Profilbild för Okänd

Olympiad i Cortina, Hedendom och Estetik

av

 Som bekant är det dags att inviga Vinterolympiaden i Milano och Cortina D’Ampezzo just idag, för så skall arrangemanget officellt heta – efter vad man skrivit. Redan fenomenet med Olympiader i sig är en HEDNISK och inte kristen företeelse. Monoteistiska religioner har nästan alltid hatat sportevenemang och andra glädjeyttringar. I Muslimska länder typ Iran, kan folk bli svårt misshandlade för att ha tittat på damfotboll eller försökt spela damfotboll – om de själva nu är damer. Såväl Kristendom som Judendom har visat sig vara svårt osportsliga religioner och livsåskådningar, och ni kanske också minns vad vi skrivit på ”Hedniska Tankar” om Kejsar Nero och hans direkt regelvidriga uppträdande vid Sommarolympiaden 67 – i alla fall om vi tror hävdatecknaren Suetonius och hans ”Vita Caesarii” i tolv delar. Vi kan också minnas en viss orange-färgad Donald – Kejsar Neros nutida motsvarighet – och dennes idiotiska förslag angående Nobels Fredspris.

Totalitära åskådningar leder alltid tanken fel, och deras företrädare uppför sig på det allra sämsta, allra skändligaste vis – nu som förr…

Det är inte första gången ett Vinter-OS hålls, söder om Alperna – och första gången Cortina D’Ampezzo stod som värdort var 1956 – för Hedniska Vinterspel har man haft sedan 1924.

Varje någorlunda intelligent Italiensk medborgare eller medborgarinna skulle nog skratta redan åt dubbelnamnet Milano – Cortina D´Ampezzo. Milano ligger i Lombardiet, som har fått sitt namn efter de hedniska Lombarderna, en Germanstam – medan Cortina – av ”Cort, Court, Courtyard” är ett ytterst vanligt ortnamn, precis som det svenska – Tuna, som i gårdstun. Nu ligger dessa två orter helt åtskilda, med ett vägavstånd på mer än 430 kilometer, eller drygt 300 km fågelvägen, och Cortina D’Ampezzo finns i Veneto, en helt annan region av Italien, om än den är Norditaliensk.

Att klumpa ihop allt till ett dubbelnamn, blir som att säga att Vinter-OS skall utövas i Köpenhamn och Borås, fast samtidigt…

Självfallet är Olympiader alltid dyra att arrangera och hålls därför numera på olika ställen i geografin, men man skulle lika gärna kunna kalla alltsammans för ”Norditalienska Vinterolympiaden 2026” vilket vore betydligt sakligare, och språkligt korrekt. 

Mitt emellan Milano och Cortina D’Ampezzo ligger Bergamo, ungefär. Bergamos gamla stad ligger på ett högt berg, omgivet av en ”mo” eller en sumpmark. Redan Olaus Magnus, som på 1500-talet skrev sin ”Historia om de Nordiska Folken” visste att Lombarderna – som på 500-talet hade fullständig kontroll över hela Norditalien – faktiskt visste om detta. De gjorde sig ett ”berghem” eller Bergheim på just den höjden. och det visste också 700-tals munken Paulus Diaconus, som nämnde Langobardernas stam-moder Gambara eller ”Gam-Bara” på svenska – för hon blev mycket mycket gammal, ja en ”gammkärring” somman säger på god Jämtska. Allt detta står nedskrivet i Origo_Gentis_Langobardorum, som kom ut redan på 600-talet, och det finns inte minsta anledning att betvivla dessa uppgifter, lika litet som vad det står skrivet om Frea och Godan, eller med andra ord Wodanaz på gotiska, och hans hustru Frigga. Också Oden själv är närvarande i samma terräng, där dagens Olympiska spel nu invigs.

”Gambara” däremot, är nu en skäligen ointressant tunnelbane-station i Milanos tunnelbana. Det vet den Hedning som skriver dessa rader redan, eftersom han besökt den.

De som läst sin Historia de gentibus septentrionalibus eller har en fullständig – ej förkortad – utgåva av den i sitt bibliotek, vet också att Olaus Magnus gav mer än 100 exempel på Italienska ord, som är fullt användbara än idag, men som kommer från de germanska språken och inte latinet. Norditalien är en helt annan region med en helt annan historia och befolkning än Italien söder om slättlandet vid floden Po, och ända ned till Bologna, Ligurien med flera orter och regioner.

 

Nu säger någon – ”men är inte Cortina en bil, eller ett bilmärke” – och jo – det stämmer. Efter den första Vinterolympiaden i Cortina skaffade sig många Svenskar och Européer den brittisk-tillverkade ” Ford Cortinan” som tillverkades mellan 1962 och 1982.  ”Hedningens” egen far hade en av årsmodell 1963, en klarblå – och med en V6 motor, antydan till stjärt-fenor och karaktäristiska baklysen ansågs ”Cortinan” vara en sportbil, med en toppfart strax över 180 km/h. Så fort kör ingen idag, särskilt inte på Italienska alpvägar – men dåförtiden kunde man det. Det var heller aldrig några problem att köra utan dubbdäck under svenska vinterförhållanden – jag, som skriver dessa rader var praktiskt taget uppväxt i samma bil, som den ökände Engelsk-Kanadensiske Ford-designern Roy Brown J:r skall ha varit med och godkänt, som prototyp – strax efter det första Vinter-OS:et i Cortina D’Ampezzo. Roy Brown var också mannen bakom ”Edseln” – en överarbetad amerikansk ford som aldrig blev populär i varken Europa eller USA.

Cortinan var dock brittisk-tillverkad, och byggd med kvalitet, förnuft och känsla. Den ansågs på sin tid som någotslags ”fattig-mans motsvarighet” till Aston Martin, Bentley eller riktiga brittiska sportbilar, och det här skedde i en tidsålder när ”Helgonet” eller Simon Templar körde Volvo P 1800 – för svenska Volvo byggde faktiskt trovärdigt utformade sportbilar och inget annat – under 1950-talets slut och 1960-talets början. Volvo B 18 och B 20 motorer är än idag några av de bäst designade fordonsmotorer som någonsin byggts, och dagens motsvarigheter är som alla vet felnavlade, överutvecklade elektronikförsedda skrot-burkar, som det inte går att ”meka” med, och som inte kan repareras alls under vinterförhållanden – utan som kräver specialverktyg och inomhusförhållanden, vilket helt klart bevisar att dagens bil-industri inte alls är ”avancerad” – den är tvärtom dekadent, ja värdelös.. 

 

 

Roger Moore – skådespelaren som spelade ”Helgonet” är förstås mera känd för att ha gestaltat James Bond – men han körde aldrig någon ”Ford Cortina” som sagt. Däremot spelades redan ”On her Majesty’s Secret Service” (1969)  in – delvis i Cortina D’Ampezzo, och de omgivande Italienska Alperna – men huvudsakligen i Schweiz, och med George Lazenby – fotomodell och inte skådespelare – i huvudrollen. Både den filmen och den senare ”For your eyes only” från 1981 ( som på svenska har den helt felaktiga översättningen ”Ur dödlig synvinkel” – en både dum och krystad titel – bygger på två dåliga romaner av Ian Fleming, en ganska obehaglig engelsman, född i London, som faktiskt liknade de filmskurkar han skrev om, trots att han också hann skriva minst en barnbok – om ett ovanligt motorfordon. Flemings militär karriär och anknytning till brittiska OSS var i själva verket inte mycket att hurra för, och han var verkligen ingen Otto Skorzeny, som i alla fall ledde sina trupper ute i fält, medan Fleming nästan aldrig lämnade England, frånsett ett kort gästspel som journalist i Moskva på 1930-talet.

I en tredje James Bond-film förekommer Alperna och Cortina återigen – på grund av Ian Flemings ”dubbelroman” – den enda i bokserien – och det är förstås ”The Spy Who Loved Me” – med Roger Moore, mycket riktigt – från 1977 – och i den filmen finns en berömd stunt-scen – som kanske också svenska och Nordiska läsare minns…

 


Roger Moore dog redan 2017, där George Lazenby ännu lever – och här ser vi kanske faran med att vara alltför känd, eller alltför mycket uppmärksamhet för media – och samme Mr Moore hade ett stormigt liv med kvinnorna i sitt liv, och var – i 37 år av sitt 89 år långa liv – bosatt i just Schweiz – förutom hans kopplingar till Norden. I hans första äktenskap kastade en galen brittisk konståknings-stjärna en kanna full med kokhett te på honom, och hans liv var inte i alla avseenden så särskilt lyckligt – på grund av diverse kvinnor. I filmen ”The Spy who loved me” knullas det däremot friskt, med amerikanska, fast tysk-ättade Barbara Bach i den kvinnliga huvudrollen, så där ser man. Också ”Hedningens” och Hedningens egen far samt farfar och farfars far har haft många förhållanden, flerfaldiga äktenskap, liksom Hedningens farbror, och kanske vilar det en förbannelse över dem allihop – eller så är de bara som de är eller var – genom årtionden, ja århundraden. Hedniska kvinnor är inte mycket annorlunda. Vänta bara, ska ni få se..

Alla läsare och läsarinnor som sett den aktuella ”Bergsfilmen” minns kanske scenen där James – inte Roger Moore utan en stunt-man – hoppar fallskärm, eftersom han är jagad av vad som föreställer onda tyskar eller italienare med K-pistar av okänt fabrikat i händerna – men trots att han åker ut för ett tvärbrant stup klarar han sig förstås (det är ju bara på film !) eftersom han påpassligt fått en fallskärm med ”Union Jack” i sin ryggsäck.

Det stora problemet – eller ett historiskt FAKTUM – som nästan INGEN vill erkänna idag – är att SAMMA stunt – alltså ett FALLSKÄRMSHOPP i Alperna, ut för en tvärbrant BERGVÄGG skall ha gjorts redan 1930 – i en film betitlad ”Storm över Mont Blanc” (1930) om vi inte är helt felunderrättade – i sin biografi över Leni Riefenstahl – den Berlin-födda Tyskan som BÅDE var dansös, fotomodell, filmregissör, sportdykerska i Röda Havet, högst kortvarig frontreporter och en massa annat – nämner faktiskt författaren Jürgen Trimborn detta intressanta faktum, om vi inte minns fel…

Dåförtiden var det förstås inte ”Union Jack” som vecklades ut – utan en Fallschrim med en röd-vit-svart flagga – gissa vilken ? Vi varnade ju er för Totalitära regimer, inte sant ?

Men – frånsett Leni Riefenstahl som person – hon var minst sagt ”politisk idiot” och en person som i likhet med Ian Fleming kanske bara levde för sin ”konst” eller någon som var moraliskt tvivelaktig – vad så med hennes filmer och estetik – som FORTFARANDE räknas som några av Världens främsta – när det gäller skildringen av just Olympiader – eller vad Olympiska spel BORDE vara…

 

Allt var tänkt som en ”Fest der Völker” – och 1936 var året, då både Leni Riefenstahl och Världen i övrigt faktiskt kunde tro på detta. Man har gång på gång påpekat, att Leni Riefenstahls egen hyllning till Jesse Owens och de svarta idrottsmännen från USA var äkta, och välment… Men – inte bara det – när hennes danskarriär var över – vid sådär 19 års ålder pga skador – gav hon sig in på ”Gebirgsfilme” eller Bergs-filmer, allesammans med inslag från Dolomiterna – Syditalien, Schweiz och liknande – till och med Spetsbergen fick vara med i hennes allra sista äventyrs-film ”SOS Isberg” från 1933 – och även ”Tiefland” färdigställd först efter andra världskriget, 1954 – som utspelas i Pyrenéerna och alltså Spanska Alper -innehåller konflikten ”Bergland – Slättlandskap” precis som vid Bergamo, Norditalien – eller konflikten mellan Nord och Syd, snarare än mellan Öst och Väst.. ”Tiefland” var egentligen aldrig ”hennes” film – och man har i efterhand diskuterat om Fräulein Riefenstahl själv (hon var under största delen av sitt liv ogift, således aldrig någon ”Frau” ) var medveten om vilken kategori barn och vuxna – statister givetvis – från lägret Maxglan-Leopoldskron nära Saltzburg i Österrike – som fanns med i några minut-långa avsnitt.

Vid den tidpunkten rådde redan Världskrig, 1954 var Tyskland fortfarande sönderbombat, men under uppbyggnad – och att – år 2002 – när Leni Riefenstahl blev 100 år gammal (hon levde i 101 år) försöka ställa henne till svars för vad hon inte kunde komma ihåg ordentligt, än mindre dömas i någon domstol – eftersom det vore groteskt, ja minst 60 år försent. Man kan inte beskylla en enskild invidid för vad som ändå är Världshistoria, eller den tid hon eller han faktiskt levde under..

 

Bild på en kvinna som gjorde sina ”film-stunts” HELT SJÄLV, utan trick, data-animering osv. Den gången var det ALPIN SPORT allt handlade om… 

Leni Riefenstahl själv var heller inte rädd för naken-scener, och kallades på sin tid spydigt för ”Riks-Glaciär-Sprickan” med en slipprig anspelning – men såvärst mycket sex hade hon aldrig någonsin tid med, in påstådda bekantskap med massor av samtida karlar till trots. I denna Disernas och Disablotets månad – Februari – kan vi gott komma ihåg att hon var 100 % heterosexuell också – ingen av de tjogtals böckerav minst 30-40 akademiker och seriösa forskare världen över har någonsin visat något annat. Hon var alldeles avgjort en del av den ”FKK-Bewegung” som fortfarande finns i Tyskland – den grundades redan under 1800-talets slut, eller med andra ord NATURISMEN – inte ”Nudism” i sig – även om många har tagit fel på dessa två HEDNISKA företeelser…

”Freikörper Kultur” – alltså ett skönhetsideal, som utgår från mänskliga, nakna kroppar som de faktiskt ser ut – på gott eller ont – finns med i hennes allra sista foto-böcker – från Sydsudan – idag åter ett krigshärjat konfliktområde – liksom under ”Mahdins” och de fanatiska Sudan-muslimernas tid på 1880 – om Nuba-folket. Riefenstahl stod alltid på Hedningarnas sida, oavsett hennes politiska sympatier, eller politiska misstag. Otvivelaktigt var hon också starkt påverkad av Wodaabes, och andra Ful-Negrer (ja, Ful folken finns över hela Sahel, eller strax söder om Sahara – dom heter faktiskt så ! ) där – som nutida ”feminister” och därmed likställda har noterat – männen klär upp sig för kvinnorna, och demonstrerar sin vighet med att hoppa högst och dansa längst – vilket ju kan vara härligt att se på om man är en Heterosexuell kvinna, vilket Leni Riefenstahl de facto hela tiden var.

