Två Läsarbrev

Och nu över till något helt annat – ”and now, over to something completely different” som en viss John Cleese en gång sa – på bästa sändningstid hos BBC, British Broadcasting Corporation – när det begav sig. Jag har varit något slö, ja trög på att besvara och bevaka mina läsarbrev detta år – trots att jag redan tagit in sådana, och publicerat dem i sin helhet. För det första beror det på att jag är mycket mer intresserad av att bevaka skeenden runtomkring oss – ”andlig” eller ej, så lever jag inte instängd i ett elfenbenstorn – inte under någon nyss överstånden ”Pandemi” heller – ifall Pandemin nu verkligen är överstånden för Sveriges del, något jag skall återkomma till efter en viss Partikongress i November – eftersom det då rör en viss moralfråga…

Å andra sidan, trots att det inte är min uppgift att hela tiden kommentera eller ge kommentarer på kommentarer om vad andra skrivit – i någotslags Hadith-tradition som hos Islams lärde – de som trots allt funnits, men sällan syns till idag – nej – jag kan inte avhålla mig från att publicera följande, ge uttryck för folkets röst – det som många av oss kallar Yttrandefrihet, och som öppet försvaras av allt färre och färre människor i dagens Sverige..

Ifrån Onsala-landet – det som en gång var Odens Sal strax söder om Ranrike eller Bohuslän – detta:

Efter ett liv som stenhård ateist och emot organiserad religion har jag kommit till insikt. Gudarna är med mig och har alltid varit.

Det har varit en lång väg hit. I ett desperat ögonblick för 11 år sedan när jag studerade på universitet riktade jag min röst till makterna – vilka som helst. ”Gudar, gud, makter! Hör ni mig? Visa att ni finns!”

En blixt följt av ett enormt dunder, Tor svarade. Det var en mulen dag, visst, men det regnade inte och temperaturen var jämn, ingen mer åska hördes efter det. Ända sedan dess har mina tankar vandrat till våra förfäders tid och Asatron. Jag är mycket intresserad av historia och har med åren insett att jag inte kan blunda för min tro längre.

Min förstfödda, mycket kreativa och vackra dotter heter Freja. Jag borde inte ha gett henne en guds namn. Min dotter lånar namnet under jordelivet. För att, omedvetet då, visa och sona för dålig sed namngav jag min andra dotter Astrid, Asafrid. Underskön är hon och glädjen själv.

I min jakt på mer kunskap hittade jag din blogg och vill tacka för bra och lärorikt innehåll. Jag har hittat en plats här i Onsala där jag bor som är magisk. En stensatt labyrint vid havet. Intill strandkanten i närheten reste jag stenar till Freja.

Kristendomen och deras utplånande av vårt arv har förstört Odenkrigarnas gudahov och rensat denna viktiga plats på vår historia.

Framöver kommer jag ägna mig åt att lära mig att blota redigt, att lösa mina problem och att bära hammaren med stolthet.

 

Så skriver en läsare, som har bett att få vara anonym. Jag kan gott förstå honomatt vara Asatroende och Hedning i detta land, är som jag förklarat för er också detsamma som att bli utsatt för hacking, nät-attacker, ”Cancel Culture”, brev till arbetsgivare, vänner, intrång i familjelivet – och i förlängningen som vi sett också nedbrända gudahov, (se under rubriken ”gudahov” ovan) eller till och med attentat (se föregående inlägg).

Men för att övergå till sakfrågorna – att rikta sin röst till makterna, är inte samma sak som att be. Önska kan vi hedningar förvisso, och att naturen själv ofta ger oss svar, är också sant – det har mången man i Svea och Göta Riken själv fått uppleva och bevittna – så även jag…

Vi Hedningar ber aldrig, knäfaller aldrig – utom kanske då vi friar till våra hustrur, eller då vi Knäsätter våra barn, för att namnge dem och varligt placera dem i knäet på oss själva. Namnet Astrid, förresten – finns det flera tolkningar av, ända tillbaka till det Proto-Germanska ursprunget femhundra år före vår tideräknings början, eller än tidigare. En annan tolkning är att det kommer från det Norröna Ast, som ännu finns kvar i Isländskan och Färeöiskan, och som vi vårt eget nordiska språk förvandlats till det mycket mer prosaiska ”ost” som ju betyder ett slags mejeriprodukt, och inte ”Kärlek” som det betyder egentligen. ”Astrid” skulle då vara Ast-riderskan, hon som rider fram med Ast och ett typiskt valkyrienamn, inte olikt Ingrid, Ings Riderska.

Men till Frejas krets hör dessa döttrar – och välsignad vare den fader, som fått dem…

Resta stenar – till slut – lagda ovanpå varandra – är också en gammal sedvänja, inte bara i kustbandet, där man reser båkar och kummel. Också samiska Sejtar kan ibland ha liknande utseende, och till och med vid Djurgårdsbrunnskanalen i Stockholm – nära gravfältet, som RAÄ och fornsök betecknar som L2015:7722 har jag – nere vid vattnet – sett en enorm installation, av 40-50 stenpelare liknande den på bilden här ovan, som min läsare skickat in. Vad gäller Stockholms Innerstad kan man aldrig vara nog försiktig – det kan hända att det rört sig om någotslags spontan, ”konstnärlig installation” eller att sk ”Fornsedare” hållit sig framme – men det ÄR som brevskrivaren skriver och framhåller – det finns massor av vackra, lokala kultplatser i Sverige – och fornminnen – som man faktiskt kunde vårda sig om – också i egenskap av Lokala Hargar – som här, eller hela Gudahov..

Kanske värd att gå med i, även för Onsala-bor… Istället för ”fornsederi” och liknande avarter…  Redan min farfar var på sin tid – 1930-talet – medlem i SFF – för att bekämpa dåtidens extremister…

Nu över till läsarbrev nummer två, från vår gode vän Matthias – som – fortfarande lika anonym – har följande att säga…

Som en typisk familjefar i storstaden kanske jag inte borde bry mig om sådana frågor enligt normen, men jag har en bakgrund och ett intresse för Sagalitteraturen sen universitetstid då jag var på väg att starta en karriär inom ämnet, men det stannade på en Master. På senare tid har jag försökt förstå fenomenet att vi går mot ett allt liberalare flervalssamhälle, men vad gäller religiösa ämnen är diskussionen icke-existerande. Jag kan tycka – om vi är så tränade att ifrågsätta allt och alla, varför är landet fortfarande täckt av Kyrkor?

Via Nixeys polemiska redogörelse för kristnandet av Europa, via Thurfjells Granskogsfolk m.m. tror jag att jag förstår lite bättre. Vi har lämnat de kristna ritualerna och tvången därför att vi kan. Hustavlan må vara de kristnas ideal, men inom moderniteten har vi slingrat oss dess grepp. Dock vi har fortfarande kvar ett intresse för det större, det bortom, det meningsgivande och allmänmänskliga. Men vi söker alternativ.

Det är här jag tror att Asatron kan komma in. Våra förfäders erfarenheter och visdom har stor genomslagskraft. Inte bara genom sitt innehåll utan dess allestädes närvarande förekomst i den globala kulturen. Min tanke är att Asatrufélagids Hov som är tänkt att vara en blandning av rituell mark, kunskapscenter och bara mötesplats för likasinnade eller nyfikna är en god ide.

Men, frågan är om något liknande skulle gå i Sverige? Jag förstår det som att finansiering är ett problem på Island. Om så är fallet, fast hednandet ändå ligger så väl i tiden som du ofta påpekar i bloggen,  borde man inte kunna söka sig vidare i samhället för att hitta sponsring, marknadsföring o.s.v.? Om målet är ett alternativ till monoreligionen genom en odogmatisk andlig-om-man-vill form som snarare är kulturell i sin förmåga att verka, känns möjligheterna större.

Anta att man fick statsbidrag och sponsring av de större företagen mot att de fick exponering. Man kan då ytterligare skapa ”marknadsföring” genom att skapa egen sponsring och aktivitet. Utöver vad planeras i Asatrufélagids Hov säg Uller- och Skadestipendier till sporten (pojkar och flickor), en kväll i veckan är det Bragenatt på Hovet vilket effektivt är en pub med musik (utmärkt tillfälle att stödja lokala musikförmågor), etc. etc.  Min generella ide är att koppla in Asatron i samhället och gradvis visa hur det finns bättre ett alternativ än den dogmatiska härsklystna kristendomen.

Ja, det var lite av en vanlig hednings ideer och tankar. Hoppas du fann det något matnyttigt.

Jag måste säga – som enda kommentar – att här har jag ännu en meningsfrände. Den kristna Monoteismen är på väg att luckras upp – dess värsta avarter syns i en helt annan religion – och naturligtvis är det så, att ”Svenska” Kyrkan är på väg att upplösas, därför att den inte passar in i vårt moderna, sekulära samhälle – där Polyteism blir den enda utvägen – för Polyteism och Demokrati hör inte bara ihop – dessa båda begrepp är oupplösligt förenade.

Någon bad mig för länge sedan om att ställa mig i spetsen för ett Hedniskt-Nationellt politiskt parti, på Riksplanet. Jag får säga, att jag hellre skulle ta mått på en likkista åt mig själv, inte minst med tanke på hur det gick för Tory Politikern Sir David Amess, som i 40 år hållit på med politik på Riksplanet i Storbritannien – men som ändå stacks till döds i ett knivdåd hemma i sin egen Valkrets i Essex. Motiven i det mordfallet är ännu oklara, men att det var ännu en terror-attack kan inte uteslutas, enligt BBC.

När det gäller sponsring, kommersiella försök, stipendier osv har jag – som sagt – det togs upp i ett tidigare läsarbrev – sett olika samfund, inte minst det beramade NAS utvecklas till fulländade ”Nasare” med den självpåtagna uppgiften att kränga T-shirts, gudastatyer på vilka de tror att de ska kunna söka patent, liksom deras egna taffligt gjorda översättningar ur Hávamál, helt utan språk-känsla eller rytm.

Jag förnekar visst inte, att ”Inkoppling av Asatro i Samhället” eller snarare ”Integration av Asatro i den svenska kulturen” med slutmålet att Assimilera all Nordisk Kultur inom just Hedendomen – detta är vårt egentliga fokus – är det enda raka, det enda vettiga – och kanske det som till slut kommer – om någon slutligen lyckas få till det.

Men minns, att många äro komna, men få äro kallade – som det står i de kristnes bibel – det är allt jag säger.

Målen förverkligas inte på en enda dag, och inte av ett fåtal män eller kvinnor, som tror sig ha ”patent” på saken, neråt Småland eller Östergötland till. Inte av någon felnavlad liten Biker-klubb, bestående av ex-kriminella och deras blåhåriga, värdetransportrånande hustrur från Canada, eller någonstans. Inte av avdankade Miljöpartister, Galna-Greta svärmare, eller pårökta ”Riksgydjor”. Inte av någon av dessa grupper – men hela den etniskt svenska befolkningen – för det är deras angelägenhet – först och främst.

Alla nationaliteter och folkslag kan bekänna sig till Asatron, javisst, och alla kan studera den – men för att utöva den som den bör utövas, krävs för det första rätt språk, rätt kulturell tillhörighet och rätt nationell lojalitet. Och det är det inte alla utlänningar i Sverige som har, tyvärr – inte alla svenskar heller…

Kanske fortfarande aktuell, trots allt ?

 

 

In Memoriam, Andrea Haugen

Inte en enda Hednisk Organisation av de två här i landet, som påstår att de försvarar Hedendomens och Asatrons sak lär ihågkomma henne, eller skriva hennes dödsruna. Inte ens de av oss Hedningar, som är intresserade av musik och kultur har gett ifrån sig ett enda beklagande ännu, inte ett enda uttryck av sorg eller saknad, ens bland de som gillar musik som Wardruna eller Hagalaz Runedance vars drivande kraft hon var.

Hon mördades i terror-attacken i Konsgberg för 4 dagar sedan, och var med sina 52 år det yngsta offret – eftersom gärningsmannen verkar ha siktat in sig på äldre individer av Nordiskt ursprung. För närvarande gör media allt de kan för att ”tona ned” de islamska aspekterna bakom dådet, och istället lansera det nya huvudspåret att mördaren är psyksjuk – men är inte alla mördare det ?

Andrea Haugen (1969 – 2021) Hednisk författarinna, musiker, poet och skribent. Dödsorsak Mord, motiv och omständigheter delvis okända.

Här i Norden skall ju alla terror-dåd av tradition begås av ”ensamma galningar” – det var dåvarande Statsminister Göran Perssons ord när Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailović – trots att denne hela tiden högljutt deklarerade, att han utförde sitt dåd för Serbiens skull, flera gånger ansökte om att få bli placerad i Serbiskt fängelse, och tydligt och klart angav att det var Sveriges inblandning i Bosnien-kriget som föranledde alltsammans. Också Palme-mordet begicks som vi nu vet av en helt ensam ”Skandia-Man” som ska ha agerat helt spontant, och det var aldrig aldrig så – som Uzbekistans Utrikesminister faktiskt sa – att Uzbekistan upprepade gånger varnade svenska UD för att släppa in Drottninggatsmördaren Rakmat Akilov i landet. Nej, UD mottog inga varningar alls, och den kristne mördaren Anders Behring Breivik – apropå händelser som inträffat i Norge – var givetvis aldrig kristen. Hans  mycket förvirrade ”Manifest” innehöll förstås inga patologiska frimurar-fantasier eller kopplingar till den kristna religionen – och gärningsmannen i Kongsberg förklaras nu vara en ”oseriös konvertit” trots att den officiella polisundersökningen inte är slut ännu.

Men Mord är och förblir Mord – och det är det centrala i sammanhanget, oavsett om just detta mord var i huvudsak politiskt motiverat eller ej.

Ur ett Hedniskt perspektiv måste alla handlingar värderas efter vem de i själva verket drabbar, vad deras verkan blir och hur allvarliga de är – det torde gälla även inom det vi kallar juridik, samt det vi kallar rättvisa – för rättvisa och juridik är som bekant inte samma sak, och skall heller inte blandas samman. Det ena är ett moraliskt eller ibland religiöst begrepp, och det andra är ett av människor skapat försök att efterlikna detta ideal – som nog inte finns på jorden.

Andrea Haugen var född i Tyskland, men gift med en norsk heavy metal-musiker, och blev norsktalande. Hon hann med att få en dotter, Alva – vars blotta namn är ett av namnen för dödens gudinna, Moder Hel – och kanske minns ni vad jag skrivit om vad som dessvärre påfallande ofta verkar ske, ifall man ger sina barn gudanamn. (se under ”Loke” ovan) Hon var en generationskamrat, och även om jag aldrig lärt känna just henne – digitalt eller i verkligheten – så kan jag idag påminna mig många kvinnor i Norge, som var precis som hon – och som var verksamma inom exakt samma kulturella sfär – även om de var mindre kända, och kanske inte nådde lika långt, även om Andrea Haugen – likt alla som ägnar sig åt Nordisk kultur – förstås var helt ratad och okänd av kulturetablissemanget och den styrande Nomenklaturan i Sverige. Många är vi som sörjer henne, och inte alla av oss är säkra på att hennes död bara hände av en ren tillfällighet, att hon bara var en helt vanlig, oskyldig förbipasserande, för mordet på henne upprör och förminskar oss alla, det berör inte bara hennes närmaste, norska musiker hon spelat eller turnerat med, eller för den delen hennes familj.

Andrea Haugens sånger och musik behandlade ofta Alvablotets tid, som vi befinner oss nu – och gudinnan Hel – vilket på sitt sätt inte är en tillfällighet. Samma motiv har tagits upp bland annat av Einar Selvik, bandet ”Wardruna” och många fler, till vars krets ”Hagalaz Runedance” också hörde. Jag hoppas att ni alla förstår vilken betydelse Hagal-runan har, och varför den kommer som den åttånde – tänk bara på hur den ser ut ! – och varför Andrea, för sin del, valde denna storm, detta snöfall som symbol för sin musik. Hennes sång här tillhör mina favoriter, och påminner er kanske också om Christa Päffgen alias Nico – en annan tysk sångerska, vars livsöde var betydligt hårdare.

Jag skulle kunna ta upp många fler begåvningar och människor – som Ingrid Aune Nilssen, eller fotomodeller som Sol Geirsdottir ”the Viking Queen” – eller mina egna konstnärsbekanta i Karlstad eller andra kreativa personer, som i årtionden, ja i en hel livstid ägnat sig åt att förvalta och bevara den nordiska kulturen, till skillnad från dess ”Ful-svans”, de som påstår att de skulle ägna sig åt någon ”forn sed” och som vi sett bara förstör den – och till och med dess största, mest kända arkeologiska minnesmärken (se avsnittet ”Utöva Aldrig fornsed” här ovan). Ingrid Aune Nilssen har till exempel i ett antal tidningsartiklar avslöjat de få högerextrema ”nät trollen” i sitt hemland Norge, medan jag ägnat mig åt att bekämpa andra rörelser, som inte har med sund politik, sunt liv och sunt tänkande att göra.

Jag måste säga att Andrea Haugens död – trots att jag sörjer inombords – motiverar mig att fortsätta utöva och kämpa för den Hedniska Humanism, som jag numera står för och utövar.

Monoteism, sjuka människor, politiska mord och allmän förföljelse – som kan ta sig olika former – hör inte hemma i vårt Norden, lika lite som Islam eller någon Kristendom. För den sakens skull lät Andrea Haugen sitt liv, efter vad det nu ser ut, och för den sakens skull skall vi andra kämpa vidare – som vi alltid gjort, som vi alltid kommer att göra.

Jag lämnar er alla med en Youtube utgåva av Einar Selviks ”Helvägen” som numera också finns på Youtube och därför inom ”public domain” – utan copyright.

