Ceterum censeo Carthaginem esse delendam

(För övrigt anser jag, att Karthago bör förstöras)

– Yttrande, tillskrivet Cato Major eller Cato den äldre, c. 234–149 före vår tideräkning)

The poet and the wise man stand behind the gun, behind the gun
And signal for the crack of dawn, light the sun, light the sun
Do you believe in the day?
Do you believe in the day?

— —

So where the hell was Biggles when you needed him last Saturday?
And where were all the sportsmen who always pulled you through?

They’re all resting down in Cornwall writing up their memoirs
For a paper-back edition of the Boy Scout Manual

So you ride yourselves over the fields
And you make all your animal deals
And your wise men don’t know how it feels
To be thick as a brick

– Utdrag ur sången ”Thick as a Brick” av Jethro Tull (Ian Anderson, 1971 )

They hung there dependent from the sky
Like some heavy metal fruit
Each bomber ripe and ready to tilt

Must these Englishmen live that I might die ?
Must they live so that I might die ??

Must these Englishmen live that I might die ?
Must they live so that I might die ??

– Ur sången ”Me 262” av Blue Öysters Cult, 1974

Ifall nu någon läsare råkar anse, att gårdagens inlägg var ett typiskt exempel på såkallad ”Hä-Hä-Hädelse” eller med andra ord ett oheligt skämt, skrivet på en Tisdag eller Tyrs Dag – då Tyr ju bland annat är en rättvisans gud, liksom Oden är en Stridens och krigets – och idag är det en Onsdag – så kan vi tala om för er att vi fortfarande är Asatrogna Hedningar här, inget annat, varken mer eller mindre. Kanhända vet ni läsare och läsarinnor – för något tredje gives inte – vad det engelska uttrycket ”Thick as  a Brick” betyder…

I vår omvärld – Midgård – råder just nu krig, precis som alltid – och från Iran har man rapporterat många falska nyheter eller ”fake news” om en såkallad flickskola i staden Minab. Man har – från den Iranska Regeringen – låtit påstå att 160 personer skulle ha dödats, huvudsakligen då skolbarn och lärare. Andra påståenden – uppger SVT, den svenska Statstelevisionen, som aldrig, aldrig kan ha det minsta fel enligt sina egna journalister – hävdar att Det Iranska revolutionsgardet skulle ha varit medskyldigt, och slutligen sprider man falska, AI-genererade bilder från Irans ambassad i Wien, som ska visa skolflickors dammiga ryggsäckar, nyss framgrävda ur rasmassorna…

Hur förhåller det sig egentligen med detta ?

Goda Polyteister, som vi är – och emot alla totalitära regimer – kan vi konstatera att alla krig såklart är samma krig, och att krigets första offer är sanningen, något redan den gamle greken och tragöden Aischylos visste. 

Vi kunde istället – för dagen – behandla betydligt bättre och väl dokumenterade händelser, som inträffade för snart 81 år sedan, som till exempel ”Operation Carthage” som ägde rum i Köpenhamn år 1945, 21 Mars närmare bestämt. Hela flygföretaget – för krig skrer ju snabbast och enklast genom luften – våra förfäder visste det redan under slaget vid Hjörungavåg – har också kallats ”Shell-Hus Raiden” och var egentligen avsett att slå ut GESTAPO-högkvarteret, men trots att 125 personer dog där, och ytterligare 87 personer dog på den Franska skolan – ”Institute Jeanne D’Arc” – mestadels just skolbarn, en katolsk nunna samt lärare, vaktmästare och annan personal – så finns det ingen, absolut ingen, som drar sig till minnes ”Operation Carthage” nuförtiden…

Franska skolan i Köpenhamn, 23 Mars 1945 – här dog BETYDLIGT FLER personer än vid någon flickskola i Iran, 2 Mars 2026…

