Runor kontra Fåfänga….

Även mitt under rådande värmebölja publiceras ett nytt nummer av K-bloggen, Riksantikvarieämbetets utmärkta blogg. Glädjande nog handlar det inte om politisering, såkallad ”Museipedagogik” och skriverier av typen ”Hur var man mest queer i huvudet på Medeltiden” (det var man inte alls, för själva begreppet var inte ens uppfunnet då) utan bara om ett seriöst och oantastligt ämne, som till exempel runologi.

Åter för Magnus Källström, nestorn bland svenska runologer och den som företräder den seriösa vetenskapen pennan, och det gör han denna gång också med en försåtlig, hårfin tillstymmelse till ironi. Fokus är nu satt inte bara till sentida runinskrifter – för användningen av Runor och framställningar av Runstenar i Norden har egentligen aldrig upphört – se på moderna Runstenshuggare som Kalle Dahlberg på Adelsö, till exempel – utan till Runinskriptioner funna mitt inne i Stockholms Innerstad. Och Nej – det är inte den klassiska U (som i ”Uppland”) 53 det handlar om – den inmurade runstenen på stadsholmen, eller andra nu för länge sedan preskriberade kulturminnesbrott.

Fåfängligt vore att utropa denna sten till fornminne ”från tiden” – GISSA VARFÖR !!

 

Ånej. Den här gången handlar det om en runinskrift på en berghäll vid Fåfängan i Stockholm av alla platser – och det är ju en händelse som ser ut som en tanke. Jag har i den här bloggen berört en viss professor vid Runforum i Uppsala, ingen nämnd och ingen glömd, som gång efter annan jagat artiklar i pressen och organ som Dagens Industri, där de högljutt sitter och prisar sin egen påstådda genialitet, sägandes att de är ”Världens enda och framförallt absolut största” professorer inom Runologi, osv.

Riktigt så skulle nog inte Magnus Källström någonsin uttrycka sig. Inte jag heller, för den delen. Viss ödmjukhet inför Kulturarvet, kunde trots allt vara klädsamt.

Nyckelordet var fåfänga, som sagt – eller frånvaro av en vetenskaplig inställning, vilket de flesta fullt sansade akademiker BORDE ha.

Exemplen kan mångfaldigas. Jag har berört pajaskonsterna från en viss Lasse Liten Lönnroth i Göteborg, en man som verkligen rotat i lönn med sin enda Eddaöversättning, den som han utan vidare påstått skulle vara världens bästa. Jag har berört hans hart när homofobiska upprepande av ordet ”bög” vilket är att helt förvanska och förfuska kulturella begrepp som ”Ragr” ”aergi” eller ”arghet” och hur han tycker det är ”roligt” eller ”mustigt” att översätta Mannar Allherliga Mannast (om guden Tor) som ”pojkvasker” – vilket det aldrig någonsin betytt och inte kan betyda heller – meningen torde vara helt klar, också för icke fullt svensktalande – och hans skenheliga strunt om att det ”måste” översättas på det viset (det ”måste” det inte alls – en professor E-mer-i-thurs som uttalar sig på det viset ljuger – och det är hela sanningen !)

Vi skulle även kunna ta en fullt klassisk översättare som Björn Collinder, som mitt i sin översättning av Hávamál plötsligt utelämnar två strofrader kring Odins offer, och i en fotnot, med 8 punkters text längst bak i boken gallskriker ”Detta är Runmagi och skall inte översättas !”. Så kunde det gå till under Kulturmarxismens glada dagar på 1960- och 1970-talen, men samme Collinder lurar inte sina läsare lika fult och grovt, när han faktiskt försöker översätta strofraderna om ”Trenne runor ristar jag för dig – Ope, Thope, Otholi” som Frejs tjänare, den skinande Skirnir säger till jättinnan Gerd eller Jorden i Skirnismál.

Vissa Uppsala-snillen säger att runmagi inte existerar, trots vävbrickan från Lund, Björketorpsstenen och tjogtals av bevis över hela Världen. De förnekar själva existensen av de isländska, angelsaxiska och norska runverserna, eller det ovedersägliga faktum, att runor kan tolkas enskilt, var och en med sin speciella innebörd. Varför skulle Skirnismál i klartext annars nämna Odal-runan – som har en viss, alldeles bestämd innebörd. Om talvärden för runor inte existerar, som sagda Uppsala Universitet de facto skrivit på sin hemsida så sent som i fjol, hur vore det då ens möjligt att tyda Rökstenens chifferklavar – som bygger på just talvärden ?

När alla dessa personer, som tycks lida av långt framskriden ”Professoriasis” (en mycket hemsk och svårbehandlad sjukdom – de stackars offren märker inte ens hur de ljuger för sig själva, eller hur det kliar i deras fingrar över möjligheten att erövra ännu en akademisk titel ) fortsätter yttra sig, utan att ens våga erkänna, att de har fel – totalt och ohjälpligt fel – i vad jag råkat vara oförskämd nog att nämna – bara som en glad amatör… ja – då äcklas jag nästan av deras självgoda inställning, eller uppenbara brist på hyfs och förstånd..

Gudarna ske pris och Tor ske lov förhåller det sig annorlunda med runstenen vid Fåfängan.

En fullt klassisk Stockholmsbild – men hur många fler stenar döljer sig i äldre byggnader, kantro ?

 

Den blev först känd genom en artikel i Dagens Nyheter måndagen den 3 september 1923 – men den kände Eddaöversättaren Erik Brate – som ännu levde då – dömde ut den genast, och ansåg att den var mycket valhänt ristad, utan någon verklig konsekvens i användningen av vokaler som O eller Ö, och vad gäller runsvenskan. Nutida ristare med smak – kompetenta nog att resonera om mejslar, huggdjup och annat – likt vännen Kalle på Adelsö – skulle nog haft synpunkter de också, eftersom det går att avgöra ristningars ålder någotsånär genom hur nötta de kan bli på tusen år, ungefär. Falsariet avslöjades alltså snabbt – det fanns ju årtal och allt – men den verklige ristaren gav sig till känna först senare.

Personen ifråga hette Gösta Storm, och var fd. redaktör på Gotlands Allehanda (jodå – sådana känner jag också!) samt kunde identifieras som en stor nykterhetsvän, tack vare tillägget lifui niktirhitin på stenen.

Om detta och andra inskrifter i Stockholm – samt hur Jan Fridegård, icke oäven ”proletärförfattare” med ett antal garanterat okristna verk som ”Torntuppen”, ”Jag – Lars Hård” (en studie i dräng- och dragonmentalitet, enligt en enig kritikerkår) samt en hel Vikinga-triologi på sitt samvete – kom att upptäcka en alldeles ”ny” och för vetenskapen okänd runinskrift kan ni läsa vidare hos Magnus Källström själv.

Epigoner till Fridegård, Frans G Bengtsson och de som försökt skriva i deras efterföljd äro legio, men dem struntar jag i att ens nämna så länge.

Liksom fullständigt inkompetenta ”fornsedares” idiotiska runklotter på berghällar i Tantolunden, ett känt tillhåll för detta slödder – av allt att döma ”mycket unga” som Källström skriver.

I rest my case.

Kanhända vi också skulle påminna oss ett antal läsvärda böcker, som amatörforskaren Mats G Larssons ytterst välskrivna bok om Kensington-stenen, ett annat känt falsarium – som vetenskapen ganska slutgiltigt avslöjat, in i minsta runa, minsta detalj, minsta skriv- och skiljetecken – för den stenen har lustigt nog sådana..

Själv vill jag – innan jag slutar detta inlägg – minnas vännen Kalle på Adelsö, som konsekvent använder nusvenska på sina stenar, med separata stungna runor för Å,Ä och Ö om jag nu minns rätt, och som i likhet med mig är en man, som älskar sanningen – och hårt arbete. Han tål inte lögner ser ni, fuskar aldrig – och därför är han en sann Runomästare.

Den verklige mästaren ristar inte för stunden, utan för evigheten. Han är icke olärd, ljuger aldrig, utan sätter sanna stavar

En gång gav jag honom en vinkelslip – i misshugg – eftersom jag tidigare fått äran att ta fram en lång text till en spiselhäll, och dessutom hjälpt honom att hugga en av hans stenar – själv blev jag aldrig snabbare i den konsten, än att jag kunde hugga ungefär en runa per timme. Givetvis tänkte jag att han kanske kunde massproducera, göra mindre betydelsefulla verk eller små stenar på det sättet – men han log bara, ur sitt blonda skägg – och så sa han ”den gåvan ställer jag i garaget så länge – föga förstår du väl vad som menas med hantverk !

Det var ett svar, värdigt en Tors man. Han kunde drämt till mig med första bästa hammare – sådana måste också finnas till hands för att rista – men se ! – det gjorde han inte, för han visade saktmod och överseende – något som verkliga vänner kan göra – men som passar dåligt i andra sammanhang, för Tors egen hammare, den bör nog finnas till reds, den också.

Jag ger er ett brottstycke av en dikt – kanske kan ni gissa, varifrån den kommer..

För att allt på den gröna jorden 
skall gå sin gång och allt få sitt 
och unga hjärtan bulta samman, 
gärna någon stund ibland 
vi bistra kämpar vakta getter.»

Hur de förnekar och grumlar källorna…

Redan på 1990-talet var det känt att alla de platser som bär namnet ”St Olofs Källa” eller något liknande, är uppkallade efter Tor. Precis som Frej förvandlades till ”Sankt Erik” efter en högst obetydlig kung, som aldrig kanoniserats på allvar och heller inte erkänts av Påvekyrkan, var Olof Haraldsson av Norge inget helgon precis. Men Tor var en gud, och han var flitigt dyrkad, framförallt i Götalandskapen. Allt detta skrev vid namn Anders Hult redan på 1990-talet i sin bok ”Källan till Vattnet” som fortfarande går att få tag i.

Att Sankt Olofs socken i Skåne bär sitt namn efter Tor, känner också många till – Helgonet med sin yxa efterträdde Tor med sin hammare, men i Torskog vid Lilla Edet vågar man inget skriva om den Torskälla som finns där – utan förnekar helt källforskningen – allt man vågar viska om, är att källan är från ”förkristen” tid. Så ljuger och viskar de kristna – men från vilken gud leder då Torskog sitt namn – är det inte Tor själv, kanske – som just syns i det teofora ortsnamnet ?

Angående Lunkenende, som St Olof en gång hette, kände jag en kvinna i den byn. Hon bodde bara 500 meter från källan, men hade aldrig besökt den, aldrig gått dit, aldrig druckit av dess klara vatten. Hon hade varit svårt sjuk, anorektisk – lidit av hjärtfel – men jag visade henne Tors Källa och lät henne dricka av dess klara vatten. Jag gick Skåneleden dit, vilade vid hennes härd, sov hos henne. Jag vandrade förbi Odensjön, Hallaröd – med ännu en Torskälla – och ända från Klippan, vid Olsok och Olsmäss, som också firas för Tors skull, och inte för någon annan. Regnets och åskans gud måste man ha på sin sida i skördetider, det vet varje hederlig svensk av bondestam, och Tor står för skörden han också, inte bara äringens Frej.

Hon visste inte mycket om källor. Inte heller om källforskning. Hon tog den falska historia man snickrat ihop på 1800-talet om ”Jungfrukällan” högre upp från den gård där Torskällan i Sankt Olof ännu ligger för äkta, och förresten är ju Jungfrukällan en film av Ingmar Bergman också – det finns mycket om hedet och kristet i den filmen, gjord på balladen om Herr Tyres döttrar i Vänge. Jungfru var hon inte, det kan jag försäkra – men hon log och skrattade gärna, också vid källan den sommaren. Nå, nu fick vi inga barn ihop, men hon hade redan ett med en man som svikit och bedragit henne. Gissa vilken gud han hade, och var han kom ifrån. Det var inte från vårt land…

Nu läser jag om hur Ölänningar vid Källa ödekyrka förnekar Tor de också, och som de ynkliga stackare de är vägrar att nämna Tors namn. De säger att St Olof skulle vara den, som beskyddar sjöfarare – men Tors Män och de som någonting vet, inser sanningen och låter källornas friskhet vederkvicka sitt inre. Länsstyrelsen i Kalmar borde förmodligen veta att hut går hem, och våga släppa all sin motbjudande kristendom. De borde våga omnämna Tor, och kalla saker vid dess rätta namn. Sluta ljuga, helt enkelt.

