Malmö St Pauli: Bögisk altarrtavla åker UT – befanns vara för ”gnostisk”

Sedan Joel Halldorf – den ärkekonservative kristne debattören, känd för sina många utfall emot Asatro och hedendomen, yttrat sig om den anstötliga och sedlighetssårande ”altartavlan” i Malmö St Pauli (ej att förväxla med det berömda hor- och bordell-distriktet i Hamburg med samma namn) har en smärre teologisk debatt tydligen utspelat sig i den ”Svenska” Kyrkans hägn. Detta evangelisk-Lutheranska samfund skildes från staten redan år 2000, men vägrar fortfarande att inse, att det inte längre har den minsta rätt att representera alla svenskar i andligt hänseende, särskilt som närmare 45 % av landets befolkning inte längre är medlemmar i samfundet ifråga, och heller inte vill ha det minsta med det att göra. Att de flesta svenskar numera tar klart avstånd ifrån detta ”svenska” samfunds förkunnelse, är heller inte så konstigt…

Se här bara. I det ”Paradis” av en viss Elisabeth-Ohlsson Wallin som en lokal fjolla till präst anskaffat till St Pauli kyrka – något hon själv betecknat som ett ”mirakel” ingår inga heterosexuella människor alls. Endast och endast bara samkönade par, samt transsexuella har rätt att ta del av denna kyrkas förkunnelse, och människor med normal sexualitet exkluderas helt – särskilt då heteosexuella kvinnor. Joel Halldorf, denne store, lysande teolog har uttalat att verket är ”Gnostiskt” och att ”Gnosticism” inte kan få förekomma i den svenska kyrkan.

Man undrar hur han alls kunnat komma fram till den slutsatsen, men det förmäler inte den historia som nu utspelats i media. Emellertid, ingen mindre än hans Högvördigt Högvördiga Högvördighet, alltså Biskopen i Lund har behagat uttala sig, och det vet vi ju allihop att ”Svenska” Kyrkan anser, att dess biskopar liksom är förmer än oss vanliga dödliga människor.

Högvördigheterna och prästerskapet uppges nu ”överväga” om det anstötliga verket, som redan upprört många människor i församlingen eller förslamningen av de kristna, nu ska tas bort eller inte. Beslut väntas före Julen, säger man.

Enligt en kyrkokälla, har den sårande och sexuellt anstötliga altartavlan redan tagits bort. Storm i det kristna vattenglaset, således – men sak samma…

 

Värdig religion eller halvdebilt PK-TJAFS ? Tja, ni väljer ju själv, men att GÅ UR är faktiskt ett väldigt vettigt alternativ…

INGET Bönerabblande på pendeltåg, T-bana och bussar… INTE EN MAN; INTE ETT ÖRE MER TILL MONOTEISMEN !

Företaget MTR, utlandsägt och med stora intressen inte bara i pendeltåg, utan hela Storstockholms Lokaltrafik och mycket av vårt lands övriga infrastruktur, sände i veckan ut ett rättvist och rimligt formulerat brev till sina anställda, som förbjöd ”bönestunder” och annat irrationellt och störande beteende på arbetsplatsen. Två dagar senare ”pudlar” MTR:s representanter rent vilt, och lägger sig platt inför de religiösa fanatiker, som verkar ha infiltrerat detta kollektivtrafikföretag, och nu alldeles hotar att ta över det. Det här är inte bra. Situationen i vår huvudstads kollektivtrafik, liksom i flera andra svenska städer hotar att fort gå alldeles över styr, ifall dessa monotona Monoteister får som de vill.

Fasta, utsvultna tågförare som inte klarar sina jobb, förseningar, bönerabblande på arbetstid och sammanbrott i kollektivtrafiken – ja – så kan det bli inom kort…

Man har redan för flera år sedan konstaterat hur liknande problem uppstått i Göteborg, där spårvagnsförare som varit halvsvältande och utmattade till följd av långvarig fasta under Ramadan orsakat flera svåra olyckor. Personskador har uppstått. Nu kan samma skadeutfall också hota Stockholm – förutom de förseningar och de förluster för hela samhället och nationalekonomin som kommer uppstå, bara för dessa religiösa tokjäklar, som inte ens har vett att uppföra sig normalt framför sina arbetskamrater. Varför skall hela företagets personalstyrka, egentligen behöva dansa efter dessa dårars pipa ?

