Kommunpoeten…Hatad, Älskad, kanske Hedning… ??

Rimmar i timmar
gör yrkesmedveten
Kommunpoeten.
Skriver han för dagen,
eller för evigheten ?

– Dikt av ”Hedningen”, 2022-05-31

Att Tranemo Kommun i Västergötland numera kan ståta med en egen Kommunpoet, har förstås inte gått er hedning spårlöst förbi. Redan förra hösten började ett drev i media om att närmare 900 000 kronor skulle ha investerats i ett lokalt projekt, med syfte att anställa just en poet. Då – hösten 2021 – reagerade jag själv negativt på det hela – men efter flera uppslag i SvD:s pappersupplaga – som jag bara skumläste för fem dagar sedan, och inte alls tog del av ordentligt, har jag ändrat uppfattning, och svängt om 180 grader i frågan.

Ich hatt’ ein kameraden, ein besser findst du nicht !  Kommunpoet Jimmy Alm inställer sig för tjänstgöring ! (bildkälla: SvD)

Som jag uppfattat saken, är detta inte ett slags Poeta Laureatus-befattning, eller en ren sinekur, som bara tilldelats en lokal begåvning lite hur som helst, kanske tillsammans med en egen tjänstebostad i form av ett gratis kulturhus, och massor av fringe benefits – inte i något av landets tre storstadsregioner eller ens någon universitetsstad, utan en ren landsortskommun i Västergötland.

Ånej. Kommunpoeten är en vanlig mellangrå tjänsteman – föreställer jag mig åtminstone – och har även andra uppdrag och sysslor – poesin eller själva skaldskapet måste uppfattas som en ren tillika-uppgift – och kanske tjänstgör vederbörande poet i sin dagliga gärning på ortens fritidsförvaltning, kulturförvaltningen eller till och med den såkallade ”Upplevelseförvaltningen” eftersom det numera faktiskt förekommer i flera kommuner att ingenting lever upp till sitt namn, medan kommuninvånarna upplever att förvaltningen lever upp pengarna, en upplevelse av rang, fast det mesta verkar leva upp och ner och ingen återupplivning sedan står att få, så att säga.

Det påminner om någon revymakares gamla kuplett om Nizhny Novgorod, förresten:

Inte min älsklingsplätt
Nizhny Novgorod
Men den enda djävla plätt jag nånsin sett
Nizhny Novgorod

Och man har redan gjort mig grundligt införstådd
med att jag kommer att bli präktigt klådd
ifall jag funnen är som gådd
för långt ifrån just –
Nizhny Novgorod

En del människor tillbringar väl förmodligen hela sitt liv i Tranemo med omnejd, skulle man förmoda – och upplever väl inte något kulturliv heller. Kanhända är det där kommunpoeten kommer in i bilden, som ett slags bygdeoriginal, ett lokalt snille – vad vet väl jag – men just ordet eller termen ”bydgeoriginal” är en hedersbeteckning i mina ögon, eftersom det krävs ganska mycket för att stå ut med att vara ett sådant, och det gäller väl också de flesta kommunpoeter.

Jimmy Alm har blivit årets mest utskällda man, inte bara i sin hemtrakt, utan också i Sociala media – läser jag i bladen. Nå – välan – säger jag då – då måste väl karln vara Hedning, för var han det inte från början, så har han blivit det – åtminstone i de flestas – och Etablissemangets ögon.

Jag föreställer mig honom lite som Stig Dagerman – han med sina Dagsedlar – eller som en dagsvers-makare i stil med Alf Henriksson – tillräckligt beläst för att veta vad han talade om, klassisk humanist ut i fingerspetsarna, och om inte det så i alla fall en genuint proletär diktare, kanske en tragisk och något vilsen poet, i stil med Nils Ferlin.

Tranemo Kommun, förresten – har en trana i sitt vapen – inte beväpnad med en sten i ena klon, vilket heraldikens tranor alltid har – utan med en glasblåsarpipa.

Enligt Wikipedia och Riksarkivet skall vapenskölden se ut såhär. Inte alla kommuner i Sverige har ens något Kommunvapen heller, fastän detta annars är standard över så gott som hela EU. Vissa – som Tomelilla Kommun i Skåne, har spårat ur fullständigt och försöker använda en lokal staty som någotslags logotyp istället, och en del storstadskommuner gör förstås ännu fantasilösare saker, trots att Riksheraldikerämbetet – som jag skrev om igår – faktiskt finns, och ser till att vi har en ordnad skyltning för alla statliga myndigheter, själva Riket, Länen – numera fegt utbytta emot ”Regioner” utan att det egentligen påbjudits i lag – och till sist kommunerna.

