Kommunpoeten…Hatad, Älskad, kanske Hedning… ??

Rimmar i timmar
gör yrkesmedveten
Kommunpoeten.
Skriver han för dagen,
eller för evigheten ?

– Dikt av ”Hedningen”, 2022-05-31

Att Tranemo Kommun i Västergötland numera kan ståta med en egen Kommunpoet, har förstås inte gått er hedning spårlöst förbi. Redan förra hösten började ett drev i media om att närmare 900 000 kronor skulle ha investerats i ett lokalt projekt, med syfte att anställa just en poet. Då – hösten 2021 – reagerade jag själv negativt på det hela – men efter flera uppslag i SvD:s pappersupplaga – som jag bara skumläste för fem dagar sedan, och inte alls tog del av ordentligt, har jag ändrat uppfattning, och svängt om 180 grader i frågan.

Ich hatt’ ein kameraden, ein besser findst du nicht !  Kommunpoet Jimmy Alm inställer sig för tjänstgöring ! (bildkälla: SvD)

Som jag uppfattat saken, är detta inte ett slags Poeta Laureatus-befattning, eller en ren sinekur, som bara tilldelats en lokal begåvning lite hur som helst, kanske tillsammans med en egen tjänstebostad i form av ett gratis kulturhus, och massor av fringe benefits – inte i något av landets tre storstadsregioner eller ens någon universitetsstad, utan en ren landsortskommun i Västergötland.

Ånej. Kommunpoeten är en vanlig mellangrå tjänsteman – föreställer jag mig åtminstone – och har även andra uppdrag och sysslor – poesin eller själva skaldskapet måste uppfattas som en ren tillika-uppgift – och kanske tjänstgör vederbörande poet i sin dagliga gärning på ortens fritidsförvaltning, kulturförvaltningen eller till och med den såkallade ”Upplevelseförvaltningen” eftersom det numera faktiskt förekommer i flera kommuner att ingenting lever upp till sitt namn, medan kommuninvånarna upplever att förvaltningen lever upp pengarna, en upplevelse av rang, fast det mesta verkar leva upp och ner och ingen återupplivning sedan står att få, så att säga.

Det påminner om någon revymakares gamla kuplett om Nizhny Novgorod, förresten:

Inte min älsklingsplätt
Nizhny Novgorod
Men den enda djävla plätt jag nånsin sett
Nizhny Novgorod

Och man har redan gjort mig grundligt införstådd
med att jag kommer att bli präktigt klådd
ifall jag funnen är som gådd
för långt ifrån just –
Nizhny Novgorod

En del människor tillbringar väl förmodligen hela sitt liv i Tranemo med omnejd, skulle man förmoda – och upplever väl inte något kulturliv heller. Kanhända är det där kommunpoeten kommer in i bilden, som ett slags bygdeoriginal, ett lokalt snille – vad vet väl jag – men just ordet eller termen ”bydgeoriginal” är en hedersbeteckning i mina ögon, eftersom det krävs ganska mycket för att stå ut med att vara ett sådant, och det gäller väl också de flesta kommunpoeter.

Jimmy Alm har blivit årets mest utskällda man, inte bara i sin hemtrakt, utan också i Sociala media – läser jag i bladen. Nå – välan – säger jag då – då måste väl karln vara Hedning, för var han det inte från början, så har han blivit det – åtminstone i de flestas – och Etablissemangets ögon.

Jag föreställer mig honom lite som Stig Dagerman – han med sina Dagsedlar – eller som en dagsvers-makare i stil med Alf Henriksson – tillräckligt beläst för att veta vad han talade om, klassisk humanist ut i fingerspetsarna, och om inte det så i alla fall en genuint proletär diktare, kanske en tragisk och något vilsen poet, i stil med Nils Ferlin.

Tranemo Kommun, förresten – har en trana i sitt vapen – inte beväpnad med en sten i ena klon, vilket heraldikens tranor alltid har – utan med en glasblåsarpipa.

Enligt Wikipedia och Riksarkivet skall vapenskölden se ut såhär. Inte alla kommuner i Sverige har ens något Kommunvapen heller, fastän detta annars är standard över så gott som hela EU. Vissa – som Tomelilla Kommun i Skåne, har spårat ur fullständigt och försöker använda en lokal staty som någotslags logotyp istället, och en del storstadskommuner gör förstås ännu fantasilösare saker, trots att Riksheraldikerämbetet – som jag skrev om igår – faktiskt finns, och ser till att vi har en ordnad skyltning för alla statliga myndigheter, själva Riket, Länen – numera fegt utbytta emot ”Regioner” utan att det egentligen påbjudits i lag – och till sist kommunerna.

