Unknown's avatar

Odensaari – och ortnamn… (repris från 2024-08-24)

by

Idag firade Ukraina sin Nationaldag, vilket många har uppmärksammat – och vi kan bara hoppas att det blir ett värdigt firande, särskilt här i Sverige och än längre Västerut, där varje firande, festival, partikonvent eller liknande tar sig allt ovärdigare och ovärdigare former – liksom det som skall föreställa politik och demokrati för hela länder. I “Hedniska Tankars” hörn av Midgård råder ett stilla lugn – trots att den första höst-stormen – som alltid i September – dragit in från England.

Låt oss lämna dagspolitiken därhän, och söka oss längre österut. Senast “Hedniska Tankar” skrev om ortnamn, och Eddans samt Asatrons verklighet – för den är grundad på just verkligheten, och faktiska förhållanden – var när vi behandlade Singö och det svenska Åland. ( tryck på den rödmarkerade länken). Än längre österut – och på Finlands fastland – ligger Odensaari – en plats och en gammal herrgård, som finska ortnamnsforskare gjort allt för att omtolka, bortförklara och “folketymologisera” på sitt eget lilla unika vis. Problemet är bara, att hela böcker har skrivits om det faktum, att Teofora Ortsnamn, eller med andra ord Platsnamn som refererar till Asatrons gudar, finns över hela det svenska Finland.

Redan 2007 utgav den Finlandssvenska författarinnan Paula Wilson sin bok “Röster från Forntiden” – på hela 528 sidor – som berättar om hur finskspråkiga akademiker systematiskt försökt rensa ut alla de teofora ortsnamnen från 1950-talet och framåt, eftersom de varit alltför “svenska” och “hedniska” – i stort sett alla ortsnamn i Finland skulle då omedelbart förfinskas, vilket sammanföll med svårartat kristna personers vantolkningar. Alla ortnamn, nästan helt utan undantag, skulle gå tillbaka på naturföreteelser, eller namn på djur och växter som finns i Norden, enligt “fennomanernas” tolkning – och Paula Wilson blev förstås grundligt utskälld “efter noter”.

Men ingen kan förneka fakta. Odensaaris namn kommer inte alls från någon “Karhu” eller finsk björn, som alla kan se, och heller inte från en Oksi – genitiv Ohden – som då plötsligt skulle vara ett gammalt finskt namn på just Björnen som djur – trots att inga belägg eller bevis alls finns för den saken – oaktat att “Björnön” finns utanför Västerås (där en hel del finsktalande flyttade in under 1900-talets senare hälft) och att den Nordiska identitet och den gudavärld vi Nordbor alla delar har påverkat varann.

Odensaari ligger nära det svenska Åbo, och är en herrgård från 1200-talet, skriver man på Wikipedia. Man vet, att gudalundar finns i närheten – och detta – Odens Ö – och inte björnens – är den första ort man ser, när man lämnat det svenska Ålands bygder – trots historiska namn som Taipale och Lehmo – där våldsamma strider utkämpats under de sista två och en kvarts seklen – ligger i närheten. Svenska Regementen – och “Arméns flotta” som det en gång hette, bar eller bär ännu de namnen som “Segernamn” på sina regementsfanor, trots att vår bättre hälft – den östra Rikshalvan – gick förlorad för oss Svenskar år 1809. Frigörelsen från Ryssland, och det inbördeskrig som sedan följde – ett befrielsekrig från ett främmande ok – ska vi inte tala om här – men med tanke på Ukrainas sjävständighetsdag och vilket år detta är – så lär striderna gå vidare, inte bara som “språkstrid”.

I mer än tusen år – kanske i så mycket som 5000 år och än tidigare – har etniskt Nordiska bosättningar funnits i vad man ännu kallar “Det egentliga Finland”. Det finns få skillnader mellan finnar,svenskar och finlandssvenskar i genetiskt hänseende, och så när som på det faktum att gamla “Fennomaner” och nya “Sannfinländarna” vill utrota det svenska språket, finns inga motsättningar.  Sverige har blivit den svagare halvan av vad som en gång var en stat, ett rike – medan Finland är starkare, sundare, friskare – och närmare det förflutna i flera avseenden. Det styrs av en Finlandssvensk President, Alexander Stubb – som alla vet – och han företräder ett nationellt, Liberalt Samlingsparti – som det svenska “Folkpartiet” var – en gång i tiden. Den 6 December detta år kan vi också fira den Finländska Nationaldagen – för Finland kommer kanske bestå, också när Sverige – vårt Sverige – inte längre gör det. Vi svenskar har som bekant äntligen fått en nationaldag, vilket skedde först under detta sekel, år 2005.

Vår självständighet har vi aldrig fått fira, men däremot enbart vår flagga – och endast från 1916 och framåt – året före det finska Inbördeskriget.

Alla sanna Hedningar kräver Friheten och Självständigheten, och våra egna gudar i vårt eget land. Ett språk, och en kultur som är vår egen – och som inte låter sig uppblandas eller ersättas med något annat, precis som Paula Wilson – internationaliserad till namnet, men inte till gagnet – för inte heller vettlös och måttlös amerikanisering gagnar någon..

 

Unknown's avatar

Ett musiktips från våra läsare

by

Vår gamle vän Bi Varg, alias Beowulf har skickat oss dessa länkar…

Här har du en frank som spelar och sjunger, som en “bard” ?

 

H an går live ibland och musiken lever, helt ok i bakgrunden när man tänker eller gör något annat, lagar mat kanske, eller röker sin pipa, tar sin första snus för kvällningen eller vill spela för gudarna och få svar av vindens blåst genom trädens lövtäcke. (vet inte om det är samma adress jämt men annars funkar kanalen som jag skickade överst och sen går man in på live när han väl spelar)

 

Unknown's avatar

“I Mörka Bartolomei-Natten” – kring Idi-Jaal och Politik ? (repris från 2024-08-23)

by

“Vilka onda råd har jag icke följt! O min Gud, förlåt mig!”

-Yttrande, tillskrivet Karl IX (av Frankrike)

I morgon är det som bekant den 24 Augusti, ett betydelsefullt datum i Världshistorien, som med osviklig säkerhet upprepar sig år efter år, i alla fall så länge den Gregorianska kalendern fortsätter att tillämpas här i Midgårds sorgedalar. Bartolomei-natten, uppkallad efter ett katolskt helgon som blev flått levande enligt legenden, var startpunkten för en massaker på tiotusentals protestanter i Frankrike, ja för massmord och pogromer. Bakom alltsammans stod Katarina av Medici, den ärkekatolska drottningen från Italien, som inom en vecka officiellt lyckönskades av Påven, som var mycket nöjd över det inträffade. Mördandet drabbade även amiral Gaspard de Coligny, som fortfarande har gator uppkallade efter sig i Holland, där “Hedniska Tankar” har flera läsare. Coligny var en ädel sjöman, inte Korsar eller Pirat. Han tålde ej, att hans skeppsfolk stal eller maroderade, inte ens från Engelsmän som Sir Francis Drake – en av hans samtida.

Karl IX – av Frankrike – inte av Sverige – lär efter den 29 Augusti 1579 ha utbrustit, att just hans gud borde förlåta honom, omgiven som han var av onda och dåliga rådgivare.

Vår egen Karl IX – fader till Gustav II Adolf, Gustavus Adolphus, Rex Sveciae eller “Kapten Gars” som han skulle kallas efter landstigningen på Rügen och vidare framåt, gav också ofta ifrån sig sådana sentenser. “Krukan går så ofta till vattnet, att hon slutligen spricker” eller “Djävulen är ock gammal, men icke bättre för det…” eller “Ille Faciet !” (“Han skall göra det !” på latin – han pekade på sin son, Gustav ) kunde han säga enligt källorna, och när han slutligen låg slagrörd, gammal, sjuk och stum på sin dödsbädd, lär Karl IX ha sagt att hans gud straffat också honom, och slutat med orden “förstån I mig, gode Herrar och svenske män !” innan han slutligen gav upp andan.

 

Vladimir Vladimirovitj ! Statschef, Pantokrator eller Tsar…. Till vilka rådgivare haver du lyssnat ? Vems röst månde du slutligen företräda ??

Är det ens din egen ??? (bild: Kreml, vecka 34 anno 2024 AYPS )

Detta stämmer kanske till eftertanke, särskilt i tider som dessa. I Stockholmsregionen lär “Operation Frigg” ha avslutats, i enlighet med de namn, jag nämnde så sent som igår. I just detta fall sammanfaller Frigg nära nog med “Moder Svea” men inte någon Katarina, Medici eller ej. Katarinor och därmed jämförbara, lär enbart ha styrt i Ryssland, där man uppför Potemkin-kulisser. “Operation Frigg” förutsätts vara en landsomfattade Polisinsats, tidsbegränsad – men med uppgift att stoppa allt Gängvåld i Sverige, eller i varje fall i vissa delar av Stockholms Län. Metodiken kanske är användbar, rent generellt, men den lokala insatsen är som sagt avslutad, så sent som igår – enligt officiella meddelanden.

Från Ryssland rapporteras för dagen – enligt svenska så kallade “Alternativa Media” och reportern Mattias Albinsson – som dumt nog försvarar Patriarkatet Moskva och en viss Kirill, ärke-kristen som han tydligtvis är – att Vladimir Vladimirovitj Putin – just han och ingen annan – sagt att alla Västerlänningar eller andra individer, som påståtts eller påstår sig ha “tröttnat på Nyliberala ideal” är välkomna att flytta till Ryssland omgående, med allt vad det innebär. Där råder Ryska ideal, synnerligen Ortodoxa eller rent av Katolska, och den som inte tror på Patriarken, det ständigt pågående kriget emot Ukraina och hela mänskligheten, samt det andra vi sett under Putinismens glansdagar göre sig icke besvär. Hittills lär ett 50 tal personer från Sverige ha hörsammat uppmaningen – just i år, samtidigt som Tadzjiker, Uzbeker, Afghaner och därmed likställda – påfallande ofta muslimer – i skaror om hundratusental eller mer, söker sig till Ryssland. Minst ca 500 personer som uppger sig vara “ryssar” har i år tagit sig in i Sverige.

