Nordiskmytolgi.se – en grundläggande sajt om Asatro ?

Somliga har efterlyst sajter och platser på nätet där grundutbildning och grundläggande fakta om Nordisk Mytologi kan inhämtas. Jag skulle vilja säga att Nordiskmytologi.se är just en sådan sajt, som i det stora hela är relativt objektiv, även om den kanske inte gör så mycket för att förklara skillnaden mellan myt och saga, och dessutom påstår att ”I det forntida Sverige hade man en helt annan världsbild än vi har idag”. Det anser jag inte stämmer med sanningen, och det har att göra med vad vi kallar myt, alltså en allegorisk-symbolisk berättelse, som inte alls är till för att tolkas bokstavligt, likt den traderade sagan eller muntliga berättelsen – för med sagor – exempelvis de isländska släktsagorna eller de Norska Konungsagorna i Heimskringla, menade man faktiskt något som var bokstavlig sanning eller en verklig historieskrivning, även om begreppet ”saga” i nutida svenska har devalverats och förflackats till att betyda berättelser för barnungar.

Men – som jag förklarat i föregående inlägg – berättelsen om gnistan i Ginnungagap, och den moderna fysikens ”big bang” är bara ett exempel på att våra förfäders världsbild inte alls var annorlunda, utan tvärtom äger sin symboliska giltighet än idag, liksom detta med Nornorna eller kausalitetens väv, eller teorin om Världsträdet, som vi kan se som ett ”händelseträd” från Universums skapelse och framåt, som i sig rymmer alla möjliga eller tänkbara världar. Den okände skaparen eller skaparna av Nordiskmytologi.se verkar inte helt ha tillräckligt mycket djupsinne eller sinne för hednisk filosofi för att inse allt det här, men för all del – grunderna i Asatron behöver förvisso läras ut till somliga medborgare, det är ju sant.

På nordiskmytologi.se lärs det också ut, att Gullveig skulle varit en jättinna – något som inte alls står i Völuspá – och till och med Loke kallas jätte enligt denna sajt, fast han är av helt normal storlek, och hela tiden skildrad så i myterna, vilket för övrigt också gäller Vintergudinnan Skade, även om hon också är av Jotnars släkt.

Visst var Skade av jättars släkt, men inte storvuxen för det…

Felet ligger just i missuppfattningen av Jotnarnas eller Jötnarnas sanna natur, för urgermaniskans etunaz och gotiskans etanaz betyder ätare, något som tär och äter på folk, och ”onödiga ätare” har vi förvisso också i dagens och nutidens samhälle, i form av en hel del personer som tagit sig hit utifrån, men inte alls skall vara här. I gamla tider tänkte man nog också på sjukdomar och andra skadegörare som ”jotnar” eller ätare, och inte alla Jotnar var av jättestor storlek, även om somliga växte sig större och större med tiden, likt vargen Fenris och andra skadedjur Asarna råkade nära vid sin barm…

Thökk, Tåkan eller dimman, hon som gråter falska tårar över Balders död – åter en av Jotnarnas kärringar, och gnäll- och gråtkärringar finns det många idag, inte minst i politikens Värld. På vissa amerikanska sajter står det helt felaktigt skrivet, att Thökk skulle betyda Tack på norröna, fast det alltid hetat takk, utan -th

 

Det gäller att lära sig uppskatta de små detaljer som gör helheten i vår Nordiska kultur, samt Asatrons värld, om vi alls skall kunna bevara en självständig kulturkrets. Islänningarna, till exempel, har alltid varit noggranna med såväl språk som logik, och det bör vi svenskar också vara…

Gullveig eller Guldtörsten var också av jotnars släkt, men inte större än en människa från början – bäst att inte göda henne…

Grundböcker i Asatro – och svar på läsarfrågor

Som alla läsare vet och förstått är detta en personlig blogg, inte en ren informationssajt om Asatro, eller en introduktionssida för skolungdom eller liknande, men ett verk av en Asatrogen, som lever idag. Jag besvarar sällan läsarfrågor, men jag har redan skrivit några litteraturtips under huvudrubriken ”Asatro” ovan – klickar ni på det ordet och scrollar ni nedåt, kommer ni till ett gammalt inlägg som rekommenderar några objektiva och vederhäftiga böcker i ämnet.

Men, alltnog – för tre dagar sedan fick jag ett trevligt brev, ur vilket jag saxar följande:

Har funderat mycket på det som du skriver om att nordens historia och dess arkeologiska fynd, hamnar lite i skymundan. När jag tänker efter själv, och ser på dagens läroböcker så finns det ej så mycket beskrivet i dessa om nordens historia/mytologi. En enkel sökning på Bokus om asatro och vikingar ger mest böcker som är skrivna för sju till tolvåringar. Sedan hittar man mest engelska böcker som är skrivna om ämnet. Vilka böcker ska man läsa för att få mer information? Finns det böcker som är skrivna på svenska utan de tendentiösa inslagen? Jag har läst eddan, men köpte häromdagen en ny edda, som skulle vara så nära originalet som möjligt (codex regius vilket är originalet?). I denna bok finns det kommentarer och den var sammanställt utifrån flera olika översättare. Men man börjar fundera, när du beskriver feltolkningar från det fornnordiska språket. Försökte se vilka författarna var, fick upp att de levde på 1800-talet. Som jag sett på andra eddor verkar det vara många präster som är översättare. Dessa kan man tänka sig har/är mer tendentiösa.
Alltså böcker av intresse är väl sådana som beskriver det du berättar om i din blogg. E.x.v tiden före och under vikingatiden i Sverige, norden och Europa. Sådan litteratur som inte är eller har väldigt lite inslag av tenditiösa element. Men även böcker om nordbornas religion och utövning (eddan är väl given). Har faktiskt hittat två stycken böcker som kan vara av intresse: 9780190231972 , ancient scandinavia samt 9780415692625 , the viking world.
En till fundering som jag har är den om nordborna och samerna. Jag kan tänka mig att det förekommit visst utbyte mellan dessa folk t.e.x. Genom att samerna har en åskgud på sina ”trolltrummor”. Det finns även en gravhög i Sangis som ligger i Kalix kommun. I gravhögen har de hittat ben, svärd och sköldbuckla o.s.v. Och nej jag är ej same själv. Vad tror du om detta?
Det är faktiskt precis som brevskrivaren säger. En hel del moderna böcker är mycket tendentiösa, och en hel del Edda-utgåvor (som till exempel Lars Lönnroths version) är felöversatta – medan andra – som Collinders – lider av den lilla egenheten att vissa centrala strofer i Hávamál (bland annat den om hur Oden finner runorna) är bortklippta, fast Collinder ändå påstår att det skall vara den fullständiga versionen – och bläddrar man fram till fotnoterna, finner man att Collinder bara skrivit ”detta är runmagi och skall inte översättas” som enda ursäkt varför han tar bort, klipper och förvanskar.
Lars Lönnroth – som översätter ”Mannar allherliga mannast” (vad kan det väl betyda, så säg ?) om Tor i Harbadsljod med ”pojkvasker” under förevändningen att han ”måste” översätta så (det måste man inte alls – denne gamle professor är antingen svårt senil eller helt enkelt dum i huvudet) är ännu värre, som exempel. Han är rent ut sagt intellektuellt ohederlig emot sina läsare, då han tror att han måste ”förenkla” (eller rättare sagt dra ned och besudla – för det är detta han hela tiden ägnar sig åt, när han tycker att berättelsen ”ska göras mustig” som han skriver – med uttryck som ”din bög!” eller ”gorma lagom” vilket inte alls finns i originalet – och vid sidan om ännu värre politiskt motiverade förvanskningar från USA (där Tor görs till transvestit) och sk ”PK-eddor” har man faktiskt rätt att ställa frågan vilka böcker som är åtminstone någorlunda objektiva, och kan läsas av nybörjare.
Själv tycker jag att Anders Baekstedts ”Nordiska Gudar och Hjältar” ISBN 91-37-09594-3  (mfl utgåvor) är en alldeles utmärkt och saklig bok att börja med. Den kom redan på 1960-talet på När Var Hurs förlag som en översättning från danskan, och har sett flera upplagor och uppdateringar sedan dess. Den politiserar inte, förvrider inte heller till någotslags ”Pk-tänk” á la vänstermänniskorna i ”forn sed”, utan håller sig historiskt korrekt och neutral, utan onödiga pekpinnar eller värdeomdömen.
Ur Baekstedts kapitel om Oden…
Folke Ströms ”Nordisk Hedendom” från 1960-talet är mer akademisk, men kortfattad, och var tills alldeles nyligen kursbok på universitetet, men lär knappast stå på pensum i just detta årtionde, då akademikerna hopar skällsord och fula tillmälen över de Asatroende, precis som vanligt. Teorierna i boken är delvis föråldrade och inte längre populära bland forskare idag, men boken innehåller också en riklig litteraturlista, och stimulerar till vidare undersökningar i egen regi, vilket är bra mycket bättre än dagens politiserade universitet.
Gro Steinslands ”Fornnordisk Religion” ISBN 9789127114296 som kom för ett antal år sedan, har jag gjort reklam för förr. Den är visserligen inte fri från värdeomdömen vad gäller dåtidens samhälle, och tenderar till feminism, men slår aldrig helt över i osakligheter, och innehåller också vissa försök till källkritik, ibland lyckade, ibland inte – men bokens verkliga förtjänst ligger i att den redovisar forskningsfronterna, som de såg ut under 2000-talets första årtionde, och därför verkar som en uppdatering samt komplettering till Baekstedt och Folke Ström…
Sangis-högen, så. Ja, enligt de flesta arkeologer utgör 800-talets gravhög från Sangis, ett solklart bevis för att även Norrbottens norra kust var befolkad av svenskar, och inte av samer. Den innehåller artefrakter som bevisligen var från Svealand, och inte är samiska, liksom hela begravningsskicket. Jag har inte funnit något på internet som tyder på att den manlige personen i graven – som har en fullständig vikingatida vapenutrustning varit något annat än just svensk, och från svealand – men i och för sig, möjligheten finns att artefrakter eller föremål kan exporteras mellan kulturer, eller att samer i området redan tidigt antagit svensk kultur och blandats med de svenska inflyttarna – det borde en antropologisk eller genetisk undersökning kunna ge svaret på, men jag har inte sett något om någon sådan, som sagt. Så när som på att ”lappknivar” och kanske några andra föremål importerats åt andra hållet (dvs från den samiska kulturen och in i den svenska) så torde motsatsen ha varit mycket vanligare, när det gäller hur föremål handlats med, och bytt ägare – oftast nog på fredlig väg, även om det – som jag skrivit tidigare med tanke på Koppom-fynden otvivelaktigt också rått krig, eller förekommit våldsamma sammandrabbningar, gång efter annan – och samerna var minst lika ofta aggressorn, eller angriparen.
I Sangis gick det helt säkert fredligare till, i alla fall vad man vet – och att detta var en svensk handelsplats och koloni, med en fast, åkerbrukande befolkning verkar vara ställt utom allt tvivel – och fler spår i exempelvis Tornedalen kanske finns – även om jag är föga beläst på förhistoria från just denna del av Sverige…
Otvivelaktigt fanns det svenska bosättningar i Nordligaste Bottenviken redan på 800-talet, fastän detta är något som ”somliga” inte vill erkänna…

Island hednas sakta, men grundligt…

Ifrån Island kommer nu en rapport som avslöjar, att 0.0 % av alla islänningar under 25 år tror att ”gud”, alias JHVH-1 eller Allah har skapat Världen. En ny stark generation med sunda levnadsvanor har vuxit upp, som säger NEJ till allt det Monoteistiska och Abrahamitiska tramset från Mellersta Österns öknar.  Istället tror 93.5 % av de unga islänningarna på den moderna fysikens förklaring, eller ”Big Bang” teorin, som också står i samklang med Asatron, som ju lär ut att en gnista uppstod i Ginnungagap, och ur den gnistan föddes Muspelheim och Nifelhel, innangård och utangård, ljus och mörker.

