Beowulf på Film och i Verkligheten

2026-07-01 by Hedningen

En av våra läsare, signaturen “Bi Varg” – som själv haft en blogg på WordPress har ställt en fråga till redaktionen. Hur skall man egentligen se på Hollywoods eviga filmatiseringar och omtolkningar av Beowulf-Sagan, och vad de kristna gjort med detta halvkristna epos från någon gång mellan 975 och 1025, som skrivits på gammalengelska av en bildad man, den anonyme “beowulf-poeten” som mycket väl kunde vara en utvandrad skandinav under Håkon Adalsteinfostris tid som kung av Norge, och Aethelstans – samme Adalsten ! – tid som Kung över stora delar av England, utom Danelagen och Yorkshire, där sentida Engelska forskare vid Universitetet i Leeds kunnat härleda sig till att det mäktiga poemet skapades.

Nowell-codexet, som närmast av en slump lyckades bli bevarat till eftervärlden, är ett delvis brandskadat hopkok på allehanda kristna urkunder, romersk historia och en massa annat, som bara av en ren slump kom att bli bevarat nere i klostret Southwick i Hampshire, södra England, långt ifrån de trakter där den flera hundra versrader långa dikten skrevs ned, och det Nordiska 500-tal den faktiskt behandlar. Redan 1737 var hela manuskriptet nära att förstöras av brand, och antikvarien Nowell levde under Englands 1500-tal, då renässansen ännu härskade, och han var klok nog att frigöra sig från all kristendom, och inse vad det var han höll i sina händer. Det var mycket nära att alltsammans gick förlorat för oss, och åtskilliga kristna filmskapare har förstås försökt förstöra hela verket och omtolka det, istället för att fokusera på vad det historiska originalet verkligen handlade om.

Ur den nu 19 år gamla filmatiseringen av Beowulf från 2007. En åldrad hjälte och hans efterträdare Wicglaf resonerar

Men – seriösa svenska historiker och humanister som Dick Harrisson och arkeologer som Bo Gräslund har också försökt analysera originalet genom åren, liksom spårkhistoriker i England, likt JRR Tolkien, en tämligen usel fantsy-författare, som hela livet igenom behöll kristendomens naiva syn på ont och gott, och försökte bygga upp fiktiva Världar, folkslag och språk runt sina egna fantasi-skapelser, påverkad av sina katolska vänner, som C S Lewis och många andra. Ändå är forskarna överens som att “Beowulf” speglar en mycket handfast historisk verklighet från 500-talet och Sköldungaättens Lejre, dit Beowulf, kung av “Geatas” eller Götarna kommer.

Att Kungshallen i Lejre är direkt historisk verklighet, råder det inga som helst tvivel om. Danskarna, som värdesätter sin egen nationella historia och kultur mycket mer än vi svenskar, har rekonstruerat den mer än 60 meter långa byggnaden, som måste ha varit hem åt Hrolf Kraki, och där Bodvar Bjarke – främst av Bärsärkar – lärde upp sin skyddsling Hottur, på samma sätt som Wicglaf skulle fullborda Beowulfs allra sista hjältedåd i kampen mot en symbolisk drake – kanhända avsedd att representera Svearna i Norr – eftersom Beowulf var Kung av Göta Rike och efterträddes av Hrotgar eller Roar, som han fick heta i Norge.

Allt detta hände medan Kung Adils – begravd i en av Uppsala Högar – satt som kung över Sveaväldet, och med Saxo Grammatticus hjälp, samt arkeologin har vissa män, som lever idag identifierats den gravhög, som restes över Beowulf som Skalunda Hög i Västergötland – och den högen har aldrig blivit utgrävd. Den är 65 meter i diameter, samt 7 meter hög – nuförtiden – och det var där det väldiga likbålet efter Beowulf en gång restes, efter det att Wiclaf med tårar i ögonen skällt ut de fega Västgötakrigare, som gömt sig i en närbelägen skog, och det var där likbålet flammade genom det tätaste vintermörker, och kung Roars Strandvakter kunde se alltsammans, ända ned till Vänern i de trakter där Kållandsnäs – i sagorna kallat Valsnäs – ännu ligger.

Ingen har ännu vågat röra den väldiga gravhögen, men det är enbart Svenska akademikers underdåniga “svansvifteri” och PK-mentalitet samt en rent Sverigefientlig kulturpolitik, som hindrat nya, vetenskapligt utförda undersökningar vid Skalunda Hög. Senast man försökte var på 1920-talet, och då kunde man bara dokumentera domar-ringar och kultplatser i närheten, men att detta varit en av Västergötlands centralbygder och mest fornminnestäta områden, råder det heller inga tvivel om. Bo Gräslunds försök att koppla “Gaetas” till Gotland – i källorna kallat “Gotiscandza” eller Goternas urhem, har redan vederlagts av Tore Ganholm och lokala forskare på Gotland, liksom av Dick Harrissons sakliga källkritik.

Trots allt sevärd film från 2007 – tack vare goda skådespelarinsatser… Rekommenderas för Familje-matinéer eller kunniga personer – utan småbarn…

Studerar man Beowulf-sagans geografi, med de platser och miljöer – inte bara faktiska personer och historiska händelser i sagans lätt förklädda form, framträder nämligen ett mönster, som inte ens Hollywood och AI lyckas förvrida. Robert Zemerics film-version från 2007 innehåller allehanda dator-animerade scener samt animeringar av Grendel, den första verkliga fiende i odjursgestalt Beowulf möter – men redan idag är dessa scener föråldrade – filmen lyckas inte alls fånga vad sagan faktiskt beskriver, trots i och för sig goda skådespelarinsatser.

Den är redan – 19 år senare – hopplöst distanserad av vad AI kan skapa idag, och låt oss bara konstatera att två andra Hollywood-mässiga försök att gestalta hela Beowulf-Sagan på film, faktiskt havererade ganska rejält även de.

Först ut var den brittiske regissören Graham Baker med sin film “Beowulf” från 1999 – som misslyckades kapitalt, därför att man lade in element av science-fiction och diverse framtidsvärldare i handlingen, personer som inte alls finns med i sagan, och andra groteskerier – det är ungefär som om man skulle låta Shakespeare’s “Hamlet” utspelas på en bensinmack i Säffle, tvinga alla agerande att uppträda i 1950-tals kostymer och sedan slänga in de nutida Västgötarna “Roy & Roger” i det hela – och på falska grunder så komma att påstå, att det var detta William Shakespeare skrev om, när man klippt bort och vanställt halva handlingen, inte har med originalrepliker eller någonting annat, som faktiskt skulle kunna ha med den “Amled” som Shakespeare ändå skrev om – också Saxos “Amledo” levde och verkade ju en gång i ett hedniskt Danmark.

Rekommenderas INTE – Isländsk-Kanadensisk “Potboiler” eller skamlöst försök att förtjäna pengar, en billig efterapning av Hrafn Gunnlaugssons “Den Vite Vikingen”, “Korpen Flyger” och “Korpens Skugga” från 1900-talets slut

“Beowulf & Grendel” (2005) – en missvisande titel som väl mest påminner om “Petterson & Bendel” – två skojare som ägnade sig åt ruffel och båg i Stockholm för 100 år sedan – är också löjeväckande dålig – och för in helt påhittade personer typ “häxan Selma”, “munken Brendan” “Grendels far” osv i handlingen, trots att regissören Sturla Gunnarsson, en dryg, lismande affärsman, som svikit sitt hemland Island för Kanada– borde ha känt till, att Grendel visst inte var en människa i originalet, utan en etin, en “Thurs” enligt vad som de facto står i Beowulf-sagan – och alltså INTE någon människa överhuvudtaget. Namnet “Grendel” kommer av grund – som i grund vattensamling, mosse, träsk – och det är som en ryslig gengångare, Grendel visar sig i Lejres Kungshall och börjar döda kämparna där, tills Beowulf fäller honom. Detta bevisas av faktiska ortnamn i både Danmark och England, som visar att Grendel visst inte är inspirerad av “Bibelns Kain” eller några kristna element överhuvudtaget, utan bara står som en anti-tes eller en motsats till den goda krigarideal, Beowulf står för.

Beowulf kommer också simmande och inte seglande eller roende i båt till Danernas och Jutarnas land – det står så i sagan. Detta tar honom tre dagar och tre nätter, vill vi minnas – Dick Harrisson har kommenterat att det måste röra sig om en resa via Halland och Skåne över Öresund till Själland eller åtminstone en övergång av Kattegatt – man måste komma ihåg att Beowulf-kvädet är poesi, och använder metaforer – men att också Beowulf är kopplad till vatten och att han är en sjökonung, är självklart. Det är i en orolig folkvandringstid han rör sig, och drakarna och odjuren han besegrar, är egentligen “Utgårds” makter, nedbrytande naturföreteelser, döden, girigheten och så vidare snarare än någon faktisk historisk händelse.

Grendels Moder var ingen valfisk, “Selma” eller säl – utan ett annat Monstrum av samma slag som Grendel själv. Jämför gudarnas kamp emot Gullveig, tre gånger dödad, men “ofta, osällan, än hon lever” i Eddan.

Bisarrt nog spelas Grendels Mor – som inte har något namn alls i originalet – av Angelina Jolie – i 2007 års Hollywood-version av Beowulf-kvädet – med en retuscherad, perfekt kvinnokropp färgad i guld – vilket blir fullständigt malplacerat, och en förvridning av originalet. De “sjödrakar” med långa halsar som skapats av data-animatörerna under vad som ska föreställa Beowulfs resa från Götaland över Kattegatt likaså. Medverkar i spektaklet gör också John Malkowich – märkligt nog – man får väl förlåta honom, liksom vi får förlåta Stellan Skarsgård som Kung Hrothgar eller Hrolf Kraki, kung av Danmark, i den misslyckade “Beowulf & Grendel” från 2005. De Asatrogna bland oss kan – som en kuriositet – notera att Hilmar Örn Hilmarsson – sedermera allsherjargoði i det Isländska Asatrufelagidh komponerat filmmusiken, eftersom han tillhör det isländska musikundret från 1900-talets slut – för på Island ägnar man sig som bekant åt en levande Asatru, och ingen påstådd “forn sed”.

Men – sådana detaljer till trots – skildringen av den gamle Beowulf, kung i Götarnas och Geaternas land – som drar ut till en sista strid med enbart en trogn följeslagare och andlig arvtagare vid sin sida, är en mäktig syn. 2007 års film träffade rätt, när den försökte skildra stämningar, inte skeenden – och den får tolkas ur ett psykolgiskt perspektiv, snarare än något annat.

Själv såg den Hedning, som skriver dessa rader den hemma hos en Asatrogen man på Östermalm, som blivit Hypnoterapeut och vars hustru ville ha en liten dotter – vilket jag också tror att de fick. Men – det blev ett Hednabarn – och ingen Angelina Jolie, inget halvtroll, utan en klok flicka istället – som inte fick någon kristen uppfostran.

“Vi äro TUSENDEN….” Ny akademisk forskning om de Danska Asatroende

2026-06-28 by Hedningen

“Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan, i svält och armod.
Nu bygger vi den nya tid.

Malmen ur berget och stenen ur jord,
det är vår styrka och det är vårt ord.
Vi är de tusenden som bygger landet,
vi bar det fram i nöd och strid,
i trots och längtan, i svält och armod.