Hur fick Aqua Virgo sitt namn ? Vet ni inte ens vad namnet ”Jungfrukälla” kommer ifrån ? Man benämner ett källsprång så, när det första gången kommer i dagen. Sedan kan källådern dyka ner under jord igen, och komma upp på en annan, stensatt plats – som Tors Källor vid Källa på Öland, och de många, många Torskällorna i Skåne.

Överallt förnekar de Tor. Överallt förnekar de den gud som ger oss vattnet och regnet från himlen, och glömmer hans kraft.

Men det folkliga motståndet fortsätter. Lev som jag, och känn, att du har de gamla gudarna på din sida. De sviker dig aldrig, om också somliga kvinnor ständigt sviker.

Eller – för att tala ett annat språk – lev likt en Asatrons partisan.
Vår dag ska komma. Tills dess, skyddar vi de källor som är våra, och som rinner fram ur marken vid våra fötter.

J’ai changé cent fois de nom
J’ai perdu femme et enfants
Mais j’ai tant d’amis
J’ai la France entière

En valross vid namn Freya…

”Christian Belittlement” eller Kulturell Appropriation var något jag nämnde i föregående inlägg. Endast kristna Norrmän kan få för sig något så extremt dumt, som att döpa en späckig och förvirrad Valross till Freya, skönhetens, kärlekens, magins och även en av stridens gudinnor. Vilken idiot till journalist, vilken Norrman har återigen missbrukat Frejas namn ? Bara i det genomkristna Norge kan man göra något så olympiskt dumt, som att uppkalla ett chokladmärke efter gudinnan, allt för att profanera och dra ned, förminska och trivialisera henne. Skulle jag träffa på denna individ, någonstans skulle jag förmodligen säga honom eller henne några sanningens ord, angående namnval och vad vederbörande håller på med.

Skulle du döpa din hund till ”Mohammed” förresten, eller tror du att det vore smakfullt och lämpligt för IKEA att sälja TV-soffan ”Herre Jesus” nere i Gnosjö ?

Nej, konsumentprodukter har inget med kultur och religionsutövning att göra – därför skall de inte blandas samman…

Valrossen ifråga, ett ungt djur som lämnat sin ursprungliga miljö uppe vid polen och istället hamnat vid Oslo-fjorden av alla platser, betackar sig nog också för detta.

Spaltkilometer har skrivits i tidningarna, denna Rötmånad – som ännu varar – och Fiskedirektoratet i Norge vill nu avliva den stackars valrossen, därför att ”farliga situationer” uppstått, då badande och allehanda sälfie-fotografer, nyfiken allmänhet och andra inte vill lämna det stackars djuret ifred.

Allt enligt vad Dagens Nyheter rapporterade igår – men vem är det egentligen som är en fara för vem ?

 

Angående Marvels DUMMA HOR emot THOR…

Såkallat ”Christian Belittlement” – det vill säga falsk appropriering, uppsåtligt förlöjligande och förminskande av Nordiska Traditioner och Asatrons Gudar, blir allt vanligare och vanligare nuförtiden. Det sker såväl i USA som i övriga delar av Världen. När det gäller den svarta kulturen i Amerika, Judendomen eller andra minoritetsgrupper är media över hela världen inte sena att fördöma Kulturell Appropriering som rasism, och uppsåtlig förstörelse.

Men – när det gäller vår egen gemensamma Nordiska och Svenska kultur – ja då håller sig dessa förståsigpåare, ”Pundits”, dessa falska honoratiores, dessa skenheliga filmrecensenter tysta, och lyfter inte ett finger; gör aldrig ett enda tangentnedslag…

Varför är det så, månne ?

Nu har det uppstått en vild och o-ordnad debatt i ”Variety”, Dagens Nyheter och andra organ. Orsaken den här gången lär vara att Malaysias regering förbjudit Marvels senaste dumma, jönsiga och fullkomligt urvattnade Hollywood-spektakel betitlat ”Thor – Love and Thunder” för en påklistrad, obligatorisk gay-scen i slutet, där två män lär pussas. Jag erinrar mig först av allt hur det Isländska Asatrufélagids Allsherjargodi Hilmar Örn Hilmarson – som är en vis och lågmäld man – för många år sedan fick frågan vad han anser om Marvels och Jew Yorks ständiga bastardiseringar, rasistiska och osmakliga påhopp emot den VERKLIGE Thor, och Asatron som företeelse och religion.

Dagens Nyheters recensent tyckte att den senaste Marvel-soppan var tunn, plastig, illasmakande och innehållslös – och det stämmer !

 

Hur ser den VERKLIGE Thor ut, och hur är han till sinnet – Har ni aldrig ställt er den frågan ?

Hilmar Örn Hilmarson svarade lugnt och stilla att Amerikanernas ständiga krumsprång föga intresserade honom, och att de hursomhelst påstås försiggå i Marvels Univerum, som inte har någon påtaglig likhet alls med vår vanliga verklighet i Midgårds dalar, och därmed den värld vi lever i. Detta skedde redan 2015, och Asatrufelagid hade förstås – då som nu – viktigare saker för sig än att lyssna till amerikanska journalister och deras idiotiska prat, och därför brydde man sig heller inte om ännu dummare amerikanska filmer.

Den VERKLIGE Tor, och Åskans krafter klarar sig ändå, så blev det diplomatiska svaret den gången, och det kan Islänningarna förstås ha alldeles rätt i.

Men ändå tror jag – för min del – att den kulturella Isolationism, som Asatrufelagid ibland företräder, skadar Asatron som företeelse mycket mer än exempelvis intoleranta muslimer i Malaysia, eller någon annanstans. Kulturell Appropriering ÄR en reell fara, överallt i hela Världen, och den faran är värd att ta på det allra högsta av allvar, särskilt när den dyker upp i vårt eget land. Malaysia och dess befolkning må ha sina åsikter för sig – det är sant – men vi har också rätt till vår egen kultur, och den måste vi aktivt försvara, innan man trampar på oss och försöker utplåna den, liksom så många gånger förr.

Jag har skrivit om hur politiska grupper på yttersta vänsterkanten, inom de sk ”autonoma” och drogliberala sfärerna försökt ”Ta Över” Torshammaren som symbol, och hur ”Forn Sed” och dess alltmer fåtaliga proselyter försökt göra Torshammaren till symbol för Homosex – ett sammanhang som den inte alls hör hemma i.

Jag har försökt peka på rena basfakta, och förklara för er vem Thor i själva verket är, hur han ser ut, hur han beskrivs enligt historiska källor, och hur han är och agerar.

Se ovan i mitt artikelarkiv.

Tor är – och har alltid varit – kommer alltid att vara – en rödhårig, rödskäggig medelålders man, ingen skönlockig hipsteryngling med långt blont hår. Han är det arbetande folkets gud, en bondekarl och en hantverkare – sådan är han till sinnes, så ser han ut. Han är matfrisk, ätande och rödlätt – han dricker djupt när tillfälle ges, men hatar orättvisor – särskilt emot svagare och de som ingen annan hjälp får – han är snäll emot barn, gamla och vapenlösa, går alltid till fots – Tor rider aldrig, även om han kan åka i vagn och föraktar varken sill eller gröt till frukost, vilket vi lär oss av Harbadsljod.

Bakom Amerikas förbannade HOR – döljer sig den RIKTIGE Thor…

Och ändå är det allt färre och färre människor på vår jord, som verkligen förstår Thor eller tar honom på allvar, nuförtiden. Måtte åskan slå ned i huvudet på dem, och utplåna dem alla – för Thor och naturkrafterna är inte att leka med, när deras vredes dag väl kommer.

Personer med ytlig kunskap, de som aldrig läst ett sent tillkommet och antagligen kristet påverkat Eddakväde som Thrymskvida till slut borde inte yttra sig om Thor överhuvudtaget. Hela tiden övervärderas det korta lilla stycke där Loke narrar Thor att ta på sig en brudklänning och spela Frejas roll gentemot Thrym, Tursarna och deras giriga anhang, men den sagan är inte alls någotslags reklam för Homosex eller ens Transvestism – och kan inte kidnappas av någon PK-maffia heller, för läser man den till slut skall man upptäcka att den är en varning för guldtörst, habegär och girighet, något Thor som det enkla folkets gud föraktar.

De borde också läsa Allvismál, vilket ger en annan bild av en delvis intellektuell Thor – han som tävlar i klokskap emot dvärgen Allvis, som är ute efter Thors egen dotter – kanhända Trud, vars blotta namn betyder styrka – enbart för girighets och perverterad kärleks skull – men som Thor slutgiltigt besegrar, även om hans kunskap är grund – han räknar som i en namnthula upp olika företeelser i universum, och hur olika sorts varelser benämner dem, men han har – till klar skillnad från Oden – inget djupt vetande, ingen analyserande läggning eller någon djup törst efter ny kunskap, vilket Oden alltid har.

Asatrons gudomar är arketyper, de finns i människorna och i oss alla. Jag har märkt; att läkare, kirurger, smeder, polismän, soldater och hårt arbetande människor i gemen – de som tillhör Sverige, vårt eget land  – har oändligt lätt för att ta till sig Thor – och så har det alltid varit – de kan bära sina Torshammare med stolthet, för de är inga fjollor, är inte av Loke – tål inte vad äckel vi stundtals alla får trampa omkring i och vad vi ser omkring oss.

Hipster-skäggen, de bortklemade; de överdrivet intellektuella, fjollorna, muslimerna, de kristna och alla andra, som det finns nog och övernog av förstår inte Tor, de inser aldrig hans storhet, begriper sig inte på honom – och därför går det ofta som det går. De är rädda för den manliga styrkan. De är aggressionshämmade, snöpta i sin ständiga vilsenhet, utan mål och mening kritiserar de vad de aldrig kan förstå – och den Tors befriande och renande kraft som aldrig kan bli deras – och därför försöker de göra ner honom. De hatar Tor, vill inte acceptera hans närvaro – men åskan – och mycket annat – likt kriget i Ukraina, och den enkla vilja det Ukrainska folket har till att försvara sig – kanske deras enda försvar, likt Tors hammare för oss – ska kanske en gång slå ned i deras huvuden, och rena dem från allt deras självbelåtna fjolleri, som när Tor slutgiltigt tog sin hammare åter, och krossade skallen på Trym.

Vad är Satori – eller ”Varats Blixt” som Heidegger talade om ? (Fråga för de filosofiskt Torstroende, och de som lärt sig läsa…)

De av er som förstått skillnaden och syntesen mellan vad Nietsche en gång kallade det Dionysiska och det Apollinska – även om vi inte ska tro att Tor eller Loke är Dionysos, även om Odin kan ha drag av Apollon, en gud för kunskap och ljus han också – och som begripit det här med arketyper och Jungiansk psykologi skulle kanske ta fram den amerikanske psykologen Robert Bly’s bok ”Järn Hans” – den var mycket populär under det tidiga 1990-talet – men är idag helt bortglömd.

Och den som har sina öron till att höra, han höre.

Robert Bly var faktiskt amerikan, men han hade en hel del kritiska uppfattningar om både det amerikanska samhället och vad vi ser runt om i Världen. Man gav honom naturligtvis aldrig något Nobelpris – kanhända därför att han var poet och alltför mycket omhuldade just Thor eller Tor – men låt oss dröja kvar vid den verklige Thor ett slag.