MTR påpekade mycket riktigt, att bönerabblande och annat stört beteende inte hörde hemma i företagets lunchrum, pausrum och lokaler. Två dagar senare vek företagets VD, en viss Henrik Dahlin, skamligt nog ned sig, enligt vad statstelevisionen SVT erfar. MTR tar inte sitt samhällsansvar. Tidigare deklarerade man klart och tydligt, att bönerabblande inte skall ske under arbetstid, men att om någon anställd vill ägna sig åt sådant, får det ske på obetalda raster. Det borde man ha stått upp för – för alla Stockholmars och resenärers skull !

Religionsfrihet är också frihet FRÅN religion. Att inte behöva bli pådyvlad främmande religioner, eller bli utsatt för skada, förseningar och hot pga dem !!

INTE EN MAN, INTE ETT ÖRE MER TILL MONOTEISMEN – HÅLL SVERIGE RENT !!

Ingen Lynch-justis i VÅRT land…

Idag är en Odens dag, och igår var det en Tyrs dag, som alla tisdagar. Tyr är rättvisans gud, och han tål inte, att hans runor eller rättvisa missbrukas, precis som man nuförtiden ofta missbrukar lagarna i vårt land. Politiska skådeprocesser och iscensatta rättegångar har blivit allt vanligare i vårt land, liksom förtal på nätet. Kanhända är det följderna av en oduglig och dekadent regering vi ser, liksom ett förstört politiskt klimat, där överheten använder sig av rättssystemet för att smutskasta sina egna medlemmar, när man nu inte smutskastar och rackar ner på vanligt folk. Men rättvisan skall ändå segra till sist. Denna vecka har den vunnit två klara framgångar.

”Rättvisan bär inte sitt svärd förgäves !”

Idag frikändes den före detta Centerpartistiske ministern Eskil Erlandsson, en av det gamla bondeförbundets sista starka män, från alla falska anklagelser som riktats emot honom. Stureplancentern, ledd av ”Akbar Annie” Lööf och hennes anhang, hade hittat på en snaskig historia om att Eskil Erlandsson, som är gammal, ofärdig och har svaga knän, skulle ha ofredat tre mycket högljudda och gapiga centerkvinnor, som alla tillhört hans svurna politiska motståndare. Dagens Nyheter konstaterar att bevis alldeles saknas i ett fall, och att en fullt enig domstol ansett, att de andra anklagelserna är nonsens, eftersom Eskil Erlandsson aldrig haft några sådana avsikter, som man fegt och i flera månader i efterhand beskyllt honom för.

Han har aldrig begått något ofredande, enligt vad även SvD konstaterar.

Journalisten Malin Sive i kvällstidningen Excessen – nej förlåt vad skriver jag ? – Expressen skall det givetvis vara – inflikar att onödiga och obefogade påståenden mellan vuxna (?) människor inte hör hemma i domstol. Man måste ge henne rätt. När så många sk ”skjutningar”, sprängningar, mord, dråp, rån, grova överfall, verkliga våldtäckter och andra synnerligen grova brott kvarstår ostraffade, då skall Sveriges domstolar inte bli ett forum för politiska skådeprocesser, som fega och inkompetenta krafter i samhället iscensatt emot de få politiker, som ändå visat sig hederliga och omutbara. Vi får komma ihåg, att det var just därför Eskil Erlandsson under förnedrande och förödmjukande former sparkades från sin Ministerpost.

DÖMD för Grovt förtal. Spred falska våldtäktsanklagelser och påstod att hon skulle blivit ”drogad” av nära kollega i sociala media…

I veckan dömdes också den fullstädigt vidriga kvinna ni kan se på bilden ovan för Grovt förtal och falska våldtäktsanklagelser. Det är skribenten ”Cissi” eller Pissy Wallin – en av de allra värsta stolpskotten i svenska nyhetsmedias absoluta c-lag. Redan i våras fick hon sparken från gratistidningen Metro på grund av vad hon skrivit om sin kollega Fredrik Wirtanen och hans familj, saker som hon nu blivit dömd för. Hon har som krönikör lyckats att bli avstäng till och med från tidningen ”Allt om Mat” och ligger bakom en ökänd feministisk hat-sajt vid namn ”Gardet”, där hon fortsatt sitt förtal och anklageriverksamhet emot flera personer, bland annat 16-åriga småpojkar som härjat runt på nätet. Detta – liksom hennes ”karriär” och uttryckssätt i övrigt, har redan visat hela Sverige vad slags person hon är, och att hon nu blivit dömd till ett skadestånd på 110 000 kronor, samt rättegångskostnader på närmare 300 000, är ändå ett bevis på att det faktiskt finns rättvisa i vårt land, trots alla de politiska övertramp som förekommit i skådeprocesser och hat-rättegångar inom svenskt Domstolsväsende det sista året.

