De DÖDADE fler än 14 000 av sina Landsmän – och får sitta kvar på sina poster..

För en tid sedan avslöjade Süddeutsche Zeitung, det största nyhetsmediet i Bayern och en av de största mediekoncernerna i hela Tyskland, ansedd Världen över i en vetenskaplig undersökning Regeringen Löfvéns oerhörda slarv och försumlighet när Corona-pandemin bröt ut förra året.

Statsepidemologen Anders Tegnell stod rakt fram i Tv-rutan och ljög uttryckligen för svenska medborgare, när han sa att det inte fanns direktflyg från Kina till Sverige. Hundratals nedsmittade flygpassagerare släpptes in i landet helt utan kontroll, och så spreds smittan över hela Sverige, medan Regeringen Löfvén fortsatte ljuga om ”skidturister från Åre” och skyllde allt på sina egna medborgare.

Teckning av Jan Erik Ander, svensk karikatyrtecknare – från 2020

Vi vet också alla vad som hände sedan. Svenska fattigpensionärer förvägrades hjälp och syrgas på sina äldreboenden – istället skulle de bli föremål för ”palliativ vård” som man sa – eller med andra ord ingen vård alls – och de dog som flugor, i tusental och åter tusental. Facktidskrifter som Läkartidningen och Dagens Medicin uppmärksammade vad som höll på att ske, och kallade det för en regelrätt genomförd eutaneasi-kampanj – alltså medvetet ”barmhärtighetsmord” på tusentals försvarslösa åldringar. Läkaren Jon Tallinger drog igång det så kallade ”syrgasinitiativet” och samlade in pengar och utrustning som skulle kunna ha räddat många, men angreps av en Socialdemokratisk mobb på nätet, hotades till livet liksom hela hans familj, och tvingades slutligen fly till Danmark.

Den skicklige journalisten Maciej Zaremba – ursprungligen Polack – avslöjade i Dagens Nyheter hur myndigheterna medvetet tillämpat eutanasin på de äldre i minst sju landsting och regioner. Man skyllde alltsammans på en liten byråkrat i Stockholms Läns Landsting, och trots all kritik fortsatte eutanasin och mördandet av de äldre i vidpass fyra månader, utan att Regeringen gjorde något för att stoppa detta vansinne. Herr Tegnell velade hit och dit i Tv-rutan, och fördömde bruket av munskydd – bara för att några månader senare rekommendera det som obligatoriskt.

Och svenska medborgare fortsatte att dö.

Den tyska undersökningen visar nu att minst 2000 liv kunnat räddas i det första skedet, när Sverige förlorade 5400 döda. Om bara vi haft en rationell och förnuftig regering, hade mycket lidande för tusentals och åter tusentals familjer kunnat undvikas, men nu hade vi klantskallar vid makten.

Minst 40 procent av dödsfallen hade kunnat undvikas, och 75 % av den miljon svenskar som nu smittats ned, hade förblivit frisk om vi inte allesammans lidit och plågats under Regeringen Löfvén – allt enligt den tyska vetenskapliga studien, som nu också publicerats i Norge, men som Svenska media förstås ignorerar.

Ingen Socialdemokratisk regering i Sveriges historia har uppträtt så cyniskt och grymt emot sina egna medborgare. Det framgår klart och tydligt av dess handlande, att avsikten varit medveten från allra första början – genom att släppa in smittan i landet visste man att tusentals pensionärer skulle dö, och detta utnyttjade man för ökad invandring och ett mycket konsekvent genomfört befolkningsutbyte, som varit till etniska svenskars uppenbara nackdel och främmande religioner typ islams fördel.

Kanske har regeringen också hoppats på att undanröja sina mest högröstade kritiker, och medan Stefan Löfvén själv gett ifrån sig uttalanden som att ”det spelar ingen roll om dödstalen i Sverige är de sjunde eller åttonde högsta i Världen” har handlingsförlamningen och underlåtenheten att handa bara fortsatt.

Sverige har idag registrerat över 14 173 personer som har dött i COVID-19. Det kan jämföras med 2 489 personer i Danmark, 914 i Finland och 756 i Norge.

Skulle en läkare, vars åtgärder bidrar till att fler än 14 000 av hans patienter avlider få tillåtas fortsätta sin praktik ? Det verkar nog föga troligt, Socialstyrelsen skulle nog frånta honom läkarlegitimationen i så fall. Skulle en byggfirma få fortsätta sin verksamhet, om de byggde en kraftverksdamm som brast, och flodvågen dränkte mer än 14 000 människor ? De ansvariga skulle nog ställas inför åtal i så fall, tror ni inte också det ?

Varför ÅTALAS inte de här personerna för sina gärningar ?

Men våra inkompetenta Ministrar – som bär det yttersta ansvaret – ja de får sitta kvar – medan folket fortsätter lida… De har aldrig haft någon parlamentarisk majoritet, och Riksdagen har två gånger i rad förklarat Regeringen Löfvén för olaglig, men ändå fortsätter den sitt intelligensbefriade styre – utan att införa de sanktioner som behövs, och som redan införts i många av våra grannländer.

Socialdemokraterna presenterade nyligen ett betänkande i Riksdagen som skall kriminalisera deltagandet i rasistiska organisationer. Men de ÄR själva en RASISTISK organisation, därför att de genomfört och organiserat ett befolkningsutbyte, med syfte att reducera de etniska svenskarnas antal i sitt eget land, och med Covid-pandemin som redskap för att ombesörja den saken. Det var ju bland annat detta, som föranledde eutanasin på våra äldre.

Om gärningarna varit av ”särskilt farlig art” konstaterar man, skall straffet vara fyra års fängelse. Detta borde följaktligen komma ifråga, när man diskuterar Stefan Löfvéns och Lena Hallengrens uppenbara brott. Visserligen är skillnaden mellan vad man kallar Dolus och Culpa på juridiskt språkbruk, alltså själva frågan om uppsåtet, eller om det är ”slarv” och allmän misskötsamhet som föranlett Regeringens brist på handlade; inte fullt utredd ännu, men rasistiska handlingar skall bestraffas, heter det. I så fall måste vi också bestraffa Regeringen Löfvén !

Hedniska Tankars Runkurs – del 13 – Eihwaz

Ibland har vi bloggskribenter tur, i det att vi välsignas med observanta läsare. Ingen tycks ha märkt det förrän nu, men under min redigering avd en här bloggen förra året, lyckades jag göra ett fatalt fel i Hedniska Tankars Runkurs. (se under avsnittet Eddan och Runorna här ovan).

För två dagar sedan fäste en observant läsare vid namn Fredrik min uppmärksamhet på felet, och som sagt (se gårdagens inlägg) man skall aldrig förkorta eller förvrida, för det är att göra våld på gammal visdom.

Sorgligt nog suddade jag ut den trettonde runan, Idegransrunan Eihwaz eller Eoh ur min sammanställning av runorna, och de texter jag skrev under det lyckligare 2018.

Egentligen skulle jag vilja skriva något helt annat i kväll, som exempelvis några observationer om politik, eftersom en ny vetenskaplig undersökning från Tyskland publicerats i Süddeutsche Zeitung, som helt och fullt bevisar vad jag skrev för vidpass ett år sedan om vår Regering, och det sorgliga tillstånd vårt land hamnat i sedan dess.

Men – nu vill mina läsare ha mer runologi och esoterica – och så får det bli – i alla fall för i kväll..

Runan Ehiwas – på angelsaxiska – eller Eiwaz – på gotiska – markerade ett vokalljud, ett tonande I, och i senare runalfabeten blev den till ett ”eoh” eller något liknande ett J-ljud, eftersom runan Jara försvann från de senare runraderna. Följer vi Runornas esoteriska talvärden – som alltså inte användes när man ristade med runor för profana ändamål – så har runan Eiwaz talvärdet tretton, och brukar stå för Idegranen, eller en bågskytt.

Alla vet vi väl att Ull, den gamle solguden från bronsåldern, Vintersolens bågskjutande gud, är den främste av skyttar, och anses bo i Ydalarna eller Idegransdalarna i Nordanlanden. Talet tretton är också ett ”problematiskt” tal i de flesta kulturer – de kristna är till exempel mycket rädda för denna siffra i all sin dumma vidskeplighet, och associerar det med Judas, jesu död och andra olycksbådande saker – att vara tretton runt bordet anses än idag orsaka en förskräcklig otur, liksom fredagen den 13:e osv.

Man har teoretiserat om vad denna kristna fobi för talet tretton egentligen beror på, men för min del tror jag det har sin orsak i att talet tretton är ett primtal, och dessutom ett tal som ytterst sällan förekommer i naturen, och därför är det kanske inte så konstigt att det ansetts onaturligt, ont eller olycksbådande. Det finns radiärt symmetriska blommor med fem kronblad, djur har fyra ben, eller sex ifråga om insekter och åtta ifråga om spindlar, medan dygnet låter sig indelas i 24, 12, 3 x 8 eller 4 x 6 timmar. Vi har fyra väderstreck och fyra ”kardinaler” (alltså nordväst, nordost, sydväst och sydost) förutom det, och tillsammans blir de åtta, och vi talar om sju dygder, sju klassiska planeter, sjustjärnor – Plejaderna – som syns redan på Himmelsskivan från Nebra – men talet tretton förekommer så gott som aldrig i naturen – det finns inga insekter eller larver med tretton ben – så därför har man trott, att tretton är en ”onaturlig” siffra..

Idegranen, som är giftig och dessutom ger ett rus – med dödlig utgång – har också använts för att tillverka pilbågar, och därmed är kopplingen mellan den trettonde runan, Ull, död och pånyttfödelse – initationsriter och magi, ifall vi rör oss på det symboliska planet – helt klar. Yggdrasil anses av många ursprungligen ha varit en idegran.

