På tisdagen 29 Oktober eller Lövmånad – och under de två dagar som föregick detta datum, sände SVT och andra ledande svenska media ut papegojmässigt upprepade notiser om det misslyckade terrorattentatet emot flygbasen Fairford i Storbritannien, där det ibland passerar såväl B-52:or som B-1:0r från US Air Force, på väg emot Trump-adminstrationens krig i Iran.

Man glömde helt bort att påpeka att ytterst få av dessa flygplan är kärnvapenbestyckade, och att ännu färre av dem finns på Fairford permanent. 5 personer kallade “London-bor” i pressen, och samtliga med brittiskt medborgarskap har gripits på bar gärning, liksom 3 olika bilar eller skåpbilar med sprängmedel. Dessutom har man gripit en sjätte person i veckan, som liksom de andra har en klar koppling till Iran. Men SVT har totalt glömt bort att nämna det självklara faktum att det knappast går att orsaka en atombombsexplosion genom att ramma ett större flygplan med en lätt lastbil eller liknande, oavsett om man lastat den full med sprängmedel. För att uppnå “kritisk massa” och få igång en kedjereaktion, krävs så mycket mer, sprängtekniskt sett. Självklart skulle det planerade terror-dådet – från en muslimsk stats sida – ändå vara ett angrepp på hela Europa, och dessutom orsaka en hel del förödelse – kanske rent av genom spridning av radioaktivt material, för den händelse att man verkligen skulle kunna bryta igenom alla säkerhetsbarriärer – och de är inte få – när man har med Brittiska Flygvapnet eller Royal Air Force att göra. Vårt eget Flygvapen – som också är Kungligt, till skillnad från vår Armé- firade 100 års jubileum 1 Juli i år – men dess professionalism och förmåga till omedelbar beredskapshöjning är tämligen undermålig, jämfört med Britterna – våra bästa allierade !

Förresten är det väl aldrig något kunligt över just arméer, den Brittiska är inte Kunglig den heller, och har inte varit det sedan “new model armys” tid och Oliver Cromwells 1600-tal, ifall ni nu inte visste.

Karta, som visar Fairfords uungefärliga läge i Storbritannien – inget som okunniga brödskribenter på DN eller SvD har brytt sig om att notera…

Fairford befinner sig lite över 100 km från London, ca 30 km från gränsen till Wales, långt ute på den brittiska landsbygden. Det berättade man inte heller. Lika lite berättade man vad Fairford-basen verkligen är känd för. Det fanns en tid när RAF höll årliga flyguppvisningar vid Farnborough, i Hampshire nära Isle of Wright och den Engelska sydkusten, och så kommer man göra nästa gång år 2028, men Fairfords Flygdagar uppges enligt Brittiska källor vara den tredje största årliga flyguppvisningen i Världen, och samlar över 200 000 åskådare varje år den sker. Mera om Royal International Air Tatoo kan ni läsa här, ifall ni är intresserade.

Det återstår att se vad de misslyckade klantskallarna till terrorister får för straff. Brittisk polis har nu frigett dessa islam-sympatisörer emot borgen, men vi får väl hoppas att de blir omhäktade och ordentligt lagförda, fängslade och utvisade från alla Europeiska stater så småningom. I Storbritannien, UK har man en helt annan samhällsattityd, uppfattning om säkerhetshot och beredskap på oväntade situationer än i Sverige – och det märks. Till och med en gästande familj om tre Asatroende Hedningar från Sverige kan märka det under ett tre dagar kort och inte långt besök, för i vår familj är vi som ofta sagt just Asatroende och inget annat, men det betyder inte på något sätt att vi skulle leva i det förgångna..

Ånej.

Medan Hedningens hustru ägnar sig åt att köpa konsertabonnemang och CD-skivor i närheten av Covent Garden, åker samme Hednings dotter (snart 17 år) till King’s Road för att besöka “House of Harlot” och diverse Cybergoth-klädbutiker som sig bör. Hennes omtänksamme far har erbjudit sig att köpa böjbara svarta avlopps-slangar från Biltema istället, men detta räcker inte – dottern vill att de ska lysa i neon, helst med särskilda små dioder inuti. Hon skall ha dem i håret, nämligen. Modern i familjen har redan förfasat sig över butiksnamn som “CUM clubwear” i centrala Stockholm, eftersom man väl inte kan döpa en modebutik efter ett brittiskt slangord för sperma. Ganska många blonda kvinnor i dagens Sverige blir väl snart nog nedsputade ändå – med varjehanda vätskor, oavsett kemiskt eller etniskt ursprung.