Möts vi av kulturell appropriering, så låt oss köra den BAKLÄNGES emot vår kulturs och tros fiender – Vi behöver inte sänka oss till deras låga nivå, men också vi har våra vapen…

 

Av en ”meningsfull tillfällighet” låt oss säga – eller det som kallas synkronicitet av somliga – har jag just fått tag i en hel del notiser, som har med Tor att göra. Därför fortsätter denna blogg på det tema Tor själv angett, ett tag till – även om det sker lugnt och stilla, och utan de urladdningar och den sommarens åska, som snart borde komma..

 

Partiet ”Nyans” är Avslöjade

Det är valår i år, och vi står inför ett högst osäkert parlamentariskt läge med åtta partier, varav en del helt säkert inte har i vårt nationella parlament – Riksdagen – att göra. Själv önskar för dagen jag bara att mitt dygn hade 48 timmar, så att jag hade lite mer tid att i Tors anda bekämpa alla dessa mörka krafter – för religiöst motiverade partier kan inte och skall inte få tolereras i vår Riksdag.

Jag har försökt vara tydlig på denna punkt och tydlig nog med vad jag anser om detta i det förgångna, och jag är så ännu.

För en tid sedan började Dagens Nyheter och svenska media skriva om den korruption, och de tydliga brott emot Vallagen och svensk lagstiftning som råder inom Partiet Nyans, ett Islamistiskt extremparti, som nu tävlar med våra gröna och röda Kommunister och såkallade Kristdemokrater om vårt folks röster. Sedan när var då kristendomen – denna ”islam light” någonsin demokratisk ?

Partiledaren för ”Nyans”; en viss Mikail Yüksel står på listorna till 16 olika kommunalval, ett uppenbart brott emot Vallagen, eftersom man bara kan kandidera till valet i den kommun där man faktiskt är bosatt, av uppenbara skäl. Peter Esaiasson, Professor i Statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, kallar det för uppenbart bedrägeri, och därmed ett lagbrott. Varför grips då inte Partiet Nyans ledare – om lagbrott föreligger ?

Det har också framkommit, att var sjunde kandidat på Partiet Nyans Riksdagslista är dömd för grova våldsbrott. Det rör sig om ett tiotal namn. Sådant förekommer inte i normala partier, men tydligen skall man tolerera detta här. Är sådana kandidater ens valbara i allmänhetens ögon ? Sverige har i alla fall hittills inte varit något fullständigt ”Trumpilandia” – men här rör det sig om en liten grupp aggressiva extremister, som ledande politiker och etablerade partier rakt fram står och tolererar, och inte ingriper emot – eller åtminstone kommenterar… Varför ? Vad kan det bero på ?? Finns det som i fallet med de ”Grå Vargarna” inom Miljöpartiet personer också inom exempelvis svensk Socialdemokrati, som i själva verket sitter och sympatiserar med extrem islam ?

Det rör sig inte bara om misshandel, ofredande av meningsmotståndare och annat sådant – utan också om narkotikaförsäljning och dataintrång – alltsammans saker som begåtts av ledande medlemmar inom Partiet Nyans sen när blev detta politiskt acceptabla metoder i en demokrati ?

Tidningarna Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan har granskat de 25 personer som kandiderar till höstens val för partiet i Skåne, och funnit att fem av dem bland annat skrivit om att ”krossa judarnas huvuden” och liknat shiamuslimer vid ”grisar”. Detta trots att Nyans falskt och felaktigt marknadsför sig som ett ”anti-rasistiskt” parti. Är då inte Anti-semitism att likställa med rasism – eller hur skall man definiera det ?

Bedrägerierna i Kommunalvalet har spritt sig över hela landet, men Valmyndigheten tycks inte vilja ingripa. Partiet kandiderar i 24 kommuner på sammanlagt 335 listplatser men med endast 81 kandidater, enligt Dagens Nyheters kartläggning. Samma namn dyker upp på var och varannan lista. Partiledaren Mikail Yüksel själv återfinns på 16 kommunlistor.

Hur länge skall vi etniska svenskar behöva acceptera det här beteendet från Islam, och den religionens företrädare ? Hur kan man felaktigt påstå att det ”berikar” samhället att vår Parlamentariska Demokrati sakta men säkert håller på att avskaffa sig själv, och att de här skumraskfigurerna kommer in på valbar plats i våra demokratiska församlingar ?

Varför ger vi dem miljontals kronor i Statsbidrag, till en verksamhet som bara skadar hela vårt samhälle ?

Inte en enda skattekrona borde komma följande organisationer till del, om ni frågar mig.

Avskaffa Monoteismen – och låt oss göra det NU – i det här valet. Om ni – mina svenska läsare – alls värderar er frihet högt och älskar ert eget land, så välj åtminstone ett av de etablerade partierna – och inte solklara Rasister, fiender till all Yttrandefrihet och Demokrati, som vi snarast borde utvisa ur landet..

INGEN Islam i vår Riksdag – INTE heller i svensk politik

Dagen Klara

Idag har Klara namnsdag enligt den gamla svenska almanackan. Man bortförklarar det som en katolsk helgondag – de kristna gör som vanligt anspråk på att ta över hela kalendern, och islam har sin egen – men Klara eller Clara är klingande latin, och därmed ett hedniskt ord och ett hedniskt begrepp från början, ty det betyder också klarhet på de flesta Germanska språk, och även engelskans Clare och franskans Claire samt till och med italienskans Chiara har precis samma ursprung.

För Sveriges bönder och hårt arbetande folk betydde det en gång i tiden inget annat än att skörden skulle vara avklarad nu, för till Klara-dagen kom de första frostnätterna, åtminstone hos Norrlänningar och Fjällbönder i Jämtland. Trots påståenden om värmeböljor och klimatförändringar – vilket är en stor, manifest halvsanning, som knappast håller streck ens på årsperspektiv – är det redan höst i de allra nordligaste delarna av vårt land, åtminstone enligt SMHI:s kartor. Se efter själv om ni inte tror mig

Santa Klara – förgrämd, sjuk och helig som få – en av de första bilderna av henne, målad sådär 70 år efter hennes död

En gång fanns det en historisk person vid namn Santa Clara eller snarare Santa Chiara också. Det var på 1200-talet. Hon var ett riktigt hår av hin, en helig hysterika i likhet med Sanka Katarina av Siena, som brukade smörja in sig med sina avrättade älskares blod och sedan lycksaligt rosslande springa omkring på gatorna i sin hemstad och vråla ”Sangre, Sangre Dolce Sangre” medan hon drabbades av något som påminde om orgasm, eller en sexuell utlösning. Hon hade också för sed att späka sig, slå sig själv och andra med piskor och dessutom svälja ned levande ålar, som hon vid lämpligt tillfälle spydde upp ur magen vid vissa predikanters predikningar – meningen var att folk skulle tro att hon varit besatt, men att den katolska förkunnelsen drivit djävulen ur kroppen på henne.

Ni kan ju själva pröva detta lilla kristna party-trick nu när det ändå är fredagskväll, och minnas den ännu levande Åsa Walldau från Knutby-sekten, ni vet hon som svenska kvällstidningar och den Socialdemokratiska Tidningen Aftonbladet på fullt allvar och utan ironi ville utropa till ”Kristi Brud” – när inte samma Åsa Walldau lekte Heliga Birgitta i Finsta. August Strindberg – på sin tid – kallade den heliga Birgitta för en Djäkla Satkärring, och det gjorde han alldeles rätt i, av hennes bevarade brev och uttalanden att döma – men jag får återkomma till Sveriges enda såkallade ”helgon” när det blir Brittsommar.  Birgittas dotter, som också hette Katarina, var en hysterika av precis samma typ hon med – sånt här brukar ofta gå i arv, eller finnas inom vissa familjer – men till Sankta Klaras klara fördel, får jag säga att hon inte var fullt så sinnessjuk, som alla de hemska exempel jag nu räknat upp.

Vad gäller de andra damerna ifråga ber jag er att läsa relevanta kapitel i den Engelska kvinnliga historikern Frances Stonor Saunders böcker, samt Sven Stolpes gamla biografier över Birfitta – nej förlåt Birgitta, ty trots att herr Stolpe var rent förstockad, var han också klart medveten om katolicismens många avigsidor.

Chiara Offreduccio – som hon egentligen hette – kom från högadeln och var snuskigt rik, dotter till greven av Sasso-Rosso och hans hustru Ortolana. En ren herrskapsjänta med andra ord, ett bortskämt barn och ett slags medeltida Greta Thunberg – vårt sekels sjuka hysterika nummer ett. Hennes mor kom från en gammal högadlig familj hon med, och var hela tiden den drivande i dotterns religiösa och sekteristiska galenskaper – vissa mödrar av det slaget förnekar sig ju aldrig. Fast nåväl, enligt tidens sed skulle Chiara giftas bort när hon blev sådär 14-15 – så gick det till i Medeltidens Katolska Europa, likaväl som i Talibanernas Afghanistan – men se det ville jäntungen inte ! Chiara flydde in i religionen, och det gjorde hon med besked. Hon började med självsvält och att späka sig, för att aldrig behöva växa upp till en vuxen och normalt utvecklad kvinna. Dagens kältrande döttrar i den åldern ägnar sig ofta åt matvägran, veganism och vegetarianism i andra extrema former, och självsvälten eller Anorexia Nervosa – ibland med religiösa drag – har aldrig lämnat det kvinnliga släktet – tyvärr ! Om hon också hade fullt utvecklad Autism, ADHD eller andra typer av beteendestörningar – på medeltiden var sådana ganska okända, även om de såklart förekom – tidens läkare var inte så skickliga i att ställa diagnos – är såklart osäkert, men mycket tyder på det, för ganska snart fick detta ”heliga” underbarn för sig att hon skulle gå in i självvald isolering och leva som eremit eller nunna också…

Hon blev helt enkelt ”mer katolsk än själve påven” eller ”katolischer als der Papst” till sina adliga föräldrars förfäran, och i de tidiga tonåren – kring 14-15 – började hon skaffa sig idoler, liksom nutida tonårsflickor kan ”svärma” för Rockstjärnor eller avvikande unga män, kanske i stil med Johnny Depp i ”Pirates of Caribbean” eller andra, smått revolutionära manliga figurer.. Det närmaste man kunde komma något sådant, kring 1210 i Italien, var den här ”snubben”…

St Antonius av Padua, ska ni veta – enligt vissa den Helige Franciscus själv – var sannerligen en friskus ! Han idkade uteliv, levde i det fria, gick barfota, predikade för fiskarna (ja ni Hajar – mirakel ska ha inträffat, och firrarna skall i tusental ha dykt upp för att lyssna, som på Hultsfred ungefär...) och bar snarare otvättat, risigt hår än någon munkliknande tonsur. Fransciskanerna, ledda av den ”helige broder Frans” själv var till en början revolutionära, ett slags hybrid mellan Che Guevaras Kommunister och de mest extrema ”Ekosoferna” bland miljöpartisternade ville upplösa hela påvedömet, riva ned den katolska kyrkan och börja om från början i någotslags primitiv Adam-och-Eva tillvaro, där man skulle hålla predikningar för ”broder Sol och Syster Himmel” och alla skulle vara fattiga, 100 % kyska naturligtvis och helt utan jordiska ägodelar eller världsliga ting, ty sådant var bara såå syndfullt såå och därför av ondo…

Som vi förstår blev Chiara/Clara eld och lågor genast. Detta var så radikalt, så extremt så att hon bara måste falla för det. Begreppet ”Ungdomsuppror” fanns inte på medeltiden, men det här var det närmaste hon kunde komma – en klar protest emot allt hennes högadliga och stormrika föräldrar möjligen kunde stå för – och så var det mer än lovligt naivt och därmed skojigt också – hippie-tillvaro och lite naturflum har alltid lockat ungdomen – det låter lagom konfirmandiskt och bara såå härligt bekymmerslöst..