Visserligen betecknas det trädet som en ”Askr” i Eddan – men ordet betyder inte bara trädslaget ”ask” på Isländska, utan ett träd, vilket som helst – på det trädfattiga Island skilde man kanhända inte så noga på träslagen, och näst Idegransbågar är Ask också ett utmärkt trä att göra spjutskaft och pilbågar av – spjutet som genomborrade konung Vikar i sagan, och trädet han hängdes i, skall också vara en Idegran; och om Asarna har tolv gudaboningar, så är den trettonde Glansheim och Valhall, där Oden själv bor i all sin härlighet. Inte bara Ull som himmelsgud, utan också den hemlighetsfulle Oden, runornas och Världsträdets herre, har alltså förknippats med denna runa.

Idegranen är också ett giftigt träd, och endast dess ”bär” eller frökapslar – som ser ut som röda frukter med en svart kärna (själva fröet) inuti samt veden – brukad till pilbågar – är ogiftiga, medan barren och alla andra delar av trädet har starkt narkotiska egenskaper. I det moderna England har dödsfall inträffat ibland okunniga ”fornsedare” som avlidit efter att ha försökt röka idegranens barr, men också i antikens Grekland, druidernas England och på många andra platser i Europa var just Idegranen – föga förvånande – ett Gudaträd, en Världspelare likt Sachsarnas Irminsul, som man inte fick röra.

Runan kan också ses som kopplad till växtriket och allt växande, medan runan Perta står för mineralriket (eller stenriket, som Linné en gång sa) och Älgrunan Jalkr står djurriket, och de bildar ett tretal i den andra aetten av runraden, precis som Frejas tre runor i den första.

Atreid Grimsson kopplade runan också till väntande, tålamod och initiation. Sanningsenligare är Edred Thorson, som på 1060-talet betonade att Idegransrunan, och Världsträdet, som går genom alla Världar, underjorden så väl som Midgård som Asgård, står för kommunikation, men att den också liknar den pilformade Tyr-runan, som dock avskiljer snarare än förenar.

I det gamla DDR fanns en forskare, en professor Kukowka vid universitetet i Greitz, som menade att idegranen under varma sommardagar skulle kunna avge sina giftiga ämnen till luften i så hög koncentration, att en person som somnade eller låg under en idegran kunde bli påverkad av det, och se syner. I Friesland har man hittat runor ristade på idegransbrickor till skydd, från 500-600 talet enligt vår tideräkning, och idegranens skyddande kraft har uppenbarligen varit något man trott på över hela Europa, från Böhmen till England, och i hela Norden fram till den hedniska tidens slut.

Eoh-runan används ofta i bindrunor, och man har sett den också i sentida tyska korsvirkeshus, där den ska ha haft en skyddande betydelse. Runan, som är Världspelaren, och som stiger upp och ned genom alla Världar, växer lätt till en universell symbol för bestående, växtkraft och gott skydd – Freja Ashwynn har ensam lagt märke till att den med ett tvärstreck – som i vissa bindrunor – låter sig dela i två lagt-runor, medan långt fler har uppmärksammat att den ser ut som en ”bakvänd” solruna, eller ett lätt stiliserat Z som i Eiwaz, medan solrunan och Segerrunan – runa nummer femton – ser ut som ett S.

Idegranen är också ett långlivat träd, som bevisligen kan bli över 2000 år gammalt, och i en handskrift från Sankt Gallen i Schweiz skrivs Eiwaz genom en felvänd eller störtad Jalkr-runa, vilket kanske tyder på växtens giftiga egenskaper. Växtens latinska namn, Taxus som i Taxus baccata, anses av en del till och med ha gett upphov till själva namnet Toxiner, för växtgifter. De Fries kopplar också ord som gammelhögtyskans irri, thor på modern tyska, alltså en vansinnig, irrande, liksom gammalengelskalse Yrre, Yr och slutligen Yew, vilket också ska synas i Odensnamnet Yggr, den rasande guden. De Fries har också början till en spekulation om att där solrunan har en hel linje, följd av en bruten linje och en hel, uppvisar Eoh en bruten linje, en hel och en bruten – vilket han kopplar till något så avlägset som I Ching – hypotesen kan synas mycket vild, men inte omöjlig, också kring Egtvedt fyndet i Danmark finns en sådan koppling, även om jag inte ska gå in på det här. Den gamla isländska rundikten kallar Yr för den böjda bågen, det sköra järnet och Farbauti, piljätten, väl ett namn på Ull själv, medan rundikterna från Norge och England nämner Idegranen vid namn, och dess skyddande krafter, särskilt om vintern.

Agrell har fattat Atlakvidas ord om ”Eder svurna, vid sol, sänkt mot söder, vid Sigtyrs berg, det höga, vid ring, som är åt Ull helgad” som intressanta när det kommer till Eoh eller Yr runan. Ulls ring är som vi alla vet en edsring, och Sigtyrs berg eller Gudarnas pelare är idegransträdet, säger han. Eder, som yttras på edsringen vid ett gudahov eller Vi anses särskilt verksamma, och runan Yr har alltid stått för kontinuitet, beskydd, året, evigheten, gudarnas verkan in i Midgårds dalar – alltsammans saker, som det heliga tolvtalet står för….

En NY bok som jag INTE kan rekommendera, kontra VERKLIGA kunskaps-källor

Jag har skrivit det förut, och jag tvingas – trots att det faktiskt bär mig emot – att skriva det igen. Såkallade ”nytolkningar” som innebär att man förkortar och drar ned klassiska verk till oigenkännlighet, och sedan fyller på med eget ”hitte-på” och till sist utger alltsammans som ”äkta vara” är något av det FALSKASTE eller allra mest OÄRLIGA en författare kan göra emot sina läsare. Jämför med vad jag sade om sk ”modern teater” som förgriper sig på andra författares pjäser och manus för några dagar sedan.

Bloggar är en sak, vetenskapliga verk en annan, och båda sorternas litteratur behövs onekligen i dagens samhälle. Sorgligt nog kan jag tyvärr inte säga samma sak om en ny bok om Asatro som utkommit i dagarna. Det är det annars välrenommerade förlaget Historiska Media som står för fadäsen, och varför ett sådant – annars faktamässigt korrekt – förlag ger ut sånt här, kan jag faktiskt inte förstå. Det är den före detta gymnasielärarinnan Katarina Harrison Lindbergh, som själv är kristen; som prånglar ut sina egna ”omtolkningar” av Eddan och Saxo Gramatticus.

En före detta gymnasielärarinnas fantasier kring Eddan – Kan det alls vara läsvärt eller intressant ? (Det verkar mera som en enda Fet-kams eller rent trams )

Som vanligt ursäktas det hela med att man ska ”modernisera”, ”ge ny språkdräkt” (varför det – behövs det ens, när det ändå vimlar av nya Eddaöversättningar på lättbegriplig svenska ?) så att man blir ”underhållande” och ”förståelig” för en modern publik, får vi veta i pressreleasen om detta präktiga stolpskott. Själv skulle jag aldrig vilja läsa en författare som redan från början är så nedvärderande emot sin egen publik att hon inte tilltror dem varesig förstånd eller förmåga att läsa Eddans och Saxos berättelser i original, och dessutom övervärderar sig själv så till de grader, att hon jämställer sitt eget dumma dravel med just Eddan eller Saxo.

Eddan behöver för det första inte ”moderniseras” alls, eftersom den innehåller livsvisdom som är giltig för alla tider. För det andra förstår jag inte, vad det är för intressant med allt detta hitte-på som Harrison-Lindberg själv knåpat ihop, där – får vi veta hos förlaget – ”Tor, Freja, Oden, Loke och andra figurer ur den nordiska sagoskatten framträder på ett både bekant och oväntat sätt. De ges tankar, humor, känslor och drifter som de ofta saknar i äldre skildringar..”

Förstår inte vederbörande förlagsredaktörer att Tor, Freja, Oden och Loke med flera inte ska ges ”nya tankar och drifter” som de alls inte har, eftersom det är att ljuga och förvanska ? Om de alltid har beskrivits på ett sätt, är det därför att de symboliserar rena naturkrafter eller existensialer i den mänskliga tillvaron, och då är det också så de ska skildras, ifall vi vill vara sanna emot vårt ursprung, vår historia och hela vårt kulturarv.

Ok, nu har jag inte läst den aktuella boken, och jag har inte den minsta tanke på att göra det heller. Livet är alldeles för kort för att spilla tid på helt onödiga och antagligen dåligt skrivna böcker, och även om chansen kanske finns, att just Katarina Harrison Lindbergh skulle ha gjort ett odödligt mästerverk, som överglänser Sturlasson, Saxo och alla andra klassiska tolkningar, så tror jag faktiskt att den chansen inte är så stor. Tyvärr har jag anledning att befara själva motsatsen, åtminstone efter att ha läst förlagets egen introduktionstext, även om det grämer mig.

Jag läser hellre Eddan som den verkligen ÄR och som den faktiskt SKA läsas.

Därför rekommenderar jag er alla att ta del av den norska sajten ”Heimskringla.No” med dess rika material av original och klassiska översättningar, och rata den bok jag tyvärr fått nämna här ovan.

Det värsta med ”fria tolkningar” och taffligt gjorda cut-outs och barnprogram i stil med UR:s ”Odens Rike” är att folk kan börja FÖRVÄXLA dem med de verkliga källorna…

Nu utger sig Harrison-Lindbergs senaste kria inte för att vara en fakta-bok, men risken är ändå stor att folk förväxlar det här med riktig vetenskap, eller den verkliga Eddan. Det hela blir ett slags tafflig och halvtaskig Pogo-Pedagog produktion, i likhet med 1970-talets Kulturmarxistiska skolböcker, där man ständigt fick lära sig att Asaatrons gudar var såå hemska sååå, och Ansgar var en hedersman, som genast fick alla att övergå till den ”rätta” kristna läran.

Samt de obligatoriska lögnerna ur Adam av Bremens skräckskildringar, som serverades som om de vore historiska fakta.

Eller som David Nessles försök att översätta Bibeln till ren Göötebörska, ungefär:

Förste Moseboka

Amen asså vettladeu, i begynnelsen var tjötet.