Även i fallet Pissy Wallin var rätten enhällig, men Pissy vägrar att ta bort sina inlägg och skall naturligtvis överklaga till varje pris – och det kommer nog att stå henne dyrt. Aftonbladets rättsexpert Ängla Eklund påpekar att förtal är ett spridningsbrott, och att en hel hord av trogna följare till Pissy också är medskyldiga. Fredrik Wirtanens familj har skadats, och han har fått sitt privatliv förstört, trots att varje form av bevis mot honom saknas. Domen får ändå betraktas som ganska mild, eftersom grovt förtal i Pissys kaliber kan ge upp till ett halvårs fängelse.

– Nu har vi sett ett flertal domar på det här området och det är tydligt att domstolarna ser allvarligt på namnpubliceringar, även under en kontext som har ett stort allmänintresse. — —

– Förtal är ett spridningsbrott. Det innebär att det inte bara är den som sprider originalinlägget som kan göra sig skyldig till förtal, utan även alla som har delat det vidare. Det krävs inte att du har särskilt många följare för att det ska utgöra ett potentiellt förtal. Även en mindre spridning kan ha en skadlig effekt för en person.

Hon tror att vi kommer att få se fler förtalsdomar framöver. (Aftonbladet 2019-12-09)

Dagens Nyheter påpekar att det finns minst tre liknande fall, där kvinnor som Pissy dömts för grova förtalsbrott. Vi får aldrig glömma, att människor har dött på grund av sådana anklagelser, som Pissy spridit. Teaterdirektören Benny Fredriksson begick självmord vid sin hustrus sida i Australien 2017, enbart pga Pissys och hennes gelikars exempellösa hets. De har ingenting ångrat, trots blodet på sina händer. En enhällig domstol har konstaterat, att Pissys handlande varit helt oförsvarligt, även ur ”allmän synpunkt” och att tro, att man på något sätt skulle väcka politisk opinion eller syssla med politik när man bara använder det skrivna ordet för att skada, förtala och förstöra för andra, går heller inte att försvara. Pissy är en moraliskt dålig människa, och hennes handlande måste en gång för alla fördömas.

Jag ger sista ordet om vad som hänt denna vecka till Martin Aagård, en annan av Aftonbladets skribenter, som också varit ganska klarsynt. Efter vad som hänt, och efter förtalsdomen borde det stå klart för alla tidningar och mediadirektörer i Sverige, att det är dålig journalistkultur att anställa personer som Pissy Wallin; och att journalistisk integritet fodrar, att man inte använder falska anklagelser ur tomma luften eller förtal som slagträ i media, för att ”komma åt” meningsmotståndare. Det är inte rättvist att göra så, helt enkelt.

Att hon gjort sig skyldig till förtal var hon fullt medveten om redan från början. Försvaret fokuserade istället på varför hennes uthängning av Fredrik Virtanen som våldtäktsman var försvarbar. Wallin menade att hon utanför alla regelverk och etiska hänsynstaganden skapat en egen publicistisk plattform där nya, mer frihetliga regler gällde. — — Wallins tro på att hon inspirerar med sitt lagbrott är inget annat än ett totalt haveri. Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är. — — Resten får fortsätta att anonymt hänga ut sina förövare på Flashback, i den förtalsunderground som pågår dag ut och dag in. Där sanningar visserligen kan sägas, men uppblandat med så många totala lögner att ingen ändå lyssnar.

Dessa yttranden av Herr Aagård rymmer mer än ett korn av sanning. Detta är rikemans-slödder, helt enkelt, folk som för skådeprocesser och tror att de på ett amerikanskt sätt ska lyckas med ”show trials” för att trycka ner, förnedra och skada människor. Men verklig rättvisa fungerar inte så. Det är hög tid, och betydligt mer angeläget, att svenska Domstolar ägnar sig åt att lösa verkliga våldtäkts- och misshandelsfall, än Pissy Wallins inbilska herrskaps-fantasier.