När Leni Riefenstahl var över 60 var hon sammanboende med fotografen Horst Kettner, som då var 20 år gammal. Hon överlevde en helikopterkrasch i Sudan vid 98 års ålder. Hon ljög medvetet om sin ålder för att skaffa internationellt dykcertifikat när hon var över 80, och fortsatte dyka och filma under vatten och i Röda Havet, bara för att göra filmer som ”Impressionen unter wasser” som kom ut året före hennes död – efter 30 års arbete i största hemlighet. 

Om inte det är just ”sport” så vete själve fan vad det är – för vad ska man kalla det ? 

Hon gillade öknar och äventyr, för övrigt… liksom somliga tyskor av idag, födda i trakten av Weissensee, Berlin – fast på 1990-talet, inte år 1902…

Om ”Wege zu Kraft und Schönheit – Ein Film über moderne Körperkultur” från 1925 är bortglömd i dagens Sverige, där den fick heta ”Kraft och Skönhet” så visades den på Palladium-biografen i Stockholm (som fortfarande finns kvar) år 1926, dvs för 100 år sen – och den innehöll faktiskt kända namn som Josephine Baker och Johnny Weissmüller, varför man knappast kan kalla den rasistisk, möjligen populistisk, men det är ungefär det hela. Tidsanda – Zeitgeist – på tyska spelar förmodligen en mycket större roll. Minst en svenska och proffs-dansös (nej, inte dansare, utan kvinna..) förekom också i den produktionen.

Därefter gjordes ”Der Heilige Berg” eller ”Det heliga berget” år 1926 – av UFA:s dotterbolag”Berg- und Sportfilm GmbH” – med en mycket tunn, men typisk handling. En yngre och en äldre manlig bergsbestigare – båda spelade av vad som dåförtiden var proffs-skidåkare – blir förälskade i en kvinna – Diotima – som förstås spelas av Fräulein Riefenstahl själv, men den yngre döds-störtar under klättring, men mystiska scener filmas, dunkla is-palats i Metropolis-stil – filmen är inte alls sevärd – men det fanns tjogtals med ”gebirgsfilme” under den här tiden – liksom det funnits ett tiotal vinter OS i Alperna. I Norge och Danmark fick filmen av totalt outgrundliga skäl heta ”En modern Eva” istället…

 

Direkt hedniska Ispalats och ”efter döden” sekvenser…

”Det ensliga templet” av Fidus (Hugo Höppner) tysk konstnär från Berlin, 1868-1948 – förföljd både av Weimar-republiken, Nazisterna och DDR-regimen... Men HEDNING…

1927 kom ”Der grosse Sprung” eller ”det stora språnget” av en skäligen usel regissör vid namn Arnold Fanck, med Leni Riefenstahl i den kvinnliga huvudrollen, såklart. Man påstod att det skedde allehanda knull mellan regissör och kvinnlig huvudrollsinnehaverska också, men så var det nog inte… däremot gjorde Leni Riefenstahl helt autentiska klätter-scener i Dolomiterna – ibland kompletterat med inklippta studio-tagningar under den här tiden.. Arnold Fanck var förstås ledande inom ”bergsfilm” och utomhus filmande i snö..

 

Wärre än sjelfaste ”PIPPA Langstrumpf” fast på tyska för 100 år sen ??

RIKTIG klätterscen från tidigt 1930-tal, fortfarande Riefenstahl – i Dolomiterna, utan fusk och bara fri-klättring hela tiden…

 

Så följde ”Das Weisse Hölle vom Piz Palü” – en film från de franska kantonerna i Schweiz, men nu med de första flygscenerna – och det som skulle leda fram till de första fallskärmshoppen i Bergs-terräng på film – någonsin. Den filmen gjordes 1929 – handlingen var fortfarande en lika tunn, kvasi-romantisk soppa som alltid, eller en högst ”påklistrad” kärleks-historia som bara känns falsk inför den nutid som är vår – men naturscenerna och filmandet var faktiskt ”state of the art” och högst avancerat för sin tid – lika mycket som någon OS-invigning på TV av idag…


Idiotiskt nog fick filmen heta ”Lavinen !” på svenska – ungefär som ”Stormar – pluralis, inte ental – över Mont Blanc” fick bli ”På Fjället i Storm” sådär ett år senare. Nu medverkade också Ernst Udet som fältflygare – och vad blev samme Herr Udet känd för – långt senare ? 

Ernst Udet var liksom Hermann Göring – som vårdades på Huddinge Sjukhus Psyk-avdelning och som gifte sig med en svenska – flygaräss från första världskriget, även om det är helt fel att som engelska Wikipedia tillskriva honom personligen hela 62 segrar. I själva verket hade han bara 20 stycken segrar i luftstrid, utförda av piloter under hans befäl, och det är en helt annan sak – som man förstår.

Men – Udet var testpilot, provflygare, filmskådespelare och mycket annat – det var vad han allra helst ville vara – att han till slut blev ”General-Luft-Zeug-Meister” eller Chef för Luftwaffes ”Tygdetalj” eller själva utprovningen och anskaffningen av flygande mtrl, som vi skulle säga – var inget han ville, utan något han högst motvilligt gick med på – efter att ha blivit närmast tvångsmässigt övertalad till det…

Guido Kopp, och andra seriösa historiker som studerat ”Fallet Udet” närmare, är helt eniga i sin nutida bedömning. Det skedde redan i böcker från 1998. Man har studerat hela hans korrespondens – inklusive vad han skrev till Leni Riefenstahl (de var bekanta, de spelade ju in film under minst två år tillsammans i ledande roller) och Udet hade för sin del gift sig med skådespelerskan Lo Zink, skilt sig, fått en dotter med Ehmi Bessel – en annan skådespelerska som spelade i Brechts pacifistiska pjäser, ”Der Dreigroschenoper” och mycket annat – förutom hans sista älskarinna, en viss Inge Bleyle.

17 November 1941 sköt sig Ernst Udet i huvudet, medan han talade i telefon med Inge Bleye. Bland hans efterlämnade papper fanns skarp kritik emot Herrarna Göring, Eduard Milch, så gott som hela Luftfartsministeriet och inte minst vad en viss ”Gröfaz” satt igång i form av operation Barbarossa. ”Ingelein, varför har du övergivit mig ?” skall ha varit hans sista skrivna ord – och hade hon inte gjort det, vet man inte riktigt hur det hade gått sedan. Hursomhelst var Ernst Udet knappast någon särskilt övertygad nazist, möjligen ljög han för sig själv, eller också var han politisk idiot, precis som Fräulein Riefenstahl. 

Allt detta var välkänt redan år 1977, då en bok med titeln ”The Fall of an Eagle” eller en Udet-biografi – av många – utkom på engelska.

Idag – anno 2026 – finns det fortfarande människor ibland oss, som tror på ”Magadan Magda” och SAP, fast det står helt klart att en sådan ideologi som detta parti fört under de sista 30-40 åren av sin existens, omöjligen kan skapa någon särskilt bra framtid för vårt eget land – lika lite som Mr Trump eller Gospodin Vladimir Vladimirovitj.

Oavsett om ”Det vita helvetet” nu kan tänkas beläget i Dolomiterna, i Cortina D’Ampezzo eller någon annanstans, har vi fortfarande kvar filmer som ”Det Blå Ljuset” från 1932 eller ”SOS Isberg” från 1933, där Leni Riefenstahl får vänslas med Isbjörnar, låg nedkyld cirka tjugo minuter i iskallt vatten – På Spetsbergen sommartid – men vid mer än 30 år fyllda – ännu mer så vid den aldrig fullbordade fantasy-filmen ”Penthsilea – Amazon-drottningen” – en film hon aldrig gjorde, trots hjälp från självaste Albert Speer – också en man som var insyltad i precis allt, men högst kritisk till sin samtid – så orkade hon till slut inte med att färdigställa ALLT hon tänkt sig.. 

År 1942 var hon 40 år gammal, hennes kropp var i god form, men inte ”modellsnygg” längre – för redan då fanns allt för hetsiga, sjukligt höga krav på kvinnliga filmstjärnor – och efter Olympia-filmerna och allt det andra, ägnade hon sig åt annat… Och som Jürgen Trimborn skrivit i sin biografi över henne, så var hon äcklad, svårt äcklad till och med över vissa saker hon sett och fått bevittna med egna ögon, under ockupationen av Polen, till exempel.

Själv är den Hedning som skriver dessa rader svårt äcklad av vad som pågår i Ukraina, och det faktum att EU och Europa – samt vad som skall föreställa ledande politiker – inte gör slut på just det kriget. Vad Gaza, Mellanöstern eller de världsdelar där Islam och Monoteism samt Kristendom och så vidare råder, finns tyvärr inget som helst hopp i skrivande stund…

Emellertid – den Hedning som skriver dessa rader, åker fortfarande till Berlin då och då. Där finns en hel del kreativa människor, som vi konstaterade ovan. En av dem äger en alldeles egen röd Mercedes 450 SL – i sportutförande – efterträdaren till den berömda ”Måsvinge-Mercan” från 1950-talet. Men – hon bor i Californien sedan två år tillbaka, vandrar gärna i berg, fotograferar öknar, blått ljus och mycket annat. Leni Riefenstahls anda lever, liksom hennes estetik. Och ingen av oss begår självmord för den andres eller andras skull – så fåniga är vi inte – trots att vi båda två är HEDNINGAR, Naturister och väl mer tillsammans.

Hedendomen är trots allt inte död. Inte de vilda kvinnorna heller, såhär i Disernas och Vintersportens månad..

Ägd av Hedningens Chauffös – samma bilmodell, 1975 års version (fast inte just detta exemplaret)

OCH KUNDE BRITT EKLAND, SÅ KAN VÄL FÖR H – STRECK – E VI SJÄLVA – ”KIEFERHOLTZ” – BEGRIPS…

 

 

Profilbild för Okänd

Jokkmokks marknad och Same-romantik.. (repris sedan 2023)

av

Jokkmokks marknad pågår som bäst, vill sajten ”Kulturminnet” erinra oss om. Marknaden har varit officiell sedan 1602, och är bara en av marknader i olika delar av Sverige som hållits kring Distinget, och Distings-marknaden i Uppsala – och mycket tyder nog på att de alla har samma ursprung.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 4 – Kapitel 6 – Om marknader på isen. – Utgivningsår 1555.

Att marknader fanns i hednisk tid, skvallrar det faktum att vigslar, begravningar och andra kristna sedvänjor oftast firades på samma dagar då marknaderna höll på, precis som det gamla Disablotet – marknader och gudstjänst i form av blot hörde ursprungligen ihop. Nuförtiden samlar Jokkmokks marknad över 40 000 besökare, sägs det, och det gamla utbudet av renar, skinn, torkad fisk, salt, mjöl, silver och vadmal har delvis ersatts av allehanda sameslöjd, krimskrams, tingel-tangel, kaffe och godis, men nu som förr för man en rajd av renar genom centrala Jokkmokk. Marknaden skall delvis vara digital i år, men ändå hålls den på ort och ställe till den 7 februari som sig bör, och de som upprätthåller traditionen skall ha ett extra tack i tider som dessa, för det är hårt för handeln numera, särskilt i de norra delarna av vårt land.

Här är nu ett stort oår och mycken sjukdom, men för dagen skriver Kyrkans Tidning att samerna är ”förtryckta” (vilka är beläggen för det, i dagens samhälle ?) och erkänner att de tvångskristnats. När ska då ”Svenska” Kyrkan erkänna alla sina illdåd, och tvångskristnandet av de etniska svenskarna, som genom 700 år inte varit mindre förtryckta än några samer, utan ännu mer utnyttjade, barskrapade och skändade ?

När sker det ? När får vi själva någon ursäkt, från dessa skenheliga kristna, med sin Greta-tro och sin eviga sameromantik ? Det talas mycket om motståndet emot Jojk, Sejd och Seitar, brännandet av enstaka Nåjder och trummor på bål, men aldrig någonsin har vi svenskar fått någon ursäkt för häxbål, indoktrinering, kättarförföljelser, konventikelplakat, husförhör, kyrkoplikt, och ständiga straff…tortyr i Kyrkans namn, som bedrivits genom 7 sekel… Ifråga om samerna är allt gulle-gull från lillan lull och Fjantje Kackélen, men ifråga om majoritetsbefolkningen, detta lands rättmätiga innehavare, vågar man aldrig ge oss ett enda erkännande..

Kanske bäst att ”sjunga ut” om saken – medan tid ännu finns.. Eller vad säger alla dem, som kallar sig ”goda kristna” ?

”Ända in i vår tid, har kyrkan uppfattat jojkningen som ett uttryck för hednisk trolldom. Fortfarande kan man möta församlingar i Svenska kyrkan där man skulle känna en stor tveksamhet för att ge det samiska sättet att sjunga utrymme i kyrkorum och gudstjänst.” (Utredningen ”Samiska frågor i Svenska kyrkan”, 2006) När kyrkorådet i Kautokeino församling i Den norske kirke, 2014, diskuterade musiken i församlingens kyrkor satte någon ner foten: ”Å joike i kirka er en synd vi aldri kommer til å tilgi”.