Å tjötet va hos gud lixxom, och tjötet va la’ guud…

Å gud han skapa Masthugget och Feskekörka åsså Hisingen å femmans torg å självaste Göta-Petter på Götaplatsen då änna liksom, å han så att de va GÖTT å så tog han änna då en varmkorv sedan… Å den Körrven vettladu, den räckte la i sju dar, ja gussingen Hebbe Lelle !

Kännen I Göta-Petter ?

Visst, sådana nytolkningar kanske är ”innovativa och nyskapande” och har ”ny språkdräkt” men är de egentligen så himla bra för det ? Varför inte utge Eddan-på Rinkebysvenska också, Svea Rikes Lag förvandlad till barnteater, eller göra en ny teateruppsättning med Bhagavadgita och Koranen, enbart spelad av dresserade hundar och en flock apor ?

Ni förstår vad jag menar, kära läsare…

Skulle jag rekommendera någon att läsa en innehållsrik, informativ och fakta-späckad bok om Nordisk Mytologi, så kan jag FORTFARANDE rekommendera Anders Baekstedts Nordiska Gudar och Hjältar, som kommit ut i många upplagor. Den är lättläst, men ändå faktaspäckad, innehåller inga förvrängningar eller hitte-på av Harrison-Lindbergs unkna modell och håller sig till sanningen, vilket många av oss borde uppskatta – inte minst de av oss som tar Sveriges och Nordens gemensamma kulturarv och Asatron på allvar.

En Klassiker. Värd att läsas. Håller Fortfarande.

Harrison-Lindberg är känd för att ha stulit andra författares uppslag och idéer vad gäller facklitteratur om Fornnordisk mytologi och kultur. Redan för några år sedan utkom en såkallad uppslagsbok i ämnet, som är en väsentligt förkortad och förgrovad utgåva av Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” som utkom redan 1975, fast med den lilla skillnaden att nästan allt faktabaserat stoff är bortrensat ur den nya boken, till förmån för Harrison-Lindbergs egna ”tolkningar”.

Fortfarande väntar världen på ett lexikon i ämnet, som är skrivet av verkliga Asatroende, och inte bara ”intresserade amatörer” med kristen bakgrund från skolvärlden.

Förlaget ”Historiska Media” torde ångra sin senaste produkt, och observera vad jag nu skriver.

I väntan på bättre verk, rekommenderar jag min bloggkollega Henrik Anderssons ”147 Gudamakter” som nyligen utkommit i ny utgåva från Nordiska Asa Samfundet. Ni kan köpa den genom att följa denna länk, och det verket kan jag oreserverat ställa mig bakom och rekommendera, men det gäller alltså – tyvärr – inte Harrison-Lindbergs nya bok.

 

Media-Hype och Judeo-Kristna ”Fake News” kring nya fornfynd från Island

I förra veckan utbröt en sannskyldig ”media hype” i Internationella nyhetsmedia. Ett nytt fornfynd från Island utlöste massor av ovidkommande spekulationer av tendentiös art, främst från kristna och muslimska nyhetsmedia i utlandet. Nyheten har ännu inte spridit sig till svenska media, som tämligen konsekvent ignorerar allt som har med Nordisk kultur och historia att göra. För en gångs skull är det kanske en välgärning.

Man har hittat en skeppssättning inuti en lavagrotta, men det bevisar inte alls ”rädsla för Ragnarök”, ”offer bedrivna för att stärka Frej gentemot Surtr” och övrigt svammel från kristna arkeologer och allehanda tolkare. Alla sådana uttalanden är OVETENSKAPLIGA och har inte minsta stöd i fynden…

Vad som verkligen hänt, är att arkeologer funnit en skeppssättning inuti en stor grotta eller en lavatunnel vid vulkanen Surtshellir, vilken haft ett av sina utbrott för 1100 år sedan, men det har ingen koppling till det nu aktuella fyndet. Jag tänker nu endast citera vad vetenskapliga tidskrifter skrivit i ämnet, och vägrar konsekvent att länka till kristna nyhetsmedia som Daily Mail i England, eller för den delen publikationer i stil med Jerusalem Post, Al Jazeera osv, som bara publicerat fake news och förvridna artiklar i ämnet. I skeppssättningen har det bevisligen blotats och bränts kött och ben – bland annat fläsk – vid hög temperatur, men vad bevisar det ?

Man gör stort nummer av att det hittats spår av orpiment, ett mineral som använts vid glastillverkning i grottan, samt att 3 utav totalt 60 glaspärlor som hittats där faktiskt kommer från orienten, men för en expert är detta förstås föga förvånande. Glaspärlor kunde tillverkas nästan överallt på vikingatiden, på Island med, och att man utnyttjat en stor grottsal för hantverksproduktion är kanske inte så konstigt. Redan klassiska historiska källor och texter som Ibn Fadhlans berömda ”Risala” nämner, att väringarna i Ryssland ofta köpte enstaka pärlor av grönt glas för så mycket som 1 dirham eller ett silvermynt per styck, och att då några av dem via många mellanhänder hittat vägen till Island, är heller inte alls något anmärkningsvärt.

Likaså överdriver kristna mediarapporter nu det faktum att man hittat en liten, korsformad vikt till en balansvåg i det översta fyndlagret, men återigen – vad bevisar det ? Att en handelsman var kristen, eller att araber befunnit sig på platsen ?? – Nej, inte alls. Sådana slutsatser kan man inte dra av arkeologin, allt vad media nu skriver är tomma spekulationer. Det faktum att ett litet fåtal föremål var importvaror, säger ingenting alls om den religion eller de bruk, som kan ha utövats på platsen.

Till sist har kristna media också spekulerat en massa om att Surtshellir i sen isländsk folktro skulle vara den plats, där den kristne Satan eller Djävulen skulle komma upp på jordytan inför den yttersta domen, och detta sätter man i samband med en massa onödiga floskler om Ragnarök.

Detta är också uppenbart oriktigt, eftersom Ragnarök inte alls är slutet, vilket framgår ur Eddan, som uttryckligen säger i Voluspá att en ny jord och en ny sol kommer att skapas efter Ragnaröks slut, tillsammans med en ny generation av gudamakter. Dessutom är Ragnaröksmyten bara en efterbildning av vad som ändå händer i naturen varje år, efter hur många uttolkare sett den – Vår följer på Vinter, och naturen innehåller cykler av undergång och återfödelse.

Allt detta kan kristna eller Monoteistiska Media-människor och okunniga journalister i alla land inte förstå i sin typiskt kristna Djävulsbesatthet, och sitt linjära tänkande.

Visst – här har man hittat en korsformad tyngd till en våg – men bevisar det kristenhet ? Antag att jag har en buddha-staty på skrivbordet, eller en koran i bokhyllan. Blir jag då ”automatiskt” buddhist eller muslim, tror ni ?

Spekulationer om offer till Surt, eldjätten i mytologin, eller till Frej såsom Surts traditionelle fiende, kan vi också totalt utesluta. Det är att rådbråka arkeologin och fyndmaterialet, som inte alls stöder något sådant onödigt hypotesbygge.

Nytt bronsåldersfynd vid Alingsås

Efter en mediakampanj och lite påtryckningar från Länsantikvarien och Länsmuséet i Västergötland, så har svenska media gett med sig och publicerar några artiklar om det senaste stora bronsåldersfyndet från Alingsås, vilket också våra pressgrannar i den hedniska bloggosfären uppmärksammar, tillsammans med bland andra Svenska Dagbladet.

Alla mediakällor är förstås inte lika trovärdiga, och statstelevisionen verkar i vanlig ordning förtiga det hela, men så är den ju också påtagligt ointresserad av svensk historia och svensk kultur. Fyndet gjordes i ett rävgryt eller liknande, och uppges ligga i en del av kulturlandskapet som inte var belägen i en centralbygd, ens på bronåldern. Därför uppger man också, att fyndet inte skulle tyda på ett sakralt kontext, och ha med vår Nordiska religion att göra – Men är det verkligen sant ?

SvD skriver till exempel att fynden ”deopnerats för att visa välstånd” men det är fullständigt bakfram, och ologiskt. Man deponerar inte fynd i jorden på en öde eller otillgänglig plats om man vill visa välstånd, särskilt inte rika armringar, fotringar och många många kvinnosmycken i ädel brons, vilket det är fråga om i det här fallet. Tvärtom BÄR man dessa smycken offentligt, och visar fram dem vid högtidliga tillfällen – för det var så man gjorde under äldre tider – och vad SvD skriver är därför rent nonsens. Som vanligt bevisar svenska journalister att de varken kan skriva eller tänka, och deras formuleringskonst är som alltid under all kritik.

De flesta av de smycken som grävts fram, är otvivelaktigt av nordisk typ. 

Fynden har gjorts där djurlegor funnits sedan minst 50 år tillbaka, och består av minst 50 föremål, varav minst ett antagligen är av renaste guld. Därför verkar det inte som någon fosfor-kartering gjorts på platsen, enligt vad jag själv läst om fyndet i arkeologiska facktidskrifter. Hade man kunnat kartera fosfor-halten i marken, så hade man kunnat påvisa spår av mänsklig bosättning eller närvaro – men nu påverkar ju även vilda djurs spillning eller sentida lämningar resultatet, så vi kan inte få utrett, om detta verkligen var en såpass otillgänglig trakt som man får det att se ut som. Man måste komma ihåg, att många bronsåldersdeponier också legat i mossar, i otillgängligt belägna sjöar och på många andra ställen, och därför kan man inte påstå, att ALLA Hov och Hargar där det blotades åt gudarna låg på centrala platser i landskapet, intill ett gårdsgravfält till exempel, eller någon större bosätttning. Åter kommer media med en falsk och oriktig tolkning.

De flesta av föremålen – som är i gott skick – kom fram genom djurs grävande – men man fick lyfta på ett stenblock för att finna dem alla – och det tyder på en medveten deponi, alltså antingen en offerhandling, eller ett ”sparande” – det var ju vanligt att begrava värdeföremål och använda jorden som ”bank” i tider av oro eller krig, eller för att undvika stöld och plundring, kanske också vid arvsskiften, eller det vi kallar Dana-arv, alltså att föremålen – som var till för kvinnor – inte hade någon klar arvtagerska.

