“Hellenismos” och en vacker Hedendom…

2026-07-17 by Hedningen

Nu över till en “gammal” Hednisk nyhet i sommarvärmen, närmare bestämt från Mars månad 2025. I det Grekiska Arkadien, beläget mitt på Peleponessos halvö – har det – för första gången på 1700 år byggts ett tempel åt Zeus, Pan och alla andra av Greklands gudamakter. Naturligtvis har de kristna, och den Grekiskt Ortodoxa Kyrkan skrikit och vrålat om “Djävulsdyrkare”, “Satan” och så vidare, precis som vanligt, och via intriger försökt att få lokala myndigheter att stoppa hela bygget på grund av formaliteter, överklagade tillstånd, moderna byggnadstillstånd och så vidare. Men – protesterna och alla hinder de kristna orsakat har varit förgäves, konstaterade Greek City Times den 3 April förra året.

Moderna kraftledningsgator syns i bakgrunden, men “Et in Arcadia Ego” skulle vi vilja utbrista. Kristendomen och Monoteismens tortyr av de grekiska folket har inte upphört, men Polyteism och en återgång till förfäders och förmödrars enkla tro varslar om bättre tider, då Humanism, och dygder som Xenia eller Gästvänskap, samt Arete, vilket är detsamma som måttfullhet, blygsamhet och dygd – samt trofasthet som i “Trua” eller Treue, ja Asatro – ännu fanns i världen, istället för svek, bönerabblande och automatisk “förlåtelse” genom att kräla i stoftet inför en “allsmäktig” gud, som redan Epikuros och de grekiska filosoferna från hans samtid bevisade vara en ren, logisk omöjlighet. De kristna säger att deras kraftlöse JHVH-1 samtidigt är Allgod och Allsmäktig – men varför tillåter han då ondskans existens ? Allvetande kan han heller inte vara, för redan i Skapelseberättelsen i Första Mosebok ser han inte Adam, som gömt sig i en buske – utan måste fråga sin egen skapelse var den blivit av, utan att vara retorisk.

Hedendomens gudar, däremot – fyller människan med kraft och skönhet, och lär henne att vara stolt över sitt eget verk. Både Dorer och Joner, samt alla de andra folk som under tidernas lopp invandrat till Grekland norrifrån – ja alla människor kan – om de vill och är villiga att lära sig tillräckligt mycket – bekänna sig till Hellenismos, eller den Hellenistiska religionen av idag. De kristna har som vanligt – i sin propaganda och sin förföljelse av Hellennerna – sagt att de skulle vara rasister, men det är inte sant. Samma förföljelse har skett även i Sverige, där Ministrar som Morgan “Mollgan” Johansson föröskt förbjuda Torshammaren, och infört rena diktaturfasoner. (se avsnittet “Runkampen” här ovan)

Om det övervägande antalet av “Hellenismens” utövare är vita, så beror det på att dagens Grekiska befolkning faktiskt till stora delar har vit hy, och varje folk har som bekant sin egen Hedendom, sin egen icke-monoteistiska tro.

“Vid slutet, står segern !”

Nike från Samothrake – Här i kopia på Konstakademin i Stockholm (efter ett original på Louvren, Paris)

Omarbetningar på “Hedniska Tankar” – och nya länkar till Allcom.Se mm.

2026-07-17 by Hedningen

Som ni ser har “Hedniska Tankar” ändrat utseende under de två senaste dagarna, och förändrat sin layout. Detta beror på uppdateringar hos WordPress.com, som ständigt uppgraderar sina Internet-tjänster till nya versioner, men slopar det som blivit gammalt och välbekant – och vår andra redaktionsmedlem, av kvinnligt kön – har fullt upp med att hårdkoda, html-programmera och tillgripa allsköns knep, för att denna blogg alls skall kunna finnas kvar i framtiden.

Vi har nu återigen Länksidor i sidofältet till vänster, och dessutom en “Donera” funktion för alla dem, som vill fortsätta skänka 50 SEK (ca 4,50 EUR, 5 USD eller omkring 3,85 GBP – i dagens penningvärde) till vår redaktion.

Denna tjänst fungerar, men den fungerar lite trögt.

Tyvärr går det inte längre att justera sidofältet på den “gamla” layoutmall vi använder sedan 2016 – eftersom denna blogg – i olika former – har funnits sedan 2000-talets första år, men om någon läsare kan ge oss ett tips på en html-baserad lösning, mottar vi gärna information.

En landsman – i våra ögon betyder det ordet mycket – som däremot verkligen behärskar det mesta inom Informationsteknologi är däremot Andreas Lusth med företaget Allcom.se som annars sysslar med beräkningsmodeller inom data och mycket annat – som till exempel en mycket noggrann presentation av några Skånska Runstenstexter – och annat med teman från Sveriges senare Järnålder och Vikingatid.

“Odendisas sten” – även kallad Hassmyrastenen, Vs 24 från Västmanland, en helt och hållet HEDNISK sten från 1050-talet, gjord av en Hednisk Runmästare för Hedningar…

(här i Andreas Lusths rekonstruktion)

Hans rekonstruktioner innehåler lika hög vetenskaplig kvalitet som den legendariske Kalle Dahlberg från Adelsö, den mest skicklige bland de nu levande Runristare som finns i vår tid, alla kategorier. I vilket annat land som helst hade han – som i Japan – utnämnts till “Living National Treasure” då han alltid gjort sina runstenar för hand, och han är den man, som tillsammans med oss grundade Sveriges Asatrosamfund 1991, innan allt urartade, och “fornsederiet” tragiskt nog tog över efter år 2000. Vi minns en gång då vi av misstag skänte honom en modern vinkelslipmaskin med horisontellt roterande skiva, nog för att skära runor också i den hårdaste svenska granit med upp till 8 mm bredd, av märket Bosch – bästa tyska fabrikat. Kalle höll maskinen i sin hand, tittade föraktfullt på dess elsladd och kontakt med SI-standard ett tag, och så sadde han – lugnt och stilla: “Ja – den kan passa i mitt garage, och om jag skulle laga min bil eller något, men ifråga om stenar tror jag mest på mina händers kraft och mina släggor, mejslar och hammaren“.

Vi bad honom genast om ursäkt, och sade honom dessa ord till svar: “Frände, alltid har du varit en man efter vårt sinne !”

Och se – detta var ord och inga visor…

Här ser ni Kalle Dahlbergs egen färglagda rekonstruktion av den Hedniske ristaren Livstens mästerverk Vs 29 från Sala Sockenkyrka, där originalet ännu sitter inmurat i kyrkans vägg. Hur många stenar som under tidernas lopp vandaliserats av de kristna, och degraderats till byggnadsmaterial kommer vi aldrig att få reda på, men denna sten är inte korsmärkt. Livsten levde och verkade i hela Mälardalen på 1030-50 talet, men inte ett enda kristet ord, icke ett enda kors finns på denna sten, som är rest av Hedna män till minne av fränder och släkt “Viseti ok Halfdan letu haggva stæin æftiʀ Holma, faður sinn, ok Holmfast, broður sinn. Lifstæinn risti runi þessa”. Så var det också med Röd-Bali, som lät rista Vs 24 ovan. Han var icke kristen, han var en hednisk man, även om det har hänt, att hedna ristare ibland infogade solkors och kristna, till intet förpliktigande ord som “kudh hialpi and hans” och ord som “sial” eller själ, men aldrig aldrig någonsin ordet “kyrkja” – “kyriakos” på grekiska, för det finns inte belagt i runform förrän långt in på 1200-talet.

Allt detta bevisas också av en sten, som Andreas Lusth själv skrivit om. Förutom alla Ingvars-Stenarna – som restes efter Hedna män som blev borta i Österled och stridernas Georgien och Ukraina – där det än idag råder krig på grund av Rysslands genomkorrumperade penning-elit, och dess ambitioner – (ni vet ju själva att den Hedning, som skriver dessa rader kom till Aifurs forsar vid den stora floden Dnjipro eller Borysthenes på grekiska, där den väldiga Kachovka-dammen en gång stod, tills ryssarna förstörde Stalins verk, och Dnjipros nedre lopp blev sumpmarker igen, precis som det var på 1000-talet) och så även Gripsholmsstenen, Jarlabanke-stenarna – som minner om en Sveajarl och Brobyggare, som röjde väg och bröt mark för ett helt folk, och som ensam ägde hela Täby; eller den av okunniga klåpare och kärringen Kristina Birath (som borde ha dömts till fängelse för Grovt Kulturmiljöbrott år 2016) nästan förstörda Sigurds-ristningen på Ramsundsberget i Eskilstuna kommun, och många andra – som “Hedniska Tankar” också beskrivit genom åren – och i vissa fall skådat med egna ögon.

Men – det är inte nog med detta…

Också Hunnestadsmonumentet, och alla de runstenar – i Skåne, Östergötland och Öland – som rests över de män, som deltog i slaget vid Fyrisvall 985 – när Erik Segersäll kämpade emot Styrbjörn Starke, kung över Skåningar, Götar och stora delar av Gårdarike ned städer som Novogorod och Staraja Ladoga har behandlats ingående av Andreas Lusth, som också ägnat hela det tre dagar långa slaget en egen hemsida, helt säkert den mest uttömmande och detaljerade vi någonsin sett – förutom slagfältsarkeologin, och en noggrannare rekonstruktion av geografi och stridsförlopp – det troligaste är att Styrbjörns skepp aldrig seglade förbi det nutida Islandsfallet i centrala Uppsala intill den senare Domkyrkan, och att slaget stod på ängarna vid Ulltuna – även om det finns olika uppfattningar om den saken.

Nya studier – av Hunnestads-sten nummer två som ni ser på bilden här ovan – visar att Huggdjupet för det fula och vanprydande korset är ovanligt grunt, och måste ha tillfogats i efterhand – vilket “Hedniska Tankars” redaktion kunde höra en kunnig ung kvinnlig guide berätta om i den inglasade foajén till “Barbaricum” i Lund, där stenarna nu förvaras. Kända för vetenskapen blev de ju tack vare den danske forskaren Ole Worms i “Monumenta Danica” redan på 1620-talet, och vad vi själva diskuterat om tillsammans med Magnus Kjellström – landets ledande och mest opartiske expert på RAÄ eller Riksantikvarieämbetet (till skillnad från den kristne populisten och PK-fanatikern Henrik Williams vid “Uppsala Runforum” och andra vetenskaplit tveksamma instanser) har nu blivit en vedertagen sanning.

De Skånska stenarna och det danska runmaterialet från sent 900-tal och tidigt 1000-tal innehåller ytterst sällan kristna ord, och har oftast inga bilder eller “solkors” alls – vilket tyder på att man inte alls var så kristen som man påstått i dåtidens Danmark – utan tvärtom satte sin egen ätt, härstamning och ursprung mycket högre än någon utländsk, Monoteistisk religion som tvingats fram av svikaren Tveskägg, den åldrade Kung Blåtand eller andra kungar. Man var kristen till namnet när det passade, det är sant – men i Hug och sinne Hedning. Det kan ingen man eller kvinna förneka.

Till själva Kungsgården, Gudahovet vid Gamla Uppsala och gravarna vid Valsgärde kom nog aldrig Göternas väldiga här – fullt realistiska uppteckningar talar om 5000 man på Styrbjörns sida, mot kanske 7500-8000 stridande i Sveahären – Andreas Lusth tar också med de senaste källorna typ “Gesta Wuliensis” och andra omdiskuterade dokument – “Hedniska Tankar” kommer att återkomma till problemen med Landhöjningen i Uppsala-trakten, och kring Fyris nedre lopp – som likt de dåtida sumpmarkerna vid Ulltuna och möjligheten till kringgång, på båda stränderna av Fyris eller Föret – där man fick Föra eller dra sina skepp förbi forsar – och hur själva landstigningsoperationen såg ut, under den första dagen av slaget, då sagan berättar att Styrbjörn själv brände sina skepp, vilket gett upphov till ett vida spritt uttryck på det språk, vi ännu talar.

Fyrisvall år 985 var slaget, som skapade en hel nation – “Birth of a Nation”- och det stod mellan Hedniska Kungar och inte kristna.

Erik Segersäll och Styrbjörn Starke var fullt historiska personer, lika väl som Vladimir Vladimirovitj Putin och Volodymir Zelenskyj. Det behöver ingen av oss betvivla.