Hedniska Tankars chefredaktör hade en far, avliden 1997 – som – vid 13 års ålder – från Malmö – bara 20 km bort – kunde se rökpelarna vid horisonten, och även höra ljudet från explosionerna i Köpenhamn. Hans äldre syster, för tillfället 15 år gammal varken kunde eller ville minnas något av krigshändelserna från Görslövs och Nordanås horisont. I ett helt liv betraktade hon flygfältet Bulltofta som närmast non-existent, trots att det till sin utformning började som ett gräsfält, slående likt Tempelhof i Berlin, en ”Lufthavn” där inte mindre än ca 130 tunga, fyrmotoriga bombplan – företrädesvis allierade, men även ”jaktkärror” av alla nationaliteter landade under Andra världskriget.  Sammanlagt nödlandade eller totalhavererade mer än 380 flygplan under samma Världskrig på svensk mark, eller svenskt sjöterritorium om någon vill veta – och detta är mycket väl dokumenterat av flyghistoriker, såväl proffs som amatörer. 

I hennes skolflicksvärld fanns mest jämnåriga, 15-åriga ”killar” eller unga män – och 1945 hade hon redan börjat röka, en vana som hon troget behöll – med minst ett paket om dagen, ett helt liv igenom – till sin död vid 91 års ålder år 2021. ”Shellhusraiden” eller ”Operation Carthage” har blivit föremål för filmer, böcker och väl mer – det var nämligen inte alls Britter eller Engelska piloter som utförde raiden, utan till största delen Nya Zeeländska, Australiska, Kandadensiska piloter samt även en danskättad pilot – en viss Wing commander Peter A. Kleboe, RAF, som i sin Mosquito F.B.VI (SZ977) skulle mista livet denna minnesrika dag. Filmen Skyggen i mit øje, 2021 har av släktingar till skolbarn från franska skolan avslöjats som gravt lögnaktig, bland annat därför att diverse skolbarn i mellan- och lågstadiet samt nunnor och skolfröknar inte alls befann sig på någon skolgård då anfallet började – sådant är bara ”fake news” och ”Hollywood” – och varför just Franska Skolan och INTE Gestapo-Högkvarteret skördade flest dödsoffer, skall vi klarlägga här nedan.

Andra – och sannare ögonvittnes-skildringar än danska drama-dokumentärer finns nämligen att tillgå.

Boken ”The Last Carthaginian” som skrevs till minne av ”Bob” eller Robert Kirkpatrik, från det Kungliga Kanadensiska Flygvapnet och som utkom året efter hans död, 2018 – piloten ifråga skulle fylla 92 år är en mycket sannare, väl dokumenterad skildring – som böcker alltid är, därför att det skrivna ordet faktiskt är sannare än missvisande bilder eller filmer.  ”Bob” var bara 19 år den gången, men ändå väl beprövad Mosquito-pilot – och detta tvåsitsiga, tvåmotoriga flygplan var väl beprövat vid det laget, eftersom det deltagit i bombräd efter bombräd, både på hög höjd, som fotospaningsplan och som attackplan längs trädtoppar och hustak, sedan redan 1940.

Robert Kirkpatrik, anno 2017 – kanhända det sista ögonvittnet till ”Shellraiden” vars berättelse VERKLIGEN betyder något, eftersom han flög som pilot i den sista och tredje anfallsvågen, och med ett svårt skadat flygplan var den siste att återvända hem till England…

Sammanlagt 20 stycken ”Mosquitos”, Mark VI skulle delta i anfallet. Dessutom hade man en mycket stark jakteskort på inte mindre än ett trettiotal P-51 D ”Mustang” eller ”Cadillac of the Skies” ända fram till Köpenhamn. Den som egentligen var upphovsman till alltsammans, och som utgjorde ”den tredje mannen” i sammanhanget var ingen ”skrivbordskrigare”, ingen trist jurist som fadern till den man, som nu skriver detta – utan en brittisk officer, ett ”flygaräss” ut i fingerspetsarna, och han hade redan General-löjtnants grad (Vice Air Marshal) i RAF – Royal Air Force och inte ”Rote Armé Fraktion” anno 1945. Han var ingen mindre än Sir Basil Embry, OBE (Order of the British Empire) och sedermera även kommendör av Bath-orden, en av de finaste utmärkelser en Brittisk Medborgare överhuvudtaget kan få

Hodge, Francis Edwin; Sir Basil Embry (1902-1977), KBE, CB; Royal Air Force Museum; http://www.artuk.org/artworks/sir-basil-embry-19021977-kbe-cb-135888

