En barnbok om Runor att rekommendera ?

Som hedning är man inte välförsedd med goda böcker, och det är sällan eller aldrig jag rekommenderar en bok jag inte läst. Ibland har jag också fått frågan av förhoppningsfulla föräldrar, som vill att deras barn skall lära sig mer om hedendom, och den kultur som är vår. Jag har redan skrivit ett inlägg om en lögnaktig barnbok, som utkom nyligen, och som trots att den ger sig ut för att vara faktamässigt korrekt, är till bredden fylld med rena lögner och kristen propaganda. Finns då inte motsatsen, undrar man – dvs en barnbok som skildrar den hedniska tiden i Sverige på ett riktigt sätt, utan lögner och överdrifter åt något håll ?

Goda motbilder är viktigt, och de kanske finns. Boken ”Hemligheten” av Cecilia Kostenius och Carola Siekas verkar vara en sådan bok. Den har ambitionen att lära barnen den äldre runradens tecken, och har sin handling förlagd till 1100-talets Norrbotten, som då ännu var ett hedniskt land.

Föga förvånande är dess författarinnor två systrar från just samma landskap, och det är deras hemby de skriver om. Under sådana förutsättningar tycker jag det gör mindre att de har fel i sak vad gäller det faktum att den äldre runraden bevisligen aldrig användes efter 800-talet; och att de skildrar sina bybor som ängsligt räddhågsna  och vidskepliga inför naturens krafter, vilket järnålderns människor med säkerhet inte var – de var ett praktiskt sinnat släkte som i flera tusentals år hade utformat sin kultur och sitt sätt att leva just efter naturens förutsättningar, och de behärskade dem till fullo.

Sverige var inte alls kristnat norr om Dalälven år 1250. Då fanns inga kyrkor alls i de norra landskapen, och inte ens i söder var kristendomen särskilt utbredd.

Skildringen av den lilla byn, och vardagslivet i den, är däremot korrekt. De flesta ”byar” i Sverige var mycket små, och omfattade aldrig mer än en eller som mest tre-fyra ensamgårdar, och hade nog aldrig fler invånare än tjugo-trettio personer. Under sådana förhållanden var det fullständigt oväsentligt vem som var ”träl” eller fri, för lika mycket som pigor och drängar i hög grad ”tillhörde familjen” och hushållet långt in på 1800-talet, var de sociala skillnaderna i praktiken mycket små, ja närmast obefintliga. Alla kände ju varann och arbetade tillsammans för den gemensamma brödfödan ändå, och därför ligger den här boken betydlgit närmare historiens sanning än de sedvanliga kristna vrångbilderna. Källorna om kristendomens ankomst till Sverige, däremot, och vad dessa kristna då höll på med, ger ett helt annat besked.

Men visste ni att Ansgar, nordens förmodade apostel, som kom hit på 800-talet, levde i en tid när munkar regelbundet låg med korgossar, och sk ”lekbröder” ? – Jodå, det är faktiskt sant. Detta står att läsa i ”Vita Ansgarii” eller den sk ”Ansgar-krönikan”. Han utpekas där som ett särskilt exempel på fromhet, och beviset på det skulle utgöras av det faktum, att Ansgar inte låg med småpojkar ens på längre sjöresor

De kristna sysslade också med ”pojkuppköp” i städer som Ribe och Slesvig i Danmark, vilket står att läsa i kapitel 8 av Rimberts krönika om Ansgar, som också finns på nätet. När hedningarna i dessa städer fick nys om den katolska pedofilin, blev munkarna mycket riktigt utkörda därifrån, och de kristna försökte hämnas, genom att starta inbördeskrig i Danmark, vilket de hade mycket lite för. Deras Quisling, Harald Klak, blev körd på porten han med, tillsammans med allt det katolska pedofil-patrasket…

 Att varna den här världens barn för kristna och katoliker, är faktiskt på sin plats – tycker  inte ni också det ? De har ju faktiskt hållit på med pedofili i alla tider, och det just i religionen, just i deras bebis-kult av ”det knubbiga lilla jesusbarnet” som det onda sitter…

 

 

Determinism ? – Vadå för ??

Det finns några enstaka personer här i landet, som den senaste veckan gått runt och sagt, att Asatron skulle vara en deterministisk religion, fast inget kunde vara felaktigare. De drar till med den kristna speglosan, att Asatro är detsamma som Ödestro, en gammal skröna som florerat ända sedan den gamle Norske skrymtaren Sophus Bugges tid, men som inte är mindre lögnaktig, bara för det. Om någon religion är deterministisk, så är det ju kristendomen själv, vilket minsta barn kan förstå. De kristna och islam, samt de flesta andra Monoteistiska religioner opererar ju med en enda gud, som de dessutom felaktigt påstår skall var allvetande, allgod och allsmäktig på samma gång. Om deras gud är just allvetande, så är också hela universums öde förutbestämt, inklusive ödet för alla varelser i samma universum, och därav följer också; att de inte kan ha någon fri vilja – Detta är vad som kallas ”Den fria viljans problem”. Kristendomens allra skarpaste hjärnor och filosofer har försökt lösa det problemet i ungefär 2000 år, men allesammans har de tragiskt nog misslyckats. Leibnitz, Spinoza, den mörka medeltidens skolastiker, och sedan Kirkegaard i Danmark. Alla misslyckades de – därför att Hedniska Filosofer redan 2400 år före vår tid hade räknat ut att kristendom och Monoteism inte kan fungera, utan utgör en enda stor logisk självmotsägelse…

Den fria viljans problem kan i sin tur ses som en underavdelning till ”Teodice-problemet” eller den kompletta brist på gudomlig rättvisa, som vi ser i den fysiska verkligheten. Inte ens om de kristnes gud alls existerade, skulle han kunna vara ”allgod” för detta motsägs av sunda förnuftet, och vad vi faktiskt ser i den fysiska verkligheten, runt omkring oss.  Här finns ingen allomfattande godhet, för vi lever på en planet, som i alla tider dominerats av rent våld, Darwinism – också i sociala termer, samt fullkomligt osannolikt mycket av krig och ondska – vilket den påstått ”allgode” med största lätthet hade kunnat förhindra, ifall han verkligen hade varit allsmäktig, och att då påstå att allt detta onda existerar, därför att mänskligheten ”valt det själv” eller peka med fingret mot de kristnas ständige låtsas-kompis Djävulen, hjälper inte det heller.

Tage Danielsson, den store svenske humoristen och humanisten, sa att ett av de största bevisen på att gud inte existerar, är att han väl inte kunnat vara så förbannat dum att han skapat Hedningarna, och låter dem existera. En allvetande gud skulle aldrig göra så, för då handlade han emot sitt eget bästa. De kristna undanflykt, med att gud skapat dessa hedningar med fri vilja, enbart för att de ska kunna hamna i helvetet (där är vi redan, ni behöver inte skicka oss någonstans…) och bara för att deras påstått ”gode” gud alltså vill ha någon att pina, straffa, tortera och plåga i evigheters evighet, amen – stämmer inte med någon någorlunda sund människas logik eller föreställningsvärld heller, skulle jag vilja hävda. Ingen ”allgod” eller skenbart moraliskt högstående varelse skulle någonsin bära sig åt på det befängda viset, särskilt inte om den vore allvetande, eller ens någorlunda kompetent; som gud betraktat.

Men låt oss lämna alla dess kristna griller, som bara säger emot sig själv och som ingenstans leder. Det kristna fiaskot borde ha upphört redan på medeltiden, och vi borde allesammans ha övergett den religionen och den religionens tänkande en gång för alla, med den största vämjelse och avsmak, eftersom den är en naturlig fiende till allt som är gott, sant, sunt och vackert här i Världen.

Låt oss återvända till hedendomen och studera dess bild av hur verkligheten runtomkring oss fungerar istället. Vi ska genast se, att Polyteismen fungerar mycket bättre som förklaringsmodell, och att den är vackrare, djupsinnigare och mycket vettigare i praktiken än kristendomen någonsin varit, och överhuvudtaget kan bli. Hedendomen utgår från det som vi kan kalla kausalitetsprincipen, och kausalitetens träd, vilket de Asatroende kallar för Yggdrasil, eller trädet som rymmer alla tänkbara Världar.

Om ni inte vet vad kausalitet är för något, och om ni aldrig studerat sannolikhetslära, så behöver ni inte vara ledsna för det, kära läsare. Tänk er helt enkelt – och simpelt – att ni singlar slant, till exempel. I ena fallet får ni kanske utfallet Klave, i det andra utfallet Krona – myntet kan också mot all förmodan ställa sig på kant, men det kommer förmodligen inte att inträffa för just er, eftersom ni till skillnad från mig inte är Odenstroende, och inte står under Odens beskydd. Vi måste också vara eniga om, att bara en verklighet kan finnas i ett och samma ögonblick – och att det är den här världen, som vi alla kan iaktta, varsebli med våra sinnen och faktiskt lever tillsammans i. Det finns inget ”övernaturligt” och ingen ”mysticism” i Asatron, lika lite som någon ”fatalism” eller ödestro i sig.

Oavsett om vi nu får utfallet Krona eller utfallet Klave efter vår slantsingling, så får vi en ny gren eller ett litet löv i Kausualitetsträdet Yggdrasil. Vi kan aldrig någonstans gå baklänges i trädet, för tiden går framåt, inte bakåt, och trädet grenar för evigt ut sig, så att dess krona blir vidare och vidare. Även om myntet mot all förmodan skulle ställa sig på kant vid vår slantsingling, vilket hart när vore ett mirakel, så omfattar trädet även denna händelse, för Världen är allt som är fallet, för att tala med Wittgenstein, och det finns inget ”övernaturligt” eller några mirakel – eftersom Universum omfattar allt som finns – det är bara så, att vi inte varseblivit alla delar eller öden – dvs ”tänkbara utfall” ännu.

Visst – att ett mynt skulle landa med smalsidan ovanpå en sedel vid slantsingling och stå kvar, är kanske mycket osannolikt, men det KAN inträffa…

Vi vet också allihop – med hjälp av lite elementär bildning – att Asatron opererar med i huvudsak tre Ödesgudinnor eller Nornor, även om flera än dessa tre är omnämnda i skrifterna. Snorre Sturlasson omnämnde dem dock i fel ordning och med fel inbördes uppgifter i sin Prosaiska Edda, eftersom han skrev att Skuld skulle vara framtidens Norna, och Verdandi Nuets, vilket är en logisk omöjlighet rent språkligt sett. Detta måste vara fel i sak, därför att Skuld i själva verket är Nuets Norna, och är omnämnd som den näst yngsta, eftersom Urd eller Historien, vars blotta namn betyder Ord förstås är allra äldst, och oföränderlig. Verdandi är alltid omnämnd som den yngsta, och därför representerar hon såklart framtiden, och inget annat. Vore hon en Norna för nuet, skulle hon ha hetat ”Verandi” eller ”Varande – men så heter hon INTE. Hon heter mycket riktigt ”Verdandi” som i vardande, efter ”att varda” eller att bliva, inte bara ett passivt ”vara” – och det gäller att observera detta ovedersägliga faktum.

