Processionsvägarna med stolprader finns också vid Gamla Uppsala, vid Degeberga på Österlen i Skåne, vid Anundshög, Tomteboda norr om Stockholm, och vid Anundshög på Badelunda-åsen utanför Västerås. Överallt leder de fram till mäktiga gravhögar, och allesammans är de från tidig järnålder, flera hundra år innan Vikingatiden. Att säga att “vi ingenting kan veta” om dem är kristen bullshit, för vi vet redan att de kanske belystes av facklor och eldsken på kvällar och nätter, och att det var på dessa vägar alla vandrade, för att hedra gudinnor och gudar – liksom förmödrar och förfäder. Detta går inte längre att prata bort, fast det finns dem som hatar vår historia och kultur, och gör allt de kan för att utplåna den – kanske inte bara i nutidens Staffanstorp, där jag själv växte upp.
En av de största och mest berömda gravhögarna på gravfältet – se kartan nedan – tillhör en rikt utstyrd kvinna från 600-talet, som av gravfyden att döma kan ha kommit från Mellansverige, eller Mälardalsområdet. Hur kom hon till Skåne, och Bara-bygden ? Det måste ha skett genom giftemål, för där Oden finns, är Frigg inte långt borta.
“Skånska rekognoceringskartan” från 1815 i skala 1:10 000 – och en blå ring, som visar var Kvinnogravarna från 600-talet fanns.
Vid Vikhem (rött område på kartan) skulle arkeologer under 2010-talet finna ett mer än 54 meter stort långhus, en mäktig hövdingagård och en hel bosättning från tiden kring år noll – en “Vicus” eller en liten by med en egen gata på latin. De gula ringarna visar andra boplatser nära Segeån, som fortfarande rinner genom det vackra slättlandskapet. Det har aldrig lyckats för de kristna att utplåna spåren av Hedendom i denna bygd, eller spåren av kvinnorna, som levat där. Bevisen hopar sig. Forskningsrapporter, gravfynd och vetenskapliga fakta som inte kan motbevisas. Flera föremål visar att den äldre kvinnan var högättad – det syns på fibulorna eller axelspännena till hennes dräkt, och hennes släkt måste levat kvar i Önsvala ända in på 800-talet. I de båda yngsta kvinnogravarna fanns rester av exklusiva textilier med guldbroderier och invävda silvertrådar. Och ingen av dessa kvinnor var kristen, för kristendomen kom med Sven Tveskägg, den folkförrädaren, först på 1000-talet, när Drottens kyrka i Lund grundades på hans befallning, och Egil Skallagrimsson på 980-talet hunnit skalda om Uppåkras förstöring och brand, trots att det står “Lund” i de medeltida handskrifter, som kom att skrivas ned först 3-400 år senare.
Fynden från Önsvala och Nevishög finns idag på Historiska Muséet och “Barbaricum” i Lund, där man bara vågar ställa ut ett fåtal av dem
Det finns fortfarande inte ett enda gångbart bevis för några kyrkor äldre än från 980-talet i dagens Sverige, fastän Västgötar och Linköpingsbor försökt komma med motbevis, och under 2020-talet har man famlat och fumlat efter “halvrunda stensättningar” och rester av väggar på Björkö eller Birka, nära Korshamn och Kugghamn – men vad bevisar stenar lagda i en halvcirkel ?
Ingenting alls, som vi alla nog förstår.
Glaspärlor, ädelstenar, rester av rika dräkter – från Önsvala och Staffanstorp
Frigg och Freja lever ännu, och deras släkte – liksom deras män – har inte försvunnit. Vi finns och lever här, än idag – 2026. Vi är Hedniska, Asatroende Människor. Vänta er inget annat.
“Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå, Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då; Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.
Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav; Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var, Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.
Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark, Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark, Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok, Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.”
– Inledningen till en dikt av Johan Ludvig Runeberg 1804 – 1877 ur “Fänrik Ståls Sägner” , första delen 1848.
Igår, Torsdagen 23 April, kunde vi enligt den nu gällande svenska almanackan fira Göran, som i England fått heta St George, och i Finland Yrjö. Javad Mofrad, vår fjärde redaktionsmedlem, har snart kommit upp i över 50 inlägg om etymologi och ord. Oavsett vilket språk vi talar är ord viktiga, och än viktigare är att ha ett gott hjärta i oroliga tider, som Johan Ludvig Runeberg konstaterade i sin dikt om Sven, ifall någons huvud nu skulle vara dåligt, eller minnet sviker.
Men – vad betyder då själva namnet – och vad ligger i det ? Nu ger vi ordet till vår skribent:
Namnet Svend (yngling, Yngve Frejs folk, sven, sved) kommer av namnen Sverige (från roten sve-/sven), svensk och Sweden. Svend är ett skandinaviskt (främst danskt/norskt) mansnamn med fornnordiskt ursprung från ordet svendr, vilket betyder “ung man”, “yngling” eller “tjänare/väpnare”. Det förknippas med vitalitet och historiskt adel, mest känt genom kung Svend Tveskæg. Ordet används även som synonym till gesäll.
Dess etymologi härstammar från det fornnordiska svendr eller swenaz, som betyder ung man, pojke eller krigare. Det användes ofta under vikingatiden och medeltiden, ofta som en beteckning för en ung krigare som ännu inte blivit riddare., men i danskan används svend för att beskriva en utbildad hantverkare (t.ex. murersvend – murargesäll).
Från tornet av Stockholms Stadshus spelas fortfarande Örjanslåten varje dag klockan 12.00 – och dess text innehåller namnet “Sven”. Örjans-stoder finns lite varstans i Sveriges huvudstad, till och med i vad som sägs vara kristna kyrkor, men som i realiteten är Muséer över landets historia.
Svend (yngling) kan vara ett binamn på Yngve Frej (helige unge Frej) svenskarnas speciella gud. Ynglingaätten var en fornnordisk kungaätt som enligt isländska sagor (särskilt Ynglingasagan och Ynglingatal) härstammade från guden Frej (Yngve-Frej) och den regerade i Uppsala före 600-talets slut, samt i Norge ända till Harald Hårfagers död 933. Ätten är mest känd från sagalitteratur, men kopplas samman med de tidiga svenska sveakonungarna och senare norska småkungar. Ynglingaätten betyder “Yngves ättlingar” eller “ynglingarna”, där ättens grundare anses vara guden Frej, som även kallades Yngve. I den fornengelska dikten Ingjald Illråde anses traditionellt vara den sista kungen av ätten i Uppsala. I Heimskringla står skrivet att dessa ättlingar till gudarna (Oden, Njord, Frej) senare förklarades som vanliga människor i enlighet med euhemeristisk tradition.
Det verkar som om de historiskt och geografiskt belagda namnen firasoi (fira-sui), suehans och väringar för svenskar alla har betydelsen “unga krigare (=svend, sven)”.
De flesta som studerat antika geografer från Herodotos och vidare framåt tror att hillevionerna är svenskarna, men jag tror inte att de har tolkat namnet på rätt sätt. Det är egentligen hylle-vi-on-erna det vill säga “dyrkarna av den helige unge guden [Yngve Frej]”. Namnet Ingeveon (dyrkare av heliga unga guden Ing ) hör också till denna geografi. Nära dem fanns Nerthus-folkens öar.
Enligt den romerske historikern Tacitus i hans verk Germania (skrivet ca 98 e.Kr.) dyrkades gudinnan Nerthus (Moder Jord) gemensamt av sju nordgermanska stammar. Dessa stammar räknas till den grupp som kallas ingveoner och var bosatta i området kring södra Jylland och danska öarna (östersjöområdet) och norr om dem. De sju stammar som specifikt nämns som Nerthusdyrkare är:
Vad ligger i ett namn, ett ord ? – Väldigt mycket och mer än vi tror – ord och namn kan rymma historia, geografi och mycket mer – och än har Sven och Svennarna i Världen sysslor att sköta. De måste – liksom alla våra söner – veta var gränserna går – och ha goda hjärtan…
The doer and the thinker, no allowance for the other As the failing light illuminates the mercenary’s creed The home fire burning, the kettle almost boiling But the master of the house is far away The horses stamping, their warm breath clouding In the sharp and frosty morning of the day
– textrader från låten “Thick as a Brick” av Jethro Tull, 1972
Odens dag har – denna vecka – som alla veckor – gått över i Tors. “Hedniska Tankars” äldsta kvinnliga redaktionsmedlem är nu vid tangentbrädet, eftersom hon kommit att sköta både musik och medieforskning i vad som är ett slags Hedniskt Hushåll. Också SVT tycks ha drabbats av “Hedniska Tankar” denna ödestyngda vår, 2026. Igår var det Odens Män som förde Ordet, tänkarna och språkmästarna. De runkunniga.
Tor har alltid Siv, solkvinnan vid sin sida, riktigt nog – liksom Oden har Frigg – men Fredagen tycks vara en kvinnornas dag, oavsett om vi är i Västnorden och därmed tror på Frigga, eller i Östnorden eller någonstans på den Europeiska kontinenten – där Fredagen en gång tillhörde Freja. Överallt tecken, dolda samband som måste förklaras.
Programmet har allmänintresse, men man gör sitt bästa för att låta en viss ideologi bli tydlig nog. Är det 1970-80 talens Kärnkraftsdebatt som håller på att komma tillbaka, en-fråge politik från ett litet land i Norr, som fått “energi” på hjärnan, samtidigt som “informationsteknologin” och Odens män jagar vidare.
Den brittiska dokumentären har intervjuat överlevande tekniker från Chernobyl, allesammans “doers” – liksom brandmän från Chernobyl-regionen och vad som blev Pripyats spökstäder, ansvariga “chefer på mellan-nivå” – som fick order om att utföra ett slags experiment, en manöver som var totalt omöjlig att utföra. Några av dem fick offra sina liv, de försökte rädda kvinnor, barn, familjer.
