Blir framtidens media, framtidens musik och kultur bara byggd på massmedioker populism, eller kommer det finnas plats för Humanister, Asatro och Hedendom – och ett självständigt Norden med självständiga människor – som alls förmår att skapa någonting vackert eller hållbart själva ? Och slukar kulturförstörelsen och Förtrumpningen av Världen till sist också hela Europa – USA och Vinland verkar inte längre ha så mycket att erbjuda, eller så mycket som alls talar till mänsklighetens fördel.. Säg det, den som vet. ”Veten i än, eller Vad ?” säger Valan.
En positiv nyhet kan i alla fall noteras för dagen. Mästaren Einar Selvik, som inte bör förväxlas med snorgärsen ”Einar” – rap-artisten som blev nedskjuten och mördad i Stockholm redan 2021 – knappast någon ”vändpunkt” för Sverige – bara ett av många mord i vårt land – har gett ut en ny skiva – kallad ”Birna”. Detta skedde redan 24 Januari i år, men Svenska Dagstidningar och svenska media vill inte skriva om saken – deras agenda är förutbestämd..
De av våra läsare och läsarinnor (nej, något tredje gives inte!) som vill skriva en mer fullödig musikrecension, borde faktiskt göra det. Inte en enda mainstream mediakälla har ens vågat ta upp saken – allt som finns att se på Internet är utlänningars recensioner på Engelska, och ett omnämnande i ”The Guardian” eftersom brittisk och Europeisk journalistik i mycket är objektivare i sin syn på oss Nordbor än kultureliten i Norge och Sverige. De erkänner närapå vår rätt till en fortsatt existens, trots babbel om Netflix och dåliga TV-serier.
”Birna” är inget dåligt sountrack, ingen musik skapad för oengagerat slölyssnande för sysslolösa Engelsmän, ingen tom ”trendighet” lika falsk som ”Mello” eller det Panem et Cirenses, som egentligen heter Eurovision Song Contest, åtminstone utomlands.
Det är musik som är värd att tas på allvar, och som hyllar förhållandet mellan människa och Nordisk natur – i det här fallet manifesterad av Björnar, Bärsärkar och inte minst sovande Björnhonor, Birna betyder ju Björnhona. Einar Selvik är en man som vet vad han gör, och som har något annat att säga om Världen än de som bara publicerar de meningslösheter, som man i vår kultur benämner ”underhållning”. Under de senaste dagarna har vi fått se hur SVT också manipulerar skjutningen på Risbergska Skolan i Örebro till den grad, att man låter den bli ”infotainment” och ingå i Mello-strunt pestivalen i Göteborg
Einar Selvik skapar musik för evigheten – och en tillvaro bortom den tröstlöshet, som utgör vår egen Februari, annus horriblis 2025. Redan på albumet ”Helvegen” närmade han sig döden och Hel, och björnarna, sovande i sina iden – nu när stora Björnvändardagen – 25 Januari – ändå passerats – är kanske ändå en passande symbol för återuppståndelse och en ny vår – ett nytt hopp – och allt det som människorna i vår Mälardal och Midgårds sorgedalar faktiskt saknar. Ni borde lyssna mer på Wardruna – svenska folk – för det är ett högstående musikprojekt, till skillnad från ”Mellons” intetsägande skval, som bara förkväver och bländar, men inte har någon mening eller något väsentligt att säga – mer än för fem-tio minuter.
Själva minns vi för dagen en skeppskamrat från 1997 och ”Helga Holm” – den över 22 meter långa kopian av det medeltida långskepp som man fann på Helgeandsholmen, när våra Riksdagsmän begärde att ett nytt underjordiskt garage skulle byggas bara för dem. Nu seglar det skeppet aldrig mer, och aldrig mer får vi se det i original eller ens det Medeltidsmuseum, som en gång skulle visa något av Stockholms äldsta historia. Vi vet vilken ideologi som styr här i vårt land – och den är sannerligen inte vacker, inte präglad av Humanism, men av rent historieförakt.
Men vår skeppskamrat lever fortfarande. Han har dragit sig undan Världen till en enslig Mälarö, skogbevuxen – långt bortom allfarvägarna – och där bor han ännu, den senige gamle bärsärken. Vi minns hur han brukade skratta – ett vrålande skratt – likt det Kvällulv – Skallagrims far och alltså farfar till Egil Skallagrimsson – en av de största skalder Norden någonsin sett – en gång brukade ge ifrån sig, där han satt hemma inom långhusets vägg – med en sista skål öl inom bevämt räckhåll. Det var ett skratt, värdigt en man som en gång varit Bärsärk och Hamnskiftare, men som blivit gammal och åldrats i förtid, i en värd där ingen mer förstod honom, inte ens hans egen släkt. ”Krigare har jag varit – en hård tid är allt jag har kvar” sade en gång – cirka tusen år senare – en helt annan man, på den Vinländska Kontinenten.
5 Februari i år begravdes en annan god vän – vid namn Mikael Hedlund, mera känd under författarpseudonymen Bodvar Bjarke. Precis som Wardrunas nya mästerverk, kan man säga att han gick den andlige Bärsärkens väg, liksom Jan Ekermann, som dog mer än 90 år gammal och som vi nämnde först i det här inslaget. Lärare, folkbildare han också – en förvaltare av kunskap och ett arv sedan urminnes tider, mer än något annat.
Silverdals Kapell, 5 Januari 2025 (Bildkälla Jörgen I Eriksson)
Vi minns så många som dött i denna Mälardal, och lämnat den för alltid. Vänner, fränder. De sköts inte på någon övervärderad invandrarskola i Örebro, där man knappt lyckas bibringa de vuxna eleverna något mer än elementära kunskaper i svenska, men inte anpassa dem för det som skulle ha varit ett modernt och väl fungerande samhälle. Vi lever i ett luggslitet, gråmulet fattig-sverige, där allt skapande och framåtskridande satts på undantag. Det råder krig i Världen, och kriget kommer allt närmare oss, oavsett om det kommer österifrån, från andra sidan Östersjön – eller från Mellanöstern och de öknar, där de totalitära systemen fötts och ännu förökar sig, likt huggormars avföda.
Själva fortsätter vi skapa, handla och verka – med ord eller bilder, sällan i toner – för när det gäller tonkonst, bemästrar vi inget mer än vår egen röst.
Sådan är Hedningars och Humanisters väg – och är det förmätet att tro på överlevnad för vår egen kultur och vårt eget folk, en dag som denna – så får det väl vara så…
Actress Mary Mina, right, playing the role of high priestess, passes the Olympic flame to the first torchbearer Greek rower Petros Gaidatzis, during the flame lighting ceremony for the Milan Cortina 2026 Winter Olympics, at the archaeological museum of Olympia, Greece, Wednesday, Nov. 26, 2025. (AP Photo/Thanassis Stavrakis)
Den olympiska elden tändes i en ceremoni på ort och ställe i Olympia, Grekland – redan i November förra året – och som vanligt är det välgörande att ha tidsperspektiven klara för sig, för att alls förstå vad som händer i Midgård.
Ok, Mr Epstein begick flera allvarliga brott – men onödiga spekulationer kommer försent – och gagnar inte någon, utom de som i efterhand försöker tjäna pengar eller sälja lösnummer på alltsammans
Personer som mannen till höger på bilden har helt enkelt inte i Norge att göra, och ska inte gifta in sig i det Norska Kungahuset, oberoende av vilken hudfärg de nu har…
Lösningen på problemet är enkel. Norge kan ERSÄTTA sin nästa Monark med Kronprins Carl Philip från Sverige – Bernadotterna har faktiskt härskat på Norges tron förr – och då var det inga problem med kungahuset i vårt Västra grannland alls. ”Brödrafolkets väl” var en gång Oscar II:s valspråk, och det kungliga sommarpalatset Oscarshall i Olso står ännu upprätt på Bygdöy – detta vet Hedniska Tankars redaktion, eftersom vi själva besökte byggnaden så sent som i Augusti förra året, och där låg inga lik eller hundar begravna, det fanns inga ”hemliga middagar” med underliga gäst-listor, dolda utrymmen osv osv.. Redan under Magnus Erikssons tid – det var kungen som skrev Magnus Erikssons landslag och avskaffade den kristna träldomen i Norge – hade Sverige och Norge, tillika Finland en enda gemensam Regering, och det kan vi Nordbor få igen. Vi har haft en Kalmar-Union på 1400-talet också, och det fanns en gång en liberal studentförening i Stockholm som hette ”Nordisk Allians” – på den tiden vi hade ett Folkparti och ett etniskt Svenskt folk, det vill säga..
Ganska likt Tsarernas ”Livadia” – kunde tas till heder igen… (Foton Copyright Hedniska Tankar)
Förr eller senare måste även (S) ledningen inse faktum, och göra vad som är sunt förnuft. Grovt kriminella individer över 18 år, och ”skäggbarn” kan inte stanna i Sverige, lika lite som vi har möjlighet ta emot svårt multi-sjuka eller förståndshandikappade personer från Gaza, Tredje Världen eller Muslimska stater. En sådan politik är nämligen bara till skada för Sverige, Norden och hela Europa – under det krig som pågår i Ukraina, och med hänsyn till Världsläget i stort, har vi ingen som helst möjlighet att fortsätta med Islamiseringen, trots ett korrupt ”Folkhem”.
Lagstiftningen i ett demokratiskt land kan heller inte revideras i en handvändning, och sannolikt inte ens på 3-4 år, men det gäller bara att undvika de värsta Excesserna, populismen och alla ”Kladdsockar”.
Vet ni förresten vad som är skillnaden mellan en SKITSTÖVEL och en ”Kladdsock” på Skånska ? – Jo, SKITSTÖVLAR tänker alltid fel och gör fel med full avsikt, vett och vilja, medan KLADDSOCKARNA i tillvaron så att säga har lite otur, när de tänker eller talar. Man kan säga att Mr Trump är en typisk kladdsock, vid sin högt framskridna ålder, medan J D Vance är en ren skitstövel, liksom Vladimir Vladimirovitj – se däri ligger skillnaden…
Nu till veckans absoluta SKANDAL – Min gamla Farmor, död redan under sommaren 1997 – vid 92 års ålder – överlevde VILLA EPSTEIN – och det gjorde jag också – vid 3 års ålder – fast jag kunde ha dött, redan år 1967.