Aur var alda, tha ekki var” står det i Voluspá, och Aur betyder ”ör” alltså grus eller materia, av en sort som kan svälla och utvidgas likt jäsande lera, och alda kommer av öld, alltså ålder, närmare bestämt ”allra först, allra åldrigast” och ”tha ekki var” betyder helt enkelt ”då icke-vara fanns” eller ”då intet var”. Fysikerna talar idag om en proto-tid, en tid före själva tidens början, eller de första pikosekunderna av skapelsen, enligt sin strängteori, då ”ur-atomen” klövs – även om den förstås inte var en atom eller en bit materia i den form vi nu känner den. Faktum är nog. Inget folks skapelseberättelse, ingenstans på hela jorden, kommer så nära den moderna fysiken som just Asatron, även om den innehåller flera skapelseberättelser, vilket ju inte precis är ovanligt. Det finns flera skapelsemyter i bibeln också. I en annan av Asatrons skapelsemyter figurerar Audumbla, själva urkon, som också är en symbol för ur-materien, och Ur, den första runan i Utharken. Här finns ingen guds ande svävande över vattnet, ingen mystisk jättesköldpadda, ingen Khnum som skapar jorden på en drejskiva, ingenting sådant. Olikt alla andra folk hävdade våra förfäder att Gudarna föddes långt senare än själva skapelsen, och att Midgård, Asagård och de andra nio Världarna (ni vet väl att vårt solsystem har nio planeter, traditionellt sett) tog form först långt senare. Bara sammanträffanden, eller kvalificerade gissningar ? – Ingen vet…

Nåja.

Hursomhelst avslöjar nya opinionsundersökningar på Island att det landet hednas fortare och fortare. Tyvärr har man kvar den gamla statskyrkan, något Sverige slopade redan år 2000. Bara 61,1 % av islänningarna vill alls tro på den kristne ”guden” och endast 46.4 % betraktar sig som ”religiösa” alls, så en hel del Islänningar påstår sig bara vara kristna av gammal vana, eller ren slentrian, fast de inte alls är ”troende”. Siðmennt, The Icelandic Ethical Humanist Association, noterar också att bland islänningar över 55 år, påstår sig 80 % vara kristna – det är samma siffra som hela den svenska befolkningen innan Statskyrkans tvång avskaffades i vårt land. Men bland den unga, och friska generationen är andelen bara 42 % – och kristendomen kommer helt säkert dö ut på ön så småningom…

I Reykjavik finns nu bara 52 % kristna, ungefär, och över 72 % av islänningarna tycker att kyrkan ska skiljas från staten, och vill leva i ett modernt, sekulärt samhälle – precis som vi hedningar i Sverige.

Du sparar MER ÄN 3000 Kronor om året på att HEDNA dig – det går fort, snabbt och enkelt !

(klicka bara på länken ovan – det är helt gratis !)

Om Höder – Nattens och Mörkrets Gud i Midvinterns månad…

Träd fram du Nattens Gud, att Solens lågor dämpa,
Bjud Stjärnan på din sky mot aftonrådnan kämpa,
       Gör ljumma böljan kall,
Slut ögats förlåt till, kom lindra kval och krämpa,
       Och blodets heta svall.

  • Carl Michael Bellman,  ur Fredmans sång nr 32

Höder, Balders blinde bror och Baneman, är nog ännu känd för de flesta bildade svenskar, även om det finns lite sagt om honom i Eddan, och ännu mindre i form av såkallade Teofora ortnamn i hela Norden. Snorre skriver i Gylfaginnings 28.e strof att Höder heter en af Asarne: han är blind, men ganska stark och månde Gudarne nog önska, att de icke behöfde minnas honom, ty allt för länge skola hans gerningar bevaras i hogkomst både hot Gudar och menniskor – ifall vi nu ska citera den kristne prästmannen Cnattingius översättning från 1860-talet, och i med den är nog de flesta människors uppfattning av Höder eller Hodr – som han egentligen heter på Norröna – fullt klar.

Höder lät sig lockas och dras med av Loke – liksom vissa människor än idag låter sig lockas av new age och påstådd ”forn sed”….

 

Vi vet att Loke lurade Höder å det grövsta, och fick honom att dräpa sin tvillingbror – varpå Höder själv blev dräpt. Men, enligt Voluspá skall Balder och Höder komma tillbaka hand i hand och i bästa sämja från Hel, efter det att Ragnarök har inträffat och Jorden stiger upp, grön och strålande samt förnyad än en gång, och då ska allt bli mycket annorlunda, än det är nu. Eller, för att citera ett annat klassiskt Edda–citat, denna gång från Nils Fredrik Sanders översättning från 1890-talet:

Där stod Höder ytterst i mannaringen, alldenstund han var blind. Då sade Loke till Höder: »Hvi skjuter du icke på Balder?« Han svarade: »Af den orsak att jag icke ser, hvar Balder är, och för det andra, emedan jag är vapenlös.« Då mälte Loke: »Gör dock du i likhet med andra män och ägna Balder den samma heder som de. Jag skall visa dig, hvar han står: skjut på honom med denna stängel!« Höder tog då misteltenen och sköt på Balder efter Lokes anvisning. Skottet gick igenom honom, så att han föll död till jorden; och är detta den största olycka, som träffat gudar och människor.

En del kristna forskare, som exempelvis den ytterligt partiske norske biskopen Sophus Bugge, har felaktigt påstått att Balder skulle vara någotslags hednisk avbildning av Vite Krist, en teori som sedan mer än 100 år är fullständigt utdömd, och det beror inte minst på Höders roll. Bibelns jesus har ingen bror, och dödas inte heller av misstag. De flesta forskare, inklusive katoliken Rudolf Simek, är numera helt ense om att Balder är en solgud, hans namn betyder båld, skinande – och att han också kan vara en vegetationsgudomlighet som vanerna – keltisk mytologi innehåller alltid en ljus ”årkung” för årets varma halva, samt en annan för årets vinterhalva (ofta ”The Horned God” eller den behornade guden).

