Ännu ett SMART GRUFF från USA: Har VALKYRIORNA objektifierats ?

av

Det finns alltid människor som tror att de kan ägna sig åt vad jag kallar ”Smart gruff” eller att ondgöra sig över saker. Oftast rör det sig om rena adiafora, eller ting som är överflödiga, ja lyxproblem. Vi har Dagens Nyheter med sin skandalfabrik och sina ”fake news” om en och annan Sverigedemokrat, som plötsligt kallas ”partitopp” och som beskylls för att ha skrivit ”kvinnofientliga inlägg” på ett och annat förfalskat Flashback-konto för tio år sen – har något sådant ens nyhetsvärde ?

I Asatrons ankdamm och förtrollande lilla Värld har vi grälet mellan Lokeaner och ”Nokeans” i USA, som jag skildrade för en tid sedan. Samt alla andra humorlösa idioter, fragila lögnare samt lättkränkthetens banérförare och banerförerskor därute, ingen nämnd och ingen glömd…..

Min gamle vän (jo, jag har faktiskt träffat honom i levande livet) Mr Lucius Swartwulf Helsen, ”Cleric of Hel” eller dödsgudinnan Hels egen präst – som han kallar sig – trots att han inte alltid är en dysterkvist – träffade nyligen på en kvinna ur de Humorlösas skara – ja #metoo och #boohoohoo… Under den välfunna rubriken ”Babes, Boobs and Blasphemy” diskuterar han just nu de fruktansvärda hädelser emot Valkyriorna och själva Valkyriebegreppet, som många tycker sig se i Amerikansk populärkultur.

Jamen ”Brudar, Bomber och Blasfemi” – är väl detta konstverk ”Kvinnoförnedrande” ??

Bland annat hade en hednisk amerikanska i hans bekantskapskrets sett ovanstående ”fina” konstverk av en tatuerad kvinnotorso eller något, och förstås blivit heligt förbannad, eftersom detta då skulle vara ”kvinnoförnedrande” – en ”hädelse” emot gudinnor, Valkyrior med mera sådant. Främst handlade det om att kvinnotorson ifråga inte hade något huvud, ben och armar (nej, Torso-skulpturer brukar inte ha det) och därför skulle det röra sig om en ”objektifiering” av kvinnan, således… Jag skall snart återvända till det här med själva Valkyriebegreppet, och vad Valkyrior i själva verket är – samt varför det är skillnad på ”Skjaldmeyar” och alltså Sköldmör, kontra Valkyrior och andra övernaturliga väsen, för det verkar inte dessa amerikaner ha förstått… Men – nu när vi talar om det – har i så fall inte sk ”objektifikation” inom konsten alltid förekommit ?

 

Titta på den här sk ”Venusfiguren” från Hohe Fels i Schwaben, Tyskland, till exempel. Den är mellan 30 – 40 000 år gammal, och saknar som vi kan se nästan helt huvud, samt fötter – medan den däremot i rikt mått har vad amerikaner nuförtiden kallas ”T & A” alltså ”Tits and Ass” – för att säga det rent ut – jag hoppas mina läsare inte är pryda av sig –  samt en mycket naturalistiskt utformad, jättestor rakad vagina… Man känner till inte mindre än ett 40 tal fynd, många ännu äldre; som kan vara gjorda av såväl Homo Sapiens som Neanderthalare (eller andra förmänniskor) och det är helt obevisat att detta skulle vara någotslags ”gudinnestatyer” som de gudinne-troende tror – för övrigt kan dessa skulpturer ha varit gjorda av kvinnor, likaväl som män – det har aldrig bevisats, vilket kön som var bäst på att karva i mammutben eller i vilket kontext man alls gjorde de här miniatyrskulpturerna… Om definitionen på ”sexuell objektifiering” skall vara, att man överbetonar könsorgan, bröst mm, så har redan grottkonsten alla förutsättningar att framstå som ”pornografisk”….

 

Samma tendens eller samma fenomen är inte begränsat till Europa heller. Här ser vi ett ”konstverk” från Afrika, föregyptiskt och cirka 12 000 år gammalt, men inte särskilt anatomiskt korrekt – kvinnan på bilden har bara ett skissartat huvud, och vad som verkar vara antydda bröst, armar och ben, men könsorganet är överdimensionerat och rikt på detaljer, ”konstnären” eller ”konstnärinnan” som gjorde bilden har helt klart tyckt, att det var det enda viktiga… Är det då ”objektifiering” vi ser även där … eller ??

Och slutligen – hur är det med våra Nordiska Hällristningar från Bronsåldern ?  För att benämna saker och ting vid dess rätta namn, så är nästan alla manliga figurer på dem utrustade med stora k-u-k-a-r helt enkelt (ja, så är det – se efter själva !) – det råder närmast en total konvention, som säger att när man på en nordisk hällristning från bronsåldern avbildar just en man, ja då ska det alltid ”synas att han är en karl” så att säga… Är det då också ”objektifiering” – eller icke ? Ja, svara på det, den som vill eller kan…

En del svenska amatörforskare har till och med antagit, att de som gjorde bronsålderns hällbilder var kvinnor. Kvinnorna skulle ha haft mer tid  till förfogande än männen – bronsåldern var en förhållandevis varm tid (mycket ”varmare” än de klimat-paniska fruktar idag) med god tillgång på föda, men männen måste fortfarande vara bönder, hantverkare och krigare. Fast när kvinnorna inte direkt belastades av graviditeter och småbarn, så skulle de ha knackat in ett slags kvinnlig idealtillvaro eller ”önskedröm” i Bohusläns hårda granit – alla män skulle vara nakna jämnt, ha enorma praktstånd och vara ständigt tillgängliga..

Nu vet alla mina kvinnliga läsare att så är det förstås bara i önskedrömmen, verkligheten ser inte alls ut sådär, sorgligt nog.  Män som slåss med yxor, eller någon typ av vapen, som vi ser här ovan har sällan eller aldrig stånd – man får det inte heller när man skjuter med pil och båge eller AK4, AK5 – väpnad strid och fortplantning är två helt olika saker, och det är väl känt – även för den manlige läsaren – att ballarna såväl som kuken helt enkelt krymper medan man slåss – de flesta högre däggdjurshannar har det också precis så – oräknat kanske de djur som slåss rituellt under brunst, typ hingstar eller älgar, såväl som afrikanska elefanter – men människans krig har alltid varit på blodigt allvar, inte rituella.

Därmed är vi inne på det här med Valkyriorna kontra Sköldmöerna, eller fenomenet med kvinnliga krigare, och hur de avbildas i populärkulturen…

Jag har redan skrivit ett helt inlägg vad beträffar vad man kunde kalla ”Valkyrie-kitsch” eller kanske mindre smakfulla framställningar, inklusive Marvel Comix Brynhilde-figur, under avsnittet Adiafora här ovan, och jag behöver nog inte upprepa det… trots att dåliga serietidningar, filmer eller populärkultur kanske kan vara kul för dem som nu gillar det, är jag ingen större vän därav – men – smaken är ju olika – och ser man nu ett eller annat alster som man själv inte tycker om – varför då fortsätta betrakta det ?

Så mycket mer finns väl inte att säga om just det ämnet..

 

Typisk amerikansk populärkulturell ”Vrångbild”. Detta är INTE en Valkyria – och kvinnliga krigare existerade knappast alls – framförallt inte i den utrustningen….

Ända sedan 1800-talet och Richard Wagner har vi levt med en felaktig föreställning om att Valkyriorna var krigarkvinnor, vilket INTE är sant. Inte någonstans i Eddan, skaldepoesin eller någon annan källa står det skrivet något sådant. Visserligen ses Valkyrior rida över slagfälten i skaldepoesin, men deras uppgift är att hämta de redan fallna till Valhall, och att ”kora valen” – det är vad deras namn betyder – och i Valhall lever de tillsammans med de Einherjar som finns där. De strider med andra ord inte, deras uppgift är att välja, vårda och värna – inget annat. Möjligen måste de också vara bra på självförsvar, och sköta sitt eget närskydd, men deras uppgift – att vara med de döende och föra dem till en trygg och säker värld, långt bortom Midgård, kräver nog snarare insikt och mildhet, även om Valkyrior för den delen också kan ha ett vildsint och skrämmande utseende – I dikten Darraljod i Njals Saga väver de till exempel en blodig väv av hela världens öden… och att möta en Valkyrias blick sägs betyda otur – bara de redan dödsvigda kan se dem i ögonen….

Under 1900-talet har vi alla – och amerikanska fantasy-illustratörer mest – rört ihop begreppen ”Valkyria” och ”Sköldmö” (alltså en kvinnlig krigare, Skjaldmöy) och förväxlat dem – men alla avbildningar vi har av riktiga Valkyrior ser ut på ett annat sätt, och visar dem inte i någon rustning eller med några vapen. Ett är säkert – Valkyriorna uppfattas också som övernaturliga varelser, och som alla sådana kan de såklart förändra sitt utseende, och likt Diser, Fylgior och andra kvinnliga väsen också uppträda i ”Hamn” eller förklädnad…

Att Freja har sin Falkhamn, vet vi alla – och att Loke kunde förvandla Idun till en hasselnöt, vet vi också. Gudinnor och Valkyrior kan förändra sitt utseende efter behag, och eftersom de är odödliga och har upplevt oräkneliga tidsåldrar och händelser tror jag inte de bryr sig så mycket om HUR vi människor försöker avbilda dem eller det sätt, som vi tänker oss dem på – allt sådant är dem nog tämligen fjärran – och med tanke på allt de upplevt, är våra föreställningar om deras utseende nog inte heller intressant för deras del. De har andra och bättre saker att ägna sig åt, hursomhelst – Valkyriorna styr ju faktiskt över det hinsides, och över livsavgörande insatser – och ”dålig” konst är inte livsavgörande…

 

På nästan alla samtida avbildningar vi har, från Mälardalens figuriner till Tjängvides och Gotlands bildstenar ser vi välkomnande Valkyrior med mjödhorn i handen, uppsatt hår och gala-klädsel, men knappast några krigarkvinnor under strid. I första strofen av Hrafnagalder Odins står det skrivet: ”Allfader verkar, alfvar skönja, vaner veta, nornor visa, troll närer, tider föda, tursar vänta, valkyrior längta.” Originalet har ordet ”trå”, alltså tråna – och längtan framhålls här som Valkyriornas främsta egenskap... andra varelser har andra utmärkande kännetecken – alferna skönjer eller förnimmer, Vanerna vet, Nornorna visar på ödet – och Allfader Oden verkar…

Sköldmör, eller kvinnliga krigare då ? Har vi egentligen något påtagligt bevis för dem, annat än legender ? Vi har naturligtvis Hervor i Hervarasagan, Blenda i Blendasägnen, den sköldmö vid namn Vesna som skall ha fört Harald Hildetands ”märke” eller Banér i Bråvalla slag – en strid som antagligen också hör till legenden – och utöver en uppgift i en av Skylitzes bysantinska krönikor om att Väringarna från Ryssland, efter förlusten i slaget vid Dorostolon, 971, skulle ha lämnat efter sig en hel del döda kvinnliga krigare på slagfältet (vilket överraskade deras byzantinska motståndare) finns det väldigt få bevis för kvinnliga krigares existens under Vikingatid eller Järnåldern överhuvudtaget.