Något spår av begravning på platsen har inte identifierats, så det rör sig troligen inte alls om ett gravfynd, och då är antingen offer och kulthandling, eller ”sparbank” de absolut troligaste alternativen. Det har också cirkulerat uppgifter om att en del av föremålen skall ha varit av Baltisk typ – och man skall undersöka varifrån kopparn i bronslegeringen kommer. Det är en intressant uppgift. Den som besökt Litauen och det Litauiska Nationalmuséet i Vilnius, vet förstås att kvinnosmycken från sen Baltisk bronsålder växte och växte tills de nådde en rent enorm storlek, jämfört med vad vi har här i Norden.

Där bar kvinnorna fibulor stora som soppskålar, och kilovis med bronsprydnader, och om man nu hittar några föremål från samma kultur, daterade till cirka 800 – 500 fk skulle det tyda på handelskontakter. Anmärkningsvärt är också att två av de största och mest värdefulla guldhalskragar som någonsin hittats i Sverige kommer från Västergötland – den tredje är ju från Öland – och man har velat påvisa, att det gick ”Bärnstensvägar” över Öland och Gotland till det Baltiska området..

Nu är guldhalskragarna från Folkvandringstid, och långt yngre än bronsåldern, men man har diskuterat om den 700 gram tunga halskragen från Torslunda på Öland, liksom Ållebergs- och Möne-kragarna (som hittades redan på 1800-talet) egentligen var avsedda för gudabilder och inte för levande människor. Mycket tyder på det – enbart Torslunda-kragen har över 270 små, knappt milimeterstora figurer. och än idag har ingen guldsmed lyckats göra en exakt kopia – inte ens med dagens bästa teknik har det lyckats.. Hypotesen är fortfarande att alla detaljerna på Ållebergskragen tillverkades med linser i genomskinlig kvarts, använda som förstoringsglas – inuti ett vanligt järnåldershus eller en dåtida smedja skulle det annars knappt ha varit möjligt att framställa så fina detaljer, på bråkdelar av millimetern när – men nu gjorde smederna ändå allt detta – bara för att visa att de verkligen kunde göra ett verkligt mästerstycke.

Konkreta bevis på Frejas makt saknas inte..

Enligt Asatron fick Freja, den stora gudinnan, sitt smycke Brisinga-men – vilket har tolkats just som en halsring – av dvärgarnas mästersmeder – och det stämmer nästan med de fynd vi har, för de små galtar och andra djur som pryder kragarna, är helgade just åt Freja – på Ållebergskragen är det just galtar, på Torslunda-kragen rovfåglar, har man sagt – som falkar – ett annat av Frejas vapendjur. Och Freja förmådde smederna att arbeta fram bättre saker än de annars alls skulle ha kunnat frambringa – allt på sitt eget vis – det lär oss myten också…

Och varför kom fynden från Alingsås-trakten och klipporna runt Mjörn fram just i år  ?- Är det inte ett konkret bevis på gudinnans stora makt, och det faktum; att hon snart kommer åter. Smyckena gjordes av kärlek en gång, och med kärlek av sina tillverkare. De offrades nog vid en kulthandling, och enligt Asatron, fast det vill man förstås skriva eller erkänna i media, utan gör allt för att dölja, skyla över och tysta ned..

 

I Kråknedans tid

Nu är det den tid på året som kallas Kråknedan, efter den traditionella svenska och hedniska kalendern. Det första nedanet i Maj månad, som infaller just idag är det rätta datumet, även om man i vissa delar av landet hävdat att det är första nedanet efter Tiburtius eller den 14 April, alltså den dag då björnarna traditionellt sett anses gå ur idet och sommarhalvåret börjar, samtidigt som de som är Asar och vaner trogna firar Segerblot – vilket alltså är en helt annan sak än Vanadis-blotet.

Kråknedans tid har alltid ansetts vara kall och ofruktsam, och markerar ofta ett bakslag för våren – så också i år – allt tal om global uppvärmning i vårt land har avstannat, som genom ett under, och för en gång skull håller de galna Gretorna sig borta. Såhär ser medeltemperaturen i landet ut just nu, enligt SMHI:s vetenskapliga mätningar – som synes ligger den flera grader under den normala för årstiden – Kråknedan har verkligen inträffat. Bevisen är ovedersägliga.

I Sydsverige säger man att Kråknedan skall efterträdas av Hyllenyen, den nymåne när Hyllen eller flädern – denna Frejas växt som i Sydsverige tillhör Maj månad, men i huvuddelen av landet blommar först i Juni. (Se separata artiklar om Fläder under rubriken ”I Naturen” ovan) Då skall växtligheten och äringen få ny kraft av Frej och Gerd, och växa lika mycket under ett dygn, som den ditintills gjort på fjorton dagar, sade man. Längre norrut kallas det första nyet i Maj månad Sommarnyen och det infaller i år den 19Maj – dagen efter Eriksdagen med sin Frösgång..

Ni håller väl blot till rätt gudomar, alla ni som omfattar Asatro, och gör det till en levande tro. Vi tror inte på någon tom sed, eller någon mekanisk upprepning, utan tar verkliga tecken ur naturen och det sanna året !

Efter Vanadisblotet

Så har då Vanadisblotet – eller – som de kristna säger – Valborg passerats. En märkesdag med vackert väder som sig bör, och ett trålande firande av Freja med en av mina husfrejor – för min egen del. Det är knappt så jag orkar tänka på vad som timat i Midgårds dalar, med det vanliga jämmer och elände vi får se i Centerpartiet av detta land, ifall jag nu skall våga mig på en övertydlig hänsyftning.

Minns – Frejas Värde Varar – hella Freja Freyja Freya…

Själv förstår jag inte varför de kristna insisterar på att fira någon halft apokryfisk Walpurga, ett helgon som på intet sätt hör till de frommare. Hon var av angelsaxisk härstamning, och kunde förblivit hedning, men istället gjorde hon gemensam sak med sin farbror ”Sankt” Bonifatius, som ägnade ett helt liv åt att hugga ned ekar, skövla gudahov, bränna, mörda och slakta oskyldiga Saxare nere i Tyskland på 700-talet, och hon kanoniserades först cirka hundra år senare, då minnet av hennes skändligheter glömts bort.

Idag skulle vi säga att hon var medlem av ett kriminellt nätverk med folkmord som uppgift, eller en kriminell klan. Emot allt detta kan vi ställa Frejas ljusa kärlek, vårfrun, hon som kommer med den späda grönskan och som får kärleken att spira mellan man och kvinna, som det är tänkt att vara och som det borde vara, inte någon kärlek mellan män och barn, eller män och män… För av den sortens kärlek kommer varken någon välskapt ättelägg eller andra goda saker…

Inför Vanadis-blotet – om verkligt Hedniska Kultskådespel, kontra vår tids dåliga teater

Vanadis-blotet eller Valborg närmar sig alltmer. De flesta forskare erkänner nu att Valborgs och Valborgseldarnas ursprung är helt och hållet hedniskt, och en sedvana som finns inte bara i vårt land, utan också på Kontinentalgermansk botten. Också i Baltikum, Finland och övriga Norden firas vårens inträde och sommarens början i Maj med väldiga eldar, liksom i Nederländerna, och detta har inte ett dugg med något kristet helgon att göra, lika lite som seden med ”Majdrottningar”.

I Valborgs eldar ser vi Freja – Vanernas Dis eller Vanadis, som härskar över Maj månad, den vackraste tiden på året

Det har också funnits och finns fortfarande andra hedniska traditioner än Valborgsfirandet och seden med Majdrottningar, som jag skrivit om förr om åren. Vi har kampen mellan sommar och vinter, illustrerad i en dust eller envig mellan ”Majgreven” och ”Vintergreven” – något det skrivit hela uppsatser om – men något av det mest partiska jag sett på senare år är Gullan Gerwards ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet, en avhandling som helt förnekar alla källor före år 1500 och väljer bort dem – ett mycket underligt sätt att bedriva vetenskap på – ifall en forskare bara väljer källor hon ”gillar” är resultatet knappast vetenskap…

På kontinenten och i resten av Europa har man alltid tyckt, att den kamp mellan Vinterns och Sommarens representanter och Frejs gestalt, lätt kamouflerad till ”Majgreve” med gröna blad i sin krona, och ridande en yster häst är mycket mycket äldre än medeltiden, och snart är det också dags för Frösgången över åkrarna, och firandet av ”Sankt” Erik, som ju ursprungligen var Yngve-Frej han också.

Striden mellan Frej (Sommaren) och ”Vintern” enligt Olaus Magnus historia om de Nordiska Folken, 1555

Vad alla de här riterna har gemensamt, är iscensättandet av ett slags kultiskt skådespel, liksom vid Midsommar, då man firat Frej och Gerds bröllop – ni som är obevandrade inom Asatro måste observera att det är Frej och Jordgudinnan det gäller, inte hans syster Freja – men det är hon som ensam äras vid Vanadisblotet….

Själv tycker jag det är synd att några sådana hedniska skådespel inte förekommer så ofta nuförtiden, särskilt inte detta oår, drabbat av Corona, men jag minns den tid då jag själv redan på 1990-talet satte upp ett slags pjäs om Gudarnas bröllop i Tyresta naturreservat söder om Stockholm – och det var med ett riktigt bröllopspar som skulle gifta sig den gången, även om det äktenskapet inte hörde till de bestående. Man säger ju att ”den som varit Blomsterbrud, ej bär riktig brudeskrud” eller att den som iklätt sig Frejas roll, har svårt att bli gift i Midgård eller i den rådande verkligheten – något av det gudomliga kommer alltid att låda vid henne, och det stämde också vad den kvinna det gällde den gången nu anbelangar.

Frej och Gerds bröllop om våren, Iduns äpplen och Skörden, illustrerade av en engelsk konstnärinna

Jag minns att jag i mina teaterplaner den våren fick hjälp av en man, som kallades Kardinal Kaos, ty han var känd för att driva med de kristna, och för övrigt en icke oäven teaterregissör. Han led av en obotlig sjukdom, som fick honom att åldras i förtid och bli sjukpensionär, och numera finns han sorgligt nog inte bland oss längre – själv saknar jag honom – för han var en sann vän och som vänner skall vara.