För övrigt är det sista gången, som jag en tänker ta upp denna bedrövliga person, vars agerande är en skam för hela vårt land. Fel måste rättas till, och rättvisa skipas, det är visserligen sant, men att behöva skriva om Pissy Wallin såpass nära Julen, äcklar mig faktiskt.

”Justice will be done. Tyr – Thy Kingdome come !”

”Om hur Jul dracks hos Harald Blåtand” enligt Frans G Bengtsson

I anslutning till gårdagens text om Julskinkan, denna för hela Julhelgen och Julglädjen så essentiella maträtt, vill Hedniska Tankar nu publicera Frans G Bengtssons berömda skildring av Kung Harald Blåtands Julgille ur ”Röde Orm”. Många är de svenska hedniska familjer som läst denna text som ett slags obligatoriskt hedniskt julevangelium kring Midvintersolståndsdagen, eller annars före Jul. Till och med filmrecensenten Orvar Säfström och krönikörer i Helsingborgs Dagblad har bekänt att de gjort så, Hedendomen till fromma, och all kristendom till förfång…

Frans G Bengtsson, född 1894 på Rössjöholm i Skåne – samma plats där han placerade sin romanfigurs hem – var hedning ut i fingerspetsarna, och hade aldrig mycket till övers för kristendomen. Han dog i förtid vid 60 års ålder redan 1954, men hans text – som aldrig låtit sig översättas med någon större kvalitet till engelska eller något främmande språk – tår för evigt kvar som en av de klassiska skildringarna av sin tid, och inte minst den hedniska Julen. Han fick också åtskilligt med tackbrev för den under sin levnad, och folkets kärlek blev hans belöning – något nobelpris eller andra utmärkelser fick han aldrig, men han borde ha fått det. Det bästa brev han fått, enligt honom själv, var ifrån en brådmogen 7-åring, som frågade honom om ölet i Kung Haralds Hall inte blivit förstört sedan Sigtryggs avhuggna huvud fallit i det – tvekamper var denne unge man inte emot, men att så mycket gott öl skulle förfaras, ansåg han vara en stor skada…

Charlie Christenssons serie-version av ”Röde Orm” hör till de mindre lyckade adaptioner som genomförts…

 

Läs gärna denna text för era egna barn och efterkommande – och LÅT HEDNA ER om ni inte redan gjort det…

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

– Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
– Med mig är det likadant, sade Orm.

Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Visste du att Kung Haralds gilleshall har återfunnits, och att man i den också hittat BEVIS för julskinka, samt grisslakt ? – Jodå, danska arkeologer har gjort den upptäckten, och mera om den kan du läsa här.

För övrigt var det också så att när norska arkeologer upptäckte Leif Erikssons ”Leifsbudir” eller övervintringsstället på New Foundlands Nordspets, så försökte amerikaner och andra göra allt vad de kunde för att bortförklara denna upptäckt. Det minns inte många idag, men så var det. Det avgörande beviset – utom nordiska hustomter och artefrakter – var ett avgnagt skinkben, som måste gravlagts en Jul – för skinka ätes inte av Inutier eller Indianer – det kan bara och endast Nordmän göra !

Julen kommer – och med den de vanliga LÖGNERNA om Julskinkan

När nu Anna-dagen passerats, och de traditionella förberedelserna för Julen skulle vara klara innan den nionde dagen i Julmånaden var slut, kan vi notera att pressen i vårt land publicerar de sedvanliga lögnerna och halvsanningarna om Julskinkan, detta år precis som alla år före detta. Man har till och med den oerhörda fräckheten att påstå, att Julskinkan inte skulle vara hednisk, utan en 1800-talsuppfinning. Det stämmer kanske när det gäller kokt och griljerad skinka, men alla vet vi att Julskinkans upphov är äldre och ädlare än så. Vi vet, att den har sitt ursprung i Gullinbursti och Frejsgalten, och att det är därifrån den kommer.

Sonargalten – Julens stora försoningsoffer och Sven Tveskäggs edgång inför Jomsvikingarna vid gravölet efter hans far, Harald Blåtand

Redan i Ansgar-krönikan står det skrivet om Ansgar och de svenska vikingarnas sjötåg till Apuole i Litauen, att Ansgar som god munk kunde övertala vikingarna att späka sig och avstå från fläsk och öl under resan hem, men när Julen kom, ville de på intet sätt avstå från skinka och öl, och vände genast åter till hedendomen, skriver Rimbert i sin krönika.