Ge dem Korv, Kultur och Cancel Culture ? (Panem et Circenses, Mundus vult Decipi…)

I den skånska byn Förslöv på Bjäre-halvön ligger Heberleins charketuributik. Den grundades 1932, samma år som min far föddes, och även den Hedning, som nu skriver detta, har alltså stor anknytning till denna äktskånska bygd – samt dess mat och traditioner. Jag rekommenderar med varm hand deras korvar och delikatessprodukter, särskilt nu till Julen och inte bara till Alvablotet, eftersom jag ju råkat nämna Kurt Vonneguts roman ”Slaugtherhouse 5” i mitt förra inlägg, liksom dess huvudperson; som har den egenheten att han kan färdas både bakåt och framåt i tiden, lika mycket som andra färdas genom rymden och i rummet. Så ni ser – allt hänger samman !

Så är det i en hednisk Värld.

Mat för en Hedning ! Så e det min liv och kniv – å ni SKA köpa den till Julen Åsse !

Men – från det ena till det andra. Det har skett en försåtlig höst-städning här på Hedniska Tankar, och även om jag inte tänker gå igenom det synnerligen omfångsrika artikelarkivet igen – det har nu mer än fem års samlat material, huvudsakligen om Asatro och Nordisk Hedendom, men det innehåller också en hel del annat – så kan jag berätta – för de som nu bryr sig – att antalet artiklar som ligger ute på nätet nu minskat från 742 till 495, och att tredjedelen av allt publicerat material på den här sajten från 2021 – 2018 städats bort.

Sådant gör jag ändå med jämna mellanrum – och det beror på intet sätt på att jag skulle ”gjort en Heberlein” om ni nu skulle vilja veta. Vet ni inte vad som menas med detta uttryck, så skall jag snart förklara det – in extensio. Men – jag har sagt det förr, och jag har skrivit det förr. Allt vad som står på denna blogg och på Internet i sin helhet är inte ristat i sten, eller skrivet som med runor. Det är inte mer än dagstidningsjournalistik, snabba krior, uppkast och utkast – brandfacklor inslungade i en eller annan debatt, i den anda som Viktor Rydberg, på sin tid, beskrev som ”ett spjut, slungat mot de fientliga lederna i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda” utan några jämförelser eller överdrifter i övrigt.

Jag skriver alltid som first draft, helt utan omarbetningar eller något större mått av redigering alls, direkt ut från mitt huvud via fingertopparna, och sedan rakt fram på nätet. Är man Hedning, så är man – och i den andan lever och verkar jag. Jag har inte tid med mer, ja varken mer eller mindre. Men till saken hör också, att skriver man 742 inlägg i snabb takt, över ett antal år och dagar – då kan inte alla av dem bli särskilt bra. En del måste med naturnödvändighet bli sämre än de andra, om inte annat därför att händelseutvecklingen i just det här landet eller hela Världen blev en annan, därför att debattämnen snabbt dök upp och försvann, människor dog eller föddes – livet pågick runtomkring – och ibland blev allt inte som det borde. Med ett tämligen dagsaktuellt exempel från politikens Värld, så lever vi nu med en svag minoritetsregering, ledd av en Statsminister som redan proklamerat sin egen avgång, och med ett samhälle som i det stora hela redan står inför sitt eget sönderfall och fragmentering, på flera sätt än ett.

Denna blogg, däremot – må visserligen synas fragmenterad – men faller däremot inte – men det är det flera andra som gjort.

”Falling in Love” ? – Nej, inte med Ann Heberlein, trots att hon skrev en hel bok betitlad ”Fallet” – duger kanske bra som ”Fallstudie” ? (Bildkälla: Dagens Nyheter)

Ann Heberlein visade sig för några veckor sedan på TV 4, eftersom hon skall vara en av vårt lands ledande kulturpersonligheter, vilket jag inte är och heller aldrig har gjort anspråk på att ens försöka vara. Hon talade om sin nya bok ”Fallet” och blev därmed den första att ”Göra en Heberlein” som uttrycket numera lyder, trots att firma Heberleins annars som sagt mest sysslar med kött & chark. Men så har hon också fått ett slags Junonisk Apparation om jag nu får säga så (Svenska Akademins Ordlista bör inte saknas i något hem !) inte minst efter ett helt år i Corona-isolering och med ständigt hemarbete.

Tidningen ”Arbetet” som nuförtiden endast finns i digital form berättar mer om Ann Heberleins nya bok. Diverse högerextrema personer, rörelser och företeelser har dykt upp i kommentarsfälten på hennes bloggar, sägs det – och den författarinna och lektor i etik vid Lunds Universitet, som hon ändå är – får genast göra avbön i TV 4, på det att hennes akademiska karriär måste fortsätta. Men gjorde hon egentligen avbön för sina åsikters skull – det kan de av oss som såg TV-programmet ifråga verkligen fråga oss själva… Till och med låtsasliberala Dagens Nyheter menar att hon inte alls gjorde det, och att de försök till ”Cancel Culture” som vissa debattörer längst ut på vänsterkanten dragit igång, faktiskt blev helt utan framgång i alla fulla fall, och att det Heberleinska fallet inte liknade de fallstudier, som en viss Galileo Galilei på sin tid genomförde från det lutande tornet i Pisa.

Till de mer fantasifulla teorier som nu lagts fram – och som också ”Arbetets” skribent Jonas Klenell tar upp – får vi lägga ”Ledarsidornas” uppgifter om att Ann Heberlein skulle ha tillhört en skjutglad alternativ högerrörelse, vars främsta mål var att ställa till med ett slags Statskupp eller Coup D’Etat i Ekerö kommun, ungefär som om hon vore ett slags Putin-rysk separatist i två av de tre Ökända Oblasten i Donbass, Ukraina – två av dem är ju som vi alla vet fortfarande under Rysk ockupation, men Ann Heberlein är inte Leni Riefenstahl, bara för att hon råkar vara blondin.

Kharkiv med omnejd är fortfarande i Ukrainska händer… Och Dnjepr eller Rubicon har inte övergåtts ännu…

Med all respekt för detta med ”snabb och oväntad förmågetillväxt som jag skrev om i det förra inlägget, så tror jag inte att Fru Heberlein, för sin del, uppvisar sådan fenomenal färdighet med AK 4 eller för den delen AK 5 Caesar, att vi måste betrakta henne som ett akut säkerhetshot, ens om hon skulle befinna sig på Ekerön, eller kanske Lovön, där ju Drottningholm och vår Kungafamiljs residens ligger placerat…

Av Ann Heberleins krior, och det hon skrivit minns jag först och främst hennes essä i DN om ”Blondinernas Världshistoria” på den tiden DN faktiskt var liberalare och mindre servilt underdånig den röd-gröna tokvänstern än nu. Bland annat lyckades hon påvisa att Kleopatra VII – den mest kända av alla Kleopatror – faktiskt var mörkblond, och inte Negress, heller inte någon svarthårig Egypiska, utan just blond, enligt alla de bevarade samtida myntbilder och porträtt vi har bevarade av just henne. Detta trots BLM (som numera inte har något med Bonniers Litterära Magasin att göra) eller andra PK-mässiga vanelögner och förfalskningar.

Tyvärr inte Negress. Tråkigt nog för somliga…

Jag minns också hur hon avsvurit sig all kontakt med den kristne guden JHVH-1, eller jehova, gemenligen kallad ”gud” – vilket också skedde i DN. Jag minns till yttermera visso den essä hon skrivit om en liten cykeltur hon genomfört med sin likaledes blonda dotter genom centrala Lund – staden har ju det mest sluttande nollplanet av alla svenska städer, om man räknar från ”Sanctus Liber” eller Den Heliga Frihetens Gravkulle uppe vid Monumentet och Sliparebacken, ända ned till den Stadspark, där mor och dotter – båda blonda – trodde att de skulle kunna få genomföra en ostörd liten picknick.

I höjd med Domkyrkan och den biograf, som Antje Jackélens hejdukar nu gjort om till ett slags monoteismens propaganda-center – mitt inne i vad som skulle vara en Akademisk stad – blev mor och dotter anfallna av en skrikande, vrålande muslim, som försökte knuffa ned dem från sina cyklar. Något mer hände egentligen inte den gången, men Ann Heberlein såg det som ett tidens tecken, och det gör jag också. Scenen beskrevs i essän, som enligt min hågkomst var skriven så sent som 2020, dvs förra året.

Från Skåne rapporteras just nu om hur det Islamistiska partiet ”Nyans” kräver att få bränna ned Lars Vilks kända konstverk ”Nimis” vid Hovs Hallar till grunden, eftersom det skulle ”skapa osämja”. Vem är det då, som skapar osämja i vårt land – frågar jag retoriskt. Är det inte Islam, och de islamistiska terroristerna ? Först dödas konstnären, sedan försöker man bränna och förstöra hans verk.

Teckning av ”Steget Efter” (svensk karikatyrtecknare) från 10 Oktober 2021

I veckan har det också blivit känt, att Moderna Muséet vägrar att låta köpa in Lars Vilks ”Rondellhund” – men på samma museum räknas fortfarande Carl Johan de Geers kända verk ”Skända flaggan” som ett konstverk i allra yppersta klass, ja det absolut bästa den svenska samtidskonsten har att uppvisa, och ”inte kontroversiellt alls” som vi alla förstår.

Jamen KUKEN – Mina Damer – KUKEN gör alltid KONSTNÄRLIG SUCCÉ !!

Carl Johan de Geer är för övrigt aktuell i dagarna med sin kanske sista, retrospektiva utställning ”Den stora Missuppfattningen” i samarbete med Umeå Universitet, också det en händelse, som ser ut som en hednisk tanke... Med tanke på att han nu är 83 år gammal, kanske han inte hinner eller kan genomföra fler utställningar.

Detta är God KONST – Get it ? En Rauschenbergsk Get kanske kan sättas upp längs vår E4, mellan Markaryd Syd och Nord…

Den moderate Riksdagsmannen Hanif Bali – själv av muslimskt ursprung (hans föräldrar i Iran tillhörde ”Folkets Mudjahedin” ) – har föreslagit att Rondellhunden skall bli skulptur, och resas på den ”olycksplats” där Lars Vilks dödades, trots att det på intet sätt är klarlagt eller bevisat, att detta verkligen var någon olycka – det skulle ju kunna tänkas, att en eller flera personer dykt upp längs vägrenen, och poserat med någotslags vapen eller vapenattrapper, likt ”skjutglada Heberleins” ni vet – eller också inte… Sanningen tror jag som sagt aldrig vi vanliga svenskar eller medborgare får veta – varken i detta ”fall” eller andra.

Själv röstar jag nog mer på Robert Rauschenbergs fina Get, den med ett bildäck om magen som betitlas ”Monogram” och tydligen skall symbolisera Homosex – hur en get med ett bildäck nu alls kan göra det – trots att det väl mycket mer ser ut som själva sinnebilden för en trafik ”olycka”…

Lars Vilks Rondellhund – samt konstverk Malmö-provokatören Dan Park (Pork ?) befinner sig nu på utställning i Polen av alla platser – eftersom Polen konstigt nog är en av Europas mest liberala länder, kulturellt sett – medan vår Regering håller sina falska ”förintelsekonferenser” i Malmö och beskyller alla etniska svenskar för att vara anti-semiter, trots att sagda Regering mycket väl vet, att den verkliga Anti-semitismen i Malmö, hela Sverige och snart sagt överallt annars på vår Jord kommer från Islam…

Det var allt från Hedniska Tankars kulturella redaktion idag – och för övrigt hoppas jag att ni gör som 14 830 Svenska Medborgare gjorde i September i år.

LÅT HEDNA ER !!

Pilbågsmord, ”Förmågetillväxt” och en Skades vinter…

Så har det åter inträffat. En muslimsk terrorist överfaller och dödar Nordbor på öppen gata. Denna gång i Norge. Det skall enligt SVT, vår Statstelevision – röra sig om en dansk medborgare av okänd etnicitet, som flyttat till Norge och där konverterat till Islam, samtidigt som han undergick en snabb radikaliseringsprocess.

Gärningsmannen skall enligt Norsk Polis sannolikt ha agerat helt ensam, och har redan dödat fyra kvinnor och en man, mellan 50 och 70 år gamla, inne i en Coop Extra butik i centrala Kongsberg. Vapnet uppges ha varit – en pilbåge – men islamisten skall också ha haft tillgång till andra vapen.

Tänk efter om ni någonsin sett ett liknande scenario förut… Tänk efter om jag för min del – med mitt sedvanliga språkbruk och tonfall – Hedning som jag är – har VARNAT eller varslat för att liknande händelser faktiskt kan inträffa. Förutom de fyra döda befinner sig tre allvarligt sårade på sjukhus, om vi får tro medias rapporter.

Skade är Vinterns bågskjutande gudinna enligt Asatron – Men varför skall vi redan nu ha ett sådant Skadeutfall… ?

(Kvinnan på bilden har inget samband med de tragiska händelser som skildras i detta inlägg)

 

Knappt har Lars Vilks blod kallnat i den nu riksbekanta raksträckan mellan Trafikplats Markaryd nord och Trafikplats Markaryd syd – och bromsspåren efter det fordon han och två polismän färdades i, har mångfaldigats och åter mångfaldigats på Facebook. Det framgår nu att fordonet befann sig i södergående innerfil, och inte omkörningsfilen – utan det korsade – av helt okänd anledning och i 160 km/h hastighet inte bara mitträcket, utan tre körfält, innan det kolliderade med en lastbil, vars last fortfarande inte beskrivits i media – och övriga spekulationer är kanske motbjudande – liksom vad som hänt i Norge idag.

Men jag fäster vid mig detaljer, nu när min egen metodik för bloggskrivande avslöjats. Jag fäster mig vid hur jag beskrivit ett visst nätverk i Sverige, som smädat Hedendomen och vars medlemmar också utbildat vissa unga individer ur en viss befolkningsgrupp i just Bågskytte – men syftet verkar lite oklart.. Jag har också berättat om en Atalanta-liknande ”Understudy” till en viss Asatrogen Professor i US of A (det är henne ni ser på bilden ovan – hon är träffsäker, men ingen prickskytt – dessutom intellektuell och knappast radikal ) och erinrar mig till och med detta med hemgjorda Armborst eller Låsbågar – Jodå – de fanns visst under Vikingatid – i slaget vid Hjörungavåg anno 986 användes just ”Låsbågen” av Jomsvikingarna, och ännu tidigare än så fanns den grekiska Gastraphetes eller buk-bågen, den som enkelt kunde spännas genom att man lutade hela sin kroppstyngd emot den, så att mekanismen kom i skjutklart läge.

Armborst var redan färdigutvecklade i Antikens Grekland, 200 år före vår tideräkning. Vapnen var tillräckligt kraftiga för att slå igenom kroppen av en häst på ca 150 m avstånd.

Långt innan dess hade Han-dynastins kineser uppfunnit diopter-siktet och pistolgrepp på sina armborst, 600 år före vår tideräknings början. Och vem som helst, som har skicklighet nog – kan – likt Europas stenåldersjägare – tillverka en långbåge, som har ungefär samma genomslagskraft, men kräver mycket mera träning och muskelstyrka.

Senast jag talade med någon som hade tillverkat sitt eget armborst – det svåra är bågsträngen och de senor den görs av – den är också mycket känslig för fukt – var ombord på ett visst seglande skepp – från 1030-talet i original – utanför Mörkö och på väg emot Oaxen, cirka 1998. Jag erinrar mig också hur den Katolske Påven Urban II anno 1096, naiv och välmenande som han var, försökte få till ett totalförbud för just Armborst i hela den kända kristenheten, även det Sverige som vid denna tid knappt var kristet alls. Till och med Satan, Gammel-Erk, Han-som-tyckte-att-Åmål-ändå-var-något och diverse smådjävlar brukade i medeltida kyrkokonst avbildas med armborst, intill renässansen och Hieronymus Bosch tidevarv, men de påvliga försöken till Vapenbegränsning blev helt, totalt, fullständigt och komplett verkningslösa, eftersom samma Katolska kyrka mycket snart kom på att vapnet ifråga behövdes emot Hedningar och Turkar.

Nu fattas det bara, att någon vanvettig läsare eller junta – för alla galningar agerar visst inte ensamma – det vanliga är att de uppträder i flock – anklagar just mig för att vara någotslags kopia på ”Inspire Magazine” som inte alls är någon Australiensisk tidskrift för Heminredning eller så, utan tvärtom Al-Qaidas stora on-line tidskrift, avsedd att ”trigga” muslimska illdåd och muslimsk terror i hela världen.

Själv säger jag ungefär som Kurt Vonnegut, författare till den kända romanen ”Slaugtherhouse 5” eller ”Slakthus 5” där huvudpersonen Billy Pilgrim – en man vars tidsuppfattning ibland blir egendomligt rubbad – och hans flickvän Montana Wildhack förekommer…

Sticks and Stones might break bones, but mere words cannot hurt you

För oss Hedningar är det så, att handlingar alltid väger tyngre än blott ord, eller för den delen tankar. Så lär det förhålla sig även i juridikens underbara och mångfacetterade Värld, och vad Montana Wildhack nu beträffar – jodå – diverse personer försöker allt vad de orkar hacka hacka och hacka servern till det hus jag sitter i (men inte min hemdator) i syfte att anordna något, lagom till Halloween – oavsett hur betydelselös just den lilla detaljen är i det stora sammanhanget. Deras verbala eller digitala ammunition är snart slut, och deras metoder undermånliga – brutna pilar, krökta spjut. Verkligt våld skadar mera, och snart får vi se om de övergår till den sortens metoder – och vad framgång just den lilla insatsen i så fall får. Än så länge är Sverige i alla fall i mycket ett rätts-samhälle, trots personer som Anna Ardin, Cissi Wallin och allt vad de heter…

 

Den som inte är Humanist eller Human fullt ut döljer något. Är man i krig, gäller det att välja sida – och vilken sida står DU på – kära läsare eller läsarinna ??