Men – allt nog – detta är bara en digression, ja en avvikelse från ämnet.

I London finns fortfarande Roya Air Forces flygmuseum i Hendon, ett nu längesen nedlagt flygfält som blivit en vanlig förort norr om Themsen. Senast Hedningen besökte stället, var år 1974. Enbart tre timmar efter den terror-attack ni kan läsa om ovan fanns redan visitation och kontroller, med metallsökare och genomsökning av kameraväskor, ryggsäckar – ja allt – för vad som är och förblir ett av Världens mest intressanta flygmuséer. Som jag redan berättat för er växte Hedningens far upp under Andra Världskriget i en liten by som hette Nordanå, belägen rakt i inflygningsriktningen för Bulltofta och F 10 – en Flottilj i det svenska flygvapnt som inte längre existerar. Min äldsta kusin – nu längesen pensionerad – flög J 35 Draken, J 29 Flygande Tunnan och SK 60, innan hans rotekamrat råkade ut för en tragisk olycka i luften, och han själv övergick till att bli agerande kompanichef i Hemvärnet. Hans sista uppdrag var att förstöra den andra banan på Barkåkra Flygplats norr om Ängelholm – dit F 10 flyttade efter 1945 – tack vare svenska politikers närmast totala inkompetens – den banan hade behövts för fraktflyg och annat mera idag, med tanke på hur trångt det är i luftrummet över Öresundsregionen – men Sverige är ett land där vital infrastruktur förstörs eller vanskötts, tack vare en oansvarig statsledning. Betrakta bara vårt järnvägsnät. Inkompetensen har nu nått en sådan nivå, att inte ens stambanan mellan Stockholm och Göteborg kan hållas igång sommartid, och dessa städerär ändå de största i landet. Vad en fd jetpilot och jaktflygare kan tycka om att förstöra en bana han själv lyft ifrån många gånger kanske ni kan ana – i min släkt säger vi som det är, eftersom vi mestadels är ärliga människor.

Brittisk ironi och humor på ett av Världens bästa flygmuséer – En enorm Vulcan kärnvapenbombare (vingspann över 30 meter) – En Daimler Ferret med 8 mm svagt pansar, och en gammal Ford Anglia märkt “RAF Bomb Disposal Unit” – alla från sent 1950-tal till tidigt 1960-tal… (foto Copyright Hedniska Tankar 2026)

Inträde är gratis, men jag donerar omedelbart 10 Pund. I en av de många hangarerna – man har tema-utställningar från två Världskrig och Jet-eran, samt en förrvirrande och brokig samling föremål, som skall berätta om den kanske största och mest fantastiska av mänsklighetens många uppfinningar – Konsten att flyga, som annars nästan enbart utövas av fåglar eller gudomligheter. Dessutom är det besöksdag, lördagen 26 September 2026 – som för mig blir en ytterst minnesvärd dag. En ungdomsmusik-kår spelar, The Territorials har slagit upp info tält där det rekryteras ny personal – stolta söner och fäder i uniform – men inga från Royal Navy syns i mängden – en av sönerna med svart basker och ökenuniform kan inte vara äldre än 13-14 år men gör en fullt reglementsmässig honnör, också för en besökande hedning. Det heter inte längre “Home Guards” – vårt eget “Hemvärn” borde också byta namn – för när detta skrivs, finns svenska Hemvärnsstyrkor på Grönland, färdiga till skarp insats.

Jag älskar britterna för deras goda anda, deras medborgarsinne och deras globala medvetenhet. De syns mig minst hundra gånger bättre som människor betraktat än de som nuförtiden befolkar Sverige – Europas största populationsgenetiska soptipp, där attityden mot omvärlden alltid är slö, slapp och likgiltig, och ingen vill inse att den Värld vi lever i, faktiskt kan gå mot ett nytt Världskrig, eller i alla fall  ett krig i Europa. Jag har skrivit om min gamle fars (avliden 1997) och min släkts upplevelser ovan (använd sökordet “Operation Carthage“) eller se under Sverigereportage ovan om bombningarna av Lund och Malmö under Andra Världskriget – saker svenska media och politiker har förträngt, gömt undan och numera inte vill låtsas om, men som faktiskt inträffade ändå.