Om nu detta är nära nog EU-standard, så varför skulle inte ett lokalt kulturliv, bestående av åtminstone en Kommunpoet med uppgiften att i ord skildra varje orts egenart, traditioner och historia få finnas ? Tjugo år eller mer kan gå innan idiotiska, trögfattade och av sin prestige fullkomligt uppblåsta och låsta kommunpolitiker kan enas om någon gemensam symbol att få gillad och stadfäst, rent heraldiskt – och innan dess har de knappt något giltigt brevpapper att utfärda sina skrivelser på.

Tranan, till exempel – är vaksamhetens fågel enligt heraldiken, och stenen som den vanligen håller upplyft i ena klon påstås den enligt legenderna hålla för att den omedelbart skall vakna, ifall stenen faller till marken om eller när tranan faller i sömn. En lämplig symbol även för kommunens poet, som ständigt inte bara bör utan skall vara med när och där något händer, ibland förvaltningen eller medborgarna.

För sina insatser och sin överlevnad under det gångna året tilldelas Jimmy Alm härmed årets Kulturpris från Samfundet Särimner, utgjort av Ganska Lilla Särimner i Trä.

Vi har också instiftat det vanliga kulturpriset, samt Särimner med Svärd, Särimner med Eklöv och Svärd, och så till sist Stora Riddarkorset av Särimner med Svärd, Eklöv och Briljanter. Dessa grader tillkommer icke mig att dela ut ensam, vore jag ens Ordförande i Sällskapet för Inbördes Beundran, vilket jag skrev om så sent som igår. Den sista och högsta utmärkelsen har bara utdelats en enda gång, och tillföll Jim Lyngvild i Danmark, på grund av hans enastående insatser för Asatron i Danmark, tillika näringsliv och kulturlivet som helhet i detta nära grannland. Det kan gå flera generationer eller århundraden innan den utmärkelsen åter utdelas, skall ni veta; och ska man ens pretendera på den, måste man vara bevisat, dokumenterat hednisk, Asatroget ortodox och dessutom en mångsysslare utan all ände. Därför är det mycket få, ytterst få, ja knappt ens någon mänsklig varelse överhuvudtaget, som ens når dit.

Samfundet Särimner är esoteriskt, icke exoteriskt till sin natur, och alltså solis sacerdotibus eller endast för de invigda. Det räknar ungefär 700 medlemmar, och måste tvivelsutan räknas som mycket farligt, ja en stat inuti själva staten.

”Be careful, be very careful – because we are organized now !”

Ett annat bygdeoriginal – och kanske en kommunpoet in spe – det fanns inga kommuner alls i Sverige på hans tid – var en viss Johannes Olsson (1818 – 1886) – känd som ”Bråna-Smeden – och för mig påminner han också ganska mycket om Jimmy Alm av idag, kommunpoet som han nu är eller har blivit. Bråna-Smeden kom i och för sig från trakten av Mellerud i Dalsland, och inte från Tranemo i södra Västergötland, men det gör för tillfället mindre.

”Kommunpoeter” har funnits tidigare – här är en lämplig kandidat till den titeln…

Han var son till en lokal klockare, men började redan som barn revoltera emot all kristendom, och återgå till vårt folks hedniska ursprung. Det berättas att när klockaren äntligen skulle skicka sonen ur huset och sända honom till skola i Vänersborg för att så småningom bli kristpräst, så skrek den ännu unge rimsmeden att ”Nu kommer jag inte tillbaka, innan jag blir doktor i Wittenberg!” och då ansåg fadern att det var högmod, samt ett hån emot de kristnes gud, så Johannes Olsson fick ingen utbildning alls – men blev otroligt beläst med tiden, och slukade alla texter och all information han kom åt – samt blev utrustad med ett otroligt minne. Dessutom var han också byns lokale urmakare, som alltid visste vad klockan var slagen. Han vägrade tydligen tro på en allsmäktig gud, i alla fall på så sätt att han var rationalist och praktisk, som de flesta bönder.