Redan på 1870-talet hade man Sonargaltens betydelse klar för sig, och visste att det var över den helstekta grisen eller skinkan som de högtidligaste av eder svors, precis som Sven Tveskägg en gång svor att fördubbla sin faders rikes storlek i alla riktningar, som det mycket riktigt står i Jomsvikinga Saga angående Kung Harald Blåtands gravöl. Till och med i de allra äldsta tryckta källorna om den svenska Julen, från 1600-talets första hälft, finns julskinkan i saltat och kokt skick med, även om det ligger närmare till hands att våra förfäder åt den stekt eller grillad, med blodkorv och äppelmos till, samt kål och andra godsaker.

Också i Hervarasagan förekommer Sonargalten, liksom i Helge Hjörvadssons saga, och det finns alltså rikt med forntida källor som talar om hur en helstekt gris med skinka och allt bars in i salen, ja i vissa fall lär man till och med ha lett in julgrisen levande i salen, och slaktat den sedan, så att den kunde överbringa de löften och eder som svors till själva gudarna, och löpa upp med dem till Valhalls port. Denna vana att svära en ed och ta ett högtidligt löfte vid Julmåltiden, skall enligt vissa ha hetat Strengning, eller att ta Bragelöfte – stränga harpan är väl den ursprungliga ordalydelsen, och den kunde gott återinföras vid alla nutida Julbord vi äter på våra arbetsplatser och i näringslivet.

Är DU chef eller rent av Överstelöjtnant ? SVÄR DÅ VID FREJ att utöka allt du gör dubbelt under det kommande verksamhetsåret, ty det anstår dig sannerligen !

Frej är inte för inte Sviagod, eller Svearna Gud, och att svära vid hans galt och över skinkan, är icke oävet utan pryder sin man. Våra skinkproducenter borde notera detta. Julskinka åts också tidigt på medeltiden vid Julmiddagar i Oxford – från 1100-talet och framåt säger vissa, och Julskinkor – med en annan kryddning än de svenska – förekommer så långt bort som i Australien, och över hela det keltiska området.

En av de viktigaste saagorna i keltisk och Irländsk mytologi är The Tale of Mac Da Thó’s Pig som handlar om hur männen av Ulster, eller Nordirländarna, en gång skulle försonas med de övriga irländarna genom att slakta, koka och äta den väldige hövdingen Mac Da Tho’s enorma gris, som var minst femton alnar lång, eller långt över sex meter, bara på det ena hållet. Men – de kom ihop sig om vem som skulle ha äran att skära upp själva skinkan, ty en väldig kämpe måste det ju vara för att klara detta viktiga värv, som man förstår, och så kommer det sig att det har rått krig mellan Nordirland och övriga Irland alltintill detta sekel..

Similarly, in the 1st century BC, the Greek ethnographer Diodorus Siculus describes in detail how the Gauls ”honour distinguished men with the best portions of the meat”, and how disputes often lead to challenges in which ”they set about glorifying the valour of their forefathers and boasting of their own prowess; and at the same time they deride and belittle their opponent, and try by their speeches to rob him of the courage he has in his heart”.[32]

Från Wikipedia – Julskinkan har antika anor, och seden att svära eder över den är i sanning mycket gammal..

 

Så ståndar SÄRIMNER i Salen – blick från Jim Lyngvilds hem Ravnsborg på Fyn

[Cet] took knife in hand and sat down to the pig saying ”Find among the men of Ériu one to match me in feats – otherwise I will carve the pig.” …Lóegure spoke then: ”It is not right that Cet should carve the pig before our very eyes.” Cet answered ”One moment Cet, that I may speak with you. You Ulaid have a custom: every one of you who takes arms makes Connacht his object. You came to the border, then, and I met you; you abandoned your horses and charioteer and escaped with my spear through you. Is that how you propose to take the pig?” Lóegure sat down.[15]

Var det någon som trodde att man inte kunde roa sig präktigt på Irland fordomtima ? Vid C i förgrunden till vänster ångkokar man en hel gris…

Går vi till keltiskt område, så fanns det alltså Julskinka redan före kristus, och alla kan vi minnas den berättelse om de 48 ollonsvinen, väl gödda, som Frans G Bengtsson placerade vid Harald Blåtands eget Julbord. Sockersaltad skinka, fanns inte förr, men rökt, stekt och kokt sådan har alltid förekommit, och den skall sannerligen på Julbordet detta år, såväl som alla år. INTE EN MAN; INTE ETT ÖRE ÅT MONOTEISMEN….

