Tankar om Påven och hans ”Finansminister” och Kardinal, Mr Pell…

Så har det äntligen hänt. Efter flera år av juridiska processer och decennier av nedtystade utredningar inom den Katolska Kyrkan i Australien, har George Pell, Ärkebiskop av Australien, Katolsk Kardinal och tillika Vatikanens fd ”Ekonomichef” eller Finansminister, till slut dömts för två av sina sexbrott emot småpojkar. SVT, den Svenska Statstelevisionen anger felaktigt, att det skulle ha rört sig om ”körgossar” när det är två 13-åriga korgossar, inget annat, som Mr Pell haft könsumgänge med. Riktigt är emellertid, att Mr Pell enligt Australisk lag kan komma att dömas till upp till femtio års fängelse, och till det bör man lägga, att det finns hela organisationer, som sysslar med att försöka rehabilitera de tiotusentals, ja hundratusentals offer som finns, enbart i Australien för de katolska prästernas uppenbara brott. Också statliga undersökningskommissioner har tillsatts i det landet, när det gäller dessa förbrytelser, men i Sverige har vi aldrig haft någon sådan. Ändå framstår det som alltmer självklart, att om vår egen Justitieminister Morgan Johansson skulle våga tillsätta en komission, och sluta ge miljonbidrag till den katolska kyrkan, och sluta hålla de sk ”religiösa friskolorna” bakom ryggen, så skulle antagligen många fler sexbrott emot barn klaras upp.

Australien. Irland. USA. Filippinerna, Mexico, Tyskland, påvens hemland Argentina. I land efter land, stat efter stat har Katolska Präster, Biskopar, Kardinaler och Munkar blivit dömda av oberoende civila domstolar för upprepade fall av pedofili. I Sverige däremot, gör myndigheterna ingenting alls åt saken…

Svenska media har också helt glömt bort att berätta, att Pell varit under åklagarutredning för många, många fler brott, och även skyddat flera präster, som begått fler än 54 övergrepp. Vad UNT däremot vågar snudda vid i förbigående – men utan att ta reda på hela sanningen, är att inte mindre än sju procent av de katolska prästerna i Australien blivit identifierade som sexförbrytare i de statliga utredningarna. För några år sedan sade Påven själv, Hans Helighet Franciskus den förste, att han trodde att andelen högst kunde vara 2 % – även om Vatikanen senare såklart försökte förneka det.

Katolska kyrkan av idag är en förbrytarorganisation, och en organisation som skyddar förövare. Sådan är den bistra sanningen, även om den inte är rolig att höra – för de kristna. Det torde ligga i öppen dager, och nu går det inte att förneka detta längre. Skenbilden och den heliga fasaden har rämnat. Till och med Hans Helighet Påven själv har sagt, att han finner de brott som begåtts inom hans egen kyrka för ”Monstruösa” som han uttrycker det. En kongress har hållits inom den heliga moderkyrkan självt, ledd av Påven personligen. Även om jag själv är en hedning; och inte någon Påve; måste jag först av allt säga, att jag faktiskt tror att Hans Helighet har ett gott uppsåt. Han visar god vilja att lösa problemen, och gör mer än sina företrädare, då han faktiskt erkänt problemets existens, och förstår det. Och – när det rör ämnet religion, eller ”sunt förnuft och förstånd”:

Asatron har, som ni vet Godord, eller demokratiskt framröstade och godkända religiösa funktionärer för en viss tid, men inget fast prästerskap eller evigt ämbete för sina Gydjor eller Godar, och det utesluter relativt många typer av missbruk, som annars kan uppstå – till exempel när religiösa funktionärer i andra religioner anser sig vara bättre, förmer och närmare ”gud” än människor i allmänhet, eller rentav guds ställföreträdare på Jorden, vilket en del Påvar gjort gällande – om än inte den nuvarande… Hela kristendomen bygger på tanken att prästerna som ”den allsmäktiges” representanter också har del i denna allsmäktighet – samt i kraft därav – kan behandla sina församlingsmedlemmar och underställda exakt som de vill, när de vill och hur de vill. Att ifrågasätta kristna präster, har i alla tider också varit att ifrågasätta ”guds” påstådda allmakt.

Vilken är ”den heliga stolen” och vem är dess främste företrädare ?