Ett fynd, som ställt till åtskilligt rabalder i internationell press på senare tid är omtolkningen av ”Birka-kvinnan” i en av de förnämsta gravarna från Björkös citadell och borgberg. Hon begravdes med en full vapenuppsättning, och två hästar – men vad bevisar det ? Graven – en kammargrav av rysk typ – var kanske förbehållen en rik änka till en framstående härförare, och förekomsten av spelpjäser i graven samt frånvaron av några kraftigare muskelfästen eller synliga stridsskador på kvinnan har fått forskare att anta, att hon snarare var en befälhaverska, eller hade uppgifter inom stridsledning, men däremot aldrig var stridande soldat i reell mening – kanske var hon en tidig syster och föregångare till den nuvarande Chefen Livgardet, eller hennes kvinnliga kollegor på Ledningsregementet i Enköping, men det är också allt.

Carol J. Clover, bl.a. hedersdoktor vid Lunds universitet har anmärkt, att ”Birkakvinnan” från citadellet kanske begravdes med vapen för att visa att hon var en rik och mäktig kvinna rent generellt, men det finns ingenting i hennes bevarade ben som tyder på att hon var särskilt kraftigt byggd, eller att hon hade tränat, exempelvis med långbåge, ett vapen som man känt till sedan stenåldern, och som kräver träning sedan barnsben, i alla fall om man ska kunna skjuta någorlunda bra.. Det finns vapen i Oseberg-fyndet också, men ingen har någonsin kommit på tanken att de två kvinnor som begravts där skulle ha varit krigare…

All modern forskning kommer också till den ”trista” slutsatsen att om kvinnliga krigare alls fanns, så var de otroligt sällsynta.

Alla samhällen med låg teknologi har nämligen en sak gemensam: strävan efter att skaffa så många friska och livsdugliga barn och så stor befolkning som möjligt. För att lösa det behövde man också så många barnaföderskor som möjligt – och dem fick man såklart hämta från kvinnor i fertil ålder, gärna då yngre kvinnor. En gravid kvinna, eller en kvinna med småbarn kan såklart knappast utkämpa några krig – och heller inte vapenträna – så summan av alltsammans blev, att framgångsrika kulturer hade ovanligt få krigarkvinnor – och därmed punkt. Samma förhållande råder också idag – föräldraskap, och förmåga att delta i väpnad strid är knappast förenliga, i alla fall inte så länge barnen är små, eller föräldraskapet varar…

Visserligen ser vi undantag i de isländska sagorna här och där – vi har Freydis, Erik den Rödes mordlystna dotter i en av Vinlandssagorna, till exempel – men hon skildras som en kvinnlig psykopat, som drar hela Vinlandskolonin i olycka, och är en av de viktigaste orsakerna till att den upphör – och således är hon mest ett varnande exempel, ingen förebild.

Freydis slåss dock endast när absolut nödläge råder, och de flesta av vikingatidens kvinnor gjorde nog likadant. Till den nordiska kvinnans klädedräkt hörde alltid en kniv, och alla kunde säkerligen hantera både kniv och yxa eller spjut i självförsvar, men på självförsvarsförmåga vinner man inga krig. För att vinna i krig måste man nämligen kunna anfalla, och föra kriget på motståndarens territorium, och inte hemma i det egna landet. Det visste våra förfäder också, och just därför blev de framgångsrika i strid.

För att summera – dagens ”Schablonbild” av både Valkyrior och Sköldmör är falsk – javisst – men vad gör det ?

Var det inte Nietsche som sa: ”Om du går till kvinnor, så glöm inte NAVKAPSLARNA….”

Dålig konst är dålig konst, populärkultur är populärkultur, och white trash på Asatrons bakgård, är fortfarande white trash… Fast – är det egentligen något att bli såvärst upprörd över ? Min väninna Bella (som inte är Blondin) har ett uttryck, som jag tycker är träffande: ”Ringbrynje-bikinis och Navkapslar” eller på engelska ”Chainmail Bikinis and Hubcaps”. Med det menar hon en utstyrsel eller ett slags klädsel, som ingen egentligen kan ta på så stort allvar – utan något som mest är menat som ”levande rollspel” – karnevalskostym eller ett stort skämt… och varför skulle man inte få ”skämta” ? 

I ett verkligt fritt samhälle kunde alla kvinnor få gå klädda hur de ville – eller ”vara klädda som Kraka” – alltså inte ha några kläder alls – och det gäller förmodligen männen också…Man behöver inte ha ”shador” eller ”påse över huvudet”….

Hur skulle den moderna tidens Valkyrior se ut, förresten ?

”Skaemtun” eller just skämt är en av Frejas käraste sysselsättningar, får vi veta i den prosaiska Eddan, och hon är som bekant en gudinna för krig, såväl som för kärlek. Antagligen tar hon inte heller sitt eget utseende för allvarligt, utan förändrar det efter behag – och efter vad som är lämpligt med tanke på situationen.

Och ”objektifiering” ?? – Nej, det struntar Freja nog i – liksom allt annat människorna har att erbjuda av struntprat – verkliga krigare – oavsett kön eller läggning – känner sig aldrig ”objektifierade” men situationsanpassar, förstår ni…

Annonser

Bro Borg – den förglasade borgen…

av

Sajten ”Arkeologerna” skriver om den pågående forskningen kring Bro Borg i Knivsta. Arkeologerna har undersökt de stora och väl konstruerade murarna från 400-talet, och kommit fram till att de medvetet förglasats med användning av lämpliga bergarter och försiktig användning av eld. I Oktober 2017 började man undersöka borgen, med bistånd från United States Departement of Energy, Pacific Northwest National Laboratory och Luleå Tekniska Universitet/Tekedo AB.

Bro Borg i Knivsta – som den ser ut idag. Ett väl planerat försvarsverk, med symmetriskt anlagda ”bastioner” i vinkel – redan på 400-talet….

Att amerikanska myndigheter skulle bekosta arkeologiska utgrävningar i Sverige är exceptionellt, och säger något om de dåliga förhållanden som svensk forskning kring vårt kulturella arv befinner sig i. Eldarna som tänts runt borgmuren måste ha hållit temperaturer på över 800 grader, för att förglasningen av murytan skulle komma till stånd, och kan alltså inte vara slumpmässig, eller en fråga om anlagd brand från fiender. Man har också hittat ett stort antal djurben i borgen, vilket tyder på att dess befolkning levde gott och åt mycket kött. Kanske brändes djurbenen i samband med att borgmuren byggdes på, efter vad arkeologerna nu tror.

Fler resultat kommer att publiceras i samarbete med anrika Smithsonian i USA, skriver man på den svenska arkeologisidan. Men var har vi någonsin hört talas om borgar med ”glasmurar” eller förglasning av sten förut ? I Hyndluljöd säger gudinnan Freja att hennes tillbedjare Ottar – ett namn som har koppling till Uppland, tänk bara på Ottarshögen och Ottar Vendelkråka – har gjort en harg, eller en stor hög med stenar till ”rödaste glas” genom att utgjuta nötblod och offervätska över dem.  Freja nämns också gång på gång i både nordiska och kontinentalgermanska sägner om ”Glasberget” eller ”Lövjoberget” – som nämns i andra Eddadikter som Fjölsvinnsmál – ”Lyfjoberg” skall vara namnet på den ointagliga borg, där Freja och hennes jungfrur sitter… Hela C-uppsatser har skrivits av svenska akademiker om den här sägenfloran, och de berg – bland annat i trakten av Västervik – som de varit kopplade till..

Freja och de nio jungfrurna på Lövjoberget, enligt Lorenz Frölich 1893. De är – med undantag av Freja i mitten – Liv, Livtrasa, Tjodvarta, Bjärt och Blid, Blidr, Frid, Eir och Aurboda

Tjodvarta betyder ”folkbevarerskan” och Aurboda ”hon som bringar Aur” – den livgivande lera och substans som omger Världsträdet Yggdrasils rötter. Varför namnet ”blid” eller ”blidr” förekommer två gånger, är svårt att förstå – men nästan alla av de mindre gudinnor som omger Freja har på något sätt med hälsa eller fortplantning att göra, vilket är värt att notera.

Men var de högst reella och verkliga Borgmurarna i Bro verkligen länkade till traditionerna om Frejas berg, där hon dyrkades ? Det finns det inga som helst bevis för – i alla fall har jag inte hittat några… Även Asgård omges av brinnande murar, eller ständigt svävande ”Vaferlågor” heter det i mytens Värld – men den traditionen kan alltså visa sig ha ett verkligt upphov, och grundas på en faktiskt existerande, arkitektonisk verklighet.

Är inte forskning och arkeologi fantastiskt ändå – Och varför satsar våra egna myndigheter inte mer på att bevara kulturarvet ?

 

Meditation över Skördemånen, Idun och Äpplena – ”Once in a harvest moon”

av

”Som man sår, får man skörda” säger det gamla svenska ordspråket, lika gammalt som den urstarka svenska allmogen själv.  Kanske är det därför den sk ”Svenska” Kyrkan drabbas av så många attentat eller sjunkande medlemssiffror nuförtiden. Folket tycker inte längre om den, utan vänder den ryggen och vänder åter till sitt ursprung och sin egen styrka, det enda som kan rädda dem och hålla dem samman. Detta land må ha sett sin bästa tid, men en ny tid kommer; ja sannerligen, sannerligen.

 

Vi är i Iduns och Äpplenas årstid

Men, nu var det inte om detta jag skulle skriva. Idag är det dagen förr Skördemånen eller Höstblotet, som i många kulturer firas som ”The Harvest Moon”, ja faktiskt ända så långt bort som i Kina. Även diverse Asatroende grupperingar i USA och England firar Fullmånen i September, och det är nu Hösten eller Skördanden når sin höjdpunkt, och vi får Inhösta vad vi har kunnat odla under sommarhalvåret. Redan själva ordet Höst eller Haust på fornnordiska betyder att skörda, även om många svenskar tyvärr glömt bort det idag.