Han blev aldrig utgiven i bokform heller, utom sent i livet,  och sporadiska alster fanns att läsa i någon lokal 1800-tals tidning i Åmål eller just Vänersborg – och han levde nästan enbart i Järns socken – på så sätt var han en verklig smed – och dessutom grovt satirisk, folklig om ni vill – någonting en ”Kommunpoet” väl också bör vara. Hans dikter spreds från mun till mun, och kopierades hela bygden över i lösa vaxdukshäften. I pigkammare och drängstugor lästes han, kanske också på bondgårdarna, men aldrig i fint folks gemak. Vaxdukshäftena, sångerna och allt det andra förresten – kan nog betraktas som dåtidens ”sociala media”

Flera tusen dikter var hans verk, och enligt Erling Matz i ”Bohusläns och Dalslands sällsamheter” ville man till sist bränna hela hans produktion, men så sent som 1974 hittades nya originalmanuskript på trakten – de var använda som omslagspapper för långrevar, tafsar och fiskedon – eftersom Brånasmen struntade i kyrka, husförhör och alltihop – han vägrade att ha med Svenska Kyrkan att göra, tycks det – och efter att en lokal hembygdsforskare ryckt in, förvarades hans dikter så sent som på 1970-talet i den fd. arresten till Melleruds Tingsrätt – smeden blev till exempel åtalad genom de kristnas försorg, för ”sårande av tukt och sedlighet” eftersom han hade skrivit följande:

Denne sme’n går på liksom en tjur – sa’n !
Låsen springer för var mödomsbur – sa’n !
Snart i varje tärna
smeden skjuter gärna
en ny varelse, en ny natur – sa’n !

Nästan varje vacker flicka vill – sa’n !
låna smedel kil och fil och drill – sa’n !
Alla flickor kilas
vilja nu och filas
trinna utantill och innantill – sa’n !

Vi vet alla att ”Det är Hårda Bud i Mellerud!” På 1860-talet utbröt en fruktansvärd svält, och svenskar emigrerade i massor till Amerika. I Dalsland var det så illa, att folket bokstavligen frös och svalt ihjäl – och till Järns socken beviljade man 1700 riksdaler ”till de nödlidande” som det hette. Men – den kristna sockenstämman och ortens pamp, en viss Andreas i Siribyn, drev igenom att man skulle  bygga ut ortens kyrka istället, för alla pengarna – och låta de fattiga arbeta. Men nästan inga individer fanns, som alls kunde klassas som arbetsföra – där fanns knappt några vuxna män kvar, utan kärringar och utsvultna barnungar mest och när Brånasmeden ställde sig i spetsen för en folklig protest, åtalade Domkapitlet i Karlstad honom – och stämde honom inför Häradsrätt…

Åtalspunkten var ärekränkning, men man lyckades aldrig fälla Brånasmeden, som hela tiden svarade domstolen med fler dikter, och inlagor på vers. Och vid frikännandet skrev han:

Jag tryckte handen på en bov / sen gick jag hem och tvätta näven…

Länsman, som varit åklagare för kyrkans sak, kom efter med häst och vagn i sällskap med Kronofogden, som hånfull lär ha ropat;

”Du smed som har svar på allt – Vad har de för sig i helvetet just nu ?”

Och Bråna-sme’n han svarade;

Jo, där stekes och bräses med väldig flit – för det väntas båd fogdar och länsman dit !

Sånger och romaner har också skrivits om Brånasmeden, som var ”Kommunpoet” redan för mer än 140 år sedan. Hans liv var en berättelse om svåra tider, om rättsövergrepp, översitteri och andefattig kristendom samt inte minst bymentalitet.

Men sådant finns idag också, som vi vet. Det är inte bara såkallade ”Kommunpoeter” som hela tiden råkar ut för det…

Envar sitt eget medborgarvittne

Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet har naturligtvis blivit omnämnd i denna blogg en gång tidigare, med sin bildbyline och allt. Jag kan försäkra er – kära läsare – att jag bara sprungit till skogs ett par dagar, min egen sorts hedendom trogen. Jag kan också intyga att jag med allra största nöje brukar läsa Tofve Lifendahls krönikor också, nu när hon råkar vara SvD:s högsta politiska chefredaktör, och därmed närapå allenarådande – föreställer jag mig – över vad som får sägas och tyckas i den alltjämnt ledande morgontidningen i Riket – DN:s kvalitet och vinklingar är ännu lägre, och om epitetet ”ledande” är det där inte längre tal, för DN leder mig allt som oftast inte till några Hedniska Tankar alls, även om det just idag – 30 Maj – förekommit ett lysande undantag.

Fru Ludvigssons stjärna lyser också ovanligt klart över min enkla boning just i kväll, trots att jag såklart inte skall drabbas av hybris, vilket också mitt kära dagblad varnar för. Hon har dristat sig att ta upp exakt samma ämne som jag, nämligen – med för mig väldigt klara hänsyftningar på vad jag själv skrivit angående Polisutbildningen i Sverige, och i synnerhet den duktige polisinspektören Johan Siverland, tillika lärare vid Polishögskolan. Maria Ludvigsson säger sig i sin ledarartikel faktiskt ha talat med honom, och det kanske inte vi bör tvivla på, då det ingår i hennes syssla som undersökande och väl påläst journalist.