Den nuvarande Påven däremot, har en personlighet, som föga liknar eller påminner om hans direkta företrädare Han verkar till och med ha en viss humor, och framstår för mina ögon som mycket mänsklig, ja som en god själasörjare för sig och de sina. Hans egen lägesbedömning saknar inte heller drag av realism, för Påven har tidigare – innan den senaste sexbrott-synoden eller ”kongressen” erkänt, att vi inte kan vänta oss några underverk eller mirakel av den katolska kyrkan, och att vi inte skall hysa alltför stora förhoppningar om denna organisation. De tiotusentals förövarna måste överlämnas till den Världsliga rättvisan, helt enkelt. Kyrkan kan inte skydda dem längre, eller försöka skyla över vad som hänt – i flera hundra år. Offren kan heller inte hoppas på någon ekonomisk kompensation från kyrkan, och får alltså ingenting alls för ”sveda och verk” eller vad de utsatts för, utom rena förböner – som om det nu skulle hjälpa…

Samtidigt har Hans Helighet de sista dagarna gjort en del uttalanden, som verkar mer kryptiska och svåra att förstå i sammanhanget. Det verkar nästan som om Påven ”skyller ifrån sig” på samma sätt, som de kristna alltid skyller ifrån sig på sin låtsas-kompis Satan eller Djävulen, men låt mig återkomma till detta om en stund.

Underligt nog får vi aldrig läsa om några sex-skandaler hemma hos Satan, ni vet Horn-Per, Gamle Skam, Gammel-Erk, Hin Håle, Han-som-tyckte-att-Åmål-ändå-var-något – och han ska alltså vara ”den onde” sägs det… Hur kan det komma sig ?? (Säg vad ni vill, men han sägs ha de bästa musikerna, och håller sig i alla fall till vuxna fruntimmer)

Vad Påven säger har nämligen en oerhört stor betydelse, i alla fall om man råkar vara katolik, och det påstår kyrkan själv att över en miljard människor på vår planet fortfarande skulle vara, även om det förstås kan råda delade meningar om den saken också. Enligt en Dogm eller Påvlig Bulla från 1870-talet är nämligen Påven Ofelbar. Han kan helt enkelt inte göra fel, inte säga fel och inte ha fel i sak, för är man troende katolik, är precis allt Påven säger, eller uttalar sig om bokstavlig sanning. Påven är inte en vanlig människa, för alla hans uttalanden måste vara faktamässigt oerhört väl underbyggda, och de utgör också själva grunden eller tolkningsföreträdet för den katolska religionen. Kurian eller hans rådgivare måste sörja för den saken, och det finns alltså inga Trumpna, Trumpade ”twitterpåvar”…

Ingen annan, förutom Påven, har enligt Katolicismen ett sådant tolkningsföreträde, och tror man inte på detta, så kan man heller inte vara någon troende katolik. På sin höjd liberal katolik, men inte mer än så. (Det finns en helt självständig Liberal Katolsk Kyrka också, men denna sekt erkänner inga Påvar alls). När Påven nu har uttalat sig i saken, har Påven talat EX SESE – eller ”från sätet” som det heter på latin, och detta går heller inte att bestrida. Då har han bland annat sagt följande ord:

Jag har påmints om den grymma religiösa vanan, en gång utbredd i vissa kulturer, om att offra mänskliga varelser, företrädelsevis barn, i hedniska riter, sade påven under konferensen i Vatikanen.

– Citat av Hans Helighet Påve Franciskus I enligt Uppsala Nya Tidning, 2019-02-26 (Felstavningen är tidningens. Det heter ”företrädesvis” på god svenska)

Exakt vilka hedniska religioner är det då Hans Helighet Påven syftar på ? Menar han till exempel, att barnoffer skulle ha praktiserats i Norden ?? Det finns inga som helst vetenskapligt hållbara bevis för det. Menar han istället Karthagernas och Feniciernas påstådda Molok-dyrkan ?? Beklagar, ers helighet – men det finns inga påtagliga bevis för den saken heller, så vitt jag vet. Ursprungligen var Moloch en judisk gudom, inte en hednisk. Således förefaller det som om Påven faktiskt har fel i sak. Inte heller Aztekerna eller Mayas offrade barn, i någon särskilt stor omfattning – Påven är ju Sydamerikan, och det kan ju då vara det han syftar på – eller sägs syfta på. Han kan ju ha blivit felöversatt, eller felciterad – svenska media håller som vi sett ofta en mycket låg kvalitet. Se SVT:s artikel här ovan.