Omvärlden och ett passivt Sverige fick vara Frigg och Freja – oförstående iakttagerskor, de som bara såg på – och gick tillbaka till familjelivet. Becerel-mätningarna försvann i fjärran, mätvärden glömdes bort, rann ut och förfuskades vid Norrländska sjöar – och så ägnade man sig åt Midsommar, Rimfrost och Älgvandring istället.
Nestor Makhnos filosofi kan inte rädda oss, inga Zaporogiska kosacker kommer till vår hjälp. Att utplåna hela stater eller Civilisationer, att “bomba tillbaka dem till stenåldern” som en viss Mr Trump skall ha sagt i veckan hjälper inte heller. Det finns alltid en stat, en lag – ett samhälle – och lagarna och samhället är skapat av människor.
Falsk naturromantik hjälper inte heller, eller lata svenskar – som inte vill göra sin plikt.
Ryssar, som flyr över gränserna – unga ryssar till och med – över 200 000 av dem ville inte bli soldater enligt SVT, men “glömde” att vara brandmän, fäder, läkare, ansvariga för det land som blev deras. De borde skämmas över sig själva, som svek oss alla – och hela mänskligheten. De kunde åtminstone ha försökt avsätta sin egen Regering, göra sin stämma hörd eller välja en väg av handling, inte flykt.
Tor är en arbetande gud, en gud för det arbetande folket – och snart firar vi första Maj.
Ni kan inte fly någonstans, oavsett vilka ni är.
Ni måste arbeta för mänsklighetens bästa – och likt Tor – som beskyddar de svaga men sänder åskan mot de övermäktiga – visa förnuft och urskiljning.
Dagens namn i den nutida svenska almanackan är Glenn, och detta är åter en såkallad vacker vårdag i Svea Rike. Välj själva hurpass vacker den kan vara, och vad den skall omfatta för just er. Det sanna antalet personer med namnet Glenn, som förnamn eller efternamn står INTE alls på Wikipedia, och försöker ni med AI , såkallad Artificiell Brist På Intelligens, lär ni inte nå rätt resultat heller, åtminstone inte för i år. Enligt Skatteverket, som numera har ett ansvar för Folkbokföringen – för den tillhör inte längre den såkallat “Svenska” Kyrkan, ett genomkorrupt samfund, som blev av med all Folkbokföring redan på 1970-talet.
Dessutom fanns det för inte så länge sedan ett betydelsefullt datum som hette 15 April, och då skulle den allmänna självdeklarationen vara inlämnad, men så är det inte längre.
Alltnog, det finns enligt den senaste statistiken minst 5529 personer med namnet Glenn som förnamn eller efternamn, i detta land som påstås rymma ungefär 10 617 229 personer, oräknat alla dem som uppehåller sig här helt illegalt av olika mer eller mindre kriminella skäl, och som inte borde vara här överhuvudtaget, om inte annat så för deras egen skull.
Namnet Glenn betyder som alla någotsånär allmänbildade personer redan vet “Glänta” i skog eller dal, men har ingenting ingenting nada niente nitchivo nichts nothing med Asatro eller sann Nordisk Hedendom att göra, eftersom detta är rena Gaeliskan och därmed kommer från Keltiskt språkområde, inte Germanskt.
Däri ligger inga värderingar överhuvudtaget, för detta är GRUNDLÄGGANDE FAKTA, eller åtmnstone en allmänt vedertagen sanning och därmed inte åsikter, och grundläggande fakta kan man inte förneka, med eller utan AI.
Detta är Glenn och exakt såhär ska det se ut. Glenn har ingenting med staden Göteborg att göra från början.
Nu kanske ni tror att denna blogg bara skrivs för att vara såkallat “trevlig” – men så är det INTE. Så är det inte alls, så har det aldrig varit, så kommer det inte att bli här i Midgårds sorgedalar i framtiden heller.
Låt oss se efter. Varför miste den såkallat “goda” eller påstått “svenska” kyrkan rätten att Folkbokföra ?
Detta samfund är inte ett enda förbannat dugg “Svenskare” än något annat, och har – juridiskt sett – INTE rätten att företräda Svenskarna som folk betraktat, eftersom det sägs att Sverige numera skall vara Multikulturellt, som det så vackert, poetiskt och sensibelt heter. Rimligen borde det – med viss känsla för elementär logik eller enligt korrekt svenska heta “Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Sverige” för så är det bland annat i vårt nära grannland Finland. Det finns INGEN “Finsk Kyrka” där, inte heller någon “Finlänsk” dito – men just en Evangelisk Lutheransk.
Vi har skrivit om det flera gånger – här på vår redaktion om exakt TRE Hedningar och en FJÄRDE, som kommer från ett land i Mellanöstern. Ni får själva gissa vilket, men hans land togs kanske ifrån honom, som det skedde med en viss Salwan Momika och många, många andra. Och ja – i vissa länder kan det vara farligt att skriva om sådant, förty förty detta är nu åsikter och inte fakta. Och ändå lyssnar ni inte på oss, trots att repetition lär vara kunskapens moder, och för övrigt så är det valår just i år – i Sverige. Ärke- någontingKackélen påstås vara närmare “gud” än oss andra enligt krystendummen, och så är hon offentlig person och därmed “Högvördig” som det faktiskt heter – varför hon nog måste tåla kritik.
I hela Europa skrattar man åt oss. “Die Dumme Schweden” heter det, och det är inte utan grund eller orsak. Vi lever med Magadan Magda och hennes troskyldiga blå ögon, lika döda som Abbas Fisk-Konserver – ni får ursäkta att jag lånar en formulering av en viss herre benämnd “Sillstryparn” som skulle komma just från staden Göteborg, där ett antal individer med namnet “Glenn” anses husera, bo och höra hemma.
Sverige har blivit ett slags förljuget “Astrid Lindgren – samhälle” fullt av lögner, lögner och åter lögner. Ni må alla rösta och tycka vad tusan ni vill, men så ÄR det faktiskt.
Det är bara i en så inpiskat naiv, troskyldig och intelligensbefriad nation som Sverige, som en barnboksförfattarinna kan få en statsbegravning, och ett Livgarde tvångsmässigt kan kommenderas ut på gatorna för att sköta den saken. Försvarsmakten i de flesta någotsånär civiliserade stater brukar användas för helt andra uppgifter, och detta borde de flesta svenskar och svenskor känna till, särskilt med tanke på hur verkligheten i Världen de facto ser ut, året 2026. Detta är inte 1939-45. Det finns ingen neutralitet längre, för i dagens värld vore det naivt att tro att det ens vore teoretiskt möjligt.
Vad sker just nu i Ukraina, vad sker i Gaza, vad sker i resten av Världen ??
Jag är HEDNING ser ni, och som en av Odens män anser jag mig ha rätt att fråga efter den saken. Jag är inte en kristen människa, inte muslim, inte Monoteist och inte Jude, utan Hedning och Humanist. Damit Schluss und Einverstanden !! På japanska: Wakarimasu, (uttalas Wakarimas = “har ni förstått det ??”) Vilket folk som helst i världen utom trögfattade svenskar kan förstå det här. Eller ännu mer trögfattade svenska såkallade “journalister” -eftersom denna blogg inte skrivs av kommersiella skäl, utan ideella, vilket står envar medborgare fritt i en verklig demokrati efter vad jag har hört sägas “på stan”.
Jag skäms faktiskt över er, mina landsmän eller vad ni nu skall vara för ena, ty vad hände på Äventyrsbadet i Nolhaga, Alingsås sommaren 2023 samt sommaren 2024 ??
– i BÅDA fallen just under Gothia Cup, hur det nu kan komma sig ??
Med tanke på att skrytsamma arrangörer skriver att Gothia Cup skall vara “Världens Största” Fotbolls-arrangemang för just ungdomar (Är det sant ?)– de från Wales, Skottland, Cornwall, Irland, Australien, Indien, Canada, Kenya med flera länder kanske OCKSÅ skall räknas till det Brittiska Samväldet, strängt taget – för som en viss Rudyard Kipling en gång skrev – “What do they know of England, that only England Know ??”
Historiskt sett kanske vi förstår att EN ungdoms-spelare från just England (i dagligt svenskt tal) eller Storbritannien kan dö, ETT år – men TVÅ gånger – på SAMMA badhus i just Alingsås, Nolhaga, Sverige ?
Det påstås ju att allt bara ska vara såå fint och gullegulligt just där…
Vad är chansen för att det ens skall kunna inträffa, rent statistiskt sett, eller rent vetenskapligt uträknat, kantro ?
Kanske AI kan hjälpa oss med detta, eller vad tror väl ni, mes ams, citoyens et citoyennes (mänskligheten har biologiskt sett två kön, inte tre, femton eller fyra. Kön är INTE en “social konstruktion” som många helt felaktigt tror, utan de facto en biologisk realitet, för det är så naturen för det mesta fungerar, trots diverse sillgrisslor, Gannets på Engelska)
När jourhavande Hedning (var god vänta !) själv besökte Göteborg, kort FÖRE det ANDRA helt oförklarliga och förstås i Sverige nedlagda dödsfallet, som ingen mystsikt nog bevittnade, trots att det uppenbarligen rörde sig om ett helt fotbollslag med Undgomar, mötte han – Gothia Cup 2024 – när det var “okej” för smågrabbar att springa omkring vid Valand och sparka pensionärer på fötterna, så snart de klev av spårvagnen, eftersom ingen ville säga till uti “de goa gubbarnas stad där nästan allt var tillåtet – utom rökning“ – mötte han – ja just det – på Linnéplatsen vidpass klockan 14 en eftermiddag (vi sparar datumet till Polis-rapporten ) en skara av tjugo unga Engelsmän.
Några vita, några svarta i hyn, i blandade storlekar kring 11-14 år. Indier och Pakistanier också.