Detta får naturligtvis ses emot en bakgrund av en viss Kamala Harris uttalanden på det såkallat Demokratiska Partiets kongress i USA – ett land där valdeltagandet sällan eller aldrig uppgår till mer än 50-55%, men ändå vill gälla för att vara “demokratiskt” trots att ingen folkvald Regering med någon form av majoritet alls finns. Till det nu avslutade Partikonventet i USA lär ett antal Kreatörer- eller möjligen Kreatur, Creatures – Creators ? av alla sorter, former och färger ha inbjudits, bara för att dessa varelser – mänskliga eller ej – förstärkta med AI och annan teknik – skall sprida budskapet om det Demokratiska Partiets förträfflighet –

“Gärna det !” säger vi här på “Hedniska Tankar” – ett alternativ där Mr Donald Trump förutsätts styra halva Världen, framstår icke som särskilt lockande för vår del… Vi borde förhålla oss strikt neutrala, men har tyvärr längesedan frångått den principen – och har redan gjort vårt livsval – med det ödesdigra konsekvenser som detta tydligt nog innebär.

“Donald upon Donald – Or a Study in Dung ?” (tavla, målad av den Finlandssvenske konstnären Kaj Stenvall, 2018)

Från den politiska ankdamm som är Svealand och Mälardalen rapporteras idag i lokalpressen om att Dagen Bartolomeus enligt ett visst Parti – i klar allians med den sk “Svenska” Lorteranska Kryckan, ett slags andlig ockupationsmakt – i Maj i år bestämt, att ännu en ADHD-LHBTQ(xyz r) marsch tvångsmässigt måste hållas. Skolbarn, ja till och med treåringar har kommenderats ut på gatorna, och förutsätts vifta med sina “Regnbågsfanor” likt den nya tidens Hitler-jugend. “Könsbyte” har proklamerats, barn och ungdomar drivs och tubbas av sjuka föräldrar och knasiga mödrar till att ständigt byta kön med varandra, självidentifiera som fjolla i trädgårdsstol och vad allt det nu är man indoktrinerat och dompterat dem till – till ingen nytta alls. Miljontals och åter miljontals kronor måste läggas på detta, påstår man…

“Patriarkatet Moskva” under KGB-man Kirills ledning, med sina stora nya “samlingslokaler” nära Västerås Flygplats och Essingeleden tilldelas fortfarande Miljonbelopp av svenska staten, och den ytterst märkliga myndighet som heter SST, “Myndigheten för Stöd till Tros-samfund” har just denna månad omarbetat hela sin hemsida, och dolt alla resurser som dessa mystiska “Östkyrkor” tilldelas varje år – det rör sig om 62 miljoner för att sprida mer och mer Islam i Sverige – bland annat.

SST:s del av det bidragsindustriella komplexet, omfattar fortfarande flera miljarder varje år, förutom vad det kostar att förvalta skiten. Är detta verkligen statens uppgift – att driva kyrkor, att tvinga medborgarna till mer och mer Monoteism, ständigt mer, mer, mer – när alternativen – som Humanisterna, Icke-Monoteistiska religioner eller inhemsk religion som Asatron aldrig någonsin fått en enda krona i “kulturbidrag” utan fått lita enbart till sina egna resurser ?

Här på “Hedniska Tankar” förblir vi skeptiker – vi tror inte på de såkallade “Världsreligionernas” allmänna förträfflighet, eller ens några “Galna Gretor”….

 

Tro inte på falska “styrkekramar” från “Muharrems” som säger sig vilja “evakuera”. De ljuger, förvrider sanningen…

(OBS Satir, den arrangerade bilden är redan utdömd)

Sen när är Muharrems Harem ett “nationellt intresse” ? Sen när är det alls motiverat, utom för ett visst “Muharrem-Parti” och dess ledande frontfigur, setts krama om mormödrar utanför försenade tåg i Väst-sverige, billiga trick för att knipa publik – idiot-argument, samtidigt som vår Regering krävt 30 miljarder SEK – inte miljoner ! – för att “rädda välfärden” i landet, som det så vackert heter. Ifall man verkligen tror på sådant, och struntprat om att man ska “fördubbla budgeten för politiska reformer” – när den nuvarande Regeringen knappt kan skrapa ihop 40 miljarder till en “höst-budget” – hur skall det som skall föreställa opposition alls lyckas med 60 miljarder att “reformera” med ? Visst – Västtrafiks tåg kan stå stilla i timmar – men de brinner inte, evakuering eller ej. Flygplatser i Ryssland, däremot – kan tänkas brinna, broar över Kertj-sundet få bergränsad kapacitet till följd av skador – skall vi Gaza eller Bromsa ?

Idiotiskt babbel om att “vi lever i en brytningstid” hjälper oss inte. Att – som Volodymir Zelensky – förbjuda Patriarkatet Moskva, inte betala ut fler bidrag till dylika organisationer och inte gå främmande makts ärenden, kunde ha hjälpt Sverige så mycket mer. Den miljard, som SST tyvärr representerar, kunde helt ha dragits in, liksom de ständigt skenande kostnaderna för “könsbyteri” och dylika – hastigt påkomna åkommor, som vi alla tvångsmässigt förutsätts vara med och finansiera.

Vi kunde – till skillnad från “allmänna arvsfonden” – som bara finns på Island, respektive i Sverige – satsa dessa medel på något vettigt, som återuppbyggnad av Gammalsvenskby, Zmijevka i Ukraina. Tre gånger skändad, tre gånger återuppbyggd, inklusive hur ryssarna grävde upp svenska lik och massakrerade även dem, anno 1947. Det är också idag – just idag – som Ukraina har sin nationaldag – och det borde leda till ett bättre, värdigare firande.

 

синій і жовтий – Slava UKRAINI !

 

Unknown's avatar

Om Höder, Vidar och Gudinnan Ran

by

Nu över till ett nytt bidrag från vår fjärde medarbetare, Jawad Mofrad, eftersom vi den senaste tiden publicerat många repriser här på “Hedniska Tankar”.

Höder framför den döde Balder enligt Johannes Ewalds, 1773

 

Höder eller Hönir (i betydelsen fågel) kan vara Svantovit (i betydelsen svan, egentligen den helige= Ve). (Kommentar från Redaktionen: Svantovit eller Sventovit anses vanligen vara en slavisk gudom, medan Ve, nämnd i gudatriae Oden-Vile-Ve som enligt Eddan var närvarande vid de första människornas skapande) “Twit” är ett engelskt substantiv som betyder en fånig, dum eller irriterande person. Det används ofta som ett lättare, brittiskt skällsord (synonymer: idiot, dåre, nöt, dumbom). Hönir (eller Hœnir) är däremot ofta beskriven som en mystisk asagud som är tystlåten och obeslutsam. Tillsammans med Oden och Lodur (ibland tolkad som Vile) var Hönir med och skapade de första människorna, Ask och Embla, och gav dem liv. Han uppträder ofta som reskamrat till Oden och Loke, exempelvis i myten om jätten Tjatse.

Efter kriget mellan asar och vaner skickades Hönir till vanerna som gisslan. Han framstod som en bra hövding så länge han var med Mimer, men när han var ensam blev han obeslutsam, vilket ledde till att vanerna kände sig lurade. Hönir förknippas med tystnad, mystik och undvikande. Han kallas ibland för “den snabbe guden” eller “långfot”, men beskrivs samtidigt som obeslutsam.Han betraktas som en av de gudar som överlever Ragnarök. Skapartriaden Oden, Lodur (Loke, Veles) och Hönir (Svantovit) är en annan version av triaden Oden, Vile (Veles) och Ve (Svantovit).

Vidar enligt sekelskiftets Engelska konstnärer

Vidar är Porewit

Vidar (han från skogen) är i nordisk mytologi en av asagudarna, son till Oden och jättinnan Grid. Han är känd som “den tyste guden” och förknippas med styrka, hämnd och uthållighet. Vidar spelar en avgörande roll vid Ragnarök genom att hämnas Oden och döda Fenrisulven, och han är en av de gudar som överlever för att bygga en ny värld. Porewit (även stavat Porevit, Porovit eller Borovit, “styrkans herre”) är en gudom i västslavisk (vendisk) mytologi, särskilt vördad i staden Charenza på Rügen. Han förknippas ofta med skydd av skogar och jakt.

I hydrologiska och geografiska termer är Ran en “run” (i engelska betyder ström och strömning) en typ av bäck. Mer specifikt hänvisar den till en liten, snabbt flödande och jämnt strömmande bäck. Strömningar är vanligtvis djupare och har mindre turbulens än strängar, och bildar släta, snabba kanaler, som ofta används för att beskriva vattendrag i vissa regioner i USA.

Havsguden Ägir (likt både finska Väinämöinen och Ahti) är gift med Ran (Rån), som i sitt nät fångar in personer som faller i sjön och drar dem ned till sina salar under vattnet. Tillsammans har de nio döttrar, som personifierar havets vågor. Enligt mytologin är det därför vågorna alltid följer nio på varandra.  I finsk folktro och mytologi finns andra väsen som förknippas med vatten. Ahti (Ägir) är havets eller vattnets manliga gud/rådare, och hans hustru heter Vellamo (strömmande, Aino= hon med nio döttrar). Tillsammans styr de fisket och sjöfarten.