Om nu detta är nära nog EU-standard, så varför skulle inte ett lokalt kulturliv, bestående av åtminstone en Kommunpoet med uppgiften att i ord skildra varje orts egenart, traditioner och historia få finnas ? Tjugo år eller mer kan gå innan idiotiska, trögfattade och av sin prestige fullkomligt uppblåsta och låsta kommunpolitiker kan enas om någon gemensam symbol att få gillad och stadfäst, rent heraldiskt – och innan dess har de knappt något giltigt brevpapper att utfärda sina skrivelser på.

Tranan, till exempel – är vaksamhetens fågel enligt heraldiken, och stenen som den vanligen håller upplyft i ena klon påstås den enligt legenderna hålla för att den omedelbart skall vakna, ifall stenen faller till marken om eller när tranan faller i sömn. En lämplig symbol även för kommunens poet, som ständigt inte bara bör utan skall vara med när och där något händer, ibland förvaltningen eller medborgarna.

För sina insatser och sin överlevnad under det gångna året tilldelas Jimmy Alm härmed årets Kulturpris från Samfundet Särimner, utgjort av Ganska Lilla Särimner i Trä.

Vi har också instiftat det vanliga kulturpriset, samt Särimner med Svärd, Särimner med Eklöv och Svärd, och så till sist Stora Riddarkorset av Särimner med Svärd, Eklöv och Briljanter. Dessa grader tillkommer icke mig att dela ut ensam, vore jag ens Ordförande i Sällskapet för Inbördes Beundran, vilket jag skrev om så sent som igår. Den sista och högsta utmärkelsen har bara utdelats en enda gång, och tillföll Jim Lyngvild i Danmark, på grund av hans enastående insatser för Asatron i Danmark, tillika näringsliv och kulturlivet som helhet i detta nära grannland. Det kan gå flera generationer eller århundraden innan den utmärkelsen åter utdelas, skall ni veta; och ska man ens pretendera på den, måste man vara bevisat, dokumenterat hednisk, Asatroget ortodox och dessutom en mångsysslare utan all ände. Därför är det mycket få, ytterst få, ja knappt ens någon mänsklig varelse överhuvudtaget, som ens når dit.

Samfundet Särimner är esoteriskt, icke exoteriskt till sin natur, och alltså solis sacerdotibus eller endast för de invigda. Det räknar ungefär 700 medlemmar, och måste tvivelsutan räknas som mycket farligt, ja en stat inuti själva staten.

”Be careful, be very careful – because we are organized now !”

Ett annat bygdeoriginal – och kanske en kommunpoet in spe – det fanns inga kommuner alls i Sverige på hans tid – var en viss Johannes Olsson (1818 – 1886) – känd som ”Bråna-Smeden – och för mig påminner han också ganska mycket om Jimmy Alm av idag, kommunpoet som han nu är eller har blivit. Bråna-Smeden kom i och för sig från trakten av Mellerud i Dalsland, och inte från Tranemo i södra Västergötland, men det gör för tillfället mindre.

”Kommunpoeter” har funnits tidigare – här är en lämplig kandidat till den titeln…

Han var son till en lokal klockare, men började redan som barn revoltera emot all kristendom, och återgå till vårt folks hedniska ursprung. Det berättas att när klockaren äntligen skulle skicka sonen ur huset och sända honom till skola i Vänersborg för att så småningom bli kristpräst, så skrek den ännu unge rimsmeden att ”Nu kommer jag inte tillbaka, innan jag blir doktor i Wittenberg!” och då ansåg fadern att det var högmod, samt ett hån emot de kristnes gud, så Johannes Olsson fick ingen utbildning alls – men blev otroligt beläst med tiden, och slukade alla texter och all information han kom åt – samt blev utrustad med ett otroligt minne. Dessutom var han också byns lokale urmakare, som alltid visste vad klockan var slagen. Han vägrade tydligen tro på en allsmäktig gud, i alla fall på så sätt att han var rationalist och praktisk, som de flesta bönder.

Han blev aldrig utgiven i bokform heller, utom sent i livet,  och sporadiska alster fanns att läsa i någon lokal 1800-tals tidning i Åmål eller just Vänersborg – och han levde nästan enbart i Järns socken – på så sätt var han en verklig smed – och dessutom grovt satirisk, folklig om ni vill – någonting en ”Kommunpoet” väl också bör vara. Hans dikter spreds från mun till mun, och kopierades hela bygden över i lösa vaxdukshäften. I pigkammare och drängstugor lästes han, kanske också på bondgårdarna, men aldrig i fint folks gemak. Vaxdukshäftena, sångerna och allt det andra förresten – kan nog betraktas som dåtidens ”sociala media”