Nåja. Min ”Edda” – för det är vad ordet betyder på Norröna (”Elle” eller ”Aelli” betyder mormor ) eller gamla farmor, var egentligen bond-dotter och den yngsta av fem syskon. Hon var döpt med Valkyrienamn, övertog samma namn som en yngre syster, död samma år hon föddes – 1901 – men det påverkade inte henne nämnvärt. Hon gifte sig med min farfar, en kristen präst – då prästen tidigt gjorde henne med barn. Hon överlevde två världskrig, skilsmässor och annat mera, och två av sina egna söner dessutom – de dog 1997, allesammans – inom loppet av fem veckor.
Hon levde i en värd där telefon fanns, liksom storstäder typ Köpenhamn – men hon förblev hednisk i sitt inre, hednisk i hamn och hug, liksom alla kvinnor – och vet ni inte vad hamn och hug är för något, och förstår ni inte att människor består av TRE delar i huvudsak och inte TVÅ (kropp och själ är aldrig motsatser, bara kristna och idioter kan tro något sådant) så är det mest synd om er själva.
Och hon överlevde villa Ebbstein i Helsingborg, som alltid uttalades ”Epstein” och inget annat. Villan byggdes av en förmögen krösus till skeppsredare på 1880-talet, och blev 1931 ett hem för prästänkor. Min gamla farmor skulle aldrig ha bott där alls, eftersom hon aldrig blev änka förrän mer än 50 år senare, och dessutom aldrig var kristen. Om hennes hedniska begravning – enligt Asatro och Humanism, inte någon död ”new age” eller lögnaktig ”fornsed” har jag redan berättat i denna blogg – många gånger. Tack vare lokalhistorikern Mats Larsson, kan vi jämföra flygbilderna på kvarteret Torpet – där Villa Epstein låg, längs Pålsjövägen och inte ”Drottning-gatan” före år 1971, då hela rasket revs. Gatan har sedermera bytt namn, men den leder till Pålsjö Skog – strax nära en plats där 47 Engelska flygare från Andra Världskriget ligger begravna, enligt Brittiska ”War Graves Commission” – också min gamla farmor vilar där – men utspridd över minneslunden, för hon ville inte ha någon gravsten, överhuvudtaget – utan bara återvända till den goda jord hon kom ifrån – jag skrev ju att hon var Hedning !
På denna karta från krigsåret 1941 syns kvarteret ”Torpet” tydligt, och på flygbilden ovan kan ni se de höghus på ”Tågaborg” intill Vikingsberg – som kom att byggas långt senare, efter 1971. Gamla farmor, som överlevde alltihop, hamnade snart på 8:e våningen, med utsikt över ett blåsigt Öresund i en liten 2-rummare – men innan dess var jag själv, som skriver dessa rader – en flitig gäst på Villa Epstein – där jag kunde ha D-Ö-T-T vid tre års ålder – fast det gjorde jag förstås inte alls, för då skulle ju detta blogginlägg som just nu är under arbete aldrig ha blivit skrivet.
Ja – så gick det till i Sverige förr – och detta var alltså dåtidens EPSTEIN AFFÄR – men tror ni nu Hans Alfredsson väckte talan i domstol, utnyttjade sitt kändis-skap och så vidare ?
Nej, skriver Kalle Lind i sin biografi. Att ”Hasse” som i ”Hasse å Tage” sörjde den förlorade sonen i ett helt liv är ju självklart, men han skrev högst allvarligt menade böcker istället, även om han blev mest känd som komiker, som sagt. Han kunde konsten att höja sig över dagshändelserna, dumheterna och såg tillvaron ur ett annat perspektiv – som vem som helst, kanske inte bara komiker eller författare bör göra.
Om dagens journalister, media-folk, kladdsockar och skitstövlar om varandra, också kunde göra samma sak – vore mycket vunnet – inte bara för dagen och för stunden, utan för livet och historien.
FÖRBLI HEDNINGAR, FÖRBLI HUMANISTER – LEV INTE FÖR STUNDEN – UTAN FÖR EVIGHETEN – OCH TRO INTE PÅ MEDIAS FÖRBANNADE LÖGNER….
Nu när våra läsare – och ”Hedniska Tankars” fjärde redaktionsmedlem Jawad Mofrad börjat ställa frågor om det mytiska Pohjola, alltså Nordfinland, kanske det är på sin plats att recensera några goda och synnerligen läsvärda böcker om det svenska Finlands historia – för historiskt sett har Finland alltid varit en del av det Svenska Riket, och bara under en kort period – 1809 till 1905 – av det ryska.
Alla någotsånär väl informerade Finlandssvenskar, Sverigefinländare och till slut även sk ”Sannfinländare”– nu ett skäligen obetydligt extremistparti – torde vara väl medvetna om vissa pionjärers verk, exempelvis Matti Klinges bok ”Östersjövälden” från 1984, som blivit en klassiker. Den har utgetts i många upplagor sedan dess, finns till och med som talbok, med 194 rikt illustrerade sidor. Begreppen ovan är inte alls synonyma, om nu någon trodde det, och om Mati Klinge hann ta sig an Finlands äldsta historia och visa att det moderna Finland byggdes Västerifrån och inte Österifrån, så hann han också utge ”Östersjövärlden” – en titel där bara en enda bokstav skiljer – år 1994, innan han slutligen avled år 2023. Den senare boken finns också i talboksupplaga, och kan vara värd att lyssna till.
Längre tillbaka – under 1900-talet- skymtar andra författare, skribenter och forskare. Den Hedning som skriver dessa rader fick en gång äran att mötaHarry Järv, Österbottningen som blev ”Vice Riksbibliotekarie” i Sverige, förutom allt annat han faktiskt gjorde. Mötet – som inleddes med ett hårt slag – rätt i solar plexus – från Harry Järv – han var då 82 år gammal och hade fortfarande full kraft i knytnävarna – glömmer vår Hedning aldrig, för det var han – mer än någon annan – som lärde oss skriva annat än gröt- och mjölkjournalistik av idag, och vad Harry Järv visste om tillvaron i allmänhet, har sedan dess visat sig vara vår enda sanning. Utan honom, fanns inte denna blogg.
Året efter – 2004 – kom en Finskproducerad film om ett kort skede i Harry Järvs liv, som nog alla intresserade minns, men det var som Bibliotekarie och författare han ville ihågkommas, och det skall han också få. Vi har redan skrivit tillräckligt om honom, och hur till och med Finländska punkare grät på hans begravning anno 2009, och hur vi drack hans gravöl på Tennstopet, en gammal krog vid Odenplan i Stockholm. Alla närvarande – och det var mer än 50 personer – var svårt gripna den dagen, och förutom allt annat var Harry Järv Anarkist, Humanist – och Hedning. Inte en Asatroende Hedning, och inte Bakuniansk anarkist, utan Kropotkian – och som de som hört honom tala nog begriper, så var även det en avsevärd skillnad.
Nils Erik Villstrand, verksam vid Åbo Akademi stod som redaktör för den första delen – som numera är ett ”Referensverk” på ”Hedniska Tankars” redaktionsbokhylla. Han har utförligt – och på 416 sidor – behandlat Finlands historia från Gustav Vasas död (1560) till 1812 – för även om det ryska maktövertagandet under Tsar Alexander II – kanske en av de bättre Tsarerna – inträffade redan år 1809, så garanterades ju Finlands svenska och finska befolkning att de skulle få behålla de flesta av sina lagar och rättigheter från den svenska tiden, och Finland ingick därför i ett ”Rikskonglomerat” på rysk botten. Under den svenska tiden var Finland en del av ett Sverige, som grovt räknat bestod av FEM Riken, och inte ett – Estland, Lettland och de Nordtyska provinserna inklusive Gotland, var en del i ett enda Sverige.
I dagens nyhetsförmedling kan vi läsa om hur EU förbereder vad man skriver skall vara ett kommande demokratiskt Ryssland, vilket verkligen återstår att se. Även ”urfolk” skall inkluderas, heter det, och varför inkluderar man i så fall inte etniska svenskar eller etniska finnar och samer, eftersom dessa hela tiden åsidosätts i Bryssels politik – historiskt sett finns starka inslag av våra respektive folk också i St Petersburgområdet och det Europeiska Ryssland – förutom det problem som utgörs av att etniska svenskar och nordbor alltmer sätts på undantag i sitt eget land, trots att vi ännu representerar det stora folkflertalet…
Finland var i första hand svenskspråkigt, men det förekom ofta att svenska kristna församlingar på 16- och 1700-talet efterlyste finsktalande präster, och omvänt – eftersom prästerna ju skötte nyhetsförmdelingen, folkbokföring och mycket annat – och även i det egentliga Finland samt Österbotten var befolkningen alltid blandat finsk och svensk. Men folkets stora massa var – som i Tavastland – i stort sett alltid ”Hednisk” i så måtto att den hade sin egen, folkliga kultur – så kunde Villstrands slutsatser summeras – och alltifrån kuriosa, kartor, varifrån ordet ”Hurrit” egentligen kommer, och varför det inte alls är ett smädeord från början – allt skildrass ingående, utförligt och lättläst i Villstrands bok – från 2009.
Men i Sverige, eller den kloak som utgörs av svenska media har förstås boken aldrig blivit uppmärksammad, den ”kultur” vi har översvämmas som vanligt av Mellodront-pestivaler och annat exkrement – saker som ingenting betyder, meningslös sk ”underhållning” som är till för att hålla människorna i både Finland och Sverige fastlåsta i ren ignorans, och omvedvetenhet om vilka de är och kommer ifrån.
Förutom del 2 – finns också del 1 – ”Sveriges Österland” om det forntida Finland fram till Gustav Vasa och året 1560, som ”Hedniska Tankar” ännu inte läst eller införskaffat. Våra principer är enkla. Vi recenserar aldrig andra böcker än dem vi de facto läst, från pärm till pärm, och inte heller böcker av vänner, bekanta – de som ber oss om ”reklam” eller liknande.
Svenska Litteratursällskapet i Finland har också utgett en del 3 ”Nationalstaten – Finlands Svenskhet 1922 – 2015” samt ”Språkfrågan – som täcker åren 1812 – 1922” – men dem har vi ännu inte införskaffat… se denna länk
Kanske våra läsare vill hjälpa oss med att ge oss dessa verk i bokform ?
eller ge ett bidrag, exempelvis via Paypal – uppgifter fås genom att skriva mail till ”hedniskatankar@gmail.com”
Totalitära åskådningar leder alltid tanken fel, och deras företrädare uppför sig på det allra sämsta, allra skändligaste vis – nu som förr…
Det är inte första gången ett Vinter-OS hålls, söder om Alperna – och första gången Cortina D’Ampezzo stod som värdort var 1956 – för Hedniska Vinterspel har man haft sedan 1924.
