”Comic Relief” kontra Nyhetsbevakning…

av

Som ”Comic Relief” – detta anglo-amerikanska uttryck, brukar man antingen beteckna ”spänd förväntans upplösning i intet” med en svensk fras, eller också använder man det utländska uttrycket som ”samlingsnamn” för ren underhållning, vilket är till att slarva med språket och begreppen. ”Comic Relief” på amerikansk engelska har nämligen blivit ett samlingsnamn för politisk satir av alla de slag, i det stora som det lilla, och det verkar fortfarande vara en högst nödvändig sysselsättning.

Inlägg från ”Muralgranskaren” i hans eget twitter-flöde, 2021-01-16

I det Sverige jag växte upp – ni vet det land som för längesedan förvandlats till ”Landet Löfvén” – fanns alltid Politiska Satir-teckningar införda så gott som varje dag i varenda dagstidning med självaktning, på Riksplanet eller Regionalt. Dansken Poul Ströyers teckningar i Dagens Nyheter var kanske det allra största forumet för sådant, men även ”Staffans Stollar” och LON – Lars Olof Olsson – samt många andra tecknare utökade dagstidningsfloran med sådana stående inslag.

I dagens mediabrus har allt sådant försvunnit. Inte ens de största dagstidningarna i Sverige använder längre ”Comic Relief” i just den formen. Gamla mästare, som Kalle Strokirk, lever ännu – i armod – likt Lars Hillersberg på sin tid – och även J E ”Ander” – Andersson – fortfarande en kung av ritstiftet producerar alltmer sällan något nytt, kanske av hälsoskäl – men hör enligt mig fortfarande till de allra, allra bästa – liksom vissa väldigt frispråkiga herrar i Moscow Times, som skämtar med allt ryskt, även Putinskt, trots att de är ryssar.

Men – i ”Landet Löfvén” däremot… där kan en enda teckning från New York Times om någotslags barn-helgon från Sverige, eller något annat sakrosankt – ja solis sacerdotilis – kan ögonblickligen utlösa hat-stormar i asociala media. Med stor behållning sträcker jag mig just nu åter till David Nessle – alltså ”Muralgranskaren” – som alltjämt fortsätter sitt egna Twitter-flöde – just hans egen metodik – att ta historia och även konsthistoria till hjälp för att satirisera, har jag ju varit inne på förr. Ja – jag till och med hjälpte till att skapa just hans verksamhet inom ”det murala” – när jag 23 Februari 2015 – nu snart sex år sedan – skrev ett inlägg om ”Haren och Hunden” i Härkeberga Kyrka, och vad detta gamla radar-par ägnade sig åt – nämligen att ”röra om i samma gryta” nere i Albertus Pictors gamla 1300-tal.

Ni kan fortfarande läsa detta inlägg – i sin tur inspirerat av en annan svensk bloggare – under rubriken ”Konst och Litteratur” ovan – den är i sin tur uppdelad i ett antal underrubriker numera, men det skall jag återkomma till en annan gång.

Nåja, den gamle vännens verksamhet som humorist – i det stora som det lilla – muntrar ännu upp. Just nu kör herr Nessle (förut också känd under pseudonymer som Lessnid eller till och med Daseved ) fortfarande hårt med Aethelred the Unready – skämt, men han förvandlas dock aldrig till herr Lessne, vilket jag också noterar. Han finns trots allt kvar i trakten av Göteborg.

Direkt ledsen – eller tveksam – blir jag dock efter ett inlägg i sk Alternativa Media, som har mycket stor bäring på Asatron, Hedendomen och Kulturminnesvården och som kan innebära att hela ”Runkampen” måste tas om. Vad man berättar om är ännu en ”politisk show trial” av Navalny-typ mitt inne i vad som ska vara ett Demokratiskt samhälle, och ännu ett illa dolt (S)-märkt försök som ”Riksåklagare Petra Lund” skall ha försökt sätta samman.

Troligen har detta politiska falsarium sitt ursprung i vad vi fått se i USA under början på denna månad – det är så jag tolkar det.

Jag har dock inte sett en enda notis i Svenskspråkiga media eller öppna källor som stöder Samnytts inlägg ännu, men i väntan på fler notiser (jag antar alltså, att vad som publicerats i Samnytt inte var ”fake news” utan har bäring på verkligheten ) påminner jag er alla om att Tyr-runan kan utföras som ”Stadhagalder” med kroppen och händerna, att även Försäkringskassan har den i sin logga, och att ni inte, repetera INTE ska tro på diverse extrem-rörelsers förfalskningar, förvanskningar och påståenden om ”Onda Makter” – för vad vi ser här är inte ondska – men ren och skär Dumska – från ett visst Justitiedepartement, och en viss svensk Justitieminister, som tillhör exakt samma partifalang, som den nyss avgånge chefen MSB.

Också Försäkringskassan har som bekant en stor och tydlig TYR-runa i sin logga. Hur kan det komma sig ?

Välidgt många etniska svenskar och Svenska Medborgare har Tyr-runor av alla slag intatuerade på sina kroppar. Skall svenska myndigheter använda knivar – utan bedövning – eller kanske bränna medborgarna med laser ??

I väntan på fler inhopp från RÅ Petra Lund eller Kvällspressen, avstår jag från fler tolkningsförsök – men kom ihåg vad jag sagt er alla om tatueringar. Också en ren ”lägertatuering” i form av en enkel sifferserie kan straffa sig, och det mycket hårt – också om man påträffas med ett litet dubbelblixt-tecken framför sifferserien – vilket en helt annan kategori medborgare faktiskt hade i ett centraleuropeiskt land, så sent som under förra århundradet.

Också Signaltruppernas truppslagstecken innehåller en mycket stor och TYDLIG Sol- eller Sieg-runa. Media uppger, att RÅ och HD fortfarande överväger ett totalförbud för Torshammare och Runor.

Jag har sagt er alla, att det är smaklöst, billigt och dålig stil att alls tatuera sig – och när världsläget svänger snabbt, kan den symbol du själv i ditt ungdomliga oförstånd trodde vara ”Schnygg” mycket mycket snabbt få ödesdigra konsekvenser – och bli Livsavgörande – eller Dödsavgörande – på flera sätt än ett. Minns vad jag skrivit om ”Vårdens Taimourer” och vilket slags personal, som finns på svenska sjukhus och äldreboenden. Vi kan alla råka i just den pöbelns händer, fortare än kvickt.

Karl XIV Johan, Furste av Pontecorvo och svensk Konung på sin tid, skall enligt en obekräftad folksägen ha haft ”Mort aux Rois” intatuerat på sin kropp, om än inte ”Mort aux Vaches !” som är ett franskt slang-uttryck med likartad betydelse. Med tanke på vad den fd. unge revolutionären blev, längre fram i livet, ångrade han nog minst sagt sin tatuering, när han skulle läggas på Lit-de-Parade.

Jag har redan berättat för er om ärren på min egen kropp – jag har inga andra prydnader förutom ärr, Mensur-tecken från 16 års ålder och framåt, stora och tydliga operationsärr längs hela underarmen, vänster vad, hela höger fot, samt på vänster lillfinger. Samtliga skador går in till benet – och ert löjliga tatueringsväsen, överåriga bikers och små tonårsjäntor – kan ni dra åt helvete med och lämna därhän, för ni vet ändå inget om riktig smärta, eller ens vad det betyder. Ganska många av ärren, uppstod nämligen av skador, som aldrig var bedövade eller ihopsydda när de uppstod, förrän efter flera timmar eller hela dagar efteråt. Men – jag är ju Hedning...

Galna Greta ! Jüd Wolodarrrrskiiij !

Från Bonnier-pressen och dess ledande lögn-blaska – som jag inte tänker besudla denna blogg med att nämna – rapporterades i dagarna om ett nytt fall av ”Christian Belittlement”. Denna gång gällde det en helt ny redaktionsmedlem, med mycket goda meriter visserligen, som tydligen försöker ”stjäla” mina teman, och på olika sätt förminska Asatro och Hedendom, samtidigt som han inte alls verkar ha läst något om de senaste arkeologiska landvinningarna vid Gamla Uppsala – ett ämne som jag skall få be att återkomma till i form av en bokrecension. Jag har å andra sidan inte läst Magnus Västerbros DN-inlägg, eftersom jag aldrig någonsin läser DN – så det kan ju jämna ut sig. Enda undantaget är de öppna debattsidorna – men nej, men nej – av uppenbara skäl läser jag inte DN – jag har sagt upp min prenenumeration för flera år sen, och jag tänker aldrig någonsin ändra på detta.

Frågan är, varför DN alls behöver denne nye skribent, på varannan veckas basis, men välkomna välkomna kära Bonnier-familj – ni är ju – som katoliken Erik Helmerson – ändå så ”väl integrerade” på er egen tidningsredaktion – och vad ni producerar har vi redan sett.

Själv föredrar jag fortfarande Dick Harrison i Svenska Dagbladet – långt vederhäftigare som historiker av facket, och ingen halvsunkig ”tendensfarbror” typ Herman Lindkvist.

Det var nära, att jag helt missade denna veckas två ledande notiser – som har direkt bäring på min egen, garanterat Hedniska Värld, samt hela Hedendomen i Sverige, vars främste nyhetsbevakare jag ju faktiskt är – i bloggform dessutom. Ingen intresseförening, inget ”samfund” – de som finns tar sig själva på lite för stort allvar, tycker jag – sedda mot vad de faktiskt är – och inga av mina medhjälpare i den Hedniska bloggosfären, fångade ens dessa två nyheter för veckan – Runkampen och DN:s ”Härskar-tekniker”

Som alltid blandar jag friskt – ”Comic Relief” ena sekunden, ren Nyhetsbevakning av klassiskt snitt nästa sekund.

Samtidigt har en viss ”Vinterstädning” skett bland de ”gamla” inläggen på denna blogg från 2018 och framåt – och om principerna för det arbetet, lika väl som innehållet i mitt artikelarkiv, ska jag berätta i nästa inlägg…

 

”Vad hände egentligen Frans G Bengtssons Bibliotek ?”

av

De allra sista resterna efter Frans G Bengtssons bibliotek, på lagerhyllor av Billy-typ i magasinen hos Gullspångs Kommun (fotot hämtat från kommunens hemsida)

Frans G Bengtsson, den lärde essayisten, humanisten och hedningen – för särskilt kristen var han inte, denne ”Röde Orms författare” – kanske de flesta etniska svenskar väl känner till. Jag har redan tidigare i denna blogg varit inne på vad som hände med ”Jussi Björling-Muséet” i Borlänge, och vad ansvariga kommunpolitiker där gjorde med alltsammans, och vilka grupper i den kommunen som helt tillåtits ta över, sedan det anmälts och behandlats av en kollega i den svenska bloggosfären, där vi påträffar så väl ”Allmogen”, som ”Svenska Kulturbilder”.

I denna tid, när så mycket av kulturlivet ligger i Covid-träda, och så mycket förstörts av ansvariga politiker och det som skulle vara rikets högsta ledning, har allmogemän och de lärde gjort gemensam sak på nätet. Jag har fått lära känna bloggare av båda sorterna, män som ännu gör skäl för att kallas ”mina landsmän” – och så skall det också förbli.

Jag har berättat för er om Torshammar-ringarna från Norrort och museifynd, som smälts ned och gått direkt till metallåtervinningen, därför att en viss Kulturminister vid namn Kuncke (med känd ”kulturell” tillhörighet och med sin bakgrund som porr-modell i Slitz och media-stjärna fullständigt klarlagd)  tyckte att så skulle ske, och efter vad man vet faktiskt kan ha gett order om den saken, något som beskrivits av bland andra Ola Wong i Svenska Dagbladet.

Jag har berättat för er om Sigurds-ristningen på Ramsunds-berget utanför Strängnäs, den som okunniga kommunpolitiker och en ännu okunnigare Byggnadsnämnd under en viss ”Ingrid Biraths” ledning nästan helt lyckades förstöra genom en sk ”lokalt upphandlad byggentrepenad” och andra fadäser. Miljön kring Ramsunds-berget kommer aldrig bli helt återställd, och kan aldrig återskapas till vad den förut var – och Strängnäs Kommun har fått betala miljonbelopp för att återställa vad ”Birath-dådet” i Byggnadsnämnden helt förstörde.

Minns ni hur en helt okunnig Byggnadsnämnd, i förening med sk ”Kulturpolitiker” i Strängnäs nästan helt lyckades totalförstöra en av landets värdefullaste runinskrifter, i förening med en ännu oseriösare byggfirma, som heller inget kunde eller visste… ?

 

Jag har berättat för er om enskilda runinskrifter, som kunde förlorats i samband med sk ”klottersanering” med högtrycks-tvätt, och vem, vad eller vilket slags personer det var, som fick sköta den kommunala ”klottersaneringen” – naturligtvis helt utan uppsikt – som det alltid går till i ”Landet Löfvén”. Just Holmfast-Ristningen blev dessbättre helt återställd, och det kan ni läsa om under en ny sektion på min blogg, ingång här ovan.

”Kulturmiljöbrott” kunde aldrig styrkas, heter det. Men vem, vad eller vilka var det som kommunen – via ”Entrepenad” skickade ut för att ”klottersanera” – och vilka motiv samt kunskaper hade dessa ?

Jag har också berättat för er om en runsten i Upplands-Bro, som nästan blev totalförstörd den också, sedan en viss individ, av viss etnisk och känd religiös status fick för sig att spraya kristna symboler på den. Det är fortfarande oklart, om den stenen alls gick att ”klottersanera”, eller varför inte den individen lagfördes och dömdes i Domstol – men i ”Landet Löfvén” kan man ju få ”frigång” för det mesta, dubbla mord inbegripet.

Att vissa vandaler har en viss religiös, etnisk och kulturell hemvist, samt vad motivet bakom vandalismen i själva verket är, blir i vissa fall helt uppenbart.