Exempel från vår egen tid saknas inte. Patty Hearst, den amerikanska miljardärsdottern som 1974 kidnappades av den såkallade ”Symbiotiska Befrielsearmén” – ingen visste vilka dessa rå-kommunister och Maoister var – men de skulle leva i ”total symbios” med varandra – hjärntvätt, fri sex och rikligt med droger ingick också – som snart nog blev bankrånerska för den goda sakens skull och bytte till en ny identitet som ”kommunistkvinnan Tanja” var ett barn av sin tid – och det var den ”heliga” Klara (fd Chiara) också – för även hon bytte namn och gjorde upp med sin fd. prinsesstillvaro, som en annan Lady Diana.. Jämför också med ”Forn Sed” och andra rörelser i Miljöpartiets utkanter, och ni skall bli varse ett och annat..

På 1200-talet fanns inga banker i staden Assisi värda att råna, trist nog – och vad det gäller sexbiten; hade ”heliga Klaras” kropp redan blivit så anorektiskt utmärglad, att hon inte kunde klara den alls. Men – vid 18 års ålder mötte hon äntligen sin stora idol – Francesco di Assisi – alltså den blivande Franciskus själv – den nya sektens och lärans huvudman. Hon lär ha svimmat under hans predikan, hon lär ha slitit sönder sina egna kläder och visat sig naken i kyrkan – allt för att väcka uppmärksamhet – och jodå – Franciskus var snäll och artig och tog emot henne – han till och med klippte av hennes långa hår och invigde henne i den nya, asketiska Franciskaner-orden eller Gråbröderna, fast det inte ens var påtänkt av honom själv att dessa alls skulle ha en kvinnlig gren…

Att försöka predika för ”Himlens fåglar” var fullständigt VERKNINGSLÖST utom som billigt propaganda-trick !

Anno 1212, när detta möte skedde i kyrkan Portiuncula, ca 4 km från Assisi, så var Franciscus redan 30 år, och inte längre så naiv som han varit i tonåren. Han hade bland annat hunnit med att delta i krig – vid 22 års ålder var han med i ett fälttåg emot Peruggia och satt också ett år därefter inspärrad i fängelse som krigsfånge – och om han någonsin varit en svärmare och naturmystiker, så var den delen av mystiken som bortblåst sen länge. Han hade haft för vana att restaurera små förfallna kapell och vallfartskyrkor för att hans sekt skulle kunna verka i dessa ruiner – och hans sociala ambitioner om en radikal rörelse, i vild opposition emot den sittande Påven kvarstod – men nu trodde han på ”barfotabröder”, sjukvård – något liknande frälsningsarméns långt senare koncept – och inom kort skulle han dra ut på Korståg emot Accra och det heliga landet också – i legosoldaters och kondottiärers sällskap.

Dessutom kände Franciscus nog till Claras odrägliga mamma, den svårt bigotta adelsfrun Ortolana, fåfängare än minst tjugo operadivor och åttio Malena Ernmans – hon hade förresten varit på pilgrimsfärd till ”det heliga landet” hon med, på den tiden de kristna hade makten där – och han förstod nog genast, att bli närmare bekant med en sådan överentusiastisk ung beundrarinna som ”Clara” nog kunde ha sina faror – eller innebära fler och längre fängelsestraff, i värsta fall – han var involverad i storpolitiken redan, och bör ha begripit vart åt det lutade. Steget mellan ”helgon” och ”kättare” var i alla händelser inte långt alls – det berodde bara på vilken falang inom den allsmäktiga Påvekyrkan som för tillfället hade makten..

Följaktligen tog Franciskus det säkra före det osäkra, och rekommenderade den fortfarande halvhysteriska Clara att bli nunna i Benediktiner-orden. ”Sankt Benedikts regler” tillkom redan på 600-talet, och innebar inget extremt eller asketiskt alls – till skillnad från vissa irländska munkordnar var de synnerligen ”middle of the road” på 1200-talet, och lämpliga som förvaringsorter eller kanske universitet för högadliga unga damer, särskilt då den sorten som var galna nog för att hållas inlåsta, och som säkerligen behövde hållas i herrans tukt och förmaning, så att säga.  Till och med Alf Henriksson, den blide svenske polyhistorn, skrev en gång att ”Sankta” Clara och Franciskus hade ett mycket, mycket ovanligt förhållande. Det var inte sexuellt – helgonen var nog så kyska på den punkten, men heller inte särskild faderligt, utan i alla fall till en början ganska misstänksamt från Franciskus sida – och till sådan tvekan hade han alla skäl.

Det visade sig ganska omedelbart, att unga Clara kom fullständigt på kant med de äldre och visare nunnorna i sitt kloster, och Franciskus fick alltså ingen frid och ro – som han hade tänkt. Till slut var han tvingad att hänvisa henne till en smärre klipp-boning nära en mer eller mindre förfallen kyrka vid namn San Damiano. Under tiden hade ”Claras” förståndige far uppenbarat sig och genomfört ett fritagnings-försök ur klostret, i ett sista tappert försök att få sin dotter att överge sina religiösa griller. Det misslyckades totalt, och slutade med ännu en hysterisk scen i ”Galna Gretas” anda, där ”Clara” höll sig fast vid altaret, sprattlade som en fisk på kyrkgolvet, skrek och ojade sig, samt vrålade att hon minsann bara och endast bara skulle bli ”Kristi Brud” och annat i den stilen.

Familjen blev nu djupt splittrad, och en av Claras systrar följde henne tillsammans med modern rätt in i den katolska galenskapen och den religiösa hysterins medeltida tassemarker.

Enbart Sankt Franciskus – som fortfarande hade stor auktoritet inom sin egen rörelse – och en annan klok karl vid namn Hugolino – han skulle senare bli Påve under namnet Gregoius den Nionde lyckades bibringa ”San Damianos Fattiga Jungfrur” som de nu kallade sig en smula stil, och försökte med sträng och varsam hand forma dem till en fungerande nunneorden, utan att det hela skulle urarta alldeles. Borta var de sönderslitna kläderna, gråtexcesserna, de ständiga vredesutbrotten och kvinnliga intrigerna, skvallret och kaoset i kapell och kyrkor – tillbaka var värdighet och fattning, bildning och en smula av god smak.

Franciskanernas kvinnliga gren – som fortfarande existerar – fick lära sig vad hårt arbete, fattigdom och kyskhet ville säga – och det genomfördes ”den hårda vägen”. Deras alltför extatiska drag tunnades ut. Hugolino beviljade dem som Påve den egendomliga rätten att neka alla former av penning-gåvor (som naturligtvis skulle gå till honom själv) för att de skulle förbli fattiga och han ålade dem också tysthetslöfte -åtminstone under de flesta av dygnets timmar – samt gillade och stadfäste ett antal kloster-regler i enlighet därmed. Och Franciskanerna eller Gråmunkarna – ja de blev en penning-stinn katolsk organisation och en indoktrinerings-anstalt som alla andra, och av dess sociala och världsförbättrande delar återstod inte mycket, när de slutligen var etablerade på ”Gråmunkeholmen” – numera Riddarholmen – i ett fjärran Stockholm.

Kanske mina läsare känner till att det finns en ”Klara Kyrka” på nedre Norrmalm också, på vars kyrkogård man kan bli överfallen, misshandlad och rånad – jotack – jag har själv blivit det – och där knarkare och andra husvilla kan få övernatta gratis ibland kulturminnesskyddade objekt, som helst inte bör förstöras, för kulturarvets skull. De riktigt allmänbildade bland er känner kanske till att det funnits ett ”Klara Kloster” på i stort sett samma plats också – arkeologerna och Stadsmuséet har undersökt dessa rester av kväljande medeltid, och oavsett det, så är det för länge länge sen klarlagt att detta kloster visst INTE var någotslags social institution för behövande, som dagens Klara-proselyter hävdar, utan ett riktigt storgodskomplex, en feodal utsugar-apparat med täta band till kungahuset – men knappast något för stadens fattiga – snarare var det hela återigen en apparat för en kyrka, som ville berika sig själv. 

Först på Gustav Vasas tid upplöstes alltsammans, och Konungen befallde de kvarvarande nunnorna att arbeta som sjuksköterskor och personal på Danvikens Hospital och Dårkista istället, vilket förmodligen behövdes. Innan dess hade självaste Magnus Ladulås eller Ladislaus spärrat in sin sexåriga dotter Rikissa på ort och ställe – och hon slutade som Abedissa, den 3:e i ordningen av 20 kända – rika och bortskämda döttrar tålde han inte, och lilla Rikissa tyckte kanske för mycket om Rikedomar. Gudskelov slapp vi andra ”Fattiga Klaras Kloster” i hela vårt land – utom ett – ty den katolska styggelsen, som vi numera uppmuntrar med statsbidrag i 100-miljonersklassen, är tyvärr inte utrotad här ännu. Man måste i sanningens namn fråga, varför endast och endast bara Sverige av alla länder i hela Europa tycker att islamism och katolicism skall statsfinansieras för, och hur det alls skall gagna eller nytta för vårt moderna samhälle. Religion är en privatsak, och fan i mig inget samhällsintresse, som du och jag ska betala dyra skattepengar för.

August Strindberg – för att återvända till honom – berättade i sin bok ”Gamla Stockholm” om ett försök till Smyg-katolisering av Sverige på 1850-talet”Sancta Clara” är nämligen skyddshelgon inte för några supiga Klarabohemer, utan för tvätterskor, illusionister och Televisionen samt TV-producenter också – hur det nu kan komma sig.

Men – då – kring 1850 -trodde många Stockholmare verkligen på ”Clara Nunna” som skulle vara ett livs levande spöke från den katolska tiden. Varför hon egentligen spökade fanns det olika teorier om – bland annat för att hon försökt mörda sitt eget barn, enkom för att uppfylla klosterlöftet -eller för att allt allt allt var svenskarnas eller möjligen Gustav Vasas fel (historien går igen, eller hur ?)

Katolska Mirakel skulle i vanlig ordning inträffa. Nunnan skulle verkligen visa sig på kyrkogården med dok och allt, och i mörka vinterkvällar hade de kristna sett henne, vilket alltså skulle bevisa att katolikerna hade rätt – och att underverk kunde inträffa – men så kom det fram att några personer (bland dem den unge August ?) sysslat med en sk ”laterna magica” och projicerat bilder av nunnan, hämtad ur en vanlig läsebok, på rökmoln och Katarina kyrkas väggarän idag finns det som bekant väldigt många i vårt land, som sysslar med ”religiös – eller politisk – rökläggning

”All can be done with SMOKE and MIRRORS – Men LÅT INTE LURA ER gott folk !”

Kanhända ni undrar varför ”Sankta” Klara skulle vara skyddshelgonet för Kinematografen, Televisionen osv osv – alltsammans saker som hon rimligen inte kan ha känt till, eftersom de inte ens existerade när hon levde. På hennes ålderdom – hon blev bara 59 år gammal – hade självsvälten, späkningarna och det andra slitit ut hennes kropp till den grad, att hon blev mycket sjuklig och spenderade sin sista år sängliggande, helt i strid emot de klosterregler hon själv hittat på, men inte längre kunde följa. (Just ett snyggt litet helgon !) Men – en sk ”leksyster” berättade allt intressant skvaller för henne om vad som hänt, nere i högmässan i den stora klosterkyrkan – och på så sätt ”kunde hon se allt ungefär som hon vore med själv” – ett stooort katolskt mirakel, halle-halle luu jaah !

