Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 985 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. BådeThorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större. Wikipedia nämner 5000 man i Styrbjörns här, vilket är en siffra som avrundats uppåt.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden. Att Sveakungen disponerade över “ett par tusental man” kan antas som sanning, men närmare än så kommer vi inte.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han sägs ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara delvis sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

”Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

 

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

”Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl”

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

– Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.