 

Höder och Misteltenen (som måste vara en Flogrönn, och ingen liten kvist) enligt Brynjolfssons Edda på 1600-talet

 

Balder och Höder är natt och dag, ljus och mörker, och därmed både bröder och delar i ett motsatspar. För en kristen blir det en helt orimlig tanke, för Jesus kan inte sägas vara du och bror med Satan, och inte heller finns det någon tredje, som spelar Lokes roll. Vi vet alla att Balder dör och är död för evigt – i alla fall så länge vår värld existerar – och det här är början på Ragnaröks-cykeln. Oden får Rind, och ”Rind föder Våle i Västersalar” som blir Balders hämnare, och en dag gammal dödar sin far. Vi känner också alla till historien om Misteltenen, som av naturliga skäl nog inte kan vara den svaga parasitväxten Mistel, utan snarare än Flogrönn – och detta med Misteltenen har jag beskrivit i en av mina tidigare inlägg.

Balders dråp, Baldersbålet och Våle – hämnaren, som en dag gammal dödar Höder. Våle är nymånen, Balder fullmånen och Höder månen i nedan enligt en teori…

Här slutar nog de flesta svenskars kunskap om Höder, och hans gärningar, men helt klart är, att myten om Höder och Balder inte alls är en kristen historia, utan mycket äldre än så. En del forskare har till och med sagt sig se spår av Balder, Höder och Nanna – som mångudinna – i bronsålderns hällristningar, men det låter jag vara osagt.

En reflektion man kan göra, är att Gudarna och makterna gör ett fel, när de ställer sig att skjuta på Balder. På Friggs inrådan hade man ju tagit en ed av hela skapelsen och alla levande varelser, växter och mineraler att inte skada Balder, men så blev Gudarna uppslukade av möjligheten att testa själva Balders osårbarhet, ungefär som en avdelningschef i ett modernt företag kan bli uppslukad av ett Excel-blad, eller en ny planeringskalender han nyss fått..

Frigg avkräver alla djur en ed om att inte skada Balder – Engelsk sagoillustration från början av 1900-talet.

Gudarna blandade helt enkelt ihop verkan och verkanseld med avsikten eller ändamålet med alltihop. Meningen var ju, att man skulle låta Balder vara oskadd, inte att testa själva osårbarheten. Och så blandade sig – som vi alla vet – Loke i leken, och så gick det alltså som det alltid gick – Loke är ju alla gränsers och systems store ”testare” – som alltid utmanar det fysiskt möjliga – och så gick det alltså som det gick. Hela övningen misslyckades, trots att det såg ut som en bra övningsplan från början, detta med att skjuta på Balder…

Man kunde ju ha nöjt sig med att låta Ull skjuta med båge – eftersom han är den store bågskytten i Asarnas krets – och låta Tor slå med sin hammare, till exempel. Nu skulle istället ALLA gudar och makter skjuta, och även ett blindstyre som Höder skulle upp på banan – men se – det var inte rätt metod att lösa uppgiften på. Och kanhända lade man som sagt vikt vid alldeles fel uppgift – det är detta som myten vill få fram – för allt det här, visste våra förfäder också.. Det finns en mycket lätt urskiljbar ”sensmoral” i hela berättelsen, i alla fall som jag tolkar den, med avseende på mitt eget liv – Sturlasson var en man med avsevärd erfarenhet av vissa verksamheter, han också…

Loke (i bakgrunden) styr Misteltenen åt den välmenande dumskallen Höder…

En annan person, som skrivit mycket om Höder och även Balder är  Saxo Grammaticus, den gamle danske munken från 1100- och 1200-talen. Man vet, att Saxo var bekant med Eddan, Snorre Sturlassons verk, flera skaldedikter och hela Sagalitteraturen från Island, eftersom han faktiskt refererar till den på flera ställen i sin ”Gesta Danorum” eller Danmarkskrönika, egentligen historien om Danernas bedrifter, vilket det latinska namnet betyder. Saxo citerar också svenska lagtexter och annat, och även om man ibland försökt avvisa honom som ”helt och hållet litterär” (som okunniga personer sa i Sverige på 1970-talet) så räknas han som en fullt trovärdig historisk källa i exempelvis Polen eller Baltikum, inte minst därför att han skriver mycket om danskarnas korståg, Arkona-templets förstörelse, och annat som är av vital betydelse för Polska och Baltiska historiker än idag, eftersom Saxos verk är en av de första källorna som behandlar deras länder överhuvudtaget.

Saxo föddes på 1150-talet, troligen på Själland och hette egentligen Saxe. Han blev munk – kanske vid en föregångare till det berömda prästseminariet vid Peblinge sö – och kom att bli privatsekreterare till Mördar-biskopen Absalon, ”Skånes Djävul” kallad, han som lät bygga Köpenhamn, döda tusentals fria bönder i slaget vid Dösje bro – och göra slut på de sista resterna av hedendom också på Rügen, inte bara i Skåne. Ändå andas Saxos verk hela tiden påtaglig sympati för Hedendomen, och även om han var munkvigd, var han dansk patriot i första hand, kristen bara i andra eller tredje hand, vilket man måste ha fullkomligt klart för sig, då man läser den tredje boken av Saxos berättelse, där historien om Höder står skriven.

Saxo gör ett slags ”Interpretatio Humana” eller snarare än ”Interpretatio in Absurdum” när han säger, att Gudarna en gång var människor, och i sin version gör om Höder till en vanlig krigare, medan Balder får fortsätta vara en gud – men en ond sådan. På samma sätt gjorde Snorre Sturlasson i företalet till sin poetiska Edda om Asarna till ”Asiamän” och påstod att de kom från Mindre Asien, bara därför att han ville alludera på Trojasagan (som var populär i det tidigmedeltida Europa) och skaffa fram en ”ursäkt” för sin egen Asatro på så sätt. Saxo gör också exakt samma sak, när han låter Höder bli en människa, men märkvärdigt nog behåller han Tor, Balder och Oden som gudar i sin version, fast utelämnar helt Loke, vilket är synnerligen egendomligt för en kristen…

Om det nu verkligen vore så som de kristna trodde på 1800-talet, och att Balder skulle vara en lätt igenkännbar avbild av jesus kristus, undrar man ju varför Saxo – en man nära en ärkebiskop – gör om Balder till en skurk. Och om Loke nu ska vara satan, och Höder ”ond” i de kristnas verson, varför är då Loke helt bortplockad, och Höder plötsligt hjälten ? De kristna teorierna stämmer inte alls, som vi ser. Bara och endast bara i det fall som Saxo verkligen såg brödraparet Balder och Höder som motsatser, dvs exakt som Asatron såg dem, blir hans version av berättelsen förklarlig, och kan ingå i ett hedniskt sammanhang. Trots att Saxo hela tiden tvingas foga in kristna pekpinnar och påpekanden om att Oden minsann påstås vara ”svekfull” råder det inget tvivel om var sympatierna i hans text hela tiden ligger – hans berättarglädje, friska humör och respekt för Asarna tar helt enkelt över – i själ och hjärta är Saxo helt enkelt Dansk och Nordbo, inte alls kristen – och han levde i en tid när minnet av hedendomen fortfarande var starkt – varför man inte helt kan utesluta, att också hans berättelse bygger på autentiska traditioner, och vad folk dåförtiden faktiskt trodde på, eller trodde sig veta om just Höder.

