DN, SVT och Svenska Media publicerar FAKE NEWS om Rökstenen

Så har det nu hänt igen. Den ökände Henrik Williams från Uppsala Universitet är åter i farten. Svenskspråkiga media i både Sverige och Finland har tyvärr papegojmässigt upprepat påståendena om att Rökstenen skulle varna oss för en framtida klimatkris, och de falska nyhetstelegrammen har i rask takt spridit sig över världen, främst naturligtvis till USA och andra anglosaxiska länder.

Jag har själv undvikit att skriva om detta tragiska och tröttsamma ämne så länge jag kan, mest därför att jag inte gillar den nämnde Herr Williams sedvanliga agerande. Men, som ni kanske observerat har även mina läsare reagerat efter de senaste dumheter, som han nu spritt i media och i artikelkommentarer krävt att jag går in med en rättelse. Nåväl, det ska jag gärna göra. Jag är nämligen inte ensam om att reagera gentemot vad många uppfattat som förvridandet och förfalskandet av vår fornhistoria. Flera seriösa debattörer har redan reagerat mot dessa uppenbara falsifikat, och jag är långtifrån den förste att protestera.

Många seriösa föreningar, amatörarkeologiska sällskap och liknande har också protesterat under de senaste dagarna, och sagt att de fortsättningsvis vägrar att ha med Professor Williams eller ”Uppsala Runforum” att göra.  (Här nedan följer ett exempel i mängden)

Det finns till och med filmer på Youtube, som handlar om hur Professor Henrik Williams, Expressen och flera andra svenska media sysslat med fake news.

Alla seriösa runologer jag någonsin känt till, inklusive den duktige Magnus Källström vid RAÄ, eller Riksantikvarieämbetet, torde värja sig emot de lögner om Rökstenen som publicerats de senaste fem dagarna. Henrik Williams har gjort sig känd med påståenden om att a) Runor inte skulle kunna tolkas som enskilda symboler och inte har med ”talmagi” at göra b) att de inte kommer från hednisk tid eller har samband med hedendomen c) att de inte har ”magisk” innebörd (vilket lätt motbevisas det också, inte minst med tanke på Rökstenen, Björketorpstenen och flera andra stenar sagde akademiker själv tagit upp, se mitt inlägg om de tidigare uttalandena.

Ok – nu kan även professorer bli felciterade eller missuppfattade, gång efter annan; men det är i längden rätt svårt att det skulle ske från Universitetets egna hemsidor, ty dem borde väl en högt uppsatt akademiker ha inflytande över, kunde man tänka.

Dessutom har samme Henrik Williams hävdat, att han är för Morgan Johanssons idiotiska runförbud emot Tyr-runan och Odal-runan, ett nu totalhavererat förslag som skulle ha kunnat förstöra både hela vårt kulturarv och tusentals runinskrifter i original, eftersom våra muséer och länsstyrelserna i så fall fick censurera sina samlingar. Han har också påstått sig själv vara ”en världsledande expert” – ett påstående som är gripet ur tomma luften. ”Eget beröm luktar illa” lyder ett gammalt svensk ordspråk, och detta skämda päron vid namn Williams, bär verkligen syn för sägen.

Henrik Willams påstår sig på Uppsala Universitets hemsida vara ”tvärvetenskaplig” och leda en ”internationell forskargrupp” om fyra forskare, när det de facto är Per Holmberg vid Göteborgs universitet som lett den aktuella gruppen. Läser man den uppsats som forskarna skrivit, så finner man ingenting som handlar om någon särskilt utbredd ”klimatångest”, påståenden om att Rökstenen skulle vara en varning till nutiden eller andra dumheter, som våra media okritiskt fört vidare.

Vad som verkligen hänt, är att Per Holmberg för flera år sedan publicerade ett förslag till en ny läsordning gällande Rökstenen, alltså hur de olika textpartierna skall ordnas. Utöver det finns få nytolkningar av själva textmassan, eller runtecknen på stenen.

Den svenske forskaren Bo Gräslund har också långt tidigare publicerat en kontroversiell teori om ”Fimbulvintern” som han anser skulle ha en konkret bakgrund i ett vulkanutbrott på Island år 536 – 537. Den uppfattningen delas inte av alla forskare, och även om det är en intressant teori, relaterar den ytterst svagt till Rökstenen, som bevisligen är rest mer än 350 år senare, alltså under åttahundratalets senare del.

Nu påstår Williams plötsligt, att ”Vikingarna skulle varit rädda” för klimatkatastrofer, och anspelar genast på dagens miljödebatt, på ett sätt som en seriös forskare överhuvudtaget inte borde göra. Att påstå något om ”rädsla” är för det första totalt nys, något som man inte kan bevisa, och för det andra något som inte alls ryms inom Rökstenens text, som de facto handlar om strider, Theodrik den  store hos Goterna, och Torsdyrkan. (”Vilen” alltså den andre i gudatriaden Oden-Vile-Vee eller Oden-Tor-Frej som skapade det första människoparet, ryms i Rökstenens magiska chiffer ”uilin is þat” – ”Vilen är det” och sakumukminithur – alltså saku mogminni ”jag säger det folkminnet” och samtidigt – ej motsägande ”sakum ukminni” alltså ”säg till ungdomen, alternativt ”den unge mannens sak: THOR !) Läs stenens text i sin helhet här !