Nu vann Svearna, och till sist infördes här kristendom i vårt eget land, liksom islam – men det ska vi ändra på. Mer än 1040 år har gått sedan vår nation föddes – men alltjämnt lever och kämpar vi.

Ō ksein’, angellein Lakedaimoniois hoti tēidekeimetha, tois keinōn rhēmasi peithomenoi.

“O främling, hälsa till Lakedaimoniderna att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud !“

Så löd en gång Simonides gravskrift över Spartanerna efter slaget vid Thermopyle kring 8-10 September år 480 före vår tideräkning, då Asiens och Österns horder för kanske första gången besegrades av fria män från ett fritt Europa.

En runsten från Östergötland, Högbystenen – ÖG 81 – uttrycker samma budskap, samtidigt som den uttryckligen nämner slaget vid Fyrisvall.

Det är ingen tillfällighet. Friheten är alltid värd att försvara, och den kräver fortsatt kamp med både vapen och ord som verktyg, än idag.

Skeenden i Väst (repris från 2024-07-17)

2026-07-17 by Hedningen

Västerut i Midgård sker det en hel del – som vanligt. Kanske är det händelser, som inte bort hända överhuvudtaget, men som svensk Hedning och Asatroende känner jag verkligen inte för att kommentera dem. Istället vill jag ge ordet till Lucius Swartwulf Helsen, en Amerikansk Asatroende, som på gott och ont skriver politiska krönikor, och nämner en hel del figurer inom såväl USA:s politik som dess Hedniska kretsar…

Han inledde sitt näst senaste inlägg med följande ord – som kunde vara typiska också för mig, eller Henrik Andersson från “Ideell Kulturkamp”, min parhäst i den svenska Hedniska Bloggosfären:

Much to people’s regrets, I am not dead.

Ja – de orden får väl stå för de flesta av oss, här i Midgårds dalar, och herr Helsen fortsätter sin blogg och krönika med följande mångordiga analys:

The Shot Heard (Almost) Around the World

On July 13^th, 2024, (Former) President Donald Trump was almost assassinated. As I’m writing this, details are still a little sketchy, but what is known is that Trump was struck in the ear, at least one bystander was killed, and the alleged assassin is dead. Within moments of the attempt, Trump stood tall and strong, fist raised in the air, in what will likely be one of the most iconic images of the decade, if not century.

Quousque tandem abutere, Catilina, patientia nostra?

Vad ska man egentligen säga – eller ens skriva ? “O tempora, O Mores” skrev en gång en gammal romare, som också var Hedning. Det låter jag vara det enda hedniska citatet för dagen, och det kommer ifrån Marcus Tullius Cicero – han var ju en gång senator, och även i hög grad politiskt aktiv – som ni kanske vet…

Historier från Florens #1: William Gold och Janet… (text från 20 Juli 2015)

2026-07-16 by Hedningen

I den sköna staden Florens kan man upptäcka ett och annat, som hör utöver det vanliga. Folk har sagt, att staden är den mest romantiska i hela Italien och en gång skall William Gold, en av den famöse och relativt hedniske Sir John Hawkwoods underställda ha gett upphov till den senare så populära historien om Romeo och Julia, som Shakespeare diktade ihop på grundval av ett av Geoffrey Chaucers poem, sägs det. Mycket kan man filosofera över med utsikt över Ponte Vecchio, den äldsta bro som finns att se på ort och ställe. Konstnärer har till och med anspelat på bron i diverse målningar.

I Juli, nådens år 1379 satt väpnaren William Gold, mångårig medlem i Sir John Hawkwoods berömda “Vita Kompani” som för tillfället räknade 4500 man,, i ett tält framför staden Mantua och var missmodig till sinnes. Han hade full anledning till det. Det var två år efter den stora massakern på oskyldiga civila vid Cessena (se tidigare inlägg i denna blogg), och som Ingenjörssoldat, och ansvarig för Hawkwoods artilleri – som fortfarande inte räknade såvärst många pjäser – hade han nu stigit i graderna, och befordats till titeln Generalkonstapel, vilket också innebar att han under Hawkwoods bortovaro var högst personligen ansvarig för den pågående belägringen av Mantua, och tillika Kvartermästare för “Vita Kompaniets” fältläger.

Sådana uppgifter kan ju tänkas vara betungande för vem som helst, men ännu värre var att hela krigskassan var spårlöst borta, puts väck och försvunnen, samt att all proviant var slut. Sir John Hawkwood själv, i egen illa beryktad person – överallt känd som den värste av mördare – hade rest till Venedig i affärer. Där skulle han ta upp nya lån i Lombardiska banker – att föra krig kostar pengar, då som nu – samt sammanträffa med representanter för det Brittiska Kungahuset, som efter de senaste årens härjningar nu började visa ett positivt intresse för honom, vilket man förut aldrig någonsin gjort.

För Engelsmän i hemlandet kunde John Hawkwood, alias Haucoode på franska – eller i Italien kallad Giovanni Acuto – lika gärna vara glömd, begraven eller hängd i närmaste galge, fast helst då det senare. Med i den Engelske Kungens diplomatiska expedition fanns också Geoffrey Chaucer – som faktiskt fick ett mycket gott intryck av Hawkwood. Denne var ju långtifrån var någon rå och ohyfsad buse, utan en högst kulturellt begåvad man, i alla fall privat.

Mantua på avstånd

Allt det här var ju helt i sin ordning och ganska så förträffligt, men det hjälpte inte William Gold det minsta. Han led brist på råg för hästarna, och skrev till Hawkwood om två vagnslaster spannmål, säger Hawkwoods stora biograf, Frances Stone Sanders i “Den Djävulske Engelsmannen”. Varje man behövde 1,5 kg livsmedel per dag, inklusive vin eller öl, och varje häst eller lastdjur 10 kg hö eller furage. Detta betydde 6,75 ton livsmedel om dagen, så länge belägringen varade, oräknat vad djuren åt. Hawkwoods armé var för tillfället inhyrd av huset Visconti i Milano, vars överhuvud; Galeazzo II, gäller för att ha varit komplett galen – Visconti vapensköld, som än idag sitter på Alfa Romeos sportbilar, var en stor grön eller blå drake, som håller på att tugga i sig ett blodigt människolik. Bland annat hade han tillsammans med sin bror Bernabo uppfunnit en ny tortyrmetod, Quaresima, vilken han tyckte om att tillämpa på anhängarna till Lodovico Gonzaga i Matua, speciellt då kvinnorna – men än så länge, hade själva belägringen inte kommit så långt, att det var dags att ta fram sträckbänkar och tumskruvar.

Men inte nog med det. William Gold hade också bekymmer av ett helt annat slag. Janet – eller Jeanette (hennes namn stavas lite olika i källorna) – som var hans särskilda favorit bland hororna och skökorna i fältlägret, saknades också sen igår kväll, och detta upplevde han som alldeles förfärligt tragiskt. I Hawkwoods armé fanns alltsedan tiden i Frankrike inte bara “gifta kvinnor, jungfrur och nunnor” som helt frivilligt följde efter legoknektarna, också tillsammans med hantverkare, förrymda skrivare, munkar och annat folk, som helt enkelt föredrog att dra i fält och ägna sig åt det fria kriget då och då. 1386 tog befolkningen i Padua 211 stycken av dessa “frivilliga kurtisaner” eller “whores de combat” som Ernest Hemmingway senare kallades dem (folk är sig rätt lika i alla tänkbara krig) till fånga, satte blomsterkransar på deras huvuden och blombuketter i deras händer, klädde dem i nya klänningar och inbjöd dem allihop till en måltid i den lokale bossens, Francesco Carraras palats. Gesten saknade inte stil, och det gjorde på sätt och vis inte William Gold heller, som vi snart ska få se.

Till och med adelsdamer och gifta kvinnor sökte sig till Hawkwoods “Vita kompani” helt frivilligt, för att vara “manskapet till behag och för att bära deras vapen och packning” men vad nu Janet beträffar, var hon alltså något alldeles extra, och en ung dam med vissa färdigheter, minst sagt. William Gold hade känt henne i tre års tid, och kände henne som fullt tillräknelig och levde med henne som man lever med sin hustru, skrev han långt senare i brev till sin värste fiende.Vi vet inte hur Janet såg ut, om hon var blond eller svarthårig – italienarna föredrog blonda kvinnor norrifrån, speciellt om de “hade namn om sig” – ifall hon var ung eller gammal, brunett eller rödhårig kanske; men vi vet ganska mycket om hur hon var klädd, och hennes tycken, smak, läggning och personuppgifter i övrigt – allt från William Gold, som ju kände henne mycket ingående, och i alla detaljer.

“Vita Kompaniets” damer föredrog att klä sig helt i vitt eller ljusa färger, och beträffande Janet hade hennes kläder “Fenetres de Enfer” eller “Helvetesfönster” – dessa bestod av djupa urringningar, korta ärmar och uppslitsade sidor av överklänningen, där underklänningen syntes – och medeltidens människor bar förstås inga underkläder alls. Andra bara partier var bland annat brösten, “kroppsdelar som varje någorlunda ärbar kvinna inte visar“, inklusive navel och mage, tydligen. Alltsammans, sa Froissart, hundraårskrigets store skildrare var “ett djävulskt medel för avsigkomna skökor till att uppelda männen, reta andra; vida fulare gamla kvinnor och kärringar som inget har att visa, och allra mest för att driva gäck med präster, munkar och kyrkans heliga sakrament, varför hela högen av dessa fräcka, fullständigt skamlöst klädda och liderliga unga damer säkerligen allesammans kommer att hamna huvudstupa ner i helvetet”

Märk “Helvetesfönstren” i sidan på klänningarna – sådant ansågs dåförtiden fullständigt skamlöst…

1300-talet var i vissa avseenden en ganska frigjord tidsålder, skriver Barbara Tuchman i “En Fjärran Spegel” och i dåtidens populärlitteratur, som exempelvis verseposet “Romanen om Rosen” kunde man rakt fram och utan omsvep läsa följande dialog:

Riddaren: “Svara mig nu ärligt, min dam – har ni något hår nedtill ?”

Damen: “Ack nej, jag arbetar dagligen flitigt i min trädgård och håller den fuktig och rensad, där ska ni snart få plocka min allra bästa och mest välluktande ros…”

Riddaren: “Jaså ! Sällan hör man talas om att det skulle växa gräs på en väl upptrampad stig, och där så många hingstar betat, växer det sällan något !”

Hur William Gold och hans Janet egentligen hade det, kan vi förstås inte veta, men i tre år eller mer hade de alltså varit tillsammans i vått och torrt, åtminstone för det mesta – Janet var ofta “ute och red” står det – vad som nu menas med det (?) – men en kväll i Juli hade de alltså bråkat – som de flesta par gör – och Janet hade vid detta tillfälle druckit alldeles för mycket rött vin, som hon var mycket förtjust i.

1745523_3_201209_257758_1_024_53b31c08e087c36cac0b46a8

Morgonen därpå var hon borta, och försvunnen. Borta och försvunnen var också William Golds bästa häst, 500 floriner i Guld – en nätt liten handkassa – och hela Vita Kompaniets förråd av ädelstenar, samma stenar som sedan skulle gå till judar och lombardiska banker, samt användas för att betala de 4500 soldaternas månadslöner med. William Gold hade som kvartermästare insyn i räkenskaperna, och visste att hans frilla – snarare än sköka – ridit bort med två års samlade löner, alltså 108 000 månadslöner samtidigt – i ädelstenar, förutom de 500 florinerna, som hon stulit från just William Gold personligen.

Allt det där var ju illa nog, och kunde göra vem som helst bekymrad, men kom nu ihåg att William Gold hade självaste John Hawkwood som arbetsgivare – och han var inte vem som helst.

Det var å andra sidan inte Janet heller. Hon påstås ha kommit från en stad i Sydfrankrike, och var till och med av adlig börd, sägs det – och rätteligen ingen vanlig sköka, eftersom hon hade förstånd nog att ta bra betalt för sina tjänster. Hawkwoods tid vimlade dessutom av spioner, intriger, dubbelagenter, lejda mördare och liknande figurer, och när William Gold skrev att “Jag har sedan länge använt mig av denna kvinnas tjänster, och hon har på alla sätt stått till mitt förfogande” var det nog inte bara Janets företräden i sovrummet – eller i första bästa höstack eller landsvägsdike – han talade om. Det är mycket möjligt, eller till och med sannolikt, att hon kunde en hel del annat också – hon kan ha varit bra på språk, till exempel… Uppenbarligen umgicks ju hon flitigt med såväl Italienare, som Fransmän och Engelsmän, och kanske fler nationaliteter än så..