Den kristne Guden är faktiskt väldigt motbjudande – Ähuörrörrölk – Emottag vördsamt den store Jahvehs och Tre-enighetens spyor…

Anno 2009 befanns det – enligt Göteborgs-Posten – att ”Clarissorna” som de numera kallas, hade nästlat sig in i Rävlanda av alla platser, och där orsakat problem för ortens alla omkringboende.

Det finns naturligtvis svärmare, världsfrånvända fjantar och Medeltids-entusiaster som tror att det skulle kännas ”härligt” att bo granne med en fullkomligt föråldrad institution, där man praktiserar klockringning vid Matutina och Vesper, ja pinglar morgon middag och kväll – men verklig religionsfrihet kan vara detsamma som frihet från all religion överhuvudtaget, i synnerhet mycket skadliga religioner som katolicismen, eller alla varianter därav.

Det uppdagades också, att Clarissinnorna var på väg att bryta emot den svenska byggnadslagens uttryckliga bestämmelser, och så kan vi ju inte ha det. Numera har man förvisat dem till ett före detta gästhem för Frälsningsarmén utanför Alingsås vid sjön Mjörns stränder, där de säljer ”andliga sånger på CD” likt Bert Carlsson eller ett eller annat Sataniskt Hårdrocksband typ ”Ghost” – för de gossarna är ju på sitt sätt mycket mycket högkyrkliga de också, och flörtar ständigt med kristendomen.

Själv föredrar jag att de slutar missionera, och lämnar den svenska ungdomen ifred – särskilt då vår kvinnliga ungdom, som allvarligt kan skadas av dessa nunnors uppträdande. Hellre tror jag väl på Hårdrock åt ungdomen, men nunnor aktar jag föga uppå.

Dock – de lär gilla hantverk – samt hårt arbete som sagt – och reparerar sina byggnader och tak själva. Det hedrar dem. Dessutom säger de sig vara en kontemplativ orden, som alltså bara ägnar sig åt bibelstudier numera – under tystnad, och inte klockringning, och under sådana förutsättningar, kan även jag som hedning acceptera deras närvaro – på mina villkor och av min stora nåd – men ICKE av Herrans, det säger jag eder…

 

Om mig bör man veta, att jag är en sådan man till sinnet, som Bartolomeo Colleoni – Kondottiärernas Kondottiär – om än inte till utseendet eller kroppsbyggnaden. Av en Österrikisk Jesuit-pater fick jag en gång – nära Katedralen i Wien – där Tyska Ordens högkvarter fortfarande ligger (ursäkta mig, mina damer – jag menar förstås vår Frus den heliga Marias tyska hus i Jerusalem – ty så heter denna Riddarorden egentligen) – frågan om jag som en sann korsets stridsman inte borde gå med i den – Men jag svarade honom genast att jag för det första är hedning, för det andra aldrig någonsin bär avog sköld emot mitt eget fädernesland, och – för det tredje – att jag inte lierar mig med tjuvar och mördare, oavsett hur mycket de betalar.

Man må veta, att Tyska Orden – herrarna av Järnkorset – Polackerna kallar dem ”Kryszasi” eller ”Black crusaders” om jag nu ens kan stava det rätt på polska – är en av de mest blodbesudlade och blodtörstiga organisationer som någonsin funnits på vår jord, näst Waffen-SS – som en hel del tyska ordensriddare faktiskt tillhörde, även om några av dem också avrättades såsom pacifister. Tyska orden bär skuld till att de västslaviska språken inte existerar längre – förutom Sorbiskan – och att Kassjuberna inte existerar utom som för länge sedan ruttnande lik – liksom 3 miljoner andra balter, för att Litauer och balter intar en åtskilligt undangömd plats i Europeisk historia, och de bekrigade på sin tid Böhmens och Tjeckiens fria folk, vilket jag aldrig förlåter dem. Och långt före den historiske Vlad Tepes införde Tyska Orden pålspetsning som avrättningsmetod vid sitt intåg i Siebenbürgen, senare Rumänien. De var nästan lika sjuka i huvudet som Vladimir Putins kriminal-dårar.

 

 

Man kan snarare likna mig vid Sir John Hawkwood, javisst – Turken, Påven eller Satan – jag kan tjäna dem alla, så länge de betalar bra – men jag för fortfarande inte avog sköld emot Hedningar eller mina egna, jag drar aldrig i korståg, och jag han inget med korsets tecken att göra. Möjligen är jag Taborit eller Utrakvist – ifall ni nu ens vet vad det är för något – eftersom jag till äventyrs kan tro på begreppet den Heliga Graal – just som begrepp – i Gustav Frödings anda – och att frälsning är möjlig att ernå för alla – enbart genom hårt arbete och att uppoffra sig själv, som soldat bland soldater – men det är också allt en gammal Odinist som jag är mäktig att tro på, för lyssna och lär:

Gral är allt varandes hopp och hugsvalan,
Gral är juvelen med underligt sken,
siad är Gral av Sibyllan och Valan,
Gral är de vises sten.
Fordom ett kärl av smaragd, som har flutit
över i urtid av livets vin,
nu kring sin dryck har det helt sig slutit,
vinet är vordet rubin.

— —

Kraft suger Gral ifrån nedan och ovan,
han bringar enhet åt allt, som är delt,
han har den frälsande läkande gåvan,
allt, som är bräckt, gör han helt.
Synd signar han till det luttrande saltet,
vilket kan rena till bragd ett brott,
han kastar skönhetens ljus över Alltet,
han gör det onda till gott.

— —

Den, som är älskad av Gud som av Satan,
den, som har Gud liksom Satan kär,
den, som går fram över Vintergatan,
följd av all helvetes här,
kuvande himmelens hat mot de dömda
med de förbannades kärleksbragd,
han är den rätte, som finner det gömda
vin i dess kärl av smaragd

Större mystiker än så blir jag aldrig, och för de av er som fortfarande är trögfattade, för de av er som ingenting kan begripa – detta:

Anno 1386, efter slaget vid Brentelle närmare bestämt – ett fältslag mellan de italienska stadsstaterna Verona och Padua, hände det sig att Paduensarna vann, under sin borgarmilis och sina legosoldater, som varit överlägsna fiendens. Då förde man i triumf mer än 120 tillfångnatagna tvätterskor, marketenterskor, horor, lägerslinkor och andra till stadens rådstuga, där man lät smycka dem alla med blomsterkransar i håret, och delta i en större festmåltid, tillsammans med Paduas honoratiores och de knektar, anförare och kondottiärer, som fortfarande var i livet.

Kyrkans män tyckte illa om detta, i synnerhet om bekransandet av horor och tvätterskor om varandra, men en viss Cortesio Serego – Paduas Generalkapten – lär ha slagit sin bepansrade näve i bordet vid det tillfället, och rutit – fast på tyska – det var att språk han också behärskade, ty som Kondottiär måste man ge order åt många slags folk: ”Gehört sie beim Sterben, So gehört sie beim Sieg !” – och eftersom de utstått en och annan belägring, varit med om fälttåg, örlig och annat mera, lika mycket som hans egna manskap, eller staden Paduas befolkning för övrigt, ja då ansåg han dem alla för saliga, eller lika goda kålsupare – och för övrigt avskydde han både nunnor och späkningar..

 

 

Sådan ÄR Monoteismen…

Jag har skrivit och sagt det tusentals gånger. Jag har varnat er. Jag har försökt få er att tänka, och uppmärksamma givna faktum om vad slags Värld vi lever i, och hur den de facto fungerar.

Man har försökt mörda Salman Rushdie, återigen…

Motiv, liksom skadeläge lär fortfarande vara något oklara – enligt svenska media, men till och med SVT eller Statstelevisionen uppmärksammade det hela i sin sedvanliga 19.30 sändning, vilket även det är en händelse, som ser ut som en tanke.

Men – SÅDAN ÄR MONOTEISMEN.

Sådan är Islam, och ”sådana kristna har vi, sade bonden om svinen” för att nu citera ett gammalt gott svenskt ordspråk. I DN har en kåsös redan gjort kommentaren att dessa Satans Mördare fortfarande är dödligt rädda för Salman Rushdie och alla hans verk, just därför att han är författare, en tänkare och till på köpet underhållande – som alla Polyteister.

Monoteisterna fruktar just en sådan man mer än allt annat, men han påstås ändå leva, trots ett knivhugg i halsen. Kom också ihåg vad skrivit om Kung Radbod, så sent som igår – och om Valhall och Brage. Sådant kan inga Monoteister någonsin begripa.

Salman Rushdie växte upp i Hinduismens Bombay, och därifrån har han hämtat många impulser, kanske fler än också han själv torde ana. Han må ha tillhört en muslimsk familj i kulturellt hänseende, men är nu och för alltid utesluten ur Islam som religion via fatworna, mullorna och allt det andra.

Enbart en feg niding kan angripa en vapenlös man, och hugga honom minst tjugo gånger, oavsett var nu huggen träffar, och om de utdelats bakifrån eller framifrån.

Men sådan är Monoteismen, och Islamister är mestadels fega hundar allesammans. De når aldrig Valhalls härlighet, men är utestängda därifrån. Salman Rushdie däremot, kan om han så vill tänkas sitta vid Brages eller Braghes högra sida. Go Bragh !

 

Radbod av Friesland – Kungen som sa NEJ till de kristna…

För två dagar sedan – 9 Augusti – firade vissa Asatrogna i USA – Radbod’s day till minne av Kung Radbod av Friesland, som regerade från 680 till 719, alltså under närmare 40 år. Han var antagligen född omkring 648, och levde tills han blev 71 år gammal, vilket var en hög och aktningsvärd ålder på hans tid i Midgård.

Under ett helt liv gjorde Radbod och hans folk tappert motstånd emot de kristna frankerna under Karl Martell – kallad ”Hammaren” och andra frankiska potentater, som ville tvinga dem att underkasta sig kristendomen – med våld och tyranni som främsta argument. När detta inte gick i Radbods fall började de bearbeta och muta hans släkt och inte minst hans kvinnor, samt nästla sig in vid hans hov och i hela det frisiska riket.

För husfridens skull var Kung Radbod tvungen att tacka ja till ett dop, men när han fick höra att alla hans förfäder, far och farfar skulle hamna i det kristna helvetet som varande odöpta, och att snöpta helgon och kristna martyrer – i hans tycke föga bättre än tiggare och smutsiga trälar – skulle befinna sig i den kristna himlen, ja då fick Radbod NOG och förklarade att han hellre skulle tillbringa en evighet i helvetet i gott sällskap av hederliga krigare och verkliga män, än att tvingas vara tillsammans med dessa skenheliga, förverkligade kristna !

Därmed vände han på klacken och gick hem till sin kungahall, och något dop ägde aldrig rum.

Se där fick papisterna tji !

 

Övertalningsförsöken och Omvändelsen MISSLYCKADES… Kungen ville inte svika sitt land, sitt arv och sina fränder…

Så fortsatte frisernas långa frihetskamp. Det frisiska språket talas fortfarande av mer än 400 000 personer, och även moderna stater som Holland och Tyskland har fått erkänna frisernas rätt till regionalt självbestämmande och kulturell självständighet. Karl den Store försökte utrota dem, på samma sätt som EU och andra liknande statsförbund vill utrota det självständiga Norden, men inget hjälpte. Friserna gjorde folkligt motstånd, och därför finns de kvar än idag. Det finns alltid något att lära av historien, men i dagens Sverige, där vet inte ens de verkliga Asatroende eller de som i likhet med New Age Folk, Vänsterextremister och såkallade ”Fornsedare” går runt i tillvaron och kallar sig Hedningar utan att ens veta vem kung Radbod var…

Ynkligt, säger jag. Ynkligt, i tider som dessa – då vi av Ukrainarnas och andra folks exempel borde ta till oss den enkla sanning, som säger att friheten alltid är värd att försvara.