Varje någorlunda intelligent Italiensk medborgare eller medborgarinna skulle nog skratta redan åt dubbelnamnet Milano – Cortina D´Ampezzo. Milano ligger i Lombardiet, som har fått sitt namn efter de hedniska Lombarderna, en Germanstam – medan Cortina – av ”Cort, Court, Courtyard” är ett ytterst vanligt ortnamn, precis som det svenska – Tuna, som i gårdstun. Nu ligger dessa två orter helt åtskilda, med ett vägavstånd på mer än 430 kilometer, eller drygt 300 km fågelvägen, och Cortina D’Ampezzo finns i Veneto, en helt annan region av Italien, om än den är Norditaliensk.
Att klumpa ihop allt till ett dubbelnamn, blir som att säga att Vinter-OS skall utövas i Köpenhamn och Borås, fast samtidigt…
Självfallet är Olympiader alltid dyra att arrangera och hålls därför numera på olika ställen i geografin, men man skulle lika gärna kunna kalla alltsammans för ”Norditalienska Vinterolympiaden 2026” vilket vore betydligt sakligare, och språkligt korrekt.
Mitt emellan Milano och Cortina D’Ampezzo ligger Bergamo, ungefär. Bergamos gamla stad ligger på ett högt berg, omgivet av en ”mo” eller en sumpmark. Redan Olaus Magnus, som på 1500-talet skrev sin ”Historia om de Nordiska Folken” visste att Lombarderna – som på 500-talet hade fullständig kontroll över hela Norditalien – faktiskt visste om detta. De gjorde sig ett ”berghem” eller Bergheim på just den höjden. och det visste också 700-tals munken Paulus Diaconus, som nämnde Langobardernas stam-moder Gambara eller ”Gam-Bara” på svenska – för hon blev mycket mycket gammal, ja en ”gammkärring” som man säger på god Jämtska. Allt detta står nedskrivet i Origo_Gentis_Langobardorum, som kom ut redan på 600-talet, och det finns inte minsta anledning att betvivla dessa uppgifter, lika litet som vad det står skrivet om Frea och Godan, eller med andra ord Wodanaz på gotiska, och hans hustru Frigga. Också Oden själv är närvarande i samma terräng, där dagens Olympiska spel nu invigs.
”Gambara” däremot, är nu en skäligen ointressant tunnelbane-station i Milanos tunnelbana. Det vet den Hedning som skriver dessa rader redan, eftersom han besökt den.
De som läst sin Historia de gentibus septentrionalibus eller har en fullständig – ej förkortad – utgåva av den i sitt bibliotek, vet också att Olaus Magnus gav mer än 100 exempel på Italienska ord, som är fullt användbara än idag, men som kommer från de germanska språken och inte latinet. Norditalien är en helt annan region med en helt annan historia och befolkning än Italien söder om slättlandet vid floden Po, och ända ned till Bologna, Ligurien med flera orter och regioner.
Nu säger någon – ”men är inte Cortina en bil, eller ett bilmärke ??” – och jo – det stämmer. Efter den första Vinterolympiaden i Cortina skaffade sig många Svenskar och Européer den brittisk-tillverkade ” Ford Cortinan” som tillverkades mellan 1962 och 1982. ”Hedningens” egen far hade en av årsmodell 1963, en klarblå – och med en V6 motor, antydan till stjärt-fenor och karaktäristiska baklysen ansågs ”Cortinan” vara en sportbil, med en toppfart strax över 180 km/h. Så fort kör ingen idag, särskilt inte på Italienska alpvägar – men dåförtiden kunde man det. Det var heller aldrig några problem att köra utan dubbdäck under svenska vinterförhållanden – jag, som skriver dessa rader var praktiskt taget uppväxt i samma bil, som den ökände Engelsk-Kanadensiske Ford-designern Roy Brown J:r skall ha varit med och godkänt, som prototyp – strax efter det första Vinter-OS:et i Cortina D’Ampezzo. Roy Brown var också mannen bakom ”Edseln” – en överarbetad amerikansk ford som aldrig blev populär i varken Europa eller USA.
Cortinan var dock brittisk-tillverkad, och byggd med kvalitet, förnuft och känsla. Den ansågs på sin tid som någotslags ”fattig-mans motsvarighet” till Aston Martin, Bentley eller riktiga brittiska sportbilar, och det här skedde i en tidsålder när ”Helgonet” eller Simon Templar körde Volvo P 1800 – för svenska Volvo byggde faktiskt trovärdigt utformade sportbilar och inget annat – under 1950-talets slut och 1960-talets början. Volvo B 18 och B 20 motorer är än idag några av de bäst designade fordonsmotorer som någonsin byggts, och dagens motsvarigheter är som alla vet felnavlade, överutvecklade elektronikförsedda skrot-burkar, som det inte går att ”meka” med, och som inte kan repareras alls under vinterförhållanden – utan som kräver specialverktyg och inomhusförhållanden, vilket helt klart bevisar att dagens bil-industri inte alls är ”avancerad” – den är tvärtom dekadent, ja värdelös..
Roger Moore – skådespelaren som spelade ”Helgonet” är förstås mera känd för att ha gestaltat James Bond – men han körde aldrig någon ”Ford Cortina” som sagt. Däremot spelades redan ”On her Majesty’s Secret Service” (1969) in – delvis i Cortina D’Ampezzo, och de omgivande Italienska Alperna – men huvudsakligen i Schweiz, och med George Lazenby – fotomodell och inte skådespelare – i huvudrollen. Både den filmen och den senare ”For your eyes only” från 1981 som på svenska har den helt felaktiga översättningen ”Ur dödlig synvinkel” – en både dum och krystad titel – bygger på två dåliga romaner av Ian Fleming, en ganska obehaglig engelsman, född i London, som faktiskt liknade de filmskurkar han skrev om, trots att han också hann skriva minst en barnbok – om ett ovanligt motorfordon. Flemings militär karriär och anknytning till brittiska OSS var i själva verket inte mycket att hurra för, och han var verkligen ingen Otto Skorzeny, som i alla fall ledde sina trupper ute i fält, medan Fleming nästan aldrig lämnade England, frånsett ett kort gästspel som journalist i Moskva på 1930-talet.
I en tredje James Bond-film förekommer Alperna och Cortina återigen – på grund av Ian Flemings ”dubbelroman” – den enda i bokserien – och det är förstås ”The Spy Who Loved Me” – med Roger Moore, mycket riktigt – från 1977 – och i den filmen finns en berömd stunt-scen – som kanske också svenska och Nordiska läsare minns…
Roger Moore dog redan 2017, där George Lazenby ännu lever – och här ser vi kanske faran med att vara alltför känd, eller alltför mycket uppmärksamhet för media – och samme Mr Moore hade ett stormigt liv med kvinnorna i sitt liv, och var – i 37 år av sitt 89 år långa liv – bosatt i just Schweiz – förutom hans kopplingar till Norden. I hans första äktenskap kastade en galen brittisk konståknings-stjärna en kanna full med kokhett te på honom, och hans liv var inte i alla avseenden så särskilt lyckligt – på grund av diverse kvinnor. I filmen ”The Spy who loved me” knullas det däremot friskt, med amerikanska, fast tysk-ättade Barbara Bach i den kvinnliga huvudrollen, så där ser man. Också ”Hedningens” och Hedningens egen far samt farfar och farfars far har haft många förhållanden, flerfaldiga äktenskap, liksom Hedningens farbror, och kanske vilar det en förbannelse över dem allihop – eller så är de bara som de är eller var – genom årtionden, ja århundraden. Hedniska kvinnor är inte mycket annorlunda. Vänta bara, ska ni få se..
Alla läsare och läsarinnor som sett den aktuella ”Bergsfilmen” minns kanske scenen där James – inte Roger Moore utan en stunt-man – hoppar fallskärm, eftersom han är jagad av vad som föreställer onda tyskar eller italienare med K-pistar av okänt fabrikat i händerna – men trots att han åker ut för ett tvärbrant stup klarar han sig förstås (det är ju bara på film !) eftersom han påpassligt fått en fallskärm med ”Union Jack” i sin ryggsäck.
Dåförtiden var det förstås inte ”Union Jack” som vecklades ut – utan en Fallschrim med en röd-vit-svart flagga – gissa vilken ? Vi varnade ju er för Totalitära regimer, inte sant ?
Men – frånsett Leni Riefenstahl som person – hon var minst sagt ”politisk idiot” och en person som i likhet med Ian Fleming kanske bara levde för sin ”konst” eller någon som var moraliskt tvivelaktig – vad så med hennes filmer och estetik – som FORTFARANDE räknas som några av Världens främsta – när det gäller skildringen av just Olympiader – eller vad Olympiska spel BORDE vara…
Allt var tänkt som en ”Fest der Völker” – och 1936 var året, då både Leni Riefenstahl och Världen i övrigt faktiskt kunde tro på detta. Man har gång på gång påpekat, att Leni Riefenstahls egen hyllning till Jesse Owens och de svarta idrottsmännen från USA var äkta, och välment… Men – inte bara det – när hennes danskarriär var över – vid sådär 19 års ålder pga skador – gav hon sig in på ”Gebirgsfilme” eller Bergs-filmer, allesammans med inslag från Dolomiterna – Syditalien, Schweiz och liknande – till och med Spetsbergen fick vara med i hennes allra sista äventyrs-film ”SOS Isberg” från 1933 – och även ”Tiefland” färdigställd först efter andra världskriget, 1954 – som utspelas i Pyrenéerna och alltså Spanska Alper -innehåller konflikten ”Bergland – Slättlandskap” precis som vid Bergamo, Norditalien – eller konflikten mellan Nord och Syd, snarare än mellan Öst och Väst.. ”Tiefland” var egentligen aldrig ”hennes” film – och man har i efterhand diskuterat om Fräulein Riefenstahl själv (hon var under största delen av sitt liv ogift, således aldrig någon ”Frau” ) var medveten om vilken kategori barn och vuxna – statister givetvis – från lägret Maxglan-Leopoldskron nära Saltzburg i Österrike – som fanns med i några minut-långa avsnitt.