500 floriner i guld, förresten, motsvarar 3,5 kg ädelmetall, och med dagens guldpriser blir det i runda slängar sådär 920 000 kronor, eller närmare en miljon, om vi tar hänsyn till att myntat guld var något mera värt än bara metallen, redan på den tiden. Hawkwood fick själv en ridhäst, värd 320 floriner vid ett tillfälle, och William Golds häst var nog ensam värd över 100 floriner den med – så vad Janet kommit undan med, var alltså inte småpotatis..

Ganska snart kom det också fram, vart hon ridit iväg någonstans, den där morgonen efter det hemska bråket. Hon hade löpt över till fiendesidan, och höll sig gömd någonstans inne i Mantua, fick man veta. Utan Hawkwoods vetskap skrev nu William Gold flera brev till Lodovico Gonzaga – Mantuas Härskare – och bad att hans fd. älskarinna skulle bli utlämnad. “Man borde inleda ett grundligt sökande efter Janet på de sämsta värdshusen och härbärgena, sätta henne i säkert förvar och ge mig besked i enlighet därmed” skrev han, och det låter ju ganska rimligt…

Varför Janet gjorde som hon gjorde, är ganska svårt att förstå – men å andra sidan – vem kan förstå allt i historien ? En vecka efter det gåtfulla försvinnandet, 6 Augusti 1378, kom det fram att Janet hade gripits – dock utan pengar eller ädelstenar. Hon hittades vid ett utdrucket glas rödvin med en dolk i handen – kanske i färd med att begå självmord, eller i något slags inre kristillstånd. Det kom också fram att hon egentligen var gift i Frankrike, samt hade två barn som hon heller inte sett på de tre år som hon var en medlem av “John Hawkwood och Kompani” eller frivilligt gick i krig, vid William Golds sida. Kanhända hade hon tråkigt, kanhända hade hon en hård barndom, plågades av de kristna – sådant är vanligt – än idag – men själv sa hon tydligen vid gripandet att hon egentligen var en ung och oskyldig flicka från landet, och att hon inte bar agg mot någon särskild person. Stölden hade hon begått bara av eget begär eller i vinningslystnad, men helt utan politiska motiv. Gold ville som Kvartermästare skicka över ett antal sekreterare, för att “framföra våra anspråk på återskaffandet av det stulna” men allt detta skulle ske i hemlighet, utan att Hawkwood eller Milanos hertigar fick veta något.

Och så var det nog också bäst.

John Hawkwood skulle förmodligen hängt Janet i närmaste träd, eller huggit huvudet av henne helt utan ceremonier, men så ville William Gold inte ha det. Han ville tvärtom ha Janet tillbaka – för han var fortfarande kär i henne – och småsaker, som förlust av 500 floriner hit eller dit, brydde han sig inte om. Han måste varit en obotlig optimist, eller också en äkta romantiker – kanske rent av en sådan där modern man, som trodde på öppna förhållanden…

olaus_magnus_-_on_the_punishment_of_witches_53b3228d2a6b220a12965119

“Stopp för fan, jag glömde min handväska !”

Jag har redan nämnt hertigarna Viscontis “Quaresima” eller 40 dagars tortyrmetod, som började att man högg fingrarna av offret, eller knipsade av näsa och öron, för att därefter ge sig på de långa rörbenen i kroppen och slå sönder dem efter alla konstens regler. Detta var det vanliga straffet för ovanliga fall av grov stöld eller förräderi, en klass av brott som sannolikt omfattade Janets små bedrifter.

torturebranksscoldbridal2_53b324669606ee51dfd0bc8d

Under tortyren skulle det vara inlagt pauser, eller läkarvård, och först när 40 dagar gått, och man fyllt delikventens mage med vatten tills den sprack, använt smält bly, spikar genom fotsulorna och liknande attiraljer, var det dags att fästa vederbörande på stegel och hjul, och sålunda ta stackars Janet av daga – det var i alla fall vad som var tänkt att ske med kvinnor av hennes sort… ifall hon föll i Viscontis händer.. Men, Willaim Gold ansåg att inget av detta behövdes – vilket var rätt vidsynt…

Allt skulle vara förlåtet och glömt, och det behövdes inga näsors avknipsande med tång eller andra liknande saker – Janet skulle inte ens få håret avrakat, som “gemenligen sker med gamla horor” utan behandlas väl, och hysas i ett kloster, där man skulle hysa medlidande med henne, eftersom “Ljuv kärlek övervinner stolta hjärtan” som William Gold uttryckte det. Han skrev – eftersom han inte kunde rå för att han förälskat sig i vad omvärlden betraktade som totalt fel person, och dessutom ett erkänt praktluder:

“Kärleken övervinner allt, ty den slår även de ståndaktiga till marken, gör dem otåliga, berövar dem allt mod, rent av slungar ned dem lika djupt som de högsta torn är höga, lockar till tvist så att den drar in dem i dödlig tvekamp, vilket redan hänt mig två gånger för denna Janets skull – och mitt hjärta längtar efter henne så att jag på intet sätt kan få ro i min själ eller göra annat än att skriva till er för att säga att älskande bör bistås – och därför bönfaller jag er att lägga allt annat åt sidan, och så befalla att denna Janes varken får eller kan lämna Mantua eller ert territorium innan jag sänder bud efter henne, som jag skrivit i andra brev till er. Men låt henne hållas kvar instängd på min begäran, ty även om ni har lagt ut tusen guldfloriner på henne skall jag betala dem tillbaka utan dröjsmål; om så jag måste fara efter henne till Helvetet, skall jag ha denna kvinna !”

Och William Gold fortsatte skriva, i Juli för många hundra år sedan – med tanke på att Janet var gift, att äktenskap inte ens kunde upplösas av Påven och andra saker:

“Även om jag kanske går en smula emot lagen ibland, ber jag ers nåd av Mantua att inte tänka på det, för en dag ska jag med mitt artilleri göra mer för er än tusen franska slynor kan åstadkomma; om ni har behov av mig i viktigare ärenden, ska ni få tusen spjut bakom er i så fall. Därför ber jag er än en gång att denna Janet placeras på ett säkert ställe som ingen känner till, och hålls kvar där tills jag skickar tjänare efter henne med ett brev från mig själv, och därmed är jag er förbunden för all framtid”.

Janets öde är vidare okänt. Ingen vet vad som hände med henne till slut, eller om hon skickades tillbaka till Frankrike – eller om hon fick återse William Gold – som förlät precis allt…

Det var alltså på denna bas, som Geoffrey Chaucer skulle skriva en tragedi, kallad “Troilus och Cressida” och i sin tur skulle denna historia – efter några hundra år – inspirera William Shakespeare till att skriva historien om Romeo och Julia, som ju också handlar om trohet. William Gold, däremot, var ingen större författare – Janet var en underbar kvinna, värd att göra precis allt för, samt förlåta en och tusen gånger – därmed punkt ! Otrohet eller Miljonstölder – sak samma – han förlät allt, och trodde på kärleken i alla fall... även om få andra män, då som nu – vore ridderliga nog att göra detsamma, och haft förmåga eller kärlek nog att förlåta såpass mycket…

Och Sir John Hawkwood, som också fick höra om alltsammans… Hur gick det för honom ?

white-gold-renaissance-wedding-gown_53b32934ddf2b378e83139e5

Jodå, för honom gick det bra. William Gold förblev i hans tjänst. Hawkwood blev ingift i familjen Visconti via Bernabo – alltså han med tortyrmetoderna ! Bernabo, som var en horkarl av rang, hade 17 barn med sin lagvigda hustru, och 14 barn med 4 andra kvinnor förutom det…

En av hans frillodöttrar, en viss Madonna Donnina (namnet betyder “den lilla kvinnan eller donnan”), eftersom hon var svarthårig och ganska kortväxt ) blev så småningom Hawkwoods fru – för han gifte sig till sist, när han var 57 år gammal. Hans brud var bara 17 år – och även på medeltiden, tyckte folk att detta var alldeles onaturligt, och en sak att skämmas över. Att familjen Visconti kunde gifta bort en av sina yngsta med detta svin till legoknekt – nej det var rent förfärligt, ansåg alla i Mantua och Milano med omnejd.

Donnina var kunnig i dubbel Italiensk bokföring, trots sin ringa ålder, och hade tydligen gott läshuvud. I fortsättningen skötte hon ensam “Vita Kompaniets” affärer och ekonomi, med så småningom 14 biträden eller kvartermästare till hjälp, och Willam Gold kunde återgå till att sköta artilleriet, ingenjörstrupperna och allt det där andra, som han egentligen var bäst på.

Vid Sir John Hawkwoods död i april 1391 – vid 81 års ålder – tilldelades Donnina av staden Florens “utöver den pension på 1200 guldfloriner som beviljats sedan 1375″ (det motsvarar över 2,3 miljoner SEK) på livstid ska få en ny pension på 2000 guldfloriner för insatser för Staten i krig…

Hawkwood och Donnina levde enligt samstämmiga uppgifter synnerligen lyckligt. De fick tre döttrar, varav den första hette – ja – ni har redan gissat det – Janet – efter en ökänd hora och förräderska… Ifall det nu verkligen var så… Förutom detta fick de också en son, och John Hawkwood försummade inte ens under sina värsta och blodigaste fälttåg att skicka apelsinmarmelad gjord på äkta socker hem till sin unga hustru – sådant var en stor sällsynthet på den tiden – liksom hela träd av citroner i kruka, samt smärre slott och vingårdar…

Sir John Hawkwood – “The Holy Intellectual” (repris från 2015)

2026-07-15 by Hedningen

Jag lovade er ett inlägg om Sir John Hawkwood, den intellektuelle rovriddaren och legosoldaten – mannen som fullt seriösa historiker som Barbara Tuchmann – anser var en av dem som satte igång Renässansen, och en gång för alla gjorde slut på den katolska kyrkans makt och därmed ledde hela Västerlandet ut ur Medeltidens mörker. Tuchmanns böcker – “En Fjärran Spegel” om det stormiga och kaotiska 1300-talet, “The Guns of August” om första Världskriget och “The March of Folly” eller “Dårskapens Väg” om USA:s inblandning i Vietnam – lär nog vara bekanta för den historiskt intresserade läsekretsen, men Hawkwood och hans roll i historien är ganska okänd, i alla fall hos oss, här uppe i Nordeuropa.

Han lär ha fötts omkring 1318 som en av de yngre sönerna till en obetydlig adelsman i Sible Headingham, Essex; och för några år sedan blev han föremål för en biografi av en annan amerikansk kvinnlig historiker vid namn Frances Stonor Saunders, som fortfarande finns att köpa på svenska. Boken rekommenderas starkt, inte minst för alla Hedningar därute som vill minnas den katolska kyrkans många illdåd, och ta reda på hur renässansens förvirrade början i Italien faktiskt var.

Hawkwood drog ut som menig bågskytt i hundraårskriget kring år 1322, och följde Edward Woodstock, “den svarte Prinsen” eller Prinsen av Wales till slaget vid Crécy 1346, där han bevisligen deltog. Men detta var bara början på en osannolik karriär; som skulle föra honom till Italien, där han skulle kallas “Djävulen Personifierad“, “Guds och Människors fiende“, “Hedningarnas värste hedning” “Ett plågoris värre än Attilla Hunnerkonungen, Digerdöden och Satan“.