Nu bildar vi vårt folk, för en ny och bättre tid”

– En smula fritt efter sången “Vi äro tusenden...” av Ulf Dageby 1977

Valheims Gudhov i Faaborg, Danmark – inte alls “det första som byggts på tusen år” men ett av MÅNGA moderna gudahov i Norden – Vi har rapporterat om hur det i Frösåker utsattes för brandattentat, och brändes ned av diverse invandrare av oklar härkomst… som aldrig greps eller straffades

Ordet Folkbildare som på senare tid översatts till “Folkbuilder” på amerikansk engelska, har i vissa kretsar fått dåligt rykte, eftersom fanatiska kristna forskare i Sverige, typ den gravt partiske Hernik Williams vid det sk “Uppsala Runforum” och Uppsala Universitet fortfarande sprider ren desinformation, och gör allt vad han kan för att sammankoppla Asatro med Högerextremism, trots att det är uppenbart oriktigt, och en grotesk förvridning av sanningen,

Visserligen sade Frans G Bengtsson, “Röde Orms” författare en gång, att en “god doktorsavhandling är ett bra sömnmedel” men – om man ALLS skall söka efter verklig religionsfrihet, frihet för tankar och andliga uttryck inom Asatro – och ingen politiserad, falsk “fornsed” – så är det till goda gamla Danmark man får gå. Här i Sverige utgör vi Asatrogna fortfarande en förföljd minoritet, på flera sätt än ett, och samtidigt med politiska tal i Almedalen eller Palme-dalen i Visby som den ibland kallas, förbereder vissa partier och grupperingar i landet sitt snara maktövertagande, och en återgång till 1980-talets Kulturmarxistiska politik, med allt vad den innebar för oss som växte upp då. Den lågstadie-elev, som rakt ut vågade säga att Björkö faktiskt var det egentliga Birka, och att Vår inhemska, icke-kristna kultur var lika mycket värd som alla andra kulturer eller religioner på vår Jord, blev omedelbart bestraffad, och den som vågade ha andra tankar om den svenska historien, ungefär som Vilhelm Moberg (med sitt verk “Min Svenska Historia, berättad för folket” – från Oden till Engelbrekt) eller som hade otur nog att läsa eller äga ett enda examplar av Jan Fridegårds roman “Trägudars Land” – blev omedelbart förföljd och hatad – precis som dessa författare, vars recensenter startade hela “Media-drev” mot dem. Vilhelm Moberg begick som alla goda svenskar vet tragiskt nog självmord, och det var i mycket för att han vågade omfatta en folklig hedendom, och skriva sin historia för etniska svenskar och sitt eget folk.

Då som nu – ett Världskrig rasade – idag råder krig i Mellanöstern och Ukraina, vid Europas gränser – och de etniska svenskarnas antal är fortfarande ungefär lika stort, eftersom dagens 10,5 miljoner invånare i det som kallas Sverige bara tillkommit genom invandring….

Just nu, i Juni 2026 – har en ny akademisk uppsats – betydligt mera objektiv och utan all den fientliga, kristna bias och vulgära vrövel som akademiker i Sverige vräker ut sig – sett dagens ljus. Den har skrivits av forskare som Uffe Schjødt och Henrik Reintoft Christiansen vid Århus Universitet, och även med flera medverkande från Köpenhamns Universitet och Syddanmarks Universitet tillika – och betecknande nog har den aldrig kunnats utges i Sverige, men däremot blivit publicerad i Finland – och även internationellt – men i Sverige eller det genomkristna Norge har ingen vågat publicera den.

Utgångspunkten för de danska forskarna bakom “The Invisible Asatru: Demography and Spirituality” utgår från det faktum, att det finns betydligt fler Asatroende i Världen, Danmark och hela Norden än vad kristna forskare eller akademiker i allmänhet vill erkänna.

Enligt de bästa akademiska källor som fanns – från tidigt 2020-tal – finns det omkring 20 000 organiserade Asatroende i Världen ja – varav 3-4000 i Danmark. Nordiska Asa Samfundet, den enda någorlunda seriösa organisationen i Sverige – har upp till 5000 organiserade medlemmar, men “Samfundet Forn Sed” kan inte betraktas som någotslags seriös organisation överhuvudtaget, eftersom den mest sysslar med drog-romantik och new age.

Nuvarande forskning anger kanske 50 – 70 000 Asatrogna i enbart Norden, om vi får göra ett rimligt antagande.

Befolkningsdata från Danmark, där människor själva fått ange sin relgiösa hemvist ger helt andra besked – och inte alla Asatroende är medlem i någon “organisation” – det ligger i sakens natur, eftersom detta i mycket är en folklig proteströrelse, som inte låter sig dompteras av någon S-märkt “parti-piska” eller någon överhet. Vi vet, att det finns många medlemmar i Danmarks väpnade styrkor, veteraner och civilanställda inbegripet, i alla åldrar som öppet deklarerar sin Asatro – och begreppet “trua” eller tro, som i trohet, trofasthet förklaras också ingående av de danska forskarna. Detta är ingen “sed” eller mekanisk upprepning, vana eller slentrian, men ett aktivt val, som människor gjort – och det SKALL repsekteras.

I USA, däremot strök nyligen Trump-regimen den religiösa denominationen “Asatru” från listan på vad som alls är tillåtet inom den Amerikanska Försvarsmakten – detta har väckt uppmärksamhet i diverse “nyhedniska” kretsar i New York eller om det nu var Lew Pork, Jew Dork eller bara “nyandliga eklektiker” där som ens yttrade sig, i någotslags “Woke” anda. Humanismen är numera avskaffad i USA, liksom all vetenskaplighet överhuvudtaget. Buddhism eller Sikhism är nätt och jämnt tillåtet, men inte Asatron eller Nordisk tro och härkomst överhuvudtaget. Och man försöker ta över Grönland, som varit Danskt och Nordiskt i mer än 1000 år – något som vi Nordbor aldrig kommer att acceptera.

The streamlined list retains a smaller number of broadly defined categories, including Agnostics, Buddhists, Hindus, Muslims, Jews, Sikhs, and major Christian denominations such as Baptists, Catholics, Lutherans, and Methodists….

– “The Wild Hunt” 4 Juni 2026

“Hedniska Tankar” har AVSTÅTT från att kommentera detta, eftersom det inte tillkommer oss att rapportera om Det Amerikanska Försvarsdepartementet, “DoD” eller Department of Defence och dess göranden och låtanden – i en tid som denna är det alltför riskfyllt – “no one is so small as to not get noticed” och vi vet också, hur impulsiva, självgoda och totalt irrationella de styrande i US of A verkligen är – precis som våra Såsialdeokraturiska Poltirucker med “Magadan Magda” – eller Magdalena Andersson som hon ibland kallas – förutom rena stolpskott, som Morgan Johansson, denne galne lille “Gauleiter” från Skåne, moraliskt sämre än Dolfuss eller klumpfoten Joseph Goebbels på sin tid.

Man säger att man “försvarar friheten” – javisst – men gör man verkligen det ?

Vår egen regering har försökt förbjuda bärandet av Thorshammare som officiell symbol – men trots detta har Hedniska Tankars chefredaktör delat ett helt yrkesliv tillsammans med män med från vanliga Menigas till Överstelöjtnants grad och högre, som haft Torshammaren intatuerad på sina kroppar. Vi själva har rapporterat om hur samma Torshammare blivit “inne” bland påstått muslimska unga kvinnor i Sverige, eftersom de fått höra att Thor är kvinnor och barns beskyddare, en gudom som inte vill någon människa det minsta ont, men som är hård mot Jotnar och Missdådare.

Självfallet kan man alltid resonera om hur mycket enskilda personer tror eller inte tror, eller hur stor roll “andlighet” spelar i vardagslivet, familjelivet eller annars, eller om Asatron bara är en angelägenhet inte för akademikerna, men för Godarna, Gydjorna, de utövande i vad som faktiskt är en obruten, Nordisk kulturell tradition, trots sjuhundra år av förnekande, av förminskande, av kristet förtryckoch mycket mer – och det är just vad de danska forskarna gör i sin rapport.

De konstaterar att mer än 23 000 Danskar och Danskor nu lämnat ALL Kristendom och ALL Monoteism bakom sig. Vi är INTE Kristna, vi tror INTE på någon Islam eller någon “underkastelse” och vi är INTE heller judar, eller “israels folk”.

Vi har blivit Humanister, Hedningar och Asatroende, rätt och slätt – och Vi vill inte veta av någon kristen kyrka mer – eftersom Vi inte kan vara medlemmar i något sådant, inte sympatisera med en sådan ideologi och inte ställa sig bakom alla dessa prästers “mässanden”.

Vi har valt att gå ur “Folkekirken”, den påstått “Svenska” Kyrkan och alla “frikyrkor”. Vi vill inte ha med dem att göra, men är ändå folkbildare, proletärer, brandmän, sjuksköterskor, laboratriser, soldater, bilhandlare, städare – ja – som folk är mest – och oberoende av vem vad eller vilka vi råkar rösta på i nästa riksdagsval, så förblir vi vad vi är och vad vi valt att vara.

De som invandrat, har blandad eller oklar genetisk bakgrund – det finns utmärkta kits på “Ancestry DNA” att köpa för en relativt billig penning – osv kan en dag också välja att göra som vi, och vakna upp ur sin falska, halvkristna slummer, eller all “kulturkristendom” överhuvudtaget – för den är inte mycket att ha, i dagens läge.

Vad skulle Ulf Dageby säga, och vad skulle Vilhelm Moberg och Jan Fridegråd ha tyckt, sagt eller skrivit – om de levat idag ?

Kampen går ständigt vidare, kamrater !

Minns, att också Hedendomen kan vara en sorts folklig socialism… “Vi äro tusenden … och på rockfestivaler, under sommaren, vintern, gamla som unga, kvinnor som män – vi lever ännu – till vår sista dag – till sista andetaget !

Hedendomen och Asatron är inte “osynlig” men en folklig protest-rörelse – en tyst vindfläkt, som få vågar uppmärksamma eller omfatta – men vad är VERLIG FRIHET i tanke, ord och gärningar ?? (sång från 1985)

Frau Hollle, Holda, Frigg och Flädern (repris från 2019-06-30)

2026-06-28 by Hedningen

Friggs månad, Juni, går nu emot sitt slut; och även om Fläderträdet är på väg att blomma över, kan det vara dags att påminna om det sista av flädersäsongen, och dess goda sidor…

Flädern har alltid varit ett heligt träd, på gott och på ont. Dess nära släkting Druvfläder eller Druehyll är dödligt giftig, och har sen gammalt kallats Mandråpsträd eller Daneworth – Danernas Ört – på engelska. Även rötterna av vanlig fläder uppges ibland vara giftiga, liksom barken – vilket är betydligt överdrivet.. Den som lägger sig att sova under ett vanligt fläderträd, vaknar aldrig mer, trodde man – och flädern – också vanlig som Vårdträd på gårdar i hela Sysdsverige, var hem för Hyllemor, Fru Hulda, Holle eller helt enkelt Hel, den höljande och döljande, vars träd inte fick fällas, och dess kvistar och blommor fick man inte ta utan att först blota, eller fråga om lov. Man lär ha hittat fläderkärnor på stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien, så man vet att användningen av fläderbär- också svagt giftiga men C-vitaminrika, och bäst avnjutna i form av saft eller brännvin går minst 5000 år tillbaka i tiden. Också i Grekland och Antikens Rom ansågs flädern som helig, och av romarna spreds den till och med till Mellanöstern och Nordafrika, eftersom man på inga villkor ville avstå från den som medicinalväxt.

Följande sägs i “Hedniska Tankars” eget referensbibliotek om Flädern, tro det om ni vill…

I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet, i Tyskland de underjordiska eller jordguden själv, och doften drog till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor. ”Där Hylde inte kan gro, där kan ingen bo”, sa man i Danmark och planterade en fläder nära stugan, men inte alltför nära, för blommande fläder gav också huvudvärk och gjorde att barn föddes vanskapta i huset. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder, och hade haft tur, för i värsta fall vaknade man aldrig igen. Det gällde att hälsa vackert när man passerade flädern (”För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä”, sägs i en tysk text från 1184). Förolämpade man hyllefryn gav hon en hylleskåll, röda utslag i ansiktet, på händerna och armarna. Enda boten mot det var att koka fläderbark i mjölk och slå ut över en fläders rötter. Ännu på 1870-talet offrade gamlingar i Skåne till fläderbuskar på julafton, då de använde flädern som vårdträd. Att pissa på en fläder, beskära den eller elda med dess ved var att be om obotlig sjukdom, att hugga ner en fläder närmast otänkbart. Att göra vaggor av fläderved var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet.

Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot den och gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Istället uppstod kristna myter. En av dem har förts vidare av många författare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Inget i Bibeln talar för historien och flädern växer inte i Palestina. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att ”han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut”. En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen – mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning. En slavisk myt berättar varför flädern blommar så rikligt: När kung Salomos syster Sibylla närmade sig döden bad hon att få bli begravd under ett vinträd, men blev av misstag begravd under en fläder. Därför blommar den ”medan vinrankan står blomlös”.