Verdandi heter framtidens Norna, ty hon är Vardandet, och hon är till lynnet mycket annorlunda än sina två systrar, och gör alltid lite som hon vill… Urd är det förflutna, Skuld är nutiden, som står i skuld till det förgånga…

Källorna från 1230-talet är inte perfekta, och ”ibland slumrade också den gode Homeros” för att citera vad visa män sagt om andra hedniska religioner. I Vóluspás åttånde strof står det att ”Dädan kom så de tre; Thursamör, de mäktiga; från Jotunheim” och de tre högsta eller främsta Nornorna, är alltså av resars och jättars släkt. Det var först när Nornorna hade kommit till Asgård, som tiden och nödvändigheten uppstod – innan levde själva gudarna i ett sorglöst tillstånd, där de inte behövde bry sig om morgondagen och glada lekte med tavlor av guld, samma guldtavlor med dolda runor eller tecken, som skall återfinnas gömda i Asgårds och Idavallens gräs efter Ragnarök. Få har legat märke till den detaljen, men den finns där likafullt, och av en god anledning; guldtavlorna är de skapandets runor eller ”kosmiska spelpjäser” människan aldrig känt till, och som vi först så småningom börjat begripa, som gravitationsvågor, till exempel. (Notera att begreppet ”eli-vågor” eller vågpartiklar, också nämns i Eddan – minst 2000 år före Einsteins beskrivning av energins och materiens natur – kristendomen är hjälplöst ”efter” och i bakvattnet, när det gäller tankar som dessa)

”Reykstolar” eller Sejdhjällar, alltså särskilt uppbyggda högsäten, finns även idag… (Målning av  Carl von Rehbinder)

Alltnog, de högheliga Asarna ordnade domstolar, ”Þá gengu regin öllá rökstóla,ginnheilög goð,” eller gingo till rökstolen, läser vi i Völuspás nionde strof, och talet nio tillhör mycket riktigt Naud, själva Ödesrunan. alltså den höga stol, som är ett högsäte, och på vilket också Völvor och spåkvinnor sitter. Nornorna fick sin bostad vid Urdarbrunnen, och Yggdrasils fot, och där öser de dagligen det stora händelseträdets rötter med aur eller ör, får vi veta, de minsta byggstenar som finns i materien. Den ”Nornors Dom” (Domr Norna eller Domr godha – alltså gudarnas domslut) som förekommer mycket flitigt i Eddorna och skaldepoesinn började alltså avkunnas först när Nornorna kom in i kosmos, och själva tiden och varat ordnades. Asatron är en helt unik religion på så sätt, att den omtalar, att också makterna och universum självt har sitt eget öde, som är ofrånkomlligt. Ragnaröks-tanken finns där, redan från början – men den är INTE någon ”Yttersta Dom” som hos de kristna, för Ragnarök är inte slutet. Asatron och Völuspá förkunnar att vi lever i ett pulserande universum, och att nya Världar och solar skall finnas bortom denna, dit också mänskligheten skall färdas en dag. Dessa tankar är så långt ovan och bortom allt vad de kristna någonsin lyckats skapa. Deras yttersta dom är helt statisk, och bygger på deras ständigt lika naiva uppdelning av världen i svart eller vitt, ont eller gott – men att Hedendomen inte alls opererar med dessa oerhört begränsade begrepp och istället bygger på kampen mellan ordning och kaos, det kan de aldrig någonsin förstå, lika lite som en från födseln blind människa kan förstå skillnaden mellan svartvita fotografier och färgfilm.

Grekerna – också Indoeuropéer och Hedningar – opererade med något som kallas ”Ananke-begreppet” eller föreställningen om Ödets nödvändighet. Alla sådana tankar är också långt, långt bortom de kristnas fattningsförmåga och förstånd. Ananke-teroin förkunnar, att vissa saker är nödvändiga av naturen, medan andra är i högsta grad ”töjbara” och möjliga att påverka, utifrån ödets skiftningar. Följaktligen är inte ödet alls något förutbestämt, utan något i högsta grad påverkbart, vilket också syns i begreppet ”wyrd” vilket har mycket svag förankring i Nordiska källor, men syns så mycket tydligare i amerikansk och engelsk Asatro som den ser ut idag – den skiljer sig rätt mycket från den Nordiska, Isländska och svenska. För en ganska korrekt artikel, som beskriver vad ”Wyrd” är för något, se denna länk.

En modern målning av Nornorna i tyska Klagenfurth – Verdandi i mitten, Urd till höger och Skuld till vänster…

I svensk och nordisk tradition skiljer man mellan det påverkbara ödet, eller det opåverkbara Örlog eller Örlig, den slutgiltiga bestämmelsen, alltså det vi ovan kallat Nornornas eller Asarnas dom. Numera har betydelsen av ordet ”örlog” förändrats i vårt språk, och vi talar om Örlogsmän, Örlogsfartyg och Örlogskaptener, till exempel – varför betydelsen av ordet kommit att förskjutas så mycket, skall jag återkomma till här nedan…

En mycket spridd folksaga, som förekommer över hela Norden, är en berättelse som kallas ”Stunden har kommit, men icke mannen !” och som är återgiven även i Bengt av Klintbergs bok ”Svenska Folksägner”. Den är mycket bra på att förklara skillnaden mellan Öde och  Örlog, som folk nuförtiden inte längre har reda på, utan helt glömt bort på grund av kristendomens fördärvliga och nedbrytande inverkan på det mänskliga tänkandet. Ett annat exempel på samma sakförhållande, och samma skillnad, förekommer i den gamla sagan om Norna- Gest som jag också skall återkomma till nedan.

Folksagan ”Stunden har kommit, men icke mannen” som också finns i många varianter, Världen över lyder i korthet:

En man förutspåddes vid sin födsel av ondsinta Nornor att han skulle dö genom drunkning. Mycket riktigt vaktade sig mannen också för sjöresor, han seglade aldrig, rodde aldrig, vistades aldrig på Havet eller sjöarna, men så en dag när han var mycket gammal och skulle på resa, var han tvungen att ta in på ett litet värdshus före ett vadställe. När det mörknat hörde man en dov kvinnoröst från vadstället, som sa: ”Stunden har kommit, men icke mannen…” Dagen därpå hördes inget svar från mannens rum, och när värdshusvärden slutligen öppnade dörren med sin nyckel, fann han mannen död, med ansiktet i tvättfatet. Han hade förutspåtts en död genom vatten, och så blev det också…

Om mina läsare nu fortfarande inte förstår skillnaden mellan det påverkbara ödet, och det opåverkbara, som kallas örlog; tar jag ett exempel till:

Norna-Gest, säger sagan, var född son av Thord av Thingshusbit, alltså den tomt, där ett Tingshus stod. Hans far trodde på Oden, men modern höll sig mest till Tor. Två av Odens Nornor var goda i sinnet, och spådde honom långt liv och väldiga krafter, men den tredje systern blev avundsam, och spådde honom det ödet, att han bara skulle få leva så länge som vaxljuset vid moderns sida brann. Men hans mor var en förtänksam kvinna, och svepte noga in ljuset i en linneduk, och gömde undan det. Åren gick, och Norna-Gest växte upp till en väldig kämpe. Bland annat slogs han i Bråvalla slag, som han överlevde, med Ragnar Lodbroks son Björn Järnsida i England, och tillsammans med Starkad den Gamle och Kung Sigurd Ring av Sveariket, och han slogs också för Styrbjörn Starke vid Fyrisvall, ett slag som man alldeles nyligen hittat arkeologiska bevis för (se för några inlägg sedan). Slutligen kom han till kung Olav Tryggvason i Norge, som sin vana trogen ville tvinga på Norna-Gest kristendomen, precis som alla kristna än idag gör. Men Norna-Gest skrattade bara åt den kristne kungen, för vid det laget hade han levt obruten till kropp och hug i mer än tre hundra år. Så – en kväll när kungen inte såg, tog han fram vaxljuset, som han hade haft hos sig hela tiden efter sina föräldrars och syskons död – och så tände han det, lugnt och stilla – och det brann ned vid hans sida. När morgonen kom, var Norna-Gest död, och fri från alla kristna i den odrägliga tid, han upplevde på sin ålderdom…

Förstår ni nu vad skillnaden mellan örlog och öde är för något ? Ödets män, och de som är herrar över sitt eget öde, påverkar ödet genom viljan, och genom sitt sätt att leva, och de val de gör i livet. Vi andra gör samma sak, fast i betydligt mindre omfattning, och det som kallas örlog, eller gudarnas dom eller vilja, kan människor sällan eller aldrig påverka i alla fall, ty det övergår människoförstånd – även om det mesta här i Världen är och förblir påverkbart.

подхрукивают, säger jag er ! Enkannerligen подхрукивают – som vi talade om senast igår…

ÖDETS MAN har också något att säga: ”дa подхрукивают !”

Men termen ”Örlog” då ? Undrar ni kanske – Hur kommer det sig, att det ordet ändrat sin betydelse ? Att ”örlog” både stod för sjöstrid, och för ett ”slutgiltigt avgörande” som termen egentligen betyder, är inte så konstigt, bara man tänker efter. Våra förfäder tillhörde en sjöfarande civilisation. De visste redan innebörden av vad man kallat ”Fleet in Being” teorin,  eller ”Flottan i Vardande” som i Verdandi, framtidens och inte nuets Norna. För många hundra år sedan, när det inte fanns radar eller radio, var flottor från olika länder tvungna, att gå ut i samlad trupp. Det gällde att koncentrera alla sina resurser till ett enda ställe, kraftsamla i rum och tid alltså, och så i ett enda slag besegra motståndaren. Det var självfallet inte så lätt, för man måste hitta sin motståndare på det öppna havet först, och så tillintetgöra honom. Visserligen kunde ju ena sidan sprida ut sina fartyg, och på så sätt ”söka av” ett betydligt större område, men då löpte man risken att stöta på motståndarens betydligt mer koncentrerade flotta, som det hände med den Brittiska Home Fleet i Skagerack-slaget under första världskriget, till exempel.. Allt handlade – och handlar fortfarande – om vems flotta som lämnar vilken hemmahamn först, och om motståndaren då vill ge sig ut till havs, vid exakt rätt tillfälle… Också idag, då man spelar med hela Hangarfartygsgrupper – vi vet ju att det finns Asatroende ombord på de amerikanska hangarfartygen – är samma teori giltig.

Vi kan också testa Asatrons mytologiska allegorier emot vetenskapens värld av idag – och inse, att Asatron faktiskt fungerar mycket bra som förklaringsmodell än idag – dess filosofi är fortfarande före sin tid, och skyhögt överlägsen allt som kristendomen har att erbjuda av varaförståelse.

I trädet Yggdrasil fanns en modell över själva Rumtiden, eller ”spacetime” – tusentals år före kristna vetenskapsmän upptäckte det begreppet… På 1950-talet utvecklade den svenske filosofen och geografen Torsten Hägerstand i Lund den temporala geografin, eller själva begreppet ”tidsgeografi” – ett begrepp som han ansåg var ett ontologiskt eller vara-förstående begrepp i Heideggers existenstialfilosofiska mening, snarare än blott och bart vanlig geografi.

Vi vet alla att för att komma till punkt A från punkt B, låt oss säga från Svedala till Limhamn, så finns det ett ytterst begränsat antal vägar att välja på. Oavsett vilket transportmedel vi väljer, och hur snabbt eller sakta detta transportmedel går, så kan vi bara nå dit inom vissa tidsramar. Det visste ”fleet in being” teorins upphovsmän eller de gamla vikingarna också. Deras härar kunde mötas mitt inne i England, när en här seglat ned i Engelska kanalen, och den andra kom från Danelagen – sådant är, logisitiskt och militärt sett, inte fysiskt möjligt utan att ha tagit tidsgeografin i beaktande, och att noggrant tänka över, vilken resurs som ska hamna var.. I dagens värld har tidsgeografi lite blivit ”på modet” bland logistiker, och alla som sysslar med transportplanering…Inte bara människorna utan också varor och saker har sina bestämda ”öden” och måste röra sig över en stor yta. I diagrammet ovan ser du hur de kan kopplas samman till ”händelse-stammar” eller domäner, alltså ”små trädstrukturer” om man så vill – som i sin tur är grenspetsar i ”Super-trädet universum” eller Yggdrasil självt…

En ung man går till spårvagnshållplatsen i en större stad. Han ar en ful flickvän, som vi kan kalla för ”Emma” och en snyggare och klokare, som vi kan kalla för ”Eva”. Spårvagnarna går nu med en viss frekvens, så att spårvagnen till Emmas bostad går klockan tio över fem, men den till Evas först tjugo över. Den unge mannen slutar vanligen sitt jobb strax före fem, och nu tror han – helt felaktigt – att det är ”ödet” som spelar honom ett fult spratt, för spårvagnen till Emma kommer ju alltid in före den till Eva, som han borde tagit en viss fredag, men inte tar…

Vi människor skyller ofta – fortfarande helt felaktigt – på ”slumpen” eller ödet när vi träffar vår tillkommande eller livspartner, till exempel, eller när vi får vårt första jobb, eller något annat – som vi tror beror på ”slump” men det beror oftast på, att vi inte tänkt igenom de tidsgeografiska förutsättningarna tillräckligt noga. Ditt Postpaket, som Postnord slarvade bort – käre läsare – kan bara befinna sig på ett visst antal punkter i Post Nords stora distributionsnät, alltså den blå yta du ser i diagrammet ovan. Dess rörelser är inte magi, och heller inte helt förutbestämda, för det ”flyter omkring som på ett löv” i Yggdrasil, så att säga..