  • Citat Kyrkans Tidning 2021-02-03
Profilbild för Okänd

”Kära Örebroare ! Idag är vi alla Arbogabor…eller hur var det nu igen ?” (inlägg från 4 Februari 2025)

av

”Allt är så stilla på sjö och på land…
På däck smyger Nordlund med kniven i hand !”

– Ur den gamla visan om Massmordet ombord på Ångaren ”Prins Carl”, 17 Maj anno 1900

”Du skall ICKE bära falskt vittnesbörd emot din nästa !”

– Citat från de kristnes Bibel

Vår statschef, Konung Carl XVI Gustav Folke Hubertus – en folkets kung – har uttalat sig om det senaste skottdramat eller den såkallade ”skolskjutningen” i Örebro – och det har tillika alla former av media, inom eller utom Sverige. En helt oskyldig flerbarnsfar i Uppsala har på sociala medier pekats ut som den skyldige bakom dådet, fast han bevisligen inte alls haft med saken att göra.

Sverige är tydligen ett ”enfrågeland” där alla media, allmänheten och Regeringen bara kan sysselsätta sig med en enda sak i taget, och sedan glömma bort världen i övrigt. Man uppehåller sig vid att mördaren i det här fallet råkar vara en etnisk svensk, och försöker dra stora växlar på detta – men diverse mordgalna individer finns väl i alla länder och bland alla folkslag – torde vi förmoda. För övrigt är inte helt säkert att detta var det allra värsta ”massmordet” eller enskilda terrordådet som hänt i Sveriges historia – för ganska exakt 125 år sedan – den 17 Maj år 1900 – då Sverige och Norge ännu var i union, utspelade sig en liknade historia. 

Hur mäter man för övrigt tragiska vansinnes-dåd ?

Ska man utgå från antalet döda, eller antalet skadade ?

Om händelserna år 1900  har till och med Youtube-serien ”Brief Case” yttrat sig (se vidare nedan). Den  görs i England, där man tack vare BBC har en kulturell vana att göra utmärkta multimedia-presentationer – redan uttalat sig – ifall man nu, likt jourhavande Hedning – är intresserad av samtids- eller kriminalhistoria – även om vi kanske inte ska gräva för mycket i huvudet på diverse ”fornsedare” eller andra patologiska fall av släktet människa – Rickard Andersson, 35 – från Örebro är redan avliden, som vi vet – något av en ”ensam galning” – och visst – alla ensamma personer är säkert farliga – eller vad tror väl ni, kära läsare eller läsarinnor ? (Nej, något tredje gives inte – ni kan tyvärr inte ”självidentifiera” som bord, stol eller tomat, tänkbar ADHD-HBTQB+ till trots).

 

 

De första symptomen visade sig redan då Rickard Andersson var i 16-års åldern och gick på Risbergska skolan, eller ”Campus Örebro” – som det numera så vackert heter – strax nära invandrartäta Vivalla, har det visat sig. Månne där finns ett samband – kanske ja, kanske nej. Nordlund tänkte – på sin tid – utvandra till Amerika, det stora landet Trump i Väster – men låt oss inte blanda ihop två helt olika händelseförlopp i två helt olika historiska eror. Vi vet att redan vår Konung en gång tog fel på Örebro och Arboga, trots att Arboga i och för sig ligger i Örebro län, och att det finns lika många bokstäver i båda kommun- och stadsnamnen – men detta sorgliga faktum har inte hindrat vår rätte Konung i alla fall. Även vi Hedningar är trogna just honom och hans ätt, likt ”vår andra nationalsång – Kungssången” faktiskt bjuder.

 

På Ångbåten ”Prins Carl” 17 Maj år 1900 kunde många många fler människor ha dött, än i den senaste ”Skolskjutningen” i Örebro, 4 Februari 2025 – 125 år senare…

Extrainsatta inslag i SVT rapport och enskilda präster från ”Svenska” Kyrkan har uttalat sig i Statstelevisionens kanal 1, så sent som igår. Dessbättre har de inte försökt komma dragandes med någon ”söte lille Jesus” som patentlösning, precis som vanligt – utan nöjt sig med att klädda i rutig arbetarskjorta och med präskragen ”nummer elva” lätt synlig svamla om ”berättelser” i underhållningsprogrammet ”Go’kväll” – på bästa sändningstid. Och vår Statsminister – Ulf Kristersson – som inte är alltför kristen han heller – nämner i förbifarten den närmast sakrala stäming, som skall ha rått vid en offentlig minnesgudstjänst i en av Örebros många kyrkor – så glömmer vi Salwan Momika, debatten om yttrandefrihet och allt det tråkiga – vem minns gårdagens mordoffer – nej här i Sverige gör vi alltid tvärtom – vi anklagar oss själva, men ser aldrig orsaken till vad som hänt.

Om ”berättelser” nu är det viktiga, som ”Kyrkan” föreskriver, så skall väl vi Hedningar – som är Humanister och som INTE tror på vad Statsmakten och vår överhet nära nog TVINGAR oss till – inte vara sämre. Vi berättar John Filip Nordlunds historia – men inte Rickard Anderssons, eftersom det vore lätt opassande med tanke på omständigheterna…

 

Massmördare Nordlund, som han såg ut kort före sin avrättning för skarprättare Dahlmans bila vid 25 års ålder…

Nordlund var född i trakten av Säter, där ”Säters fasta Paviljong” senare skulle ligga, och många kriminaldårar förvaras – typ Thomas Quick, Matthias Flink och många andra – någon ”Enveleringsfirma Flinck & Quick” har dock aldrig funnits – inte än. Han var dock – enligt samstämmiga uppgifter – född i Övre Stubbersbo – under ytterst knappa omständigheter, och även uppvuxen i Falun – och vid 16 års ålder ådrog han sig sitt första fängelsestraff – i Malmö – för första resan tjuvnad – och flera svåra stölder, som han begått. Den som idag övernattat i Falu cellfängelse – i ensamcell – stället är vandrahem numera – vet, vad slags miljö Nordlund hamnade i – och bland vilken sorts människor han fick dväljas. Han blev den siste man som avrättats med bila eller yxa i Sverige – i en förfaren skarprättares händer – Yngsjö-mörderskan var den sista kvinnan som gick samma öde till mötes, men där gällde det incest och mord på en sonhustru. Anders Gustaf Dahlman var Korpral vid Västmanlands Regemente från början – men det var innan han accepterade anställningen som bödel – ja Riksskarprättare – och Lagman Uggla – av en känd adelsätt – måste döma stackars Nordlund till döden – dessbättre är numera Dödsstraffet i Sverige är numera avskaffat – även i krigstid – hur underligt det än må låta – vi svenskar är så humana av oss, att vi inte ens arkebuserar krigsfångar – vi är inte Ryssar, nämligen – men blågula – likt Ukrainare.

Någonstans – kanske i Arboga, kanske i Örebro – hade Nordlund införskaffat en revolver – han försa sig faktiskt med orden ”den skall vara för tio personer” och inte ”patroner” till det järnhandelsbiträde eller expedit, som betjänade honom – och det hade skämttecknare – bland annat Albert Engström – sedermera mycket roligt åt – men för den skull sköt man inte ned just honom – som muslimer gjort på ”Charlie Hebdo” i Paris – eftersom dessa tecknare varit fransmän ”som får skylla sig själv !” enligt den svenska allmänheten – numera…

 

Så smög Nordlund obemärkt ombord på Ångbåten ”Prins Carl” i Arboga, den där vårdagen i Mälardalen för 125 år sedan. Han reglade noga flera hytter och lås, och gick upp till kommandobryggan, där Kapten Olof Rönngren, 43 år gammal – stod – med dagskassan om 800 kronor väl inlåst. Fem passagerare och besättningsmän miste livet, denna 17 Maj – Norges Nationaldag – ett datum, som med avsikt valts av Nordlund – som med hjälp av de pengar han tillskansat sig skulle rymma till USA, som sagt – inte alls ”hämnas på mänskligheten” som han sa strax före sin avrättning – för några sådana tankar – föresvävade honom alls icke.

Bland annat dödades Fru Lovisa Carlsson, som var näapå Kocka ombord, och hennes son arbetskarlen Gottfrid Carlsson sårades svårt – Nordlunds avsikt var att döda alla ombordvarande, varenda en – och sätta båten i brand, men därvidlag misslyckades han. Ångbåten ”Köping” – en annan Mälarbåt – närmade sig – med ångan uppe, och Nordlund kunde inte sätta sin plan i verket. Han smet via ett rep, kopplat till relingen akterut, och försvann i livbåten emot Tidön – vi har ju ännu en ”Tidö-regering” som alla vet – och på Tidön bodde en gång Ebbe Skammelsson enligt folkvisan – ni vet han som var ”både rik och kåt” – alltså levnadsglad – andra jämförelser i den vägen att undvika…

Nordlund tog tåget runt Mälaren istället – järnvägar som TGOJ fanns ju anno 1900 – och hamnade på Skogstorps station – dock ej i det stationshus som visas på bilden nedan – det var av betydligt enklare utförande – där väntade tre civilklädda herrar på honom – de visade sig vara Polismän utan uniform – likt Pinkertons berömda detektiver i ”Vilda Västern” och de brottade ned Nordlund till marken – han ägnade sig sedan åt flera flyktförsök – till och med medan han väntade på sin avrättning – som skedde under högtidliga former i Västerås – där det skrevs skillingtryck och närapå var folkfest.

 

Skogstorps station i Södermanlands Län – byggt 6 år efter Nordlund, och på det gamla stationshusets plats..

Bland annat kom man – i de skillingtryck och visor som skrevs under tidigt 1900-tal – och som spreds i de breda folklagren – använda samma melodi som visan om ”Sandahls Kanon” som skrevs redan 1864 – under Amerikanska Inbördeskriget – som bekant blir det nästan Imbördeskrig i USA då och då – Capitolium kan ju stormas, senatshus ockuperas med mera..

Sandahl – som INTE ska stavas med Z – var en svensk uppfinnare, i stil med John Ericsson – som var med om att skapa våra moderna järnvägar – eller sjöofficeren John A Dahlgren – som också var svenskättad, ja delvis svensktalande – fast han egentligen var Nordstatare under amerikanska inbördeskriget – och fortfarande står Dahlgren-kanoner i Finspång, i Åkers Styckebruk och på många platser i vårt land – fast än Sandahl – på sin tid – påstod sig vilja designa en kanon som kunde skjuta under vatten – till att bekämpa undervattensfarkoster med…

En Dahlgren-kanon – ombord på fartyget ”Monitor” ritat av John Ericsson, svensk uppfinnare..

 

Historien är sällsam, eller hur ? – De mänskliga misstagen och framskridandet likaså.

Enskild Hedning rekommenderar er alla att hålla er borta från all Islam, all Kristendom och slika villoläror. Förbli Hedningar och Humanister, tills vi möts igen – om man inte hunnit mörda oss…

För de av er som känner er oroliga, är skolflickor ifrån Örebro – och annars överlevande från Tisdagens blodiga attentat – citerar vi ur visan – och ber er att ta det lugnt. Tala med era närmaste, sjung en visa – den lindrar bättre än psalmer – och prata med era närmaste, men låt inte präster och presidenter dra er vid näsan !

 

Men flickan på söder hon hette Fredrika.

Hon plägade ofta i Dagbladet kika.

En dag var hon inne hos hökarn i bo´n

och där fick hon läsa om Sandahls kanon !
— —-
Si, saken blev den att mitt upp i ståten,
så kom själva fan och sig satte i båten.

Ja, båten – den båten som sprängdes från bron
med ett skott ifrån Sandahls kanon !

Så flickan hon kom sen på hospitalet,

det var rätt naturligt, när allt gick så galet.

Och ännu så står hon och tittar från bron,
men klok blir hon aldrig på Sandahls kanon.

Profilbild för Okänd

DISTINGET samlas i Uppsala – och DISAMARKNADEN firas !!

av

För två år sedan – år 2024 – försökte en invandrad Pajazzo-figur till Italienare avskaffa hela Distingsmarknaden och Distinget i Uppsala, trots mer än 600 år av dokumenterad svensk historia. I år – 2026 – har det politiska läget i vårt land förändrats, och vi får hoppas att de här dumheterna aldrig någonsin upprepas igen.

 

Disablot under Kung Adils tid – 570-talet – enligt August Malmström

 

Disablotet har sedan urminnes tider hållits till Disernas ära, första fullmånen i Göja, Goe eller Februari månad. I år inföll Fullmånen som bekant 1 Februari och inte den 4:e, som en del fullständigt okunniga ”fornsedare” och andra skändliga små kladdsockar till New Ageare har skrivit.

Mannen på bilden ovan, en viss Guido Carinci, nu 73, bosatt i Älvsjö, och känd från offentliga svenska kriminalregister samt något som ska heta ”Addis Catering” (se uppgifter på länken här) försökte via ohederliga kommunaltjänstemän i Uppsalas kulturförvaltning och skumma kontakter i näringslivet döpa om hela arrangemanget till ”Uppsala Vintermarknad” och därigenom vålla skada genom att vara ”inkluderande” eller rättare sagt förstöra varje spår av Nordisk kultur, stolthet och oberoende.

Han har tidigare dömts i svensk Domstol och är känd också  hos Polisen, vilket är föga förvånande, eftersom man har låtit Distings-marknaden på Vaksala Torg – där den återigen hålls under sitt RIKTIGA namn nu i år – urarta till försäljning av allsköns krimskrams och tingeltangel av föga eller intet värde.

 

Bildkälla: UNT (Upsala Nya Tidning) 2024

 

Men fortfarande har Distinget stor politisk betydelse, och ännu är det som det alltid varit. I år firar Länsstyrelsen i Uppsala Län, Handelskammaren i Stockholm, flera Kommuner och andra Inbjudna, bland annat myndigheter som Läkemedelsverket, Livsmedelsverket, SVA och SGU. Justitieminister Gunnar Strömmer deltar också, om nu än inte Sveakungen själv är där, som förr i tiden.