Klassiskt är detta skånska recept på Flädersaft… Otaliga är de som sjunger fläderns, samt Friggs och Frejas lov såhär års, som vi kan se av en tidningsartikel från Danmark – skriven av en lokal hedning redan år 2008…

Oprindelig var den frugtbarhedsgudinden Frejas plante, (senere kendt som hyldemor) hun boede i hylden. Man skulle spørge Hyldemor om lov, hvis man ville fælde en hyldebusk eller skære grene af den. Hyldetræet var Hyldemors ejendom. For at få lov at bruge det, skulle man gå baglæns hen til træet og sige tre gange: ”Hyldemor, Hyldemor, Hyldemor, giv mig noget af dit træ, så vil jeg give dig noget af mit igen”. Så kunne man skære grene af eller fælde det. Hvis man glemte det, varslede det uheld og død blandt husdyrene. I værste fald nedkaldte man sin egen død ved at fælde et hyldetræ. Man kunne blive hyldeskudt og skør, hvis man sov under en hyldebusk. Inden du høster af hylden, skal du altid huske at takke hyldemor for hendes gaver. Havde man feber, skulle man stille sig tre torsdage i træk under en hyld og synge: ”Hyldetræ, jeg klager dig, feberen den plager mig, Hyldetræ, nu har du vundet, feberen den er forsvundet,” så skulle man blive rask. Spiste man sankthans aften hyldens blomster stegt i smør, fik man ikke feber det år. Skulle man alligevel få feber, så kunne sygdommen dog kurerens ved at binde et bånd, som den syge havde haft hos sig i sengen, om en hylds gren en nat med aftagende måne. Ved at bede Freja, mor Hulda eller Hyldemor om deres hjælp, kan du sende sygdomme, dårlig karma og alskens ondskab op i træet. Hvis du vil være sikker på, at det, du sender op i en hyld, ikke vender tilbage, så husk at vælge et andet træ end det, du høster fra. Tandpine søgte man at kurere ved at skære en splint af hyldetræet, stikke hul på tandkødet med den og derefter anbringe splinten på sin gamle plads i hylden – så blev tandpinen overført på træet. Hvis du skulle bruge en gren til magiske formål eller til at ære kærlighedsgudinden Freja, skulle du skænke træet lidt vin eller mælk. Det er specielt virksomt Valborgaften (30.april). Det bragte tit uheld at gå ind under en blomstrende hyld. Men det varslede held for familien, hvis en hyld skød op ved husmuren. Anvendte man hyldetræ til fremstilling af møbler eller andet træværk i huset, varslede det ikke godt for hjemmet. Og hvis en hyld blomstrede to gange samme år, varslede det død i familien (samme varsel kendes også fra æble, pære og roser). Knud den Store forbød at tilbede planten.

Tro det eller lade være, men husk, at i enhver have bør der altid vokse mindst én hyld for at bringe lykke. Ikke mange planter, om nogen, er tillagt så mange nyttevirkninger i alle dens organer, grene, blade, blomster, grønne bær og modne bær. Hyld er en gammel lægeplante, men alle dele af hyldebærtræet kan også bruges. Blomsterne bruges til saft og hvidvin. De grønne, hule grene kan bruges som pusterør med de grønne bær som skyts. Forårets unge skud kogt med honning virker slimløsende og stiller stærk hoste. Unge skud er meget tit tæt besat med bladlus. En lusbefængt skudspids er kærkommen foder til fugle i volieren. Bladene kan bruges til gulfarvning af læder. Afkog af blade eller gnidning med blade skulle holde myg borte. Hvis du bærer en frisk gren, eller står under et hyldetræ, skulle det også holde myggene væk. Te af bladene virker urindrivende og anvendes ved sukkersyge. Grønne, umodne bær blev i krigens opfindsomme dage brugt til kapers erstatning. Modne bær anvendes til saft, suppe, vin, snaps. Den kendte italienske, skrappe, brændevin Sambuca er et udenlandsk eksempel på saftens udnyttelse. Saften bruges også til farvning af hør og uld. Saften har et højt indhold af a- og c-vitaminer, der skulle hjælpe mod forkølelse influenza og gigt. Ørepine, hovedpine, døvhed, bylder, forstoppelse, smertende hjerte er også med i registret af virkninger. Varm hyldebærsaft eller et glas hyldebærvin lige før sengetid er en gammel kur mod forkølelse. Hyldebærvin drikkes også mod iskias og nervesmerter. Grenene har den særlige egenskab, at de har en meget tyk marv, der svinder væk og efterlader et hul i de gamle grene. Ved på ældre buske er hårdt og gullighvidt som elfenben og rigtig godt at snitte ting af. Kernen er brun, og marven er blød og hvid og let at fjerne. Afkog af barken i små mængder virker let afførende og urindrivende. I gamle dage brugte mennesker hyld til at snitte skeer, håndtage, nåle, fløjter, linealer, tommestokke, spinderokke mm. Grenene blev brugt til gærdestave og brændsel, skafter til skovle, stokke, ja endda møbler ”der aldrig blev ormstukne”. Man har brugt de hule hylderør til f.eks. piberør, garntrisser og blæsepiber – en hul hyldepind, som man pustede til ilden gennem. Og stadig er der nogen der snitter sig en hyldefløjte H.C. Andersen elskede hylden så meget, at han i 1850 skrev ”Eventyret Hyldemor”. Her et lille uddrag: ”Ja, kan du huske”, sagde den gamle Sømand, ”den Gang vi vare ganske smaa Unger og løb og legede, det var netop i den samme Gaard, hvor vi nu sidde, og vi stak Pinde i Jorden og gjorde en Have.””Ja,” sagde den gamle Kone, ”det husker jeg godt! og vi vandede Pindene, og een af dem var en Hyldepind, den satte Rod, skjød grønne Skud og er nu blevet til det store Træ, vi gamle Mennesker sidde under.” Der findes flere arter og sorter af hyld med særlige bladfarver og -former, der bruges som prydplanter i haverne. Flere steder i landet vokser den velsmagende svamp judasøre på hyld.

På berget Hohe Meissner i norra Hessen finns offersjön Frau Holda Teich, som varit i bruk sedan förromersk tid… Men vem är egentligen Holda eller den sentida ”Hyllefrun” ??

Det finns flera åsikter om den saken. De flesta sätter likhetstecken mellan henne och Hel, vilket nog varit det ursprungliga, medan Fläderns blommor på grund av sin ljuva doft och smak nog varit helgade åt Freja. I Tyskland, däremot, finns många som anser att ”Frau Holda” eller Flädermor måste vara identisk med Frigg, himmelsgudinnan. I en sen tysk saga, som nedtecknades av Bröderna Grimm under det tidiga 1800-talet, bor Frigg uppe i himlen, och när hon skakar sina bolster eller molnen, snöar det på jorden – liknande sägner har också berättats om Frigg själv. Hon har två unga hjälperskor, ibland kallade Goldmarie och Pechmarie eller Schönpechta och Faulpechta – Pechta-runan var som vi lärt oss en symbol för Hel, och underjorden. Den ena av dem beskrivs som guldhårig och flitig, den andra är svarthårig och lat, och fick till slut en tunna tjära hälld över sig – kanhända – har man tänkt – skulle detta svara emot Friggs flitiga tjänarinna Gnå, som rider över jorden, samt Fulla (vars namn missuppfattats som ”faula” – ifrån det tyska ordet för lat, alltså ”faul”) som ju är Friggs ”aeskimö” och bevarar hennes hemligehter. I Tyskland finns nu ett helt forskningsinstitut, som forskar i frågan, och här tror man på hypotesen, att Holda eller Holle skulle ha varit Frigg..

Vid Frau Holle Teichs stilla offersjö står sedan 2004 en tre meter hög staty av alm över gudinnan

Vid Frau Holle Teich har man hittat gulddukater från den romerske kejsar Domitianus tid, och även om Norra Hessen alltid bevarade sin självständighet, liksom det närbelägna Odenwald har man gjort rika fornfynd i den offersjön, som trotts vara en port, direkt in till Hel och underjorden, liksom vårdträdens rötter eller för all del Odensjön i Skåne. Också moderna tyska Asatroende har hållit blot och offer vid denna sjö, så sent som i år. Det finns tidiga tyska källor från 1008 – 1012 -biskopen Buckard av Worms, till exempel, som skrev om att sjön ännu på tusentalet varit dyrkad av de lokala hedningarna, och så sker än idag….

Holda lever än, liksom de andra Asynjorna – och jorden är alltjämnt hennes hem – kristendomen och islam kan aldrig någonsin vinna, så länge flädern blommar varje sommar !

En Ukrainsk lustighet – Ilja Muromets vid skiljovägen…. (inlägg från 27 Juni 2025)

2026-06-27 by Hedningen

“Om du rider åt väster kommer du bli rik.
Om du tar vägen åt öster blir du dräpt.
Gamle kämpen Ilja talar så till hästen
“Min väg leder bara rakt fram.
Rikedom har aldrig passat, dör gör jag
tids nog. Men enbart rustning och koger
är värda tiotusen, och på min häst finns
inget pris”

Ur en gammal rysk bylina om Ilja från Murom

Ilja från Muromets skall ha levat på tusentalet, under den tid då Vladimir den store fortfarande härskade i Kiev och ryssarna ännu var halvkristna men fredliga, och som folk nuförtiden är mest.

Staden Murom ligger i ett skogsbälte, nästan rakt öster om Moskva och halvvägs till Kazan och Niznij Novgorod, som båda är belägna vid den stora floden Volga, ifall nu våra svenska läsare eller de som ej är bekanta med Svitjod hin Mikla eller Ryssland inte visste det, ty “Det stora Sverige” var det namn islänningar och alla norröna män satte på de ryska länderna, i den tid då Väringar och Svear for till Gårdarike och ända till Volga Bolgary på 920-talet, nu bara en biflod till just Volga, långt öster om Kazan i det som Google maps helt oriktigt och utan eftertanke benämner Tatarstan. Om vad som timade där skrev en gång Ibn Fadhlan, Kalifen i Bagdads särskilda sändebud en gång en lång reseberättelse – som man inte ska tro för mycket på, utbroderad som den är med allsköns sagor från Indien om änkebränningar och annat – enbart kristna fanatiker och autarkt självidiotiserade personer med akademisk titel – likt en viss Fredrik Gregorius – en person av likgiltigt format vid Linköpings Universitet som inte ens borde bli tillfrågad, och heller inte framträda som “expert” – vi har redan gång på gång avhandlat honom och hans såkallat “objektiva” “forskning” i Hedniska Tankars blogg..

Ilja från Muromets som han ter sig enligt en modern staty från Taganskaya Sloboda, visst ingen “Slåbod” eller någit handels-stånd om nu någon trodde det…

Nej, gamle Ilja tillhör en helt annan sagocykel, likt Vladimir från Tudal, och den ryska provinsen med samma namn – också kallad Vladimir… Låter det förvirrande ? Tyvärr, kära läsare och läsarinnor (nej, det gives inget “tredje” !) ser verkligheten tyvärr sådan ut, och det kan vi inte göra något åt. Även den person, som nu sitter i Kreml – bär – som allom bekant – samma namn, för i det stora Ryssland är Vladimirernas antal närapå oändligt, likt de Mohammeds, Mohamson med mera som besudlar Sveriges gator, och numera skall agera ledare för det liberala partiet i Riksdagen, vårt nationella parlament. Tyvärr har vi Hedningar rätt stora tvivel på vad som en gång var ett såkallat “Folkparti” – hur det nu än kan komma sig. Visserligen är vi ganska liberala till vår hållning, i stort som i smått, men såpass liberala att vi accepterar nästan vad som helst, blir vi nog aldrig. Fru Mohamson må vara född i Hamburg, och visst var Väringar och Vikingar ett sjö- och flodfarande folk, men vi går inte på krogen med en viss Simona eller Si Måne eller vem som helst för det…

Emellertid – på ett historiskt forum – ett forum “om” historia och inget annat – fann vi en vits för dagen, en Fredag – som borde tillhöra Frigg eller kanske Freja – om vi ska hålla oss i Östnorden eller på den Europeiska kontinenten.

Denna “lustighet” lyder i all korthet såhär – och man måste förstå något om rysk historia eller just kvinnor från Ukraina för att uppskatta det “roliga” i den.