Slutligen har jag också Moraliserat över den nu Riksbekanta ”Bankomaten i Rissne” och vad slags individ som varit verksam där, trots vad Kriminalvården uppger om ”Rigorösa Säkerhetsbestämmelser”.

Uppenbarligen är läget i ”Landet Löfvén” ungefär så som det alltid är, eller så som det har varit – i ständigt eskalerande omfattning – så länge den Regeringen, samt den närmast föregående har suttit vid makten, och den som alls vill överleva, eller till på köpet vill ha kvar något av sin egen etnicitet och kultur, särskilt om han heller hon råkar vara etnisk svensk; får alltså se om sitt eget hus och sina böcker, alldeles själv och med de små, små medel, som överhuvudtaget står till buds i dagens läge.

Därmed är vi tillbaka till utgångspunkten för denna lilla essä, eller vad som egentligen hände med Frans G Bengtssons bibliotek, som nu har tillfallit Gullspångs Kommun, och finns kvar som ett ”minnesrum” på det lokala biblioteket, som naturligtvis har vissa Covid-inskränkningar, och därför inte alls håller öppet för allmänheten numera.

Gullspångs Kommun, fortfarande existerande nära ”Svea Älv” från istiden, och gränsen mellan Svea och Göta Riken i Tivedens marker

Att Frans G Bengtsson, som ju var Lundensare och Skåning, alls kom att flytta norrut och till Tiveden, beror på flera saker. 1939 – när Andra Världskriget bröt ut – var han nygift med sin Gerda, som kom från Ribbingsfors, och den verkliga centralorten i Kommunen är förstås fortfarande Gullspång, och inte alls Hova, som man felaktigt kan läsa på Wikipedia, för det var just på Ribbingsfors Gård i Amne Härad som Frans G slog sig ed, och det är skillnad, skall ni veta.

Han var då relativt nyetablerad som författare, och inte alls så folkkär som idag. Han hade publicerat ett par diktsamlingar, flera essäsamlingar – essäerna var förstås först publicerade i dåtidens tidnings-media på papper, nota bene – och han hade till och med lyckats ge ut sitt stora Historieverk om Karl XII:s levnad, något han än idag blivit hatad och angripen för, trots att det vetenskapligt sett var fullständigt oklanderligt, och skrivet på ett utomordentligt, historiskt korrekt källmaterial.

Trakten kring Gullspångs-älv och Sveafallen längre norrut beskrev han själv såhär:

Här flyter nu, nedanför sluttningen där jag ligger, den fridfulla Gullspångsälven, som jag lärt mig att tycka om; om den har aldrig en enda sonett gjorts, skulle jag tro – kanske inte så mycket som en limerick. Likväl är den på sitt sätt en ganska förnäm älv; den bildar gräns mellan Svealand och Götaland, dessutom hade den förr ett namn av vördnadsvärd uråldrighet. Den hette Amn, ett ord så gammalt att det torde gå tillbaka till Bronålderstid eller längre; det gamla folket i Latium hade samma ord i formen Amnis, som betyder stor flod. Men detta Amn har sedan länge kommit ur bruk, kanske på grund av uttalsvårigheter. Hamn, famn och namn går nog så lätt att säga, men Amn är svårare, liksom som det krävde mer påpasslighet på tungan.

Därför övergick man så småningom till att säga Gullspångsälv, som faller sig lättare och som låter som om det var fråga om ett avloppsdike från ett Municipalsamhälle.

Det gamla förnäma namnet har likväl inte försvunnit, här heter det alljämt Amnehärad och Amneholm, ett namn som hastigt skymtar på ett blad i vår medeltidshistoria, för så hette fästet på den lilla holmen vid älvmynningen, som brändes av Engelbrekts män”

  • Ur Essän ”I Gröngräset” 1947

Lägg märke till Frans G:s karaktäristiska stil, och hans sätt att behandla svenska språket – inte ett ord för mycket, inte en stavelse fel. Han levde i en tid, då människor fortfarande kunde skriva korrekt och elegant svenska – och inte bara det – han gick direkt tillbaka till ursprunget, berättade hela historien, geografin, läget för den plats han befinner sig på, liggande i gröngräset 1946 eller möjligen 1947, ett år då världskriget tagit slut, och han åter har tid att formulera sig korrekt, samt skriva. En suverän ”lägesbeskrivning” och ”fältdagbok” – men med höglitterära kvaliteter, som står sig..

Så gör en vis man !

Än idag finns det också ett Frans G Bengtsson sällskap, naturligtvis, som försvarar hans språk, samt påhoppen från pöbel och därmed likställda, som någon gång varje årtionde försökt lansera tanken att Frans G skulle vara nynazist, bara därför att han skrev om Karl XII. Samma skit, samma exkrementer, som förståndshandikappade och halvidioter tar till om oss Asatroende, för att nu använda Frans G:s eget språkbruk – för han sa och skrev en hel del om släktet ”halvidioter” också – även bland hans dåtida landsmän, faktiskt.

I staden Lund finns vissa minnesplaketter, som blir svåra att ta bort från husväggarna…

Men krigsvintrarna och livet i den gamla herrgården hade inte varit lätt, liksom hans stora Romanbygge ”Röde Orm” som gjorde honom Rikskänd, och till mångas idol, eftersom den kom ut under krigsåren – 1941 och med sista delen 1945 – och tröstade ett helt folk, genom att berätta för dem om ett annat slags Sverige, om en länge sen förgången och lyckligare tid.

Men han var också mycket exakt – arkeologiskt exakt, in i minsta detalj, och levde verkligen efter fältropet ”A writer shouldn’t write what he doesn’t know” också när det gällde historiska romaner. Det har ofta blivit omvittnat, att den plats han använt som exakt förebild för Orms och Ylvas Vikingagård och nybygge uppåt Hallandsåsen i andra delen av ”Röde Orm” exakt motsvarar den udde nära Rössjöholms Gods i Tåssjö socken, där Frans G själv vuxit upp, tillbringat mycket av sin barndom och där han säkert visste, att man gjort fynd av pilspetsar och andra järnföremål i jorden – föremål som då inte systematiskt förstördes, av sådana krafter i vårt land som hatar vårt folks historia, och själva begreppet ”etniska svenskar” – bara för att de enligt den nya ”Greta-tron” ska lämna in alltsammans till metallåtervinningen…

Jag sätter dock inte ut en exakt pil till var förebilden till Röde Orms gård låg, eller vilken udde på flygfotot ovan det är fråga om – risken för förstörelse, ”skattsökare” med metalldetektor, eller allmänt ”fornsederi” som den nuvarande ägaren med all säkerhet inte vill ha in på sina marker, är ändå alldeles för stor.

Hans hälsa var nu bruten, och redan under 1940-talets krigsvintrar blev han gammal och sjuk. Det skildrade han också i essäer som ”Vintermänniskan”, kontra ”Värmeledningsmänniskan” och andra – för mig – centrala verk, som jag faktiskt tagit upp och flera gånger använt i denna blogg – i tankeform, vill säga.

Han uppehöll i det längsta korrespondensen med sina egna läsare, till och med med barnen, och den ”Skånepåg” som kom med i en av hans egna essäer, med brevfrågan om Ölet i Kung Blåtands hall, och ifall ett helt ölfat till Jul blivit helt förstört, därför att Sigtryggs huvud råkat hamna i det – det förlorade huvudet – ett resultat av Orms hugg – gjorde ju inte så mycket – men Frans G lär ha räknat ut exakt hur många öltunnor, det fanns i hallen den kvällen, och varför där sannerligen icke rådde minsta brist på öl och mjöd – faktisk författare, som han var.

”Minnesrummet” på Gullspångs Bibliotek, som det ser ut idag. Erik Rafael Rådbergs porträttbyst och författarens gamla Schack-spel (schack var något han skrev mycket om) är allt som finns kvar, men det säger inget alls om den ursprungliga biblioteksmiljön, eller de förhållanden Frans G faktiskt levde under. (foto från Gullspångs Kommuns hemsida)

 

När Frans G Bengtsson gick ur tiden, 1954, var det ingen som brydde sig om hans bibliotek, på över 5000 volymer. I 1950-talets USA-inspirerade och (S)-ledda Folkhem, fanns det inte utrymme för sådant överhuvudtaget – det hörde icke till tidens anda. Hans familj bodde kvar på Ribbingsfors gård tills 1960, men sedan var där slut. Allt som fanns kvar, blev en liten hyreslägenhet i centrala Gullspång. Och ändå var det här höggradiga historieverk, internationell forskningslitteratur – och bara en fjärdedel av böckerna var på svenska – resten självklart på tyska, franska, engelska och andra stora kulturspråk. Vad han själv kallade ”The Litterature of Pure delight” och skildrade i sina egna essäer, var inte alls svenska verk, och framförallt inte något av dåtida svensk skönlitteratur, vars ”backfischprosa” eller infantila språk – dåtidens ” Akbar Hrunkeböö-Swezka” inte tilltalade honom alls.

Själv har jag i mitt eget högst privata bibliotek kring 40 hyllmeter litteratur, samt blott och bart ca 1740 – 2100 volymer, räknat i tryckta bokverk på papper av alla de slag, så jag blir aldrig så flyhänt eller beläst som Frans G Bengtsson. En som haft mycket mer, och som nyligen gått ur tiden -just hans bibliotek borde också bevaras för eftervärlden – är Jan Myrdal, stridbar in i det sista – som ju lämnade oss alla 20 Oktober förra året – och han hade faktiskt 50 000 volymer – ett svårslaget rekord, tio gånger så stort som Frans G Bengtssons, men så var också Jan Myrdal en energisk man på alla vis, och tillika finns det ju ännu ett Jan Myrdal-sällskap, plus ett Jan Myrdal-bibliotek – på riktigt, och i verkligheten – men hur länge detta bibliotek ens får finnas kvar, innan någon totalförstör även det, och innan alla bidrag dras in, får vi väl se...

Herr Myrdal skall, enligt bekräftade uppgifter, haft flera bokhyllor även inne i badrummet och på toaletten i de tarvliga käll och trähus han innehade som bostad, till hans livskamraters förfäran, men så långt har jag själv aldrig gått ännu, angående ”the litterature of pure delight”…

Frans G skrev också hela essäer om ”det närmaste sällskapet” eller råttorna i hans träväggar, fladdermössen, och förstås även bina, som bodde i de halvruttna och förfallna hus, som fanns i Ribbingsfors trähusmiljö, men det var ändå ingen som förstod vad han verkligen menade med detta, och vad det sade om författarskapets villkor. Emellertid – han dog först 1954, som sagt – vid exakt 60 års ålder – han uppnådde aldrig ens pensionsåldern, och fler år fick han inte – jämfört med 90 för exempelvis Jan Myrdal.

I den nu totalt bortglömda essä-serien ”Sällsamheter” från Raben & Sjögrens förlag, på sin tid (1970-1990 talen – men oroa er inte, gott folk – den kommer snart att ersättas av något oerhört mycket sämre, kvalitetsmässigt och innehållsmässigt, liksom varit fallet med ”Svenska Turistföreningens” på de sista 20 åren fullständigt urusla ”Årsböcker” – de var i över 100 år något helt annat…) skrev journalisten och författaren Lennart Jörälv – som fortfarande lyckligt nog är i livet – en essä om det Bengtssonska biblioteket. Han redovisar dess läge och status fram till 1981, alltså för nu 40 år sen, och det är hans uppgifter ur boken ”Sällsamheter i Västergötland”, volym 1, ISBN  91 29 553484 sidan 84 – 89, som jag nu använder för att skriva detta.

Det började som en ordentligt skriven serie essäer och reportage om Svenska Sevärdheter, skrivna av journalister…sedan gick kvaliteten ned…

Turligt nog var det också i ”Sällsamheter”-seriens absoluta början, då det inte fanns nyutgåvor, sämre dubbletter över svenska landskap (jämför Bengt G Söderbergs Gotlands-bok, med det eländiga snömos, som senare serverades om samma provins) som Jörälv gjorde sin bok, och han byggde den troligtvis på äkta intervju-material, och inte på hörsägen.

Frans G:s 5000 volymer blev liggande i en fuktdrypande källare, i hyreshuset i centrala Gullspång. Men Sune Jakobsson, rektorn i en lokal skola, menade klokt nog att det inte kunde fortsätta så – något måste väl göras. Han försökte entusiasmera det lokala näringslivet, utgjort av bolagsherrarna i Amnehärads Lions Club för saken – men ”de va för durt, tyckte stämman” så det blev aldrig av. Detta hände på 1970-talets början – men Sune Jakobsson var en lojal medborgare, samt etnisk svensk. Han gav sig inte, han utvecklade själva förslaget – och kunde framåt 1977 entusiasmera lokala krafter i hela Gullspångs-bygden på annat sätt, via försiktiga framstötar.

Man hittade en nedlagd charketuriaffär, kommunen ville betala hyran, och frivilliga krafter på orten satte igång med att bygga om det forna slakteriet till bibliotek, och kultur-lokal. Sommaren 1977 var allt klart. Gullspångs-bygden hade en ny, lokal och regional turistattraktion, som faktiskt skulle finnas, existera och leva vidare i mer än 50 år – trots vad som hänt med landet Sverige under mellantiden, för som vi alla vet, förvandlades det sakta men säkert först till ”Landet Reinfeldt” och sedan ”Landet Löfvén” – och så hamnade allt på dekis och på lekis, under (C) + (mp) och de galna Gretornas ADHD-HBTQB-regim som också lagt en tung, helt förlamande hand över det verkliga kulturlivet, liksom ”nysvenskarnas” och de ”ensamkommande” invällarnas ständigt tillväxande skaror, vars fortsatta existensberättigande just här, och i Gullspång kan ifrågasättas – för våra politikers fullständigt sjuka visioner, kommunalt eller nationellt, har inte längre med sunt förnuft att göra.

”Habeat Sua Fata Libelli” heter det fortfarande på medeltids-latin – eller ”Också böckerna har sina öden”.