Uppsala Universitet och hela den seriösa forskarvärlden har också varit representerad, på ort och ställe i Uppsala – just idag. Statsministern uppges ha varit närvarande, enligt Handelskammaren, liksom Sveriges Finansminister – och med tanke på omvärldsläget, har hela arrangemanget fått en betydligt allvarligare inramning än tidigare.

Det här handlar inte längre om ”gipskatter” från Milano, eller Polkagrisförsäljning till snoriga barn, ”fornsederi” eller någotslags hemvävd sockervadd för enstaka Hipster-kräk, latte-morsor och förbarnsligade skäggmopsar.

Distinget och Distingsmarknaden gäller vår nationella överlevnad – lika mycket som konferensen ”Folk och Försvar” i Sälen, Dalarna. Så var det i gamla tider. Så är det än idag. Först blot, och invigning. En enkel och värdig ceremoni i hela nationens namn. Sedan tinget, och de stora – och ibland svåra – beslut som ändå måste fattas – av de som verkligen fattar och har kraften att förstå. ”Många vill låta yxan gå, men få har styrka nog att hålla i skaftet” lär Gustav Vasa en gång ha sagt. Om vi byter ut St Olafs yxa mot TORS HAMMARE – så är beslutet lika giltigt för alla tider. 

 

Vinter och allvarstid kräver VAKSAMHET – Tro inte på ”Fake News” – Försvara vårt sätt att leva !

År 2024 – när Signor Carinci – eller om det nu var bedragaren ”Cagliostro” med sina ”Schene Rariteten” – tilläts ta över, protesterade bland annat Kulturföreningen Gimle och Samfundet Särimner emot alltsammans – liksom ”Sveriges Radio” och flera regionaltidningar, inklusive ”Smålandsposten”. ”Hedniska Tankars” utsända reportrar, däremot – befann sig i ”Kungssalen” på Uppsala Slott – som sig bör – och så var det förstås även detta år, då vårt Hedniska adelskap förpliktar.

 

 

Det var faktiskt i de lokalerna som en viss Drottning Kristina avsade sig Regeringsmakten, anno 1654 – ett första Riksmöte om saken hölls just i  Februari månad. Men hon smet fegt nog från sitt ansvar, svek ett helt land, blev katolik och dog mycket riktig i Rom efter att ha försökt införa feodalism i Sverige och vansköta hela landets finanser.

Ingen sörjde hennes avresa, och vi behöver nog inte sörja för alla dessa förbannade ”Carincis” som vill ”sälja på” oss hederliga invånare krimskrams, T-shirts eller billiga vikingahjälmar av plast med horn på heller.

Nej tyvärr ! Våra förfäder såg faktiskt INTE ut såhär !

”Är vi Redo !” frågade Handelskammaren retoriskt på sin hemsida i år – på samma sätt som ”Hedniska Tankar” ofta frågat ”Är DU redo ?” när det gällt ”det hedniska skiftet”, och bytet från Totalitära religioner som Kristendom och Islam till Asatro och Humanism…

I vårt land behövs inget främlingsvälde.

Vi behöver ingen Katolicism, ingen Krämarmentalitet.

Däremot behöver vi en stabil Regering, vad som än händer. Det är ju Valår i år, som ni säkert känner till.

Vi Hedningar gör VÅRT för folk och land – När gör du DITT jobb, kära läsare eller läsarinna ?

 

Profilbild för Okänd

Diserna och ”Kvinnliga” högtider i Februari (repris från 2021)

av

Mer om Disablotet kan du läsa under huvudrubriken ”Högtider och Blot” och underrubriken ”Disablot” här ovan, för det här är ämnen, som jag berört i flera år. Ursprunget till festen för Diserna, de kvinnliga ödesgudinnorna och skyddsmakterna för den egna ätten, ligger i att vid Vinterns slut börjar förråden av mat ofta tryta, och även i nutidens Sverige ser vi nu hur energipolitiken inte helt ger önskat resultat och det börjar råda akut elbrist för industrin. I gamla tider var det förstås ännu värre, för då kunde en lång vinter betyda detsamma som svält, eller minskade chanser till överlevnad, och då var det inte konstigt att livets och vårens makter anropades.

Romarna anropade Juno Sospita, vars tempel låg nära Janustemplet och templet för Spes eller Hoppet i södra delen av Forum, passande nog. Juno Sospita var också krigsgudinna, likt Freja, och hade med nationens öde att göra, även om Junos vanliga roll som Modergudinna, mestadels motsvarades av Frigg – som ju ”alla varelsers öden känner” i vår mytologi.

Kelterna firade Imbolc för två dagar sedan en offerhögtid eller ett blot vars namn man tror kommer från ”ewe milk” och har samband med att fåren och fårtackorna borde börja lamma och mjölka såhär års, men också vårens ankomst i allmänhet, och anledningen till alltsammans var alltså inte mycket annorlunda än i Norden, och det gamla Rom. Imbolc är emellertid också starkt kopplat till den keltiska Gudinnan Brigid, gudinna inte bara för hemmets härd, utan också striden – och även där ser vi ekon av både Juno och Diserna. De kristna uppfann som vanligt ett fiktivt helgon, som skulle ha levt på 400-talet och försökte på så sätt ”kristifiera” och stjäla hela högtiden, vilket de inte hade minsta rätt till. Nuförtiden anser de flesta forskare att ”St Brigid of Kildare” bara är en kristen bluff.

På Irland firar man ännu Brigids fest med offer av halmkors (ursprungligen halmgubbar, julbockar och liknande) i heliga källor, och man firar också att vårsådden snart kan börja – Irland har ju ett mildare klimat än hos oss – och man firar slånbärets blomning – Blackthorn på Engelska – tänder ljus, hedrar de heliga källorna och äter traditionell mat, liknande de ”rester” som serveras vid Tjugondag Knut och det Isländska Thorrablotet, och som markerar att Julen är slut, och att hårda tider nu står för dörren… Framförallt äter man olika sorters ”såkakor” eller bröd, och bröd, offrade till Diserna, ingick antagligen också i den nordiska traditionen ” food such as colcannon, sowans, dumplings, barmbrack or bannocks” skriver Wikipedia..

Men – under alltsammans syns det ändå, att skottarnas och Engelsmännens ”St Bride” bara är ytterligare en variant av Diserna, och kanske också en trefaldig gudomlighet, som Nornorna. Det går inte att förneka Disernas inflytande, hur mycket dessa besvärliga kristna än försöker ! Kristna i Sverige och Katoliker håller också på och tjafsar mycket om ”Jungfru Maria” såhär års. De firar något som heter Kyndelsmäss eller Candlemass, och insisterar på att det hela ska ha med deras kyrkor att göra, men så är det inte alls, för så har det nog aldrig varit, i någon del av Världen.  Kyndelsmäss har aldrig firats i Västeuropa förrän på 600-talet, medan Disernas fest går flera tusentals år tillbaka i tiden.

Brigid skildras oftast som ett eldfängt, rödhårigt fruntimmer…

Varför festen alls har med ”Kyndlar”, alltså ”Candles” eller stöpta ljus att göra, beror nog bara på inflytande västerifrån, och hur som helst kan man i de nordiska länderna iaktta att solljuset såhär års börjar bli starkt nog för att arbeta vid, även om kvällarna och på morgonen, och enligt svensk folktro – traderad av Ebbe Schön och andra skulle man i Västergötland vid Kyndelsmäss ha ”fästat elden med Brännvin” vilket innebar att alla i hushållet skulle ha hällt alkohol på glöderna av elden, och låtit den brinna ut tills nästa dag, då man tände den igen. Alla de ”WHAAMF!” och ”poff” samt explosioner som måste ha uppstått, var väl ett lika bra sätt att hylla Eldgudinnan Brigid som något, och det skall man också ha gjort i Norra Bohuslän, skriver han – men varifrån kommer dessa traditioner med ”Eldborgs Skål” – kan de möjligen ha kommit med kristna missionärer från de Brittiska öarna – Västergötland kristnades ju därifrån – till skillnad från Svealand, där tyskar var verksamma – eller är detta rester av Disernas och Nornornas kult…?

Vid Kyndelsmäss skulle också ljustillverkningen vara över, sa man i hela landet, och det har jag tagit fasta på. Av ljusrester har jag gjort blotljus, som alltid, och här ser ni årets produktion. Dessa fungerar lika bra ute som inne, och kan dessutom fungera som braständare (men inte pederaster !) till valborgsbål och stora eldar – man slänger bara in ett av dessa ljusklampar bland veden, för att få den att flamma i högan sky – och förutom ljusstumpar kan man ta fårtalg, bivax och gamla värmeljus för paraffinets skull och framställa dessa ljus i olika färger – vilket kanske är en hednisk hobby i sig.. Om Lärkan kom till Kyndelsmäss, flög hon aldrig högre än oxen bar sina horn, sa skåningarna, och där kunde Kyndelsmäss innebära en tidig vår – medan Västgötar och Värmlänningar insåg att ”dagen längt sig en timma i båda ändar” tills den dagen, medan Hälsingarna trodde att ”Kyndelsmässotö ger dålig skörd och ruttet hö” och nästan alla hedningar ansett att den blåst som möjligen råder på Blasisus dag, innebär blåst i flera veckor...eftersom man här i landet aldrig förstod och aldrig höll med om de katolska prästernas mässande..

Profilbild för Okänd

Svenska Media – en studie i Idioti i Disernas månad…

av

Svenska Media med Statstelevisionen i spetsen basunerar idag ut det faktum att Januari var första månaden på 8 år som ingen person råkade ut för något mordförsök, mord,dråp eller – som det numera kallas ”skjutning”. Detta är som alla vet en ren slump, och har ingeting alls med ”trender” att göra. Tro inte på Statstelevisionens propaganda, för snart laddar de kriminella om…

Medan vår press, tv och internet-kanaler diskuterar Mette-Marit, Epstein och det Norska Kungahuset, fortsätter kriget i Ukraina. I Tjeckien är Regeringen nära att falla, på grund av en svag minoritetsregering enligt svenskt mönster, och ”Motoristpartiet” – ett rent extremist-parti med en enda ministerplats, jämförbart med Greta Thunbergs tok-svans, och Miljöpartisterna i Sverige.

Vi vet vad som kan hända nästa val – i September. Utsätts vi för fler påverkanskampanjer, är risken mycket stor att vi får ännu en svag, handlingsförlamad, S-märkt Regering, och då försvinner allt stöd till Ukraina, allt Utrikespolitiskt skydd – för från USA har vi så gott som ingen hjälp att vänta.

Europa blir lämnat åt sig självt, och med Islamister och partier som ”Nyans” och så vidare runt hörnet – Gaza eller Bromsa – men vi HEDNINGAR I NORDEN vet redan hur det går.

Vi spår FÖRDÄRV – som Valan…

Profilbild för Okänd

”Yster när det doftar Ister” – Morgonposten och Josefin Skans ger oss recept på Doftljus – OCH DET KOKTA FLÄSKET BLIVER STEKT !! (repris från 2023)

av

Det är strax dags för det som kallas Kyndelsmäss eller Candlemass enligt de kristnas kalender. Det gäller någotslags mumbo-jumbo om orörda Jungfrur eller Jungfru Maria, tror jag – men sådana fjollerier kan ingen vettig människa eller man tro på – ge mig en erfaren kvinna, det är vad jag säger – I Särimners namn, ja i Särimners namn… En sådan mänsklig klenod är säkert Josefin Skans, journalissa från Morgonposten, detta under av vederhäftighet och saklig information på nätet.

Hon har i dagarna publicerat ett recept på doftljus med Bacon, som är så himla bra att jag ovedersägligen måste föra det vidare.

Kommersiella varianter på temat har redan fullbordats. HÅLLER MUSLIMER OCH JIHADISTER BORTA FRÅN DITT GRANNSKAP !!!

Kloka och underbara Josefin skriver – och förlåt, jag blott citerar:

Koranbränningar har börjat bli en hobby som intresserar fler och fler. Sådana aktiviteter kan dock leda till rätt mycket bråk och uppståndelse – och man vill ju gärna kunna ägna sig åt sina fritidssysselsättningar utan att det kastas sten och polisbilar sätts i brand. Låt mig därför föreslå en annan hobby du kan ägna dig åt. Den har samma – på alla sätt –värmande effekt som brännandet av en koran, men själva handlingen har en betydligt högre mysfaktor än att sätta fyr på islams heliga bok. För vad kan väl vara trivsammare än ett doftljus? Och om det är ett doftljus som avger en behaglig vällukt av bacon har det samma effekt på delar av befolkningen som en koranbränning.

Men hur får man tag på ett bacondoftljus?

Du stöper det givetvis själv!

Tänk dig  – att få tända ett baconljus hemma och låta den behagliga doften sprida sig i din boning och öka trevnaden. Men du kan förstås också tända det på offentliga platser. Själv har jag funderat på en allé av bacondoftljus vid ingången till moskén på Medborgarplatsen.

– Morgonposten, 2023-01-23

”Candlemass” är förresten en HEDNISK fest från början. Kelterna firade såhär års något som hette Imbolc, ägnat åt deras eldgudinna Brigid, eller ”The Bride” som har mycket gemensamt med Freja – och för dem – på det forntida Irland – var detta också början på Våren, ett slags inledande vårblot. Här i Norden har vi alla firat Disablotet till Disernas ära – något du kan läsa mer om under avsnittet ”Blot och Fester” här ovan – men främst av alla diser är förstås Vanernas Dis, alltså Vana-disen, Freja själv – och hennes blot firades med facklor i Disa-salen i Gamla Uppsala, så där ser man… Vad Josefin Skans skriver om är inget sammanträffande, men en ”meningsfull tillfällighet” för utan att ens vara hedning hör hon blodets röst – det är så att säga en fråga om kvinnlig intuition som får henne att handla rätt, just denna årstid.

 

Ädel Medborgarinna. Har luktat på Oset och SETT LJUSET ! Sannerligen Sannerligen skall hon få SKÅDA SÄRIMNER !