Själv oroar jag mig mer för de Monoteistiska galningarna, som visst inte ”agerar helt ensamma” eller vars plötsliga ”förmågetillväxt” visst inte beror på något ”spontanutfall” – men fler Skade-utfall kan inte uteslutas. Detta är ingen ordvits, detta är en realitet. 

Låt oss sörja med Norge, dess ledare; och hela dess befolkning. I morgon kan det vara vårt land och du eller jag som blir drabbad av Monoteisternas våld och terror – och hur mycket hjälp erbjuder våra respektive samhällen då – i Norden eller Europa ?

Ännu en Humanist och Konstnär går ur tiden

”Yttrandefriheten måste få vara osmaklig. Antingen existerar den till fullo eller så finns den inte. Den prövas först när den är smaklös och utmanar etablerade samhällsnormer.”  – Sagt av Lars Vilks

Det lär knappast ha undgått någon svensk medborgare, att den store konstnären och Humanisten Lars Vilks är död.

I fjorton år har Monoteister och Islamister jagat honom, och han har utsatts för upprepade attentat – och nu får vi alla se vem det är, som fröjdar sig och dansar glädjedanser för att han är död – på pöbelns och sekteristernas sedvanliga vis. Från Kulturminister Amanda Lind inflyter kondoleanser per twitter, som låter förstå att det är ”oerhört tragiskt” samt ”outsägligt sorgligt” att han tillsammans med två polismän ur en särskild livvaktsgrupp skulle sluta sina dagar i vad som ännu utreds som en trafikolycka; trots att media av alla sorter och slag börjat med sina sedvanliga spekulationer. Även Statsministern har yttrat sig, med formuleringar som kunde vara en ren karbonkopia på vad som sagts av Fru Lind – vars parti var det första att fördöma Lars Vilks efter hans teckning av Mohammed som Rondellhund i Nerikes Allehanda. Man reste krav på att han skulle lämnas utan allt skydd, påstod att han hade sig själv att skylla osv osv i det oändliga, men först efter den omstridde konstnärens död kommer omsvängningen – då skyler man över och suddar med hartassen…

Man har skrikit, gapat och påstått att Vilks skulle vara rasist, och att han skulle ha förlöjligat och förstört en hel världsreligion, enbart med hjälp av en enda teckning, som den ni ser ovan. I själva verket kommer han från Estland, och har invandrarbakgrund, vilket han själv påpekat i sin intelligent hållna och välskrivna blogg, som nästan uteslutande behandlat Lars Wilks intryck och upplevelser i konstvärlden – och jag får erkänna att jag själv såsom varande HEDNING påfallande ofta läst just den bloggen, under de 14 år som gått.

Islamisternas och Monoteisternas ständiga attacker emot Vilks, visar hur fega, sjuka och verklighetsfrämmande dessa människor är, och hur svag deras tro är. En enda liten teckning kan rubba deras själsjämvikt, och utlösa de mest fanatiska våldsdåd, och ständigt måste deras påstått ”allsmäktige” gud ta hjälp från kriminellt slödder, som ”Jihad Jane” från USA, den invandrande dräggen som planerade att mörda honom vid Röda Stens Konsthall I Göteborg, samt inte minst den gängkriminelle galningen Omar Abdel Hamid El-Hussein. 

Om ”Allah” verkligen är allsmäktig, varför behöver han hela tiden ta hjälp av dessa ”Losers” ?

Detta är MÄNSKLIGHETENS FIENDER – och HUMOR är vapnet som de INTE TÅL ! (titta noga på vad de företräder… bildkälla: Charlie Hebdo)

Vad man tycker är smakligt respektive osmakligt kan förstås variera, liksom vad som räknas som ”god konst” i Nomenklaturans och Etablissemangets Värld. Men efter Lars Vilks död i denna vecka, har vi åter fått se vilka som står för de verkliga hoten, och osmakligheterna. Nät-tidningen och ”Alternativmediet” Samnytt har publicerat en serie artiklar, som visar hur vissa befolkningselement i vårt land agerar. Man frågar sig varför vi alls måste hysa dessa grovt kriminella här. SvD har också behandlat problemet i en artikel, och menar att det inte alls bara rör sig om ”hatiska kommentarsfält” eller liknande – det kan röra sig om förberedelser till fler mord, renodlad fundamentalism. Mats Ranstorp och Försvarshögskolans experter, torde liksom SÄPO fortfarande ha ett stort intresse av att identifiera alla i dessa ”personkretsar” eller ”grupperingar” (jämför händelserna i Lund) som de numera kallas.  Detta är förvisso mer – och vida farligare – än de idioter som hävdar att Vilks frånfälle skulle vara ett bevis för Allahs existens, utrop som ”han brändes likt en rullande gris”, ”må han dränkas i urin” och allt annat sådant – som visar pöbel-mentaliteten i vårt land – och vi vet alla vilka det är, som bär sig åt som pöbel – offentligt !

Titta noga på hur företrädarna för ”Kärlekens Religion” ständigt uttrycker sig… Vad är det för ”Islam” ?? (bildkälla: Samnytt)

Och detta är kanske ändå inte det osmakligaste. Det har förekommit många osunda och renodlat spekulativa artiklar i Svensk Kvällspress under den gångna veckan också. En av de allra, allra värsta tidningsartiklar jag någonsin läst, kommer från Excessen…nej förlåt Expressen… I denna artikel jag länkar till här, uppger man sig ha intervjuat Vilks ”livskamrat” som man låter gå under täcknamnet ”Maj”. Hon skulle vara arg på den svenska polisen, påstår man – som skulle ha förstört ”makarnas” samliv, med avsikt ha saboterat deras samvaro – allt bara för att Vilks stått under livvaktsskydd… Har ”Maj” verkligen sagt allt detta, eller ljuger tidningen Expressen rent ut ? Att ringa upp en närstående, som just drabbats av en stor sorg – bara för att skapa falsk dramatik, tjäna pengar och sälja lösnummer – vad är det – om inte obefintlig press-etik – och usel journalistik ??

Man har också publicerat ovanstående bild, som uppges vara tagen på Konstakademin i Stockholm, Lördagen 2 Oktober. Den skulle vara tagen av Vilks mångårige vän Jan Watteus, uppger man. Den bilden har mig veterligt aldrig spritts på annan plats i svensk eller utländsk media, men OM den alls är sann, så KAN det röra sig om Lars Vilks absolut sista konstverk, eller skall vi säga performance – iscensättning ?

Vi ser här Lars Vilks sittande i vad som förefaller någotslags radio-bil på tivoli, eller något sådant. Att det fanns en hotbild sedan minst 10 år är helt klart, men vad skall detta konstverk betyda, och hur skall det tolkas ?

Att Lars Vilks återvände hemåt kvällen efteråt, då han besökt Tv-profilen Stina Dabrowski och hennes man, är nu allmänt känt, liksom att han av en ren händelse senare förolyckades tillsammans med två polismän på E4:an i vad som ännu rubriceras och utreds såsom varande en vanlig trafikolycka. Vi skall förstås ogärna spekulera över sådant – det är också osmakligt i sig – men vad betyder då ovanstående bild, om den nu är äkta ?? Jag kan i alla fall inte personligen tolka bilden annat än så, att Vilks var medveten om att det fanns ett verkligt och högst konkret hot emot honom, och att en olycka kunde ”arrangeras” av någon, som kunde komma undan med det.

Alla aspekter av den tragiska ”olyckan” har redan kommenterats och utretts i media. Man trodde till en början, att det rörde sig om en vanlig ”arbetsplatsolycka” och att den skulle utredas som en sådan. Det är väl känt, att Vilks färdades i ett specialfordon, som bröt rakt igenom E4:ans vajerförsedda mitträcke mellan trafikplatserna Markaryd Nord och Markaryd Syd. Fordonet var åtskilligt tyngre än en vanlig personbil, samt försett med ”explosionsfria” däck, enligt vad man påstått. Ändå utreder man en tänkbar däckexplosion – eftersom man vill täcka in alla möjligheter – och det är ovedersägligt så, att fordonet kom över i Nordgående körfält, där det krockade med en lastbil – vars last aldrig blivit riktigt beskriven i pressen – men en större explosion ska då ha inträffat. Lastbilens förare blev svårt skadad, och har alla hörts av polis, som vi vet – och det skall ha funnits flera vittnen till explosionen, både i form av närboende eller medtrafikanter. Bevisläget får alltså anses vara utomordentligt gott, inte minst då svensk Polis hållit E4:an avstängd en längre tid, och för att en forensisk undersökning genomförts.

Det skall också ha funnits en ”följebil” som följde specialfordonet, Vilks och de två Poliserna – men det befann sig på alldeles för stort avstånd för att ens se eller bevittna olyckan. Vid Olyckstillfället skall också specialfordonet – med sin förare – ha uppnått en hastighet av ca 160 km/h enligt vad man påstått i dagspressen.

Alternativmedia har redan i sin rubriksättning försökt skjuta över skulden på polismännen, och myndigheterna.

Svenska Polismän över hela landet har – som här i Malmö – under måndagen stått på parad, och hedrat sina döda kollegor med en ”Tyst minut”. Om jag bara själv hade vetat om det – vilket jag inte gjorde – hade jag såsom varande rikets största Hedning gått upp i enskild ställning, oavsett var jag befunnit mig, och stått i stram givakt under den anbefallna ”tysta minuten” – något annat är helt enkelt inte tänkbart.

Jag tror inte på något sätt, att Vilks skulle ha iscensatt någotslags självmord, i maskopi med en eller båda av de aktuella polismännen, för det är INTE den slutsats jag drar av händelseförloppet. Men – det är osannolikt att ett specialfordon, med livvaktsstyrka i form av två personer – plötsligt skulle accelerera upp i 160 km/h utan anledning, därför att även Polisfordon väl följer Vägtrafikkungörelsen och alla trafikregler – utom under akut nödläge eller utryckning.

Att det skulle ha rört sig om något som en ”misslyckad omkörning” av något annat fordon, är naturligtvis tänkbart – liksom en vårdslös medtrafikant, i ett fordon som Poliserna försökt undvika – men det framstår inte som det enda tänkbara alternativet.

Vi vet ännu inte sanningen, och vi kommer kanske heller inte att någonsin få veta den – men attentat kan ännu inte uteslutas. Varför skulle specialfordonet annars ha accelererat till 160 km/h om inte för att undvika någon fara – exempelvis i ett förföljande fordon, som kom bakifrån i hög fart, och sedan försvann, utan att bli upptäckt…?

Vi vet å andra sidan vem och vilka som fröjdar sig åt Vilks död, och vilka som – i likhet med mig och nästan alla etniska svenskar – beklagar den.

Vi vet hur Islamisternas och Monoteisternas beteende och vanor ser ut, över hela den kända Världen, över hela vår planet. Gång på gång lär vi känna dem, inte genom deras ord, men genom deras handlingar.

Jag har inte sett ett enda beklagande från ”moderata muslimer” som till exempel den ofta citerade Imamen i Eskilstuna-Moskén under den gångna veckan. Svenska bloggare av muslimskt ursprung som ”Swedish Dervisch” och ”Darul Hadith” – alla tiger de – ingen av dem beklagar det inträffade, varesig i TV eller annars.

Är inte det ganska anmärkningsvärt, svenska medborgare ?

Ni får gärna rätta mig om jag har fel, men trots vad man sagt om Islams lärdoms-tradition och rättslära – tolkandet av Hadither och mycket mer – så har jag hittills inte sett ett, säger ett enda bevis på motsatsen – förutom hos en svart Somalisk kvinna – en Renegat, Apostata, Avfälling i Stockholms Norra Förorter (ja, ni vet säkert vem jag menar!) som också står under dödshot, men som försökt tala ”de sina” till rätta….

Minst sagt märkligt -eller hur – bara Sanna Humanister ställer upp för Lars Vilks – som ända in i döden verkar som ett ”lackmus-papper”, en reagens..

”Allah” eller ”Gud” är INTE den skyldige här. Inte heller slumpen.

Skyldiga är emellertid alla Abrahamitiska Religioner, alla som praktiserar Monoteism, och alla Fundamentalister.

 

”Vad som än händer, är det min självklara plikt att förbli god, och på de godas sida”

 

Så sade en gång Marcus Aurelius, den HEDNISKE kejsaren av Rom… Till den humanistiska traditionen hörde också Lars Vilks, med sitt Ladonien, sitt Wothans torn i ”Nimis” vid Hovs Hallar, och sitt konstverk om Hesperidernas Gyllene Äpplen, beläget vid Kvarntorp i Närke – det som också förstördes av vad som antas vara muslimska fundamentalister, som nu finns över hela Sverige, och enligt vår nuvarande Regering skall få fortsätta leva bland oss. Är det ens möjligt, förutsatt att vi skall förbli ett fredligt och välordnat land ?

Ett HEDNISKT konstverk av en HEDNISK konstnär. Svenskar ! Minns honom…

Ännu ett fall av ”it can’t happen here…” eller ??

Nu en klerikal nyhet, när Lars Vilks har dödats, diverse (a)sociala media har avstängts, återstartats och Världens tillstånd ändå är som den är, också denna vecka efter Höstdagjämning, och på väg emot Alvablotets tid. Svenska Dagbladet rapporterar om hur man i Frankrike rapporterat om hur mer än 300 000 barn rutinmässigt utsatts av övergrepp, på grund av den Katolska kyrkan.

Vi har sett hur detta mönster upprepat sig om och om och om igen, överallt, i alla de länder där denna variant av kristendomen tillåts vara verksam. Kardinal Peel och hans övergrepp i Australien. Barnhemmen på Irland, där fynd av spädbarnslik gjorts i septik-tankar. Rapporter om systematiska övergrepp, sedan 1950-talet och genom hela efterkrigstiden från USA, Island, Brasilien och många andra länder. Hans Helighet Påvens erkännande av att så många som 2 % av Katolska kyrkans präster och religiösa funktionärer kan vara pedofila, vilket tillsammans – på grund av denna kyrkas storlek, rent numeriskt – blir drygt en miljon kristna förövare, som fortfarande får springa omkring lösa i jordens alla länder, i varje samhälle, i varje stat… Ja – jag har skrivit många många gånger förut om alla dessa problem, som Monoteismen och Påvens vägran att upplösa Celibatet utlöser, liksom hela denna kristna kyrkas problem i sig.

Det är nämligen just i själva tron, just i själva kristendomen och katolicismens sätt att fungera som problemet sitter. Prästen tros vara den allsmäktige gudens ombud, och tilldelas därför total makt över sina församlingsmedlemmar, ja till och med barn. ”All makt korrumperar,” sägs det ofta ”men allsmäktighet, korrumperar fullständigt och absolut…Undviker man Monoteism, den förvridna föreställningen om ”allsmäktiga” gudar och allt vad Katolicism heter, så kan man också lösa problemet en gång för alla – annars inte !

 

Här kommer Fader 10% – eller om det nu var 2% – Men hur ska barn och föräldrar veta det ?” (teckning ur Australisk dagstidning)

De rapporter som nu tillställts den franska staten är väl dokumenterade, och SvD redovisar i sin artikel alla de numeriska sammanhangen. I flera länder har det tillsatts statliga utredningskommissioner rörande Katolikernas och de kristnas ständiga övergrepp och illdåd, men sådant har ännu inte gjorts här i vårt land, i Sverige.

CIASE, den franska oberoende organisation som gjort utredningen har gjort ett mycket grundligt dokumentationsarbete. Här i landet har vi inte ens något sådant, ingen NGO eller ”Non Governmental Organisation” som vill gå på djupet med att undersöka den Katolska Kyrkan, och dess metoder. I Norge har polis och media gemensamt avslöjat, hur den katolska kyrkan där systematiskt tillnarrat sig bidrag i 10-miljonersklassen, och bedrivit systematiskt ”medlemsfusk” i bedrägligt syfte – det har också förekommit att man registrerat hela familjer som katoliker helt emot deras vilja, eller utan deras kännedom, enbart för att lura till sig mer och mer pengar. (Ni kan läsa om alltsammans under rubriken ”Katoliker” i artikelarkivet här ovan, inklusive källhänvisningar i form av länkar)

Här i Sverige gör däremot ansvariga myndigheter ingenting, ingenting alls åt saken, trots vad som förekommer i direkt angränsande länder, i hela EU, i hela Världen i övrigt. Katolska Kyrkan behöver INTE erhålla 10 miljoner årligen från någon mystisk ”Myndighet för stöd till trossamfund” som administreras av muslimer, samt andra kristna – dvs ”jäv” – sk ”handläggare” delar ut bidrag till samfund som de själva är medlemmar i – sådant förekommer – ni kan få kontrollera själva… Men Humanisterna, till exempel, och för den delen andra religiösa alternativ, får inte en enda krona – eftersom samma myndighet i stort sett vägrar att erkänna icke-Monoteistiska religioner…eller de som inte tror på ”Herren”, JHVH eller Allah – ni vet. Vad är det för slags rättvisa ??

 

Tror någon längre på dessa KRISTNA LÖGNER ?

 

Ändå fortsätter svenska media att stryka katolikerna medhårs, och hålla dem bakom ryggen. Den svenske Kardinalen Anders Arborelius, till exempel, är ju en väldigt snäll man. Han har låtit etablera en intern undersökningskommission han också, förstår ni – och det har givetvis aldrig hänt att präster eller funktionärer med ”pedofil anknytning” omplacerats till just Sverige, att de skulle ha rest in i vårt land, att de skulle vara verksamma härnej nej – inte i Sverige – sådant händer inte bara...(”sök, och ni skall finna”… det står så i den kristna bibeln. I det här fallet är det nog i de seriösa dagstidningarnas och även tidningen ”Dagens” artikelarkiv vi bör söka – jag säger inte mer än så.)