Bara en enda bokstav skiljer, men begreppen är helt annorlunda. Betänk detta ÖDE NOGA (teckning av Frida Malmgren, svensk serietecknare)

Om ni inte tror, att små små men ytterst betydelsefulla saker kan vara helt livsavgörande, och att endast tidsgeografin, eller ”att se världen och varat på Nornornas vis” – alltså som ett slags Urds Väv som den mytologiska termen lyder, så betänk det enkla faktum, att en människas liv eller död kan hänga på ett enda kommatecken. Ta följande exempel: Presidenten i ett visst land avsänder ett enda kort telegram, angående en viss fånge, som är på väg till elektriska stolen för att avrättas, och telegrammet lyder:

Avrättas ej benådas”

Beroende på var man sätter kommatecknet i denna mening, får det helt olika betydelse – och livsavgörande utgång – för skall där stå:

”Avrättas, EJ benådas”

eller står där kanske:

”Avrättas ej, benådas !”

Ni ser – ibland hänger alltså hela livet, eller i varje fall ödet på ett enda kommatecken… I nästa avsnitt ska jag ge ännu fler exempel på skillnaden mellan ”öde” och ”örlog” och varför Asatron INTE är någon deterministisk filosofi, lika lite om det finns en absolut determinism i den rådande verkligheten…

Dagens подхрукивают – Samfundet Särimner belönar Vladimir Vladimirovitj Putin

Igår, denna Tors Dag har den ryske Presidenten, ingen ringare person än vår käre granne, Vladimir Vladimirovitj Putin, traditionsenligt hållit sitt tal till den ryska nationen, enligt vad Svenska Dagbladet ger oss upplysningar om. I Harbadsljod, det gamla Eddakvädet, omnämns Tor eller Perun med orden ”Mannar all herliga mannast” och det är ord vi också kan använda om President Putin själv. När vi nu talar om ordval, så är Putin sedan länge ansedd som en mästerlig brukare av det ryska språket, och ibland brukar han uttrycka sig med vitsar och genom nya ord. Så också igår, då han sagt, att USA:s allierade i Väst, подхрукивают eller Podkrivajot med Washington, eller ”Medgrymtat” med President Trump, alltså ett ryskt ord som i internationella media översatts med ”oinking along with”.

Vi inom Samfundet Särimner är nu av den uppfattningen, att den Ryske Presidenten lyssnat på vårt budskap, och förstått oss. ”Gåva kräver att gengåva gives”, detta är det första av Hedendomens och asatrons alla bud, även om vi inte har såvärst många av dem. Vår käre granne, Valdimir Vladimirovitj, kommer hädandefter att hälsas som en av ”Nashi” eller ”de våra” på ryska (tillika är det titeln på hans partis ungdomsförbund) och detta skall han inte ha gjort för inte. Vi drar oss också till minnes alla de gånger då han infriat våra högst personliga önskningar i det förgångna, och i kraft av sin politik uppfyllt dem.

Som Anna-Lena Laurén – en av DN:s vettigare och mera sanningsenliga journalister påpekat – finns det i Ryssland en tradition liknande den gamla svenska med att ”Gå till kungs” som funnits ända sedan Tsarernas tid. Vilken medborgare som helst kan vända sig direkt till Presidenten, genom att skriva ett personligt brev till honom, på samma sätt som man tidigare skrev till Tsaren. Om medborgaren då har någon berättigad fråga, eller vill påtala några missförhållanden, kan Tsaren respektive Presidenten då personligen ingripa, och genom ett enkelt beslut rätta till dem.

Och så har faktiskt skett, historiskt sett. Ni som följt med i den här bloggen ett bra tag erinrar sig kanske vad som hänt ifråga om vissa fångars frisläppande under en av Ukraina-konfliktens mest intensiva faser.  Dessa händelser ligger nu fem år tillbaka i tiden, och inträffade under Putins tredje presidentperiod, som nu avlösts av en fjärde, som kommer att vara minst fram till år 2024. Vi skriver inte mer om dem, men noterar, att vi två gånger fått våra synpunkter beviljade och tillgodosedda, vilket vi med rätt eller orätt alltså upplever, att vi har Presidenten högst personligen att tacka för. Således önskar vi oss intet mera, för att ha skrivit till höga vederbörande två gånger är oss fullkomligt nog och övernog, vi skriver inte någon tredje gång; och några personliga sammanträffanden behövs inte heller, då vi är medvetna om att Rysslands president förstås är en upptagen man, som har mycket att göra. Vi erinrar oss hur ryska motorcykelklubbar utsett Vladimir Putin till en ständig medlem under smeknamnet Abbadon, alltså förstörelsens och hämndens renande ängel, och vi 700 medlemmar i Samfundet Särimner vill förstås inte vara sämre.

”We have said it before – and We’ll say it again !”

Härmed tilldelar Samfundet Särimner Rysslands President, Vladimir Vladimir Putin, vårt stora pris för 2019, och ger honom dessutom äretiteln av ”Vår Höge Beskyddare” med vilken vi kommer att hälsa honom i de flesta officiella sammanhang. Hade vårt eget land en ledare som Vladimir Vladimirovitj, skulle mycket vara vunnet. Tyvärr har vi år efter år fått se, hur den svenska Nomenklaturan schackrar, luras, manipulerar och kivas om makten, och medan Ryssland hela tiden haft en stabil majoritetsregering, har Sverige bara haft svaga minoritetsregeringar under rena stolpskott till politiker som Annie Lööf, Stefan Löfvén eller Fredrik Reinfeldt.

Vore vi ryssar, skulle vi utan tvekan rösta på Putin. Men, nu är vi förstås inte ryssar utan svenskar, och som svenska medborgare har vi därför ibland varit tvungna att göra motstånd emot Ryssland, även om vi aldrig skulle drömma om att kritisera Presidenten personligen. Genom tusen år av historia har Ryssland och Sverige till största delen och i de flesta år varit fiender, trots att varken det svenska eller det ryska folket velat ha det så, eller på det viset. Sveriges historia och kulturella identitet har under alla tider till stor del färgats av det faktum, att vi varit tvingade till att slåss för vår nationella överlevnad emot detta eviga Ryssland, men låt oss säga, att vi gjorde det aldrig med glatt hjärta, utan i sorg, lika mycket som i vrede. Under den tid som Putin varit President, däremot – han är nu inne på sin fjärde period, som alla vet – har Rysslands och Sveriges relationer kännetecknats av den djupaste fred, och tack vare Putin har vi alla kunnat sova lugnt om nätterna, diverse utrikespolitiska skärmytslingar till trots – men i det stora hela har vi haft fullständig fred, och det ska vi vara tacksamma emot Putin för. Trots vad vi fått läsa i våra egna media, är det inte Vladimir Putin som är den stora faran. Faran är istället vad som händer, när det moderna Rysslands mest långvarige ledare till slut faller ifrån, och inte mera leder sitt land. Då har omvärlden verkligen skäl att oroa sig. Vad skulle till exempel kunna hända, om Rysslands kärnvapenarsenal kom i händerna på en aggressiv galning, som Vladimir Zhirinovsky, till exempel ?

Putin ombord på den kärnvapenbestyckade kryssaren ”Peter den Store”. Hans vapen är riktade även mot Sverige, men vi är fortfarande inte huvudfienden

Ifall aggressiva galningar – ingen nämnd och ingen glömd – nu kunnat tillvältra sig presidentämbetet i någon eller några av Jordens mäktigaste stater, är det i alla fall inte i Ryssland de har makten. Putin har hela tiden behållit sitt lugn, och när Ryssland har drabbats av ekonomiska sanktioner, har han bara satt sig ned och inväntat bättre tider. Putin klargjorde igår detta i sitt senaste tal till nationen med all önskvärd klarhet. Europas länder kan inte lita på USA:s stöd i händelse av konflikt, och vi vet alla att de kärnvapenlager och de Iskender-medeldistans missiler som finns lagrade i Kaliningrad Oblast och Sankt Petersburg-området också är riktade emot Sverige, även om Sverige för Rysslands del aldrig varit huvudfienden. Sverige har nu skaffat sig ett ytterst litet fåtal amerikanska Patriot-missiler, som är vår enda reella chans att skjuta ned ryska missiler, ifall attacken på vårt land kommer. USA sade upp begränsningsavtalen först, till följd av Trumps ständiga klavertramp och obalanserade agerande, och där har också Putin fullkomligt rätt. Hade det inte varit för Trump, hade det aldrig inletts någon ny missilkapprustning och den återgång till kalla krigets förhållanden som rått de senaste två åren, hade aldrig blivit av.

Ryska media har felaktigt framställt Patriot-missillerna som ett tänkbart hot emot Ryssland, fastän alla vet att de skulle falla ned i havet flera gånger om, och aldrig någonsin haft någon sådan räckvidd, som ens skulle föra dem i den avlägsna närheten av ryskt territorium – allt vad de är till för, är att möta ett direkt ryskt angrepp, från sjön eller i luften. Den rollen kan de fylla, men pga våra inkompetenta politiker, vars kännedom om det nationella försvarets förutsättningar är högst obefintlig, har dessa motmedel inte anskaffats i tillräckligt antal. De borde också finnas på fastlandet, i Sydsverige och Mälardalen.

Det paradoxala I rysk och svensk försvarspolitik, är att våra länder är starkt beroende av varandra, men ändå fortsätter svenska politiker att se Ryssland som en fiende, istället för en potentiell allierad. En upprustning i Östersjöområdet är ingenting Ryssland någonsin önskat sig, eftersom Putins första prioritet är att utkämpa krig på andra arenor. Det har han redan visat, i Syrien såväl som i Kaukasus, i Ukraina och på annat håll, där han direkt kan hota USA. Vad händer nu, om Sverige skulle gå med i NATO, vilket vissa partier i vår Riksdag fortfarande har på agendan ? Ur rysk synpunkt vore det direkt förödande.

Ödets man. Fd Överstelöjtnant med gedigen utbildning. Rysslands ”Litso” eller Ansikte. En man vi litar på !

Amerikanska missiler, på nära avstånd från Ryslands hjärta, vore en mycket oroande utveckling, som Ryssland förmodligen redan gjort och även kommer att göra allt för att undvika. Den svenska pressen har på ett mycket osakligt sätt spekulerat, om Putin skulle ha försökt påverka det senaste svenska Riksdagsvalet. Mitt svar på den frågan är enkelt: Det gjorde han inte alls, och det behövde han heller inte göra. Sverige är tack vare Regeringen Löfvén – som själv fuskade – så fyllt med korruption, att vi ännu har minst 35 fall av grovt valfusk obestraffade i det här landet, från Falun till Stockholm, och över alla delar av vårt land. Om Ryssland nu skulle koncentrera sina internet-resurser för att påverka valresultatet i ett land, är det som alla redan förstår snarare USA – vars befolkning genomgående har mycket låg utbildning och är lätt att influera – som man skulle satsa på. Eventuella bevis för den saken har dock aldrig återfunnits – Putin själv berörde det i sitt tal, så sent som igår – och vem kan då önska sig mera ? Inte heller har ”Rysslands Väl” behövt fuska i något Ryskt val – och orsaken till det är fortfarande densamma. Det behövs inte – 70 % och mer av alla Ryssar stöder Putin ändå, och den ryska medelklassen har fått det mycket bättre under hans tid vid makten – det kan alla tydligt se – eventuella förändringar i pensionsåldern till trots.

I sitt tal igår lovade Putin bättre tider, och en stor satsning på vanligt folks ekonomi. Ryska mödrar och ryska familjer får premier. Det är inte som i Sverige, där regeringen Löfvén hela tiden premierar utlänningar, gärna av islamsk tillhörighet, på de etniska svenskarnas bekostnad. I Ryssland finns en president och en ledare, som tar han om det ryska folket, och ser till deras intressen, inte till någon annans. I vårt land är det precis tvärtom, och detta har vi svenskar fått lida för i flera decennier. Ryssland var också det första land, som agerade med kraft i Syrien-konflikten, och utan Putins och Rysslands insatser, hade IS eller Islamska Staten aldrig kunnat besegras.

Själv ser jag detta som en av Putins största insatser någonsin, och något som långt in i framtiden kommer göra honom bättre ihågkommen och hyllad, än vad människor idag kan förstå. Ryssland har hela tiden satt upp en enad front emot Islam, att hårt emot hårt, och därmed har man också hjälpt till att skydda hela Västvärlden emot islams och monoteismens ständiga terror.