Man gör den häpnadsväckande nytolkningen, att ”sakumukmini” skall tydas ”Saku Ygg Minni” vilket då skulle syfta på Yggr eller Oden istället, och att ”Thur” som det de facto står i ett av stenens runchiffer (jodå – de är utarbetade just med numerologiska metoder, och talvärden, alltså saker som Professor Williams tidigare vänt sig emot ) måste tydas som ”tordas, våga” vilket också är väldigt väldigt svårsmält, inte minst språkligt sett. Varför någon plötsligt, inne i den vanliga textmassan; skulle välja att tolka en U eller Ur runa som ett Y, och K som g, och lite slumpvis byta plats på konsonanter och vokaler utan någon logik alls förklaras inte i uppsatsen, utan framstår som en åtskilligt svag tolkning.

Nästan alla forskare har hittills tolkat Rökstenens text som en uppmaning till hämd för den döde son, som runristaren Varin nämner på stenen. Att påstå, att några personer i Östergötland på åttahundratalet ”velat varna oss för en framtida klimatkatastrof” är nonsens, nys, lögn, fake news, snack i backen, vilket alla seriösa personer redan vet. Visserligen levde den Theodrik den store som Rökstenen omtalar på trehundratalet, men texten:

Tjodrik den djärve / sjökrigares hövding / rådde en gång / över Reidhavets kust. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst / Märingars främste.

handlar som varje någorlunda vettig människa kan se inte alls om något klimat eller klimatförändringar, utan om Thedodriks grav i Ravenna, som jag själv också besökt.

Köp inga ruttna Williams päron – lämna dem där de hör hemma – liggande på marken…

Dessutom säger Henrik Williams totalt emot sig själv när han säger att runor i symbolisk form eller som chiffer inte kan existera. Rökstenen ÄR nämligen fylld av just runchiffer, vilket varje person som sett den i verkligheten är i stånd att konstatera. För det andra säger han emot sig själv rörande de ”klimatförändringar” han osammanhängande och tendentiöst babblar om.

Fimbulvintern, eller askregnet som förmörkade himlen efter det isländska vulkanutbrottet på 530-talet (minst 350 år före rökstenen – Williams teori vore som att vi idag skulle varit ”rädda” för vad som skedde före Bellmans tid, eller för varma somrar anno 1760 – detta är fullständigt absurt !) gjorde klimatet kallare, inte varmare.

Någon varning om klimat finns inte alls i Rökstenens text,men däremot en uppmaning om släkthämnd, och en åkallan av Tors styrka – nödvändig för krigare i strid – så har de flesta tolkat Rökstenen fram tills nu, och det är också den rimligaste tolkningen. I den mediaflod av fake news som i vanlig ordning utbrutit, finns inte ett enda argument redovisat till varför man skulle tro på detta Thunbergeri, eller varför tre annars seriösa forskare skulle göra gemensam sak med Henrik Williams vanliga amsagor.

Om vad som framförs alls bevisar något, är det att klimatförändringar hit och dit ALLTID existerat i det långa tidsperspektivet, men våra förfäder var inte alls ”rädda” för detta. Tvärtom anpassade de sig genast till situationen. De koloniserade Grönland, och upptäckte Nordamerika, vilket skedde under en värmeperiod. Varför skulle vi då inte kunna utnyttja kommande värmeperioder på likartade eller andra sätt, givet att vi idag har långt mera teknik och vetande till förfogande ?

Vidare – och jag hänvisar er här till den utmärkta bloggen ”Brons + Blods” utläggning, så orsakade femhundratalets vulkanutbrott bara en sänkning av jordens medeltemperatur med en halv grad, sett i det långa tidsperspektivet, och under medeltiden och 15-16 talen rådde ännu lägre medeltemperaturer.

Man skriver i uppsatsen att just Tåkern-bygden eller den del av Östergötland där Rök ligger skulle ha drabbats av en ekologisk katastrof utan motstycke, eftersom just Tåkern-bygdens jordbruk skulle varit specialiserat mot bara ett enda slag av grödor (vad har man för bevis för det, rent kutlurgeografiskt ? Inga fakta framläggs…) och att 500-talets vulkanutbrott ”säkert” skulle ha dräpt minst 50 % av Nordeuropas befolkning till följd av ögonblicklig svält.

Som ”Brons & Blod” påpekat är det en tolkning som väldigt få forskare håller med om – senantikens jordbrukskris och den justinianska pesten – ett tidigt utbrott av vad som senare skulle kallas Digerdöden, är minst lika rimliga förklaringsfaktorer, och krystade härledningar som att ”säg vem av Ingvaldsättlingarna som för nio släktled sedan blev gäldad tack vare en kvinnas offer”  (för att ta den traditionella tolkningen av stenens text) bara ”måste” syfta på ett förmörkande av solen (som skulle vara ”kvinnan” i detta exempel, alltså solen tänkt som en kvinnlig varelse) och helt enkelt inte skulle kunna tydas på något annat sätt är en väldigt, väldigt svag tolkning.