Inga porträtt av hur Hawkwood såg ut i sin ungdom har blivit bevarade tills idag, men vi vet hur han såg ut på sin ålderdom, eller när han vid fyllda 80 år – fortfarande soldat och härförare – till sist äntligen dog, eftersom han fått sitt porträtt – i form av en ryttarstaty – målat i Florens Domkyrka av alla platser. Under mer än trettio år av ständiga krig röjde Hawkwood väg för det som senare kom att kallas renässansen, en av de allra mest kreativa perioderna i människosläktets utveckling – och det gjorde han dessutom genom att sälja sina tjänster till högstbjudande. Till skillnad från alla andra Kondottiärer höll han sig också med två andra principer som han aldrig någonsin tummade på, så vitt man vet – han slogs aldrig emot Engelsmän eller Nordbor, lustigt nog. Inte heller emot någon som stod i Kungen av Englands tjänst, men förutom det hade han inte några samvetsbetänkligheter alls. Han bytte heller aldrig sida så länge hans “Condotta” eller kontrakt gällde, och var alltid obrottsligt trogen sina uppdragsgivare – så länge han fick pengar. Men, gick kontraktet ut, eller om han fick mer pengar någon annanstans, bytte han gärna sida i en konflikt, och när han till slut blev tillräckligt manstark för att man skulle betala honom för att inte föra krig, och inte lägga sig i vissa konflikter, gick även detta bra för hans del, och fick passera..

Nu var Hawkwood knappast den ende kondottiärkaptenen i sin tid, och knappast heller den mest hänsynslöse. Hans eget “White Company” – vars chef han sedermera blev – började kanhända som ett rövarband, men sedermera understeg Hawkwoods skaror aldrig 5000 man eller en full brigad. De var bara en av de sysslolösa skaror av sk “Tard venues” eller “försenade” som växte fram ur hundraårskriget, och som först härjade i hela Sydfrankrike och Spanien (under kungligheter som Pedro den Grymme ) och som sedan sökte sig ned över Alperna till Italienskt område, där de snabbt gjorde sig hemmastadda. Där fans märkvärdigheter som det Schweiziska “Hattens Kompani” som brukade ha med sig en stor plåthatt, uppsatt på en stång; och som ögonblickligen sköt ihjäl varje person som inte hälsade på plåthatten, eller gav kompaniet en större summa pengar. Ett Italienskt konkurrerande sällskap kallade sig helt fräckt “La Societa per Acquisitione de Preziose” eller något ditåt; alltså “Firman för Anskaffande av Dyrbarheter” som åtminstone ibland lär ha letts av en ljusskygg figur vid namn L´Archipretre eller “Ärkeprästen“. Denne ansåg sig vara utsänd av Gud till att plundra och bestraffa mänskligheten, och ifall någon gick emot honom brukade han anmärka, att detta vore detsamma som att tvivla på Guds existens eller den Allsmäktige gudens makt – för om Ärkeprästen själv lyckats bra med att råna, våldta, skövla och bränna i största allmänhet, och dessutom komma undan varje form av straff – Var inte just detta då Guds vilja, åtminstone till att lyckan vände, eller Gud ångrade sig ?

Hawkwood vid 76 års ålder, som han ser ut på gravmonumentet i Florens Domkyrka..

“And I looked and I saw a rider on a pale horse, and he that sat upon him was Death. And all hell followed with him“

John Hawkwood, för sin del, lär ha varit en mycket intellektuell kondottiär. Han kände Geoffrey Chaucher, den engelske nationalförfattaren, och fick besök av honom minst två gånger. Han samspråkade med Petrarca, och flera av tidens största humanister och författare. Ändå förblev han helt och hållet praktiskt sinnad, och slogs aldrig av några som helst politiska skäl, och drabbades heller inte av några religiösa grubblerier. Nej, han slogs med frejdigt mod hela livet ut; minst tre gånger i tre olika krig emot hemstaden Florens, som också gjorde honom till nationalhjälte – ibland för Milano emot Mantua, för Pisa emot Siena eller tvärtom, alltid så länge hans kontrakt räckte, eller innan pengarna tog slut.

Kort sagt, anlitade man honom för ett eller annat uppdrag, kunde man vara helt säker på att han gjorde sitt bästa till att uppdraget var slutfört – på det sättet var Hawkwood onekligen en hederlig karl, och fullt professionell – och även om han nu till äventyrs skulle förlora ett och annat slag – sådant förekom ! – så kunde man vara säker på att han vid första bästa tillfälle skulle försöka avsluta vad han påbörjat. Hawkwoods strategiska och politiska begåvning – för en sådan hade han onekligen, även om han själv påstod att han aldrig sysslade med politik – var ungefär som Caesars. Han begick många misstag, han också – från den gudomlige Julius misstag att inte observera tidvattnets rörelser vid den första invasionen av Britannien, till Gregovia, gatustriderna i Alexandria, svälten i Grekland innan slaget vid Farsalos och mycket annat – att låta sig belägras på en invasionsstrand, därför att fienden har hela övertaget till sjöss och på vattnen utanför är sällan klokt – eller det legendariska svaret till spåmannen utanför Senatens dörrar, på Caesars dödsdag. Att träda in där var en medveten risk, begången innan avfärden mot Svarta Havet och Skytiens fjärran länder och så åter mot Rom – för detta fälttåg, hade Caesar själv planerat…

Höjdpunkten – eller kanhända den svartaste episoden i Hawkwoods liv kom år 1377, vid en liten italiensk stad benämnd Cesena. Det var där hans inledande av renässansen, samt underminerandet av tron på den katolska kyrkan och därmed början till kristendomens stora nedgång i vår Värld skulle äga rum, anser forskare. Cesena räknades som en stor stad på den tiden, och var den sista stad i hela Kyrkostaten – som i ett brett bälte från Rom och vidare norrut sträckte sig tvärs över den italienska halvön till trakten av Ravenna – vilken kunde räknas som någorlunda lojal emot Påven. Resten av de italienska stadsstaterna hade redan gjort uppror emot Påveriet, och därför hade kyrkan själv nu hyrt Hawkwood, helt utan några samvetsbetänkligheter emot att ha denne påstådde djävul i sin tjänst – för det var Hawkwood ensam, som av kyrkan skuldbelades för allt som hände, även om det inträffade på intet sätt berodde på just honom.

Cesena har inom parantes aldrig repat sig helt från den massaker Påven och hans kardinaler satte igång, med Hawkwoods hjälp. Då hade staden ca 35 000 invånare, emot 94 000 idag, men minst 5-9000 av dem blev ihjälslagna på kyrkans uttryckliga order, medan 10 000 eller så svalt ihjäl under den pågående vintern…

Här – 1 Februari 1377 – utspann sig ett samtal, som skulle göra slut på hela medeltiden…

Det hela började med att Kardinalen Robert av Génevé – sedermera Påve – med hjälp av Hawkwoods legoarmé fått hela Cesena att på nåd och onåd ge sig åt honom, och installerat sig själv i Slottet Roca Malatestiana – alltsammans för att utöka “Kyrkostaten” och Påvens makt. Men – några Bretagnare under Hawkwoods befäl – fransmän från Bretagne var av någon anledning särskilt illa ansedda – hade inte fått äta något kött de veckor Cesenas belägring varade, och gav sig in till den lokala köttmarknaden på stora torget, där de påståtts ha stulit ett lamm från en lokal slaktare…

wyeth_white_company_53b2d1939606ee5e627c95a6

Ett vilt handgemäng uppstod, under vilket minst tre av Hawkwoods män dog, och omdömesgill som han alltid var, gav han sig vid middagstid in till Kardinalen för att avlägga rapport om detta – man kunde ju inte säga, att staden var erövrad eller situationen riktigt lugn, ifall gatuslagsmål fortfarande pågick. Sedan finns det olika versioner av hur orden föll sig – enligt den vanligaste versionen sa Kardinalen helt enkelt “Jag vill se mer blod !” (“Sangre et Sangre”) och när Hawkwood frågade: “Vem ska vi då döda ?” svarade den blivande Påven ” Quanti Tutti!” eller hela stadsbefolkningen, män, kvinnor och barn, alla 35 000 omvartannat.

Enligt Hawkwoods egna krönikörer utspann sig samtalet med Kardinalen inte helt sådär, utan det sas:

– Jag berordar er och era män att ögonblickligen gå ned på torget och skipa rättvisa.
på vilket Hawkwood skulle ha svarat: “Om det behagar er, går jag och ser till att invånarna lämnar ifrån sig sina vapen, och underkastar sig er myndighet“. Då skrek Kardinalen genast: “Nej ! Jag vill ha massor av blod och rättvisa” (sangre et piu sangre !) och Hawkwood skall ha sagt “Tänk nu igenom, vart detta kommer att leda..”

Enligt en tredje version – den påvliga – skulle ordern till Hawkwood ha lydit: “Gå nu, ut med er och gå tillbaks till era 1200 män – invänta mitt tecken innan ni inleder vedergällningen, som jag befaller er att genomföra fullständigt kompromisslöst och utan undantag, tills den är fullbordad…“

Samtliga tre krönikörer är däremot helt eniga – tillsammans med Frances Stonor Saunders, at om Hawkwood inte utfört given order, hade han hotats med evig bannlysning av Katolska kyrkan – och det skulle inneburit slutet på hans eget liv – liksom för så många andra i hans följe.

Liknande situationer har förvisso utspelat sig många gånger under historiens lopp – man kan tänka på den legendariske Artillerikaptenenvid Tuirillerna anno 1789, som fått order om att “Tirer sur la Canaille !” eller “Skjut ned packet !” och som skall ha läst upp en proklamation för Paris invånare. Historikerna tvistar fortfarande om vem han var, men ungefär såhär påstods han ha sagt:

“Jag har här en skriftlig order ur Konungens hand, som bemyndigar mig att skjuta ned er allihop, eftersom ni råkar vara slödder och pack.. Om någon av de här församlade damerna och herrarna vet med sig att detta råkar vara sant, ber jag er stanna kvar på platsen – ni övriga däremot, som inte är slödder eller pack – kan lugnt gå hem, var och en till sitt. Om exakt en halvtimme ämnar jag inleda eldgiviningen, och om ni då inte gått hem, får ni skylla er själva !”

Antagligen hände något liknande i Hawkwoods fall, men helt säkra kan vi inte vara. Sent på kvällen, Måndagen 2 Febrauri hade Hawkwood kartlagt hela staden, och var färdig med en stridsplan. Han hade ont om riktigt artilleri och kastmaskiner – olivolja för att göra brandbomber med hade han däremot gott om – men vad Hawkwood åstadkom, var något liknande Brittiska Arméns “Block Busting” i tyska städer under andra världskriget – eller vad Julius Caesar gjorde i Alexandria – en rätvinkligt planerad rutnäts-stad med massor av raka gator – man måste skaffa sig fritt skottfält, och sedan dela in staden i ett antal zoner, som man förstör eller rensar efter hand.

Cessena var en liten och trång medeltidsstad, men Hawkwoods speciella form av professionalism visade sig återigen – han bevakade alla stadsportar – räknade ut var de panikslagna försvararna skulle rusa ut, och ställde ut sina engelska långbågsskyttar för att på kort håll skjuta ned alla beväpnade män, utan minsta besvär. Efter det indelade han sitt manskap i stridsgrupper med armborst och hillebarder, och det sparkades in dörrar och “rensades” byggnader, kvarter för kvarter och hus för hus, av hjärtans lust.

Striden lär ha pågått i 72 timmar, och när de sista försvarna till slut sökte sig ut genom den enda stadsport Hawkwood lämnat obevakad, märkte de alltför sent att hans ingenjörssoldater låtit såga sönder vindbryggan. 200 av dem drunknade omedelbart i vallgraven, men resten – över 3000 personer – tog sig simmande upp på andra sidan, blev de utsatta för en kavallerichock från Hawkwoods riddare – som med lansar störtade sig över dem. När de sedan råkade i oordning och flydde, låg där italienskt infanteri i beredskap bakom häckar, diken, murar och i skogsdungar.

Samtidigt med allt detta, var Hawkwood angelägen om att inte gå för långt. Han deltog inte personligen i striderna, utan ledde bara allt på avstånd- och det fanns en kategori av befolkningen, som han faktiskt personligen räddade, genom att skicka fram stora vagnar, som annars tillhörde hans kvartermästare och artilleri-tross. Detta var inte de yngsta, inte de äldsta och inte de rikaste kvinnorna – men de vackraste – heter det i alla medeltida krönikor. Hawkwood fäste inget som helst avseende vid om de var gifta eller inte, ifall de hade barn eller om de var jungfrur. Men – som sagt – minst 400 riktigt vackra och snygga kvinnor måste räddas från den brinnande staden – för så hade Hawkwood själv bestämt.

Vad var detta ?

Hastigt påkommen “Ridderlighet” ? Personliga intressen ?? Att “sörja för manskapet”. Visst inte.