Först gäller det naturligtvis att köpa in massor av bacon. Detta gör du enklast i närmaste affär. Håll gärna upp paketen med bacon i höger hand, och lyft dem emot skyn, så att alla – särskilt dina muslimska grannar – ser att du köpt hem massor med sidfläsk eller bacon såhär före Ramadan ! Fläsket har naturligtvis flera positiva sido-effekter, vetenskapsmän har redan konstaterat att de som äter bacon, har mycket mindre benägenhet att spränga sig själva i luften som alla dess galna självmords-bombare i Pakistan eller annorstädes… skriver Josefin. Minns också planerna på ”The Särimner Device” som Hedniska Tankar färdigställde redan för flera år sedan.

1/2 l baconfett

1/2 kg bivax

Röd vaxfärg

6 st kraftiga glasburkar som rymmer 0,5 liter

3 ljusvekar

3 vekhållare

Så här gör du:

1. Plocka fram de sex burkarna. Se till att de är rena, och håller rumstemperatur. Plocka dem alltså inte direkt från ett kallt skafferi eller från källaren.

Kapa till ljusvekarna så att de är fem centimer längre än burkens höjd. Fäst vekens ena ände i en vekhållare.

2. Ta fram ditt baconfett (som du givetvis alltid har ett litet förråd av). Se till att alla eventuella rester av kött är bortsilade.

3. Placera tre av burkarna i en stor kastrull som du fyller med varmt vatten. Därefter fyller du en av burkarna med baconfett, en med bivax och den tredje ska vara tom.

4. Ställ kastrullen på spisen och hetta sakta vattnet upp på låg värme. När baconfett och bivax fått flytande form häller du hälften av vardera i den tomma burken. Rör om ordentligt i burken med blandningen, men försiktigt, med något smalt husgeråd av trä. Sedan tillsätter du röd vaxfärg i blandningen tills du fått den nyans du vill ha.

5. Fäst nu de tillklippta vekarna i varsin vekhållare. Placera sedan vekhållaren på botten av en glasburk. Håll fast vekhållaren på botten med ett lämpligt föremål. Häll sedan på smält bivax så att det täcker vekhållaren och litet till – vaxets funktion är förstås att hålla fast vekhållaren. Låt bivaxet stelna.

Toppen på veken snurrar du runt en strumpsticka och lägger strumpstickan över öppningen på burken (snurra upp veken på stickan så att veken är sträckt och rak).

6. När bivaxet är stelt, häller du på lite till och håller upp burken och roterar och skakar den försiktigt så att bivaxet flyter ut och täcker insidan av burken. Ställ ner, låt svalna och stelna och sedan häller du på ett lager med blandningen av bivax och baconfett. Låter stelna. Därefter häller du på ett lager rent baconfett och låter det stelna. Sedan ett lager bivax, ett lager av blandningen med bivax och baconfett, och ett lager rent baconfett. Låt lagren stelna mellan varje påfyllning. Så håller du på tills burken är fylld. Se till att sista lagret består av bivax.

7. Ställ burken med dess blandning på en sval plats och låt blandningen stelna ordentligt. Sedan går du vidare med och fyller de två andra burkarna. Känner du att du har koll på saker och ting så kan du förstås fylla de tre burkarna på en och samma gång.

– Morgonposten, 2023-01-23

”THE TOOLS OF THE TRADE HAVE ALREADY BEEN MADE – AND WHAT HAS BEEN MADE, CANNOT BE UNDONE ! OUR TIME WILL COME… OUR TIME WILL COME…. !

Josefin Skans avslutar sin artikel sålunda:

Jag har valt att använda röd vaxfärg, men du kan förstås använda vilken färg du vill. Betänk dock att grön vaxfärg kan leda till förvirring hos muslimer. När de ser det gröna ljuset kommer de förstås att tycka att det är fint, och dras till det – eftersom grönt för dem är en helig färg. Men ju närmare ljuset de kommer desto mer kommer de att känna doften av bacon. Ja, ni kan själva föreställa er hur förbryllade och konfunderade de skulle bli, möjligen rentav skrämda. Kanske paralyserade – ska de röra sig mot ljuset eller springa åt andra hållet?

När jag tänker efter låter det rätt kul. Kanske ska jag ska testa grönt som färg på ljusen i den där allén?

– Morgonposten 2023-01-23

Så skriver Särimners Sändebud – och tänk nu så hemskt, om någon gör allvar av det där. Jag rekommenderar det förstås inte alls, nähä då – men ingen kan hindra mig eller någon annan, från att placera ut Bacon-doftljus i ett eget hem, eller i lokaler man själv äger… Äger vi svenskar inte detta land och allt som finns däri, kanhända ?

Profilbild för Okänd

Disablotet – och vad det grundar sig på… (text från 1 februari 2016, delvis omarbetad)

av

Skulle du vilja fira Jul vid Midsommar, eller Nyår på Juldagen ? Rör du ihop första april med första mars, och kan du inte skilja Julen från Påsken, eller vet du inte ens när Disablotet och Distinget ska firas ?? – Ja, är det så illa ställt med dig, så är du väl ”fornsedare” eller någon annan typ av skitstövel, faktiskt.

Jag har skrivit om Disablotet – den fest till Diserna, de kvinnliga skyddsväsen som fanns i varje ätt eller familj – på den här bloggen förut, och vad som skiljer personliga Fylgior från Diser och slutligen Valkyriror eller själva Asynjorna eller Gudinnorna, och hur man mycket lätt och enkelt kan skilja mellan dessa helt olika slags mytologiska väsen, som först är till för att skydda det egna jaget och personen, sedan släkten och ätten, därefter en viss kategori av medborgare – sådan är Valkyriornas roll – och slutligen hela nationen eller Världen.

Andra bloggar har också uppmärksammat det här

Alla forskare vet numera, att Disablotet och det därtill hörande Distinget (som fortfarande firas som marknad i dagens Uppsala) firades första fullmånen efter den trettonde dagen efter Julnatten, eller senast den 3 Februari, ifall nu fullmånen skulle råka infalla i Torsmånaden eller årets första månad, som vi nu kallar Januari. Göje månad – töns och snösmältningens tid – eller den andra månaden på året – innebar ofta växlande väder, men i början på den rådde full vinter i de flesta delarna av Norden.

 

fiction3b_fzxhta10013bbsaa

Man talade en gång om Skade – vinterns gudinna – hon som gav hela Skandinavien och inte bara Skåne eller Skades Ö sitt namn – som ”Skid-disen” (öndurdis) eller Vinterdisen, liksom Freja var Vanadis, eller Vanernas Dis, deras högsta beskyddarinna. Nornorna tillhörde också Diserna, åtminstone enligt vissa skaldekväden. Det fanns strids-diser och andra Diser för natten, vinden och regnet – Torgerd Hörgabrud och Irpa – skyddsgudinnor till Håkon Jarl – de som visade sig under slagit vid Hjörungavåg, och till vilka Jarlen ville offra sin ende son, var också Diser – ”och i slaktningens mitt, titta aldrig rakt upp!” sägs det i Hávamál, för då får man nämligen se diserna eller ödets gudinnor som de verkligen ser ut och verkligen är – och det är en syn, som få dödliga varelser någonsin har överlevt.

Hedendom och Asatro är inget ”blaj” eller någotslags utflippat ”rollspel” i linnekläder. En Hednisk människas liv är ingen djävla lek – för det är så livet i Midgård ser ut, i verklighetens värld.

Ibland framtonar Diserna i vänligare uppenbarelseformer, ifall de ens vill ikläda sig den rollen, men det visar inte hur de egentligen är skapta. Alla är emellertid överens om att det är 2 Februari, som fortfarande är ”Disas” namnsdag i den finska almanackan (och förut även i Sverige, även om man 1905 flyttade dagen till den 3:e Februari) som  är den egentliga disa-dagen, och det är då Distinget också firas. Långt senare kom de kristna att försöka ta över dagen genom att införa ”Kyndelsmäss” eller ”Candlemass” som det ännu heter på Engelska, en fest för Jungfru Maria (egentligen samma sak, eftersom katolikerna har henne som ”skyddsgudinna” eller dis hon också) och hennes kommande bebådelse i mars.

blotDet hedniska årshjulet – allt på sin rätta plats – och inga konstigheter !

Nu finns det vissa mindre vetande och ibland helt urspårade ”hedningar” som tror att Disablot har med Valentins eller Alla Hjärtans dag att göra istället, fast det också är en mycket senare, kristen och idag rätt så amerikaniserad sedvänja, som inte alls har med just Nordisk Hedendom att göra. Den här missuppfattningen kommer av en feltolkning av det hedniska årshjulet – Disablot kommer mitt emellan Midvinter (eller Jul)  och Vårdagjämning – och det faktum att det är exakt 90 dagar mellan dessa två, mycket exakt bestämda astronomiska tilldragelser som aldrig varierar, år från år. Disablotet är inte en flyttbar helg, som t ex den kristna påsken, och det är ju om man tänker efter på saken väldigt, väldigt ologiskt att fira en profets påstådda död genom korsfästelse än här, än där i almanackan, ibland i mars, ibland i april, först på ett datum ett år, sen på ett helt annat datum nästa år, helt utan någon form av andlig logik eller inre ordning alls.

 

_MG_7655LxSkade – vinterns gudinna som jag själv försökt åter-gestalta henne med en väninnas hjälp

Hedendomen baserar sig på astronomi, och fysiskt bevisbara företeelser som soluppgång och solnedgång, Midvinter och Midsommar och inte på några mänskliga påfund, eftersom alla dessa saker är bestämda av naturen. Vi håller inte på och jönsar oss med ovärdiga blot, fåniga utklädningslekar eller offer av gélehjärtan till Tor (fullkomligt idiotiskt – varför skulle styrkans gud befatta sig med sådant – ”Zu Odin opfert man nicht süsses Gebäck” för att citera en tysk Asatroende jag känner – våra gudomar är inte alls sådana) eller annat sådant, vedervärdigt ”fornsederi”. Disablotet var ofta ett inomhusblot, för övrigt (jodå, man kunde bygga gudahov inomhus redan på bronåldern, det har arkeologer vetat i minst tjugo år) precis som det står i Ynglingasagan, om 500-talets Sveakung Adils, han som ligger begravd i Västhögen vid Gamla Uppsala (ja, man hittade en vendelhjälm och smycken från just mitten av 500-talet, även om man enbart med arkeologins hjälp inte kan bevisa kungens namn) – för övrigt förlorade han livet vid just ett Disablot inomhus också – men hur det gick till, vet ni väl redan ? Så kan det gå, om man blotar under fel premisser, och inte vet bättre…

Ovärdiga blot med ovärdiga människor är något man alltid ska undvika. Skall man stå tillsammans med någon, och alls kunna känna någon gemenskap, skall det vara med människor som faktiskt förtjänar det, och som inte beter sig dumt, fånigt eller befängt åt, som tölpar eller ”getapuler” (dem ska vi återkomma till !)

maxresdefaultDisablotet var inte ett utomhusblot, för det mesta – av förklarliga skäl – även om det också kan firas utomhus – om man är härdad nog för det….

Diserna – eller den ännu äldre förromerska järnålderns ”idiser” – var alltså ett slags ödets gudinnor, men inte bara det. Man har hittat spår efter dem i ortnamn, som Idistawiso – det näst sista slaget mellan Germaner och Romare innan allt land öster om Rhen övergavs av Rom – som stod år 16 AD – och som faktiskt pekar mot en alldeles bestämd geografisk plats, som finns på riktigt och i sinnevärlden – idag heter den Evensen, och ligger strax norr om ”Porta Westfalica” passet vid dagens Weser i Tyskland. 1000 år senare var det här med ”stridens och ödets diser” fortfarande en levande tradition, för i den sk ”Merseburger Gebet” eller Merseburg-besvärjelsen från 900- och 1000-talshandskrifter i ett tyskt kloster, kunde man år 1842 alldeles oförmodat läsa följande ramsa:

Eiris sâzun idisi, sâzun hêra duoder.(A1 ; C2)
suma haft heftidun, suma heri lêzidun,(C1 ; C2)
suma clûbodun umbi cuniowidi:(C1 ; B1, o. C3)
insprinc haftbandun, infar wîgandun.(aD1 ; aD1)
Einst saßen Idise, setzten sich hierher und dorthin.
Einige hefteten Fesseln, einige reizten die Heere auf.
Einige klaubten herum an den Volkesfesseln
Entspringe den Haftbanden, entkomme den Feinden.

eller – i min översättning till modern svenska istället för nutida tyska:  ”En gång fanns Idiser, stora och mäktiga. Somliga hävde fjättrar, andra ledde hären. Några slog sönder folkbanden, låt sönderspränga fjättrarna, undkom fienden !”

”hera” i orginaltexten skall enligt vissa forskare nämligen betyda ”hedervärda” och andra tolkningar av nästa ord finns också -många förknippar Idiser med Tor, till exempel, och ”lezidun” är inte bara ”använde list” eller ”uppviglade” utan snarare ledde, som jag ser det, medan ”widi” är samma ord som vidjor på svenska – det syns också i den siste sachiske hednakungen Widukinds namn – medan ”wig” i ”wigandun” enligt etymologer eller språkforskare också ska vara ”vig” = strid, som i envig, till exempel. Andra har låtit ord som ”härfjättrar” eller hinder för hela arméer varit med i översättningarna, vilket också har sina skäl.

Men vad är nu detta ?

Olika åsikter finns om vad den första Merseburg-besvärjelsen egentligen betyder, och om den ska vara en formel emot febersjukdomar eller dödlig sjukdom, till exempel. Andra har läst den efter hur den faktiskt är skriven, och som en trollformel för befrielse ur fångenskap. Men – vilka väsen är då så mäktiga, att de befriar ur ”härfjättrar” vad gäller hela folk och länder, som det faktiskt står, och nedslår alla fiender och hinder, utan undantag ?

Och varför dyrka Diserna just vid den här tiden på året ? Varför inte fira Disablot på hösten, som vissa ännu mer förvirrade och ännu mer okunniga amerikanska asatroende, till exempel, eller varför inte sammanföra Distinget med ”Modraniht” eller Julnatten, som Beda Venerabilis, den gamle engelske munken ?