Uppsatsens författare försöker härleda Rökstenens text ur andra källor, dvs Engelska Krönikor och 1200-talets Edda-handskrifter, skaldepoesi och en mängd annat, men slås till och med själva av att detta framstår som ”en mycket djärv tanke” som de själva skriver.  Slutligen hittar de också på, att vad de antar är textens avslutande ord, de tre runorna N-I-T som alla andra forskare ansett vara ytterligare ett chiffer för Tors namn, måste vara en felskrivning för ”Hnitr”, vilket de anser skall betyda kamp eller strid, inte nit som i iver, nitiskhet…

När Varin, stenens ristare, ändå bemödat sig om att göra vad som är världens längsta runinskrift i sten med över 270 tecken, undrar man ju då varför han för det första skulle tappa bort ett H eller hagal ur inskriften (vilket visserligen görs på en del stenar från 1000-talets Uppland, 200 år senare då språket förändrat sig) och för det andra mista en Reid-runa. Samtidigt skriver de också, att texten rymmer nio stora gåtor (nio är ett Odens tal) men utelämnar helt det faktum, att stenen ordagrant nämner ”det säger jag som det trettonde” och ”det säger jag som det fjortonde” vilket svårligen har med siffran nio att göra

Om och om igen konstateras det i texten, att det skulle vara ur Odensdyrkarnas och krigarkultens exklusiva krets, som stenens budskap stammar. Ändå förvrider man detta till nutida miljöpolitik.  Per Holmberg vid Göteborgs Universitet nämner inget sådant i sin text, som framstår som en fullt seriös avhandling, låt vara med väldigt egendomliga härledningar, som haltar – inte minst språkligt – och med all respekt för den häpnadsväckande nytolkningen om Yggr eller Oden istället för Tor, lämnas man som läsare med slutsatsen att det omöjligt går att ”köpa” dessa tolkningar.

Till sist lämnar man en ovanligt smaklös och stilistiskt omöjlig översättning till svenska, där man sprängt in ord som inte alls hör hemma i den aktuella texten.

Exempelvis översätter man Rökstenens ”Iatun”, allltså Jotun eller jätte med ”Monster” – ett ord som för det första är latinskt, och betyder just exempel eller ”något framvisat” (monstrum, alltså) trots att det ordet aldrig funnits där, utan bara är påhitt, fria associationer utan all ände. Ord som ”jätte” eller ”rese” är ändå fullt begripliga för de flesta moderna svenskar, och då behöver man inte alls byta ut dem emot latinska, ifall man inte lider fullständig brist på språkkänsla.

”Quod Erat Demonstrandum” kunde vi säga, ifall vi skulle tala latin, och alla dessa underliga härledningar av att allt allt allt i stort sett av Rökstenens ”gåtor” atingen måste syfta på en förmörkad sol, nio generationer tidigare, Ragnarök eller för den delen Fenrisulven (pars pro toto ? – Inte alls)

Bo Gräslunds teorier om Ragnaröksmytens upphov må vara aldrig så spännande, men man anför inte någonstans hållbara och påtagliga bevis.

Det finns inom humanistisk forskning en länge erkänd princip, som kallas Occams Rakkniv eller Occam’s razor på engelska, och som helt enkelt säger, att den enklaste och mest naturliga förklaringen till komplicerade förlopp eller invecklade hypoteser är att föredra.

Sålunda är det vettigare att tro, att ”sakumukmini” inte alls står för ”saku Yggr minni” utan som det faktiskt står, och att en ”kven” eller kvinna som skall ha levat nio generationer tidigare, enligt texten, faktiskt var en halvt glömd anmoder och inte alls en förmörkad sol, för hade man velat skriva om just solen, hade man lika gärna kunnat använda detta ord.

Tramseri som att ”nämen detta var endast för de invigda och texten gjordes medvetet dunkel, så att ingen skulle förstå något” kan vi lika gärna glömma. Man gör inte ett centralt gravmonument åt en hel bygd – som forskarna själva säger (jag lånar deras uttryck i uppsatsen) för att inte kunna bli läst och begripen, utan just tvärtom.

Det borde vara en självklarhet för alla inblandade.

Varför sedan Hufvudstadsbladet i Finland, SVT och naturligtvis Dagens Nyheter – vårt lands allra sämsta och mest osakligt politiserande morgontidning upprepar lögnerna, och ägnar sig åt att sprida FAKE NEWS -borde vara oss en fullständig gåta – ifall vi inte redan visste vad Sveriges journalistkår eller journalister i gemen är för slags människor.

De har ingen allmänbildning.

De kontrollerar så gott som aldrig fakta.

De har ingen sakkunskap, utan upprepar bara papegojmässigt och okritiskt vad TT och andra telegrambyråer skriver i ytterst förkortade referat.

”Well, I’ve said it before… And I’ll say it again…” (Mot dumhet och lögner, kämpar själva gudarna förgäves)

Bitte Assarmo på bloggen ”Det goda samhället” påminner oss alla om skandalen med arkeologen Annika Larsson från år 2017, som underligt nog aldrig fått något straff, utan tillåts fortsätta sin tjänstgöring vid Uppsala Universitet, trots att hon blev påkommen med att förfalska forskningsdata. Hon förfalskade flera brickbandsmönster från Birka, och publicerade påståenden om att Vikingarna skulle dyrkat Allah osv trots att hon mycket väl visste, att den ”kufiska skrift” hon på felaktiga och osakliga grunder trodde sig kunna rekonstruera fram ur brickbandsmönstren, inte existerade förrän minst 500 år senare.