Radbod valde friheten. Sin personliga frihet, men också friheten för hela sitt folk. Friheten för alla de släktled som skulle komma efter honom, och aldrig någonsin underkastelse inför en kultur, religion eller ett tänkesätt, som inte var hans. Det är saker vi borde minnas och även fira, nu när partier som det Islamistiska ”Nyans” rakt fram försöker ta sig in i de svenska Riksdagen, och göra slut på både yttrandefrihet och tankefrihet för oss alla. Varför skall vi svenskar ständigt få acceptera detta främlingsvälde ? Vi hade det över oss på Hansans tid, och det gav 300 år och mer av träldom – tills en viss Wasaätt befriade oss från ”garparna”. Nu har vi dem här igen.

Till och med på 1600-talet framstod det som helt klart vad Kung Radbod tyckte om Påvar och Biskopar…

I dagens Europa – och inte bara i hedniska kretsar, hos Holländska Heavy Metal band och andra, är Kung Radbod mycket mer ihågkommen än hos oss, och fortfarande något av en levande gestalt.

2018 försökte ett Holländskt filmbolag göra en spelfilm – i ”Vikings” och ”Ragnar Lothbrooks” förfuskade anda – om Kung Radbod och hans öde. Filmen fick aldrig visas i Sverige, och den fick en del välförtjänt kritik från lokala arkeologer, som riktigt nog påpekade att Friserna minsann inte var några råskinn, som bodde i vattendroppande och otäta hyddor, att de inte målade sig i ansiktet som pikter och kelter (sedvanan dog ut långt före 700-talet, idiotiska och ohistoriska filmer typ ”Braveheart” kan vi också glömma) och att de var civiliserade nog att ha gudahov och hallar av sten, bekvämt inredda med mattor och gobelänger, redan långt före Vikingatiden.

Kristna i Holland och Belgien försökte till och med sabotera hela filmprojektet, med argumentet att redan dess trailer skulle vara alltför ”anti-kristen” och att den därmed skulle ”kränka” de kristna i deras nutida religionsutövning. Ett sämre argument får man leta efter.

Döm nu själv om denna trailer var så farlig, att den inte ens kunde få visas på svenska biografer, eller i svensk TV… Förvisso kan man tycka vad man vill om ”Hollywood” eller modern action-film – men jag kan för min del inte finna, att denna trailer skulle vara värre än HBO Nordicas ”Vikings”, Brittiska ”The Last Kingdom” (våldsamt ohistorisk i sin glorifiering av Kung Alfred av Wessex och hans biskopar) eller många, många andra filmer i samma stil.

Visst, det är upp till var och en att gilla eller förkasta dem, men Kung Radbod lever ändå i oss alla !

 

I vilket ”Världen Idag” HÅLLER MED Hedniska Tankar

Nu när jag ändå lanserat sådana högoktaniga kulturella skapelser som Onkel Kånkel som material till den nya psalmboken, tänkt att färdigställas anno 2030, hedning som jag ÄR – undrar ni kanske varför en såpass förtappad medborgare som jag envisas med att hela tiden läsa kristna publikationer som ”Dagen”, ”Världen Idag” och så vidare…

Jo, säger jag då – för det första måste man alltid informera sig om vad ens motståndare i någotslags diskussion eller meningsutbyte håller på med, och för det andra kan det ju faktiskt också ske, att meningsmotståndaren kanske har RÄTT i en del, eller att det hela utvecklar sig så, att man blir ENIGA om en del saker och ting under diskussionens gång. Inte mig emot. Som herr Aschberg – ni vet att jag citerade honom för två inlägg sedan – säger, så är vi ju alla lika goda kålsupare, och rent allmänmänskligt väger kanske ärlighet och heder tyngre än det här med religion och politik, politik och religion – för dessa två ämnen skall egentligen inte blandas samman…

”Famous last words” – över 20 000 medborgare LÄMNADE Svenska Kyrkan under årets första sju månader – Vad kan det bero på, så säg ??

Efter det senaste utspelet från Hans Högvördighet Biskopen i Växjö – ni vet han som tycker att Islamisterna är hans ”tros-syskon” har den kristna nät-tidningen ”Världen idag” skrivit följande:

”Med präster med denna inställning är det inte konstigt att det tillåts bygga moskéer eller att folk lämnar kyrkan”, skriver en.

En annan frågar sig huruvida biskopen ber för kristna som blivit dödade av muslimer.

En tredje har postat en länk till Svenska kyrkan där man kan gå ur som medlem. ”Den som inte känner sig som syskon med islamister kan passa på att gå ur statskyrkan”, skriver personen.

Ja – just det. Är vi svenskar verkligen ”tros-syskon” med Talibanerna i Afghanistan, och är vi för Sharia i vårt eget land ? Vad den kristna tidningen nu skriver, bekräftar bara vad jag själv var först med att skriva – och som vanligt är det så att HEDNISKA TANKAR LEDER – andra bara följer…

Hans Högvördighet Biskopen av Växjö, som i det förgångna har stött detta med böneutrop, vet visst inte vilken fot han ska stå på. Är han kristen eller muslim innerst inne, eller vad är han för någonting ? Skall vi kanske erinra oss vem eller vilka som funnits bland hans närmaste medarbetare, även om det väl är ”infamt” att skriva så ?

Själv betackar jag mig för ALLA Monoteistiska samfund och religioner, samt råder er till att GÅ UR dem allesammans.

Fler än 20 000 svenskar har redan gjort sitt val bara under de senaste månaderna – när gör DU ditt ?

Svenska Psalmboken inte tillräckligt ”Woke” – ÄNNU MERA AdHd-HBTQB(i) PÅBJUDES !!

De kristna i landet och inte minst den påstått ”Svenska” Kyrkan upphör aldrig att förvåna. De har själva låtit kungöra att de ska göra om hela Psalmboken och kasta ut alla välkända gamla folkmelodier i ett billigt försök att ”ta poäng” på Politisk Korrekthet och försöka framstå som mera ”Woke” vilket de tror skall locka allt fler och fler grupper i samhället, och få dem att krypa till korset allesammans, genuflektera och ha sig.

Reklam för Homosex är den nya trenden, och såkallad ADHD-HBTQB(i) – alltså ett närmast sjukligt, hastigt påkommet beslut att göra bögar av barn (eller själv göra sig till bög) och andra saker och ren förkortnings-sjuka, som hos KPLM(r) på sin tid – det nya i:et inom parantes står väl antagligen för Idiot – är något som kyrkan inte försummar att genast haka på. Plötsligt vänder man upp och ned på hela Bibeln – ändamålet helgar medlen – och gör allt för att bli populär – fast blir man egentligen det..??

Den kristna dagstidningen ”Världen idag” håller inte med om värdet av de senaste skattefinansierade spektaklerna- som du och jag och alla andra som arbetar får betala, betala och betala… ”Panem et Circenses” som det hette på den dekadente Caligulas tid, eller ”Bröd och Cirkusar” – allt i ett fåfängt försök att locka massorna… Flaggviftande och skränande drar de kristna genom huvudstadens gator, fast vad tjänar det till ?

Nämen Usch Usch Usch – Ebba Busch !

Vår Regering ska ha framställt ett nytt lagförslag i ”transbejakande riktning” och man förväntar sig att de såkallade Kristdemokrafterna röstar med – fast vad har kristendom med demokrati att göra ?

Flera personer är nu, bland annat på sociala medier, frågande till om de fortsatt kan ge partiet sin röst. ”Som kristen kan man inte gå med i detta spektakel. [Det blir] Kristna Värdepartiet för min del”, skriver en person i en kommentar på Facebook. ”Undrar om vissa av KD:s nuvarande företrädare missat de kristna värderingar som var grunden för partiets bildande”, funderar en annan person.

Riksdagsledamöterna Tuve Skånberg och Hans Eklind, som båda representerar detta parti – för egen del anser jag att religiöst motiverade partier inte har i Sveriges Riksdag att göra överhuvudtaget – lär ha sagt: Inte med den agendan, med sexuell lössläppthet och drogförhärligande. Pride är inte primärt för att stå för alla människors lika värde utan det är för att promota RFSL:s agenda där bland annat acceptans av prostitution ingår.

RFSL:s högsta ledning är också kända för att ha gjort flera uttalanden, där de argumenterar för en legalisering av pedofili. Frågan är väl då om även det ska anses ”stå i samklang” med det kristna budskap som Ebba Busch och Kristdemokraterna säger sig vilja företräda. Kommer man försöka med röstfiske och nya psalmer även där – fast ”gud som haver barnen kär” finns ju redan…

”Knubbiga Små Bambinos och Söta Små Kerub-Stjärtar… Mycket av den kristna bildkonsten är helt klart PEDOFIL liksom hela den sliskiga mytologin kring ”det oskyldiga Jesusbarnet” ni vet...

Själv föreslår jag på stående fot att Psalmen ”Det är en Ros utsprungen” genast byts ut emot Kristet Utseendes fina sång ”Kairos Fjollor”. Den som inte OMEDELBART håller med stämplas som ruskigt intolerant och hatisk till natur, samt blir föremål för ett större mediadrev. Allt som betyder något är ju ändå det kristna utseendet, eller hur – men inte längre själva innehållet, för det vill vi inte veta av i alla fall… Protester tolereras inte alls, sanna demokrater som vi naturligtvis är, och bara såå toleranta – så åt alla, som dristar sig att ha det minsta – ja vi säger det minsta – av en egen åsikt, skriker vi klämkäckt och taktfast ”Fascist-jävel !

Sedan totalförbjuder vi även ”Den Blomstertid nu kommer” som psalm.

Istället ersätter vi den tvångsmässigt med Onkel Kånkels värdefulla komposition ”Homo-Tider” och förklarar en gång för alla, att detta är det allra yppersta som vårt samhälle kan erbjuda av konst och litteratur.

Tycker ni inte själva att det blir Jätte-Jättebra så, Ebba Busch och alla Kristna ??

Ja – kort sagt…

Homotider !
Jag känner att jag börjar få fjång
(Homotider)
Det måste vara bögsäsong

En riktig gaysauna här i det gröna
Överallt hör man bögarna stöna
Jag min penis med stjärt ska belöna
Om jag är gay för dig!

Homotider gay gay, homotider
Ollon mot ollon och pungar som möts
Homotider gay gay, homotider
Penis mot rövhål och skinkor som nöts

(Homotider)
Jag känner mig kåt som en hund
(Homotider)
Du kan väl ligga på mage en stund?

Tänk att ligga naken på stranden
Med penis djupt i en bög från de Arabiska landen
Som pillar pung med den andra handen
Det vore helt o'gay för mig!

Homotider gay gay, homotider
Ollon mot ollon och pungar som möts
Homotider gay gay, homotider
Penis mot rövhål och skinkor som nöts
Homotider gay gay, homotider
Finger i anus, bajs i min mun
Homotider gay gay, homotider
Förskrynklade könsförvirrad penis och pung

(Homotider)
Det känns som om min stjärt är för trång
(Homotider)
Din penis har sånt jätteomfång

Vi kan leka perversa lekar
Vi kan ballen i solen steka
Vi kan anus med penis smeka
Om det é o'gay för dig!

Homotider gay gay, homotider
Ollon mot ollon, pungar som möts
Homotider gay gay, homotider
Penis mot rövhål, skinkor som nöts
Homotider gay gay, homotider
Finger i anus, bajs i min mun
Homotider gay gay, homotider
Förskrynklade könsförvirrad penis och pung
Könsförvirrad penis och pung
Könsförvirrad penis och pung
Könsförvirrad penis och pung

”Robert Aschberg, Ladies und Schentlemen, Robert Aschberg !”