Men nu citerar jag, från SvD:s artikel:

Rapporten visar att mellan 2 900 och 3 200 förövare misstänks ha begått övergreppen. Två tredjedelar av förövarna är enligt rapporten präster. Och offren, i alla fall den stora majoriteten, var minderåriga pojkar.

– Det är bedrövligt, eftersom ration mellan 216 000 och 3 000 innebär 70 offer per förövare. Det är fruktansvärt för det franska samhället, för den katolska kyrkan, säger Oliver Savignac, från brottsofferorganisationen ”Parler et revivre”, till nyhetsbyrån AP.

70 offer per förövare alltså, och så förhåller det sig – rent numeriskt. Man måste såklart räkna med, att det inte behöver vara 70 fullbordade, anala våldtäkter per präst, nunna eller religiös funktionär, inklusive de ”kyrkotjänare” som uppträtt inne i den Katolska Domkyrkan i Stockholm, där de försökt strypa de med avvikande uppfattning, eller slå dem till marken med knytnävsslag.

Sådant HAR nämligen också hänt, och det var väl ”pas si catholique” för att nu säga det på Franska…

Men en förövare betyder alltså 70 offer – och även andra undersökningar, från helt andra länder, kommer till liknande resultat.

Varför skall vi då överhuvudtaget ha en Katolsk kyrka i Sverige för ? Vi har, sedan ungefär 1523 varit ett Protestantiskt land, och det finns det klara skäl och orsaker till. Hundratusentals Svenska Soldater har under hundratals år kämpat och dött för att vi skall kunna hålla Katolicismen utanför landet, och på alla sätt bekämpa den – precis som vi MÅSTE göra med Islam, och det är huvudsumman – rent numeriskt, eller rent logiskt, rent av…

 

Hundratusentals etniska svenskar och inte minst svenska soldater har i hundratals år kämpat, lidit och DÖTT för att hålla Katolicismen BORTA från vårt land.

Tänker DU svika minnet efter dem ?

Tyvärr har vi nu en förvirrad gammal dam kallad ”Antje Jackélen” i lustig hatt som överhuvud och ”främste företrädare” för ”Svenska” Kyrkan, vilken nu hela tiden säger, att vi måste ”samarbeta” med Katolikerna. Hon påstod inför 500-års jubiléet av Martin Luthers teser år 1517, att vi måste ”bjuda in” Påven till Sverige, att det måste hållas ”katolska Ungdoms-galor” på Malmö Stadium, och annat sådant. Vad ligger bakom all denna klockrena idioti ? Varför försöker vissa krafter i vårt samhälle hela tiden ”återlansera” Katolicismen i vårt samhälle, och vad har vi svenskar – och alla andra – egentligen att vinna på det ?

Är det inte redan slutgiltigt bevisat, vad Katolicismen i själva verket är för slags religion – och vad den leder till – med sin ”söte lille jesus” och ”knubbiga små bambinos” samt korgossar, stjärtgossar, sam bevingade små keruber i de kristna kyrkorna ?

 

Kveldulf Gundarsson, aka Stephan Scott Grundy (1967-2021 ), In Memoriam

Men i pörtet, vid det långa bordet,
Satt en lördagsafton sorgsen värden,
Vilande från veckans vedermödor.
Kinden höll han tryggt mot handen lutad,
Armen åter fast mot bordets ände,
Men hans öga såg åt sidan stundom,
Höll sig ej med lugn i samma syfte.

— —

”Björnen”, sjöng han, ”föds till skogens konung,
Furan växer opp att pryda heden;
Mänskobarnet, om till kraft och storhet
Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.
Gossen kom en vinterkväll i stugan,
Okänd kom han, lik en otam fågel
Vilsefaren in i mänskors boning;
Hjässan lyste kal ur mössans rämnor,
Tån stack fram emellan snön på foten,
Barmen såg man genom rivna tröjan.
Vems och vadan? – Fråga vems och vadan
Av den rike, som har far och hembygd.
Någon vind lär från mitt hem väl komma,
Skyn i luften törs jag kalla broder,
Men blott snö är jag på nattens fötter,
Som han stampar av, i stugan kommen. –
Snön från nattens fötter smälte icke,
Molnets broder flög ej bort med vinden,
Gossen dröjde kvar och blev en yngling.
Obemärkt han sprang det första året,
På det andra högg han sveder redan;
Men förrän den fjärde sommarn ändats,
Slog han björnen, över hjorden fallen.
Var är nu hans rykte, kärt för mången,
Större än en man i nejden vunnit
?

  • Ur ”Molnets Broder” av Johan Ludvig Runeberg

Det torde vara allom bekant – också i den hedniska världen – att vissångaren och poeten Ewert Ljusberg, den fiktiva med fria republiken Jämtlands president; lämnade oss för två dagar sedan. Var Gar-Jamt och Jämtstårs månde storligen sörja honom, vars kulturbevarare och försvarare och President han varit, alltsedan 1989.

Älgen i Östersunds Vapensköld – och Jämtlands – erinrar oss alla om Algiz, Jalkr eller Elhaz – livsrunan..

Men själv vill jag idag minnas en annan man, som varit min vän; fast han kom från ett annat land och med helt andra berättelser och traditioner än den svenska, eller för den delen den jämtska. Han lär inget annat liktal eller eftermäle få i vårt land, särskilt inte inom den Hedniska Rörelsen här i landet, som nu samt och synnerligen har glömt bort honom, och de insatser – om än kortvariga – han gjorde för oss.

En ”störtad” eller omvänd Jalkr-runa är Dödsrunan, ristad av vän efter vän…

Det är därför – och bara därför – jag nu skriver detta. En officiell nekrolog över honom har redan publicerats med hjälp av hans närmaste anhöriga på Irland och vad som numera kan kallas ”Landet Biden” även om det aldrig varit hans hem, ens på mer än 25 långa år.

Stephan Grundy var född 1967, och en generationskamrat. Han blev mest känd som en amerikansk pocketbok-författare bland många, och det var på denna verksamhet – plus hans akademiska karriär – som han ett helt liv igenom höll sig flytande. Men för de Asatrogna var han en av grundarna bakom ”the Ring of Troth” som blivit en av det nutida USA:s mest inflytelserika och liberala Hedniska organisationer – och jag säger just liberal, därför att Amerikansk politik, med allt vad den numera innebär av Trumperi, stormande av Capitolium av allsköns galningar och utomparlamentariska rörelser, absolut inte var i hans smak, lika lite som sådant smakar mig, och jag minns att vi båda redan på 1990-talets början haft många och långa politiska diskussioner flera nätter igenom om hur det var ställt med våra respektive hemländer och vart det kunde barka hän med vår värld, och sannerligen – blev vi inte sannspådda…. !

Man bör minnas, att en genomsnittlig pocketbok i USA kanske har ett förväntat ”shelf-life” på högst tre veckor i nationell distribution, och att den sedan ersätts med en oftast sämre produkt – också i pocketformat. Detta är de villkor författare i USA lever under, och skriver de om garanterat ”smala” ämnen som väl underbyggd och fackmannamässigt korrekt fantasy i Nibelungen-Sagans efterföljd, så är det få eller ens någon som lär uppmärksamma dem. Antingen skriver man en bestseller, och blir räknad som en ”stor” fantasy-författare, eller också drunknar man helt i den eländiga, usla, kvasi-kristna, kvasi-medeltida soppa som denna genre oftast är.

Ph. Dr Grundy skrev nu ingen bestseller, och heller ingen trilogi – den gången. Han lämnade det USA, där det var för svårt för honom att leva, och flyttade till Sverige istället. Han slog sig ned i ett radhus i Björklinge, strax norr om Uppsala, och det var där jag mötte honom, på den tid Sveriges Asatrosamfund ännu var just ett fungerande samfund, med rätt sorts människor med rätt sorts intellektuell inställning, som inte fortsatt ut i fullständigt urspårat ”fornsederi” och annat.

Under det att han fortsatte bygga upp ”The Ring of Troth” som under sin ”peak” kunde räkna upp emot 10 000 medlemmar, skrev han ett helt liv igenom oförtrutet manualer och instruktionsböcker om just Asatro och dess utövande, inte grundade på ovetenskapligt blaj eller new age, som Amerikaner ofta gör, men med respekt för Norden och Nordisk folktradition, även om han föredrog ordet ”Teutonsk” eller ”Teutonic” därför att han också ville få med våra Kontinentalgermanska rötter, men samtidigt ville undvika alla ord som ”Folkish” (baserat på det ursprungliga tyska ”völkisch” – ett ord från 1900-talets första hälft från en helt annan kulturell miljö, som därför fått en åtskilligt dålig klang). Han medverkade också till noggrant utformade fråge-sajter om Nordisk mytologi och liknande ämnen, ett slags ”Svar i Dag” kring Hedendom och Asatro – ett exempel av många ser ni här.

Han var tvungen att göra allt detta under pseudonym, för att göra det som akademiker från USA med examen från Southern Methodist University i Dallas, Texas – där han växte upp – gick inte an. Därav aliaset ”Kveldulf Gundarsson”. Stundtals – och under sin barndom – var han också i konflikt med sin äldre syster och hela sin familj, mycket beroende på hela det liv; han själv valt att leva.

fortfarande högst läsvärd

Aldrig skall jag glömma det korta stycke i hans ”Teutonic Religion” är han redogör för hur vi Asatroende och Hedningar bör bete oss, när vi ställs inför rätta, eller hamnar framför någotslags dunkel, inte alls juridiskt grundad ”folkdomstol” utgjord av idel partiska, kristna individer. Det är då man ska himla med ögonen, citera bibeln, ropa Halle-luu-jaah ! och falla ut i det mest rägglande tungomålstal som en Jämtlänning, och helt enkelt spela ”nyfrälst” inför Domstolen, och hela tiden konsekvent åberopa detta som ett ”sakligt” skäl för att bli frikänd, skaldade KveldulfR.

På det privata planet hatade han den intellektuellt mycket torftiga, amerikanska miljö han kom ifrån, och avgudade Europa – som många intellektuella amerikaner. I Sverige trivdes han nog aldrig. Han kunde begripa och lära sig vårt språk, men hans fru Melodi – som ännu lever – kunde det aldrig. De båda makarna levde i livslång kärlek, men var ett mycket omaka par till utseende och sätt. Han var kortväxt och spenslig, ja den klenaste man – och hade aldrig stora kroppskrafter – precis tvärtom mot hur man kanske – fördomsfullt ! – väntar sig att en författare och expert på Asatro bör se ut. Hon däremot var överviktig, stor och frodig och såg ut som en stereotyp amerikanska med minst trettio stycken levnadsår än de hon i själva verket hade; och mycket beroende på hennes allmänna inställning till Sverige och Svenskarna, flyttade de istället till Irland, där folk ju åtminstone begriper och talar engelska – och självklart tyckte Melodi, som amerikansk kvinna; att Irland var romantiskt, betydligt mera romantiskt än Sverige på 1990-talet, och en tillvaro i just Björklinge, med allt vad det innebar- och innebär av småskuren, kälkborgerlig (S)-märkt mentalitet. Deras respektive föräldrapar finansierade flytten, tror jag mig veta – för som amerikanska akademiker hade de inte råd med den själva.

Lämplig författarbostad ?? – dina grannar ser rakt in i ditt sovrum och arbetsrum… 24/7

Vännen KveldulfR hade det inte alltid så lätt, och han var i vissa avseenden – som kanske alla författare och intellektuella – en plågad människa. Han ogillade till exempel – av skäl jag låter vara osagda – hajar, marin miljö och allt som liknade båtar och vatten – vilket jag tvärtom har en förkärlek till och för. Hans uppväxt var – lät han mig förstå – inte alls någon ljus och trevlig historia i alla avseenden, och kunde kanske jämföras med den hos en eller annan Ernest Hemingway, eller för den delen Gregory Hemingway, som bekant den förres son.

Men, vi fann varann, de där åren på 1990-talet, över språkbarriärer, nationsgränser och politik, och vi utbytte de vildaste planer för Asatrons pånyttfödelse och överlevnad, medan uppsatser och lärda krior strömmade ut ur oss båda – via de kanaler vi alls hade tillgång till eller de förlag, antologiredaktörer och andra, som möjligen kunde vara intresserade av oss och allt vad vi skrivit, tänkt och skapat.

Du var ”then lillsta man” Kveldulfr, som det står i Engelbrekskrönikan; men en jätte i lärdom, mod och tro.

Forskare och lärde har tvistat om krönikans ord betyder att Engelbrekt var liten till växten, eller född in i ett slags knapadel, av enkel och fattig bakgrund, helt enkelt. Det må vara hur det vill och kan med den saken, för det betyder ingenting i detta nu.

Men jag har gråtit över dig, denna helg; gamle vän – och det skall du få veta.

I Okolners trakt, och i Brimers ölsal nere hos moder Hel, som helar och tar emot allt, där skall du nu få dväljas. I Okolners land är det inte kallt eller kyligt, som man hör på namnet, och där hänger en örn över gilleshallens ingång, som redan Viktor Rydberg anmärkte i sina ”Studier i Germanisk Mytologi”. På ryktets och ordets vingar har de levat, som får leva där, för Brages och Iduns boning – som inte räknas bland de tolv gudaboningarna i Asgård – står bara öppen för de verkliga skalderna och sångarna, de som i likhet med Evert Ljusberg snarast var poeter.

Du föll inte i strid, och Valhall blir aldrig någonsin din lott, fast det gott kunde ha vederfarits dig att få stupa och dö ärligt, med ansiktet vänt rakt emot dina fienders vapen. Jag vet inte ens vad du dog av, för det har inte meddelats i de amerikanska nekrologerna, och om det var Covid-19 eller något annat, som tog livet av dig till sist – minst tjugo år för tidigt, ty det är min tro att om du bara hade fått leva, hade du haft så mycket mer att ge – för alla Midgårds barn.

MICKELSMÄSS passeras…

Mickelsmäss, den 29 September, var en gång en sekulariserad, ursprungligen katolsk helgdag, som på engelska kallas Michaelsmass. Den skulle firas efter Ärkeängeln Mikael, ledaren av de himmelska härskarorna, som med ett bart huggande svärd i sin hand kunde kasta ut själve Satan och de upproriska änglarna ur himmelriket, så att de störtades ned i avgrunden och det allra värsta, nedersta och yttersta helvetet.

Utdrivandet, enligt Pieter Breugel den äldre

Det var om samma Ärkeängel, starkt påminnande om Tyr, Tor och Oden som en hednisk hövding på Island, nådd av de kristnas mission – hövdingens namn rinner mig för tillfället ur minnet – men kanske någon påpasslig läsare, som är kunnig nog kan hjälpa mig i det ämnet – en gång sa: ”Jaså ledare för Härskaror – och till på köpet den största härskaran av alla ! För då genast hit den där Mickel, Mickels eller Mikael och sätt honom i min mäss, så att jag får prata närmare med honomdet vore allt en man att ha på sin sida !”

I senare tid innebar Mickelsmäss tjänstefolkets flyttningsdag, och i Bergslagen och Uppland hålls fortfarande höstmarknader, karnevaler och upptåg på denna dag – i alla fall gjorde man av hävd just så i just vårt land, innan Corona-året 2021.

I år får däremot Mickelsmäss sin prägel eller smak av helt andra saker. På Mynttorget i Stockholm hölls igår en stor Demonstration, på vägnar av ett helt nytt slags nätverk, från huvudstadens norra förorter.

Som alla insatta läsare redan vet, hände det sig för något år sedan att jag själv tog huvudinitiativet till en demonstration på Mynttorget, i betänklig närhet av Sveriges Riksdag, där en namninsamling med 5000 namnunderskrifter vid samma tillfälle lämnades in till ingen mindre än Sveriges Justitieminister, Morgan Johansson, gällande hans idiotiska lagförslag om ett förbud mot Torshammare, runor och runskrift, vilket som väl var fullständigt rann ut i sanden – men som jag redan skrivit – fler offentliga demonstrationer tror jag inte att just jag ordnar eller organiserar ens ihop med andra – för den här gången gäller det helt andra saker.

Fortfarande rör det sig om symbolpolitik, och det av det mest övertydliga slag, som tänkas kan – men nu har vissa vindar vänt.

Mollgan – Mollgan… Blogg Morgan versus Minister Morgan – teckning av ”Steget Efter” – svensk karikatyrtecknare

”Landet Löfvén” är inte längre vad det har varit. Statsministern själv har bestämt sig för att avgå, mitt under pågående Regeringsperiod – en händelse som nästan aldrig någonsin förr har utspelat sig i modern svensk politik. För att citera honom själv, lär han ha sagt att ”Detta är det bästa för partiet och hela landet”. Ni får verkligen ursäkta, att jag blott citerar. Magdalena Andersson, i rollen som Sveriges Finansminister har slutligen offentliggjort sitt accepterande att överta uppgiften, vilket hände blott för några dagar sedan, och innan ens någon partikongress hållits, förutsätts genast alla partidistrikt vara fullständigt eniga, och medias spekulationer blir till ögonblicklig sanning – redan innan November månad, då allt detta egentligen utspelas, händer eller träder i kraft… Inga nyval behövs, inga Regeringskriser. Allt utspelas inför medias och folkets häpna ögon, och hela denna sorglustiga komedi, måste iakttas såsom vore den ett faktum, inte bara ett och annat studentikost påhitt.