Att man tagit märke av månen, och knutit den till skördens bärgande är heller inte så konstigt. Månen är större om höstarna och står närmare horisonten – i alla fall i våra trakter på Norra halvklotet, och fenomenet med ”The Harvest Moon” eller en dagmåne, som det också kallas – alltså att månen syns också innan solnedgången, och i några timmar därefter är av astronomiska skäl vanligt såhär års. Månen saktar in när den når ytterkanterna på sin elliptiska bana, och står därför i en sådan vinkel att den står ganska lågt på himlen, där den genom vår jordatmosfärs inverkan ser mycket större ut, likt solskivan i solnedgången. Redan Augustimånen är större än vanligt, men Skördemånen lär just detta år vara större ändå, och någon lika stor måne kommer inte skådas förrän 2040, enligt astronomerna.

 

Asatron har en mångud, som kallas Máni eller Måne, kort och gott. Han tänks enligt islänningarna oftast som en man, även om de flesta indoeuropeiska kulturer tänkt sig månen som en kvinna. Luna, Selene, Artemis med flera, är alla mångudinnor. Men Nordborna hade gudar också för månens olika faser, och barnen Bil (Nymånen) och Gjuke (månen i avtagande eller Nedan) tänktes också åtfölja Mani på hans väg över himlen, medan skaldespråket, rikt på Heiten eller andra namn, samt Kenningar – ni har väl lärt er skillnaden mellan dem ? –  lät Sunna också heta Sól med just ett Heite eller annat namn, och man omnämnde henne också med Kenningen eller beteckningen ”Åskans Hustru” när sol och regn följde kort på varandra, i takt med att de första höststormarna kom; precis som de gjort i Mälardalens landskap också i år.

Att Siv eller Sif därför är ett annat namn på Soigudinnan, är kanske inte så konstigt. Åskan var ju Tor, och hans hustru var mycket riktigt Solkvinnan, med sitt blonda hårsvall. Tor, och inte bara Frej och Vanerna rådde över årsväxten såhär i skördandens eller skördens tid; och att man på detta sätt hade flera gudar för även vissa tider på året föll sig alldeles naturligt med tanke på vad som utspelades då och vad vi alla kan se även nu i vår Nordiska natur. Man var ju polyteister, och kunde tydligt se hur flera krafter eller naturförteteelser samverkade för att skapa en god skörd och just denna årstid, och det är något som man måste vara hedning för att förstå. Annars lär man sig aldrig.

Flera forskare har sagt, att även Baldersmyten handlar om en mångud, och kanske en skörds bärgande och en hösts avslutande. Balder är fullmånen själv, medan Höder – hans dråpare – och bror – är Tunglet eller den mörka månen i nedans kulmen, då den inte syns, och varav ortnamnet Tungelsta på Södertörn kommer. Vale, hämndens gud, som ”dräper Höder, endast en natt gammal” är nymånens skära – annars är det svårt att förstå hur ett nyfött spädbarn alls skulle kunna dräpa en vuxen man – medan Nanna, Balders hustru,är den avtagande och bortdöende månen, ”vars hjärta till slut brister av sorg” medan Baldersbålet är solen, på väg att sjunka ned under horisonten vid solnedgång, ett drama som upprepas varje dag. Utan sinne för naturen och vad som händer i den, är allt detta omöjligt att förstå, men endast och endast bara de sanna hedningarna kan ta in det.

Balders död, Baldersbålet och Vale, hämnaren på Färeöiskt frimärke av Anker Eli Pedersen år 2003

 

Själv inleder jag mitt skördeblot med att blota mer än 8 kg äpplen till Idun, ungdomens, skördens men också förnyelsens gudinna, hon vars blotta namn betyder arbete eller id, och därmed vilja till förändring och seger. Idun förknippas också ibland med Julen och är en av Juletidens mindre gudomligheter – juläpplena och ett gammalt års slut samt ett nytt års början vid midvinter är vad som ligger bakom den tanken. Men i Hrafnargaldr Odins, Odins korpgalder och många andra kväden – Mjödstöldsmyten och berättelsen om Tjatse eller vindjätten till exempel – är Idun lika aktiv och firad sommartid, och ständigt på jakt efter att utöka sin äppelträdgård och sitt odlande med andra sorter – det är ju därför Loke lockar henne utom Asgårds murar, bara för att våldföra sig på henne och lämna över henne till Tjatse, en stormens och ovädrets Thurs.

Den naiva och nyfikna Idun och Loke i John Bauers Tappning, från Viktor Rydbergs ”Fädernas Gudasaga”

Idun skildras här som nyfiken – hon är ju ungdomens gudinna, snäll och lite dum; (som de flesta svenska nutidskvinnor) men det får hon mycket riktigt sota för, när hon ger sig i lag med fel sorts varelser, och de som vill henne illa. Denna myt är lika aktuell idag, som för tusentals år sedan. ”Idun föll från Världsträdet Yggdrasil” får vi veta i Odens Korpgalder, och i sjätte strofen står mycket riktigt:

Dvelr í dölum /dís forvitin, /Yggdrasils frá /aski hnigin;/ álfa ættar / Iðunni hétu /Ívalds eldri /yngsta barna. 

Någon har kallat detta kväde det mest svåröversatta i hela Eddan, men i min överättning blir det:

”Dväljes i dalen / den förvetna Disen / Från Yggdrasils ask fallen (hnigi är egentligen avlett av hniga, alltså niga, men betyder sjunka, falla ihop, falla till marken ) av Alfers ätt / Hon Idun heter / Yngst bland Ivaldes äldsta barn”

Att Ivalde kan vara Ymer, världsbyggmästaren, och att hans äldre barn är smederna Brokk och Sindre, Niflungarna som skapade Skidbladner, Mjölner, Gullinborsti och mycket annat gott åt Asarnam vet väl vi alla. De tillhör liksom Idun Vanernas eller det växandes släkte, och liksom Niflungarna har alltså Idun alltid vandrat på Jorden eller i Midgårds dalar, alldeles sedan dess första tillblivelse. Idun är förstås naturen själv, den skapande tanken, den formande principen, Moder Jord som ständigt bara ger och ger.

Men tröttnar hon någonsin ?

Turid, som jag skrev om för några dagar sedan, skrev en gång angående överdriven snällhet, och det vi etniska svenskar ständigt upplever i vårt eget samhälle att:

Snällhet är att låta sig bli slagen
Och aldrig slå igen
Snällhet är att bara lyda lagen
Och aldrig ens ifrågasätta den
Snällhet är ett sätt att dölja
Att man inget har att säga
Som är värt att sägas klart
Snällhet är mer än man tänker på
Att låta gå – att vägra att förstå
Snällhet är en form av likgiltighet
Att vägra varann individualitet

Jag har själv ofta ifrågasatt, om Asatron alls är ”snäll”, ens när det våras och under andra tider på året, och svaret är naturligtvis, att nej, det är den i-n-t-e. Iduns äpplen eller naturens gåvor får man bara om man är villig att arbeta för dem, och själv bygga upp sitt eget land, ja att odla sin trädgård. Detta är inget meningslöst ”fornsederi” eller något bönerabblande, eller någon allmän tacksägelsefest. 

Ett verkligt höstblot är mer än så, och framför allt ett firande av den arbetets seger, som kommer sig av att själv arbeta och inhösta något, om så bara femtio kilo äpplen, som man förvandlar till härlig äppelmust genom att åka ut till ett musteri någonstans med en lånad bil, i brist på en egen fysisk trädgård och egna äppelträd. Också Rönnbär – som man kan torka och mala till mjöl – då är de alls inte sura, utan smakar sött – samt lingon, blåbär och svamp står oss alla att skörda, såhär års; och någon har räknat ut att svenska folket i nutid bara skördar 4-5 % av vad naturen producerar av svensk frukt, svenska bär och annat ätbart – vi behöver inga importer, inte heller in i vår egen kultur och det land vi själva äger.

Hrafnagalder Odins fortsätter, i den sjunde strofen:

7
Med sorg och saknad
sjunken neder
lägrad låg hon
under lövträdsstammen ;
hon trivdes ej i natten
hos Narves dotter,
van som hon var
vid Världarna till boning.

Så lyder den, i PA Gödeckes översättning från 1877, få om ens några översättare har förstått att tolka den rätt. Efter att Loke svikit henne låg Idun avdomnad, som fallfrukt vid Världsträdets rot, och ”Narves ättling” – kindr står det faktiskt i originalet – samma ord som i Engelskans ”kindred” har av en del tolkare ansetts vara  Nanna, alltså den avtagande månen, mångudinnan, som jag skrev om härovan – ni ser hur allt hänger samman med äpplena och hösten – vi ser mycket fallfrukt såhär års….

Idun vid Världsträdets fot – illustration till Nils Fredrik Sanders Edda från 1890-talet

Men, årstiderna förändrades. Idun omskapades till Vinterns Skade, samtidigt som hon låg förborgad som ett frö eller en äppelkärna i jorden, för:

Sjá sigtívar /syrgja Nannu, /Viggjar at véum /vargsbelg seldu;/lét í færast /lyndi breytti,/lék at lævísi,/litum skipti.

I översättning blir det: ”Såg segergudar” (Sig-tyrar, efter den gamla runformeln Sig-Tyr – hela kvädet är genomgående runmagiskt, men innebörden i det tänker jag inte förklara här) ”Nannas sorg” (i skaldepoesin betyder ”Nanna” som namn ibland bara kvinna i allmänhet) sände till Viet (trädets fot, där Idun låg, tänks som ett VI eller en helig plats) ett vargskinn (belgr eller bälg är ett helt skinn, med tassar, huvud och allt, inte bara en päls) som hon sig iförde, bytte om lynne , lätt den frågvisa , bytte om skepnad och hamn…

Här berättas alltså, att Idun lät ikläda sig varghamn för att hämnas sina oförrätter – och när gör vi – det frågar jag er ! – samma sak ?

Nå, berättelsen om Iduns eller växtlighetesdisens förändringar kanske är en berättelse om årstiderna gång – äpplena faller till marken under hösten, efter Skördeblotet och Fullmånen, som inträffar just idag. Efter det kommer ”Nannas Sorg” eller den avtagande månen i nedan, under hela den långa hösten, och så Midvinter och ett nytt år. Att Nanna, mångudinnan, ensam efter Balders död, uppe i himlen tänks skåda ned på den slagna och våldtagna Idun, är kanske också  en bild värd att minnas i sig.

Att Nanna eller den avtagande månen verkligen varit dyrkad, finns det nämligen arkeologiska bevis för, i alla fall om man ska tro vissa forskare.  På den så kallade Setre-Kammen från Norge, daterad till 650-700 – alltså före Vikingatiden – står ett runchiffer, som kan utläsas:

Hôll mær ma una, ôllu naa, ôllu nanna

Flera tolkningar har föreslagits här också – och den som ristade texten, ville säkert att bådeen ”runmagisk” och en ”trivial” tolkning skulle vara möjlig, för så är fallet ofta med ristningar på just föremål. En tolkning av ”hell” som i att ”hälla sig” i en del svenska dialekter, alltså att luta, lägga sig ned, blir att ”Må den liggande mön unna sig mer, nå allt, ta för sig av allt” ifall man läser ”nenna” som i ”nehmen”, och i så fall är kammen kanske en vanlig fästmansgåva till en kvinna som befinner sig i vila, och som kammar sitt långa hår.