“En ung Ukrainska av idag råkar hamna i Murom. Hon kommer till den skiljoväg, där Ilja – vars pilar var ljudlösa – en gång satt till häst.

Hon tar av sig kläderna, och sätter sig naken ned på en sten.

En rysk gammal Babuschka kommer förbi. “Varför sitter du där, helt naken ?” frågar den gamla kvinnan.

“Det är enkelt,” svarar den unga Ukrainska kvinnan. Tar jag vägen åt öster, kommer Ryssarna och våldtar mig.

Tar jag vägen åt väster, kommer jag förr eller senare ändå att bli våldtagen.

“Men – här är gott om sten”. Förr eller senare kommer här en ryss.

Kanske kastar jag stenen rakt på honom så att han dör, eller kanske inte – om det så skall bli det allra sista jag gör…”

Minns någon Oksana Sjatjko, eller Femen-rörelsen – mest aktiv före de två Ukrainska krigen – om vilka Hedniska Tankars redaktion också skrivit en hel del, när det begav sig. Unga fröken Sjatjko hade en hel del religiösa griller för sig, men sådana kristna villfarelser – som Gregorius, Svenska Dagbladets eviga bönerabblare och alla de andra – som enbart sysslar med kristen propaganda efter Midsommar – har vi aldrig sysslat med. Vi kräks av er kristendom. Den står oss upp i halsen, liksom de andra av era barnsligheter, era tack och amen och ert ständiga förminskande av hela vår tillvaro. De av er som skriver eller ens läser vad som skall vara – eller påstår sig vara – en “oberoende liberal” tidning borde skämmas att sänka sig till sådana djup, både denna dag och alla andra dagar, i högsommar som i vinter, trots väderläge, industri-semester skolavslutningar och vad fan ni än vill. Själva förblir vi på denna redaktion svenska Hedningar, som vi alltid varit.

Vi firar ingen “nattvard”. Vi sysslar inte med rituell kannibalism eller “lajvad” vampyrism heller – vi besöker inga “Vägkyrkor” i sommar.

Vår väg går bara rakt fram – likt Iljas på sin tid – för det är den enda väg vi själva valt, de enda väg vi känner till i tider som dessa, och oss omvänder ni aldrig.

“Ilja från Murom vände aldrig om” – men han var en man, som fick känna människorna och Världen.

Så ock du, Oksana. För mig dog du aldrig. Jag har aldrig glömt dig. 23 Juli firar jag inget nyår – dagen då du föddes – utan den sista dagen i det liv du valde att avsluta vid 31 års ålder. Det var mycket onödigt gjort. Du kunde valt en annan väg, som du gjorde vid fotbolls-VM 2012, då du var 25 år gammal och svenska supporters – på ort och ställe i Kiev – fick syn på dig vid en av Femens demonstrationer eller manifestationer, under den tid denna lustiga rörelse benämndes “kanariefåglarna i den Ukrainska kolgruvan” – andra “kvinnliga” rörelser i Ukraina proklamerade under 1990 talet nya sporter med hjälp av Aikido, skäror – liknande Frejs skära men inte Tors eller Molotovs Hammare – tillsammans med inhyrda instruktörer från Moskva, men det är förstås en annan historia.

I vår egen hemstad – någonstans i Mälardalen – möter Hedniska Tankars redaktion (om tre personer) en ung man, från ett annat land. Vi tilltalar honom på tyska, inte engelska eller franska – eftersom vi råkar behärska även det tyska språket – tillräckligt bra. Han har aldrig bekänt sig till någon Mohammeds lära, aldrig hört dit – och hans namn, hudfärg och allt annat har inte med saken att göra. Han bär med stolthet en – för dagen helt ovidkommande – symbol på sin gröna ryggsäck – för Ukrainas Försvarsministerium, lustigt nog.

Han har aldrig ens besökt det landet, som vi själva gjorde. Han har inga som helst kontakter vid några sådana Ministerier eller kopplingar dit – men inser, att för svenskar och Européer är Ukraina viktigast.

Han är inte ens från Teheran, eller Gaza.

Vi Hedningar känner varandra, och vi kryper aldrig i likhet med någon August Strindberg eller därmed likställda till något kors. Vi talar sanning om vilka vi är, vilka vi varit, vilka vi kommer att bli – och ni kristnar oss aldrig.

Symbol från fana, tillskriven det Ukrainska Försvarsministeriet…

Tankar om Gudinnan Saga och Sarakka i Friggs månad…

2026-06-26 by Hedningen

Efter att utförligt ha behandlat midsommar övergår vi till ett inlägg från Jawad Mofrad, “Hedniska Tankars” fjärde redaktionsmedlem. Om Juni eller Sommarmånad också är Friggs månad, så vet vi att Saga – enligt vissa forskare – skulle vara samma gudinna som Frigg, Odens Hustru – och kanhända är Samernas Sarakka inte långt borta – även om Akkorna – som tänktes befinna sig under elden på varje kåtaplats – vanligen är tre till antalet, likt Nornorna. Hedendomen i Norden slutar aldrig existera, och någon kristen Midsommar eller någon “Johannenatt” eller “Sankt Hans aften” som i Finland eller Danmark har vi på vår redaktion aldrig firat, inte heller detta år – Nordiska Hedningar och Asatroende som vi faktiskt är – vi har ju redan förklarat för er att vi tagit avstånd ifrån all Monoteism, all Islam och allt kristet..

Om Jukksakka eller den “bågskjutande” yngsta av de tre akkorna är Skade eller den Nordiska Artemis-Diana i förklädnad, då är Sarakka den medelålders kvinnan, och därmed Frigg….

Sarakka med stavar i händerna, i ett mjöd-kar eller byk-kar, nära Sökkvabäck där Saga sades bo… ? (modern tolkning från lapsk “trolltrumma”)

Som vi många gånger konstaterat är Samerna visst inget “Urfolk” i Norden, utan sena inflyttare från tidig järnålder och vidare framåt, och deras religion är bara en omtolkning eller en senare variant av den Asatro, somr edan fanns i Norden. Den tredje Akkan, Uksáhkká eller “Dörrgumman” är en exakt motsvarighet till Hel, Ödet eller Urd, den äldsta Nornan och alla tre tänks vara döttrar till en mytisk, mycket svagt antydd Máttaráhkká som spelar föga roll i Samisk mytologi – medan Jukksakka är Verdandi eller Framtidens Norna, och Sarakka är Skuld eller nutiden, eftersom nuet alltid står i skuld till det förflutna – observera den språkliga omkastning som skett i Eddan, och Sturlassons “Skaldskaparmál” och senare källor – men nu över till vännen Jawad:

Gudinnan Saga är samernas Sarakka

Likheten mellan deras namn, plats och koppling till dryck och dryckeskärl tyder på detta. I nordiska myter är Saga (hon som ser, ser-akka ?) en asynia varom berättas att hon och Oden i glädje dricker ur gyllene kärl i hennes stora boning i Sökkvabäck., beläget i vidsträckta sankmarker.

I samisk tro däremot, var Sarakka en av Moder Jord (Máttaráhkkás) döttrar. Sarakka och hennes familj bodde under kåtans golv. Hon associerades starkt med härden och eldstaden, och man offrade regelbundet en del av sin mat och dryck (som öl och brännvin) direkt i elden till hennes ära. Hon var främst beskyddare av havande kvinnor, nyfödda samt renkor.

Den under eldstaden boende Sar-akkas, namn kommer troligen av sarrat, fläka sönder senor till trådämnen. Hon hjälpte vid barnsbörd och kalvning; hennes skål dracks som ett slag altaret sakrament och efter förlossningen åts “Sarakkagröt” till hennes ära. Detta är ett vanligt nordiskt drag – jämför med färöingarnas “nornagreytur”.

Jukksakkas tecken – från Trolltrummor, hällbilder eller ristningar skulle se ut såhär – gudinnan med pilbågen stod för jakt, vinter och yngre kvinnor, medan Sarakka var den medelålders, moderliga kvinnan…

Både män och kvinnor offrade till Sarakka – liksom till Jukksakka – till vilken gudomlighet man blotade, var ju för det mesta valfritt. Samerna hade henne “alltid på tungan och i hjärtat”
Namnets första del kan också härledas ur ordet saret som betyder klyva och syftar till ett i ena änden kluvet vedträ. Enligt seden skulle man för att underlätta födelsen hugga ved till Sarakkas ära. Denna ved var helig och fick inte brännas. Samerna dyrkade henne under barnsängstiden. Hon verkar ha haft störst betydelse under själva födelsen. Sarakka troddes känna samma smärtor som barnaföderskan själv. Barnsängskvinnorna drack Sarakka-vin före förlossningen. Efter förlossningen åts Sarakka-gröt tillsammans med de närvarande hustrurna. Sedan hölls ett gästabud till Sarakkas ära.

I gröten sattes tre kluvna pinnar på vilken tre ringar hängdes, en svart, en röd och en vit.

Dessa lades under dörren under 2-3 dygn. Fann man därefter att den svarta pinnen var borta trodde man att antingen modern eller barnet skulle dö. Om den vita pinnen var osynlig skulle båda leva. I Sarakkas gröt kunde man också lägga en liten båge och pil, som sedan hängdes upp på barnets vagga, för att barnet om det var en pojke, skulle bli en duktig jägare.

Vi kan jämföra med vad Johan Ludvig Runeberg (1804 – 1874) skrev om “flickan i Johanne-natten“, den finska “Juhannus” eller Midsommar – då det var kvinnors sed att binda tre trådar eller band runt spirande råg eller andra sädesslag. Runeberg låter trådarna till och med vara av silke, vilket verkar väldrig exklusivt – vanliga ylle-trådar från hemspunna finska ryor var nog vanligare. När diktsamlingen “Idyll och Epigram” utgavs år 1830 var han 26 år gammal, och Finland var inte längre svenskt, utan under ryskt herravälde. Själv var han informator eller lärare på en gård i Saarajärvi, och gifte sig först fyra år senare – men ändå Hedning i sitt hjärta – liksom de flesta nordbor och humanister… Vad som hände om den röda pinnen – som stod för livets kraft och Sarakka själv försvann, fömäles inte i de källor Jawad Mofrad använt – men nästan alla träd, särskilt av al och tall är ju rödaktiga i barken.

Spådomar och tydor vid Midsommar, också i form av “drömgröt” har gamla anor. Allt är Nordisk Hedendom, allt är Asar och Asynjor – och verklig tro, inte någon tom “sed”

Och – för att citera mästaren själv, ur “Idyll och Epigram”…

Flickan knyter i Johanne-natten
kring den gröna broddens späda stänglar
silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.

Nu, så hör, hur flickan där beter sig.
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.

Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.

Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.

Kring traditionens betydelse (repris från 2023)

2026-06-25 by Hedningen

Såhär i dagarna efter Midsommar, är den svenska sommaren fortfarande är ung och vi alla är glada och förväntansfulla efter att ha fått umgås med våra nära och kära, är det kanske dags att filosofera lite mer om traditionens betydelse. Vi har alla sett hur Björn Wiman, kulturchef i DN, plötsligt började lalla och predika om “omvändelse” efter Midsommar, att alla svenskar måste bli kristna och så vidare – en hållning som bär prägel av stark intolerans inför det sekulära och hedniska samhälle vi alla delar.

Håll med om att det liksom verkar vara lite IS eller Islamiska Staten över alla dessa kristna griller…

Varför skulle vi svenskar inte få fira Midsommar som vi själva vill, eller få glädjas över sommaren ?

Varför är det så många kristna som är emot våra traditionella Midsommartraditioner ?

En som också funderat mycket över Midsommarens och traditionernas betydelse är Malin Kim, ägare till bloggen Kulturminnet. Hon har dokumenterat hur Midsommar såg ut i det urgamla svenska bondesamhället, och intervjuas just nu av Mohammed Omar på bloggen “det goda samhället” i poddradioserien “Tankar från framtiden” – och det är vackert så ! Utan traditioner, utan historisk förankring och kontinuitet, har inga människor någon framtid överhuvudtaget, och det gäller också oss svenskar.

Visste ni att den sameuropeiska traditionen med Midsommareldar förekom i bland annat Skåne, Blekinge, Bohuslän och Jämtland så sent som vid 1800-talets slut, innan frikyrkorna utrotade den ?