Hawkwoods synvinkel var blott och bart praktisk eller ekonomisk. De vackraste kvinnorna, resonerade han, hade störst chans att bli med barn igen efteråt, och därmed kunde ju Cesena återbefolkas, vilket i stor utsträckning skulle förbättra situationen. Efter ett tag skulle det helt säkert uppdagas, att kyrkan låg bakom alltihop; och därmed började alltså renässansen… Hawkwood var en framsynt man. Han räddade så många civila han kunde, och merparten av all obeväpnad stadsbefolkning från Cessena överlevde alltså.

Hur gick det då för Kardinal Robert av Genève, som beordrat en fullständig massaker ? Jodå, han blev så småningom Påve han, under namnet Clemens VII, men han fick fly till Avignon i Frankrike – och slutade alltså som “Motpåve” – inget annat. Andra Påvar kastades av en romersk samtid i Tibern som blodiga lik, medan pöbeln hade ställt sig på deras bröst, och vrålat “skäll, hund” under de sedvanliga kravallerna. Läs Barbara Tuchmann om ni inte tror mig…

Jämför också med den nutida Monoteismens Orgier i Gaza, under Netanyahu och i det såkallat “Heliga Landet” där Judar och Muslimer fortfarande tror på sin förbannade Monoteism.

Hawkwood slutade som Florentinsk Hedersmedborgare, men Boccacio och andra lokala krönikörer lär ha utropat:

“Vem kan nu tro på Påven, Jesus eller Helgonen ? Efter Cesena har hela kyrkan fallit omkull, för vem som helst kan ändå se, att dess präster och påvar inget annat är än en hop Mördare, och deras tro är på intet sätt bättre än någon annans..

Ett Sverigerportage: Sten Broman och den Lille Hedningen….

2026-07-14 by Hedningen

“Sverige-reportage” heter en helt annan blogg i den Svensk-Hedniska Bloggosfären, som närmast är att likna vid en folklig proteströrelse. Den utges av en gammal journalist som heter Jens Flycht, som påfallande ofta skriver om hedniska gravfält, runstenar och andra slika ting i Mälardalen, där han själv bor. Han sysslar även med skytte, möter märkliga personer och besöker platser, som visst inte är okända men som glömts bort och försummats av inkompetenta myndigheter och den stora “allmänheten” som låtit sig fördummas av “Allsång på Skansen”, politiska tal i Almedalen, Mr Trumps Fotbolls-VM och liknande företeelser.

“Hedniska Tankars” redaktion om fyra personer däremot, arbetar träget vidare i huvudstadens Nordvästra Sektor, där kriminaliteten blomstrar, och såkallade “småmord” hör till ordningen för dagen.

Men – bakom oss har vi en veckas semester – det är allt vi får i år – och den har tillbringats inom den populationsgenetiska kloak, som en gång hette Sverige, samt Danmark – som faktiskt är ett yndigt land och dessutom “Fröjas Sal” om man får tro på den danska nationalsången, og det skall man jo – måske.. ? (nej, inte “moské” – sådana har man alldeles för många av i Malmö)

Staden Lund, däremot – har ett universitet med en huvudbyggnad, som faktiskt står kvar trots att Lund bombades av Brittiska Royal Air Force under Andra Världskriget (det skedde 1943, av 2 och inte 1 Lancaster-flygplan ur en “Pathfinder” division) med fyra kvinnliga sfinxer eller “famösa klavermamseller” som Axel Wallengren, alias Falstaff Fakir skrev på det fjärran 1800-talet. Egentligen skulle de symbolisera de fyra fakulteterna Filosofi, Medicin, Juridik och Teologi – men det är en annan historia. I närheten finns ett Kulthurhistoriskt Museum som blivit ett forum för politisk korrekthet, trots att dess samlingar är stora nog för att bli Världsberömda, ett hus för den Akademiska Föreningen eller Föroreningen och mycket mer, samt Axel Ebbes skulptur från 1918 av “Mannen som bryter sig ut ur Klippan”

Den symboliserar tankens frihet, och Hedendomens seger över all Kristendom, Monoteism och Islams slutliga nederlag. På den tiden det fanns riktiga Humanister i Lund gjorde någon en snö-skulptur en vinter med “Kvinnan som bryter sig in i Klippan” och en naken ung kvinna som visar allt hon har mellan benen bakifrån – det var före Världskrig nummer två och det blev stor skandal. I Lund levde och verkade också Sten Broman på sin tid. Han var en folk-kär person, i första hand musik-kritiker, recensent och Tv-stjärna i dåtida program som “Kontrapunkt” – SVT lärde på den tiden ut vettiga saker, istället för att göra folk till imbecilla vrak och förbarnsligade vuxna, med skitprogam som “Så ska det låta”, “allsång på Skansen” och så vidare – som idag. BBC har fortfarande kvar sin folkbildande uppgift, och kan erbjuda information skyhögt över SVT:s nivellering, liksom ett snabbt krympande fåtal TV-kanaler i Europa, men annars stör inget den fördumnings- och idiotiseringsprocess som sveper över det nutida Sverige. Sten Broman – dragspelshataren – var bland de första att uppmärksamma den, men frågan är väl hur han skulle ha sett på den TV-underhållning som erbjuds idag, “mediaman” som han faktiskt var.

Han sade en gång at than delade in mänskligheten i tre sorters folk: “Fähundar, Kladdsockar och Skitstövlar” – eller i alla fall något ditåt. Vanliga Fähundar finns det alldeles för många av, en “Kladdsock” betyder på Skånska en person som så att säga har lite otur när hon eller han försöker tänka, men en Skitstövel är en sådan som med full medvetenhet om saken tänker fel och följaktligen handlar felaktigt emot sina medmänniskor. Det gjorde aldrig Sten Broman – men dragspel, med ett slags väsande, flåsande missljud, var en sorts musik han aldrig förstod sig på. Ändå kunde han på 1970-talet glatt och villigt posera med kända dragspelare från 1970-talet på reklam-affischer över hela Sverige..

Och hade han humor för det mesta. Men Hedningens hustru minns följande historia, från en tid när den Hedning som skriver detta ännu var ett barn. 4 April 1974 hände det sig, att Sten Bromans stora komposition i fråga om klassisk musik – som han ju var expert-recensent på – som hette “Missa Cathedralis” och inte “Musica Cathedralis” – det namnet kom först senare, när han under självrannsakan och tydlig ruelse omarbetat alltihop – skulle ha urpremiär, i Lunds Domkyrka förstås. Lund är dessvärre ett känt tillhåll för de kristna, och Sten Broman liksom alla någotsånär bildade personer i staden fick lida av deras förpestande närvaro i ett helt liv – fast nuförtiden är där ännu värre, när även islam har försökt etablera sig på platsen. För övrigt hade Lund en gång också – som enda stad i Sverige ett Polsk-Judiskt Ghetto av Centraleuropisk modell – i Arbetarstadselen “Nöden” i södra halvan av innerstaden – men numera är de gatorna för länge sedan gentrifierade till oigenkänlighet.

Sverige är ett underligt land. Numera har vi Ghetton i Betong, som “såsial-demokraturen” byggt åt oss. Före det fanns riktiga Ghetton, bland annat i Lund… Och den som en gång har tagit sig ut ur Betongen och Lämnat Ghettot bakom sig, minns i hela livet hur det var att växa upp så… sak samma om det var ett kristet ghetto eller ett muslimskt, för ghettot är alltid en TORFTIG miljö…

Alltnog, “Missan” eller Mässan som skulle framföras i katedralen, med allt kristet Mess Around – föll platt till marken. Ett mäktigt, fyra minuter långt orgelackord tonade ut över kyrkbänkarna, den där dagen i april 1974 – men nästa dag kunde häpna besökare läsa i Sydsvenska Dagbladet – vars musikrecensent just Sten Broman varit i alla år – om hur det blev en “Missa Catastrofalis ” för alla dessa Satans Kristna istället – och skammen blev allra störst för dess kompositör, Sten Broman själv. Vem kom egentligen med det uttrycket ? Gamla kulturjournalister vet inte sanningen, man trodde länge att det var Bromans efterträdare i “Sydsvenskan” – en viss Carl Håkan Larsén – dåförtiden i 30-års åldern – som gav upphov till det – men så var det inte alls. Framför honom i kyrkbänkarna satt en liten hedning på tio år den dagen, och det var han som avslöjade “Kejsarens Nya Kläder” och Hela den Kristna Bluffen, eftersom han aldrig trott på de kristnas gud.. Ja – det var som i den berömda sagan av H C Andersen ungefär – men Sten Broman gjorde alltså fiasko – och det var ingen annan än den Hedning, som skriver dessa rader som såg till att det blev just så.

Han råkade “missa” helt enkelt. Han skulle aldrig ha givit sig i lag med de kristna, utan fortsatt leva som den Hedning han var. Men händelsen och de negativa recensionerna, som en ung Hedning utlöst, knäckte honom nästan. Han kom aldrig över dem.

Såhär långt efteråt kan vi också avslöja, att Sten Broman tröstade sig ganska fort, även om han dog redan 1983 – vilket trots att han blev 81 år och alltmera cynisk och skröplig egentligen var alldeles för tidigt. Under 1970-talet umgicks han flitigt med strippan, utvikningsbruden och Sex-stjärnan Gunilla af Halmstad (ja – det fanns sådana i Sverige då – numera är Heterosexualitet närapå förbjudet i Svensk kultur, feminister, islamister, bögar och nymoralister har tagit över – medan Broman, den gamle libertinen, väl sitter hos Brage och Idun i Breidablick just nu, tar sig en öl och ser ut över eländet). Hon lever fortfarande, och är idag 81 år gammal – alltså lika gammal som Sten Broman blev, och hon har utgett bloggar, böcker och mycket mer om sitt innehållsrika liv, bland annat när hon för tidningen “Lektyrs” räkning genomförde en “Gorilla Show” – eller va de “Går Illa !” på Sexorama i Stockholm, långt innan “Gorilla Girls” och FEMEN-rörelsen från Ukraina (kända från “Hedniska Tankar” ) också haft ett intimt samröre.

Bland annat sågs de två ta in på Hotell Falsterbohus – idag Bostadsätter för Miljonärer i ett alltmer ojämlikt Sverige – i skilda sovrum, men ändå. Och Kiviks Marknad var ändå Kiviks Marknad, med kvinnor som gick Fejas ärenden – men under “Bögens vecka” och Anal-kladderiets Stockholmsvälde får man såklart inte visa sådana saker längre, ens i Skåneland och de sydligare svenska provinserna, som är fästa vid vårt land för att visa pöbeln hur bra och förståndigt resten av Europa och de fria danskarna ännu lever, därför att människor av Danmark struntar i överheten, och får styra sig själva. I förtryckets och Jante-lagens mediastyrda Sverige, finns förstås inget sådant, nu eller förr – men som sagt – det är en annan historia. “Zontariffen för en Krona, för dig ända till Landskrona !” utbrast en gång Axel Wallengren innan han dog i Berlin, och om resan dit, tänker “Hedniska Tankar” berätta i ett annat Sverigereportage..

Falsterbohus eller Kvalster-bo Lus – det är bara att välja..

“Gunilla af Halmstad” gick Frejas ärenden och ägnade sig åt REN PORR – På sin tid… (foto från Tidningarnas Telegrambyrå, 1970-talet)

FOLKE har namnsdag – Leve Svenske Folke !

2026-07-14 by Hedningen

Idag är det den 14 Juli, och Folke har namnsdag enligt den nutida svenska almanackan. Man svamlar på Wikipedia och överallt annars på Internet om att mansnamnet “Folke” skulle betyda “hövding” – men se – det gör det INTE ALLS, för det är en helt felaktig och oriktig härledning. Visserligen har flera berömda hövdingar för Sveafolket och andra namnkunniga personer hetat så, exempelvis Folke Filbyter på 1100-talet, eller Folke Bernadotte, som mördades av judarna och Stern-Ligan i Jerusalem 17 September 1948, efter det att han under Andra Världskriget räddat mer än 20 000 människor, huvudsakligen judar – ur Nazismens koncentrationsläger.

Sådan var den tack han fick. Sådan är Monoteismen, och vad Islam, Kristendom och Judendom leder till, ser vi dagligen flera bevis på.