“Oi ! Look at the bloke oveh deh – Cor ‘ Es a tossah !” skrek någon – han som var yngst bland dem, kanske inte mer än 11 år.
Vår Hedning samlade dessa små britter runt sig – “Englender ! – Pass Auf, Hör Gut zu !!” – och detta är ingen folksaga, utan dagsens sanning. Han sade likt Aristoteles, stå still och hör påteles, men se – de ville icke lyssna – på vad som finns att lära av historien – och det är för evigt just detta – att somliga människor aldrig lär sig, förrän det är FÖRSENT. De var på väg till ett känt StF vandrarhem, beläget på Vegagatan. Ni kan se det på bilden här ovan. Mitt emot finns ett mycket, mycket mycket SÄMRE ställe, som jag verkligen inte på något enda vis kan rekommendera, även om ni la råkah vara i Götet då änna å vill KNÖ er in…
Glada toner och hög musik hördes från idrottsledarnas förläggning, de var visst tre till antalet om jag inte minns fel – och de små britterna var lyckliga och glada, som på vilken skolutfärd som helst. Det kunde ha rört sig om svenska 30-åringar i Korplags-serien också, för övrigt – svenskarna är mycket infantila av sig, ja direkt obegåvade ibland, rentav.
Nu skulle en av dem – kanske samma lag, kanske ett helt annat – aldrig mera få komma hem till sina föräldrar, därför att de besökte just SVERIGE. Och alla utredningar lades ned, som sagt.
Jag själv är inte någon politiker, men jag råkar anse att vi har skäl att skämmas över vårt samhälle, och vår Socialdemokraturiska opposition, som snart skall ta över, “så att allt blir som förr” ni vet. I England uppfanns själva fotbollen, oavsett vilken fotboll vi råkar tala om. Must these Englishmen die, so that I might live ?
Kanhända tycker ni att sådana sånger är överdrivna. Det tycker inte jag, inte alls. Inte på något enda sätt.
I själva verket är de sanna, jämfört med vad som just nu utspelar sig på annat håll i Världen.
Barry Sadler, Johnny Cash, Wile Nelson med flera sångare anses numera som förljugna, men då har man aldrig analyserat deras texter på djupet, eller vad de verkligen SKREV, och vad de verkligen SJÖNG.
“Must these Englishmen die, so that I might live ?” – Det är frågan för dagen.
Odens män är alltid vakna, okända vandrar de bland er. De är inga hjältar precis, inte skurkar heller, utan precis som alla oss andra. De behöver inte psykoterrafageras av pjoskiga lekskolefröknar eller fnoskigt lagda SvD-redaktöser med amatörpsykologi som främsta vapen, för sådant fick de aldrig tillgång till, därmed Bastu samt Aggregat !
Idag är åter en Odens Dag i Hedniska Tankars Redaktionspalats, och vi skriver den 15 April 2026 AYPS i våra almanackor, men vad denna årtalsförkortning enligt “nyaste stil” ska betyda, får ni fråga någon annan i den svenska Hedniska bloggosfären om, för det var inte vi som kom på den. Igår behandlade vi ett visst lejon från Iran, då vi visade en gammal flagga, som strängt taget inte får användas i dagsläget, då det råder krig i vad som en gång var Persien, men det är nu en gång sagt att “Onsdagsbarn får mycket se” – och det kommer sig inte alls av någon gammal Engelsk barnramsa från 1830-talet, ifall någon nu trodde det. Inte heller beror det enbart på exempelvis astrologi, eller stjärnornas inflytande. Torsdagsbarnen tillhör Tor, och får gå långa sträckor. Ett arbetsamt, idogt släkte – som till och med David Robert Jones, alias David Bowie en gång skrev en sång om. Därifrån är steget inte långt till Fredagens barn och skapelser – som Nancy Sinatra fick sjunga om, nere i sitt 1960-tal, för länge sedan bortglömt.
Också hon – eller Lee Hazelwood – som för övrigt var en stor Sverigevän – missförstod vissa saker, och trodde att Friggs och Frejas Fredagsbarn var “born a little ugly” eller drabbade av “hard times” när det i själva verket var Onsdagsbarnen, Odens barn – som var skapta för något annat. Lördagarna tillhörde en gång Saturnus eller Lodur, Loke – men Wednesday Addams, från “the Addams Family” står alltid i skuggan av sin bror, Pugsley – Tors-barnet, vars hela värld är fysisk handling. Det finns en amerikansk “Mr Wednesday” också, skapad av en för oss helt likgiltig författare vid namn Neil Gaman, vars verk “American Gods” – utsatt för otaliga efterapnings-försök, Tv-serier och gudarna vet allt – men trots att Asar och Vaner lever i nutiden – ska vi inte förivra oss, eller blanda bort korten med falska associationer.
Onsdagens barn får se mycket “woe” eller elände i världen, trots att Johnny Cash – (1932-2003) var född på en fredag.
Oden, Vile och Ve är bröder i en gudatriad, och om någon nu kunde gestalta “Mr Wednesday” eller Onsdagen för oss, så var det kanhända Johnny Cash, en annan gammal sångare och predikare från samma tid – 1960-talet.
Och jodå, sådana fynd kom i dagen – och inte bara det. En annan intresserad tysk, inte från det närbelägna “Blaubeuren” där man kanhända än idag finner blåbär – något björnar och liknande djur tycker om – och inte från Stuttgart, kom förbi – högskoleutbildad som han var. Otto Völzing var egentligen skolad i matematik – och geologi – liksom Herr Fraas – på sin tid. Nu var det 1920-tal, och också Völzings egen far deltog med liv och lust i vidare, vetenskapligt och inte amatörmässigt utförda grävningar i samma gamla Schwabiska björngrotta. Nu först kom de första bitarna av vad vi kallar “Löwenmensch” – inarbetad beteckning sedan 1969 ungefär – att falla på plats.
Problemet var bara, att ett helt världskrig kom emellan.
Strax före krigsutbrottet, 1 September 1939 hade stackars Otto Völzing blivit inkallad i Wehrmacht, och att försöka fly till något annat land gick inte. Inryckningen skedde för hans del redan 25 Augusti, och med en veckas varsel – inte mer ! – räknade man med att just han skulle vara en fullt utbildad soldat vid 29 års ålder, fast han egentligen var akademiker – och arkeolog. Men – tiderna var som de var.
I dagens Iran, i Shanidar-grottorna till exempel – har man också gjort Neanderthal-fynd.
Otto Völzing kom att tillhöra en helt annan, på den tiden fristående Försvarsgren i just Tyskland innan Andra Världskriget tog slut, och naturligtvis skulle man under 1990-talet och vidare framåt helt döma ut hans forskning, fast den stod på vetenskapligt solid grund, men just akademiker och vetenskapsmän – även läkare ! – hamnade i just den där försvarsgrenen, helt oförskyllt. Men han överlevde. Först år 2001 gick han ur tiden, och då hade han hunnit samarbeta med en helt ny generation forskare, och med början år 1960 återvända till Hohlesteins sägenomsusade Björngrotta.
Ett grottlejon ? Panthera Spelaaea ?? Tavla ur en serie konstverk av Heinrich Harder, “Tiere der Urwelt” – Såkallad “Paleo-art” när den är som bäst…
Vad var det egentligen man hade hittat därinne, våren 1939 ? Små, små fragment av elfenben – efter en förhistorisk mammut – låg ju spridda i ett jordlager – och resultatet av 1920- och 1930-talets grävningar hade redan fraktats till ett Museum i Ulm, där de legat bortglömda under lång tid. Nu började en tysk Paleontolog vid namn Joachim Hahn intressera sig för Otto Völzings bortglömda pusselbitar, och fullborda något av vad redan Oskar Fraas hade anat sig till, nere i sitt 1860-tal. Mer än 200 fragment skulle det bli – sedermera nära 400, om vi får tro forskningen. Joachim Hahn blev själv 54 år gammal, innan han dog i cancer. Björn Kurtén, den Finländske paleontologen som skrev “Björnen från Drakhålan” med flera böcker – utan groteska överdrifter i stil med diverse moderna franska romanförfattarinnor och dåliga Hollywood-filmer som vår blygsamhet förbjuder oss att nämna – finns heller inte md oss längre, eftersom han bara hann till 64 år, innan han lämnade oss alla, här i Midgårds sorgedalar. Men – han var född på 1920-talet, och skulle i år ha blivit 102 år. Han skrev om förhistoriska kattdjur, Smilodonternas och de Sabeltandade tigrarnas egendomliga smilande, inklusive “Finlands Lejon” och Svarta, förhistoriska Tigrar till råga på allt – och som romanförfattare slog han aldrig över till rena lögner, eller meningslöst bjäfs.
Allt nog – vad man hittat, är inte en “Venus” – ingen kvinnlig staty – även om “Löwenmensch” eller “Lejonmänniskan” från Hohle Stein ibland helt felaktigt brukar klumpas ihop med dessa. Det här handlar inte om smällfeta kärringar från Willendorf, eller ens Dolní Věstonicei Istidens Böhmen, det nutida Tjeckien. C14-dateringar av Elfebenet detta stycke hantverk är gjort av visar på en ålder av minst 35 000 år, men statyn kan vara långt äldre än så – kanske 41 000 år eller mer – och i nutida skick är det fråga om en staty med en höjd på över 30 cm – långt mer än några ynkliga hals-smycken i miniatyr på 2 cm eller så, även om konstverk i miniatyr fanns redan under Aurignacens fjärran dagar, i ett isfritt Europa.
I original hade statyn en mycket tydlig penis, fastän det fragmentet brutits av, och Frau Elisabeth Schmiedfrån Basel var helt fel ute, precis som vissa rabiata feminister, anhängare till Marija Gimbutas från Litauen, och andra pseudovetenskapliga “gudinnetroende” från nutidsvärldens alla hörn. Några spår av en hårman har heller aldrig anträffats, trots att tillverkaren kände till bivax, tjära och beck samt andra naturprodukter, som skulle kunna användas för att framställa klister, eller kanske lim.