Sir Basil gick med i RAF redan 1923, och var 43 år gammal – han hade firat sin födelsedag 28 Februari – ”same procedure as every year”, och knappt en månad senare skulle han personligen leda hela anfallet som en av piloterna i ”anfallsvåg 2” bestående av 7 flygplan. Han hade alltid – sedan åren då han flög ”Bristol Blenheim” över Engelska Kanalen under ”Battle of Britain” 1940 – varit foto-intresserad, meraunderrättelseofficer än flygare, utbildad i ledning, snarare än strid – och var en man som i likhet med en viss Carl Bildt – som vi ju utbytt ord och tankar med via denna blogg – någon som talade om kriget som ”händelser på marken” eller ur ett lätt ”von oben” perspektiv – men – enligt de som kände honom – both charming and rude, prejudiced and broad-minded, pliable and obstinate, dedicated and human – kanhända också en man med humor, även om det inte är historiskt bevisat. På porträttet här ovan, målat av en av samtidens största Engelska porträttkonstnärer ser han bister ut – Basil Embry avled som ägare till en fårfarm i Australien vid 75 års ålder,  i December 1977 – vilket var betydligt längre än de flesta av hans kollegor eller direkt underställda chefer någonsin fick leva.

Karta, som visar vägen mot Köpenhamn, ”Operation Carthage” 23 Mars 1945, copyrigth Danske Geodatastyrelsen + ”Hedniska Tankar” 2026

Anfallsvåg 1 bestod av 6 flygplan, våg 2 av 7 stycken, och våg 3 av ytterligare 7. Bland de första fanns också två fotospaningsplan från Royal Air Force Film Production Unit, och de deltog efter särskild hemställan till Högkvarteret i London från Sir Basil personligen – tidigare hade RAF bombat GESTAPO-Högkvarter på landsbygden i Belgien (1943) samt i Oslo (1945) och alla tre gångerna hade detta skett med just Mosquitos. Detta var alltså inte en unik händelse, utan något man – med som man tyckte utmärkt resultat – hade provat flera gånger. Nu var det tredje gången gillt.

En tillfällig flottilj, No. 140 Wing RAF baserad i Lossiemouth, Skottland utgjord av personal från inte mindre än tre olika skvadroner, en Brittisk, en Australisk och en NyaZeeländsk ( No. 21 Squadron RAF, No. 464 Squadron RAAF, and No. 487 Squadron RNZAF) blev till en minst sagt brokig ”Coalition of the Willing” eller en halvt global styrka. Vi minns att Iran hotat hela Västvärlden med stryk, efter den senaste Muslimske Ayatollans död, och vi vet också att det är med humor, koranbränningar och symboliska protester – inte bara med vapen i hand – som vi Hedningar i Väst och Nord svarat på den osunda lära och den förbannade pest från Mellersta Österns öknar, som Islam och all Monoteism sorgligt nog utgör.

Krig är alltid svåra att utkämpa, och krig kräver alltid offer… RAF trodde att ”köpenhamnsräden” skulle bli en verklig triumf, ja en propaganda-seger – men istället höll allt på att sluta som en propaganda-seger för den tyska sidan – inte Royal Air Force.

Foto ”från tiden” – en ”Mosquito” över Köpenhamns Hovedbangård, på väg mot målet (till vänster i Bild)

Jakteskorten lämnade huvudstyrkan över Tissö – som inte är en ö mellan Själland och Fyn, utan en sjö på Själland – många svenskar tolkar idag ortnamnet fel, och förstår inte ens att namnet Tissö – liksom ”Tyresö” eller ”Töresjö” på Södertörn är ett sk ”Teofort ortnamn” som har med guden TYR – enligt Asatron att göra, och visst inte något ”Töre” eller någon furuskog.  Sade vi inte, att Tyr var en gud för rättvisa och sanning – den sorts saning som tyvärr avgörs med svärdet, inte med pennan eller plogen ?