Hedersplatsen i en av de nyinreda hangarerna på Hendon utgörs av “A Very Special Lancaster” eller rättare sagt Lancaster R5868 som fanns utställd redan vid mitt förra besök 1974, och som hann med att göra mer än 320 bombuppdrag under sina tre år i aktiv tjänst – och detta är fullständigt osannolikt, eftersom vissa enskilda bombräder utförda av RAF mycket väl kunde resultera i 20-30 % iga förluster – utan att överdriva, så var chansen för de flygande besättningarna att alls komma tillbaka oskadda efter 20-30 uppdrag ofta mindre än 50 %, och man ska komma ihåg att de maskiner de flög slets betydligt hårdare, och skadades av luftvärn, splitter och mycket annat, som alltid under ett krig. Det var aldrig avsikten att detta flygplan skulle ha använts för mer än 20 uppdrag – men nu gjorde man 136… Det säger en hel del om vad Brittiska tekniker, mekaniker och förstås flygbesättningar kunde åstadkomma emot vissa totalitära stater, och behövs det – får vi nu lita till dessa britter igen – som under Falklandskriget, som i Irak, Iran och under Englands alla otaliga krig..

Först 68 uppdrag för No. 83 Squadron, och sedan mer än 250 för 467:e Australian Squadron, beväpnad med bland annat 2 tons “Cookie bombs” som vi ser på bilden ovan, eller 4,3 tons “grand slam” bomber – ett av de tyngsta konventionella vapen som alls byggts – fäst i kedjor under flygkroppen. (foto Copyright Hedniska Tankar)

År 2020 sprängde man en “Grand Slam” eller “Tall Boy” strax nära den polska staden Police (fd. Pölitz, där stora tyska fabriker för framställning av syntetisk bensin och diesel låg) på över 12 meters djup under vatten, och verkan av denna “blindgångare” som legat odetonerad i mer än 86 år, kan ni se på filmklippet här. Min far kunde höra dånet från Peenemünde, när de tyska V1 och V2 fabrikerna där exploderade, och han kunde också se eldskenet från Lübeck och Hamburg som svaga röda fläckar vid horisonten, förutom att det var fullt möjligt att både höra och se effekterna av “Operation Carthage” över Köpenhamn, där cirka 87 danska skolbarn och totalt 123 danska civila dog, mitt på dagen den 21 Mars 1945, trots spårvagnar och intensiv trafik mitt inne i Malmö – och historiska data som beivsar att både ljud och ljus kan sprida sig på ett sådant sätt – trots Jordytans krökning – existerar faktiskt.

Både Malmö och Lund bombades under Andra Världskriget, men svenska politiker och journalister har såklart förtigit det, men vanliga människor i England har aldrig låtit sig luras och fördummats i den utsträckning som svenskarna tyvärr har. Deras ö har utstått två världskrig och mer än så, och de har aldrig glömt det.

Framför Lancastern på bilden ovan möter jag en vit Engelska (hon skulle lika gärna kunna vara från Jamaica eller Pakistan – dagens Storbritannien innehåller folk av alla sorter) med sin lille son, som inte är mer än tre år gammal. Modern talar i lugn och saklig ton om “missiler” under flygplanet, och dagens drönar-hot, terrorism och vad det mycket snart kan komma att innebära, men hon skrämmer inte sitt barn, kommer inte med några beskäftiga svenska floskler i någotslags 1970-talsmässig “i natt jag drömde…” mentalitet, men beskriver bara för sin son att det är exakt såhär den mänskliga uppfinningsrikedomen ser ut – på gott eller ont – och att detta gäller också 2026, liksom alla år framåt i tiden. Mänsklighetens villkor är de samma som alltid, det är såhär vår tillvaro ser ut och vill man ha ett slut på krigen, måste det dessvärre ske genom ett väpnat försvar emot totalitära stater, kriminella ideologier typ islam och kristendom, samt ständig vaksamhet. 

Och hennes son – som faktiskt uppför sig anständigt, även vid knappt tre år fyllda – ser underligt nog ut att förstå hennes resonemang, åtminstone under de fem minuter de står där. Muséer som det i Hendon är viktiga, eftersom de skyddar oss mot glömskan, och vad vissa makthavare i Sverige och hela Världen vill att vi inte ska få veta eller ens vara medvetna om.