I boken ”Hundra Svenska Smultronställen” av K A Adrup, som kom ut 1986 på Bra Böckers förlag i Höganäs (Bra Böcker gjorde under de åren fortfarande skäl för sitt namn, men det var innan Bi Puranen) finns fortfarande Frans G Bengtsson-biblioteket i Gullspång med, och in på 2000-talet fortsatte det att fungera som det var tänkt, under lokala krafter, som sagt.

Men sedan tog alltså det kommunala biblioteket över alltsammans, och nuförtiden är de mest angelägna sevärdheterna, enligt Gullspångs Kommun (som fortfarande består) och det som verkligen skall bevaras och framhållas som fina turistmål förstås kristet medeltids-gyckel och buskis på lokal-nivå, med vissa försök till publik-knipande inslag, Gårdsbutiker typ ”Yuppies Ridshop i Hova”, samt ”Stikkan Anderssons födelsehus och Loppis-butik” som skall ha första platsen..

Allt enligt den sortering, begreppsförklaring och ganska röriga verklighet, som Gullspångs Kommuns lokala kultursekreterare och webb-designers lever i, där de inte längre ser vad som verkligen är väsentligast i tider av kris, och vad som är värt att bevara för ett folk.

Nu behövs det bara en verkligt stor, anlagd biblioteksbrand, likt den som inträffade vad gällde Linköping Stiftsbibliotek för 21 år sedan. Kommunen hade placerat en viss ”Invandrarmottagning” – som det hette då – i intill-liggande våning, och det var nära, att inte bara det kommunala biblioteket, utan också mycket sällsynta medeltida manuskript för alltid förstördes, allt på grund av en enstaka sk ”nysvensk” som skulle släppas in i vårt land, och förstås tilldelas medborgarskap, helt automatiskt. Jag kan försäkra er, att jag känner till de väldigt speciella juridiska omständigheterna också i det fallet, inte minst som någon ur min familj donerade sina sista ”vanliga” böcker till återuppbyggnaden av det kommunala biblioteket i Linköping den gången – men sakförhållanden, får ni fråga ”Östgöta-Correspondenten” om..

Midvinter-dagen har passerats – den inföll alltså den 15 Januari och inget annat – och min egen essä är nästan slut. Men en sista Hednisk Tanke tränger sig på, och det är oåterkallerligt, eftersom det rör skillnaden mellan Vinterns mitt och själva Midvinter-solståndet, som jag förklarade för er igår.

Framlidne Riksbibliotekarien och Spaningskompanichefen Harry Järv, Bataljon IR 61, Österbottens svenska Regemente.

På Midvintersolståndets dag, 21 Januari 2009 dog vännen Harry Järv, för han var verkligen en sann vän i rättan tid av just mitt liv, och inte bara ställföreträdande Riksbibliotekarie – som han blev utnämnd till under Kulturmarxismens stora tid på 1970-talet – ordinarie Riksbibliotekarie tyckte man dåförtiden var en titel som man måste förhindra just honom att få, av politiska skäl och på grund av hans tidigare liv som Spaningskompanichef under Finska Vinterkriget, då han försvarade sitt eget folk och land emot Stalin, och Sovjet. På grund av uteblivet stöd från Sverige, tvangs ju Finland till allians med helt andra nationer, och detta faktum, stack ”Järven” heller aldrig under stolen med.

Det blev mig förunnat att möta honom enbart två gånger, och båda gångerna slog han till mig i solarplexus, rakt ovanför Mellangärdet, så hårt han någonsin kunde – och jag kan försäkra er, att det var kraft i den högernäven. Första gången var utanför hans bostad strax nära Mariatorget på Södermalm, anno 2003 om jag inte minns fel, och andra gången var på premiären för filmen ”Framom Främsta Linjen !” 5 Mars 2004, en händelse som blev betydligt bättre dokumenterad än vårt första möte, ute på gatan.

En av Harry Järvs ständigt återkommande deviser här i livet var meningen: ”Det är egentligen bara tre saker jag kan. Det är kommatering, närstrid och fotografering” och efter dessa deviser levde han ett helt liv till 88 års ålder, helt och fullt. Hans fot blev bortsprängd av en mina i kriget. Han lät det inte bekomma sig särskilt – utan klättrade vidare på rangliga biblioteksstegar tills ett år före sin död – till hans hustrus skräck, för han hade turen att leva i ett långt äktenskap, som inleddes när han återhämtade sig på sjukhus i Stockholm, och bland annat fungerade som tolk åt döende, enbart finsktalande soldater.

Under sin tid som kompanichef, inrättade han också ett slags ”frontskola” åt tre av sina mannar i spaningskompaniet, som aldrig kommit upp till ”Lyceum” eller Gymnasiekompetens. Detta skymtar också förbi i trailern till ”Framom Främsta Linjen” – men vad mitt och Järvens andra möte, 5 Mars 2004 – 16 år sedan – tiden går ! – nu angick, så gav han mig det andra slaget, hårdare och desdo grundligare, ”Nå helvetti, bara för att ja inte minns dig, pojk, gammal som jag nu är” sade han – och så small det till ! Han inrättade förbandsbibliotek vid fronten, med verkligt läsbara böcker – inte underhållning eller ”pure delight” och även ”Schlomos skola” – alltså ett slags synagoga, skött av frontens ende Judisk-Finlandssvenske soldat, eftersom man talade Svenska och ingenting annat än svenska som kommando-språk i Österbottniska och Finländska Arméförband på den tiden – och trots den stormakt Finland för tillfället var allierad med, lät allt detta sig genomföras – av en äkta ”genomförare”.

”En gång Kompanichef – alltid blott Kompanichef !” (ett foto från ”tiden”)

Jag hade också fräckheten, ja impertinensen, att 5 Mars 2004 visa honom en liten kria, som jag själv nyss hade skrivit. ”Rödpenna hit” ropade Harry Järv. ”Sådär skriver man inte – ändra allt, från rubrik till slutkläm – sådan gröt- och mjölkprosa vill jag inte veta av… Skriver du i tidning, eller i media alls, så måste du vara kontroversiell, sticka ut, göra dina läsare arga, ja fly förbannade om så behövs – för annars är det ingen mening alls med att skriva !”

Så lydde hans råd – och med tanke på vad Harry Järv själv ständigt och återkommande skrev om VSB-pakten, och Urho Kekkonen i rollen som Finlands längst sittande President, och hans förhållande till Mauno Koivisto, den därpå följande Presidenten, tog jag lärdom och följde i hans fotspår. Det är ingen skam att åka på stryk och bli tillrättavisad av en sann mästare, ty man ska veta, att Harry Järv också var en skribent och krönikör av Jan Myrdals unika sort.

I sitt yrke som Riksbibliotekarie, samlade han bland annat på antika texter och manuskript i original, ja också på papyrus – som Hans ”Hatte” Furuhagen skulle ha gjort – om han haft den möjligheten. Arvet efter honom – 2800 volymer – eller 70 hyllmeter emot mina 40 – förvaras nu i Vaasa, svenska Österbotten, bevakat av en stiftelse av lojala landsmän – ja just landsmän till oss svenskar, inte finnar – och det var där hans hemstad var, under studietiden.

Där finns det ännu att se och besöka, även detta Covid-år – och av begränsade öppettider, märks nog ingenting – ty Finland är ett åtskilligt bättre land för människor att leva i, än ”Landet Löfvén” eller det som nu är återstoden av Sverige, så länge det nu varar.

”Svenska stam på svekets kuster – Vad är liv, och vad är död ?” skrev en gång Bertel Gripenberg, en annan finlandssvensk.

Och se – även det citatet stämmer fortfarande.

Fler minnen av Harry Järv, eller ytterligare om just hans liv och gärning, skriver jag kanske mer om en annan gång. Mitt eget bibliotek, som alltså bara räknar 2500 verk av högst varierande värde och kvalitet, har jag redan testamenterat bort en gång, men det visade sig vara till totalt ovärdiga personer och organisationer. Om det hinns med, tänker jag i sinom tid omtestera allt, eller bidra till vissa, särskilt utvalda antikvariat.

 

 

En Humanist går ur tiden

av

Så vandra våra store män
ur ljuset in i skuggan.
Här ligger denne riddaren
utav Förgyllda Suggan

Hans ”Hatte” Furuhagen, den kände Humanisten, Hedningen, Spexaren, Underhållaren är död. Han uppnådde åldern 90 år, men nu, på det andra Covid-årets början, har han samlats till mina litterära fäder – för han var en förebild i mitt skrivande, liksom Jan Öjwind Swan och många andra.

Furuhagen var ursprungligen lärare i Latin, men kom att skriva böcker om Antikens Historia, och mest aktuell av alla dessa verk är kanske hans populärvetenskapliga bok om Pompeji, ”Pompeji och ruinerna” som kom 2004, och som var en uppdatering av ett verk han själv skrivit under 1960-talet, hela 40 år tidigare.

Han vederlade all kristendom och bevisade omöjligheterna i Bibeln, genom verket ”Bibeln och Arkeologerna” 2010, och hur vad som skildras i den, orimligen kan tillskrivas någon ”jehova” eller ”gud”. Han gick på teatern i Aten – genom sina böcker och i sitt sinne fanns han på antikens ”Agora” – och hela hans liv var en ”Agon” eller en Humanistisk kamphandling, kanske på flera sätt som ett – och han skrev böcker om Brödets betydelse för den antika folkförsörjningen också, inte bara ”Bröd och Skådespel” eller ”Panem et Circenses”.

Jag minns också att han myntade uttrycket ”Den egyptiska Cirkushästen” om hela det Antika Egypten, en civilisation som var världsledande på sin tid, men som började gå under när en Monoteistisk, vanskapt galning till Farao vid namn Echnaton, försökte införa något som hette Monoteism. Vi vet också hur det slutade för Nildalens civilisation. Dynasti efter Dynasti, travade på i samma fotspår, förutsägbar och trött som vår nuvarande fläsklägg till Statsminister, och till slut föll hela kulturen samman. Islam kom, och Egypten blev en tredje rangens öken-nation – det finns kanhända lärdomar att dra ur detta, tyckte ”Hatte” Furuhagen, även om han som jag starkt förenklar, ja populariserar – men det m-å-s-t-e man ibland som god Humanist.

Den enda antika och hedniska kultur han inte vågade närma sig, var den Nordiska. I den miljö han växte upp var tydligen hatet emot det svenska, och oviljan att betrakta det egna landet som en kulturtradition, alltför stark. Jag tror det har att göra med förhållanden i den lilla bondbyn Borg, där han växte upp; och den intellektuella torftighet, som fanns där. Men – han träffade Tage Danielsson på Östgöta Nation i Uppsala, och en Humanist och skämtare från Linköping, fann en annan Östgöte från trakten av Norrköping, där byn Borg ligger än idag.

Succén var given, och manifesterade sig bland annat i ett antal – enklare – humorprogram i TV, som ”Mosebacke Monarki” – från en tid och ett Sverige, som inte längre finns – och som yngre generationer helt säkert ratar – men också den enkla humor dessa Humanister hade, deras fånerier, deras spetsfundighet, fångade på sin tid det svenska kynnet..

Fortfarande aktuellt ämne, inspelat 1967 – ”Klimat-alarmism” och ”Greteri” är helt onödigt…

Nu är han borta, och finns inte mer – och vad övrigt är, blir snart till tystnad. Men Hedningar och Humanister som jag själv – vi minns – och vi marscherar glatt vidare. Vi är inte som de små infantilisterna och zuisterna, de shii-tarna, på marsch mot den kristna Världsbranden, som de hyllar och försöker återkomma. Vi vet, att Ragnarök inte är slutet, utan ett cykliskt förlopp, en avbild av vad som sker i naturen runt om oss varje år, och vi tror, att bättre tider skall komma. Vi är de hedna – vi är de ludna !

Midvinterdagen och Thorrablotets början, 2021 – Innangård och Utangård

av

Medan årets första Riksdagsdebatt hemma i Sverige bjuder på de allra värsta invektiv från talarstolarna och sedvanligt Trumperi, görs försök av gängse media att bringa reda i vad som hänt, och komma med ordentligt skrivna politiska analyser. Vad jag anser om det svenska medialandskapet, och vad som förekommer där vet ni redan, likaså vad jag som Hedning anser om vissa sorters media och retorik.

”Vestigia Terrent” eller spåren förskräcker – för i fjärran, skymtar en stor och tydlig isvak… (Det är inte alla som kan se det)

Idag är det redan den 15 Januari, och därmed infaller faktiskt Midvinterblotet – enligt vissa – dess blotta existens är högst omdebatterad, liksom början på månaden Thorre, och därmed passerar vi Thorrablot på Island. Så är det här i Världen.

Innangård och Utangård, inklusive alla Midgårds skeenden, kompletterar varandra i det stora, som det lilla. Den största nyheten man serverat oss, är att Nyamko Sabuni av alla människor – nuvarande ledarinna för det som en gång var ett Folkparti, och som representerade det svenska folket, och inga andra folk, numera allvarligt överväger att lämna allt Regeringssamarbete med Regeringen Löfvén, vilket får beslutas på nästa partikongress – allt enligt SvD:s expertkommentator Göran Eriksson, som håller sig till verkligheten, och inte som andra SvD medarbetare på ”rättsredaktionen” ibland helt lämnar det sakliga bakom sig.

I valet och kvalet – ”Politik ger konstiga sängkamrater”

Orsaken uppges vara hur Löfvén-Regeringen fortsätter att agera i Befolkningsimporten, mitt under pågående Covid-19 kris, och hur man helt ut behåller sina traditionella skygglappar för ögonen, för att skaffa en nya ”Ersatz-befolkning” som skall drillas och luras till valurnorna, så att (S) och Nomenklaturan kan behålla makten i all evighet – ett beprövat litet trick, som vi känner igen från Fredrik Reinfeldts glada dagar. Men nu har hela samhällsmaskineriet visat allvarliga tecken på att skära ihop, och ingenting fungerar som det är tänkt längre. Fru Sabuni lär ha twittrat eller kommenterat att hon inte kommer ge upp den ”Liberala” linjen i befolkningsfrågor, och vad det betyder för oss 80 % etniska svenskar, förstår vi redan, nu när vi snart alla blir ”förbipasserande framför Bankomaten i Rissne” på ett eller flera sätt.

