Snorri fortæller, hvordan Fenrisulven slugte solen og indledte ragnarok. Uden sol, intet liv. Solvognen, som vi kender fra Nationalmuseet, var livsnødvendig. Solen skulle hver eneste dag trækkes hen over himlen fra øst mod vest. Om det var umiddelbart efter ofringen af kirkemosegård-smykket, at solen vendte tilbage, det ved vi ikke. Vi ved strengt taget ikke noget om, hvorfor ofringen fandt sted. Men hvis det hang sammen med den blege sol, så ”virkede” det at ofre et dyrebart smykke i mosen, i hvert fald kom solen igen.

Så ni ser. Även de kristna måste till slut erkänna sanningen. Blot och Hedniska offer är verksamma, mycket mer verksamma än allt kristet bönerabblande, som inte nyttar någonting till.

Endast genom att vi själva offrar något, det kan vara arbete och tid – eller pengar och dyrbarheter – kan vi få del av Vårens mysterium, och så grönska på nytt, också inuti oss själva.

Guldfyndet från Kirkemose, som det ser ut idag.

Bara genom att tänka som en Hedning, kan man leva som en Hedning – och man lever mycket bättre, utan all kristen ångest och helvetes-tro. Vi Hedningar vet, att Världsbrand och Ragnarök inte kommer inträffa på länge än, och att våren kommer åter. Låt oss nu göra ett jämfota-hopp till Rösa Ring, en av de många hedniska kultplatser jag besökt såhär års. Jens Flyckt på sajten ”Sverigereportage” påstår, att man ”inte skulle veta” varför den stora processionsvägen vid Rösa Ring blivit byggd, och han skriver också om den såkallade Labyrinten eller Trojeborgen från bronsåldern vid just Rösa Ring, vars ursprung man mycket väl känner. Vägen är en nord-sydlig axel, placerad enligt vädersträck och soluppgångar. Den 540 meter eller mer långa processionsvägen, förbättrades under 800-talet, skriver han, men var sannolikt ursprungligen byggd under bronsåldern. Av torvprov vet vi också att ”labyrinten” vid Rösa Ring har blivit anlagd då, och det finns också ett stort gravfält från järnåldern där, med en storhög som processionsvägen försvinner inunder. Det är också ”labyrinten” som talande nog har gett namn åt hela området.

Trojeborgen vid Rösa Ring är idag i mycket dåligt skick, och underhålls inte av Upplands-Bro Kommun. Hela området har heller aldrig blivit ordentligt undersökt, och vissa arkeologer teoretiserar om ett ”dödshus” eller benhus, som skulle ligga i början av processionsvägen, innan man kommer ut på den magnifika högplatån, 60 meter över dagens Mälaryta, med en strålande utsikt över hela landskapet. Men, vad man hittat i början på vägen är bara en halvcirkelformad stensättning, och visst inte grunden till något hus, skriver Jens Flyckt klarsynt. Där finns kolrester, och vad som kan vara en eldstad, men det kan lika gärna härröra från muren kring en fornborg på kullen, eller någon annan anläggning, som inte blivit utgrävd ännu. Jag citerar:

Hembygdsforskaren Börje Sandén, som tillsammans med sin hustru Gudrun grundade Upplands Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, ägnade större delen av sitt liv till att dokumentera och beskriva Upplandsbros historia. Han var kritiskt till hur Rösaring hanterades och hur de fyra rösena som i alla år betraktats som bronsålderslämningar, i med undersökningen och dateringen av vägbanken 1982, plötsligt blev vikingatida. Detta trots att rösena inte hade undersökts.

Börje Sandéns uppfattning var att vägen var betydligt äldre än vikingatidatid, men att den sannolikt rustades upp eller byggdes om på 800-talet.

Högen i vägens södra ända, som vägen försvinner in under, är registrerad som gravhög och ligger intill rösena. Börje Sandén menade att det inte alls behövde vara en gravhög. Han refererade till närliggande Sighhildsberg. Där finns en liknande gravhög som han var med och undersöka under fem säsonger och som visade sig vara något helt annat.

