Nytt runstensfragment funnet i Solna kyrka…

av

Magnus Källström, en av vårt lands främsta runologer går som vanligt från klarhet till klarhet på Riksantikvariteämbetets K-blogg. Denna gång är det inga sentida svärord från en drängstuga i Hassela, Hälsingland som kommer fram ut hävderna (se i mina tidigare inlägg, och se om hälsingerunor på K-bloggen) utan bättre upp. Någon gång under 1900-talets första hälft hittades en tidigare helt okänd nisch bakom det kristna högaltaret i Solna Kyrka. Först nu vet man, att det ligger en krossad och sönderslagen runsten i botten på den nischen, som kanske ursprungligen varit ett fönster. Solna kyrka är från sent 1100-tal, kanske 1180-talet – för innan dess fanns inga kyrkor alls i Stockholmstrakten. Man får inte glömma bort att Gudahovet i Gamla Uppsala, numera kallat ”tempel” fast det aldrig hetat stå, stod kvar långt in på 1090-talet och att det var både si och så med kristenheten i hela Mälardalen tills att 1200-talet kom.

Två fragment av en sten från 1000-talet har gett forskarna värdefull information om det svenska språkets utveckling

 

Att runstenar slagits sönder, vandaliserats och murats in i kyrkor är heller inte unikt. De stenar man har kvar i Uppland är alla märkta med Solkors i olika varianter, och många – men långtifrån alla – av dem är otvivelaktigt kristna, vilket ibland syns på slentrianmässiga formuleringar i stil med ”kuth hialpi and hans” – ibland till och med högst parantetiskt förkortat till ”g-hialp” eller ”guhjälp!” vilket knappast tyder på någon större kristenhet från ristarens sida, utan snarare tvärtom. På en sten från Markims socken lär det till och med stå ”guhjälp själen bättre än den förtjänade”.

Till och med Rökstenen från 800-talet satt en gång inmurad i en kyrkvägg, och det är förklaringen till att den och en del andra hedniska stenar alls bevarats. Andra användes som trappstenar utanför kyrkans vapenhus, och nöttes och trampades på svårt under seklernas lopp, och otaliga är nog de stenar som vandaliserats och slagits sönder, när de sattes in i kyrkväggarna. De korsmärkta inskrifterna fick vara kvar, men tyder de verkligen på någon kristendom ? Det finns olika uppfattningar om den saken, och till det skall jag återkomma här nedan.

På de fragment man nu funnit finns det nämligen – trots de få, torftiga bitar vi har kvar – språkhistoriskt intressanta – fynd. Håkan Källström har lyckats lista ut att det här kan ha varit första gången ordet seskini eller syskon förekommer i skrift- det är bara säkert känt från en enda sten sedan tidigare. Dåförtiden uttalade man inte ordet med ett tydligt y-ljud som nu, utan språkljudet låg någonstans mellan e och ö, säger Håkan Källström i sin artikel. Möjligen är det en dialektal stavning vi ser – i Roslagen och även i Götalandskapen som Småland, kan man ju än idag få höra uttalet ”söster” och ”sösken” istället för det uppsvenska syster och syskon.

Appropå ordet syster finns det också i ryskan, i formen ”sistra” och dit kom det redan på 800-talet med Vikingarna i Holmgård och Novgorod – ett artigt tilltal, som de ryska kvinnorna inte alls var vana vid, men uppenbarligen blev förtjusta i – liksom ordet ”ljubova” för kärlek eller  любовь av det svenska ljuv, som på 800-talet stavades Ljubver... Att kärleken kunde vara ljuv, visste man nämligen inte längre österut, förrän svenska män drog i österled, och lärde ut saken… Allt detta skriver Herr Källström inte, men jag skriver det…

Vi vet inte, om stenfragmenten i Solna kommer ifrån en hednisk eller kristen sten. Håkan Källström skriver att det inte kan ha varit den lokalt verksamme runmästaren Vesäte eller Visäte – han som har säte vid det heliga Viet – detta är ett mäkta hedniskt namn – som ristat stenen, även om Visäte ristade med liknande dialektal stavning. Vem det var, vet vi alltså inte – men stenarna, som så länge gömdes i kyrkan och doldes med puts, har börjat tala och ropa.

Åsikterna om Upplands runstenar från 1000-talet har ofta gått isär. Är de hedniska, eller kristna ? Från Södermanland och angränsande landskap har vi stenar som är otvivelaktigt hedniska, och det har man känt till ända sedan Erik Brates tid på tidigt 1900-tal, därför att det är stora, tydliga Torshammare ristade på dem. I många fall kan sådana stenar ha blivit sönderslagna och vandaliserade av senare tiders kristna, men de med Solkors märkta stenarna klarade sig.

Torstroende reste denna vackra sten – men inga andra…

Vid ett av Håkan Källströms många föredrag förra året, frågade jag honom själv vad han ansåg om detta. Vi kom fram till att det kanske var med korsen som det sk ”Vargkorset” från Island – som emellertid inte alls har ett enda förbannat dugg med Vargar att göra. På Island har det aldrig någonsin funnits varg, nämligen, och det djur med spetsiga öron som avbildas på detta kända hängsmycke från 900-talet kan lika gärna ha varit en vanlig hund, eller möjligen en fjällräv, efter vad många forskare tror. Detta smycke kunde redan på 900-talet tolkas antingen som kors eller hammare beroende på åskådarens preferenser. Det var helt enkelt lite hösomflös eller härpomsnärp, som man säger i Skåne. På det sättet kunde hedningarna glida undan, och överleva i en allt kristnare Värld av hets och förföljelse.

Viktigast var släktskapen. Det genetiska arvet. Nästan alla runstenar berättar om en mor, en far, en son eller en dotter. Någon som rest stenen efter en annan person, som var en nära och älskad släkting. I Havamal står det att minnet efter den som levat ett gott liv, med goda gärningar skulle få leva i evighet, och få ett gott eftermäle. Helt säkert var det så runstenarnas ristare och de som lät beställa dem tänkte – och det höll Håkan Källström helt och fullt med mig om. De var en produkt av ett ättesamhälle, av den goda odaljorden – och med det konstaterandet, enades vi.

Jämför med dagens ”Runförbud” som vår märklige Minister Morgan ”Mollgan” Johansson vill sätta i svang. Går det förslaget igenom, blir nog Håkan Källström och Runverkets experter arbetslösa, eller råkar ut för många och långa straff, så många gånger som de använt Odal- och Tyr-runan..