Å andra sidan kan texten också runmagiskt läsas ”Hell mön som mer oss unnar, att ALU nå (alu är öl, men också en välsignelse, essensen av allt, skörden, det viktigaste) ALU uppta, av Nanna” eftersom det finns minst 40-50 arkeologiska fynd inklusive runstenar, som nämner ALU-formeln, som inte bara är en önskan om öl, utan mycket mer än så. Kammens skapare föreställde sig helt klart, att Idun, Månen, och Skörden – allt hängde samman – och gav en gåva till sin käresta i form av en kam, medan de njöt av must eller mjöd på äpplen.

Så gör också jag denna dag som idag är, sådär 1830-1840 år senare i historien.

Tänk på det – ni hedna och ludna ! Hell Idun !

Först en ensam HEDNING, sedan en hel STATSFÖRVALTNING….

av
The world is closing in
Did you ever think
That we could be so close, like brothers
The future’s in the air
I can feel it everywhere
Blowing with the wind of change

– Scorpions ”The wind of change”

Stunden kommer. Jag har sagt det förut, och jag säger det nu igen: Vid slutet står segern. Först kommer en ensam Hedning, sedan en hel Statsförvaltning. Förmodligen vet ni inte om det, goda medborgare – men kanske har ni hört talas om Projekt Särimner. Ytligt sett handlar det bara om att skaffa en stabilare Internetstruktur för Svea Rike. En ny ryggrad av kommunikationsteknologi, som bevarar statens och totalförsvarets kommunikationsförmåga. Men egentligen handlar det om så mycket mer än så – om vad säger jag inte, för avslöjar jag den hemligheten, måste jag nämligen döda er efteråt…

Men tecknen börjar visa sig. Sakta, ofrånkomligt. Vi är redan fler än 700 edsvurna medlemmar, alla av samma stia och kull, inuti Statsapparaten, Förvaltningen, Polisen, Tullverket, ja överallt. I flera år har vi sakta och omärkligt byggt upp vår organisation – för allas gemensamma bästa. Om en länk faller, står de andra ändå pall. Ett ljus kan släckas, men man kan inte släcka en stormvind. Särimner växer. Särimner nalkas. Särimner överallt. We are a large and organized resistance movement. And be very very careful – because we are organized now !

Symboler kan inte förbjudas. Detta är en esoterisk och inte exoterisk framställning…

Vrånga lagar kan inte bestå. Och där rätt förbyts i orätt, blir motstånd plikt. Se, och du skall skåda. Bygg stian, och galtarna skall förvisso anlända, tillsammans med suggor och kultingar i en lång lång rad. Starkare strukturer, hemliga nät. Förbindelser, som ingen ser. Yttre sken, dimbankar, maskirovka. Snart börjar en härlig, härlig tid…

Ayatoldya so, you porkers ! Ayatollah you so !

Höglandsnytt, Sko-Ella och Djävulen

av

Om jag ibland ser ner på Sveriges samlade journalistkår, så måste jag som sagt säga att man ibland möter lysande undantag, så lysande till och med att det får mig att minnas det tyska uttrycket: ”Mann har mich oft Kopiert, aber nie erreicht”. Idag såg jag en kort notis i spalterna som varslar om att minst en rubriksättare på Höglandsnytt – en tidning som av allt att döma är ökänd i svensk press, vilket jag inte visste eller kände till – måste ha fått hedniska tankar, och det med besked !

Han har inte bara nått höglandet, utan ett non plus utra, ett slags Nietscheanskt tillstånd, höjt ”tiotusen meter ovan människa och tid” och tydligen har detta pågått länge. Höglandsnytt har redan denna vecka åstadkommit rubriker som

”Solen har gått upp – Jorden gick inte under – Sävsjö överlevde Kondomautomaten”

samt

”Fast i diket – Häst nära döden”

eller riktiga godingar typ

”Kvinna hade påse i Vetlanda”

Man säger att en väl utförd rubrik skall locka läsaren att läsa mera, eller helst verka riktigt braskande, ja rentav spektakulär och tydligen har Höglandsnytt fortsatt leverera, år efter år, och skapat sig ett namn på just detta. I och för sig har det hänt tidigare. I den fina boken ”Stilblommor och Grodor” , postumt utgiven 1965 av en viss Albert Holmquist, fd chefredaktör på Göteborgs-Tidningen, kan man läsa att det redan på 1930-talet fanns sättare som uttryckte sig endast på rim, och kunde formulera alster som:

”En bildrulle kesade efter spritförtäring – Stör åkardräng i hans lovliga näring – välte en lykta och körde ihjäl en käring”

Fast nuförtiden ser vi sällan sånt i svenska media – även om just Höglandsnytt kommer snubblande nära. Vad sägs till exempel om ”Skåningar i Eksjö – Kraftig polisinsats !” eller ”Tjuren slog till i Nässjö – Alla drabbades !”. Ni måste hålla med om det, godvännner – för att vara en lokaltidning år 2019, så är Höglandsnytt fullständigt unik, och vad bättre är – det är en tidning med en viss försåtlig ironi, empati (som jag pratade om så sent som igår) och massor av humor.

Nej, vad som fängslade mitt sinne just idag, var följande vackra kria – formfulländad som en japansk haiku, så vacker att den nästan är som ett stycke abstrakt poesi, ja ett under av klarhet, där ingenting är överflödigt, inget behöver läggas till och inget heller kan dras ifrån eller strykas, den lilla notisen är helt enkelt perfekt som den är, och vida överlägsen vad jag själv alls skulle våga skriva, eller ens drömma om att åstadkomma, så underbar och vackert skriven är den. Hör här bara:

 

 

HITLERSNOPPAR I NÄSSJÖKYRKA – DJÄVULEN OCKSÅ

Ett brutalt bidrag till den liturgiska utsmyckningen. Inbrott och skadegörelse i kyrka i Nässjö kommun.

Klockan var 09.13 på sena morgonen på onsdagen när Höglandspolisen kontaktades om inbrott i en N Solberga kyrka (en kyrka är en samlingslokal för riter där påhittade magiska väsen tillbeds med besvärjelser, sånger och hot om straff) där otäckingar brutit sig in någon gång mellan tisdag kl 16 och onsdag kl 07.

Tjuvarna tog sig in till ett rum med ett kassaskåp men de lyckades inte öppna det. Däremot klottrade vettvillingarna ner väggar och dörrar.

Omfattande skadegörelse, meddelar polisen. Det handlar bl a om nazistiska symboler som klottrats ner. Företrädare för den kristna religionen hade täta och vänskapliga band med nazismen i Tyskland under 1930- och 1940-talen. Bland klottret märks också avbildningar av manslemmar och djävulstecken.

Jag måste säga att jag är rättvist besegrad. Man har slagit mig inte bara med häpnad, utan med mina egna medel, och det är det få som kan. Fast – missförstå mig nu inte – tydligen rapporterar Höglandsnytt fortfarande om händelser som hänt i verkligheten, och detta fick mig att börja forska i saken. Jodå – tydligen har vandaler varit framme i just Norra Solberga, och det är ingenting jag sympatiserar med, eftersom det finns befogade samt obefogade sätt att protestera emot Svenska Kyrkan, samt dess verk och gärningar. Det här var ett av de allra sämsta sätten, och det är inget jag alls vill uppmuntra eller tillskynda.  Bland annat ”Sydsvenskan” har mer, om samma händelse:

– Det handlar om nio hakkors, sju djävulstecken och tre penisar, säger polisens presstalesperson Björn Öberg till Jönköping-Posten.
Inbrottet upptäcktes när personal kom till kyrkan på onsdagsmorgonen. Polisen har ingen misstänkt.
Man måste säga att Björn Öberg är en samvetsgrann statstjänsteman, oförvitlig även. Där står han alltså, och räknar hakkorsen respektive penisarna, till synes med pennan i hand. ”Juste skörd liksom… sju stycken pentagram den här gången” (för det är väl sådana man syftar på). I och för sig skulle jag också kunna ge lite tips till Polismakten, vårt enda värn i nöden, den nöd som numera heter Landet Löfvén, och berätta om en kvinna av utländsk, ja kanadenisk härkomst i Nässjötrakten, som mycket väl kan ligga bakom detta; men nu ska vi inte sänka oss så djupt som till rena angiverier, eller vad andra redan ägnat sig åt.
Ett oskick är det, och det är sant, även om jag kan förstå att många medborgare är heligt förbannade på ”Svenska” Kyrkan i Växjö Stift, där ju Nässjö och Norra Solberga faktiskt ligger. Men där har man en Biskop. som försvarar utbredningen av islam över Sverige, tillåter Böneutrop i Aneby och på andra ställen, och som haft en mycket märklig sk ”kyrkochef” vid sin sida, en man som blivit dömd för flera barnsexbrott bland annat, vilket förstås den Högvördige herr Biskopen ”inte kände till” som det hette efteråt.
Det är kanske i ljuset av det här – eller djupt impopulära lokala präster ? – som vi ska se de tragiska och på alla sätt onödiga händelserna i Norra Solberga. En lokal kvinnlig förmåga har redan hållit en påstådd ”love bombing ritual” där hon lockat eller mutat sina få trogna församlingsmedlemmar till att ”dekorera” eller klottra än mer i kyrkan (om än inte permanent eller med sprej-färg) i en fejkad ceremoni, som faktiskt skorrar mer än lite falskt.
Den finns att se bland annat  i Härkeberga utanför Enköping, Husby-Sjutolft och även Knutby, där en viss ”Kristi Brud” vid namn Åsa Walldau pinat och misshandlat folk, nu när vi ändå är inne på kapitlet kvinnliga präster mm.
Sko-Ella, berättas det, var den allra värsta och ledaste av alla Satans trollpackor, och började sitt liv som en avsigkommen sköka, innan hon hamnade i helvetet. Men en dag sade själve Djävulen, alltså Djävulen själv till henne: ”Jag har ett uppdrag åt dig – och om du klarar det, ska du få önska dig vad du vill !”
”Då vill jag önska mig ett par nya röda skor !” sa den gamla häxan, för i helvetet kände hon sig redan hemma, även om hon för länge sen bränt både sulor och skor av sig, varmt som där ju var. ”Det finns ett gift par, som jag länge velat störta i olycka” sa djävulen. ”Inte ens jag vill lägga mig i folks privatliv, men klarar du det, ska du få de där skorna”
Sko-ella gick till hustrun och sa: ”Skär av tre skäggstrån från din mans haka när han sover” och svälj dem, för då kommer han att älska dig för alltid. Men till mannen sa hon: ”Se upp så att din hustru inte mördar dig med en kniv, medan du sover !”. Mannen vaknade mycket riktigt när hustrun stod böjd över honom med en stor kniv, för att skära av de tre skäggstråna på hans haka. Då tog han kniven och stack ihjäl henne, men ångrade sig och gick och hängde sig, när han blev medveten om vad han gjort.
Så kom djävulen in där i huset och fick se alltsammans, mannen hängd på vinden och hustrun med avskuren hals, förblödd på golvet som ett stycke Halal-kött, av just det slag man inte längre vill servera i svenska skolor.
”Fy fan, det här var det djävligaste jag sett” sa Djävulen då. ”Du är då ändå för i helvete etter värre än jag, för inte ens jag skulle kunna utföra något så gement, något så djävulskt elakt, ja så mycket skändligheter och djävulskap, som att hetsa en man och en kvinna emot varandra, och så orsaka bådas död”.
Och så räckte han de nya röda skorna till Sko-Ella på ett metspö eller en lång stång, för se inte ens djävulen ville ta henne i hand (varav uttrycket ”fy skam på lång stång” också kommer), eller ha något med henne att göra därefter. Sko-Ella slapp därför lös ur det kristna helvetet, och är hon inte död; så lever hon väl än – säger sagan.