Unknown's avatar

Nu jagas det BJÖRN i Riket – och antalet “SKJUTNINGAR” ökar de också… (repris från 2023)

by

Nu är årets Björnjakt igång, enligt vad dagspress och media försäkrar oss. Inte mindre än 649 vackra och vuxna djur får skjutas, av en björnstam som enligt de senaste verifierade uppgifterna från Naturvårdsverket totalt omfattar kanske ca 2900 individer totalt. Detta innebär att det är helt legalt att skjuta bort ca 22 % av det totala beståndet, och om det sker, skulle det innebära en total kollaps för hela stammen inom några decennier – och att björnen helt försvinner som den allra störste av våra “fyra stora” rovdjur i Sverige – men nu är det inte så vidare sannolikt, att detta kommer att hända alls.

För det första är det licensjakt på björn det gäller, för det andra är den jakten hårt reglerad av NRV och övriga myndigheter, och för det tredje förekommer knappast någon tjuvjakt, utom bland samer och därmed likställda. Vi skall inte – repetera inte – göra oss för stora illusioner om sk “Tornedalingar”, “Ljusdals-bor” eller såkallade “Naturfolk”.

SORG råder vid Övre Ljusnan, och kring Ljusdal med omnejd. Björn, 28 säger: “DESSA DJÄVLA AMATÖR-SKYTTAR”

Man har redan hunnit avrätta 166 djur av hela tilldelningen, för jakten måste vara avslutad i alla län senast 1 Oktober, och därefter skall björnarna få vara ifred i sina Iden. Så har det varit ända sedan de gamla Landskapslagarnas tid, sedan vikingatida lagar som de i Norska “Grágás” och alla lagsamlingar man alls känner till. De Nordiska folken har respekterat björnen – och det enda undantaget utgörs av just Samerna, som praktiserade Vinterjakt, och dräpte björnen vid dess Ide efter att ha väckt den. Något osportsligare får man leta efter, och även 1800-talets storjägare med den invandrade Engelsmannen Llewellyn Lloyd i spetsen kopierade denna lapska jaktmetod.

Såhär gick det till att jaga björn på 1830-talet – men så gör man inte nu…

Utom när “Pappa Gävleborg” 40 år, och hans son på 15 helt KLANTAR TILL DET – Vad hade de alls i björnskogen att göra ?

Till Llewellyn Lloyds försvar skall sägas att han även blev folklivsforskare, och såg till att dokumentera såväl det etniskt svenska som det lapska eller samiska folkets vanor. Och till samernas försvar skall sägas, att de långt in på 1800-talet jagade björn enbart med hjälp av björnspjut – de var alltid försedda med en handliknande slida av renhorn, som den yrvakna björnen lät sig luras av, och bet tag i eller drog undan med ena ramen.

Möter man en nyvaken björn vid idet om vintern ENBART med ett vapen som det här, är det i alla fall SPORT – För då har också björnen en ÄRLIG CHANS !!

Om allt detta och ännu mer kan ni läsa – utförligt skildrat – under rubriken “I Naturen” ovan – där den Samiska och även Finska samt Nordiska Hedna Björnkulten finns närmare beskriven – för alla cirkumpolära folk har i stort sett dyrkat och vördat björnen, lika ofta som man behandlat den med allra största grymhet. Ainu-folket på Hokkaido i Japan hade också sin “Björnfest” och sin “Björnkult” precis som Samer och Nordbor – och så även Nordamerikanska indianer, som dyrkade björnen som gudom eller andligt väsen de också.

Problemet är bara, att Ainus – som visst inte är genetiskt närbesläktade med något annat folk, utom just Asiater – det visar moderna DNA-studier med all önskvärd säkerhet – förstås lät fånga in björnungar och föda upp dem i trånga burar hemma i sina byar, och när björnen var stor nog, åt man upp den efter att ha strypt eller stuckit ihjäl den under rituella former, och så kan ingen björn få leva eller tillbringa sina dagar, eftersom björnar mår bäst av att leva i frihet. Llewellyn Lloyd gjorde precis samma rön, ty han blev amatör-björnforskare och födde upp smånallar, direkt tagna ur de iden där deras mödrar dog, och det gick inte alls bra när björnarna blev stora – man måste skänka bort dem, försöka hålla dem i hägn eller ta livet av dem återigen, så det blev ingen vidare framgångsrik naturvård alls.

Llewellyn Lloyd lät sig – likt en engelsk Lord – åtföljas av sina tama björnar, varhelst han gick…

Det blev en lika dålig “Naturvård” som den våra Björnjägare utför idag…

 

Misstaget den nutida “Viltvården” gör när de släpper diverse mindre kloka “licensjägare” och till och med tonåringar lösa i skogen är att man förstås ägnar sig åt troféjakt – alla vill åt de verkligt stora, kapitala björnhannarna – men man skjuter också bort vuxna honor i fertil ålder, som det förstås finns många av. Björnungar skjuter man däremot naturligtvis inte – smånallar finns inte i vår svenska natur under hösten – men däremot ungbjörnar eller “fjolårsungar” som följer sin mor ett extra år – för så kan det ofta gå till i björnarnas värld.

För övrigt k-a-n det också vara så att två eller till och med fler vuxna eller halvvuxna björnar övervintrar i samma ide – och hände detta under en gammaldags jakt med snövinter, så blev där sannerligen liv i luckan. Llewellyn Lloyd och andra björnskildrare har berättat hur björn nummer två oväntat kom rusande – väck ej den björn som sover ! – och slog omkull den förste jägaren – björnens första reaktion är då att bita honom i ansiktet eller över huvudet – med skalpering eller ansikts-skador som följd. Det var just detta som hände i Ljusdal nyligen. Björnen har en mans vett, men tre mans styrka, säger ett gammalt svenskt ordspråk, och det krävs flera skott eller många kulor för att fälla honom. Första skottet dödar som var och en förstår inte alltid, särskilt om det tar illa.  Den förvirrade 15-åringen i Ljusdalstrakten försökte slå björnen i huvudet, men blev biten i handen. Björnen valde rätt. Den såg den mindre, halvvuxna människan som ett mindre hot, men fällde den större, som hade ett gevär.

 

“En misslyckad björnjakt” av den Norske Konstnären Theodor Kittelsen

Björnar är inte dumma. De vill överleva, och de borde ha rätt att försvara sig själva, precis som vi etniska svenskar när vi råkar ut för “skjutningar” vilket händer allt oftare och oftare nuförtiden.

“Joru nalle. Det tar lite tid innan Achmet, Ismet och lille Mohammed lär sig skjuta på oss, men snart har vi det kriminella människoslöddret här i skogen också… “

 

Vad händer då, när man tar bort fertila björnhonor i lämplig ålder och stora, kapitala björnhannar ur skogen ? Kom ihåg, att Naturvårdsverket ökar sina “tilldelningar” undan för undan, år efter år, i och med att nöjesjakten på björn – för det är för det mesta sådan det är fråga om hela tiden ökar och ökar- och med det också antalet oansvariga eller olämpliga jägare, som sannolikt aldrig skulle ha haft “licens” eller “tilldelning” i alla fall.

Björnkött kan förvisso ätas, men det är ganska svårsmält, och inte särskilt populärt på menyn. Inte heller björnfällar att ha hemma framför öppna spisen representerar något större värde, och man behöver inte vara någon “Galen Greta” för att inse att det inte finns något större ekonomiskt värde i björnprodukter, och björnen är heller knappast något jaktbart vilt som älg eller kronhjort för svensken.

Det har blivit en “övertro” på att det skulle vara bra att jaga björn. NRV har gett efter för Samiska påtryckningar, precis som vanligt – för industriell ren-näring och bevarande av naturen låter sig icke förenas. Samernas gamla respekt för björnen, när björnar jordades i särskilda “björnbegravningar” långt upp i fjällen – som Ossian Elgström skildrat i sina nu museala målningar – är borta för länge, länge sen. Samerna i Sverige är inte ett enda dugg “förtryckta”. De är INTE ett naturfolk, men vallar ren i hundratal och tusental med snöskoter. Det enda de stora renägarna bryr sig om är snabba cash, inkomster, pengar… Och “samebyarna” där icke renägare knappt har rösträtt på något “sameting”  är inga idylliska små samlingar av kåtor längre – utan en sken-demokrati. Utom i Greta Thunbergs fantasi, och media-propagandan, såklart.

När de stora hannarna försvunnit, vad återstår då ? Jo – allehanda “ungbjörnar” eller fjolårsungar, som desperat försöker upprätta nya revir, med så många honor de kommer över – eller kan behålla. Dessa “problembjörnar” söker sig ofta till städerna, till människoboningar, sopcontainers eller vad som helst där de kan hitta föda.

I USA har ungbjörnar setts vandra in på Seven-Eleven för att hitta föda. Man har förlorat kontrollen över populationen – och så återstår bara skjutglad “rovjakt”..

Björnar är allätare, och de vandrar. De är snart sagt lika intelligenta som oss, men om vi slutar nöjesjaga – och håller ned jakten till ett absolut minimum under noggrann kontroll – vad händer då ?

Jo, erfarna gamla hannar och erfarna gamla honor finns kvar i de stora, etablerade björnreviren – och då kan ungbjörnarna para sig mindre ofta, eftersom de äldre björnhannarna agerar “poliser” på sitt eget sätt – och slår ihjäl de ungar som inte visar sig livskraftiga, eller som inte är deras. Gamla björnhonor kan värja sin avkomma, och får inte för många kullar, eftersom inga  nya björnar kommer till…

Ungefär som i människovärlden, alltså – men något primitivare.

Enligt svensk folktro skulle björn och människa aldrig beblanda sig, utan gå ur vägen för varandra – och det stämmer också. Ser en björn en människa, flyr den oftast, och den sätter sig sällan eller aldrig till motvärn, med mera än att den blir jagad, och inser att den måste försvara sig om livet är den kärt. Så gör också de flesta svenskar, skulle jag tro. I Dalarna och Hälsingland gjorde kvinnorna ofta så att de visade arslet för björnen, ifall de nu alls såg till en björn uppe på fäbodarna – och de tjoade och skrek. Björnarna gillade inte all denna ADHD-HBTQB uppvisning från mänsklig sida, utan sprang klokt nog till skogs.