Och jag citerar, från slutklämmen i hennes artikel, för den tål att upprepas, inte minst en dag som denna:

Det dröjde bara ett par dagar innan forskare över hela världen kunde konstatera att alltsammans var rena bluffen, och av flera skäl. Kufisk stil började nämligen användas först flera hundra år efter fyndens datering. Dessutom hade ”upptäckten” gjorts i efterkonstruerade mönster och inte i existerande mönster som finns i verkligheten. Det borde räcka för att orsaka en skammens rodnad på varje seriös forskare, men Annika Larsson skämdes minsann inte. Hon ville inte ens bemöta kritiken, för den var ”oseriös”. Det säger en hel del om hennes trovärdighet som forskare, och kanske även ett och annat om Uppsala universitet.

När nu samma universitet har ”löst gåtan” om Rökstenen finns det därför anledning att vara skeptisk. Den svenska universitetsvärlden är nämligen värdegrundsstyrd in i minsta lilla forskningsrön.

Knutsdagen 2020

Först idag är det dagen Knut, då Julen är slut, och den dagen firar jag naturligtvis såsom varande hedning. Man säger, att Knutsdagen skulle ha ett samband med den skäligen obetydlige Knut Lavrad från 1100-talets början, eller Knut den IV från 1000-talet; men dessa blev aldrig mer än lokala helgon i Sydsverige och Danmark under medeltiden, och det är sannolikt att anta att de i själva verket går tillbaka på firandet av Thorrablotet och Thor själv under Thorre månad. Det är nog Tor och ingen annan, som var den allra första ”Knutsgubben” och vars bild sattes upp på åkern eller nära det egna hemmet när Juletiden var över, men vintern varade.

Traditionen med Knutsgubbar är förstås sentida, och var mest utbredd i Skåne och Sydsverige, där Knut mest firades, i alla fall om man ska tro Ebbe Schön och andra etnologer. Det gällde att smuggla in Knuts bild i form av en halmdocka till närmaste gård, och om den förstördes, ställde man gärna dit tjugo gubbar i mänskilg storlek nästa år, tillsammans med en papperslapp, på vilket det stod skrivet att gubbarna frågade efter sin bror…

Skäligen anskrämliga gubbar bakom en Knut i Norduppland, enligt UNT. Detta är Knutsmässo i Gimo…

Men historien om Knut Lavrad är kanske värd att berätta, och ännu mer den om Ärkebiskop Asker av Lund, som aldrig någonsin var kristen så att det störde. Knut Lavrad var son till Erik Ejegod av Danmark, en kung som var kristen till namnet men hade ett helt hedniskt och med äring och årsväxt befryndat namn, men Eriks avgjort mer pro-kristne bror Niels tog över regeringen, när Knut Lavrad var tio, vilket hände år 1104. Så blev Knut Lavrad Hertig över Slesvig och dessutom över Venden i Tyskland, ända ned till Lübeck eller Ljubech, där slaviska vender och obotriter fortfarande bodde, och de var vid denna tid ännu hedningar allesammans. 1129 utsåg den tyske Kejsar Lothar III Knut Lavrad till Knez eller Knjaz över alla Vender, och han var i realiteten deras Tsar, vilket får oss att undra över hurpass kristen Knut Lavrad egentligen var. Visserligen fanns det en obotritisk furste vid namn Niklot, som gjorde uppror emot Knut Lavrad i den slaviska hedendomens namn, men sanningen är att Knut Lavrad var en ytterst ljum furste, som knappast förde några egentliga korståg, och som hade fred med Venderna, som ännu inte helt dukat under för kristendomens sedvanliga gift. Obotriterna i Schwerin, Holstein med omnejd var i alla händelser hedningar ända till 1100-talets slut, och Niklot överlevde Knut Lavrad med flera decennier.

Karta över Knut Lavrads dubbelkungadöme – Slesvig markerat i Grönt, Obotriternas land markerat med Rött – omkring 1115 – 1132 var Knut Lavrad kung över båda områdena.

Knut Lavrads kosmopolitiska furstendöme omfattade Tyskar, Danskar och Vender, och kunde dominera all handel över det Jylländska näset, fortfarande den mest strategiska platsen i hela Östersjöområdet. I Lund satt sedan 1104 Ärkesbiskopen Asker, en man som inte var kristen så att det störde, men som med Påvens hjälp blivit utropad till ärkebiskop över alla de Nordiska länderna, Island och Grönland och alla öar i Atlanten inklusive Vinland inbegripet, ja ända till Finland, Bjarmaland och yttersta Fjärrkarelen, sträckte sig hans makt.

Askers stöd var ännu större i Skåneland, dvs Skåne, Halland och Blekinge, samt de delar av Kronobergs län i Småland som ännu var danska (se kartan ovan). Han lät bönderna förbli hedningar till stora delar, och när Niels son Magnus 1134 mördade Knut Lavrad, lät Erik Emune, en man med än mer starka hedniska sympatier, Jarl över Skåne och Själland och dessutom Erik Ejegods siste levande son, göra anspråk på den danska tronen – och han slöt snart förbund med biskop Asker – och hade planer på att göra Lund och inte Rosklide till Danmarks huvudstad, för något Köpenhamn fanns vid den här tiden inte alls.

