DT om Norrländska Ortnamn

av

I Dalarnas Tidningar artikelserie från 2016 finns även ett inslag om Norrlands Ortnamn, och en intervju med ortnamnsforskaren Eva Nyman, en annan förbisedd idkare. Hon verkar höra till den skola inom den moderna ortnamnsforskningen som hävdar att de flesta ortnamn är uppbyggda på naturföreteelser, dvs topografiska eller geografiska enskildheter i landskapet, snarare än spår efter kultur, religion eller mänsklig bosättning, som kom senare, och gav upphov till ett nytt skede av namngivning efter själva naturgeografin, och det låter ju i och för sig som en rimlig teori. Ett citat klarlägger nog den förhärskande metoden:

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen ”-und-” har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär ”rik på” eller ”försedd med” i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för ”trång” eller ”förträngning” och namnet kan betyda ”den som kännetecknas av förträngningar”. Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder ”den som trängs ihop”. I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Men redan mycket tidigt, ja i Norrlands fall kring år 300 gör sig kulturföreteelser som arv, hednisk kult och mycket annat gällande:

”Sollefteå” är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, ”att” eller ”ätt”, som motsvarar gotiskans ”aiths”, egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

För att man ska uppfatta detta med ägor, byar och ägoskiften som betydelsefullt, måste Sollefteåtrakten förstås varit något helt annat än en ren nybyggarbygd, och redan försedd med gravrösen, gravfält och fasta byplatser…

Holms gravfält, ett av många i Ångermanland

Eva Nyman kommer sedan in på de sk Teofora ortsnamnen, eller de som direkt tyder på hednisk kult. Redan Viforsen, som vi nämnt ovan, innehåller förledet ”vi” för kultplats.

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra.

Däremot förnekar Eva Nyman mystiskt nog Härn i Härnösand, och påstår att gudinnan ”Härn” skulle vara ”en skrivbordsprodukt” trots att ortnamnsforskningen hittat minst ett trettiotal namn som ”Härnevi” och liknande, då främst i Uppland och Svealandskapen. Ortnamnsforskaren Jon Kraft och många andra har antagit, att Härn, Njärd och den senare Frigga är samma person, eftersom namn om Friggeråker osv ersätter ”Härn” namnen i Svealand, eller namn på Njord, Njärd i Norrland.

Utdrag ur Jon Krafts avhandling ”Hednagudar och Hövdingadömen” – en mycket läsvärd bok om ortnamnsforskning

Missuppfattningarna kring ”Härn” är många. Bland annat finns en vulgärvariant av hedendomen, kallad ”forn sed” som efter wikipedia tror att Härn och Freja skulle vara samma sak, trots att det är känt för de flesta hedningar att Frigg, inte Freja, är linodlingens och spinnandets gudinna, ja hon som spinner molnen på himlen…

Även ifråga om ortnamn, som så mycket annat, gäller det att först ta reda på fakta, och kunna något om ursprunget till vad man ser i vårt svenska kulturlandskap…

Annonser

Maths Bertell – Torstroende forskare från Mittuniversitetet, Sundsvall

av

Som en Tors karl bland andra Karlar i nutid och dåtid.

I jakt på något hetare och mer högoktanigt att skriva om inom den hedniska Världen, fortsätter jag med min genomgång av DT:s gamla artikelserie från 2016. I början av det året intervjuade de Maths Berthell, Torstroende forskare från Mittuniversitetet i Sundsvall, ett av vårt lands mindre högt rankade lärosäten, som tillkommit först på senare tid.

Maths Bertell påpekar, precis som jag själv, att Ukko hos finnarna, Horagalles eller Tore-karl hos samerna och Tor själv är samma gud, och att det är den Nordiska Tors-tron som inspirerat den samiska religionen och inte tvärtom.

Själv intresserar han sig för både fornnordisk, samisk och gammal finsk religion, traditioner som möttes när Skandinavien befolkades från olika håll och har skillnader men också många likheter. Trots att ingen då var särskit ivrig i att sprida sin tro till grannarna.

– De såg inte andras tro som felaktig; det gör bara de missionerande religionerna. Tron var inget man behövde övertyga om; det var så världen såg ut bara, säger Maths Bertell.

Hans doktorsavhandling handlade om Tor, åsk- och fruktbarhetsguden som man kunde åkalla genom att slå eld med stål och flinta.