Ur led är tiden…

På Mynttorget stod igår Nätverket ”Nationell Kris” bildat av över 300 oroliga föräldrar från Järvaområdet. De formligen skrek ut sin oro, sin rädsla och sin skräck för vad som pågår i deras närområde, där också jag bor. SVT nämnde hur en äldre man med invandrar-bakgrund stod på torget och skrek rätt ut om hur han för trettio år sedan tvingats fly från sitt hemland – måste han nu också fly från Sverige ? Den som gör sig själv till flykting, gör sig själv en djup otjänst, för att fly är aldrig och kan aldrig någonsin bli rätt väg. Rätt väg är att stanna kvar och slåss, att lösa sin uppgift, intill sista minuten, sista tangentnedslaget, sista andetaget, bis zur allerletzte Patronen – sådan är min erfarenhet – och jag tänker – för min del – inte fly ur det här landet, som jag ändå älskat och tjänat intill oförnuft, ja in till vanvett.

Jag tänker dö och leva här, Mickelsmäss eller ej, och jag flyttar ingenstans, men jag spränger ingenting i luften heller, likt vissa ”ensamma galningar” man nu söker efter i staden Göteborg.

Gråtande mödrar bar plakat, om rädslan för de helikoptrar som nu rör sig över sektor Nordväst i huvudstaden – jag har själv sett dem över en pendeltågstation, så sent som i onsdags – all tågtrafik på en viss linje låg nere under ett antal timmar, och man fruktade kanske riots, som i Lund, eller händelser liknande dem i centrala Göteborg.

Järvabor – jag är med er !

Jag är bara en Hedning icke-troende, anti-Monoteist, icke-muslim, Asatroende och Sekulär Humanist, Kafir, Kuffar, den mest förtappade och hånade av alla kufiska svenskar.

Kufiska Mynt, en fortfarande gångbar valuta ?

Ändå står jag bredvid er nu, ni ”morsor och farsor på stan” från undre och värre Järva. Och vem kunde ha trott det ?

Jag är beredd att stå bredvid er hela vägen ut, med listor, namninsamlingar, donationer till ”Världens Barn” och allt vad ni kan tänka er, allt vad ni kan göra – och som ni kanske jag skriker och vrålar i ilska och hat över alla dessa skjutvapen och droger – hur kan det komma sig att de befinner sig i just vårt land, och hur kan det komma sig att den demokratiska oppositionens förslag kring ”vittnesskydd” mm hela tiden går längre än hos vår nuvarande regering ?

Jag tror inte precis någon ”Tusse” ellerr Tim-buk-too kommer nedstigande från himlen för att börja sjunga och spela för oss , goda medborgare – trots att dessa är förträffliga musiker och laglydiga personer i sig. Men vad det gäller själva våldet, så hjälper det föga. Överallt spelas ändå såväl hip som hop av en helt annan art – och självaste SVT är med och glorifierar det hela.

En liten inblick i min egen vardag till slut, denna Friggs fredag då jag pendlar hemåt för att flytta gamla möbler, och emotta leverans på ett nytt hörnskåp från IKEA, som jag sparat till i mer än ett halvår.

På pendeltåget 06.30 kommer en liten och späd, Somalisk kvinna i Shador fram till mig, och pekar på sätet bakom mitt eget. Hon vill absolut sitta där – och jag känner igen henne från ett sjukhus, en vårdinrättning i närheten, där provtagningar regelbundet sker på mitt eget blod.

Jag har haft – eller rättare sagt – har fortfarande blodpropp i vänster lunga och höger ben, och jag äter regelbundet blodförtunnande mediciner. Hon frågar på bruten svenska om hon får sitta bakom mig, ända till slutstationen.

Naturligtvis får hon det, även om jag just nu inte är mycket till ärkeängel, inte mycket till sköld, kulfång, slagpåse eller försvar – för vad hon vill, är att någon ska kunna ge henne trygghet, försvara mot vad som komma skall, helikoptrar eller ej. En vredgad hedning med Tors vrede på sin sida är kanske något att lita på, om så bara för att bana sig väg genom en folkmassa, även om sagde hedning just idag gråter bittert, när ingen ser.

För jodå – också han har tårar, sentimentalitet – mitt i vardagen.

Han gråter för det land vi lever i, och den tid som är vår. För alla som förlorat sina anhöriga, och de som sörjer sina döda. Fäder, söner, familjemedlemmar. Järvabornas döda, de som nästan dog i Göteborg, de som var fattigpensionärer, och som långsamt fick dö i syrebrist; under pandemins första skede.

Han må sluta inför Tingsrätt, allsmäktiga Gudar, räfst eller rättarting – ni ska veta att den risken också finns, och är högst reell – men för dagen har han lämnat in alla sina ID-kort, licenser på vapenbehörigheter som han haft, men inte längre vill ha kvar, eller inte längre vill påträffas med, särskilt inte på en eller annan offentlig demonstration.

Vi har trots allt en liten chans kvar, goda medborgare i detta land.

I namn av demokrati och rättvisa – som fortfarande antas finnas kvar eller antas råda i detta land, kan vi ändå rösta bort den sittande Nomenklaturan och Regeringen, och kanske välja oss en ny – nästa höst, nästa år.

När Hels och Alvablotets tid är över, och det stora mörkret, som snart kommer – ändå inte sväljer allt.

Henrik Andersson på Ideell Kulturkamp ägnar dagen åt Syn, det stora Nekandets gudinna. Förvisso finns det mycket man måste säga nej till här i livet – skjutvapen, våld, sprängningar, riots, falska vänner och förrädare – och för många uppgifter, samtidigt.

De syner jag ser, den syn jag har på tingen står orubbligt fast, i alla fall – och jag höjer min hand till ännu en hednisk ed, inför de gudar jag har. Inte mindre än 147 gudamakter, mycket olika er, stundtals påminnande om det gamla Roms, maniplar, händer höjda till edgång – demonstrationsplakat.

Hinc Illae Lacrimae

Hinc, Robur et Securitas

Att inte vackla i vind och vågor, men med levande kraft stå emot.

Att aldrig tveka inför dagens frågor – är det som visar vårt väsens rot.

– Hedningen

Höstblot – en Friggs Fredag eller Frejas ?

Det är fredag i Höstdagjämningens vecka. Tidigare, så sent som i tisdags var det Nifelfull enligt den Asatrogna och Hedniska bygdekalender, jag snickrat ihop tillsammans med en av mina Värmländska sagesmän. Som jag tidigare nämnt, så är forskningen ganska ense om att Fredagen var Frejas dag i östnorden, och i ett långt tidigare, kontinentalgermanskt perspektiv, men att den blev en Friggas dag på Island, Norge, Orkney och alla andra platser västerut.

Och så får vi välja mellan två helt olika gudamakter, denna gång kvinnliga. Freja och Frigg är inte samma sak, de är helt olika till sin ålder, sitt väsen; utseende och göromål, och jag är inte precis någon vilsegången Gaia-feminist, med målet att återuppfinna Monoteismen och göra om Echnatons och världshistoriens största misstag, fast denna gång upp- och nedvänt. Där Freja är ogift och ung, står Frigg för huslighet och medelålder. Så följer då Hel, och vem hon är och vad hon står för, vet ni kanske redan, och om ni inte vet, kan ni då inte åtminstone gissa ?

Ännu ett ”coin” eller en jetong, så god som någon…

Men – hennes tid är inte inne ännu. Den infaller först i November, kring Alvablotet för de döda – men jag kan försäkra er, huslig som jag är ägnar jag dagen efter avslutat blot åt andra ändamål. Hel tager alla Midgårds barn till sig, det vet jag redan, och det behöver ni inte tala om för mig, ens då jag blir gråtmild eller sentimental. I Okolners hall, finns där månne en stol beredd också för mig ?

Nifelfull är natt och nedan, ”Nacht und Nebel. Den tid, då allt är i dimma höljt, och lite skall bli uppenbarat av tidens orakel. För dagen läser jag en utmärkt kria på sajten ”Brons och Blod” om tidens natur – skall den vara cyklisk, eller kanske linjär ? Många filosofiskt sinnade personer har under seklernas gång brytt sina hjärnor med den frågan, och det blogginlägg jag nu läst, innehåller allt jag kan önska, och mycket mer.

Själv kan jag bara associera till en novell av Kobo Abe eller någon annan japansk författare, vars namn rinner mig ur minnet. Det handlar om två män ur Tokyos undre värld som har till yrke att stjäla och sälja klockor, de ”skapar tid” åt sig själva och andra på sitt eget sätt, utan att för den sakens skull vara rena ”tids-tjuvar”.

Den yngre tjuven, som inte nödvändigtvis behöver vara den äldres son, utan möjligen bara lärling eller skyddsling – hur eller vad är lite oklart, redan beroende på det japanska språkets konstruktion, efter hur jag minns – föredrar naturligtvis linjära, digitala, strömlinjeformade klockor, där all tid har en början, och ett slut.

Den andre, som är till åren, rättar honom hela tiden och säger att han har fel i den uppfattningen. Tiden är inte linjär utan cyklisk till sin natur, tidsförloppet går runt och åter runt, som visarna på en urtavla, ”noon” eller middagstid visar sig igen och igen, och lever man bara tillräckligt länge, skall man se att händelseförlopp och personer kommer tillbaka, allt upprepas från början och flyter samman i ett slags årens kretsgång – och det blir upp till oss läsare att tolka, om denna tidens gåta är oss till välsignelse, eller ett slags tankens fängelse.

Jag lämnar er alla med ett musikinslag, gjort av VERKLIGA Hedningar från ett äkta Klan-samhälle. Man kan inte kalla dem något annat, eftersom de kommer från Skottland och just ingenstans annars, och då är Klansamhällets natur också fastställd, en gång för alla.

”Clandonia” som denna grupp kallar sig, har fula grå mössor och sjabbig klädsel. Det handlar om ren gatuteater – gruppens medlemmar har bytts ut flitigt genom åren, och dess grundare har längesen avlidit. ”Ya Bassa”, stycket som de framför, betyder ”You Bastard !” på den lokala gaeliska dialekten. Denna ”Clann a Drumma” har funnits ganska länge nu, eller sedan 2001. Jag ber er ursäkta eventuella reklaminslag i Youtube-klippet nedan, och hålla till godo med vad som bjuds.

För en hedning som jag, är detta förstklassig underhållning, något taktfast, som ger rytm nog för att fortsätta gå och gå, genom flera Europeiska storstäder, över slätter och fält, småbrutna skogslandskap eller vad vi annars kan tänka oss, och för övrigt går vi hedningar sällan – vi marscherar !

Till det behövs onekligen drums and pipes, trummor och säckpipor, och det skall inte vara vilka instrument som helst, utan nära nog de ursprungliga. Från Galicien i Spanien till Polska Galicien (jo – det finns ett där också !) och från Härjedalens säckpipor över till de skotska.

De lärde må bry sina huvuden om säckpipan, förresten, var ett romerskt instrument från början, eller månne ett orientaliskt. Ingen vet när den första trumman eller säckpipan kom till, för deras ljud har hörts ända sedan kulturernas början, och för min del hoppas jag de ljuder ett bra tag till – för ska det gå åt helvete till, ja då ska det gå med musik !

Sista inlägget om Waluburgs Historia, och Völvornas uppgift…

Jag ställde frågor om någon av Waluburgs eller Valborgs samtida under hundratalet enligt vår tideräkning gjort en resa rakt motsatt hennes, geografiskt sett – även om de ytterst knapphändiga uppgifter – i form av ett säger ett ostraka eller arkeologiskt bevis för hela hennes existens – som verkligen är udda inte ens blivit kopplat till rätt årtionde ännu. Som jag berättat, antar jag på för mig högst sannolika grunder att hennes färd till Egypten – och sitt slutliga öde på Romersk sida – hände hösten 169, när den första romerska motoffensiven under Markomannerkrigen kom, efter ”barbarernas” ockupation av Aquileia, vid Adriatiska havets strand, den som varade i minst fyra månader, och som höll på att klyva hela imperiet mitt i tu – vilket inte var någon liten bedrift, för att vara gjord av Svebernas och Semnonernas ”löst” sammansatta stamförbund, som helt uppenbart inte var så oorganiserat eller primitivt, som vissa krafter – ännu verksamma – av idag vill få oss att tro.

På det Romerska Skeppsmuséet i Mainz, Museum für Antike Schifffahrt des RGZM, en förkortning som skall uttydas Römisches-Germanisches Zentralmuseum – en institution som inte många tyska städer kan skryta med, numera, står en liten gravsten, funnen i Köln, och dess innehåll är verkligen starkt förkortat, och i lapidarisk stenstil.

I ett hundratal år pågick ett angreppskrig, med ett enda syfte: UTROTA dem – UTPLÅNA deras kultur… (Och det kriget är INTE slut än…)

Gravskriften lyder i all korthet såhär: HORUS PABEC I F(ilius) PRORETA ALEXANDRINVS EX CLASSE ANNORUM LX MILITAVIT ANN(os) /../ Innehållet framgår som glasklart för de forskare, som har vanan inne att läsa romerska gravstenar – men den sista årtalssiffran har slagits sönder, och nötts bort.

Här står, i min översättning till svenska, aldrig förr gjord på detta språk, så vitt jag vet: ”Horus – son av Pabeccius, Proreta från Alexandria ur flottan (vilken flotteskader har de redan skrivit, de behövde inte upprepa det) Död vid 60 års ålder, efter — tjänsteår.

En flottist under tidig kejsartid, liksom en marinsoldat, tjänade i minst tjugo år av sitt liv. På land, och för hjälptrupperna utan romerskt medborgarskap, gällde tjänstgöring i minst 25 år, först därefter fick man det eftertraktade medborgarskapet – en idé, som kanske på fullt allvar förtjänar att tillämpas också här, i dagens Sverige. Efter det skrev de som kände sig kallade – trots att medborgarskapet också utsträcktes till den hustru och de barn som Auxilla, eller Marines med lönegraden sesquplidarius, alltså ”en och en halv” eller rent av det dubbla – ”duplicarius” eller ”doppeltsöldner” som man alltid fick för sjötjänst, eller som kavallerist – hade kvar, efter de 25 åren.

Hustrur i första giftet kanske inte räknades, eftersom de sen länge var döda; när de 20 eller 25 åren var slut, men alla barn som överlevde, fick av kejserlig nåd fullt medborgarskap de också – vilket gjorde allt till en eftertraktad affär. Enbart den kvinna man hade turen – eller oturen – att leva tillsammans med, efter alla åren, och när de tog slut – fick också sitt automatiska medborgarskap, och allt i allt – med fredsperioder emellan – hade både Miles och Marines en långt högre medellivslängd än genomsnittsbefolkningen – maten var åtminstone bra – arméer brukar svälta sist av alla – och ärtsoppan, inte bara på Tors Dagar, var redan uppfunnen. Den lagades understundom (i östra rikshalvan) på kikärtor – Cicer, som hos Cicero, men annars var allt sig likt…

Hexaremer, Heptaremer och Decemremer, alltså Tio-roddare, med tio man vid varje årpar, användes också på Nordsjön. Inte bara Biremer och Triremer. Ombord på enbart de största skeppen, fanns ”Proreta” – annars INTE !

Så skrev man på ett nytt kontrakt, för nästa tjugoårsperiod, och så nästa. Vi har gravstenar bevarade efter män som tjänstgjort tre fulla tjänstgöringsperioder till lands, och även om 16-åringar eller i vissa fall än yngre jungmän kunde antas, hörde det till undantagen. ”Eintritt nach vollendetem siebtzende lebensjahr” lydde huvudregeln – ni minns kanske också vilka som också följde den, 1900 år senare – och här har vi alltså en Egyptier, som kom till Germanien, och Classis Britannia, för så hette den flotta som inte bara tjänstgjorde med rena bevakningsuppgifter på Rhen – utan full strid på Nordsjön, vid Britanniens kuster, ja – som ni ser på bilden ovan – för därom är tyska marinhistoriker helt ense – också till Jyllands spets, och kanske än längre – ända in i Kattegatt…

Varifrån skulle annars Jordanes – 500 år senare – fått sina uppgifter om Hallin, Bergio, Thehustes, alltså Hallänningar, Bjäre-bor och folket i Tjust, samt alla de andra stammar som bebodde ön Skandza eller skandinavien, Skades ö – ifrån ? Romerska flottans underrättelsetjänst var mycket god, redan på Kejsar Tiberius tid, och därom behöver ingen sentida klåpare till civilist hysa minsta tvivel.

Låt oss gemensamt stämma upp ”Matrosenlied” som jag också har hört tyska turister av idag sjunga som hälsning – se under rubriken ”Rekonstruerade skepp” under huvudrubrik ”Arkeologi” ovan – för den sången är HEDNISK, ja rent och skärt HEDNISK… och redan att omnämna den, är för vissa en Hednisk Tanke.

Nu återstår bara att förklara vad en Proreta gör, eller rättare sagt gjorde. Han var en lots, inte en utkik. Horus, mästerlotsen från Egypten med det allseende ögat, död vid 60 års ålder – en mycket aktningsvärd ålder på den tiden – var en man som hade specialiserat sig på att upptäcka sandbankar, på Nilflodens strida och snabbt rinnande vatten – för där finns det onekligen många många grund, till och med idag. Nilen är en bred flod, javisst, men den har föga djup – och det har jag från män och kollegor som varit där, och befarit den. Så är somligas öde beseglat.

Här följer nu ett Youtube-klipp, sponsrat av den Norskägda färgfirman Jotun, om ni nu vet ett enda jota, och förstår vad en Jotunn är för något. Det visar Olympias, Världens enda seglande fullskale-rekonstruktion av en Grekisk Trireme, visserligen från 400-talet före vår tideräkning, men själva upplevelsen av att segla en sådan, var nog samma som på en pentekonter, eller de stora deciremerna från det Romerska Imperiets tid, ett halvt årtusende senare.

Lägg märke till däcksbesättningens syssla. Under däck fanns inga slavar. Detta var fria män, högt betalda specialister för sin tid – och så var förhållandena i både Antikens Rom eller det gamla Attiska förbundet. Resten är Hollywood-tjafs, dumheter. Men där fanns ingen reling, ingen upphöjd kant, inget skydd emot väder och vind – förutom stormast och artemon-segel längst fram var man helt oskyddad för väder och vind – och – förutom personlig skyddsutrustning – fiendens vapen och pilar.