Påven har också i början av sin pågående ämbetsperiod sagt, att det i hans barndom i Buenos Aires var så att man fick slå folk på käften om de förolämpade ens morsa, och därför borde det än idag vara tillåtet för honom att slå folk på käften, om de förolämpade ”allas vår moder” alltså den katolska kyrkan. Detta enligt vad flera Världsmedia, bland annat BBC World News rapporterade den gången.

Kom nu ihåg, att Påven är ofelbar, och att miljoner katoliker världen över tar hans ord för bokstavlig sanning, även om det han förkunnar torde vara olagligt i de flesta civiliserade länder, och knappast ens kristet eller kristligt – kristendomen är ju en religion som utgår från att alla ska ”vända andra kinden till” och alltså få okristligt med stryk flera gånger… Å andra sidan medger jag också, att Hans Helighet kanske skämtade till det, den gången, eller att han kan ha blivit felciterad – återigen. Frågan är emellertid – Om någon förolämpat den heliga Moderkyrkan – Gäller inte det då också Kardinal Pell, Vatikanens tidigare ekonomichef – och skall han då också ha på käften, kanhända ? En stor fet djävla smäll, åt Kardinal Pell ? Eller hur resonerar hans helighet – egentligen ??

Länge leve hans helighet Franciskus – som i Boxning är en friskus !” Yes Box Påve ! Do you box straight, or rough and tumble ??

På engelska finns det ett uttryck, som heter ”Do you box straight, or do you rough and tumble ?” Det innebär ungefär, att man måste vara någorlunda ärlig mot sin motståndare, om man alls ska delta i en debatt, och inte komma med helt ogrundade beskyllningar eller ”halmgubbs-argument” som Påven gör, vad gäller hedniska religioner under forntiden. Vad han sagt, utgör ingen godtagbar ursäkt eller förklaring för katolicismens många brott genom historien, från negerslaveri till häxbränning, folkmorden i Amerika, kulturmordet i Norden… Listan kan göras hur lång som helst. Inte heller finns några som helst bevis för att någon nutida religion, hednisk eller ej,  nuförtiden skulle ha begått sådana sexbrott emot barn, som just katolikerna de facto befunnits skyldiga till. Ingen annan religion i modern tid, inte ens islam, har uppvisat dylika problem i den omfattningen, det måste hans helighet erkänna. Också de nutida satanisternas och djävulsdyrkarnas påstådda ”barnoffer” har i de flesta fall visat sig vara Stephen King-litteratur och kristna fantasier, även om enstaka psykopater naturligtvis finns, och alltid har funnits.

Johannes ur Kötlum, en Isländsk poet, sa en gång såhär, angående hela kristendomen – enligt vad jag själv ”råkar minnas”:

– Det är saligare att giva, än att taga. PÅ KÄFT !!

Om hans helighet alls vill fortsätta debattera, bör han hålla sig till sanningen, och sluta ljuga eller beskylla andra religioners företrädare för saker de inte gjort, ens i forntiden. I brist på bättre, bör han i alla fall kunna presentera konkreta bevis för sina utsagor, och för all del, för all del hans Helighet – vad är det ni katoliker ägnat er åt, ända sedan ni för första gången försökte etablera er här i Norden ? Svara på det, om ni kan…

I Rimberts krönika om Ansgar, Vita Anskarii, står det skrivet om den förste katoliken i Sverige, att han var så höghelig, att han inte sov med ”lekbröderna” eller sina kor- och stjärtgossar, ens under längre sjöresor. Varför skulle Rimbert – hans direkte efterträdare på stolen som Missionsbiskop i ärkestiftet Hamburg på sin tid, ens behöva påpeka detta, om det inte vore en regel på den tiden, dvs de flesta munkar faktiskt ”sov ihop” med barn, eller rättare sagt låg med dem. Annars skulle ju Rimbert inte behöva skriva, att just Ansgar var ett av de få och lysande undantagen ifrån denna utbredda ovana.

 

Enligt Discordianerna, som dyrkar Tvedräktens och Kaos gudinna Eris, är vi alla Påvar… ja, det är hemskt, men sant…

 

Rimbert berättar också om, hur ”lekbrodern” Fulbert, som stod under Ansgars andliga överinseende, en dag blev ihjälslagen med en bräda. Detta kommer in i Rimberts text, helt plötsligt och ryckvis i krönikan; och omnämns som om det vore en allom bekant händelse, ja något som alla i den katolska kyrkan kände till, och Ansgar blev mycket riktigt förvisad på flera år till ett litet kloster i de östra delarna av Tyskland, alltså det då fortfarande hedniska Sachsen, den dåtida kyrkans absoluta utmarker.