– Att härma guden var ett sätt att kalla på hans uppmärksamhet, säger han.

Hos finnar och samer var Tuuri eller Horagalles (som i Finland också hette Ukko, gubbe, och hos skandinaverna ”den gamle”) den viktigaste guden, och troligen för vanligt folk i resten av Norden också.

Också i den isländska Eddan är Tor det enkla och arbetande folkets Gud, men Maths Bertells argument för Tor som den högste guden, vilket tidiningen försöker dra växlar på, kommer endast från Adam av Bremens kristna skildring av Uppsala-templet, och det faktum att Tors bild där ansågs sitta placerad i mitten. Utöver det redovisas inga som helst argument för att just Tor verkligen skulle varit den ledande guden överallt i Norden, vilket tidningen hävdar.

Vi Asatroende har med tiden kommit att skratta gott åt sådana hypoteser. Vi vet, att vad som påstås om vår tro och om forna tider i pressen mycket ofta är överdrivet, och inte alls stämmer; utan bara baserar sig på en och annan intervju med en forskare, som tidningarna sedan blåer upp till en braskande, men helt felaktig slutsats. Som goda polyteister noterar vi att Tor mycket väl kunnat vara den ledande i vissa bygder och under vissa tidsperioder, samt att Oden hade mycket mindre inflytande över åkerbruk och skörd, där både Frej och Vanerna och Tor, regnets och därmed även fruktbarhetens herre, var långt viktigare. Otaliga är också de Torsåker, Torstuna och andra Tors Hargar, Vin och kultplatser som finns i vårt land, men att påstå att Tor skulle varit den främste överallt är att gå till överdrift, då Frej fyllde en minst lika stor roll i Sveariket, och Oden bland götarna, till exempel.

Men – nu kan man fråga sig om inte Mat Bertell har rätt i alla fall… Var Tor den ledande gudomlighten i Norrland, eller i landskap som Ångermanland, Medelpad och Hälsingland, och vidare norrut in på samiskt eller finskt kulturområde, exempelvis över Kvarken in emot Finska Österbotten ? Ortnamnsstudier, och arkeologiska undersökningar av kultplatser kanske kan ge oss gott besked…

För en polyteist är detta betraktelsesätt inte heller något konstigt, och i Asatron har det alltid varit så att olika Gudar och makter är olika betydelsefulla vid olika årstider, och olika tillfällen i en människas liv, men ibland de Torstroende, och ibland de som håller sig till Tor, intar Maths Bertell en särställning, troende hedning eller ej. Själv tror jag säkert Tor kommer att storligen belöna honom för hans trohet, och att ölet och fläsket inte må tryta för honom, lika lite som arbete och bröd !

Hell Tor – och prisa hans trogna !!

DT om ”Förlåtelseläran”

av

DT, som uttydes ”Dalarnas Tidningar” och inte ”Delerium Tremens” påbörjade för ett bra tag sedan en artikelserie om vad vi kan kalla svensk forskning inom Esoterica, och  har också intervjuat en lång rad annars förbisedda forskare inom ämnet. Även om artikelserien inte är ny, var de ändå såpass intressant att jag som kunnig och påläst hedning skulle uppmärksamma den. Först ut var religionshistorikern Jörgen Magnusson, expert på koptiska.

Ökenreligionerna kom till i en helt annan miljö än den nordiska, och helt andra sociala sammanhang än vad som är relevanta för oss idag. Därför är det också bäst att helt undvika dem.

 

Han förklarar för tidningens läsare att det är mycket lätt att ha åsikter om religion, men att färre personer känner till väsentliga fakta, och det gör man först när man verkligen har läst originalen till de handskrifter, religionen ifråga åberopar sig på. Kristendomen, till exepel, skiljer sig inte mycket från de andra Abrahamitiska ökenreligionerna, och åberopar sig på en helt fiktiv frälsare, som aldrig någonsin funnits i verkligheten. Också en av de texter, som ligger till grund för den kristna ”förlåtelseläran” är helt feltolkad, avslöjar han.

Själv menar Jörgen Magnusson till exempel att Jesusord som man hittills ansett syfta på moraliska felsteg, som i Markus 12:1-12, liknelsen om arrendatorerna i vingården, egentligen gäller felhantering av rent ekonomiska skulder.