Samtidigt kan hon inte ignorera den interna opinionen inom sitt parti, som enligt nästan alla kommentatorer anser, att samarbetet med en sådan Regering som Löfvéns, nu måste vara definitivt över och slut. Det brukar sägas, att när två eller flera Liberaler möts, så kan de inte komma överens om någonting, intet besluta eller uträtta, eftersom det finns både Marknadsliberaler, Social-liberaler av traditionellt vänstersnitt, och dessutom naturligtvis också svårt Drogliberala personer och till och med sk ”Libertarianer” som i USA – av de två senare sorterna, har vi sett nog och övernog, inte bara på nyhetskanalerna, utan i vårt närområde.

Samtidigt skall jag ge Nyamko Sabuni en eloge, och inte helt räkna ut henne från den politiska kartan och fullständigt förtvivla, som jag gjort när det gällt en hel del andra personer.  Hon uppges till och med officiellt ha godtagit min formulering ”den mäktiga Sabuni-klanen” som jag lanserat precis här, i min egen blogg på Hedniska Tankar, och hon har alltså erkänt, att hon representerar ett klan-samhälle och ett särintresse,  vilket jag tycker är både ärligt, korrekt och artigt, samtidigt som också jag erkänt, att jag tillhör vissa klaner eller rättare sagt ätter här också, för det gamla svenska ättesamhället finns alltid kvar, och det kommer kanske snart visa sig vara en kraft att komma med, när samhället sviker.

”Time for some clan justice ?”

Om klaner och klaners sätt att skipa rättvisa, kan vi skriva länge; men gällande just Klanen Sabuni tycks det vara sant att konstatera att den utgörs av ett slags västafrikanskt matriarkat eller något, där allt vett, förstånd och realpolitisk förmåga koncentrerats till en enda person, nämligen Drottning Nyamko själv – för den manlige person som säger sig vara hennes bror och därför Klanens manlige överhuvud och mest kände medlem, har inte åstadkommit något alls mer än förvirring, krav på vältande av statyer, ren rasism emot svenskar, bidragsoklarheter, om än inte bidragsfusk rakt ut, som hos ”Svenska” Kyrkan, och hela det Islamska, bidragsindustriella komplexet.

Nyamko Sabuni framstår fortfarande som ”min” partiledare, eftersom jag fortfarande är medlem av det Liberala partiet i Sverige, ehuru med största tvekan. Det är i alla händelser ett parti, som nästan helt utplånat sig själv från den politiska kartan, och som löper alldeles uppenbar risk att försvinna ut från Riksdagen nästa val, och därmed är vi åter till utgångspunkten – våra politiska partiers nästan totala oförmåga att se, vart utvecklingen i det här landet snart leder, vilka som är majoritetsbefolkning, vilka Sverige som nation är till för – och inte.

Befolkningsimporten och de öppna gränsernas tid är nu definitivt över, och det gäller inte bara Vintern ut, så länge Covid-19 pandemin fortsätter eller till 2021 års slut. Det gäller i många, många år framöver – av högst naturliga skäl – ja minst intill 2030, 2035…

Det är tid för oss att vara svenskar, tid för oss att själva se om vårt hus; och själv skiljer jag som ni vet sedan en längre tid mellan Etniska Svenskar och Landsmän, samt Svenska Medborgare. Att bli svensk medborgare enligt legaldefinitionen går alldeles för lätt, och tre år är inte en på långt när tillräcklig tid, och svenskar uppstår inte förrän efter flera generationer. Ändå är Nyamko Sabuni min Landsmaninna, inte Landsman (Vi har två kön, givna av biologin och naturen – de är inte alls ”en social konstruktion” – och vårt språk har i stort två genus, samt två neutrum – ifall ni inte visste det. Här i vårt land, talar vi också svenska – inte arabiska.) och jag skulle för min del inte alls ha något emot att se henne med på listan av tänkbara Statsminister-kandidater.

Stöds av ”Hedningen” på Hedniska Tankar.  Tänkbar Statsminister-kandidat – ”Yes we CAN !!”

Hon vore en värdigare Statsminister än Stefan Löfvén, i alla händelser, ja något av en amerikansk ”First Lady” – men i-n-t-e ett sådant stolpskott i den vägen, som ”Melania Trump” – en vanlig person helt utan förmåga, och dessutom den stackars kvinna, som gifte sig med en viss Donald. Skulle ni själva vilja vara gift med en sådan, eller kanske ingift i Rikspolitiken ?

Jag kan ta gift på, att jag aldrig velat vara just det – ingift i Rikspolitiken, alltså – men Thorrablot och i-n-t-e Midvinterblot firar jag, liksom Julens avslutning vid Tjugondag Knut.

Midvinterblotets vara eller icke vara baserar sig nämligen på ett ytterligt litet antal historiska källor, som hela tiden starkt överdrivits. Just det här året har överdrifterna varit så starka att de tagit sig formen av ”fake news” och allmänt Trumperi.  Midvintersolståndet, som är en astronomisk händelse, och lätt att observera oavsett var man befinner sig på Jorden, är platsen för den egentliga Julen, och som jag redan visat, betyder den språkförbistring som skett mellan anhängare av den Julianska och den senare Gregorianska kalendern ingenting.

Skillnaden mellan dessa två kalendrar kan aldrig uppgå till mer än 17 dagar i alla fall, men just i år finns det en massa okunniga, som vantolkar skillnaden mellan kalendrarna till en hel månad, vilket är helt fel, eftersom det aldrig varit så. Thorre Månad, eller Torsmånaden, Januari, har alltid varit årets första månad, och eftersom Sturlasson och de Isländska krönikörerna levde minst 230 år efter att all Hedendom och Asatro var i lag förbjuden på Island, är hela teorin bakom att Julen inte skulle ha funnits, medan Midvinterblotet fanns, bara en idiotisk efterhandskonstruktion, att vända bakfram på alltihop, och förneka fakta

”Jól” och ”Jólarblot” är tillräckligt belagt i Sagalitteraturen, vilket ”Midvinterblotet” inte är, och heller aldrig varit. Man hittade till och med på en helt fiktiv kung ”Thorre” för att bortförklara Tors närvaro vid det nya året, eftersom de kristna hundarna inte tillät, att man nämnde guden Tors namn. Det nutida Isländska Thorrablotet, däremot, är en ”nyuppfinning” eller förvanskning från 1800-talet, liksom alla dessa idrottstävlingar vid namn ”Midvinterblot”, diverse gilles- och fest-traditioner och så vidare.

Carl Larssons tavla avbildar ingen historisk sanning alls

Som jag redan många år i rad och många gånger berättat och förklarat, äter man på det moderna Island upp all den överblivna Julmat, som är de sista resterna efter Julbordets håvor, precis som vid den svenska (och Nordiska) Knutsdagen, julens slutpunkt den 14 Januari.

På grund av våra moderna kalendrar, firas nu Thorre månads mitt (då Islänningarna vill ha Thorra-blot) på just den 15 Januari. Alla restauranger i Akureyri, Reykjavik med omnejd lanserar då de nationella och regionala specialiteterna, men något Midvinterblot den 15 Januari – nej – det finns det ytterst få nutida Asatroende som ens praktiserar, mer än som ett rent ”Månadsblot” eller Tacksägelse för att ha överlevt Julen, och för att det varit en god Jul – för gudarna – icke människorna – bör ges tack för att vi har överlevt, nu när vi lever i sådana tider och i ett sådant land, som vi ännu bebor.

Nu finns det i och för sig vissa kristna fähundar, helt enkelt – som vill hävda att det var tvärtom, att en hednisk Jul aldrig fanns, så att de ska kunna ta över den helt, att Håkon Jarl – den förste på allvar kristne kungen av Norge, som var ytterst illa sedd av folket – skulle ha flyttat det ursprungliga Midvinterblotet till Jul, som bara och endast bara skulle vara en kristen fest, osv osv i det oändliga. Det finns till och med en starkt lögnaktig bloggsida, benämnd ”svenska festseder” eller något sådant, som ligger kvar på nätet – men den tänker jag INTE länka till, eftersom jag inte vill medverka till att missuppfattningar och osanningar sprids.

Emellertid – redan Göran Stålbom, en svensk författare som skrev sin berömda bok om Vintersolståndet (vilket är och förblir den enda grunden till allt sant och äkta Julfirande, därför att själva Solsystemet och Universum faktiskt ÄR konstruerat så) år 1994 – lade en gång för alla klart grunderna, och bevisade övertygande, att det måste vara så.  Boken var flitigt prisad av recensenter på sin tid, men på grund av den väldigt låga bildningsnivån i Landet Löfvén, samt att få människor alls läser böcker numera, så finns den nu oftast bara på antikvariat, och kan vara svår att få tag i.

Kalle Dahlberg, runristaren på Adelsö som grundade Sveriges Asatrosamfund – innan Quanon-liknande grupper och diverse sekt-medlemmar förstörde den organisationen i grund, utgick från denna bok, och lät den skapa en humanistisk, på kunskap inriktad tradition, på vilket han ville att hela detta – i hans tankar Riksomfattande – samfund skulle vila.

Och de finns – bröder i Särimner – som förvaltar hans dröm, medan de fåtänkta, Quanonerna och Fornsedarna, nu ackompanjerade av någotslags vidunderlig västgötsk lastbilschaufför, skriker sig hesa av hat..

Knutsdagen 2021…

av

Idag är det Knutsdagen, då Knutsgubbar traditionellt skall ställas vid grannens dörr, Knutsbaler avhållas, och ”Kung Knut kör Julen ut” enligt gammal tradition. Min julavslutning nödgas jag uppskjuta med exakt tre dagar, trots att det bär mig emot – men bakom husknuten, döljer sig diverse oönskade följare och ”läsare” precis som förut.

I dagens Riksdagsdebatter skall enligt vad SvD förmäler en viss Annie Lööf (C) offentligt ha anklagat Jimmy Åkesson (SD) för att vara ”den ende svenska Partiledare som stöder President Trump” – vilket är en ren lögn, tillbakavisad av den senare. SvD lanserar också den missvisande teorin att ”QAnon” rörelsen i USA skulle vara högerextrem, vilket är en betydande överdrift, och Fake News som så mycket annat. ”QAnon” är en vild soppa av konspirationsteoretiker, diverse fanatiker, och extrema rörelser, som stjäl andras symboler och fakta, och använder dem helt fel.  Herr Åkesson har tillbakavisat Fru Lööfs groteska påståenden, och vederlagt dem som onödig retorik, av Trumpskt snitt.

Vi har redan sett Fjollan Federley, skådeprocessen mot Eskil Erlandsson och likvideringen de sista resterna av det gamla Bondeförbundet, samt Centern som ett agrart Landsbygdsparti, med de etniska svenskarnas bästa för ögonen. ”Lööferi” och måttlös ”Stureplanscenter” har länge sen tagit över. Kom ihåg ”de tre ledande center-kvinnornas” sjuka anklagelselekar mot Herr Erlandsson, Anna Ardin (numera i ”Svenska” Kyrkan, vilket är en händelse, som ser ut som en tanke) och Affären Assange, 2010 – alltsammans blå dunster, fantasi-foster, rena lögner som man med ”media hype” velat slå i oss.

LIKA SOM BÄR – Samma fanatiker här som där ! Symboler används fel, retorik från ett PERVERST KLIENTEL

Men låt oss lämna ”Landet Löfvén” för ett tag – Landet där snart sagt ingenting fungerar, om det blivit ”vintej” eller ”Väädegjund” för alla dessa infantiliserade vuxna, förståndshandikappade i politiker-förpackning, ”Galna Gretor” och rena Måndags-exemplar till medborgare.

Därmed åter till Knutsdagen, som jag firar till ära för den ende riktige Knut, Knut den Store av Danmark, Norge, Skåneland, Frisland, England och många andra riken och länder. Knut Lavrad, ett löjligt påstått Katolskt Halvhelgon och en högst massmedioker kung, skapad av kristifikation och mycket sentida historiker, ligger inte för mig; och faller mig icke i smaken.

Knut var son till Sven Tveskägg av Danmark, som vid sonens födelse antagligen inte omfattade kristendomen, och han var av Harald Blåtands och Gorm Gamles urgamla, Hedniska Kungaätt, son av vikingarnas konungar i våra Nordiska land. Och det var innan staden Lund grundlades av samma Konung Tveskägg, förrädaren som bytte sida och blev kristen.  Om han hade haft ett valspråk, eller hållit ett tal inför oss, hade det varit i linje med Magnus Barfot av Norge, han som var klädd i kilt och Kung även över Skottarnas land.

”Jag har kommit till er som en sjökonung, och icke som en stol-konung. Konungar är icke födda till att leva länge och regera för alltid här i Världen, deras liv går ut på att skaffa sig evig ära genom sina gärningar, för och genom sitt eget folk..”

Sådan bör Kung Knuts verkliga tro ha varit, och enligt dessa ord förflöt också hans liv, samt Regeringen över Knuts eget Rike, 1016-35, blott 18 år och icke mera – men hans namn, lever än idag. Tror ni då någon kommer minnas Sahlin, Lööf, Löfvén och andra föredettingar, ens anno 2030 ?

Han intog med 200 drakskepp och 10 000 man från alla tre Nordiska riken England ensam, och gifte sig först med Aelfgifu, en kvinna som heller inte var kristen, mer än till namnet, då hennes ätt var anhängare av ”Englisc” Asatro, och hedningar lika mycket som han, dotter till Ealdermannen av Jorvik eller York som hon var. Aelfgifu betyder ”Alfernas gåva”, alltså hon som är kommen av Vanernas gudaätt, ty i Eddan är ”Asar och Alfer” respektive ”Asar och Vaner” ett och samma. Hon bör ha varit liten och späd, en gracil varelse och kanske vacker, ty hon gifte sig som 24 år gammal, och hann få två söner, Harald Harfot och Sven Knutsson, som var den förste av Knuts många barn, avlad medan Kung Tveskägg fortfarande levde.  Harald Harfot hann med att vara Kung av England likaså, men erkändes aldrig i Norden.