Längst fram stod vår Proreta, i själva fören på skeppet – hans uppgift var att som ett allseende öga eller en levande gud varna för alla dolda faror, och så repeterades hans rop bakåt, över hela skeppet, till rorgängarna. Navigation var också hans lott, men aldrig som styrman, aldrig som kapten, utan mer som förste QA på ett amerikanskt hangarfartyg av idag, ifall ni vet vad ”förste QA” gör på flygdäck…

Det var alltså med ett fartyg, inte helt olikt detta; som Waluburg, Völva och Spåkvinna av Semnonernas stam, helt utanför imperiets ramar och kontroll, närmade sig Alexandria, den stora miljonstaden, med sitt museion, som stod över biblioteket, och inte omvänt. Vad såg hon under sin resa, någon gång efter hösten 169 enligt vår tideräkning ? Kunde hon kanske teckna, och avbilda de män hon såg, eller vad de ägnade sig åt, vilka de var, vad de hette – tusen och en detaljer.

Och hur mätte hon tiden ombord, eftersom detta kunde vara hennes uppgift ?

På Norrönt språk fanns något som hette ”Nontuva”. Non som i Noon, engelska för middagstid, mitt på dagen, inte en latinsk negation eller en nekande fras. Sådana tuvor – och höga stänger – fanns på det Isländska Alltinget, även i sen tid.

På isländska gårdar delade man in hela synfältet i sektorer, som kallades Aettir, och som omfattade vinklarna mellan väderstrecken i en kompass. Naturligtvis vet alla Hedningar att det är 24 runor och bara 24 i den äldre runraden, och att det aldrig funnits eller finns någon 25:e, ”tom” runa.

I den yngre däremot 16. Vi räknar fortfarande ”åtta glas” på sjön, och dygnets timmar är 24, inte 25. Lämplig gruppstorlek i alla arméer har sedan romarnas contuberia eller tältgrupp varit 8 man, inte 10.

Talet åtta är oerhört viktigt, för där finns Hagal-runan ni kommer väl ihåg hur runor verkligen skall räknas eller täljas, och ”Caesars chiffer” – det äldsta förskjutnings-skiffret, om Kylver-stenen och allt det andra, jag lärt er. Nu har den runan – lik en snöstjärna – visserligen sex armar och inte åtta, riktigt nog, men fyra väderstreck och fyra kardinaler, NO,SO,SV,SE – det är vad också en modern kompassros har.

Linnaeus, den store svenske Naturforskaren, skrev såhär om bondstugorna hemma i sin barndoms Stenbrohult, Småland: ”Då Solen skiner på skåpet, är det daframåls dags, och då hon kommer på ugn-bänken, är det merendels middag”. Detta kräver en sak – att 1700-talets bönder inrättar sina stugor rätt, efter väderstrecken, efter vad som kallas Curry-linjer, Ley Lines – och inte bara på en tomt varsomhelst, eftersom ”här skulle det vara trevligt att bo” eller någon fadd Sörgårds-romantik. Och jo – de är luriga, Smålänningarna. Värends-borna allra mest. Det har de alltid varit, kommer alltid att vara.

I de isländska lagarna stadgades att arbetet på sommarhalvåret under lögardagens kväll under inga förhållanden fick pågå längre än till dess att solen var skafthög, och alltså då man under vissa givna betingelser kunde se den stå i jämnhöjd med ett i marken nedstucket spjut, strax över horisonten.

Och även Germanfolken, Sveber och Semnonernas stam inbegripet, kände säkert till mer exakta metoder för tidmätning än så.

Klepsydra, 1500 år före vår tideräknings början

En av de äldsta är Klepsydran eller Vattenuret, som bestämde hur länge en talare fick tala vid Alltinget, och även vid rättsförhandlingar i det gamla Rom. Vatten droppar, droppvis och sakta, från ett kärl till ett annat, likt blodet ur ett fällt jaktbyte eller en hjort i den germanska skogen. Nu spelar det ingen roll hur långa timmar vi har – eller vilka andra tidsenheter vi tänker använda – de bestäms helt enkelt och simpelt av det övre kärlets rymd, som ni alla säkert förstår.

När den grekiske ingenjören Ktesibos från Alexandria fick tag i detta enkla käril – som på sjön kunde hängas i en ledad grytkrok (tänk på den kardaniska upphängningen av grytorna på Oseberg-skeppet, som garanterade att deras innehåll alltid var vågrätt ställt, hur hårt skeppet än rullade och stampade, sådant visste man redan då, därtill behövdes ingen kristen Luigi Cardani från Italien på 1600-talet) fick tag i denna enkla uppfinning, ”förbättrade” han den – och det ser ut som en ”civil konstruktions-kommité” – sin tids FMV – varit i farten… ”Over-engineering” kallas detta… förbättrade ur – eller är det alls en förbättring, förresten ?

Fortfarande en Klepsydra, 1300 år senare än den första…

De forntida ”Völvorna” – sin tids orakel – var – som jag sagt, inga flummiga schaman-kvinnor, pårökta och halvgalna, klädda i djurskinn. Djurskinn eller inte, så visste de vad de gjorde. Himmels-skivan från Nebra – som kristna forskare gjort allt som står i deras makt för att motbevisa, inte minst på grund av de högst kuriösa lagarna för fornfynds hanterande i Tyskland, och amatör-arkeologin där – är troligen ett exempel på en enkel pejlskiva, inrättad efter Germansk horisont och lokal ”soltid”, oavsett om man nu verkligen kände till någon skottårsprincip där, redan 1600 år före alla påhittade kristusar, vars existens det överhuvudtaget aldrig funnits ett enda vetenskapligt bevis för.

”Enkel” Pejlskiva, eller något mer… ?

Sedan har vi de än mer kuriösa ”guldhattarna” från keltiskt område, huvudsakligen Hallstadt-kulturen från Alpområdet, efter vad det ser ut – minst ett trettiotal fynd har gjorts, så långt bort som i dagens Frankrike – men berömdast av dem alla – och fortfarande på UNESCO-skyddat museum i Berlin, trots att samma kristna misskreditering satts igång även där, eftersom ”vissa detaljer kring fyndomständigheterna är oklara” – men är de inte alltid det, om fornfynd hittas av den stora allmänheten ?

Uppenbarligen, så kände man redan på bronsåldern, i alla fall sådär 800 år före det påstådda år noll – som inte finns – år 1 fk följs ju vanligen av år 1 ek – till ett vanligt solår, matematiskt beräknat till 365 dagar, 6 timmar, 9 minuter och 9,3 timmar, allt efter de 365 små runda ringar, som dekorerar den nästan meterhöga ”guldhatten” vars bärare eller bärarinna bokstavligt talat hade kalendern och tidmätningen på hjärnan – eller i alla fall på huvudet. Man visste också vad som menas med en siderisk månad, alltså månens högst varierande tid för att astronomiskt sett fullborda ett varv kring jorden, eller från en fullmåne till en annan – men nu är det endast efterblivna araber, som räknar så.

Islams lärde gav oss Algebra, arabiska siffror och några verkligt goda geografer, typ Al-Idrisi, men enligt dem befinner vi oss fortfarande på medeltiden, år 1441 närmare bestämt – och deras Ramadan firas än här, än där, totalt utan rim och reson. Också deras kvinnosyn är helt medeltida, som alla vet. Någon Waleburga eller en Hypatia – från Alexandria – hon som de kristna flådde levande och släpade genom gatorna medan de hånade hennes lik, men först efter en rejäl gruppvåldtäkt – ett klart fall av ”Taharrush Gamea” – denna nya Egyptiska inne-sport för unga män, även flitigt praktiserad i staden Köln sedan 2005 – men långt innan denna Monoteism såg dagens ljus… Men Sådan är Monoteismen…

Anti-Kythera !

Hellenismen, och Alexandrias lärde gav oss saker som Antikythera-mekanismen, en mycket exakt ”analog dator”, tidmätare, astrolabium – mycket användbar till sjöss – det var ju på havsbotten och i ett sjunket skepp man hittade den – och det var inte Julius Caesar, inte romarna som brände ned det stora biblioteket där, sedan ”Museion” upplösts – av de kristna hundarna !

Biblioteket brandskadades år 48 vid den första romerska invasionen, ja – men det var en kristen kejsare som lät förstöra det – till största delen – Aurelianus år 272 – i kamp mot Zenobia av Palmyra, förutom arabernas – och islams – förstörelse av de sista ömkliga resterna år 642 – med de berömda orden: ”Antagligen står dessa böcker i strid med Koranen – då skall de förstöras och brännas. Eller också överensstämmer de med Koranen, åtminstone till en del – men då är de onödiga – då skall de OCKSÅ förstöras och brännas”

Jag upprepar: Sådan är Monoteismen !

Ingången till Nilometern på Elefantine.

Men – låt oss återvända till Völvan av Semnonernas stam, hon som ensam bar namnet Waleburga eller Valborg, den första kända namnbärerskan för just det namnet, någonstans, någonsin – efter vad vi nu vet. Hon gjorde sitt livs resa till de Egyptiska templen på Elefantine-ön, vid Assuan och Sudans gräns, vid den första Katarakten, platsen där den kända världen slutade.

Vad fanns där ? Vad såg hon vid sin resas slut, och där hon skulle stanna, odödliggjord på Praefectus avlöningslista, tillsammans med Centurioner, Exactus eller kompaniskrivaren, alla Immunes eller stabsfolket, som visst inte var befriade från sjukdomar och pandemier, men väl avlönade, och befriade från fälttjänst ? Vad med Horus, denne allseende man, död vid 60 års ålder som frejdad Proreta och lots – som hon kanske, kanske inte hade ett förhållande med, ungefär som en 53 årig gaius Julius, ihågkommen i en av årets månader, och en 23 årig Thea Filopator, den sjunde och sista Kleopatra – en blond, Europeisk kvinna med rena, regelbundna grekiska drag (inga antika avbildningar visar henne som svarthårig, och absolut inte som negress) – fast deras samtid hatade deras förening, eftersom allt pöbeln kan, och allt denna pöbel är mäktig, är att hata och åter hata.

Nilometern – på Elefantine

På Elefantine-ön fanns den stora Nilometern, bland annat. Rikslikare, och moder till alla andra Nilometrar i Egypti land – den som låg längst uppströms, och därför gav tidigast förvarning.

Alla andra Nilometrar, sedan 3000 år av Egyptisk historia före Rom, före Völvorna, före allt annat rättade sig efter denna, oavsett i vilket tempel nedströms de stod – för här mätte man lokala skillnader i vatten-nivå. Nilvattnet bestämde skördarna, tre skördar eller bara två, kanske en – vid översvämningar – klimatförändringar är inget nytt, trots alla imbecilla, snoriga ”Galna Gretor” vars retorik eller talekonst är ytterst begränsad. Utan rika skördar, ingen säd till Rom eller Alexandria, och därmed riots, uppror, stadsbefolkningens revolt.

Egyptierna hade till och med en gudinna vid namn Satjet, som på romersk tid hade blivit Satis, som i Quantum Satis, gudinna för var och ens beskärda del, bevarerska av Status Quo, Medeltalens och statistikens stora moder – inte Freja eller Frigg – men av somliga liknad vid Isis, likt Freja själv, en gudinna för både krig och kärlek.

Tacitus, senatorn och historieskrivaren, sa förresten att just Sveberna i Germanien dyrkade Isis, hur det nu kom sig – men – varför då ? Var det en ”Interpretatio Romana” allenast, ungefär som Tor eller Donar liknades vid Jupiter, Wothan eller Oden var Merkurius, Tyr var Mars Thingsus, Tingsplatsernas och Valplatsernas store gud ??

Nej, dessa figurer från dansk Bronsålder visar inte alls knäfall, inte kristna böner eller annat meningslöst rabblande till ingen nytta..

Och jodå, Tacitus skriver i ”Germania” att Isis bild bars på ett skepp, som i det gamla Egypten…

Dessa män – och kvinnor paddlar sina skepp på en hällristning från Tanum – därför sitter de på huk – och här hjälper varken böner eller klagosånger !

Förbindelserna med forntida högkulturer var gamla, redan på 100-talet enligt vår tideräkning, som ni kan se. Och forntidens folk – Polyteister allesammans ! – var inga dumma barbarer eller pårökta ”Söndags-schamaner” eller andra former av snedseglare. De var råseglare.

Och en sista detalj – om Elefantine, Assuan och den forntida matematiken. Det var ur en Nilometer i Alexandria – samt en i staden Syene, kanske bara 20 kilometer från Assuan och Elefantine – antagligen Waleburgas sista viloplats – som Erathostenes, den store matematikern – och inte ur några ”brunnar” beräknade både solårets längd, och jordens omkrets, tiotals gånger bättre än några kristna eller araber kunde göra.

Visserligen råkade han räkna fel på 60 – 80 kilometer ungefär, därför att han antog att Alexandria och Nilometern i Syene låg på exakt samma längdgrad, men det spelar mindre roll.

Hans solår var mycket exakt ändå, med skottåren fjorton dagar exaktare än den julianska, katolska, av Julius Caesars kalender-kommitté bestämda kalendern, som de kristna aldrig rättade förrän på 1500-talet, efterblivna som de var. Redan Roger Bacon, en engelsk munk, underrättade Påven om det rätta förhållandet på 1200-talet, men Curian lyssnade inte.

Men vad uppnår kommitéer, ävlande små myrförsamlingar, katoliker, påvar, prästerskap och ”högsta råd” ? Den tjänar ändå sitt land, folk och tid bäst, som tjänar just detta först, och därigenom mänskligheten. Inte det omvända, baklänges och i fel ordning…

Ingenting, emot en kämpande skara fria individer. Hedna kvinnor, hedniska män.

Giv Caesar vad Caesar tillhör – och ingenting till Vitekrist !”

Höstdagjämning infaller, och mer om Völvors natur och uppgift förklaras…

Som beräknat infaller Höstdagjämningen just idag, och den förutspåelsen har inte varit svår att göra, eftersom detta är ett känt kalendermässigt fenomen, som upprepas år efter år. Hur jag själv som enskild Hedning har firat Höstdagjämningen har ni för det första inte ett förbannat dugg med att göra, eftersom det tillhör mitt privatliv, och för det andra har jag beskrivit tillvägagångssätt, metodik och utförande tillräckligt många gånger, inklusive hur det INTE skall, får eller bör gå till. Det finns som sagt läsbara texter här ovan, under länkgalleriet, och om ni har någon tillstymmelse till intelligens, deduktiv logik eller praktisk problemlösning, kan ni förmodligen återfinna och läsa dem, om ni nu – för dagen – skulle känna ett behov av just detta.

Följer man en natur-religion, så följer man vad som är naturligt. Man firar på korrekt dag, till exempel…

Jag ömkar fortfarande de stackars människovarelser, som inte kan teckna en korrekt Jalkr eller Algis-runa, till exempel, utan som vanställer berättelsen om exempelvis runorna eller den Nordiska hedendomen till något som den aldrig varit, och inte heller kan bli. Jag skulle vilja se den påstått autentiska ”svenska rundikt” som följande självutnämnda ”expert” refererar till, ifall den nu alls återfinns som källa, när nästan allt denne kolossale klantskalle kan säga är att ”det inte finns några källor”.

Det är ett fattigdomsbevis, minst sagt – och av alla sorters fattigdom, avskyr jag för min del andefattigdomen mest av allt… Jag ska inte ta upp samma klantskallars försök att patentera sin språkligt urkassa och åtskilligt haltande tolkning av Hávamál, eller deras patetiska gnäll om ”rättsliga åtgärder”…emot alla som citerar just den. Med tanke på den polisiära situationen i vårt eget land just nu, skulle jag vilja se den Polismyndighet eller Åklagare, som alls kommer att ta upp sådana saker.

Som min frände Henrik Andersson en gång sa – ”Vi diskuterar endast med människor, som delar vår gemensamma värdegrund” övriga kan fortfarande dra åt helvete eller Hels Vite, kort sagt, ifall vi just nu idag ska klämma till med ”något rättsligt”.

Den som inte vet hur runor skars eller ristades, skall inte ens FÖRSÖKA skriva något alls…

För övrigt har vännen Henrik – liksom av en ren händelse, ett meningsfullt sammanträffande, synkronicitet (ja, kalla det vad ni vill – på engelska skulle det bli ”serendipity, happenstance”) just idag visat oss det korrekta sättet att teckna just Jalkr-runor, så där ser man… En hednisk tanke för dagen, så god som någon.

Danmarks nya Kultur- och Kyrkominister enligt Jim Lyngvild, Dansk Asatroende fotokonstnär (Copyright Berlingske Tidene)

Låt oss nu återvända till de där Völvorna, inklusive mysteriet med spåkvinnan Waleburga, vars hela existens utgör det första arkeologiska beviset för ”Valborg” som begrepp – och allt det jag skrev igår. Revenons à nos Moutons…” för att nu ta det på franska. Rent juridiskt, alltså – för er som minns Maitre Pathelin, eller vem han var..

Det finns en vida spridd närmast Astrid Lindgren-mässig, klichéartad, New Age-betonad schablonbild, eller en ”idiot-föreställning” i media om vad Völvor och spåkvinnor var för något. De skulle närmast vara att likna vid en sorts nordiska häxor från järnåldern, helt utan sans och vett. Höga på växtdroger och allsköns hampadänga skulle de sanslösa ha kvädit fram all sorts gallimatias eller rappakalja helt utan mening eller inbördes sammanhang, det skulle vara fråga om ”Vild sejd” alltsammans, där varje orakelsvar, ceremoni eller större begivenhet som en Völva eller Gydja (skilj på dessa två begrepp !) deltog i, praktiskt taget; slutade med att hon föll avsvimmad ned till marken.