Vargkorset var bara en hednisk list. Ingen kristen symbol, men en Tors Hammare, maskerad i lönndom…

Även Hilmar Örn Hilmarsson, Allsherjargodi i det isländska Asatrufelagid, lär ha ståtat med ett sk ”Vargkors” vid vissa tillfällen. Själv säger jag dock som Malcolm X gjorde på sin tid:

No, we need either this or that, this or that
If you wrong you’re wrong and if you’re right you’re right

There will be no skulduggery, no flim-flam
No compromise, no sell out, no controlled show

 

Jag kompromissar inte med min hedendom, nämligen. Jag är Asatroende rakt igenom. Inte till hälften, inte bara på söndagarna, eller ens Tors Dagar.

NO COMPROMISE !

NO SELL-OUT !!

INGEN ”Forn Sed” och INGA Sunkiga Söndags-Schamaner !

Annonser

Hedniska Tankars Runskola (del 24 – Fä-runan)

av

Med Fä-runan, på proto-germanska Fehu, når vi till den äldre runradens slut. Fä betyder boskap, på latin pecus, och i överförd betydelse också pekuniära medel eller med andra ord pengar, eftersom det ordet kommer just ur latinets ord för boskap. Runan har talvärdet 24, eftersom man naturligtvis vill, att rikedomens runa skall ha det högsta talvärdet av alla, och som vi sett förut stämmer Utharken, den enkla omställning av runraden som gjordes när den skulle brukas i esoteriska sammanhang, förunderligt väl.

Engelskans fee, som betyder avgift, har också sitt ursprung i denna runa, och Fä-runan betyder alltså rörlig egendom, och i spådomssammanhang kommer den ofta upp när frågor rörande ekonomi berörs – om det är en bra eller dålig spådom som gives, kan aldrig bestämmas med hjälp av fä-runan ensam, och i gamla tider drog man heller aldrig någonsin runorna en och en, utan tog flera tydor för att kunna nå fram till ett detaljerat svar, vilket redan Tacitus nämnde på 80-talet enligt vår tideräkning, angående Germanernas sätt att ”spå med kvistar från ett fruktbärande träd” som han faktiskt skriver.I Stadhagalder, eller ”stående galder” – det gamla isländska sättet att framställa runorna med hela kroppen, och därför kunna ”semaforera” dem på långt håll, har den ibland bildats på lite olika vis, men en variant är som bilden nedan visar.

I det isländska runpoemet står att

Fé er frænda róg
  ok flæðar viti
  ok grafseiðs gata

Alltså, fritt översatt: Fä är fränders ilska, och flödets tecken och gravsejds gata. Som bekant är inte bara pengar, ägodelar och materiella ting till glädje, utan kan också bli till bekymmer, särskilt vid arvstvister – det är vad dikten vill säga oss. edan det gammalnorska runpoemet varnar för att ”Fä kan vålla strid mellan fränder – ulven lurar i skogen” och att materiella ägodelar inte alltid leder till så stor lycka, som vi kanske tror. Det fornengelska runpoemet säger att man måste ge rundhänt och rikligt, om man ska få något gott tillbaka av makterna, precis samma sanning som uttrycks i Havamals ord om att ”Gåva kräver, att gengåva gives”.

Atreid Grimsson ansåg på 1980-talet att Fä-runan hade samband med önskningar, jaktlycka, förnöjsamhet och uppnåendet av de mål man kunde ha i livet, och var också medveten om att Ur-runan, för Uroxen, som ju är först i runraden, leder över från den tama boskapens runa på ett runhjul. Edred Thorson ansåg på 1960-talet att Fä-runan var en sänderuna, som kunde användas även för att sända iväg önskningar och förhoppningar, vilket han grundade bland annat på Stadhagalder och runans utseende – med kroppen formar man den genom att sträcka båda armarna framåt och uppåt i något olika vinkel, så att man bildar själva runtecknets två olika grenar med höger respektive vänster arm, och samtidigt håller kroppen rak. Också koncentration, målformulering och målmedvetenhet i materiella göromål – kanske i arbetslivet, och de mål man måste uppnå där – satte han så i samband med denna runa. Odal-runan, som är den direkt föregående, betyder alltid land, fast egendom coh jord – i motsats till Fä, som då blir den rörliga egendomens och de osäkra inkomsternas tecken.

Numerologiskt sett är talet 24 ganska komplext, eftersom det kan tydas som tolv gånger två, tre gånger åtta, fyra gånger sex eller två gånger tre gånger fyra, eller två gånger två gånger två, gånger tre – vilket blir ganska symboliskt och magiskt intressant, då man har med runor att göra. Den tolfte runan är Pertha, klippan eller facklan, som då multipliceras med thurs-runans dualism – kanske betyder detta ”alstrande ädelmetall”, alltså Perthas malm och mineral som förmeras via penning-väsendet, men det skulle också kunna vara årets månader, gånger två.

Agrell och många med honom har påpekat att 24 är ett rikedomstal, och är ovanligt rikt på numerologiska betydelser. Tre gånger åtta kan tolkas som Hagal-runan gånger Asarnas tretal, eller en gudomlig skänk från ovan, vilket ju är ett annat sätt att se på detta med materiellt välstånd. Fyra gånger sex ger oss Tors Reid-runa eller vagn gånger Frejas Gifu-runa, alltså en ”åkande gåva” eller en gåva som rör sig och flyter – vilket ju också pengar och valutor kan göra. Två gånger tre gånger fyra är också ett magiskt tal, och skulle ge tvåtalets dualism, Asarnas tretal och Reids rörelse i kombination, alltså materien som en skapande, ständigt skiftande kraft. Två upphöjt till tre, gånger tre ger oss Asarnas tretal två gånger om, och en del har också ansett att Fä-runans 24-tal på något sätt innesluter hela runraden, men alldeles särskilt Hagal-runan och Tyr-runan, som ju kommer sist i den första och andra aetten eller 8-talet av runor – runorna är ju ett slags oktal kod, precis som koden i våra datamaskiner.. Som sänderuna eller bindruna kan Fä mycket väl kombineras med Tyr och Hagal, vilket dock är oprövat av mig, men säkerligen kraftfullt.