Men så – av konvenansens skäl, och för att gynna de kristna hundarna i England, var Konung Knut tvungen att ta sig en annan kvinna till sin främsta och första hustru, trots att Aelfgifu levde kvar, ty hon dog först ett år efter Knut, fortfarande vid hans hov av allt att döma, då hon var 46 år gammal.

Såhär såg kung Knuts nya lagvigda hustru ut, har man bevisat med DNA-teknik, ”state-of-the-art” forensisk analys, utförd av rättsmedicinare och haplogrupps-studier på hennes återfunna ben från Winchester Cathedral i England.

Hon var – som ni ser – otvivelaktigt en Nordisk kvinna hon med, och ingen Negress eller Asiat. Det har sina naturliga skäl och en helt naturlig förklaring. Hon var Emma av Normandie, född dotter i en Nordisk Kungaätt, som suttit på Normandies tron sedan Gånge-Rolf och Lodbroks dagar, och hon var varken fransyska eller katolsk till sitt väsen. Hennes mor hette Gunnor enligt Fransmännen, för ”Gunhild” kunde de inte uttala. Först var hon gift med Ethelred the Unready, eller den Villrådige, han som avsattes av både Engelsmän, hedningar och Nordbor från alla länder – och varken Englands folk eller Nordborna var då alls så kristna, som somliga tror. Största delen av sitt liv tillbringade hon i Wessex, hennes förläning, och där levde ju mest daner och saxare, precis som i Kent.

Ethelred är den kristne galning, som beordrade folkmord på Nordbor och Danelagens invånare (massakern på St Bricci dag), och mycket riktigt blev han därför avsatt av Knut den Store, och hans far Sven, för vilka måttet längesedan varit rågat. INGEN, absolut INGEN skall däremot tro på den dåliga TV-serie dynga som ”The Last Kingdom”, ”Norsemen” och andra kristet vinklade TV-serier av angloamerikanskt snitt sänder ut numera, därför att de verkliga agerande – och deras agerande enligt legenderna – inte alls var sådant.

Emma och Knut den store efter de sedvanliga kristna lögnerna, omgjorda till donatorer i en klosterkyrka minst 200 år efter deras död.

Bland annat finns det en vida spridd kristen lögn i England, som går ut på att Emma – av Wessex, då inte Normandie – skulle ha lovat Knut att ”bära järnbörd” för att en gång för alla bevisa, att hon inte skulle vara honom otrogen, utan en god hustru till sin sista livsdag. Men Järnbörd fanns aldrig i nordisk rätt, utan är en folksaga, liksom ”rista blodörn” och mycket annat. Engelska media i år har dessutom förgrovat och förvanskat ännu mer till att Emma av Wessex skulle gå på glödande järn med bara fötterna, men det var dåtidens politiska retorik – inget annat.

Gifte sig med Knut, till Aelfgifus stora sorg, och till Engelsmännens glädje, gjorde hon nog först 1016, tre år efter Tveskäggs död, och med i boet förde hon den blivande Edvard Bekännaren, en feg kristen, som skulle avsättas av Harald Goodwinson i sinom tid, han som segrade vid Stamford Bridge, men ledde en uttröttad och frusen här till Hastings, där han förlorade mot Vilhelm – varför och hur är välkänt. Goda, eller Godgifu – den ”goda gåvan” på den aenglisc som då talades – ett nordiskt språk till största delen, obesmittat av nutida Engelskas latin – och slutligen Ælfred Æþeling eller Alfred Ättlingen, som dog vid 31 års ålder, och som aldrig var vuxen nog att ta över efter Knut.

Knut den Store lärde sina Härmän och Jarlar vad det innebär att vara Sjökonung och icke Stolkonung, samt att tidvattnet icke väntar på någon människa.

Om Kung Knut den Store i England finns också den berömda Engelska sagan (diktad av kristna som hån på 1100-talet, minst ett sekel eller mer efter kungens död) där Kungen satte sig på sin tron i hela krigshärens närvaro, och sade åt de kristnes gud att stoppa tidvattnet.

Men se – det kunde de kristnes gud ICKE – och inga andra gudar heller. Därmed ville Kung Knut bevisa, att Kungar icke är givna av gud, att feodalism icke är givet det heller, men att Sjökonungar och Härmän är de enda, som förtjänar att äras och förlita sig på i längden. Egen styrka, och egen kraft, genom egna arméer, goda medborgare och soldater – sådant skapas och behålls av goda och rättvisa kungar – eller andra potentater av idag.

De lärde – och några engelska badorter som vill ”ta poäng” på turism, har tvistat om var och när detta hände, för alla seriösa historiker tycks nu vara ense om att Konung Knut den Stores ”åskådnings-övning” vid havet bär en kärna av historisk sanning.

Sannolikt hände det nära Gainsborough i Lincolnshire, nära Norfolk med dess ogenomträngliga träsk, ett annat område där ”Folket från Norr” gärna bosatte sig – det är ju därför det heter ”Norfolk”. I floden Trent fanns och finns ännu en tidvattensvirvel, en ”Aegir” – alltså ett fenomen, direkt uppkallat efter Havsdjupens Gud Ägir – Han som var Mannan Mac Lir för kelterna på Irland, eller Shakespeare’s ”Kung Lear” med tre döttrar, inte sju som i Asatron – ni kan väl dessa havsdöttrars namn ?

Året bör ha varit 1027, sägs det – varför vi snart kan fira tusenårsjubileum för ett rike, som inte var ”Europeiskt”, inte styrt från Bryssel av idel brysselslickare och därmed likställda, utan i en tid när hela Storbritannien och Norden inte behövde något EU alls, utan kunde bortse från Islam och Sydeuropa, och icke ha sådana länder och folkslag i sina respektive rikens skötsel.

Och drottning Emma, hon som kom att förvalta arvet efter både Aethelred och Knut ?

Jo, i tidernas fullbordan lät hon kristna munkar i Frankrike skriva ned Gesta Cnutonis Regis, om Kung Knuts regering och bedrifter. I den skulle de kristna prisa hennes skönhet, trots att det var Aelfgifu, Knuts helt hedniska, första hustru, som var den vackraste kvinnan vid hela hovet – och sannolikt inte Emma, som med Kung Knut fick Hardaknut eller Hårdeknut, Kung av Norge, och Gunhild, som slutade som drottning av det Tysk-Romerska Riket.

Att Knut den Stores ringbrynja, också skall ha hetat ”Emma” är mest ett talesätt. Aelfgifu bör ha varit den avhållna, ungdomens första hustru, som han aldrig glömde, den hedniska kvinnan – alla kvinnor är förstås hedningar innerst inne, liksom alla män – men somliga är det mer än andra….

Var trogna ert eget folk och Rike, och glöm nu aldrig Knut den Store !

 

 

 

”Klipp FLÄTORNA av GRETA – så slipper vi Streta !” – Om Vinterns Ankomst, och om Datajournalistik

av

Man påstår felaktigt i media, att Vintern skulle ha kommit till Stockholm, men så är det förstås bara en halv sanning, precis som vanligt. Vinter, enligt SMHI:s sedan många år etablerade definitioner, kan bara och endast bara råda, om dygnets medeltemperatur verkligen är under noll grader, mer än fem dygn i rad.

Sedan finns det också vissa kalendariska begränsningar, för just Vinter – vilket gör att den årstiden kanske aldrig uppenbarar sig alls, ur ett helårsperspektiv. Höst kan till exempel – enligt SMHI – först infalla fram till 14 Februari, och Våren så sent som 31 Juli, vilket gör att man vissa år kan gå direkt från Höst i Februari till Vår i Maj, aldrig få någon sommar alls, vädermässigt sett – och så gå direkt på höst och kanske en eventuell vinter igen.

Vad Stockholm nu har är VINTERTEMPERATURER ja – men först i Morgon, Onsdag 13 Januari, kan det vara vinter. (bildkälla – SMHI)

Ifall detta nu låter nedslående för någon läsare, kan jag efter gårdagens moraliserande kåseri – eller vad det nu var jag skrev – på ämnet Mord och Våld – bland annat – försäkra er, att jag själv är långtifrån nedslagen till sinnes – ni som på något sätt går omkring i tillvaron och tror att ni skulle kunna avläsa något om hur jag egentligen mår eller mitt allmänna välbefinnande egentligen är, enbart genom vad jag skriver, bedrar er själva storligen. Ni vet inte någonting om vad slags enastående (inte ensamstående, utan just enastående) person jag är, sedan drygt åtta år tillbaka, då jag min vana trogen tvärt bröt med någon – för ”ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” som Ulf Lundell en gång skrev, och det kan människorna som bekant göra på mångahanda vis.

Alarmism och ”Galna Gretor” – av alla de slag – roar mig inte heller, lika lite som den allerstädes närvarande Klimatalarmismen.

Exempel på hur det går att manipulera en hel folkopinion, med val av färgskalor inom Datajournalistikens underbara Värld. Man vill ge intryck av att Världsbranden kom, anno 2020.

Förutspåelserna om ”Hockey-stick curves”, Världsbrand, smältande polarisar, en kristet färgad apokalyps och mycket annat, får sin näring också på SMHI:s hemsidor. Skolbarn och andra är som bekant mycket lättpåverkade, och den som inte vet att färgskalan är avsiktligt vald och manipulerad, jämfört med ett säger ett enda normalår under referensperioden 1961 – 1990 (den enda referensperiod man alls använder, och ännu använt de senaste 20 åren) får lätt ett helt felaktigt och missvisande intryck av utvecklingen. Väljer vi oss ett annat diagram, som inte visar tiondels grader och en annan färgskala, får vi en helt annan bild, ett helt annat intryck, och mindre av ”Galna Greta”. Kom också ihåg Grönlands Vikingatid, periodiska vulkanutbrott, bronsålderns Nordeuropa, och mångahanda bevisbara ting, årsringar, glaciärers innandömen, Sydtyrolska fynd, hågkomster…

Vårt lands medeltemperatur kan gå upp och ned med ganska många grader under en trettioårscykel, men globalt sett betyder det föga – eller ingenting. Fenomenet behöver inte alls vara styrt av mänskliga påfund, påverkan eller ens insamling av empiriska fakta.

 

Simsalabim – automatgenererad bild från 1 – 12 Januari 2021, på helt samma grunddata, helt samma förutsättningar, men nu hela grader och inte tiondelar, samt avsiktlig ”rödförskjutning” och manipulering…

Vintern har bemäktigat sig en stad som Uppsala, med studenter och en Ärke-någonting, samt och synnerligen. I Stockholm har visserligen en rejäl storm passerat, men den renar och härdar, och i år hörs det inte ett enda förbannat ljud om någon ”Feministisk Snöröjning”, vilket våra Politiker och visa ledare på fullt allvar trodde att de skulle införa, så sent som 2019.

Diverse politiska krafter, inte bara FI – som snabbt försvann från scenen, utan också Centerpartisterna – som säger sig ”värna kvinnofriden” genom enstaka ”Show Trials” (ska man skratta eller gråta – Herr Federley var också en gåta !) trodde nämligen, att de kunde ändra all snöröjning, alla plogbilar, all gatukontorets verksamhet och alla entrepenader inom plogning och skottning, genom att införa detta fullkomligt verklighetsfrämmande fantasi-foster, alltså ”den feministiska snöskottningen”.

Gångbanor på Österrmalm, Söders påstått Bohem-fyllda höjder och Innerstadens gator skulle finskottas, inte en enda gnutta fallen snö, inte en enda centimeter skulle finnas kvar, den första riktiga vinterdagen och snödagen. Sådan var principen. Först senare, när alla bostadsområden, närförorter och fjärrförorter blivit grundligt finskottade, till skolbarn och tjatmostrars fromma, skulle man ta i tu med huvudvägarna, dvs E 4, E 6, E 18.

Inga trafikleder skulle skottas eller röjas, innan de områden där kvinneriet – eller rätt sorts kvinnor i rätt kategori, alltså de verkliga feministerna, med eller utan barn – ansågs få bo – liksom förstås de Phinare innerstadsborna, adress Öfre Östermalm. Men vad hände ?

Lårbenshalsar bröts i hundratal. Akutsjukhusen fylldes av patienter – och av akutsjukhus, hade man knappt tre stycken för en region om mer än 1,5 miljoner människor. Ytterstadens pendlare – företrädesvis män – kom försent till sina jobb, fick ingenting utfört, transportarbetet ökade, avgasutsläppen ökade, köerna blev fler och fler – och trafikinfarkten blev vissa dagar ett faktum, anno 2019, den vintern.

Vem som helst – som kan något alls om Snöskottning, eller är Norrlänning, vet att det är INTE så man skottar någon snö. ”Feminism” har heller inte ett enda djävla dugg med saken att göra – för att skotta snö, klarar vanligen bägge könen (2 st, inte 3-4)

Man låter årets första snö LIGGA – utan att forsla bort den – så att 4-5 cm tjock ”snösula” återstår. När det så kommer mera snö, vilket det vanligen gör i Norden – vintertid – så har man inte början till ett tjockt lager isbark, utan ett trampvänligt, halksäkert underlag, snö-säsongen ut. Och skulle vädret slå om och bli mildare – då först blir det att ta till vägskrapor – i olika storlek – eller bila bort isen, men det kan man göra vinterdag 2, vinterdag 3, 4 osv till vinterns slut – i omgångar och sakta.

Minsta barn – som inte förgiftats in i själen av ett antal ”Galna Gretor” i vuxen ålder – förstår också, att en storstadsregion måste snöröjas med hänsyn till de viktigaste trafiklederna FÖRST, bostadsområden, gator och småvägar SEDAN, ifall samhället alls skall fungera..