Möjligen – säger forskningen – kan detta vara ett exemplar av djurarten Gulo Gulo eller en Järv, ett djur som går på fyra ben och inte två, kanhända ett helt klart fall av Ursus Spelaeus eller en Grottbjörn – en varelse som mycket ofta står på just två ben – den kunde som alla björnar gå omkring på det viset, långa sträckor – ifall den ville observera något eller ha överblick över situationen – alla björnar bär sig åt just så, än idag…
Grottbjörnen tillhörde “Megafaunan” i Europa, och försvann först för 20 000 år sedan, vilket inte alls berodde på moderna människor eller Homo Sapiens Sapiens, eller ens klimatförändringar – ty björnar finns också i tropikerna – och kan vara storvuxna, ja dubbelt så stora som en människa, kanske 3 gånger så stor som en Neanderthalare, eftersom dessa vanligen var 20-30 cm kortare än en lång och slank jägare från istiden.
Till slut kan vi också nämna den fasansfulla Bjärven, ett “Djur som inte finns, men k-u-n-d-e eller kanske snarare b-o-r-d-e finnas” enligt de tre bröderna Marklund, Sven-Erik, Jan-Erik och Olof, i en svensk humor-Tv serie benämnd “Pistvakt” från år 2000 – dvs nu över ett kvarts sekel sedan.
Vi kan aldrig bevisa vem som skapade “Der Löwenmensch” – eller om det ens var vad vi idag benämner som en mänsklig varelse – men för ca 40 000 år sedan, satt någon i en Interglacial och knåpade med något, som tagit en hel vinter att göra.
Att skriva denna text, tog oss emellertid endast fyra dagar – och vad som gör “Löwenmensch” fullständigt unik, är att den också har fyra streck på vad som ska vara en överarm. Ett tecken, det också – och till människosläktets allra märkligaste egenskaper, hör just dess förmåga att abstrahera, tänka i flera led och skapa saker som inte finns, men som sannolikt kanske skulle kunna finnas – och ge utrymme åt dem.
Det är trots allt inte alltför illa, denna vårdag – i Norden och Europa.
Nu är han där, endast i egenskap av andlig ledare, vår Sveakonung – för det är hans roll i den tid som är vår. Han sammanträffar med Volodymir Zelenskyj, Valdemar har som av ett rent sammanträffande namnsdag just idag, enligt den svenska nutida almanackan, och efter 52 år och mer av regeringsbestyr, som ledare och företrädare för Sverige som nation har Kungen också fått uppdraget att hedra de döda, och de som stupat i strid för Ukrainas sak – som också är vår. Ingen annan Monark i hela Europa – eller någon annanstans i Världen – har alls vågat besöka Ukraina sedan 2022, men efter fyra år av ständigt krig är Sverige – först på plats.
“Hela Gotland” publicerade år 2022 en artikel i det ämnet – och även då besökte Kungen Ukraina. Till Gammelsvenskby har han dock aldrig kunnat återvända, och hela byn ligger nu i ruiner. Vad som en gång var ett blomstrande samhälle för ungefär 4000 personer ligger i aska och grus, och vägen är delvis söndersprängd. Men ännu finns de Svenskar, Gotlänningar och de som är Ukrainas vänner på plats, och en gång skall vi alla återvända – en ny vår ska komma. Då skall Ukraina vara fritt från de som stöder Rysslands ockupation, just så som vi alla velat.
Man kan inte vara en god svensk i dagar som dessa, utan att göra allvar av vad den verklige Statschefen i Sverige alltid hävdat, utan trumperi, bedrägeri eller åthävor. Man kan inte stödja en oklar, politisk opposition i vårt land, som inte vill stödja Ukrainas folk och deras krav på självständighet. Historien och tiden själv har ställt oss inför ett val, och därför tror vi vad vi tror denna vår – i kraft av mänsklighetens framåtskridande.
Ifrån Asatrufélagid på Island kommer goda nyheter. Där talar man nämligen just om Asatro – det underlättar ju om alla länder i Världen har ett och samma namn på vad som är just en tro, och inte en tom “sed” eller en mekanisk upprepning utan all mening, som de lallare, fåntrattar och New Age-kretiner som i Påskas orenade och profanerade vid Gamla Uppsala felaktigt föreställer sig.
Asatron är heller inte “forn” eftersom den utövas här och nu, idag.
“Trua af Asom ok Ölvom” – alltså att Tro av Asar och Vaner finns omnämnt redan i Eddan. De kristna påståenden som står på svenska Wikipedia är skriven av en kristen skojare vid namn Lasse Liten Lönnroth (en professor E-mer-i-thurs eller Emeritus, som rotar i lönn..) och honom skall du inte tro på, för han förvanskar hela tron, förvanskar hela Eddan och är visst inte “världens bästa översättare” som man haft den dåliga smaken att skriva i en del Svenska Riksmedia, långt bortom all akademisk ära och värdighet – för studerar man hans Eddautgåva hittar man flera flagranta fel. “Mannar allherliga mannast !” om Thor eller Tor i Harbadsljod, kan i-n-t-e översättas med “pojkvasker” nämligen. Lönnroths översättning är ett fuskverk och inte hantverk – dessutom har han inte gjort det själv, utan låtit andra yngre akademiker gör vad som skulle vara grovjobbet, och sedan tagit äran åt sig för egen del, vilket är gravt ohederligt av en såpass gammal man.
För övrigt säger man “Trua Thor” utan preposition “á” eller “på” också – för om du på en Tors Dag som denna, säger “jag tror på Tor” gör du dig skyldig till en abstraktion, lika mycket som “tro på gud” eller jultomten. Säger du däremot “Trua Thor” så är du medveten om att Tor finns, liksom om du säger “tro mig” eller “jag tror Hilmar Örn Hilmarsson” som ju är Allsherjargodhi för Asatrufelagid, och därmed dess högste administrative styresman och främste företrädare – men visst inte någon Påve, om du nu trodde det. Gudahovet är nu halvbyggt, men kommer i sinom tid täckas av en kupol, lika stor och i ögonenfallande som Hallgrimskirkja, vilket är den så gott som enda katedralen på Island.
Okunniga människor, som håller “Påskblot” (Påsken är en kristen tradition, och har inte ett förbannat dugg med vår Nordiska kultur att göra) eller “Vårblot” omvartannat, utan att verkligen förstå vad detta skall stå för, och som bara rabblar upp en massa gudamakter utan innehåll, utan sammanhang, utan att han en enda logisk tanke bakom alltihop, borde inte få stå och profanera eller orera vid ett av vårt lands allra heligaste historiska minnesmärken, lika lite som några nynazzar eller “typ motsvarande”.
På Island ställer sig de agerande på något som liknar öppen fyrkant, och ingen fånig “cirkel” därför att alla dessa valhänta cirkel-ceremonier, där hälften av åskådarna inte ens kan se och varsebli vad som sker, som sagt är vansinnigt ogenomtänkta, ja rena löjan. Man har kunskap, och godar och gydjor värda namnet.
Man firar Segerblot på en Tors Dag, talande nog, och på vad som enligt gamla svenska runstavar och kalendrar benämndes Målnedan, eller nedanet i Vårmånad, som senare kallats April – och “mål” var de mått med spannmål, som man åtminstone i Västsverige tänkte sig så inför vårsådden.
Verklig tro baseras på verklig och djup insikt. Insikt kommer av det som är för evigt och giltigt för alla tider, och som aldrig förgår.
Som bekant är det Gräsmånad, men inte vårmånad enligt den svenska, gammalnordiska kalender vi Asatroende Hedningar går efter. Vårmånad, då jorden reder sig infaller i Mars, men i skrivande stund är detta April. Vi firar inga “Påskblot” eller ägnar oss åt halvkristna dumheter, som diverse “godord” ur ett Nordiskt Asatrosamfund någonstans – dessa Hedendomens minsta tror i sin förvirring att Disablotet och de kvinnliga makterna tvångsmässigt måste äras just nu, och inte i Februari eller Göje månad, då jorden inte rett sig än – och svälten står för dörren efter en hård vinter. Det är ju då vi behöver dem som bäst – men i Mars och April, Vårmånad och Gräsmånad är det redan försent. Tjälen har gått ur jorden i Mälardalen, och de flesta trakter i vårt land, snösmältning kan märkas så högt upp som i renbetesland, glaciärer kan avta och rent av försvinna i ljuset – och från Vinland vrålar en galning, att han vill köpa hela Grönland eller rent av tävla med Påven.
Må ingen man eller kvinna i Midgårds gröna nejder tro på sådant – det är allt vi säger för dagen. Ingen må förhäva sig, och likt någotslags Donald Duck, Donald Trump eller rent av Donald Tusk i de polska länderna utropa sig till ett slags Jesus eller världsfrälsare, vilket höga vderbörande inte är, inte varit och heller inte kan vara, lika lite som någon Vladimir Vladimirovitj, i riktning österut från Svitjod sett. Allt sådant är fåfänglighet, bländverk, illusioner utan mening eller mål, rim och reson – “Veten i än, eller Vad”?
Vi känner andra namn, andra gudar – av manligt kön och inte kvinnligt.
Balder – en av “Fogelbergs gudar” i original på ett svenskt nationalmuseum.