”Hela problematiken kommer att lösa sig när den platta högen (Rösaring reds.anm.) blir arkeologiskt undersökt. Så skedde nämligen när en annan platt hög i kommunen med ungefär samma storlek undersöktes bara ett par år efter Rösaringsundersökningen. Den välkända Signhilds kulle i Signhildsbergs park var ingen grav. Det var inte heller någon gravkulle. Det visade sig vara en tingshög” skriver Börje Sandén.

Att Högen vid vägens början är en Tingshög, kanske placerad intill en bygdeborg, är en i högsta grad rimlig tolkning. Spår av bronsgjutning och boplatser från Bronsåldern har hittats vid kullens fot, och att alltsammans ingått i ett mycket gammalt bebyggelsekomplex från långt innan järnåldern, är faktiskt sannolikt. Arkeologer har också försökt göra mycket av ett 40-tal nuförtiden decimeterdjupa och meterbreda gropar, som utbreder sig längs den 540 meter långa vägen fram till labyrinten, och sagt att dessa måste uppburit 4 meter höga stolpar, som de stolphål man hittat vid Gamla Uppsala – men det är helt obevisat, och omöjligt av flera skäl.

Fördjupningarna har ingen stenskoning i botten, och skulle inte kunna burit upp några större stolpar överhuvudtaget. I och för sig finns det ingenting som hindrar, att vi tänker oss mindre permanenta ”fackelhållare” längs vägen, fram emot utsiktsplatån, och att den kanske var upplyst med lyktor och bloss som stod på marken, vid Midvinter, Alvablot eller Vårdagjämning – i Midsommartiden behövdes det ju inte – för den nordiska sommarnatten är tillräckligt ljus ändå. Och här samlades man, till Ting och till Vaka, med Blot och Offer.

Utsikten vid Rösa Ring är numera inte vad den har varit. Man underhåller inte platsen, och har låtit krattskog och granar växa upp, som fördärvar alltsammans. Men en gång var detta ett solens berg och en himlens plats, där man direkt kunde förenas med gudarna. Och Börje Sandén och hans hustru Gudrun är inte längre med oss. De dog som så många andra av våra gamla under våren 2020, kanske därför att Regeringen Löfvén förvägrade dem ordentlig sjukvård, men själv mötte jag dem båda två i deras bostad i Bro, när jag köpte en av forskaren Jon Krafts böcker direkt från dem under 2013, och deras livsverk – UKF – består fortfarande med mer än 30 år historisk och arkeologisk forskning. År 2008 tilldelades makarna Sandén Nordiska museets Hazelius-medalj för sina insatser. De blev 90 och 92 år gamla. Måtte jorden vila lätt på dem, nu när de är hos Gerd och Hel. Deras verk lever, och ska fortsätta leva i många år efter dem.

Om vi betraktar en karta med 20 meters högre vattenstånd – från ca 1100 före vår tideräkning och klassisk bronsålder – förstår vi mycket mer av bebyggelsen kring Rösa Ring, och de riter, som varje vår utspelades där – jag skall snart förklara hur och varför…

Här ser vi nu den moderna kartans bebyggelse inlagd i botten på kartan, och vi ser också hur en förbindelse sjövägen sträcker sig in emot Uppsala, Håga-bygden och Svealands mest centrala trakter, där Håga-kungen bodde. På vägen kommer man förbi det moderna Bro, men också den gigantiska bronsåldersboplatsen Apalle eller Apla by, en av de största orterna för bronstillverkning i hela Uppland överhuvudtaget. Den ligger precis utanför kartan, intill Yttergran och den gamla kultplatsen Vi vid en skyddad lagun eller havsvik.