Dessutom sändes där 500 riddare, med lansar och allt, till Skåne från Slesvig, och när Niels och Magnus 4 Juni 1134 inledde vad som senare skulle kallas slaget vid Foteviken, stod Skåningar, Tyskar och hedniska obotriter under Erik Emunes och Askers ledning i en väldig här, enligt uppgifter mer än 5000 man stark. Enligt vissa uppgifter skulle en lojal skåning och köpman vid namn Magnus Saxeson ha låtit sig firas ned i ett rep utefter Stevns Klint, när han rymde från danskarna för att varna sina landsmän, och så kom det sig att slaget vid Foteviken – rikt beskrivet i källorna – vanns av Skåningar och hedningar. 

Foteviksslaget i Modell och simulering (med ej skalenliga avstånd, och nedminskat antal deltagare) från Stockholm 2016

300 riddare ur det tyska slagkavalleriet bröt upp danskarnas front, och efter följde vender och skånska bondesoldater. Även Asker själv och inte mindre än åtta danska biskopar slogs i det slaget – de använde stridshammare, klubbor och knölpåkar, eftersom det enligt katolsk tradition skulle vara förbjudet för en kristen präst att bruka svärd eller eggjärn, men där stod inget om att bulta ihjäl sin nästa, eller slå honom i huvudet med hammare, så klerkerna deltog ändå med liv och lust i det hela. Mer kristna än så var de inte, och jämför det med Fjantje Kackelén, som hon numera kallas, och andra Biskopar av Lund idag…

Sk ”re-enactment” av Foteviksslaget på ort och ställe i Skåne, vid Foteviken

 

Med den förlusten för danskarna – som drevs tillbaka till sina skepp, och med mer än 3000 döda kvar på slagfältet ändå undkom – låg både Niels son Magnus och fem biskopar kvar bland de kristna liken, och det var Petrus av Ribe, Kettil av Vestervig, en biskop Henrik från Sverige, Adalbert av Slesvig, som överlevde fast med oläkliga sår, och han dog ”knappast ett halvt annat år” efteråt, står det i krönikorna.

Så styrde Kung Erik Emune Danmark och Skåne som en hedning i långa år därefter, och Ärkebiskop Asker kunde nöjd se, hur hans män slagit ihjäl nästan varje annan biskop som överhuvudtaget fanns i de danska landen, medan Asker ensam styrde i Lund, från sin nya Domkyrka med en staty av Tor, eller kanske Jätten Finn i kryptan – den enda del av den senare katedralen, som hade blivit byggd vid denna tid.

Och Asker dog, mätt på år och dagar fem år efter slaget, vid en ålder av 77 år, fortfarande okristen och halvhednisk till själ och hjärta, som den allra mäktigaste och störste bland de ärkebiskopar, som någonsin funnits i de Nordiska landen.

Kanske bör vi ära Erik Emune och Asker istället, skåningar och egentligen hedningar som de var, söner av ett stort och självständigt rike.

Hellre hedrar jag dem, i alla fall – än någon kristen Knut.

En God bok om Skånsk historia och befrielsekrig, fram till 1152..

Första fullet i Thorre månad passeras

Igår var det första fullmånen för året, och i morgon är det Tjugondag Knut, den dag då den Nordiska Julen traditionellt tar slut. Vi befinner oss även i Thorre eller Januari månad, den månad som i Västnorden var helgad åt Tor, fast man först på 1200-talet i kristna källor försökt rationalisera bort Thorre till en självständig mytologisk gestalt.

Den observante läsaren torde redan veta, att det i delar av Sverige varit Augusti som kallats Torsmånad, mycket beroende på skörden, och det faktum att St Olofs dag, som infaller då, tidigare också varit helgad åt Tor, eftersom man ju uppfattade åskans gud och det senare helgonet som de kristna försökte ersätta honom med som ett och samma. På ett liknande sätt förhöll det sig med Knut Lavrad, men mera om honom i morgon…

Sådana skillnader mellan Asatron i Västnorden och Östnorden är visst inte ovanliga – vi kan ta det faktum att Fredagarna i Västnorden alltid varit helgade åt Frigga, men att Fredagen i Östnorden – dvs Sverige och Finland samt hela Baltikum och delar av Gårdarike eller Ryssland ju alltid uppfattats som helgade åt Freja, liksom det en gång var nere på den Europeiska kontinenten.

Maträtter vid Thorrablot – ursprungligen den mat, som blivit över sedan Julen och nu åts upp…

 

Enligt den moderna Isländska kalendern börjar Thorre månad först något senare, och vanligen firar man Thorrablotet, den moderna och återupplivade fest till Tors ära något senare, eller kring den 25 denna månad – men att Thorrablotet och Midvinter, liksom det senare Tjugondag knut – en kristen bortförklaring – ändå hör samman, är alla överens om. Mer om Thorrablot kan du läsa i arkivet här ovan.

Mina sista förråd av livgivande äppelmust och äpplen är nu slut, lagom till det att Julen slutar, men Asatrons föryngrande och livgivande effekt, varar året om...Liksom dyrkan av Idun, och alla Asar, Vaner och As-ynjor (ni vet väl att man här uttalar två separata ord…)

 

”Nej här hjälper varken BÖNER eller KLAGOSÅNGER – För HANDLINGENS väg gör alltid skillnad…”

Epikuros, en hednisk filosof som levde för över 2300 år sedan, avslöjade det verkningslösa och meningslösa med Monoteism, och tron på Allsmäktiga gudar redan dåförtiden. Ändå finns det dem, som tror på totalitära och farliga samhällssystem som Kristendom eller Islam. Och allra mest absurt, är deras tro på bönens makt, samtidigt som de förnekar värdet av verkliga handlingar.