I Sverige diskuterar nu Lööf och Löfvén gemensamt, hur de kan få ännu fler sk ”IS-återvändare” att komma direkt till Sverige, och hur de ska ges en framtid här – på svenskarnas bekostnad. Vi vet också vad som hänt i det förgångna. Innan Rakmat Akilovs attentat på Drottninggatan i Stockholm, varnade den Uzbekiska Regeringen uttryckligen Sverige för att ta emot Akilov överhuvudtaget. Sannolikt gjordes detta med hjälp av upplysningar från den ryska säkerhetstjänsten, FSB, som Putin ju en gång var chef över. I ett helt liv av hårt arbete har han varit rysk patriot, och arbetat för Rysslands bästa – kan nu någon klandra honom för det ? – Tänk om vi själva skulle ha lika hängivna ledare, lika hängivna politiker, istället för de Sverigefientliga vrak, som nu har makten ?

Sveriges regering förnekade att varningarna ens funnits. Med hjälp av den S-anslutne komikern Özz Nujen fick Akilov sedan stanna i Sverige som ”byggnadssnickare” märkligt nog, och innan attentatet, lades SÄPO-utredningen emot Akilov mystiskt ned. Vem gav denna order ? Uppenbarligen måste det ha gjorts på mycket hög nivå inom den svenska S-Regeringen, antagligen av en av nomenklaturans allra högsta mänJustiteminister Morgan Johansson är känd för det faktum, att han låtit Uzbeker helt utan uppehållstillstånd, arbeta i säkerhetsklassade befattningar på samma fängelse, där Akilov ”vårdats” som det så vackert heter.

Samme Morgan Johansson är också känd för, att han först vägrade att ge föräldrarna till de etniskt svenska barn som dödades och lemlästades i terror-attacken på Drottninggatan – en attack (S)-toppen måste ha känt till och varit förvarnad om – mer än 30 000 kr i ersättning, bara en bråkdel av den summa, samma Regering satsat på alla ”Akilovs” i det här landet. Skulle det också kunna hända i Ryssland, eller under Putin, tror ni ?? Sveriges nuvarande Regering värderar inte etniskt svenska liv till särskilt stora summor – det syns på den nuvarande försvars- och säkerhetspolitiken bland annat. Vi har också skandalen på Transportstyrelsen, som samme Morgan Johansson i rollen som samtidig Inrikes- och Justitieminister också bär ansvaret för. Skulle en såpass inkompetent ”loser” fått arbeta kvar under Putin ?

Teckning av J E Ander, svensk karikatyrtecknare. I Putins Ryssland finns inte en enda plats för sk ”IS-återvändare”. Regeringen Löfvén, däremot, gör allt den kan för att få dessa personer till Sverige…

Putins självbiografi – som finns på engelska – har aldrig någonsin utgetts på svenska. Putins och Rysslands erbjudande om hjälp till sommarens skogsbränder i Sverige – i form av jättestora Antonov-plan för vattenbesprutning – avslogs genast av Sveriges regering, som hänvisade till säkerhetsskäl – men som vi sett, är detta bara ihåligt flumsnack, för den svenska gränskontrollen läcker som ett såll, och det är knappast Ryssland vi ska oroa oss för i dagsläget.

Man har beskyllt Putin för ”otydlighet”, för att vara ”outgrundlig” eller oklar i sina uttalanden, men det stämmer inte ett enda dugg – i alla fall om man kan begripa en smula ryska, och höra honom som han framstår inför sitt eget folk och sina egna väljare. Kontrasten emot de svenska ”stolpskotten” i vår nuvarande Regering är slående. Jag minns också ett Youtube-klipp, från veckan då Boris Nemtsov mördades nära Kreml, en rysk liten ”Akilov-affär” in spe.. Vad ryska tv-tittare då fick se, var en fullkomligt rasande Putin; en Putin som formligen exploderade, och skrek och vrålade rätt ut i rysk TV om att han aldrig, aldrig mer skulle tillåta något sådant, och om att de skyldiga skulle straffas – för i Ryssland daltar man inte precis med inhemska våldsbrottslingar och kriminella. Affären ”Politovskaja” och liknande saker till trots, har ingenting sådant någonsin igen inträffat under slutet av Putins tredje och början av hans fjärde period som president, som vi alla vet.

Putin har hållit sina löften. Putin har levererat, och gjort vad han sagt att han skulle göra – som den ärliga och faktiskt mycket öppna realpolitiker han är. Redan från början, då han tillträdde som Rysk premiärminster, men inte president, sa han tydligt och klart att han ansåg att Sovjet sammanbrott var den största geopolitiska katastrof, som hänt på hela jorden. Sedan dess har han – konsekvent, med stor energi och framgång – arbetat för att återupprätta detta Sovjetvälde, och ett större, bättre och rättvisare Ryssland – men nu i demokratisk form- Återigen frågar jag – kan någon här klandra honom ?

Emot föraktliga fiender – som Sverigehatarna i vår Riksdag – kan man själv bara visa äckel och förakt. Emot en ädel och ärlig motståndare, däremot, kan man till slut känna tillgivenhet och beundran.

Vladimir Vladimirovitj Putin har varit just en sådan ädel motståndare. En man efter vårt sinne, enkel, ärlig och rak – som vi tyckt om att möta. En brittisk journalist gjorde en gång en programserie om Putins personliga liv, som visats också på svensk TV.  I programmet fick man bland annat se hur Putin snörde på sig skridskor för att spela en träningsmatch i ishockey med förstafemman ur Dynamo Moskva. Britten frågade snusförnuftig och anklagande Putin om inte hockeyproffsen fick hålla igen på sina tacklingar – man kan ju inte tackla ned den ryske Presidenten. Putin blev högst förnärmad, ja personligen förolämpad, vilket jag tyckte framgick ur programmet. Jag förstår honom också, innerligt väl – och det gör nog varje person, som alls själv spelat ishockey.

På isen ger man sitt allt. Det finns ingen chans att bromsa, inte att stanna upp eller ”hålla tillbaks”. Så har Putin alltid levat, och så lever han fortfarande. Då och då har man i rysk tv fått se honom flyga med tranorna, jaga i Sibiriens skogar, eller styra en undervattensbåt ned till en utgrävning på botten av Svarta Havet. Han har en hednings hjärta, en hednings sinne, trots att man sagt att han ska vara en varmt troende ortodox kristen, vilket jag själv omöjligen kan tro. Inte kan man klandra en man, för att han tycker om själva livet, och älskar naturens poesi. Det är som om han skulle velat ta sitt stora ryska folk i handen, och tala till dem direkt via Tv-rutan; som för att säga – Tänker inte ni på tranorna, som flyger söderut över  himlen, och återvänder varje år ? Om ni hade chansen, skulle ni inte också valt ett liv för vetenskapen, för naturen, eller för att skapa och älska – snarare än att som jag bli politiker ? Och tänk på allt gott, sant och riktigt i livet – vad människorna kan skapa, och vad vi är till för ?

En arrangerad bild – javisst – men än sen då ?

När de stora skogsbränderna i Ryssland förmörkade himlen i Moskva, samma år som branden i Västmanland inträffade, ja då var Putin genast ute och talade med folk i de drabbade områdena. Fredrik Reinfeldt däremot åkte på semester och slank fegt undan som en råtta, med svansen mellan benen – och där har ni skillnaden mellan de två. Ni kan naturligtvis säga ”jamen allt är bara propaganda” om ni vill – men det hjälper inte, gör ingen skillnad. Det ryska folket fick i alla fall se vad de ville ha – en president som brydde sig, en person som agerade mänskligt, och som lovade dem återuppbyggnad och bättre villkor.

Tycker ni det är underligt då att de fortfarande stödjer honom ? Det skulle jag inte tycka, om jag vore ryss.

Politik är propaganda, och propaganda är politik. Putin har förstått det bättre än någon annan, och han styr efter mer än två decennier fortfarande sitt land. Vi borde beundra honom, lyssna på honom och inte förskjuta honom, utan sluta den mannen till våra hjärtan. Själv har jag redan gjort det, för när jag tänker på de bästa chefer och skolor jag haft i mitt liv, ser jag också min grannes bild framför mig.

Dagens ord och lösen är och förblir följande:

подхрукивают !!

 

Där har ni det, kamrater. Ordet för dagen – och innan jag slutar, ett litet citat, skrivet av ingen annan än Jan Guillo, den svenske thrillerförfattaren, som redan 2006 skrev följande närmast profetiska text:

Om en Hedning, som inte väjer för svåra ämnen.

Idag är det – som en trogen läsare så riktigt påpekade – dagen för Disarfullet, eller fullmånen i Göje och Disernas månad, som också kallas Februari. Man talade för inte så många hundra år sedam om Oxveckorna, de grå veckor som följer efter Julen och innan Våren, då föråret kommer och jorden reder sig. Där är vi nu. Kanske är månaden ännu en tid som inger djup tristess och en viss svartsyn  på tillvarun, och så var det nog även förr, då vinterförråden började tryta och tiden för vårbruk – och därmed nytt liv – inte var säkert bestämd.

Kanhända jag borde skriva om något lättare, såsom Panem et Circenses, Melodifestivaler och eventuellt hedniska inslag i dem, eller något liknande – men för tillfället har jag inte lust.

Freja eller Vanadis, Vanernas dis och den sanna Vårfrun. Konstverk av Denis Ratushniy, träsnidare från Ukraina

Borta på sajten ”Ideell Kulturkamp” som fortfarande drivs av Henrik Andersson och hans muntra bröder i Särimner, väjer man heller inte för allvarliga ämnen just nu. Jag rekommenderar som vanligt hans blogg för genomläsning, då jag själv känner mig ganska oinspirerad av händelseutvecklingen för Asatron i vårt land, men jag finner esomoftast inspiration där. På sistone har man diskuterat, om vi hedningar borde rösta i EU-valet, och Henrik har alldeles själv kommit fram till samma åsikt som jag – Vi önskar EU, Brysselslickarna och hela högen av Eurokrater till den historiens soptipp, där sådana unioner hör hemma.

Samarbete mellan nationer är nog så bra, men när det hela tiden skall ske på den starkares villkor, och till den svagare partens uppenbara nackdel, då bör man dra öronen åt sig och vänligen med bestämt tacka nej till ”samarbetet”. Globalisering, och en globaliserad, massmedioker blandkultur i Monoteismens namn, är inget att se fram emot det heller, för som Henrik konstaterar:

Samarbete på global nivå är inte fel om det finns praktisk mening med det. Att samarbeta av pragmatiska skäl är bra och kan accepteras ur en hednisk synvinkel. Men när globalt samhälle är ett självändamål ja då bör man vara betänksam.

Ur ett teologiskt perspektiv finns det ingenting som talar för att man som hedning bör stödja globalisering. Alltså säger vi till föreningens medlemmar att inte rösta i EU-valet 2019. Vi uppmanar till allmän bojkott av EU-valet. Rösta inte i EU-valet 2019 ayps!

Ännu dystrare – kahända – bli Ideell Kultukamp när man ger sig in på etiskt svåra ämnen, som till exempel aktiv dödshjälp, och en diskussion kring det – fortfarande ur en hednisk synvinkel:

 

 

En religion får inte väja för svåra frågor. Om religionen gör det, då är det helt enkelt inte en religion. Då är det blott en kulturell företeelse eller någon traditionell sedvänja med lite eller intet betydelse. En av de svåraste och därför viktigaste frågorna handlar om dödshjälp, eutanasi.

Att avsiktligt förkorta en människas liv på grund av obotlig sjukdom, allvarlig skada och annan fysiskt lidande är i Sverige ett svårbehandlat ämne. Än mer tabu är den debatt eller kanske rent av icke-debatt som handlar om att psykiskt sjuka människor ska beviljas att frivilligt avsluta jordelivet. Sverige har ofta setts som ett modern land där man gått i bräschen för nya tankar och idéer. Så är dock inte fallet då man kommer till den avsiktliga döden. En förklaring så god som någon annan är att den tradition av konsensus som präglar samhällsdebatten inte kan tillämpas här. Antingen har man dödshjälp eller också har man det inte. Man kan inte kompromissa fram någon lösning alla kan acceptera. Alltså går man runt ärendet med tystnad.

Mycket av tabut kring frivillig död, självmord kommer från kristendomen. Det ska dock sägas att såväl judendomen som islam har en liknade syn som de kristna. Självmord är något fel och de som utför handlingen har begått en gärning gud ogillar. Ända in i modern tid har människor i Sverige som begått självmord nekats kyrklig begravning. Ett intressant fenomen är att i det förr fanns människor som ville ta livet av sig men inte vågade på grund av religionens negativa inställning till självmord begick brott som ledde till dödsstraff. Man dödade andra människor för att själv bli dödad.