Robert Aschberg och hans gode kompanjon Gert Fylking (fd Kustjägare) var bland mina publicistiska idoler på den tiden jag gick på universitetet, och bara var fil kand. Robert gjorde sig känd för att sparka på bilar som stod vid övergångsställen, och herr Fylking – som aldrig kunde bära sig åt som Fylk, nej förlåt Folk, intervjuade diverse potentater medan han var klädd i Rosa träningsoverall och då och då framträdde som Juckarhund i Tv-rutan. Bland annat anföll han den dåvarande italienska politikern Ilona Staller alias Cicciolina medan han var klädd i hunddräkt, förutom en del andra opassande framträdanden i våra grannländer…

Angående bilsparkandet, så imiterade jag faktiskt detta beteende ett par gånger, eftersom jag dåförtiden bodde en tid på Studenthemmet Hemtrefnad på Öfvre Östermalm. På Jungfrugatan, där detta närapå var beläget, fanns ett av Stockholms större horstråk, och därför stördes studierna av tät biltrafik dagarna i ända – oftast var det hantverkare och andra företagare, som for omkring där, och eftersom de utgjorde ett trafikhinder – vilket de agerande damerna knappast var – de var mest patetiska vrak som ofta tiggde cigaretter eller småpengar av oss studenter – gav jag åtminstone en av de där firmabilarna en rejäl buckla i sidoplåten, och fick vederbörligen stryk av en rör mock, fastän fil lic.

En FOLKETS Man. Dessutom Närapå HEDNING – Se sån stil han har ! (Foto: Thomas Alm, SVT)

Herr Aschberg, för sin del, har nu hunnit till den långt framskridna åldern av 70 år, och har numera ångrat sitt förflutna som kommunist, men är fortfarande vänsterintellektuell. En högt värderad kollega höll för två dagar sedan på att köra i diket, när han hörde den musik, som Robert Aschberg spelade i sitt sommarpratar-program, eftersom Grotescos härligt anti-kristna sång om runkande Jesusar blev för mycket för honom, och han såg detta som ett slags förstulet inlägg från Herr Aschberg om Yttrandefriheten, som ju Svenska Kyrkan vill begränsa. Själv ser jag det mer som en klar referens till att sagda ”Svenska” Kyrka vill göra om hela psalmboken, enligt sin egen utsago, men låt oss inte gå händelserna i förväg, eftersom just det faktumet kräver sitt eget blogginlägg.

Texten till hela sommarpratarprogrammet finns ännu en tid publicerad på SR:s hemsida, och för min del tycker jag Robert Aschberg har rätt i mycket vad han säger – framförallt att det som på hans tid räknades som vulgo-tv, förargelseväckande och direkt smaklöst eller äckligt nu blivit det nya normala, i takt med att det svenska medialandskapet ständigt förflackas, och även våra politiker sänker sig till tidigare aldrig nådda djup.

Men – härmed ger jag ordet till honom själv, och saxar ur hans livsberättelse, som han framfört på det mest oefterhärmliga vis:

Det är 32 år sedan jag senast pratade i det här programmet och nu skulle man kunna sitta här och dra anekdoter från ett ganska långt liv som journalist. Om hur man jagat ubåtar, intervjuat seriemördare, rest i 60 länder, sett människor dö av svält, hört granater explodera, rest jorden runt på 80 timmar, fyllnat till i Brezjnevs gamla datja, och druckit kaffe med kungen av Tonga. Men alltför många gamla journalister ältar sådant. Och nu skriver tidningarna spaltmetrar om dejtingprogrammet Naked Attraction.

Gäsp, det gjorde vi redan för typ 30 år sedan i programmet Diskutabelt. Alla debattgäster var nakna, ingen i den månghövdade studiopubliken hade en enda tråd på kroppen. Skillnaden är att vårt program hade ett innehåll. Ett salt. Nudister stod nämligen mot naturister. Och tro det eller ej, där fanns stora ideologiska motsättningar. Be mig inte beskriva ståndpunkterna, för dem har jag glömt. Det blev i alla fall bråk.

— —

I are Schentlemans ! I are Schentlemans !!

Min farsa är inte religiös. Men jude. Vad det nu betyder. Morsan var arier. Vad det nu betyder.— — I vårt hus låg en fisk- och mjölkaffär med vatten som rann över hela skyltfönstret. Och en skomakare som vi ständigt retade tills han jagade iväg oss. Och en tobakist som lät oss köpa lösa cigaretter när vi hade tröttnat på att plocka fimpar. 1959 samlade vi ihop pengar och köpte en tidning i kiosken vid Kungsholmstorg. Skriften hette Tidlösa och var full av sepiatonade foton med nakna tanter och farbröder och glada familjer som badade och kastade bollar till varandra. Det var verkligen oerhört spännande för oss småpojkar att studera nudister. Samma år var vi uppe en natt med Radio Luxemburg och hörde Ingo knocka Floyd.

— —

Sex år gammal började jag i Eiraskolan. Jag grät floder när farsan lämnade mig första dagen. Undervisningen inleddes varje morgon med att fröken Collenius satte sig vid tramporgeln och ledde en fostrande psalmsång. Hur orkade vi lyssna på eländet? Vi var nog helt enkelt för små för att ens reflektera över denna påtvingade andlighet. Var det inte slagsmål på rasterna så spelades det kula och byttes filmstjärnor, små samlarkort med handkolorerade foton av diverse dåtida filmskådespelare och musiker.

Som yngst fick man mycket stryk. De äldre eleverna kunde ta en brutalt i kragen och fråga: Elvis eller Tommy? Det var en vattendelare. Polariseringen var närmast total. Vem var bäst? Elvis Presley eller den brittiske motsvarigheten Tommy Steele? Rätt svar berodde bara på vem som frågade och svarade man fel fick man vanligtvis en riktig snyting.

— —

På den tiden, och ända fram till 1970, var det i lag förbjudet att smäda Guds namn. Och det tog ända fram till år 2000 innan kyrkan skildes från staten. Skapades Eva av Adams revben? Är jorden platt? Kan kristaller hjälpa mot cancer? Finns det övervakningschips i vaccin? Enligt min mening ska vem som helst få tro på vad som helst. Men de ska ge fan i att försöka tvinga sin tro på andra människor. Numera råder yttrandefrihet när det gäller religion. Man kan inte längre åka i finkan för att man ifrågasatt påhittade högre makter.

Bokbränningens symbolik är vidrig. Men den danske pajasen och högerextremisten Rasmus Paludan har rätt – och ska ha rätt – att bränna koranen. Likväl som du eller jag ska ha rätt att bränna bibeln eller toran eller tipskuponger om vi vill. De som kastar sten mot poliser och eldar bilar i fåfänga försök att hindra Paludan, de spelar honom bara i händerna, som lealösa marionetter.

Själv tror jag inte ett skit på övernaturliga fenomen, om de inte bevisats och därmed blivit naturliga. Vetenskapen, med dess hårda krav på upprepade observationer, experiment och kritisk granskning är det enda hållbara. Vetenskapen omprövar, utvecklas och gör framsteg som är till gagn för mänskligheten. Den är ingen tro, ingen religion, Den bygger på fakta. Bevis.

Känslosam kan man vara utan religion. Jag blir tårögd när fiolerna läggs på i filmer trots att jag vet hur de byggt upp det dramaturgiskt. Och jag älskar maskiner. Men vi föds, vi lever, vi kan bygga och riva och städa eller onanera och samla på konstigheter hur mycket som helst.

Allting går förr eller senare sönder. Allting strävar efter kaos. Vilket egentligen, i slutändan, blir en slags jämvikt.

Det är RÄTT att göra som Paludanen ! Låt oss TUTTA ELD på hela Koranen !!

— —

Min farfars far Herman Asch föddes i Hrodna i nuvarande Belarus. Han var handelsresande i egentillverkade madrasser. Han kom till Stockholm med båt 1875, 22 år gammal, jobbade hårt, öppnade butiker och gjorde affärer. Senare startade han en fabrik som tillverkade färdigsydda kläder, vilket var relativt nytt på den tiden. Han hade stor butikslokal på Hamngatan, blev kunglig hovleverantör och byggde stenhus med moderniteten varmvatten på Birger Jarlsgatan.

Hans son Olof Asch, min farfar, skickades redan som 16-åring som lärling till både Hamburg och London. Han började göra affärer tidigt och under en blöt kväll på restaurang Skomakarekällaren bestämde ha sig för att lägga suffixet “berg” till sitt efternamn. Aschberg således, och inte Asch. Man kunde ju inte heta som en interjektion.

Inom parantes får jag här infoga att jag själv alltid trodde att Robert Aschberg kom från en högreståndsmiljö, och att han var släkt med Rutger von Ascheberg, Fältmarskalken. Nu visar det sig emellertid att han har mera gemensamt med Korporal Asch – en av Hans Hellmut Kirsts romanfigurer, som också har lite av Aschberg över sig – hedniskheten, känslan av att vara en enda tänkande människa i ett absurt system, samt ett fosterland som håller på att gå käpprätt åt helvete – en känsla vi alla har ibland..

Olof Aschberg reste mycket och var med och förmedlade det första amerikanska lånet till tsar-Ryssland. Han gjorde senare – i likhet med många svenska företag – mycket affärer med bolsjevikregeringen. Via Reval, nuvarande Tallinn, förmedlade han guld som bolsjevikerna lagt beslag på till banker i Sverige. Guldet smältes om och försågs med svenska stämplar. Så kunde bankerna kringgå västmakternas blockad mot Sovjet och sälja guldet utomlands. — —

Själv ärvde jag säkert också något från min farfar. Dock inga pengar. Det har jag inte gjort från någon släkting. Vad jag har idag har jag jobbat ihop själv, vilket känns utmärkt. Tillgångar som kommit alltför lättvindigt inger sällan respekt.

När jag var 14 flyttade hela familjen till Nashville i Tennessee i USA. Vi bodde där i ett år för att farsan skulle gästforska. Jag gick i en stor high school i ett medelklassområde med en enda svart lärare och en enda svart elev. Att de ens fanns där berodde troligen på att skolan skulle få rätt till bidrag. Detta var bara tre år efter Civil Rights Act som förbjöd alla former av diskriminering i USA. Men rasismen i sydstaterna var historiskt grundmurad och segregationen näst intill total.

Det tog en stund att få kompisar i skolan. En äldre elev som snabbt tog sig an mig visade sig förespråka apartheid enligt sydafrikansk modell. Före en middag hemma hos honom skulle alla hålla varandras händer runt matbordet och be en bön. Jag häpnade, men spelade med av artighet. Snart hade jag roligare vänner. På alla mjölkpaket uppmanades konsumenterna att besöka kyrkan: “Visit the church of your choice”. Själv har jag aldrig varit troende – vare sig på tomtar eller gudar – så när en tjej bjöd mig till kyrkan hon gick till på söndagarna för att diskutera detta med hennes kamrater förklarade en äldre pastor för mig att så välordnat och genialt byggt himlavalvet var med alla stjärnor som lyste fridfullt gick det inte att tvivla, det var ju gudsbeviset. — — Det jag själv upptäckte när jag i kvällen gick hemåt till fots från kyrkan var att min gudsförnekelse inte fallit i god jord hos alla i det heliga rummet.

En bil med fyra stora killar stannade till. De hoppade ut, och slog mig så mycket på käften att jag slutligen ramlade avsvimmad i diket. De var försvunna när jag vaknade till och kunde linka hem.

En kompis hade rika föräldrar, egen Corvette och pratade alltid om att hur mycket han gillade Europa. En annan jobbade extra och svabbade blodiga golv på akuten. Varje fredag- och lördagskväll kom det skottskador. Han var prästson, körde motorcykel och förfogade över ett gevär. Vi köpte ammunition i järnaffären och sköt prick på skrot vi hittade i skogen.

Synnerligen läsvärd, om man har humor och sinne för realism..

