Svenskarna och Älgen (omarbetad repris från 19 Oktober 2015)

2026-09-02 by Hedningen

“Elch dort Drüben !”

– Sagt av Agerande styrman Matte Öberg på det goda skeppet “Helga Holm” anno 1996

“Avstånd 400 meter ! ANLÄGGNING – ÄÄÄÄLG !”

– Vrålat av “Hedningen” vid samma tillfälle.

Det är älgjaktstider i Sverige, något som inträffar varje höst och något som har upprepats i tusentals år. För andra gången – den första var år 2022 – kablar SVT ut budskapet att 25 % av de svenska jägarna numera är kvinnor och att andelen kvinnliga älgjägare ökar. Men fortfarande är det mest etniska svenskar som jagar älg, och om de etniska svenskarnas kulturella förhållande till älgen kunde man skriva mycket, som tål att upprepas. Det är vi Svenskar, inte alls några “samer” som är landets ursprungsbefolkning, eftersom vi funnits här i minst 36 000 år, medan samerna överhuvudtaget inte fanns här mer än sådär 6000 år senare. Vapenhanteringen vid älgjakten, och det faktum att alltfler kvinnor numera också kan hantera dem, lovar gott för folkförsvaret..

Jag minns en man, som var HÅRD men rättvis emot Tyska turister, eftersom jag varit i mångahanda länder, sett många slags folk och haft dem alla under mitt hedniska befäl och min domvärjo. Intet mänskligt är mig främmande, kan jag säga likt självaste Petronius Arbiter på Kejsar Neros tid. Så snart den gode Öberg fick en fråga från några tyska turister, oavsett vad frågan alls gällde – kanhända vikingatida skepp och båtar (se om skeppet “Naddodur”) eller något annat – så pekade han alltid med högerarmen i vägens längdriktning – eller rakt mot de sköna trakter, där pepparn (piper nigrum) vanligen växer.

Det var vid dylika situationer – nu mer än ett kvarts sekel tillbaka i tiden – som jag själv brukade sekondera med “ANLÄGGNING – ÄÄÄLG !” varvid de tyska eller utländska civilisterna inte förstod ett jäkla dugg, utan fick vända på klacken och lämna oss i fred – och det var just det, som var meningen med alltsammans. Européer i gemen har aldrig – jag säger eder aldrig – förstått sig på den svenska Älgen, svenskarnas förhållande till den eller svensk kultur överhuvudtaget.

Att tala “amerikanska” eller anglifiera det Svenska Nordandens raska söner, slutar oftast som hos “USA Nisse” eller “Åsa-Nisse” och The Clabbarper, ni vet – här fångade i en parodi från Svenska Mad från 1980-talet… Vår kultur och etniska identitet är heller inte amerikansk – blir det aldrig heller – och varför tecknade serier, TV-inslag osv populärkultur om Älgar når sådan framgång just här, förstår inte heller amerikanerna eller européerna.

“Ja Take me Fasen, du Clabbarper. He ska int devils in my soul komma här å störe när vi huntar älg heller !”

Den svenska älgstammen uppgår till ungefär 400 000 djur, sägs det, och i år har Naturvårdsverket beslutat att cirka 95 000 av dem får skjutas, vilket är något lägre än den årliga siffra på cirka 100 000 älgar som annars får fällas i vårt land. Inget annat djur omsätter så stor andel av sitt totala bestånd årligen, och det beror som man förstår bara på älgjakten. Om svenskarnas förhållande till älgen, kunde man skriva volymer. Det är vi själva som skapat den kraftiga älgstammen genom vårt moderna skogsbruk, som skapar god tillgång på öppna hyggen och ”föryngringsytor” med björksly, något som älgarna gillar att äta. Tall och Granskog är också fina habitat för älgen, och bärris och ljungväxter kan den också äta. Trots alla ”vargkramare” i Stockholm – för den sortens personer som pläderar för ett okontrollerat ökande av rovdjursstammarna är varken populära bland samerna eller på landsbygden – vet alla redan att vi knappast kan öka de stora rovdjurens antal så värst mycket i vårt land. Det enda område i Europa som alls har en intakt rovdjursstam lär vara den 200 km stora ”döda zonen” runt Tjernobyl i Ukraina, men där kan inga människor bo och där finns inget fungerande människosamhälle alls, av naturliga skäl. Vi har årligen cirka 5000 älgolyckor i landet, med dödlig utgång för minst 10 människor och långt fler älgar per år, och jagade vi inte älg så mycket som vi gör; skulle älgolyckorna sannolikt öka. Och det vore inte alls bra, varken för människor eller älgar.

Jagade vi inte älgen, skulle sådana här olyckor säkert bli vanligare i framtiden

Om en älg kolliderar med en bil, slutar det oftast med att älgens ben eller kropp åker in genom vindrutan. Älgen dödas kanske inte omedelbart, även om bilens förare och passagerare oftast gör det. I gamla tider jagades älgen genom skarsnöjakt vintertid, vilket främst lapparna ägnade sig åt – även vargflockar jagar älg på precis samma sätt. Älgen, med sina långa och smala ben, sjunker lätt genom skaren, men vargarna kan springa ovanpå det tillfrusna snölagret, och en jägare kan skida fram ovanpå skaren han också. Men älgen är stark och uthållig. Den kan pulsa fram genom den djupaste snö i timmar, tills den blir fullkomligt utmattad och faller ihop med blod sprutande ur mulen, något som vanligen först tar sju-åtta timmar, det vill säga en hel dag eller mera.

En ensam varg är visserligen ingen match för en älg – älgen blir på sin höjd ”ställd” av av vargen, vilket också gav människan inspirationen till att föda upp frispringande gråhundar till att jaga älg med.

Ett ”Humant” alternativ till människans jakt på älg ? Att det stora djuret hetsas i timtal, och sen långsamt slits i bitar av en rasande vargflock… ??

Älgjakt med en ”ställande” hund har inspirerats av vargflockars beteende. (Bild från jaktmuséet i Elverum, Norge)

Dagens Jägarexamen går helt och hållet ut på, att jägaren eller jägerskan i princip skall kunna döda älgen med första skottet, och till varje pris undvika skadskjutning eller ”eftersök”, då älgen i värsta fall kan springa iväg upp till 15 km. Då älgen vet att den ska dö, och börjar mattas av blodförlusten; söker den sig gärna till närmsta sankmark, myr eller mosse, och där lägger den sig ned, lugnt och stilla. Men – varje sann och äkta svensk – för man är ingen äkta svensk om man inte varit med vid minst en älgjakt – vet ändå hur mycket arbete det blir för jaktlaget, att få älgen ur moraset, och allt köttet ur skogen…

All modern jaktteknik går ut på att undvika onödigt lidande för bytesdjuret. Det är mycket humanare än naturfolkens och rovdjurens jakt !

Ingen sann och äkta svensk har någonsin skjutit en älg bakifrån, vilket vore både osportsligt och fegt. Älgar skjuter man från sidan, där djuret faktiskt ser och hör allra bäst. Älgen ärar man, för köttets skull, och för allt den ger oss. Vi benämner Älgen ”Skogens konung” och anser, att älg är det bästa och förnämsta vilt, som överhuvudtaget finns i vårt land – och det har alltid varit så. Nuförtiden lever människa och älg faktiskt i vad som nästan kan kallas en symbios, och den gamla drevjakten – en ”herremansjakt” som bara fanns i Sydsverige, är för länge sen bortlagd. Mest bedriver alla svenskar älgjakten som en kombination av smygjakt och passjakt, där hundförare med spårhund i lina först spårar upp älgen, och sedan är det pass-skyttarnas jobb att fälla honom. Gamla tiders kulturlandskap vimlade av fångstgropsystem för älg och vildren – ända upp i övre norrland (ingen same skulle någonsin gräva något sådant, för samerna följer renen, men hindrar inte dess vandring med spärrar !) medan vårt eget sentida landskap vimlar av jakt-torn och skjutlavar istället…

Svensk ”älghumor” och tecknade skämtserier om Älgjakt förekommer inte utanför vårt eget land – ”Européer” och dylika vet ju inte ens vad älgjakt är..

Vargen – feg av naturen – anfaller aldrig älgen ensam, utan i flock – och biter älgen i bakhasorna, och det tar oftast mycket lång tid – två timmar eller mera – för den att dö, har forskare konstaterat – om vi räknar från det första bettet tills den slutligen sjunker ihop, och drar sitt sista andetag. Hällristningar från Ryska Karelen, över 5000 år gamla, skildrar hur den av vargarna inspirerade älgjakten på skidor gick till. De sista älgjägarna på skidor verkade och levde i vårt land på 1850-talet – sedan dess har ingen jagat älg på detta sätt. I dagens Ryssland, däremot, jagar man älg på skarsnö med skoter och helikopter, vilket är en fruktansvärd osportslighet alla jägare av gamla stammen skulle vända sig emot. Samma metoder används också fortfarande av en del tjuvjagande samer i vårt land. Man ska nämligen inte tro, att alla ”naturfolk” är så värst snälla emot djuren och naturen. Den gamla tidens skarsnöjakt var grym, men i alla fall sportslig, eftersom det kräver en hel del att skida ifatt en älg, skjuta pilar emot den och till sist dräpa den med spjut, vilket tog lång tid.

Hällbilder av älg från Nämforsen – inte gjorda av samer, men av svenskar från en sydlig älgjägarkultur

Dansande kvinna framför en död älg med en hund (eller björn ?) vid sin sida – 5500 år gammal, Nämforsen, Jämtland

De flesta forskare är numera helt övertygade om att den gamla ”skifferkulturen” som gick cirka 5-7000 år tillbaka i tiden inte var ett verk av samer eller finnar, utan av ett nordiskt folk. Gravfynd från Krankmårtenhögen och annorstädes i svenska Norrland bevisar det. Överallt långskalliga nordbor med en kroppslängd på över 180 cm eller mer, och en hjärnvolym på upp emot 1500 kubikcentimeter. Så ser inga samer ut, för med same menar man oftast kortskalliga individer kring 150 cm kroppslängd med en hjärnvolym kring 1100 kubik, om vi ska uttrycka oss i de förhistoriska gravfyndens termer. Titta på den dansande kvinnan ovan ! Hon är lång, med slanka ben och höga knän – således ingen lapska, av bilden att döma.

En skarsnöjakt på skidor från vad som idag är ryskt område i Karelen, men förut nordiskt – för 7000 år sedan ! (Hällristningsbild)

Så långt söderut som på Gotland har man gjort fynd från den svenska och nordiska älgjägarkulturen, som går tillbaka till minst yngre stenålder. Här är en kam från När på Gotland, också den över 5000 år gammal. Den har ett älghuvud i profil i ena ändan, ett människohuvud i den andra – det är som konstnären velat säga oss att älgens och människans öde för evigt är sammanlänkade, och man kan tänka på den gamla folkliga trallen: ”Älgen den har fyra ben, människan har två” samt dess fortsättning – som jag förmodar att alla mina läsare nog känner till. Den som först skickar in det rätta svaret i kommentarsfältet här, skall få sig en fin present på posten.