Däremot tvivlar jag fortfarande över ett visst ”snille” på SvD:s vetenskapsredaktion, alltså hon som skrev att spansk polis skulle ha stängt ”en bastu” i samband med ett utbrott av apkoppor – trots att det inte alls var blott och bart en enstaka badstuga, utan en hel festival för sk ”likasinnade” det rörde sig om. Fortfarande har jag inte sett någon dementi, någon officiell rättelse från vad jag upplever som ”min” tidning, och det förbryllar. I sammanhanget kan vi också notera, att Svenska Staten och dess myndigheter nu gått ut med en officiell informationskampanj, vars syfte är att utbilda medborgarna i konsten att skilja mellan lögner och ”fake news” å ena sidan, samt fakta å den andra. Det är på tiden, anser jag – för när till och med de anställda på vad som ska vara SvD:s faktaredaktion skriver rent missvisande, i sak felaktigt innehåll som leder tankarna fel, vem skall vi då lita på ?

Ska vi ha ”Koranpoliser” i Sverige ?

Maria Ludvigssons överordnade slutsats är att det inte är fler poliser vi behöver, utan högre kvalitet på Polisutbildningen. Det må vara hänt, säger jag. Det låter som ett politiskt satt mål för nästa regering – om vi någonsin får någon sådan, istället för samma gamla trista nomenklatura. Nomenklaturans avsikt, den här gången – har varit att ta fram fler och fler Tvåspråkiga poliser och polismän, tydligen – gärna rekryterade ur samma ghettomiljöer där diverse gäng, heders-kulturer och annat florerar, i den naiva tron att det blir bättre så, och att ”klanerna” själva skall sörja för rättvisan i vad som ska vara en rättsstat av  svensk modell.

Jag har redan gett ett par exempel på hur en del polisiära ”nätverks” företrädare kan låta i skrift, men för all del – jag ska inte upprepa mig.

Vi kan ju också notera vad som lär ha hänt i ett par latinamerikanska länder – efter vad som presenterats i media. De lokala kartellerna tar inte bara betalt för ”beskydd” av favelornas butiksägare och näringsidkare, precis som diverse tonårsgäng i Runkie-Bääh lär ha försökt göra – nej – de blir också en officiell polismakt, en del av själva samhället, inte bara en ”konkurrerande rättsordning” i sig, eller i det lilla formatet.

Fortfarande en del av det sekulära samhället – Men hur ställer de sig till begreppet ”Hedningar” ?

Sist jag hade med något ”polisiärt nätverk” att göra, var det det Kristna Polisförbundet, vilket också finns i en såkallad ”allkristen” variant. Den gången var jag faktiskt tvungen att skriva till Riksheraldikern, hur det nu kom sig – eftersom detta mycket gamla Polisförbund ville ha ett heraldiskt emblem att ståta med på sin hemsida, stolta som de var. Det skulle då röra sig om Det Officiella Polisemblemet med Fasces, liktorernas gamla spöknippen, den dömande maktens yxa och allt – men med hjärtskölden eller Sveriges lilla Riksvapen utbytt emot ett kristet kors på blå botten.

Självklart behöver väl också enskilda polismän besjälas av någotslags andlig filosofi såsom allmänhetens trogna tjänare, så att säga – de ska ju hellre fria än fälla, och låta nåd gå före rätt. Kanhända ser de sig ibland som kristi riddersmän eller något, Knights Templar i en ny tappning – ja – vad vet vi ? – men för egen del såg jag då saken ur ett helt motsatt perspektiv. Vad skulle hända, om en muslimsk arrestant – till exempel – fick släpas in på en svensk polisstation, till brädden och längden fylld med kristna kors? Vore det ägnat att skapa förtroende för lag och rätt ?

Jag ställde frågan, och Riksheraldikern lyssnade – liksom det Polisförbund saken gällde – för deras logotyp – inte vapensköld ! – är numera högst neutral, och det gäller dem alla, ned till sista man i tjänst ute på gatan; och patrullerande till fots. Jag har inget annat än gott att säga om dem allihop, fastän de är kristna. De har självklart rätt att på sin fritid gå till vilka gudstjänster de vill, hur ofta de vill och civilklädda, utan uniform – det kanske de behöver – men bär de uniform i en kyrka, eller under en gudstjänst, antar jag – också rent juridiskt – att det sker exempelvis för att hedra en stupad kamrat, nu när vi kan förvänta oss, att Polismord blir allt vanligare också i det svenska samhället.