I Mose lag finns regler om att skulder skulle avskrivas med jämna mellanrum, som vart sjunde år, sabbatsåret, eller vart femtionde, jubelåret. Genom att nollställa ekonomin utjämnade man ekonomiska skillnader som, om de blev stora, födde sociala spänningar som kunde hota det judiska samhället. Men på Jesu tid hade man frångått bestämmelserna för att kunna göra affärer med den romerska ockupationsmakten.

– Nu gick man förbi Mose lag, vilket gjorde att människor fick gå från hus och hem. Jesus var liberal exempelvis vad gällde renhetsföreskrifter vid måltider, men när det gällde reglerna kring skuldavskrivning är han striktare än andra laglärde, säger Jörgen Magnusson.

Tjafset om ”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro” handlade alltså inte alls om någon moralisk skuld, eller ens om förlåtelse, ifall nu någon trodde det. Det handlade om pengar. Reda pengar, som räknades i ädelmetaller, som silver och guld.

Frälsaren sa inte alls någonting om att man skulle förlåta sina medmänniskor, eller någonting sådant. Det här handlade bara om business.

Nu är det i och för sig så att förlåtelse, som tanke eller begrepp, fungerar mycket bra i vaardagslivet, eller kanske biltrafikens underbara värld. Vi kanske förlåter vår nästa och våra medmänniskor små felsteg, saker de sagt eller gjort eller till och med skrivit, och vi får skilja på livets väsentligheter kontra dess oväsentligheter. Ingen normal och vuxen människa skulle väl i onödan gasa på rakt över en rondell, bara för att hinna före sina medtrafikanter till nästa trafikljus och därmed bara vinna några få sekunder i tid ?

Sedan finns det många saker i livet vi varken kan eller bör förlåta. Att ständigt förlåta allt, innebär att man blir trampad på av främlingar. Det innebär att man blir hunsad, toppriden och slagen till slant, och får se hur helt väsensfrämmande kulturer och religioner tar över ens eget land, och det är ingenting man kan tåla i längden, lika lite som rent förtal eller lögner.

”Förlåtelseläran” har därför ett begränsat värde, om ni talar med mig, även om den som moralisk princip kanske fungerar bra i de flesta enklare situationer. Jag själv har noll tolerans emot droger i samband med religion, till exempel. Jag har noll tolerans inför kriminella, och grupper som ”forn sed” och de som vill förstöra vårt svenska kulturarv, till exempel. Jag kan förlåta en hel del, i personliga och intima relationer inte minst, och jag har förlåtit mycket genom åren också. Jag brukar vara hårdare i skrift än i verkliga livet, vilket alla som känner mig i verkligheten kan intyga, och de som endast känner mig enbart genom bloggsidor eller internet, känner mig i själva verket inte alls..

I nästa inlägg hade jag tänkt fortsätta min genomgång av DT:s artikelserie…

”Arbetarbladet” om Valbo-pappen, ett försvunnet kultobjekt

av

”Arbetarbladet” från Gävle är en mäkta hednisk tidning, som en gång i tiden tog initiativet till den nu så berömda Gävlebocken, och är därför ett pressorgan, som vi hårt arbetande hedningar och Asatroende aldrig glömmer.

Kristna vandaler och pyromaner har som vi vet alltid försökt skända denna hedniska Julbock, rest till Tors minne och arbetets ära. Men bocken är, precis som Särimner och själva hedendomen, evig och odödlig. Gävlebocken kommer nog säkert tillbaka senare i år, men ur ”Arbetarbladets” pressarkiv har jag hittat ett intressant kåseri av Ulf Ivar Nilsson, daterat 7 Maj 2012, vilket alltså var för ett bra tag sedan.

Han berättar om en ”mystisk grön-blå sten” (låter som en ”slaggsten” med kopparsulfat, naturligt förekommande stenar av denna färg finns till exempel runt Falu gruva, och där koppar utvanns i gamla tider) som skulle varit formad som ett kvinnobröst, och suttit inmurad i en av Stigluckorna (alltså portarna in till kyrkogården) vid Valbo Kyrka, i trakten av Mackmyra och Gävle i Gästrikland, också det ett landskap som var helt hedniskt och utan kyrkor ända tills 1100-talets slut. Jag citerar:

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

Stenen var en halvmeter hög, och – som sagt – innan slutet på 1100-talet fanns inga kyrkor alls i Gästrikland – några äldre rester har aldrig hittats, och allt tal om ”träkyrkor” förblir spekulationer. Man vet också att ortnamnsledet ”Val” i Valbo INTE skall komma från ”Val” som i ”vale” eller vårdkase, alltså ett högt berg varifrån signal-eldar tänts, utan att förledet skall komma från ordet ”Vi” som i hednisk kultplats.