Tissö var lätt urskiljbar från luften – det låg ingen is på sjön, 23 Mars. Vädret var klart, och det rådde fullt dagsljus. Först kring 1100 var man framme i Köpenhamn – vid lunchtid…

Bild Copyright Open Streetmap och ”Hedniska Tankar” 2026

Från Köge Bukt – också lätt att hitta och synlig från luften – borde man i klart väder komma in från Söder, inte från Norr eller Väst. Från området söder om Hovedbangården – där den tyska Kryssaren Nürnberg låg med allt sitt luftvärn i Sydhamnen eller Kalveboderne – numera finns varken fraktfartyg eller fritidsbåtar just där – borde man – trots andra luftvärnsposteringar på Amager och i Fredriksbergsområdet, där också tyska (och tidigare Kungliga Danska) kaserner låg – bland annat vid det som nu som förr är Köpenhamns Zoo -borde man kunna hitta ”Shell huset” märkt med en röd cirkel längs flygvägen (blå pilar) på bilden ovan.

”Shell-Huset” som GESTAPO-högkvarter, tidigt 1940-tal

Man har i efterhand hävdat, att underrättelsekällor avslöjat, att GESTAPO förstås förvarade de viktigaste 15-20 fångarna ur den danska motståndsrörelsen i takvåningarna, och att RAF känt till detta – vilket visat sig vara rent nonsens, enligt flyghistorikerna. I själva verket skulle man ha kalkylerat med det rakt motsatta, dvs att hela byggnaden b-o-r-d-e störta samman, efter en direkt träff med några rediga 500 punds (lbs) bomber, om sådär 270 kg styck. Förutom huvudbeväpningen i form av sprängbomber förde man 23 Mars också med sig 225 lbs brandbomber – i ett okänt antal – och okänd anfallsvåg – nattetid kunde man antända målen först, men under dagtid fanns inga större skäl till detta – ”Hedniska Tankar” har inte lyckats härleda exakt beväpning för varje flygplan inom de 24 timmar, som gått åt sedan vi påbörjade denna artikel. 

Att ”från sidan” precisions-bomba så, att centripetalkraften skulle ”slungat” in bomberna emot husväggen, och därvid endast träffa de mittersta våningsplanen är en skröna, värdig någon ”Sven Hassel” eller andra ljus-skygga figurer och medlöpare.

Någon sådan precisions-bombning fanns inte alls att tillgå 1945, och var tekniskt omöjlig att utföra – och dagens ”smarta bomber” kan heller INTE undvika sk ”collerateral damage” därför att krig är krig, som vi redan konstaterat – många gånger.

Oavsett alla medräknade faktorer – den ärlige Sir Basil, som aldrig likt någon feg Donald Trump gömde sig bakom sitt skrvbord, utan personligen ledde sitt eget manskap i strid, väder, underrättelseläge, taktik – som inte ska sammanblandas med strategi – eftersom detta är helt skilda och olika begrepp – och allt annat – så gick det nu som det gick – och det blev en svart dag för britterna i alla fall..

”Shell-Huset” version år 1950-51 – med cirka 600 individer i samma kvarter, med samma antal våningar.. (bild från Wikipedia, tidigat 2010-tal)

På väg över hamnområdet i söder skulle Wing commander Peter A. Kleboe, RAF – den ende Danskättade personen i hela styrkan – som enligt vissa källor fått den direkta uppmaningen ”flyger du högre än jag, kommer jag högst personligen att skjuta dig eller ställa dig inför krigsrätt efteråt” samma morgon av någon högre chef – ”Wing Commander” motsvarar Överstelöjtnant – tyvärr kollidera med en 20 meter hög lyktstolpe, som var till för att belysa bangården.  Hans navigatör, Flying officer Reginald J.W. Hall, RCAF från Kanada, skulle också omkomma inom 30 minuter. Deras flygplan, nr SZ977 träffade bara masten med bakpartiet, men redan detta var tillräckligt.

På väg längs Sönder Boulevard – 50 meter eller så ur kurs – en helt likgiltig avvikelse i sammanhanget – kolliderade första planet i första vågen med ett hustak, och tappade hela sin bomblast om 2 stycken 500 Lbs bomber, alltså närmare ett halvt ton, emot de 1100 kg eller så en Mosquito av just denna typ kunde bära. Redan här var det något som brast – eller ”gick sönder” som vi säger på svenska, jämför det engelska uttrycket ”gone south”.