Detta är bara en kristen vrångbild, som så mycket annat – men den har stått sig till våra dagar. Förvisso finns det dem, som övertolkat Harbadsljods strofrader i Eddan om att ”du slog på byttelock, vild som völvor” och samma missuppfattning om vad orakel och liknande spreds också av de kristna, redan under senantiken. Läser man vulgär-texter, liknande dem man kan finna på svenskspråkiga Wikipedia, så kommer man inte ett enda steg närmare sanningen. Den engelskspråkiga versionen ger i så fall mycket bättre besked, och som vanligt är det viktigt med språkkänsla, sinne för proportioner och källkritik – liksom tydlighet.

Vulgär-uppfattningen att alla antika orakel, som Pythia i Delf skulle ha varit ständigt berusade av vulkaniska gaser från underjorden, ”höga” på växtdroger och annat stämmer inte… Man utövar inte ett sådant yrke i 40 år eller mer och överlever, om man ständigt inandas svavelväte eller etylen i toxiska koncentrationer.

Vi vet mycket väl vad oraklet i Delfi hade för sig, och hur hennes spådoms-svar till hög som låg alls gick till – källäget är alldeles utmärkt och det finns noggranna beskrivningar av hur vem som helst som kunde betala för sig, och vars fråga till gudamakterna var relevant, minsann fick svar på tal – på klassisk hexameter, och inte som något djävla struntprat, à la ”snack om sed”.

Apollos präster var inte dumma, och de kunde uppföra lika noggrant regisserade stycken av religiös teater som någonsin dagens katoliker. De stod i tjänst hos solens, upplysningens och kunskapens gud, inte okunskapens eller dumhetens. Delfis läge vid Korintiska viken var alldeles utmärkt det också, och en lämplig tingsplats för de stammar av Dorer och andra Indoeuropéer som långt senare skulle grunda de första stads-staterna, och lägga grunden till hela vår västerländska civilisation, som vissa mindervärdiga individer av högst dagsaktuella skäl för evigt har utestängt sig själva ifrån.

Delfi hade inte bara en bra hamn och gott om vatten, här hölls Delfiska spel, lika berömda som en gång de Olympiska spelen, och här flöt den kastaliska källans vatten rent och klart, utan att någon fähund kommit och grumlat det. Och runt omkring fanns ett kontaktnät av andra Apollo-tempel, helgedomar, orakel – som den romerska sibyllan i Cumae, till exempel. Alla stod i förbindelse med varandra, och Oraklet och hennes präster visste alla vad som pågick i varje Stads-stat, vilken makthavare som snart skulle inleda krig med vem, vilka stater som kunde bli allierade och vilka civilisationer och kulturer man absolut inte och på inga villkors vis skulle liera sig med, ifall vad vi numera kallar civilisation och kultur alls skulle bevaras. De diplomatiska kontakterna med Italienska halvön, eller det som senare skulle bli ”Magna Graecia” och därefter Rom, var tidigt utvecklade de också – vilket ”De sibyllinska böckerna” klart och tydligt visar.

Den romerska berg-anläggningen vid Cumae, utanför Neapel överlevde Pompeii, vulkanutbrott, jordbävningar och står kvar efter mer än 2500 år. Från en ”Lednings-central” som denna, kan man styra hela Imperier…

När en namnlös sibylla eller sierska från Cumae – eller troligare från Grekland – oförmodat skall ha besökt Roms siste och sjunde kung, Lucius Tarquinius Superbus som de facto härskade från 534 till 509 före alla kristusar, utförde hon ett Industri-spionage i Orakel-branschen av högsta rang. Hon erbjöd honom nio böcker – nio är ett Odenstal och jag hoppas ni vet vad det står för, esoteriskt sett, fulla med all världens kommande förutsägelser, och om han inte genast köpte dem, hotade hon med att bränna upp tre volymer rakt framför hans ansikte, och sedan fördubbla priset för de återstående sex.

Det slutade med att romerska staten köpte tre av dessa hemlighetsfulla skrifter, som därefter förvarades noga inlåsta. Ingen vet fortfarande vad som stod i dem, men vi har vissa bevarade fragment, fortfarande på grekisk hexameter, stilsäker och poetiskt formulerad, in i minsta detalj. Så skrev man dessa orakelsvar – just så och bara så… inte på något annat sätt. Aldrig någonsin.

Vi vet att de bevarades ända till år 405, då en kristen kejsare befallde att de skulle brännas en sista gång, och förstöras för alltid – och så slukade medeltidens mörker alltsammans. Inget finns kvar av ”Rödpärmarnas Rödpärm” – men vi vet att när de Sibyllinska Böckerna konsulterades, kanske som högst 20 gånger under ett Världsomspännande imperiums hela existens, från en ringa början till ett fullständigt sönderfall, orsakat av invandring och det man kallar ”senantikens jordbrukskris” – då var det verkligen fara å färde, eller också en politisk fråga av yttersta vikt, som ofrånkomligen m-å-s-t-e lösas.

Prästkollegier, augurer, kejsaren själv som ”Pontifex Maximus” – den störste ingenjören och brobyggaren, FARB-experten framför alla andra – endast dessa och dessa kunde i nödfall få öppna och läsa dessa förbjudna böcker, efter att ömkligen fått kvittera ut en bevittnad kopia. ”Solis Sacerdotibus” kan där ha stått, redan på försättsbladet, eller ”endast för de invigda”.

Lägg därtill att Neros kejsarhov – och hovstaten för andra Romerska kejsare under det som benämnes ”tidig kejsartid” – alltså fram till Septimus Severus död ungefär – år 202 – fullkomligen vimlade av astrologer, kaldéer, Zoroaster, män från yttersta västern och östern, mystiska örtläkare, kallvattens-doktorer, spåmän och teckentydare av alla sorter… Alla betraktades de som en statsangelägenhet, praktiskt taget – och inte som vidskepliga element, pårökta knarkare, charlataner, bluff-makare i stor stil eller något annat..

Uppenbarligen måste åtminstone någon av dem haft någon ”äkta vara” att sälja, eller en praktiskt gångbar förmåga, oavsett vilken. Man bygger inte Världsomspännande imperier och kulturer på en kafferast, eller genom att spå i gamla fiskars inälvor likt någotslags ”Galen Greta” !

Men nu närmar vi oss åter själva kärnfrågan – fast från ett annat håll – med en sådan rikedom på esoterica, fördold kunskap, stora och högheliga hemligheter, vad skulle det gamla Rom med en ensam völva till, inkvarterad på ön Elefantine, i deras bästa, rikaste, mest nationalekonomiskt betydande provins, näst Italien (se gårdagens inlägg) ??

Tyska etymologer har famlat efter ”Waluburgs” elelr Völvan Valborgs rätta namn, men utan att hitta någon säker härledning alls, ifall nu själva person-namnet är en förborgad ledtråd..

Vad bedrevs egentligen för ”riter” just här.. ?

Jag har redan nämnt Thusnelda och Externsteine – ännu en forntida ”berganläggning”, samt Veleda. Jag skulle kunna nämna flera historiskt erkända, eller ökända völvor – visst inte några ”häxor från norr” utan högt ansedda, även hos sina direkta politiska motståndare. Vi skulle kunna nämna Albruna – eller möjligen ”Alraune” – den allvetande, rönerskan av runor under Tiberius ödestigra fälttåg och flottoperationer.. de som sträckte sig norr om Jyllands spets, och in i Kattegatt – vilket det finns påtagliga bevis för hos ett tyskt marinmuseum vid Mainz, intill floden Rhen.

Intressantare är måhända Ganna, ”stavbärerskan” – hon som personligen besökte kejsar Domitianus på 80-talet enligt vår tideräkning, och som var Veledas direkta arvtagerska – och som faktiskt kunde förhandla fram en varaktig fred med Rom, som höll i hela 40 år eller lite mer – tills imperiet bröt det fredsfördraget, återigen..

Hennes namn kommer av ordet Gand, trollspö, trollstav – och därmed är vi inne på de Öländska ”Völvastavarna” igen – det som ignoranta och totalt okunniga svenska arkeologer först trodde var stekspett av Järn, och utsatte för diverse misstag i sina akademiska rapporter och avhandlingar – så till exempel var ju Klintastaven, som det är tal om här, inte i trä, utan i metall..

Betydligt vederhäftigare är i så fall denna norska uppsats, som är högst läsvärd, dvs om man läser på rätt sätt, och inte övertolkar..

Nej, det här var inget ”stekspett” eller ”enbart verktyg för medicinsk magi” utan början till vad som senare skulle bli Runstavar, kalendrar…

För att ett praktiskt styrt, militärt dominerat imperium som det gamla Rom skulle intressera sig så våldsamt för just Völvor – eller se dessa som någotslags dunkel tillgång, oavsett vad de faktiskt lärde ut, oavsett vad slags ”dold kunskap” de alls hade tillgång till, så kan det i alla fall i-n-t-e repetera i-n-t-e ha rört sig om några skitiga trollkonor, klädda i djurhudar eller gamla disktrasor.

För att Praefectus Aegypti, eller den högste militäre befälhavaren i Egypten, ”nummer tre” i hela Imperiets maktordning skulle intressera sig för en sådan, och för att sedan placera henne vid Assuan, till gränsen för Sudan, så måste det ha rört sig om något annat än rena trollkonster, eller något som var av den största praktiska betydelse – men i så fall vad ?

Låt oss ta fram kartorna igen, och se efter.. Här behövs bara deduktiv logik, inget annat.

Man har alltså en postering och en rejäl gränsstation på Elefantine-ön vid Assuan, invid Nilens första katarakt, där Egypten slutar och Sudan respektive Nubien börjar. Där fanns minst en kohort auxilla, efter vad det ser ut, eller minst 500 man – hela året om, 24/7. Tre gånger gjorde man ”avstamp” om minst halv legions styrka, en ordentlig vellixation, och försökte erövra vad som låg söder därom – bara på 100 talet efter vår tideräkning efter hur det ser ut. I samtliga fall misslyckades man, och konstaterade att ”Aethiopia” och dess invånare inte var av någon vidare ekonomisk betydelse – ”black lives did NOT matter…”. Man försökte erövra ”Arabia Felix” eller ”det lyckliga arabien” eller det nutida Jemen med omnejd tidigare än så, eftersom det var betydligt rikare på handelsvaror, allt från bergolja (jodå – man kände till det !) till kryddor och balsam, och dessutom nästa avstamp på väg till Indien.

Detta ägde rum redan på Augustus tid, men det gick inte heller, utan slutade i sjukdom och pandemi, men det romerska legionslägret vid ”Apollonopolis” söder om Thebe, ca 80 km norr om Elefantine, finns det synbara spår av – enligt vad just jag läst… Ännu längre norrut, ca 700 km och mer än så fanns en mycket stor romersk bas – tidvis för hela två legioner, eller en armékår på 20 000 man (tänk på att varje legion måste följas av ”hjälptrupper”, alltså auxilliares eller vad vi kunde kalla ”territorials”..

Inom parantes kan nämnas att Kairo, den nuvarande huvudstaden ligger nära den plats där Nilens delta grenar ut sig, och att ”Babylon in Aegyptus” eller ”det egyptiska Babylon” som fältlägret kallades, förstås måste ligga där och bara där. Till och med Erwin Rommel – en stor beundrare av Julius Caesar, och en klassiskt skolad man på sin tid, hade en plan på vad han skulle göra e-f-t-er El Alamein, och vid Egyptens slutliga erövring. Det finns faktiskt egenhändigt ritade kartskisser av just hans hand, som visar stödjepunkten vid Nildeltats bas, alldeles intill ”Egyptiska Babylon”.

Dit kom nu aldrig Rommel, som bekant – och han intog aldrig heller Palestina, som det var tänkt – men uppför Nilen, sakta och ombord på vad som måste vara Provinsguvernörens eget skepp, gled alltså völvan från Semnonernas stam, Waleburg eller Valborg rätt och slätt, en kvinna från det yttersta av Germanien, Germania Magna, långt långt utanför Imperiets gränser, med en alldeles egen och värdefull kunskap – en handelsvara, och något man även på den tiden satte ovanligt högt pris påoch i romersk tjänst. Hon gjorde det förmodligen med ett svagt leende på läpparna också, kunde vi tänka – som hedningar.

Exakt vad såg Waluburg eller Valborg på sin färd till Elephantine, mer än 700 km flodvägen från den här platsen ?

Mer än 700 km uppströms från Alexandria – som hon också måste ha passerat. Åter en miljonstad, liksom Rom, med allt vad det innebär – och ett stort bibliotek, som var underordnat något som kallades Museion, dåtidens mest berömda universitet (inte tvärtom) – eller den närmaste motsvarigheten till ett universitet i Ptoleméernas Egypten – den dåtid som då fanns.

Vi har redan nämnt Aquilea, den stödjepunkt vid Adriatiska havets bas, som Semnoner och germaner faktiskt lyckades inta och hålla under en period av drygt fyra månader, i sina försök att klyva det Romerska imperiet på mitten… Antagligen var det därifrån hennes resa utgick, och i våra försök att kartlägga sanningen, just denna höstdagjämning, mer än 1900 år senare, närmar vi oss svaret på alla dessa gåtor… och upplösningen… som funnits väl synlig, hela tiden – för de som vet var de ska leta. (forts i morgon)

I ärlighetens namn kan vi också fråga – till sist – fanns det någon i den dåtid vi beskrivit som åkte åt andra hållet, alltså från Egypten till Germanien – för att stanna där – och hur skulle den resan i så fall ta sig ut, och under vilka logiska omständigheter ?

Förutsatt att den personen ens fanns, var han också hedning i så fall, och om så – vad hade han och Waluburg gemensamt, utom långa sjöresor ?

Snart Höstdagjämning, och om Valborg eller Waluburg…

I morgon är det som bekant Höstdagjämning, en företeelse ni kan läsa närmare om under rubriken ”Högtider och Blot” ovan. Låt inte förleda er av allehanda NAS-are och New Age Profeter, för det första inte av sådana som säger, att inte de två Solstånden och de två Dagjämningarnas firande inte ingår i den Nordiska Hedendomen…

Att Vårdagjämning och Höstdagjämning varit firade, sedan åtminstone förromersk järnålder, det vet vi av hundratals sk ”Skeppssättningar” och andra väderstrecksmässigt orienterade fornminnen och stenkalendrar, som den vid Ales Stenar. Nästan alla hedniska folk i Nordeuropa hade redan tidigt i historien tillräckligt väl utvecklade astronomiska kunskaper för att kunna bestämma dagjämningspunkterna mycket exakt, och det förvånar ingen, som vet att man firar Jul vid Midvintersolståndet och Midsommar vid Sommarsolståndet, lika mycket som Höstblot vid Höstdagjämningen och Vårblot vid Vårdagjämningen.

Inte heller skall ni låta lura er av sk ”Fornsedare” och andra förbannade äckel, som har med New Age och inte Nordisk Hedendom att göra. Hur jag själv firar Höstdagjämningen med tillhörande blot skall jag återkomma till i morgon, men låt mig först av allt säga att dessa frånstötande människor (?) som samtliga tillhör Hedendomens ”ful-svans” är de sista, jag överhuvudtaget skulle ställa mig och blota tillsammans med, och orsaken till det är först och främst att de är så anskrämligt fula, och med det menar jag inte enbart fula till kroppen, eller fula till utseendet.

Jag menar att de är fula invärtes också, utrustade med fula egenskaper och att de begår fula gärningar, fyllda till bredden av fulaste fulhet och annat fult. Inte ens de sämsta trälar och Lokes avföda är för mig såpass förhatliga eller vämjelseframkallande som dessa, och därmed lämnar jag det ämnet, för att inrikta mig på något annat.

Det kan framstå som en anti-tes att tala om Valborg, den sista April när Våren gör sitt intåg i de Nordiska länderna till Höstdagjämningen, då hösten på allvar gör sig påmind. Man skulle kunna hävda att det är Valborg och Vanadis-blotet som är Höstdagjämningens absoluta antipod eller motpol på det hedniska årshjulet (jadå, ett sådant finns, och det hjälper inte att ni käftar emot, hundrackor små !) snarare än Vårdagjämningen i sig.

Vid Vårdagjämningen är det för det mesta kallt i de nordiska länderna, lika kallt som under den höst, som nu officiellt utbrutit i Mälardalen enligt SMHI:s definitioner, fastän hösten kommer minst en vecka för tidigt just i år.

Men vid Valborg, när den sista April och Blomstermånaden Maj passerar, ja då är det så gott som alltid nästan Vår på allvar. Ordet eller namnet ”Valborg” kommer av samma ordrot som Valhall, eller Val-kyrjor, de som korar Valen, och det har inte det minsta med någon kristendom eller något fiktivt, katolskt Hitte-på-Helgon vid namn Sankta Walephurga att göra. Diser, Valkyrior och Asynjor flyter samman i Polyteismens Universum, och vi vet att Freja själv är den stora Vana-Disen, Vanernas skyddsgudinna, tre gånger bränd i den höges hall under namnet Heid som i Heden – se i Voluspá – men tre gånger återuppstånden – se under avsnittet ”Freja” under huvudrubrik ”Asatro” ovan… ”Valborg” är lika mycket namnet på en av Diserna, dessa kvinnliga skyddsgudomligheter eller ett Valkyrienamn, som ”Valhall” självt. Och Freja nämns också som Valkyriornas ledarinna, den främsta av dem alla, som av ”Valplatsens fallna var dag tager hälften”.

På Klintastaven från 800-talets Öland finns mycket riktigt en ”Val-borg” eller en avbildning av Valhall…

Att namnet ”Valborg” är mycket äldre än kristendomen finns det numera arkeologiska bevis för. Det äldsta fyndet av detta namn kommer faktiskt från ön Elefantine vid Första Katarakten av Nilen, långt söderut i Egypten av alla platser, och stammar från någon gång på hundratalet efter vår tideräkning. Då fanns ingen kristendom i Europa, och inte i Egypten heller.