Kanske återses vi bortom Midgårds dalar, kanske inte – men efteråt sa åhörarna att min pjäs och jag själv varit vacker – mycket har man i sanning kallat mig för, och mycket blir jag kallad än av de som är kristna moralister innerst inne och hedningar bara till namnet, men aldrig till gagnet – och deras sort finns ju nog och övernog.

Emellertid, för någon vecka sedan fick jag mig snabbt tillsänd Vilhelm Mobergs ”Gudens Hustru” från ett känt antikvariat, och det är en hednisk kultkomedi som heter duga. Det är mycket synd att den pjäsen inte spelas numera, för den är både välskriven och respektfylld emot hedendomen, vilket få om ens någon pjäsförfattare är numera, men Vilhelm Moberg skrev sina texter med stor känsla för poesi, svenska språkets inneboende skönhet – när det behandlas rätt – och framförallt med en stor kärlek till Asatron och det hedniska, eftersom han framställde det på ett helt annat sätt än det vanligen brukar framställas i teatervärlden.

”Riksteatern” satsar detta år på ”Christian Belittlement” eller kristet förminskande när det är som värst…

Jag har skrivit för er om begreppet ”Christian belittlement” eller Kristet Förminskande, och hur moderna teatermakare hela tiden försöker förlöjliga våra gudar och vår tro, och utsätta den för öppet hat och hån. Ofta görs det här under en mask av självpåtagen ”modernitet” eller såkallad ”fri bearbetning” – något som blir allt vanligare och vanligare på teatern nuförtiden.

Man skarvar, kortar ned och vanställer kända pjäsförfattares texter till rent vansinne, lägger till än mer själv – repliker utan kvalitet – och låter sedan William Shakespeares ”Hamlet” till exempel, spelas av feta Etiopiska Dvärgar i 50-tals kostymer med miljön hämtad från en bensinmack utanför Säffle, och sedan säger man ”jamen detta är Shakespeare, detta är stor teater” fast vad man hittat på, är ren djävla dumhet.

Jag har redan tagit upp fjollifieringen av ”Arnjot” eller hur Wilhelm Petterson Bergers nationella opera först blev till en tafflig buskis-pjäs med tycke av Marcoolios ”Hem till Midgård” och sen fjollifierades alldeles, så att den totalt urartade, och blev något helt annat, än vad dess skapare avsett. Detta är att förgripa sig på författarnas intentioner, och behandla dem som kreatur, snarare än kreatörer.

Ett av de allra värsta exempel jag sett i år utgörs av någonting, som man inbillar oss skall vara ”Riksteater” och som nu dessvärre spelas via Internet – jag tänker inte länka till skiten, därför att den innehåller ren, rå rasism riktad emot oss Nordbor – Pjäsen ”Innan Jorden blev rund” innehåller lögn på lögn, förvridningar och vanställningar av vår tro – man påstår redan i inledningstexten att ”Gudarna skapar problem” vilket är ett uttalande fyllt av kristna fördomar – och dessutom insåg Nordborna mycket väl att Jorden är rund och inte platt – det var de kristna som kom med den lögnen – för som alla sjöfarande folk såg de skepp försvinna ned bakom horisonten när de var till sjöss, och kunde förstås dra den självklara slutsatsen att jorden var krökt utifrån det – dessutom beräknade matematiker som ”Stjarnar Oddi” och Erathostenes jordens omkrets med häpnadsväckande precision.

Det kunde man också göra redan från Stenålderns megalitmonument, om ni vill veta…

”Vi hade tänkt att sätta upp en PJÄS på Stora Teatern – detta är till exempel en LUFTVÄRNS-PJÄS, men den STÄLLER BARA TILL EN SJUDJÄKLA SCEN… ”

Vilhelm Mobergs pjäs, däremot innehåller så mycket hedniskt stoff, att den är det närmaste man kommer en ren lovsång till herren Yngve-Frej själv. Handlingen tilldrar sig i Värend, den del av Småland Vilhelm Moberg själv kom ifrån, och är hämtad från den Isländska sagatåten om Gunnar Helming och hans resa till Sverige.

Vilhelm Moberg undgår också skickligt den fallgrop, som mängder av pjäsförfattare före och efter honom hela tiden fallit i – Hedendomen och Asatron framställs alltid som ond eller enfaldig, och kristenheten hyllas på ett ensidigt och förljuget sätt – redan Petterson-Berger gjorde det misstaget i ”Arnjot” – ofta är man inte långt borta från 1800-talets skolplanscher, med sin Ansgar-idyll, så menlös att den bräker…

I Nära 200 år har vi tvångsmatats med förljugna, idylliserande skildringar av kristnandet, som inte har det minsta med sanningen att göra… Gudahov brändes och skövlades hänsynslöst, människor mördades för sin hedniska tro…

Istället innehåller Mobergs skildring av en torr och mycket kall vår i Värend mycket som kan betraktas som äkta, både galdrar och ”majvisor”, hedniska ramsor och ordstäv, men utan att vara skrivet på bygdemål, utan på allmängiltig, hög och naturlig svenska. Han skrev pjäsen under andra världskriget, och låter Gunnar Helming vara en högst motvillig kristen missionär, som blivit utsedd att offras till Frej efter att ha motsagt Sveakungen på tinget, efter vad vi – åhörarna – förstår – och i pjäsens början dyker han oförmodat upp i en skog i Värend, där fem Smålandsjäntor går och letar efter sina kor…

Här syns pjäsen i första upplaga med dedikation från författaren…

Kvinnorna berättar om Frej, den store guden, och Moberg sjunger ut om vad som också måste ha varit hans egen tro, för särskilt kristen var han ju aldrig:

Lyss ! Lyss nu noga !

Om våren stiger han med det stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar och hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen…

Så går sommarn, han sjunker och krymper och kallnar. Hösten kläds naken i frost, hans mark hårdnar och hans åker gulnar. Och alla strömmar stannar. Då är han borta. Och borta är det stora ljuset. Det begynner sin kringfärd under jorden. Den färden räcker tusende raster genom mörka natten, den räcker från västan ända till östan.

Men när det stora ljuset hunnit fram där östanom, då stiger han åter opp i sin härlighet. han växer och värmer och glänser. Han kommer tillbaka till oss i sin ungdom. Så är hans kringfärd, den strålandes !”

Moberg skildrar i sin pjäs hur Ingegärd, den yngsta av flickorna, ”omedveten om mannens älskog” efter vad de äldre av dem säger, träffar på den flyende Gunnar, och säger insiktsfullt att han ändå inte kan undgå Frej, för ingen undgår sitt öde. Så blir det också. I byn kastar Locke, en korrupt gode – Ville Moberg hatade präster och överhet – lott om vem som ska bli Frejs brud, och lotten faller förstås på Ingegärd, vilket får hennes mor att närapå spricka av stolthet – för se sådana är Småländskorna…

Gunnar gömmer sig inuti Frejs heliga bild, och kommer – medan han funderar vad som är värt att offra livet för – alltid får man offra sitt liv ändå – antingen via ond bråd död inför sin fiendes vapen, eller genom ett långt liv fyllt av mödor och arbete – att bli buren in till det brudgemak där Ingegärd väntar, vilket får Moberg att skriva både sant Hedniska besvärjelser, bröllopskväden värda att minnas, och på sidorna 118 – 121 – som han tydlige fäste stort avseende på i sin personliga dedikation (se bevisen ovan !) detta:

Vår Frej ! I frukt och korn har jag smakat ditt blod !

Du som spräcker åkerns tjäle ! Du som väcker kornets groe ! Du som spränger kvistens knopp – Du som öppnar blommans krona – du skall öppna mig, din brud !”

Varpå Gunnar Helming, som förstås också är Moberg själv, får svara;

”Du kvinna – av jordens saft, av mullens djup; av åkerns alv – av kornets gyllene kärna – du offrar mig din mark, dina fält , de jungfrugöna, bröstets korg med de hullmjuka frukter, och skötets röda dunkel. Det är kvinnans gåva, som du bjuder. Så säger du i månans natt till min ungdom att stanna..”

Mobergs högstämda text, om mannens och kvinnans förening – Himlens och Jordens makter – fortsätter sida upp och sida ned i en verklig Frejs och Gerds besvärjelse, som endast sanna Asatroende kan förstå och fatta – och till slut träder Gunnar – nu i den tidigare gudabildens kläder – fram inför folket och BLIR verkligen Frej i allas uppenbara åsyn, medan Locke – den korrupte goden – blir påkommen med att ha ätit av Frejs offrade blotmat, men storsint nog skonas, mot att han avstår från sitt ämbete – för gudar måste, förklarar den i guden omskapade Gunnar, vara storsinta och givmilda – och efter ett livgivande vårregn slutar pjäsen med att Frej och Gerd i människors gestalt drar vidare i vagn, under hoppets skimrande regnbåge.

Bara en Hedning skulle kunna skriva sådant, och det är allt bra synd att Mobergs pjäs inte spelas betydligt oftare, som sagt. Mycket av vad som ingår i den, skulle kunna ingå i hedniska ceremonitexter rätt av, och överglänser allt vad ”modern teater” och de vrak som ägnar sig åt den kunnat skapa. Pjäsen förblir en klassiker.

Segerfull och Engelbrekts-dag

En fågel värjer sitt bo på kvist,
Så gör också vilda djur förvisst,
Nu märk, vad du bör göra!
Gudarna gav dig sinne och själ:
Var hellre fri än en annans träl,
Så länge du dig kan röra!

Frihet är det bästa ting
Som sökas kan all världen kring,
Den frihet väl kan bära.
Vill du dig själv vara huld,
Så älska frihet mer än guld,
Ty frihet följer ära.