Men vi ser också hur iögonenfallande de dåförtiden 40 meter höga berget vid Rösa Ring måste ha varit i dåtidens landskap. Hit kunde man segla och ro, och alla de skepp som vattenvägen for in emot handelsplatsen och bronsgjutnings-verkstäderna vid Apalle, kunde enkelt bevakas härifrån. En bättre plats för en fornborg gick inte att hitta, och till den trånga viken bakom Rösa-ön kunde man också ro eller segla, och landstiga vid den boplats, som måste ha legat där. Sedan vandrade man upp längs vägen (markerad med röda streck på kartan) och kom fram till den stora dansplatsen…och ”labyrinten”.

Jämför läget med den Trojaborg, som en gång fanns vid Vårfru-kyrkan i Enköping, och som enligt vissa skall vara bevarad i form av rekonstruktion. Läget på den smala udde, som utgör Enköpingsåsens spets, behärskade en jättestor lagun, med stranden vid Ullunda – himmelsgruden Ulls heliga lund i väster, och ännu en segel-led in förbi det monumentala Brandskogsskeppet – som numera ligger högt uppe på land, och vars placering man inte alls kan förstå, om man inte vet var strandlinjen gick år 1000 fk.

Mälardalen innehåller ännu fler Trojeborgar – eller som de oriktigt kallas ”Labyrinter”. Också på Enköpingsåsen, vid Vårfrukyrkan har de legat en, tills de kristna rev ned och förstörde den på 1830-talet – och på Badelunda-Åsen invid Västerås hittar vi ytterligare en Trojeborg, liksom vid Kungsör, där en anläggning med det falska och sentida namnet ”Drottning Kristinas Ridbana” utgör ytterligare en Trojeborg som med hjälp av torv och jordlager har kunnat dateras till Bronsåldern.

Alla de här Trojeborgarna är konstruerade på samma sätt, och det är faktiskt helt oriktigt att kalla dem för Labyrinter, eftersom de har en klar början och ett klart slut i mitten – de är visst inga ”irrgångar” och man kan helt enkelt inte gå vilse inuti dem, eftersom de leder till ett bestämt mål, och sedan tillbaka ut igen. Om vi vidgar perspektivet ännu mer, skall vi finna att mer än 300 av dem finns just i Sverige, där de är vanligast i hela Världen, och de finns även i det svenska Finlands gränstrakter och det övriga Norden, där de kallas ”Jungfrudanser” och i England ”Troy Towns”.

Den legendariske fornforskaren Jon Kraft spårade dem ända upp till Vita Havet vid Bjarmalands kust, och de är också kända från medelhavsområdet och så långt bort som det Indoeuropeiska Indien och Sumatra – men däremot är det inte sant att de skulle finnas på alla kontinenter – vad som står på Wikipedia är bara dravel – det finns inga sådana här anläggningar i Afrika, Australien eller Amerika, utan de finns bara där Indoeuropeiska folk och då framförallt Germanska stammar levat och verkat, även om de med hinduiska sjöfarares hjälp också spritts till den Indonesiska övärlden. Hos samer och andra folk förekommer den däremot inte alls, och i Norge kallas Trojeborgen ”Völundarhus” efter Völund, mästersmeden.

Inte alla kommer från Bronsåldern – vilket man har kunnat se på landhöjningen, med hjälp av torvs och lavars växthastighet och på andra sätt – i själva verket går det att urskilja två stora faser kring medeltiden, 1200-1300 och på 1800-talet, när de flesta Trojeborgarna i kusttrakterna restes, enligt Jon Kraft. I Finland har man försökt lansera den absurda teorin, att det skulle vara ”sysslolösa sjömän som väntade på vind” eller ”arbetslösa fiskare” som anlade dem, men det stämmer inte, därför att sjömän aldrig är sysslolösa – på ett fartyg finns det alltid något att göra, det vet alla som seglat själv – och fiskare har alltid mer fiske att göra. Inte heller de groteska försök till kristifikation, som en del forskare försökt göra, och det faktum att labyrinterna är anlagda från fyra enkla punkter och en korsformad figur, samt det faktum att några av dem – vid Fröjels kyrka på Gotland, till exempel, ligger vid långt senare resta kristna kyrkor ändrar på deras hedniska ursprung, vilket många forskare nu bevisat.