Ungefär så som den stackars Djävulen, Skam, Gammel-Erik eller Pocker känner jag idag, när jag läser ”Höglandsnytt” med dess rubriksättning och om de tragiska och på alla sätt onödiga händelserna i Norra Solberga.

Jag har redan kontaktat mina bröder i Samfundet Särimner om saken, ty många äro komna, men få äro kallade. Vi har beslutat oss för att ge Höglands-Nytts rubriksättare Ganska Lilla Särimner i Guld, samt riddarkorset med svärd – dock utan eklöv, eller briljanter. För benägen insats i många år, alltså. ”Meine Ehre, heisst Treue !”

Pour Le Merite – ”La Culture, c’est moi !”

DN, SvD och empatidebatten – och vad svenska media FULLSTÄNDIGT missat…

av

”I was around when
jesus christ had his
moment of doubt in faith…
And I made damned sure that
Pilate washed his hands
and sealed his fate..

Pleased to meet you,
have you guessed my name ?
But what is puzzling you ??
– It is the nature of my game

I stuck around St Petersburg
when I saw that it was time for change !
I killed the Tsar and his Ministers
Anastasia screamed in vain

I drove a Tank with general’s rank
when the Blitzkrieg raged
in France

I watched with glee while your kings and queens
Fought for ten decades, for the God they made
I Shouted out ”Who killed the Kennedys?”
Why after all… it was you and me

Let me please introduce myself
I’m a man of wealth and taste
And I lay traps for children
who get killed before they reach my age…

– ganska fritt efter ”Sympathy for the Devil”
(I Laibach version)

 

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Svenska journalister har mycket stor brist på allmänbildning, och gör inte sin research ordentligt, inte ens i sin mest rudimentära form, och de bryr sig inte ens om vad fem minuters förstrött googlande på internet skulle kunna lära dem, om de alls tog sig samman länge nog för att genomföra ens detta. Men lata, slöa och oföretagsamma som de tyvärr är, lyckas de inte behålla koncentrationen eller någon vidare form av intellektuell spänst och skärpa alls, utan nöjer sig med ren välling-prosa, lämplig för kvällstidningsläsare på idiotnivå.

Lysande undantag finns förstås, men i så fall är det snarare i SvD eller alternativa media man ska leta.

SvD publicerade den 3 September en intressant artikel om empati, skriven av den för mig helt okände Fredrik Svenaeus. Han bygger sina upptäckter på en ännu intressantare bok av den tyske forskaren Fritz Breithaubt, betitlad ”Die dunklen Seiten der Empathie” eller ”The dark sides of empathy” i engelsk översättning.

Breithaupts forskning bekräftar vad många redan förstått eller anat. Empati är inte alltid bra, och inte alltid någon eftersträvansvärd egenskap, trots vissa människors och kulturers ständiga krav på såkallad ”godhet” och all annan hastigt påkommen godhets-hets. Empati kan mycket väl leda oss helt fel, och vi tjänar ingenting på att låta våra känslor helt ta överhanden och rusa iväg med oss – för när vi förlorar självkontrollen på detta sätt, reagerar vi inte alltid rationellt.

Du tjänar inget på att identifiera dig med en mördare, till exempel, eller att känna empati med en individ, som vill ha ihjäl dig eller ta alla dina pengar, all din energi och alla dina resurser. Vad man kallar ”Energi-tjuvar” eller personer som bara kräver mer och mer av dig, ju längre in i en destruktiv relation du kommer; existerar faktiskt; lika väl som det existerar något som kallas ”Stockholms-syndromet” eller de värnlösa offrens sympati för mördarna, våldsmännen och de som bara vill plåga dem.

”Ska ha ! Ska ha ! Ska Ha!” lyder STOR-TRUTENS gälla rop… Känner du igen dessa ”berikande” inslag i den urbana gatumiljön…

 

Sedan länge existerar det ett slags ”godhets-kult” i vårt samhälle, som säger att vi ska ha sympati med förövarna av olika slags brott, och helt strunta i offren, som är de vi verkligen borde solidarisera oss med, eller visa vad som kallas empati för… Särskilt DN:s journalistkår har ofta excellerat i denna konst, som vi alla vet, och de senaste dagarnas publicistik är inget undantag härifrån, även om man för en gångs skull publicerat en artikel, som inte är helt positiv till det vanliga, skenheliga kristna godhets-knarkandet…

Sk Empati är inte alltid det bästa redskapet för att få oss att begå förment ”goda” handlingar, konstaterar artikeln, helt i linje med Breithaupts resultat, och vad alla någotsånär vuxna människor redan vet. Min egen mor berättade en gång för mig att jag som två-åring trodde hela Världen om gott, och att jag inte ens reagerade, utom med en viss förvåning, när mina jämnåriga lekkamrater tog bollar, nallar och andra ägodelar ifrån mig, och vägrade lämna tillbaka dem. Ganska snart – innan jag var fyllda tre – lärde jag mig dock hur den här Världen faktiskt fungerar, och blev hedning. Jag lät mig inte längre hunsas eller trampas på.

Att tro hela Världen om gott är förvisso en fin egenskap, men tyvärr vet vi allihop att verkligheten inte är sådan. Tror du Vladimir Putin eller den ryska Stavkan om gott vad gäller Kriget i Ukraina, till exempel ? Tror du, att organiserad brottslighet inte existerar, att alla ”migranter” är goda, och att Daesh-medlemmar, som snart ska bli ”återvändare” är snälla små farbröder med vita skägg, oskyldigare än fromma lamm, och Söndags-skolans bibliska gestalter ?

Du kommer att bli besviken, det säger jag dig – inte minst därför att du har fel – oavsett om du väljer att tro som Erik Helmerson, ni vet den katolske chefredaktören som styr och ställer borta på Dagens Nyheter.

Hur kom det sig, att Makteliten i vårt land utsåg en viss Arif Moradi till ”Ungdomens ledare” ?? Det visade sig snart, att denne 18-årige ”ensamkommande” Partifunktionär, med gratis SS abteilung U medlemskap våldtagit en 14 årig svensk flicka på det kristna konfirmand-läger han gavs befälet över. Och varför ”grät 60 åriga svenska kvinnor av glädje”, när förövaren fick sitt permanenta uppehållstillstånd, med motiveringen att han var ”kristen” ??

(Vad gällde det 14 åriga offret, fanns ingen empati alls – hon var ju svensk, och därför ”hora”…)

Som vi ser, Stockholms-syndromet existerar i verkligheten, och det sprider sig i det svenska samhället. Offren visar så stor empati och förståelse för de våldsmän som plågar dem, att de inte ens förstår vad som pågår, inte ens förstår att de gör sig själva till just offer… Samma fel som jag antagligen begick vid två års ålder, alltså – men jag och de flesta andra människor jag känner har nog mognat lite sedan dess, och lider inte av samma självförvållade dumhet..

Vad Erik Helmerson i DN och andra obildade eller väldigt dåligt pålästa människor helt glömmer, är att det här med Empati inte är så enkelt. Psykologi, Sociologi och andra vetenskaper har redan lärt oss, att det vi kallar empati inte bara är en egenskap utan flera.

Dessutom skall man inte förväxla Empati med Sympati, vilket är en helt annan egenskap.

Empati kallar vi oftast detsamma som en kognitiv förmåga, alltså en rent intellektuell kapacitet att sätta sig in i hur andra tänker, eller känner respektive upplever en situation.

MEN – och det är en mycket viktig skillnad

Det är inte detsamma som sympati, dvs att vi känner likadant, tänker likadant och agerar likadant som den andra personen, samt rent känslomässigt börjar identifiera oss med denne eller denna. (ibland kallas detta för affektiv empati, dvs ”känslotänk” eller – i värsta fall – ett begynnande ”Stockholms-syndrom”) En kriminal-psykolog, som undersöker en kristen mördares sätt att tänka, till exempel – håller kanske inte alls med mördaren i vad denne känner eller upplever, även om han har förstått vad mördaren motiverades av, och förstår varför han begick så fruktansvärda handlingar…

Såhär illa kan det gå, när någon fastnar för en religion, som sägs vara ”alltigenom god” och ”empatisk”

 

Apor, som till exempel Bonobos eller Dvärgchimpanser har också visat sig ha affektiv empati. Om en apa blir orolig eller skadad, börjar de andra aporna tjuta och tjattra av upphetsning. Till slut skriker de allesammans rätt ut, och hoppar omkring som tokiga. Efter ett tag kan stämningen lugna ned sig i apflocken, och aporna kramas, lägger armarna om varandra eller till och med begår sexuella handlingar (bonobo-apor gör detta mycket ofta) till synes liksom för att försäkra varann, om att allt är bra igen och att allt ska ordna sig..

Vi människor kanske tittar på tv eller läser skräp-tidningar typ DN istället, just i samma syfte – att få världsbilden bekräftad, och få höra att allt är ”okej” och känna oss ”tröstade” fast vi alla vet att det inte är så..

Det finns även andra djurarter som sägs ha uppnått den affektiva empatins, eller om man så vill ”känslotänkets” stadium.

Delfiner sägs kunna rädda människor till havs, och även skydda knubbsälar emot hajar och så lotsa dessa inåt land. Men om detta beteende nu kan bevisas – varför gör Delfinerna i så fall detta ? Innebär det verkligen att de hyser medlidande med en nödställd person som håller på att drunkna, eller att intresserar sig för knubbsälens öde ?