Till och med Wikipedia anger att Ockelbo, Torsåker och Valbo skulle varit de tre viktigaste kultplatserna under hednisk tid, i var sitt härad, och helgade åt respektive Oden, Tor och Frej eller Vanerna – måhända hette platsen kanske ”Vansbo” från början ??

Arbetarbladet påstår också att det i Högs kyrka i Hälsingland skall finnas två inmurade stenar i kyrkogårdsporten med samma funktion, och hur gammal traditionen med stenarna är, vet ingen – men den är dokumenterad sedan minst 1700-talet… Stenen satt inmurad på kyrko-gårdens östra sida (solen går ju upp i öster, och Frej har uppfattats som en solgudomlighet). Jag citerar igen:

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.

Så är det. De kristna etnologerna sysslar alltid med ”christian belittlement” eller kristet förminskande, som det heter på vårt språk, och säger att gamla seder och bruk ”omöjligt” kan vara hedniska, ifall de inte kan gå in och direkt förstöra våra fornminnen, eller kasta bort fornfynden, vilket har blivit ganska vanligt nuförtiden. Intresset för fornminnen och Asatron går också i vågor. Under 1900-talets första hälft fanns en stark hembygdsrörelse, nu finns NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som värnar om vårt kulturarv emot klåfingriga, kristna politiker och de, som vill förstöra vårt lands historia.

Dessutom är det så – som Ulf Ivar Nilsson faktiskt skriver – att stenen har sin motsvarighet i andra länders traditioner, och då rör det sig om länder med starka Vikingatida influenser – betecknande nog. På Irland, till exempel, finns the Blarney Stone. Den sitter inmurad i ett slott nära den gamla vikingastaden Cork, och den som hängande upp och ned i fötterna (likt Oden på Yggdrasils stam) kan kyssa den, kommer att få talekonstens gåva, och kan berätta om gamla tider.

I Skottland fanns ”the stone of Scone” som satt inmurad i den gamla skotska kungatronen. Den har varit i bruk ända sedan 800-talet, och har också flera kristna traditioner till sig – och ortnamnet ”Scone” har samma ursprung som vårt ”Skåne” enligt vissa källor, alltså en sandig  landtunga, som sticker ut i havet. På hebriderna finns ”The Callanish Stones” som på midsommardagens morgon besöks av Skirnir, ”the shining one” alltså guden Frejs personlige tjänare, enligt Asatron – eller en personifikation av solen, återigen.

Liknande traditioner – om att sova i en skepps-sättning eller gå runt en stencirkel på Midsommar, respektive Midvinter, för att få fruktsamhet och många barn, finns över hela norden – alltid kopplade till ”Kraftplatser” i tillvaron som just stencirklar eller skepps-sättningar. Även om det inte går att BEVISA att den lokala traditionen i just Valbo av alla platser är från hednisk tid, så måste man säga, att det finns en viss sannolikhet att det är så. Traditionen med stenen påminner mycket om de traditioner som finns från samma kulturella miljö, och i samma kulturella kontext, och även om sägnen om stenen i Valbo k-a-n ha uppkommit under ett senare skede, så liknar den alldeles uppenbart ”äkta” hedniska traditioner..

Till och med så långt bort som på Cypern, vid Paphos och öns västra kust, där Mardölls eller Frejas sol går ned i havet (Mardöll betyder ju ”havsglansen” – ett av Frejas många namn) finns en svart, svampformad sten, Petra tou Roumio, utanför en klippformation. Om man simmar sju varv – enligt vissa – eller tre varv runt denna vid midnatt, blir man sju år äldre, eller sju år yngre, beroende på vilket håll man simmar åt…en indoeuropeisk tradition, som liknar den nordiska… Men Venus, Freja och Afrodite är ju olika namn, för samma sak…

”Frejastenen” på Cypern sticker upp ur havet till höger om klippan i bildens mitt. Jag har själv simmat runt den, 12 gånger.. Därför åldras min kropp fortare än normalt, men jag har tur med vissa sorters kvinnfolk…

