Sommarstädning….

Hedniska Tankar tar ett litet uppehåll mellan Hägg och Midsommar.

(Denna bild är generisk. Diskhandskarna på bilden har ingenting att göra med vad som skildras i detta blogginlägg…)

Åter ett inlägg från Henrik Williams…

Sveriges Radio intervjuade visst professor Henrik Williams, runolog som har är – i tisdags. Denna gång blir nog professorn inte felciterad, eftersom det var i etermedia intervjun skedde, men den verkar ändå vara  rätt så tendentiös. Runstenar liknas vid Sociala Media, och när de i de flesta fall tillkom som kenotafer, får vi här oss till livs att Runstenar restes för att personerna bakom dem ville göra sig kända – det är alltså inte herr professorn som vill göra sig känd, eller som lider av Ren Professoriasis – nej nej – allt beror på förfäderna…

Runolog i stadsparken – framför ännu en försliten och otydlig sten

Vidare får vi också en nytolkning av Örbystenen, som nu sägs vara rest av en person med namnet Vigbjörn Styrman, när han i själva verket hette Vigbjörn och var styresman över ett helt skepp – styrman är en yrkesbeteckning, det är inte ett egennamn – så är det än idag. Professor Williams erkänner också att runstenar och runologi är oerhört mycket mer populärt i hela Världen utom Sverige, där dess ställning är eftersatt, men inte ett enda ord nämns i radiointervjun om den undersökning som Upplandsmuséet publicerade härdomdagen, och som visar, att ett mycket stort antal runstenar i just Uppland vanvårdats av de kommunala myndigheterna där, och nu riskerar att förstöras och gå förlorade för alltid, vilket nog även Sveriges Radio borde uppmärksamma, om sanningen ska fram.

Dessutom sägs det också i inslaget att runstenar skulle ha rests av alla kategorier i det dåtida samhället, från det högsta skiktet av Jarlar och de som stod Konungen nära, till frigivna trälar, allt enligt vad Henrik Williams forskning har visat. Själv tycker jag det vore lärorikt, om Professorn då kunde exemplifiera med en, säger en enda sten, som då bevisligen ska ha rests av en frigiven träl. Att Assur-stenen i Upplands-Bro, Tolirs sten på Adelsö – rest av en man som var bryte i Roden, eller med andra ord militär befälhavare över hela Roslagens försvar – och andra stenar med kunglig anknytning faktiskt finns visste vi redan – men nya bevis är alltid lärorika att höra, förutsatt att någon ville lägga fram dem.

Allt som allt, ett tämligen sakligt inslag av SR i alla fall, och för det får landets alla Hedningar vara glada.

Skadegörelse på gravfält i Halland – Vem ligger bakom ?

Så har det då hänt igen. Åter har ett fall av grovt fornminnesbrott upptäckts i Sverige. Vårt Sverige. Denna gång är det Örelidsgravfältet i Laholms kommun som råkar illa ut, och Länsantikvarie Jenny Nord är alldeles förtvivlad och ledsen, kan vi läsa på Länsstyrelsens hemsida. Det skulle jag också vara, ifall jag befann mig i hennes ställning. Vanskötsel och förstörelse av fornminnen blir allt vanligare och vanligare. Knappt har vi fått läsa i lokaltidningar som ”Sundbyberg Direkt” om seriösa föreningar typ Alsnu Vikingalag, och de som gör sitt för att bevara den svenska historien oförstörd och oförvanskad (se mittuppslaget här) så händer det åter, att kapitalstarka reklambyråer och andra ”marknadsaktörer” försöker förneka hela den nordiska kulturens existens, och helt omotiverat rackar ned på denoch hack i häl på dem kommer vandalerna…

 

På Örelidsgravfältet har vandaler varit framme och fraktat bort jord från foten av en rest sten – mönstret syns tydligt igen från andra fornminnesbrott vid Ales Stenar i Skåne och Lindholm Höje i Danmark.

Först etableras ideologin, sedan kommer de kriminella – skulle man också kunna säga. Det är hatet och föraktet emot det Nordiska, som skapar grogrund för fornminnesbrotten och ger dem tillfälle att blomstra – för det handlar antagligen långtifrån om något så enkelt som diverse obildade och totalt okunniga ”skattsökare” med metalldetektorer den här gången.

En Polisanmälan är redan gjord, och förundersökningen har inletts – och enligt vad Länsstyrelsen berättar på sin hemsida kommer man också följa upp med en ”efterundersökning” eller rättare sagt säkra fler bevis. Jag har redan berättat för er om hur alla seriösa Samfund och Föreningar inom vad vi kan kalla den Hedniska Sfären i Sverige tagit avstånd från sådant här, från Nordiska Asatro Samfundet till PFI eller Pagan Federation International.

Också vid Ales Stenar har vandaler upprepade gånger grävt bort jord just vid foten av resta stenar…. Ingen tillfällighet ?