Trojeborgarna är helt igenom Hedniska, och har sitt ursprung i ett hedniskt, indoeuropeiskt förflutet – det bevisas inte minst av den berömda Tragliatella-vasen från 600 år före vår tideräkning – där man tydligt ser en Trojeborg av nordisk typ, och ordet ”Truia” prydligt utskrivet, medan två ryttare verkar rida ut från labyrinten, som till höger flankeras av två älskande par, våren till ära. Också Theseus, den grekiske hjälten, han som besegrade Minotauros i Kretas berömda labyrint, och Ariadne – med Ariadne-tråden i form av ett nystan – figurerar på den vasen – och att Troja-sagan – där Helena – ett grekiskt namn av många för jordgudinnan – också förekommer där, är inte så underligt, skriver Jon Kraft.

Det här är myter och sägner, som är flera tusen år äldre än kristendomen, och som inte har något med den att göra. I sin äldsta form är de bevarade i Indien, där det Hinduiska eposet Ramayana – om den himmelske guden Rama – han som motsvarar solguden Ull och sedan Frej hos oss – nedskrivet först på 200-talet före vår tideräkning, men mycket äldre än så – där Kung Rama förlorar Sita, jordgudinnan, som av demonen Ravana stängs in i en borg, kallad Lanka eller underjorden – de ariska hinduerna tänkte sig också den belägen på dagens Sri Lanka, och Sri skulle i sin tur vara ett namn på samma jordgudinna, medan demonens slott skulle se ut såhär:

Vi känner igen de här myterna i ytterligare en klassisk myt – den om Persephone och Hades, eller Demeter och hennes dotter Kore, Vårflickan, som blir bortrövad av underjordens gud Hades till dödsriket, vilket är anledningen till att vi har höst och vinter på jorden, för ingen gröda troddes kunna gro, medan Persephone eller Kore var borta. I den indiska versionen av samma myt, befriar den listige Hanuman, alla apors apa slutligen Sita, och hos oss känner vi alla till myten om Frej, som sänder solen eller Skirner – ett annat namn för Ull – för att fria till Gerd, jordgudinnan, som i sin tur är både Nerthus och Gaia – det här är gamla myter, som alla går tillbaka på samma ursprungsmyt.

Myten om Hades, Persephone och Årstidernas växlingar är universell för alla Indoeuropeiska folk i Nordliga klimat, och illustrerades såhär av Walter E Crane på 1880-talet.

Vi förstår nu också varför Trojeborgarna i Norden om och om igen är länkade till ”Jungfrudanser” och liknande, och varför man skulle springa och hoppa i dem just vid Vårdagjämningen och vårens inträde, precis som man gjorde i Grekland, och det gamla Rom – alla de överensstämmelser man hittat, kan nämligen inte vara rena tillfälligheter..

I antikens Rom fanns också en ryttarlek, ”Lusus Troiae” som funnits där sedan etruskerna och äldsta tid, där ryttare om våren skulle rida i ett invecklat mönster. Ryttarleken upprepades både under Julius Caesar och fram till Neros tid, och en ryttare som förmådde vända sin häst av och an, i Trojeborgens invecklade mönster; måste onekligen ha full kontroll över sin häst, och därför vara den främste krigaren av alla. Mycket riktigt omnämns också ”Lusus Troiae” i Vergilius ”Aeneiden”, och eftersom Romarna ansåg sig själva härstamma från Aeneas, den ende Trojan som undkom från Troja, och också grekerna någon gång i den grå forntiden fört sin trähäst runt i samma spiralmönster runt Trojas murar, hänger allt samman.