Vi tillskriver ofta djur empatiskt beteende eller ”godhet” fast vi egentligen inte vet hur de tänker, eller vad som motiverar dem…

Det kan lika gärna vara så, att de ser sälar respektive människor som konkurrenter om födan, eller varelser som har ”hamnat fel” och kränker delfinernas territorium eller den jaktmark ute till havs, där delfinerna vanligen brukar jaga. En genomsnittlig delfin kan nog antas vara tillräckligt intelligent för att förstå, att människor och sälar är djur som vanligen påträffas nära land eller på land, och att det är där de bör hålla sig – och med tanke på att jag själv sett och bevittnat territoriellt, mycket aggressivt beteende hos just dessa djur (attack på en okänd roddfarkost, genom att helt enkelt försöka ”ramma” och välta den) och då återbördar delfinerna också intränglingarna dit, eftersom de kanske insett, att skonsamt beteende nog är bäst..

Det finns en annan intressant bok betitlad ”The Selfish Gene” av den store Humanisten Richard Dawkins, utgiven 1976. I den boken pläderade han för att ”godhet” kan vara ett nedärvt eller genetiskt betingat beteende, liksom ”altruism” eller viljan att hjälpa andra. Men detta sker av helt andra orsaker än de förment känslomässiga. Våra gener och vår hjärna kör med ”falska kort” och lurar oss att tro att vi är ”goda” eller ”snälla” när vi i själva verket handlar i rent överlevnadsintresse.

Fortfarande en läsvärd bok, efter alla dessa år..

Vi inser nämligen – smarta som vi är – att ifall vi hjälper andra (i en apflock, till exempel) så blir vi också hjälpta själva så småningom, och om vi sätter ”laget före jaget” räknar vi förstås med, att samhället skall bestå och finnas där för oss, om vi blir skadade eller sjuka. Problemet är, att inte alla samhällen eller kulturer fungerar så – men vi vill gärna tro det, för det vore ju smakligast och bäst, eller hur ?

Denna ”Do ut des” princip, som det heter på latin, eller den amerikanska politiska frasen ”I scratch your back, you scratch mine !” kan till och med aporna förstå, och vissa sociologer säger också, att den ligger bakom de första – polyteistiska – religionerna, eftersom människan är polyteist av naturen.

Asatrons förhållande till ”Gudar” eller omvärld är långt sundare än Monoteisternas och de kristnas STÖRDA Faders-relation (Stockholms-Syndrom !)

”Do ut des” innebär att ”jag ger, för att få något tillbaka” och här anar vi ursprunget både till Blot eller Gudstjänst, samt hela samhällskontraktet, och all senare lagstiftning. Det hedniska ordet ”Fulltrui” som innebär att Hedningen och den asatrogne har ett ”kompis-förhållande” med sin Gud, som Hrafnkel i Hrafnkel Frejsgodes Saga, till exempel innebär att så länge skörden är bra, och människan får något igen av ”guden” eller naturen, råder harmoni i förhållandet – men om inte, inser människan så småningom att det är dags att byta brukningsmetod i jordbruket, respektive gud, och satsa på något annat istället.

Våra vänskapsförhållanden och kärlekar här i livet är förmodligen av samma sort – man säger att föremålen för känslorna respektive vänskapen växlar, men att själva känslan består – vissa personer var inget att lita på, och gav oss inget bestående – och därför avlägsnar vi dem ur vår vänkrets så småningom, precis som jag gjort med en del Helmersöner, fast jag fortfarande i och för sig kan ha respekt för dem…

En del säger att det var människans förmåga till kognitiv empati, alltså intellektuell förståelse, inte överdrivet känslotänk, som drivit hela vår utveckling framåt, då vi av erfarenheten lärt oss vad som fungerar, respektive vem vi verkligen bör lita på, och skänka vår empati – när det väl gäller..

Konst, teater, musik, litteratur och liknande bygger på samma princip. Vi kan känna empati till och med för ”påhittade” personer som aldrig funnits i verkligheten, som Shakespeares ”Kung Lear” till exempel. Alla fäder kan känna igen sig i hur Lear blir grymt sviken av sina tre döttrar, och hur han på slutet mister den person – Cordelia, den yngsta dottern – som faktiskt älskade honom mest av alla, och som tragiskt nog dör i hans armar – samt vad Lear måste uppleva i den stunden, eftersom Shakespeare skriver såpass bra och levande, att det hela står klart för oss. Några personer kanske får ut liknande identifikation eller identifikationsbegär av Erik Helmersons svaga krior i DN, eller Margit Sandemo eller något, men få – om ens några – personer tycker att sådant skräp kommer med något allmängiltigt, för alla tider.

Man kan säga, att ”konsensus” eller ”kanon” sätter den konstnärliga och religiösa empatin – som bygger på  ett slags historieberättande, ett delande av erfarenheter.

Men – återigen – känslan kan vara bedräglig. Vissa människor bryr sig mer om en Greta Thunbergs underliga krumbukter eller Stålmannens äventyr på seriesidorna, eller bibelns fadda story om ”jesus” än om hundratusentals människor verkligen dött i verkligheten i en högst reell storm på Bahamas, medan lilla Greta fortfarande står där och lillgammalt pratar skit i New Yorks talarstolar – fast utan resultat.

De kristna mfl bönar och ber inför sin gud – men ger aldrig något i gengäld… Parasitism, med andra ord… eller ett väldigt ensidigt förhållande…

Det har diskuterats om bläckfiskar, höns, råttor och till och med myror har empati – och i så fall i vilken form. Har hundar empati för oss människor, eller har katterna det ? En katt ser oss antagligen bara som en försörjnings-inrättning, och tror att vi är till för att förse den med allsköns bekvämligheter, (ungefär som en ordinär kristens gudsbild !) medan en hund ofta låter sin lojalitet övergå i praktisk handling. Angående det sista – för det är faktiskt handlingarna, eller empatins reella konsekvenser som är det intressanta här, inte bara tankar eller ord – men återigen måste man skilja på affektiv empati, kognitiv empati och till sist sympati.

Tänk er en läkare, som lider av överdriven sympati för sina patienter, och låtit den affektiva empatin gå för långt…

Läkaren skulle börja skrika eller gråta vid åsynen av en trafikskadad patient på akuten, till exempel, eller ”ta med sig arbetet hem” ifall han inte kunde frigöra sig från sina känslor – och det vore nog inte så bra.. För mycket ”affektiv empati” skulle hindra honom från att utföra sina uppgifter, och förmodligen skulle det vara bättre, om läkaren fokuserade på den kognitiva empatin istället – dvs han lyssnar på sina patienter och försöker förstå hur de känner, vad de säger – men inte mer än så, han låter inte känslorna rusa iväg med sig.. Utan fortsätter göra vad han måste, och lösa sin uppgift.

Vi tänker oss oftast, att även Poliser och samhällsfunktionärer av alla de slag ska vara ”empatiska” – men vad är det då vi menar ?

”Känslotänk” från en polis kan leda till något mycket dåligt, till exempel att han anger fel person som brottsling, skjuter först och frågar sen, eller rentav blir orättvis och fördomsfull i sin tjänsteutövning… och så kan vi ju inte ha det, eller hur ? Även om Polisen är aldrig så god eller lyssnande, skulle han eller hon förmodligen snabbt bryta samman eller tvingas lämna sin tjänst av hälsoskäl, om samme Polis lät sig beröras alltför djupt av vad som faktiskt händer och sker i det svenska samhället.

Låt mig ta ett annat exempel, på varför kognitiv empati är vad som fodras, inte överdriven sympati eller affektiv empati…

Tänk er en svensk FN-soldat under tjänsteutövning – låt oss säga ifrån Afghanistan, där detta exempel faktiskt kommer ifrån (ja, det har hänt i verkligheten !).

Den menige soldaten ser nu några barn stå vid vägkanten, och grips av medlidande med dem, eftersom det är så varmt. Det händer att vi alla gör så, eftersom ”affektiv empati” innebär att man ibland överför sina känslor på andra – sk ”projektion” och eftersom den menige tycker, att det är varmt med all utrustning i 40 graders hetta, resonerar han så, att barnen måste vara törstiga, eftersom han själv upplever stark törst.

Alltså fattar han beslutet, att låta barnen dricka ur hans vattenflaska. Det är självfallet mycket gott och ädelt handlat av honom, men vad händer sen ?

Jo, det ska jag berätta för er. Nästa dag står där tjugo ungar, inte fem. Och nästa dag igen hundra. Hjälpbehovet visar sig vara oöverstigligt. Alla barnen vill nu ha vattenflaskor, helst då genomskinliga, i plast. Kanhända kan nu menige Svensson ordna fram det, och börja dela ut Ramlösa till alla som vill ha, men vad blir följden ?

I verkligheten går det såhär: Folkträngsel utefter en större väg, sedan trafikolyckor. Sedan problem med äldre personer av nog så tvivelaktigt slag, som använder barnen som ”mänskliga sköldar” och utrustar dem med stenar och handgranater, samt lär dem kasta sten respektive handgranat emot våra fordon; eftersom de sett, att de svenska soldaterna brukar stanna vid vägkanten för att ge barnen vatten..

Det hade varit bättre, att inte stanna alls, lösa uppgiften – och inte ge vatten till någon, heller inte dricka av det själv – i synnerhet inte när några bybor (som lider av kolera och tarmparasiter) druckit ur samma flaska. Tråkigt nog, och det skär i hjärtat på den man, som ville så väl och som ville visa medlidande…men som såg verkligheten, sådan den tragiskt nog var..

Ett orientaliskt ordspråk säger, att om du vill göra en person lycklig för en dag, kan du ge honom ett äpple. Vill du verkligen göra honom lycklig för resten av livet, så visa honom hur man planterar träd och sköter en trädgård – och låt honom göra det själv – utan att förlita sig på andra..

 

Vad händer i ett samhälle, där alla bara bönar och ber på kristet vis, tror på ”Frälsare” och Yalla Yalla Mohammeds ?

Återigen samma slutsats. Empati är faktiskt inte alltid något bra, eftersom den kan föra till oanade konsekvenser av negativ karaktär. Det vet inte Erik Helmerson, det förstår inte Erik Helmerson, för denne har bara spenderat sitt liv på en tidningsredaktion, men det finns det andra som i-n-t-e har, eller i varje fall inte bara..

Naturvetenskapsmän har kommit fram till, att bläckfiskar i djurförsök dragit ihop sig, när en annan bläckfisk i samma akvarium fått en tentakel eller två avskuren, eller sett detta hända på bild. Men betyder det att bläckfiskar har empati, och att de tänker och känner som vi ? – Nej, antagligen inte. Bläck och blod innehåller signalsubstanser, som djuret reagerar på – och det sker såklart genom att dra armar och tentakler åt sig, eftersom evolutionen sett till att de bläckfiskar som bär sig åt så, eller flyr från omedelbar fara faktiskt överlever. Svårare är att begripa hur bläckfiskar berörs av bilder eller filmer med en annan bläckfisk i fara eller trångmål, men förmodligen beror detta på att dessa djur visat sig ha mycket bra minne. Också vi människor bygger vår känsla av empati på att vi har ”minnesbanker” eller egna erfarenheter att relatera till  – men utan kunskap, erfarenhet och minne – så har vi ingen empati..