Men, inte alla rörelser inom den hedniska sfären tycker likadant, vilket blir helt uppenbart. På Hylte Naturbruksgymnasium i Halland har den ökända ”forn sed” rörelsen bitit sig fast, och här har den en av sina starkaste center. Inom ”Forn Sed” finns ritualer som går ut på att man ska ”Magna jorden” till Påsk, fira sk Påskblot vid Uppsala högar med offer av människoblod och andra dumheter (Ni hör själva hur idiotiskt detta är – Påsken är en kristen tradition och har inget med Nordisk hedendom att göra) och i dessa ritualer ingår också, att man fraktar bort jord och använder den för egna ändamål, bland annat för att tillverka sk ”fröbomber” och kladda och gegga med den, vilket man tydligen tänker sig skall ingå i ceremonierna.

Jag anklagar ingen rent specifikt, men jag är ändå ganska övertygad om att ifall man letar i ”svansen” på detta mycket egendomliga samfund, som de flesta av oss helt tar avstånd ifrån så hittar man nog snart några av de skyldiga. Sånt här vill vi inte se, varesig nu eller i framtiden, och därför är det viktigt för oss, att göra slut på allt ”fornsederi” och alla andra oseriösa verksamheter….

Kristne Karln och Hedniska Hustrun – Det trogna Radar-Paret…

Kristne Karln: Det är alldeles hemskt vad våra grannar stönar och flåsar i sitt sovrum ! Jag hör det tydligt…

Hedniska Hustrun: Konstigt ! Jag hör då ingenting, ingenting alls…

Kristne Karln: Nej Nej älskling – du måste hålla ett glas emot väggen, och lägga örat emot det – såhär…

Kristne Karln: Omoraliskt är vad det är O-o-omoraliska e dom, grannarna !

Hedniska Hustrun: Jag har en artilleri-kikare… ska vi prova…

Kristne Karln: Jomenvisst – Vi riktar den emot Fru Petterson i sin villaträdgård, en Pool har hon också den slynan, och jag är säker på att…

BINOKULÄR TENDENS !!

Hedniska Hustrun: Nämen kolla ! Hon har ju ingenting på sig….

Kristne Karln: Voajör Dom ! Voajör dom – jag vill också se…

Moraliskt värre – eller hur ?

”Hammarhjärta” – citat från en lyckligare tid…

Åttiotalet – ett årtionde då jag själv växte upp och var i tonåren – är nu fjärran – och en förgången era. Ändå kan jag inte undgå att citera vad en blogg om gammal rockjournalistik – Blaskoteket kallad – säger om Pugh Rogerfeldts skiva ”Hammarhjärta” från 1 Mars 1985, och vad en tidning vid namn Ritz (som jag inte alls kommer ihåg) skrev just då...Åttiotalet var inte bara Punkens stora årtionde. Det var en tid när protesterna emot (S)venska Kyrkan och SAP-despotin började på allvar, och människor började söka sig en väg ut ur det DDR-samhälle, som Sverige nästan var på väg att bli under 1970-talet.

Hedendomen i Sverige var då begränsad till ett fåtal intellektuella kretsar, men för första gången föll ”Svenska” Kyrkans medlemsandel under 95 % emot mindre än 55 % idag. Befrielsen hade börjat. Människor började bära Torshammare helt öppet – och till och med musikkändisar som Pugh Rogefedlt och Björn Skifs kunde dåförtiden ses med Torshammare i TV-rutan, direkt på Statstelevisionens eller SVT:s bästa sändningstid.

Bild från en tid när svenska artister vågade sjunga på svenska – och närma sig vårt nordiska ursprung, helt utan att tänka på ”Politisk Korrekthet”

Det är saker som inte förekommer längre, och även i den artikel jag nu skall citera ur, förekommer saker som ingen längre vågar säga, tycka eller skriva…

Plattan heter “Hammarhjärta”. En alltigenom hednisk dedikation till en forntida tro och börd, med en tung bas som får hjärtat att hamra in styrkan och den nordiska stoltheten i ett långt blont hår. Det är rock med muskler. — — Senare, i en äntligen nådd krogvärme, hängandes över en sejdel bayerskt öl på en rustik bordsskiva av ofernissat trä, drar Pugh ner täckjackans dragkedja och blottar sin silverhammare under halsen.
— Rocken är som asatron livskraftig, bejakande, ur hjärtat. Kristendomen är pacificerande. Med tron på överhögheten. För mig har rocken betytt allt. Rocken var min enda chans att komma upp mig i samhället. Utan rocken skulle jag varit en outbildad nisse på fabriksgolvet, eller arbetslös…
Han drar en rödfrusen näve genom det ljusa, halvlånga halmhåret. De stora blå ögonen är klara och livliga, vinterkylan hänger fortfarande kvar i dem. Han är road. Entusiasmen kan nästan tilldelas en missionärs iver. Och där finns bara ett par svaga, eftersläntrande diftonger från ursprunget, Västerås.