Det är inga björnar som bedriver organiserat tiggeri utanför våra Livsmedelsbutiker.

Inga Björnar har setts bränna koranen ännu, och ingen björn i Riket har ertappats med att sälja knark till skolbarn.

Björnar genomför inte “skjutningar” som alla Yash-Wagdahs och Mohammeds likt “den Kurdiske Röven” och alla hans “nätverk”

På det hela taget uppför sig den Svenska Björnstammen ganska anständigt, ja bättre än människorna.

I Ryssland jagar Nomenklaturan och de nyrika – Putintrogna eller ej – björn med AK 47 från Helikopter.

Varje land får det slags björnar de förtjänar, men låt oss inte förenkla alltför mycket, ty då fastnar vi lätt i Thunbergeri…

(Seriestrip från “The Church of the Subgenius” – se rubriken “Adiafora” här ovan)

Unknown's avatar

Måste Bob G Lind “Ta ned skylten” ? (inlägg från 2024-08-15)

by

Ales Stenar är en av de hedniska kultplatser, som borde ha UNESCO-status trots den uttalat Sverigefientliga linje, som “Svenska” Kyrkan och vår nuvarande Regering driver. Rökstenen i Östergötland och Uppsala Högar – ett viktigt minnesmärke för Asatroende från hela Världen – tillåts inte heller få UNESCO-skydd, därför att kyrka och stat i Sverige vägrar att gå med på det, men det måste vi – den hedniska folkrörelsen i Sverige – snart nog ändra på. Samfundet Särimner har till exempel drivit frågan i många år.

All bevisning tyder på att Ales Stenar INTE kommer från Vikingatiden, utan att det var en alltigenom hednisk anläggning, med astronomisk innebörd. En gigantisk kalender liksom Stonehenge, skapad i sten…

Sedan länge finns det en pågående debatt bland forskare om Ales Stenars ålder. Statens Fastighetsverk vägrar att gå med på att stenarna skulle ha rests innan 800-talet enligt vår tideräkning, trots att det finns massor av bevis för att de måste vara mycket äldre än så. Fastighetsverket och Polisen i Sverige har börjat trakassera och förfölja enskilda etniska svenskar, bara för att de haft den åsikten att monumentet är äldre än 800-talet, och att det gömmer en astronomisk kalender. Speciellt den ökände föreläsaren och amatörarkeologen Bob G Lind har varit mycket illa utsatt, och fått vitesföreläggande, böter och mycket annat, enbart därför att han på en skyddad plats satt upp en skylt om Ales Stenar, bredvid Fastighetsverkets officiella skylt.

Fastighetsverket har nu begärt handräckning av Polis, och satt ut ett “sista datum” då skylten ska rivas. Skylten kommer att monteras ner den 27 augusti klockan 8. Vi får hoppas, att omkringboende i området och hela Skåne kommer att infinna sig för att PROTESTERA emot Myndigheternas absurda tilltag. Om inte annat, kunde man starta en penga-insamling för att resa en ny skylt, med SAMMA ordalydelse och utformning som den gamla. “Hedniska Tankar” har redan besökt och studerat skylten vid ett Midsommar-blot i Nordiska Asa Samfundets regi, och vi har inte funnit några som helst vetenskapliga fel med skylten, eller något störande i dess placering bakom ett stort hagtornsbuskage, på behörigt avstånd från Monumentet.

Uppenbart är att detta beslut inte är grundat på att skyltarna är till skada för naturen, då det finns andra skyltar bredvid. Det måste således handla om att inte någon annan uppfattning än ”den officiella dateringen” får spridas.

Redan 1976 var det känt att Ales Stenar hade en kalendarisk funktion, eftersom lokalbefolkning observerade solens läge vid Midsommar. Under många år har sedan Bob G Lind gjort observationer av solens upp- och nedgångar relaterat till stenarna. Han har konstaterat att soluppgången vid vintersolståndet den 22 december sker över den sydöstra stävstenen och att solnedgången vid sommarsolståndet sker över den nordvästra stävstenen.

Professor Märta Strömberg finner det troligt att stenarna är resta under järnåldern – men utesluter inte att de kan vara så gamla som från bronsåldern, och även den kände forskaren John Nihlén visste på 1980-talet att berätta följande:  ”Ales stenar är inte som andra skeppssättningar från järnåldern ett monument över någon hövding, eftersom någon grav aldrig påträffats i området.” (Det är inte helt sant, eftersom en enstaka stendös finns ca 300 meter längre bort åt nordöst, men den har inget med Ales Stenar som sådana att göra)

Foto:Melker Dahlstrand

Två amerikanska vetenskapsmän, James T. Carter och Vincent H. Malmström anser att Ales Stenar redan restes under stenåldern, precis som Stonehenge. Den internationellt högt renommerade geologdocenten Nils Axel Mörner har efter studier fastslagit att skeppssättningens stävstenar är av kvartsit med ursprung från Brantevik, och det faktum att de inte har några runinskrifter eller ristningar intill sig skulle eventuellt kunna tyda på att de är från en ålder innan det fanns något skriftspråk, men då jordbruk redan var infört, och det var av helt avgörande betydelse att hålla reda på kalendern, solens upp- och nedgång, samt tidpunkter för sådd och skörd. Bob G Linds sakliga observationer om stenarnas förhållande till solen har heller aldrig kunnat motbevisas – i alla fall har INGEN – allraminst Fastighetsverkets eller Svenska Statens företrädare har kommit att publicera några motbevis.

Internationellt erkända tidskrifter som Archaelogical Discovery och Journal of International Astronomy and Astrophysics har också publicerat Mörners datering, som fastslagit att Ales Stenar – i dess ursprungliga form – måste vara från 700 år FÖRE kristus och vår tideräknings början, och inte EFTER år noll.

Idag publicerades en artikel i Ystads Allehanda, som anmodar Riksantikvarieämbetet att anmäla saken till Domstol, och ingripa emot Fastighetsverket. Vi får som sagt hoppas, att FOLKLIGA PROTESTER och organisationer som Nordiska Asa Samfundet gör något åt saken, och att man startar en insamling för – NYA SKYLTAR ! !

Unknown's avatar

“Ville från Momåla” – Källan till allt. (repris från 2023)

by

Höstregnen har kommit en smula tidigt i år, och man tjuter och skriker i pressen över klimatförändringar – som förvisso drabbat Norge mycket hårt, liksom också delar av vårt eget land. Men hur det än är, är det ofta gott nog att ägna sig åt källforskning, om det så gäller skogsbränder på Hawaii eller Vulkanutbrott på Island – eller snart sagt vilken plötslig förändring som helst. Det råder en mycket märklig tendens i detta tidevarv av idel meningslöst Thunbergeri – vi har fått en närmast pinsam vurm för att utnämna mänskligheten, den enskilda människan eller oss själva som roten till allt ont, men sk “Extremväder” har alltid rått på vår planet, det har alltid funnits naturkatastrofer, liv eller död.

Jag tänker för tillfället på en man, som verkligen förstod allt detta. Hans pseudonym var “Ville från Momåla”, men han är mera känd som Vilhelm Moberg (1898-1973), och han tillhörde de allra mest Hedniska författarna ur sin generation – en tid då vårt land fortfarande kunde frambringa värdiga Nobelpristagare, och en tid då vårt språk fortfarande flöt klart och rent, utan omkringflaxande “hens” – för en “hen” är bara en engelsk höna, men en Nordisk slipsten.

Han var heller inte den ende hedningen i sin författargeneration, som inte bara ledde fram till det mänskligt allmängiltiga, utan till det Nordiska arvet – men en utläggning om allt det, sparar jag till en annan gång – i framtiden – eftersom framtiden för vårt Sverige ännu finns, trots alla Koraner och annat skräp man försöker köra ned i halsen på oss.

Vilhelm Moberg var från början journalist, bondson, arbetare – och helt självlärd. Förutom självbiografierna – eller det som var självupplevt – skrev han mitt under Andra Världskriget “Brudarnas Källa” – en av många verk av honom med rent hedniska motiv. Och där finns följande berömda citat att läsa:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
Jag är källan, jag är början.

från Brudarnas Källa, Vilhelm Moberg

Foto från Svinnegarns källa – Sveriges mest berömda Trefaldighetskälla – Nationaldagen, 2023

Det var en Offerkälla från hans Småländska barndom Vilhelm Moberg berättade om, och han följde dess väg från badande unga kvinnor i ett Nordiskt förflutet, genom kristen demonisering av vad som kanske var frivilliga offer – genom kristna ritualer och prästers enfaldiga mässande – mödrars försök att två sjuka barn, igenfyllningar, återupptäckter, surbrunnar – hälsokällor från Urban Hiärnes tid fram till nu – för Vilhelm Moberg var en man, som kunde sin svenska historia.

Vilhelm Mobergs död skulle också komma genom vatten.

Han återvände till slut till vattnet, gestaltad av Moder Ran och Njord, och dog till sist så, som han levat.

I den andan besökte jag Svinnegarns Källa den 6 Juni i år.  En plats där mycket hänt, och där 1500 år och mer av historia och Landhöjning nu nästan utplånats. Svinnegarn, den svinna eller snabba fiskeviken ligger i Mälardalen, och dess namn har ingenting med Svin att göra, fast de kristna försökt få allting dithän. De har skadat källan, försökt fylla igen den, bränt upp käppar, kryckor och offerkast. Här har Nathan Söderblom, Ärkebiskopen som trodde på Nordisk Försoning, predikat liksom Jan Fridegård, och Hedningar och Kristna har mötts, eftersom de var söner av ett och samma folk, samma land, samma Mälardal som blev deras – och i och för sig inte det Småland, som Vilhelm Moberg kom ifrån – men alla länder är för små, för de som bara föraktar dem, kastar sten och grumlar källorna, de källor som är själva livet.