Om inte det är just ”sport” så vete själve fan vad det är – för vad ska man kalla det ?
Hon gillade öknar och äventyr, för övrigt… liksom somliga tyskor av idag, födda i trakten av Weissensee, Berlin – fast på 1990-talet, inte år 1902…
Om ”Wege zu Kraft und Schönheit – Ein Film über moderne Körperkultur” från 1925 är bortglömd i dagens Sverige, där den fick heta ”Kraft och Skönhet” så visades den på Palladium-biografen i Stockholm (som fortfarande finns kvar) år 1926, dvs för 100 år sen – och den innehöll faktiskt kända namn som Josephine Baker och Johnny Weissmüller, varför man knappast kan kalla den rasistisk, möjligen populistisk, men det är ungefär det hela. Tidsanda – Zeitgeist – på tyska spelar förmodligen en mycket större roll. Minst en svenska och proffs-dansös (nej, inte dansare, utan kvinna..) förekom också i den produktionen.
Därefter gjordes ”Der Heilige Berg” eller ”Det heliga berget” år 1926 – av UFA:s dotterbolag”Berg- und Sportfilm GmbH” – med en mycket tunn, men typisk handling. En yngre och en äldre manlig bergsbestigare – båda spelade av vad som dåförtiden var proffs-skidåkare – blir förälskade i en kvinna – Diotima – som förstås spelas av Fräulein Riefenstahl själv, men den yngre döds-störtar under klättring, men mystiska scener filmas, dunkla is-palats i Metropolis-stil – filmen är inte alls sevärd – men det fanns tjogtals med ”gebirgsfilme” under den här tiden – liksom det funnits ett tiotal vinter OS i Alperna. I Norge och Danmark fick filmen av totalt outgrundliga skäl heta ”En modern Eva” istället…
Direkt hedniska Ispalats och ”efter döden” sekvenser…
1927 kom ”Der grosse Sprung” eller ”det stora språnget” av en skäligen usel regissör vid namn Arnold Fanck, med Leni Riefenstahl i den kvinnliga huvudrollen, såklart. Man påstod att det skedde allehanda knull mellan regissör och kvinnlig huvudrollsinnehaverska också, men så var det nog inte… däremot gjorde Leni Riefenstahl helt autentiska klätter-scener i Dolomiterna – ibland kompletterat med inklippta studio-tagningar under den här tiden.. Arnold Fanck var förstås ledande inom ”bergsfilm” och utomhus filmande i snö..
Wärre än sjelfaste ”PIPPA Langstrumpf” fast på tyska för 100 år sen ??
RIKTIG klätterscen från tidigt 1930-tal, fortfarande Riefenstahl – i Dolomiterna, utan fusk och bara fri-klättring hela tiden…
Så följde ”Das Weisse Hölle vom Piz Palü” – en film från de franska kantonerna i Schweiz, men nu med de första flygscenerna – och det som skulle leda fram till de första fallskärmshoppen i Bergs-terräng på film – någonsin. Den filmen gjordes 1929 – handlingen var fortfarande en lika tunn, kvasi-romantisk soppa som alltid, eller en högst ”påklistrad” kärleks-historia som bara känns falsk inför den nutid som är vår – men naturscenerna och filmandet var faktiskt ”state of the art” och högst avancerat för sin tid – lika mycket som någon OS-invigning på TV av idag…
Guido Kopp, och andra seriösa historiker som studerat ”Fallet Udet” närmare, är helt eniga i sin nutida bedömning. Det skedde redan i böcker från 1998. Man har studerat hela hans korrespondens – inklusive vad han skrev till Leni Riefenstahl (de var bekanta, de spelade ju in film under minst två år tillsammans i ledande roller) och Udet hade för sin del gift sig med skådespelerskan Lo Zink, skilt sig, fått en dotter med Ehmi Bessel – en annan skådespelerska som spelade i Brechts pacifistiska pjäser, ”Der Dreigroschenoper” och mycket annat – förutom hans sista älskarinna, en viss Inge Bleyle.
17 November 1941 sköt sig Ernst Udet i huvudet, medan han talade i telefon med Inge Bleye. Bland hans efterlämnade papper fanns skarp kritik emot Herrarna Göring, Eduard Milch, så gott som hela Luftfartsministeriet och inte minst vad en viss ”Gröfaz” satt igång i form av operation Barbarossa. ”Ingelein, varför har du övergivit mig ?” skall ha varit hans sista skrivna ord – och hade hon inte gjort det, vet man inte riktigt hur det hade gått sedan. Hursomhelst var Ernst Udet knappast någon särskilt övertygad nazist, möjligen ljög han för sig själv, eller också var han politisk idiot, precis som Fräulein Riefenstahl.
Idag – anno 2026 – finns det fortfarande människor ibland oss, som tror på ”Magadan Magda” och SAP, fast det står helt klart att en sådan ideologi som detta parti fört under de sista 30-40 åren av sin existens, omöjligen kan skapa någon särskilt bra framtid för vårt eget land – lika lite som Mr Trump eller Gospodin Vladimir Vladimirovitj.
Oavsett om ”Det vita helvetet” nu kan tänkas beläget i Dolomiterna, i Cortina D’Ampezzo eller någon annanstans, har vi fortfarande kvar filmer som ”Det Blå Ljuset” från 1932 eller ”SOS Isberg” från 1933, där Leni Riefenstahl får vänslas med Isbjörnar, låg nedkyld cirka tjugo minuter i iskallt vatten – På Spetsbergen sommartid – men vid mer än 30 år fyllda – ännu mer så vid den aldrig fullbordade fantasy-filmen ”Penthsilea – Amazon-drottningen” – en film hon aldrig gjorde, trots hjälp från självaste Albert Speer – också en man som var insyltad i precis allt, men högst kritisk till sin samtid – så orkade hon till slut inte med att färdigställa ALLT hon tänkt sig..
År 1942 var hon 40 år gammal, hennes kropp var i god form, men inte ”modellsnygg” längre – för redan då fanns allt för hetsiga, sjukligt höga krav på kvinnliga filmstjärnor – och efter Olympia-filmerna och allt det andra, ägnade hon sig åt annat… Och som Jürgen Trimborn skrivit i sin biografi över henne, så var hon äcklad, svårt äcklad till och med över vissa saker hon sett och fått bevittna med egna ögon, under ockupationen av Polen, till exempel.
Själv är den Hedning som skriver dessa rader svårt äcklad av vad som pågår i Ukraina, och det faktum att EU och Europa – samt vad som skall föreställa ledande politiker – inte gör slut på just det kriget. Vad Gaza, Mellanöstern eller de världsdelar där Islam och Monoteism samt Kristendom och så vidare råder, finns tyvärr inget som helst hopp i skrivande stund…
Emellertid – den Hedning som skriver dessa rader, åker fortfarande till Berlin då och då. Där finns en hel del kreativa människor, som vi konstaterade ovan. En av dem äger en alldeles egen röd Mercedes 450 SL – i sportutförande – efterträdaren till den berömda ”Måsvinge-Mercan” från 1950-talet. Men – hon bor i Californien sedan två år tillbaka, vandrar gärna i berg, fotograferar öknar, blått ljus och mycket annat. Leni Riefenstahls anda lever, liksom hennes estetik. Och ingen av oss begår självmord för den andres eller andras skull – så fåniga är vi inte – trots att vi båda två är HEDNINGAR, Naturister och väl mer tillsammans.
Hedendomen är trots allt inte död. Inte de vilda kvinnorna heller, såhär i Disernas och Vintersportens månad..
Ägd av Hedningens Chauffös – samma bilmodell, 1975 års version (fast inte just detta exemplaret)
OCH KUNDE BRITT EKLAND, SÅ KAN VÄL FÖR H – STRECK – E VI SJÄLVA – ”KIEFERHOLTZ” – BEGRIPS…
Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 4 – Kapitel 6 – Om marknader på isen. – Utgivningsår 1555.
Att marknader fanns i hednisk tid, skvallrar det faktum att vigslar, begravningar och andra kristna sedvänjor oftast firades på samma dagar då marknaderna höll på, precis som det gamla Disablotet – marknader och gudstjänst i form av blot hörde ursprungligen ihop. Nuförtiden samlar Jokkmokks marknad över 40 000 besökare, sägs det, och det gamla utbudet av renar, skinn, torkad fisk, salt, mjöl, silver och vadmal har delvis ersatts av allehanda sameslöjd, krimskrams, tingel-tangel, kaffe och godis, men nu som förr för man en rajd av renar genom centrala Jokkmokk. Marknaden skall delvis vara digital i år, men ändå hålls den på ort och ställe till den 7 februari som sig bör, och de som upprätthåller traditionen skall ha ett extra tack i tider som dessa, för det är hårt för handeln numera, särskilt i de norra delarna av vårt land.
Kanske bäst att ”sjunga ut” om saken – medan tid ännu finns.. Eller vad säger alla dem, som kallar sig ”goda kristna” ?
”Ända in i vår tid, har kyrkan uppfattat jojkningen som ett uttryck för hednisk trolldom. Fortfarande kan man möta församlingar i Svenska kyrkan där man skulle känna en stor tveksamhet för att ge det samiska sättet att sjunga utrymme i kyrkorum och gudstjänst.” (Utredningen ”Samiska frågor i Svenska kyrkan”, 2006) När kyrkorådet i Kautokeino församling i Den norske kirke, 2014, diskuterade musiken i församlingens kyrkor satte någon ner foten: ”Å joike i kirka er en synd vi aldri kommer til å tilgi”.
Sverige är tydligen ett ”enfrågeland” där alla media, allmänheten och Regeringen bara kan sysselsätta sig med en enda sak i taget, och sedan glömma bort världen i övrigt. Man uppehåller sig vid att mördaren i det här fallet råkar vara en etnisk svensk, och försöker dra stora växlar på detta – men diverse mordgalna individer finns väl i alla länder och bland alla folkslag – torde vi förmoda. För övrigt är inte helt säkert att detta var det allra värsta ”massmordet” eller enskilda terrordådet som hänt i Sveriges historia – för ganska exakt 125 år sedan – den 17 Maj år 1900 – då Sverige och Norge ännu var i union, utspelade sig en liknade historia.
Hur mäter man för övrigt tragiska vansinnes-dåd ?