Jag minns en av mina största triumfer i den här bloggen – på Datajournalistikens område – ehuru ofrivilligt – den första Covid-våren, 2020, för nu nära tio månader sedan. Jag ska inte länka till det inlägget, men jag påpekade något om Johns Hopkins och hur internationell datajournalistik, med geografisk informationsbehandling och allt kan se ut – utanför det snäva, inkrökta Sverige och speciellt SVT.

Dagen därpå såg jag de första presentationerna på SVT Rapport, inklusive antalet döda i Covid, Sverige dag för dag, 2020-2021… med alla de – smärre – eftersläpningar och felkällor som den statistiken är behäftad med – trots att den nu också är inarbetad, state-of-the art, ett underbart exempel på datajournalistik, väl utförd – och den finns fortfarande kvar för alla över hela Världen att ta del av 24/7 – varje dag, året om.

Jag tog ett hårt grepp om närmaste bordskant, dagen det hände – ty tanken svindlade och det mörknade för ögonen, en sekund men inte mer – när jag insåg vad jag gjort, genom ett enda inlägg på en personlig blogg, vad andra – många många andra byggt upp, snabbt, efter en enda liten impuls, vad jag aldrig fick credit för, aldrig betalt för – men gjorde helt gratis, via frivilliga insatser, omigen – och jag skulle göra det om och om igen, liksom garanterat icke-feministisk snöskottning enligt sedvanerätt – när och där den behövs.

Tro inte på ”Grafikredaktioner” i Svenska Media – eller ”Reklambyrå-statistik” – men använd rätt presentationsteknik, rätt färgskala, rätt urval…listan kan göras lång – men all statistik ljuger inte…

En TYRS och rättvisans dag som denna, är det lätt – att erinra sig ett helt ledningslag Norrut, i Härnösand ungefär, som nu tagits ur ”spel” och inte längre är operativt. Jag nämnde er senast igår, men jag finns till hands, när och där ni behöver mig. Också lagen och rättvisan själv, använder ibland min hjälp just nu – man vem är väl då jag – Leif GW Persson ? (är jag inte)

Min Hedendom består, fastän åren går, och jag tror inte på galna Gretor, felslagna inviter, dåliga skämt, och än mindre dåliga människor.

Stilpoäng till den småbarnspappa med en 6-årig pojk i släptåg, som hela tiden åt medhavd uppvärmd matlåda, balanserande på kanten till en rulltrappa i en viss pendeltågsstation, med arbetsmöte via högtalar-mobil för full hals och blåtand djupt inkörd i örat, samtidigt som han drack starköl – ”Kung” Spendrups – ett uselt märke – och var full, oavbrutet skrålande i örat på mig, tills jag satte min käpp – med isdubb, redo att fällas ut på 5 sekunder – i smalbenet på honom. Inte så hårt, visserligen, men att dricka sig full på offentlig plats framför grabben sin, oavsett klädsel, oavsett socialgrupp – det är förbannat dålig stil. Vad är DU för förebild för nästa generation, det frågar jag dig – läsaren.

Stilpoäng även till ytterstadens svarthyade muslimska mödrar med dito döttrar i släptåg. Dessa dagar säger ni inte ett knax, inte ett enda ljud till mig, inte ens på arabiska. Inför gamla herrar med käpp tiger man, för det har ni fått lära i er egen kultur – den hårda vägen. Vintern är här, och ni vet inte hur ni ska relatera eller förhålla er till begreppet vinter, men det vet jag. I gengäld får ni min hövlighet och några goda råd på vägen, om ni alls behöver och förstår dem.

De skrikande och tjutande romerna, ivrigt racklande på rumänska. Fyllskallar till grånade svenska pensionärer, på väg hem i landsortsbussar. Stanken, soporna, äcklet, burksamlarna, alla ”hej hejs” och de som inte bara röker sina ”Tiggaretti” utan ”cigg utan märke”, svenska ungdomar som försöker spela invandrare, on-line nördar med sina ständiga rollspel, on-line-fotbolls-fantaster, pöbel.

Jag ser er, jag går bland er – men jag avundas er alls inte.

Man lanserade redan förra året – i April 2020 – det vackra och finstämda förslaget, att svenska folket borde skicka in alla sina bloggar, alla sina egenhändigt skrivna alster om 2020-2021 och hur de levde, som de levde och överlevde till ”Institutet för Språk och Folkminnen” eller någon annan lämplig, statlig myndighet.

Och det lästes upp på fullt allvar, i Statstelevisionens sändningar, utan försök till ironi eller skämt.

Visst, jag ställer gärna upp så småningom, om man ber mig – hövligt – och på vissa villkor.

Själv tror jag fortfarande mer på Kulturminnesbyrån och en rad, små alternativa bokförlag. Jag skulle ju gå på ett i mer än 18 år efterlängtat release-party för ett vist bokverk, som jag väntat på i tre år – men det är nu framflyttat. Jag ägnade bokverkets föremål de tio bästa åren i mitt liv, som aldrig någonsin kommer tillbaka, men är bevarade i mitt sinne, så länge jag lever. Nu blir den stora bokreleasen inte av på fredag, till följd av just Covid, men så är tiderna.

Det är 500 års jubileum för några och någonting, i just det här landet, just det här året – och det börjar nu, i Januari. Ni har – förmodligen – redan hört talas om oss, och vi är för vår del åtskilligt bättre än vårt rykte.

Du Gubbe fäll din krycka ner,
Och du, du Yngling, lyd min lag….

— —

Men du som med en ärlig min
Plär dina vänner häda jämt,
Och dem förtalar vid ditt vin,
Och det liksom på skämt;
Och du som ej försvarar dem,
Fastän ur deras flaskor dricker du,
 – Du väl kan slicka dina fem,
Vad svarar du väl nu?

 

Moraliserande över ”Rissne-Mordet” och ”Kyrkogårds-Tortyren” i Solna

av

Jag har redan under förra året diskret – eller så diskret jag kan – försökt föra en viss tidningsredaktion, tillhörande Schibstedt-koncernen åt sidan, och påpekat det gravt olämpliga i att göra just mig av alla människor till någotslags ”Vikarierande chefredaktör” på modellen ”Greta Thunberg, 16 år” vilket på fullt allvar lanserats som ett verkligt och högst reellt publicistiskt grepp av Dagens Nyheter, den största konkurrenten.

Fråga mig nu inte vilka indikationer eller indicier jag har – eller kan ha – på att detta faktiskt förekommer, men i anslutning till gårdagens moraliserande kåseri – eller vad det nu skulle föreställa, är jag av Svenska Dagbladet, till och med – föranledd att fortsätta på inslagna teman, öppna dörrar och redan krossade fönster.

Ledarskribenten Susanna Silfverskiöld vågar idag ta upp två kända rättsfall, som avgjorts i veckan.

Det första är förstås Rissne-mordet, där en flerbarnsfar ”helt oprovocerat” skulle ha stuckits ned av en person, enligt vad till och med SVT Rapport gick ut med på Riksnivå, rätt ut i etern. Men enligt Lokal-tv nyheterna, också under SVT förhöll det sig förstås inte alls så, nej det hela skulle ha rört sig om ett rån – som alltså kulminerade i mord – men finns det då helt oprovocerade rånförsök, ens som brottsrubricering ?

Ett rån kan aldrig vara oprovocerat, eftersom det rör sig om en i förväg planlagd verksamhet, per definition. En rånare måste ha en tydlig avsikt, en plan och ett vapen, ett fall av Dolus eller Uppsåt, men inte Culpa eller slarv, på juristers språk. Redan där anade jag, att det var något i medias rapportering som inte alls stämde, rörande sakomständigheterna.

Men – i och för sig – exakt var mordet skett, och att det var en etnisk svensk, en småbarnsfar som dödades, det visste jag redan vidpass klockan 14 samma dag mordet skedde. Jag är nämligen också bosatt i Huvudstaden, sektor Nordväst som alla vet, och jag har flera gånger passerat förbi den aktuella Bankomaten, på väg till en god vän – som själv bott i Rissne, och vars vuxna dotter ännu bor där. Hon var vittne till händelsen, eller dess efterspel – och enligt henne var det inte en isolerad eller snabb gärning, utan ett eskalerande förlopp, som var utdraget, målinriktat och som alltså varade under åtminstone 10-20 minuters tid att döma, mitt ibland förbipasserande – som naturligtvis inte vågade ingripa direkt. Allt detta enligt Polismän, som skulle ha befunnit sig på platsen, och som dottern skulle ha talat med – jag tar dessa uppgifter på hörsägen för vad de är.

”brunpixling”

Sedermera har det i media ”uppdagats” som det så fint heter, att mördaren skulle vara en gravt psyksjuk 19-åring, som också tidigare utfört ett rån, men avvikit från sin ”promenad” eller vallning trots ”Rigorösa” säkerhetsbestämmelser, enligt ansvarig talesman från Kriminalvården – och klädsamt nog, klädsamt nog – har det signalement som Polisen fått publicera inte innehållit några som helst uppgifter om mördarens hudfärg eller ursprung, lika lite som det faktum om han egentligen är svensk medborgare eller inte, hur han kunnat tilldelas eventuellt medborgarskap, och hur lång tid som förflutit, efter det att han bereddes eller själv beredde sig tillträde till Sverige.

Just de detaljerna är våra media oerhört hänsynsfulla nog att inte berätta om.

Närmare utredning – som sannolikt kan väntas ta ett halvår eller mer, skall nu fastställa eventuella brister i de ”rigorösa” säkerhetsrutinerna, och sedermera skall som ni kanske vet mördaren ha gett upp, eftersom han – genom sin svåra sjukdom – helt frivilligt skulle ha överlämnat sig till Polisen, såsom ett oskyldigt offer för ett kallt och okänsligt Sverige, får vi förmoda.

Vi har också ”Tortyrfallet” från Solna Kyrkogård, där två etniskt svenska ynglingar utsattes för något som först påstods vara rån, men sedan visade sig vara en hel natts – ”eskalerande” stående i gropar, med införsel av trädgrenar eller andra liknande föremål i diverse kroppsöppningar, samt andra pikanta inslag – enligt vissa ”alternativa media” – men nej men nej – detta var naturligtvis inget hatbrott, för det är – enligt Statstelevisionen – fullständigt omöjligt, ja en olöslig kriminalgåta, fullt värdig en Leif GW Persson eller Sherlock Holmes att leda just hatbrottet i bevis. Ansvarig åklagare har fått uttala sig i samma statstelevision, och sagt att straffet i tid räknat i så fall naturligtvis endast kunde blivit marginellt högre i alla fall – vilket är allt den svenska ”Hatbrottslagstiftningen” medger – och vanligen är det ju fullständigt omöjligt, som legaldefinitionerna vanligen tillämpas, att en person av utländsk härkomst ens skulle kunna hata en svensk, eftersom alla hatbrott, utan undantag, per definition måste utföras av etniskt svenska personer gentemot helt oskyldiga utlänningar, som vi alla förstår.

En helt annan av SvD:s skribenter än Susanna Silfverskiöld får i dagens pappersupplaga av samma tidning utbreda sig över hela mittuppslag med en argumentation, som går ut på att Rättssäkerheten ingenstans i Hela Världen är så hög, som just i Sverige – vilket är hans bärande och enda argument, där han sitter med stubbat hår i någotslags Tintin-mopp med Bildbyline och allt – och vi måste komma ihåg att just denne man, under minst ett helt års tid presenterats som SvD:s ledande juridiska expertkommentator – även om jag inte tänker nämna honom vid namn för dagen.

På detta skall vi alltså tro, liksom allt tal om ”Den moraliska Stormakten” och den Store Ledaren-Svetsaren och hans två gånger av Riksdagen underkända Minoritetsregering.

De argument, som SvD:s talesman använder som ”stöd” för sin sak är bland annat

A) Sametinget och den såkallade ”urbefolkningens” rättigheter, trots att Samerna inte alls är något ”urfolk” i Sverige, eftersom etniska svenskar – 80 % och därmed majoritetsbefolkningen – faktiskt tenderar att ha funnits här under minst dubbelt så lång tid.

B) Barnrättslagstiftningen, det ”rigorösa” uppfyllandet av FN:s barnkonvention och väl även

C) Nämndemannasystemet, kroniskt underbemannat, och dessutom varken nämnd eller jury, utan ett mycket svenskt ”särfall” till Politisk kontrollmekanism.

Och ”Trial by media” – ”Rena Skådeprocesser” och liknande har givetvis aldrig förekommit. Politisk påverkan av domstolars domar eller faktiska resultat – nej det har aldrig förekommit.. Inte i Sverige, för sådant händer aldrig här.

Känner ni till den här Damen, som alltså inte finns, och aldrig någonsin existerat. Det är Anna Ardin, känd för sin feministiskt utformade ”Lärobok i Hämd”. Hon är numera tjänstgörande diakon i Svenska Kyrkan, naturligtvis, och en av de ledande (S) politikerna inom den ökända rörelsen ”Tro och Solidaritet” – och våldtäktsanklagelserna emot Julian Assange – som i sin huvuddel fortfarande kan läsas på nätet, var alltså ingen politisk skådeprocess. Anklagelserna mot Jean Claude Arnault och Svenska Akademin – var – ingen skådeprocess.

Allt sådant är nämligen ”Konspirationsteorier” har SvD idag slagit fast, och dem skall vi akta oss för.

Den svenska normalbefolkningen har inga problem. IKEA-morden i Västerås finns inte, för de hände aldrig. Mordet på den sk ”Kärringen i Kil” eller hon som ville ”kila stadigt” och ”öppna sina hjärtan” för ännu ett ensamkommande ”skäggbarn” (ja, ursäkta mitt synnerligen vulgära ordval) – inget av detta har hänt. Inga mord på etniska svenskar, utförda av samma särpräglade kategori gärningsmän har ägt rum i Västernorrland, eller längre norrut i landet. Inga huvuden av blonda flickvänner förvarade i garderober, inga sådana patologiska detaljer, ingenting sådant finns, ingenting sådant har hänt. Inga poliser har åtalats för tjänstefel för utebliven hjälp i ett mordfall i Härnösand -trots SVT:s utsändningar i Rapport, 1930 – för detta finns inte heller, lika lite som ”särskilt utsatta områden” för här är det ju integritetskränkande att säga så.