  • Ur ”Frihetsvisan” från 1430-talet, något moderniserad

 

Idag är dagen för Segerfullet, den fullmåne som kommer mellan Segerblotet i början på April, då alla de som är Asar och Vaner trogna firar vårens inträde, och Vanadisblotet vid Valborg, som firar sommarens början. Våren har låtit vänta på sig i år och varit kall och torr, och även på andra sätt har det varit ett svårt oår.  Som den hedning jag är låter jag mig inte skrämmas av det, utan fortsätter min kamp för människosläktets befrielse. Det dillas en del i media och av new age folk om en ”Supermåne” i April på detta datum, men förutom att månen står ovanligt lågt på himlen och därför verkar större om morgonen samt orsakar en springflod eller en tillfällig höjning av vattenståndet om 50 cm på sina håll, medför detta fenomen knappast några märkbara effekter.

Det är med Supermånen som med Per Bolund, ni vet Regeringen Löfvéns stolpskott till Miljö- och Energiminister, han som ljugit rätt ut om sitt påstådda, men aldrig hållna ”öppningsanförande” vid FN:s klimatmöte, och samme Per Bolund lär också ha sagt att ”Av människan orsakade klimatförändringar skulle ha påverkat jordaxelns lutning” vilket är ren gallimatias. Jordaxeln har visserligen förskjutit sig ungefär 6 cm sedan 1920-talet, då man för hundra år sedan först uppmärksammade att jorden faktiskt gyrerar något i sin bana, som alla större himlakroppar. Detta har inte ett enda förbannat dugg med mänsklig påverkan att göra, och som de flesta någotsånär bildade människor lätt inser, så betyder en förskjutning av jordaxeln med 6 cm ingenting för klimatet överhuvudtaget, eftersom det tar årmiljoner för jordaxelns ytterst långsamma progression att alls göra sig påmind.

Viktigare för många är att vi firar Dagen Engelbrekt i den svenska almanackan, efter Engelbrekt Engelbrektsson från Bergslagen, den store folkhjälten och upprorsmannen, som blev dyrkad som helgon efter sin död och svekfullt mördad, precis som de flesta som kämpar för oberoende och rätt. Idag firar ingen honom officiellt längre, påminner oss vännen Mohamed Omar på sajten ”Det Goda Samhället” men Engelbrekts historia är alltjämt giltig, också i vår egen tid.

Under Engelbrekt gjorde hela vårt folk gemensam sak emot utländska legoknektar och främlingsvälde i form av fogdar och adelsmän. Och främlingsväldet och det rasistiska övervåld, som hela tiden drabbar oss svenskar har vi tyvärr kvar, fast nu i en annan form. Nomenklaturan tillsätter inte män som Jösse Eriksson – han som enligt krönikorna lät oskyldiga bönder ”i rök upphänga” och spänna gravida kvinnor framför plogen, och Johan Vale, ståthållare på Stegeborgs slott, under vilken uttrycket ”Tvi Vale !” myntades av Östgötarna, är också ett minne blott.

Men ”ensamkommande” kriminella, som torterar och våldtar svenska män på kyrkogårdar utvisas inte, utan får stanna i landet. Mord kan nu ostraffat begås av 16-åringar, och nya undersökningar visar att minst 60 % av alla våldtäkter emot svenska kvinnor begås av utländska medborgare eller män med invandrarbakgrund, vilket till och med Statstelevisionen uppger kan förklaras med kulturella faktorer. Ändå lever vi i ett land, där en viss Märta Stenevi kan stå rakt fram i Riksdagens plenisal och utpeka ”alla” män i Riket som skyldiga, trots att 90 % av gruppvåldtäkterna och överfallsvåldtäkterna begås av samma utländska förövare, som öppet säger att de ”krigar” emot svenskarna.

Vi lever också i ett land, där en viss Utrikesminister Linde vägrar att erkänna folkmordet på Armenierna, därför att det utfördes av Turkiet eller Ottomanska Riket på sin tid, och vi har ett gammalt vrak till Statsminister, som säger att han ”aldrig kommer att kritisera Islam”, samtidigt som hans Regering numera godkänner Barnäktenskap, Mång-gifte och Sharia-lagar enligt ”synnerliga skäl” som det så vackert heter... Stick i stäv med vad som uttryckligen hävdas i FN.s Konvention om de Mänskliga Rättigheterna, och stick i stäv även med FN:s Barnkonvention..

Är då mordet på Engelbrekt verkligen så långt borta ?

Enligt vissa historiker skall det ha inträffat den 2 Maj, vilket beror på en sammanblandning av datumen i den dåtida Julianska och den sentida Gregorianska kalendern, men alla är överens om hur det gick till, mördarens identitet och motiv, liksom det faktum att han gick helt fri från straff, och slutade som adlig Lagman i Närke så småningom. Nomenklaturan skyddar sina egna, då som nu.

Engelbrekt var en gammal man är 1436, och stödde sig på en krycka. Mördaren högg först av tre fingrar på honom när han försökte värja sig med kryckan, högg honom sedan bakifrån och i ryggen, och krossade slutligen hans skalle, innan hans lejda hantlangare sköt Engelbrekts lik fullt med pilar. Vid Riksdagen i Arboga – det första Ting eller Riksdag med full folkrepresentation sedan den hedniska tiden – valdes Karl Knutsson till Kung med Adelns och Stormännens gillande, men folkets röst ignorerades helt.

Sven ”X:et” Erikssons berömda målning av Engelbreks död visar mördaren Måns Bengtsson som en feg adelsman, vilket han också var..

Men Engelbrekts folk glömde honom aldrig. Frihetsfacklan, som tändes i Bergsmännens gårdar, brinner ännu – och män som Vilhelm Moberg skrev en hel del om Engelbrekt i sin svenska historia, samtidigt som samme Engelbrekt fick stå som enande symbol för kampen emot nazisterna på 1940-talet. Idag är hotet emot vårt folk och land ett helt annat, och som vi alla kan se, har vi fienden mitt ibland oss, mitt inne i landet – då som nu. Engelbrekt var ”then lilsta man” står det i Erikskrönikan, vilket har tolkats så att han antingen var kortväxt eller en enkel man av folket, men fler statyer har rests av honom än av alla svenska Kungar, i alla fall om man får tro Ville Moberg, som ska ha räknat efter. Vackrast i mitt tycke är kanske Bror Hjorts Engelbreksmonument – den namnlöse skäggige mannen med den knutna näven höjd emot skyn – En ensam Hedning, skuren i sten… Snart är det den 1:a maj, och den dagen kan vi fira till minne av en nu tandlös arbetarrörelse, som i grunden svikit inte bara sina egna ideal, utan hela det folk den en gång skulle representera.

Hedniskt monument – till minne av en folkets befriare..

I Falu Stad utbröt det i början en ”skulpturstrid” om förslagen till en Engelbrekts-skulptur på Stora Torget – och ett kanske mindre lyckat förslag av en konstnär vid namn Karl Hultström antogs 1919 – men en rik bankkamrer i staden gav sitt eget bidrag till staty-insamlingen med enbart följande villkor:

Ni får bidrag på ett villkor: Att ni lagar så att gubben på torget vänder aschölä åt Kristine Kyrka”.

På ett sätt är det helt följdriktigt. Man kan aldrig någonsin vara en fri människa, om man inte vänder ryggen åt ”Svenska” Kyrkan, och alla Monoteistiska slavreligioner med sina ”allsmäktiga” gudar överhuvudtaget, för under dem har man ingen frihet, varken andligen eller kroppsligen, utan bara diktatur.

Det visste Engelbrekt Engelbrektsson på sin tid. Och i sitt hjärta och sitt sinne var han nog hedning, trots att han levde på den kristna medeltiden.

Värt att MINNAS: Endast den, som VÄNDER RYGGEN åt ”Gud” och Kyrkan kan få någon Frihet – och FRIHETEN är ALLTID värd att FÖRSVARA !

Ur ”Kalevala” om Björnen…

Ur en gammal översättning av Kalevala, det finska nationaleposet, om björnens väsen och natur, dess tillkomst, gravöl och födelse..

Vackre Otso, skogens äple,
O min honungstass, du trinde!
När du hör att jag mig närmar,
Att jag stolte man dig nalkas.
Göm då klorna in i ramen,
Tänderna uti ditt tandkött.
Att de aldrig mig beröra,
Ej af hast ens vid mig snudda.

Du min ende, vackre Otso,
O min honungstass, du sköne!
Slå dig ner i ro på tufvan.
Lägg dig på den sköna klippan,
Der omkring dig furor buga.
Granar kring ditt hufvud susa;
Så du der må röra på dig,
Så, du honungstass, dig vända,
Som i boet hjerpen rör sig,
Gåsen liggande sig vänder!

Månne han på halmen föddes,
Vexte upp på badstu-golfvet?
Nu den gamle Väinämöhien
Tog till orda sjelf och sade:

Otso föddes ej på halmen, men vid himlens mittpunkt.
Ej på agnar i en lada.
Der är Otso född och boren.
Der är honungstassen fostrad:

 

Nära månen, invid solen,
Uppå Karlavagnens skuldror.
Uti luftens jungfrurs närhet,
Hos naturens sköna döttrar.

-Gick vid luftens rand en jungfru,
Vandrade vid himlens navel.
Utmed kanten af en molnsky,
Längsmed himlafästets gränsor,
Klädd i himmelsblåa strumpor,
Uti brokig fotbeklädnad,

Bar en korg med ull i handen,
Höll en hår-ask under armen.
Ullen fällde hon i vattnet.

Släppte håret ner i vågen;
Detta skvalpades af vinden,
Gungades af vädrets fläktar.

Vaggades af vattnets ångor,
Drefs af vågor upp mot stranden
Af den saftuppfjllda skogen.
Af den honungsrika udden.

 

Mielikki, den vana skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna.
Ryckte håret upp ur vattnet,
Tog ur sjön den fina ullen,
Sammanvecklade med snabbhet,
Lindade helt vackert ullen
I en liten korg af lönnträd,

I en prydlig, vacker vagga.
Lyfte sedan lindebanden.
Fäste vaggans gyllne kedjor
Vid den största qvist af trädet,
Vid den lummigaste grenen.