På den flacka åsen bredvid källan har man nu byggt ett par tre-fyra sommarstugor, och kanske är det brunnsborrningar därifrån, som till slut kommit källan att sina – efter alla år och all historia. Men vem vet – efter de senaste skyfallen kommer den kanske åter, och kommer en gång att flöda, lika friskt som förr – med gott och drickbart vatten.

 

Vilhelm Moberg fortsatte under krigsåren med verk som “Gudens Hustru” – en Kultkomedi i fyra akter – på grundval av Gunnar Helmings Saga, ifall ni känner till den, och genom hela berättelsen behandlar han Frejsdyrkan och Kvinnorna i Värend ytterst respektfyllt – ungefär samtidigt med honom skulle Frans G Bengtsson skriva om kvinnorna vid Kraka Sten i Röde Orm, och scener som är inspirerade av en helt annan plats, en helt annan gravhög i Småland, där fortfarande ett gravklot ligger. Jag skall inte nämna vilken plats det är fråga om, eftersom risken är stor att vissa personer, som nu vistas i landet och inte skall vara här, en mörk natt smyger dit och förstör den. Källådror och själva naturen, däremot – lär de inte rå på – för det är inte människan, som styr allt här i tillvaron. Man har sagt att “Gudens Hustru” bara var en enstaka bagatell, en lustig liten teaterpjäs – men så var det inte. Jan Fridegård skulle också få sitt stora epos och trilogi om “Trägudars Land” utgivet kring samma år.

Vilhelm Moberg – som 34-åring

Ville från Momåla, grovhuggaren – gav oss berättelser om indelta soldater som Raskens, “Utvandrarna”, “Invandrarna”, “Sista Brevet hem till Sverige” liksom “Din Stund på Jorden” – som handlar om en svensk ingenjör i USA – och böcker i en aldrig sinande ström. Så kom 1970-talet, Kulturmarxismens tid – och Vilhelm Moberg medverkade i demonstrationståg vid Olof Palmes sida, inte för inte med den knutna handen och vänsternäven synlig också på författarporträtten, in i det sista.

Men publiken förstod honom inte. Man kritiserade honom sönder och samman i DN och i Vänsterblaskorna – och från Höger. Hans politiska engagemang blev alltmer kringskuret och begränsat, när man angrep honom från alla håll. Till och med Marxisterna sa att han inte var renlärig nog. De bröt ned honom, sårade honom värre än någon kunnat ana. Han skrev också de två första delarna i det som var menat att bli hans allra sista större verk: “Min Svenska Historia, Berättad för Folket”

Två band utkom – “Från Oden till Engelbrekt ” (1970) och “Från Engelbrekt till Dacke” (1971)

Den mottogs inte väl av kritiken, inte på något enda sätt. Ändå är Moberg överraskande positiv emot Hedendomen och Asatron, även där – och de böckerna står fortfarande som arv efter min egen far på min bokhylla.

Bror Hjorts “Engelbrekt” med höjd knytnäve. En värdig bild, också för “Ville från Momåla” och hans författarskap

Så vad gjorde Vilhelm Moberg, när krafterna svek honom…? En dag – två år senare – han hade för länge sedan mist lusten att skriva – fyllde han sina fickor med sten, och skrev ett kort avskedsbrev till sin hustru – bara några sista meningar – och vadade långsamt, långsamt med en mycket gammal och trött mans steg ut i havet från sin sommarstuga på Väddö.

Sådant kräver mod och viljestyrka. Få människor, få kulturer – kanske bara Japanerna, men de är också de enda – kan förstå vad den sista gesten betyder, och vad som krävs för att kunna göra något sådant som detta. Vilhelm Moberg gav sitt yttersta, för det land och det folk han älskat, och när de inte längre lyssnade på honom, lämnade han oss alla här.

Den 8 Augusti i år, 2023 Ayps, – efter de kristnas tideräkning – var på dagen 50 år efter hans bortgång, 1973. Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e dennamånad, efter vad jag fått veta – men det är också allt.

Ingen, absolut ingen – så vitt jag vet – har skrivit en enda rad i riksmedia eller lokalpressen om honom, hans författarskap och vad det betydde för Sverige. Vårt Sverige. Ingen annans.

I själ och hjärta var han hedning, som sagt – och han valde ett hedniskt sätt att gå till sina fäder, för kristendomen hatar och föraktar självspillingar, som det kallas. Men också i döden finns en protest, en knuten näve – en bränd Koran – och en sanning, för alla de som velat kämpa, för alla de som levat som de lärt, för tänkare och soldater. Inte bara för martyrer, för Moberg var ingen Martyr, utan just tänkare och författare. En man som hela tiden vågade protestera emot sin samtid, vad han såg där; och som inte väjde för skuggorna i den mänskliga tillvaron, ens när de fanns inom honom själv.

Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e denna månad, efter vad jag fått veta – men det är också allt. Jag vet inte hur den föreställningen blir eller vad den egentligen är tänkt att gestalta – och jag känner överhuvudtaget ingen lust att bevista den, även om jag förstås kunde ha gjort det. Vilhelm Moberg, Ville från Momåla – för mig är han en helt annan slags gestalt. Huggen i sten, sprungen ur naturen självt – kanhända. En förebild, en svensk arbetare, en son och en man av sitt folk.

Minns honom ! Han var min landsman, och för mig betyder det ordet fortfarande mycket.

Unknown's avatar

Dagen Klara (repris från 2022)

by

Idag har Klara namnsdag enligt den gamla svenska almanackan. Man bortförklarar det som en katolsk helgondag – de kristna gör som vanligt anspråk på att ta över hela kalendern, och islam har sin egen – men Klara eller Clara är klingande latin, och därmed ett hedniskt ord och ett hedniskt begrepp från början, ty det betyder också klarhet på de flesta Germanska språk, och även engelskans Clare och franskans Claire samt till och med italienskans Chiara har precis samma ursprung.

För Sveriges bönder och hårt arbetande folk betydde det en gång i tiden inget annat än att skörden skulle vara avklarad nu, för till Klara-dagen kom de första frostnätterna, åtminstone hos Norrlänningar och Fjällbönder i Jämtland. Trots påståenden om värmeböljor och klimatförändringar – vilket är en stor, manifest halvsanning, som knappast håller streck ens på årsperspektiv – är det redan höst i de allra nordligaste delarna av vårt land, åtminstone enligt SMHI:s kartor. Se efter själv om ni inte tror mig

Santa Klara – förgrämd, sjuk och helig som få – en av de första bilderna av henne, målad sådär 70 år efter hennes död

En gång fanns det en historisk person vid namn Santa Clara eller snarare Santa Chiara också. Det var på 1200-talet. Hon var ett riktigt hår av hin, en helig hysterika i likhet med Sanka Katarina av Siena, som brukade smörja in sig med sina avrättade älskares blod och sedan lycksaligt rosslande springa omkring på gatorna i sin hemstad och vråla “Sangre, Sangre Dolce Sangre” medan hon drabbades av något som påminde om orgasm, eller en sexuell utlösning. Hon hade också för sed att späka sig, slå sig själv och andra med piskor och dessutom svälja ned levande ålar, som hon vid lämpligt tillfälle spydde upp ur magen vid vissa predikanters predikningar – meningen var att folk skulle tro att hon varit besatt, men att den katolska förkunnelsen drivit djävulen ur kroppen på henne.

Ni kan ju själva pröva detta lilla kristna party-trick nu när det ändå är lördagskväll, och minnas den ännu levande Åsa Walldau från Knutby-sekten, ni vet hon som svenska kvällstidningar och den Socialdemokratiska Tidningen Aftonbladet på fullt allvar och utan ironi ville utropa till “Kristi Brud” – när inte samma Åsa Walldau lekte Heliga Birgitta i Finsta. August Strindberg – på sin tid – kallade den heliga Birgitta för en Djäkla Satkärring, och det gjorde han alldeles rätt i, av hennes bevarade brev och uttalanden att döma – men jag får återkomma till Sveriges enda såkallade “helgon” när det blir Brittsommar.  Birgittas dotter, som också hette Katarina, var en hysterika av precis samma typ hon med – sånt här brukar ofta gå i arv, eller finnas inom vissa familjer – men till Sankta Klaras klara fördel, får jag säga att hon inte var fullt så sjuk, som alla de hemska exempel jag nu räknat upp.

Vad gäller Katarina av Siena ber jag er att läsa relevanta kapitel i den Engelska kvinnliga historikern Frances Stonor Saunders böcker, samt Sven Stolpes gamla biografier över Birfitta – nej förlåt Birgitta, ty trots att herr Stolpe var rent förstockad, var han också klart medveten om katolicismens många avigsidor.