Man vet numera, att det är Nordborna, INTE samerna som är Nordens äldsta invånare. Vårt genom har funnits här i minst 37 000 år, medan inga samiska fynd går mer än 7000 år tillbaka i tiden Forskare har hittat våra första, älgjagande förfäder så långt bort som 50 000 år sedan, i vad som nu är ryska Sibirien, och med tanke på att vårt genom innehåller hela 18 % av Neanderthalarnas DNA (jo, faktiskt !) så är det VI som är Europas urfolk – och inga samer ! Vi var faktiskt här först – och vi jagar fortfarande älg – den rätten ska ingen få ta ifrån oss !! För övrigt innehåller Homo Sapiens DNA upp till 7 % neanderthal-DNA nuförtiden, medan afrikaner söder om Sahara konstigt nog inte uppvisar något Neanderthal DNA alls, även om inte ens Svante Pääbo, den berömde svenske genetikern, förstås inte vågar erkänna det här öppet – för det är ju inte politiskt korrekt att tala om, att genetiska skillnader faktiskt f-i-n-n-s i arvsmassan… Från Upplands stenålder i centrala Sverige – där inga samer någonsin har funnits – kommer Alundaälgen, ett ceremoniellt yxhuvud i grönsten – en del påstår att detta fynd kunde vara importerat från Karelen eller Östra Finland, där liknande ceremoniyxor var vanliga, men det är i hög grad osäkert. Man har också hittat knivskaft med älghuvuden på i den fria änden – förmodligen användes de vid älgjakten. Överallt, i hela det nordiska området dyrkades älgen som ett närmast gudasänt djur, vilket inte var undra på. En fullvuxen älg kan ge mer än 350 kg mört och utmärkt kött, och ge mat åt flera familjer för en hel vinter. Så har det alltid varit, och så är det ännu. De nordiska sagorna berättar om Älgfrodarna, ett slags mytiskt blandväsen mellan älg och människa, och Bärsärken Bödvar Bjarke får sin styrka genom att dricka sin broder älgens blod, vilket man långt fram i tiden också faktiskt gjorde vid avslutad jakt. Man ansåg att det fanns ett slags ”älgens eller djurens rådare” – ett väsen som rådde över skogen, och som skickade fram älgarna ur den. Detta väsen – Rådaren eller Rådanden – blev i den senare folktraditionen helt identisk med Skogsrået, som sades använda älgen som sin boskap. I rysk och slavisk tradition finns Leshy, eller skogsmannen, men trots att manliga ”Rådare” inte är okända hos oss (se standardverk i ämnet som Bringéus, ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition”) medan finnarna, med sitt kvinnliga skogsväsen Mielikki eller ”Talle-maja” också insisterar på, att Älgens råderska naturligtvis är kvinnlig, och att en kvinnlig kraft sänder oss älgar ur skogen, så att vi kan fälla dem. Skogsrået själv kan uppenbara sig som en helvit älg – helvita älgar finns faktiskt i verkligheten – och så sent som i Valbo utanför Gävle sågs hon en höstnatt 1940 inspektera gevär och vapen hos ett helt jaktlag. Lagets yngste medlem såg hur en vacker blond kvinna kom in i stugan där de sov – rätt genom väggen – och sa ”bra bössa det här!” – respektive ”skitig karl, det där !” eftersom Skogsrået vanligen gillar väl rakat och badat manfolk, samt väl rengjorda vapen. I Bengt av Klintbergs volym ”Svenska Folksägner” från 1977 kan man läsa om hur en viss Jan Nilsson från Njurunda 1912 sköt en storälg invid en sten just utanför sin stuga – det var det första han såg om morgonen, när han vaknade. ”Jag fick bra betalt för sängelaget !” utropade han, för han hade varit tillsammans med ett skogsrå natten förut… En annan jägare från Jämtland hade samma år otur vid sin jakt, och ropade ut åt skogen, högt så att också hans hustru hörde: ”Din djävel – det är för att jag inte knullade dig i morse, som jag nu ingen älg har fått – Men vänt du tess lördan – då ska jag göra det så grundligt, att här inte blir kvar någon storoxe mer !” Kort efteråt, sägs det, lär en vit älg ha visat sig vid tomtgränsen. Det var förstås ”Skogsfrun” som inte tordes visa sig som kvinna, så länge mannen riktiga hustru var i närheten. Från Vemdalen i Härjedalen berättades 1941, om hur en jämte fick syn på en älg, som han tänkte skjuta. Men, så kom där ett skogsrå och sa: ” Men inte låter jag dig skjuta Storoxen med dina skitiga händer – du får allt tvätta dig i någon källa först”. Då – hör och häpna – tog mannen genast fram sin lem, pissade i händerna och tvättade sig så – och skogsrået gick fram och tog tag i honom, för en så stor källåder hade hon sällan sett…

”Men inte får du skjuta Storoxen med dina skitiga händer” (foto copyright Hedniska Tankar)

Ja, så långt söderut som i Västra Harg i Östergötland berättas om Skogsrån och älgjägare, så sent som 1913 ska det ha hänt att när en jägare var död, och hans hustru satt med tre hungriga barn och grät i det tomma köket. Men, då kom traktens Skogsrå fram och sa: ”Här sitter du, ditt fä till kvinna som bara har tre barn. Jag hade s-j-u barn med honom jag, men ser du mig gråta, kanske ! Ut på byn ögonblickligen, och skaffa dig ett nytt manfolk, för här hjälper inte att sitta och lipa !” Så drämde skogsrået ett vedträ i bordet, och gick därifrån – men när kvinnan tittade upp, såg hon att det var en guldtacka som skogsrået lämnat – och den sålde hon för god förtjänst i närmsta stad sedan. Tron på Skogsrån, och deras klara samband med älgjakten, levde som synes kvar till åtminstone strax efter andra världskriget, då observationerna av dem lär ha slutat. Men – vem vet ? Kanske skogsrået eller ”råhanda” finns kvar, än idag… Trots älgens stora betydelse för folkhushållet – 90 000 älgar per år betyder 27 000 000 kg kött – alltså i runda tal 27 000 ton – rymmer älgen väldigt få kapitel i vår svenska litteratur- eller konsthistoria. Knappt några dikter om älgar verkar ha skrivits alls, även om ämnet väl borde lämpa sig för hur mycket poesi som helst. Erik Axel Karlfeldts versrad ”Jag är en högkrönt bröllopsälg, bland rönn i Munga vret” är det närmaste vi kommer, fast det låter inte särskilt poetiskt, ens för en svensk.

Underligt nog finns få statyer av älgar i vårt land – men här en av Karl Olof Björk i Östersund

John Bauers tavlor av Tuvstarr – som inte är en autentisk folksaga, utan en konstsaga skriven av en helt annan person än John Bauer själv (många har nu glömt bort det) innehåller en halvvuxen flickstackare och en stor, svart mycket manlig älg, som dock i sagan lystrar till namnet ”Skutt” – vilket låter helt fel. Älgar skrider, älgar springer, älgar lunkar, älgar älgar fram, och de kan möjligtvis tänkas h-o-p-p-a över ett mindre vattendrag, eller snarare k-l-i-v-a över det – men skuttar gör älgen aldrig någonsin, inte ens som kalv. Älgen symboliserar här – säger Freudianskt sinnade psykologer – Tuvstarrs egen sexualitet, som hon är en smula rädd för – och så småningom slutar sagan sorgligt, med att hon tappar bort sig själv vid en skogstjärn – hade hon umgåtts med friskt och starkt manfolk istället för älgar, hade detta aldrig hänt…

Arketypiska föreställningar i äl(g)skogen ??

2014 gjorde konstnären Åke Blomdahl på bloggen ”Jordfly” sin egen parafras på Tuvstarr, som en del kanske tycker bör stå för honom, men som jag gärna återger här. Den heter helt enkelt ”Vakna Tuvstarr!” och visar henne omgiven av sk ”flyktingar” eller rättare sagt Eko-turister, en och annan Bashar Al-Assad, en herre som påtagligt liknar Putin och annat trolskt byke, fornsedare, IS-anhängare och kristna omvartannat…

Situationen är väl inte så mycket annorlunda år 2015, och den kloke konstnären skriver:

Min nyårshälsning tillägnas mina vackra folkfränder, och särskilt dem som förtrollats av illusionen om sin anti-rasism och sina obefläckade samveten. Trollen dras till ljuset, de kommer att stjäla allt du har. Vakna Tuvstarr! Fly eller försvara dig, innan de uppslukar dig!

Kanske detta inte har så mycket med våra svenska älgar att göra, men man får väl också konstatera att:

Ingen svensk Älg har gått med i Islamiska Staten eller IS, och utnyttjar vårt land som en ”hemmabas” för krig och terrorism
Det är inga älgar som sitter framför våra konsum-butiker, järnvägsstationer, varuhus och samlingsplatser av alla de slag för att med lock, pock och hot försöka stjäla växelmynt av svenskarna
Gängkrigen i Göteborg, Malmö, Stockholm och övriga städer i landet innehåller många dödsskjutningar, men inte en endaste älg – varken bland offren eller de skyldiga
Inga älgar låg bakom bilbränderna i våra förorter, upploppen, glaskrossningen och allt det andra under ”Husby-kravallerna” och vidare framåt
Om någon älg undantagsvis skulle uppföra sig dåligt eller illa – dvs som en människa -beror det på överdrivet alkoholintag. Nyhetsreportagen om berusade älgar är faktiskt sanning.

Så sent som för fem dagar sedan berättade Värnamo Nyheter om en älg, som blivit berusad på jästa äpplen – sådant är inte alltför ovanligt – och därför kort sagt uppfört sig som en skitstövel, eller som en sån där sk ”fornsedare” ni vet. Älgen blev naturligtvis skjuten – till döds – men så behandlar vi inte tvåbenta huliganer i vårt land, skitstövlar, IS-medlemmar, sekterister, extremister, kommunister, fascister och alla de andra… Det är bara älgarna som skjuts. Ändå har inte en enda älg någonsin lämnat vårt hemland, ansökt om ”flyktingstatus” på Tyska ambassaden, ömkligt gnällande om hur ”utsatt” den är, och om hur den genast skall tilldelas gratis tandvård, gratis bostad, gratis arbete, gratis bilprovning, gratis psykologhjälp, gratis skola för kalvarna och allt annat gratis gratis gratis… Undrar just vad det kan bero på. Gör inte ni också det – goda medborgare – för det är ni väl ?

Européerna kontra den Nordiska Älgen (repris från 2015)

2026-09-02 by Hedningen

Allting började med Julius Caesar. Innan det ens fanns ett Europa, var han den förste ”Europé” eller person från söder om Alperna – vi har sett lite för många av dem sedan dess – som alls noterade det underbara djur, som alltsedan Carl von Linné går under den latinska benämningen Alces Alces eller på svenska rätt och slätt Älg. Älgen lever i Hercynica Silva, dvs den skog som kallas den Hercyniska och långt efter Ceasar benämndes ”Schwartzwald” och en gång räknades som nästan ogenomtränglig. Där, skriver han i ”De Belli Gallico” – Världens första ordentliga ”Krigsdagbok” författad av en aktiv general och dessutom en politisk försvarsskrift till varför sagda general handlade som han gjorde, bland annat emot hundratusentals Germaner om vi får tro honom själv – lever ett djur något större än en hjort, som är helt hornlöst och dessutom varierar något i färg. Det har helt stela och långa ben, och kan inte böja sina leder i knäna…

Caesar och Älgen enligt en nutida tysk barnbok

Dessutom, skriver Ceasar, sover älgen genom att luta sig emot ett särskilt träd, som den har för vana att uppsöka natt efter natt. När Germanerna jagar älg, följer de helt enkelt djurets spår till sovträdet, och gräver upp dess rötter eller sågar ned det till hälften. När älgen så återkommer, ramlar trädet omkull och drar med sig den stackars orörliga älgen i fallet, och därpå kan den med lätthet slås ihjäl. Och detta var Romarnas uppfattning om älgjakt, även långt fram i tiden.

Nutida Österrikiska barn tror också helt på Caesars berättelse, som dessa barnteckningar visar…

Varje svensk eller Nordbo som läser Caesars text, inser gapskrattande att det måste vara en älgko Caesar sett. Älgkon är ju faktiskt hornlös, och visst kan älgens hår sägas variera något till färgen. Men hur resten av dessa Caesariska missuppfattningar uppkommit, vet ingen. Drev hans Germanska spaningskavalleri under Ariovistus (ja, Sueberna eller Schwaberna ansågs faktiskt av andra latinska författare ha ett nära samband med Svearna norrifrån, och en gång ha utvandrat därifrån) med honom, och skrev felaktiga rapporter, trots att det redan på romersk tid var ett vedertaget bruk med ” spaningsformulär 7S” – eller ”Stund, Styrka, Slag, Sammansättning, Sysselsättning, Symbol och Sedan”. Caesars egna dagböcker är annars verklighetstrogna in i minsta detalj, inklusive dimensionen på hans landstigningsbåtar vid den första operationen emot Britannia, eller pålokens storlek vad gäller hans berömda ”Rhenbro” vid Remagen...

Alcis – inte att förväxla med Alces – som Plinius och Romarna såg den

Under Ceasars fyrdubbla triumf ska älgar ha förevisats på Arenan – under publikens jubel – och ha slagits emot Cameleopardi eller Giraffer, som romarna benämnde med detta namn. Giraffen lär vara en ytterst fridsam varelse, som visserligen kan använda sitt huvud som klubba, fast ingen längre tid – så älgarna, vars uthållighet är stor, måste antagligen ha stått som segrare, ifall man nu inte plågade ihjäl dem.