Ska man utgå från antalet döda, eller antalet skadade ?
De första symptomen visade sig redan då Rickard Andersson var i 16-års åldern och gick på Risbergska skolan, eller ”Campus Örebro” – som det numera så vackert heter – strax nära invandrartäta Vivalla, har det visat sig. Månne där finns ett samband – kanske ja, kanske nej. Nordlund tänkte – på sin tid – utvandra till Amerika, det stora landet Trump i Väster – men låt oss inte blanda ihop två helt olika händelseförlopp i två helt olika historiska eror. Vi vet att redan vår Konung en gång tog fel på Örebro och Arboga, trots att Arboga i och för sig ligger i Örebro län, och att det finns lika många bokstäver i båda kommun- och stadsnamnen – men detta sorgliga faktum har inte hindrat vår rätte Konung i alla fall. Även vi Hedningar är trogna just honom och hans ätt, likt ”vår andra nationalsång – Kungssången” faktiskt bjuder.
På Ångbåten ”Prins Carl” 17 Maj år 1900 kunde många många fler människor ha dött, än i den senaste ”Skolskjutningen” i Örebro, 4 Februari 2025 – 125 år senare…
Extrainsatta inslag i SVT rapport och enskilda präster från ”Svenska” Kyrkan har uttalat sig i Statstelevisionens kanal 1, så sent som igår. Dessbättre har de inte försökt komma dragandes med någon ”söte lille Jesus” som patentlösning, precis som vanligt – utan nöjt sig med att klädda i rutig arbetarskjorta och med präskragen ”nummer elva” lätt synlig svamla om ”berättelser” i underhållningsprogrammet ”Go’kväll” – på bästa sändningstid. Och vår Statsminister – Ulf Kristersson – som inte är alltför kristen han heller – nämner i förbifarten den närmast sakrala stäming, som skall ha rått vid en offentlig minnesgudstjänst i en av Örebros många kyrkor – så glömmer vi Salwan Momika, debatten om yttrandefrihet och allt det tråkiga – vem minns gårdagens mordoffer – nej här i Sverige gör vi alltid tvärtom – vi anklagar oss själva, men ser aldrig orsaken till vad som hänt.
Om ”berättelser” nu är det viktiga, som ”Kyrkan” föreskriver, så skall väl vi Hedningar – som är Humanister och som INTE tror på vad Statsmakten och vår överhet nära nog TVINGAR oss till – inte vara sämre. Vi berättar John Filip Nordlunds historia – men inte Rickard Anderssons, eftersom det vore lätt opassande med tanke på omständigheterna…
Massmördare Nordlund, som han såg ut kort före sin avrättning för skarprättare Dahlmans bila vid 25 års ålder…
Nordlund var född i trakten av Säter, där ”Säters fasta Paviljong” senare skulle ligga, och många kriminaldårar förvaras – typ Thomas Quick, Matthias Flink och många andra – någon ”Enveleringsfirma Flinck & Quick” har dock aldrig funnits – inte än. Han var dock – enligt samstämmiga uppgifter – född i Övre Stubbersbo – under ytterst knappa omständigheter, och även uppvuxen i Falun – och vid 16 års ålder ådrog han sig sitt första fängelsestraff – i Malmö – för första resan tjuvnad – och flera svåra stölder, som han begått. Den som idag övernattat i Falu cellfängelse – i ensamcell – stället är vandrahem numera – vet, vad slags miljö Nordlund hamnade i – och bland vilken sorts människor han fick dväljas. Han blev den siste man som avrättats med bila eller yxa i Sverige – i en förfaren skarprättares händer – Yngsjö-mörderskan var den sista kvinnan som gick samma öde till mötes, men där gällde det incest och mord på en sonhustru. Anders Gustaf Dahlman var Korpral vid Västmanlands Regemente från början – men det var innan han accepterade anställningen som bödel – ja Riksskarprättare – och Lagman Uggla – av en känd adelsätt – måste döma stackars Nordlund till döden – dessbättre är numera Dödsstraffet i Sverige är numera avskaffat – även i krigstid – hur underligt det än må låta – vi svenskar är så humana av oss, att vi inte ens arkebuserar krigsfångar – vi är inte Ryssar, nämligen – men blågula – likt Ukrainare.
Någonstans – kanske i Arboga, kanske i Örebro – hade Nordlund införskaffat en revolver – han försa sig faktiskt med orden ”den skall vara för tio personer” och inte ”patroner” till det järnhandelsbiträde eller expedit, som betjänade honom – och det hade skämttecknare – bland annat Albert Engström – sedermera mycket roligt åt – men för den skull sköt man inte ned just honom – som muslimer gjort på ”Charlie Hebdo” i Paris – eftersom dessa tecknare varit fransmän ”som får skylla sig själv !” enligt den svenska allmänheten – numera…
Så smög Nordlund obemärkt ombord på Ångbåten ”Prins Carl” i Arboga, den där vårdagen i Mälardalen för 125 år sedan. Han reglade noga flera hytter och lås, och gick upp till kommandobryggan, där Kapten Olof Rönngren, 43 år gammal – stod – med dagskassan om 800 kronor väl inlåst. Fem passagerare och besättningsmän miste livet, denna 17 Maj – Norges Nationaldag – ett datum, som med avsikt valts av Nordlund – som med hjälp av de pengar han tillskansat sig skulle rymma till USA, som sagt – inte alls ”hämnas på mänskligheten” som han sa strax före sin avrättning – för några sådana tankar – föresvävade honom alls icke.
Bland annat dödades Fru Lovisa Carlsson, som var näapå Kocka ombord, och hennes son arbetskarlen Gottfrid Carlsson sårades svårt – Nordlunds avsikt var att döda alla ombordvarande, varenda en – och sätta båten i brand, men därvidlag misslyckades han. Ångbåten ”Köping” – en annan Mälarbåt – närmade sig – med ångan uppe, och Nordlund kunde inte sätta sin plan i verket. Han smet via ett rep, kopplat till relingen akterut, och försvann i livbåten emot Tidön – vi har ju ännu en ”Tidö-regering” som alla vet – och på Tidön bodde en gång Ebbe Skammelsson enligt folkvisan – ni vet han som var ”både rik och kåt” – alltså levnadsglad – andra jämförelser i den vägen att undvika…
Nordlund tog tåget runt Mälaren istället – järnvägar som TGOJ fanns ju anno 1900 – och hamnade på Skogstorps station – dock ej i det stationshus som visas på bilden nedan – det var av betydligt enklare utförande – där väntade tre civilklädda herrar på honom – de visade sig vara Polismän utan uniform – likt Pinkertons berömda detektiver i ”Vilda Västern” och de brottade ned Nordlund till marken – han ägnade sig sedan åt flera flyktförsök – till och med medan han väntade på sin avrättning – som skedde under högtidliga former i Västerås – där det skrevs skillingtryck och närapå var folkfest.
Skogstorps station i Södermanlands Län – byggt 6 år efter Nordlund, och på det gamla stationshusets plats..
Bland annat kom man – i de skillingtryck och visor som skrevs under tidigt 1900-tal – och som spreds i de breda folklagren – använda samma melodi som visan om ”Sandahls Kanon” som skrevs redan 1864 – under Amerikanska Inbördeskriget – som bekant blir det nästan Imbördeskrig i USA då och då – Capitolium kan ju stormas, senatshus ockuperas med mera..
Sandahl – som INTE ska stavas med Z – var en svensk uppfinnare, i stil med John Ericsson – som var med om att skapa våra moderna järnvägar – eller sjöofficeren John A Dahlgren – som också var svenskättad, ja delvis svensktalande – fast han egentligen var Nordstatare under amerikanska inbördeskriget – och fortfarande står Dahlgren-kanoner i Finspång, i Åkers Styckebruk och på många platser i vårt land – fast än Sandahl – på sin tid – påstod sig vilja designa en kanon som kunde skjuta under vatten – till att bekämpa undervattensfarkoster med…
En Dahlgren-kanon – ombord på fartyget ”Monitor” ritat av John Ericsson, svensk uppfinnare..
Historien är sällsam, eller hur ? – De mänskliga misstagen och framskridandet likaså.
Enskild Hedning rekommenderar er alla att hålla er borta från all Islam, all Kristendom och slika villoläror. Förbli Hedningar och Humanister, tills vi möts igen – om man inte hunnit mörda oss…
För de av er som känner er oroliga, är skolflickor ifrån Örebro – och annars överlevande från Tisdagens blodiga attentat – citerar vi ur visan – och ber er att ta det lugnt. Tala med era närmaste, sjung en visa – den lindrar bättre än psalmer – och prata med era närmaste, men låt inte präster och presidenter dra er vid näsan !
Men flickan på söder hon hette Fredrika. Hon plägade ofta i Dagbladet kika. En dag var hon inne hos hökarn i bo´n och där fick hon läsa om Sandahls kanon ! — —- Si, saken blev den att mitt upp i ståten, så kom själva fan och sig satte i båten. Ja, båten – den båten som sprängdes från bron med ett skott ifrån Sandahls kanon !
Så flickan hon kom sen på hospitalet, det var rätt naturligt, när allt gick så galet. Och ännu så står hon och tittar från bron, men klok blir hon aldrig på Sandahls kanon.
Disablot under Kung Adils tid – 570-talet – enligt August Malmström
Disablotet har sedan urminnes tider hållits till Disernas ära, första fullmånen i Göja, Goe eller Februari månad. I år inföll Fullmånen som bekant 1 Februari och inte den 4:e, som en del fullständigt okunniga ”fornsedare” och andra skändliga små kladdsockar till New Ageare har skrivit.
Mannen på bilden ovan, en viss Guido Carinci, nu 73, bosatt i Älvsjö, och känd från offentliga svenska kriminalregister samt något som ska heta ”Addis Catering” (se uppgifter på länken här) försökte via ohederliga kommunaltjänstemän i Uppsalas kulturförvaltning och skumma kontakter i näringslivet döpa om hela arrangemanget till ”Uppsala Vintermarknad” och därigenom vålla skada genom att vara ”inkluderande” eller rättare sagt förstöra varje spår av Nordisk kultur, stolthet och oberoende.
Han har tidigare dömts i svensk Domstol och är känd också hos Polisen, vilket är föga förvånande, eftersom man har låtit Distings-marknaden på Vaksala Torg – där den återigen hålls under sitt RIKTIGA namn nu i år – urarta till försäljning av allsköns krimskrams och tingeltangel av föga eller intet värde.