 

Kom ihåg att runraden är ett evigt hjul, utan början, utan slut…

 

 

Freyja Ashwynn associerade på 1990-talet Fä-runan till ett växande grässtrå med två blad,alltså runans bistavar, och kopplade den till den första runversen i Runatal Havamals, där Oden talar om en mäktig hjälpruna. De flesta tolkare anser dock, att denna hjälpruna är Ur – och har noterat att hjälprunor, som underlättar födsel också nämns i Sigdrifumal – Ur är ju ursprunget och därmed födelsen. Vettigare är Freyja Aswynn, när hon precis som alla andra tolkare noterar att Fä förekommer i spådomsfrågor om ekonomi och framtida skördar – Jara eller årsväxten skulle då symbolisera den färdiga eller bärgade skörden, medan Fä endast antyder framtida möjligheter och planer. Holländska runmagiker har noterat, att Fä i det isländska runpoemet kallas ”aurum fylkir” eller folkets guld (aurum är guld på latin, dativform av ”flera år” på norröna) vilket ju också kan ha med rikedom att göra. Form-mässigt liknar runan en Ass-runa med A-ets bistavar vända uppåt, och det ska noteras att det angelsaxiska runalfabetet innehöll övertaliga runor, som Ac (ek eller ekollon) samt Aesk eller Ask, runor som i norden kan ha betytt ett Å och Ä ljud, men inte det F, som Fä står för. Tyska runologer tydde under artonhundratalet ”Freyjs att” eller den sista aetten i runraden som uppkallad efter F-runan, och menade att Frej som ”Feyjargjafi” eller den Fä-givande – så omnämns han i Islänningasagorna – skulle tyda på en koppling till gudanamnet, men denna teori har aldrig blivit språkhistoriskt bevisad på ett övertygande sätt, och förblir en svag spekulation. Agrell, slutligen, påpekar att 24-talet i det gamla rom var ”Natales Invicti” eller solguden Mithras födelsedag, vilken skulle vara den 24:e dagen i den 12:e månaden, alltså Jul. Även Frej är ju till viss del en solgudomlighet, och han menar att årskretsen, årets kretslopp och runhjulets kretslopp, där Jul och Fä-runan står vid slutet på ett år, med förhoppningar inför det nya, mycket bra svarar emot Fä-runans väsen, och sämre tolkningar kan man ju ha..

Också Einar Selvik och den norska gruppen Wardruna har låtit sig inspireras av Fä-runan

Asatrogen frågesport…Och ett budskap från Mr Natural…

av

”Fornsederiet” och fornsedarna fortsätter vara ett problem för oss alla. Kom ihåg vad jag sagt om Ales Stenar och händelserna där i det förra inlägget. Så snart ”forn sed” började försöka etablera sig i Malmö, under sin minst sagt fnoskiga ”Rådsgydja” så hände alltså det här – uppenbarligen drar hon med sig mycket sjukt folk, och fortsätter vara ett problem – det här kan ingen neka till, men snart kommer väl de vanliga halvtaskiga ursäkterna: ”Nej, stendösen var trasig när vi kom”, ”Nej, vi använder bara lite droger”, ”Nej, det faktum att vi skriver ritualer om att gräva upp jord från offentliga platser, är såklart bara ett rent sammanträffande” osv osv.

Polisen bör nog titta närmare på de här personerna, först som sist; det är i alla fall vad jag tror. ”Forn sed” har alltid varit kunskapsfientligt, inriktat på new age och diverse flum, men glöm det. Låt oss återvända till Asatron och allt vad den kan ge oss, för som en viss Mr Natural – på sin tid tecknad av Robert Crumb en gång sa:

Nåja – jag tackar inte någon ”Gud” – honom tror jag helt enkelt inte på – men detta med att tillfredsställa sin intellektuella nyfikenhet, och att söka efter verklig kunskap, istället för att som dåliga människor begå dåliga handlingar – visst ligger det någonting i det…

En sida av många, där man kan lära sig lite Asatrogen frågesport, på en högre nivå än för enbart nybörjarna, är den här. Visserligen på Engelska, och inte på vad en känd svensk poet kallade ”ärans och hjältarnas språk”, men i alla fall…

Grov skadegörelse vid Ales Stenar – ”Fornsedare” ligger troligen bakom…

av

För en tid sedan fick det hedniska Sverige dåliga nyheter, vilket lokaltidningen i Ystad kunde berätta. Ales Stenar, en av de främsta och mest intressanta platserna för kulturminnesvården i vårt land, har återigen utsatts för grov skadegörelse. Mönstret känns igen från tidigare år. Vi känner alla till bränderna vid Havängsdösen, av allt att döma förövade vid Midsommarsolståndet. Vi känner till vandalismen emot Världsunika hällristningar på Österlen. Vi känner till de minst sagt underliga turer, som utspelats vid Ales Stenar i det förgångna, vilket bland annat Föreningen Vetenskap och Folkbildning kan upplysa er om.

Just Sydsverige och det befolkningstäta Skåne tycks vara rikare på brott emot Kulturminnesvården än andra delar av landet. Kanske beror det på befolkningstryrcket, kanske på något annat. I Stockholmsområdet förekommer annan vandalism, riktad emot Runstenar i Upplands Bro, till exempel – som försetts med ditklottrade kristna symboler och gjorts oersättlig skada. I det sista fallet rörde det sig om sk ”ensamkommande” från Monoteistiskt sinnade länder, efter vad som till sist kom fram – men de som begått alla förbrytelserna i Skåneland är än så länge okända…

I Upplands Bro skadades en vacker runsten mitt inne i ett bostadsområde, sedan kristna fanatiker sprejat en tydlig symbol för Monoteisternas gud Jahveh på den…

Emellertid – i Löderup i Skåne bor författaren och föreläsaren Görhan Hellström (ja, han stavar sitt förnamn så !) som frivilligt brukar agera turistguide vid Ales Stenar, och som också skrivit en bok om det sägenomspunna monumentet – jag har inte  själv läst den, men kommer inom kort att köpa den, och det kanske även andra intresserade gör. I februari i år skrev Ystads Allehanda för första gången om förstörelsen vid Ales Stenar, även om ledtrådar förekommit i den tidningen än tidigare.

Redan våren 2018 började någon eller några personer försöka välta omkull flera av stenarna i Skånes största skeppssättning – man kan just undra varför… (foto: Mark Hanlon, Ystads Allehanda)

De första skadorna uppstod troligen kort efter det att NAS, Nordiska Asa Samfundet, annonserat att de skulle bedriva sitt Midsommarblot på platsen. varför vet man inte säkert, men kanske var det några som ville skada Asatro och NAS anseende i Sverige, och berättigade misstankar faller då genast på Forn Sed och dylika grupper – man vet ju att de velat skada Asatrons sak även tidigare. Görhan Hellström har också – som den gode medborgare han är – noterat att någon eller några avsiktligt försökt skada monumentet, och att de varit där flera gånger. Redan i Oktober 2018 kunde Statens Fastighetsverk och Länsstyrelsen i Skåne län bekräfta, att skadorna var så allvarliga, att man måste förankra stenarna bättre i marken. Själv besökte jag Ales Stenar för första gången på många år vid Midsommaren 2018, då det stora blotet – som blev en oerhörd framgång – firades, men under och före ceremonierna lade jag märke till flera helt utomstående personer ur den sk ”forn sed” miljön, som uppehöll sig på och omkring platsen. Det finns anledning att återkomma till detta nedan. Fler än hundra deltagare deltog i ceremonin, vad än kvällstidningarna skrivit sedan.