En alldeles vanlig älgko med olikfärgad päls – upphovet till Ceasars hornlösa ”Alces”

Plinius den Äldres ”Naturalis Historia” som gav oss själva ordet ”Naturhistoria” ökade den romerska förvirringen ytterligare genom att hävda att det fanns två djurarter av älgtyp – alltså Alces, som Caesar fört till Rom, och den ännu okändare och farligare Alcis (med i) som hade horn, och högst ansenlig storlek. ”Européerna” begrep inte ens, att det rörde sig om samma djurart, fast två olika kön ! Senare kopparstick från renässansen, och ännu längre fram i tiden rörde ihop de två olika djuren och dess utseende fullständigt. Enligt den skotske naturhistorikern John Johnstone från 1769 fans det två olika slags älgar i Europa, och de skulle då se ut som såhär:

alces

Hur polacker, engelsmän och skottar trodde att älgar såg ut – så sent som 1769 !

Ändå levde John Jonstone större delen av sitt aktiva forskarliv i Polen, där det bevisligen fanns verklig älg på 16-1700 talet, och gör så än idag ! Vid åsynen av dessa groteska monstrum – någotslags korsning mellan Åsnor och Enhörningar – kan man bara konstatera en enda sak – ingen anständig älg skulle vilja gå omkring och göra sig till åtlöje med sådana horn på huvudet ! Detta måste vara skitstövlars verk, helt enkelt ! Men – det är inte allt. Plinius påstod att den manliga älgen, alltså Alcis men inte Alces, måste beta med huvudet på sned, eftersom de väldiga hornen annars skulle fastna i marken.

Medeltidens kristna trodde att älgen var identisk med den mystiska ”Catoblepas” som ”var värre än själva Djävulen” och kunde döda människor enbart med sin blick…

Kort efter Plinius – sådär kring år 200 – skall Aelianus (nej, han var grek och hans namn har inget med älgar att göra) ha identifierat älgen som ”Catobleapas” – ett djurnamn som på grekiska betyder ”Den nedåtblickande”. Detta djur, som egentligen skulle höra hemma i Etiopien, hade en stor mule med en skinnpåse under, tunga ögonlock och ofta nedslagna, sorgsna och röda ögon, tänkte man sig. Dess tillvaro var trist och dyster, eftersom det fick gömma sig i mörka skogar och träsk, och även om dess halsparti var långt, vändes dess huvud alltid nedåt, och den var brun till färgen med tydliga horn… Denna ytliga beskrivning kunde ju till äventyrs stämma på en och annan älg, och därför antog man plötsligt, att älgen och Catoblepan skulle vara samma sak…

Modern rekonstruktion av en Catoblepa – Medeltidens kristna Mardröms-älg…

1300 år efter Aelianus, i runda slängar, skrev Leonardo da Vinci – ingen mindre än han – att orsaken till Catoblepans ständigt nedböjda huvud var att den kunde döda folk med blott en enda blick, och även älgarna tillskrevs under medeltiden och renässansen denna egenskap… Hur en bildad man, som annars var ett stort geni – kunde tro på sådant kristet tjafs är fullständigt obegripligt..

Varning för älgen ! Varje år stjäl tyska turister i Finland och Sverige dessa trafikmärken i stort antal. Perkelen Saksalaisen Turistiin !

När verkliga naturforskare typ Livingstone och Stanley på 1870-talet sökte efter Nilens källor hade de noggranna intervju-formulär från Royal Society och andra ansedda vetenskapliga geografiska sällskap med sig i bagaget. Diverse infödingar i Afrika intervjuades, och man kom fram till att den mystiska Catoblepan visst inte var någon älg, utan en helt vanlig afrikansk Gnu som missuppfattats alltsedan antiken… Till och med John Jonstone – han som inte kunde se skillnad på Älgar och deras horn – hade vetat detta hela tiden, liksom Carl von Linné…

Hur någon i Europa inte kan skilja en älg från en gnu är rätt underligt…

Redan 1561 utgav en italienare, som hette Apollonius Menabius; och som faktiskt varit livläkare hos Johan III i Sverige en skrift på latin i Wien, Österrike, som hette ” Tractatus De Magno Animali” eller ”Om det stora Djuret” varmed inte alls förstods det djävulsk-demoniska ”To Mega Therion” i Uppenbarelseboken, utan fastmer en vanlig svensk älg, helt enkelt. Menabius hade varit med på älgjakter i Norrland, och vid den tiden jagade man älgen med ”små handmörsare” eller handkanoner, står det i den italienska översättningen av hans skrift, som kom året därpå – vad man nu kan mena med det. Uppsåtet var förstås gott, och Menabius trodde att han skulle kunna göra slut på ”Européernas” alla sakramentskade dumheter och lögner om älgen genom sin bok, men mot dumheten kämpar som bekant själva Gudarna förgäves…

Handkanon – ett lämpligt vapen vid älgjakt – trodde italienarna på 1500-talet…

Kanske några av mina läsare – i synnerhet de i Norrland – där mången älg dväljes – stönar och tar sig för pannan nu, men de Europeiska dumheterna som vi Nordbor måste genomlida, är legio… Redan på 1200-talet trodde den engelske munken Bartolomeus Anglicus att älgen kunde förvara kokhet vatten i sin påse under hakan, och att den skulle spruta ut denna heta vätska, blandad med sitt maginnehåll, ungefär som en eldsprutande drake ! Den Schweiziske naturforskaren Kondrad Gessener spred 1551 – 1558 dessa dumheter vidare i sin ”Historia Animalum” och så sent som 1764 trodde engelska jägare, som läste ”The Sportsman’s Dictionary” år 1769 att både jägare, hundar och drevkarlar kunde ”rysansvärt skållas och få fruktansvärda brännskador av älgars heta andedräkt”

Ännu 1769 trodde Engelsmännen på fullt allvar att älgar kunde spruta kokhet saliv på folk… En dumhet som funnits kvar sen den kristna medeltiden…

Älgen kunde – trodde man – endast dödas med ett spjut genom anus – ungefär som den legendariska ”Dragon of Wantley” – en verklig plats i Yorkshire, England – där en legendarisk riddare vid namn More of More Hall skulle ha bott… 1737 skrev man i England en kvasi-vetenskaplig förklaring till hans bedrifter genom att förklara att drakar lever i sjöar, brunnar och dylikt – där de äter vattenväxter som älgen, och av detta utsöndrar de metangas, som ju är lättantändlig och brännbar – vilket alltså förklarar alltsammans. Även Älghud – av vilken man gjorde de berömda Älghudskyllren i Svenska Armén – Västgöta ryttare red i mer än 250 år omkring med sådana – troddes av européerna vara ett ogenomträngligt pansar, som varken värjstål eller muskötkulor bet på. Svenska ryttare och kavallerister visste hela tiden sanningen, och eftersom Sverige också exporterade ”Buff Coats” till Oliver Cromwells ”New Model Army” är det svårt att begripa att i alla fall Engelsmännen inte insåg, att älghudskyllren inte alls var skottsäkra… Den tyske poeten Schiller kunde 1799 i ”Wallenstein’s Tod” om den tjeckiske generalen Waldstein skriva:

”Was wollt ihr da für Wunder bringen – Er trägt ein Koller von Elends Haut – Das keine Klinge kann Durchdringen…”

Att försöka döda en älg – eller drake – genom att sparka den i arslet måste räknas som en mycket osäker jaktmetod, men just älgens sparkande framhölls i L’Encyclopedie de Chasse 1769 – och en enda spark av en älg skulle kunna döda en vuxen man, trodde fransmännen. 1859 i Venjan, Dalarna ska en 85-årig spelman ha lockat älgar på sikt jaktpass, men vid nästa besök i älgskogen blev han omringad av en hel älgfamilj, som sparkade och stångade honom så svårt, att han låg 2 veckor helt orörlig i sin sjuksäng, och blev lam för resten av livet, läser man i Gunnar Brusewitz svenska ”Jakt och Jägare” 1971 – som dock inte tror på uppgiften. Blir någon åldring nedsparkad i dagens Sverige, beror det i alla fall inte på älgarna, utan på en helt annan sorts varelser, vilka de nu än är och var de kommer ifrån…

Att Gustav II Adolf iförde sig Älghudskyller – inklusive hans sista dag i livet, 6 November 1632 – känner nog de flesta äkta svenskar till – men få vet att han gjorde det i propagandasyfte. Kungen hade – som alla bildade personer vet – blivit sårad i axeln vid Polska Dirschau 7 Augusti 1627 och därför kunde han inte bära något riktigt plåtharnesk.

Gustav II Adolfs svenska legosoldater enligt katolikernas uppfattning. Observera Lapländer eller Finnen, som följs av ”Liffländer” eller en Livländare ridande på vad som ska föreställa en älg, samt en ”Schottländer” eller skotte..

Också i dagens Sverige finns den seglivade uppfattningen, att flera svenska kungar – bland annat Gustav II Adolf, men också Karl XI, som lär ha dresserat åtminstone en tam älg på sin Kungsgård i Kungsör – skulle ha haft ett älgkavalleri. Problemet är bara, att ett sådant kavalleri aldrig någonsin existerat. En gammal kompanjon – Hedning såklart – som deltog i BA 01 – kallad Sjöberg i boken ”Alpha Tango” – fast han heter Sjöbeck – och kommer från Göinge, är än i denna dag bergfast övertygad om att det var Snapphanarna som hade ett älgkavalleri – och inte nog med det – detta skulle ha varit ett sk ”Bakåtkavalleri” – alltså ett slags ”fast get away” eller en snabb taktisk reträtt med älgarnas hjälp – men hur skulle några älgar kunna dresseras att stå stilla under plutons eldgivning, och sedan – på ett givet tecken – förflytta hela skvadroner av ryttare, enligt Sjöbecks uppfattning ridande två och två – snabbt 20 km bakåt…

”Dromedar och Kamel – i ett tält utan el – Men va ska vi ta oss till, utan knäckebrö och sill” (citat ur låten ”Kairos Fjollor” av The Kristet Utseende)

Visserligen har det under historiens gång förekommit att man tämjt enstaka älgar – sådant händer också i nutida älgparker – men för att få fram dugligt avelsmaterial, behövs massor av instruktörer, och älgar ynglar inte av sig på beställning… Naturforskaren Johan Fischerström på 1700-talet, tänkte sig ”Elgerier”, där ”Italienska Åsne-Hingstar skulle få accopulera [kopulera, para] sig med wåra Norländske Elgkor”, och svenska militära författare som Isac af Darell, skrev 1811 att:

I anseende till främmande hästars rädsla för Elgen, är jag derom öfvertygad, att en enda squadron Elg-Ryttare skulle i största hast få hela Kavalleri-Regementen att fly i oordning, och ett enda batteri Kanoner af Elgar – skulle kunna afgöra segern. Det är otvifvelaktigt att de skulle blifva mycket nyttiga i fällt, då de kunna simma öfver djupa strömmar och större sjövikar med beväpnade Ryttarn på ryggen.

Isak af Darelli (1819)

Det vore givetvis bra, om vår Kungliga Huvudstad kunde förgyllas av en Vaktparad, skvadronsvis passerande revy på älgar till tonerna av ”Preussen Gloria”, ”Marcia Carolus Rex”, ”Köninggrätzer Marsch” eller någon annan för älgar passande marsch – men som sagt – det har aldrig någonsin hänt i verkligheten…

Älgens rykte som ”Prime mover” eller Artilleri-traktor är betydligt överdrivet…

Européerna har helt enkelt missuppfattat det här med vår svenska och nordiska älg – från tidernas begynnelse, ända fram till idag. De har aldrig någonsin förstått den svenska älgen, helt enkelt, och de kan heller inte förstå, begripa eller inse hur en helt vanlig älg beter sig, eller hur älgen är. Än idag säljs Älgskit på burk till främst amerikanska och tyska turister av flera kommersiella bolag i vårt land – tala om att marknadsföra skit – förresten… Jag minns förresten skepparen på en av de otaliga vikingatida råseglarkopior jag varit runt över halva Europa med – och på Svarta Havet och Nordsjön med – som, varje gång skeppets prestanda kom på tal, och det var tal om rena fakta alltid utbrast, till alla turisters fromma: ”Elch Dort Drüben !”

Alltid var där någon tysk som ville fråga: ”Sover ni ombord ?”, ”Äter ni ombord?” (ja, vaffan trodde dumtysken – att vi åt och sov under vattnet kanske ??) eller ”hur långt är långskeppet” – men skepparn var hård och kall. Han bad dem alla fara och flyga, med sitt ”Elch Dort Drüben !” (älg därborta, dvs – 500 m och i vägens längdriktning – Anläggning ÄLG ! )

Världen vimlar av dumbomar och idioter som KÖPER VAD FÖR SKIT SOM HELST…

(”There is a sucker born every minute” – Phineas Taylor Barnum )

Så är det här i Världen. Det finns människor, som köper vad för skit som helst, och som tror, att det skulle finnas någon religion i Sverige eller Norden som kallas ”Forn Sed” bara för att det finns en liten sekt av fåntrattar och foliehattar i Åmål, Göteborg eller någonstans som håller på och bär sig befängt, ovärdigt och dumt åt. ”Forn Sed” har aldrig någonsin existerat som en benämning på Asatron ens i Sverige före år 2005 ungefär – men i Eddan står ”Trua a Asom ok Ölfvom” – tro på Asar och Alfer alltså – eller Asar och Vaner – jag skall ta upp mer om det här i samband med Alfablotet som kommer i månadsskiftet, men det visste ni väl redan.