Sanningen låter sig inte tystas ned. Historiska eller om det nu är Hysteriska Muséet i Stockholm kan försöka förvrida “Folkes” namn, men sanningen är att det betyder “Folklig, som tillhör folket” – alltså vårt etniskt svenska och Nordiska folk, rätt och slätt. “Folke” är nämligen just ett Nordiskt namn, och det kan ingen förneka. Namnet Folke har sina rötter i det fornnordiska språket och härstammar från det gamla ordet “folki”, vilket betyder “folk” eller “nation”.

Namnet Folke har använts i Sverige sedan äldre järnåldern, och det är ett gammalt namn som ofta förknippas med styrka och gemenskap – den gemenskap och den styrka, som vårt folk nu saknar.

I Sverige finns idag minst 17 647 personer som heter “Folke” – företrädesvis av manligt kön – och minst 420 personer heter “Folke” i efternamn eller tillnamn, enligt SCB.

“Wir sind das Volk” – eller “Vi är Folket” skrek människorna i det dåtida DDR strax innan Berlin-Muren föll.

Här i Sverige, av år 2026 finns också en PK-mentalitetens och “Woke” tänkandets “Berlinmur” som vi MÅSTE bryta igenom, om vi ska kunna överleva som nation, i alla fall i det långa loppet.

Det måste bli slut på Främlingsvärlde, Monoteism, Oligarki, Socialism, Kommunism och andra Totalitära läror.

Vi måste acceptera den bistra sanning, som innebär att “multikulturalism” och ständigt ökad invandring, globalisering och allmän nivellering INTE kan bygga ett hållbart samhälle – för ett hållbart samhälle kräver en gemensam, kulturell, språklig och i sista hand också etnisk identitet – även om det kan ta flera generationer att bygga upp den – eller om man så vill – återuppbygga den…

“Folkbildning” är ett äktsvenskt ord. Det finns nästan bara på svenska – och innebär att man bildar ett folk – främst då genom att sprida kunskap, fakta och liknande – i det stora eller lilla. En del amerikaner har försökt översätta ordet till det likljudande “Folkbuilder” men det betyder inte helt samma sak, som ni därute som verkligen behärskar det svenska språket nog förstår. Ni som inte talar det så bra eller inte behärskar det fullt ut, förstår antagligen inte skillnaden, men i detta fall gör det mindre.

Det viktiga är i alla fall hur ni är som människor, och om ni avser att stanna i detta land livet ut, för att göra det bättre, starkare och sundare – eller om ni önskar riva ned allt det, som otaliga generationer före oss som lever nu har byggt upp. Där går skiljelinjen. Där – och bara där !

Att Folkbilda, och att vara just Folkbildare är vad vi här på “Hedniska Tankar” har ägnat oss åt i mer än 11 år av träget “bloggande” så gott som dagligen, och vi har funnits på Internet sedan före år 2000 – för vi skrev faktiskt våra egna bloggar redan då.

Just nu är vårt land och folk utsatt för många hårda “påverkanskampanjer” – både från vissa krafter utomlands – i USA och Ryssland till exempel – men också från diverse grupper och politiska partier inuti det egna landet, som hela tiden stöder de totalitära ideologierna. De vill ha mer islam. Mer kriminalitet. Mer terrorism från Palestina. Mera Judehat.

Mindre stöd till Ukraina. Sämre förhållanden och sämre levnadsvillkor för etniska svenskar – och mer främlingsvälde, oligarki och växande klassklyftor. De kallar sig “Socialdemokrater” och säger att de värnar om Miljön, men de ljuger faktiskt – och vi uppmanar er att inte rösta på dem i kommande Riksdagsval – eftersom vi valt sida.

Därför publicerar vi nu nedanstående lilla sång – som vi tillägnar alla dem, som tillhör vårt Folk – kvinnor eller män – men mest alla dem, som råkar heta “Folke” och som tror på bättre tider.

Vi bygger landet som Asarna gav
Befriar var Kors-träl och kristen slav
Städer må brinna, men Islam ska försvinna
Försvinna för alltid ifrån detta land
Kom broder och syster, räck mig din hand !

Vi bygger landet i gärning och ord
Röjer dess tegar och plöjer dess jord
Vi bärgar skörden som åkrarna gav
Timret ur skogen och fångsten ur hav

Vi är de hedningar som byggde landet
Vi bar det fram i nöd och strid
I trots och längtan
I svält och armod
Nu bygger vi en bättre tid !

Malmen ur berget och milornas kol
Stöpte vi järn av och smidde till stål
Fiskarens koja och torparens hem
Röjde vi plats för och timrade dem

Vi är de hedningar som bygger landet
Vi bar det genom fred och krig
Med hopp och längtan
Trots utländskt högmod
Nu bygger vi en bättre tid !

Vi är etniska svenskar och män
Vi reste bygden och värnade den
Vi är de kvinnor som bördorna bar
Skapade lyckan och höll henne kvar

Vi är de hedningar som bygger landet
Vi bar det fram i nöd och strid
I trots och längtan
I svält och armod
Nu bygger vi den nya tid

Grannar i den Svensk-Hedniska Bloggosfären – och “Kowalski” !

2026-07-13 by Hedningen

Borta hos Kulturföreningen “Ideell Kulturkamp” – fortfarande företrädd av den hedniske bloggaren Henrik Andersson, som liksom vi är Asatrogen och inget annat, skrivs det mycket; även under det som för odugliga politiker i Sverige och diverse “vanliga” medborgare och medborgarinnor skall vara semestertider. (Nej, det finns inget tredje ! mänskligheten har endast två kön, detta är elementär biologi och rena fakta )

Vi rekommenderar att ni LÄSER följande artiklar om Ukraina, dess historia och vad som pågår där.

När provinsen Moskva gjorde uppror emot Kiev

Slaget vid Svensksund, Sveriges största marina triumf

2 665 866 746 664 djävlar

Mannen som besegrade KGB: 40 år i underjorden för Ukrainas frihet

För övrigt anser vi här på “Hedniska Tankars” redaktion att det är Stora Bält, Lilla Bält, Öresund och Kiel-kanalen som snarast skall STÄNGAS för all obehörig olje- och frakttrafik, inte Hormuz-sundet. Krig och konflikter i Islams länder eller Venezuela angår inte oss svenskar och Européer, men Ukrainarna ÄR och FÖRBLIR vårt brödrafolk.

Och måtte 2 665 866 746 664 Djävlar ta alla dem i vårt land, som fortfarande stöder “Magadan Magda” och hennes sakramentskade anhang. Vi vet vad som kan hända – den 16 September i år – och vi har valt sida – eftersom krig pågår i Europa och i Sveriges närområde, måste vi tyvärr välja sida, och vi har som Ilja Stepanovytj på sin tid valt det aktiva civilmotståndets väg – en gång för alla. Krig gör så med människorna. Förr eller senare måste man träffa sitt val, och bestämma sig för vad som är viktigt här i tillvaron, och i en del fall finns ingen återvändo. Hedendom och Humanism är samma sak som individens frihet, och den eller de som tror på detta, kan inte längre stödja totalitära ideologier, som Socialism, såkallad “Såcialdemokratur”, Kristendom, Islam, Kommunism eller Rysk Oligarki.

Våra värden är annorlunda.

Några som också har samma grundvärden som vi, är den frivilliga organisationen “Smeder utan Gränser” – som aktivt samarbetar med “Blågula Bilen”, Föreningen “Svenskbyborna” på Gotland och andra frivilliga styrkor som hjälper Ukrainas folk – vi har skrivit om dem flera gånger, och berättat sanningen för er.

De har hämtat sin symbol från Torshälla – Tors egen stad i Sverige – och fastän det idag är en måndag och inte en Tors Dag, kan vi bara citera det tyska ordspråket: “Der gott der Eisein wachsen liess, Der wollte keine Knechte”

Ordet “Smed” heter på polska Kowal, och efternamnet “Kowalski” är lika vanligt som “Andersson” eller “Svensson” i Sverige – eller engelskans “Smith”.

I svenska media försöker man hela tiden framställa det som om det Polska stödet till Ukraina skulle vackla, och Statstelevisionen SVT sprider öppet rysk propaganda om ca 2 miljoner fega smitare, lika usla som SVT:s programredaktörer och chefer, svenska hipster-vrak och småbögar av alla sorter och kön. Vi säger er, att denna svenska “smitarmentalitet” är lönlös.

I tider som dessa, gäller det att vara just en god “Kowalski” – till och med humor får användas i kampen för ett fritt Ukraina, och humor är ett viktigt vapen i krigstid. I det nutida, freds-skadade, viljelösa Sverige, där en slö, slapp och handlingsförlamad attityd har blivit vardag minns kanske många endast “Kowalski” i “Madagaskar-Pingvinerna” – en mass-medioker, infantil barn-historia från USA. Men “Kowalski” är ändå en tekniker. Till och med barn torde förstå, att han är en oerhört enkel varsele, men att han gör sin självklara plikt. Kowalski hittar alltid en ny teknisk lösning på de problem han och andra ställs inför, han använder sin kunskap, sina färdigheter och sin hjärna för att bistå dem, som verkligen behöver hjälp.

Precis som “Smeder utan Gränser” eller “Smeder för Ukraina”

TOR i Torshälla – Smedernas stad. “SakumukminiThor” står det på Rökstenen i Östergötland – Det betyder : “Säg till de unga, säg det folkminnet – Tor !”

STÖD “Smeder utan gränser” och donera pengar på länken här.

En av dem var den man, ni ser nedan. Wincenty Kowalski (1892–1984) var en äkta polack, och en riktig Kowalski dessutom. Han slogs i två Världskrig, och han slogs också för ett fritt Ukraina. Han slogs i de Polska Legionerna under Första Världskriget, blev satt i fängelse för en tid och fortsatte som befälhavare för den Första Polska Infanteri-divisionen i Världskrig nummer två.

För närvarande går utvecklingen i vår Värld långsamt och obönhörligt emot ett Tredje Världskrig, som vi alla vet. Sak samma vad vi kallar det för, rent historiskt sett. I princip har kriget redan börjat. Vår egen nuvarande Statsminister, Ulf Kristersson (som knappast är en någon kristen son, snarare sukinsyn på polska – på grund av sin hustru) har sagt att vi befinner oss i en gråzon: “Det råder INTE fred i Sverige, men heller inte Krig”. Wincenty Kowalsky slogs också emot Tsaren i Ryssland, när han var riktigit ung. Han valde sida, en gång för alla – och den sidan var inte Rysslands. Han satt också i Nazisternas fångläger, och slutade sitt liv i exil – men han smet aldrig från sitt eget land, svek aldrig sin plikt som man och människa emot det Polska folket – utan gjorde vad han BORDE göra.

När gör DU som läser detta DIN plikt – stor eller liten ?

Jeszcze Polska nie zginęła – “Än är Polen ej Förlorat !”

“SLAVA UKRAINI” – LEVE DET FRIA UKRAINA

“Gewaltig ist, was im Osten Vorgeht !”

LÄSARBREV från signaturen Bi Varg – Andliga hågkomster i sommarvärmen

2026-07-12 by Hedningen

“Hedniska Tankars” redaktion om tre personer får ibland läsarbrev, och efter att ha publicerat signaturen “Bi Vargs” tankar om Beowulf den 7 Juli i år (se tidigare inlägg) får vi här – mitt i sommarvärmen och semestersäsongen – publicera ett inlägg med andliga hågkomster, drömmar och syner. Sådant är vanligare vintertid i Norden, då snön ligger tung, och Alvablotets tid eller Midvintern sänker allt i mörker, och ger oss mer kontakt med förfädren och det andliga – Sommaren är en tid när de flesta av oss är aktiva länge, och i det moderna mediabruset finns det knappt tid för oss att uppfatta andra dimensioner i tillvaron.

Det Norska “Draumkvaedet” upptecknades först på 1840-talet i Telemark, men innehåller rent hednisk och halvkristna drömsyner från tidig medeltid – likt det sena kvädet “Solarljod” i Eddan…

En gång i tiden redigerade “Hedniska Tankars” äldsta kvinnliga redaktionsmedlem ett såkallat “fanzine” om drömmar och seriös drömtolkning, men det var på det nu fjärran 1980-talet. Härpå låter vi “Bi Vargs” hågkomster och syner förbli i huvudsak oredigerade, och låter dem bli publicerade här, till den nytta och nöje det nu hava kan. En sak är säker – de gamla gudamakterna lever, för många har sett dem – “Grutte Gråskegg” i “Draumkvaedit” är ingen annan än Oden eller Odin själv, som leder Åsgårdsreien – som många sett själva i nätter av storm – också “Hedniska Tankars” chefredaktör – men sådana syner skall man vara försiktig med.