 

Höder eller ”Skulden” enligt tysk 1950-tals illustration.  Saxo är den enda källa som nämner, att den blinde Höder skulle varit stark, ”skicklig i alla idrotter” musikalisk och en lutspelare.

Också i Annales Lundenses från 1200-talet omnämns Höder som en historisk person, och kungason från Saxland eller Tyskland, medan Baldersmyten bevisligen fanns nedtecknad i diktform från Ulf Uggason på 900-talet, vilket gör Höders ursprung betydligt mer komplicerat än vi kunde tro. Bevisligen var det inga islänningar som hittade på honom, och Saxo gör honom till fosterson åt en kung Gevar av Götaland, vars dotter Nanna Nepsdotter är. Höder och Nanna blir förälskade i varann, men Balder råkar få syn på Nanna, den nakna och mjällvita mångudinnan, medan hon badar, och blir då besatt av tanken att få henne till brud. Man ser helt klart, vilken biblisk berättelse Saxo kalkerat detta på, men strax blir det helt hedniskt igen, för Höder möter under en jakt ”tre jungfrur” i en skog – ungefär som de tre häxorna hos Shakespeare’s Macbeth (Shakespeare’s Hamlet är ett lån från Saxos Amled) eller rättare sagt de tre Nornorna, som inte presenterar sig med namn, utan de säger: ”Vi är de makter, som råder över seger i strid, och vi är alltid osynligen närvarande i alla strider, för att ge seger åt våra vänner, när de åstundar den !”

Skulptur av Nornorna från Dagens Ribe i Danmark

Nornorna berättar för Höder att Balder smider ränker för att bortstjäla hans flickvän, alldeles som vissa män ännu gör idag. Drömsynen med Nornorna – ”I Birnams skog” försvinner med ens, och Höder berättar för sin fosterfar Gevar om alltsammans, fosterfadern förklarar att Balder ju är en gud och svår att rå på, varför Höder råds att besöka Minning eller Mimer, som bor i den yttersta lappmarken i ett evigt mörker, där köld och is råder. Där  ska Höder finna ett gudomligt svärd, samt en armring, som ger dess ägare evig rikedom. Vi som kan detta med Asatro igenkänner genast Frejs ”gammanten” eller kanske mistel-tenen, förvarad i Mimers brunn tillsammans med Odens Draupnir, när vi läser om detta. Höder vinner mycket riktigt de två kostbarheterna, och far – nu dubbad till ett slags mörkrets krigare – får man förmoda – tillbaka till Danmark, men den tyske Kungen Geld (vars blotta namn på tyska betyder ”pengar” eller girighet ) vill ha skatterna för sig själv. Gevar råder Höder att ta emot tyskarnas pilsvärmar, och inte skjuta tillbaka förrän de är nära – ett framsynt råd – och efter en artilleriduell till sjöss, vinner Höder – nu framsynt och klok i stridskonst – bara för att finna, att Balder rest till Danmark för att föra bort Nanna istället.

Den badande Nanna – ur ett av mina tidigare hedniska kalenderprojekt.

Nanna är dock en trogen och godhjärtad kvinna (sådana finns bara i sagorna !) och vägrar låta sig smickras – för hon säger klokt nog att gudar inte ska gifta sig med människor, och att olika sorters folk inte alls ska beblanda sig med varandra – sådana äktenskap slutar oftast inte väl, det vet man av erfarenheten, står det. Höder har under tiden fått en allierad i en viss Helge, kung över ett Nordnorskt rike, och av Nornorna har han fått en osårbarhetsbrynja, som inga vapen biter på (Tvärtom mot Eddan, alltså – Höder är här den osårbare brodern, inte Balder – vilket på sitt sätt är logiskt, eftersom ljus kan släckas, men mörker aldrig helt utplånas). Nu utbryter en väldig strid, som  Saxo har lånat från Olaf Saga Tryggvasonar – det är berättelsen om slaget vid Svolder vi ser, men med både gudar och människor omvarandra i de agerande rollerna.

Tor har en enorm klubba eller ”Malleus” står det i min Saxo-utgåva, ingen hammare alltså, men ordet Malleus kan – som alla medicinare och latinkunniga vet, både betyda klubba och hammare på en och samma gång, och Tor kan ingen rå på, även om Saxo påstår att Höder skulle överlevt, och att Balder fick fly och vika – vilket bara blir begripligt, om vi tror på den teori som säger att Balder var en fullmånens gud, och Höder en gud för nattmörkret – ingen fullmåne varar ju särskilt länge. ”Balder gick för att skaffa vatten” skriver Saxo plötsligt, och ”då fick han se syner av Nanna, som gjorde att hans glans mattades av”. Detta stycke blir heller inte begripligt, om det inte vore så att Balder vore fullmånen (Månen har ju verkligen en dragningskraft på vatten, eller ebb och flod) och Nanna månen i nedan, ”Månhornen” eller en mån-gudinna.  Men – Höder och Nanna gifter sig, mycket riktigt – och lever lyckliga för en tid, vilket kan vara mytens sätt att säga att månen går igenom sin mörka fas.