Till dess – tro inte på några lögner – varesig om Älgar eller Asatro – men ta reda på fakta innan ni debatterar… Det underlättar faktiskt…

Dagen Vidar (repris från 2023)

2026-08-30 by Hedningen

I morgon har Vidar namnsdag enligt den svenska almanackan. Den tyste Vidar, Odens son hämnas som alla vet fadern vid Ragnarök genom att dräpa Fenrisulven. Vidar är den starkaste av Asarna näst Tor, och hans namn har ingenting med Vide att göra, utan fastmer vidhet, vida landområden. Redan den franske forskaren Dumezil teoretiserade, att Vidar har med utrymme att göra, vilket redan hans namn visar, och att han är en sant kosmisk gud, inte bara en hämnare. Ingen forskare har dock Hedniska Tankar veterligen observerat att växten vide, också kan ha anknytning till Vidar – Vide är ju en sumpväxt, och Fen betyder mycket riktigt träskmark på både Norska och modern Engelska, medan Ris betyder Ris…som i “risig skog” eller möjligen “rese” som i “jätte”

Gosforth-korset, från början av 900-talet, visar att Vidar och Fenris var kända i England, och ytterst sett kan myten om Vidar och Ulven – som ju slukar solen – gå tillbaka på Bronsålderns soldyrkan, där en stor Varg eller något annat monster slukar solen var kväll, då den går ner bakom horisonten, men Vidar – som hämndens och morgongryningens gud – klyver Fenris, och låter solen träda fram igen. Vamana, en hinduisk gud som ses som en avatar av vindguden Vishnu – som motsvarar Oden – har vissa likheter med Vidar, och sägs kunna kliva över hela Världen i tre stora steg, ungefär som Vidar med sin ulvklyvande sko. Vidars land eller hem enligt Grimnesmál i Eddan heter Vidi, men det betyder inte vide, som många tror, utan “det vida”

Illustration av Lorentz Frölich i en dansk 1800-tals upplaga av Eddan

Den sjuttonde strofen i Grimnesmál lyder: Hrísi vex *ok hóu grasi *Víðars land Viði, *ęn þar mǫgr of læzk *af mars baki *frœkn at hęfna fǫður – vilket kan översättas: “Ris växer och högt gräs / i Vidars land det Vida / och där sitter sonen / på märrens bak / rask nog att hämnas fadern.”

Vidar avbildas oftast gående, men som vi ser är han också en ryttargud. Att “Fenris” har med marskland och träsk att göra, kan vara en tydlig rest av bronsålderns solmyter i andra länder. I Egypten trodde man ju, att en väldig orm, Apopis, hejdade Ra och Solbåten vid himlens middagshöjd i ett enormt papyrusträsk, och på en hel del hällristningar från bronsåldern ser man också påfallande ofta skepp segla in i vad som verkar vara en nätliknande struktur, symbolen för en träskmark. Vidars roll, och Ragnarök kan ses som en variation på denna urgamla myt, med årstiders växlingar eller dagens och solens återkomst, varje morgon – vad är då bättre än att fira en Vidars dag, strax före Höstdagjämningen ?

Att ha en gud också för hämnden, eller konsekvenserna av allt handlande är nödvändigt för de som verkligen är Asarna trogna. Men hämnden tillhör gudarna eller universum i de flesta fall, för som en vis Lagman i Svea Rike en gång sa: “Livet hämnas åt dig“. Ofta ser vi inte våra fienders lidande eller brister, och många gånger är det bäst att överlämna dem alla åt sina egna kval och straff, som de får genomlida tids nog, för som det står skrivet i Ragnar Lodbroks Saga: “Grymta månde grisarna om de visste, hur den gamle galten lider“. Hämndens väg är långsam, men rättfärdig, och finns Tyr, Oden och stridens gudar –så finns också Vidar.

Det råder alltid krig någonstans i Midgårds dalar. En gång faller Putinismen, Magadan Magda och Monoteisterna. Islams fall är också säkert, för kloka människor kommer att överge sådan underkastelse.

(inläg skrivet 30 Augusti, 2023)

I vilket full förvirring råder angående Bloten innan Jul, men Björnstammen och den svenska naturen visar vägen…

2026-08-26 by Hedningen

Vad människorna är enfaldiga – särskilt dessa kristna och halvkristna ! Idag är det Frostnedan i Skördemånaden eller Augusti, allt enligt den Västsvenska och Västnordiska kalender vi här på Hedniska Tankar och Samfundet Särimner följer, sedan vår mångårige redaktionsmedlem Tekniske Johansson delgav oss Glavas och Edaskogens hemligheter, redan anno 2010. Sedan dess har vi bara hört “fornsedarnas” vämjeliga vrålapor, och sett en fullständig urartning hos dem, precis som alltid.

Man utlyser “Skördeblot” och “Höstblot” omvartannat, helt slumpvis och helt utan logiskt samband med varesig sol och måne, alltihop på det mest befängda vis. Hos Nordiska Asa Samfundet härskar en större grad av ordning, droger, schaman-flum och liknande förekommer i alla fall i mindre grad, trots den kvardröjande “ful-svans” som söker sig till Polyteistiska alternativ till den allt förkvävande kristendom och islam som tyvärr ännu härskar i vårt land, och som utgör en Nomenklatura, lika järnhård som någonsin Kremls – även om den lokala Nomenklaturans gärningar inte är lika nattsvarta – det är bara dess ideologi som är sjuk.

Man får ändå vara glad för de små, små framsteg som görs. Där vi alla Nordiska Hedningar för första gången på 700 år och mer ser ut att få en egen, erkänd gravplats (vilket man redan länge haft i Danmark, inte bara under detta århundrade) och NAS faktiskt levererar, har “fornsederiets” alltmer fåtaliga proselyter inte lyckats åstadkomma ett enda konkret eller vettigt resultat på mer än ett kvarts sekel. De står fortfarande och stampar i eländiga “cirkelceremonier” och skall lagom till Alvablot eller Allhelgona orena vid Judarns friluftsområde mitt inne i centrala Storstockholm. (nej, vi länkar inte till skiten !) Vi kan vänta oss de gängse taffligheterna, nedskräpning, skrikande som ska föreställa “kulning” och annat, som inte är kul ens för mycket små barn eller förståndshandikappade vuxna.

Alltsammans i en Vänsterbliven förpackning, där politiskt våld och Extention Rebellion, Hamaz mm ständigt hyllas.

Fornsed, anyone ? “Deras morgonbön lyder “Klass mot klass” – Deras aftonbön – “Finns det mera Hasch ?”

(Illustration av David Nessle, svensk serietecknare)

Vi rekommenderar fortfarande alla våra läsare att aldrig medverka, aldrig delta och aldrig “samverka” med någon påstådd “forn sed” överhuvudtaget. Detta kan inte upprepas tillräckligt många gånger. Om ni sedan vill gå på något av NAS eller Nordiska Asa Samfundets sammankomster står det er fritt, men vi skulle kanske inte sådär helhjärtat rekommendera det ur säkerhetshänseende, ifall ni inte är beväpnad, i stånd att utöva självförsvar eller bär någotslags väst – förslagsvis av Kevlar, och “knivsäker”. Se för övrigt gårdagens inlägg. Lädervästar räcker inte, ens om det står HA Bandidos Strul Finspång skrivet baktill, med någotslags klatschigt “Vargmotiv” till logga.. Ja – ni förstår nog vad vi menar…

Man vill nu – från diverse NASare – om än inte Nasaréner – “sälja på” oss en modern, aldrig i Östnorden eller Sverige utövad fest som heter “Vetrnaettir” och som stammar från det gamla Island och Norge, och som blivit legio i USA, där den mestadels utövas av mer eller mindre Högerextremt influerade rörelser. I och för sig finns det väl även ganska godartade exempel på hur missuppfattningarna av “Vinternätterna” spridit sig ut till New Age-anhängarnas pastellfärgade skaror, genomsnitts-amerikaner från Mellanvästern, New England eller någonstans, som vi Svenskar har föga eller intet gemensamt med – eftersom de inte utövar någon seriös religion alls, utan bara säger sig vara “Pagan Kids” och torgför moderna förvanskningar, som inte har ett enda dugg med vårt Nordiska Kulturarv eller Sverige att göra.

Några vetenskaplig hållbara bevis för att man i Sverige och Östnorden någonsin firat “Vinternätterna” kring den 14 Oktober, eller 28 dagar efter Höstdagjämningen, som det står på engelskspråkiga Wikipedia finns inte. Snarare har man i så fall firat just Höstdagjämningen, vilket är en klart observerbar astronomisk företeelse, för “Arkeoastronomi” eller exakta observationer av solstånden existerade redan under sten- och bronsålder på alla kontinenter, Europa och Nordeuropa inbegripet. Årets Höstdagjämning infaller som bekant Söndagen 22 September, kl 14.43 för att vara exakt – och DÅ bör vi Hedningar blota till makterna.

Så firas lämpligen Höstblot, men inte Skördeblot, som vanligen sker i slutet av Augusti, inte September. Av tradition har man också börjat med “Höstbirk” samt Höst-ting i slutet av Augusti månad, för marknader och tingsförhandlingar av detta slag fortsatte i vissa svenska landskap långt in på 1950-talet, även om senare generationer glömt bort det, och de allra dummaste förnekar faktum, precis som alltid.

Asatron och Hedendomen är grundad på FAKTISKA, vetenskapligt bevisade förhållanden, inte någon “sed”.

Det är därför den kan fungera i ett modernt, sekulärt samhälle

I år stämmer det INTE ALLS med att fira några “Veturnaettur” på den 14 Oktober, som Islänningarna eller katolska Norrmän – som firar Calixtus Helgondag vill – om någon Påve Calixtus I alls existerat under kejsar Commodus på 200-talet, lär nog i hög grad vara osäkert. Han är förmodligen åter en “hitte-på martyr” som de dödsfixerade och motbjudande kristna lanserat under den mörka medeltiden; med sin eviga kult av tortyr och späkningar. Skulle “Veturnaettur” rätteligen falla exakt 28 dagar efter höstdagjämningen, skulle Vinternätterna firas 20 September och inte alls den 14:e. Skillnaden utgör 6 dagar eller en hel vecka, och är inte obetydlig.

Alltså säger den amerikanska högern och det som därstädes kallas “Asatru” (men mera är “Broscha-tro”) emot sig själv. Det finns ingen anledning att vi ska införa en sådan sed i Sverige, ty den står inte på någon logiskt försvarbar eller vetenskaplig grund.

Slutligen finns det nu en svensk folktradition från Norrland om björnens idegång, precis som jag skrev i början på det här inlägget. (Se under avsnittet “I Naturen” här ovan) Alla landets björnar skulle som på ett givet tecken vakna 14 April, har man sagt – och gå in i sina iden just på den 14 Oktober, då de börjar vinterdvalan.

Detta stämmer faktiskt häpnadsväckande väl med vad Naturvårdsverkets och Länsstyrelsernas forskare fick fram under det stora samnordiska björnprojektet på 1990-talet, har man sagt – och det har Hedniska Tankar från en god och säker källa – se här ISBN-nummer och allt..

Nu hör det till saken, att det projektet bara studerade Sverige från Mälardalen och vidare norrut, men förutsatt att man nu alls går efter naturen och bor på dessa latituder, så stämmer kalendern. Annars inte. Men – även i Danmark, Skåne och Sydsvenska landskap kan man liksom i Nordtyskland, på kontinenten och överallt annars fira Höstdagjämning, Autumnal Equinox – och den kan iakttas över hela vår planet. Således är den universell, inkluderande och alltid genomförbar att fira – förutsatt att det göra på ett ansvarsfullt och någorlunda värdigt sätt (se gårdagens inlägg om ovärdiga firanden)

Det finns ingen anledning alls till varför vi ska införa Amerikanska Amsagor i Sverige, eller kalendrar från Nordatlanten…

FLITIGT LÄSA gör den dumme ofta MÄKTA KLOK – DÄRFÖR ! – Läs nu GENAST denna Bok !