Men hur var det i Norden innan kristendomen blev norm. Hur var då synen på det som kan klassificeras som självmord? Det nämns i källorna att män som önskade komma till Valhall men som inte dött i strid utförde en ritual som dels innebar att de stack sig själva med spjut och sedan hängde sig. Oden förknippas med såväl spjut som hängning. Skrönor om att man hade så kallade ättestupor och ätteklubbor ska vi nu knappast tro på. Att man bar upp gamla människor på berg och andra höjder för att kasta ner dem finns inga belägg förutom i en saga. Och att man skulle haft en speciell klubba för att slå de gamla i huvudet med är nog en kuriös fabel men inte ett historiskt faktum. Hur många i äldre blev så gamla att de bara låg sina fränder till last? Det kan knappast varit ett stort problem.

I berättelsen om Erik segersäll sägs det att han lovade sig till Oden efter tio år om han segrade över sin brorson Styrbjörn. Och Erik syns ha dött ett årtionde efter slaget vid Fyrisvallarna. Men vi vet inte så mycket om och hur detta ska ha gått till. Kanske dog kungen ganska exakt tio år efter slaget av naturliga orsaker och detta gav upphov till berättelsen? I hjältesagorna tar såväl Brynhild som Gudrun livet av sig. Men sagor är sagor. Det närmaste man kommer en skildring av dödshjälp eller eutanasi skildras i berättelsen om bärsärken och skalden Egil Skallagrimsson.

Egil är otröstlig sedan hans son drunknat. Han beslutar sig för att svälta sig till döds. En inte enkel utan utdragen och plågsam död. Den store skaldens dotter säjer sig också vilja dö och säger sig ära av en ört som ska förkorta livet. Men örten är inte giftig. Istället försöker dottern få fadern att komma tillbaka till livet och Egil diktar senare sin kanske mest berömda dikt ”Son saknaden” eller Sonatorrek som den heter på isländska.

– Ur bloggen ”Ideell Kulturkamp, 2018-03-16

Nåja, det är ingen ört, utan salt havstång som Egil och hans yngsta dotter äter. Dottern lurar sin gamle far, för tången framkallar en svår öltörst, och så blev den gamle skalden räddad, enbart tack vare detta, och diktade en av de vackraste och mest berömda skaldekvädena någonsin, ett kväde som likt Hávamál innehåller tanken, att livet alltid är värt att levas.

Just av den orsaken – och så många andra – är jag själv emot aktiv dödshjälp som idé – för vad händer, om ett sådant juridiskt system införs ? Vågar vi lägga det i händerna på våra politiker, som vi har nu, eller vad som ska föreställa andliga ledare i vårt land, inklusive den hedniska Världen ? Risken är uppenbar för att ett sådant system kommer att missbrukas, och då kommer förr eller senare oskyldiga till skada, eller så kommer människor dö helt i onödan, vilket Egils kloka dotter räknade ut, redan på sin tid. Och i händerna på massmedia eller sociala media – nej – då blir det hela än värre…

Min gamle far, som var jurist var kategoriskt emot dödsstraff – och det berodde enligt honom själv på att han sett svenska domstolar inifrån, och iakttagit deras sätt att arbeta, förutom det faktum att de då som nu stod under inflytande av media och det politiska systemet – och risken för fel var enligt honom helt uppenbar, ja bara en tidsfråga – och var stod då de domare, rent moraliskt sett, som utdömde det yttersta straffet, eller med andra ord döden – fastän de visste, att de domar de avkunnade var helt fel ?

I morgon, tror jag – skall jag behandla ämnet Asatro och determinism, vilka står i ett uppenbart motsatsförhållande.

Till dess – blanda inte ihop rättvisa med Juridik – och sköt er – särskilt denna Disernas afton…

Lite sådär fin och sensibel och poetisk och såå gullig såå romantik på Vales Dag, ni vet…

I morgon är det förstås Valentins Dag, ett amerikanskt jippo, som förr i tiden hette Alla Hjärtans Dag på svenska; vilket var något ärligare och mer inkluderande till sin omfattning, om man så säger. Dagen förstås nu ägnad åt idel romantik, företrädesvis mellan man och kvinna, medan kärleken till våra anhöriga, kärleken till nästan ( i vid bemärkelse) eller andra former av kärlek, som till exempel kärlek till sanningen, inte minst, eller kärlek till rättvisan eller våra rötter, förstås helt glöms bort. Kärleken till Naturen, kärleken till djur och växter, som inte är av det romantiska, utan det mer platoniska slaget icke att förglömma, men sedan när har det då varit något fel på platonisk kärlek ?

Engelsk 1900-tals illustration till Gunnlaug Saga Ormstungu – Gunnlaug och Helga den Fagra ser varann för allra sista gången…

Det finns dock en väldigt, ja för att inte säga våldsamt romantisk berättelse i vad som på svenska kallas Gunnlaug Ormstungas Saga, som jag tycker passar att citera en dag som i morgon, då detta skrivs kvällen före, om ni förstår vad jag menar. Vales Dag, som de Amerikanska Asatroende firar efter Odens nattgamle son, tillika hämndens gud, kanske känns något malplacerad, i alla fall för de av er som vill ha äkta romantik, men vänta bara:

Alf Henriksson, den gamle Polyhistorn, skrev i sin ”Isländsk Historia” om en av de mest magnifika scenerna ur en föga känd version sagan, den där den kvinnliga huvudpersonen, Helga den Fagra, blivit mer än 80 år gammal, och förvandlats till en rynkig gammal gumma, som inte längre är såvärst fager eller ung. Hon får då besök av sin dotterdotter, en liten brådmogen flicka på sex-sju år. ”Hur många älskare har du egentligen haft, mormor ?” frågar lillflickan intresserat.

Helga sitter tyst ett tag, och drar sig till minnes sin ungdom, när hon var hela Islands mest firade skönhet, och säger sedan sakta, medan hon minns eller försöker minnas: ”Ja – ett fullt storhundrade råkar det nog vara. Jag minns, att jag tog lätt på livet på den tiden…”  (Ett storhundrade var lika med tio dussin, eller 120 stycken, vilket ansågs som en mycket stor räkne-enhet. Nuförtiden räknar vi i gross, vilket är något större)

Så räknar hon upp dem alla ur minnet. Några dog i envig, eller tvekamp för hennes skull. Några blev fredlösa, och fick lämna landet. Några reste från Island av fri vilja, hördes aldrig någonsin mera av, och kom aldrig mer igen. Någon begick självmord, driven till vansinne av att inte få Islands vackraste kvinna. Några retades hon med, och de övergav henne till sist. Några fick stryk av sina egna släktingar, därför att de alls vågat sig på att fria till henne. Några fick stryk av hennes far, eller hennes fränder – och dog – av samma orsak, alltså att de vågat fria till just henne. Men genom allt höll hon huvudet kallt, och var oberörd.

Jaja, kärring – men till saken då !” sade dotterdottern brådmoget. ”Av alla dessa män – vem var egentligen den störste älskaren, och vem skulle du säga var den bäste mannen av alla ?

”Slika sidor finns på nätet – om ni nu behöver dem…”

Alltför ivrigt yrkar du på att få veta detta, dotterdotter min” säger gamla Helga då. ”Jag var nog till föga gagn för somliga, det förstår jag nu… Och allra allra värst var jag emot den bäste av dem, han som älskade mig högst och renast…

Så reste sig Helga långsamt och med ålderdomens möda från bänken där hon satt, och gick in i det hus där hon levde med den tredje man, som hon varit gift med i många år, sedan Gunnlaug själv och Ravn Svarte dödat varann på gränsen mellan Norge och Sverige invid Stenen i Grönan Dal, som ligger i de Jämtländska fjällen, vilket också beskrivs i sagan.

Under bräderna i sitt hus, förvarade hon en blå och mycket dyrbar kappa, som hon en gång fått av Gunnlaug, en hel mansålder tidigare. Nu tog hon fram kappan, och såg på den. I en variant av sagan, dör hon iförd Gunnlaugs kappa, i armarna på sin tredje man. men själv vill jag för min del tro, att det inte gick till så, utan att Helga tog kappan ur sitt förvar när det blivit kväll just den där gången, för allra första gången. Inte skulle väl hennes nye man, eller hans fränder, ha tyckt om hur hennes rynkiga händer till sist varligt lyfte upp och smekte Gunnlaugsgåvan, som hon kallade den ?

Nej, i ensamhet lär hon ha väntat, ensam i den stora hallen, där alla ljus och alla eldar till sist slocknat – och så satte hon sig lugnt ned, vänd mot dörröppningen i öster, och väntade på soluppgången.

När det blev dager, och när det blev ljus fann man henne död, fortfarande svept i Gunnlaugs kappa. Hennes ansikte var fyllt av den djupaste frid, och in i hallen sken solen… Hon hade ändå gått iväg, för att möta Gunnlaug till sist..

Barnbok av Martin Widmark sprider kristna fördomar om Vikingatiden. Faktafel och skräckhistorier

Ibland möter man skildringar i dagens barnbokslitteratur som är såpass stereotypa, felaktiga och fördomsfulla att man nästan häpnar. Nu hör recensioner av barnlitteratur vanligen inte till mina intresseområden, och heller inte till ett ämne som tagits upp i just denna blogg särskilt ofta, men en annan recension av bloggaren ”Booklover” skriven så sent som igår, fick mig faktiskt att haja till på allvar.

Låt INTE era barn läsa denna bok. Den är till bredden fylld med Adam av Bremens gamla skräckhistorier, och plagiat från den föga vederhäftiga Hollywood-serien ”Vikings”

Både signaturen ”Book Lover” och författaren Martin Widmark, som skrivit boken, hävdar att den ska vara byggd på fakta. Den bärande tesen i alltsammans, eller det huvudbudskap som förs fram, är att Asatroende är onda människor, som sysslar med människo-offer och dräper trälar. Sådant är det budskap, som man försöker sälja till Sveriges barn. Boken hårdlanseras just nu kommersiellt, och har – vad värre är – köpts in av AdLibris sedan den utkom i Oktober förra hösten och därför börjat spridas till våra kommunbibliotek under förespeglingen, att det skulle röra sig om en faktabok. Men vad som står i den, är inte fakta. Jag citerar, från en annan sajt:

Julen 2018 kommer böckerna om Halvdan och Meia som film med Peter Haber i huvudrollen och det blir även ett brädspel. Vikingaspelet är ett världsomfattande och spännande familjeäventyr, där du och din familj även lär er mer om vikingatiden.

Bland annat lärs här ut, att det skulle förekommit människo-offer i Gamla Uppåkra till Frejas ära, och att Uppåkra och Lund skulle ha varit samtida stadsbildningar. Inte ett enda spår av offrade människor eller ”trälpojkar” som det ska vara fråga om i den här boken har någonsin återfunnits, varesig i Uppåkra eller Gamla Uppsala eller någon annanstans i tusentalets Sverige, som man säger sig skildra här. Rätta mig gärna om ni anser att jag har fel. Både Uppåkra-boplatsen utanför Lund och Gamla Uppsala har ytterst nogrannt grävts ut av arkeologer i omgångar, men man har aldrig någonsin hittat något sådant där. I Gamla Uppsalas fall inleddes undersökningarna redan på Hjalmar Stolpes tid eller 1880-talet, och så har man fortsatt, så länge någon vetenskaplig arkeologi alls existerat i Sverige. Ändå har man inte en enda knota, inte ett enda bevis för att där förekom människo-offer, annat än Missionsbiskopen Adam av Bremens gamla kristna skräckhistorier, lika vittnesgilla som någonsin Ayatolla Khomeinis eller Islamska Statens berättelser om livet i väst i våra dagar, men för all del – de är kanske ”historiska källor” även de.

Varför ska svenska barn få lära sig, att byggnader som de här är ”läskiga” och ”onda” ?? Är inte vanliga röda stugor med vita knutar också ”onda” i så fall ?? Eller kristna träkyrkor ???

Berättelsen skildrar fördomsfullt Gudahovet (inte termplet!) i Uppåkra som ”läskigt” och Freja-Prästinnan (det heter Gydja!) som en stereotyp, äcklig gammal häxa. Scener ur boken är direkt hämtade och inspirerade av den amerikanska Hollywood-serien ”Vikings” (som bland annat gått på HBO Nordica-kanalen i flera säsonger) där också gräsliga, frånstötande och helt med kristna ögon skildrade ”människo-offer” förekommer – saker som bevisligen aldrig existerat i verkligheten, i alla fall inte alls på det sätt eller den tidsperiod som ”Vikings”-serien från Hollywood anser sig skildra.