Liksom ”riots”.

Hur förhöll det sig med de två ”grupperingarna” i Lund, vars identitet man inte vågade avslöja i pressen, förrän efter flera dagar ?

Varför fortsatte dessa ”grupperingar” sina strider också inne på det Akademiska Sjukhuset i den staden ?– och skadade flera ur personalen – enligt obekräftade uppgifter – för det här är sådant som man inte vågar skriva för mycket om i offentliga media. Även i regelrätta inbördeskrig gäller krigets lagar, och de föreskriver bland annat att man inte attackerar Röda Korset eller Sjukhuspersonal, för annars begår man folkrättsbrott. Om man nu inte tillhör Rysslands väpnade styrkor i Ukraina, förstås – då är det ju en helt annan sak – vilket vi denna vår har fått bevittna – men Ukrainare i Sverige skall förpassas åter till sitt hemland, snarare än Syrier – allt enligt en viss Anders Ygeman – svensk Minister, och Nomenklaturans representant.

Vi hade här i vårt eget land en Rikspolischef, som i självaste Almedalen för ett par år sedan direkt uttryckte den åsikten, att han ville förfölja och förbjuda åtminstone ett större riksdagsparti i Sverige – han blev senare chef för en helt annan myndighet, och kanske var det beslutet redan fattat, när han började redogöra för sina egna, högst personliga åsikter. Även verkschefer får ha åsikter i en demokrati – det är ju självklart – men när någon i rollen som Rikspolischef redogör för detta i ett offentligt tal, ungefär som om det vore en samlad strategi för hela Poliskåren, då blir det lätt parodiskt. Jämför med Nyamko Sabunis planerade Norge-flykt i händelse av krig – det borde vara självklart för en partiledare att inte uttrycka sig på det viset – ifall hon nu inte redan h-a-r avgått… Var det meningen, att vi skulle ”läsa mellan raderna” ??

En del personer i vårt land finner kanske sådant bruk av ironi för underhållande, medan jag själv tycker att det är ganska så olustigt – för som vi ser, så ger det upphov till en flod av helt onödiga spekulationer i media.

Vi kunde också ta upp fallet med Poströsterna, som spårlöst ”försvann” på Posten i Falun, förra Riksdagsvalet.

Eller ”de nya valförrättarna” från norra Järva anno 2018, som plötsligt och oförhappandes dök upp hos Länsstyrelsen i Stockholm, och som fick ”hållas kvar” i Länsstyrelsens lokaler under själva valnatten – även om de sedan mystiskt nog ”släpptes” och fick ”åka hem” enligt vad media rapporterade den gången…

Beklagar, kära läsare – men jag använder mig nu av Ludvigssons och SvD:s sätt att behandla fakta – utan att bli alltför konspiratorisk.

Skulle det tänkas, att vissa ”ungdomsförbund” eller andra mycket märkliga nätverk i förorten varit verksamma där också, bara för att tillse att ”rätt” kandidat vann ?

Vem vet, kära läsare – Vem vet ? – och vi får väl se vad som händer, nästa Riksdagsval… Se där, kära SvD – en fråga för er att bevaka- säger jag som enskild Hedning.

Ifall ironi ens behöver brukas i ett sammanhang som detta, sjunger jag en sång för dagen – som en annan Fredrik Strage i DN.

Den får lov att bli en parafras på den gamla punkgruppen ”Ramones” och går ungefär såhär – nu när jag både är Hedning och Medborgarvittne, allt på samma gång:

Pagan Man, Pagan Man
Fights those moslems where he can
Burns the Quran every day
Takes down christians, come what may
Look out, here comes the Pagan Man !

He’s a Berserk, he is good
Odin gave him brains,
as well as ancient blood
Frey Frey !
Here comes the Pagan Man !

In the chill of the night
At the scene of a crime
Like Thor’s bolts of light
He arrives just in time

Pagan Man, pagan Man
Friendly Neighborhood Pagan Man
Wealth and fame, he’s ignored
Action is his sole reward
Look out, here comes Pagan Man !

Pagan Man, Pagan Man
Friendly Neighborhood Pagan Man
Wealth and fame, he’s ignored
Action is his sole reward

To him, media is just a mash up
But Truth and Gods will turn up
Here comes the Pagan Man !

 

(Aningen fritt efter The Ramones, temat till ”Spider Man”)