Och visste ni att Carl von Linné, den kände naturforskaren, dokumenterade hur Svenska Kyrkan hela tiden förföljde och ville förbjuda det folkliga Midsommarfirandet i sin “Västgötaresa” där bland annat följande står att läsa:

Midsommarafton kommo vi efter 9 kvarts resa, tillbaka ifrån Läckö till Lidköping, klockan 12 om natten, då vi hela vägen sett ungdomen, i sin ålders midsommar, fägna sig av årets behageligaste tid. Majstänger voro på många ställen upprättade och beklädde med löv och blomster, omkring vilka drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla vis, årligen dansade natten för och efter midsommardagen. Detta menlösa nöje nekades fuller dem av själesörjarna; men det hade så rotat sig från hedenhös, att det svårligen kunde tagas bort, och tjänstefolket, som nu gjorde sig ledigt, tyckte med skäl kunna påstå ett par nätters ro av sitt årliga arbete.

Ja, så var det på 1740-talet; och så är det i viss mån än idag, även om de flesta av oss idag väl betraktar detta med Midsommar som just “ett Menlöst nöje“ som “svårligen kunde tagas bort“, eller som man inte kan hata och ingripa emot, vilket alltså redan Blomsterkonungen Linné, en av de största vetenskapsmän det här landet någonsin ägt; tydligt konstaterade. Men på en kristen hat-sajt, benämnd “Apg 29” kan man fortfarande läsa att Midsommarstången skulle vara “en upp och nedvänd fallos”, hur “alla måste böja sig inför jesus” och annat sådant – samma intolerans- och hets-budskap, som numera sprids också av Dagens Nyheter.

För TYDLIGHETS skull vill denna blogg påpeka, att det är en MIDSOMMARSTÅNG där i mitten – ifall någon läsare är Kristen eller TRÖGFATTAD….

Själv vill jag bara i all anspråkslöshet och med hänsyn till fakta ur verkligheten framhålla att:

1. De flesta “fallosar” är inte gröna till färgen

2. De består inte heller av trästänger eller björklöv

3. Om man inte kan se skillnad på en “fallos” och en Midsommarstång (storleken är helt olika) bör man troligen gå till en optiker – exempelvis Synsam.

4. Hjälper inte detta, så är det nog inte ögonen utan troligtvis hjärnan det är fel på.

Kan NYA GLASÖGON möjligen hjälpa denne frikyrklige “själasörjare” – eller behövs det en mer omfattande insats ? (synfel kan vara besvärande, särskilt bakom flötet eller ratten)

En helt annan fundering, och ett ännu starkare budskap kring det här med traditioner avlevererades för någon dag sedan av en amerikansk asatroende blogg jag brukar läsa. Jag citerar, i klartext, fastän orden inte är mina, och med ett yttrande av Malin Kim, som till yrket är lärare – går jag osökt över till engelska…

Ljusa nätter, värme och en grönskande natur kan vara skäl nog att fira, men ett annat skäl är högtidens kulturella och historiska värden. Genom midsommarfirandet bär vi vidare en tradition som skapat mening och sammanhang för våra förfäder långt tillbaka i tiden och kan fortsätta göra det för kommande generationer. – Bloggen Kulturminnet, 20 Juni 2017

Heritage is not a dirty word

“Tradition” is not a dirty word either.

Nor are our traditions “open.” A tradition by its very nature cannot be. It is for “use” (if one can employ so crass a term) by those who actually follow the Gods. We do not and should not allow outsiders to run rough shod over that which we hold most sacred.* The integrity of our traditions is more important than anyone’s feelings or misguided notions of tolerance (i.e. appropriation). An “open” tradition is no tradition at all.

Honor your ancestors.

Honor your Gods.

Respect the land.

The way in which we do these things, the rites and rituals that form our various traditions are sacred expressions of these covenants. Only an impious fool would shit on them.

Those who decide to pervert our sacred symbols for racist reasons are disgusting. So are those who do the same for their “progressive” ideals.

We need to be very aware of people who are trying to turn these religious concepts into political dog whistles. Maybe they’re the ones with no place in our traditions.

Så är det. Detta är något vi alla måste skriva under på och vara medvetna om – “Forn Seds” frånstötande sk “Rådsgydja” som “hoppas” att “Torshammaren skall bli en internationell symbol för homosex” är precis lika farlig och fel ute som någonsin vissa enstaka nynazister. Bara ca 100 personer påstås enligt Valmyndigheten ha röstat på dem i senaste Riksdagsvalet, och angående extremgruppen “forn sed” – vars namn kommer från 1230-talet och den kristna medeltiden, 230 år efter det att Asatron förbjöd i lag på Island, så har den inte ett enda dugg med Asatro eller våra inhemska traditioner att göra. NAS, Nordiska Asa Samfundet är idag minst tre gånger större, och vad all “nyandlighet” av politiskt och tvivelaktigt slag nu angår så tar jag starkt avstånd ifrån den – för min tro och religion är visst inte “öppen för alla” och inte heller “öppen för missbruk” !

Runor från Farbror Frej (repris från 2022)

2026-06-24 by Hedningen

“Hej alla barn – Nu blir det barnprogram
Kom får ni se vad Farbror Frej tar fram
Det är en Stake, och nu ska ni få höra
Vad man med sådana Stakar kan göra…

Du kör med den Staken
tills det sprutar ut klägg
sen har du gjort dig en Ättelägg !”

– Favorit i Repris, skriven av Hedningen cirka 1995

Magnus Källström, Sveriges och Riksantikvarieämbetets främste Runolog; bördig från Järfälla och skyhögt överlägsen vissa förnumstiga Pk-professorer vid namn Williams i Uppsala har skrivit ett inlägg på RAÄ:s bloggsida om årets stora Runolgiska kongress vid Sankelmark i Oldenburg, Tyskland som är ytterst intressant. Där bevisar han att årets Midsommar kommer bli som den alltid varit, i Frejs och Firandets tecken, ty man har hittat ett runben med en inskrift från det närbelägna Starigard eller på västslaviska Starigorod – liksom Ljubech eller Lübeck och Schwerin med en inskrift som lyder:

Kūkr kȳss kuntu, kȳss!

och om det inte är ett tydligt bevis på Farbror Frejs explicita närvaro och manifestation i Midsommartid, så veten I än, eller vad ?

Runbenet från Oldenburg – Bildkälla RAÄ

Han tycker sig även ha utläst växtnamnet Örnbräken på detta runben, vilket kopplar inskriften till just Midsommartid – och det är mycket intressant, även om han själv inte nämner det eller kommit på det. Örnbräken eller Ormbunken blommar ju enligt svensk folktro endast under Midsommarnatten, då en dåre kan få se dess stora och lysande blommor, sägs det.

Den magiska inskriften “Kuken, kyss Kuntan Kyss !” pekar också åt samma håll, och insluter oss alla i Midsommarnattens och Frejsdyrkarnas magi – likt i Shakespeares “En Midsommarnattsdröm”

Men skämt åsido. Oldenburg var centrum inte bara för de västslaviska Vagrierna – den stam som bodde närmast Holstein och var klart och tydligt Hednisk ända in på 1000-talet – det var också en viktig handelsplats för både Danska och Svenska Vikingar från Götaland och Småland, där traditionen om att Ormbunken endast blommar i Midsommarnatten ännu är levande som ett folkminne – och därmed kan vi – på sannolika skäl – bevisa att en uttråkad ung Viking lärde barn och ungdomar rista runor där, en Midsommar för vidpass tusen år sedan, och då lät pigga upp sig själv med denna, om Frej erinrande inskrift. Kanske mindes han sin hembys kvinnor, kanske inte.

Karta, utvisande Mark Oldenburgs och Vagriernas gamla stamländer på den tyska Östersjökusten, nära Lübecker Bucht, Fehmarn och Skåne

Oldenburg är omnämnt av Adam av Bremen i hans krönikor: Aldinborg civitas magna Sclavorum, qui Waigri dicuntur, sita est iuxta mare, quod Balticum sive Barbarum dicitur, itinere die. .. ab Hammaburg och är enligt honom beläget endast en dagsresa från Hamburg, där de kristna huserade, men särskilt djupt satt kristendomen aldrig vid denna tid, och det gör den som bekant inte idag heller. Kanske var runbenet, med sin inskrift, bara en text till skämt och gamman; som den hedniske krigaren slängde ifrån sig innan Midsommardansen och då han gick att fröjda sig med Slavers och Tyskars skönaste kvinnor; och för att lägra dem allesammans. Men vi råder dig – ack läsare ! – att göra exakt samma sak, ty så gör vår Hedning än idag – och med det skall du hålla hans minne levande i sinnet, trots att du ville tro, att detta blott är en historisk bagatell !

Men om Magnus Källström, slutligen – är nu att säga att han i Midsommartider också blivit intervjuad av tidningen Magasin K som i Kultur, för att däri manifestera sitt kunnande om såväl Rökstenen som Malastenen från Hälsingland och Karlevistenen från Öland, vilka tidningen utnämner till Sveriges tre mest svårtydda runstenar.

Tyd du runorna, de från Odin stammande – Det säger jag dig !

Gå INTE på de KRISTNA LÖGNERNA om Svensk Midsommar… (repris från 2023)

2026-06-24 by Hedningen

Nu är det Midsommartid, och som vanligt får man läsa en massa kristen smörja och rena lögner på nätet. Trots att det finns klara och högst påtagliga bevis för att Midsommar är något som firats så länge tillbaka man överhuvudtaget kan minnas, eller åtminstone i 5000 år av obruten tradition, ända från stenåldern och bronsåldern och vidare framåt, finns det en massa kristna idioter i vårt samhälle som förnekar allt det här och som sprider lögner och missuppfattningar istället.

Midsommar har inte bara firats i vårt land, utan över hela Norden och Europa – och tror ni mig inte, så se alla de bevis som redovisas i mitt artikelarkiv här ovan.

En av de mest seglivade vanföreställningarna hos de kristna är att Midsommarstången – som egentligen är en MAJSTÅNG och inget annat – skulle vara någotslags “Fallos-symbol” som de kristna hundarna skriver, fast ingenting kunde vara felaktigare. Några som helst bevis för den saken har aldrig påträffats, mig veterligen, men däremot kan Hedniska Tankar idag avslöja en av dessa kristna lögnare som fortsätter med sitt fakta-förnekande.

Självfallet kan det bero på manifest okunskap och dålig utbildning, eller dålig förmåga att kunna tillgodogöra sig fakta överhuvudtaget – eller kanske lättare förståndshandikapp. Men ett av dessa kristna vrak, som tydligen ser som sin livsuppgift att smäda och håna den Nordiska kulturen heter Wilhelm Jaresand och lär vara perrmanent baserad i Beirut och Kairo. Tidigare har han gjort sig känd för att skriva rena “snyft-reportage” om hur “synd” det är om IS-kalifatets frivilliga, eftersom de inte får sitta i bekväma svenska fängelser, utan fortfarande är kvar i den Syriska öknen, där Kurdiska Peshmerga vet att bestraffa dessa odjur. Och visst är det “synd” på flera sätt än ett – synd att just Herr Jaresand skall synda i sitt skrivande..

Midsommar och Midsommarblot kom inte alls hit med kristendomen, som Wilhelm Jaresand helt felaktigt skriver. Det är fel i sak. Rena fakta bevisar det. Själva benämningen ”Midsommarblot” förekommer bland annat i Olav Tryggvasons saga. Kung Olav försökte kristna regionen runt Trondheim och blev bjuden till ett midsommarblot av sina fiender:

”När konungen talade mildt till bönderna, blevo de blidare stämda, och samtalet fördes sedan vänligt och fredligt; slutligen blev det avtalat, att Midsommarblot skulle hållas inne på Mären, och dit skulle alla hövdingar och mäktiga bönder komma, såsom sed var; där skulle också konung Olav infinna sig.”