Titta på situationen i Australien just nu !

Vad har just Australiens invånare, för att inte tala om hela Australiens djurliv, gjort för att straffas så svårt och hårdhjärtat av en påstått allsmäktig, allvetande och allgod gud ? Allah, JHVH-1 eller ”gud” kan enligt min mening inte alls vara god, så länge han straffar och brännskadar oskyldiga koalor och kängurus.

Inte heller kan han vara allsmäktig, för då hade han mycket enkelt kunnat förhindra detta. Antingen är han inte allvetande, eller också inte allsmäktig, utan tvärtom en mycket svag och kraftlös gud, som varken orkar eller vill hjälpa de allra mest oskyldiga varelserna i hans skapelse, och med det menar jag inte människorna, utan just djuren – för de har inte förtjänat detta. Vår kära statstelevision påstår att mer än 480 miljoner djur skulle ha dödats, enbart i New South Wales – men det är oklart vad man egentligen menar med detta. Menar man enbart högre djur, eller räknas enskilda fåglar och exempelvis termitsamhällen, och betraktas då exempelvis en myrstack som en organism, eller kanske flera ?

SVT, som inte kan antas vara en objektiv källa, utan hårt politiserad, säger också att utländska media gravt skulle ha överdrivit den mänskliga påverkan som utlöst bränderna (att det enbart skulle vara klimatförändringar eller blixtnedslag som skulle ligga bakom, kan man nog utesluta på en gång – dessutom har det så vitt jag vet inte förekommit någon helhets- framställning över hur stor andel av bränderna som i själva verket är anlagda av just människor, eller orsakade av oaktsamhet). Till och med SVT har fått erkänna att polis i New South Wales arresterat mer än 182 personer för att ha orsakat bränderna, och av dem är minst 24 de facto pyromaner, som agerat med ont uppsåt.

HÅLL KÄFTEN kära svenska Journalistkår… Det går INTE att sluta sig till att det bara skulle vara ”klimatförändringar” som ligger bakom Australiens bränder – inte när människor de facto och bevisligen ligger bakom…

Bönerabblande och litanior lär i alla händelser inte hjälpa Australiens invånare det minsta, oavsett om det nu är människorna eller djuren som drabbas hårdast, och oavsett om det är kristna i Australien som sitter och åkallar sin gud, eller om det meningslösa bönerabblandet kan tänkas ske i vår del av världen.

Det enda som verkligen hjälper emot bränderna, är att gå ut och försöka släcka dem, eller rädda de varelser och livsmiljöer som nu räddas kan. Så gjorde jag när den stora Kårböle-branden härjade för nu snart 18 månader sedan, vilket jag redan berättat för er om, ifall ni nu följt min blogg så länge. Även jag agerade nämligen i egenskap av hemvärnsman som frivillig den gången, och för övrigt lär det enligt statstelevisionen vara så, att de som bekämpat bränderna i Australien sedan i September, till absolut största delen utgjorts just av frivilliga. Man kan förstås diskutera om det är den bästa metoden just i Australiens fall, och man kan naturligtvis ifrågasätta om bränderna i Kårböle eller på andra ställen i vårt land – som den i Västmanland, då jag också gjorde insatser – inte är löjligt små jämfört med förhållandena i andra Världsdelar, eller hur stor proportionell andel av Australiens yta som berörts – ingen säker bedömning lär existera av den saken på svenska heller – eller hur långtgående skadorna på Australiens biotoper i själva verket blir.

Men för tillfället är allt detta underordnade problem.

Det enda säkra är, att böner inte hjälper.

Det enda som hjälper är handlingens väg, och handlingens väg är också Hedendomens. Det betyder, att förlita sig på mänsklig kraft, mänsklig förmåga och offer – för att arbeta är också att offra och blota, och för övrigt det bästa offer man kan ge, överlägset ekonomiskt bistånd, överlägsen all välgörenhet – för huvuddelen av det arbete som nu förestår, ligger onekligen på Australiensarna själva. De kan inte förlita sig på någon kristen gud. De kan inte förlita sig på böner, eller allmosor från resten av Världen, oavsett om nu resten av Världen är välvillig, och möjligen kan bidra.

Vad de däremot kan förlita sig på, är däremot sig själva.

Böner och liknande leder ofta fel, för människorna strider likt gudar och makter ofta inbördes, och vill ofta varandras undergång. Det visste redan Epikuros, för 2300 år sedan.

BÖN är VERKNINGLÖST. Endast och endast bara INSATS räknas !!

Till sist en liten rolig serie från Reverend Onan Canobite inom The Church of the Subgenius (se under ”adiafora” i arkivet här ovan), När det verkligen gäller, vem hjälper dig då ? Inte fan är det den kristne guden eller allah i alla fall, för dessa gudar är totalt maktlösa emot naturkrafterna. Björnen i seriestrippen nedan skulle säkert konstatera, att själva björnarnas gud är mäktigare i så fall, för den hejdar ju den påstått allsmäktige att intervenera. Åskan finns, elden existerar, och förmodligen är det förnuftigare att räkna med åskan, elden, stormen eller naturens krafter, och inse att Polyteisterna har rätt, om vi nu alls skall blanda in religioner i vad vi ser omkring oss, dagligen och i den här Världen.