Javad Mofrad, vår fjärde redaktionsmedlem – numera en ständig bidragsgivare – vill lägga ut en text om Balder för oss, något som inte ens Vilma Strömberg, kvinnlig reporter hos SVT eller Statstelevisionen i vårt land inte klarat av för dagen. Vem är då Balder – eller – kanske mer rätt skrivet – Vad är Balder ? Otaliga Bostadsrättsföreningar, garnnystan, kvartersnamn och mycket annat i Nordiska länder syftar på honom, men få vet egentligen vem Balder är, eller vad han står för. Ändå är han långtfrån okänd, utan högst väl dokumenterad vi det här laget, han är försedd med Nanna, sin maka – Höder – en bror och till och med en son, Forsete – en Domare i Gliners skinande salar, dit människors blickar aldrig når – för rättvisan förblir dold, in i det sista.
Rudolf Simek, den katolske Österrikaren som ännu lever, har inte riktigt förstått Balder. Spanska Asatroende i det som en gång var Visigoternas land – i ett fjärran 500-tal – har bättre kläm på honom. Man har dragit till med vad som kallas “folketymologier” – mer eller mindre fantasifulla tolkningar av Balders namn. Javad Mofrad, som ofta tolkar ord, förstår mångahanda språk och som söker i källorna, vet bättre besked än vad sökmotorer på Internet, AI, “Tölvor” – så heter datamaskinerna ännu på Island har det sagts – deras namn kommer av “Tälja” eller räkna och spåna, samt “Völva” – en kvinnlig sierska, utsedd att se in i det fördolda.
I de tyska länderna fanns en gång en varelse, kallad “Bald Anders” eller “snart något annat” – men det var på 1600-talet, i en roman kallad “Das Abenteurerliche Simplicissimus” av en vissHans Jakob Christoffel von Grimmelshausen som strax efter ett trettioårigt krig ville ge ut en roman om en bondgrabb, en enkel man som gav sig ut i den vida Världen, och blev både beläst och berömd. Baldanders var en lustig skepnad, varken fågel eller fisk, varken man eller kvinna utan alltid något annat, en proteus-artad massa til gudom, som blixsnabbt kunde förvandla sig och framstå som något helt nytt, annorlunda – men nu var det inte den sortens sinnebild för den mänskliga tanken vi skulle tala om. De som har träffat mest rätt har sett inte något “strålande” i Balders Blick, Baldersbrået eller “Den vitaste av Asar” och aldrig begått misstaget att förväxla honom med någon solgud, utan snarare med månskenet. Se våra tidigare inlägg i ämnet.
Balders död känner alla till – han faller för Höder, Tunglet eller den mörk månen i Nadir, det absoluta – astronomiska nedan. Nanna, Balders Hustru är Inanna från Babylon, en mycket gammal gudomlighet som är månskäran i nedan, redan Gilgamesh-eposet nämner henne – hon är mer än 5000 år gammal vid det här laget – en nattens drottning av nog så sällsamt slag, för Nannas ädla hjärta brister vid Balders död, och även om vår Nordiska förklaring till årstidernas uppkomst inte nämner henne, återkommer hon så gott som varje månad, i vinter, vår, sommar eller höst.
“Rind föder Våle i Västersalar” står det också i Eddan, och Rinda eller Vrinne är ingen annan gudinna än jorden själv, Våle eller Vale är en son av Oden, som avlats för att hämnas Balder och bara en natt gammal lägga Höder – oskyldigt dräpt, blind och narrad av Loke – i sin kalla grav. Vilken “nattgammal son” kan göra något sådant – ifall inte Vale är Nymånens skära. Andra har rent av sett en semitisk “Baal” i Balder, stadsgud i någon tänkt Fenicisk stad vid namn “Der”, och sedan i samma andetag åberopat sig på Jesus Kristus, en drömd gestalt eller en perfekt “gudaman” som aldrig funnits eller existerat i verkligheten, men så långt skall vi verkligen inte behöva gå. Allt det där är att famla efter halmstrån, söka efter vad som inte finns men möjligen skulle kunna finnas, i en bättre och nyare värld – där Årshjulet och Själva tiden aldrig stannar, utan evigt går vidare. Låt oss tro att det är så, om inget annat hjälper. “Hedniska Tankars” Chefredaktör går snart in i sitt sextiotredje år – och därmed får han faktiskt vara nöjd, trots att han till skillnad från Oden eller Odin själv aldrig avlat någon egen son, ens i det fördolda.
Min broder Javad kan tala för mig, med sina ord – för han är inte blind, utan kan se. Han har fått skåda Balder – något få dödliga alls upplevt, inte ens som någotslags “UPG” eller vad som kallas “Unverified Personal Gnosis” eller i en drömsyn, en uppenbarelse – det som på latin kallas Epifani, som vid Bebådelsen – den Bebådelse en viss helig Jungfru vid namn Maria, gift med en snickare – skulle fått skåda – enligt de kristnes heliga bok. Låt höra hans ord, låt oss läsa hans berättelse:
Om Balder och hans boning Breidablikk
Balder (fornnorska/fornisländska Baldr, isländska Baldur), vilket betyder “lysande” bold (djärv) eller “herren”, är en gud i nordisk mytologi. Son till Oden och Frigg, make till Nanna
och far till Forsete. Balder bodde i Bredablick. Breidablik (eller Breiðablik) är i nordisk mytologi guden Balders boning i Asgård, beskriven om den vackraste och renaste platsen där inget ont eller orent kan finnas. Namnet betyder bred-blick eller vid utsikt vilket anspelar på dess storslagenhet. Det används idag ofta om namn på byggnader med fin utsikt, exempelvis tornet på Skansen.
Betydelse och ursprung:
Mytologi: Breidablik nämns i Den yngre Eddan (Gylfaginning) och Den äldre Eddan (Grímnismål) som Balders och Nannas hem.
Symbolik: Platsen förknippas med ljus, skönhet och fred, helt utan skadliga “skräckrunor” (feiknstafir).
Bokstavlig tolkning: Namnet översätts ofta som bred utsik eller vida skinande. Balder (herre) är jämförbar med den thrakiske Dionysos (den unga guden)/slaviska Jarilo.
Därför att han både har blivit dödad och haft sin tillbakagång. Nära Balder finns Höder (den hotande), Höder (den blinde hotaren) som tillsamans med Loke
(Veles) dödar Balder har varit en personifikation av själva den enögde guden Oden (Perun).
Men – Perun, Perkunas, Perkuno och Perkele är en Åskgud, likt Tor, Horagalles, Tore-Karl, Donar (reds anmärkning)
Breidablikk (den utbredda blicken) är Europa: Europa är primärt en världsdel, men namnet härstammar från grekisk mytologi där Europa var
en fenicisk prinsessa som bortfördes av Zeus. Namnet tros betyda vittskådande eller brett ansikte..
Europa och Tjuren på ett torg i Halmstad – “koögd” likt Hera – eller hur såg Carl Milles henne…?
Europas ursprungliga betydelse:
I skytiska myter i Herodotus historia, berättas att Lipoxiais (kung till landet vid sidan, kung till agatyrsierna) styr folket vid namn Aukhater (de som har fina hus= Böhmare) och hans gyllene
verktyg är plogen (symbol för polacker). Enligt Herodotus hette Lipoxis bror Arpoksais (vagnladets kung) som styrde mittens rike omkring Ukraina. Öster om dem styrdes av deras lillebror Skyth (skål)/Kolaxais (stammars kung).
Det gamla namnet på ukraina, dvs. Rutenia, kan tas som hjulets land (rota): Det avestanska namnet Khvaniratha (de magnifika vagnarnas land) och grekernas Europa (europa, med gott vridmoment) verkar ha samband med det, eftersom vi sett att deras mytologiska kunganamn dvs. Arpoxais (Takhmo-ropa) betyder kung av vagnslandet.
Det kan betyda att Eu-rope (med gott vridmoment, med fina vagnar), Khvanirath (land av lysade vagnar), Ruthenia (vagnars land, Glonia), Eu-karrona (Ukraine, land av fina vagnar),
har haft gemensamma ursprung. Feniciernas namn i förhållande med Europa kan härstamma från fini-car-er (de med fina vagnar, ruthenier, ukrainare).
Den dräpte Dionysos myt har kommit från söder till Baltikum/galindaia (lysande bärnstenens land), då Balders och Baltikums namn är anknutna i betydelserna lysande och
bärnstenens land; Dionysos (den lysande unga guden) har en stark och ursprunglig koppling till Thrakien, en region i nordöstra Balkan som i grekisk mytologi ofta ses som en plats för en extatisk och vild
natur. Även om han är mest känd som en grekisk gud, beskrivs Dionysos ofta som en gudom som kom till Grekland “från utlandet” specifikt från Thrakien och Frygien.
Dionysos uppträder i den slaviska mytologin under namnet Jarilo: Namnet “Jarilo” härstammar från den protoslaviska roten *jarъ (relaterat till yar), som
översätts till “stark”, “rasande”, “passionerad” eller “genomsyrad av ungdomlig livskraft”..
Jarilo, en gudom för åkerbruk och kärlek hos de gamla slaverna, hade inte så mycket med någon “Jara-runa” eller Årshjul att göra – enligt källorna – men däremot med Dionysisk utlevelse…
Roten förknippas också med “vår” eller “sommar”. Även om Perun var Jariłos far, uppfostrade han inte sin son. Istället kidnappade Peruns rival Veles, boskapens, låglandets och underjordens gud, Jaryło kort efter hans födelse. Han förde Jaryło till underjorden Nawia och uppfostrade honom där, vilket fick Jaryło att anta några av Veles trickstarkaraktär. När han växte upp ansågs Jaryło ofta likna Loke i nordisk mytologi – på vissa sätt – på grund av detta. Kidnappningen tros också vara en viktig orsak till det massiva kriget som ständigt pågår mellan Perun och Veles.
Det finns strukturella och mytologiska likheter mellan Balder och Dionysos, särskilt när man analyserar dem genom komparativ mytologi.