Den kristne ursupatorn dräpte många människor, och förstörde Gudahovet, på samma sätt som Wilhelm Jaresand nu vill förstöra kunskapen om vår Nordiska kultur genom att publicera rena lögner, som han själv fabricerat. Redan en kort faktakoll på nätet skulle kunna ta honom ur de allra värsta villfarelserna, men nu verkar han vara en djupt oärlig person, vars journalistiska respekt för sanningen är nära noll och intet. Också i Agrip, en av de norska kungalängderna, står att Midsommar firades långt tidigare än några kristna fester, och att det var enbart med VÅLD som man senare etablerade en kristen tradition om “Sankt Hans Afton” eller Johannes Döparens dag.

Redan på Gerumshällen från sådär 1500 år före vår tideräkning, avbildas hur man stagar en Majstång och dansar runt den…

Majstänger, alltså stänger som är “Majade” och försedda med gröna blad och kvistar – vilket man gör och gjort för att fira vårens ankomst eller sommarens höjdpunkt – har funnits i flera tusen år, och är belagda också från Bronsålderns hällristningar. Detta har varit känt för forskare i mer än hundra år nu, och hela böcker har skrivits om saken .

Majstängerna har ingenting med fallosar att göra. Möjligen kan man tyda dem som en avbild av himmelsguden Frejs och jordgudinnans Gerd, Hertha, Earth – hon har flera namn – gemensamma bröllop, vilket beskrivs redan i Skirnismál enligt Eddan – och hur ett manligt stångformat element förenas med ett runt, kvinnligt, kransformat – det var först på det kristna 1800-talet, som “Midsommarstången” skulle ha en korsform – annars har de alltid bestått av en lodrät stång, försedd med en eller flera vågräta kransar, som bilden nedan visar. Det borde Herr Jaresand känna till, ifall han alls gitter undersöka saken, eller ta reda på rena basfakta, innan han kommer med sina sedvanliga krista griller, som är gripna helt ur luften, och som ingenting ingenting betyder. Varifrån har han fått sina groteska påståenden om fallosar, förresten ? Föddes inte dessa speglosor i hans egen hjärna ?

Redan 2015 bevisade Museipedagogen Anna Braås i en avhandling att Wilhelm Jaresand bara pratar smörja. Anna Bratås låter inte lura sig av all ”kristifikation” eller alla de äldre forskare från 1930-talet, som felaktigt påstått att Midsommarstänger och Midsommarfirande skulle vara en tysk sedvänja, som egentligen är kristen eller som importerats hit på 1700-1800 talet. Hon räknar upp bevis efter bevis och indicium efter indicium på själva motsatsen, och på vad nyare, mer objektiv forskning gjord av personer utan ”kristen bias” kommit fram till. Man vet för det första att det här med Majstänger, som företeelsen rätteligen bör kallas, är en sak som finns över hela det Germanska området, alltså både hela Norden inklusive Finland, Svenska Estland och Baltikum, Tyskland, England, Nederländerna, Frisland och numera även USA och Kanada. Och traditionen att ”maja” eller att resa stänger med gröna löv, som ska påminna om Världsträdet Yggdrasil eller Saxarnas Irminsul, som också var ett Världsträd. Hon nämner exempel från bronsålderns hällristningar i Bohuslän, där en plöjare under vårbruket bär en ”maj” eller en liten majstång fäst vid plogen han kör med – men även andra exempel kunde nämnas.

Låt INGA kristna eller Muslimer störa eller förstöra vårt hedniska MIDSOMMARBLOT och firande..

Nej, vet ni – det blir nog ingen Sill och Nubbe för herr Jaresand i år, och sannerligen inga jordgubbar. Han är för evigt utestängd ur vår svenska Kulturkrets, och kommer nog aldrig mer bli inbjuden till något Midsommarfirande överhuvudtaget – men får vara kvar hos IS-kalifatet nere i den Syriska Öknen.

Istället hoppas jag nästan, att det serveras munfisk, alltså ett kok stryk, ja en god och uppfriskande portion rammelbuljong åt denne lätt meditarreananske, monoteistiske belackare.

Själv har jag inte tid med det, för dumt folk är ändå legio i det här landet, och emot själva Dumheten, är det sagt – kämpar också gudarna förgäves.

Jag avslutar dagens inlägg med en liten sång – och ska vi alls anamma något Kristet till Midsommaren, ja då föreslår jag att vi tänder en rejäl Midsommareld, och KASTAR KORANEN tillsammans med BIBELN i denna brasa, så att vi får lugn och ro för alla dessa Våldsreligioner.

Det är Frejs och Gerds bröllop vi firar till Midsommar – liksom fruktbarheten – och Fruktbarhet kan BARA och ENDAST BARA uppstå, om MAN och KVINNA förenas – inte alls kvinna + kvinna, eller man + man – ifall ni nu inte visste om det – det är nämligen ELEMENTÄR MÄNSKLIG BIOLOGI jag nu håller på att förklara för er..

LÄSNING till Midsommar: en text, fritt efter Jan Fridegård – “Frös Åker”

2026-06-21 by Hedningen

Jan Fridegård, den store svenske proletärförfattaren och statarsonen från Enabygden, känner nog de flesta sanna svenskar till. Alla vet också att hans trilogi “Trägudars Land” precis som hans dräng- och dragonskildring “Jag – Lars Hård” inte alls skildrar en historisk verklighet, utan “väver in” författaren och hans personlighet i den historia han är ute efter att berätta, samtidigt som den tar upp hans älsklingsämnen.

“Trägudars Land” skrevs 1940, och romanserien avslutades först nio år senare – nio är ett viktigt tal i Asatron – med volymen “Offerrök” om hur de kristna hundarna bränner och skövlar.

Fridegård gör också ett stort nummer av träldomen, som den statar- och lantarbetarson han var, men han glömmer att träldom som juridisk företeelse först blev utbredd under den kristna tiden, och först avskaffades i och med Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, vilket de flesta bildade människor också vet. Jan Fridegård var heller aldrig Asatroende själv, men han var åtminstone Hedning, av hans kända berättelse “Torntuppen” att döma – och hans berättelse skildrar också mycket av hedendomens sanna och innersta väsen.

I Övergran i Ena-bygden finns det enda riktiga Fridegårds-muséet, eftersom han faktiskt bodde i trakten under 27 år

Härmed presenterar Hedniska Tankar en av Fridegårds bästa texter – kapitlet “Frös Åker” om hur Midsommar firades under hednisk tid, och om hur de kristna kom för att förstöra alltsammans, precis som de också stör och förstör för oss hedningar än idag – och minns nu vad Midsommar och dess mirakel innebär – det är föreningen mellan Frej och Gerd, Fader Himmel och Moder Jord vi firar – ingenting annat !

Jan Fridegård alias “Lars Hård” var en man som SA VAD HAN MENADE, och MENADE VAD HAN SA – men som var “fylld av dräng- och dragonmentalitet” enligt kritikerna.

(Versionen av denna text är inte hämtad ur originalet från 1940. Det är den bearbetning som Svenska Turistföreningen på sin tid publicerade i sin årsbok 1949, när hela trilogin förelåg i tryck)

Runmästaren hade med husfolkets hjälp rest stenen vid den nya vägbron, och nu gick han granskande runt omkring den. Folket såg beundrande på det slingrande rundjuret, som mästaren nu fullbordade med lätta slag på det mejselliknande verktyget. Gång efter annan såg de också mot vägen, som med djupa hjulspår kom fram ur skogen och i krokar och svängar gick fram emot gården. De väntade sitt husbondefolk från tinget.

Foto: Frejsbilden vid Rödstens gård i Östergötland – som de kristna många gånger försökt förstöra eller “prata bort”

En av de största och jämnaste åkrarna var helgad åt Frö, och guden själv hade uppsikt över den från hovets dunkel. Solskenet, som kom in ett par timmar mitt på dagen, hade givit träguden långa torksprickor, och blodfärgen hade fläckvis fallit av eller torkat in i träet. Bonden, som nyss blivit borta i Österled, hade ofta tänkt rusta upp den, men så länge det växte bra på åkrarna och kreaturen frodades blev det inte av. Guden var nöjd med sin åker och de offer, som med jämna mellanrum bragtes honom.

Gårdsfolket återvände till sina sysslor, när runmästaren inte längre behövde deras hjälp. De rörde sig mycket lugnt, när ingen var hemma, som kunde hålla uppsikt över dem. Deras husbönder hade bett runmästaren se till att folket gjorde sitt arbetet, medan de själva var till tings, men han svarade endast med ett brummande. Tyst och otillgängligt arbetade han med stenen och brydde sig inte om trälarna, som sysslade med åkrar och djur, medan barnen lekte omkring honom vid den nya vägbron, där grästorven ännu låg grön mellan stenarna.

Nu väntade också han tingsfolket, men blott för att få sin betalning och draga vidare. Han hade andra beställningar att utföra. Det var flera än husbonden på denna ård, som blivit borta under den sista, stora ledungen i öster. När runstenen var färdig, tog han några steg baklänges och betraktade sitt verk. En ljusning av tillfredsställelse gled över hans ansikte, och handen for över skägget. Sedan gick han ned till husen för att blanda till röd färg. En röd färg, som bet sig fast i runorna och blev klar i mansåldrar.

Alla vuxna, som tillhörde husbondfolkets familj, hade dragit bort i sällskap, men till de hemmavarandes förvåning kom de åter i två skilda grupper. Yngste sonen och hans moder, den efterlämnade makan, kom först och hade en otäck främling i sällskap. Det syntes, att det var en kristen. Några timmar senare anlände äldste sonen och den döde husbondens broder. De såg mörkt och bistert rakt ut i luften, och trälarna gick tyst ur vägen för dem. Något måste ha gått på tok borta på Tinget.

Senare på kvällen kunde trälarna med mumlande röster meddela varandra, hur det nu skulle bli. Den döde husbondens maka och yngste sonen skulle sitta kvar på huvudgården, fast äldste sonen och farbrodern hade stämt dem till tinget för att få dessa kristna dömda därifrån. Och främlingen i deras sällskap var den som otillbörligt inverkat på domen. Han var en skändlig kristen, och modern och sonen hade hycklat kristendom för att få över honom på sin sida. Den kristne stod väl till hos konungen och hade fått tillstånd att utbreda sin förbannade kristendom vart han ville i landet !

Yngste sonen var lång och hade ljust hår. Gestalten var något böjd, och han gick helst helt ensam. Han hade vänliga, ljusblå ögon, som bäst som det var kunde hårdna i vrede eller lysa otäckt av hån eller list. Han hade tidigt insett vilka fördelar kristendomen kunde medföra för honom i tvisten om gården. Därför hade han och modern beställt en korsmärkt runsten åt den döde fadern. Men i hemlighet hade han bett Runmästaren göra korset så likt en Torshammare som möjligt. Ingen visste om Tor och de andra goda gudarna till sist skulle behålla makten i den strid, som de bråkiga kristna hade orsakat i nästan en mansålder.

Men sedan länge hade han förlorat respekten för Frö, som satt där i sitt gudahov, smalaxlad och med sitt könsorgan pekande snett upp i luften. På en berghäll utanför Hovet fans det många små skålgropar, och även sedan modern lärt känna kristendomen gick hon i smyg till dem, smorde dem med fett eller lade matvaror i dem som offer åt åkrarnas alfer, vättar och rå, som rådde över årsväxten.

Tidigt nästa morgon följde mor och son Runmästaren bort till stenen vid bron för att se på den, innan han fick sin betalning och drog vidare. Han följde inskriften med fingret och läste högt för dem runorna om maken och fadern, som blivit borta i främmande land. Här skulle stenen stå vid bron och tala om honom i alla tider. Den skulle också tala om hans efterlevande, som låtit göra bron till hans minne. Mor och son betraktade stenen med stolthet och tänkte på alla vägfarande, som skulle stanna och beundra den. Även de icke runkunniga skulle förstå, att det var den närliggande gårdens ägare, som byggt bron och rest stenen.

Rakt över Frös helgade åker såg släktingarna ont på varandra, och den äldre brodern tänkte på hämnd. På kvällarna såg han hur brodern och modern samlade allt husfolket på tunet, där de satte sig i gräset. Den otäcke främlingen stod och talade till dem. Ibland började han skrika, höjde armar och ansikte mot himlen, där han påstod att hans gud bodde. Så kunde han peka neråt jorden, och då blev hans stämma ännu hårdare. Han förolämpade åhörarna, sa att de alla skulle dö och från sitt hus såg den äldre brodern hur samma åhörare ängsligt eller olustigt skruvade på sig och ändrade ställning i gräset.