Nu hon vaggade den käre.
Gungade sin lille älskling
Under granens blomsterkrona.
Under tallens vida grenar:
Der hon fostrade sin Otso,

Födde upp den hårtofsrike
Vid den honungsrika lunden,
I den saftuppfyllda skogen.

 

Otso frodades och vexte,
Sköt i höjden, skön och ståtlig,
Kort om benen, krum i knäna.

Platt om mulen, trind och knubbig,
Bred om pannan, tvär om nosen
Och med håret skönt och lurfvigt;
Men han hade inga tänder,
Var ej än försedd med klor och naglar.

Mielikki, den vana skogsfrun,
Tog till orda sjelf och sade:
Klor jag ville honom gifva,
Skulle honom tänder skaffa,
Om han icke skada gjorde,
Onda dåd med dem bedrefve.

Otso nu med ed försäkrar,
Uppå. skogsfruns knän han svärjer.
Inför Ukko, den uppenbare,
Under blixtnedslungarns anlet’.
Att ej någon skada göra.
Att ej onda dåd föröfva.

Mielikki, den goda skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna.
Vandrade att tänder hemta.
Gick att söka klor åt björnen,

Letade bland fasta rönnar,
Sökte dem bland sega enar.
Torra, rotuppryckta stammar,
Kådiga och hårda stubbar:
Inga klor af dem hon erhöll.
Fann ej heller några tänder.

Vexte uppå mon en fura,
Reste sig en gran på kullen.
Fanns en silfverqvist i furan.
Satt en gyllne gren i granen:
Dem hon tog i sina händer,
Gjorde klor deraf åt Otso,
Fäste dem uti hans käftar,
Satte dem i björnens tandkött.

Nu hon lät den ludne vandra,
Sände ut på väg sin älskling,
För att kärren genomvandra,
För att skogar genomströfva,
Tåga fram vid svedjebranter,
Irra kring de öde moar;

Vackert bjöd hon björnen vandra,
Sedigt sig på färden skicka,
Och förnöta fröjdetiden,
Glädjens dagar genomlefva
Uppå kärr och uppå höjder,
Fjerran hedars tummelplatser,

Utan skor om sommarn vandra,
Utan strumpor under hösten,
Men den sämre tiden vistas.
Under vinterkylan dväljas
I en stuga, byggd af häggar.

Vid en rand af skogens barrslott,
Vid den sköna granens fötter.
Uti enrissnårets gömma.
Under täcken fem af ylle,
Under åtta mjuka mantlar

Det är der jag fått mitt byte,
Der jag detta vildbråd hemtat
Så det unga folket sade.

Så det gamla folket talte:
Hur var skogen nu så gifmild ?
Skogen gifmild, färden gynnsam,

Hur bevektes Otso, skogens herre ?
Blidkades den gode Tapio,
Att han gaf sin egen älskling.
Att sin honungsskatt han afstod;
Fälldes Otso med ett jagtspjut,
Eller blef med pil han träffad?

Gamle trygge Wäinämöinen

Tog till orda sjelf och sade:
”Mycket gifmild var oss skogen,
Gifmild skogen, gynnsam färden,
Ljuvt bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio.

”Mielikki, den vana skogsfrun,
Tellervo, en Tapios jungfru,
Skogens mö med fagert anlet’,

Skogens lilla tjensteflicka
Hastade att vägen visa,
Gick att hugga vägamärken,
Att vid vägen stakar ställa,
Att beteckna rätta kosan.

Gjorde skåror uti träden,
Reste märken uppå bergen
Till den ädle björnens bostad,
Ända fram till pels-öns stränder.
När till slut jag hunnit stället,

När till gränsen fram jag kommit,
Fälldes Otso ej med spjutet,
Blef ej träffad utaf skottet:
Sjelf han halkade från grenen,
Snafvade mot barrträdsqvistar;
Bröstet refs af granrisruskor,
Buken blef af qvisfar uppfläkt.”

Delta talte han derjemte.
Fällde dessa ord och sade:
O min Otso, du min älskling,
Du min fogel, du min kårlek!

 

Gif oss nu din hufvudbonad.
Låt nu dina betar fara,
Lemna dina glesa tänder,
Gif oss dina breda käftar!
Blif ej heller alltför ledsen
Om du kanske nu far höra
Benen i ditt hufvud braka,
Dina tänder häftigt skallra!

Näsan tar jag nu af björnen
Till min förra näsas fromma,
Tar den icke hel och hållen.
Icke heller till min enda.

örat tager jag af björnen
Till mitt förra öras båtnad,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.

Ögat tager jag af björnen
Till mitt förra ögas bistånd,
Tar det icke helt och hållet,
Icke heller till mitt enda.

Pannan tager jag af björnen
Till min förra pannas tillhjelp,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Munnen tager jag af björnen
Till min förra muns förstärkning.
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Tungan tager jag af björnen
Till min förra tungas fyllnad,
Tar den icke hel och hållen,
Icke heller till min enda.

Den en karl jag ville kalla,
Den jag hölle för en hjelte,
Som vår Otsos betar löste,
Droge ut hans tänders rader,
Ryckte dem utur hans stålkäk,
Toge ut dem med sin jemhand!

Icke kom der någon annan,
Icke fanns en sådan hjelte:
Sjelf han borttog björnens betar,
Ryckte ut hans tänders rader;
Stödd med knät emot hans skalle,
Drog han ut dem med sin jernhaud.

Så han uttog björnens tänder,
Fällde dessa ord och sade:

0 min Otso, skogens äple.
Skogens skönhet, o du trinde!
Nu du måste gå ett stycke,

Har ännu en väg att vandra,
Ut ur denna ringa boning.
Denna ganska låga hydda
Till ett mera högrest hemvist.
Till en rymligare bostad.

Kom mitt guld, begynn din vandring,
Ludne älskling, börja förden.
Gå förbi vår svinhjords vägar,
öfver gårdens grisars stigar.

Till den skogbevuxna kullen,
Upp emot det höga berget
Till en tall med yfvig krona,
Till en fura, hundragrenig!

Godt det är dig der att vara,
Ljufligt att din tid förnöta:
Boskapshjordens klockor klinga,
Skällor ljuda i din närhet.

Gamle trygge Wäinämöiuen
Återvände nu till hemmet,
Och det unga folket sade,
Så den sköna skaran talte:

”Säg oss, hvart du bragt ditt byte,
Hvart du förde villebrådet:
Har du det på isen lemnat.
Har du dränkt det uti stöpet
Kastat det i kärrets gyttja,
Eller gräft det ner i sandmon?

Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrar dessa ord och säger:
”Ej jag det på isen lemnat,
Icke dränkt det uti stöpet:

Hundar hade då det bortfört.
Luftens foglar det besudlat;
Ej jag kastat det i kärret,
Eller gräft det ner i sandmon:
Maskar hade der förstört det.
Svarta myror ätit upp det.

Dit jag bragte villebrådet.
Dit jag fört mitt ringa byte:
På den gyllne kullens kummel,
Upp på koppar-åsens skuldror,

I det rena trädets krona,
I en fura, hundragrenig ,
På den största, bland dess qvistar.
På den yfvigaste grenen,
Till en fröjd för alla menskor,
Till förnöjelse för vandrarn.

Tänderna jag vändt mot öster,
Riktat ögonen mot vester,
Men ej alltför högt i toppen —

Vore de för nära toppen,
Kunde de af stormen skadas,
Genom vårens vind förderfvas —
Men ej heller tätt vid marken;
Om de ställdes tätt vid marken.
Skulle svinen bort dem släpa,
Undanvräka dem med trynet.

Gamle trygge ”Wäinämöinen
Företog sig nu att sjunga,
Denna sköna kväll till ära,

Till ett glädtigt slut på dagen.
Sade gamle Wäinämöinen,
Fällde sjelf ett ord och talte:

Håll nu eld, du pertbloss-klyka,
Att jag här må se att sjunga:
Sången följer nu i turen
Och min röst har lust att ljuda.

Derpå spelade och sjöng han,
Väckte glädje qvälln igenom,
Sade, då han slöt sitt qväde,
Yttrade till sist i sången:

Gif, o Ukko, ock hädanefter,
Sanne skapare, förunna.
Att på samma vis man fröjdas
Och på lika sätt sig skickar
Vid den starke gossens bröllop,
Vid den ludnes glada högtid!

”Gif, o Ukko, beständigt,
Sanne skapare förunna,
Att i skogen vägar stakas,
Att i träden märken huggas
För vårt goda jägarfölje,
För vår stora mannaskara!

Gif, o Ukko, beständigt,
Sanne skapare, förunna.
Att här Tapios horn må ljuda,
Skogens pipa må förnimmas
Uppå dessa ringa gårdar.
Dessa trånga boningsplatser!

Dagen om man så må sjunga,
Qvällarne igenom jubla
Här på detta stora fastland.
Här i Suomis vida bygder.
Bland den skara som nu vexer.
Bland den ungdom som nu uppstår !

Om VILDA DJUR och MÄNSKLIG DUMHET

Enligt kristendomen skulle människan vara skapelsens krona, men frågan är om hon inte är dess klave istället, eller en enorm black om foten för den övriga naturen.

I svenska media har vi i veckan kunnat läsa om ”måndagsexemplaret” Camilla Björklund, 51 som under vintern lade ut mat till rådjur på sin tomt i Hälsingland.

Nu framträder hon i Aftonbladet och andra tidningar och ojar sig över att flera dagar i rad ha fått besök av hungriga björnar i sin trädgård, en björnmor och tre fjolårsungar, som troligen övervintrat tillsammans med henne. Björnarna är ”obehagliga” tycker Camilla, och efter att ha besökt platsen tre kvällar i rad, har björnarna lämnat tomten och helt sonika gått därifrån, eftersom maten tagit slut. Men om hon inte ville ha björnbesök i sin trädgård, varför då alls lägga ut djurmat, eller låta sopor och matrester stå kvar o-omhändertagna ?