KULTUREN skall ALLTID utgå från NATUREN – Och ALDRIG TVÄRTOM – för då lever vi onaturligt, och fönekar vår rätta natur…

(inlägg i repris från 26 Augusti 2024)

SVT och den svenska Björnstammen…

2026-08-25 by Hedningen

(inlägg från 25 Augusti 2024)

Efter Hedniska Tankars inlägg om Björnjakt förra året (läs reprisen på länken här) kan vi – och Riksmedia som SVT – presentera en uppföljning. Den svenska björnstammen har drastiskt reducerats i ett enda slag, till följd av Naturvårdsverkets och Länsstyrelsernas synnerligen frikostiga utdelning av jaktlicenser. Det är tydligt att brunbjörnar inte är särskilt populära i svenska myndigheters ögon – medan vargflockarna ökar i antal bland de “fyra stora” rovdjuren, och även lodjuren sprider sig, ligger björn och järv illa till ur bevarandesynpunkt – allt i enlighet med den sk “Rovdjurspolitik” som vår nuvarande Regering bedriver.

Mörkertalen är stora, och man vet inte hur stor tjuvjakt Lappar, Tornedalingar, diverse fritidsjägare och utifrån gästande rikemän med helikopter egentligen bedriver. Inga ryska “drönare”, försedda med Hizbollahs eller Hispige Olles AI-system anfaller ännu den Svenska Björnstammen men snart så… Åt sydost och österöver rasar redan stora krig, medan “Galna Greta” och hennes svansdingel ses sabotera Norska Oljehamnar, sjuka i huvudet som de är. I den tyska knivstaden Solingen, begår “gästande” Syrier och IS-medlemmar attentat, medan Galna Greta ses spreta i Palestinsk sjal. Inte heller det är någon tillfällighet. Hon stöder Hamas, och är övertygad Antisemit.

Björnarna däremot, hyser inga särskilda politiska åsikter…

Bildkälla: SVT:s grafikredaktion, 2024-08-20

Det blir en kall Nordisk vinter i år, vad människosläktet angår. Några björnar kanske överlever ändå – de kan ju gå i ide, som under hundratusentals år – vi kan ju alltid hoppas… Medräknat mörkertalen, finns det nu i år (2024) kanske mindre än 2000 björnar kvar i Sverige, och deras antal minskar som vi ser mycket snabbt. Licensjakten har drivit dem tillbaka till den nivå de hade före år 2000, och marginalen är liten tillbaka ned emot “rödlistning” och den absoluta utrotningens gräns…

Hur gick det då för “pappa Ljusdal” som Hedniska Tankar skrev om förra året ? SVT publicerar nu – med Pär Sundströms eget medgivande (Nej, inte Basisten i hårdrocksbandet Sabaton – Faluns egen stolthet – det här rör sig om en helt annan “Pär Sundström”…) en liten uppdatering, och åter kan vi avslöja hur det faktisk är eller hur det kan bli, när man går i närkamp med en riktig björn. Den gode medborgaren Pär Sundström i trakten av Ljusdal, hade ingen formell utbildning för just björnjakt, även om han fått den just i år. Han var inte snygg förra året, och är inte snygg nu heller – sägs det i en upplysande intervju. Men – å andra sidan:

“Man kan inte vara rädd för björn och bo i skogen, det blir ju skevt.”

– Citat från Pär Sundström, SR Radio Gävleborg, 2024-08-25

“Medborgare, besinna vad som sker – Också NI kan få galna rovdjur efter er…”

Vi kan också minnas “vargkramerskan” som skulle praktisera på Kolmårdens Djurpark, och som med eller mot bättre vetande blev “ilurad” att vargflockar i ett hägn på något sätt skulle vara ofarliga. Men – det är de inte… Orsa Björnpark är numera stängd, och de björnar och andra djur som vistats där lär vara försålda eller skjutna, också till följd av en tragisk olycka. Så är det med stora rovdjur. Man skall inte romantisera dem. “Hedniska Tankars” chefsredaktör besökte den björnparken redan 2015, och det fanns redan i det första hägnet till höger från ingången räknat en mycket ilsken björnhanne, modell “slagbjörn” som låg och gnagde på en älgskånk vid en liten damm – på andra sidan dammen fanns en väl upptrampad, ca 50 cm smal stig – och på den satt en ensam, förskrämd och mycket ung björnhona, som alldeles tydligt inte trivdes med den större hannens sällskap. Björnen har en mans vett och tolv mans styrka, säger det gamla ordspråket. Och en björnhona med ungar – vilket troligtvis var vad vår gode Pär Sundström i Hälsingland konfronterades med är heller inget man skall gå i närkamp med.

Det farligaste rovdjuret på vår planet, är och förblir människan.

Betrakta länken nedan, en människovarelse av de många, alltför många som vårt ledande Oppositionsparti tycker vi ska hysa, kläda, föda och dalta med i det här landet… Är vi “orättvisa” – bygger på felaktiga källor ? Nej, det är vi inte. Detta reportage bygger som många andra världen över på redan väl dokumenterade, polisiärt registrerade, av allmän åklagare och Domstolar – vars domar är offentliga – lagförda kriminella – med viss religiös och kulturell tillhörighet – Grabbet Duwääth Hamaz, TransNazi Knazi i Schuvudääth likksom…

Hur länge skall sådana få gå lösa ? Hur länge ??

En arg björnhona i skogen, som någon okunnigt och saklöst beskjutit är en sak, men människornas beteende emot varann en annan.

“Du är björn och jag är människa, du är inte av min ätt, inte knäsatt som jag” skulle man säga enligt folktron i Hälsingland – förr i tiden… Ifall man råkade ut för “orätt björnmöte“.

Människor i Solingen, och hela Västvärlden över, borde säga samma sak om Islamiska “Staten”, Galna Gretor och andra individer av samma skrot och korn.

Odensaari – och ortnamn… (repris från 2024-08-24)

2026-08-24 by Hedningen

Idag firade Ukraina sin Nationaldag, vilket många har uppmärksammat – och vi kan bara hoppas att det blir ett värdigt firande, särskilt här i Sverige och än längre Västerut, där varje firande, festival, partikonvent eller liknande tar sig allt ovärdigare och ovärdigare former – liksom det som skall föreställa politik och demokrati för hela länder. I “Hedniska Tankars” hörn av Midgård råder ett stilla lugn – trots att den första höst-stormen – som alltid i September – dragit in från England.

Låt oss lämna dagspolitiken därhän, och söka oss längre österut. Senast “Hedniska Tankar” skrev om ortnamn, och Eddans samt Asatrons verklighet – för den är grundad på just verkligheten, och faktiska förhållanden – var när vi behandlade Singö och det svenska Åland. ( tryck på den rödmarkerade länken). Än längre österut – och på Finlands fastland – ligger Odensaari – en plats och en gammal herrgård, som finska ortnamnsforskare gjort allt för att omtolka, bortförklara och “folketymologisera” på sitt eget lilla unika vis. Problemet är bara, att hela böcker har skrivits om det faktum, att Teofora Ortsnamn, eller med andra ord Platsnamn som refererar till Asatrons gudar, finns över hela det svenska Finland.

Redan 2007 utgav den Finlandssvenska författarinnan Paula Wilson sin bok “Röster från Forntiden” – på hela 528 sidor – som berättar om hur finskspråkiga akademiker systematiskt försökt rensa ut alla de teofora ortsnamnen från 1950-talet och framåt, eftersom de varit alltför “svenska” och “hedniska” – i stort sett alla ortsnamn i Finland skulle då omedelbart förfinskas, vilket sammanföll med svårartat kristna personers vantolkningar. Alla ortnamn, nästan helt utan undantag, skulle gå tillbaka på naturföreteelser, eller namn på djur och växter som finns i Norden, enligt “fennomanernas” tolkning – och Paula Wilson blev förstås grundligt utskälld “efter noter”.

Men ingen kan förneka fakta. Odensaaris namn kommer inte alls från någon “Karhu” eller finsk björn, som alla kan se, och heller inte från en Oksi – genitiv Ohden – som då plötsligt skulle vara ett gammalt finskt namn på just Björnen som djur – trots att inga belägg eller bevis alls finns för den saken – oaktat att “Björnön” finns utanför Västerås (där en hel del finsktalande flyttade in under 1900-talets senare hälft) och att den Nordiska identitet och den gudavärld vi Nordbor alla delar har påverkat varann.

Odensaari ligger nära det svenska Åbo, och är en herrgård från 1200-talet, skriver man på Wikipedia. Man vet, att gudalundar finns i närheten – och detta – Odens Ö – och inte björnens – är den första ort man ser, när man lämnat det svenska Ålands bygder – trots historiska namn som Taipale och Lehmo – där våldsamma strider utkämpats under de sista två och en kvarts seklen – ligger i närheten. Svenska Regementen – och “Arméns flotta” som det en gång hette, bar eller bär ännu de namnen som “Segernamn” på sina regementsfanor, trots att vår bättre hälft – den östra Rikshalvan – gick förlorad för oss Svenskar år 1809. Frigörelsen från Ryssland, och det inbördeskrig som sedan följde – ett befrielsekrig från ett främmande ok – ska vi inte tala om här – men med tanke på Ukrainas sjävständighetsdag och vilket år detta är – så lär striderna gå vidare, inte bara som “språkstrid”.

I mer än tusen år – kanske i så mycket som 5000 år och än tidigare – har etniskt Nordiska bosättningar funnits i vad man ännu kallar “Det egentliga Finland”. Det finns få skillnader mellan finnar,svenskar och finlandssvenskar i genetiskt hänseende, och så när som på det faktum att gamla “Fennomaner” och nya “Sannfinländarna” vill utrota det svenska språket, finns inga motsättningar. Sverige har blivit den svagare halvan av vad som en gång var en stat, ett rike – medan Finland är starkare, sundare, friskare – och närmare det förflutna i flera avseenden. Det styrs av en Finlandssvensk President, Alexander Stubb – som alla vet – och han företräder ett nationellt, Liberalt Samlingsparti – som det svenska “Folkpartiet” var – en gång i tiden. Den 6 December detta år kan vi också fira den Finländska Nationaldagen – för Finland kommer kanske bestå, också när Sverige – vårt Sverige – inte längre gör det. Vi svenskar har som bekant äntligen fått en nationaldag, vilket skedde först under detta sekel, år 2005.

Vår självständighet har vi aldrig fått fira, men däremot enbart vår flagga – och endast från 1916 och framåt – året före det finska Inbördeskriget.

Alla sanna Hedningar kräver Friheten och Självständigheten, och våra egna gudar i vårt eget land. Ett språk, och en kultur som är vår egen – och som inte låter sig uppblandas eller ersättas med något annat, precis som Paula Wilson – internationaliserad till namnet, men inte till gagnet – för inte heller vettlös och måttlös amerikanisering gagnar någon..

Ett musiktips från våra läsare

2026-08-23 by Hedningen

Vår gamle vän Bi Varg, alias Beowulf har skickat oss dessa länkar…

Här har du en frank som spelar och sjunger, som en “bard” ?

H an går live ibland och musiken lever, helt ok i bakgrunden när man tänker eller gör något annat, lagar mat kanske, eller röker sin pipa, tar sin första snus för kvällningen eller vill spela för gudarna och få svar av vindens blåst genom trädens lövtäcke. (vet inte om det är samma adress jämt men annars funkar kanalen som jag skickade överst och sen går man in på live när han väl spelar)

“I Mörka Bartolomei-Natten” – kring Idi-Jaal och Politik ? (repris från 2024-08-23)

2026-08-23 by Hedningen

“Vilka onda råd har jag icke följt! O min Gud, förlåt mig!”

-Yttrande, tillskrivet Karl IX (av Frankrike)

I morgon är det som bekant den 24 Augusti, ett betydelsefullt datum i Världshistorien, som med osviklig säkerhet upprepar sig år efter år, i alla fall så länge den Gregorianska kalendern fortsätter att tillämpas här i Midgårds sorgedalar. Bartolomei-natten, uppkallad efter ett katolskt helgon som blev flått levande enligt legenden, var startpunkten för en massaker på tiotusentals protestanter i Frankrike, ja för massmord och pogromer. Bakom alltsammans stod Katarina av Medici, den ärkekatolska drottningen från Italien, som inom en vecka officiellt lyckönskades av Påven, som var mycket nöjd över det inträffade. Mördandet drabbade även amiral Gaspard de Coligny, som fortfarande har gator uppkallade efter sig i Holland, där “Hedniska Tankar” har flera läsare. Coligny var en ädel sjöman, inte Korsar eller Pirat. Han tålde ej, att hans skeppsfolk stal eller maroderade, inte ens från Engelsmän som Sir Francis Drake – en av hans samtida.