— På plattan har jag flyttat mig själv tusen år tillbaka i tiden. Titellåten “Hammarhjärta” handlar om en man som begått en missgärning och som snart ska hamna i Hel, dödsriket. Han balanserar över bron av is och dimma och har slutligen nått den sista grinden, Slamrargrinden. Då sjunger han till sin hustru att hon ska ta livet av sig och följa med honom i Hel — för där finns inga ljusstrålar och ingen glädje för honom, bara om hon kommer. Du, sjunger han, du som har ett hammarhjärta…

TOR BETYDER MEST FÖR MIG

Pugh flinar glatt och drar upp en halskedja som legat dold under skjorta och tröja. Det är en stor ring med fyra gudstecken i vart väderstreck; solguden Ull i norr, Tor i syd, Oden i väst och Frej i öst. Han dröjer sig kvar vid Tor, ett kantigt R.
— Tor är den gud som betyder mest för mig. Han är folkets gud. Han står för livskraften. Oden var mer för överklassen och Frej för bönderna. Man skulle kunna säga att Tor var socialdemokrat, Oden moderat och Frej centerpartist.
Han stoppar tillbaka och knäpper igen om gudssymbolerna, han vill behålla dem för sig själv, närmast hjärtat. Det är så jobbigt när alla frågar.
— Men det finns en hednisk rest hos alla svenskar, återupptar han. Att man i skolan får läsa så lite om vår egen mytologi.
Men först var det symbolerna och konsten som intresserade honom. Han har till exempel efterlämnat egna runstenar på Gotland. Från tre olika stilarter har han sammansatt sitt eget personliga runskriftsalfabet — en färdighet som han visar på skivomslaget.
— Ingen platta har jag engagerat mig så mycket i som denna. Just därför att den handlar om vikingatiden och asatro…

Ja, så lät det då – anno 1985. Pughs egen politiska analys av asagudarna från det året kan vi nog lämna därhän – men visst finns det mycket i musiken som värmer, och som består, även i en tid som denna.

”Skånehammaren” åter i Sverige – och om RÄTT sätt att bära en Torshammare

Nättidningen ”Svensk Historia” rapporterade igår om den sk ”Skånehammaren” från historiska muséet i Stockholm. Originalet i silver kommer från den såkallade Friherre Claes Kurcks fornssaksamling, och är sedan den kom till historiska muséet år 1895 en av de mest kända och avbildade fynden från 800-talets Skåne och Vikingatiden överhuvudtaget. Den har blivit stilbildande för tusentals, ja hundratusentals olika slags kopior världen över, och de har tillverkats inte bara i rent silver utan också i i allehanda metallegeringar, ben, horn, plast och allehanda andra material. Den har återtryckts i mer eller oftast mindre exakt utförande på T-shirts, banderoller, vykort och bilder – naturligtvis också på Internet…

ORIGINALET är ALLTID bäst – ACCEPT NO CHEAP SUBSTITUTES !!

Jag själv har också använt just denna Torshammare som vinjettbild, då jag velat slå fast något med eftertryck i den här bloggen, eftersom jag är Skåning både på mödernet och fädernet sedan minst tre generationer tillbaka, och jag älskar min hemprovins. Men få – om ens någon – har insett Skånehammarens hemlighet – och vad den verkligen symboliserar. Svensk Historia är inne på rätt spår, när de intervjuar Gunnar Andersson, 1:e antikvarie och arkeolog på Statens historiska museer. Han får redogöra för hur Torshammaren och 450 andra unika föremål från Svensk Vikingatid har varit ute på en världsomfattande turné till olika muséer i samarbete med organisationen MuseumsPartner från Österrike, men berättar också för oss att alla föremålen inklusive den för hela Asatron så centrala hammaren nu är hemma i vårt land igen.

På hammaren syns en korpnäbb och ett rovfågelseansikte, som står för Odens kraft kommbinerad med Tors, men det är inte den enda hemlighet som döljs här. Högst upp på hammarens skaft finns två galthuvuden, och alla vet vi att Galten Gullinborsti är Frejs följeslagare och symbol – och Oden, Tor och Frej är Asatrons största gudatriad – men bara en av flera liknande tretal eller triader. Också Nornorna vid Urdarbrunnen kan vara med om man så vill, i den cirkelformiga fördjupning omgiven av en lös spiralslinga, som man ser vid hammarens mitt. Nederst syns fler spiralslingor, liknande de som man hittat redan på bronsåldern – den rakkniv man hittat i Hågahögen utanför Uppsala hos en av de allra första Sveakungarna är bara ett exempel, och kanhända står spiralornamenten antingen för Bronsålderns gamle solgud Ull eller också Vanernas och Alfernas gudakollektiv – Tor är ju regnets och Åskans gud, och därmed åkrarnas och äringens beskyddare, även om vi inte skall dra ut denna tanketråd för långt. Att Skånehammaren ensam rymmer Asarnas heliga tretal Tor-Oden-Frej till skillnad från alla andra Torshammare i original, har många påpekat före mig.

 

KORREKT sätt att bära en Torshammare, här illustrerat av Peter Stormare i en aktuell DN-artikel. (Se sån stil han har !)