Så kan det gå ! Tacka Skade och diverse björnar för det…

 

”Hur brist på Valrossbetar skall ha sänkt Grönlandsbosättningen”

Att Erik den Röde grundade de Nordiska bosättningarna i östbygden och västbygden på Grönland känner väl alla bildade människor i Sverige till, men färre minns kanske det faktum att de bestod ända till 1400-talets första hälft, och kan ha överlevt så länge som till ett trettiotal år före Columbus, som de kristna på falska och felaktiga grunder utsett till Amerikas upptäckare.

Nu rapporteras från The Smithsonian i USA – detta anrika lärosäte – att jakten på Valrossbetar och bristen på denna eftertraktade råvara skulle ha gjort att Grönlandskolonierna till sist dog ut, vilket också andra media med arktisk anknytning tar upp idag.

Skulptur av Valross i Valrosstand från 1200-talets Nidaros eller Trondheim

Traditionellt har man skyllt på klimatförändringar och tidvis kallare klimat under medeltiden som en förklaring till Grönlandskoloniernas nedgång och sakta borttynande. Om det lär oss någonting, så är det att inte överdriva betydelsen av klimatförändringar eller deras betydelse. Nordborna kunde överleva i minst 400 år på Grönland praktiskt taget utan jordbruk eller boskapsskötsel, och ändå hade de omjämförligt mycket sämre och mindre teknik än vi har idag. Grönland ödelades visserligen, men den Nordiska kulturen överlevde som vi alla vet på andra håll. Och klimatet under Vikingatiden skall enligt vissa forskare ha varit 4-5 grader varmare än nu, i alla fall på 1000-talets Grönland. Nu spår vissa klimat-pessimister att en ökning på två grader i genomsnitt skall inträffa, Globalt sätt – ellerr möjligen 4-5 grader. Betyder det en återgång till Vikingatidens förhållanden ?

Mänskligheten har i alla fall upplevt ännu större klimatförändringar förr – ja flera istider och interglacialer, om vi räknar med Neanderthalarna, vars hjärnor var större än våra. Vad finns då att vara rädd för, mer än en förljugen kristen Yttersta Domen-mentalitet ?

Nåja. James Barett, en arkeolog från The University of Cambridge har studerat jakten på valrossbetar, samt dess användning som elfenbensråvara – ja – man sålde dem faktiskt som elfenben, Afrikas elefanter till fromma. Introduktion av just Afrikanskt och Indiskt elfenben, under de stora upptäcktsresornas tid, skulle enligt den senaste forskningen ha lett till ett prisfall på marknaden för falskt eller äkta elfenben, och som ett resultat av det skulle Grönländarna inte haft råd att importera vad de behövde för livets uppehälle.

Dessutom skulle de ha förlagt sina jakter allt längre och längre norrut, och förlust av enstaka manliga familjemedlemmar under snöstormar i samband med jakt skulle då ha röjt undan de sista marginalerna för en redan högst ansträngd och minskande befolkning. Utan jägare och krigare dog så den nordiska bosättningen ut, anser man. Förmodligen finns det en viktig lärdom där också. Man skall nu ha studerat allt från brev ifrån enstaka Påvar, daterade 1282, som krävt av Grönländarna att de skulle erlägga skatt till den katolska kyrkan i silver och guld istället för valrossens elfenben, och silver och guld att betala denna alltmer giriga och förtryckande kyrka hade de ju inte..

Man påminner om ”The Lewis chess men” och otaliga andra medeltida eller vikingatida konstverk, som gjordes av valrossens betar, men glömmer bort seglen och tågvirket, som man fick av valrossens sega hud…

Grönländska Valrossbetar med medeltida runskrift från 1200 – 1400 skall ha hittats i hela Europa.

Nordborna använde valrossen till mycket, även som köttråvara. Dessutom undanröjer de senaste fynden vad man sagt om att Nordbor på Grönland inte skulle ha lärt sig Inuiternas jaktmetoder, men det var just precis vad man gjorde. Förra året rapporterades om hur en enstaka Valross skulle ha vält ett helt fartyg, tillhörande den ryska flottan, enligt vad man då uppgav…

 

The time has come,” the Walrus said, ”To talk of many things:
Of shoes—and ships—and sealing-wax—  Of cabbages—and kings—

And why the sea is boiling hot, and whether pigs have wings….”

Brasilianare fast på Langjökul, skriver Aftonbladet…

Kvällstidningen Aftonbladet rapporterar denna afton, med Morgunbladid i Reykjavik som källa, att 39 personer, bland dem ”britter, brasilianare och barn” skall ha åkt vilse med snöskoter på den Isländska glaciären Langjökul i en snöstorm sedan i måndags, och att man därför vill ställa researrangören till svars.

Min egen enda kommentar är att det såklart kan vara oansvarigt av en researrangör att ta en massa utlänningar till fel plats vid fel tillfälle och i ogjort väder, men jag frågar mig mer än allt annat vad de här personerna alls hade på Island att göra.. Brasilianare, Barnrumpor och Britter har inget att hämta i en snöstorm på Island hursomhelst, och nu har det kostat åtskilligt med pengar och resurser att få ned dem från jökuln och obygden. Islänningar som bor i området, och Nordbor, vet i alla fall hur man överlever en storm på egen hand, och när man skall hålla sig hemma.

Strax nära denna jökul ligger Thorisgjökull, och alla vet, att när Thor är vred, är han inte till att leka med.