 

”Thunbergeri, Thunbergera” (märk barnets ansiktsdrag, och synnerligen intelligenta uppsyn)

Kamp eller Flykt – de naturligaste av alla drag – och något som gäller för alla levande biologiska varelser, nej  sådant gäller inte i ”Landet Löfvén” . Här ska redan 8-åringar genast lära sig via ”Brottsförebyggande Rådet” som ju är en Myndighet, inte ett råd – att allt de ska göra är att överlämna sina plånböcker till de som ”förnedrings-rånar” dem, lugnt och stilla. Så ska de leva, ett helt liv – i den Moraliska Stormakten, det (S) märkta paradiset, där den ”tredje ståndpunkten” från 1960-talet fortfarande råder, i evigheters evighet, amen.

När de dör, skall metallen i deras kroppar omsorgsfullt samlas in, och omhändertas av ”Svenska” Kyrkan och Allmänna Arvsfonden i skön förening, och vilka ”samhällsnyttiga” program och verksamheter, som så ska gagnas, rent ekonomiskt, vet vi redan. Återanvändning är ju tidens honnörsord – och apropå Konspirationsteorier – varför avgick chefen MSB – var det enbart av rent personliga skäl, konvenansen, en förtroende-fråga?

Man har antytt något – på sajter jag inte länkar till – om flera intressanta ”flyktingprojekt” som MSB uppges ha fortsatt med, under hela Covid-året 2020. Fråga inte mig om sanningshalten eller ens rimligheten i en sådan politik, än mindre i sådana påståenden

SÄPO har redan uttalat sig i vårt kära, kära dagblad och varnat folket för att studera olika sorters extrema rörelser, särskilt som någotslags hobby-verksamhet.

Själv vill jag varna för SvD och andra svenska media, som försöker måla upp en rejält falsk verklighetsbild, ännu falskare än jag själv för kvällen råkar förmedla.

Och ändå har jag ägnat ett tiotal år av mitt eget liv att studera just diverse extrema rörelser och företeelser, via deltagande observation – jag kunde berätta för er i-n-t-e om Pussy Riot i Ryssland – kåserier i dagens SvD nämner just dem – men om min tid med FEMEN från Ukraina, och mina rapporter om just den rörelsen.

Det var förstås f-ö-r-e att Lars Wilks och Inna Shevchenko tillsammans blev beskjutna i Köpenhamn, utsedda till måltavla av en viss Monoteistisk rörelse – de två var aldrig ett par, men ett gott kap för muslimerna, men attentatet misslyckades, därför att de två lyckades sätta sig i säkerhet i ett eller annat kylrum.

Jag minns också FEMENs första aktion emot den Egyptiska Ambassaden i Stockholm, under medverkan av Aliaa Magda Elmahdy, ifall hon är bekant. Inna medverkade också, bara dagar efter att jag ifrågasatt, om FEMENs metoder alls lönade sig eller kunde vara verkningsfulla i ett land som vårt.  Och deras sista (?) aktion i vårt land, den emot Ryska Ambassaden, som slutade med ett påstått självmord av en ”könsdysforisk” ung manlig 19-åring några dagar senare – enligt vad media faktiskt påstod – och vilket jag själv vid just det tillfället antog som ”äkta” – inte en symbolisk aktion, en fiktiv avrättning av ett konstlat berättar-jag, ungefär som Fredrik Federleys berömda ”Ursula” – en uppvisning i ”Dysfori” så god som någon, inte minst med tanke på vad som ska ha uttalats om de sk SÄPO-kontakterna inför självaste Kriminalvården  – av samme Herr Federley.

Just där hoppade jag definitivt av, och avbröt alla skriverier om FEMEN, eller deras verksamhet överhuvudtaget, och som vi har sett, nådde just den rörelsen inga framgångar, trots försök till ”Performance Art” eller vad det nu skulle ha varit.

Några romantiska eller reella kontakter mellan mig och dem förelåg aldrig heller – allt skedde digitalt.

Själv vill jag också varna för SvD och andra svenska media, som försöker måla upp en rejält falsk verklighetsbild, ännu falskare än jag själv för kvällen råkar förmedla.

Vi får se vem som slutligen blir sannspådd, och vems bild av verkligheten som ligger närmast sanningen, men jag känner Enthusiasmos, i hednisk mening, entusiasm, en gud inom mig – Hedning som jag är – och fortsätter vara.

Skeptiker, Icke-troende ? Det också. Rationalist, men med vissa oförytterliga värden. Gudarna finns inom er. Rädda er själva.

Realpolitiskt finns en väg att gå. Orimligheter måste försvinna, de gamla reglerna om ”Broderskapsförbund” och de muslimska brödraskapen, klanerna, den kväljande kyrkan – inget av detta gäller mer. Kotterierna, pöbeln. Lorten, som tränger upp ur varje golvbrunn, likt den snö som föll i fjol.

Vita drivor täcker mitt land – och i mörkret – lever jag – segrar jag – andas jag – varje dag.

Akutsjukhusvistelsen, den 4 Januari, från klockan 10 till 20. Bortglömd. Ultraljudsundersökningen, av de förmodade blodpropparna i höger ben, 1745. Aldrig utförd, enda närvarande läkaren ville gå hem – första arbetsdagen på det nya året. Försäkringar om nya blodbanor, nya flöden, nya djupa vener (Deep Vein Thrombosis är ett allvarligt tillstånd) – inga teknikaliteter om venklaffar, inga onödiga resonemang, en placering i ”gul ruta” framför Covid-luftslussen som aldrig stängdes, aldrig fungerade som det var tänkt – personal som rände hit och dit hela tiden.

Norrlänningen, som talade med sin far. Beskrivningarna av Skyddsmask 90, som han provat i ungdomen, och som han sovit hela nätter igenom med. Jag själv, skrattande för full hals på britsen bredvid – inombords. Mina landsmän, mina landsmän – hur jag älskar er… Raska handgrepp av en ortoped, 1930 samma dag, ingen mat – en tallrik fil 0800 – fullständigt rörelseoförmögen i hela benet – marinkårsgrepp, uträtning av knä, behandlas som idrottsskada – cortisonpreparat för sex dagar, muskelbristning, falsklarm, liniment, nya blåmärken och åderbrock, som slår ut och mognar likt blå rosor efter först 7 dagar… och i  morgon.

Jag lever än. Oroa er inte. Jag är med er, i en eller annan form, alla dagar och till tidens ände.

 

 

 

 

 

 

 

”Brosa-Tru” i AmeriKKKA, ”fornsederi” och Söndags-Schamaner – NU igen !

av

Kära Läsare !

”I have said it before. I have said it again !”

Låt mig presentera årets första – mycket lätt lösliga – ”Bildgåta”. Vad är det för likhet mellan de här tre bilderna – och de  på alla sätt ovärdiga personer som uppträder på dem ? Vad gör dessa personer för genomgående fel ?

Som vi ser, håller de allesammans på med Pöbel-fasoner. De använder religiösa symboler, delar ur ett kulturarv och saker som inte alls är deras, saker de för det första inte har någon ordentlig kunskap om, och för det andra inte riktigt behärskar.

Vad gäller personen och det fina exemplaret av släktet Söndags-Schaman längst till vänster (fast det troligen gäller någon från extrem Höger), så har han redan gripits, samt tillsammans med ett fyrtiotal andra personer redan spärrats in, som följd av sin medverkan i stormningsförsöket på Capitolium, 7 Januari i år. Enligt de ursprungliga mediarapporterna den dagen, blev endast en person skjuten till döds under själva stormningen, medan tre andra senare dog av ”medicinska komplikationer” som svenska media löjeväckande nog faktiskt skrev.

Personerna i Mitten – som missbrukar Tyr-runan och råkar komma från den likaledes högerextrema organisationen NMR, samt den sk ”Fornsedare” med kopplingar till AFA och de autonoma miljöerna, längst ut på den extrema vänsterkanten – som jag visar längst ut till höger i bild (ja – det är förvirrande – inte sant) har jag redan berört, så sent som 2020. De har i och för sig aldrig lyckats genomföra något lyckat stormningsförsök av en parlamentsbyggnad, sant nog – men de har gjort tillräckligt mycket skada i samhället ändå.

Förargelseväckande beteende är en mindre allvarlig åtalspunkt än allmänt uppror – javisst – men bildbevis räcker.

Bilderna är inte tagna ur ett slumpvis sammanhang, utan bevisar ett planlagt och konsekvent agerande från PÖBELNS sida, från början till slut. Man har dessutom agerat offentligt, och inte privat, ty privatlivets helgd skall väl respekteras, även hos Pöbel och Amerikaner, får jag förmoda. Relevant bevisprövning är också till sin fördel, och i alla tre fallen, så föreligger den faktiskt.

Asatrogna ledare från diverse samfund – och enskilda auktoriteter typ Freyja Aswynn i England, UK har redan tagit totalt avstånd från den skrikande pöbel, vi sett i Washington DC på den sista tiden. Man har anmärkt – klokt nog – att Tors Hammare – som denne osmaklige tattare burit, nedtattad som han var – inte ska bäras vid sådana manifestationer, att Vi Asatroende inte vill bli sammankopplade med sådant, och det gäller ”Fornsedarnas” taffliga och ständiga utspel om att Thor ska göras queer, Queer ska vara Thor – Torshammaren skulle göras till symbol för internationell Homosexualitet, vilket några som fortfarande kallar sig ”Samfundet för Forn Sed” fortfarande har högst upp på sin agenda, tillsammans med samarbetet i det ”Interreligiösa Rådet”, samarbetet med ”Black Lives Matter” och andra ännu mer diskutabla politiska organisationer, som säger sig agera ”Anti-Fascistiskt”

Bildkälla: Associated Press

Vad det rör sig om i alla tre fallen är Pöbel, rätt och slätt.

Det rör sig om Pöbel, därför att de här personerna ser ut som pöbel, agerar som pöbel, handlar som pöbel, och de har tagit till sig pöbelns metoder, uttryckssätt och sätt att vara. De klär sig som pöbel, uppträder som pöbel och därför ÄR de pöbel, eftersom deras egna handlingar dömer dem – inte deras tankar eller åsikter.

Spekulationer över i vilken grad Mr Donald Trumps fd. twitter-konto – nu avstängt – samt vilket antal republikanska senatorer som möjligen kan krävas för att ställa den förre presidenten inför Riksrätt, lämnar jag fullständigt därhän för dagen.

Nej – vad som intresserar mig att reflektera över för själva dagen, är själva tillvägagångssättet, samt det faktum att beväpnad Polis – till och med framför en av de mest hårdbevakade Myndighetsbyggnaderna i hela Världen, som vi nu känner den, var tvungen att släppa fram pöbelmassan, och inte kunde agera eller respondera med skjutvapen, helt enkelt därför att även det hade varit synnerligen olämpligt i den aktuella situationen. Ingen tårgas, inga nät, ingen spray eller färgmarkering, inga ”non-lethals” i vapensammanhang var på plats överhuvudtaget. Den enda respons man hade att välja på, var antingen skarp am eller inget alls – och i det fallet valde man alltså ingen insats alls, klokt nog, utan spärrade inte vägen för demonstranterna.

Vad som däremot fällde dem, var det interna kamera-systemet. Kameror gav bildbevis för hur pöbeln agerade, och försökte avbryta och störa den demokratiska processen.

Just detta tycker jag för dagen är en oerhört viktig lärdom i sig. Jag måste tacka min konstnärs-bekanting Mark Bodé, over there och i Californien, för den observationen och det uppslaget, för utan det hade jag inte reflekterat.

Bilder helt tagna ur sitt sammanhang åstadkommer inte mycket,- men rörande Söndags-Schamanerna och hur de fortfarande agerar – se detta videoklipp över det taffliga beteende, som Maken till en viss Kulturminister ”Amanda” (partifärg Mp) redan ådagalagt – offentligt och framför en myndighetsbyggnad i en Norrlandsstad.

”Älgarna kommer ut ur våra maskiner – skall det vara mer ”Kulturpolitik” modell (Mp) ??

Ok – nu resulterade just det sista uppträdet inte i arrest, eller lagförinfg men detta är som vi vet Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige – och vilka styrande vi har där, det vet vi också.

Mina tankar går för dagen också till Nika-upproret borta i Konstantinopels 500-tal, då de båda ”Cirkuspartierna” de blå och de gröna försökte störta Kejsar Justinianus, och hans maka Kejsarinnan Theodora, vars förflutna milt sagt var ännu mer betänkligt än Melania Trumps, eller för den delen Alice Bah Kuncke – före detta ”Utvikningsbrud” på Slitz – i rollen som ”Svensk Kulturminister” med nedsmältning av fornfynd och särskilt Torshamar-ringar från just huvudstadens Norra Förorter högst upp på s-i-n agenda.

Redan 10 januari år 532 urartade de båda ”Cirkus-partiernas” pöbelfasoner i Konstantinopel till allmänt uppror. Närmare 30 000 personer uppgavs ha dött, enligt historikern Prokopios, som faktiskt är en mycket pålitlig källa…

Man har påstått, att Prokopios för sin del skulle ha motiverats av personligt agg till Kejsarparet, när det gäller hans skildring av dessa och andra händelser, och Prokopios ”Anekdota” eller Hemlig Historia, som den också kallas, översattes kongenialt av Sture Linnér, för ett antal år sedan, men se – det stämmer inte – för Prokopios var en seriös och ansedd historiker, som var i tjänst hos dåförtiden ledande män.