Jag fäste mig också vid att särskilt två av stenarna längst i söder verkade bära svaga spår av eldningsskador, av samma typ som Havängsdösen fått lida av, (sprickor, nedsotning) och att det tydligen grävts vid foten av dem, vilket också syns på denna bild, tagen av Ystads Allehandas fotograf med drönare. Att grästorven tagits ort, kan nog inte förklaras som ”trampskador” eller ”naturlig förslitning” till följd av hundratusentals besökare. Vi såg också hur ett par från Lund, och ett par andra ej identifierade personer (längst till höger i bild) satte sig ned för att äta och dricka mitt inne i stencirkeln, ungefär som om de trodde, att det vore lämpligt att hålla någotslags picknick där, men motade inte bort dem. Det kanske vi borde ha gjort, men nu ville vi uppföra oss hänsynsfullt emot alla, och såg därför genom fingrarna med de här ovärdiga personerna, som helt uppenbart inte förstod, hur man ska uppföra sig på helig mark, och som visade påtagligt dålig stil – för en forntida gravplats är inte något ställe man sätter sig ned och äter och orenar på. Jag själv inspekterade också ensam platsen dagen efter arrangemanget, men fann att platsen var i oförändrat skick. NAS representanter städade också noga efter sig, så vad som senare hände, kan inte ha berott på dem.

Vad som senare hänt och uppdagats, beror inte heller på ”erosion”, ”fårbete” och så vidare – om en del personer försökt skylla ifrån sig på detta. Lokaltidningen kunde bekräfta vad som höll på att ske. Jag citerar:

I november i fjol lade Görhan Hellström märke till att det var ovanliga förslitningar vid marken kring vissa av stenarna.— —Så när han i höstas uppmärksammade företeelsen påpekade han detta för länsstyrelsen och gjorde en polisanmälan. När han i februari var på besök igen, hade allt fler stenar fått jorden kring sig uppgrävd och bortforslad från platsen.

– Då hade jag inte varit uppe sedan november och noterade det direkt! Jag blev helt chockad av de här stora utgrävningarna. Jag blir både ledsen och förbannad för åverkan, säger Görhan Hellström.

Platsen är fornminnesskyddad, detta innebär inte uteslutande skydd av stenarna utan även marken och tre meter runt stenarna. Att påverkar stenarna eller marken kring dessa är helt enkelt ett brott. När vi besöker platsen syns det tydligt att stenarna inte är skadade men marken runtom har grävts bort.

Samtidigt med detta noterade jag själv att ”Samfundet forn sed” intensifierat sina aktiviteter i Skåneland, där de inte haft något ”godeord” som de skriver (begreppet är felstavat, det heter ”godord” och inget annat) på flera år. Några godtrogna personer i Bromölla-trakten lyckades de i alla fall värva, denna mycket märkliga ny-schamanistiska rörelse med enbart ett fyrtiotal aktiva medlemmar, som säger att de skall representera oss alla inför Sveriges ”interreligiösa råd” och mycket annat konstigt. Bland annat lär en av deras ledande figurer, en sk ”Riksgode” – vald av kanske högst tjugo personer – håll med om att det är bra ynkligt – som säger att han har examen i ”Ekopsykologi” (existerar det ämnet alls ? – man kan förvisso fråga)ha propagerat för i en bok om ”Jordandar”, ”jordens helighet” osv att man ska göra ”frö-bomber” med jord tagen från offentliga platser, och som man gräver upp där (notera detta sista !) vilket då tydligen ingår i ”fornsedarnas” förvridna ceremoniel….

Den sk ”Riksgydjan” som ibland kallar sig för ”Rådsgydja” och annat, och som bara valts med ett underlag av mindre än tjugo personer (hur kan hon då ens säga sig representera alla hedningar i riket ? Det är ju rent löjligt som dessa ”fornsedare” håller på…) är en åtskilligt märklig person. Bland annat säger hon sig vara en varulv, och ”ha svans” som hon uttrycker det, och propagerar för sk ”teriantropi” eller med andra ord att man ska gå omkring och anse sig vara ett djur. Detta ingår då i hennes egna föreställningar, eller hur hon definierar sin hedendom. Ok, jag är inte utbildad i klinisk psykiatri, men otvivelaktigt rör det sig här om en mycket, mycket sjuk människa. De flesta, någotsånär normala personer definierar inte hedendom på detta sätt, och anser inte på något vis att sådana bisarrerier ingår. Det är att märka, att flera andra kända psykopater lidit av samma svårföklarliga ”varulvsmani” och att flera av dem också gått över gränsen – och finns det en patologiskt vrickad person i dessa ”forn seds” sammanhang, fruktar jag att där kan finnas flera, vars existens vi inte känner till…

Allt detta kände jag till, men jag gjorde ingenting för att stoppa det. Det kanske jag borde gjort. Görhan Hellström anmälde saken till Polisen i alla fall, och det tycker jag faktiskt hedrar honom. Kanhända är han lite inne på samma tankegång som jag vad gäller förövarnas möjliga identitet, för till lokaltidningen sade han bland annat att:

– Vi kanske ska söka i kretsar och grupper för vilka Ales stenar är helig mark. Man tar med en souvenir eller trofé hem från Ales stenar för att marken har en oerhörd betydelse för dem, deras gruppering eller tro, säger han.

Efter att Polisanmälan väl skett, inspekterade också sakkunniga och arkeologiskt utbildade personer Ales Stenar på Länsstyrelsens uppdrag. Till Ystads Allehanda sade Görhan Hellström den 19 Februari, att han inte ville spekulera i vem som orsakat förstörelsen, men den måste skett mellan November och Februari, alltså i exakt samma tidsperiod som ”Forn Sed” bevisligen var mycket aktiva i Skåne-området. Detta kan inte vara en tillfällighet.

Görhan Hellström och Länsstyrelsens arkeologer har kunnat bevisa, när och hur skadorna uppstått. Hålen har fyllts igen, men skadorna på stenarna kvarstår.