Av oförklarliga skäl – ren slump – tumlade Pilot Kleboe och navigatör Hall vidare emot Fredriksberg Boulevard, och Franska skolan i Köpenhamn, Institut Jeanne D’Arc. Mitt emot Fredriksberg Boulevard nummer 74 finns ännu en bilfirma med ett garage – och en teater – i nästa kvarter västerut Fredriksbergs Kyrkogård – och här totalhavererade den första Mosquiton av totalt 6 stycken förlorade – ett flygplan -framfört av Robert ”Bob” Kilpatrik, från Kanada –  i anfallsvåg nummer tre – skulle bli den siste att återvända hem.

Vrakdelarna, och den främre delen av planet slungades in på Doktor Priemes väg, vid det tredje krysset (längst i väst ) på bilden nedan och där anträffades liken efter ”to Mannkjönn” som det skulle stå i de danskspråkiga rapporterna.

Avståndet till målet var nu ca 1500 meter. Avståndet från sydhamnen, där kollisionen med lyktstolpen inträffade, var ungefär 1380 meter – och så var det med den ”precisionbombningen”…

På väg in över hustaken vid sydhamnen – bildkälla – Boken ”The last Carthaginian” – järnvägssignalernas höjd framgår tydligt..

Dessvärre – fortsatte nu våg 2 – att fälla sina bomber emot den rökplym, som slog upp över Fredriksberg Allé, precis tvärs över gatan från ”Institut Jeanne D’Arc” med sina katolska nunnor och andra oskyldiga personer, som inte utgjorde något legitimt mål, genomcivila som de var. Man KUNDE ha fällt sina bomber över ”Ködbyen” där det ända fram till krigsslutet fanns vad som i realiteten var ett tyskt livsmedelslager, samt en förvaringsort – liknande ”Schlacht-Hof 5” eller ”Slakthus 5”  i Dresden (se Kurt Vonneguts berömda roman) för flera fångar – allierade flygare, danska motståndsmän, diverse andra personer – men inga judar – och andra, så sent som 1942-43 och vidare emot krigsslutet – men – det gjorde man inte. ”Ködbyen” är idag ett rikt restaurant-kvarter, en uppfräschning av slummen kring gamla ”Istedgade” – som på 1980-talet var ett av Europas värsta prostitutions-distrikt – Köpenhamn går till den Kulturegografiska Historien som den enda Nordiska storstad som VERKLIGEN lyckats hålla sig med en ”slum” i klassisk brittisk mening – någonting i stil med ”Whitechapels 1800-tal”

Det hade bara varit tal om en nätt liten omväg på 500 meter högst, men – inte ens detta hann blev utfört. Man kunde ha förstört ett tyskt livsmedelslager, som sagt, en underhållsbas, en järnvägsstation – men nu var ordern från högsta ort sådan, att det där, det skulle brittiska flygvapnet låta bli – med tanke på den ”tysta diplomatin” som det så vackert, poetiskt och sensibelt råkar heta.

Våg två – fortfarande under ledning av Sir Basil Embry – förlorade ytterligare två Mosquitos. Senare skulle två P-51 D Mustang rapporteras saknade, en befanns nedskjuten i Faelled-parken, Köpenhamn. Våg 2 fällde sina bomber emot den franska skolan, utom den Mosquto som framfördes av Sir Basil Embry och antagligen ett flygplan till, som mycket riktigt angrep, träffade och slog ut GESTAPO:s högkvarter.

Ur de danska rapporterna kan vi saxa:

Efter krigen opgjorde Rigspolitichefens Efterretningsafdeling det samlede antal omkomne ved Shellhuset til omkring 125 personer. Af disse kunne 51 navngives og identificeres. 42 omkom senere af deres kvæstelser. Det resterende antal har aldrig kunnet opklares; i sommeren 1945 blev legemsdele fra mellem 20 og 40 personer udgravet i ruinerne. Således blev der den 14. juli 1945 i Shellhusets ruiner fundet ligrester af en ukendt mand. Ligresterne blev ført til Retsmedicinsk Institut og den 4. september begravet på Bispebjerg Kirkegård.[2] Dette gentog sig 4 dage senere, her skete begravelsen på Bispebjerg Kirkegaard den 21. september.[2] Tre kvinder er fundet døde ifølge samme kirkebog og begravet på Bispebjerg Kirkegård 21. sept, og to den 24. sept. 1945. Den ene af disse er identificeret.