Rörande motsättningarna mellan ”De gröna” och ”De blå” och vad tvåparti-system, i förening med fullständig brist på demokrati, eller ett icke-fungerande demokratiskt system kan leda till, behåller jag mina funderingar för mig själv, men rekommenderar att ni tar kontakt med min gamle bloggar-kollega juristen Paulus Indomitius, som ju har en hel del kunskaper, just vad gäller det gamla Bysans. Vad Theodora angår, skall jag kanhända återkomma till henne nästa år, men nu är jag ingen Dick Harrison – ni vet han som plagierar mina teman i SvD – och får oförskämt bra betalt för det dessutom.

Oavsett vilken tro eller religion, politisk tillhörighet eller vad som nu önskar man än må ha – eller inte må ha – får man till sist välja sida, och trots all ”Multikultur”, ”Interreligiösa Råd” under Muslimska Brödraskapets och ”Svenska” Kyrkans ledning, BLM:er – nej – inte ”Bonniers Litterära Magasin” (som förkortningen faktiskt betydde en gång i tiden) vet jag i alla fall förbannat väl, vilken sida jag själv valt, och vilka intressen jag väljer att representera här i Världen.

Om ni vill höra en anekdot till för dagen, kan jag erinra om den unge artillerilöjtnant, som en varm julidag 1789 hade befälet över de fåtaliga kanoner, som lär ha funnits inuti Bastiljen. Han trädde fram inför pöbeln, i folkets fulla åsyn, på Bastiljens vindbrygga och lär ha sagt som så:

”Här i min högra hand har jag en biljett från Kungen själv, Le Roi meme, som råder mig att ”tirer sur le canaille” eller skjuta ned packet.

Eftersom det är lite svårt för mig – under rådande omständigheter – att bestämma vilka av er som är Pöbel, respektive Pack, och vilka som är hederliga medborgare, ger jag er exakt 30 minuter från och med nu – för att försvinna härifrån och GENAST utrymma platsen.

De av er, som nu faktiskt nu VET med er att ni ÄR Pöbel och pack, får gärna kvarstanna, för efter 30 minuter påbörjar jag eldgivningen – men ni övriga – som alltså bestämt er för att INTE tillhöra pöbeln, kan lugnt gå hem…”

Löjtnanten dödades samma dag i spetsen för sitt fåtaliga manskap, och hans huvud blev utburet därifrån på en spetsig påle. Men, han var liksom jag en man, som trodde på sin Kung, liksom sin förmåga att välja sida.

Vägplaner vid Stonehenge under laglig prövning…

av

Det finns protest-aktioner och protest-aktioner. Det finns folkliga missnöjesaktioner av förnuftigt, samt mindre förnuftigt slag här i Världen, som vi nyligen fått se under veckan, och det finns styrande i Världen som fattar beslut, som sannolikt aldrig någonsin skulle ha tagits. Exakt vilka Världshändelser jag syftar på, skall jag försöka behandla i ett senare inlägg, men för en äkta Polyteist och Hedning som mig själv, är dessa observationer helt vardagliga.

Den nybildade aktionsgruppen Save Stonehenge World Heritage Site Group (numera förkortad SSWHSG) i Storbritannien kunde den 3 Januari i år rapportera, att den nått sitt första delmål. En ”legal challenge”, eller närmare bestämt en prövning i Högsta Domstolen angående de föga genomtänkta och direkt skadliga planerna på en vägtunnel rakt under Stonehenge, som hotar att förstöra en av Världens mest kända – och känsliga – fornminnesmiljöer, kan nu komma till stånd – i laga ordning – för det är så man gör i just Storbritannien, åtminstone för tillfället.

Hela summan, 50 000 Pund eller mer än en halv miljon SEK, som den lagliga prövningen beräknas kosta, samlades in på frivillig grund från givare bland allmänheten – på mindre än en månad. BBC har förstås inte varit sena med att komma med ett saklig och väl formulerat inlägg om detta, vilket skedde redan på Nyårsdagen.

Redan de kommersiella exploatörernas ursprungliga plan från 2002 lade fast en orimlig vägsträckning, rakt genom fornminnesområdet, samt en avstängning av nutida väg A303 – vilken fortfarande är rimlig att göra..

Jag har själv berört detta synnerligen märkliga bil-tunnel projekt, på mer än 3,2 km motorvägstunnel rakt under monumentet – med alla de starkt negativa konsekvenser det får för landskapsbild och arkeologi – i inte mindre än fyra inlägg under hösten, för de som behöver ett förtydligande.

Från BBC har nu i en andra artikel meddelats, att det juridiska prövningstillstånd som nu lämnats in, tidigast kan avgöras om sex veckor. Först då är det sannolikt, att den brittiska domstolen meddelar sitt Domslut, och till det kommer att Brittisk juridik som alla säkert minns till stor del vilar på sedvanerätt, prejudikatsförfaranden, jury-beslut och mycket annat, som vi i Sverige inte skulle vilja ha i vår nationella Juridsprudens, som baseras på hela lagar eller till och med färdiga balkar (jfr PBL, Byggnadslagar och det som en gång var ”Byggninga Balk” samt att någon generell ”väglag” inte finns i England överhuvudtaget).

Tidtabellen i ärendet är så konstruerad, att ”Surveying work” och lantmäteritekniska förberedelser till stora kostnader för exploatörerna (som förmodligen borde satsa på något annat större infrastrukturprojekt än just detta i Wiltshire – större uppgifter saknas inte) beräknas ske under sommaren 2021. Själva motorvägsbygget är därefter tänkt att inledas först 2023, men det är en åtgärd som den Brittiska Staten och Transportdepartementet alldeles uppenbart har felprioriterat, och är dåligt utrustade för att genomföra, vad ekonomin angår.

Tunnelprojektet skulle kosta minst 1.78 miljarder brittiska pund, men kan redan vara åtskilligt fördyrat, och man ska komma ihåg, att felslagna infrastrukturprojekt typ Hallandsåsen mm, kan dra på sig dubbla eller flerdubbla exploateringskostnaden – exempel saknas inte från andra länder. SvD berättade i en intressant artikel år 2020 vilka enorma svårigheter som finns i den brittiska nationalekonomin, inte minst på grund av EU:s groteskt orättvisa behandling av öriket vid en ”Hård Brexit”.  Storbritannien har nu det största budgetunderskottet sedan andra världskriget. Ekonomin har krympt med 11 procent – den största observerade nedgången sedan 1700-talet. (inte 1941, som det felaktigt påstås) Finansminister Rishi Sunak tvingas låna 400 miljarder pund, eller 4550 miljarder kronor bara i år.

Under sådana förutsättningar, och på grund av att generell vägstandard (congestion!) järnvägsförbindelser, VA-väsen i storstäder och många andra betydligt mer angelägna projekt under rubriken ”Infrastruktur” är betydligt mer angelägna för Storbritanniens del, kan man fråga sig om det Brittiska Transportdepartementet kan fortsätta försvara vad som varit ett felaktigt beslut, redan från första början.

Diverse mer eller mindre ”Charitable” eller ”Frivilliga” institutioner av typen Heritage Trust och de som tjänar pengar på turism samt att driva ”visitors centre” på orten saknas inte heller, men relevansen i deras inpass är bara partsintresse, och har ingen betydelse för själva ärendet. Vad allmänheten i Storbritannien tycker och anser om saken är helt klart, och det bevisas redan av det faktum att nybildade SSWHSG redan har omkring 70 000 medlemmar och underskrifter från hela Världen, däribland också min.

 

Alternativa vägdragningar, obetydligt längre (max ca 4 km ovan jord) saknas inte…

 

En alternativ vägsträckning, som helt utelämnar A303 och bara låter den vara avsedd för lokaltrafik, men inte genomfart skulle erbjuda många fördelar. Genomfartstrafik rakt över Salisbury Plain i form av motorväg är ett dåligt alternativ i alla händelser, men en ny väglänk Norrut längs Floden Till (som jag skisserat i svart här ovan) skulle bara innebära ett marginellt högre sammanlagt transportarbete, nationalekonomiskt sett, och dessutom inte vara mycket längre och mycket billigare (ovan jord!) än än mer än 3 km lång motorvägstunnel.

Landskapsbilden skulle sparas, hela UNESCO World Heritage området skulle kunna undvikas. Ifall man inte bundit upp sig för tunnelbygge – och felslagna vägplaner – i tid…Den enorma ”River Till Viaduct” som man också tänkt bygga, behövs inte heller, men en väg upp längs Tills dalgång kan konstrueras, utan att boende eller byar behöver beröras. Studera själv era Ordnance Survey Maps vid behov.

Nu får en Domstol på Nationell Nivå avgöra saken, och angående The Right Honourable Lord So-and-so, så förutsätter jag att Domaren ifråga inte är något Pund-huvud.

”For England – And Saint George ! – Även om han egentligen är Sigurd och jag är en Hedning”

Raud den Rammes dag

av

Idag firar många Asatroende, främst i USA och en del anglosaxiska länder, Raud den Rammes dag.  I Sverige är denne fulkeskung från Hålogaland eller Nordligaste Norge bortglömd, men i Norge firas han också, mest beroende på de odödliga passager som finns i den fullt historiska Olafs Saga Tryggva, eller berättelsen om den kristnade kung Olaf Tryggvason, och hans många illdåd emot hedningarna. Raud den Ramme, som på Engelska kallas ”Raud the Strong” – en smula felaktigt, därför att en man som är ”ramm” eller flink i nävarna också är rörlig och smidig, och visst inte bara stark i allmänhet var också Gode och en firad sejdkarl, och ägde tillika ett stor drakskepp som hette ”Ormen” och det var större än något skepp, som kung Olaf senare kom att äga, ty vid denna tid var ”Ormen Långe” med sina 34 årpar ännu inte byggd.

Det betyder att Rauds drakskepp måste ha haft närmare 35 meters längd eller mer, och rymt närmare 100 mans besättning – och kanske är det inte omöjligt att finna spår av det eller hans gravhög ännu, för enligt Heimskringla bodde han invid Saltströmmen på två öar som hette Gylling och Häring – idag finns det två orter som heter Godönäs och Löding i närheten, och ortens topografi ser delvis annorlunda ut än under 900-talets sista år, när kung Olaf bestämde sig för att slakta och plundra de sista självständiga Jarladömena i Norr. Man kan bara tänka på de skepp man fann i Sydnorge under 2019, och som ingen trodde att det var möjligt att återfinna, ända tills nu. De var från 800-talet (se bland de tidigare inläggen) och långt över 25 meter de också, även om de kanske inte kan kallas ”Drakar” – ty ett sådant skepp skall ha minst 32 bänkar.

Alltnog, Raud den Ramme och hans folk mötte kung Olaf i öppen strid, och även om sagan säger att de ska ha besegrats, kom de helskinnade därifrån och seglade så bort genom att kryssa mot vinden, och det gjorde de så skickligt och bra att ingen kristen kunde följa efter dem, och Olaf började då ljuga för sitt eget folk och säga att det var trolldom.

Saltstraumen, inåt land förbi Bodö, som där ser ut idag. Här finns ett mäktigt tidvatten, som hindrade de kristna att komma fram, och trakten har varit befolkad av Nordmän sedan romersk järnålder

Hålogaland var isfritt till och med under den senaste istiden, och öarna på Ofoten var redan då bebodda. Man har hittat brödsäd från långt före kristus och spår av långhus, som visar att Hålogaland var färdigkoloniserat och bebott av Nordmän – inte samer och därmed likställda – under bronsåldern och vidare framåt. På Bodö-näset har man hittat minst 30 större gravhögar av sydnorsk typ, som visar att man var ett självständigt rike i norr med rika förbindelser mot resten av Norge och andra delar av Världen, men de kristna slog sönder allt detta. Raud blev belägrad på sin egen gård, och man ville tvinga honom att anta kristendomen.

Han vägrade, och förblev hedning in i det sista. Då befallde kung Olaf att man skulle trycka in en huggorm i ett avsågat dryckeshorn, och så petade man med en glödhet järnten i hornets ena ände. Då kröp huggormen ned i svalget på Raud, för man satte hornet framför munnen på honom, och så åt sig ormen in i hans inälvor, och därav förblödde och förgiftades han inifrån, medan de kristna njöt av anblicken och hånade honom. De flesta av Rauds egena män torterades sedan ihjäl av de kristna på olika sätt, bland annat genom att brännas på bål eller av att plågas till döds med glödande järn.

Olaf Tryggvason stal Rauds skepp, och en del säger att det var den mindre ”Ormen” som ännu fanns när slaget vid Svolder till slut stod, och Norrmän, Danskar och Svenskar till sist gjorde gemensam sak emot de kristna, och tog en rättvis hämnd för Raud, hans folk och många andra, hela Norden alltöver. Olaf plundrade och stal också ansenliga rikedomar, och det första de kristna gjorde, när de kom ill Halogaland, det heliga landet i Norr, var att bränna ned alla gårdar och lägga hela landsändan öde. Det ”Thule” redan Pytheas talade om, långt före kristus, och det Midnattsolens och Midnattsmörkrets land i Norr, som Prokopios och andra Byzantinska historiker beskrev, har av många identifierats med Rauds glömda land, och många hedningar flydde som vi vet över till Island, där Asatron aldrig riktigt dog ut, utan finns kvar än idag.

Man anser också, att det funnits fler historiska urkunder om Hårak på Tjötta, Raud och alla de andra Jarlarna och Fylkeskonungarna, som var hedningar och Asarna trogna allesamman, fast de kristna förstörde alla källor och sagasamlingar de fick tag på.

Raud föll som en god man, och han representerade en god och rättvis sak.

Hans minne lever och firas än idag, som vi kan se. Och Asatron är inte bortglömd. Män kan falla, och gårdar och bygder brinna, men man kan inte förinta ett starkt och enat folk, eller dräpa dess tro, hur många män, kvinnor och barn de kristna och slikt anhang söderifrån och från Särkland än dräper, och än månde dräpa i detta nya decennium.

Sann tro och sanna gudar skall alltid finnas kvar.