Fra Langjökull hin Mikla…

 

Raud den Rammes dag

Idag firar många Asatroende, främst i USA och en del anglosaxiska länder, Raud den Rammes dag.  I Sverige är denne fulkeskung från Hålogaland eller Nordligaste Norge bortglömd, men i Norge firas han också, mest beroende på de odödliga passager som finns i den fullt historiska Olafs Saga Tryggva, eller berättelsen om den kristnade kung Olaf Tryggvason, och hans många illdåd emot hedningarna. Raud den Ramme, som på Engelska kallas Raud the Strong – en smula felaktigt, därför att en man som är ”ramm” eller flink i nävarna också är rörlig och smidig, och visst inte bara stark i allmänhet var också Gode och en firad sejdkarl, och ägde tillika ett stor drakskepp som hette ”Ormen” och det var större än något skepp, som kung Olaf senare kom att äga, ty vid denna tid var ”Ormen Långe” med sina 34 årpar ännu inte byggd.

Det betyder att Rauds drakskepp måste ha haft närmare 35 meters längd eller mer, och rymt närmare 100 mans besättning – och kanske är det inte omöjligt att finna spår av det eller hans gravhög ännu, för enligt Heimskringla bodde han invid Saltströmmen på två öar som hette Gylling och Häring – idag finns det två orter som heter Godönäs och Löding i närheten, och ortens topografi ser delvis annorlunda ut än under 900-talets sista år, när kung Olaf bestämde sig för att slakta och plundra de sista självständiga Jarladömena i Norr. Man kan bara tänka på de skepp man fann i Sydnorge under 2019, och som ingen trodde att det var möjligt att återfinna, ända tills nu. De var från 800-talet (se bland de tidigare inläggen) och långt över 25 meter de också, även om de kanske inte kan kallas ”Drakar” – ty ett sådant skepp skall ha minst 32 bänkar.

Alltnog, Raud den Ramme och hans folk mötte kung Olaf i öppen strid, och även om sagan säger att de ska ha besegrats, kom de helskinnade därifrån och seglade så bort genom att kryssa mot vinden, och det gjorde de så skickligt och bra att ingen kristen kunde följa efter dem, och Olaf började då ljuga för sitt eget folk och säga att det var trolldom.

Saltstraumen, inåt land förbi Bodö, som där ser ut idag. Här finns ett mäktigt tidvatten, som hindrade de kristna att komma fram, och trakten har varit befolkad av Nordmän sedan romersk järnålder

Hålogaland var isfritt till och med under den senaste istiden, och öarna på Ofoten var redan då bebodda. Man har hittat brödsäd från långt före kristus och spår av långhus, som visar att Hålogaland var färdigkoloniserat och bebott av Nordmän – inte samer och därmed likställda – under bronsåldern och vidare framåt. På Bodö-näset har man hittat minst 30 större gravhögar av sydnorsk typ, som visar att man var ett självständigt rike i norr med rika förbindelser mot resten av Norge och andra delar av Världen, men de kristna slog sönder allt detta. Raud blev belägrad på sin egen gård, och man ville tvinga honom att anta kristendomen.

Han vägrade, och förblev hedning in i det sista. Då befallde kung Olaf att man skulle trycka in en huggorm i ett avsågat dryckeshorn, och så petade man med en glödhet järnten i hornets ena ände. Då kröp huggormen ned i svalget på Raud, för man satte hornet framför munnen på honom, och så åt sig ormen in i hans inälvor, och därav förblödde och förgiftades han inifrån, medan de kristna njöt av anblicken och hånade honom. De flesta av Rauds egena män torterades sedan ihjäl av de kristna på olika sätt, bland annat genom att brännas på bål eller av att plågas till döds med glödande järn.

Olaf Tryggvason stal Rauds skepp, och en del säger att det var den mindre ”Ormen” som ännu fanns när slaget vid Svolder till slut stod, och Norrmän, Danskar och Svenskar till sist gjorde gemensam sak emot de kristna, och tog en rättvis hämnd för Raud, hans folk och många andra, hela Norden alltöver. Olaf plundrade och stal också ansenliga rikedomar, och det första de kristna gjorde, när de kom ill Halogaland, det heliga landet i Norr, var att bränna ned alla gårdar och lägga hela landsändan öde. Det ”Thule” redan Pytheas talade om, långt före kristus, och det Midnattsolens och Midnattsmörkrets land i Norr, som Prokopios och andra Byzantinska historiker beskrev, har av många identifierats med Rauds glömda land, och många hedningar flydde som vi vet över till Island, där Asatron aldrig riktigt dog ut, utan finns kvar än idag.

Man anser också, att det funnits fler historiska urkunder om Hårak på Tjötta, Raud och alla de andra Jarlarna och Fylkeskonungarna, som var hedningar och Asarna trogna allesamman, fast de kristna förstörde alla källor och sagasamlingar de fick tag på.

Raud föll som en god man, och han representerade en god och rättvis sak.

Hans minne lever och firas än idag, som vi kan se. Och Asatron är inte bortglömd. Män kan falla, och gårdar och bygder brinna, men man kan inte förinta ett starkt och enat folk, eller dräpa dess tro, hur många män, kvinnor och barn de kristna och slikt anhang söderifrån och från Särkland än dräper, och än månde dräpa i detta nya decennium.

Sann tro och sanna gudar skall alltid finnas kvar.