Karl IX – av Frankrike – inte av Sverige – lär efter den 29 Augusti 1579 ha utbrustit, att just hans gud borde förlåta honom, omgiven som han var av onda och dåliga rådgivare.

Vår egen Karl IX – fader till Gustav II Adolf, Gustavus Adolphus, Rex Sveciae eller “Kapten Gars” som han skulle kallas efter landstigningen på Rügen och vidare framåt, gav också ofta ifrån sig sådana sentenser. “Krukan går så ofta till vattnet, att hon slutligen spricker” eller “Djävulen är ock gammal, men icke bättre för det…” eller “Ille Faciet !” (“Han skall göra det !” på latin – han pekade på sin son, Gustav ) kunde han säga enligt källorna, och när han slutligen låg slagrörd, gammal, sjuk och stum på sin dödsbädd, lär Karl IX ha sagt att hans gud straffat också honom, och slutat med orden “förstån I mig, gode Herrar och svenske män !” innan han slutligen gav upp andan.

Vladimir Vladimirovitj ! Statschef, Pantokrator eller Tsar…. Till vilka rådgivare haver du lyssnat ? Vems röst månde du slutligen företräda ??

Är det ens din egen ??? (bild: Kreml, vecka 34 anno 2024 AYPS )

Detta stämmer kanske till eftertanke, särskilt i tider som dessa. I Stockholmsregionen lär “Operation Frigg” ha avslutats, i enlighet med de namn, jag nämnde så sent som igår. I just detta fall sammanfaller Frigg nära nog med “Moder Svea” men inte någon Katarina, Medici eller ej. Katarinor och därmed jämförbara, lär enbart ha styrt i Ryssland, där man uppför Potemkin-kulisser. “Operation Frigg” förutsätts vara en landsomfattade Polisinsats, tidsbegränsad – men med uppgift att stoppa allt Gängvåld i Sverige, eller i varje fall i vissa delar av Stockholms Län. Metodiken kanske är användbar, rent generellt, men den lokala insatsen är som sagt avslutad, så sent som igår – enligt officiella meddelanden.

Från Ryssland rapporteras för dagen – enligt svenska så kallade “Alternativa Media” och reportern Mattias Albinsson – som dumt nog försvarar Patriarkatet Moskva och en viss Kirill, ärke-kristen som han tydligtvis är – att Vladimir Vladimirovitj Putin – just han och ingen annan – sagt att alla Västerlänningar eller andra individer, som påståtts eller påstår sig ha “tröttnat på Nyliberala ideal” är välkomna att flytta till Ryssland omgående, med allt vad det innebär. Där råder Ryska ideal, synnerligen Ortodoxa eller rent av Katolska, och den som inte tror på Patriarken, det ständigt pågående kriget emot Ukraina och hela mänskligheten, samt det andra vi sett under Putinismens glansdagar göre sig icke besvär. Hittills lär ett 50 tal personer från Sverige ha hörsammat uppmaningen – just i år, samtidigt som Tadzjiker, Uzbeker, Afghaner och därmed likställda – påfallande ofta muslimer – i skaror om hundratusental eller mer, söker sig till Ryssland. Minst ca 500 personer som uppger sig vara “ryssar” har i år tagit sig in i Sverige.

Detta får naturligtvis ses emot en bakgrund av en viss Kamala Harris uttalanden på det såkallat Demokratiska Partiets kongress i USA – ett land där valdeltagandet sällan eller aldrig uppgår till mer än 50-55%, men ändå vill gälla för att vara “demokratiskt” trots att ingen folkvald Regering med någon form av majoritet alls finns. Till det nu avslutade Partikonventet i USA lär ett antal Kreatörer- eller möjligen Kreatur, Creatures – Creators ? av alla sorter, former och färger ha inbjudits, bara för att dessa varelser – mänskliga eller ej – förstärkta med AI och annan teknik – skall sprida budskapet om det Demokratiska Partiets förträfflighet –

“Gärna det !” säger vi här på “Hedniska Tankar” – ett alternativ där Mr Donald Trump förutsätts styra halva Världen, framstår icke som särskilt lockande för vår del… Vi borde förhålla oss strikt neutrala, men har tyvärr längesedan frångått den principen – och har redan gjort vårt livsval – med det ödesdigra konsekvenser som detta tydligt nog innebär.

“Donald upon Donald – Or a Study in Dung ?” (tavla, målad av den Finlandssvenske konstnären Kaj Stenvall, 2018)

Från den politiska ankdamm som är Svealand och Mälardalen rapporteras idag i lokalpressen om att Dagen Bartolomeus enligt ett visst Parti – i klar allians med den sk “Svenska” Lorteranska Kryckan, ett slags andlig ockupationsmakt – i Maj i år bestämt, att ännu en ADHD-LHBTQ(xyz r) marsch tvångsmässigt måste hållas. Skolbarn, ja till och med treåringar har kommenderats ut på gatorna, och förutsätts vifta med sina “Regnbågsfanor” likt den nya tidens Hitler-jugend. “Könsbyte” har proklamerats, barn och ungdomar drivs och tubbas av sjuka föräldrar och knasiga mödrar till att ständigt byta kön med varandra, självidentifiera som fjolla i trädgårdsstol och vad allt det nu är man indoktrinerat och dompterat dem till – till ingen nytta alls. Miljontals och åter miljontals kronor måste läggas på detta, påstår man…

“Patriarkatet Moskva” under KGB-man Kirills ledning, med sina stora nya “samlingslokaler” nära Västerås Flygplats och Essingeleden tilldelas fortfarande Miljonbelopp av svenska staten, och den ytterst märkliga myndighet som heter SST, “Myndigheten för Stöd till Tros-samfund” har just denna månad omarbetat hela sin hemsida, och dolt alla resurser som dessa mystiska “Östkyrkor” tilldelas varje år – det rör sig om 62 miljoner för att sprida mer och mer Islam i Sverige – bland annat.

SST:s del av det bidragsindustriella komplexet, omfattar fortfarande flera miljarder varje år, förutom vad det kostar att förvalta skiten. Är detta verkligen statens uppgift – att driva kyrkor, att tvinga medborgarna till mer och mer Monoteism, ständigt mer, mer, mer – när alternativen – som Humanisterna, Icke-Monoteistiska religioner eller inhemsk religion som Asatron aldrig någonsin fått en enda krona i “kulturbidrag” utan fått lita enbart till sina egna resurser ?

Här på “Hedniska Tankar” förblir vi skeptiker – vi tror inte på de såkallade “Världsreligionernas” allmänna förträfflighet, eller ens några “Galna Gretor”….

Tro inte på falska “styrkekramar” från “Muharrems” som säger sig vilja “evakuera”. De ljuger, förvrider sanningen…

(OBS Satir, den arrangerade bilden är redan utdömd)

Sen när är Muharrems Harem ett “nationellt intresse” ? Sen när är det alls motiverat, utom för ett visst “Muharrem-Parti” och dess ledande frontfigur, setts krama om mormödrar utanför försenade tåg i Väst-sverige, billiga trick för att knipa publik – idiot-argument, samtidigt som vår Regering krävt 30 miljarder SEK – inte miljoner ! – för att “rädda välfärden” i landet, som det så vackert heter. Ifall man verkligen tror på sådant, och struntprat om att man ska “fördubbla budgeten för politiska reformer” – när den nuvarande Regeringen knappt kan skrapa ihop 40 miljarder till en “höst-budget” – hur skall det som skall föreställa opposition alls lyckas med 60 miljarder att “reformera” med ? Visst – Västtrafiks tåg kan stå stilla i timmar – men de brinner inte, evakuering eller ej. Flygplatser i Ryssland, däremot – kan tänkas brinna, broar över Kertj-sundet få bergränsad kapacitet till följd av skador – skall vi Gaza eller Bromsa ?

Idiotiskt babbel om att “vi lever i en brytningstid” hjälper oss inte. Att – som Volodymir Zelensky – förbjuda Patriarkatet Moskva, inte betala ut fler bidrag till dylika organisationer och inte gå främmande makts ärenden, kunde ha hjälpt Sverige så mycket mer. Den miljard, som SST tyvärr representerar, kunde helt ha dragits in, liksom de ständigt skenande kostnaderna för “könsbyteri” och dylika – hastigt påkomna åkommor, som vi alla tvångsmässigt förutsätts vara med och finansiera.

Vi kunde – till skillnad från “allmänna arvsfonden” – som bara finns på Island, respektive i Sverige – satsa dessa medel på något vettigt, som återuppbyggnad av Gammalsvenskby, Zmijevka i Ukraina. Tre gånger skändad, tre gånger återuppbyggd, inklusive hur ryssarna grävde upp svenska lik och massakrerade även dem, anno 1947. Det är också idag – just idag – som Ukraina har sin nationaldag – och det borde leda till ett bättre, värdigare firande.

синій і жовтий – Slava UKRAINI !

Om Höder, Vidar och Gudinnan Ran

2026-08-21 by Hedningen

Nu över till ett nytt bidrag från vår fjärde medarbetare, Jawad Mofrad, eftersom vi den senaste tiden publicerat många repriser här på “Hedniska Tankar”.

Höder framför den döde Balder enligt Johannes Ewalds, 1773

Höder eller Hönir (i betydelsen fågel) kan vara Svantovit (i betydelsen svan, egentligen den helige= Ve). (Kommentar från Redaktionen: Svantovit eller Sventovit anses vanligen vara en slavisk gudom, medan Ve, nämnd i gudatriae Oden-Vile-Ve som enligt Eddan var närvarande vid de första människornas skapande) “Twit” är ett engelskt substantiv som betyder en fånig, dum eller irriterande person. Det används ofta som ett lättare, brittiskt skällsord (synonymer: idiot, dåre, nöt, dumbom). Hönir (eller Hœnir) är däremot ofta beskriven som en mystisk asagud som är tystlåten och obeslutsam. Tillsammans med Oden och Lodur (ibland tolkad som Vile) var Hönir med och skapade de första människorna, Ask och Embla, och gav dem liv. Han uppträder ofta som reskamrat till Oden och Loke, exempelvis i myten om jätten Tjatse.

Efter kriget mellan asar och vaner skickades Hönir till vanerna som gisslan. Han framstod som en bra hövding så länge han var med Mimer, men när han var ensam blev han obeslutsam, vilket ledde till att vanerna kände sig lurade. Hönir förknippas med tystnad, mystik och undvikande. Han kallas ibland för “den snabbe guden” eller “långfot”, men beskrivs samtidigt som obeslutsam.Han betraktas som en av de gudar som överlever Ragnarök. Skapartriaden Oden, Lodur (Loke, Veles) och Hönir (Svantovit) är en annan version av triaden Oden, Vile (Veles) och Ve (Svantovit).

Vidar enligt sekelskiftets Engelska konstnärer

Vidar är Porewit

Vidar (han från skogen) är i nordisk mytologi en av asagudarna, son till Oden och jättinnan Grid. Han är känd som “den tyste guden” och förknippas med styrka, hämnd och uthållighet. Vidar spelar en avgörande roll vid Ragnarök genom att hämnas Oden och döda Fenrisulven, och han är en av de gudar som överlever för att bygga en ny värld. Porewit (även stavat Porevit, Porovit eller Borovit, “styrkans herre”) är en gudom i västslavisk (vendisk) mytologi, särskilt vördad i staden Charenza på Rügen. Han förknippas ofta med skydd av skogar och jakt.

I hydrologiska och geografiska termer är Ran en “run” (i engelska betyder ström och strömning) en typ av bäck. Mer specifikt hänvisar den till en liten, snabbt flödande och jämnt strömmande bäck. Strömningar är vanligtvis djupare och har mindre turbulens än strängar, och bildar släta, snabba kanaler, som ofta används för att beskriva vattendrag i vissa regioner i USA.

Havsguden Ägir (likt både finska Väinämöinen och Ahti) är gift med Ran (Rån), som i sitt nät fångar in personer som faller i sjön och drar dem ned till sina salar under vattnet. Tillsammans har de nio döttrar, som personifierar havets vågor. Enligt mytologin är det därför vågorna alltid följer nio på varandra. I finsk folktro och mytologi finns andra väsen som förknippas med vatten. Ahti (Ägir) är havets eller vattnets manliga gud/rådare, och hans hustru heter Vellamo (strömmande, Aino= hon med nio döttrar). Tillsammans styr de fisket och sjöfarten.