De kristna har dille på Vampyrism och Människo-offer, och återkommer alltid till detta, när för dem främmande kulturer ska skildras. Jämför med deras egen sk ”heliga nattvard”

Själv trodde jag att dagens skolbarn inte fick lära sig Adam av Bremens hutlösa lögner längre – men här förgrovas de och görs ännu värre. Det enda arkeologiska bevis för ”människo-offer” som jag känner till ur Svensk arkeologi från Vikingatiden är den sk ”Älgmannen” från Birka, men han levde på 800-talet, inte 1000-talet. Älgmannen upptäcktes redan på 1960-talet, och är verkligen inte ett problemfritt fynd. Han har visserligen lämningar av två andra, fragmentariskt bevarade skelett från vuxna män (inte barn!) med sig i graven, och kristna forskare har då genast tolkat dessa som offrade trälar, samt sagt att ”Älgmannen” ska vara en lapsk schaman eller nåjd, som via handelsfärder på något oförklarligt sätt ska ha begravts på Björkö i Mälaren. Det är minst sagt en förvånande och kontroversiell tolkning, som inte helt håller streck på tvåtusentalet (senast någon skrev om saken i akademiska publikationer, var 1990) eftersom man hittat många ”dubbelbegravningar” sedan dess, bland annat i Norge. Det finns många olika tolkningar av vad de kan bero på, och det behöver inte alls röra sig om offer, det är alla seriösa arkeologer numera eniga om.

Ekonomiska historiker, från Eli Heckscher och framåt, var och är medvetna om att Träldomen infördes på bred front av kristna. Visserligen fanns ”gävträlar” eller folk som på grund av att de var lagbrytare och våldsmän dömdes till träldom, eller som frivilligt fick bli det till följd av fattigdom, krigsfångenskap och annat även tidigare, men detta var sällan eller aldrig någon ärftlig träldom, och sattes inte i system, förrän under den kristna tiden, då adelsgårdar och stormanshus kom. Träldomen i Sverige avskaffades först i Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, som alla skolbarn vet (eller visste på 1980-talet, innan den svenska skolan havererade fullständigt) och att då – som denna barnbok, betitlad ”Bland Trälar och Gudar” hela tiden hävdar, bara anklaga hedningarna är djupt, djupt osakligt. Historieförfalskning, rent av.

Vad som däremot står i Ansgars krönika, bland annat – är att Ansgar och de kristna gjorde ”pojkuppköp” i Hedeby, därför att de kristna munkarna skulle ha ”sällskap” under sitt missionerande, men att Hedeby-borna jagade ut dem ur sin stad, när detta pedofila tilltag upptäcktes... Det är ju konstigt, att författaren Martin Widmark, som säger sig vara så faktaintresserad, inte har reda på detta.

Förljugen idyll á la ”Ronja Rövardotter”. Lillgamla, overkligt kloka barn mästrar dumma, illaluktande och fula vuxna… Redan Astrid Lindgren försökte med detta, och det var kitsch redan då…

Huvudpersonerna Halvdan och Meja skulle lika gärna kunna heta Hans och Greta, och känns inte alls levande, utan som stereotypa papp-figurer i lite lätt Astrid Lindgren-anda. Man gör våld på historien, när man låter en hednisk pojk möta en kristen jänta (helleduddanedej, så sött så !) och låter Kristendom och Hedendom samexistera, när vi vet att Uppåkra liksom Gamla Uppsala Kungsgård brändes och skövlades av just de kristna, vilket vi har arkeologiska bevis för.

Lund och Uppåkra var aldrig heller samtida städer, och när de två extremt ädla och godhjärtade barnungarna förstås smugglar in de ”oskyldiga trälbarnen” till Lund, som är till bredden fyllt med söndags-skoleaktigt snälla människor (men Freja-prästinnan är ful, ond och grym – liksom alla hedniska vuxna, när de inte är svettiga dumbomar eller hjälplösa clowner) är det återigen fördomar vi ser, upprepade ad nauseam, ungefär som i Sven Wärnströms gamla ”Trälarna” .

Slutligen också detta – jag citerar från sajten ”book lover” som verkligen är okritisk, och inte har gjort någon faktakoll alls, vad jag kan förstå:

För den läsare som är ute efter fakta om den här tiden, har man däremot redan fått till sig många intressanta insikter. Visste ni exempelvis att vikingar på resa vid den här tiden inte vågade att gå på toa ensamma? Då var nämligen risken att bli rånad som störst. Därför fick den nödiga alltid ha med sig ett par kamrater som fick stå vakt medan behoven utfördes.

  • sajten ”Booklover” 2019-02-19

Skulle detta vara fakta ? Varifrån kommer denna information i så fall ifrån ?? Denna lögn – inklusive lögnerna om dålig hygien bland Vikingar – har vi hört förr, även om mina läsare kanske inte vet varifrån det lögnaktiga påståendet kommer. Denna skröna står att läsa i Harris Birkelands gamla bok ”Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder (1954) där Ibn Fadhlan och andra arabiska krönikörer (som inte alls var exakta ögonvittnen, utan mycket partiska i sin historieskrivning – Ibn Fadhlan själv är en som problematisk ansedd källa) lägger ut texten om Nordbornas allmänna ddumhet och feghet osv – alltsammans saker som Martin Widmark i sann PK-anda spinner vidare på. Hans vikingar är förstås genomgående räddhågade, misslyckade som krigare och överlistas lätt av små barn, som förstås hela tiden är exemplariskt kloka.

Verkligheten var med all säkerhet inte sådan. Man erövrar inte hela Danelagen, Gårdarike och skakar hela Karl den Stores Frankiska rike genom att vara en räddhågad clown, och upptäcker heller inte Vinland på sådant sätt, även om Martin Widmark kanske är en riktig rosafärgad krake själv, och i vartfall ingen Sverigevän.

Vill ni läsa VEDERHÄFTIGA och SANNA sagor för BARN från just VIKINGATIDEN ?? Ja, i så fall kan ni läsa berättelsen om ”Höttur” (hämtad från Rolf Krakes Saga) eller ”Tors färd till Utgårda-Loke” (ur Eddan). Jag LOVAR er att de är mycket, mycket bättre än Martin Widmarks trams… och dessutom är de ÄKTA Vikingatid… se gärna sajten ”Unga Fakta” som ger era barn allt de behöver…

Någon Rånrisk uppstod knappast för beväpnade Vikingar, ens ”på toa” (nej, det fanns inga toaletter då – däremot fanns dass och fjölar !) men själva behovet av vad man kallar ”god fältdisciplin” när man befinner sig i ett stridsområde, eller med andra ord i krig, verkar herr ”Booklover” och hans civila tramsebyxor till gelikar inte ha reda på. För egen del kan jag tala om för er, att det väl för H-streck-E är en sjävklarhet, att du låter din sidokamrat täcka din rygg med en AK 4, när du använder en ”50x50x50” eller sk ”P-grop” (som det så vackert heter) även idag. Också nutida svensk FN-trupp i Bosnien, hemvärnssoldater och till och med värnpliktiga under utbildning (ja, nu har vi återinfört vpl, som bekant !) har gjort så, och om nu Ibn el Sinna, Al idrisi eller de andra arabiska geograferna åsåg detta, på IbnFadhlans tid (800 talet) – vore det egentligen så konstigt, kära ”booklovers” ??

DÅLIGA FILMER eller sk ”Badmovies” om Vikingatiden finns det en hel del – och ingen av dem är vederhäftig för fem öre… Här har vi åter en liten ”Halvdan” eller ska vi säga Halvdann, ja URKASS, rent av…

PS: Vill era barn ha lättlästa fakta på engelska, eller lära sig språk – så kolla in denna sajt istället !

”Det är om namn vi frågar”

Såhär års brukar våra dagstidningar och media fyllas av artiklar om statistik kring våra vanligaste personnamn, och 2019 har inte varit något undantag hittills. Både Statstelevisionen SVT och SCB eller Statistiska Centralbyrån redovisar nuförtiden namnstatistik, och så gör även sajter som ”Svenska Namn” – som uppger att den vänder sig direkt till svenska föräldrar, och väl i så fall förgrovar och sprider trenderna ytterligare genom att späda på dem – och det kanske man inte alltid skall göra. Också tidningar som Metro, Sydsvenskan och många många fler har hängt på den allmänna trenden.

Tycker svenska föräldrar verkligen, att individer som William Spetz eller Alice Bah Kuncke ska få förkroppsliga, hur svenskar och svenskor ska heta och framstå i framtiden ?

Självklart går det ”mode” i personnamn som allting annat, och namn är också utsatta för återkommande generationsväxlingar, bland annat på så vis att namn som varit populära för två generationer sedan eller vid sekelskiftet 1899-1900 kan komma tillbaka igen, enligt namnforskarna. Bland flicknamnen finner vi nu namn som Alice och Lily samt Wilma, vilka inte alls har med Sverige eller svensk kultur att göra. Men glädjande nog finns också Ella (4:e populäraste flicknamnet, 2018) efter Elli – ålderdomen – samt Ebba (6:e populäraste) Astrid (8:e populäraste) och Alma (9:e populäraste) ibland de 10 mest populära flicknamnen. Här följer man i alla fall nordiskt namnskick genom att ta in några nordiska namn.

888 flickor fick heta Alice, som är det vanligaste flicknamnet för andra året i rad. — —

Nya namn på pojkarnas topp 100–lista var Levi, Vide och Neo. Av dessa namn placerade sig Levi och Vide högst. På topp 100 för flicknamn kom det in sju nya namn; Maryam, Hedvig, Mira, Zoey, Idun, Melina och Noomi. Maryam var också det flicknamn som ökade mest. Det gavs till 177 flickor, en ökning med 70 procent jämfört med föregående år.
– Maryam används mycket i kulturer från Mellanöstern…   (Sydsvenskan 31 Januari 2019)

Vad gäller männen ser det dock verkligen mycket, mycket illa ut med Sveriges framtid. Här möter oss dessvärre utlänningar som William, Liam, Noah och liknande amerikanska monstrum, ofta med sitt ursprung i den bibliska världen, typ Levi och därmed närstående. Först på tolfte och femtonde plats kommer Axel och Alfred, som är rent nordiska namn. Bastarder som Charlie med flera – när man kan heta Karl – ett fint, historiskt och svenskt namn – och andra förvrängningar på franska och engelska dominerar också sorgligt nog i namnfloran.

Många nyblivna föräldrar vet inte längre vad som menas med Nordiskt namnskick, och hur man följer det.

Det syns inte minst på det faktum att de direkt uppkallar sina barn efter gudar och gudinnor, vilket är något av det allra värsta man kan göra, ifall man vill visa respekt för den Nordiska kulturen och Asatron. I gamla tider skulle ingen förälder, oavsett vad, ens drömma om att uppkalla sin dotter till ett namn som Idun, Freja eller Gerd. Orsaken till det var enkel. Det var hybris, eller ett exempel på grotesk självöverskattning, att jämföra sina egna barn med gudarna.

Att välja samma namn på en människa som en gudom, innebar ju att man ständigt löpte risk att blanda samman personen med guden eller gudinnan, med ändlösa missförstånd och förvirring som följd. Och vad för slags självbild får egentligen en liten flicka, som döps efter Freja – den allomfattande sexualitetens gudinna tänk om den flickan i vuxen ålder inte alls vill springa omkring och manifestera sin sexualitet, hela tiden ? Eller någon som är döpt efter Idun, den eviga ungdomen, men till slut av naturliga skäl inte är såpass ung längre ?

Alla dessa förment ”söta” eller ”gulliga” namn blir förr eller senare till fruktansvärda kvarnstenar att bära runt halsen för de barn som fått dem, och i gamla tider tänkte man sig noga för, innan man ens namngav någon. Söner fick heta Torbjörn, Tormod, Torkettil eller Torkel, Torben, Torsten eller Thorarin, men aldrig aldrig någonsin bara ”Tor” – eftersom det vore helt fel att döpa sitt eget barn efter styrkans och åskans rungstarke Ase, som man inte gärna skämtade med. Det var först emot 1790-talet och långt in på upplysningstiden, som någon svensk alls enbart hette ”Tor”.