Gunnar Andersson vid Historiska Muséet i Stockholm redogör också för hur detta museum nu helt skall göra om sin basutställning om vikingatiden. Borta är de tomma, post-moderna salarna, från den tid hela museéet skulle göras om till någotslags halvtaffligt non-informativt konstgalleri med intetsägande installationer i papier-maché och plast. Borta är också de sedvanliga PK-flosklerna, förvrängningarna och vanställandet av den svenska historien med inslag om ”Queer-Samer” och Adhd-Hbtqb på medeltiden som bärande delar. Ledande skribenter i Svenska Dagbladet har som ni kanske minns sagt sitt om de här mindre lyckade satsningarna, så sent som förra året.

Nej – Gunnar Andersson lovar som förste antikvarie bot och bättring från muséets sida. Man verkar ha tagit åt sig av den mycket omfattande kritiken, och den nya utställningen kommer ha flera tusentals föremål, lovar han, bli faktaspäckad, informativ och även interaktiv samt en av de största Vikingautställningarna i hela Världen.

Så långt är ju allt gott och väl, och jag själv kan bara önska Historiska Muséet lycka till inför nästa år, och bara hoppas att några hastiga, ogenomtänkta och föga underbyggda beslut från någon okunnig amatör till kulturpolitiker inte kullkastar det vetenskapliga innehållet, precis som vanligt. Ett litet varningens pekfinger får nog höjas vad beträffar ”levandegörandet via fiktiva människor och interaktiva stationer” som Historiska Nyheter också berättat om. Det här luktar ”Estrid” eller ”Astrid” lång väg, och de fiktiva, publikfriande jippon som finns på ”fria” turistattraktioner typ ”Vikingaliv” på Djurgården – som kanske är roliga för barn i 10-12 års åldern, men som har mycket lite med seriös vetenskap eller Asatro att göra…

Och därmed är vi – tyvärr ! – inne på mindre positiva ting….

FELAKTIGT och Förargelseväckande MISSBRUK av Torshammaren, Runorna och våra religiösa symboler. Sådana här sjuka personer MÅSTE man ta skarpt AVSTÅND ifrån !!

 

För en tid sedan redovisade sakkunniga jurister och domare från Göta Hovrätt i en statlig utredning, som Sveriges Justitieminister, Morgan Johansson tillsatt. Utredningen kom fram till, att missbruket av fornnordiska symboler som Torshammaren och Runorna måste stoppas – men för det behövs inga lagändringar, och inga förbud emot Torshammaren som symbol. Tvärtom gäller det, att sätta stopp för alla de krafter inom den yttersta högern eller vänstern, som försöker missbruka den, och våldföra sig på en religion och en kultur som aldrig någonsin varit deras.

Redan 12 april förra året skrev Stenar Sonnevang, officiell Talesperson för Nordiska Asa Samfundet ett brev angående det missbruk och skändande av Torshammaren som religiös symbol som ett visst ”Samfund för Forn Sed” inlett, och påpekade det definitivt olämpliga i dessa personers beteende och agerande, likaväl som vissa högerextremisters.  Brott som Förargelseväckande Beteende eller Störande av Förrättning (som sker när man hindrar seriösa troende från att utöva sin religion – du får självklart protestera mot andra religioner, men du får inte ”stjäla” symboler eller hindra någon från att u-t-ö-v-a sin tro) hör faktiskt hemma under brottsbalken, och sådant kan man alltså bli dömd för.   Ni får förlåta mig, kära läsare, för nu citerar jag rakt av och utan omsvep ur Stenars uttalande:

Efter diverse minst sagt märkliga uttalanden så beslöt vi Nordiska Asa-samfundet att skicka ett brev till fornsed. Då inget svar har kommit på över en vecka så lägger vi nu det här som
ett öppet brev och hoppas att någon annan än dom tre (  sk ”Gydja”, Ordförande samt Kontaktperson) vi mailade till är kapabel att svara på våra seriöst menade frågor. — —

Ert samfunds formella talesperson visar en Torshammare i fallos-form och uttrycker som exempel att samfundet Fornsed hoppas kunna göra den till en symbol för Gay pride. Citat från artikeln:

Forn Sed, has encouraged the use of Viking symbols like a wooden Thor’s hammer as an icon for gay pride.

Det vi verkligen vill ha ett tydlig svar på rörande detta är följande:
Är det samfundet forn seds inställning att olika symboler ändrar värde efter vad bäraren för tillfället har valt att ”fylla” dem med?

Hur tänker samfundet Fornsed kring kulturarvets betydelse inom den hedniska sfären när man förklarar dess innehåll ”tomt” och ”ersättningsbart”?

— —

Lerkärl formade som könsorgan, något som påminner om en DDR-fana, linfrön, skäp och ”white trash” – så går det till, när Samfundet ”Forn Sed” håller blot… Inget man vill uppleva…

I anslutning till Stenar Sonnevangs uttalande om smädandet av Asatron från ”Forn Seds” sida får man ändå konstatera, att det inte finns någon grund alls, varesig religiöst, vetenskapligt eller kulturellt att koppla samman Torshammaren med Homosex, på det fullständigt förståndshandikappade sätt som ”forn sed” använder. Torshammarens funktion som Vighammare enligt Eddan var till för att viga samman kvinna och man, inte man med man eller kvinna med kvinna. Det finns skildrat bland annat i Thrymskvidha, och alla tillgängliga experter är fullt eniga om att det inte finns någon saklig grund för de kränkande falsarier, som dessa ”fornsedare” håller på med.