Naturligtvis finns det mycket annat att se och göra på muséet i Hendon också. Man kunde nämna den enorma Short Sunderland flygbåt – som bland annat användes för ubåtsjakt och för att plocka upp nödställda piloter ute på Nordatlanten som man kan gå in i, till skillnad från de andra utställningsobjekten – och pröva vilka luckor, som det teoretiskt sätt skulle gå att hoppa fallskärm ifrån (de var inte särskilt stora)

Intressantare för svensk del är kanske alla de flygplanstyper och konstruktioner som också funnits i vårt eget Svenska Flygvapen, fram till 1970-talets slut ungefär. Det fyller ju 100 år i år, som jag påpekat. Utställningen om flygets barndom fick jag tyvärr hoppa över, men Hawker Hart – som användes i Indien och över Himalaya och så långt bort som i Canada redan 1928 – RAF använde “Hart” som skolflygplan ända till 1942 – flögs av Sverige som dagbombplan och störtbombare under Finska Vinterkriget, bland annat. Dykhastigheten var cirka 400 km/tim. Påfrestningarna på flygplanet vid upptagningarna under dykning var stora. Många metalldelar i planets kropp böjdes och piloter fick ofta Tunnelseende eller svimmade – och för övrigt satt de i helt öppna sittbrunnar i mer än minus 40 graders kyla.

Minnesmonter över Hawker Hart, svenska B 4 och S 7 – samt ett handtillverkat Fia-spel (i verkligheten Pachisi från Indien) som besättningarna kopplade av med på lediga stunder… spelet har spelats i sådär 3000 år eller mer, och “Vimanas” eller flygfarkoster för krigsbruk var påtänkta (men aldrig byggda) redan då..

Förutom “Gloster Gladiator” som också flögs av svenskar i Finska Vinterkriget och som finns att beskåda i Finlands-utförandet på vårt eget Flygvapenmuseum i Linköping  – och totalhavererade utanför nu längesen nedlagda F 8 Barkarby, där delar fortfarande finns begravna under det som idag är Jakobsbergs galleria (tidigare har man vid Hendon visat motorn och de främre delarna av en “Sea Gladiator” bärgad ur en norsk fjord, enligt vad jag minns från 1970-talet)  finns också en Fiat CV 42 “Falco” – förmodligen Världens sista biplan som användes som jaktplan – mer än 1000 exemplar byggdes, och de flögs också i Sverige som J 11 – 1940 var allt vi hade av jaktförsvar nästan enbart dessa 72 stycken föråldrade maskiner – återigen på grund av politisk inkompetens samt en närmast total oförmåga att inse vart omväldsutvecklingen faktiskt gick, och förstås den gamla vanliga svenska “Såsial-demokratin” som än idag firar politiska triumfer. Sverige avvecklade typen redan 1945, men flygvapenmuséet i Linköping och RAF Hendon är de enda som har några exemplar kvar – Italien och alla andra länder har det inte..

Tekniskt intressantare är kanske ett exemplar av Världens första fungerande helikopter i operationell drift – Focke-Achgelis Fa 330 Bachstelze – den fanns huvudsakligen ombord på tyska ubåtar och drevs av vinddraget från ubåten, när den gick i ytläge – men den skulle lika gärna ha kunnat användas i liknande situationer på land, eller utvecklats till en fullt fungerande modern helikopter – den användes bland annat utanför Madagaskar och även i “Danmarks-sundet” mellan Island och Grönland – vilket visar vad redan en såpass enkel konstruktion kunde åstadkomma – i de rätta händerna och med rätt inställning hos besättningen.

En helt motorlös helikopter för spaning, och en “Westland Lysander” för flygräddning i bakgrunden

Ännu intressantare – mänskligt att döma – är kanske Världens tredje bevarade exemplar (utanför Japan och Indien) av det japanska raketplanet MXY-7 Ohka, gjort i plywood och i de sista versionerna (1945) driven med vanligt svartkrut. Egentligen var det fråga om en V-1 ramjet-driven missil, försedd med en förarkabin – men det hade tyskarna också. “The Reichenberg Device” eller rättare sagt Fi 103R “Reichenberg” utvecklades redan f-ö-r-e man släppte lös V-1 missiler i hundratal och tusental emot London – nära 10 000 tillverkades på två år – och vi ska inte tro något annat, än att moderna drönare eller turkiska / ryska “Shaheds” faktiskt mycket, mycket snart kan användas också emot Sverige.