Nu skriver Saxo ännu märkligare saker, och det var att självaste Balder skulle ha bott som Asarnas ställföreträdare i Uppsala en tid, men att han ersattes av kung Adils av Ynglingaätten, vilka många forskare – inte minst i England – anser vara en helt historisk person – och Adils och Höder skulle dessutom vara bröder.  Adils anses av forskare i England och USA vara en helt och fullt historisk person, medan han i Sverige dömdes ut som ”en legend” under kulturmarxismens 70-tal. Han nämns både i Beowulfsagan, i flera skaldekväden från 800-talet, i danska, tyska och norska historiska källor, och visst inte bara i Ynglingatal eller Ynglingasagan. Adils skall dessutom enligt sagan ha fallit från en häst under Disablotet i Gamla Uppsala, då han red inomhus i Kungahallen, och eftersom vi vet att Disablotets tid var i Februari, gör detta hela Saxos myt om Höder aktuell, särskilt såhär års.

Också en fullt sansad krönikör som Ibn Fadhlan – som ännu påstås vara ”ögonvittne” enligt svenska skolböcker, skriver på slutet i sin berömda ”Risala” att Sveakungen, ”Kungen över alla Ruser” sitter på en stor tron (Sarir på arabiska) som är så stor, att han både kan sova, äta, dricka och tillbringa hela sitt liv på den. Runt honom står också 120 av hans bästa män, och 120 unga kvinnor, som är krigarnas hustrur eller ”bestämda för hans säng” – och eftersom ”Sarir” också betyder kungasäte, kungsgård i överförd bemärkelse, förstår vi att det kan vara Gamla Uppsala det är tal om. Allt detta står att läsa i den norske forskaren Harris Birkelands bok om arabiska källor till Nordens äldre medeltid, och får alltså anses vara en trovärdig källa. Ibn Fadhlan nämner lustigt nog också att då Sveakungen ska ut och rida, stiger han med ena benet direkt från sin Sarir, över i sadeln; under tak och inomhus och kan leda hela sitt rike från hästryggen – hög handlingsberedskap alltså – varefter alla hans män drar i strid på samma sätt.

I Adils-högen i Gamla Uppsala hittade man också askan efter en man i 50-60 års åldern, vilande på en björnfäll, med ädelstensbesatta vapen, frankiska svärd och karneol från arabien – allt daterat till ca år 575, då den verklige Adils skall ha dött. Adils-högen kallas också Torshögen, och ligger längst bort från Gamla Uppsala Kyrka, som alla vet. Också Saxo skriver mycket om Svearnas heliga kungaring, hur kung Adils aldrig steg av sin häst – vilket stämmer med både Ynglinga Saga och Ibn Fahlan om Svearna som goda kavallerister (Upplands Ryttare har anor tillbaka till Vendeltiden) och summan av alltsammans, är att Saxos uppgifter mycket väl kan bygga på viss verklighetsbakgrund, fast ihoprörda i ”myternas backspegel” med ett modernt ord.

Saxo berättar nu om hur Höder med sin krigshär drog till den ljuse Balders hem i Svea rike och besegrades där. Ensam och övergiven hamnade sen Höder i vildmarken, på väg hem emot Danmark, och träffade ”de tre jungfrurna” eller rättare sagt Nornorna igen, och han sade dem att han haft föga gagn av deras gåvor och alltihop, och inte ville leva längre.  Nornorna svarade honom, att han ju vållat sina fiender minst lika mycket skada som han själv lidit, och att det därmed kunde vara jämnt – för övrigt kan man ju inte segra i alla slag, men för att vinna i ett krig, räcker blott att man vinner det allra sista slaget – och om vi blott tänker efter litet, inser vi att Nornorna, kloka som de var, därigenom gav oss grunden till vad som än idag är Sveriges och Finlands gemensamma försvarspolitik.

Höder möter så Balder i strid en sista gång, men segrar tack vare att Nornorna enligt Saxo bereder Balders (och – förmodar man – Gudarnas föda – i sin stora kittel) och efter att ha säkrat underhållet (alltid en faktor bakom framgång i strid) avgår Höder med segern, så dansk han är. Saxo sätter här in bitar av en skildring, som verkar inspirerad av det berömda Bråvalla Slag (där Balder likt Harald Hildetand bärs på bår) och kopierar mycket exakt Eddans berättelse om Oden och Rind (”Rind föder Våle i Västersalar”) där vi anar att Rinda, Vrinna (synlig också i ortnamn som Vrinnevi, och faktiskt dyrkad) är Gerd, jordgudinnan, och Baldersbålet den sjunkande solen, medan Våle, Baldrs hämnare, har drag av nymåne eller solen själv.

Så fortlevde sagorna om Höder – återberättade av Saxo – kristen endast till namnet, men Hedning innerst inne – långt in på den kristna tiden. 

Och ännu lyser vinterns klara måne över oss Nordbor. Under vintern, med sin vita snö, syns månskenet starkare än annars, och kampen mellan ljus och mörker, Balder och Höder, är precis lika nära oss som lever just nu som forntidens människor. Studerar vi bara naturen omkring oss, och inser vi vad det kommande Disablotet handlar om, kan vi uppleva allt detta – och i andra land har andra män skrivit andra tankar om Höders vördnadsbjudande gestalt, som också tycks mig värda att komma ihåg.

Hör här bara:

Höðr can be seen as a god of the wrongly accused, of atonement and redemption. — — Honesty has a way of wiping the slate clean. In the end, he rules side-by-side with his twin, redeemed. His role is as his brother’s adviser and he is fated to be his councilor in the world to come.

Work with Höðr for help recovering from a tragic event, or for help with depression. He seems to be the Northern pagan answer to the Catholic-dubbed (but universally-experienced spiritual crisis) “Dark Night of the Soul” (loss of faith). Perhaps Höðr is a steadfast companion, who doesn’t push us to “make it better,” but rather sits with us right where we are, for as long as we need.

Many of Höðr’s associated attributes are in fact wonderful things depending on how you look at them. We need the dark. We sleep better in it, so that we can rise again restored and renewed. Seeds grow in darkness, gestating deep in the earth. Or how about the relief of a wintry, air-conditioned room during a heat wave in Summer? The death of Baldr by Höðr’s hand symbolizes the triumph of dark over light at the apex of the Summer Solstice, as the solar year turns to longer nights and shorter days. Truly, light and dark need each other.

Höðr seems to represent the Shadow – the dark, disowned side of human nature, and together the twins represent duality. Höðr can help you be honest with yourself and others, and I imagine that these brothers can help us to understand and embrace our dark sides, and acknowledge when things are difficult, or painful, rather than stuffing away in uncomfortable feelings or circumstances, and trying to ignore them.