Loke, som ibland kunde byta kön, var knappast dyrkad som ”Gud” under Järnålder och Vikingatid överhuvudtaget, och snarare ett varnande exempel än någon man tillbad. Lika lite finns det några bevis för att man skulle ha tillbett mytologiska varelser som Fenrisulven eller Angerboda, till exempel – och Lokes slutliga öde visar nog vad man ansåg om slika ting.

Visserligen finns det nu åtskilligt förvirrade och skäligen adhd-mässiga sk ”Lokeaner” i USA – liksom utövare av påstådd ”Rökkatru” och annat – men dessa har i alla fall den goda smaken att inte våldföra sig på Tor, Tors hammare eller symboler som inte alls är deras

Med all respekt för sk adhd-hbtqb rörelser och andra ”bokstavsbarn” – deras kamp för frigörelse är kanske lovvärd, javisst – men de har inte rätt att appropriera exempelvis det kristna korset, buddhismens 8-ekradde hjul eller några Islamska halvmånar heller – för sådant väcker som sagt klar förargelse – i Brottsbalkens mening – så länge det görs offentligt, eller i sken av att uttala sig om Asatron som religion. Den enda seriösa intresseorganisation vi Asatroende har i Sverige för närvarande har fördömt allt sådant, och jag ansluter mig som sagt till detta fördömande.

Vad folk sedan har för sig i sina sovrum, utomlands eller enskilt struntar jag totalt iså länge man inte påstår sig stå för ett helt kollektiv, eller den hedniska rörelsen som sådan – och de flesta någotsånär seriösa utövare, eller de som inte lider av svåra förståndshandikapp är nog tillräckligt mogna för att FÖRSTÅ och INSE skillnaden.

Pugh Rogefeldt kunde bära Torshammaren på rätt sätt, på sin tid. Björn Skifs kunde det också, liksom hundratusentals om än inte miljontals svenskar. Peter Stormare kan det med, för det har han redan visat i DN. Och om dessa kändisar – och många till – kan bära sin Torshammare på korrekt sätt, då kan du det också, kära läsare eller läsarinna.

Utövare av sk ”forn sed” och därmed likställda personer däremot, kan det inte – och därför TAR VI AVSTÅND ifrån dem…

Lindisfarnedagen, 2019

Idag är det dagen för motattacken på den kristna missionsbasen vid Lindisfarne. 798 förstörde norska vikingar vad som var en bas för slavhandlare och missionärer vid den Northumbriska kusten, väl medvetna om Karl den Stores pågående folkmord på Saxarna och andra hedniska folk, och i traditionell historieskrivning har man ansett, att det är just 8 Juni som skulle vara datumet för den viktiga motoffensiv, som Nordborna lyckades inleda mot Europas kristna.

Jag har skrivit om denna dag i min blogg förr, och om vi antar att Vikingatiden verkligen tog slut i och med slaget vid Hastings, 1066 – fastän Kungsgården vid Uppsala stod kvar till långt in på 1090-talet, så markerar Lindisfarne början på närmare tre hundra år av aktivt och framgångsrikt kulturellt motstånd, och är värd att fira enbart av den orsaken, även om datumet egentligen bör ha infallit 11 dagar senare,  om man räknar med skiftet mellan de Julianska och den Gregorianska kalendern, som vi numera räknar med.

Även om Lindisfarne borde vara en mycket berömd och välbesökt plats, är ”Holy Island” som ön också kallas, knappast något större turistmål idag, och få om ens några Nordbor av idag har velat analysera, vilken stridsuppgift våra förfäder åtog sig, eller hur det gick till, när ön befriades från den avskyvärda katolicism, som utövades där. Vikingarna visste, att det inte duger att vänta med att bekämpa en fiende, tills han gjort sig hemmastad inne i ditt eget land. Tillåter du, att kyrkor eller moskéer byggs i det egna landet, kan du aldrig driva ut Monoteisterna därifrån, och då är det redan försent. Folkmordet är redan igång, och fienden växer sig bara starkare och starkare, tills att din egen kultur är alldeles förstörd, precis som det blivit i våra dagar.

Nej – det rätta sättet – ansåg de – är att anfalla fienden redan innan han hunnit etablera sig i ditt hemland, och med full kraft slå över öppet hav och förinta hans baser – innan han ens landstigit på DIN kust. Gustav II Adolf, Karl XI och andra svenska kungar skulle långt senare tillämpa exakt samma taktik, och det är tack vare dem och deras soldater, som vi ännu har något kvar av Sverige, även om vår frihet inskränkts mer och mer, särskilt i och med det skadliga EU-medlemskapet, som inte varit till nytta för Sverige och som inte skapat ett hållbart samhälle-

Lindisfarne av idag domineras av ett stort 1500-tals slott på en borgklippa, men den anläggningen var inte fullt lika stor under Vikingatid. Snarast bör där ha stått pallisader av trä och några stentorn uppe på borgklippan, och inte den magnifika stenborg man ser idag. Fast hur intar man ett sådant fäste ? – Svaret är enkelt – man intar det inte alls, för det var inte så Vikingarna gjorde. Deras framgångsrika operation, som slog alla kristna över hela Europa med förundran och blind skräck var istället baserad på kringgång – och hursomhelst var det klostret vid Lindisfarne priory man ville slå ut – inte den lilla truppstyrka på 50-60 man eller så som bevakade själva borgklippan.