Och kvinnor kunde förstås heta Thora, men mera ofta Torgerd, Torborg, Thorill, samt ha namn som ”Ast-rid” – ”hon som rider av kärlek” eller Ing-rid (hon som rider på en Ing – vad en Ing är, vet ni kanske – åtminstone måste en vuxen kvinna veta det, om hon alls skall kunna få några barn – för de blir oftast inte till på articifiell väg) eller liknande – båda de valda exemplen är faktiskt valkyrienamn.

Många föräldrar har nu för tiden fått för sig att döpa sina stackars barn till saker som ”Loke”, ”Hel”, ”Angerboda” och liknande. Resultaten har heller inte låtit vänta på sig. Barnen har fått DAMP eller ADHD. Blödarsjuka, livshotande kramper, Downs syndrom och andra svåra sjukdomstillstånd…

Att ge sina barn namn, som stammade från mörkrets eller ondskans varelser, var också något som man i forna tider lät bli, eftersom man visste, att följderna ofta blev mer illavarslande än man kunde tro. Modern forskning, som till exempel i den ansedda medicinska tidskriften Psychology Today, visar också att namn påverkar oss mycket mer än vi kanske vill erkänna, också i vuxen ålder.

Man menar till och med att det namn vi får av våra föräldrar skulle kunna påverka studieresultat, kommande yrkesval, vem vi väljer att gifta oss med, beräknad inkomst, och till och med politiska sympatier, eller vilka partier vi kan välja att rösta på i framtiden

Om det verkligen är så, finns det stor anledning att tänka sig mycket mycket noga för, innan vi sätter namn på våra små telningar. Vill vi egentligen – som nyblivna föräldrar – påverka de här sakerna, och om vi nu väljer att göra det, borde vi då inte åtminstone göra det på ett positivt sätt, för att våra barn ska få det så bra som möjligt ?

Att undvika renodlat negativa namn som Loke, Hel och liknande borde vara en självklarhet, för vad händer; om man ger ett stackars barn ett sådant namn ? Barnet måste, så snart dess namn överhuvudtaget nämns, uttala Loke-namnet, tänka på sig själv som en ”Loke” eller någon med ”Lokes” egenskaper. Som vi förstår, är det inte bra för ett litet barn. Barnet kan bli fysiskt sjukt, eller få allvarliga psykiska problem. På samma sätt måste en gravid mor, som i moderlivet bär en ”Loke” och ingen sund livsfrukt, framkalla Lokes bild i sitt inre, så fort hon tänker på barnet, eller hör det omtalas – redan innan det föds. Mekanismen är inte helt klarlagd, men det står helt klart att sådant här kan leda till väldigt allvarliga eller tråkiga saker, och därför har jag alltid gett blivande föräldrar att undvika namn som Loke och liknande, och sky dem som pesten. Det finns en klar anledning till att folk förr i tiden aldrig gavs de namnen, och att man gör bäst i att undvika dem.

Enligt den nya namnlagen, som nuförtiden gäller i Sverige, får man heller inte ge barn namn som kan väcka anstöt, som kan leda till skada eller obehag för den som ska bära namnet, eller ”på annat sätt visar sig olämpliga” som egennamn. (14 § lag 2016:1013)

Jag skulle vilja hävda, att namn som ”Loke” eller ”Mohammed” faktiskt kan väcka anstöt, i alla fall i vissa grupper av samhället, och kanske därför bör undvikas. Å andra sidan finns det väldigt många föräldrar i Sverige som faktiskt har väldigt dåligt omdöme, för vad sägs om den här listan, som en av våra mest kända kvällstidningar satt ihop:

Namnet Lucifer, till exempel, har avvisats som skäligen ohållbart.

4 Män i Sverige påstås heta ”Norrman” i förnamn

– 3 kvinnor i Sverige heter ”Bärs” som förnamn – tyckte deras fäder om öl ?

– 4 kvinnor och 1 man har ”Balle” som förnamn, trots att det väl måste sägas väcka anstöt – eller ?

– 2 kvinnor har ordet Anus som förnamn – är det lämpligt ?

– sammanlagt 41 personer har ordet Matta som förnamn – kunde man hävda, att ett sådant namn leder till problem ?

– 1 man har namnet Fido som förnamn

– 1 person heter Hitler i förnamn, och ibland samma säregna namnflora möter vi förnamn som Potatis, Ragata och Pucko.

Frågan är – borde inte alla sådana namn vara förbjudna enligt namnlagen av år 2016, liksom Loke-namnet ? Frågan borde i alla fall få ställas, och tas upp till sakkunnig behandling.

Även Svenska Dagbladet bekräftade så pass tidigt som för nio år sedan, att många namn faktiskt var psykologiskt olämpliga, och kanske orsakade svårigheter, oavsett om det nu berodde på utbredda sociala fördomar emot vissa namn, eller något annat. Forskningen har uppenbarligen inte sagt sitt sista ord på det här området, och onekligen verkar det finnas mycket att invända.

– Alla människor har ett namn. Man har inte hittat ett enda samhälle i världen, där medlemmarna inte har namn. Vad vi heter och varför vi heter så är däremot kulturbundet och spelar stor roll för hur vi kategoriserar varandra socialt och kulturellt, säger Charlotte Hagström, etnolog vid Lunds universitet. — —

Namn kan också fungera som klassmarkörer. Vanligaste exemplet på det är ”y-namn” som Ronny, Conny, Jerry… De var vanliga under 50- och 60-talen och förknippas med arbetarklassen.

Även i diskussioner på nätet kommer klassaspekten ofta upp. Då är det vanligtvis namn som Kevin, Robin, Liam, Jasmine och Britney som stämplas som underklass eller ”white trash”.

– Många tycker att man gör sitt barn en otjänst genom att ge dem ett sådant namn. ”Kan du tänka dig en advokat som heter Liam?” frågar de retoriskt. Av någon anledning är det nästan alltid advokat, som används som kontrast mot ett ”trashigt” namn, säger Charlotte Hagström, som själv ofta får höra att hon har ett ”överklass-wanna-be-namn” – medan yngsta sonens mellannamn – Zeke – ses som just lite ”trashigt”. — —

– I Florida undersökte en amerikansk ekonomiprofessor studieresultaten för 55  000 elever. Barn med förnamn som hade låg status fick i genomsnitt 3 – 5 procent lägre betygspoäng jämfört med dem som presterade likvärdigt, men hade mer traditionella namn.

– En annan studie visade att sannolikheten för att amerikanska flickor ska studera fysik och matte på högre nivå är mindre om deras namn uppfattas som väldigt feminina, till exempel Isabelle eller Elizabeth.

– En svensk undersökning har visat att invandrare, från exempelvis Afrika eller Mellanöstern, som i mitten av 1990-talet bytte till mer svenskklingande namn, ökade sin årsinkomst med i genomsnitt mellan 10  000 och 15 000 kronor.

Vad vi heter, och vad vi döper våra barn till är alltså långtifrån oväsentligt. Det kan till och med betyda en skillnad i kronor och ören. Med tanke på allt detta – och att väl ingen vill göra sina egna barn illa – är det inte bäst att följa det fina nordiska namnskick vi alltid haft i det här landet, och välja ett nordiskt namn ? Det finns minst 1200 sådana fullt gångbara namn att välja på, enligt vad andra har räknat ut.

Och kom ihåg – uppkalla aldrig era egna barn efter en Gud eller Gudinna – i synnerhet inte Loke – man har många bevis på vad det kan leda till, oavsett vad anledningen nu är, eller kan vara. Och gör inte som i den gamla sången med Johnny Cash, ni vetdet var inte så bra det heller, visade det sig…

Dagens Nyheters kristna manipulationer: Hedendomen förklaras ”obsolet” av professor i Kulturgeografi

DN Debatt har det under de senaste veckorna rasat en diskussion om det svenska etablissemangets och den styrande, Socialdemokratiska nomenklaturans religionsuppfattning, enligt vilken bara kristendomen och andra Monoteistiska avarter typ islam skall få räknas som ”religioner” överhuvudtaget. Igår publicerade Professor Emeritus Bengt Sahlberg, som annars är Kulturgeograf ett inlägg, som passade Bonnier-tidningens hållning som hand i handske, och därför fick bli publicerat.

Den vördnadsvärde professorn säger att vetenskapen aldrig någonsin kommer att kunna bevisa religionernas utsagor om en ”övernaturlig” Värld, hur han nu kan veta det – som blott och bart geograf, bunden till jordytan som han är. Därmed, påstår han; skulle såväl kristendomen och de hedniska religionerna, som till exempel Asatron, vara ”obsoleta”. Detta bevisar bara hans fundamentala okunskap, för enligt hedendomen finns ingenting ”över” eller utanför naturen. Antingen existerar en sak eller en företeelse inom det fysiska universum, om så bara som elektriska signaler mellan nervcellerna i en mänsklig hjärna, eller som en föreställning eller tanke, byggd av dessa signaler, men ingenting kan vara ”utanför” eller ”över” naturen, därför att universum är allt som finns. Detta hade redan Aristoteles och flera andra hedniska filosofer med honom klart för sig, hundratals år före kristus.

Och för övrigt – hur eller på vilket sätt är denne Kulturgeograf då säker på, att inte naturvetenskapen skulle kunna bekräfta delar av vissa religioners budskap, även om kristendom och monoteism inte längre passar in i dagens sekulära samhälle ? Kristendomen är en religion, som hävdar att kvinnan är underlägsen mannen, att mänsklig sexualitet är en synd och något dåligt, samt att alla människor lider av ”arvssynd” bara därför att de råkat bli födda och alltså existerar, och sedan måste ”frälsas” av en gud som själv skapat dem så, och som uppenbarligen njuter av att frossa i straff, pina och plåga, som han hela tiden riktar emot den försvarslösa mänskligheten. Och kristendomen är bara ”Islam light” för vi finner exakt samma budskap även där, fast ännu starkare accentuerat, på ett närmast medeltida vis.

Asatron är inte obsolet, men mycket nära den moderna fysiken i vissa avseenden. Enligt en av dess skapelsemyter skapades universum ur en gnista, som föll ner i Ginnungagap, det mörker som fanns före tiden själv. Gnistan bildade ett slags ur-atom eller ett gruskorn ”Aur var alda, tha ekki-var” säger Voluspá, dvs ”Aur” eller ”ör”, med andra ord materia fanns, redan när icke-vara fanns, och denna materiaklump kunde också visualiseras som ett slags ”urko” eller Audumbla med mytologins allegoriska bildspråk. Det här är ju högt ovanför en ordinär E-mer-i-Thurs som Bengt Sahlberg, förstås, och helt utanför hans kompetensområde som kulturgeograf, men det är en långt exaktare beskrivning än det gammaltestamentliga tramset om Guds ande svävande ovanför vattnet, och allt vad det är, som de kristna nu håller på med. Asatron innehåller en vision av ett pulserade universum, baserat på födelse och återfödelse, bortom eoner av tid som människan inte kan överblicka. Den insisterar på att jorden skall gå under i otrolig hetta – vilket den moderna fysiken bekräftat – solen kommer till slut att förvandlas till en Nova, vilket till och med professor Sahlberg känner till i sin relativa obetydlighet inför dessa kosmiska skeenden. Den säger också att ”örnar” eller väldiga farkoster innan dess kan föra resterna av mänskligheten till en ”andra, grönskande jord” – ett koncept som ingen annan religion uppnått, enastående i sin upptäckarglädje och sin positiva syn på människan och vetenskapens möjligheter, något ingen Monoteistisk religion har.

Men – låt oss nu lämna detta snävt fysiska eller naturvetenskapliga perspektiv på religionen för ett tag, för Professor Sahlberg resonerar onekligen mycket begränsat, när han vill göra alla religioner till ett slags bokstavlig verklighetsbeskrivning, vilket de nog aldrig varit menade som, och heller inte är.

Asatron är den enda religion, som överensstämmer med naturvetenskapens nuvarande ”Big Bang” teori, och som tar med möjligheten av att mänskligheten kan flytta vidare till andra jordliknande planeter…

Religion har vi också för att genomföra begravningar, bröllop och för att ta emot våra nyfödda in i släktens och ättens gemenskap, vilket inte minst är viktigt för de Asatroende. Religion har vi också för att ge samhällen och mänskliga kulturer värdighet, styrka och bestånd, och samtidigt lära ut moralbegrepp, som ska fostra oss alla till goda samhällsmedborgare. Dessa perspektiv saknas helt och hållet i Sahlbergs mycket begränsade framställning av saken, som är ologisk och innehåller ”non sequitur” efter ”non sequitur”.