18 fångar ”befriades” i tumultet som sagt. Antalet ”tyska” lik, ”Stikkere”, HIPO:s med flera danska medlöpare på den icke-allierade sidan, framgår inte av nutidens danska källor.

Tredje vågen – de sex sista Mosquitos – skulle med ett undantag – dess Wing Commander, inte alls ”Bob” Kilpatrik – fälla sina bomber emot Fredriksbergs Allé – som var det tydligaste mål de alls kunde se – någon vidare ”målföljning” utom rent optiska sikten fanns inte.. Bob Kilpatrik, the last Carthaginian visste inte vem, vad eller vilka han fällde sina bomber mot, den dagen – och han landade på en flygbas i södra England, inte det Skottland han flugit ifrån samma morgon, 23 Mars 1945.

Han blev grundligt utfrågad vid genomgång efter genomgång efteråt, varför han och hans navigatör inte försökt landa vid exempelvis Carstairs, en flygbas som mycket riktigt ännu ligger i skottland.

Vid Franska skolan blev utfallet följande:

De største tab var derfor på Den Franske Skole (den katolske skole, Jeanne d’Arc Skolen), hvor 106 personer omkom henholdvis 86 børn, 10 nonner, 3 civile lærerinder, 1 voksen-elev, 2 fædre, 2 brandfolk og 2 frivillige hjælpere ifølge den seneste opgørelse i 2025.[3] 900 personer mistede deres hjem i kvarteret, hvor der bag skolen på Maglekildevej var optræk til fladebrand af den type, der kendtes fra London og tyske byer.

”Eldstorm” likt över Dresden, London eller Berlin, med andra ord. Mer än 900 hemlösa, och minst 231 döda.

I Iran, Minab, har man officiellt påstått sig kunna konstatera ett utfall om HÖGST 160 döda, varav flertalet var skolbarn.

Det råder INTE Världskrig i vår Värld ännu, och Midgårds dalar består – liksom mänskligheten i sig.

Detta är värt att påpeka, denna vårmånad.

Vi Hedningar befinner oss för vår del ännu ”på rätt sida av historien” – enligt vad vi råkar anse – för tillfället…

Snart nog får vi ändå höra eftervärldens eller omvärldens dom, för vi är säkra på att den kommer…

Intill sista dagen i sitt liv – i maj 1997 – var min egen far bergfast övertygad om det rätta i de allierades seger. Hans storasyster – äldst av tre barn – nämnde aldrig kriget, eftersom det knappt ingck i hennes föreställningsvärld, men hon blev sedermera sjuksköterska, och vårdade också sin man, Nils – som följt henne genom ett helt liv – ända fram till det bittra slut han fick, som nära nog totalförlamad, till följd av en stroke. Deras äldste son, Anders – som ännu lever – blev flygare vid F 10, Ängelholm bland annat. Som pilot flög han J 29 ”Flygande Tunnan” i dubbla ljudhastigheten – på 1950-1960 talen ägde ett annat Kungligt Flygvapen – det svenska den här gången – och förutom det, även J 35 ”Draken”, Sk 60 med flera på den tiden – fram till 1980-talet – förekommande typer.

Någon större håg till religion har han aldrig haft, men som Kompanichef i Hemvärnet skulle han under 1990-talet vara med om att spränga landningsbana 2 vid Barkåkra, samma bana där han själv landat, så många många gånger. Han fick Majors avsked, men skall ej sammanblandas med Cato Major eller Cato den Äldre, som vi först av alla nämnt i detta blogginlägg.

Det är för honom, och alla andra HEDNA MÄN vi skriver detta. Klentrogna som vi är, fortsätter vi söka efter sanningen – i det som är eller har varit.

Vi är inte några hjältar precis, inte flygaräss, utan högst ordinära, jordbundna varelser.

Vi förblir vår uppgift trogen, både nu och alltid, till sista andetaget.