Flera tusen dikter var hans verk, och enligt Erling Matz i ”Bohusläns och Dalslands sällsamheter” ville man till sist bränna hela hans produktion, men så sent som 1974 hittades nya originalmanuskript på trakten – de var använda som omslagspapper för långrevar, tafsar och fiskedon – eftersom Brånasmen struntade i kyrka, husförhör och alltihop – han vägrade att ha med Svenska Kyrkan att göra, tycks det – och efter att en lokal hembygdsforskare ryckt in, förvarades hans dikter så sent som på 1970-talet i den fd. arresten till Melleruds Tingsrätt – smeden blev till exempel åtalad genom de kristnas försorg, för ”sårande av tukt och sedlighet” eftersom han hade skrivit följande:

Denne sme’n går på liksom en tjur – sa’n !
Låsen springer för var mödomsbur – sa’n !
Snart i varje tärna
smeden skjuter gärna
en ny varelse, en ny natur – sa’n !

Nästan varje vacker flicka vill – sa’n !
låna smedel kil och fil och drill – sa’n !
Alla flickor kilas
vilja nu och filas
trinna utantill och innantill – sa’n !

Vi vet alla att ”Det är Hårda Bud i Mellerud!” På 1860-talet utbröt en fruktansvärd svält, och svenskar emigrerade i massor till Amerika. I Dalsland var det så illa, att folket bokstavligen frös och svalt ihjäl – och till Järns socken beviljade man 1700 riksdaler ”till de nödlidande” som det hette. Men – den kristna sockenstämman och ortens pamp, en viss Andreas i Siribyn, drev igenom att man skulle  bygga ut ortens kyrka istället, för alla pengarna – och låta de fattiga arbeta. Men nästan inga individer fanns, som alls kunde klassas som arbetsföra – där fanns knappt några vuxna män kvar, utan kärringar och utsvultna barnungar mest och när Brånasmeden ställde sig i spetsen för en folklig protest, åtalade Domkapitlet i Karlstad honom – och stämde honom inför Häradsrätt…

Åtalspunkten var ärekränkning, men man lyckades aldrig fälla Brånasmeden, som hela tiden svarade domstolen med fler dikter, och inlagor på vers. Och vid frikännandet skrev han:

Jag tryckte handen på en bov / sen gick jag hem och tvätta näven…

Länsman, som varit åklagare för kyrkans sak, kom efter med häst och vagn i sällskap med Kronofogden, som hånfull lär ha ropat;

”Du smed som har svar på allt – Vad har de för sig i helvetet just nu ?”

Och Bråna-sme’n han svarade;

Jo, där stekes och bräses med väldig flit – för det väntas båd fogdar och länsman dit !

Sånger och romaner har också skrivits om Brånasmeden, som var ”Kommunpoet” redan för mer än 140 år sedan. Hans liv var en berättelse om svåra tider, om rättsövergrepp, översitteri och andefattig kristendom samt inte minst bymentalitet.

Men sådant finns idag också, som vi vet. Det är inte bara såkallade ”Kommunpoeter” som hela tiden råkar ut för det…

”Ayatollah-Visan” (en liten sång, tillägnad våra Ledande Socialdemokrater…)

AYATOLLAH-VISAN

melodi: Kullerull-Visan, Anders Frisell (1870-1944), ”Gånglåt från Mockfjärd

 

”Kolla in Imamen, som fixar bidelitebidrag åt sig själv
och pengar från Löfvén, de flyter in likt en brusande älv.
Ni ser väl hur han promotelimotar åt Ibn Rushd
och bedriver för Islam sitt bidrags-fusk !”

”Ayatollhorna de små, med Rosende Liljor, målade i hyn…”

Å han vill att vi ska gå tillsammans
ner till alla arga Ayatollorna i byn,
ja till Ayatollorna de små – med rosende liljor målade i hyn

Sen förklarar han sin stora jidelidelittan ja Jihad
med svärdshugg och med bomber utan krus
och alla Kuffar de ska skjuteliteskjutas med gevär
medan Islameriet släcker alla ljus i svenska hus

Å Talibaner jubla och de videlitevirvlar utan vett
Ja – med kriminella Ayatollor som suger djävligt fett
i sin mördar-dans, likt en rosende bukett..

”I sin mördar-dans, likt en rosende bukett…”

Men Stefan Löfvén han skratteliskrattar titt som tätt
och säger som Antje J, att IS de har rätt
Små Ayatollor, som ska få bombelibomba hela Sverige, rätt och slätt
medan Nomenklaturan den ses trippa fram på tå..

Å han vill att vi ska gå tillsammans
ner till alla arga Ayatollorna i byn,
ja till Ayatollorna de små – med rosende liljor målade i hyn