En karta över det Romerska Egypten, med ett par legionsläger och gränsposteringen vid Elephantine utmärkta i rött – se närmare förklaring nedan.

Där hittade tyska arkeologer ett ostrakon eller ett fragment av en inskrift, gjord i lera; som utgjorde en personal-lista för den stab, som tillhörde praefectus Aegypti, den romerske militärbefälhavaren över hela provinsen, som vid den tiden hade tre fulla legioner under sig, samt Classis Alexandria eller Flottan i Östra Medelhavet, som enbart den var på sådär 6000 man, förutom de 30 000 män i vapen, som hela den 4- 8 miljoner personer stora provinsen råkade innehålla.

Men vad tusan i H streck E har nu detta med nordiska Völvor eller Spåkvinnor, deras stavar och framförallt någon Valborg eller Waleburga att göra ? undrar kanske någon….

Jo, den Romerske Militärguvernörens personal-lista, förutom III:e Cyrenaica Legionens gamla stabs-papyrusar (man har grävt fram dem på canopus-kyrkogården utanför Alexandria ) innehöll bland annat en Βαλουβουργ Σήνονι σιβύλλᾳ på grekiska – och inte på latin – eftersom grekiska var det språk som man talade i hela östra halvan av romarriket.

Semnonerna kom som andra Sueber eller senare Schwaber från Norden, och bodde i ett land som var så långt borta från Egypten, som man då alls kunde komma…

Med andra ord en person, vid namn Baloubourg (eller Valborg, efter hur det uttalades), Semnoni Sibylla, alltså en Spåkvinna från Semnonernas stam i det inre av Germanien…. Men i romersk arme-tjänst, och ganska högavlönad dessutom, efter vad vi har klara skäl att förmoda.

Fast Semnonerna var aldrig någonsin Romerska Undersåtar, de var romarnas absoluta fiender i minst trehundra år, och dessutom bosatta så långt från Gränsen emot det dåtida Sudan eller Nubien som man överhuvudtaget kunde tänka sig. Då som nu befolkades trakterna söder om denna den kända världens sista utpost, och imperiets absoluta avkrok av Aethiopii, Somalii och därmed likställda neger-klaner som då som nu slogs inbördes, och som aldrig lyckats uppnå någon större grad av välstånd, vilket även Romarna snart märkte, eftersom de efter 30-40 år eller så och minst tre större krig helt enkelt gav fan i att försöka civilisera dem.

Vad gjorde då Waleburga eller Valborg på denna fjärran plats – frånsett att vara spåkvinna, och hur kunde det komma sig att hon alls kunde vara där, någon gång under första århundradet ?

Elefantine-ön som den ser ut idag. Lämplig plats för att söka efter Nordiska Völvor… ??

Och skulle egentligen Romerska Armén – av alla tänkbara eller otänkbara organisationer i sammanhanget – alls ha Nordiska Völvor eller spåkvinnor bland sina högavlönade specialister, på provinsguvernörs nivå eller högre?

Detta måste uppenbarligen förklaras noggrant. Jag har redan en – obevisad – teori klar över hur detta kunde komma sig, trots att inga källor jag hittat på nätet i detalj förklarar när under första århundradet detta skulle ha hänt. En hypotes vore kanske att Valan eller Völvan Waleburga eller Valborg fördes till den kända Världens yttersta gräns som krigsfånge, och var placerad i någotslags internerings-läger, likt ett romerskt Guantanamo Bay.

Men om det var så, varför skulle hon då stå på en avlöningslista tillsammans med Militärprefekten själv, och hans personliga stab av Legater, Centurioner, från ”Primus Pilus” och vidare nedåt i befälsordningen ? Det romerska Egypten var inte någon vanlig provins, utan helt klart den folkrikaste och ekonomiskt mest inbringande provinsen i hela Romarriket, frånsett ”Italia” eller Italien.

Och för att alls bli provinsguvernör, fodrades allra minst att man var Senator, och antagligen före detta Konsul dessutom. Konsulerna, som hade funnits ända sedan den Romerska republikens tid, var under första århundradet mestadels ett slags Vice Statsministrar under Kejsaren själv, och det fanns dessutom Kejserliga provinser – som Syrien eller Övre Germanien vid Nedre Rhen – liksom ”Senatoriska” som kunde styras av Prokonsuler, eller med andra ord Konsulernas och Senatens ställföreträdare. ”Asia” eller de västra delarna av Turkiet, mitt emot Grekland, var en sådan provins, och oftast satt Prokonsulerna eller Guvernörerna bara på sin post i två år eller så, dvs lika länge som ett Konsulat varade, och under tiden kunde de enligt Tacitus och andra historiska källor försöka sko sig och kamma hem så mycket av tullar och skatter som möjligt. Redan ståthållarskapet över Asien räknades som utomordentligt lönande, men Egypten var ännu rikare än så, och dessutom något alldeles extra i förvaltnings-hänseende.

Men alltså Waleburga- Vad gör en Völva som du på en Armébas som den här ?? (lämplig raggnings-replik från 1:a århundradet enligt vår tideräkning )

Det finns till synes ingen rimlig eller logisk förklaring till varför den sortens män som var utsedda till Praefectus Aegypti skulle ta en Germansk Völva – krigsfånge eller ej – i sin direkta tjänst.

För övrigt är det väl inte så lätt idag heller. En kvinnlig expert på AI eller Artificiell Intelligens jag lärt känna tilltalades under sin anställnings-intervju av en äldre Överstelöjtnant i den nutida Svenska Armén som såhär: ”Jag har två döttrar i din ålder. I ingendera fallet skulle jag rekommendera dem att ta värvning – jag skulle tvärtom direkt förbjuda dem att göra det… Varför vill du alls vara här, om du nu är civilingenjör ??”

Olikt alla andra provinser i det romerska riket skulle just Aegyptus eller Egypten förvaltas av män som var Equites, eller vad man kallat ”romerska riddare”, ursprungligen en sorts Adels-kavalleri, som hade sin egen etik, kåranda och allt, och som i sig kan betraktas som det närmaste det gamla Rom någonsin kom en fast officerskår. Senatorer, ex-konsuler och andra ledande politiker hade INTE tillträde till just posten som Praefectus Aegypti – olikt alla andra provinser – och detta hade också sina bestämda anledningar och skäl.

Detta är också en del av lösningen till gåtan om vad en Germansk Völva kunde göra i det gamla Egypten, någon gång mellan 100 – 200 AYPS, fastän ingen av er läsare och läsarinnor inser det ännu…

Alla handelsvägar i det gamla Rom var inriktade på att föra så mycket spannmål och andra handelsvaror som möjligt till huvudstaden, så fort som möjligt. ”Panem et Circenses” elelr ”Bröd och Cirkusar” med andra ordman lurade och dompterade stadsbefolkningen med ”gratis familjebidrag” och ”underhållning” precis som under Löfvén-Regimens glada dagar..

Om spannmålsbrist uppstod i en miljonstad som det antika Rom, hotade uppror eller ett snabbt slut på hela Kejsardömet. Visserligen kunde man genom ett speciellt system för livsmedelsförsörjning eller ”Cura Annonae” som man sa importera spannmål från Nordafrika också – även där kunde man ta ut tre skördar per år till dess att jorden blev utarmad – eller använda sig av resurser från Tauria i de fjärran Skyternas trakter vid Svarta Havet, där Ukrainas jord redan gav en rik spannmålsskörd.

Men Egyptens skördar var absolut viktigast, och redan kejsar Augustus själv bestämde efter katastrofen i Teutoburger Wald år 9 – och förintelsen av de tre legionerna under Quintilius Varus – att Aegyptus alltså MÅSTE styras av en yrkesofficer, med gedigen militär erfarenhet. Inga Senatorer och absolut inga politiker var önskvärda på den posten, för dem kunde kejsaren i slutändan inte lita på. För en ”equites” eller en lågadlig; fanns det liksom för Senatorerna en ”Cursus Honorum” eller en utstakad karriär-bana, som man förutsattes gå. Völvor, Spåkvinnor och allehanda civilt bråte – 98 % eller mer av befolkningen, hade ingen sådan, men det hade alltså det styrande skiktet, och förutom att vara Praefectus Aegyptum så var Praefectus Pretorianium, eller posten som Kommendant eller Sekundchef för det Kejserliga Livgardet i Rom den allra finaste befattning som fanns att få – och då var man nummer två i hela Imperiet efter Kejsaren Själv… Och som Militärguvernör över Egypten, kom man alltså på tredje plats i hela löneligan…

Därför står det helt klart, att Waleburga, Sibylla eller spåkvinna från Semnonernas land, annars en klar fiende till Rom, inte var vem som helst. De Ostraka eller de lerskärvor som man fann på ön Elefantine visar, att Valborg – den första med det namnet vi känner i hela den mänskliga historien måste ha varit en alldeles sjusärdeles person – annars skulle hon nog inte befunnit sig på ön Elefantine överhuvudtaget.

Ön Elefantine, vid Nilens första katarakt, och gränsen mot Sudan vid Assuan liknar en elefant sedd uppifrån; har man sagt, eller möjligen en Elefant-bete. Om någon undrar hur de forntida Egyptierna kunde komma på detta – eftersom ön hette så redan under förhistorisk tid, så beror det inte på någon forntida flygkonst, spåkvinnor eller liknande.

AbbE26wW6
xAst
”Elefantine” skrivit med Hieroglyfer – det sista tecknet betyder ”(åker)land” – resten är antagligen stavelser

I Alexandria fanns som bekant ett 16 våningar högt fyrtorn, och redan för 3000 år sedan hade man pyramider och obelisker. Alltså var det mycket lätt att observera hur elefanter tedde sig från ovan, och vilken form de antog då…

Med Völvor, Valor, Germanska Sibyllor och spåkvinnor, särskilt av Semnonisk härkomst, förhöll det sig däremot helt annorlunda, särskilt under första århundradet enligt vår tideräkning. Romarna var mycket rädda för dem, vilket man märker redan av senatorn och historikern Cornelius Tacitus skildring av Boudicca och kvinnliga druider i ”Agricola” som handlar om Britanniens erövring..

I ”Germania” som Tacitus skrev senast kring år 98 – alltså fullt samtida med ”Waleburga” och antagligen under de första åren av hennes levnad – skriver Tacitus i ett av de första kapitlen att alla germanfolk har för vana att låta kvinnorna vara med på Tinget, eller deras högsta beslutande folkförsamling, och inte bara det – ”även om så pass viktiga ting som krig och fred beslutar de i kvinnornas direkta närvaro, och om kvinnorna säger ”krig !” – ja då blir det krig, men om de säger ”vi vill ha fred” – då är det också sannolikt, att fred utbryter. ”

Vi måste förstå att Tacitus skrev ”Germania” först och främst i egenskap av Romersk politiker och yrkesmilitär, och inte alls som någotslags ”folklivsskildring” vilket moderna klantskallar till översättare och okunniga journalister har hävdat. Han går direkt in på deras taktik, deras beväpning, uthållighet och förmåga och andra praktiska ting, förutom kulturella faktorer, och han skrev sin bok som ett slags romersk motsvarighet till UI:s eller Utrikespolitiska Institutets ”Länderfakta” i fickformat.

Syftet med Roms politik emot de Germanska folken var deras underkastelse eller utrotning, precis som senare det kristna Europas politik. Så enkelt var det. Romerska Armén överskred aldrig floden Albis eller Elbe, och de kom aldrig fram till Vledani Fluvius, eller Oder – för det var mellan Elbe och Oder som de fruktade Semnonerna, de starkaste av alla Svebiska folk, ursprungligen bodde.

Tacitus var för sin del helt på det klara med att Sveberna kom norrifrån, alltså från Norden, och läser man hans text noga framgår detta extra tydligt, även om den misshandlats i många okänsliga och dumma översättningar. Redan kring år noll hade Markomannerna – en stam som var allierad med Sveberna, eller ”gränsmännen” (jämför med Marks härad i Västergötland, som låg vid gränsen emot Danmark, eller ”Spanska Mark” i Pyrenéerna på Karl den Stores tid ) bosatt sig i det nutida Böhmen, där också Bojerna bodde. Om den stammen – som var rent Svebisk – skriver Tacitus att de hade en offerlund som var så helig, att ingen kunde gå in i den utan att vara bunden med bojor eller rep, och om Semnonerna själva får man läsa, att deras heliga lund var så okränkbar, att om någon av misstag snubblade på en trädrot eller föll omkull medan han eller hon var där, måste den personen krypande avlägsna sig från platsen, vilket Romarna tyckte var mycket egendomligt. Annars var Semnonerna också kända för fruktansvärda och bloddrypande offer, säger Tacitus, som aldrig missar ett tillfälle att smäda eller misskreditera den Germanska kulturen.

Dessutom säger han på ett ställe – som översättare ofta missat – att de har en övergud eller en ”Allfader” som påminner om Jupiter, och som de håller över alla andra gudar. Detta har av en del forskare liknats vid Tyr, men det skulle snarare vara Oden. Likaså sägs det om Svionernas eller Svearnas folk, längst ut på öarna i den nordliga oceanen, att de olikt alla andra germaner har en organiserad stat, under ledning av en ”Rex” eller Kung – vilket åtminstone enligt mig påminner om vad som kan vara Wothan, Semnonernas högste gud… och som under folkvandringstid och romersk järnålder avbildades som en romersk kavallerist, med stötlans, hjälm och allt…

Ännu viktigare är vad han säger om Völvorna, eller Germanernas sibyllor och stora orakel:

Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor något slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar. Vi hava under den till gudarna gångne Vespasianus’2 regeringstid sett, huru Veleda3 vitt och brett länge aktades såsom en gudomlighet. Men även fordom hava de bevisat Albruna4 och åtskilliga andra dylik vördnad, icke som något tomt smicker och icke heller såsom något slags kvinnoförgudning5.

Bild, som vår tyska väninna ”Federkleid” från Berlin tvingat på oss. Hell Freyja Freya Freja !

Veleda, som Tacitus skriver om, var av Bruktenernas stam vid Rhen, och den drivande kraften bakom vad som brukar kallas Batavernas uppror eller Claudius Civilis stora sammansvärjning, som Rembrant målat en tavla av, och som numera kan beskådas på Nationalmuseum i Stockholm. Hon lär likt diverse Völvor i Frankernas land ha bott i ett högt torn, till vilket bara en person åt gången kunde nå upp, och likt Rapunzel i den senare tyska folksagan ska hon ha släppt ut sitt gyllene, blonda hår, när hon alls ville ha besök, säger legenden.

Likaså tror man att Thusnelda, Arminius hustru – den drivande kraften bakom förintelseslaget vid Teutoburger Wald, där cirka 22 000 soldater på romersk sida förlorade livet, bodde ovanpå den enorma stenpelaren som kallas ”Sternwache” eller ”observatorieklippan” vid Externsteine, en plats jag själv besökt. Och Thusnelda är onekligen en fullt historisk person, som funnits på riktigt, därom är alla historiker ense. Romarna utförde en ”special ops” för att genom mutor, förräderi och klanstrider ta henne till fånga, vilket också lyckades.

Externsteine, Teutoburger Wald, Deutschland

Enligt Tacitus spärrade de in henne i Aquileia, deras Marinhögkvarter vid Adriatiska havet. (Misenum, flottbasen vid Neapel var högst i Rang, och hade befäl över Västra Medelhavet och Atlanten. Allting öster därom lydde under Aquileia ) Redan år 9 fanns det för många infödda germaner i den romerska armén, och eftersom Thusnelda var en politisk och religiös kraft av rang, hade de anledning att frukta henne. Marinens underrättelsetjänst var den gången pålitlig nog, för de lät henne sitta i husarrest tills hon dog, ombesörjde lönnmord på hennes ende son när han kom upp i vuxen ålder, vilket Tacitus – som humant nog ansåg att Thusnelda blev orättvist behandlad – säger sig ha skrivit om i en annan bok än ”annalerna” som nu gått förlorad.. En del skönlitterära författare har också skrivit att Tacitus måste ha farit till ort och ställe för att ha intervjuat Thusnelda personligen, och att det skulle ha funnits en spirande romans mellan dem, men det behöver ingen tro.

Vida viktigare och mer intressant var att just Semnoner och Sueber på 100-talet bildat ett stamförbund riktat mot Romarna – och att de med full kraft utkämpade inte mindre än tre stora ”Markomannerkrig” emot dem, i hela 14 år, från 166 – 180 AD. Krigen får betraktas som en taktisk seger, och de var nära – mycket nära – att klyva hela riket på mitten, när de slog till mot Noricum – dagens Österrike – och Pannonien – dagens Ungern – dessutom med hjälp av Sarmaterna och andra Germanska lydfolk, som jag skrev om så sent som igår…

Slutmålet för den germanska offensiven var just Aquilea,(det var förstås ingen tillfällighet) och i ungefär ett år var kommunikationerna mellan Östrom och Västrom helt avbrutna till lands.. utom sjövägen…

Waleburga, eller Valborg – den första historiska personen med det namnet, kan mycket väl ha befunnit sig i centrum för dessa händelser, eller ryckts med av dem – men det kan inte vara huvudskälet till hennes vistelse på ön Elefantine, längst söderut i Egypten… (för övrigt skildras Markomanner-krigen också i en präktigt dålig, missvisande, inexakt och ohistorisk film vid namn ”Gladiator” – som kom för en del år sen – men det är en bisak utan betydelse)

I morgon tänker jag förklara mer av sammanhangen, och vad denna berättelse om en av Världshistoriens förmodligen allra största (men tragiskt nog nästan helt bortglömda) Völva eller hedniska sierska går ut på…