På ”Forn seds” Facebook-sidor finns bilder på hur de vid sina ceremonier ställer glödheta fyrfat och liknande direkt på urberget. Detta orsakar skada, och bevisen för deras  oaktsamma agerande syns för alla och envar.

Den 19 Mars hade lokaltidningen i Ystad nått fram till en viss Sandra Lindholm-Svensson, som kallar sig nationell samordnare för gruppen Pagan Federation International, som inte alls är så stor till antalet i just Sverige. Den säger sig fungera mest som en paraplyorganisation, som mest skall ge hjälp och stöd – även i juridisk form – till en del andra nyhedniska grupper. Dess kunskaper om Asatron är inte stora – bland annat noterar man flera grova sakfel på dess hemsida – och gruppen kan väl räknas till New Age, snarare än traditionell hedendom i och för sig. Ett tecken på PFI:s samröre med forn sed är att man anammat flera aav deras mest underliga vanor, bla. detta med att kalla sig vid djurnamn. Sandra Lindholm har tagit pseudonymen Björnmor, och övriga representanter för denna rörelse kallar sig vid namn av skator och andra djur – jag undrar just varför. Själv känner jag inte till någon hednisk kultur i Norden, som någonsin gjort just så, och det är svårt att veta varifrån alla dessa villfarelser och absurditeter kommer ifrån; men troligen är det väl ”fornsederiet” eller ”Söndags-Schamanismen” som spökar – och söker vi i de här rörelsernas ”fula svans”, så tror jag nog också vi hittar förövarna – precis som Görhan Hellström säger…

Emellertid, PFI fördömer starkt vad som hänt vid Ales Stenar, och så gör även jag, som tagit upp problemet med oansvariga och urspårade grupper som ”forn sed” även tidigare, i inlägg efter inlägg.

Sandra Lindström Svensson sade till Lokaltidningen att:

Ingen som anser att platsen är helig skulle göra så. ”Ales Stenar är ett stycke levande historia” – Som nationell samordnare för en av Sveriges hedniska organisationer vill jag å det starkaste fördöma förstörelsen vid Ale Stenar.

PFI har tagit avstånd ifrån det hela, liksom jag själv. Personer inom styrelsen för NAS, som jag skrivit till de sista dagarna säger, att de skall försöka publicera en insändare i Ystads Allehanda, och att de är på väg med ett officiellt fördömande av attacken. Forn sed däremot, har inte fördömt den alls, och sannolikt är det alltså den rörelsen som har varit framme – igen. Vi har sett prov på liknande beteende från deras sida många gånger förr, och de är kända för att inte ha något förbud för narkotika och liknande vid sina sammankomster – där har vi kanske också en del av förklaringen…

De har dessutom:

– Ideologisk motivation, eftersom de utgett böcker där de lär ut konsten att göra sk ”fröbomber” och säger i skrift, att man ska ta med sig jord från offentliga platser. Just det hände också vid Ales Stenar. Om detta ingår i deras ceremoniell, behöver det i och för sig inte betyda att de agerat så på just den platsen, men redan i och med att de uppmanar andra till att göra så, är de oansvariga.

– Dokumenterat tidigare förstörelse, vilket syns på deras fb sidor. De har ställt fyrfat direkt på berghällar, och bedrivit eldning på ett oansvarigt sätt under sina ceremonier. Detta har bevisligen orsakat skador på flera platser i landet (t ex Havängsdösen, som nämnts ovan)

– Befunnit sig i området. Man har konstaterat, hur de hållit flera sk ”pubträffar” i det närbelägna Malmö, dock oklart med vilket syfte, men syftet kan mycket väl ha varit, att planlägga en eller flera ”påhälsningar” vid Ales Stenar

– Haft tillfälle, sannolikt uppsåt och bevisligen har de också flera mentalt instabila personer i sina egna led.

Ok, jag är inte Polis, och inte heller Leif G W Persson, men man behöver liksom inte anlita ”Kommissarie Wallander” i Ystad för att se, hur detta sannolikt har gått till. Allting tyder på att det är samfundet Forn Sed, eller i alla fall personer i dess led, som begått allt detta. Jag säger vad jag förut sagt – och det är att jag inte rekommenderar, att någon har kontakt med nämnda rörelse. Själv har jag brutit med den för länge sen, och det var redan på 1990-talet.

Litet svar till Mohammed Omar – Nej, mitt liv är FULLSTÄNDIGT Jesus-fritt….

av

En verklig hedning och asatroendes liv är vackert och slösande rikt. Det innehåller som vi sett höga berg och djupa dalar, den starkaste livsglädje, sorg och en massa känslor om vartannat, såhär i vårbrytningen; och som vanligt får jag väl tacka för de många kommentarer som influtit till den här bloggen. En sådan kommentar utgörs kanhända av vad den gode Mohammed Omar i Uppsala skrivit på sajten ”Det Goda Samhället”, där han redogör för sina högst personliga erfarenheter av den nyss stundade Vårdagjämningen, och Segerblotet, även om han inte verkar vara underrättad om att det heter Segerblot, det som vi hedningar håller så här års. Alla människor överallt kan inte vara underrättade om allt, men var och en blir ändå salig på sin tro.

Saven må stiga och livet vakna…

 

Som ni kanske vet var herr Omar en kort period av sitt liv influerad av radikal islamism, men kom på bättre – läs hedniska – tankar, och ångrade sig. Eddie Råbock, som han egentligen heter, blev en stor Sverigevän, och en av de många, som i likhet med mig försvarar en dialog kring det svenska, vår kultur och allt det, vi kallar ett gott samhälle. Och, på morgonen idag, skrev han såhär:

De svenska festernas starka koppling till årstiderna och den rika kultur som växt upp kring dem gör att de går att fira oavsett om man tror eller inte. Det går att fira en rik jul utan kristna inslag. Det finns tillräckligt mycket av religiöst neutrala eller sekulära sånger, dikter, lekar, ritualer och annat för att man ska kunna fylla julen med kvalitativt innehåll. Julen är ju, liksom de flesta av våra fester, äldre än kristendomen. — —

Den 20 mars inföll årets vårdagjämning. Nu lämnar vi vintern bakom oss och går mot vår. Det innebär att dag och natt blir lika långa på norra halvklotet, sedan blir dagarna sakta längre än nätterna fram till sommarsolståndet då det vänder igen. Jag och några vänner markerade tillfället genom att besöka kung Björns hög, en gravhög från bronsåldern, i Uppsala. Över oss lyste en vacker fullmåne medan en av oss läste dikter. Kvällen den 21 mars blev månen ännu vackrare – då var det en så kallad superfullmåne.