En döende och återuppstående gud:
Både Dionysos och Balder förknippas med teman om död och (potentiell) återkomst. Balder dör och förväntas återvända efter Ragnarök. Dionysos (särskilt i orfisk tradition som Zagreus)
dör och återföds, vilket kopplar honom till vegetationens cykel. Koppling till natur och fruktbarhet: Båda gudarna är djupt knutna till naturens krafter och fruktbarhet. Dionysos är vinets och den vilda naturens gud, medan Balder ofta förknippas med ljuset, sommaren och det växande.
Oskuldsfullhet/Offerroll: Balder beskrivs som den mildaste, vackraste och mest älskade av gudarna, vars död är en stor tragedi. Dionysos, särskilt i sin roll som den unga, lidande guden,
gestaltar också en form av tragiskt offer. Faderlig koppling: Båda är söner till respektive panteons högsta gudar: Dionysos är son till
Zeus, och Balder är son till Oden.
Sammanfattningsvis kan båda gudarna ses som representanter för livskraft och ljus som möter en tragisk ände, vilket gör dem till centrala figurer i myter om liv, död och förnyelse.
Mer finns alltså att säga om Balder, än vad vi i förståne kunde tro – och vi behöver inte tvivla. Några motbevis är svåra att finna, men vi har att söka Baldersmytens ursprung djupt ner i det Indoeuropeiska arvet, och kanske inte bara där. Överallt där jorden grönskar och gröda växer, finns också Balder. Och finns det liv, så finns det hopp. På vårt Norra halvklot viker vintern undan för sommaren, på det södra halvklotet är det annorlunda – men marken kan grönska också där – livets makter är större än vi anade – hos Antipoderna i Australien, På Pampas gröna slätter – flera hundra gröna mil enligt en svensk sjömanspoet vid namn Evert Taube – ja också där spirar det grönskande livet.
Den Hedning, som nu skriver dessa rader sänker sitt huvud i ödmjukhet, till sist.
Finner du Balder hos någon avlägsen hird i Södertälje, kring Torekällberget, där Vikingatida spel och lekar demonstrerats, förr om åren, förr om vårarna. Spirar kärlekens träd också där, genom tjälad mark eller rent av granit ? Det är svårt att tänka sig och svårare ändå att inse och förstå, och inget är vad det först synes vara i en värld som vår. Känner du som läser detta till stadsdelen Hovsjö ? Har du hört talas om Salwan Momika, en man som mördades och dog för hädelse, därför att han blev tvungen att bränna sin Koran – men han brände den bara symboliskt – som en Hedning – och inte av hat.
Någon annan dag – kanhända – skall vi återvända till nutidens Värld, nyheter, statsbesök – rent av – främmande Kungligheter kanhända, inte gudar men män och kvinnor av ett sällan skådat slag – som plötsligt kommer till den svenska huvudstaden, som tack för att vi Svear för hundra år sedan – eller än mer – besökte deras land, i ett helt annat sammanhang.
De kommer inte med mössan i hand, inte som flyktingar eller brottslingar om natten – ty de har inte begått några brott. Tvärtom vill de veta svaret på flera viktiga frågor – omstridda, fodrande – de anhåller om ett svar, utan att bedja. Vi måste svara dem, som de människor vi är. Har också Kurderna ett hemland ? Råder fred ibland Libanons Cedrar, i Irans berg ??
Bröder och systrar i fjärran land… Vi kan inte bli er svaret skyldiga.
Vi måste börja om – från början. Samma sol lyser över oss alla, kan den gå upp i Lejonets tecken, då sommaren kommer ?
Vi hissar en ny – eller gammal flagga – och hoppas på fred. Hoppets färg är grön, sägs det. Kanske tryggast så…
Människor som bara “slöläser” på svenska Wikipedia, utan att använda flera källor och sakligt kontrollera dem, ger jag inte mycket för. På den svenska versionen har den kristne professorn Lars Lönnroth skapat sig ett hem, och vi vet alla, att internet är fullt av förvanskningar – men fakta kan kontrolleras. Att Påsken och firandet av vårens ankomst i själva verket är en hednisk tradition och inte en kristen, har de flesta bildade människor i Sverige numera förstått. Den firas inte till minne av en sinnessjuk Jehova vars enda längtan är att ge sig på sin egen son och tortera ihjäl honom, eftersom detta skall vara det enda sättet som sagde Jehove eller Allah kan blidkas, eftersom han annars sägs bli rysligt ond och i sin fullkomligt besinningslösa vrede kan ge sig till att förgöra hela mänskligheten, vilket då ska vara grunden i den kristna tron. Sådan är Monoteismen…
Allt som behövs är en skäggmops till Hipster, två plankor, fyra spik och en TORS HAMMARE…
Döm själv om en sådan tro eller sådana gudar alls är något man bör följa, eller om en gud som måste döda sin egen son – eller annars ge sig på hela mänskligheten och döda den också; ens kan sägas ha ett beteende eller uppförande, värdigt en gud.
Jodå, Ostara har visst varit dyrkad, men inte i Norden under Vikingatid, utan under kontinental Bronsålder och Romersk Järnålder…
Det är fel i sak, eftersom det finns många andra vittnesbörd om Eostres existens. Eftersom både engelskan Easter och tyskans Ostern har samma upphov, har man mycket goda skäl att misstänka att Ostara måste ha varit en mycket välkänd kalendarisk eller mytologisk företeelse ibland alla kontinentalgermaner, och att hennes ursprung går mycket långt tillbaka i tiden, då dessa ord och uttryck är flera tusen år gamla. Det bevisas ur etymologin, eller ordens ursprung.
Men vem var då Ostara ?
Som vi ska få se, är Ostara eller Eostre bara Moder Jord med ett annat namn…
Hon är känd från hundratals ortnamn, både på de brittiska öarna och i Tyskland. Etymologerna har härlett hennes namn från ett proto-indoeuropeiskt *Ausṓs, vilket gör henne minst 4000 år gammal som företeelse. I Tyskland finns mer än 150 romerska inskrifter till ära för Matronae Austriahenae, eller Ostara-mödrarna, som var en trefaldig ödesgudinna likt Parcerna i Rom, Moirerna i Grekland eller Nornorna hos oss.
Vi vet också att gudinnans namn har samband med väderstrecket Öster, varifrån morgonrådnaden och våren tänks komma, och att det i Nordisk mytologi finns en manlig dvärg kallad Austri, som bevakar soluppgången vid “Dellings dörr”. Att just vårdagjämningen, vårens soluppgång och vårdagjämningspunkten på horisonten varit viktig redan för bronsålderns bönder, bevisas också av bronsåldersföreteelser som guldhatten från Berlin och Himmelsskivan från Nebra, och det är i sammanhang som dessa, som Ostaras rätta identitet skall sökas, inte i påskharar och Freja, som ju är gudinnan för Maj och valborg, som inträffar långt senare.
Den sk “Himmelsskivan från Nebra” kunde användas för att bestämma vårdagjämning och Midsommar mycket exakt, redan 1600 fk.
Redan den tyske sagoforskaren Jacob Grimm satte Ostara och gotiskans austr i samband med Nerthus, jordgudinnan. Vårsådden inleddes ju i vårdagjämningens tid, om man ser till hur det var nere på kontinenten, och detta har sedan urminnes tid varit det viktigaste för alla bönder. Att vårsådd och Jordens gudinna hör ihop, är också lätt att förstå. Grimm såg Ostara som ett slags soluppgångsgudinna, eventuellt Nerthus eller jordens egen dotter, ungefär som grekernas Kore var dotter till Persephone, underjordens gudinna. Hon rövades bort av Hades och fängslades i underjorden, men varje vår återkom hon, och bröt sig fri ur sitt fängelse. Och då kom markens gröda åter.
Eastry (Eastrgena, 788 CE) in Kent, Eastrea (Estrey, 966 CE) in Cambridgeshire, and Eastrington (Eastringatun, 959 CE) in the East Riding of Yorkshire.[13] The element *ēoster also appears in the Old English name Easterwine, a name borne by Bede’s monastery abbot in Wearmouth–Jarrow and which appears an additional three times in the Durham Liber Vitae. The name Aestorhild also appears in the Liber Vitae, and is likely the ancestor of the Middle English name Estrild. Various continental Germanic names include the element, including Austrechild, Austrighysel, Austrovald, and Ostrulf.[14]—-Writing in the late 20th century, Rudolf Simek says that, despite expressions of doubts, Bede’s account of Ēostre should not be disregarded. Simek opines that a “Spring-like fertility goddess” must be assumed rather than a “goddess of sunrise” regardless of the name, reasoning that “otherwise the Germanic goddesses (and matrons) are mostly connected with prosperity and growth”. Simek points to a comparison with the goddess Rheda, also attested by Bede.[17]
Bedas värde som källa kan alltså inte förnekas eller ignoreras, och allt pekar på att Ostara eller Eostre var en fruktbarhetsgudinna med starkt samband till Jorden och våren, inte en gryningsgudinna. Rheda eller Reda har identifierats som ett annat namn för jordgudinnan, eller Nerthus, men också ett namn för tiden efter snösmältningen i Mars och februari, när “jorden reder sig” som man ännu säger i Danmark och Skåne.Njärd, Jord, Gerd, Earth, Hertha eller Rheda är alla olika namn för en och samma jordgudinna, och det är alltså henne man firar, inte Freja. De matronae Austriahenae som nämns i de tyska inskrifterna från Rhendalen och Friesland tänktes väl som Nornorna bo nere under jorden, vid Urdarbrunnan håll, och det fanns också en särskild klass av kalenderpräster, Austriates, som tydligen kunde bestämma vårdagjämningspunktens läge, och rätta tidpunkten för att börja ploga och så.