Han skriver till exempel att:

Även om vetenskapen successivt kommer att kunna ge svar på många i dag olösta frågor kring tron på övernaturliga världar, kommer forskarna aldrig att kunna bevisa att det har funnits eller finns en övernaturlig värld utanför människans hjärna. Skulle den hypotesen visa sig vara falsk står vi inför ett spektakulärt scenario med oanade konsekvenser för mänskligheten och inte minst för vetenskapssamhället.

Jaha – men följer härav verkligen, att om vad Sahlberg helt ologiskt och missvisande kallar ”det övernaturliga” (eller en bit av universum utanför kanten på hans ytterst begränsade ”kartor” så att säga – karln är ju faktiskt geograf, och han kanske borde hålla sig till sitt ämnesområde ) nu blev faktiskt bevisad – varför skulle den upptäckten i så fall kullkasta all vetenskap ? Newtons rörelselagar skulle säkert gälla i alla fall, liksom de gäller ovanför den sub-atomära nivån och kvantmekaniken, och vanlig terrest fysik stämmer också, så länge vi inte behöver röra oss med rent relativistiska hastigheter nära c eller ljushastigheten, till exempel, för då börjar en rad underliga fenomen som tidsförskjutning, doppler-effekt och underligt format stjärnljus att framträda, till synes helt ”övernaturligt”.

Här hemma i Midgårds Värld är Asatron den enda religion, som erkänner existensen av en mångfald världar och existensplan bortanför vår egen, men som ger kvinnor och män jämlikhet, och olika roller i den här världen – och ett fritt val mellan dem. Jämför det med Islams och kristendomens oerhörda mentala förtryck, som varit bestående i århundraden, och som de kristna i Sverige och den sk ”Broderskapsrörelse” som har förgreningar ända upp i Regeringen fortfarande stöder, genom att släppa in islam i vårt land.

Nej du, Bengt Sahlberg, du din Kulturgeograf där ! Hedendomen och Asatron är INTE obsolet, för tusentals svenskar tror fortfarande på den, och den är i växande, inte i avtagande.

Kristendom, Islam och övriga Monoteistiska religioner däremot, kan verkligen kallas obsoleta, men det beror på vad de predikar och deras värderingar – som inte överensstämmer med de Nordiska och svenska…

Bland Söndags-Schamaner och Pårökta Ministrar

När vi alla trodde att saker och ting i Landet Löfvén – Det land som en gång var Sverige – inte kunde bli så mycket värre, särskilt inom kulturpolitikens underbara Värld, så fick vi se ett nytt stolpskott till minister tillträda. Alice Bah Kuhnke var illa nog, men nu ersätts hon av en tidigare så gott som okänd kvinnospillra vid namn Amanda Lind från Härnösand. Hon är känd för att ha ägnat sig åt ”laj” eller som det också hete – lajjv – samt att hon ”testat” hasch och andra droger, liksom en gång George Bush junior. Vilka andra droger hon skall ha testat är dock inte känt, lika lite som hur länge dessa ”tester” varade. Rörde det sig om månader, eller kanske om årtionden ? – Ja, det finns ingen som vet, lika lite som någon vet vad denna virriga och pårökta Miljöpartist egentligen gör i Sveriges Riksdag, eller ens varför hon ska vara där.  Och vilka var ”de andra drogerna” som den nya kulturministern provat ??  Var det LSD, eller svampdroger kanske ? Någotslags narkoleptika ?? – Återigen, ingen vet; inga ”tester” är tillåtna i Riksdagen, men nu får alltså en person, som själv missbrukat droger eller som kanske fortfarande gör det, sitta och bestämma över bland annat svensk alkohol- och narkotikapolitik…

Smakfullt, eller hur ? Och vad ska andra länder i Europa eller resten av Världen säga om Ministrar som den här ? Vårt land och Regeringen Löfvén framstår inte längre i ett trovärdigt ljus…

Redan under sin första vecka började denna Miljöpartist försvara den extreme islamisten Mehmet Kaplan, känd för sitt engagemang i den högerextrema Turkiska rörelsen ”Grå Vargarna” som Miljöpartiet också öppet sympatiserar med. Hon kallade Kaplan för ”hjälte och pionjär” på Förintelsens Minnesdag, samtidigt som hon påstod sig vara motståndare till den växande islam-influerade Antisemitismen i Stefan Löfvéns Sverige – vilket blev ett minst sagt motsägelsefullt uttalande. Också flera ledande (Mp) medlemmar – bland annat det avgående sk ”språkröret” Gustav Fridolin har erkänt, att de varit haschpåverkade under sin tid som politiker.

(Mp) är och förblir ett litet extremparti, med bara 6 % av väljarkåren, men ändå har det partiet fått inte mindre än fyra Ministerposter i den ”nygamla” Regeringen Löfvén, som två gånger underkänts av vårt nationella parlament, men som ändå behåller makten. Vi vet också, att inte mindre än 900 rapporter om Valfusk konstaterades i Sverige, September 2018, och att minst ett trettiotal av dessa fall fortfarande utreds.

Till och med en fjärde eller femte rangens dagstidning som Enköpings-Posten konstaterar nu, att den nuvarande kulturministern är direkt olämplig för sin syssla, och inte kommer göra en enda sak på kulturområdet bättre. Jag citerar:

 

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är starkt kritisk mot valet. Jag är otroligt besviken. Jag hade hoppats att Socialdemokraterna skulle ta tillbaka kulturdepartementet. Kulturfrågorna blir en allt viktigare dimension i det här nya ideologiska landskapet. Det är som att S har gett upp kulturpolitiken en gång för alla. Det här är andra gången på raken vi nu får en kulturminister som aldrig profilerat sig i kulturpolitiska frågor över huvud taget. Hon pratar bara om mänskliga rättigheter, vilket inte är samma sak som kulturpolitik. Hon har aldrig uttalat sig i kulturpolitiska eller mediepolitiska frågor alls.

Olof Lavesson, tidigare kulturpolitisk talesperson för Moderaterna, är även han förvånad över att Miljöpartiet fick fortsatt ansvar på kulturområdet.

Jag blev väldigt förvånad över att Socialdemokraterna inte tog tillbaka den här posten, säger Olof Lavesson.

Har hela Regeringen Löfvén också ”rökt på” som det heter ? Eller helt gett walk-over på Kulturpolitiken ?

 

Emellertid – detta är bara början – och ”you ain’t seen nothing yet” som man säger i ett visst land, på andra sidan Atlanten. Kulturminister Linds make, som påstår sig vara ”konstnär” ibland, och ibland ”Schaman” agerar såhär – klippet är hämtat från ännu en av mp: politiska manifestationer… Varför avhystes inte de här personerna från platsen ? (Man får inte väcka förargelse på allmän plats, se Brottsbalken 16 Kap, 16 §)

Vad är detta för fallfärdig ”Söndags-Schaman” ? ”Forn sed” upp i dagen – rent löjeväckande beteende…

Ett flertal journalister har redan uttryckt, att de anser Björn Ola Lind, som den här personen heter, vara ett stort skämt. Det påstås, att det här skulle ha varit någotslags ”konstnärliga installation” som man kallat det, men det är svårt att se någon konst överhuvudtaget i de här imbecilla barnsligheterna, gaggandet om ”genklang i skelettet”, ”älgen kommer ut ur våra maskiner” och allt vad det nu är, som Kulturminister Linds högst besynnerlige make vräker ur sig. Vi får i alla fall hoppas, att företeelser som dessa inte tillåts i vårt land i fortsättningen, och inte heller får någon form av kulturbidrag, även om man har anledning att ana det värsta, med tanke på vad det är för sorts människor, som nu tagit makten…

Verkliga naturfolk – och riktiga Schamaner – skulle nog rodna, om de såg något sådant här – och känna sig åtskilligt förolämpade, för detta är inte deras religion, inte deras livssyn och inte vad de som folk står för.

Som etnisk svensk är jag beredd att säga samma sak. Jag hoppas Amanda Lind avgår, fortast möjligt, och tar sin man eller vad han nu är eller skall föreställa bort från maktens taburetter, för att aldrig någonsin återkomma. Under de tre senaste dagarna och förra veckan har jag talat med många personer, på min arbetsplats, i föreningslivet och i mitt grannskap om den nya Kulturministern, och vad för slags umgänge och kontakter hon verkar ha. Inte en enda av de personer jag talat med ställer upp på de här sakerna, och alla känner vi, att det här inte har med svensk kultur att göra…

 

Asatro för våra minsta

På Årstaskolan i Stockholm, i det södra inre bältet av förorter, finns en lärare vid namn Tobbe Nord, som jag inte känner. Han har lärt sina små elever ur årskurs ett om Asatron, våra fäders tro, och utför väl på så vis en kulturgärning i det tysta, om än barnen inte kunnat lära sig så mycket ännu. Asatro borde vara ett ständigt återkommande inslag i undervisningen för alla svenska barn, både på lågstadiet; mellanstadiet och högstadiet, liksom under gymnasietiden. Alltefter som individerna utvecklas och går framåt, borde de få tillfälle att inhämta större och större kunskaper i ämnet, för än så länge är deras lärares undervisning väl enkel, och utan de rätta detaljkunskaperna – han lär dem till exempel att Asgård skulle vara beläget i Midgårds mitt, vilket inte alls stämmer, eftersom Bifrost leder till Asgård i en annan och högre sfär, som vi alla vet.

Nej, riktigt såhär såg det aldrig ut…

Snarare då såhär, även om det är för svårt för de flesta förstaklassare eller barn på sju år att begripa…

Redan Viktor Rydberg hade 1886 i ”Studier i Germanisk Mytologi” utvisat Asgårds rätta läge. Varför lärs det inte ut på Viktor Rydbergs gymnasium ?

Asgård är inte beläget i Midgård, och det är inte de andra nio Världarna heller, men allt väl – pojkarna filosoferar redan om Tor, Oden och Tyr, och lär sig förstå att om de ska växa upp till goda män, behöver de såväl Tors Stryka, Odens vishet och Tyrs stridsvilja och mod, för det krävs sannerligen i den här Världen. Magistern Tobbe har lärt de små att skriva sina egna sagor och ändra på myterna, men snart kommer de att förstå att myterna är universella, och att det inte går att ändra på dem, för varje skenbar förändring handlar innerst inne om samma myt, samma existentialer i det mänskliga och folkliga undermedvetna. Barnen färglägger Tors hammare, förstår redan att den alltid kommer tillbaka till honom och har insett Tors princip, vilket är mycket mer än vissa illa navlade vuxna har gjort…

En ung man har redan vid sju års ålder skådat Särimner, och jag säger som Kaptenen i Vilhelm Mobergs ”Raskens”… ”Knäveln i det, min pajk, du ska bli en prydnad för flygeln på Konga Kompani…” För dig skall en gång det bästa fläsket läggas, av Andrimner själv ur Eldrimners kittel, hos Tyr ska du bli furir, hos Freja Korpral, som Bellman sjunger – och din Löjtnantsfullmakt får du, när du stupar. En gång ska här växa upp en  friskare, sundare ungdom, och deras tankar kommer att bli ljusa och höga som sommarhimlen vid Midsommar, och de ska stå högvuxna som Norrlands furor, sega som Malungs läder och hårda som svenskt stål !

Särimners skugga, på Valhalls bord – det skall börjas i tid, som gott och helt skall bli…

En liten flicka skriver också om Freja, som genom kraften i sitt hår kunde ”styra jättar” som hon uttrycker det, och därmed blev mäktigare än dem alla. Nu är det inte bara håret det hänger på, skulle jag vilja hävda, men detta vackra flickebarn har redan insett och lärt sig något – Frejas makt är förvisso stor, ja större än man kunde ana… Det är inte bara håret den sitter i, utan kläderna, gången, talet, ja hela Freja, men nog kan hon ”styra jättar” alltid… Egentligen är det Siv, soldrottningen, som har ett hår med magiska egenskaper, och som utgångspunkt för sina funderingar har barnen tagit min gamle bloggarvän Paulus Indomitus eller Paul den otämjdes teckningar, men det gör kanske mindre…

Ser ni likheten – här skulle en jurist kunna hävda copyright...

 

Nåja, även om Paulus som jag är juridiskt bildad, så förlåter vi ju såklart barnen, i denna Drottning Disas och Disernas tid – Må de vara med er, och skapa ett nytt och bättre släkte…