Gåtan är enkel att lösa för den som något kan, och som tänker klokt.

Tänk efter själva !

 Vad händer i naturen såhär års, och vad kan man tydligt se omkring oss än idag, om man är nordbo ?

i281756464671188723._szw270h3500_

Vi vet att man vid Distinget höll marknad på isen. Is på havet och snö i skogen gagnade samfärdseln, och med hjälp av skidor, slädar och isläggar kunde man färdas vida omkring, något som inte gick om havet bara var halvfruset eller isen inte lagt sig – med drivande isflak som ett stort hinder för sjöfarten istället – och utan snö i skogen, inget slädföre. Det fanns då som nu töperioder i just februari, eller ”rasputitsa” som man ännu säger i Ukraina och Ryssland, alltså ”lerperioder” då vägarna förvandlas till ofarbara träsk, och en väldig ”härfjätter” verkligen uppstår, som förlamar hela länder och folkslag…

Rasputitsa Rasputitsa3

Tö i Februari eller en alltför tidig vår och lövsprickning har haft en världshistorisk betydelse. Det här är inte bilder från 1812 eller 1941, utan från 2014, när Ryska Armén svekfullt överföll ett fredligt Ukraina…med blandat resultat, som man kan se…

Nu var det förstås inte bara krigshärar eller köpmän, som kunde drabbas hårt av februaris blidväder. Det gällde minst lika mycket hela befolkningen i övrigt. Vid vinterns slut var alla bönders förråd nästan slut, och uttömda – och alla levde i ett bondesamhälle. Julgrisarna var slaktade och uppätna för länge sen – och utan en god skörd och tillräckligt med foder i ladorna – i norden fick boskapen oftast klara sig på torra löv – så kunde förråden snabbt ta slut. Nu rådde dystra tider. Ingen visste om vintern skulle bli kort eller lång, hård eller mild.

En alltför tidig vår eller en massiv tjällossning – som bilderna här ovan – betydde ett slut på kommunikationer eller samfärdsel överhuvudtaget – och om föregående års skörd varit dålig eller för sen, hotade svält. Varade vintern lagom länge, kunde man hålla marknad och disting som vanligt, och sälja av alla hantverksvaror och allt järn man kanske hade hunnit producera under vintern – för vintern var en tid för smide och inomhushantverk – men om vintern blev för lång, eller för sträng, svalt man av den orsaken….

Det finns också en klar och logisk orsak till att präster och prelater förut kunde heta saker som ”Rasputin” (efter just rasputitsa, tövädret eller Göe månad personifierad) eller ”Peder Sunnanväder” som den berömde katolske landsförrädaren under Gustav Vasas tid...

Peder_Sunnanväders_och_Mäster_Knuts_skymfliga_intåg_i_Stockholm

”Mäster Knuts och Peder Sunnanväders nesliga intåg i Stockholm, 1526” – katoliker och pajas-figurer rider baklänges i lera och lort…

Länge ihågkom man Distinget genom den kristna ”fastlagens” eller ”Fastans” upptåg och lekar, men Tjälens och Töns tid var en tid att akta sig för. Olyckor kunde inträffa, och så är det fortfarande ute på vägarna såhär års. Och som sagt – i ett bondesamhälle var för tidig vår ren katastrof – liksom en alldeles för lång vinter…

Till vem skulle man vända sig ?

Asarna eller de högsta gudarna bevekas som vi alla vet inte av böner eller klagosånger, ty de styr vår planet av ren nödvändighet. Moder Jord ligger frusen och död såhär års, och någon Frigg eller Gerd var lönlöst att anropa. Solen syns inte, visar sig sällan på himlen under vintern – och kvar fanns bara Skade, Diserna och månen. Släktets Fylgior, helt enkelt. De goda makter, som eventuellt kunde erbjuda sig i vinterns hårda tid. Att hoppas på ren tur med andra ord – eller att man av en lycklig slump, inte mer – skulle ha Nornor och Diser samt Ödet på sin sida – och gå emot en ny vår.

Det var vad Disablotet betydde, och det är vad vi ännu har anledning att fira. Inget annat. En fest av tacksamhet – för att vi fortfarande lever – och för vårt släkte och vårt arv vidare.

The_Valkyrie's_Vigil”Valkyrians Väntan” – målning av Edward Robert Hughes, 1906

Profilbild för Okänd

Göje Månad börjar… (inlägg från 1 Februari 2023)

av

I Väntan på Disablotet, som snart kommer – Dagen Disa i den moderna svenska almanackan är inte inne ännu – så har vi nu passerat in i Februari. Disablot och Disting – den dag av rättsskipning och marknad som följde dagen efter själva blotet – har inte infallit ännu – för den gamla Distings-regeln säger att Disablot firas den första fullmånen efter tjugonde dagen Jul – vilket i år innebär på söndag, 5 Februari.

Nu finns det vissa ursprårade samfund för New Age, Multikulturellt Mischmasch, Flum och diverse droger som firar på andra datum, men sådant kan ni glömma. Det är ändå inte Hedendom, inte Asatro. De kristna firar däremot Kyndelsmäss eller Candlemass i morgon, av samma orsak som vi hedna ärar Diserna – och Goi på norröna är inte alls något ord för spårsnö, snöslask eller liknande – ni ska inte aningslöst godta allt som står på svenska Wikipedia, hedningar små – för de sidorna är skrivna av en hel del kristet folk som ändå inte har reda på sig.

Kelter och Irländare firar något som kallades Imbolc eller Ewe-molk på denna dag – i det nutida, tvångskristnade och katolska Irland kallas det ”St Brigid’s Day” eller ”the Bride’s day” efter ett hitte-på helgon, som ska ha levat i County Kildare. Brigid var en keltisk gudinna – hon stod för hem och härd, och den heliga, renande elden – som kan förtära Koraner och annat otyg – var hennes symbol. Hennes namn betydde ursprungligen helt enkelt ”bruden” och hon var en vårens gudinna,liksom Freja eller Vanernas Dis, Vana-dis själv. Vi som kan något om Nordisk mytologi vet att Heid var ett annat namn för Freja, ”tre gånger bränd i den höges hall, men ofta, osällan den bruden ändå lever” för att tala med Voluspas ord, och Freja är – som sejdens mästarinna – en kittel-kokerska, en eldgudinna vid härden – liksom Brigid på sin tid.

”Goi” – slutligen – kan vara ett ”noa-ord” eller ett annat namn för gudinnan, ”den goda disen” – hon som skyddar och bevarar. Men – varför sökte så många Nordeuropeiska kulturer beskydd från kvinnliga väsen just nu, såhär års ? undrar ni kanske. Jo, i ett äldre jordbrukarsamhälle var det mycket enkelt. Maten och Vinterförråden var nu nästan slut – och att kontrollera dem var en uppgift som tillföll kvinnorna i huset eller rättare sagt hallen – man hade ju hallar av trä, men inte hus av sten. Vad värre var – fodret åt boskapen kunde sina också – och om det tog slut, och om inte får och tackor blev fruktsamma på Irland, exempelvis; så skulle det ju finnas ännu mindre att äta innan nästa skörd var bärgad – och i Norden var det snarare boskaps-skötsel än rent ”jordbruk” som gällde – det vet ändå varje kulturgeograf.

Någon produktion av finare brödsäd typ vete eller havre bedrevs knappt, det var mestadels råg eller korn det gällde – och dåtidens åkertegar var smala och små. Byarna var lagda i solskifte, med växelbruk – och om boskapens foder tog slut, och den dog så fanns det ingen gödsel, och därmed inget som gödslade åkrarna, ingen ny boskap, ingen bra skörd nästa år och inget att hoppas på – så Vinterns slut och vårens början var en kritisk tid, då det gällde att sörja för hem, hus och härd. Man vände sig till den goda jorden, elden, hemmets härd – mödrarna och kvinnorna. Inte så konstigt, när – eller i ert fall om – man tänker efter.

Också detta år, är Disablotets budskap fortfarande aktuellt, elkris eller inte, eskalering i Ukraina eller icke. Man behöver möta kvinna, och kvinna behöver möta man. Freja är en fruktbarhetens gudinna – och man skall icke möta man, inte kvinna med kvinna heller – för på det sättet blir inga barn gjorda, och det blir heller inget fruktbart liv av sådant.

Erik Axel Karlfeldt, den svenske poeten och Nobelpristagaren skrev en dikt om just Göje månad, som lyder som följer. Han hade verkligen sinne för Hedendom, och angående Agrimonian – en bittert smakande Småborre, en gul blomma liksom Tätörten – som får filbunke att vassla sig och surna – viktig såhär års – är de gula blommorna förstås också helgade åt Freja, liksom Gullvivan, Gulmåran och många andra. Karlfeldt var en lärd man, och han behärskade sitt ämne. Lyssna och lär – försök förstå budskapet – om ni nu kan.

”Den som har öron till att höra, han höre”

 

Nordan är min kärleksvind
och Göja min älskogsmö.
Aldrig står solen så röd vid sin grind
som stigen från bolster av snö.
Aldrig är flickan så skön för din blick
som sedd genom yrvädrets flor.
»Dansa och sjung, agrimonia drick«,
så säger oss Göja, min bror.

Solen, som går i den kyliga Fisk,
nu drager sig tidigt till ro.
Så ock var yngling, fullkommen och frisk,
nu önskar hos kärestan bo.
Sunnan går kvalmig i skogar av lind
och andas förgiftande dunst;
nordan, kom nordan, vår bilägersvind,
som blåser om hälsa och gunst!

Långvägs jag kommer av nordvindens bygd
och söker min älskades lund.
Ser du mitt lopp under granarnas skygd,
kom möt mig i Veneris stund!
Gott är att handla med kvinnfolk, jag lärt,
i Göjas trovärdiga natt.
Hör, över drivan, som dagsmejan tärt,
går tassande mjukt Peter Katt.

Nu må man gilja och bygga sig bo,
ty gamman är god som en päls;
aldrig slår rötan i huset sin klo,
om timret i Göjetid fälls.
Fastlagen kommer; om jorden i tö
täcks röja sin fruktsamma famn,
strör jag på Disernas helgdag mitt frö
i ditt och de heligas namn.

Profilbild för Okänd

Contigit in Lenom…(repris från 2021)

av

Idag är det minnesdagen för Slaget vid Lena, 31 Januari 1208 – det senaste – men antagligen långtifrån det sista, där en Hednisk Armé slagits emot Rikets Fiender – som numera finns i stort antal, inne i landet.. Det skall också ha varit det senaste slag i Norden, där Oden själv visade sig för Hedningarna, och ledde dem till seger.

Också ”Ideell Kulturkamp”, vår granne i den hedniska Bloggsfären, har uppmärksammat minnesdagen. Ursprungligen trodde man att Lena, som betyder slätt eller äng, skulle ha varit identiskt med Litslena öster om Enköping, men det har visat sig vara helt fel, eftersom de medeltida krönikorna uttryckligen säger, att Lena – det nutida Kungslena – låg ”in gothia” – alltså i Västergötland. Många är de skickliga fornforskare och slagfältsarkeologer som beskrivit slaget – den allra bästa beskrivningen i bloggform hittar ni här, gjord av en viss Stewe G år 2015.

 

Sverker II Karlsson, av den Sverkerska ätten, var fanatisk katolik och nära lierad med Påvekyrkan. Men den Erikska ätten, baserad i Svealand och Östergötland, stod honom emot, och när Upplandsjarlen Birger Brosa, den leende, hade dött på Visingsö 1202 kom det slutligen till uppror bland Folkungarna och det hedniska, Erikska partiet, ty många män i Sveriges land var fortfarande Hedningar. När det gäller handskriftsläget och de senare beskrivningarna av slaget, se historikern Stig Lindbergs utmärkta hemsida här…

Erik Knutsson, av den Erikska ätten, samlade en här i Norge, där han och hans bröder vistats under Sverkers regeringstid. I den norska Flatöboken står det talat om en smed i Norge, som en gång mötte en okänd ryttare på en stor häst, som han önskade få skodd. Ryttaren sade att hans namn var Oden, och att han ämnade sig till Lena i Västergötland, där ett stort slag mellan Konungar snart skulle stå. Såhär lär han han sagt:

Länge har jag levat i Nordanlanden, och varit i fältslag och örlig. Nu ämnar jag mig till Svitjod och Västgötarna vid Lena, och vill du inte tro mig, så se nu hur jag far..

Då får Oden upp genom luften på sin väldiga häst, och smeden såg att det var Sleipner, med alla sina åtta hovar. Samtidigt hade Sverker Karlsson samlat en här, som enligt vissa källor skall ha uppgått till hela 18 000 man, vilket betvivlas av historiker idag. Man vet att han lånade 12 000 man av den danske Kungen, som gav honom sitt fulla bistånd, i avsikt att underkuva och beskatta Sverige för Påvekyrkans räkning, men hären var nog aldrig större än 15 000 man, vilket också stämmer med de landskapsanalyser man gjort på senare tid.

Också Ebbe Sunesson, en av Danmarks mest berömda riddare någonsin, och alla hans bröder deltog i Slaget vid Lena, liksom dryga 40 talet av Danmarks yppersta stormän.

Emot detta kan Erik Knutsson rimligtvis ha ställt upp en här om hälften så många krigare, kanske 7500 man (även om några källor anger deras antal till 9000) och han var dessutom gravt underlägsen i fråga om kavalleri, eftersom hans här till största delen bestod av svenska bönder och yxbeväpnade norrmän – hur många bland dem som var hedningar vet vi inte, men det var nog en ansenlig del av härens stora massa.

Sverkers här hade sin uppmarsch söderifrån, som kartan visar, och de tände eld på träkyrkan vid Kungslena och gick i ställning på höjderna sönder om byn, mellan Plantaberget i Väster och Varvsberget i Söder. Rakt bakom dem stod förresten en fästning, Lenaborg, på Varvsbergets sluttningar.