Råttor, till exempel; har inte alls så stor hjärna som bläckfisken. Det har visat sig i djurförsök, att råttor helt klart blir stressade av att deras ”burkamrater” tillfogas smärta eller skriker och piper, men ett videoklipp eller en bild utan ljud ger ingen synbar reaktion – råttorna är helt enkelt inte tillräckligt smarta för att koppla ihop ”faran” med enbart synintryck – de behöver ljudet också. Både bläckfisken och vi själva har utvecklats bortom råttans nivå, eller vad den alls kan uppfatta.

Med Richard Dawkins språkbruk skulle vi säga, att råttan reagerar som en ren ”reflex-maskin” eller utifrån sina nedärvda gener, men inte mer än så. Det gör självfallet också vi människor ibland – vi bryter samman, faller i djup sorg eller gråt, eller blir heligt förbannade över orättvisor, som vi ser runtomkring oss i vårt eget samhälle. Det är både mänskligt och empatiskt att reagera så, men det hjälper inte att sitta där och lipa åt allt elände, som vi ser – här hemma eller borta i främmande land.

Möjligen lättar det för stunden, om vi får gråta ut eller berätta om våra egna erfarenheter, så att vi kan ”komma igen” nästa dag, slåss så mycket hårdare, intensivare och bättre – med ett stort leende över hela ansiktet !

Empatin har såväl som sympatin många ansikten ! En verkligt empatisk person kanske inte ser ut och agerar som du tror, och han handlar förmodligen på grund av helt andra bevekelsegrunder eller logiska tankekedjor än d-i-n-a !

 

Richard Dawkins har dessutom haft rätt, hela tiden. På de senaste fyra årtiondena, har molekylärbiologerna bevisat det. Genen ADRA2b har visat sig ge större reaktioner från centrala nervsystemet och amygdala, när en person ser på uppskakande eller traumatiska bilder. Det har man kunnat mäta med magnetkameraröntgen, som mäter processerna inne i försökspersonens hjärna, men en sådan försöksperson har förstås dåliga soldategenskaper, och löper risk att hamna i överdrivet emotionella reaktionsmönster – möjligen till nytta för skapande konstnärer, men knappast några andra.

En annan gen, kopplad till den 3:e kromosomen bland människans 46 kromosomer (observera att personer med mongoloidism eller downs syndrom inte tänker eller känner som vi – inte heller personer med andra ärftliga sjukdomar. De k-a-n helt enkelt inte uppleva vad en frisk människa upplever, eftersom de helt saknar de basala förutsättningarna !) ger oss förmågan att ”läsa”, ta in och analysera andras emotionella upplevelser – och så göra hela strategier, alternativa handlingsplaner osv utefter det.

Den menige soldaten i mitt exempel ovan skulle till exempel kunna ha insett, att det vore bättre att skänka byborna ett diesel-elverk och en pump till närmaste brunn istället, så att de kunde få sitt vatten därifrån. Att bara dela ut vattenflaskor visade sig vara helt fel metod, och det skulle aldrig ha hänt, ifall den individen inte lärt sig att tygla sina emotioner, eller ”den affektiva empatin”. Han förföll till ”känslotänk” helt enkelt, och därför gick det som det gick..

”Hey Sally Ann, what’s your game now – can anybody play ?”

 

Barnpsykologer har försökt testa även mycket små barn på 1-2 års ålder för förekomst av empati. De har kommit fram till, att det är fullständigt omöjligt för dem att känna någon som helst empati i den åldern – lika lite som personer som lider av Autism, Psykopati, Downs Sydrom mm ärftliga sjukdomar är helt oförmögna till att veta eller ens inse vad som menas med ”empatiskt beteende”

Sådana individer kommer aldrig någonsin att inse det, och är för evigt kvar på råttornas nivå; eftersom de inte förstår skillnaden mellan sitt eget jag och andra individer, har man sagt. Ett av de tst som används är det sk ”Sally-Ann testet” – som jag för min del anser mindre tillförlitligt. Testet går ut på att man berättar en historia för barnet (eller autisten, mentalpatienten osv) om en person vid namn Sally, och en person vid namn Ann. Båda personerna har varsin boll eller kula, men Sally har en korg, Ann har en låda.

Sally gömmer nu sin boll i korgen, och går ut ur rummet för att kissa, eller något annat..

Men Ann är illmarig, och en elak människa, så hon stjäl Sallys boll (eller kula !) och lägger den i lådan. Sedan kommer Sally tillbaka – men var kommer hon att leta först, ifall hon vill hitta sin boll – eller kulan ?

En två-åring eller en mentalt skadad person kommer nu – enligt den psykologiska expertisen – att svara ”I Anns låda!” utan att tänka sig för. Testet har utförts i en massa olika försök, på en massa olika individer, grupper osv – och man tänker sig nu att de som svarat ”Lådan!” inte begriper skillnaden mellan att Sally och Ann är två olika individer med olika information, och olika verkligheter, olika erfarenheter och olika kunskap. Vi förstår genast varför – om vi inte är Erik Helmerson, som tror att alla ”har lika värde” och ”tänker lika” för det gör inte alla människor. Sally vet förstås inte om, att Ann hade onda avsikter och knyckte bollen, så att den hamnade i lådan. Hon såg ju inte det, eftersom hon inte hade info om vad som hände, när hon inte var där.

En vidare intelligentare person skulle kanske gissa, att det finns 2-åringar som är helt klart överbegåvade, och som svarar annorlunda, därför att de extrapolerar, eller tänker i flera led. Antag att Sally känner på sig, att Ann faktiskt är illmarig och på grund av tidigare erfarenheter inbillar sig eller tror (korrekt nog!) att Ann faktiskt kommer att gömma kulan, respektive bollen. I så fall rationaliserar de kanhända överdrivet mycket, men spränger hela testet, genom att ge ”fel svar” men av ”rätt anledning”… en paradox !

 

En väg runt Sally-Ann testet, och ett vida intelligentare sätt att se på vad empati är, kommer ur det här lilla diagrammet, som också kallas en ”empathy map” eller en empati-karta. Det utvecklades av en marknadsförare vid namn Dave Grey, och används i USA, mest för att ”sälja in”  nya konsumentprodukter som tvålflingor, majonnäs och annat sådant – men det ger oss mycket mer information om hur människor faktiskt tänker, samt handlar och agerar – med empati eller utan.

‘En person påverkas mest av vad han eller hon hör – eller rättare sagt får information om. Personen tror oftast på vad han eller hon ”får veta” även om det bara är skvaller, lögner och förtal på sociala media, eller Erik Helmersons artiklar – därför att sagde Herr Helmerson är populär, katolik samt chefredaktör– och då bara måste han ju vara bra, ball respektive ”inne” – tror konsumenten.

Sedan finns också den fysiska verkligheten, eller vad personen faktiskt ser, respektive varseblir och uppfattar, med Dave Greys terminologi.

Personen kanske s-e-r att Helmersons falska bild av verkligheten och vad ”godhet” är inte alls stämmer med hans eller hennes erfarenheter, till exempel. Personen ”känner” respektive ”tänker” något omkring detta – självklart påverkar personens tidigare minnen och erfarenheter av begreppet ”Helmerson !” respektive ”DN-journalistik” hur den personen upplever det hela – eller om han eller hon reagerar med affektiv empati, kognitiv empati eller till och med sympati – inför Helmerson (som jag i och för sig finner mycket sympatisk !)

Detta omsätts sedan i ”say & do” respektive ett faktiskt beteende. Empatin är ju föga värd, ifall vi inte alls agerar, utan bara ”tror” eller ”tänker” att vi ska vara empatiska, men sen inte gör något – eller än värre – handlar på fel sätt…

I själva verket finns det också ett slags ”hemlig tabell” eller ”hidden agenda” som vi alltid bär med oss inombords – säger försäljningspsykologerna.

Vi upplever kanske ”pain” eller smärta vid åsynen av vissa, mindre attraktiva sidor av verkligheten, låt oss säga – och detta tar sig uttryck i kamp eller flykt – dvs empatiskt eller förment ”oempatiskt” agerande. Å andra sidan kanske vi också resonerar efter ”gain” eller en upplevd ”vinst”.  Vi agerar empatiskt därför att vi – eller våra gener, för att tala med Richard Dawkins – faktiskt tjänar på det, eller vi får en ”belöning” i form av en positiv känsla – vi känner oss ”goda” därför att vi köpte produkten, eller gav pengar till en tiggare, för då kommer Pappa ”Gud” eller ”Staten” respektive ”Överjaget” tycka om oss…

Så ni ser – det här med ”empati” är inte alldeles enkelt, eller någon sakramentskad ”Godhetens Krydda” som en väldigt enfaldig – och enväldig – redaktör i DN får det till…

Vi människor kan uppvisa mycket mer – ja oerhört mycket mer komplexa beteenden än så, och att tro något annat, vore att förenkla till överdrift.

Frågan är fortfarande – Vem visar vi empati emot, och Varför, respektive När.

Styr vi diskussionen dit, når vi ett mycket fruktbarare – och mera hedniskt – resonemang…

 

 

”Har du Vatt i Kanen, Gubbe ?” – Vatikanens Chefs-Exorcist uttalar sig…

av

Det finns förvisso mycket märkligt under vår icke-euklidiska Sol. Till och med de flesta kristna kyrkor har lagt av med att predika om Helvetet, Demoner och sånt, men det gäller förstås inte Katolikerna, som dessvärre även börjat göra sig hemmastadda i Sverige. Vårt Sverige. Från Vatikanen meddelas, att dess Chefs-Exorcist Cesare Truqui skulle ha uttalat sig om Djävulens list och ränker, så sent som förra året.

Ja, jag vet, kära läsare. Man tror knappast att det är sant. Hur kan någon religiös organisation vara så långt ifrån sina sinnen, att den sysslar med Djävulsutdrivning och liknande saker  anno 2018, långt efter upptäckten av modern psykologi, och över hundra år efter det att Nathan Söderblom, den människovänlige Lutheranske svenske Ärkebiskopen, som dessutom var en pionjär inom kristen eukumenik (undantaget att han aldrig samarbetade med katolikerna – av förståeliga skäl !) och som till och med bjöd in Hinduer och Buddhister till samtal om andliga ting, helt enkelt avskaffade Djävulen strax efter sekelskiftet 1900. Till och med vår hutlösa svenska morgonblaska Dagens Nyheter – fortfarande det minst objektiva organet i svenska morgonpress – tog också äran åt sig för saken.