För att all magi ska fungera, krävs förstås bara att man tror på den. Samma sak gällde på sin tid fruktbarhetens hedniska sten i Valbo, och gäller väl även modern medicin, förresten – då begrepp som Placebo faktiskt existerar i den rådande verkligheten. Det påminner mig förresten – denna Friggas eller Frejas dag – om den gamle fantasy-författaren Fritz Leibers roman ”Conjure Wife” där han lanserar den bärande idén att medeltidens prelater egentligen hade rätt – ALLA kvinnor, utan undantag ÄR häxor – och skyldiga till lövjan, trolldom och häxeri – på det ena eller andra sättet.

Det ligger helt enkelt i kvinnornas natur att vara sådana, och Gästrikländskorna i Valbo var inte mycket annorlunda de heller, på sin tid..Problemet är förstås, att det finns ”vita” häxor eller helt oskyldiga och ”goda” sådana, likaväl som ”grå” eller entydigt ”svarta” eller de som använder sina förmågor för renodlat skadliga syften, likaväl som de som använder exakt samma förmåga till något gott, beskyddande, allmänt uppbyggligt eller bra, som till exempel fruktbarhet – och där har vi det..

Inget, absolut inget – säger jag eder – lär ändra på själva Hedendomen eller Friggs och Frejas makt…

Plötsligt en TORS DAG – Ukko-Pekka Ajatellu – UKKO PEKKA Ajatellu !!

av

Ukko Pekka, Horagalles, Tore-Karl, även känd som Perkele eller Perkunas, Perkuno eller kort och gott TOR eller Thor, är en och samma gud, även i våra östliga grannländer. Runt hela Östersjön är han känd, och utan att känna till detta faktum, som var känt också under den hedniska tiden, kan man inte begripa den fina vits som levereras i Hárbarðsljóð, där färjkarlen Harbard i en strof säger till Tor att ”du kan gå runt sundet” istället för att ro över honom. ”Järavallen” som också nämns i detta Eddakväde, ligger vid Skånes kust som alla vet – och häri ligger ”det roliga” – om Tor ska gå runt Öresund, får han ju knata iväg runt hela Östersjön, vilket ju Tor faktiskt har gjort, eftersom han först är Tor hos oss, Tore-karl hos sydsamerna, Horagalles hos Nordsamerna, Ukko eller Perkele hos finnarna, Piarun hos ryssarna och så vidare, innan han blev Donar på tyska..

Men idag, just idag har det hänt något ännu roligare, som får oss att minnas just Ukko, den finske åskguden, och det är det faktum att ingen annan en Tv-kändisen Pekka Heino har lyckats stoppa kyrkklockorna på Kungsholmen, enligt vad tidningen ”Hem & Hyra” berättar.

Nu är det slut på den kristna terrorn helt enkelt, och Kungsholms Kyrka får lov att skruva ned volymen.

Själv håller jag med om detta. Människor i ett fritt land skall inte behöva förföljas av böneutrop och kyrkklockor ända in i sovrummet, eller sina vardagsrum. Religionsfrihet är inte samma sak som frihet att störa, basunera eller tuta i gjallarhorn, och ”mission” och liknande är bara obehagligt. Så är det, helt enkelt !

Eller, som Pekka Heino själv förklarar för tidningen:

 Jag är förvånad att de tagit det till sig. Jag trodde inte att de skulle bry sig, säger Pekka Heino som är delvis nöjd med resultatet. Han har följt debatten kring kyrkklockorna och noterat argument åt båda hållen. Å ena sidan de som tycker att det bara är otidsenligt och ytterligare ett bidrag till väsen i Stockholm. Å andra sidan de som föredrar att bevara kulturarvet. Det senare argumentet tycker Pekka Heino väger lätt.

– Det kommer från en tid då kyrkan var en maktfaktor. Just därför ska de sluta. Folk var tvungna att gå till kyrkan. Det tillhör det förgångna. De ska inte ringa av slentrian. Man ska inte behöva drabbas.Tystnad är en bristvara i Stockholm.

Men även om han är förvånat nöjd över att få respons från kyrkan har han ännu inte beslutat om han ska fortsätta kampen mot ytterligare tystande av klockorna. Miljöförvaltningen kommer dock skriva av ärendet om han motsätter sig kyrkans förslag som redan trätt i kraft.