Slagfältsområdet, enligt ännu en av Stewe G.s analyser, som jag till fullo instämmer i. Vid Törestorp, i dalgången mellan Plantaberget och Varvsberget, befann sig på medeltiden ett stort träsk, Helvetesträsket.

I teorin hade danskarna och de kristna alla fördelar på sin sida. De hade fördelen av en mycket stark ställning, och var överlägsna ifråga om bepansrat kavalleri.

Danskarnas ställning mellan Plantaberget och Varvsberget, som den faktiskt kan ha sett ut, 31 Januari 1208. Bilden är hämtad från den gravt ohistoriska filmen ”Riket vid Vägens Slut” som helt blandar samman slaget vid Lena med slaget vid Gestrilen, ett helt annat slag som stod två år senare. (bildkälla Stewe G)

Eriks och Svenskarnas styrkor bildade sin slaglinje norr om byn, i linje med Kivatorp, och den sk Kungshögen från tidig Järnålder. Vid den nutida gården Bäck ligger ett fält, som långt fram i tiden skulle kallas Jämmersled, och över denna bäck, kom aldrig danskarna. Den svenska hären var sannolikt uppdelad på flera ”träffar” eller omgångar, vilket danskarna däremot inte hade brytt sig om. De anföll med sitt kavalleri i fronten, i hundratal och tusental, men de möttes av ett pilregn så svårt och så hårt, som ”föll så tätt, som då bonden kastar korn, eller som då det hårt regnar”.

Bild från Monumentet vid Kungslena Kyrka – riktad emot de svenska linjerna, på andra sidan sänkan med bäcken.

Långt före Crecy och Azincourt, de berömda slagen i 1300-talets hundraårskrig, skulle svenska och norska bönder uträtta, vad ingen Europeisk armé någonsin förmådde. De besegrade en riddarhär, enbart med bönders vapen – och för deras långbågar, stupade mången fiende. Så kom där till ”en gräseligh slachtning och blodsuthgjutelse” som det står i senare krönikor.

Nu visade sig Oden själv, på sin åttafotade häst, uppe på Plantabergets krön, och vid åsynen av detta, uppgav alla svenskar och hedningar ett härskri så starkt, att det hördes över berg och dal, medan de gick till motanfall. Oden kastade sitt spjut Gungner över danskarna, och med det var Påvens makt för alltid bruten. Främst i striden gick Lagmannen över Västergötland, Eskil Magnusson, då 37 år gammal, och för hans hugg stupade många. Han förde det banér eller den Korpfana, som svenskarna hade i slaget – för några kristna korsfanor var ännu inte i bruk, och det skall han år 1219 – 11 år senare – ha gett till Snorre Sturlasson, som de facto besökte Eskil själv i Skara, och hörde honom berätta allt om slaget, inklusive hur Oden uppenbarat sig.

Den blivande Kung Erik och Lagman Eskil kan ha sett ut såhär (bild från spelfilmen ”Riket vid vägens slut”)

Vi vet, att Lagmannen och Sturlasson var hedniska män båda två, och att de bara antagit kristendomen för syns skull, men att de av hjärtat och i hågen var Hedningar och Asatroende. Eskil Magnusson var också den man, som gav oss den Äldre Västgötalagen, och för all framtid skrev ned de hedniska lagarna från detta landskap, ”med hund och harvpinnar” som det heter, så honom kan vi tacka för mycket. Historien om Odens uppenbarelse på Plantaberget kan ha varit ett sätt att dölja det faktum, att Kung Erik kan ha haft spejare och bågskyttar ställda på detta berg, som föll danskarna i ryggen. Hursomhelst vet man, att svenskarnas högra flygel gick framåt i slaget, och trängde danskarna över de höjder som heter ”Ryttarbackarna” och in emot Helvetes-kärret, där de råkade i oordning.

Av en här på omkring 12 000 man, återvände bara 50 man på hästar till Danmark, och som den senare medeltida balladen säger:

 Fruarna sitta i högan loft
de väntar sina herrar hemkomma
Hästarna kommer blodiga hem
och sadlarna äro tomma

Så gick det, när de Påvetrogna trodde att de skulle erövra det fria Sverige ! Sverker Karlsson kom tillbaka 2 år senare, med en ny dansk här, men då stod slaget vid Gestrtilen, och då förlorade han inte bara slaget, utan också livet. Och i Skara kunde lärda män och munkar skriva:

Contigit in Lenum, duo Danske låpo för eenom – eller i en annan version, som blivit en berömd folkvisa: ”Det hände sig vid Lenom – två danske löpte för enom – och av svenske drängar – fick de ryggen full av slängar..” Till och med ”Uppsvenska” manskörer från Uppsala, har sjungit den visan.

I den långt senare 1500-tals krönikan Chronica Regio Gothurum av Ericus Olai står följande skrivet:

”Hic Valdemarus emisit immensum exercitum contra Suecos, preficiens et constituens ducem exercitus principalem Ebbe Soneson, bellemque commissum est in Lena Vestgocie, vbi exercitus Danorum adeo contritus est, vt non relenquerentur ex eo duo pariter. Tantaque strages Danorum est facta, vt memoria remaneat in filios filiorum. Ibi occisi sunt Laurencius et Ebbo filii Sunonis de Selandia, nobilissimi strenuissimi et famosissimi bellatores. Tunc fugatus est suerkerus rex cum Dacis residuis anno Domini MCCVIII. Anno autem Domini MCCX bellum fuit in Gestilreen, vbi occisius est rex Suerkerus et dux Fulko cum multis aliis, cessitque victoria Suecis.”

Eller översatt till svenska från medeltids-latin

Denne Valdemar sände ut en väldig här mot svenskarna och utnämnde Ebbe Sunesson till härens främste ledare, ett slag utkämpades i Lena i Västergötland, där danskarnas här blev så till den grad krossad att av denna inte lämnades kvar två sida vid sida. Så stor var massakern på danskarna att minnet lever kvar i släktled efter släktled. Där dödades Lars och Ebbe Sunesson från Själland, ädla, tappra och ryktbara krigare. Vid detta tillfälle drevs kung Sverker på flykt tillsammans med de återstående danskarna, i Herrens år 1208. I Herrens år 1210 stod ett slag vid Gestilren och där dödades kung Sverker, och jarlen Folke och många andra; där segrade svenskarna

Den Valdemar som omtalas här, är förstås Valdemar Sejr av Danmark, den Valdemar som skåningarna kallade ”Valdemar Nederlag”. Också Hvide-ättens främsta män, de som var släkt med Biskop Absalom Förintaren, kallad ”Skånes Djävul” som grundade Köpenhamn och som förstörde Svantovits hedniska tempel på Arkona – år 1169 dog allesammans här , vilket i sanning var rätt åt dem..

Kyrkdörren från Kungslena, Med draken Fafner (se handtaget!) och Sigurd

Man vet också att det hittats flera fornfynd från slaget och tiden det stod i trakten. Bland annat skall det ha hittats många medeltida vapen vid en gård som hette Knivabytet, norr om Kungshögen och Ryttarbackarna, där man skall ha hittat en hel ringbrynja på 1800-talet, och många andra fynd. Dessutom skall den smidda järndörr, som nu sitter framför sakristian inne i Kungs-lena kyrka, ursprungligen ha varit dörr till den lilla träkyrka, som danskarna brände ned. Den visar Sigurd Drakdödaren, den hedniske Sigurd Fafnesbane, och inte alls någon kristen ”St Göran” som många tror.

”Korpfanan” eller ”Märket” som svenskarna förde vid Lena, 1208 och som Snorre Sturlasson senare fick i gåva, kan ha sett ut såhär..

Långt senare, 1895 restes ett monument vid Kungslena – och i Juli 1910 ett till, vid det mycket närbelägna Gestrilen. På det senare återfinns texten ”Gud skydde Sverige” och Stockholms-Tidningen skrev samma år:

Det är rent ruskigt. Varför skydde gud Sverige ? Sverige hade ju dock segrat i striden, så närmast var det väl fienden som skydde Sverige. Nu står det emellertid för århundraden inhugget på en stor sten, att gud redan för 700 år sedan skydde Sverige…

(citat från ”Sällsamheter i Västergötland” av Lennart Görälv, 1981 s 105

SE DÄR FICK DE KRISTNA HUNDARNA SÅ DE TEG !!!

Profilbild för Okänd

En skändad grav – och ett skamligt mord – 1 år efteråt…

av

Si Monumentum Requiris, Circumspice

– Om du behöver ett minnesmärke – se dig då omkring  !

(Ofta citerad Latinsk sentens, använd av Hedningar och Humanister)

Svenska media vågar inte skriva om det. SVT och alla dagstidningar förtiger det. Men – Vi Asatroende och Hedningar vågar !

Sanningen om Sverige som nation och vilken sorts samhälle vi blivit tystas ned, och göms undan. I det förra inlägget nämnde vi kurden Salwan Momika, vars enda brott var att protestera emot Islam, och bränna koranen. En man ifrån ett annat land, som varit soldat och plutonchef, men som aldrig begått något krigsbrott, men som fegt mördades på sin balkong i Hovsjö, Södertälje för ett år och en dag sedan.

SÄPO och svensk polis lovade honom skydd, enligt vad media påstått. Han hade laglig rätt till asyl, och lika laglig rätt att söka svenskt medborgarskap som någon ibland allt det kriminella slödder, som sökt sig hit och som vistas här – på vårt samhälles bekostnad. Men, Salwan Momika var en hederlig man. Han bytte aldrig medborgarskap, kunde inte svika det land som sett honom födas – för han förblev Irakisk medborgare hela livet, trots Saddam Hussein, trots Islam, trots alla de Totalitära krafter han hela tiden kämpade emot.

Som en ensam Hedning. Som en man utan land.

 

Foto: Frankie Fouganthin CC BY-SA 4.0 /Samnytt, Svenskt ”alterntivmedia”

Vet ni hur det känns, goda medborgare och medborgarinnor – för något tredje gives icke ? ”Hedniska Tankars” hela redaktion vet, för vi har gjort gemensam sak med våra Kurdiska bröder. Varje människa har enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna den grundläggande rättigheten att ha en nation, en nationalitet som är individens egen – men i Kurdistan och på andra ställen i Midgård, väntar man ännu på den rätten. Och dessa Mänskliga Rättigheter, skrivna enligt förslag från en viss Eleanor Rooseveldt år 1948, förutsätts vara eviga, trots AI och allt annat – de kan helt enkelt aldrig ändras, har man sagt – varken nu eller i framtiden, inte om tiotusentals år från nu, eller om mänskligheten upptäcker annat intelligent liv i universum, eller om vi förutsätter att vi ändrar definitionerna på vad som alls ska räknas som mänskligt.

Kom ihåg att Finland – aktuellt genom vår medarbetare Jawad Mofrad, som skrev ett inlägg om Pohjola – inte fick existera som nation mellan 1809 och 1917 – eftersom samma Finland då var en del av Ryssland, exakt samma Ryssland som idag för sitt förintelse-krig emot det Ukrainska folket , av flera skäl och historiska orsaker. Kom ihåg Polen, ett land som flera gånger försvunnit från Europas karta, men som på något märkligt sätt alltid rest sig, och kommit tillbaka igen – trots flerfaldiga delningar. Både Polen och Finland är direkta grannländer till Sverige – bara Östersjön skiljer oss åt – men detta vatten är inget hinder för oss – och det har aldrig varit ett hinder tidigare i historien heller.

Vad som händer i Kurdistan, Iran och Irak – kan mycket mycket snart – snarare än någon av oss tror – också hända oss själva. 

 

Ska vi låta Islam, Kristendom och andra totalitära ideologier ta över i Sverige, eller skall vi förbli vad vi faktiskt är – fria människor med rätt att utföra symboliska protester emot det vansinne som omger oss ?

Visst, vår broder Salwan begick kanske hädelse, när han brände en dåligt översatt kopia av en bok, som ändå existerar världen över, men han förtjänade aldrig dödsstraff, eller att bli mördad, bara för detta.

Det svenska alternativmediet ”Samnytt” – vars chefredaktör Dagerlind blivit satt i fängelse för en politisk ”skådeprocess” eller en ”nuisance suit” med ett amerikanskt uttryck, har idag – på årsdagen av Salwan Momikas död – vågat publicera en del av sanningen. Nu måste ni alla förlåta oss att vi blott citerar i andra hand, för att citera andra artiklar med angivande av källa, är inget brott det heller, utan bara god och sund press-etik. 

Sedan i September 2025 har svensk Polis en ny huvudmisstänkt – oavsett om denne person nu är skyldig eller inte… Misstankegraden framgår inte, lika lite som eventuella juridiska bevis eller sakomständigheter, men vi kan i så fall endast citera Olof Palme, en framstående svensk Statsminister, vars död också förblivit olöst. ”Dessa Satans Mördare !” lär han ha utropat på sin tid, dvs 1980-talet.

”Dessa Satans Mördare !” Detta är en bild på Islamisten Bashar Zakour, en feg stackare som vistas i Iran – där andra mord just nu sker – Han vågar inte stå för sina egna handlingar…

Bildkälla: Polisen samt alternativmediet Samnytt.

Islamisten ifråga har fegt flytt sin kos som en hund, med svansen mellan benen har han tagit ”semester” i sitt hemland, och vägrar prata med svenska myndigheter och förklara sitt handlande, trots att han sannolikt fått alla chanser att göra det – i mer än ett halvår. Nu har man också skändat Salwan Momikas grav i närheten av Södertälje, uppges det – och ”Svenska” Kyrkan vägrar att skydda den man, som ”Kyrkogårdsförvaltningen” på ”orten” lovade att skydda.

Man anger alla möjliga svepskäl. Den ”gode man” och förvaltare som skulle tillgodose behoven hos Salwan och hans familj – för de är ju kristna – har ignorerats. Också den ”Svenska” Kyrkan – eller dessa eländiga falska Lutheraner sviker de drabbade och tar bort gravstenen – trots de anhörigas böner om att låta den stå kvar, eftersom ”säkerheten inte kan garanteras”. 