”Låt oss äta skinkan i tid, långt bortom all världens ävlan och strid !”

 

 

Anna Kommer med Kanna – och LUTFISK

Idag var det Anna-dagen i den gamla svenska almanackan, en dag som gärna utmärks av talesättet ”Anna kommer med Kanna” för då skulle Julölet vara klart, och talet nio – den nionde dagen i Julmånaden – kanske också har med saken att göra, även om man inte kan veta det säkert. Talet nio är ju ett Odens tal i Asatron, och Oden är inte för inte den, som skaffade skaldemjödet eller Ölet till Asgård. Niotalet står för Naud-runan, och därigenom för nödvändigheten – i Norge har man sagt att det var först på Lussi Långnatt som julbestyren skulle vara klara – där sade Freja eller Lussi själv att

«Inkje bryggja, inkje baga, inkje store eld hava!»

enligt vad den väna bloggerskan skogfrue.no upplyser oss om – och vi fortsätter på det norska temat ett tag…

Men även Lutfiskdenna nordiska uppfinning och uråldriga konserveringsmetod hade med gårdagen att göra. Igår var rätta dagen för att lägga Lutfisken i blöt. Att göra en asklut – gärna av björkaska – att bereda och blöta upp sin torkade fisk eller ”törrfisk” som man säger i Norge med, är en metod som man antagligen använde redan på stenåldern. Klimatet i Norra Norge är idealiskt för att torka fisk – och torskfiskar och spillånga fanns även längs den Bohusländska kusten i överflöd. Redan på 1000-talet exporterades ”klippfisk” från Bergen i Norge, och kom till England – och under Hansans tid senare på medeltiden spreds den till Tyskland och hela Europa.

Fisk som denna höll medeltidens hantverkare vid liv. Den byggde katedraler och imperier. Den gav kraft åt långa sjöresor, och fostrade hårda män !

Under rubriken ”resor” här ovan kan ni läsa om hur jag i Ancona – en Italiensk stad vid Adriatiska Havets norra kust, hittade en specialrestaurang, som bara och endast bara serverade ”Stoccafisso” – som man sa – och den skulle enligt restaurangens ägare ha importerats från Norge redan på medeltiden – och ända sedan dess haft sin hemort i stan. Den italienska lutfisken serverades med allsköns raffinemang, och på dussintals utsökta sätt – bland annat med saffran och sparris – men så eleganta har vi sällan brukat vara här i Norden, då vi haft behovet att få i oss föda snabbt, och saknar söderns finess, när det gäller kokkonst…

Try it – You’ll love it – (or use lots of mustard !)

Debattens vågor har alltid gått höga, om vem som skapade den första Lutfisken, och en del personer gillar inte alls Lutfisk, som ju till sin konsistens blir en géleartad och något smaklös föda. Man tvistar om man ska äta den som Norrlänningarna, alltså endast med svartpeppar och möjligen potatis, eller som Skåningarna – och jag själv, som istället föredrar vit sås, potatisar, gröna ärtor och mycket stark skånsk senap, som ska malas med en kanonkula (använd i krig!) i ett stort träfat.

I USA har ”Lutefisk” blivit ett slags nationalrätt för Norska Invandrare till det landet, och flera norsk-amerikaner i andra eller tredje generationen brukar tvista om Lutfisk är gott eller inte. Matvaran ifråga är en rätt, som man antingen hatar eller älskar – där tycks inte finnas några mellanting – och trots att många amerikaner i hög grad avskyr hela anrättningen, lär den ännu ha sina vänner och trofasta tillbedjare – ungefär som Asatron…

Till och med i Stan Lee’s och Marvels Universum har NORSK LUTEFISK trängt sig på…

Wikipedias engelska upplaga citerar detta stycke från Smithsonian (US of A:s finaste  museum, i Washington DC och allt) om Lutfiskens rätta uppkomst och tillblivelse, som jag återger helt utan kommentarer – men märk den källkritiska tendensen, som inte heller får saknas runt något hedniskt Julbord:

No one is quite sure where and when lutefisk originated. Both Swedes and Norwegians claim it was invented in their country. A legend has it that Viking fishermen hung their cod to dry on tall birch racks. When some neighboring Vikings attacked, they burned the racks of fish, but a rainstorm blew in from the North Sea, dousing the fire. The remaining fish soaked in a puddle of rainwater and birch ash for months before some hungry Vikings discovered the cod, reconstituted it and had a feast. Another story tells of St. Patrick’s attempt to poison Viking raiders in Ireland with the lye-soaked fish. But rather than kill them, the Vikings relished the fish and declared it a delicacy. It makes for a great story if you don’t mind the fact that Patrick lived centuries before the Vikings attacked Ireland.