Linidsfarne är en flack ö, som än idag omges av sandbankar. För att undgå upptäckt, måste man ha rott in under de tidiga morgontimmarna, nattetid eller använt sig av dimma som skydd. Man kunde med andra ord konsten att uppträda dolt, och den gängse bilden av färgglada segel och förgyllda drakhuvud kan vi lika bra glömma. Två bukter i syd ger bra landstigningsstränder att angripa klostret ifrån, även om vi idag inte vet vilken strand man kom in vid, den östra eller den västra. Helt säkert använde man omfattning som strategi, och slog emot klostret från två olika håll, i alla fall vilket en forskare vid namn Paddy Griffith, författare till boken ”The Viking art of War” trodde på 1990-talet. Han antog, att den styrka som anföll Lindisfarne knappast kunde ha varit över 200 man, och att den måste ha bestått av mindre än 20 skepp, men erkänner villigt, att rytteri kan ha medförts, och att attacken emot klostret måste ha varit noga rekognocerad, förberedd och följde en noggrann plan – det var inte alls fråga om ett slumpvis anfall, eller några ”rövarband” utan en organiserad truppstyrka, som kämpade och slogs efter militära regler, och med ett väl utvecklat ledningssystem, som alla förstår.

Klosteranläggningen på Lindisfarne utvidgades visserligen på 1100-talet, men var redan försedd med vallar och murar. Märk också sandbankarna i bakgrunden ! En sådan anläggning stormar man inte på måfå. Man måste VETA var passagerna finns, och var man kan komma upp från stranden…

Att motattacken vid Lindisfarne blev såpass framgångrik som den blev, är inte ett vittnesbörd om ”plundring” eller ”piratdåd” som det ofta har framställts i kristna historieböcker. Den var ett verk av väl förberedda, grundligt tränade och bra utbildade män, som visste vad de gjorde. För att lyckas med en sådan uppgift måste man för det första kunna konsten att navigera över öppet hav hela vägen från Norge tills man kommer till avsedd punkt på den Engelska kusten, och kan gruppera för anfall. Man måste ha varit grundligt orienterad om hur anfallsmålet såg ut, och det faktum att man kunde undvika Lindisfarne Castle.

Borgens läge på en ensam klippa var också en enorm svaghet – för bara en enda stig leder upp eller ned för borgklippan, och blockerade man den, satt ju försvararna fångade i en fälla, medan klostret blev ett lätt byte.. Detta hade helt enkelt inte varit möjligt, om man inte kunnat orientera sig på ön – och kanske gjort terrängskisser eller rent av kartor innan – samt repeterat in, exakt var man skulle ro in emot stranden – och komma upp från den ! Alltsammans kräver – som alla någorlunda militärt bevandrade personer lätt inser – planering – och ett säkert, väl lätt genomförande !

Se där en lärdom att ta med – och fortsätta använda, också i våra dagar !

Ormsö, Estland och det Östliga Sverige

Jag rekommenderar eller omtalar sällan böcker jag själv inte läst på den här bloggen. Ibland gör jag undantag, men då gäller det bara böcker jag själv skulle vilja läsa, men ännu inte läst. För några dagar sedan dök det upp just en sådan bok. Det var Västmanlands Läns Tidning, VLT som recenserade Jonathan Lindströms bok ”Biskopen och Korståget 1206” härförleden. Jonathan Lindström är själv Estlandssvensk, och bördig just från Ormsö. Hans teorier om korstågen, och att det var den Lundensiske biskopen Andreas Sunesson som beordrade hundratals bönder från Norra Öland att med tvång flytta till Ormsö innanför Öel, som en del i en medveten dansk korstågs- och koloniseringspolitik, inriktad på folkutbyte, har presenterats också tidigare, bland annat i SVT, den Svenska Statstelevisonen.

Förutom de stora svenskbygderna på Dagö och Ösel var svenskarna i majoritet ända tills Stalins maktövertagande i slutet av Andra Världskriget. Det gällde även Odensholm, Runö, Ormsö, Nargö, Rågöarna och flera områden på det Estniska fastlandet..

Jonathan Lindströms teorier är intressanta för hedningar i båda länderna, eftersom de visar på de kristnas vanliga utrotningskrig och försök till folkutbyte. Samma metoder används ju som vi fått se än idag, och så var det även på Stalins tid, när svenskbygderna i Estland avfolkades. Teorierna bygger på det faktum att man kunnat hitta ett 40 tal gårdar på norra Öland som avfolkats och övergivits under tidigt 1200-tal, samtidigt som motsvarande bebyggelse, med åkermarken indelad i stänger och alnar – måttsystemet är unikt för just Öland – dyker upp på Ormsö. Ungefär 200 personer ingick i kolonisationsvågen 1206.