Reichenberg-varianten av V1 flögs också av berömda provflygare som den kvinnliga tyska piloten Hannah Reitsch, som ville bli den första kvinnan att spränga ljudvallen, men som blev slagen av en skäligen outbildad amerikanska på 1950-talet, som var en mycket sämre pilot än hon. Under försöken med bemannade missiler – de tyska varianterna var försedda med fallskärm, och en chans för piloten att överleva – även tandem-kopplade tvåmansvarianter var under utveckling – upptäckte man intressanta data om Coriolis-kraften eller Tröghetsnavigering, som nästan alla sentida jetflygplan (även passagerarflyg) måste ta hänsyn till – jorden roterar från väster till öster, så alla tidiga V1:or som flög norrut från försöksplatsen vid Peenemünde hade en tendens att landa längre österut än beräknat – och med långa avstånd, spelar detta en stor roll ifall någon vill göra en fjärrstyrd, autonom missil, som flyger av sig självt.

Allt nog – Japanerna fick tyska ritningar till V1:an levererade i största hemlighet med ubåt redan 1942, och utvecklade sedan själva sin bemannade variant, i mer än 600 exemplar. De “Kamikaze” anfall som därefter skedde, skrämde verkligen slag på USA.s Stilla Havsflotta, och var ett betydligt mera verkningsfullt vapen, än vad senare allierad historieskrivning får oss att tro. Ingen kan heller förringa eller bagatellisera det mod och den beslutsamhet, som de Japanska flygarna uppvisade. De kände det som om hela deras Civilisation och Kultur var på väg att förintas, till följd av USA:s ständiga bombangrepp, och med tanke på att också oersättliga arv för hela mänskligheten typ Kyotos gamla stad – för att inte tala om vad som hände i Hiroshima och Nagasaki – kunde ha totalförstörts, så framstod faktiskt vad man ändå genomförde som en fullt logisk åtgärd för tiden. “Ohka” betyder Körsbärsblomma, lika mycket som det japanska ordet “Sakura” vilket är namnet på Körsbärsblomman i dess första blomning, innan den faller mot marken – för blomningen är kort. Liv och död innebär ingen motsättning för de som har kulturell medvetenhet om Shinto, eller för den delen Buddhism – och sådan är också tillvaron för de som VERKLIGEN är Hedningar. Vi existerar alla här bara för en liten tid, och vad vi slutligen gör eller tyvärr måste göra, kan ge anklang genom evigheten. Minns Hávamáls ord om minnet, som alltid blir kvar.

När det Japanska folket såg att hela deras sätt att vara och leva var på väg att förstöras av Väst och USA, handlade de beslutsamt. Det krävs en hel del kulturell förståelse och förståelse för olika generationers upplevelser för att inse detta, och vad en sådan uppoffring verkligen betyder – få, om ens någon i väst har insett det. USAF:s tolkar lär ha infört smäde-ordet “Baka” (som på japanska kan betyda idiot, dumskalle) för att håna tillfångatagna japanska flygare – men hade de egentligen rätt till det ? Engelsmän och till och med svenskar behandlade sina fångar mera korrekt.

Om Sverige självt kunde bygga och tillverka ett flygplan som J 21 med katapultstol år 1943 (den första fungerande i Världen, tyska planer fanns, men de utvecklades aldrig)- och sedan – 1947, alltså 4 år senare – bygga om det till Jetdrift som J 21 R, så berodde det på framsynta konstruktörer och en medveten militär ledning. Innan J 29 “Flygande Tunnan” skulle nå nästan 1,5 gång ljudhastigheten och slå allt som ryska MIG och USA:s Sabre kunde åstadkomma av fart och kurvtagningsförmåga (ja, vi hade faktiskt världsrekord i snabbast jaktflyg för en tid) fick vi god draghjälp av Engelsmännen återigen. De hade bland annat utvecklat De Haviland “Vampire” – som syns på bild här nedan och De Haviland  “Venom” – ett annat plan man kan se på Hendon – båda två konstruktionerna med dubbla stjärtbommar – ett sätt att designa flygfakoster på som “aldrig skulle kunna fungera” enligt vissa dumbomar inon USA:s innan P 38 “Lightning” kom till- men för all del, vi kan minnas Sveriges fd. Kommunikationsminister Ines Uusman, som trodde att “Internet bara är en fluga” och Frankrikes Marechal Foch, som på sin tid (före första Världskriget) lär ha sagt att “Flygning kan ju vara en fin sport för överklassen, men saknar all militär betydelse“.