Hans tidigare liv är heller inget jag håller emot honom, eftersom jag tror på förlåtelse, och den goda gärningens makt att utplåna det gamla. herr Omar redogör för hur oerhört torftig den islamska religionen är, och hur få fester kring årstiderna och årets och äringens gång det finns i denna Abrahamitiska ökenkultur. Men, sedan börjar han låta alldeles som det Sverigedemokratiska Partiprogrammet, och det tänker jag inte citera. Han påstår likt SD, att Jesus och kristendomen skulle vara en ”omistlig” del av det svenska kulturarvet, och att denna förbannade kristendom skulle ha med den svenska våren att göra. På vad sätt då ? Jag måste först som sist säga att jag inte alls håller med honom, och jag kan – med all respekt för just hans åsikter och rätt att utöva sin tro, precis som jag utövar min inte alls tycka, att ”berättelsen om Jesus är viktig såhär års” eller ”kristus är det sanna ljuset” och alla andra slitna klyschor han svänger sig med.

Vad har Sadistisk Bögporr, ihjältorterade män i minimala ländskynken osv med Vårens ankomst att göra ? Är det en ”kärlekens religion” som använder så avskyvärda symboler ?

Ständigt tjafsar och lallar dessa tjatiga kristna vidare om samma sak, samma sak, samma sak. Jesus hit, och kristus dit. De är tydligen helt oförmögna att inse, att alla människor inte delar deras religion, och inte vill ha alla dess oaptitliga inslag, kannibal-ritualer (sk ”helig nattvard”) och så vidare ute i den svenska naturen, eller sina vardagsrum. Mohammed Omars inlägg luktar tyvärr ”fornsederi” lång väg, och jag måste säga att jag är hjärtligt trött på denna eviga blandkultur, detta Multikulturella Mischmasch och denna eviga kristendom, som vissa personer jämnt och ständigt skall komma släpande på.

Jag känner igen tendenserna. Hur många gånger har jag inte stått vid Uppsala Högar, och inte just Hågahögen som Mohammed Omar skriver om, och tvingats lyssna till någon jäkla fåne till Söndags-Schaman, som kräver att vi alla – som samlats där av hedniska skäl och för en hednisk anledning – ska börja ”tillbe jesus-kraften” och andra sakramentskade dumheter i den stilen. Jag tillber själv ingen jesus-kraft. Jag har aldrig gjort det, jag kommer aldrig någonsin att göra det. Jag har tydligt och klart deklarerat min hållning här i essän ”Nemo Soter!” eller ”Inga frälsare!” under rubriken ”Asatro” här ovan. Om ni inte har förstått vad Asatro och Polyteism är, rekommenderar jag att ni läser det inlägget om igen, och kanske även allas vår vän Herr Omar även bör göra det, ifall han inte förstått mig. Jag är inte ”Fornsedare”. Jag står inte för New Age, Ökentro eller någon halv kristendom, där man hela tiden ska ”sälja på” oss frälsaren bakvägen, på det oärligaste av sätt.

Blandkultur gör ingen människa glad… Det förstör bara för alla. Varför inte välja det klara och det enkla ?

Jag vill kunna utöva min tro helt utan kristna inslag, och jag ser inte kristendomens barbari och anskrämlighet som någon ”omistlig” del av den svenska och Nordiska kulturen överhuvudtaget. Även min parhäst Henrik Andersson från bloggen ”Ideell Kulturkamp” – för just detta är vad det handlar om – det är en kamp mellan kulturer, lika gammal som historien själv – frågar idag retoriskt, om inte kristendomen och islam bör totalförbjudas i Sverige. Det ligger faktiskt något i denna fråga. Man har förvisso rätt att ställa den, och Henrik Andersson har också gjort en omröstning, där envar kan redovisa sin åsikt i frågan, om man nu har någon.

Så långt som ett totalförbud behöver vi kanske inte gå, men för dagen tänker jag även på vad Patrik Lindenfors från Humanisterna sagt. Religionsfrihet är även frihet att få utöva sin egen religion, helt utan inslag från vissa andra, dödsfixerade religioner.

Kristendomens våld, äckel, ätande av lik och vampyr-ritualer, där man låtsas dricka den påstådde ”frälsarens” blod osv passar inte här i Sverige. Redan under vår första kristna tid var det många i Uppsala-trakten, som protesterade emot kristendomens grymma och barbariska riter. I mitt sällskap råder faktiskt ett totalförbud emot all kristendom och allt kristet, eftersom vi avsvurit os detta för länge, länge sedan.  Med all respekt, sagda kristendom får lov att finnas, javisst, men inte hos mig, och den kan lämpligen lämna oss Hedningar ifred, samt befinna sig någon annanstans. En ärligare, rakare och på många sätt bättre inställning, vore att respektera varandras kulturer, och inte blanda ihop dem – det blir mitt svar till Mohammed Omar, och därmed lämnar jag denna debatt för idag.

En Vårdagjämnings-hälsning av ett helt annat slag kommer från sajten ”poeter.se” där en viss Peter Olausson hälsar Våren. Han gör det också totalt jesus-fritt, och utan att blanda ihop kristendomen med vårdagjämningen, för i det sammanhanget har den ingenting, ingenting alls att göra eller hämta. Låt oss Hedningar ha vår egen vår för sig !

 

Vårdagjämning

Tranan flyger in från söder
bär en eld på starka vingar
ropar högt mot sol och måne
talar om att tiden kommit
– för att leva, för att grönska
för att öppna frusna vatten
så att vågorna kan dansa

Vinterns dagar är till ända
Våren öppnar ljusets portar
slår upp gläntor mitt i skogen
för en eldring och för grönblad
– eld för möte, eld för kärlek
eld som speglar öppna hjärtan
eld för drömmarna om livet

Måne, må du lysa kvällen!
Må ditt silver dala sakta
ner mot oss som väntar stilla
på en stund av frid vid träden
Silvergnistor, silverfingrar!
Ljus ur mörka urtidsbrunnen
föds för oss, för hopp och längtan!

 

Håll Sverige rent – Håll tankarna och naturen ren !

Vårmåne och Segerblot

av

Jag har sagt det förut. Och jag säger det igen: ”Vid slutet står segern”.