Någon sådan ”legend” har jag för min del aldrig hört, och jag skulle tro att museimännen från Smithsonian faktiskt pratar smörja – eller ”vill göra Lutfisken av allt” som man faktiskt sa här hemma i Sverige under tidigt 1700-tal, ett uttryck lika med det nutida ”göra pannkaka av något”. Lutfisken i Sverige var en hårt förtullad vara redan i 1638 års ordningsacciser, kan man läsa, och förekom på den matfriske Biskop Brasks bord i Östergötland – men han var inte alls först med att publicera recept för hur man skulle tillaga och äta den. Alla vet ännu att riktig lutfisk gemenligen köps torr, blötläggs sex dagar och att man måste byta vatten sex dygn i rad, samt att man under ytterligare två dagar tillsätter själva askan, och så ska fisken ”lutas av” när den fått svälla, vilket tar ytterligare sex dagar och täta ombyten i kallt vatten.

På 1960-talet spreds en myt i Norge att den ”törrfisk” man skickat till Afrika av infödingarna där användes som taktegel, eftersom de inte hade någon aning om hur man tillagade den, och att regnperioden förstörde alltihop, men det är troligtvis en skröna. Efter 1800-talet har nämligen just Norsk lutfisk inte varit någon större exportvara, och trots att Minnesota lär ståta med ”The Lutefisk capital of the World” skall hälsovårdsmyndigheter i Wisconsin ha förbjudit den, som varande toxisk pga askan…

Vi og dere må STÅ PÅ KRAVA ! – Heia NORGE !!

Nåja. Allt är väl bäst i måttliga doser, och vi kan skänka våra förfäder en medlidsam tanke – under Vikingatid och Medeltiden förekom det, att Islänningar och kustbor ofta nog måste klara sig på nästan bara lutfisk under den hårda och långa vintern – mansnamnet Thorleif Torskabitner är bekant från den isländska sagan.. att luten i lutfisken kan förstöra silverbestick är också välkänt, och kanhända är mycket lut inte hälsosamt, så där må Wisconsin-borna ha rätt…

Avslutar med detta klipp från Mosebacke Monarki och Svensk Statstelevision i svartvitt från 1960-talet då vi bara hade en kanal, men desdå roligare program…

Även Stockholm Söderort har HEDNATS !!

Lokaltidningen Mitt I har konstaterat att alla, samtliga och varenda en av församlingarna i Stockholm Söderort nu har oss HEDNINGAR i majoritet. Befolkningen hoppar strömhopp från den sk ”Svenska” kyrkan, en evangelisk-lutheransk kyrka som inte är ett enda förbannat dugg svenskare än något annat samfund, och heller inte har den minsta rätt att kräva andlig överhöghet över oss.

De senaste fem åren har över 10 000 personer lämnat söderorts sju församlingar, samtidigt som bara 1 800 har begärt medlemskap. Lokaltidningen konstaterar att de kristna backat 6-7 % i alla församlingarna på bara fyra år, vilket betyder att kristendomen kommer vara helt försvunnen, finito, slut, förbi inom 35 år – och då tar Asatron över !

FAKTA talar för sig själv, och här följer siffrorna. Det Hedniska Skiftet, alltså tidpunkten när hedningarnas antal blev mer än 50 %, inträffade i de flesta fall redan för två tillt re år sedan, och detta år skall ännu fler hednas i Söderort !

Procent av invånarna som är medlemmar i Svenska kyrkan

Brännkyrka församling

2014: 54 procent

2018: 48 procent

Enskede-Årsta församling

2014: 55 procent

2018: 49 procent

Farsta församling

2014: 50 procent

2018: 44 procent

Hägerstens församling

2014: 54 procent

2018: 49 procent

Skarpnäcks församling

2014: 50 procent

2018: 46 procent

Skärholmens församling

2014: 23 procent

2018: 20 procent

Vantörs församling

2014: 43 procent

2018: 38 procent