Chiara Offreduccio – som hon egentligen hette – kom från högadeln och var snuskigt rik, dotter till greven av Sasso-Rosso och hans hustru Ortolana. En ren herrskapsjänta med andra ord, ett bortskämt barn och ett slags medeltida Greta Thunberg – vårt sekels hysterika nummer ett. Hennes mor kom från en gammal högadlig familj hon med, och var hela tiden den drivande i dotterns religiösa och sekteristiska galenskaper – vissa mödrar av det slaget förnekar sig ju aldrig. Fast nåväl, enligt tidens sed skulle Chiara giftas bort när hon blev sådär 14-15 – så gick det till i Medeltidens Katolska Europa, likaväl som i Talibanernas Afghanistan – men se det ville jäntungen inte ! Chiara flydde in i religionen, och det gjorde hon med besked. Hon började med självsvält och att späka sig, för att aldrig behöva växa upp till en vuxen och normalt utvecklad kvinna. Dagens kältrande döttrar i den åldern ägnar sig ofta åt matvägran, veganism och vegetarianism i andra extrema former, och självsvälten eller Anorexia Nervosa – ibland med religiösa drag – har aldrig lämnat det kvinnliga släktet – tyvärr ! Om hon också hade fullt utvecklad Autism, ADHD eller andra typer av beteendestörningar – på medeltiden var sådana ganska okända, även om de såklart förekom – tidens läkare var inte så skickliga i att ställa diagnos – är såklart osäkert, men mycket tyder på det, för ganska snart fick detta “heliga” underbarn för sig att hon skulle gå in i självvald isolering och leva som eremit eller nunna också…

Hon blev helt enkelt “mer katolsk än själve påven” eller “katolischer als der Papst” till sina adliga föräldrars förfäran, och i de tidiga tonåren – kring 14-15 – började hon skaffa sig idoler, liksom nutida tonårsflickor kan “svärma” för Rockstjärnor eller avvikande unga män, kanske i stil med Johnny Depp i “Pirates of Caribbean” eller andra, smått revolutionära manliga figurer.. Det närmaste man kunde komma något sådant, kring 1210 i Italien, var den här “snubben”…

St Antonius av Padua, ska ni veta – var sannerligen en friskus ! Han idkade uteliv, levde i det fria, gick barfota, predikade för fiskarna (ja ni Hajar – mirakel ska ha inträffat, och firrarna skall i tusental ha dykt upp för att lyssna, som på Hultsfred ungefär...) och bar snarare otvättat, risigt hår än någon munkliknande tonsur. Också Fransciskanerna, ledda av den “helige broder Frans” själv var till en början revolutionära, likt ett slags hybrid mellan Che Guevaras Kommunister och de mest extrema “Ekosoferna” bland miljöpartisterna – de ville upplösa hela påvedömet, riva ned den katolska kyrkan och börja om från början i någotslags primitiv Adam-och-Eva tillvaro, där man skulle hålla predikningar för “broder Sol och Syster Himmel” och alla skulle vara fattiga, 100 % kyska naturligtvis och helt utan jordiska ägodelar eller världsliga ting, ty sådant var bara såå syndfullt såå och därför av ondo…

Som vi förstår blev Chiara/Clara eld och lågor genast. Detta var så radikalt, så extremt så att hon bara måste falla för det. Begreppet “Ungdomsuppror” fanns inte på medeltiden, men det här var det närmaste hon kunde komma – en klar protest emot allt hennes högadliga och stormrika föräldrar möjligen kunde stå för – och så var det mer än lovligt naivt och därmed skojigt också – hippie-tillvaro och lite naturflum har alltid lockat ungdomen – det låter lagom konfirmandiskt och bara såå härligt bekymmerslöst..

Exempel från vår egen tid saknas inte. Patty Hearst, den amerikanska miljardärsdottern som 1974 kidnappades av den såkallade “Symbiotiska Befrielsearmén” – ingen visste vilka dessa rå-kommunister och Maoister var – men de skulle leva i “total symbios” med varandra – hjärntvätt, fri sex och rikligt med droger ingick också – som snart nog blev bankrånerska för den goda sakens skull och bytte till en ny identitet som “kommunistkvinnan Tanja” var ett  bedårande barn av sin tid – och det var den “heliga” Klara (fd Chiara) också – för även hon bytte namn och gjorde upp med sin fd. prinsesstillvaro, som en annan Lady Diana..

På 1200-talet fanns inga banker i staden Assisi värda att råna, trist nog – och vad det gäller sexbiten; hade “heliga Klaras” kropp redan blivit så anorektiskt utmärglad, att hon inte kunde klara sig. Men – vid 18 års ålder mötte hon äntligen sin stora idol – Francesco di Assisi – alltså den blivande Franciskus själv. Hon lär ha svimmat under hans predikan, hon lär ha slitit sönder sina egna kläder och visat sig naken i kyrkan – allt för att väcka uppmärksamhet – och jodå – Franciskus var snäll och artig och tog emot henne – han till och med klippte av hennes långa hår och invigde henne i den nya, asketiska Franciskaner-orden eller Gråbröderna, fast det inte ens var påtänkt av honom själv att dessa alls skulle ha en kvinnlig gren…

 

Att försöka predika för “Himlens fåglar” var fullständigt VERKNINGSLÖST utom som billigt propaganda-trick !

Anno 1212, när detta möte skedde i kyrkan Portiuncula, ca 4 km från Assisi, så var Franciscus redan 30 år, och inte längre så naiv som han varit i tonåren. Han hade bland annat hunnit med att delta i krig – vid 22 års ålder var han med i ett fälttåg emot Peruggia och satt också ett år därefter inspärrad i fängelse som krigsfånge – och om han någonsin varit en svärmare och naturmystiker, så var den delen av mystiken som bortblåst sen länge. Han hade haft för vana att restaurera små förfallna kapell och vallfartskyrkor för att hans sekt skulle kunna verka i dessa ruiner – och hans sociala ambitioner om en radikal rörelse, i vild opposition emot den sittande Påven kvarstod – men nu trodde han på “barfotabröder”, sjukvård – något liknande frälsningsarméns långt senare koncept – och inom kort skulle han dra ut på Korståg emot Accra och det heliga landet också – i legosoldaters och kondottiärers sällskap.

Dessutom kände Franciscus nog till Claras odrägliga mamma, den svårt bigotta adelsfrun Ortolana, fåfängare än minst tjugo operadivor och åttio Malena Ernmans – hon hade förresten varit på pilgrimsfärd till “det heliga landet” hon med, på den tiden de kristna hade makten där – och han förstod nog genast, att bli närmare bekant med en sådan överentusiastisk ung beundrarinna som “Clara” nog kunde ha sina faror – eller innebära fler och längre fängelsestraff, i värsta fall – han var involverad i storpolitiken redan, och bör ha begripit vart åt det lutade. Steget mellan “helgon” och “kättare” var i alla händelser inte långt alls – det berodde bara på vilken falang inom den allsmäktiga Påvekyrkan som för tillfället hade makten..

Följaktligen tog Franciskus det säkra före det osäkra, och rekommenderade den fortfarande halvhysteriska Clara att bli nunna i Benediktiner-orden. “Sankt Benedikts regler” tillkom redan på 600-talet, och innebar inget extremt eller asketiskt alls – till skillnad från vissa irländska munkordnar var de synnerligen “middle of the road” på 1200-talet, och lämpliga som förvaringsorter eller kanske universitet för högadliga unga damer, särskilt då den sorten som var galna nog för att hållas inlåsta, och som säkerligen behövde hållas i herrans tukt och förmaning, så att säga.  Till och med Alf Henriksson, den blide svenske polyhistorn, skrev en gång att “Sankta” Clara och Franciskus hade ett mycket, mycket ovanligt förhållande. Det var inte sexuellt – helgonen var nog så kyska på den punkten, men heller inte särskild faderligt, utan i alla fall till en början ganska misstänksamt från Franciskus sida – och till sådan tvekan hade han alla skäl.

Det visade sig ganska omedelbart, att unga Clara kom fullständigt på kant med de äldre och visare nunnorna i sitt kloster, och Franciskus fick alltså ingen frid och ro – som han hade tänkt. Till slut var han tvingad att hänvisa henne till en smärre klipp-boning nära en mer eller mindre förfallen kyrka vid namn San Damiano. Under tiden hade “Claras” förståndige far uppenbarat sig och genomfört ett fritagnings-försök ur klostret, i ett sista tappert försök att få sin dotter att överge sina religiösa griller. Det misslyckades totalt, och slutade med ännu en hysterisk scen i “Galna Gretas” anda, där “Clara” höll sig fast vid altaret, sprattlade som en fisk på kyrkgolvet, skrek och ojade sig, samt vrålade att hon minsann bara och endast bara hon skulle bli “Kristi Brud” och annat i den stilen.

Familjen blev nu djupt splittrad, och en av Claras systrar följde henne tillsammans med modern rätt in i den katolska galenskapen och den religiösa hysterins medeltida tassemarker.

Enbart Sankt Franciskus – som fortfarande hade stor auktoritet inom sin egen rörelse – och en annan klok karl vid namn Hugolino – han skulle senare bli Påve under namnet Gregoius den Nionde lyckades bibringa “San Damianos Fattiga Jungfrur” som de nu kallade sig en smula stil, och försökte med sträng och varsam hand forma dem till en fungerande nunneorden, utan att det hela skulle urarta alldeles. Borta var de sönderslitna kläderna, gråtexcesserna, de ständiga vredesutbrotten och kvinnliga intrigerna, skvallret och kaoset i kapell och kyrkor – tillbaka var värdighet och fattning, bildning och en smula av god smak.

Franciskanernas kvinnliga gren – som fortfarande existerar – fick lära sig vad hårt arbete, fattigdom och kyskhet ville säga – och det genomfördes “den hårda vägen”. Deras alltför extatiska drag tunnades ut. Hugolino beviljade dem som Påve den egendomliga rätten att neka alla former av penning-gåvor (som naturligtvis skulle gå till honom själv) för att de skulle förbli fattiga och han ålade dem också tysthetslöfte -åtminstone under de flesta av dygnets timmar – samt gillade och stadfäste ett antal kloster-regler i enlighet därmed. Och Franciskanerna eller Gråmunkarna – ja de blev en penning-stinn katolsk organisation och en indoktrinerings-anstalt som alla andra, och av dess sociala och världsförbättrande delar återstod inte mycket, när de slutligen var etablerade på “Gråmunkeholmen” – numera Riddarholmen – i ett fjärran Stockholm.

De riktigt allmänbildade bland er känner kanske till att det funnits ett “Klara Kloster” på i stort sett samma plats också – arkeologerna och Stadsmuséet har undersökt dessa rester av kväljande medeltid, och oavsett det, så är det för länge länge sen klarlagt att detta kloster visst INTE var någotslags social institution för behövande, som dagens Klara-proselyter hävdar, utan ett riktigt storgodskomplex, en feodal utsugar-apparat med täta band till kungahuset – men knappast något för stadens fattiga – snarare var det hela återigen en apparat för en kyrka, som ville berika sig själv. 