Det tredje aktuella bullerärendet handlar om S:ta Klaras kyrka i Stockholms city fortsätter. Miljöförvaltningen har nu ålagt kyrkan att göra en decibelmätning för att klargöra om klockringningen stör nattetid.

  • Tidningen ”Hem och Hyra” 18 Oktober 2018

Själv skulle jag vilja hävda, att klockringning alltid stör ifall den utövas nattetid. Det finns heller inga som helst hållbara argument, till varför man skulle behöva ringa i kyrkklockor om nätterna, då ingen verksamhet äger rum i kyrkan i alla fall. Svenska Kyrkans egen statistik visar att knappt 14 personer deltar i varje ”gudstjänst” i medeltal – och i så fall – varför skall hundratals människor runtomkring få sin vardag förstörd genom en massa onödigt buller ? Ska vi nu ha ett förment eller påstått ”Multikulturellt” samhälle, särskilt i våra storstäder, så får alla befolkningsgrupper faktiskt foga sig, och inte störa varandra i onödan.

Som tack för Pekka Heinos vackra och förtjänstfulla insats denna TORS DAG vill jag nu spela en fin liten visa med en annan Heino, nämligen den tyske sångaren med samma namn…

Om Rumskulla-Eken och tidens gång…

av

”Wollt nimmer von uns weichen,
uns immer nahe sein,
treu wie die starken Eichen,
wie Mond und Sonnenschein!
Einst wird es wieder helle,
in aller Brüder Sinn,
sie kehren zu der Quelle
in Lieb und Ruhe hin.”

Bloggen ”Allmogen” ville för ett tag sedan påminna oss alla om Rumskulla-eken eller Eken från Norra Kvill, en av södra Sveriges äldsta organismer eller varelser på jorden, och ett träd, som också sett den hedna tiden och vårt eget land födas. Nu sägs det i tidningarna att denna ek håller på att dö, och snart kommer att vara ett minne blott enligt Länsstyrelsens experter, men jag undrar det, jag…

Eken är mer än 13 meter i diameter, ihålig inuti och centrum i Norra Kvills naturreservat, bildat 2006. Min minnesgode kollega och vän Tekniske Johansson – om ni minns honom – han är Värmlänning och alltid full av historier – berättade en gång för mig att Lena Nyman, Vilgot Sjöman och andra kända film-profiler på 1960-talet förvanskade ortnamnet Rumskulla till något annat och ville spela in en porrfilm inuti eken med Lena Nyman själv i huvudrollen, men att ingen mindre än Vilhelm Moberg – denne småländske gigant – ställde sig upp och i form av en insändare skarpt fördömde detta tilltag, vilket resulterade i att de presumptiva film-makarna inte vågade genomföra det hela…

Sådant kan ju intressera ”Allmogens” skapare, då han likt Tekniske Johansson faktiskt har Vilhelm Moberg som en av sina stora idoler.

Nåja. Vimmerby Tidning rapporterade så sent som i Juli i år att eken helt säkert skulle dö, enligt dess nuvarande tillsyningsman, men detta rykte om död och utdöende har visat sig vara överdrivet. Den stora eken lever alltjämnt, och helt säkert skall nya telningar växa upp, där den en gång stått, och bli lika mäktiga som sina fäder. Dess grenar bär ännu gröna blad, sade man i Juli, men om än de nu fått höstens färger, kommer en ny vår…

Eken i Norra Kvill är långlivad, men långtifrån den äldsta levande varelse, som finns i dagens Sverige. På kalfjällen i vårt land finns minst ett tjog granar, som är långt över 1000 år gamla, ja i det äldsta fallet mer än 9500 år – och de träden lever fortfarande. Ända sedan istiden och de första människornas ankomst till det som nu är Sverige har de stått där, som tysta åskådare till alltihop.

Så – och bara så – är det också med Asatron och Hedendomen, som sedan urminnes tider funnits i detta land. Likt Världsträdet Yggdrasil själv har vi de djupaste rötter, som sträcker sig ända tillbaka till den tid, då landet först steg ur havet. Och likt Särimner, likt varje ny vår, ja likt naturen själv kan vi aldrig någonsin utplånas, utan grönskar bara vidare, och fortsätter att födas och ständigt återfödas, år från år, i tidevarv efter tidevarv.