Det vet du nog vid det här laget att det kommer att ske, men vi har tid, tecken kommer ges om tiden börjar rinna ut. Jag ska berätta om min enda säkra händelse med Oden, trots min ringa kunskap (inlästa) har jag vissa egenskaper eller höjder inom mig själv jag under många år visade för världen som är och komma skall. Som jag skrivit tidigare om du minns har jag sett Freyja (Krigsgudinnan för mig, ingenting annat då jag valt bort allting annat eftersom jag smakat det i livet redan) Framför månen, en natt jag satt i tårar på en icke elektriskt belyst kyrkogård ståendes på en höjd, detta var väl 8e natten jag spenderade där någonstans kring, jag hade upprepade nätter varit på samma plats (viktigt då de förenklar det hela för svar) det var sommar, trots det sägs vara lättare att höra dem om vintern gjorde jag försök på försök och talade om allt, all jävla smörja vi satt oss i under nuvarande tid vi leva i, allt ifrån regnbågstramset, politikers och höjdares lögner, problem mina vänner och närstående nämnt för mig under livet, även så om det gått +10 år sedan det sades. Jag berättade om vår situation och även min, sist. Att ingen av oss fick en chans att visa vad vi gick för och att det nu var för sent, på det sättet som sägs är “det enda” jag gjorde liknelser och talade om kristendomen och att jag träffat många, men att väldigt få var som jag, att det måste finnas en plats för såna som oss och mig, jag sa att vi låg i rännstenen, berusade av all möjlig skit, jag talade om att de hjältarnas tid är över och gjorde även liknelser här, att det kändes som omöjligt utan att bryta lagen, deras lagar de satt opp. Jag vet att livet fortsätter och att vi på något sätt är sammanflätade, jag tog alla liknelser, löjliga som till syntes riktiga eller möjliga enligt vetenskapen, om man sett mycket sci-fi

Att valhall kanske är dit man ska I LIVET, om man kunde tänka sig dit. Att himmelriket är stort och en stor sortering sker, jag visste att jag inte bar någon ondska inom mig förutom när jag ser den och då vill jag alltid taga strid emot den, som oden påståtts sagt, när och om han vandrade som människa. Men blodlinje-sagorna som med tiden blir gudasagor, jag visste att det fanns något mer eller både och.

Till slut klev hon som jag tidigare skrivit fram, framför månen med en blå dimma runt som ställde sig som en “romb”? runt den. Med spjut och sköld av eld, solens strålar till rustning. Efteråt ställde sig någon rökvägg framför träden som och skickade något grönt mellan sina toppar den natten, som norrsken, nästan, men det var natt och jag såg något som jag är osäker på om någon som stått bredvid mig hade sett, det gröna svepet av microliv som jag vill tro att det är, man kommunicerar med via exempelvis känslor eller något annat. Rökväggen såg jag likt igenom, där var en underbar sommaräng, en vagn jag antar hästar kan dra, och en grep helt av trä med tre piggar på. Nu när jag googlar Elhaz, Algiz för står jag mer. Det kunde tydligen även betyda människa, vet inte riktigt om google har rätt, men fick som sagt ingen verbal tradition till mig men mycket hittar jag inombords när jag ensam visar respekt eller glor i elden. enligt google:

“Elhaz (även känd som Algiz) är den femtonde runan i den äldre futharken och representerar bokstaven “z”. Den symboliserar skydd, försvar, en älg och ett vasst gräs. Inom nordisk mytologi och magi har den traditionellt ansetts vara en av de mest kraftfulla skyddsrunorna. [1, 2, 3]”

Jag minns att jag i Lindesberg, fått mer beskyddande saker till mig i nån rökig bild som gått rakt igenom mig, men där var det en massa, vad det nu kallas, stora trästumpar med fjädrar, ristningar och annat på sig sveptre rakt igenom mig. Vissa skulle säga att allting var en hallucination men eftersom att allting jag senare fått till mig också stämmer när man väl hittat en betrodd källa, med vad jag känt att det ska betyda utan att alltid kunna uttrycka mig verbalt i dessa.

Såg en gång vid ett tillfälle runan uruz brinna i skyn, sett ljusvarelser stråla sig ur ett stearinljus i mitt rum, direkt efter den första (manliga) av dem, kom till mig i hjärnbild nedifrån gatan och en sekund senare stodo han tätt bakom mig i mitt fd rum, jag hoppade till lite och sa “Oooh helvete va du skräms, kunde gett mig en hjärtinfarkt, du får gå in genom dörren fattar du väl, gå in med mig nästa gång” Efter det tittade jag mot ljuset som brann bakom mig där jag satt och skrev på de senaste händelserna för att försöka kartlägga allt som hänt och vad som var på riktigt eller inte. En sanning är att oavsett vad jag hade stoppat i mig eller vilket skick jag än var i så blev jag spiknykter och helt klar i huvudet när någonting från dessa världar närmade sig, efter Freyja hade visat sig exempelvis blev allting helt tyst.. röd tråd är svårt men jag undrar om jag nämn vad som hände i mitt rum när jag återvände från kyrkogården den natten? mer om det i slutet av denna text.

När jag tittade mot stearinljuset i mitt rum strålades en eldvarelse till ned sittandes i min säng ur ljuslågan.. jag hade en symbolisk ring och en egen bön jag skrivit eftersom jag tröttnade på alla kristna banala upprepningar och ännu mer på det löjliga nykristna jag fåtalet tillfällen deltagit vid, men jag för inget krig mot dom utan skulle egentligen ha en värld där man slipper ta andras friheter ifrån dem, problemet är att det upprepade gånger lett till undergång när man tillåter vad som, de bryter ned lite i taget och ändrar i micro tills det slutligen är makro och ondskan spelar ut dumheten, jag citerar: “Academia and knowledge is like prostitution and love” Jag minns att jag försökte med allt, “sälja min själ“, gifta in mig, utföra uppdrag, vara livvakt, tas in och kastas ut om det inte skulle fungera, jag sökte helt enkelt efter någon som kunde ge mig order utan att jag skulle behöva ifrågasätta eller ha en bättre plan själv.

Som du säkert minns går jag den långa, långa vägen här och läser egentligen så lite som möjligt, bläddrat mycket i bibeln och varit inne endel på runeberg och det var egentligen där jag hittade mig själv.. Här kunde jag läsa och stanna opp, tänka ett tag sedan bara fylla i och varje gång hade jag rätt, någonting hade kontakt med mig dessa nätter, de döda? Allfadern? Skaparen? Utomjordingar? Du vet säkerligen hur det kan slå runt i huvudet på en obildad, men jag togo ändå opp kampen för sanningen.

Tillbaka till rummet och ljusvarelsen.. Jag ställde mig opp mitt framför henne och såg likt telepati en liten ring strålas i eld mot mig och jag svarade mycket senare med: “Enkel och elegant, aldrig sämst men ofta bäst, fungerar i alla rum” Och förmodligen i alla tider, lika högt stående. Efter detta drog dom tillbaka till?? Solen? Det finns ju sniglar som skapar stålpansar för att leva vid vulkaner, räkor som lever runt lava på skyhöga temperaturer och nu till det sista som hände natten jag såg Freyja.

Så långt en av våra läsare, som skicat med ovanstående bild från “Det Sjunde Inseglet” – en film av Ingmar Bergman, som – visserligen med kristna och medeltida motiv, men innerst inne Hednisk i sin livssyn – präglat flera generationer svenskar under 1900-talet. En gång försökte vi utan framgång förklara dess innehåll och betydelse på det rent djuppsykologiska planet för en tjeckisk väninna, som så att säga alltid gått Frejas ärenden – men likt Bibi Andersson – som spelar Gycklarens hustru – var hon alltför ung för att förstå någonting av detta. Nils Poppe, som spelar narren Jof – var vid filmens inspelningsår 59 år gammal, men gjorde en av sina bästa och mest seriösa rolltolkningar – egentligen var han aldrig komiker – vilket är känt av de som kände hans livsöde eller hans tidiga år. Han var heller aldrig kristen så det störde…(för att citera min gamla farmor).

Så – visst existerar både Freja, Freya, Freyja och Oden, Odin – gudarna har många namn – men människorna varseblir dem ofta otydligt, och såsom i en spegel – efter varje människas förutsättningar. Vi kan uppfatta delar av det gudomliga eller översinnliga, men inte dess helhet – då vi är begränsade väsen med kort livstid, och ibland lägre varseblivning än vi borde ha

Jawad Mofrad om Rigveda, Modern Fysik och Skapelsemyter

2026-07-11 by Hedningen

Nu över till ett inlägg från Jawad Mofrad, “Hedniska Tankars” fjärde redaktionsmedlem och trogne bidragsgivare:

En förklaring av Big Bang med Einsteins relativitetsteoriformler och Rig vedas kosmiska ägg…Om vi generaliserar relativitetsteorins formler om materia/energi med ljusets hastighet åter till Big Bang, når vi intressanta resultat. Relativitetsteorin säger att om vi vill förflytta ett objekt med ljusets hastighet krävs det en oändlig kraft, och detta är omöjligt. Men om vi föreställer oss att den ursprungliga mörka materian exploderade i etern av dess oändliga gravitationskraft i dess centrum och att den mörka materian själv (urrymden) förvandlades till elementarpartiklar av ljus, möjliggjordes denna omöjlighet i det tidiga universum. Den mörka rymdens dimension krympte längs rörelsen, tidsdimensionen expanderade och massan av den mörka rymdens (mörka materians) massa förändrades från relativ noll vid dess oändlighet till massan av en foton:

l = ḷ . √ (1 – v²/c²).

t = ṭ / √ (1 – v²/c²),

m = ṃ / √ (1 – v²/c²),

Big Bang var alltså som uppsprickandet av Rig Vedas kosmiska ägg:

I hinduisk mytologi är det kosmiska ägget känt som Hiranyagarbha (bokstavligen “gyllene livmoder” eller “gyllene ägg”) och Brahmanda [Brahma (stor, vidsträckt) och anda (ägg)]. Detta har sitt ursprung i Rig Veda och representerar universums ursprungliga källa. Ägget flyter i tomhetens mörka, kaotiska vatten och splittras så småningom, vilket ger upphov till Skaparen och hela verkligheten.

Nu kan vi fråga oss – gäller Rig Vedas Indo-europeiska sanningar också Asatron ? Jo, faktiskt…. “Veda” som i vedaböckerna betyder “vetande” på sanskrit, och det är ingen tillfällighet.

I Voluspás första strof heter det att “Aur var Alda, tha ekki Var….” vilket kan verka motsägelsefullt. Asatron har i och för sig flera skapelseberättelser, eftersom den råkar vara en Polyteistisk-Humanistisk religion, exempelvis är berättelsen om Ur-kon Audumbla och urjätten Ymer påverkad av Mithraismen, och dess skapelseberättelse – samt det gemensamma Indo-Iranska arvet….

Men – Nordborna gick ännu längre. Att något, som hette “Aur” fanns före allt annat, eller var “äldst” – ordet “Alda” är härlett just ur “ålder” – och betyder alltså först, i första början, urspungligen – är kanske svårt att begripa. “Aur” betyder sten, grus, massa – en oerhört fin partikel, mindre än ett sandkorn – ordet finns också i den moderna svenskan som “ör” vilket syns också i ortnamn som “Örebro” – bron vid det grusiga eller sandiga vadstället.

Världsträdets Yggdrasil – Kausualitetens träd – öses också dagligen med den vitaste och finaste Ör av Nornorna, får vi veta i Eddan – se denna danska bild från tidigt 1900-tal. Här är det det förflutnas Norna Urd – eller Ord – om utför det arbetet. Minst nio världar finns i Yggdasil, får vi veta enligt Eddan – ja – alla tänkbara Världar eller verkligheter, eftersom kausaliteten gör att antalet verkligheter är oändligt stort. Redan i själva skapelseögonblicket finns ett plus eller minus, ett vara eller icke-vara, och det är kausalitetsprincipen, Yggdrasils första gren. Varje händelse, som inträffat sedan dess – bildar en ny gren på trädet – men något “ägg” fanns alltså inte i Asatrons skapelseberättelse enligt Voluspá.