Uppsala Universitet och hela den seriösa forskarvärlden har också varit representerad, på ort och ställe i Uppsala – just idag. Statsministern uppges ha varit närvarande, enligt Handelskammaren, liksom Sveriges Finansminister – och med tanke på omvärldsläget, har hela arrangemanget fått en betydligt allvarligare inramning än tidigare.
Det här handlar inte längre om ”gipskatter” från Milano, eller Polkagrisförsäljning till snoriga barn, ”fornsederi” eller någotslags hemvävd sockervadd för enstaka Hipster-kräk, latte-morsor och förbarnsligade skäggmopsar.
Distinget och Distingsmarknaden gäller vår nationella överlevnad – lika mycket som konferensen ”Folk och Försvar” i Sälen, Dalarna. Så var det i gamla tider. Så är det än idag. Först blot, och invigning. En enkel och värdig ceremoni i hela nationens namn. Sedan tinget, och de stora – och ibland svåra – beslut som ändå måste fattas – av de som verkligen fattar och har kraften att förstå. ”Många vill låta yxan gå, men få har styrka nog att hålla i skaftet” lär Gustav Vasa en gång ha sagt. Om vi byter ut St Olafs yxa mot TORS HAMMARE – så är beslutet lika giltigt för alla tider.
Vinter och allvarstid kräver VAKSAMHET – Tro inte på ”Fake News” – Försvara vårt sätt att leva !
År 2024 – när Signor Carinci – eller om det nu var bedragaren ”Cagliostro” med sina ”Schene Rariteten” – tilläts ta över, protesterade bland annat Kulturföreningen Gimle och Samfundet Särimner emot alltsammans – liksom ”Sveriges Radio” och flera regionaltidningar, inklusive ”Smålandsposten”. ”Hedniska Tankars” utsända reportrar, däremot – befann sig i ”Kungssalen” på Uppsala Slott – som sig bör – och så var det förstås även detta år, då vårt Hedniska adelskap förpliktar.
Det var faktiskt i de lokalerna som en viss Drottning Kristina avsade sig Regeringsmakten, anno 1654 – ett första Riksmöte om saken hölls just i Februari månad. Men hon smet fegt nog från sitt ansvar, svek ett helt land, blev katolik och dog mycket riktig i Rom efter att ha försökt införa feodalism i Sverige och vansköta hela landets finanser.
Ingen sörjde hennes avresa, och vi behöver nog inte sörja för alla dessa förbannade ”Carincis” som vill ”sälja på” oss hederliga invånare krimskrams, T-shirts eller billiga vikingahjälmar av plast med horn på heller.
”Är vi Redo !” frågade Handelskammaren retoriskt på sin hemsida i år – på samma sätt som ”Hedniska Tankar” ofta frågat ”Är DU redo ?” när det gällt ”det hedniska skiftet”, och bytet från Totalitära religioner som Kristendom och Islam till Asatro och Humanism…
I vårt land behövs inget främlingsvälde.
Vi behöver ingen Katolicism, ingen Krämarmentalitet.
Däremot behöver vi en stabil Regering, vad som än händer. Det är ju Valår i år, som ni säkert känner till.
Vi Hedningar gör VÅRT för folk och land – När gör du DITT jobb, kära läsare eller läsarinna ?
Mer om Disablotet kan du läsa under huvudrubriken ”Högtider och Blot” och underrubriken ”Disablot” här ovan, för det här är ämnen, som jag berört i flera år. Ursprunget till festen för Diserna, de kvinnliga ödesgudinnorna och skyddsmakterna för den egna ätten, ligger i att vid Vinterns slut börjar förråden av mat ofta tryta, och även i nutidens Sverige ser vi nu hur energipolitiken inte helt ger önskat resultat och det börjar råda akut elbrist för industrin. I gamla tider var det förstås ännu värre, för då kunde en lång vinter betyda detsamma som svält, eller minskade chanser till överlevnad, och då var det inte konstigt att livets och vårens makter anropades.
Brigid skildras oftast som ett eldfängt, rödhårigt fruntimmer…
Varför festen alls har med ”Kyndlar”, alltså ”Candles” eller stöpta ljus att göra, beror nog bara på inflytande västerifrån, och hur som helst kan man i de nordiska länderna iaktta att solljuset såhär års börjar bli starkt nog för att arbeta vid, även om kvällarna och på morgonen, och enligt svensk folktro – traderad av Ebbe Schön och andra skulle man i Västergötland vid Kyndelsmäss ha ”fästat elden med Brännvin” vilket innebar att alla i hushållet skulle ha hällt alkohol på glöderna av elden, och låtit den brinna ut tills nästa dag, då man tände den igen. Alla de ”WHAAMF!” och ”poff” samt explosioner som måste ha uppstått, var väl ett lika bra sätt att hylla Eldgudinnan Brigid som något, och det skall man också ha gjort i Norra Bohuslän, skriver han – men varifrån kommer dessa traditioner med ”Eldborgs Skål” – kan de möjligen ha kommit med kristna missionärer från de Brittiska öarna – Västergötland kristnades ju därifrån – till skillnad från Svealand, där tyskar var verksamma – eller är detta rester av Disernas och Nornornas kult…?
Vid Kyndelsmäss skulle också ljustillverkningen vara över, sa man i hela landet, och det har jag tagit fasta på. Av ljusrester har jag gjort blotljus, som alltid, och här ser ni årets produktion. Dessa fungerar lika bra ute som inne, och kan dessutom fungera som braständare (men inte pederaster !) till valborgsbål och stora eldar – man slänger bara in ett av dessa ljusklampar bland veden, för att få den att flamma i högan sky – och förutom ljusstumpar kan man ta fårtalg, bivax och gamla värmeljus för paraffinets skull och framställa dessa ljus i olika färger – vilket kanske är en hednisk hobby i sig.. Om Lärkan kom till Kyndelsmäss, flög hon aldrig högre än oxen bar sina horn, sa skåningarna, och där kunde Kyndelsmäss innebära en tidig vår – medan Västgötar och Värmlänningar insåg att ”dagen längt sig en timma i båda ändar” tills den dagen, medan Hälsingarna trodde att ”Kyndelsmässotö ger dålig skörd och ruttet hö” och nästan alla hedningar ansett att den blåst som möjligen råder på Blasisus dag, innebär blåst i flera veckor...eftersom man här i landet aldrig förstod och aldrig höll med om de katolska prästernas mässande..
Vi vet vad som kan hända nästa val – i September. Utsätts vi för fler påverkanskampanjer, är risken mycket stor att vi får ännu en svag, handlingsförlamad, S-märkt Regering, och då försvinner allt stöd till Ukraina, allt Utrikespolitiskt skydd – för från USA har vi så gott som ingen hjälp att vänta.
Europa blir lämnat åt sig självt, och med Islamister och partier som ”Nyans” och så vidare runt hörnet – Gaza eller Bromsa – men vi HEDNINGAR I NORDEN vet redan hur det går.
Det är strax dags för det som kallas Kyndelsmäss eller Candlemass enligt de kristnas kalender. Det gäller någotslags mumbo-jumbo om orörda Jungfrur eller Jungfru Maria, tror jag – men sådana fjollerier kan ingen vettig människa eller man tro på – ge mig en erfaren kvinna, det är vad jag säger – I Särimners namn, ja i Särimners namn… En sådan mänsklig klenod är säkert Josefin Skans, journalissa från Morgonposten, detta under av vederhäftighet och saklig information på nätet.
Kommersiella varianter på temat har redan fullbordats. HÅLLER MUSLIMER OCH JIHADISTER BORTA FRÅN DITT GRANNSKAP !!!
Kloka och underbara Josefin skriver – och förlåt, jag blott citerar:
Koranbränningar har börjat bli en hobby som intresserar fler och fler. Sådana aktiviteter kan dock leda till rätt mycket bråk och uppståndelse – och man vill ju gärna kunna ägna sig åt sina fritidssysselsättningar utan att det kastas sten och polisbilar sätts i brand. Låt mig därför föreslå en annan hobby du kan ägna dig åt. Den har samma – på alla sätt –värmande effekt som brännandet av en koran, men själva handlingen har en betydligt högre mysfaktor än att sätta fyr på islams heliga bok. För vad kan väl vara trivsammare än ett doftljus? Och om det är ett doftljus som avger en behaglig vällukt av bacon har det samma effekt på delar av befolkningen som en koranbränning.
Men hur får man tag på ett bacondoftljus?
Du stöper det givetvis själv!
Tänk dig – att få tända ett baconljus hemma och låta den behagliga doften sprida sig i din boning och öka trevnaden. Men du kan förstås också tända det på offentliga platser. Själv har jag funderat på en allé av bacondoftljus vid ingången till moskén på Medborgarplatsen.
– Morgonposten, 2023-01-23
”Candlemass” är förresten en HEDNISK fest från början.Kelterna firade såhär års något som hette Imbolc, ägnat åt deras eldgudinna Brigid, eller ”The Bride” som har mycket gemensamt med Freja – och för dem – på det forntida Irland – var detta också början på Våren, ett slags inledande vårblot. Här i Norden har vi alla firat Disablotet till Disernas ära – något du kan läsa mer om under avsnittet ”Blot och Fester” här ovan – men främst av alla diser är förstås Vanernas Dis, alltså Vana-disen, Freja själv – och hennes blot firades med facklor i Disa-salen i Gamla Uppsala, så där ser man… Vad Josefin Skans skriver om är inget sammanträffande, men en ”meningsfull tillfällighet” för utan att ens vara hedning hör hon blodets röst – det är så att säga en fråga om kvinnlig intuition som får henne att handla rätt, just denna årstid.
Ädel Medborgarinna. Har luktat på Oset och SETT LJUSET ! Sannerligen Sannerligen skall hon få SKÅDA SÄRIMNER !
Först gäller det naturligtvis att köpa in massor av bacon. Detta gör du enklast i närmaste affär. Håll gärna upp paketen med bacon i höger hand, och lyft dem emot skyn, så att alla – särskilt dina muslimska grannar – ser att du köpt hem massor med sidfläsk eller bacon såhär före Ramadan ! Fläsket har naturligtvis flera positiva sido-effekter, vetenskapsmän har redan konstaterat att de som äter bacon, har mycket mindre benägenhet att spränga sig själva i luften som alla dess galna självmords-bombare i Pakistan eller annorstädes… skriver Josefin. Minns också planerna på ”The Särimner Device” som Hedniska Tankar färdigställde redan för flera år sedan.