Vad kan monoteister och monoton mohammedanism ställa upp emot detta ?

Vår tro grönskar, och vinner åter mark till sist.

Vår vilja handlar, och vi hoppas och tror. Vår vilja blir aldrig bruten !

Snart är det HEDNISKA SKIFTET ett faktum…

av

Datumet för vad jag själv och Hedniska Tankar förutspått i många år kommer allt närmare och närmare. Snart står vårt land inför det som brukar kallas DET HEDNISKA SKIFTET eller den tidpunkt, då de kristna inom den påstått ”svenska” Kyrkan utgör mindre än 50 % av vårt lands befolkning. Denna evangelisk-lutheranska kyrka är i själva verket inte ett enda förbannat dugg ”svenskare” än någon annan religion eller något annat samfund i landet, och den dag medlemsfrekvensen i den forna statskyrkan (upplöst via Riksdags- och regeringsbeslut för mer än 18 år sedan) sjunker under 50 %, tror jag det måste till en ordentlig attitydförändring ibland denna kyrkas företrädare.

Man har i flera år påstått inför oss medborgare att vårt land skulle vara ”Multikulturellt” och att detta till och med skulle vara skrivet i någon av Sveriges fyra grundlagar, fastän ingen politiker, förtåsigpåare eller massmedialt medioker journalist har kunnat förklara för oss var detta står, eller i vilken paragraf. Vad såkallad ”Multikulturalism” skall innebära kan man också diskutera, och det verkar inte framstå som så vidare klart om detta i så fall också innebär Multireligiositet, men så tolkar jag det i alla fall, eftersom religiös tillhörighet är ett kulturellt begrepp, som så mycket annat i Världen.

Snart är det ”GAME OVER” för dessa Ärke- någonting och Över-Imamer… (Vi behöver heller inga självutnämnda ”Riksgydjor” förresten)

Det kommer en dag då de kristna i vårt land MÅSTE acceptera, att deras egen religion inte på något sätt kan ha någon särställning ovanför alla andra religioner och livsåskådningar i landet. Till slut måste de i alla fall inse, att det INTE finns någon Statskyrka längre, och att de inte har monopol på varesig själavård, välgörenhet eller någonting annat, och att de inte alls kan gå omkring och inbilla sig, att just deras religion på något sätt ska vara finare och bättre än andra, därför ha mer bidrag från staten, behandlas med silkesvantar, ha massor av förbehåll, privillegier osv. Vårt svenska samhälle är inte som förr, och statistiken över denna påstått ”Svenska” Kyrka som fortfarande tror på en Abrahamitisk Ökenreligion hör egentligen inte hemma här, om vi skall vara ärliga, för vår kultur och vårt andliga ursprung är egentligen hedniskt – i alla för de 80 % av oss som fortfarande är etniska svenskar och inget annat – våra sk ”nytillkomna” får faktiskt ursäkta, för det är inte de som bestämmer här, och det är inte de som utgör folkflertalet – och inte de kristna heller.

Någon principiell skillnad mellan Islam och Kristendom finns ju inte – ”Svenska” Kyrkan är bara ”Islam light” – båda är strängt Monoteistiska, intoleranta och totalitära religioner, som helt vägrar att erkänna någon annan ”gud” än just deras egen…

 

Sedan flera år propagerar ”Svenska” Kyrkan för Böneutrop, slöjtvång för kvinnor och ren islamism. Vill du som svensk verkligen stödja sådant, eller vara med i en kyrka som har detta på sitt ideologiska program ?

Under Januari till Juli 2018 lät sig 34 344 personer hednas, och gick ur den ”Svenska” Kyrkan. Du som vill lämna den, kan också göra det enkelt och lätt med att använda detta formulär – tryck bara på denna blåmarkerade länk – Du är i gott sällskap, för ytterligare 11 071 personer hednades, bara i Augusti och September. Också landets före detta Statsminister Fredrik Reinfeldt är förresten hedning – och har varit det i hela sitt vuxna liv, liksom jag själv – men det är nog den enda likheten mellan oss, även om vi förstås är landsmän – och jag hoppas att även DU är min landsman, och därmed en god medborgare – som vet vad religionsfrihet verkligen innebär ! Är du det, ja då kan du inte fortsätta att stödja Monoteismen eller Islamismen, och bara tillåta en enda gud, när det faktiskt finns många svenskar nuförtiden, som är Polyteister, Ateister eller Agnostiker – och därmed HEDNINGAR !!