Nu jagas det BJÖRN i Riket – och antalet “SKJUTNINGAR” ökar de också… (repris från 2023)

2026-08-21 by Hedningen

Nu är årets Björnjakt igång, enligt vad dagspress och media försäkrar oss. Inte mindre än 649 vackra och vuxna djur får skjutas, av en björnstam som enligt de senaste verifierade uppgifterna från Naturvårdsverket totalt omfattar kanske ca 2900 individer totalt. Detta innebär att det är helt legalt att skjuta bort ca 22 % av det totala beståndet, och om det sker, skulle det innebära en total kollaps för hela stammen inom några decennier – och att björnen helt försvinner som den allra störste av våra “fyra stora” rovdjur i Sverige – men nu är det inte så vidare sannolikt, att detta kommer att hända alls.

För det första är det licensjakt på björn det gäller, för det andra är den jakten hårt reglerad av NRV och övriga myndigheter, och för det tredje förekommer knappast någon tjuvjakt, utom bland samer och därmed likställda. Vi skall inte – repetera inte – göra oss för stora illusioner om sk “Tornedalingar”, “Ljusdals-bor” eller såkallade “Naturfolk”.

SORG råder vid Övre Ljusnan, och kring Ljusdal med omnejd. Björn, 28 säger: “DESSA DJÄVLA AMATÖR-SKYTTAR”

Man har redan hunnit avrätta 166 djur av hela tilldelningen, för jakten måste vara avslutad i alla län senast 1 Oktober, och därefter skall björnarna få vara ifred i sina Iden. Så har det varit ända sedan de gamla Landskapslagarnas tid, sedan vikingatida lagar som de i Norska “Grágás” och alla lagsamlingar man alls känner till. De Nordiska folken har respekterat björnen – och det enda undantaget utgörs av just Samerna, som praktiserade Vinterjakt, och dräpte björnen vid dess Ide efter att ha väckt den. Något osportsligare får man leta efter, och även 1800-talets storjägare med den invandrade Engelsmannen Llewellyn Lloyd i spetsen kopierade denna lapska jaktmetod.

Såhär gick det till att jaga björn på 1830-talet – men så gör man inte nu…

Utom när “Pappa Gävleborg” 40 år, och hans son på 15 helt KLANTAR TILL DET – Vad hade de alls i björnskogen att göra ?

Till Llewellyn Lloyds försvar skall sägas att han även blev folklivsforskare, och såg till att dokumentera såväl det etniskt svenska som det lapska eller samiska folkets vanor. Och till samernas försvar skall sägas, att de långt in på 1800-talet jagade björn enbart med hjälp av björnspjut – de var alltid försedda med en handliknande slida av renhorn, som den yrvakna björnen lät sig luras av, och bet tag i eller drog undan med ena ramen.

Möter man en nyvaken björn vid idet om vintern ENBART med ett vapen som det här, är det i alla fall SPORT – För då har också björnen en ÄRLIG CHANS !!

Om allt detta och ännu mer kan ni läsa – utförligt skildrat – under rubriken “I Naturen” ovan – där den Samiska och även Finska samt Nordiska Hedna Björnkulten finns närmare beskriven – för alla cirkumpolära folk har i stort sett dyrkat och vördat björnen, lika ofta som man behandlat den med allra största grymhet. Ainu-folket på Hokkaido i Japan hade också sin “Björnfest” och sin “Björnkult” precis som Samer och Nordbor – och så även Nordamerikanska indianer, som dyrkade björnen som gudom eller andligt väsen de också.

Problemet är bara, att Ainus – som visst inte är genetiskt närbesläktade med något annat folk, utom just Asiater – det visar moderna DNA-studier med all önskvärd säkerhet – förstås lät fånga in björnungar och föda upp dem i trånga burar hemma i sina byar, och när björnen var stor nog, åt man upp den efter att ha strypt eller stuckit ihjäl den under rituella former, och så kan ingen björn få leva eller tillbringa sina dagar, eftersom björnar mår bäst av att leva i frihet. Llewellyn Lloyd gjorde precis samma rön, ty han blev amatör-björnforskare och födde upp smånallar, direkt tagna ur de iden där deras mödrar dog, och det gick inte alls bra när björnarna blev stora – man måste skänka bort dem, försöka hålla dem i hägn eller ta livet av dem återigen, så det blev ingen vidare framgångsrik naturvård alls.

Llewellyn Lloyd lät sig – likt en engelsk Lord – åtföljas av sina tama björnar, varhelst han gick…

Det blev en lika dålig “Naturvård” som den våra Björnjägare utför idag…

Misstaget den nutida “Viltvården” gör när de släpper diverse mindre kloka “licensjägare” och till och med tonåringar lösa i skogen är att man förstås ägnar sig åt troféjakt – alla vill åt de verkligt stora, kapitala björnhannarna – men man skjuter också bort vuxna honor i fertil ålder, som det förstås finns många av. Björnungar skjuter man däremot naturligtvis inte – smånallar finns inte i vår svenska natur under hösten – men däremot ungbjörnar eller “fjolårsungar” som följer sin mor ett extra år – för så kan det ofta gå till i björnarnas värld.

För övrigt k-a-n det också vara så att två eller till och med fler vuxna eller halvvuxna björnar övervintrar i samma ide – och hände detta under en gammaldags jakt med snövinter, så blev där sannerligen liv i luckan. Llewellyn Lloyd och andra björnskildrare har berättat hur björn nummer två oväntat kom rusande – väck ej den björn som sover ! – och slog omkull den förste jägaren – björnens första reaktion är då att bita honom i ansiktet eller över huvudet – med skalpering eller ansikts-skador som följd. Det var just detta som hände i Ljusdal nyligen. Björnen har en mans vett, men tre mans styrka, säger ett gammalt svenskt ordspråk, och det krävs flera skott eller många kulor för att fälla honom. Första skottet dödar som var och en förstår inte alltid, särskilt om det tar illa. Den förvirrade 15-åringen i Ljusdalstrakten försökte slå björnen i huvudet, men blev biten i handen. Björnen valde rätt. Den såg den mindre, halvvuxna människan som ett mindre hot, men fällde den större, som hade ett gevär.

“En misslyckad björnjakt” av den Norske Konstnären Theodor Kittelsen

Björnar är inte dumma. De vill överleva, och de borde ha rätt att försvara sig själva, precis som vi etniska svenskar när vi råkar ut för “skjutningar” vilket händer allt oftare och oftare nuförtiden.

“Joru nalle. Det tar lite tid innan Achmet, Ismet och lille Mohammed lär sig skjuta på oss, men snart har vi det kriminella människoslöddret här i skogen också… “

Vad händer då, när man tar bort fertila björnhonor i lämplig ålder och stora, kapitala björnhannar ur skogen ? Kom ihåg, att Naturvårdsverket ökar sina “tilldelningar” undan för undan, år efter år, i och med att nöjesjakten på björn – för det är för det mesta sådan det är fråga om hela tiden ökar och ökar- och med det också antalet oansvariga eller olämpliga jägare, som sannolikt aldrig skulle ha haft “licens” eller “tilldelning” i alla fall.

Björnkött kan förvisso ätas, men det är ganska svårsmält, och inte särskilt populärt på menyn. Inte heller björnfällar att ha hemma framför öppna spisen representerar något större värde, och man behöver inte vara någon “Galen Greta” för att inse att det inte finns något större ekonomiskt värde i björnprodukter, och björnen är heller knappast något jaktbart vilt som älg eller kronhjort för svensken.

Det har blivit en “övertro” på att det skulle vara bra att jaga björn. NRV har gett efter för Samiska påtryckningar, precis som vanligt – för industriell ren-näring och bevarande av naturen låter sig icke förenas. Samernas gamla respekt för björnen, när björnar jordades i särskilda “björnbegravningar” långt upp i fjällen – som Ossian Elgström skildrat i sina nu museala målningar – är borta för länge, länge sen. Samerna i Sverige är inte ett enda dugg “förtryckta”. De är INTE ett naturfolk, men vallar ren i hundratal och tusental med snöskoter. Det enda de stora renägarna bryr sig om är snabba cash, inkomster, pengar… Och “samebyarna” där icke renägare knappt har rösträtt på något “sameting” är inga idylliska små samlingar av kåtor längre – utan en sken-demokrati. Utom i Greta Thunbergs fantasi, och media-propagandan, såklart.

När de stora hannarna försvunnit, vad återstår då ? Jo – allehanda “ungbjörnar” eller fjolårsungar, som desperat försöker upprätta nya revir, med så många honor de kommer över – eller kan behålla. Dessa “problembjörnar” söker sig ofta till städerna, till människoboningar, sopcontainers eller vad som helst där de kan hitta föda.

I USA har ungbjörnar setts vandra in på Seven-Eleven för att hitta föda. Man har förlorat kontrollen över populationen – och så återstår bara skjutglad “rovjakt”..

Björnar är allätare, och de vandrar. De är snart sagt lika intelligenta som oss, men om vi slutar nöjesjaga – och håller ned jakten till ett absolut minimum under noggrann kontroll – vad händer då ?

Jo, erfarna gamla hannar och erfarna gamla honor finns kvar i de stora, etablerade björnreviren – och då kan ungbjörnarna para sig mindre ofta, eftersom de äldre björnhannarna agerar “poliser” på sitt eget sätt – och slår ihjäl de ungar som inte visar sig livskraftiga, eller som inte är deras. Gamla björnhonor kan värja sin avkomma, och får inte för många kullar, eftersom inga nya björnar kommer till…

Ungefär som i människovärlden, alltså – men något primitivare.

Enligt svensk folktro skulle björn och människa aldrig beblanda sig, utan gå ur vägen för varandra – och det stämmer också. Ser en björn en människa, flyr den oftast, och den sätter sig sällan eller aldrig till motvärn, med mera än att den blir jagad, och inser att den måste försvara sig om livet är den kärt. Så gör också de flesta svenskar, skulle jag tro. I Dalarna och Hälsingland gjorde kvinnorna ofta så att de visade arslet för björnen, ifall de nu alls såg till en björn uppe på fäbodarna – och de tjoade och skrek. Björnarna gillade inte all denna ADHD-HBTQB uppvisning från mänsklig sida, utan sprang klokt nog till skogs.

Det är inga björnar som bedriver organiserat tiggeri utanför våra Livsmedelsbutiker.

Inga Björnar har setts bränna koranen ännu, och ingen björn i Riket har ertappats med att sälja knark till skolbarn.

Björnar genomför inte “skjutningar” som alla Yash-Wagdahs och Mohammeds likt “den Kurdiske Röven” och alla hans “nätverk”

På det hela taget uppför sig den Svenska Björnstammen ganska anständigt, ja bättre än människorna.

I Ryssland jagar Nomenklaturan och de nyrika – Putintrogna eller ej – björn med AK 47 från Helikopter.

Varje land får det slags björnar de förtjänar, men låt oss inte förenkla alltför mycket, ty då fastnar vi lätt i Thunbergeri…

(Seriestrip från “The Church of the Subgenius” – se rubriken “Adiafora” här ovan)

Måste Bob G Lind “Ta ned skylten” ? (inlägg från 2024-08-15)

2026-08-15 by Hedningen

Ales Stenar är en av de hedniska kultplatser, som borde ha UNESCO-status trots den uttalat Sverigefientliga linje, som “Svenska” Kyrkan och vår nuvarande Regering driver. Rökstenen i Östergötland och Uppsala Högar – ett viktigt minnesmärke för Asatroende från hela Världen – tillåts inte heller få UNESCO-skydd, därför att kyrka och stat i Sverige vägrar att gå med på det, men det måste vi – den hedniska folkrörelsen i Sverige – snart nog ändra på. Samfundet Särimner har till exempel drivit frågan i många år.

All bevisning tyder på att Ales Stenar INTE kommer från Vikingatiden, utan att det var en alltigenom hednisk anläggning, med astronomisk innebörd. En gigantisk kalender liksom Stonehenge, skapad i sten…

Sedan länge finns det en pågående debatt bland forskare om Ales Stenars ålder. Statens Fastighetsverk vägrar att gå med på att stenarna skulle ha rests innan 800-talet enligt vår tideräkning, trots att det finns massor av bevis för att de måste vara mycket äldre än så. Fastighetsverket och Polisen i Sverige har börjat trakassera och förfölja enskilda etniska svenskar, bara för att de haft den åsikten att monumentet är äldre än 800-talet, och att det gömmer en astronomisk kalender. Speciellt den ökände föreläsaren och amatörarkeologen Bob G Lind har varit mycket illa utsatt, och fått vitesföreläggande, böter och mycket annat, enbart därför att han på en skyddad plats satt upp en skylt om Ales Stenar, bredvid Fastighetsverkets officiella skylt.