1/2 l baconfett
1/2 kg bivax
Röd vaxfärg
6 st kraftiga glasburkar som rymmer 0,5 liter
3 ljusvekar
3 vekhållare
Så här gör du:
1. Plocka fram de sex burkarna. Se till att de är rena, och håller rumstemperatur. Plocka dem alltså inte direkt från ett kallt skafferi eller från källaren.
Kapa till ljusvekarna så att de är fem centimer längre än burkens höjd. Fäst vekens ena ände i en vekhållare.
2. Ta fram ditt baconfett (som du givetvis alltid har ett litet förråd av). Se till att alla eventuella rester av kött är bortsilade.
3. Placera tre av burkarna i en stor kastrull som du fyller med varmt vatten. Därefter fyller du en av burkarna med baconfett, en med bivax och den tredje ska vara tom.
4. Ställ kastrullen på spisen och hetta sakta vattnet upp på låg värme. När baconfett och bivax fått flytande form häller du hälften av vardera i den tomma burken. Rör om ordentligt i burken med blandningen, men försiktigt, med något smalt husgeråd av trä. Sedan tillsätter du röd vaxfärg i blandningen tills du fått den nyans du vill ha.
5. Fäst nu de tillklippta vekarna i varsin vekhållare. Placera sedan vekhållaren på botten av en glasburk. Håll fast vekhållaren på botten med ett lämpligt föremål. Häll sedan på smält bivax så att det täcker vekhållaren och litet till – vaxets funktion är förstås att hålla fast vekhållaren. Låt bivaxet stelna.
Toppen på veken snurrar du runt en strumpsticka och lägger strumpstickan över öppningen på burken (snurra upp veken på stickan så att veken är sträckt och rak).
6. När bivaxet är stelt, häller du på lite till och håller upp burken och roterar och skakar den försiktigt så att bivaxet flyter ut och täcker insidan av burken. Ställ ner, låt svalna och stelna och sedan häller du på ett lager med blandningen av bivax och baconfett. Låter stelna. Därefter häller du på ett lager rent baconfett och låter det stelna. Sedan ett lager bivax, ett lager av blandningen med bivax och baconfett, och ett lager rent baconfett. Låt lagren stelna mellan varje påfyllning. Så håller du på tills burken är fylld. Se till att sista lagret består av bivax.
7. Ställ burken med dess blandning på en sval plats och låt blandningen stelna ordentligt. Sedan går du vidare med och fyller de två andra burkarna. Känner du att du har koll på saker och ting så kan du förstås fylla de tre burkarna på en och samma gång.
– Morgonposten, 2023-01-23
”THE TOOLS OF THE TRADE HAVE ALREADY BEEN MADE – AND WHAT HAS BEEN MADE, CANNOT BE UNDONE !OUR TIME WILL COME… OUR TIME WILL COME…. !
Josefin Skans avslutar sin artikel sålunda:
Jag har valt att använda röd vaxfärg, men du kan förstås använda vilken färg du vill. Betänk dock att grön vaxfärg kan leda till förvirring hos muslimer. När de ser det gröna ljuset kommer de förstås att tycka att det är fint, och dras till det – eftersom grönt för dem är en helig färg. Men ju närmare ljuset de kommer desto mer kommer de att känna doften av bacon. Ja, ni kan själva föreställa er hur förbryllade och konfunderade de skulle bli, möjligen rentav skrämda. Kanske paralyserade – ska de röra sig mot ljuset eller springa åt andra hållet?
När jag tänker efter låter det rätt kul. Kanske ska jag ska testa grönt som färg på ljusen i den där allén?
– Morgonposten 2023-01-23
Så skriver Särimners Sändebud – och tänk nu så hemskt, om någon gör allvar av det där. Jag rekommenderar det förstås inte alls, nähä då – men ingen kan hindra mig eller någon annan, från att placera ut Bacon-doftljus i ett eget hem, eller i lokaler man själv äger… Äger vi svenskar inte detta land och allt som finns däri, kanhända ?
Skulle du vilja fira Jul vid Midsommar, eller Nyår på Juldagen ? Rör du ihop första april med första mars, och kan du inte skilja Julen från Påsken, eller vet du inte ens när Disablotet och Distinget ska firas ?? – Ja, är det så illa ställt med dig, så är du väl ”fornsedare” eller någon annan typ av skitstövel, faktiskt.
Jag har skrivit om Disablotet – den fest till Diserna, de kvinnliga skyddsväsen som fanns i varje ätt eller familj – på den här bloggen förut, och vad som skiljer personliga Fylgior från Diser och slutligen Valkyriror eller själva Asynjorna eller Gudinnorna, och hur man mycket lätt och enkelt kan skilja mellan dessa helt olika slags mytologiska väsen, som först är till för att skydda det egna jaget och personen, sedan släkten och ätten, därefter en viss kategori av medborgare – sådan är Valkyriornas roll – och slutligen hela nationen eller Världen.
Alla forskare vet numera, att Disablotet och det därtill hörande Distinget (som fortfarande firas som marknad i dagens Uppsala) firades första fullmånen efter den trettonde dagen efter Julnatten, eller senast den 3 Februari, ifall nu fullmånen skulle råka infalla i Torsmånaden eller årets första månad, som vi nu kallar Januari. Göje månad – töns och snösmältningens tid – eller den andra månaden på året – innebar ofta växlande väder, men i början på den rådde full vinter i de flesta delarna av Norden.
Man talade en gång om Skade – vinterns gudinna – hon som gav hela Skandinavien och inte bara Skåne eller Skades Ö sitt namn – som ”Skid-disen” (öndurdis) eller Vinterdisen, liksom Freja var Vanadis, eller Vanernas Dis, deras högsta beskyddarinna. Nornorna tillhörde också Diserna, åtminstone enligt vissa skaldekväden. Det fanns strids-diser och andra Diser för natten, vinden och regnet – Torgerd Hörgabrud och Irpa – skyddsgudinnor till Håkon Jarl – de som visade sig under slagit vid Hjörungavåg, och till vilka Jarlen ville offra sin ende son, var också Diser – ”och i slaktningens mitt, titta aldrig rakt upp!” sägs det i Hávamál, för då får man nämligen se diserna eller ödets gudinnor som de verkligen ser ut och verkligen är – och det är en syn, som få dödliga varelser någonsin har överlevt.
Ibland framtonar Diserna i vänligare uppenbarelseformer, ifall de ens vill ikläda sig den rollen, men det visar inte hur de egentligen är skapta. Alla är emellertid överens om att det är 2 Februari, som fortfarande är ”Disas” namnsdag i den finska almanackan (och förut även i Sverige, även om man 1905 flyttade dagen till den 3:e Februari) som är den egentliga disa-dagen, och det är då Distinget också firas. Långt senare kom de kristna att försöka ta över dagen genom att införa ”Kyndelsmäss” eller ”Candlemass” som det ännu heter på Engelska, en fest för Jungfru Maria (egentligen samma sak, eftersom katolikerna har henne som ”skyddsgudinna” eller dis hon också) och hennes kommande bebådelse i mars.
Det hedniska årshjulet – allt på sin rätta plats – och inga konstigheter !
Nu finns det vissa mindre vetande och ibland helt urspårade ”hedningar” som tror att Disablot har med Valentins eller Alla Hjärtans dag att göra istället, fast det också är en mycket senare, kristen och idag rätt så amerikaniserad sedvänja, som inte alls har med just Nordisk Hedendom att göra. Den här missuppfattningen kommer av en feltolkning av det hedniska årshjulet – Disablot kommer mitt emellan Midvinter (eller Jul) och Vårdagjämning – och det faktum att det är exakt 90 dagar mellan dessa två, mycket exakt bestämda astronomiska tilldragelser som aldrig varierar, år från år. Disablotet är inte en flyttbar helg, som t ex den kristna påsken, och det är ju om man tänker efter på saken väldigt, väldigt ologiskt att fira en profets påstådda död genom korsfästelse än här, än där i almanackan, ibland i mars, ibland i april, först på ett datum ett år, sen på ett helt annat datum nästa år, helt utan någon form av andlig logik eller inre ordning alls.
Skade – vinterns gudinna som jag själv försökt åter-gestalta henne med en väninnas hjälp
Hedendomen baserar sig på astronomi, och fysiskt bevisbara företeelser som soluppgång och solnedgång, Midvinter och Midsommar och inte på några mänskliga påfund, eftersom alla dessa saker är bestämda av naturen. Vi håller inte på och jönsar oss med ovärdiga blot, fåniga utklädningslekar eller offer av gélehjärtan till Tor (fullkomligt idiotiskt – varför skulle styrkans gud befatta sig med sådant – ”Zu Odin opfert man nicht süsses Gebäck” för att citera en tysk Asatroende jag känner – våra gudomar är inte alls sådana) eller annat sådant, vedervärdigt ”fornsederi”. Disablotet var ofta ett inomhusblot, för övrigt (jodå, man kunde bygga gudahov inomhus redan på bronåldern, det har arkeologer vetat i minst tjugo år) precis som det står i Ynglingasagan, om 500-talets Sveakung Adils, han som ligger begravd i Västhögen vid Gamla Uppsala (ja, man hittade en vendelhjälm och smycken från just mitten av 500-talet, även om man enbart med arkeologins hjälp inte kan bevisa kungens namn) – för övrigt förlorade han livet vid just ett Disablot inomhus också – men hur det gick till, vet ni väl redan ? Så kan det gå, om man blotar under fel premisser, och inte vet bättre…
Ovärdiga blot med ovärdiga människor är något man alltid ska undvika. Skall man stå tillsammans med någon, och alls kunna känna någon gemenskap, skall det vara med människor som faktiskt förtjänar det, och som inte beter sig dumt, fånigt eller befängt åt, som tölpar eller ”getapuler” (dem ska vi återkomma till !)
Disablotet var inte ett utomhusblot, för det mesta – av förklarliga skäl – även om det också kan firas utomhus – om man är härdad nog för det….
Einst saßen Idise, setzten sich hierher und dorthin.
Einige hefteten Fesseln, einige reizten die Heere auf.