Få vet varifrån detta citat egentligen kommer ifrån, och även om en del personer i sin fundamentala okunskap skulle börja skrika högt och yla som sinnessjuka och besatta, bara de visste; vill jag bara ha sagt först som sist att jag inta har några politiska avsikter alls med just detta uttalande, som är mycket generellt hållet. Idag är det dagen för Segerblotet enligt den Asatrogna och gamla Nordiska kalendern, för Segerblot infaller alltid på den första fullmånen efter Vårdagjämningen. Just i år, 2019 råkar det slumpa sig så att en sk ”supermåne” infaller, vilket bara betyder att månen är något närmare jorden än vanligt. Nästa gång detta fenomen inträffar är om bara fem år, inte om 68 år som en del mediakällor felaktigt hävdar. Skillnaden i avstånd är inte mer än 0,1 % i verkligheten, och varje någotsånär kunnig fotograf vet att man kan få månen att verka betydligt större på bild genom att fotografera en stor och känd byggnad från ett relativt långt avstånd, månen – som ligger längre bort i bild – kommer då att se mycket stor ut i förhållande till byggnaden, som blir relativt liten – avståndet fram till månen är ju såpass stort, att dess relativa storlek alltid blir densamma, om ni förstår hur jag menar.

Visst, månskivan verkar stor jämfört med Öresundsbron, då den dessutom står nära horisonten, men vad betyder det då, ni okunniga DN-journalister ?

Segerblotet, som vi Asatroende idag firar, skall inte blandas ihop eller förväxlas med Vanadisblotet vid Valborg, som infaller mycket senare under våren. Och vad vi firar är ljusets och därmed vegetationens seger, ingenting annat. De kristna fjantar och dillar en massa om ”obefläckad avelse” (ett rent brott mot naturen, och något som inte kan existera där) och ”jungfrufödslar” såhär års. Något mer naturvidrigt och väsensfrämmande är svårt att alls tänka sig, och hur som helst vet de inte, att den sk ”Vårfrudagen” har ett hedniskt ursprung, och inget annat. I Folketymologin blev senare ”vårfrudagen” eller ”vafferdagen” som den uttalades i vissa svenska dialekter senare våffeldagen, och därför äter vi ännu våfflor den 25 mars, men det danska och sydsvenska ”fruedag” blev för lantbrukaren och bonden också ”fröedag” eller Frejas dag, för det var så Hedningarna i Norden förstod dessa kristna griller..

Vårfrun – målning av Anita Lindstrand

 

Kristendomens madonna-gestalt är en ren stöld från de äldsta polyteistiska religionerna i Världen, för exakt samma motiv fanns redan före år 2600 innan kristus. Redan då firade man i det gamla Egypten Isis, en himmelsgudinna med vingar och falkhamn, som troddes göra så att våren kom. Där ansåg man – som nästan överallt i Främre Orienten och Medelhavsområdet, att Solen skulle vara en manlig gud, och inte en kvinnlig, som hos oss. Med tanke på att solen där är mycket mer stark och förhärjande, särskilt sommartid, låg det nära till hands, men här i Norden har vi för det mesta tänkt oss solen som kvinnlig, likt Siv och Sunna. Äringsguden Frej, som motsvarar den Egyptiske Osiris, var för oss en himmelsgud, inte en fruktbarhetsgud under jorden i första hand.

Det finns flera forskare, som på fullt allvar sett en koppling mellan Bohusläns hällristningar från Bronsåldern, och den fullt samtida Egyptiska kulturen. De första böckerna om detta såg dagens ljus redan på 1960.talet, men sedan dess har få vågat utveckla temat. Myten om Isis och Osiris (vars kroppsfärg var grön) handlar om att den senare blev styckmördad av sin onde bror, åskguden Set, och att Isis i sin förtvivlan försökte samla ihop sin döde makes kroppsdelar, som låg utspridda över jorden. Hon saknade särskilt en alldeles speciell kroppsdel, som hade mycket eller rättare sagt allt med den manliga fruktbarheten att göra, för utan den, kunde hon inte leva; och heller inte bli fruktsam. Jag hoppas alla mina kvinnliga läsare är tillräckligt intelligenta för att förstå exakt vilken manlig kroppsdel jag pratar om, för man kan INTE bli med barn genom änglar. Enbart de kristna, som är lite bakom flötet; så att säga, tror att det går till så, och det finns visserligen enstaka kvinnor idag som ännu hävdar rena dumheter i stil med: ”Min pojkvän är minsann en ängel” men i verklighetens värld går det inte till på det viset. Karlar är inga änglar, och inte kvinnorna heller – och vad Isis, himladrottningen, var ute efter, var förstås en riktig karl och inget annat.

Hällristning från Tuvene, nära Tanum i Bohuslän från 1600 år fk. Till vänster i bild syns den behornade Tor, åskguden, ha samlag med sin hustru Siv, solkvinnan. I mitten lyfter Tor ett gravskepp (jfr den Egyptiska solbåten) och välsignar en liggande död man (ja, det syns att det är en KARL, eller hur flickor ?) med lyft hammare. Jämför också den sittande, kvinnliga figuren under liket, vars pose också starkt erinrar om sittande, Egyptiska gudastatyer…

Alla känner vi till myten om Tors fiskafänge, och hur han bar i land jätten Hymers båt, ibland liknad vid en bryggkittel och stor som himmelskupan (det var den som användes för att brygga ölet vid Ägirs gille) efter att ha gett jätten en örfil, så att han damp i sjön. Den ”båtlyftarbragden” har forskare räknat till inte mindre än 60 avbildningar av, bara i Bohuslän – och den Egyptiske solgudens båt, tänktes också fara över himlen, tills den var nära att bli slukad av Aphopis-ormen, eller Apep, de Egyptiska myternas Midgårdsorm… Som besegrades av Set – också en rödskäggig åskgud, precis som Tor. (läs noga den text som ni får se genom att följa denna länk)

Solkvinnan Siv eller Sunna, Tors hustru enligt Henrik Andersson

Isis letade än här, än där. Ja, hon letade både här och där. Men till sist fick hon ändå tag i den felande delen, och det hon bara m-å-s-t-e ha. Först då blev hon fruktsam. Först då – och bara så och endast så – kunde hon få barn, och så kom våren åter – sedan gudinnan väl väckt liv i sin döde make igen, och fått vad hon var ute efter…. Här ser ni hur det gick till att återsända Osiris mumie till livet, enligt en papyrus från 1800 fk. Jajamen, det fanns sådana papyrusar att beskåda redan då. Intet nytt under solen, ej heller under kjolen, som vi Hedningar brukar säga.

”Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart…” lyder en känd svensk barnvisa…

I det gamla Egypten tillverkade man också små bilder av Osiris, och hans mest verksamma del, alltså själva verkansdelen i fruktsamhetsprocesen. Där var det inte som i dagens Sverige, där också små dagisbarn, som utsatts för kristet inflytande redan under den späda uppväxten, förvandlats till ”könsdysforiska” ADHD-offer, bara för att de inte haft några sunda manliga förebilder omkring sig, utan svaga, frånvarande fäder.