Kanske var den sk “Guldhatten från Berlin” som också var en mycket exakt kalender, Austriates eller kalender-prästernas attribut…
Man har i tysk litteratur också nämnt Asynjan Var, eller “Varblot” som en missuppfattning av själva vårblotet, och antagit henne varit den “soluppgångens gudinna” som syns också i den grekiska Iris och Hinduernas Ushas, som också är gryningen eller den uppåtgående solen om våren. I Tyskland finns också Osterode, Osterholz oder Oesch och många andra platsnamn, som har klar koppling till Ostara, respektive himlen i Öster. I Westfalen och Sachsen har man hittat stora stenblock eller offerstenar, som kallas “Osta-Stein” eller dylikt, en del av dem också försedda med runinskrifter. „dhu gautar osta, ous il sin grosta –“ (in etwa: „Du guter Osta, aus deinem Antlitz leuchtet –“). Detta, tillsammans med mer än 150 germano-romerska inskrifter till ära för Authrinehae, Auðrinehae, Audrinehar und Autriahenae bevisar bortom allt rimligt tvivel, att Ostara faktiskt varit dyrkad, och att vad som står på svenska Wikipedia är fel i sak.
Också gudinnor som grekernas Eos, romarnas Aurora, och den litauiska Aušrinė har alla samma ursprung, rent etymologiskt sett. Ostara måste vara en mycket gammal gudinna, som dyrkats över hela det Indoeuropeiska området. Ushas, hinduernas variant av samma gudinna, nämns redan i Rigveda för över 4000 år sedan – och hon är fortfarande flitigt dyrkad i just Indien, varför man inte behöver vara en inpiskad “Lönnrothare” och förneka vårgudinnas existens, vilket är fullständigt omöjligt att göra..
Gudinnan Ostara – som också är Gerd – har alltså ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och hon har varit mycket dyrkad och spridd redan under bondestenålder och tidig bronsålder, men senare kom hon i skymundan för andra gudinnor och uppgick kanske helt i Nerthus gestalt. Med Freja har hon ingenting att skaffa, associationen till harar och kaniner till trots. Det är Ostara och den Goda Jorden vi ska fira nu i påsk – för vi vill ha ett värdigt hedniskt firande, utan en massa lättklädda män på plankor, som blöder ur alla hål…
Låt oss fira livets fest, inte plågans och dödens, som hos dessa frånstötande kristna !
Ära den grönskande jorden, ni hedningar små – och sköt om er !
Det spelar ingen roll var du bor. De struntar i din hudfärg, eller i vilken del av Världen du finns, men de går på dig med knivar, bomber och skjutvapen. Deras avsikt är att döda dig, att utplåna din familj, din kultur och allt du har kärt. Hittar de dig inte, tar de dina vänner eller dina barn; och dödar dem istället.
Sådan är Monoteismen, helt enkelt, och så fungerar det våld, som muslimer och kristna hela tiden utsätter den övriga Världen för.
Såkallad “meme” gjord till minne av den oskyldiga kvinna, som brutalt höggs ned på ett kommunbibliotek i Vancouver.
Galningen Bandagogo förs bort, fastbunden på en bår. Det återstår att se, om hans motiv varit Monoteistiskt inspirerat eller inte. (Bildkälla: CTV News Vancouver)
Kanadensisk polis har hittills varit mycket förtegen om de eventuella motiven, och den gripne gärningsmannens identitet. Först idag, fyra dagar efter dådet, släpper man uppgifterna om att det gäller en viss Mr Yannick Bandaogo, 28 år gammal, som varit känd av den lokala polisen sedan tidigare. Detta kan man i och för sig förstå. Man har sett prov på underliga proteströrelser och pajas-upptåg till förmån för en multikriminell, drogpåverkad narkoman, som olyckligtvis dog vid ett polisingripande i USA – den såkallade BLM-rörelsen, som också fick igenom sitt krav om att hela poliskåren i Baltimore ögonblickligen skulle avskedas, med allmänna upplopp, kravaller och riots som följd.
Offren blev knivstuckna, sparkade och slagna med en spade samt brännmärkta. De bands till händer och fötter och försågs med ögonbindlar och munkavle. Som avslutning tvingades de ned i gropar där misshandeln fortsatte och de delvis begravdes. En av pojkarna våldtogs analt – och att det hela varit ett hatbrott, med starka etniska och kanhända även religiösa inslag går inte att förneka.
Monoteismen är sig lik, överallt där den uppträder – och ofta den utlösande faktorn bakom alla dessa bestialiska brott.
Det är hög tid att mänskligheten inser det, och hur farliga de Monoteistiska religionerna i själva verket är. Idag blev jag själv vittne till hur en maskerad individ iklädd “hoddie” på det lokala pendeltåget fnissande tittade på vålds-videos från IS-liknande sajter på nätet. I vad syfte han gjorde det gick inte att utröna. Kanhända gällde det en sjuk individ, en person under radikalisering, eller någon annan form av mänskligt beteende.
Jag tror i alla händelser inte att beteendet utlöstes av någotslags informationsbehov, eller en vilja av att bedriva undersökande journalistik vad beträffar extrema rörelser. Förutsatt att det vore så, kunde ju hans intresse på sitt sett vara legitimt, men för min del finner jag bara att Monoteisternas ständiga våldsorgier bara är tragiska, djupt olustiga och i alla händelser inget att skratta eller fnissa åt.
Och nu när vi ändå är inne på ämnet – Varför ser man aldrig aldrig aldrig några Polyteistiskt inspirerade massmördare eller kriminaldårar ?
Inte heller ser vi brott eller våldsdåd begångna av Ateister särskilt ofta, och framförallt inte av Humanister..
Undrar ni inte vad detta beror på – Muslimsk terror och kristen terror, samt de allra mest avskyvärda brott – ja dem ser vi till dagligdags, både här hemma, i Vetlanda, Boulder Colorado, Vancouver och varsomhelst.. Men Polyteistiska brott, eller Humanistiska- nej dem ser man nästan aldrig… Kanske ligger det i “sakens natur”….?
Nu över till ett inlägg från Javad Mofrad, “Hedniska Tankars” fjärde medarbetare, som denna gång lanserar en något djärv teori…
Är Uppsala gudarnas boning i trädet Yggdrasil och ligger Stockholmsområdet vid dess fot ?
Enligt Adam av Bremen (ca 1070) fanns vid det mytomspunna hednatemplet i Gamla Uppsala ett ständigt grönt träd (tolkat som en avbild av världsträdet Yggdrasil) och en källa. Detta träd ingick i en helig lund där djur- och människooffer hängdes upp under de stora bloten vart nionde år. Adam av Bremen beskrev ett träd med okänd art som stod vid templet och var grönt året om, vilket påminner om världsträdet Yggdrasil. Vid träde – påstod han – fanns en källa där människor offrades. Detta liknar Urds brunn, som i nordisk mytologi ligger under en av Yggdrasils rötter. Templet i Gamla Uppsala tros ha varit en fysisk manifestation av det andliga centrum som Yggdrasil utgjorde i vikingarnas världsbild. Det är dokumenterat att det heliga trädet smordes med blod från offer.
Även Olaus Magnus “Historia om de Nordiska Folken” från 1555 var starkt påverkad av Adam av Bremens skildring av “Templet” vid Gamla Uppsala
Trots att Adam av Bremen beskriver templet i detalj, är de exakta fysiska spåren av trädet eller templet inte arkeologiskt bekräftade, och beskrivningen kan ha påverkats av berättelser om Salomos tempel. Idag finns inga spår av detta träd kvar, men platsen i Gamla Uppsala är än idag en av Sveriges viktigaste historiska platser.
Stockholmsområdet som Asken Yggdrasils fot
Man kan uppfatta Asken Yggdrsils ståndort som det hedniska Uppsala templet och dess rötter hade spridit sig till sjön Mälaren i mindre skala, eftersom betydelserna om Yggdrasils rötter passar väl med den geografiska bilden av detta område: Asken Yggdrasils plats: Norr om Lidingö (Ledingö,, Ledungs-ön, Frejasö) som kan tolkas som “de härskande gudarnas plats” har legat ett berömt bebyggt område med namnet Askrike. Askrikefjärden skiljer detta från Lidingö. Naturligtvis kunde Askrike benämnas Askgård, och det här namnet kunde väl i sig själv vara avlett från Asgård.
I nordvästra och väst och söder om Lidingö ligger fjärdarna Stora Värtan och Lilla Värtan. Deras namn och läge påminner väl om nornorna särskilt Verdandi. Ormingelandet, som ligger sydöst om Lidingö, på andra sidan halvkakssundet, visar sig vara platsen för den mytiska orm-draken Nidhögg. Brunnsviken som ligger i väster om fjärdarna Stora Värtan och Lilla Värtan, är väl jämförbara med Vishetens källa och själva Stora värtan, Lilla värtan och Edsviken påminner väl om nornorna, Verdandi och Urðr och Skuld under Asken Yggdrasil.
Asken Yggdrasil är ett uttryck med minst två olika betydelser: 1- “Den skräckinjagande hästens ask träd” på bilder av vasen från Chertomlyk står en bevingad förskräcklig häst under världsträdet. Man har trott att denna förskräckliga häst har varit Odens häst eftersom götarnas namn kan betyda häst/hästskötare och deras högste god har varit den enögde guden Oden.
Vasen från Chertomlyk är ett gravfynd från 400-talet före vår tideräkning
2- Hos svearna har Yggdrasil haft betydelsen ” stolpe av idegransträ” som minner om sol-eld-skog guden Ull; Han som haft idegransdalarna (Ydalir) för sin boning och Aska i betydelsen glödande kol syftar på honom. Då Ask (Ull) som nordbornas stamfader har varit guden Ull; och stammoder till dem har varit Embla, som påminner väl finska- och samiska guden Jumala/Jubmel. Ull som svearnas forntida högste gud har haft koppling med germanska Phol och grekiska Apollo (Apollon): Enligt de grekiska gamla myterna reste Apollon med sina vita svanar om vintrarna till landet Hyperborea som sades ligga norr om Europa. Där lyste solen dygnet runt om somrarna och människorna levde ett ovanligt lugnt och långt liv. Han älskade folket där och de dyrkade honom som sin främste gud. Enligt grekerna var Hyperborea ett fantastiskt rike av evig vår beläget längst i norr bortom nordanvindens hem. Dess folk var en välsignad, långlivad ras oberörd av krig, hårt slit och ålderdomens och sjukdomens härjningar.