Han var klok nog att förbjuda sitt eget husfolk att gå dit, och ha med dessa fördömande kristna att göra. Istället samlade han dem vid Frös Hov, och talade till dem om fred och åkrar, och allt det goda som Vanerna hade att ge. En kväll tände han en eld och offrade en get, bara för att reta de kristna och för att Frö helt skulle stå på hans sida. Han såg att många på andra sidan åkern av det husfolket, som hade lyssnat till den kristne, vände sina ansikten emot Frejs heliga eld, och han visste, att de allesammans skulle ha stannat hos sina fäders gudar om de vågat. Och den dagen tyst fiendskap övergick till öppen strid, skulle nog de flesta komma över till honom.

Ibland hoppades den äldre brodern, att när den kristne hunden dragit bort, skulle alla glömma hans falska lära, och allt skulle återgå till det gamla, i endräkt, sämja och frid. Men dagarna gick, det blev sommar och skördetid, men den hatade kristne stannade. Ibland drog han omkring på bygden och blev borta några dagar, men kom dessvärre alltid tillbaka. Endast en gång, under försommaren, kom han över till den äldre broderns gård, men han kom aldrig längre än till dörren.

De hade just satt sig till måltiden därinne, men på husbondens ord reste sig två man och gick till dörren. Ännu tuggande i skäggen korsade de sina värd framför ingången, och när den kristne for ut i onda ord och hot om sin “mäktige2 gud såg de likgiltigt ut i tomma luften. De övriga fortsatte äta, och allt som hördes, när den kristne tystnat med sina tomma hot, var ljudet av deras käkar och den vackra fågelsången i träden utanför. Bortom åkrarna vid den andra gården stod några gestalter och avvaktade vad som skulle hända. De såg den kristne göra några rörelser med armarna, innan han vände tillbaka, och förstod att han överlämnade hednagården till sin guds vrede.

Det var mitt på dagen, och solen sken just in på Frös gestalt i hovets inre. Den kristne tog vägen förbi Hovet, stannade utanför och troligen smädade han guden. Alla såg spänt på, men ingenting hände. Middagen var stilla, och allt var fyllt av frid och lugn. Men många tänkte, att det snart måste komma till släktstrid och inbördeskrig. Så hade det gått överallt, där de kristna kommit och nästlat sig in, lismande och ljugande.

Ett stycke ovanför den nya vägbron vidgade sig den lilla ån, och blev grundare. Kreaturen gick dit för att dricka, och barnen plaskade i det klara vattnet, där starren stod frisk och grön. På en liten brygga av kluvna stockar brukade kvinnorna ligga på knä och tvätta kläder. Dit gick en dag den kristne, och efter honom följde allt folket i huvudgården. Den äldre brodern och hans folk följde dem med ögonen från sin gård. Han knöt händerna och suckade djupt för sig själv, då han såg hur oförsynt de trampade ned säden och klev rakt in i Frös åker.

Han förstod från början vad som skulle ske nere vid ån. De kristna hade funnits länge i landet, och han hade sett många av deras löjliga “dop”. Man aldrig hade han trott, att detta otyg skulle komma ända fram till deras hem, och att en kristen dopman skulle stiga ned i deras å. Tiden var inne, han måste göra något mot allt detta skändliga, som nu utspelades inför allas ögon. Det måste gå till släktstrid. Om fadern levat, skulle detta aldrig kunnat hända.

Bäst som det var såg han en man lösgöra sig från dopflocken och komma springande emot honom. En annan följde strax efter, och han ledde en kvinna vid handen. Hon höll kjolen högt upp för att kunna springa. Några andra började förfölja dem, på det sätt de kristna alltid gör så fort någon har avvikande mening, men ett hjälp kallade dem tillbaka till åbredden.

Den äldre brodern tog belåtet emot dem, som flydde undan det kristna dopet, och önskade att det hade varit flera. Han lovade flyktingarna sin hjälp och sitt beskydd, och gav dem strax alla förmåner som hans eget folk. Från dopflocken vändes ofta ansikten emot hans gård, och han förstod att många hade blivit tvingade till det kristna dopet. De skulle nog senare komma till honom, och till guden Frö.

Han såg hur den kristne vadade ned i vattnet och att modern strax efter steg ned till honom. Vattnet rann glittrande från hennes hår, när hon gick upp igen. Sedan steg brodern ned och fick vatten kastat i sitt ljusa hår. Så den ena efter den andra. Några leddes med våld ned i ån och hölls fast under dopet, men de kastade med sina huvud hit och dit, för att undgå vattnet.

När skocken av kristna får återvände hem med drypande hår kallade den äldre brodern samman allt sitt folk, Han sade dem i dyster ton att av all denna frändeskam kunde inget gott komma. Åkrarna skulle inte mera ge någon skörd, ån ingen fisk, havet inga segrar eller byte. All den lycka, fred och ära som följt deras fäder skulle vika från dem, och gudarna vredgas. Och han såg tyst emot Frös hov. Som en bekräftelse på sanningen i hans ord gled en molnskugga sakta fram över Gudahovet och åkern, medan hela trakten för övrigt låg i det klaraste solsken.

Den äldre brodern beslöt att för sitt folks och lands skull blota en hel oxe åt Frö. En stund funderade han på att istället locka den kristne i bakhåll och hugga ned honom. Men uslingen hade kungens beskydd, och alla skulle förstå vem som varit hans baneman. Fick Frö ett stort blot, som var honom behagligt, så skulle han nog själv döda eller fördriva den kristne.

I skymningen hade han och hans folk smyckat Hovet med löv och kransar. Oxen var tvättad och blank. En krans låg färdig att hängas om hans hals, när han leddes ned till hovet. De nykristna vid huvudgården hade också huggit löv, men inte för att hedra sommaren. En stund efter dopet började de lövskörden, och körde flera gånger bortåt lövängen, och de grova hjulen gnisslade. De kom tillbaka med gröna lass, och barnen lekte bland lövet. Den yngre brodern var inte med utan sysslade vid fähuset. Ibland blixtrade det från en lie i hans hand, eller kom ett sissande ljud, när han vässade en lie med brynet Ibland såg han bort mot Frös hov. Kanske skämdes han för sitt avfall och dop eller fruktade gudarnas hämnd. De hade ju givit gården lycka under många år, och gåva kräver att gengåva gives. Och av förberedelserna kunde han förstå att brodern tänkte offra ett stort djur. Striden skulle nu utkämpas mellan krist och de gamla gudarna. Tor var den starkaste, och väl var att det inte fanns någon bild av honom vid gården. Men ingen kunde veta vad Frö mäktade mot sina fiender, eller de som svikit folk och land, och avfallit från sina fäders gudar.

Den yngre brodern blev alltmera olustig, när han tänkte på dopets elände och den fiendskap som skulle splittra hans släkt i två delar. Djupast inne kände han också fädernas förakt för dem, som övergav deras gudar för den nya, vekliga tron på en gud som ingen kunde se, men som sade sig vara allsmäktig och krävde att få styra allt och alla. Hur kunde de kristna leva så ? Att bara ta, ta och ta och aldrig ge – och sen tro att man skulle få något igen av det ?

Han kände en stark dragning till Frös hov, när han såg sin äldre bror syssla med förberedelserna till blotet. Där var också hans rätta plats, vid sin broders sida. Men den kristne och hans främmande gud hade sagt sig vilja hjälpa honom och hans moder på tinget, och påstod sig också vilja hjälpa honom allt framgent. Och denna gud påstod, att den kunde se allt. Det gick i så fall inte, att smyga genom snåren till Frös Hov, utan att någon såg det. Oroligt vankade den yngre brodern omkring på tunet, sedan skymningen fallit. Han kände sig utstött ur fädernas rad och gemenskap, han hade svikit sitt land och deras uråldriga tro.

Han ville inte gå in i sitt hus, förrän alla sov därinne. Han kände, att ett utbrott av raseri kunde komma över honom, när han såg den självbelåtne kristne, vars feta och flottiga ansikte alltsedan dopet strålade av seger och överdriven triumf.

Han gick upp till ättebacken och satte sig där, med ryggen emot faderns nya runsten. Om fadern inte blivit borta, så skulle detta allt detta ve och kristna elände aldrig ha kommit över bygden och gården. Under den nya vägbron risslade vattnet stilla, och han tänkte på hur han och brodern i bästa sämja själva byggt bron till faderns minne. Och sedan kallat på den vise Runmästaren att hugga in runorna för de vägfarande att tyda, så länge det bodde ärliga och hederliga män i landet.

Det glimtade till utanför Frös vackra Hov, och snart lyste en eld genom dunklet. Skogen bakom eldskenet blev mörk, och röken ringlade uppemot en mörkgrön natthimmel. Han hörde fnysandet av den stora oxen, som leddes fram, och såg människor hand i hand tyst och vänligt röra sig kring elden, kvinnor och män tillsammans, så som det var tänkt och menat en gång. Hovets ingång låg i klart eldsken. Han såg också sin broder lyfta trästånkan med Midsommar-öl, tömma en fräsande klunk på elden och sen föra den till munnen. Han visste att farbrodern och alla de andra gjorde på samma sätt. Åter kände han den starka makten i sitt inre, som drog honom emot hovet och och det sanna och rena blotet. Och han saknade djupt den släktkärlek, ärlighet mellan människorna och sammanhållning, som nu höll på att försvinna, kanske för alltid.

Bäst det var såg han dörren till huvudgården öppnas och den kristne komma utraglande. Denne stannade förvånad och såg emot eldskenet bortom Frös heliga åker. Den yngre brodern satt orörlig vid runstenen och iakttog honom. Snart såg han honom gå mot hovet, medan han knipslugt smög sig undan bakom träd och stenar så gott han kunde. Säkert hade denne kristne ont i sinnet emot Frö. Eller så ville han endast se hur det gick till, när Hedningarna offrade åt människokärlekens, årsväxtens och fruktbarhetens gud.

Plötsligt hördes ett starkt och ängsligt bölande genom dunklet. Ivriga röster talade och blandades med slamret från metallkärl. Nu skedde blotet, och blod uppsamlades i det heliga kärlet. Sedan skulle brodern med en kvist av björk bestryka träguden med blodet. Köttet skulle koka, så att allt folket kunde äta av det, dricka öl därtill och vara glada tillsammans. Kanske någon skulle bli berusad av det starka ölet och krypa hem på alla fyra utmed diket. Så ville Frö ha det, och han var en god gud, som aldrig dömde eller straffade någon utan orsak, som den kristne guden.

Den yngre brodern såg alltsammans inför sig. Han hade varit med om det många gånger. Tvekande reste han sig och gick sakta mot elden och blotet, driven av otaliga generationers styrka och kärlek. Han kände också lukten av färskt kött, och såg framför sig en fradgade ölstånka. Det var annat än att stå naken till livet i ån och få en handfull vatten kastad rakt i ansiktet, till ingen nytta alls !

Han såg sig om på runstenen och tänkte med tillfredsställelse på att han bett Runmästaren att göra det kristna korset så likt en Torshammare, att var och en kunde få tro vad som helst. Säkert var fadern också nöjd med detta, eftersom de inte fått några varsel från honom. Flera gånger stannade han och tvekade. De kristna hundarna började få stor makt i landet nu, och om han vågade dyrka de rätta gudarna, så skulle alla kristna bli hans fiender. Och han var skyldig en viss tacksamhet, för utan hjälp hade han inte med modern fått sitta kvar på den rika huvudgården.

Nu stod han några steg bakom hovet och hörde brodern utdela sina befallningar med barsk men ändå upprymd röst. Det låg något av feststämning kring hovet i Midsommarkvällen. Säkert trodde brodern, att Frö skulle glädjas åt detta stora blot och laga så, att allt blev om förr på gården.

Plötsligt kom en kvinna runt hovets gavel och fick se den långa, dunkla gestalten där bakom. Han hörde, hur hon berättade med skälvande röst, men han stod kvar, fastän han kunnat smyga sig in i skogen. Hans äldre broder, följd av ett par andra män med yxor i händerna, kom runt gaveln, sedan de hört vad kvinnan berättat. Bröderna kände strax igen varann, och deras blickar möttes genom dunklet. Den äldres forskande och bister, den yngres oviss och tvekande.