Det är viktigt med verkansdelarna !

Hedendomen och de hedniska religionerna har alltid förstått något, som Monoteisterna alltid saknat. De kristna har skällt oss Hedningar för att vara anhängare av fruktbarhetsreligioner, och använt den termen som om den vore en förolämpning. Det är till viss del sant – också Asatron ÄR en fruktbarhetsreligion, precis som alla andra religioner som dyrkar det sanna, goda och naturliga här i livet – till skillnad från kristendomens fokus på synd, plåga, död, skuld och straff. Men det är – som vi ska se – inte allt som hedendomen är, har varit och fortfarande kan vara – även om de kristna, fruktansvärt rädda för allt som verkar sex, som de ju är, som vanligt försökt vantolka alltsammans.

och somliga hedningar har FÖRSTÅTT vad livet går ut på, hur det blir till och vad vissa symboler de facto betyder…

De kristna förvandlade korset till en symbol för avskyvärd tortyr, död och lidande. Ursprungligen stod det för det kvinnliga (upptill) förenat med det manliga (nedtill) och hur nytt liv blir till. Inser ni hur ?

Om inte, så skåda Isis falk som sänker sig ned över Guden – avbildad på samma sätt som på hällristningen från Tanum…

Kristna, Muslimer och Judar har alltid varit rädda för den mänskliga sexualiteten – och särskilt då kvinnlig sexualitet, samt det manliga könsorganet.. Det är ett av deras religioners mest utmärkande kännetecken. De är besatta av en dödskult, medan hedningarna helt skamlöst hyllar livet i alla dess former, och dess rikedom. Och de skäms inte för sig, dessa hedningar – inte jag heller, förresten. Nymoralisterna förfasar sig, och vissa hedningar kan vid Segerblotet bara stanna vid det manliga, och har inte förstått den stora sanning, som i sig innesluter också det kvinnliga elementet, och som betyder fysisk förening med Freja, i tanke, ord eller handling. Hela tiden grips dessa nymoralister av skräck, ja av svartsjuka. Bara tanken på att någon hedning, framför en dator någonstans, eller kanske i sovrummet, har det mycket roligare och har ett mycket rikare liv än de någonsin haft, fyller dem med oresonligt hat och avsky. De spionerar och intrigerar emot sin nästa. De försöker förbjuda och ängsligt fördöma, och därigenom röjer de, att de är snöpta, svaga själar och kristna egentligen – de har inte skaffat sig Hedniska Tankar – helt enkelt.

Men våren kommer att segra, och det gör också pånyttfödelsen och livet. Var så säkra på det, godvänner…

För de snöpta och neurotiska kristna handlar ”passionshistorien” bara om död, lidande och fysisk tortyr. Alla hedningar vet, att verkliga passioner är något helt annat.

Misslyckandets Minister klantar till det igen…

av

Morgan ”Mollgan” Johansson och Regeringen Löfvén har misslyckats återigen, i den stora Världen utanför Asatrons ankdamm. Lagrådet och den Juridiska Sakkunskapen avvisar helt deras förslag till en skärpning av svensk terror-lagstiftning som rättsvidrig, trots att en skärpning av lagen i och för sig är välbehövlig, med tanke på vårt lands sårbarhet och utsatta situation. Men Regeringen vill på måfå kriminalisera hela organisationer, eller rättare sagt varje organisation, som den av något skäl tycker illa om, och det är inte förenligt med rättssäkerheten eller ens existensen av en rättsstat som sådan.

MISSLYCKANDETS MINISTER. Mannen som föreslog ett förbud emot Runor, och vill skada det svenska kulturarvet, när alla vet att det är islamsk terrorism, som är det stora hotet emot Sverige.

Det är inte första gången Lagrådet och alla någotsånär insatta personer reagerar emot Regeringen Löfvéns beteende, samt dess förslag. Förra året gav Lagrådet svidande kritik emot den sk Gymmnasielagen, regeringens förslag om uppehållstillstånd för ensamkommande som studerar, ungefär som om Sverige skulle ha någotslags ansvar för varenda person som helt utan legala asylskäl tar sig in i landet, bara för att utnyttja vårt utbildningssystem. En absurd situation, som inte gynnar Sveriges egna medborgare, eller svenskfödda barn och ungdomar.

”Gränsen har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”, skrev Lagrådet. Regeringen och Centerpartiet gick emot lagrådet och skapade gymnasielagen och de utan asylskäl som skulle utvisas har fått stanna i Sverige. Och Regeringens inkompetens och oförmåga att hantera situationen, ligger åter i öppen dag. Man har framhållit för Morgan Johansson att han är okunnig, och att hans förslag om runförbud – som så mycket annat – bara är till skada för vårt eget land, men han vägrar att lyssna, och inse faktum.

Regeringen Löfvén vilar på mycket svag grund, då den bara stöds av knappt 30 % av folket. Under förra valet förekom minst 90 anmälningar om valfusk, om man får tro medierna, och av de anmälningarna utreds fortfarande 28 stycken, men inte ett enda resultat av de utredningarna har visat sig hittills, trots att det var mer än sex månader sedan valet ägde rum. Vi vet alla vad som hände sedan. Riksdagen, vårt nationella parlament, ogiltigförklarade Regeringen Löfvén två gånger i rad, och krävde dess avgång. Ändå har denna lilla nomenklatura och dess handgångna Ministrar, krampaktigt hållit sig kvar vid makten genom en mycket ful och osmaklig uppgörelse bakom folkets rygg, och vägrat låta kunnigare och kompetentare människor tillträda.

Reinfeldt skadade den svenska statens förmåga att försvara sig. Regeringen Löfvén har förstört den i grund, och saknar förmåga att ens sköta den mest elementära lagstiftning.

 

Genom alla de mörka åren med Reinfeldt har vårt lands försvarsförmåga och självständighet bara minskat. Den avgående chefen för den Militära Underrättelsetjänsten i vårt land ställde sig så sent som igår rakt fram i Statstelevisionen SVT och redogjorde för de växande säkerhetshoten.

Och vad gör Regeringen då, i just precis den situationen ?

Jo, den lägger fram lagförslag som inte fungerar, därför att de är uselt genomarbetade – och påstår att man ska kriminalisera användandet av Tyr-runan och Odal-runan.

Vem är egentligen hjälpt av en sådan politik ?

Den som inte kan stava, ska heller inte protestera. Det heter E-r-t på svenska, inte ”Erat”….