Hyperborea beskrevs vanligtvis som ett kontinentbundet land gränsat i norr av den stora, jordomslutande floden Okeanos (Oceanus), och i söder topparna av de legendariska Rhipaion bergen (Rhipaean, “blåsigt berg”, Bergigt område i norra Skandinavien som sägs vara köldens hjärta). Dess huvudsakliga flod var Eridanos (“tidigt bränd”, Göta älv) vars stränder var kantade av bärnstensgråtande poppelträd och dess vatten var hem för flockar av vita svanar. Välsignad med evig vår producerade landet två skördar spannmål per år, men det mesta av landsbygden var vild och täckt av vackra skogar – den så kallade “Apollons trädgård”.
I den här berättelsen påminner namnet svan väl om germanska namnet s(u)wen (sun, solen) och namnet svensk. Den inhemska nordiska Apollon – solguden Ull (phol, bål) som grekerna har jämställt honom med sina Apollon. Deras namn dvs., Phol (Ull) och Apollo (Apollon) låter som om de har haft samma rot. Det är även intressant att hyperboréerna har dyrkat honom som sin främste gud.
Ljus- och skog -guden Phol (bål) i Merseburgbesvärjelserna som jämförts med Apollo är identisk även med sol och -eld -skog guden Ull-Heimdall. Själva Hyperborea (övernordliga landet) är en korrekt översättning av Norr-avige (den aviga Norden, Norge) som av det även har menats hela Skandinavien. Stockholm kan betyda skärgård:
Stock: 1-stam, timmerstock, balk, stolpe, bjälke, syll. 2-samling, besättning, mängd, uppsättning. holm (holme): holme är en liten, vanligen obebodd ö. Holmar återfinns bland annat i skärgårdar. Ordet används även i en vidare betydelse för små uppstickande bergknallar ute på fält (åkerholme) eller för fast mark omgärdat av en mosse eller sankmark. I så fall kan det mytiska trädet Yggdrasill (Ygg-dra-syll) betyda “skräckinjagande träd/trädstam” och det syftar också på Stockholmsområdet.
Etymologi för Asken Yggdrasill
Jag tror att den korrekta etymologin av detta namn är:
Ygg: huge
द्रु m. dru tree
शिला f. shilA (syll) top of the pillar supporting a house
tree (n.):
“perennial plant growing from the ground with a self-supporting stem or trunk from which branches grow,” Middle English tre, from Old English treo, treow “tree,” also “timber, wood, beam, log, stake;” from Proto-Germanic *trewam (source also of Old Frisian tre, Old Saxon trio, Old Norse tre, Gothic triu “tree”), from PIE *drew-o-, suffixed variant form of root *deru- “be firm, solid, steadfast,” with specialized senses “wood, tree” and derivatives referring to objects made of wood.
sill (n.):
Middle English sille, from Old English syll “beam, threshold, large timber serving as a foundation of a wall,” from Proto-Germanic *suljo (source also of Old Norse svill, Swedish syll, Danish syld “framework of a building,” Middle Low German sull, Old High German swelli, German Schwelle “sill”), perhaps from PIE root *swel- (3) “post, board” (source also of Greek selma “beam”).
Man har tidigare antagit att: Yggdrasil betyder “idegranpelare”, med en härledning av yggia från *igwja (som betyder “idegran”) och drasill från *dher- (som betyder “stöd”). Idegranen blev symbol till eld-skog guden Ull (Ask). Ask (aska, egentligen glödande kol) syftar på sol-eldguden Ull: Ask (Ull) och Embla (Jumala/Jubmel) som räknades förfäder till svenskar och samer/finnar.
Maria Schottenius i DN vågar ifrågasätta ”Kyrkan”… För det behövs INGA kristna ”Mirakel”
I Fredags hade Gerd och Gertrud namnsdag enligt den svenska almanackan, och det är ingen tillfällighet, eftersom det tidiga 1900-talets almanacksmakare kunde sin Asatro. De visste exempelvis, att långt innan några falska Madonnor och ”Bebådelsedagar” infördes i vårt land, så firade man Segerblot på den första fullmånedagen efter Vårdagjämningen. I år infaller den dagen den 31 Mars, eller nästa lördag – och det här med Segerblotet har jag skrivit mera om förr om åren. Ni hittar dessa texter under rubriken ”Vårblot” under ”Högtider och Blot” ovan.
Nu finns det även de som helt utan ett enda vetenskapligt belägg för den saken påstår, att ”Vårfrun” som hedrades under ”Vårfrudagen” igår, skulle vara identisk med Freja, men se det tror jag inte alls, hedning som jag är. Att den begynnande medeltidens och 1200-talets svenskar inte alls förstod meningen med alla dessa ”Vårfrudagar”, eller ”Vårfrukyrkor” som de enfaldiga och maktfullkomliga katolikerna kom släpande med, är nog helt sant. Hedningar, som de faktiskt var, så trodde de att det var Vårens firande som var det viktiga här, och firade inga påstådda ”jungfrur” alls. Alla insåg de redan, att befruktning eller samlag måste till för att det nya livet ska gro – och varje någotsånär sunt tänkande människa och bonde vet idag ännu detsamma. Så skapade den svenska allmogen i sin oberördhet och sin Hedendom långt senare ”Våffeldagen” istället, och vände all kristendom ryggen.
Himmelsgudinnor med blå mantel, översållade med stjärnor, fanns redan i det gamla Egypten, där gudinnan Nut tänktes ha samlag med Jordguden Geb och så framföda Våren och Jorden. Här uppe i Norr talade vi senare om Frej och Gerd, eller Frigg som himladrottning…
Fru Schottenius tror inte på någon Jesu uppståndelse, antyder hon, och inte heller på ”de dödas uppståndelse” som man m-å-s-t-e tro på enligt den kristna Trosbekännelsen, sådan den ”Svenska” Kyrkan nu faktiskt läser och omfattar den. Ja, Fru Schottenius – som framstår som en mycket trevlig och hednisk person – hon verkar ha insett vad Naturreligioner verkligen handlar om. Hon utesluter till och med ordet ”Svenska” och skär alla de kristna kyrkor och samfund som finns i landet över en kam. ”Tror de ens på några mirakel längre, och i så fall – borde de inte tala klarspråk om vad de egentligen tror på” – och sluta hyckla inför människornas frågor.
Hon är långt borta från Moseböckernas skräckfantasy, säger hon, Egyptens gräshoppor, de påstått ”heliga” Jungfrurna och allt det andra, och ifrågasätter om någon kristen alls kan tro på detta, eller på några mirakler mer. Kanske borde allt istället uppfattas symboliskt, och bara som metaforer eller liknelser, avslutar hon, och frågar aningslöst:”Vad för slags religion har vi då kvar ?” ungefär som om varje form av religion, måste innehålla mirakler eller sex stycken omöjligheter före frukost, som Lewis Carrol en gång sa.
För egen del tycker jag att hon tar käpprätt fel just där.En religion behöver inte vara absurd eller omöjlig till sin natur, som kristendomen; eller ens mirakulös. Se på Buddhismen till exempel – den kallar sig själv för en filosofi, inte en religion – och vi Hedningar och Asatroende behöver inga kristna mirakel eller andra villfarelser, därför att naturen,livet och årstidernas gång faktiskt är oss mirakel nog – vilket även Maria Schottenius själv verkar ha på känn – kanske därför att hon är kvinna..
Att jordens gröda och gräs gror, och att Våren kommer åter – är inte det ett mirakel nog ? Ett barns födelse är också ett mirakel, vilket varje föräldrapar vet, lika väl som den nya grönskan. Och kärleken, man och kvinna emellan ? Är inte den mirakulös nog också ? – Således behövs inga ”orörda, heliga jungfrur” och annat tjafs i den stilen, även om det naturligtvis finns enstaka kvinns som går och kallar sig vid en massa falska titlar de inte har rätt till, typ ”Rådsgydjor” och liknande – men så värst heliga är ju dessa exemplar inte.. Själv har jag mött bättre och ”heligare” kvinnor än så – kanske Maria Schottenius också får räknas dit – även om hon väl inte är någon sierska direkt, eller utrustad med medial förmåga… vilket en del kvinnor förvisso kan vara.
Kunskapens ljus talar genom alla ting. Det ser de rättfärdiga, och ger dem en gloria..
Redan det faktum att björnarna kommer ur idet – vilket snart lär ske så här års – är ett större mirakel och en mycket större uppståndelseän den gamle skägglurken Jeschua ben Yussufs påstådda återkomst. Ni vet han som var sin tids Bin Ladin, och ”drev månglarna ut ur templet” i förstörelsen av World Trade Center. Björnen kommer tillbaka år efter år, ja upp till 30 gånger eller mer under en ordinär björns levnad, och ändå kan människorna inte göra efter detta, och än mindre förklara hur det går till, fast vetenskapen säger sig ha fått upp ett antal spår. Enligt vad vi vet, borde samtliga björnar avlidit under vintersömnen till följd av urinsyra i blodet, försvagad benstomme och Frigg allena vet vad, men trots allt återkommer de – och återuppstår med nya ungar i släptåg – och för mig är allt detta, som hör våren och fruktbarheten till, mirakel nog. Jag behöver sannerligen inte mer.
Fynden från Önsvala och Nevishög finns idag på Historiska Muséet och “Barbaricum” i Lund, där man bara vågar ställa ut ett fåtal av dem