Otvivelaktigt en bra bok, men den berättar inte sanningen om förhistorien eller den hedniska tiden

Tidningen skriver att Ormsö skulle varit helt tomt på befolkning tidigare, men det stämmer inte alls. Ifrån Estländsk arkeologi vet man, att korstågstidens kolonisation inte flöt in i någotslags ”maktvakum” eller ett folktomt land. Estland var befolkat sedan långt långt tidigare – av just Ester – och spår av täta kontakter med Sveariket, finns redan under Estnisk bronsålder.

För att se typiska skäggyxor, holkyxor från bronsåldern och spjut från Sveariket behöver man inte gå längre än till det arkeologiska muséet i Tallinn…

Området kring Pärnö, tvärs över från Ormsö var bebott redan 9000 år före kristus, och att då tro att Ormsö skulle varit obebott i 10 000 år, när man vet att det fanns bofast bebyggelse på alla omgivande öar, är naturligtvis omöjligt. Man vet att kamkeramikerna, förfäderna till dagens Finnar och Balter, hade bosatt sig på det Estländska fastlandet redan 6000 år fk. Ösel var bebyggt av båtyxekulturen – och därmed om inte av Nordbor, så i alla fall en folkstam med direkt Nordiskt inflytande vid den estniska bronsålderns början redan omkring 1600, och sen dess har kontakterna över Östersjön egentligen aldrig upphört.

Under det tidiga 1900-talet trodde man att Esterna bebodde det gula området på kartan ovan under Romersk järnålder, slaverna området i rött, goterna det i lila och gepiderna (en annan germanstam) det i ljusgrönt, medan det Romerska rikets gränser visas i blått… Nu vet man att Esterna redan fanns i Estland under stenåldern…

Tacitus skriver i sin ”Germania” om Aestii eller Esterna som ett självständigt, men mycket primitivt folk, underlägset Germanerna ifråga om kultur. Norr om dem bor fennoi, som är eländiga renskötare och nomader, skriver han. Under tidigt 1900-tal betvivlade språkforskare det här, men senare arkeologiska fynd i form av nästan ocirkulerade romerska silvermynt har bevisat, att Esterna hade direkta handelskontakter med romarriket, och att handelsmän från Rom verkligen kom till floden Vistulas eller Weichsels mynning i Bärnstenshavet eller Östersjön, precis som Tacitus skrev.  Ptolemaios och andra antika geografer skrev om ”Osilierna” som man identifierat med Ösel-borna, vars främste gud var Taara eller Tor. Ända tills 1200-talet förblev Ösels befollkning helt och hållet hednisk, och tyska korsriddare kunde skildra hur de på 1230-talet kastade en kristen präst i Valborgselden medan de ropade, ”laula, laula pappi!” (sjung, sjung, prästadjävel !)

Kalevipoeg, Karls son eller Poeg (Påg!) är esternas nationalhjälte – och Tore-Karl eller Horagalles var lapparnas namn på Tor, i Estland dyrkad som Taara redan under romersk järnålder…

Cassiodorus, en romare på 500-talet, omtalar direkt att Tacitus Aesti är samma folk som Esterna, och att de bodde i Estland hela tiden. Saxo Gramatticus påstår, att Ester och Kurer deltog i det legendariska Bråvalla Slag på Svearnas sida, och redan då hade Estland ungefär 45 000 invånare eller så. Men, redan på 600-talet kom i alla fall de Estländska öarna och delar av fastlandet under Svearnas välde – och det har man sensationellt nog kunnat bevisa genom arkeologiska fynd i vår tid…

Salme skeppen och de 42 noggrannt gravlagda män som var en del av deras besättning, visar att Ösel redan på 700-talet var en del av Svea Rike…

2008 – 2010 hittade man de sk ”Salme-skeppen” på ön Ösel – också mitt emot Ormsö – som MÅSTE ha varit befolkat då – och detta sensationella skeppsfynd från år 650 – 700 – FÖRE Vikingatiden bevisar bortom allt rimligt tvivel, att täta kontakter med Svea rike och regelrätt kolonisation redan hade förekommit då. Skeppsfynden från Salme har noga blivit tolkade och utgrävda av estniska arkeologer, och vad som stått om dem i svenska media till en början, är inte alls sant, men har omvärderats. 

Till en början kunde man i svenska media läsa, att skeppen – det ena med en längd på 11,5 meter och en bredd på 2 meter, det andra med hela 17 meters längd och 3 meters bredd – skulle vara ett bevis för ”plundringståg” på Ösel. Detta har visat sig vara helt felaktigt.  Dessa tidiga  Vikingar förlorade inte alls något slag – de vann tvärtom – och den noggranna gravläggningen av deras egna män av de som var kvar, bevisar det bortom alla tvivel. Dessutom har vi faktiskt skriftliga källor till vad som hände, vilka jag ska återkomma till om en stund. Männen som begravdes ombord på skeppet var alla i 40-50 års åldern, och deras skelett visar alla spår efter våldsam strid. Påfallande många har dött av pilskott. Men Estniska arkeologer hittade också jakthundar och falkar på de båda skeppen, liksom ett halsband av ryska björnklor.