Fullmåne över Sälen, Sverige 2018.

Oh, the wind, the wind is blowing – Through the graves the wind is blowing – Freedom soon will come
Then we’ll come from the shadow….

Svenska Folket behöver inte ”Svenska” Kyrkan…

Henrik Andersson, vår bloggande kollega på Ideella Kulturföreningens blogg, gjorde den 15 januari i år följande inlägg, som också publicerats av bland annat Gotlands Allehanda och Skaraborgsbygden, med flera lokaltidningar runt om i Sverige. Jag vill citera det rakt av, eftersom det relaterar mycket tydligt och klart till den pågående debatten om sk ”Multikulturalism” i Sverige, liksom detta med Monoteism, kontra Polyteism:

 

Svenska kyrkan är inte svenska folkets kyrka

93 093 personer lämnade svenska kyrkan 2017. Trots att svenska kyrkan satsade stort på reformationens 500 år jubileum valde allt fler att lämna detta samfund.
Aldrig tidigare har så många begärt utträde. Förvisso tillkom en del medlemmar, men de begärde inträde av politiska skäl. Anhängare och motståndare till sverigedemokraterna gick med i svenska kyrkan av den anledningen att det var kyrkoval. Inte av andliga utan av världsliga skäl fick svenska kyrkan några nya medlemmar, de går nog ur lika fort som de kommit. Svenska kyrkans försök att återkomma inte som statskyrka men som ”folkkyrka” får sägas misslyckats. Gott så.

Vi behöver inte ett samfund i dagens Sverige där det finns otaliga kristna inriktningar olika muslimska dito samt inte att förglömma buddister, hinduer, asatroende samt ateister. Nu borde väl ändå svenska kyrkan inse eller tvingas inse att de är det största religiösa samfundet, men också bara ett samfund bland andra samfund och en religion bland andra religioner. Svenska kyrkan är inte svenska folkets kyrka!

Henrik Andersson

 

Vad Henrik Andersson säger, stämmer faktiskt. 40.5 % av svenska folket och alla Svenska Medborgare är inte med i ”Svenska” Kyrkan alls, och därmed finns överhuvudtaget ingen saklig grund för just denna kyrka att hävda, att just den skulle vara ”svenskare” än något annat samfund, särskilt inte om vi nu ska förutsättas ha så kallad ”Multikulturalism” i landet, vilket en del avsigkomna figurer sagt ska vara en grundlag, även om de inte kan säga i vilken av landets grundlagar detta står skrivet. Varken i Regeringsformen, Tryckfrihetsförordningen, Successionsordningen eller Yttrandefrihetsgrundlagen har jag själv hittat någon sådan formulering i alla fall, och hur som helst kan man nog diskutera, vad begreppet ”Multikulturalism” skall innebära, trots att ”Svenska” kyrkans egna representanter använder det både jämnt och ständigt.

Multikulturalism innebär alltid Polyteism – inte Monoteism – och det måste man ha klart för sig. Säger man eller tror man, att vi ska ha många kulturer i vårt land, och påstår man att alla dessa är ”likvärdiga” som det så vackert heter – ja då måste man också tillåta Polyteistiska religioner, som till exempel Hinduism eller Asatro på lika villkor med Islam,  Kristendomen eller andra Abrahamitiska Ökenreligioner.

 

Bild från US Bureaux of Veteran Affairs, Washington DC. TORSHAMMAREN är också en officiellt GODKÄND symbol, på LIKA VILLKOR med alla andra religiösa symboler.

 

Å andra sidan gäller det också att komma ihåg, att detta prat om ”lika värde” är ett gravt missvisande uttryck – vad som menas, är ju som varje någorlunda normalt funtad människa lätt inser, att det är lika rättigheter man menar – för det är aldrig någonsin ”likvärdigt” varesig för individen eller samhället vilken religion man väljer att omfatta. Vissa religioners utövare har visat att de har uppenbara svårigheter med att ta till sig det svenska rättssystemet, till exempel, och precis som de kristna förespråkar de också sina egna religiösa lagar, hedersförtryck, våld och minskad yttrandefrihet.

Teckning av J E Ander, svensk karikatyrtecknare från 2017 – fortfarande mycket aktuell…

Asatron och Hedendomen har funnits i vårt land sedan urminnes tider. Den har inga särskilda dietkrav, ställer sig bakom det sekulära samhället och dess utövare är minst lika laglydiga eller till och med väldigt mycket laglydigare än Sveriges befolkning i gemen. Ändå fortsätter diskrimineringen, förföljelsen, S-regeringens krav på förbud för Tyr runor eller Torshammare, till exempel, trots att både Lagrådet och alla andra någotsånär insatta myndigheter sagt, att detta (S)-märkta förbudskrav är nonsens.

Ändå påstår dessa kristna, och just ”Svenska” Kyrkan att just deras religion skulle vara ”tolerantare” än alla andra. Stämmer det, egentligen ??

Vad har JHVH-1, Allah eller ”Gud” skapat – mer än förtryck och terror ? Alla känner vi till sanningen bakom alltihop..

Det gäller att skilja noga på ”Heathen” och ”Pagan”

I USA och andra engelsktalande länder skiljer man numera noga mellan uttrycken ”Heathen” eller ”Pagan” som INTE betyder samma sak.  Svensktalandde personer slarvar nuförtiden ofta helt okritiskt med  översättningar, men källkritik är viktigt. ”Pagan” är ett ursprungligen latinskt ord, som numera används som samlingsbeteckning för exempelvis Wiccaner eller Wiccans, anhängare av en delvis fiktiv keltisk hedendom, samt New Age och Nyhedendom av alla möjliga sorter och färger – ofta är man synkretisktiskt inspirerad, och praktiserar alltså en blandreligion, eller någotslags ”Multikulti-mischmasch” vilket de seriösa Hedningarna eller de Asatroende inte gör.