I engelsk översättning har man låtit Vergilius skriva:

… The column split apart
As files in the three squadrons all in line
Turned away, cantering left and right; recalled
They wheeled and dipped their lances for a charge.
They entered then on parades and counter-parades,
The two detachments, matched in the arena,
Winding in and out of one another,
And whipped into sham cavalry skirmishes
By baring backs in flight, then whirling round
With leveled points, then patching up a truce
And riding side by side. So intricate
In ancient times on mountainous Crete they say
The Labyrinth, between walls in the dark,
Ran criss-cross a bewildering thousand ways
Devised by guile, a maze insoluble,
Breaking down every clue to the way out.
So intricate the drill of Trojan boys
Who wove the patterns of their prancing horses,
Figured, in sport, retreats and skirmishes

Enklare var i så fall den Trandans, ”Geranos” av det grekiska ordet för Trana, som Theseus själv och hans män skall ha uppfört på ön Delos, efter att de besegrat Minotauren. Också här i Norden finns lustigt nog en tradition om att ”springa Trana” över åkrarna om våren, särskilt i sydsverige – och det nämns jämsides med ”Jungfrudanserna” i labyrinten, då Gerd, Freja eller en jungfru skulle symboliskt befrias från labyrintens mitt, säger Jon Kraft, och varför labyrinten vid Kungsör kallats ”ridbana” fastän inga hästar nog kunnat rida i den, förstår vi nu också.

I långdans och i språngdans över Demeters åkrar…

En del menar till och med att ”Geranos” var den viktigaste dansen i det antika Grekland överhuvudtaget, och att den lade grunden till alla senare folkdanser där också, både på fastlandet och Kreta, samt ser en klar koppling mellan Demeter, Kore och de Eleusiska mysterierna och Trojeborgarna, som ju också handlade om grodd och fruktbarhet, och uppfördes i en underjordisk labyrint av grottor. Allt detta skulle föra oss alldeles för långt att utreda, men också mera sakligt betonade visionärer och drömmare, har insett att Trojeborgarna och de riter, som förr om vårarna utspelades i dem, har en stor betydelse…

För att återvända till Mälardalen, har man också kunnat konstatera en stor och klar koppling mellan ortnamn på Ull och Njärd – typ Njärdevi eller Mjärdevi, Härnevi och flera med dem, där Njärd, Gerd eller Nerthus nämns. Alla desa kultplatser ligger centralt i landskapet, alla har de anknytning till en Trojeborg, som var det ställe där bygdens tingsplats eller tingshög låg, under bronsålder. Se denna karta, från en av John Krafts böcker från 1980-taletm då UKF utgav dem.

Arkeologer har senare bevisat, att John kraft hade rätt. Det FINNS verkligen en klar indelning i bygder, folkland som Attundaland och Tiohundraland över hela Mälardalen ända sedan bronsåldern, och Håga-kungens tid.

Här kommer en illustration från s.88 i en skrift från ”Kulturarv Stockholm” som utgavs för ett antal år sedan, och som visar Håga-kungens välde på båda sidorna av Mälardalen, år 1100 – 1000 fk och det rike, som skulle bli Sverige – för Svearnas land, ”rikt på manskap och flottor” som Tacitus skriver tusen år senare, fanns redan då..

I mer än 3000 år har Sverige existerat som självständig stat – och inget främlingsvälde skall någonsin kunna ändra på det…

Här är Hågahögen och Enköpings-trakten utmärkt men också Kungör, Närke, Södermanland och Gästrikland ingick i det dåtida Sveaväldet, medan Bergslagens koppar och senare järn redan då fördes ned utefter älvar och åar till centralbygderna vid Mälaren. Man har också kunnat iaktta en tydlig social skiktning bland långhus och stormansgårdar redan på den här tiden, och man vet var häradernas centrum och ”Labyrinterna” eller rättare sagt Trojeborgarna, där man hälsade våren och gudarna låg.

Jon Kraft, och Badelunda Hembygdsförening, som fortfarande finns kvar, tyckte på 1980-talet att ”Jungfrudansen” vid Vårdagjämningen borde ha tagit sig ut ungefär såhär, och själv vet jag kollegor och män jag talat med, som var med den gången, och sett Gerds återkomst till den gröna jorden med egna ögon, precis som det också sker, varje år. Åren går, men Hedendom och Asatro består, och övriga teorier om saken, från det kristna Västergötland och på andra håll, kan vi i Svea Rikes kärnland helt glömma…