Först på Gustav Vasas tid upplöstes alltsammans, och Konungen befallde de kvarvarande nunnorna att arbeta som sjuksköterskor och personal på Danvikens Hospital och Dårkista istället, vilket förmodligen behövdes. Innan dess hade självaste Magnus Ladulås eller Ladislaus spärrat in sin sexåriga dotter Rikissa på ort och ställe – och hon slutade som Abedissa, den 3:e i ordningen av 20 kända – rika och bortskämda döttrar tålde han inte, och lilla Rikissa tyckte kanske för mycket om Rikedomar. Gudskelov slapp vi andra “Fattiga Klaras Kloster” i hela vårt land – utom ett – ty den katolska styggelsen, som vi numera uppmuntrar med statsbidrag i 100-miljonersklassen, är tyvärr inte utrotad här ännu. Man måste i sanningens namn fråga, varför endast och endast bara Sverige av alla länder i hela Europa tycker att islamism och katolicism skall statsfinansieras för, och hur det alls skall gagna eller nytta för vårt moderna samhälle. Religion är en privatsak, och inget samhällsintresse, som du och jag ska betala dyra skattepengar för.

August Strindberg – för att återvända till honom – berättade i sin bok “Gamla Stockholm” om ett försök till Smyg-katolisering av Sverige på 1850-talet – “Sancta Clara” är nämligen skyddshelgon inte för några supiga Klarabohemer, utan för tvätterskor, illusionister och Televisionen samt TV-producenter också – hur det nu kan komma sig. Anno 1957 ville nämligen en ofelbar Påve dra in just televisionen i sammanhanget.

Men kring 1850 -trodde många Stockholmare verkligen på “Clara Nunna” som skulle vara ett livs levande spöke från den katolska tiden. Varför hon egentligen spökade fanns det olika teorier om – bland annat för att hon försökt mörda sitt eget barn, enkom för att uppfylla klosterlöftet – eller för att allt allt allt var svenskarnas eller möjligen Gustav Vasas fel (historien går igen, eller hur ?)

Katolska Mirakel skulle i vanlig ordning inträffa. Nunnan skulle verkligen visa sig på kyrkogården med dok och allt, och i mörka vinterkvällar hade de kristna sett henne, vilket alltså skulle bevisa att katolikerna hade rätt – och att underverk kunde inträffa – men så kom det fram att några personer (bland dem den unge August ?) sysslat med en sk “laterna magica” och projicerat bilder av nunnan, hämtad ur en vanlig läsebok, på rökmoln och Katarina kyrkas väggar – än idag finns det som bekant väldigt många i vårt land, som sysslar med “religiös – eller politisk – rökläggning” – och detta sker numera hela året runt, inte bara till Halloween..

“All can be done with SMOKE and MIRRORS – Men LÅT INTE LURA ER gott folk !”

Kanhända ni undrar varför “Sankta” Klara skulle vara skyddshelgonet för Kinematografen, Televisionen osv osv – alltsammans saker som hon rimligen inte kan ha känt till, eftersom de inte ens existerade när hon levde. På hennes ålderdom – hon blev bara 59 år gammal – hade självsvälten, späkningarna och det andra slitit ut hennes kropp till den grad, att hon blev mycket sjuklig och spenderade sin sista år sängliggande, helt i strid emot de klosterregler hon själv hittat på, men inte längre kunde följa. (Just ett snyggt litet helgon !) Men – en sk “leksyster” berättade allt intressant skvaller för henne om vad som hänt, nere i högmässan i den stora klosterkyrkan – och på så sätt “kunde hon se allt ungefär som hon vore med själv” – ett stooort katolskt mirakel, halle-halle luu jaah !

Den kristne Guden är faktiskt aningen motbjudande – Ähuörrörrölk – Emottag vördsamt den store Jahvehs och Tre-enighetens spyor…

Anno 2009 befanns det – enligt Göteborgs-Posten – att “Clarissorna” som de numera kallas, hade nästlat sig in i Rävlanda av alla platser, och där orsakat problem för ortens alla omkringboende.

Det finns naturligtvis de som tror att det skulle kännas “härligt” att bo granne med en fullkomligt föråldrad institution, där man praktiserar klockringning vid Matutina och Vesper, ja pinglar morgon middag och kväll – men verklig religionsfrihet kan vara detsamma som frihet från all religion överhuvudtaget, i synnerhet skadliga religioner som katolicismen, eller alla varianter därav.

Det uppdagades också, att Clarissinnorna var på väg att bryta emot den svenska byggnadslagens uttryckliga bestämmelser, och så kan vi ju inte ha det. Numera har man förvisat dem till ett före detta gästhem för Frälsningsarmén utanför Alingsås vid sjön Mjörns stränder, där de säljer “andliga sånger på CD” likt Bert Carlsson eller ett eller annat Sataniskt Hårdrocksband typ “Ghost” – för de gossarna är ju på sitt sätt mycket mycket högkyrkliga de också…

Hellre tror jag väl på Hårdrock åt ungdomen, men nunnor aktar jag föga uppå.

Dock – Clarissorna lär gilla hantverk – samt hårt arbete som sagt – och reparerar sina byggnader och tak själva. Det hedrar dem. Dessutom säger de sig vara en kontemplativ orden, som alltså bara ägnar sig åt bibelstudier numera – under tystnad, och inte klockringning, och under sådana förutsättningar, kan även jag som hedning acceptera deras närvaro – på nåder, så att säga…

Unknown's avatar

Larsmäss (repris från 2022)

by

Idag har Lars namnsdag i den nutida svenska almanackan. Dagen påstås vara uppkallad efter ett fiktivt katolskt helgon vid namn Laurentius, som skall ha levat på 200-talet men vars existens aldrig någonsin varit historiskt bevisad. De kristna hävdar att han skulle ha blivit levande stekt på ett halster, och halvvägs in i detta äckliga, blodiga och osunda martyrium känt den brända lukten av sitt eget kött och utropat “Vänd på steken !” vilket fortfarande är ett sk “bevingat ord” eller talesätt.

Mums för katolikerna. Vem kan dyrka sån här sjuk skit ?

Därför skall Laurentius nu vara skyddspatron för alla utegrillare, kockar, stekvändare, bagare och brandmän säger dessa halsstarriga och bigotta katoliker, som hela tiden frossar i smärta, tortyr och liknande saker. Kulten av Laurentius infördes sorgligt nog i vårt land med tvångskristnandet omkring 11-1200 talen, och därför byggde man en katedral i Lund, samt St Lars-kyrkor i Linköping och Hallstahammar, medan den nuvarande domkyrkan i Uppsala också ska vara en st Larskyrka.

St Larskyrkorna i Visby och Sigtuna har däremot blivit ruiner för längesen, och det bästa vore väl om all denna katolska styggelse rivs ned så småningom, så att vi slipper besudla vår vardag och våra tankar med den…

Såhär håller de kristna ständigt på… Smakligt eller hur ? (“Don’t stick your followers, Oh Lord – In a Rotissomat” sjöng en gång Monty Python)

Men traditionen med Larsmäss, en “märkesdag” enligt den gamla Bondepraktikan, var Hednisk från början, och alls inte kristen. På denna dag – 10 Augusti – skulle spannmålsskörden vara bärgad i de sydligaste delarna av landet, och därför passade man på att hålla marknad på den här dagen, en sedvana som fortfarande upprätthålls i Järnboås, Nora och på andra ställen i främst Bergslagen, men också på Frösön i Jämtland och andra gamla hedniska kultplatser

Var dagen dessutom vacker, kunde man förvänta sig en mild höst, men en hård vinter – och det tror många ännu – i takt med de stigande elpriserna.

Hedniska Fruntimmer, Hantverksmarknad samt Tjo och Tjim är nog mera värt att dyrka… Ni är väl heterosexuella av er, förresten ?

 

(original från 2022-08-10)

Unknown's avatar

Radbod av Friesland – Kungen som sa NEJ till de kristna… (repris från 2023)

by

9 Augusti – firade vissa Asatrogna i USA – Radbod’s day till minne av Kung Radbod av Friesland, som regerade från 680 till 719, alltså under närmare 40 år. Han var antagligen född omkring 648, och levde tills han blev 71 år gammal, vilket var en hög och aktningsvärd ålder på hans tid i Midgård.

Under ett helt liv gjorde Radbod och hans folk tappert motstånd emot de kristna frankerna under Karl Martell – kallad “Hammaren” och andra frankiska potentater, som ville tvinga dem att underkasta sig kristendomen – med våld och tyranni som främsta argument. När detta inte gick i Radbods fall började de bearbeta och muta hans släkt och inte minst hans kvinnor, samt nästla sig in vid hans hov och i hela det frisiska riket.

För husfridens skull var Kung Radbod tvungen att tacka ja till ett dop, men när han fick höra att alla hans förfäder, far och farfar skulle hamna i det kristna helvetet som varande odöpta, och att snöpta helgon och kristna martyrer – i hans tycke föga bättre än tiggare och smutsiga trälar – skulle befinna sig i den kristna himlen, ja då fick Radbod NOG och förklarade att han hellre skulle tillbringa en evighet i helvetet i gott sällskap av hederliga krigare och verkliga män, än att tvingas vara tillsammans med dessa skenheliga, förverkligade kristna !

Därmed vände han på klacken och gick hem till sin kungahall, och något dop ägde aldrig rum.

Se där fick papisterna tji !

 

Övertalningsförsöken och Omvändelsen MISSLYCKADES… Kungen ville inte svika sitt land, sitt arv och sina fränder…

Så fortsatte frisernas långa frihetskamp. Det frisiska språket talas fortfarande av mer än 400 000 personer, och även moderna stater som Holland och Tyskland har fått erkänna frisernas rätt till regionalt självbestämmande och kulturell självständighet. Karl den Store försökte utrota dem, på samma sätt som EU och andra liknande statsförbund vill utrota det självständiga Norden, men inget hjälpte. Friserna gjorde folkligt motstånd, och därför finns de kvar än idag. Det finns alltid något att lära av historien…

Av Ukrainarnas och andra folks exempel borde ta till oss den enkla sanning, som säger att friheten alltid är värd att försvara.