– Kommer du ? frågade den äldre efter en stunds tystnad, och den yngre följde tyst med honom in i eldskenet. Medan alla såg på fyllde den äldre en ölstånka, räckte den till sin broder, och tog själv en annan. Bröderna drack och såg på varandra över det skummande ölet. Båda tömde ölstånkorna i botten, och ett gillande sorl hördes runtomkring. Det avbröts av ett rop, och en arm pekade ut emot Frös åker. Där stod en gestalt mitt i säden, belyst av elden. Runtomkring flaxade vita nattfjärilar. En stund förskräcktes alla och tänkte på spöken, men snart började gestalten tala med den kristnes mässande och feminint lismande röst. Han manade den yngre brodern att återvända till huvudgården. Krist skulle säkert förlåta honom, läspade den kristne. Vad gjorde han här vid avgudabildens hov och det hemska blotandet ?

Ett hotande mummel steg upp bland folket, och den äldre broderns vredgade röst befallde den kristne hunden att sluta trampa ned all säden och lämna Frös heliga åker. Men den kristne log hånfult och upprepade sin maning till den yngre brodern. Denne stod ännu obeslutsam, men ölet hade verkat, och hans ögon började glöda av raseri. Vem var denne skenhelige kristne, som försökte befalla över honom ? Inga befallningar tog han emot. Och den kristne bar skulden till allt ont, som kommit över honom. All ovisshet, alla skuldkänslor inför fäderna, den hotande släktfejden – allt kom av dessa kristna !

Det blev tyst för något ögonblick, och alla kunde höra att någon kom halvspringande utmed diket, men inte på åkern. Någon som flåsade och mumlade medan säden slog emot kläderna. Det var modern, men hon vågade inte trampa på hederligt folks arbete och föda, som den kristne. I samma ögonblick hon kom in i eldskenet, grep den yngre brodern den blodiga slaktyxan, som stod lutad mot hovets vägg, och kastade den med all kraft emot den kristne, som stod i den heliga åkern. Men han lyckades väja, och yxan försvann med ett rassel i sädesåkern. Den kristne vände dem ryggen och gick bort från dem. Snart var han utom eldskenet och syntes inte längre, den fridstöraren och intränglingen ! Endast ljudet av säden, som strök emot hans kläder, hördes ännu en stund emot tystnaden.

Men snart bröt modern ut i häftiga förebråelser mot sin yngste son, på kvinnors vis. Hon anklagade honom för brott emot Vitekrist och denna otacksamhet emot den kristne, som hjälpt dem. Men han knuffade henne skymfligt åtsidan, och den äldre brodern kom till att le i sitt skägg. På en vink av honom bar en flicka fram kött och öl till den yngre brodern. Han tog emot det, satte sig ned och började äta och dricka. Modern återvände långsamt mot hemmet. Innan hon hunnit dit, hörde hon glada skratt, sång och skrål. Den avbrutna festen fortsatte och skulle pågå till dagningen. Släktfejden var bilagd, men för hur lång tid ?

De kristna hundarna släppte inte taget, utan bet sig fast. Men de gamla gudarnas makt bland folket var också stor.

Ännu skulle många släkter splittras, och mycket blod skulle flyta på grund av dessa kristna. Kanske skulle de aldrig sluta, förrän de ödelagt och förstört hela Svitjod, det land som inte var deras land.

I soluppgången var allt tyst vid Frös hov. Det luktade ännu av stekt kött, och det rökte svagt från offerbålet. Säden stod rak och orörlig på Frös åker – den säd som inga kristna ännu inte förstört och trampat ned.

Mellan ett par videbuskar satt den yngre brodern. Hans ansikte var dystert, och hans hår tovigt. En ung och vitklädd flicka, som hållit sig till honom hela natten, satt ett stycke ifrån och såg ömt på honom, fast hon var trött och blek efter nattens våldsamma Frösdyrkan tillsammans med honom.

Striden inom den yngre brodern hade börjat med den nya dagen. Han tänkte åter på gods och guld och alla de fördelar de kristne kunde ge honom. Han hade kastat yxan emot deras man, men det gjorde nog ingenting, om blott han återvände. Men brodern kulle förakta honom ännu mera, och släktfejden skulle åter blossa upp. Han såg ingen utväg, utan vände ansiktet än hit, än dit. Den blodmålade Frö stod i gudahovet bakom honom, men han såg inte dit bort.

Efter en stund steg han upp och gick sakta mot huvudgården, till modern och den kristne. Den vitklädda flickan såg efter honom och grät sakta. Så reste hon sig i sin tur och gick emot hednagården.

En halvvuxen gris, som rotade vid fähuset, såg upp, blinkade och började vänligt uffande följa henne. Från skogen kom korna självmant hem till morgonmjölkningen. Från huvudgården hörde hon dörren stängas efter mannen, i vars armar hon blotat till den store Frö, fruktbarhetens gud, i Midsommarnatten. Nu återvände han till de kristna…

(Detta inlägg skrevs 2024-06-21)

Midsommarsolståndet 2026

2026-06-21 by Hedningen

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag är en fest.

Jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl
Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och där hugen fylls av ljus
där korpar hörs på avstånd, och det är långt till kristna hus.
Men där makterna är nära, så att en tyst och stilla natt
där du under stjärnorna, kan höra Frejas skratt.
för jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl.

Jag trivs bäst förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”
där Asatron får härska, för en ny Värld, skön och fri.
Där det klara och det enkla får råda som det vill.
Där ja är ja, och nej är nej, och all tvekan tiger still.
Där höjer jag min edsring själv, och lägger på en sten
där runor ristats för vår skull, en gång för längesen.
Ja, förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”.

(Hedningen, fritt efter Ulf Lundell, 3 Juni 2021)

Glöm inte bort…RIKTIGA Midsommar infaller idag… (repris från 2024-06-20)

2026-06-21 by Hedningen

Idag klockan 2251 infaller Sommarsolståndet enligt svensk tid, och därmed är det idag och inte på Söndag som Midsommar bör firas, för så ÄR det i verkligheten, och även Astronomiskt sett. Asatron och Hedendomen är en rationell och vetenskaplig filosofi, som i allegorisk form avbildar rena fakta. Vi på Hedniska Tankars redaktion önskar alla våra läsare en glad Midsommar.

Efter denna sant Germanska Midsommmar-hymn spelar vi även “Big Sky” med the Kinks från 1969 – en sång som har ett klart anti-monoteistiskt budskap, som förhoppningsvis är lätt att ta till sig och avkoda. Avstå från all kristendom, beblanda er aldrig med muslimer och säg nej till all Monoteism, denna sommar !

Håll Sverige Rent, som sagt..

Big Sky looked down on all the people looking up at the Big SkyEverybody’s pushing one another aroundBig Sky feels sad when he sees the children scream and cryBut the Big Sky’s too big to let it get him down

Big Sky too big to cryBig Sky too high to seefor People like you and me

One day we’ll be freeWe won’t care, just you see‘Til that day can beDon’t let it get you down

And when I feelThat the world’s too much for meI think of the Big SkyAnd nothing matters much to me

Big Sky looked down on all the people who think they got problemsThey get depressed, and they hold their heads in their hands and they cryPeople lift up their hands and they look up to the Big SkyBut the Big Sky is too big to sympathise

Big Sky’s too occupiedThough he would like to tryAnd he feels bad inside

Big Sky’s too big to cry

One day we’ll be freeWe won’t care, just you wait and see‘Til that day can beDon’t let it get you down

AVSLÖJADE: De sprider LÖGNER om Midsommarfirandet… (repris från 2023)

2026-06-20 by Hedningen

Var eller Vör, Varsnandets Asynja tjänar mänskligheten genom att avslöja alla ruttna lögner, som en del av dess medlemmar kommer dragandes med – och om detta erinrade oss vår kollega i den hedniska bloggosfären, Henrik Andersson på “Ideell Kulturkamp” så sent som för några dagar sedan. Var ger oss kraften att varsna och varsebli, och själv gör jag mitt blot till henne denna Midsommar genom att avslöja flera uppenbara lögnare, som vill förstöra Midsommaren för alla oss andra, och som av ren dumhet och ignorans förnekar fakta.

Vör – ibland känd som Geirvör – den med spjut beväpnade – är inte bara en av Friggs tjänarinnor, utan en av Valkyriorna. Hennes spjut är intellektet, Hågen eller Hugen och hon bestraffar lögner och osanning, varhelst de dyker upp i Midgård eller Världen !

I Olav Tryggvasons saga står klart och tydligt utsagt, att Midsommarblot firades i heden tid, och det gör det också i Agrip, den Norska konungaspegeln. Följaktligen är det lögn och inte sanning, vad som står på Institutet för Språk och Folkminnens hemsida, till exempel. Det är visst inte så, att “skriftliga källor saknas” när det finns minst två stycken av dem, som bekräftar samma sak.

Det står skrivet: ”När konungen talade milt till bönderna, blevo de blidare stämda, och samtalet fördes sedan vänligt och fredligt; slutligen blev det avtalat, att midsommarblot skulle hållas inne på Mären, och dit skulle alla hövdingar och mäktiga bönder komma, såsom sed var; där skulle också konung Olav infinna sig.”

En annan person som ofta publicerar felaktiga påståenden om Asatro och våra svenska och nordiska traditioner är en viss Matthias Axelsson, gymnasielärare i historia och samhällskunskap, som upprepade gånger vägrat att erkänna den förkristna traditionens betydelse, och som förnekat det hedniska inslaget i vår kultur. Som en vän av Vör och sanning vill vi nu varna honom, och råda våra läsare att inte acceptera hans lättköpta påståenden – för Midsommar har vi firat i flera tusen år, och ska fira än i tusen sinom tusen.

Åter en annan av de kristna lögnhalsar man kan möta så här års är Elin Ljugkvist på bloggen Kulturarva. Hon upprepar papegojmässigt osanningen om att det inte skulle finnas skriftliga källor till den hedniska Midsommaren och Midsommarblotet (det gör det visst !) och påstår på sajten “Skillingaryd.nu” att Midsommaren skulle vara “en helig ko” att alla traditioner som hör ihop med den måste förändras i framtiden och blandas upp med främmande inslag osv osv

Men varför det ?

Vilken rasism och vilken gallimathias ägnar hon sig inte åt ! Vi etniska svenskar har lika stor rätt som vilket som helst folkslag i Världen att bevara våra seder och traditioner.

Det finns inga argument alls för att förstöra dem och blanda upp dem, när vi kan behålla dem i ursprunglig form, så att vi får leva i frihet på det sätt vi vill, med vår religion – Asatron – och det som är vårt – men inte någon annans. Själv vägrar jag att ta med islamism och kristendom i mitt Midsommarfirande, och jag råder alla er läsare därute att göra gemensam sak med mig – för Majstången och majandet är en förkristen sedvänja, den är inte alls något “som kom in från Tyskland på 1600-talet, vilket för det första är lögn, för det andra fel i sak – majstänger och majträd finns redan belagda på Bohusläns hällristningar, 1700 år och mer före kristus, och sanningen om “skördemajen” är ändå väl känd.

Slutligen har jag också sett en “krönika” skriven av en ziganistisk kvinnlig skribent, som på en sida tillägnad “resandefolket” påstår att Midsommaren skulle vara tysk och isländsk, men inte svensk. Detta vittnar om mycket djup okunskap, och fullständig oförmåga att förstå vårt Nordiska Arv, svenska traditioner och vittnar även om en nära nog avgrundsdjup brist på folkvett, sätt att uttrycka sig och elementär utbildning – så den sidan och den skribenten tänker jag inte ens länka till.

Det är skändligt, ja skadligt, att inte kunna erkänna Midsommarblotets betydelse, och det faktum att det finns beskrivet i hävderna – som berör förhållanden i Norge och Norden, visst inte bara på Island, som ju befolkades och koloniserades av Nordiska kolonisatörer, och inte omvänt. Vi etniska svenskar är inget “resandefolk”. Vi är det här landets urbefolkning – till skillnad från Samerna och andra senare inflyttare – och vi har också rätt att behålla våra seder och traditioner i den form vi själva vill ha dem.

Trots islamisternas och de kristnas ständiga lögner – För Frej, Gerd och Frihet – ja trots allt, trots allt !