”Du Nalle – om människorna tycker vi är ”Obehagliga” – VARFÖR lägger de då ut mat åt oss ??”

 

Nu besannas åter vad jag skrev i min krönika från den 15 april i år. Människorna får exakt de björnar de förtjänar. Lägger man ut mat, tidigt om våren, så får man skylla sig själv om någon hungrig nyvaknad stackars björn håller sig framme. Men ändå – nu följer den ständiga björnfrossan i pressen, hetsjakt emot oskyldiga djur och stora tidningsrubriker om att Los i Hälsingland blivit ett ”tillhåll” för björn, samt att björnarna där skulle blivit ”närgångna” efter att man lockat dit dem med åtel och krav på avskjutning från Länsstyrelsens viltvårdsexperter och kommunalt inhyrda jägare.

Säg, hur dumma får människor alls bli, kära läsare ?

Från trakten av Älvdalen rapporteras om att två björnar blivit skjutna, alldeles i onödan. De skulle ha ”stressat” en renhjord, skriver manatt björnar tar en och annan renkalv eller dräktiga vajor om Våren är inget nytt precis – det har alla björnar gjort i urminnes tider, för så fungerar det i naturen. Länsstyrelsens representant Marie Edvall påstår att avlivandet av de två björnhannarna skulle vara ”humant” eftersom man inte jagat dem från helikopter den här gången, utan bara hetsat hundar på dem. Och de två avlivningarna påverkar inte björnstammen i länet så mycket, säger hon också.

Nej, tacka fan för det ! säger jag. Men – i ärlighetens namn – vilka djur var det egentligen som blev ”stressade” ?? Om björnen tagit en och annan ren, så hade det inte gjort så mycket skada för den industriella ren-näringen, eftersom nästan alla renägare har sina djur väl försäkrade numera.

Det är hårt att vara björn i riket numera. Man blir betraktad som brottsling, därför att man äter om man är hungrig…

Länsstyrelsens uppgift är att skydda de stora rovdjuren, och inte särintressen för en liten, kapitalstark grupp av renägare. Det finns inga ”samebyar” i landet numera, och det har heller inte funnits några sådana på minst hundra år –  redan ordet frammanar ett slags idylliserande bild av ”kåtatomter” eller dylikt – men inga samer eller renägare bor i renodlat samiska bosättningar, och nomadlivet har upphört för länge sen, till förmån för storskalig rovdrift på naturens resurser.

Aldrig någonsin har det funnits så många renar i landet som nu, och i  Älvdalen och övriga Dalarna fanns inga samer alls, förrän på 1600-talet. Följaktligen är inte ren-näringen där något som funnits ”sen urminnes tid”, men däremot finns det otvivelaktigt svenska och Nordiska järnåldrersgravar också på kalfjället, hur det nu kan komma sig. Vilka var då ”urbefolkningen”  och vilka var det som bodde där först ?

Man har däremot hela tiden sänkt ”minimi-värdena” för de stora rovdjuren genom just Länsstyrelsernas försorg, och fastän vi har 2900 björnar i riket, ungefär, vill man nu avliva mer än hälften av dem, och påstår ändå att björnstammen skulle vara ”bärkraftig” i så fall – trots att Världsnaturfonden fortfarande betraktar brunbjörnen i Sverige som en rödlistad art. Själv föreslår jag att vi tar bort överskottet av renar och boskap istället inte ens en majoritet av de 8500 samer eller så som skulle ha rösträtt på Sametinget, är renägare – de flesta lever av helt andra näringar, och de kan de övertaliga renägarna – som inte är någon ”urbefolkning” också ta och göra.

Jag har själv tillbringat 2 år av mitt liv som yrkesverksam på Länsstyrelsen i Jämtlands län, men det var på 1990-talet, om någon av er vill veta.

Redan då drev man ett stort länsgemensamt fiskeprojekt för tiotals miljoner skattekronor i bland annat Åre, Krokoms och Bergs kommuner, enligt vad jag tydligt minns. Projektet gick ut på att man skulle återplantera öring, röding och annan ädelfisk i de vattendrag där de en gång funnits, men så kom en del klåfingriga individer av båda könen, som den gången kallade sig för ”Skogs-samer” och inte Sydsamer med i bilden, och det visade sig snart att flera av dessa ägnat sig åt såkallat ”granat-fiske” eller rättare sagt slängt handgranater och sprängladdningar i vattendragen, så att all ädel-fisken flöt upp död, med buken i vädret.

Och det var inte för att vederbörande ville fånga fisk – för de åt inte själva av fisken. Anledningen var att man ville förstöra för ”sörlänningarna” som man sa, och hindra alla andra från att komma dit, särskilt då ”turister” eller Stockholmare. Alltså slängde man lite granater i sjöarna – allt i en stämning av ”Bällt du Luur’n !” som man säger i Jämtland (”Kunde du lura honom” – en attityd, som samer och därmed likställda uppvisat emot svenskar och svenska staten i närmare tusen år)

Inget trevligt sjöfynd…

Men nu skall det alltså plötsligt finnas sk ”sydsamer” som ska ta alla delar av vårt land i besittning, för så säger de själva – ungefär som om dessa 8000 eller så hade större rätt till hela landet än 10,3 miljoner andra medborgare… De ska också ha väl juridiskt pålästa ombud, som även är historiskt intresserade och skriver bloggar numera, och jag tvivlar för min del inte på att det är en stor framgång i civilisatoriskt hänseende, för skickliga jurister kan mycket väl behövas, när man har med slikt folk att göra.

Jag kunde föredra några fler episoder, som jag själv bevittnat eller hört andra bevittna. Under 1980-talet inträffade som de flesta vet den berömda Chernobyl-katastrofen i Ukraina. Extremt höga strålningsvärden uppmättes inte alls i de delar av vårt land som låg närmast olycksplatsen, utan just i Hälsingland, Jämtland och Härjedalen – av någon konstig och mystisk anledning – man skyllde på meteorologerna – och det befanns till slut på Länsstyrelsens miljöenhet, att de samer man anställt, som snällt skulle förses med Radiak-mätare uppe i fjällbygden, bara fortsatte och fortsatte att rapportera in de siffervärden de angett i början, utan att alls låta dessa avklinga… Ni förstår, de fick ju betalt i reda pengar oavsett om de läste av sina mätare eller ej, så de skrev bara ned samma siffror om och om igen i pappren, och så slapp de gå ut på fjället…eller till skogs..

Länsstyrelsen i Norrbotten gjorde under samma tid en utredning om de ”trafikskadade renar” eller rättare sagt hela renhjordar, som på något mystiskt sätt råkat komma ivägen för Lapplands-pilen och Malmtågen till Narvik – flera gånger – med flera sk ”samebyar” inblandade (läs industrikorporationer för renuppfödning i industri-skala, för det är ju vad det handlar om) Med bevis från renarnas öronmärkning visade det sig tydligt – ännu mera ”samisk mystik” – att det inte var de byar eller renägare genom vars ”urminnes trakter” järnvägarna gick, som fick sina renar uppdrivna på spåret, och som därför fick frikostig ersättning för staten, tidvis mer än vad sagda renar betingat i pris som slaktkroppar per styck… Det var de byar eller ägare, vars marker låg längst bort från banan, som på mycket underliga vägar förlorade djur efter djur, eller hela hjordar..

Månne det förhåller sig på samma sätt med den nu observerade ”stressade” renhjorden i Älvdalen, eller vad tror ni ? Renar kan bli ”stressade” av lite vad som helst, korm också för den delen, om ni vet vad ”korm” är för något..

Korm kan bli ”flugan” direkt…också hos människor…

Slutligen har jag själv fått uppleva, hur ett antal ”skogs-samiska” (eller snarare totalt skogs-tokiga) aktivister eller personer anno 1990 krävde att de skulle få ta över minst halva Länsstyrelsen, trots att deras lilla folkspillra inte utgjorde mer än 2 % högst av länets befolkning, allt på alla andra 98 % bekostnad, genom att själva utse Länsarkitekt, Länsantikvarie, och allt annat kunnigt och utbildat folk som behövs för att sköta en sådan myndighet.

De som intet vet, skall ej stifta lagar för andra..

 

Jag råkade vara ofin nog att fråga de församlade herrarna och damerna om någon av dem möjligen hade utbildning som byggnadsingenjör, kanske civilingenjör, eller akademisk examen i åtminstone någon form. Eller någon vana vid skrivarbete, exempelvis också såsom lantbrevbärare eller dylikt.  Det hade ingen av dem, visade det sig… Men ändå trodde de, att de skulle få ”ta över” alltsammans – därför att de representerade enskilda kapitalintressen… och en kapitalstark ren-näring, som sagt..

Jag tvivlar som sagt inte på att ”Same-jurister” behövs, och det i stort antal, med tanke på vad detta slags folk allt som oftast ställer till med. Men uppfattningen om dem som ”ett rent naturfolk” eller ”nomader” är det dags att en gång för alla förpassa till sagornas värld – och såsom varande Hedning, tror jag icke på deras sagor.

Själv säger jag ungefär som Marlon Brandos rollfigur Colonel Walter E Kurtz i ”Apocalypse Now!” av Mr Coppola.

”Exterminate all the brutes !” – Utrota varenda djävel !

”Bomb them back to the stone age – Use Napalm, Armor Brigades, Sarine gas, the Nuclear Option if you have to…”

och det gäller både åtel-utläggande villa-ägare åt Hälsingland till, eller dessa märkliga typer vid namn ”Sydsamer”, ”skogs-dito”, Trottoar-samojeder, Eksjö-Nåjder, Söndags-Schamaner, Fornsedare, Hökarängs-romer och Fritids-Nomader.

I SAY WE KILL THEM ALL – AND LET THE VALKYRIES SORT THEM OUT !!

Björnar, Älgar och andra vilda djur, däremot, vill jag gärna lämna ifred och ha kvar. De har, så vitt jag vet – aldrig gjort något ont, utan bara försökt överleva i sina marker, liksom oss svenskar och hedningar.

Extra-vits till den som bryr sig: ”The better angels of our nature ??”