Sådana förnäma gåvor har man inte med sig i krig, eller på plundringståg. Estniska chefsarkeologer, som skrivit om saken, är numera helt övertygade om att Salme skeppen hade ett diplomatiskt uppdrag. De skulle upprätta handelsförbindelser, eller överlämna gåvor till en lokal Svensk Jarl på Ösel, helt enkelt.  Dessutom har vi skriftliga källor i Heimskringla och hos skalden Tjodolf af Hvin, som direkt omtalar svenska Kungars kolonisering av Ösel och Dagö på just 700-talet.

Ingvar Eysteinsson, son till Kung Östen av Ynglingaätten skall ha levat från 616 till 683, och dött på ett fälttåg till en fästning som hette Sten, någonstans på Ösel. Även om det inte är hans grav arkeologerna nu hittat – den skulle vara vida större – är det oomtvistligt, att det faktiskt skett ett stort fälttåg med en ledungsflotta under just den tid sagan nämner – så männen i Saime-skeppen kan mycket väl ha varit denne kung Ingvars män. Och Ormsö måste nog ha varit befolkat av svear vid denna tid, eftersom det ligger mitt emot Ösel eller Ö-sysslan, där en svensk jarl skall ha regerat, redan på 700-talet.

 

Ny tveksam ABC-bok om Nordisk Mytologi ser dagens ljus.

Så har det hänt igen. Förlaget ”Historiska Media” har satt en okunnig amatör på ett ämne som borde ha förtjänat en verklig expert, och inte brödskribenter. ”Skaraborgs Allehanda” och DAST Magasin ska ha uttalat sig berömmande om ”Nordisk Mytologi från A till Ö” men för egen del stämmer jag inte in i jubelkören. Det stora förlaget har snott ”Ideell Kulturkamps” koncept rakt av, och själv använt det tema som användes av Henrik Andersson i hans egen bok ”Våra Gudamakter” som också är ytterst kortfattad, men bättre och sakligare hållen, inte minst därför att den inte är skriven ur en kristen och pejorativ synvikel..

120 kronor för vederhäftig information…om än kortfattad…

 

Egentligen är det gaska snuskigt och sunkigt gjort av ett stort och etablerat förlag att rakt fram stjäla ett tema och ett upplägg som andra redan gjort något bättre utav, även om teman för bokutgivning inte faller under svenska patentlagar. Hursomhelst rekommenderar jag ingen att lösa nedanstående bok obesett – Jag ska själv gärna ta del av den vid tillfälle, men konceptet är inte unikt, och fyller heller inte alls ”ett tomrum i den svenska bokfloran” som förlaget självberömmande och uppblåst skriver i sin egen pressrelease…

269 kronor för den här ? Det FINNS bättre och billigare alternativ på antikvariat…

 

”Historiska Media” har fel i sak, därför att upplägget känns igen också från andra verk, som bättre beskriver själva ämnet. Redan år 1981  utgav Satens Historiska Museum i Stockholm ”Vikingatidens ABC” vilken innehöll inte bara kortfattad information om mytologins viktigaste gestalter, utan också mycket om arkeologi och historia. Boken säljs inte länge av historiska, men som antikvarisk betingar den ett pris under femtiolappen, vilket är mycket bättre som investering, inte minst pga den mängd fakta man får.

En bättre, utförligare och kärnfullare bok i Asatrons anda. ”Historiska Media” har till och med ”plankat” omslagets färg och layout… Svinaktigt på min ära – Oink Oink and Sure’ Nöff – need I say more ?

 

Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” som utgetts i inte mindre än tre olika upplagor – efter författarens död till och med som ”fornnordiskt lexikon” kan nuförtiden köpas på antikvariska sajter för runt 100 SEK, och är en mångdubbelt bättre investering, även den – själv är jag tveksam till allehanda nya ”potboilers” eller verk av författare och redaktörer som är helt obevandrade inom ämnet Asatro, även om jag väl också kunde ha sagt något i stil med en viss Ordförande Maos: ”Låt tusen blommor blomma !” eller något ditåt…

”En svala gör ingen sommar” säger ett gammalt svenskt ordspråk, och enligt ett hedniskt uttalande från den romerska antiken, bör man ta sig i mycket stor akt för människor, som bara tror på en enda bok – särskilt om denna bok råkar vara Bibeln eller Koranen…

Visst ska ”Historiska Media” ha sig en eloge för sitt senaste verk – och kanhända har jag helt missbedömt det – men en enda bok lär inte bli någon kulturrevolution, ens i det lilla formatet…

Så – låt oss utge fler böcker. Låt oss översätta Eddan exakt, och inte på Lars Lönnroths vis. Låt oss studera skalderna, sagorna och myterna – utan att förvrida dem….