Om du sedan vill bli just en Asatroende Hedning som jag själv, lämnar jag till dig att överväga – den vägen är knappast till för alla – men under 2018 års första nio månader, var det bara 6337 personer som påståtts ha gått med i ”Svenska” kyrkan av egen fri vilja – och hur fria de i själva verket var, kan också diskuteras. Detta gör, att det finns ett ”hednande-netto” på 39 078 personer i landet. Jag förutspådde i Augusti, att helårs-siffran skulle ligga på drygt 36 000 personer – men den siffran är redan överträffad – hednandet av vårt land går bara SNABBARE och SNABBARE – och enligt vad jag själv helt ovetenskapligt antar, så är det just ”Svenska” Kyrkans täta samarbete med islam, som är orsaken till dess nedgång och fall – för Islam, och de värderingar denna världsreligion kommit att stå för, ”gillas” inte av de flesta etniska svenskar. Sådan är den bistra sanningen, även om den säkert inte är rolig för dessa kristna, som vi fortfarande har omkring oss.

Befolkningsutvecklingen i vårt land skenar fortfarande, på ett sätt som är ekonomiskt ohållbart, och det sker till största delen tack vare helt ohejdad invandring. SCB, statistiska centralbyrån, beräknade att befolkningen var 10 129 114 personer 1 Januari 2018 – oräknat de som uppehåller sig här illegalt, och inte alls ska vistas här. 1 Augusti i år var den uppe i 10 196 177 personer – vilket innebär att den var 75 935 personer högre än förut. Så kan det inte alls fortsätta, för vårt land kan omöjligt skapa bostäder eller arbeten i samma takt som nya invånare ständigt tillkommer. Vi har också fått ett ”naturligt bortfall av kristna” genom att ca 85 % av de som dör i landet kan antas vara medlemmar i ”svenska kyrkan”.  Det betyder 55 693 färre medlemmar för ”svenska” kyrkan, samtidigt som man tyvärr tvångsvärvar spädbarn – som aldrig någonsin varit kapabla att välja religion själva – in i samma kyrka, genom sk ”dop” – en fullkomligt vidrig, avskyvärd och barbarisk sedvänja, som borde vara förbjuden i lag.

ALDRIG I LIVET skall du ”Döpa” dina barn (men KNÄSÄTT dem gärna istället !)

Tyvärr utsattes fortfarande ca 7815 av våra minsta och allra mest oskyddade medborgare för denna allvarliga kränkning av deras mänskliga rättigheter, som inte borde få förekomma i ett civiliserat land. Det borde en gång för alla stå klart för alla kyrkor och samfund, att detta är en fullständigt oacceptabel metod för ”medlemsvärvning” som helt underkänner ett aktivt val hos de individer det gäller, och de som pratar en massa smörja typ ”jamen barnen kan ju alltid gå ur kyrkan sen” (när man i 18 år och mer har tagit deras pengar i sk ”kyrkoavgift”) visar bara, att de inte förstått vad detta handlar om.  Hursomhelst, ”avkristnande-nettot” eller ”generationsväxlingen” som de kristna själv kallar den uppgick under Januari till September till 47 878 personer.

Därmed har den falska ”Svenska” kyrkan – Evangelisk Lutheransk och inte ett enda dugg ”svenskare” än någon annan – förlorat 86 956 medlemmar på nio månader.

Det är faktiskt ganska häpnadsväckande, och en ovanligt hög siffra, givet det ovedersägliga faktum, att samma kyrka själv erkänt, att den hade exakt 6 008 356 medlemmar vid årsskiftet. Om dessa beräkningar stämmer, är det alltså bara 5 921 400 kvar av dem nu – och befolkningen har samtidigt ökat till minst 10 196 177 personer. Detta innebär, att bara 58 % är medlemmar i Svenska Kyrkan – emot drygt 60 % vid detta års början. Med den takten, infaller det ”Hedniska Skiftet” om ca fem år, eller innan 2025 – hur vi än vrider och vänder på det hela..

Vi får väl se, när den officiella statistiken publiceras i början på april nästa år, men hittills – eller i fyra år – har mina beräkningar snarast varit för låga, och tilltagna i underkant…

Är DU redo ? Kom ihåg: VID SLUTET, STÅR SEGERN !!!