Fastighetsverket har nu begärt handräckning av Polis, och satt ut ett “sista datum” då skylten ska rivas. Skylten kommer att monteras ner den 27 augusti klockan 8. Vi får hoppas, att omkringboende i området och hela Skåne kommer att infinna sig för att PROTESTERA emot Myndigheternas absurda tilltag. Om inte annat, kunde man starta en penga-insamling för att resa en ny skylt, med SAMMA ordalydelse och utformning som den gamla. “Hedniska Tankar” har redan besökt och studerat skylten vid ett Midsommar-blot i Nordiska Asa Samfundets regi, och vi har inte funnit några som helst vetenskapliga fel med skylten, eller något störande i dess placering bakom ett stort hagtornsbuskage, på behörigt avstånd från Monumentet.

Uppenbart är att detta beslut inte är grundat på att skyltarna är till skada för naturen, då det finns andra skyltar bredvid. Det måste således handla om att inte någon annan uppfattning än ”den officiella dateringen” får spridas.

Redan 1976 var det känt att Ales Stenar hade en kalendarisk funktion, eftersom lokalbefolkning observerade solens läge vid Midsommar. Under många år har sedan Bob G Lind gjort observationer av solens upp- och nedgångar relaterat till stenarna. Han har konstaterat att soluppgången vid vintersolståndet den 22 december sker över den sydöstra stävstenen och att solnedgången vid sommarsolståndet sker över den nordvästra stävstenen.

Professor Märta Strömberg finner det troligt att stenarna är resta under järnåldern – men utesluter inte att de kan vara så gamla som från bronsåldern, och även den kände forskaren John Nihlén visste på 1980-talet att berätta följande: ”Ales stenar är inte som andra skeppssättningar från järnåldern ett monument över någon hövding, eftersom någon grav aldrig påträffats i området.” (Det är inte helt sant, eftersom en enstaka stendös finns ca 300 meter längre bort åt nordöst, men den har inget med Ales Stenar som sådana att göra)

Foto:Melker Dahlstrand

Två amerikanska vetenskapsmän, James T. Carter och Vincent H. Malmström anser att Ales Stenar redan restes under stenåldern, precis som Stonehenge. Den internationellt högt renommerade geologdocenten Nils Axel Mörner har efter studier fastslagit att skeppssättningens stävstenar är av kvartsit med ursprung från Brantevik, och det faktum att de inte har några runinskrifter eller ristningar intill sig skulle eventuellt kunna tyda på att de är från en ålder innan det fanns något skriftspråk, men då jordbruk redan var infört, och det var av helt avgörande betydelse att hålla reda på kalendern, solens upp- och nedgång, samt tidpunkter för sådd och skörd. Bob G Linds sakliga observationer om stenarnas förhållande till solen har heller aldrig kunnat motbevisas – i alla fall har INGEN – allraminst Fastighetsverkets eller Svenska Statens företrädare har kommit att publicera några motbevis.

Internationellt erkända tidskrifter som Archaelogical Discovery och Journal of International Astronomy and Astrophysics har också publicerat Mörners datering, som fastslagit att Ales Stenar – i dess ursprungliga form – måste vara från 700 år FÖRE kristus och vår tideräknings början, och inte EFTER år noll.

Idag publicerades en artikel i Ystads Allehanda, som anmodar Riksantikvarieämbetet att anmäla saken till Domstol, och ingripa emot Fastighetsverket. Vi får som sagt hoppas, att FOLKLIGA PROTESTER och organisationer som Nordiska Asa Samfundet gör något åt saken, och att man startar en insamling för – NYA SKYLTAR ! !

“Ville från Momåla” – Källan till allt. (repris från 2023)

2026-08-13 by Hedningen

Höstregnen har kommit en smula tidigt i år, och man tjuter och skriker i pressen över klimatförändringar – som förvisso drabbat Norge mycket hårt, liksom också delar av vårt eget land. Men hur det än är, är det ofta gott nog att ägna sig åt källforskning, om det så gäller skogsbränder på Hawaii eller Vulkanutbrott på Island – eller snart sagt vilken plötslig förändring som helst. Det råder en mycket märklig tendens i detta tidevarv av idel meningslöst Thunbergeri – vi har fått en närmast pinsam vurm för att utnämna mänskligheten, den enskilda människan eller oss själva som roten till allt ont, men sk “Extremväder” har alltid rått på vår planet, det har alltid funnits naturkatastrofer, liv eller död.

Jag tänker för tillfället på en man, som verkligen förstod allt detta. Hans pseudonym var “Ville från Momåla”, men han är mera känd som Vilhelm Moberg (1898-1973), och han tillhörde de allra mest Hedniska författarna ur sin generation – en tid då vårt land fortfarande kunde frambringa värdiga Nobelpristagare, och en tid då vårt språk fortfarande flöt klart och rent, utan omkringflaxande “hens” – för en “hen” är bara en engelsk höna, men en Nordisk slipsten.

Han var heller inte den ende hedningen i sin författargeneration, som inte bara ledde fram till det mänskligt allmängiltiga, utan till det Nordiska arvet – men en utläggning om allt det, sparar jag till en annan gång – i framtiden – eftersom framtiden för vårt Sverige ännu finns, trots alla Koraner och annat skräp man försöker köra ned i halsen på oss.

Vilhelm Moberg var från början journalist, bondson, arbetare – och helt självlärd. Förutom självbiografierna – eller det som var självupplevt – skrev han mitt under Andra Världskriget “Brudarnas Källa” – en av många verk av honom med rent hedniska motiv. Och där finns följande berömda citat att läsa:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
Jag är källan, jag är början.

från Brudarnas Källa, Vilhelm Moberg

Foto från Svinnegarns källa – Sveriges mest berömda Trefaldighetskälla – Nationaldagen, 2023

Det var en Offerkälla från hans Småländska barndom Vilhelm Moberg berättade om, och han följde dess väg från badande unga kvinnor i ett Nordiskt förflutet, genom kristen demonisering av vad som kanske var frivilliga offer – genom kristna ritualer och prästers enfaldiga mässande – mödrars försök att två sjuka barn, igenfyllningar, återupptäckter, surbrunnar – hälsokällor från Urban Hiärnes tid fram till nu – för Vilhelm Moberg var en man, som kunde sin svenska historia.

Vilhelm Mobergs död skulle också komma genom vatten.

Han återvände till slut till vattnet, gestaltad av Moder Ran och Njord, och dog till sist så, som han levat.

I den andan besökte jag Svinnegarns Källa den 6 Juni i år. En plats där mycket hänt, och där 1500 år och mer av historia och Landhöjning nu nästan utplånats. Svinnegarn, den svinna eller snabba fiskeviken ligger i Mälardalen, och dess namn har ingenting med Svin att göra, fast de kristna försökt få allting dithän. De har skadat källan, försökt fylla igen den, bränt upp käppar, kryckor och offerkast. Här har Nathan Söderblom, Ärkebiskopen som trodde på Nordisk Försoning, predikat liksom Jan Fridegård, och Hedningar och Kristna har mötts, eftersom de var söner av ett och samma folk, samma land, samma Mälardal som blev deras – och i och för sig inte det Småland, som Vilhelm Moberg kom ifrån – men alla länder är för små, för de som bara föraktar dem, kastar sten och grumlar källorna, de källor som är själva livet.

På den flacka åsen bredvid källan har man nu byggt ett par tre-fyra sommarstugor, och kanske är det brunnsborrningar därifrån, som till slut kommit källan att sina – efter alla år och all historia. Men vem vet – efter de senaste skyfallen kommer den kanske åter, och kommer en gång att flöda, lika friskt som förr – med gott och drickbart vatten.

Vilhelm Moberg fortsatte under krigsåren med verk som “Gudens Hustru” – en Kultkomedi i fyra akter – på grundval av Gunnar Helmings Saga, ifall ni känner till den, och genom hela berättelsen behandlar han Frejsdyrkan och Kvinnorna i Värend ytterst respektfyllt – ungefär samtidigt med honom skulle Frans G Bengtsson skriva om kvinnorna vid Kraka Sten i Röde Orm, och scener som är inspirerade av en helt annan plats, en helt annan gravhög i Småland, där fortfarande ett gravklot ligger. Jag skall inte nämna vilken plats det är fråga om, eftersom risken är stor att vissa personer, som nu vistas i landet och inte skall vara här, en mörk natt smyger dit och förstör den. Källådror och själva naturen, däremot – lär de inte rå på – för det är inte människan, som styr allt här i tillvaron. Man har sagt att “Gudens Hustru” bara var en enstaka bagatell, en lustig liten teaterpjäs – men så var det inte. Jan Fridegård skulle också få sitt stora epos och trilogi om “Trägudars Land” utgivet kring samma år.

Vilhelm Moberg – som 34-åring

Ville från Momåla, grovhuggaren – gav oss berättelser om indelta soldater som Raskens, “Utvandrarna”, “Invandrarna”, “Sista Brevet hem till Sverige” liksom “Din Stund på Jorden” – som handlar om en svensk ingenjör i USA – och böcker i en aldrig sinande ström. Så kom 1970-talet, Kulturmarxismens tid – och Vilhelm Moberg medverkade i demonstrationståg vid Olof Palmes sida, inte för inte med den knutna handen och vänsternäven synlig också på författarporträtten, in i det sista.

Men publiken förstod honom inte. Man kritiserade honom sönder och samman i DN och i Vänsterblaskorna – och från Höger. Hans politiska engagemang blev alltmer kringskuret och begränsat, när man angrep honom från alla håll. Till och med Marxisterna sa att han inte var renlärig nog. De bröt ned honom, sårade honom värre än någon kunnat ana. Han skrev också de två första delarna i det som var menat att bli hans allra sista större verk: “Min Svenska Historia, Berättad för Folket”

Två band utkom – “Från Oden till Engelbrekt ” (1970) och “Från Engelbrekt till Dacke” (1971)

Den mottogs inte väl av kritiken, inte på något enda sätt. Ändå är Moberg överraskande positiv emot Hedendomen och Asatron, även där – och de böckerna står fortfarande som arv efter min egen far på min bokhylla.

Bror Hjorts “Engelbrekt” med höjd knytnäve. En värdig bild, också för “Ville från Momåla” och hans författarskap

Så vad gjorde Vilhelm Moberg, när krafterna svek honom…? En dag – två år senare – han hade för länge sedan mist lusten att skriva – fyllde han sina fickor med sten, och skrev ett kort avskedsbrev till sin hustru – bara några sista meningar – och vadade långsamt, långsamt med en mycket gammal och trött mans steg ut i havet från sin sommarstuga på Väddö.

Sådant kräver mod och viljestyrka. Få människor, få kulturer – kanske bara Japanerna, men de är också de enda – kan förstå vad den sista gesten betyder, och vad som krävs för att kunna göra något sådant som detta. Vilhelm Moberg gav sitt yttersta, för det land och det folk han älskat, och när de inte längre lyssnade på honom, lämnade han oss alla här.

Den 8 Augusti i år, 2023 Ayps, – efter de kristnas tideräkning – var på dagen 50 år efter hans bortgång, 1973. Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e dennamånad, efter vad jag fått veta – men det är också allt.

Ingen, absolut ingen – så vitt jag vet – har skrivit en enda rad i riksmedia eller lokalpressen om honom, hans författarskap och vad det betydde för Sverige. Vårt Sverige. Ingen annans.

I själ och hjärta var han hedning, som sagt – och han valde ett hedniskt sätt att gå till sina fäder, för kristendomen hatar och föraktar självspillingar, som det kallas. Men också i döden finns en protest, en knuten näve – en bränd Koran – och en sanning, för alla de som velat kämpa, för alla de som levat som de lärt, för tänkare och soldater. Inte bara för martyrer, för Moberg var ingen Martyr, utan just tänkare och författare. En man som hela tiden vågade protestera emot sin samtid, vad han såg där; och som inte väjde för skuggorna i den mänskliga tillvaron, ens när de fanns inom honom själv.

Det finns ett Vilhelm Moberg-sällskap i Växjö som vill fira honom med en teaterpjäs den 18:e denna månad, efter vad jag fått veta – men det är också allt. Jag vet inte hur den föreställningen blir eller vad den egentligen är tänkt att gestalta – och jag känner överhuvudtaget ingen lust att bevista den, även om jag förstås kunde ha gjort det. Vilhelm Moberg, Ville från Momåla – för mig är han en helt annan slags gestalt. Huggen i sten, sprungen ur naturen självt – kanhända. En förebild, en svensk arbetare, en son och en man av sitt folk.

Minns honom ! Han var min landsman, och för mig betyder det ordet fortfarande mycket.