De flesta kristna, och de flesta kyrkor och samfund anser idag, att Exorcism är något som inte behövs, och som gör mer skada än nytta. Djävlar och helveten uppfattas av de flesta någotsånär intelligenta eller utbildade människor som ett slags allegori, eller tomma symboler, som inte har någon verklig existens eller mening längre. Och det är nog bäst så, med tanke på vad all denna katolicism och all denna kristendom kostat mänskligheten i form av dödsoffer, förföljelse, häxbål, kättar-rättegångar och ren tortyr, århundraden igenom.. ”Svenska” Kyrkan eller den Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Sverige avskaffade officiellt exorcismen redan 1811, medan Finland behöll den till 1886.

Den Lomhörda Blondinen: ”Såå – Är du Zlatan ?  Det var märkligt….”

 

Katolikerna är hopplöst ”efter” men sprider fortfarande sin demon-tro i fattiga och underutvecklade länder, vilket resulterat i häxförföljelser och kulturell förstörelse också där, som alltid där kristendomen tillåts sticka upp, och visa sitt fula tryne.. Enbart i Afrika söder om Sahara ska tusentals kvinnor ha blivit avrättade som häxor av olika kristna grupper – och detta skedde 2010 – 2018 !!  Katolska Kyrkan har fortfarande oerhört mycket på sitt samvete, och oerhört mycket ondska som den själv ligger bakom, Världen över.

Men vad säger då den påstådde Chefs-Exorcisten – och vad kommer härnäst ? Ska man också återinföra Stor-Inkvisitorn som titel, kanske ??

Vad är bevisen för djävulens eller satans existens, ifall vi ska tro dessa katoliker, och tänka som de gör ?

– Jodå, Monsignor Truqi har verkligen svaret…

Djävulens absolut farligaste ränker detta år består av Yoga-byxor och Sport-behåar till alla kvinnor, Harry Potter-böcker och filmer – som kan leda in barn på ett intresse för ockultism eller få dem att tänka efter själva (jamen huu så hemskt, eller hur ?) samt förstås Bögarna i Schlager- och Underhållningsbranschen – vilka kan få in människor på syndigt leverne, och få dem att lyssna på fel sorts musik…

Katolska Kyrkan påstår också officiellt, att antalet människor som är besatta av Satan hela tiden ökar, och Hans Högvördighet Monsignor Luigi Negri, Ärkebiskop över Ferrara-Commaccio, säger att ”Homosex är ett tecken på att Satan finns inuti Vatikanen” vad han nu menar med det… Åter en av dessa ”Högvördiga” således, en människa som tror att just han skulle stå lite närmare Gud än oss andra, precis som den totalt förvirrade svenska Ärkebiskopen… Undras om hon också tror på Exorcism, förresten – eller vad tror ni ?

Monsignor Truqui påstår också, att han själv sett ”massor av människor med övernaturlig styrka, och som talar i tungor” vilket är ett klart tecken på djävulsbesatthet, enligt honom själv. Samt att ”vackra unga vampyrer” skulle gå runt och ”uppmana andra att dricka blod och inlåta sig på ovanliga sexuella utsvävningar, som ger dem särskilda krafter”. Kan man alls tro på sådant ? De enda som sysslar med blodsdrickande, är väl katolikerna själva – de firar ju Nattvarden. Och låt mig bara citera dessa katolska griller…

 

But Father Truqui sees yoga as being satanic, claiming that ”it leads to evil just like reading Harry Potter.” And in order to deal with the consequences of this, his religion has had to bring on an additional six exorcists, bringing the total number to 12, just to deal with what he says is a 100% rise in the number of requests for exorcisms over the past 15 years. ”The ministry of performing an exorcism is little known among priests,” stated Father Truqui to The Independent. ”It’s like training to be a journalist without knowing how to do an interview.” At the same time, Father Amorth admits that the Roman Catholic Church’s notoriety for all kinds of perverted sex scandals is also indicative of demonic activity – he stated that it represents proof that ”the Devil is at work inside the Vatican.” ”There’s homosexual marriage, homosexual adoption, IVF [in vitro fertilization] and a host of other things,” added Monsignor Luigi Negri, the archbishop of Ferrara-Comacchio, about what he says is evidence of the existential evil in society. ”There’s the glamorous appearance of the negation of man as defined by the Bible.”
”Jaha flickor… Ta GENAST av er Yoga-byxorna, för de är ju Satans verk – för att inte tala om Sport-behåarna… ALLT bara MÅSTE av GENAST – eller ??”
Jag menar, tänk efter ett slag. Tänk er alltså att det är, som dessa kristna tror. Där sitter alltså Själve Fan, eller Fan själv på en stol nere i Helvetet, ”Auf einem Stuhl in Hölle” som Einstürtzende Neubauten en gång sjöng.  Och denne Mörkrets Furste eller Hin Fule kan alltså inte tänka ut något annat att ägna sig åt, än Yoga, eller ?
”Vad ska jag göra sedan för sataniskt påfund ?” tänker den lede. – ”Jo, jag vet, jag skriver en Harry Potter-roman, fast jag alltid alltid drömt om att bli en sådan där riktigt fjollig fjolla till homosexuell mode-designer – Jim Lyngvild i Danmark, han har alltid alltid varit som en stor idol för määäj…”

Verkar det liksom sannolikt, enligt Katolicismens och Kristendomens förutsättningar, att själve Djävulen skulle agera på det sättet ?

Själv kunde jag tänka mig, att om Djävulen vore konsekvent, och skötte sitt jobb, så skulle han till exempel mycket hellre kunna:

– Öka spridandet av aids och multiresistenta bakterier genom global migration
– Utveckla nya nervgaser, baserade på Rysslands redan förekommande ”sticky sarin”
– Stödja länder som saudi-arabien med råd och dåd i Världspolitiken
– Få Mr Trump samt Gospodin Putin att inleda Världskrig
– Ge Kim Jong Un i Nordkorea lite öststatsmissiler i Julklapp

Dessa katolska präster och prelater talar faktiskt emot sig själva, när de behandlar Djävulen som de gör. En Satan som inte kan bättre än att släppa lös lite Yoga-byxor över mänskligheten, kan liksom inte vara så värst trovärdig…

Sympathy for the Devil = SYMPATI, för FAN !!
”Å de va Carola och Jimmy och Jaa.. Vi skulle missionera, vi tyckte det lät bra…”

Ska man se seriöst – eller katolskt – på det hela, så är hela denna bisarra kristna djävulskult faktiskt det största fall av hädelse, som tänkas kan. De kristna påstår att deras gud skulle vara Allsmäktig, men det kan den Guden helt uppenbart inte alls vara, så länge vi antar Djävulen som reell. I Islam respektive Judendomen finns Iblis, respektive Shaitan (eller Åklagaren, se i Jobs bok) men ingen av dessa fantasi-figurer har så stor makt, som katolikerna förutsätter att Djävulen faktiskt skulle ha – och med Djävulstron, kommer också alltid (häx)förföljelserna av oliktänkande, som förstås anklagas för att stå i Satans tjänst..

Ingen annan av de tre stora ökereligionerna har gjort så stort nummer av just Djävulen, som kristendomen har. I Gamla Testamentet finns det knappt någon enda djävul med, och volymer av lärda och historiska verk har skrivits om Djävulsgestaltens historia och grafiska utformning. Nästan alla källor är fullt överens om att det är Katolikernas fel att Djävulen alls ”finns” i den kristna föreställningsvärlden. Utan dem, inga kättarbål. Utan dem, ingen inkvisition. Utan dem, inga häxförföljelser – även om protestanterna under 15-1600 talen själva mycket ivrigt fortsatte katolikernas verk.

”Ok grabben, Här har du ditt Konsult-Arvode – Trenne Häxor, och en Get !” (Teckning av David Nessle ur ”Gasen i Botten, Hieronymus Bosch !” )

 

Först under den Viktorianska eran, tog den långa mardrömmen slut. Djävulen övergick med Goethes Faust till att bli en gentlemannamässig Mefistofeles, och till slut dog tron på honom ut alldeles, även om man för de efterblivna och lätt förståndshandikappade katolikernas del inte kan vara säker.. Ställd i den situation som teckningen ovan skulle jag själv skaffat häxorna lite varma kläder, och satt dem på första buss ut ur landet, men behållit den där geten. Av getter kan man få getmjölk, getost och mes-smör, och de har också få eller ringa krav på föda eller omvårdnad, men med tokiga new age-brudar vet man aldrig, för att inte tala om ”fornsedare” och annat patrask…

Efter nittonhundratalets fasor – vi har själva uppfunnit Atombomber, och släppt dem över Hiroshima och Nagasaki – så är djävulen, eller det gamla goda kokandet av inbillade ”syndare” i tjära och svavel helt inaktuellt. 1900-talet gav oss Treblinka och Gulag, Song My och Napalm, Gudrun Schyman och Hitler… Vad har en stackars medeltida Djävul att erbjuda emot allt det …

Jomenvisst – vi ska respektera muslimerna och Ramadan… så det så !

Polyteistiska religioner har sällan eller aldrig något behov av några Djävlar. Loke är knappast ond, men en sorts pajas-figur, en klåpare som till slut hamnar på kaos-krafternas sida, men inte ens jättarna (etanaz på gotiska, alltså onyttiga ”ätare” eller parasiter på samhället och tillvaron) eller thursarna är så särskilt onda i sig – de är bara en personifikation av naturkrafter, som köld, snö och årstidsbundet frånvaro av ljus, men knappast mer än så.

Och därmed behöver vi ingen kristen djävulstro, eller denna ständiga ”låtsaskompis” till satan, som de kristna jämnt och ständigt skall skylla ifrån sig på, istället för att själva ta ansvar. Vad är vi förresten hjälpta med den sortens tro till ? Demonskräck å den ena sidan, eller en fullständigt irrationell skräck för helvetet, och all ”synd” – ungefär som hos småbarn, som blivit skrämda med ”Svarte Petter” eller ”Sotaren”... Å andra sidan det ständiga tjatet om Djävulen det, Satan detta… ”Det var inte jag, det var Satan som fick mig till att mörda, hora, supa och gå loss” . Jotack – den sortens påståenden har vi hört om och om igen – från hundratusentals kristna kriminella. Aldrig ett ärligt svar, aldrig ett erkännande av att det var de själva, som begått den brottsliga handlingen – och ingen inbillad djävulsfigur.

Nästa gång någon Katolik kommer dragandes med Satan, så slå till dem med Freja – eller kör upp en dildo i ansiktet på dem… Det säger jag er, ni syndare…

Fast – det är klart – verkar inte DENNA KVINNA som FULLSTÄNDIGT BESATT, ja SJUKLIGT MAKTBERUSAD… Kanske bäst att tillkalla Vatikanens Chefs-Exorcist ändå… För en chefsexorcist är väl en sån, som Driver Ut Djävulen ur kroppen på vissa sorters ”chefer” eller ??