ÅTERIGEN SER VI VILKEN GENOMFALSK LÖGN HELA KRISTENDOMEN ÄR, OCH HUR LITE DENNA ”SVENSKA” KYRKA BRYR SIG OM DE ENSKILDA MÄNNISKORNA

Svensk Såsial-demokratur, med sitt eviga fåraktiga bräkande om ”alla människors lika värde” är inte mycket bättre, för alla människor är inte, har inte varit och kan inte vara ”lika mycket värda”. Alla individer har samma grundläggande rättigheter, javisst – men detta är INTE samma sak som ”lika värde”

En enda Salwan Momika har faktiskt MER VÄRDE för hela mänskligheten, än tusen och åter tusen små skitstövlar, typ Bashar Zakour – och det torde vara pinsamt uppenbart för de allra mest trögtänkta läsare eller läsarinnor, om man nu inte är svensk politiker, såkallad ”kyrkoman” eller sysselsatt inom media.  Detta trots i och för sig hedervärda svensk-kurdiska politiker typ Nalin Baksi, som i och för sig alltid varit en tillgång för sin icke-existerande nation.

 

Men – det finns en bättre väg, som leder bort från den nutid, vi alla tvingas dela. Den vägen heter Asatro – och Hedendom. Enligt Asatron – som är högst allvarlig, och inte någon fånig smörja typ ”new age” för halvidiotiserade ”fornsedare” och andra vrak (läs debatt-artikeln på länken här om vad verklig tro är för något) I Asatron finns inga enskilda gravar, inga gravstenar, ingenting sådant. Gravskicket har visserligen varierat i vårt land under de tusentals år som gått, men än idag bränner vi våra döda och gravsätter dem i gravhögar – och de går inte så lätt att utplåna…

Tidigare i denna blogg har ”Hedniska Tankars” chefredaktör berättat om sin gamla farmor, död vid 92 års ålder. Hon var visserligen prästfru och född under 1900-talets början i Sydsverie och ett fullt modernt samhälle, men lät sig begravas i en minneslund – utan sten, utan minnesmärke, utan namn. Hon återgick till den goda jorden, enligt sina fäders tro – allesammans bönder. ”De som verkligen kände mig, kommer ändå minnas och tänka på mig ibland” – så löd hennes egna ord, sommaren 1997 – och tror man så – med verklig treue, truth, troth – och ingen djävla, meningslös ”sed” som bara är en serie mekaniska upprepningar – så behövs ingen gravsten. I sina efterlämnde papper, fanns en dikt av Pär Lagerkvist, den kände svenske nobelpristagaren, men dess ordalydelse har vi redan upprepat för er, så många gånger.

Handlingar och tankar väger ändå tyngst, efteråt – och för eftervärlden.

Detta beskrivs i en av Hávamáls allra mest feltolkade och felöversatta strofer, där ordet ”värn” och inte ”man” finns med – för att värna, är ändå huvudsaken. Den värsta feltolkning av de två stroferna – jag behöver väl knappast säga vilka de är vi det här laget – är att det skulle vara ”människorna” som har rätt att avkräva dom över den döde. Så är det inte alls. ”Litilla sanda, litilla saefva, litill ero geds guma” står det i en annan av Hávamáls strofer. ”Som små sandrevlar, små vassruggar, små är människornas sinnen” – för de flest individer blir inte annat än småborgerliga, skenheliga, osanna, och för de människor som offrat sina livför vad de ändå trott på, framstår de slutligen bara som boskap.

Återigen, vi ska inte upprepa vad vi redan sagt – för ni lyssnar ju ändå inte…

Men – vi ska viga dig till vila, Salwan Momika – med andra ord, och på ett annat sätt, som dina anhöriga och kvarlevande släktingar kanske ändå förstår.

Framför dig står Hedna män.

De som talar med Odens röst, på vad som är en Friggas dag.

Vi ikläder oss godens, ja fältprästens roll – där inga andra präster finns eller hörs, och detta är det godord vi ska skänka just dig för dagen.

En gång – i just Finland, kanske Pohjola, stod där skrivet…

”EN GRAV”  (citat från Bertel Gripenberg, 1905)

Fiendehänder graven grävde
inga snyftningar vinden kvävde
inga bröst sig i saknad hävde
fienders hån ditt liktal var.

Ingen känner den plats dig döljer
Blomsterkulle din grav ej höljer
fienders hat dig i döden följer
men din ära skall stråla klar !

— —

Nesligt ok med din död du bräckte
Domnat land till liv du väckte
tvådde skölden, som smuts betäckte
bragdens runor i den skar.

Vård på graven du ej behöver
hög som äran är skyn däröver
Allting döden i glömska söver
äran ensam blir evigt kvar

Eller – för att travestera en annan poet, en Kanadensare och Jude den här gången – vi skulle ju nyss i veckan fira ”förintelsens minnesdag” hade man påbjudit, och då kanske det passar med en text som använts och fortfarande används av den Israeliska Armén,samt IDF, Israeli Defence Forces – som ett minne över det landets fallna.. Här, i vår egen tolkning:

Who by fire, who by water..
Who, in the sunshine
Who, in the night-time

Who, by high ordeal
Who, by common trial
Who, in your month of May
Who, by slow decay

And who shall I say – is calling ?

Who, by Avalanche
Who, by his own hand
Who, by all-out command
Who, in his mirror
Who, in his rounds of love

Who, for your greed
Who, out of his hunger
Who, by something blunt

And who shall I say – is calling ?

Who, by brave assent
Who, by accident
Who, in mortal chains
Who, in power…

And who shall I say is calling ?

 

Människor kan möta döden på så många olika sätt, och av många olika orsaker. Det sägs att vi föds som original, men dör som kopior. Det är helt fel slutsats, för sanningen är precis den rakt motsatta.

Vi föds som billiga kopior, som inget vet och inget kan om den mänskliga tillvaron, men förhoppningsvis lär vi oss något under livets gång.

Salwan Momika – och hans gode vän Salwan Najem – som numera lär ha lämnat Sverige och sökt visum i USA – var ändå män som slogs eller fortfarande slåss för en god och rättvis sak

Oberoende av vad den svenska rättvisan säger.

Oberoende av nationer, paragrafer, regeringar.

Vid slutet, står segern – och varje människa bör försöka leva sitt liv så, att han eller hon i slutändan blir delaktig av denna seger – men det är aldrig samtidens sak att fördöma eventuella tillkortakommanden. Vi är trots allt bara människor allesammans. ”Det må vi se, när vi nogsamt oss själva får granska, att ingen är fri från fel” som det står i en av Hávamáls många översättningar, där inga gudar eller någon ”allsmäktig herre” nämns överhuvudtaget – utan bara goda råd – och elementär levnadsvisdom.

Idag är en Friggs dag, som sagt – eller en Fredag. Också det betyder något – Veten I än, eller vad ?

 

Profilbild för Okänd

En dag för Salwan Momika – reflektion, eftertanke, sorg och tystnad (inlägg från 29 Januari 2025)

av

”Am I my brother’s keeper ?”

”Skall jag taga vara på min broder ?”

– Från de kristnes Bibel, 1 Mosebok, Kap 4:9

Ibland är det som hela vår Värld hejdar sig och stannar upp. En människa som gått vid vår sida, men som vi tyvärr aldrig fått förmånen att möta i det levande livet och i verkligheten finns inte mer, eftersom han fegt nog mördats i sitt hem – efter hur våra media rapporterar om saken efter gårdagskvällen, då detta hände. Mitt Hedniska hjärta fylls av harm, sorg och vrede. Jag talar inte längre om hämnd, inte idag – men om förskoning – för se, min broders blod ropar till mig från marken, och jag kan inte på minsta sätt försvara eller urskulda vad som hänt, för i en sådan värld, där en man dödas i sin bostad enbart för sina åsikters skull – och för sina symboliska gärningar, kan inte heller vi Hedningar leva eller existera.

Salwan Momika har nämnts i denna blogg, upprepade gånger. Hans etnicitet är än så länge obekant, för den har aldrig omnämnts eller beskrivits i klartext i media, men från början var Salwan Momika född i Irak, och han kan ha tillhört dess kurdiska minoritet, som så ofta varit invecklad i krig, och som från sina berg i norr utkämpat så många strider. Kriget mellan Iran och Irak, mellan Shia och Sunna rasade under hela hans uppväxt, men han ville något annat med sitt liv.

Han ville fly från Monoteismen, beskrev sig närmast som ateist, agnostiker – ja icke troende – och han kom till Sverige som flykting år 2021.

Det befanns, att han deltagit i en huvudsakligen kristen milisgrupp som plutonchef, eller som ledare för en väpnad styrka av ungefär 20-30 man efter hur det framstår, men inte en enda gång kan någon myndighet – i något land beslå honom med att ha begått något krigsbrott. Man har försökt döma honom för Hets mot Folkgrupp, javisst – enbart på den grunden, att han offentligen skulle ha bränt Koranen, flera gånger och gjort en del uttalanden som skulle ha förargat vissa – men sådant motiverar inte dödsstraff, eller förföljelse från kriminellt slödder. Fem personer har redan arresterats för detta mord, och SVT – vår statstelevision – förkunnar att Salwan sköts på sin egen balkong i Hovsjö, sedan han försökt genomföra någotslags live-utsändning på TikTok eller något annat ”Socialt Medium” rörande sitt eget liv och sin situation, osäkert dock inför vem eller för vilka personer och åhörare. Hur många gånger har då inte Eddan bränts, bokbål tänts och häxor vandrat rakt in i elden under seklernas gång – och skall sådant kallas rättvisa ? Också vår egen Nordiska kultur och tro – ja – etnicitet – med allt vad den för med sig – har släpats i smutsen, gång efter annan… Allt i namnet av kristendom, islam och andra totalitära läror, till vänster såväl som från höger…

Fem personer har redan gripits, som skyldiga eller i varje fall åsyna vittnen eller på något sätt inblandade till själva dådet. Skuldfrågan vad gäller just dem är också högst oklar, och inget vi skall diskutera.

Salwan Momika (1986-2025) in memoriam

Åtalet för ”Hets” har nu lagts ned, för det torde vara uppenbart emot vem man hetsat – det har varit emot Salwan Momika själv, tillika hans kompanjon Salwan Najem – vars nationalitet eller bakgrund den svenska allmänheten heller inte känner. Vi minns alla män som Rasmus Paludan, Lars Wilks, de modiga karikatyrtecknarna på ”Charlie Hebdo” i Paris – som varit humorister, humanister och inget annat – samt alla andra som dödats för sina åsikters skull, ja – också för sina konstskapelser, sin yttrandefrihet, som agerande subjekt, personer, människor – och Humanister.

Senast igår har vi försökt uttrycka allt detta – med våra Hedniska Tankar.

Men – för de som rådfrågat Haditherna, för de som även känner något lite av Islams väg och lära – Påbjuder inte skriften och Imamerna att gamla, utslitna Koraner endast kan förstöras på sådant sätt, att de skall uppbrännas i eld, eller upplösas i ett mot norr rinnande vattendrag – precis som i den svenska och Nordiska ”folktron” ? Suferna, och vissa Dervish-ordnar lär till och med ha hävdat, att den sanna Koranen endast finns hos Allah – och att alla jordiska Koraner därför är ofullkomliga, blott och bart översättningar, tolkningar, svaga kopior..

Så stor var dessa mäns respekt för det skrivna ordet, för så har det sagts mig att också Profetens tillbedjare levde och trodde under flydda dagar, kanske på 800-talet – under det som i Norden var järnålder och Vikingatid.

Om det var så – vad svarar oss då de rättfärdiga ?

Vi kräver Frihed for Loke saavel som for Thor” – skrev en gång Grundtvig, den danske Folkhögskolepionjären – under sitt 1800-tal. Tor var den starkare, åskans rödskäggige gud, men Loke var av ett annat släkte, spefull, smidig, i stånd att tala – kanske svarthårig, sydlänning – ja välsk till sina seder – men de två var ändå bröder.

Am I then my brother’s keeper ?

Måste jag då – som hedning – axla Tors roll återigen, och viga också min broder till vila med ett Hammartecken, för jag kan inte – likt den verklige Tor – återuppväcka honom ens i bockgestalt, liksom på skämt, dold under ett djurskinn. Varken Satyrspel, Tragos Oide – Bocksång eller en Tragedi som utspelats för dagen hjälper oss nu – men jag har berört Salwan och hans öde med alla jag mött, också i Pressbyråkiosker, där tidnigar säljs, på min arbetsplats, överallt där jag kommit åt att ge ord åt min sorg – för jag har rätt att sörja en saknad broder.

”Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ” skrev en gång Stig Dagerman, den svenske poeten.

Det må vara sant – det också – men för de som törstar efter sanning eller rättfärdighet – detta:

Hur försvann Lars Wilks – som inte förolyckades ensam ? Vem befann sig jämte honom i den sorts vagn, där just han färdades ?? Han åkte tillsammans med två följeslagare, två trogna bröder.

Hur försvann en man från Bagarmossen, inte Hovsjö i Södertälje – en trist förort, med ett torg – där diverse politiska manifestationer också utspelats ? Hans namn var Mats Löfving – och han blev hedrad med en tyst minut av många, som delat hans väg genom livet.

”Skall jag då taga vara på min broder ?”

Jo. svarar Hedningarna. Systrar eller Bröder gör ingen skillnad här – vi känner inget tredje, men vi måste ta vara på människorna, de människor vi ser eller blivit varse. Vi måste axla Tors roll, ta upp hammaren – men inte för att krossa, utan för att arbeta och skapa. Så mycket återstår ännu för oss, som inte blivit sagt. Vi kan harmas, vara vreda likt Thorild – men den bästa hämnd vi kan åstadkomma är att leva och överleva rättfärdigt, utan kristendom och utan islam, utan andra sanningar än den sanning livet självt har lärt oss – innan det är försent, också i Thorre Månads mörker.