Einige klaubten herum an den Volkesfesseln
Entspringe den Haftbanden, entkomme den Feinden.
eller – i min översättning till modern svenska istället för nutida tyska: ”En gång fanns Idiser, stora och mäktiga. Somliga hävde fjättrar, andra ledde hären. Några slog sönder folkbanden, låt sönderspränga fjättrarna, undkom fienden !”
”hera” i orginaltexten skall enligt vissa forskare nämligen betyda ”hedervärda” och andra tolkningar av nästa ord finns också -många förknippar Idiser med Tor, till exempel, och ”lezidun” är inte bara ”använde list” eller ”uppviglade” utan snarare ledde, som jag ser det, medan ”widi” är samma ord som vidjor på svenska – det syns också i den siste sachiske hednakungen Widukinds namn – medan ”wig” i ”wigandun” enligt etymologer eller språkforskare också ska vara ”vig” = strid, som i envig, till exempel. Andra har låtit ord som ”härfjättrar” eller hinder för hela arméer varit med i översättningarna, vilket också har sina skäl.
Men vad är nu detta ?
Olika åsikter finns om vad den första Merseburg-besvärjelsen egentligen betyder, och om den ska vara en formel emot febersjukdomar eller dödlig sjukdom, till exempel. Andra har läst den efter hur den faktiskt är skriven, och som en trollformel för befrielse ur fångenskap. Men – vilka väsen är då så mäktiga, att de befriar ur ”härfjättrar” vad gäller hela folk och länder, som det faktiskt står, och nedslår alla fiender och hinder, utan undantag ?
Tö i Februari eller en alltför tidig vår och lövsprickning har haft en världshistorisk betydelse. Det här är inte bilder från 1812 eller 1941, utan från 2014, när Ryska Armén svekfullt överföll ett fredligt Ukraina…med blandat resultat, som man kan se…
Nu var det förstås inte bara krigshärar eller köpmän, som kunde drabbas hårt av februaris blidväder. Det gällde minst lika mycket hela befolkningen i övrigt. Vid vinterns slut var alla bönders förråd nästan slut, och uttömda – och alla levde i ett bondesamhälle. Julgrisarna var slaktade och uppätna för länge sen – och utan en god skörd och tillräckligt med foder i ladorna – i norden fick boskapen oftast klara sig på torra löv – så kunde förråden snabbt ta slut. Nu rådde dystra tider. Ingen visste om vintern skulle bli kort eller lång, hård eller mild.
En alltför tidig vår eller en massiv tjällossning – som bilderna här ovan – betydde ett slut på kommunikationer eller samfärdsel överhuvudtaget – och om föregående års skörd varit dålig eller för sen, hotade svält. Varade vintern lagom länge, kunde man hålla marknad och disting som vanligt, och sälja av alla hantverksvaror och allt järn man kanske hade hunnit producera under vintern – för vintern var en tid för smide och inomhushantverk – men om vintern blev för lång, eller för sträng, svalt man av den orsaken….
”Mäster Knuts och Peder Sunnanväders nesliga intåg i Stockholm, 1526” – katoliker och pajas-figurer rider baklänges i lera och lort…
Länge ihågkom man Distinget genom den kristna ”fastlagens” eller ”Fastans” upptåg och lekar, men Tjälens och Töns tid var en tid att akta sig för. Olyckor kunde inträffa, och så är det fortfarande ute på vägarna såhär års. Och som sagt – i ett bondesamhälle var för tidig vår ren katastrof – liksom en alldeles för lång vinter…
Till vem skulle man vända sig ?
Asarna eller de högsta gudarna bevekas som vi alla vet inte av böner eller klagosånger, ty de styr vår planet av ren nödvändighet. Moder Jord ligger frusen och död såhär års, och någon Frigg eller Gerd var lönlöst att anropa. Solen syns inte, visar sig sällan på himlen under vintern – och kvar fanns bara Skade, Diserna och månen. Släktets Fylgior, helt enkelt. De goda makter, som eventuellt kunde erbjuda sig i vinterns hårda tid. Att hoppas på ren tur med andra ord – eller att man av en lycklig slump, inte mer – skulle ha Nornor och Diser samt Ödet på sin sida – och gå emot en ny vår.
Det var vad Disablotet betydde, och det är vad vi ännu har anledning att fira. Inget annat. En fest av tacksamhet – för att vi fortfarande lever – och för vårt släkte och vårt arv vidare.
I Väntan på Disablotet, som snart kommer – Dagen Disa i den moderna svenska almanackan är inte inne ännu – så har vi nu passerat in i Februari. Disablot och Disting – den dag av rättsskipning och marknad som följde dagen efter själva blotet – har inte infallit ännu – för den gamla Distings-regeln säger att Disablot firas den första fullmånen efter tjugonde dagen Jul – vilket i år innebär på söndag, 5 Februari.
Nu finns det vissa ursprårade samfund för New Age, Multikulturellt Mischmasch, Flum och diverse droger som firar på andra datum, men sådant kan ni glömma. Det är ändå inte Hedendom, inte Asatro. De kristna firar däremot Kyndelsmäss eller Candlemass i morgon, av samma orsak som vi hedna ärar Diserna – och Goi på norröna är inte alls något ord för spårsnö, snöslask eller liknande – ni ska inte aningslöst godta allt som står på svenska Wikipedia, hedningar små – för de sidorna är skrivna av en hel del kristet folk som ändå inte har reda på sig.
Kelter och Irländare firar något som kallades Imbolc eller Ewe-molk på denna dag – i det nutida, tvångskristnade och katolska Irland kallas det ”St Brigid’s Day” eller ”the Bride’s day” efter ett hitte-på helgon, som ska ha levat i County Kildare. Brigid var en keltisk gudinna – hon stod för hem och härd, och den heliga, renande elden – som kan förtära Koraner och annat otyg – var hennes symbol. Hennes namn betydde ursprungligen helt enkelt ”bruden” och hon var en vårens gudinna,liksom Freja eller Vanernas Dis, Vana-dis själv. Vi som kan något om Nordisk mytologi vet att Heid var ett annat namn för Freja, ”tre gånger bränd i den höges hall, men ofta, osällan den bruden ändå lever” för att tala med Voluspas ord, och Freja är – som sejdens mästarinna – en kittel-kokerska, en eldgudinna vid härden – liksom Brigid på sin tid.
”Goi” – slutligen – kan vara ett ”noa-ord” eller ett annat namn för gudinnan, ”den goda disen” – hon som skyddar och bevarar. Men – varför sökte så många Nordeuropeiska kulturer beskydd från kvinnliga väsen just nu, såhär års ? undrar ni kanske. Jo, i ett äldre jordbrukarsamhälle var det mycket enkelt. Maten och Vinterförråden var nu nästan slut – och att kontrollera dem var en uppgift som tillföll kvinnorna i huset eller rättare sagt hallen – man hade ju hallar av trä, men inte hus av sten. Vad värre var – fodret åt boskapen kunde sina också – och om det tog slut, och om inte får och tackor blev fruktsamma på Irland, exempelvis; så skulle det ju finnas ännu mindre att äta innan nästa skörd var bärgad – och i Norden var det snarare boskaps-skötsel än rent ”jordbruk” som gällde – det vet ändå varje kulturgeograf.
Någon produktion av finare brödsäd typ vete eller havre bedrevs knappt, det var mestadels råg eller korn det gällde – och dåtidens åkertegar var smala och små. Byarna var lagda i solskifte, med växelbruk – och om boskapens foder tog slut, och den dog så fanns det ingen gödsel, och därmed inget som gödslade åkrarna, ingen ny boskap, ingen bra skörd nästa år och inget att hoppas på – så Vinterns slut och vårens början var en kritisk tid, då det gällde att sörja för hem, hus och härd. Man vände sig till den goda jorden, elden, hemmets härd – mödrarna och kvinnorna. Inte så konstigt, när – eller i ert fall om – man tänker efter.
Också detta år, är Disablotets budskap fortfarande aktuellt, elkris eller inte, eskalering i Ukraina eller icke. Man behöver möta kvinna, och kvinna behöver möta man. Freja är en fruktbarhetens gudinna – och man skall icke möta man, inte kvinna med kvinna heller – för på det sättet blir inga barn gjorda, och det blir heller inget fruktbart liv av sådant.
Erik Axel Karlfeldt, den svenske poeten och Nobelpristagaren skrev en dikt om just Göje månad, som lyder som följer. Han hade verkligen sinne för Hedendom, och angående Agrimonian – en bittert smakande Småborre, en gul blomma liksom Tätörten – som får filbunke att vassla sig och surna – viktig såhär års – är de gula blommorna förstås också helgade åt Freja, liksom Gullvivan, Gulmåran och många andra. Karlfeldt var en lärd man, och han behärskade sitt ämne. Lyssna och lär – försök förstå budskapet – om ni nu kan.
”Den som har öron till att höra, han höre”
Nordan är min kärleksvind
och Göja min älskogsmö.
Aldrig står solen så röd vid sin grind
som stigen från bolster av snö.
Aldrig är flickan så skön för din blick
som sedd genom yrvädrets flor.
»Dansa och sjung, agrimonia drick«,
så säger oss Göja, min bror.
Solen, som går i den kyliga Fisk,
nu drager sig tidigt till ro.
Så ock var yngling, fullkommen och frisk,
nu önskar hos kärestan bo.
Sunnan går kvalmig i skogar av lind
och andas förgiftande dunst;
nordan, kom nordan, vår bilägersvind,
som blåser om hälsa och gunst!
Långvägs jag kommer av nordvindens bygd
och söker min älskades lund.
Ser du mitt lopp under granarnas skygd,
kom möt mig i Veneris stund!
Gott är att handla med kvinnfolk, jag lärt,
i Göjas trovärdiga natt.
Hör, över drivan, som dagsmejan tärt,
går tassande mjukt Peter Katt.
Nu må man gilja och bygga sig bo,
ty gamman är god som en päls;
aldrig slår rötan i huset sin klo,
om timret i Göjetid fälls.
Fastlagen kommer; om jorden i tö
täcks röja sin fruktsamma famn,
strör jag på Disernas helgdag mitt frö
i ditt och de heligas namn.
Silverdals Kapell, 5 Januari 2025 (Bildkälla Jörgen I Eriksson)
Konspiratorisk roman av en svensk komiker, med motiv stulna från Prag, mordet på Reinhard Heydrich, ”Antropoiderna” med mera. Politiska mord är nödvändiga ibland, tyvärr..
Hedniska Tankar 