“Vampire” fanns hos det svenska Flygvapnet från 1946 – 1947 i över 400 exemplar, bland annat som J 28, men också i attack- och skolversioner. Sverige var den första utländska beställaren, men Brittiska Samväldet behöll sina exemplar i luften från 1945 till 1974. I Schweiz flög de vidare till år 1990 – inte illa för ett 45 år gammalt flygplan

Också nedanstående plan, English Electric “Canberra” avsett som en långdistansbombare med två jetmotorer fanns faktiskt i Sverige (som Tp 52) – i två ynka exemplar som “testbädd” för SAAB:s och Volvos jetmotorer, men byggdes senare om till transportplan. Vad man INTE erkänt är att de också användes som signalspanare på hög höjd över Östersjön, och att de gjorde en ovärderlig insats – med tanke på vad som faktiskt var på väg att hända. Vi ska inte göra oss några illusioner över Kalla Krigets historia, även om Rysslands-sympatisörer i form av Thunbergare, Hängbröstvänstern och “Svenska” Kyrkan såklart fortsätter att stödja kommunism, islamism och oligarki.

En maskin som tjänade Världsfreden utan avbrott i mer än 56 år… också i Sverige. Gick 1850 km på en tankning. Kanske värd att ihågkommas ?

“Canberran” debuterade 1951, men togs ur tjänst av RAF först 2007. Den flög också för Perus, Pakistans och Argentinas flygvapen bland annat, och under Falklandskriget blev den ironiskt nog föremål för bekämpning av samma flygvapen som först beställde den. Den satte också världsrekord i flygning nonstop, jorden runt – och gav goodwill åt samväldet.

Sverige hade på sin tid 120 exemplar av dessa – stora, tunga maskiner på 13 ton, betydligt större än “Venom” mfl (svensk beteckning J 34)

Även Hawker Hunter flög i Sverige, och föregick AJ 32 “Lansen”  under en tidsålder när Sverige faktiskt övervägde att skaffa små, taktiska kärnvapen. Nu blev det inget av det, men om det genomförts, hade vi inte behövt något EU-medlemskap och knappt något NATO-medlemskap heller – åtskilliga hundratals miljarder i försvarsutgifter kunde ha sparats på ren avskräckning, Nordstream I + II skulle fortfarande finnas kvar på Östersjöns botten till miljövännernas fromma, och verkligheten anno 2026 kunde ha sett mycket annorlunda ut. 

Nu blev det inte så. J 35 Draken kom att ersätta vad vi kallade J 34, Viggen och till sist Gripen kom – efter många förseningar – att utgöra huvuddelen i en incidentberedskap, som är absolut nödvändig. Svensk industri bevarade sitt tekniska försprång, men idag håller vi på att förlora det, och konsekvenserna av extrema felsatsningar typ “Northvolt” eller “Grönt stål hos SSAB” kan komma att kosta oss dyrare, än vi någonsin anar – inte minst med den Regering som INTE har lyckats tillträda alls efter det senaste Allmäna valet – för som bekant har vi numera ingen Regering i landet alls, tack vare idiotiskt partikäbbel till ingen nytta.

Men – i England, London och Storbritannien har man som sgat en annan attityd, en annan samhällsanda – ett bättre folk, som faktiskt förstår vad som tyvärr är nödvändigt här i Världen. Visst, med mer än 67 miljoner människor ihopträngda på en yta som är mindre än Sveriges har man många problem, markanvändningen är under all kritik, man kan inte föda sin egen befolkning ens med baslivsmedel, framkomligheten är dålig på väg och järnväg, kriminalitet och tiggeri, fattigdom och allt vi kanske förknippar med 1800-talets England finns förstås kvar, men knappast i den utsträckning svenska media ger sken av.

På Hendons gamla flygplats spelade RAF:s ungdomsorkester “Dambusters March” med yttersta perfektion (till minne av “Operation Chastise” – 617 Divisionen) lika bra som någon symfoni-orkester, mer än 800 besökare från hela Världen njöt av en fin dag tillsammans med sina familjer, gott öl och närande steak and kidney pies serverades till billigt pris, Territorials, Brittiska Armén och förstås Royal Airforces egna veteraner och anställda var där, mangrant samlade – vad mer kan man önska sig ?

By jove, det fröjdade en gammal Hednings hjärta, trots att “The Dambusters” är en flygmarsch, som det inte går såvärst bra att marschera i takt till – för sådant, finns det säckpipor.

“Trots Präster och annan reaktion har vi människor kommit så långt, att vi kan flyga” som Albert Engström, den gamle svenske kåsören och humoristen faktiskt skrev.

Fortsättning följer… kanske…