Radbod valde friheten. Sin personliga frihet, men också friheten för hela sitt folk. Friheten för alla de släktled som skulle komma efter honom, och aldrig någonsin underkastelse inför en kultur, religion eller ett tänkesätt, som inte var hans. Det är saker vi borde minnas och även fira, nu när partier som det Islamistiska “Nyans” rakt fram försöker ta sig in i de svenska Riksdagen, och göra slut på både yttrandefrihet och tankefrihet för oss alla. Varför skall vi svenskar ständigt få acceptera detta främlingsvälde ? Vi hade det över oss på Hansans tid, och det gav 300 år och mer av träldom – tills en viss Wasaätt befriade oss från “garparna”.

Till och med på 1600-talet framstod det som helt klart vad Kung Radbod tyckte om Påvar och Biskopar…

I dagens Europa – och inte bara i hedniska kretsar, hos Holländska Heavy Metal band och andra, är Kung Radbod mycket mer ihågkommen än hos oss, och fortfarande något av en levande gestalt.

2018 försökte ett Holländskt filmbolag göra en spelfilm – i “Vikings” och “Ragnar Lothbrooks” förfuskade anda – om Kung Radbod och hans öde. Filmen fick aldrig visas i Sverige, och den fick en del välförtjänt kritik från lokala arkeologer, som riktigt nog påpekade att Friserna minsann inte var några råskinn, som bodde i vattendroppande och otäta hyddor, att de inte målade sig i ansiktet som pikter och kelter (sedvanan dog ut långt före 700-talet, idiotiska och ohistoriska filmer typ “Braveheart” kan vi också glömma) och att de var civiliserade nog att ha gudahov och hallar av sten, bekvämt inredda med mattor och gobelänger, redan långt före Vikingatiden.

Kristna i Holland och Belgien försökte till och med sabotera hela filmprojektet, med argumentet att redan dess trailer skulle vara alltför “anti-kristen” och att den därmed skulle “kränka” de kristna i deras nutida religionsutövning. Ett sämre argument får man leta efter.

Döm nu själv om denna trailer var så farlig, att den inte ens kunde få visas på svenska biografer, eller i svensk TV… Förvisso kan man tycka vad man vill om “Hollywood” eller modern action-film – men jag kan för min del inte finna, att denna trailer skulle vara värre än HBO Nordicas “Vikings”, Brittiska “The Last Kingdom” (våldsamt ohistorisk i sin glorifiering av Kung Alfred av Wessex och hans biskopar) eller många, många andra filmer i samma stil.

Visst, det är upp till var och en att gilla eller förkasta dem, men Kung Radbod lever ändå i oss alla !

 

Unknown's avatar

Bilder av Ran – Augusti är hennes månad (repris från 2024-06-12)

by

Ràn – havsdjupens gudinna – är ständigt aktuell i månaden Augusti eller Skördemånad enligt den gammelnordiska kalendern, när de Nordliga haven är som varmast. Hedniska tankar har skrivit om henne förut, liksom om Rans och Ägirs nio döttrar vågorna,men de kristna har alltid demoniserat Ran, och trott att hon av ren illvilja skulle dränka folk, när hon i själva verket för dem till Ägirs salar på havets botten. Fisknätet – Rans främsta attribut – skapades av Loke innan han slutgiltigt fångades vid Frånångers fors – men det vet ni väl redan.

Typisk kristen Ångest-fantasi av tysken Johannes Gehrts 1903… Tydligen var han rädd för vanligt vatten…

På den tiden Hedniska Tankar gjorde kalendrar – ett projekt vi nu slutat med, därför att marknaden är mättad och översvämmad av dåliga produkter, alltifrån jönsig cosplay typ Bianca Muratagic, lallande fornsedare och andra som bara sätter samman gudar och gudinnor helt på måfå, utan sammanhang, rim och reson – återkom vi ofta till Ran under sensommaren och Augusti månad, eller Skördemånad som månaden heter i den gamla svenska kalendern. Då är havet som varmast, innan September och de första vinterstormarna kommer, och då kan man möta Ran genom att simma och dyka ned till de fria vattendjupen, där hon dväljes.  Den engelske Sagoillustratören Arthur Rackham tecknade en imposant,varnande Ran år 1911, där hon hejdar en man på stranden att gå för nära det hav, där många förlist. “Hedniska Tankar” tycker fortfarande, att det är en av Rackhams bästa bilder..

 

Kristna forskare har försökt härleda Ráns namn ur ordet “rån” och påstår i sin rädsla för havet, att hon skulle “råna” sjömanshustrur på deras män, men mycket mera sannolikt är att havgudinnans namn kommer hur “Hrönn”, “det rinnande” alltså själva vattnet…som hon ju förkroppsligar. När Hedniska Tankar började med sina kalendrar 2015 publicerade vi denna bild, som var inspirerad av ett av Anker Eli Pedersens frimärken från Färeöarna. Ran är svarthårig, därför att hon är av Jotnars släkte, och hennes hår är blåsvart som själva havsdjupen – dessutom gjordes här medvetet en hädisk parodi på de kristnes jeschua ben yussuf, som ju lär ha dött med utsträckta armar. En glad, välkomnande Ran vore en mycket bättre bild, och därför utformade vi den såhär…

Denna framställning av havsgudinnans utseende har sedermera blivit stilbildande, vilket visar att man kan nå framgång med små medel. Tyvärr översvämmas hela Internet för närvarande av dåligt gjorda AI-bilder, vilket dödar all skaparkraft och dessutom sprider felaktig information om hur våra Gudamakter ser ut. Vi dränks i en uppsjö av vad som närmast verkar vara dåligt ihopkomna pocketbokomslag och liknande amerikaniserat skräp, men våra gudomligheter förblir vad de är och vad de alltid varit.

 

Denna bild gjorde en rysk konstnär med en tydlig förlaga i Hedniska Tankars version av  Ran år 2015. Här nedan visas en förstoring av samma bild, som visar den nätklädda gudinnans utseende i större detalj.

Ett av våra egna AI försök följer här – Ra bör vara nästan helt naken, eftersom ju hon är en simmande varelse som vistas i vattenvärlden, och därför har få behov av kläder, undantaget sitt fisknät.

Att fotografera i vatten vid havet kan ha sina sidor. Modeller kan frysa, man kan få pålandsvind rakt in i kameran, regn och dimma kan störa bilden – vid nedanstående tillfälle 2017, hade vi nästan råkat ut för alltihop – men bilderna togs ändå vid en Östersjökust.

I AI-version blev samma bild såhär:

Vi avslutar detta inlägg med lite fler bilder ur samma serie – härnäst kommer kanske tolkningar av Idun, Freja och andra av Asynjorna…

Unknown's avatar

Olsmässokroken passeras, 2026

by

29 Juli i år var en Måndag, men idag är en TORS DAG som alltid om Torsdagarna. De kristna hundarna dillar och lallar som vanligt om Olof Digre eller Olof Haraldsson av Norge, som var en stor bondeåplågare och verkligen inget Helgon precis. Han blev rättvist dräpt av Trönderna i slaget vid Stiklastad, och de flesta Härjedalingar och Jämtar stod också avgjort på de norska böndernas sida, trots den senare lögnaktiga Arnjots-myten, idag bara ihågkommen i form av dålig buskis-teater i Östersund.

Vi HEDNINGAR vet att St Olof med sin yxa, bara är en dåligt maskerad kopia av ASA-THOR med sin hammare. Detta har varit BEVISAT i mer än 100 år.

I Olsmässokroken eller strax före den egentliga skörden var det ont om mat, och därför var det fullständigt naturligt att be Thor om hjälp. Han är ju åskans och regnets herre, och som vanligt inträffar det skurar i Svealand, Götaland och Norrland såhär års, vilket alla någotsånär kloka människor kan se och observera med sina egna ögons och sinnens hjälp, i alla fall om de inte är själv-idiotiserade pestival-besökare i Tjockhult eller Fjollträsk, en osund håla som vi Asatroende gärna undviker denna årstid, till förmån för de friska och sunda delarna av vårt land, där säden gror och riktiga, hårt arbetande människor kan leva och överleva.

De som följer Thor, vet vad han är värd. Till ära för honom, Åke-Thor eller den verklige Olof (vi känner minst en sådan i Roslagen och från Gräsö) som nu skänker oss klart väder och solsken, så att vi får bröd till vintern.

Hell Thor !

Därmed spelar vi den vackra melodin “Thunderstruck”

Ty, såsom Skalden Angus Young skriver, ja sannerligen sannerligen – detta sade han om den kristne guden och hans anhang:

I looked ’roundAnd I knew there was no turning back (thunder)My mind racedAnd I thought, what could I do? (Thunder)And I knewThere was no help, no help from you (thunder)Sound of the drumsBeating in my heartThe thunder of gunsTore me apart

Men – så säger texten och visan, kom Tor genast till hans hjälp, när den kristne Guden bara SVEK. Jahveh, JHVH eller Allah hjälpte inte alls, men – se och skåda – Thor sände Angus Young Thrud, sin starka och sköna dotter, på det att han skulle bli inledd i Frejas vackra härlighet, som också tydligt kan skönjas denna årstid, men inte för “tvestjärtarna”. Läs själva resten av denna kända hårdrocksballad, så får ni se. Vi avslutar med ännu mera säckpipor. Med deras hjälp kan man MARSCHERA och inte bara spatsera, genom landsbygd, över kullar och vida fält, ja också genom hela städer.

Så skola vi gemensamt slå på trumman likt skottar och irer för god och sann ASATRO samt HEDENDOM !

þetta eru heiðnir, þetta eru almúgamenn

(inlägget ursprungligen publicerat 2024-08-01)