”Pagans” och ”Neo-pagans” har mest blivit synonymt med New Age i USA…

Fler och fler människor med halvsekel-lång erfarenhet och en central roll i Hedniska kretsar har börjat uppmärksamma detta. Det gäller inte minst skribenten Galina Krassova i USA, som nyligen skrev följande på sin egen blogg:

Heathenry, (Norse polytheism), always eschewed the term Pagan because it was always an umbrella term for a mishmash of traditions and practices, many excessively liberal, or diametrically opposed to devotion, or containing ethical standards (or lack thereof) that Heathens and other polytheists found problematic. The problem is more complicated in Europe where the various romance languages have ONLY the term ‘Pagan’ to cover a broad spectrum of traditions.

Basically, the conflict is about modernity, religious identity, and a push back against devotion and piety.

Galina påpekar också att det gäller att skilja på verklig Polyteism, och (Neo)Paganism, som ofta innebär någotslags mer eller mindre flummig Panteism, eller någotslags ”rädda Gaia” mentalitet, som också innefattar häxtro, tarot, runor och lite av varje – inklusive klassisk Europeisk ockultism – i en salig blandning. Intressant att studera – ja kanhända – men det är inte vad Hedendom eller ”Heathenry” handlar om, hävdar hon.  Jag själv är böjd att hålla med.  Det finns naturligtvis agnostiker och ateister som kallar sig ”Pagans” också, men en verklig Polyteist är oftast troende. Inom Asatron och den Nordiska traditionen har det – för att komplicera resonemanget – alltid funnits ”den egna kraftens män” (och kvinnor) som man sa i de gamla isländska sagorna, eller personer som hade inga gudar alls, och som därför var åtminstone Agnostiker, eller till och med Ateister.

Most devout polytheists I know, especially those who fought through this, won’t use the term “Pagan” now. The Gods and Their devotion are at the heart of our practices. ‘Pagan’ has become a term where that is no longer necessarily the case.

På samma sätt måste man lära sig skilja mellan sk ”forn sed” och Asatro. Dessa två begrepp hör inte ihop.

Forn sed är multikulturalism, New Age och en modern, ”hitte på” religion, helt utan all vederhäftighet – och använder en kristen pejorativ eller smädande term från 1200-talet, som aldrig någonsin användes under den hedna tiden.

”Forn” betyder något inte längre tillämpat eller föråldrat, som i uttrycket ”forna tider”. ”Sed” betyder en meningslös upprepning, en tom tradition utan mening, som ingen vet varifrån den egentligen kommer, ungfär som uttrycket ”seder och bruk”.  Uttrycket Asatro däremot, eller ”Trua à Asom ok Ölfvom” – tro på Asar och Vaner med andra ord – finns redan i Eddan, och är bevisligen använt under heden tid.  Se detta utdrag från Zoegas Dictionary of Old Icelandic

Dessutom betyder Tru, Trua också trofasthet, ”treue” på modern tyska, alltså att vara trogen sin tro och sin kultur, samt sina gudar. Det är som en ed man svär inför sig själv och andra, och det är heller inte obetydligt, andligen sett och ur ett religiöst perspektiv, även om vissa idag inte längre kan hålla reda eller ordning på de här sakerna… dumt nog.

I helgen har det firats Midvinterblot i Nordiska Asa Samfundets regi på inte mindre än tre platser i landet, enligt vad jag fått vittnesmål och uppgifter om.  Detta samfund – som ni säkert kan hitta på nätet – är fortfarande det enda jag rekommenderar.

Nu får även BBC hednisk kritik..

Borta i Storbritannien har det startats en namninsamling på nätet, för att få anrika och ansedda BBC, the British Broadcasting Corporation att ge ”equal time” åt landets hedningar. Efter 8 dagar har man nått ca 1450 av nödvändiga 1000 underskrifter. Enligt den senaste folkräkningen från 2011 fanns det bara 59,5 % kristna i Storbritannien – här i Sverige är ”Svenska” Kyrkans, eller rättare sagt den Evangelisk-Lutehranska andliga ockupationsmakten (som väl detta samfund rätteligen borde kallas) nere på samma siffra. Minst 32,9 % av befolkningen var sekulära hedningar emot långt över en tredjedel här hos oss. Dessutom finns det 4,4 % anhängare av islam i Storbritannien, 1,3 % hinduer, 0,6 % buddhister och 0,7 % judar, medan de organiserade hedningarnas andel av befolkningen är 0,2 % – vilket betyder att det finns cirka 131 350 registrerade hedningar ”in the UK”

”Well, we said it before, and we’ll say it AGAIN !”

 

Även om BBC håller mycket god kvalitet på sina naturprogram, eller program om historia, religion och andra ämnen, så är ändå hedendomen och det hedniska perspektivet kraftigt underrepresenterat – och detta kan inte kallas rättvist – understryker namninsamlingens initiativtagare.

Det mycket populära radioprogrammet ”Thought for the Day” på BBC 4 behöver verkligen Hedniska Tankar, för aldrig någonsin har detta program, som sänts varje dag sedan 4 September 1939 – då ”BBC Home Services” började sända det– och som alltid betytt mycket för lyssnare, hela det brittiska imperiet över – inte minst under andra världskriget ger till exempel 3% av sin sändningstid att informera om Buddhism, och 5 % av sändningstiden för just Judendomen, trots att dessa religioners andel av befolkningen är långt lägre. Och någon gång kunde man åtminstone sända ett hedniskt program – men se – det har BBC aldrig någonsin gjort !

Också IMPERIET kräver Hedniska Tankar !

The BBC should make Pagan voices heard. They should have an occasional programme looking at Paganism and they should feature a Pagan voice on Thought for the Day at least once a year.

Why is this important?

The BBC recently published a review of its religious programming however despite getting the views from a range of religious leaders, no Pagans were consulted.

Det brittiska folket har talat. De kräver Hedniska tankar, helt enkelt. Om jag själv i någon mån kunnat bidra till detta – för jag stöder självfallet namninsamlingen – så är jag tacksam – jag ser att jag kunnat inspirera andra, och att mina tankar har burit frukt. ‘Never in the history of mankind have so many owed so much to so few’ – det är allt jag just nu själv har att säga om saken, där jag sitter i min länsstol  av märket Chesterfield; nere på den Asatrogna Klubben, you know, you see – nästintill Särimner själv, som kan tänkas belöna de brittiska initiativtagarna till namninsamlingen så småningom.

Det är så sant som det är sagt – eller hur ?