Det finns något som både lockar och skrämmer med sydstaterna i USA. Och massor av kitsch. I en park i Nashville står en exakt betongkopia av Parthenon, så som det grekiska templet bör ha sett ut innan det började vittra sönder. — —

Som fjortonåring gjorde jag sexdebut med en två år äldre flicka i ett rosa sittbadkar. Hon gick med stor sannolikhet inte på moln under akten. Inte jag heller. Stämningen var ju allt annat än romantisk. Vi var ölberusade och ville båda få det gjort. Utanför badrummet stod min kompis mamma, en äldre blåhårig kvinna, och bankade på den låsta dörren. Hon var frisör, och hennes lilla hund som skällde oavbrutet vid hennes fötter var också färgad blå. Några månader senare fäste jag mig vid en kvinna som var 27, hade jobb, bjöd på körsbärsvodka och lät mig köra hennes bil.

Dubbelmoralen var utbredd, både i skolan och samhället i stort. De äldre killarna i plugget ville gärna gå på skolbalen med den snyggaste helylleflickan, men föraktade verkligen tjejerna de fick ligga med, och kallade dem madrasser.

Och en dag satt en grabb som tidigare gått i skolan i matsalen och berättade för gamla kompisar om hur han tagit värvning. Sexton år gammal hade han skickats till Vietnam som helikopterburen kulspruteskytt. — —

Om svenska kommunister kan man säga att det bland dem – i likhet med dagens svenska högerextremister, nazister, islamister, antivaxxare och Putinvänner – alltid uppstår bittra inbördes falangstrider. Striderna handlar ytligt sett om olika tolkningar av diverse politiska, religiösa eller allmänt stolliga urkunder. Men i grunden närs tvisterna för det mesta av människans sämre drivkrafter: fåfänga, inflytande och makt.

Jämför med den sk ”Forn sed” rörelsen, och dess sätt att agera – vilket är genomgående destruktivt. Herr Aschberg kunde gärna ha nämnt vissa ”nyandliga” rörelser också. Men han fortsätter, angående sitt eget liv. Kommunist har jag för min del aldrig någonsin varit, men däremot Socialdemokrat. Skillnaden är i vissa avseenden hårfin, och visst har Robert Aschberg rätt när han säger:

Apropå Mao och hans lilla röda citatbok: Under åren jag var med i FNL-rörelsen dök det upp några riktiga galningar för att försöka värva oss ungdomar. Det var de så kallade Rebellerna – en liten grupp som inte bara tillbad den kinesiske ledaren rent slaviskt, de styrdes på ett sätt som hade fått Knutbysekten att framstå som demokratisk. De här Rebellerna simmade på led i bassäng med Maos lilla röda. De marscherade fram i takt på gatorna och viftade med citatboken. Sektledaren själv styrde sina proselyter med en slags ultrademokrati: Han frågade “är det mötets mening att….” och det han föreslog blev givetvis alltid mötets mening.

Nu satt vi med de här tomtarna i ett hus i Bromma och vi skulle alltså värvas. En timmes mässande läsning av Mao-citat och frågor om huruvida det var mötets mening om det ena eller andra blev ganska tröttande. Min kompis Bosse Johansen kroknade först och ropade plötsligt: “Är det mötets mening att jag ska lägga en brakskit?” Varpå mötet upplöstes. Rebellerna värvade ingen och Bosse och jag gick därifrån och rökte på. Man ville ju ha lite kul också.

Det här är ju ”forn sed” upp i dagen – titta på dess sk ”Rådsgydjor” och allt vad det nu är för bråte..

Kfml, och senare SKP, som partiet hette, var i stort sett samma skit. I ytterkanterna vill ju alltid de mest radikala ta befälet. Och under tryck brukar de lyckas. Vid ett möte i en lägenhet i Jordbro, där jag bodde då, satt en norsk kvinna och citerade långa haranger av Stalin. Obegripligt varför. Det var äckligt. Men hon hade hittat några floskler i en kommunistisk urkund för att få sin vilja igenom. Som alla fundamentalister alltid gör, hittar ett något som sägs bevisa vad fan som helst. Där började jag ledsna på riktigt. Efter något år och flera resor i öststaterna – där jag träffade en rad dissidenter och tyckte mig se ett tydligt mönster – då tröttnade jag totalt. Jag talade med en partikoryfé, en som mestadels försörjt sig som politruk, och jag sa att jag inte är kommunist längre, om jag någonsin varit. Jag är inte intresserad. Punkt. Hon kunde inte fatta det. Det var som att sitta med en pingstpastor och säga att man blivit bög. Proletariatets diktatur, ät min skit.

Och sedan, den stora upplösningen på det Aschbergska sommarpratet, trots allt sänt i riksradion 8 Augusti i år…

För snart 30 år sedan ledde jag ett soffprogram i TV3. En av gästerna var Paul Oldfield från Macclesfield i England. Paul är professionell pruttoman, och mera känd som Mr Methane. Han uppträder alltid i en grön, åtsittande dräkt med cape, som en slags anti-superhjälte. Paul arbetar i en tradition som härrör från den franske bagaren Joseph Pujol, med artistnamnet Le Pétomane. Pujol slog igenom för en bred publik på Moulin Rouge i Paris under slutet av 1800-talet. Först vid Första Världskrigets utbrott återupptog han den civila verksamheten vid sitt bageri i Marseille.

Den nu aktive, brittiske Paul, använder något slags yogateknik för att dra in luft i ändtarmen. Luften stöter han sedan kontrollerat och rytmiskt ut i takt med ackompanjemanget. Hans breda repertoar omfattar inte bara den brittiska nationalsången, som han framförde i mitt program. På den tiden spelade han ofta örhängen som “Vad tar ni för valpen där i fönstret”, “An der schönen blauen Donau” eller Phil Spectors “Da Doo Ron Ron”. Spector – en världsberömd musikproducent som senare dömdes för mord – rasade för övrigt mot att Mr Methane hade vanhelgat hans stora poplåt.

Hur som helst, uppträdandet i TV3 ledde till skandalrubriker, delvis också för att dåvarande utrikesminister Margaretha af Ugglas satt i studiosoffan och bevittnade konserten. En del av publiken som var där skrattade hysteriskt. Andra vred sig av vämjelse. Själv skrattade jag så tårarna rann, mest åt åskådarnas reaktioner. Humor upplevs ju inte sällan indirekt. Reaktionerna kan vara roligast.

En del fina människor menade att något så vidrigt som pruttomanens framträdande aldrig borde visats i svensk tv. Att tittarna i andra program regelbundet försågs med skildringar av våldtäkter, mord och tortyr som underhållning hörde inte till saken, även om det borde skänkt perspektiv åt den debatt som egentligen var en storm i ett vattenglas.

Så långt Herr Aschberg. Som jourhavande Hedning, måste jag bara säga att jag instämmer kraftfullt och håller med. Låt oss avsluta med vad Robert Aschberg själv kallat ”en andlig sång” i radio och Grotescos suveräna musiklyrik:

Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
Ty Jesus är vår herre och han kommer aldrig sist
Så säger var apostell och var evangelist
Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
När Satan runka bulle med herren Jesus Krist
Han fuskade som vanligt och nyttjade sin list

En klädnypa han fäste på vår herre Jesus snopp
Men den flög av och bullen den fick Satan äta upp
Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
Ty Jesus är vår herre och han kommer aldrig sist
Så säger var apostel och var evangelist
Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
Petrus han kom trea
Markus silver fick
Judas han kom allra sist
Sen gick det som det gick
Så sig vad har ni lärt er utav denna melodi?
Att aldrig blanda kaffebröd med simpel onani!

Du ska aldrig runka bulle med herren Jesus Krist
Ty Jesus är vår herre och han kommer aldrig sist
När du sedan står där uppe
På herrens förstukvist
Är det mycket som är oklart
Men vi vet helt vist:
Att Kristus är vår störste
Fickpingis ekvilibrist!

HÄÄÄDELSE mina vänner – Ja se HÄÄDELSE !

Upplands-Bro Kyrka – åstadkommen genom vandalism och förstörelse

Att ”Svenska” Kyrkan eller den Evangelisk-Lutheranska Ockupationsmakten i Sverige – som den väl rätteligen bör kallas – har mycket på sitt samvete är väl känt. Även i våra dagar står den för inskränkt yttrandefrihet och åsiktsförtryck. För dagen har det kommit fram hur lillebrodern Fredrik Modeús till den blivande Ärkebiskopen Martin Modeus – som valts helt utan att ”Svenska” Kyrkans medlemmar alls fått yttra sig i frågan – diktatur-fasoner med andra ord – hyllat Islam, och sagt att han skall hålla förbön för alla islamister i Sverige. Han protesterar också emot Koran-bränning, som är ett fullt lagligt sätt att protestera emot islamiseringen av Sverige, och säger dessutom, att muslimerna skulle vara ”hans tros-syskon”.  Hur kan det komma sig ? Är Biskopen också Muslim, fast i hemlighet – eller vad är det som menas ??

 

Åsiktsförtrycket kommer smygande… De vill Islamisera Mera… Ska vi tillåta det ? Ska vi ha religiöst styrda partier i vårt Nationella Parlament ?? De är kristna på ytan…men innerst inne står de för SHARIA…

 

Fredrik Modeús är även känd för att vara en vän av minareter och böneutrop, och drev igenom att Araby utanför Växjö skulle vara ett slags Arab-By, där skrikande Imamer och Muzzeiner skulle störa friden för alla svenskar, enbart för att dessa egendomliga ”tros-syskon” skulle få utbreda sin religion på svenskarnas bekostnad. Att religionsfrihet också kan vara detsamma som frihet från förtryckande och skadliga religioner, känner biskopen i Växjö uppenbarligen inte till..

Från Malmvägen i Sollentuna – ett annat problemområde – rapporteras idag om hur Biskopens ”tros-syskon” hotar människor till livet, använder de grövsta könsord och tillmälen, och håller på ungefär som de alltid brukar göra, så fort någon kritiserar deras Monoteistiska religion. För dem är alltid våldet, hatet och åsiktsförtrycker fina ”argument”. Nyligen avslöjades det också hur en vuxen man, en viss Abushi Shamse Kamal som våldtagit och misshandlat en nioårig flicka i Skellefteå redan då han fick svenskt medborgarskap – två veckor innan det bestialiska överfallet på den lilla flickan – hade ljugit om sin ålder via föräldrarna, och uppgett för svenska myndigheter att han bara var 13 år, men nu har en medicinsk undersökning bevisat att han är straffmyndig. Han är också en såkallad ”Trosfrände” till Biskopen, betecknande nog…

Men men – Sådan är Monoteismen… Hur många våldsdåd, hur mycket kulturell förstörelse eller sk ”Mångkultur” orkar vi egentligen med ?

Ända sedan kristendomen – och nu också Islam – etablerat sig i Svea Rike, så har det gått på samma sätt..

På en webbsida för ”likasinnade” har jag idag läst om hur Riksantikvarieämbetet hittat minst tre sönderslagna runstenar, inmurade i Upplands-Bro Kyrka. Och det är inte det enda exemplet. Förutom de tre kända inskrifterna U 617 – 619 finns det tre andra stenar som slagits sönder, och hamnat i golv och väggar. Hela detta kristna hus är byggt på vandaliserade och krossade hedniska gravar – och nu är det dags att kräva en omedelbar rivning, och att vi Hedningar får våra heliga platser tillbaka..

Bevisen hopar sig. Massor av andra kyrkor över hela landet innehåller också skändade gravar, förstörda kulturminnen.

Redan från första början utövade monoteisterna sitt våld. De härjar och förstör överallt där de drar fram, idag precis som igår.

Svenska Kyrkan har nu visat sig vara ”Islam Light” och har därmed avslöjat sitt rätta ansikte.

Ni läsare som fortfarande vill vara fria människor, och som väljer att inte falla på knä, kan lämpligen GÅ UR ”Svenska” Kyrkan i protest, med en fin blankett som ni hittar på länken här…