Det var fråga om en oerhört sammanpressad massa, en Singularitet, säger oss den moderna fysiken. Planck-tiden, en tidrymd som varade mindre än 10⁻⁴³ sekunder, var det ögonblick, “då icke-vara” fanns, “tha ekki var” med Eddans ord.

Ginnungagap, den mörka materien och själva Världsrymden, fanns också med i Eddans skapelsemodell, som mycket väl överensstämmer med modern fysik – liksom Rigvedas Indoeuropeiska myt.

“Eli-vaugr” eller Eli-vågorna, kallare än det kallaste i form av kyla som finns i Midgård, är Norrskenet, men också elektrisk energi – Thor – åskans och blixtens herre – vandrar ju dagligen genom dem fram till Asarnas tingsplats – Nordborna visste vad Bärnsten var – och att bärnsten kan alstra små blixtar, om den gnids emot ylle eller någon form av päls, till exempel. De trodde aldrig någonsin på ren vidskepelse, som att Norrskenet skulle vara “de dödas andar” likt schamanistiskt sinnade eskimåer och samer – för de var ett praktiskt sinnat folk, som utvecklats bortom ett såpass primitivt utvecklingsstadium. De hade redan astronomiska observationer, början till en naturvetenskap. Vi vet – tack vare modern fysik – att fotoner från solen bildar Norrsken när de träffar de högre lagren i vår planets atmosfär – och att den kosmiska bakgrunds-strålning som finns mellan galaxer och stjärnor är mycket mycket svag, kanske någon hundradels grad varmare än den absoluta nollpunkten ifråga om temperatur. Nordborna förstod allt detta, de anade att världsrymden var full av ett oändigt antal världar, badande i i kosmisk kyla.

Bildkälla: Rymdstyrelsen, Sverige

Jämför detta med de kristnas Idioti om “guds ande svävande över vattnet” eller buddhismens tro att jorden är en platt skiva, vilande på fyra enorma elefanter, som i sin tur står ovanpå en jättelik sköldpadda som flyter ovanpå en Världs-ocean, eller de i och för sig avancerade forntida Egyptiernas svammel om att skaparguden Chnum skapade det första människoparet av koskit och lera ovanpå en drejskiva.

Allt sådant är struntprat, har det visat sig – men Eddan och i viss mån Rigveda stämmer förvånansvärt väl med den moderna fysiken, eller vår nutida naturvetenskaps syn på hur Världsalltet uppstod – och inte bara det.

Sentida islänningar har lagt till, att Aur kan övergå i Odh – som i Odhin eller Odin, Oden.

Materia och Energi är utbytbara storheter, det vet vi redan via relativitetsteorin – ur energi kan materia uppstå, och tvärtom.

Men antag nu, att en del av materien – med tidens lopp – utvecklas bortom “Ymer” eller “Audumbla” och andra dimmiga, töckniga begrepp. Materien blir till sist medveten om sig själv, levande varelser och till sist även människor kommer till genom ren utveckling – kunskapen uppstår – för Oden är ju just runornas och kunskapens gud, det förtätade vetandets symbol.

Allt detta visste våra förfäder redan, men de kunde inte helt beskriva det i moderna, exakt vetenskapliga termer. De gissade och drog slutsatser – oberoende av Monoteism och totalitära läror som Islam eller Kristendom. De såg Världsalltet välva sig över deras huvuden i Vinternätterna – och de gissade RÄTT !

“Bögens Vecka – Snart så får det räcka !” Tjosan Hejsan – Fältpräster, Piss-koppar i “Missions-provinsen”, Grevar och Pultroner !

2026-07-10 by Hedningen

Svenska akademins ordbok borde inte saknas i något hem. Här på Hedniska Tankars redaktion – som för närvarande turnerar i landsorten, skrattar vi gott åt de kristna i sommarvärmen.

De slåss inbördes och är något av det mest inkonsekventa man sett – de följer ju inte ens sin egen bibel längre, utan vänder kappan efter vinden och predikar kladdigast möjliga analsex och fjolleri, eftersom det som vanligt skall “prajdas” friskt i år.

Bög-skvalet sköljer över oss alla. Förståndshandikappade, feta kärringar och gamla gubbar i 60-70 års åldern skall stå i minimala tanga-trosor på Stockholms gator och “twerka” inför treåringar och småbarnsföräldrar – och inte bara där – det skall förstås ske i alla andra städer också, även minsta landsortshåla – med “Svenska” Kyrkans, Såsialdemokrutternas och Centerpaskits bistånd – bland alla andra organisationer som tycker att det är helt okej att sexualisera hela det offentliga rummet – så länge det inte handlar om Heterosexualitet och framförallt manlig sådan – nej usch usch och fy – då blir det ju pornografiskt, ja “brott emot Väädegjunden” och “Könsmaktsordningen” som vanligt..

Ja, Tjänis Könis ! utropar vi därför frejdigt, så det hörs över halva stan… “Prajd” på er – era Thisbor, Tvestjärtar och Korvryttare !

Risk för skurar… Kanske bäst skydda minderåriga från Bög-skvalet i sommar – eller vad tror ni ?

Någon som inte tror på “Bög-skval” – inom “Svenska” Kyrkans eller rättare sagt Den Evangelisk-Lutheranska Andliga Ockupationsmakten (förutom Asatro och möjligen “samisk” religion finns inga “Svenska” religioner ellr kyrkor) – är den sk “Biskopen i Missions-provinsen” – Roland Gustavsson. Han har nämligen ganska nyligen skrivit en debattartikel, i vilken han tar avstånd från hela Homo-spektaklet, Lesbytarianerna och Presbytarianerna, ja hela himla byket. Biskop eller kanske Piss-kopp – välj nu själva bäst ni gitter, kära läsare eller läsarinnor – för det finns inget tredje, fjärde, åttånde kön osv.

För egen del tycker vi faktiskt att herr Gustavsson faktiskt har en smula rätt, men ber honom avstå från att missionera – särskilt emot oss etniska svenskar.

Han följer sin egen inre övertygelse, och det hedrar honom faktiskt. Han VÄGRAR viga sk “samkönade” par eftersom det går emot hans samvete, och som sanna Humanister och Hedningar måste vi faktiskt ge honom rätt. På Asatrons tid var detta inget problem. Om en Gydja eller Gode – som var folkvalda i de flesta fall – hade något EMOT ett äktenskap, eller fann skäl till att det INTE borde ingås, ja – då skedde ingen vigsel inför Gudarna heller. Möjligen kunde de som ville gå Loke tillhanda, så att säga – söka sig till något annat Gudahov, och försöka ingå giftemål där – men i huvudsak var Asatron – liksom tron på VANERNA en FRUKTBARHETSRELIGION – och eftersom män, parade med män inte kunde få barn, ej heller kvinna med kvinna (insemination fanns inte förrän efter 1500-talet, i alla fall inte i någon större utsträckning) – och däför är det ett historiskt faktum, att man i allt väsentligt avstod från pedofilin, och det myckna stjärt-sexandet.

Med klostrens och kristendomens ankomst ändrades allt detta, och det var nog inte ett steg framåt. Vill vi att vår egen kultur och etnicitet skall överleva – också i en överbefolkad Värld – ja – då kan vi inte gå omkring och hela tiden göra reklam för homosex, som man nu vill att alla organisationer i samhället ska göra, ja till och med Försvarsmakten. Människan är ett anspassningsbart och komplicerat väsen, javisst – men rent statistiskt och populationsgenetiskt sett är det inte sunt för någon nation eller etnisk grupp att “välja bort” naturligt föräldraskap eller ha alltför många homosexuella par i fertil ålder – och frågan är om inte gränsen redan är nådd för Sveriges del. Vi har redan sett att vårt samhälle är i uppenbar obalans, och att vår befolkningsutveckling inte är hållbar.

Fältprästen Karl-Henrik Wallerstein, till vardags kyrkoherde i Göteryds Pastorat, Kronobergs Län har i mer än tio år varit med i Hemvärnet, och är övertygad om nyttan av att försvara vårt land – med vapen i hand om så krävs – men han vill INTE viga några samkönade par han heller – utn följer sin övertygelse – vilket faktiskt borde vara en medborgerlig frihet. Detta står att läsa inte bara i frikyrko-blaskan “Världen Idag” – en smuts-tidning av allra värsta sort, föga bättre än Breitbart News – men “Kyrkans Tidning” har också tagit upp saken – och den skall ju vara “opartisk” – påstår den själv.

Kyrkoherde Wallerstein har aldrig “kränkt” någon – ens här i de lättkränkta hipster-vrakens land – utan helt enkelt sagt sig vilja rekommendera ANDRA präster, IFALL nu någon Hemvärnspersonal eller Försvarmaktsanställd skulle tillfråga just honom om att gifta sig homosexuellt i kyrkans hägn. Han följer nämligen sin Bibel, och det gör han alldeles rätt i, om ni frågar oss.

Vi har tidigare i år rapporterat om hurusom Nordiska Asa Samfundet noterat splittring, groll och bråk, trots ett medlemsantal på över 6000 medlemmar, enbart i Sverige – och ännu fler utomlands. Orsaken uppgavs vara just “samköneriet” – men som sagt – detta BEHÖVER inte vara något problem.

Man kan ju gifta sig borgerligt, till exempel – eller enligt snart sagt vilken religion som helst – Godord (så heter det faktiskt – “Gydjeord” har aldrig funnits som språkligt begrepp) som accepterar homovigslar råder det ingen brist på, och man kan INTE påstå att Homosexuella i Sverige är en särskilt politiskt förföljd grupp, inte skulle vara accepterad i samhället osv osv. Snarast är den väl ÖVERREPRESENTERAD om något.

Däremot blir vi Hedningar och Asatroende politiskt förföljda och förtryckta i vårt eget land – vi har ju sett hur Socialdemokraterna, med Morgan Johansson i spetsen – i rollen som “samtidig” Inrikes-, Justitie- och Vice Statsminister försökt förbjuda Torshammaren – något som annars bara förekommer inom rena diktaturstater – en enda person ur “Nomenklaturan” kan inte få ha sådan makt, om inte det rör sig om en Ayatollah, en Trump eller en Vladimir Vladimirovitj. Om detta kan ni läsa i avsnittet “Runkampen” genom att trycka på denna länk.

Ännu några tankar – en TYRS DAG….

2026-07-09 by Hedningen

“Tyr och Soldaten ärar vi
När i tider av fara
De står oss bi…

Men när faran är borta
Då fyllda blir faten
Så glömmer vi Tyr
Och föraktar soldaten…”

Ett stilla sommarregn faller över Mälardalen. I Ukraina fortsätter kriget – och svenskarna glömmer allt, eftersom de ska ha semester. Tror ni Putin och hans Stavka tar semester, förresten ? Stänger Irans drönar-fabriker, bara för att detta råkar vara tiden före Midsommar i vårt land ? Tar de kriminella semester och slutar sälja knark på Tjärna Ängar utanför Borlänge, i Norrköping, Landskrona, Bergsjön, Rosengård, Stockholm ? Vad gör Rawa Majid i Turkiet, och varför kan han – och hundra andra av samma sort – inte utlämnas till Interpol och rättvisan av Regeringen Erdogan ? Upphör korruptionen i Bryssel, och bland alla dessa Brysselslickare som fyller vårt Nationella Parlament ? Somliga tycker kanske att det smakar pikant och härligt att slicka lite Bryssel och vifta med Regnbågsflaggor såhär års, men förr eller senare får vi se vad det verkligen smakar…

Så många frågor, så få svar.

De Galna Gretorna fortsätter skrika om “miljööön” och har inte förstått att säkerhet till liv och hälsa är årets viktigaste politiska fråga i det här landet.

Vi får hoppas att inga “mass-skade utfall” äger rum i år, nu när det är vårdstrejk. Sök er bort från städer, bort från allmänna kommunikationsmedel. Till Midsommar kanske ni kan fira att ni klarar livhanken i de skogar och på de fält i vårt land, som står grönskande och inte alls torra – för det här är inget torr-år.

Tyr ser er. Han hette en gång Ziu, Mars Thingsus, Zeus. Han finns alltid kvar, även när ni allesammans sviker.