Det berättas också om hur de kristna gjorde ”pojkuppköp” i städer som Slesvig och Ribe, och hur unga pojkar drillades till kor-, kör- och stjärtgossar, i akt och mening att senare göra dem till katolska präster.

Se själva efter, får ni se. De katolska missionärer, som sändes till de Nordiska länderna, var inte guds bästa barn, precis – om vi nu ska ”påminna oss” något.… som Påven  mycket riktigt säger…

Vi kan också ”påminna oss” den här mannen. Doktor Martin Luther, han som lånade Tors Hammare, för att spika fast sina teser i Wittenberg. Luther ansåg – till skillnad från den nuvarande Påven, att någon reform av den katolska kyrkan inifrån dess maktstruktur helt enkelt inte var möjlig. Istället måste man bryta helt med katolicismen. Avsäga sig den, en gång för alla, helt och hållet. Bort med alla sk ”heliga reliker” eller ruttnande likdelar i kyrkorna. Bort med alla kannibal-ritualer, eller det bokstavliga ätandet av kristi kropp. Bort med alla påvar, alla dogmer, all överhet – och bort med celibatet för prästerna, eftersom det bara för till homosex och perversioner – alltsammans helt epokgörande tankar på sin tid, som förde vår mänsklighet framåt.

”Sola fide” eller tron allena, frälser – ansåg Luther. Den måste predikas på ett enkelt sätt, så att alla människor förstår – och på deras eget språk. Så talade en sann German !

Påven är trogen sin egen lära, och en trogen herre för sin flock – därpå tvivlar jag icke. Men – jag är inte katolik, och jag blir det aldrig heller. Mitt land har under nära 500 år varit protestantiskt, och under flera hundra år, var katolicismen i lag förbjuden här. Det var heller inte utan orsak. Vi fick ett rättssamhälle, en sekulär stat – och så småningom demokrati – med hjälp av kungen, och de fria bönderna. För detta kan vi tacka Luthers humanism, och den germanska pliktkänsla, som säger att man bör hylla sitt arv, sitt ursprung och sina förfäder. Tingstraditionen, den germanska rättsordningen. Hundratusentals svenska soldater har dött i strid för att hålla katolicismen utanför vårt land, och för min del tänker jag inte glömma dem. Deras arv förpliktar, för det finns än idag mycket konkreta skäl till att låta Katoliker stå utanför alla former av statligt stöd – den sortens religion, som de ägnar sig åt, förtjänar inte att finansieras eller spridas med skattemedel. Det finns goda katoliker – ja kanhända ! – men den som är katolik, är ingen god svensk – för han eller hon har i så fall tagit ställning emot allt vad det svenska rättssamhället i hundratals år har stått för.

Islam och Katolicism, samt liknande religioner, ska inte ha statsbidrag i dagens Sverige, för deras brott ligger i öppen dag, och demokratin eller det sekulära samhället är ingen självmordspakt. Den har rätt att försvara sig emot de krafter, som försöker vålla dess undergång – och – det säger jag – även om det Luther-ordet har blivit missbrukat, och få vet, varifrån det kommer –

”Meine ehre heisst Treue !”

Därför, mina hedna och ludna bröder: Tvivla icke, utan tro. Sanningen ska göra eder fria, och vi vet alla sanningen om den katolska kyrkan. Mer och mer läcker ut. Mer och mer kommer i dagen.

Nyligen helgonförklarades en av den katolska kyrkans modernaste eller senaste påvar, sägs det. Samma Påve bröt emot svensk lag. Han vanhelgade och profanerade en av den svenska kulturminnesvårdens viktigaste platser. Han skändade en plats, och en helgedom, som är viktig för all världens Hedningar.  Han hade inte tillstånd att göra det, och ingen katolsk kyrka har heller haft någon laglig rätt att använda den platsen. Vi själva ställer inga runstenar i Peterskyrkan, vid Berninis högaltare. Vi själva bränner inga kyrkor, våldtar inga barn, ränner dem inte i röven, och kör kuken i stjärten på dem, om och om och om igen, vilket Kardinal Pell befunnits ha gjort i en sakristia, om vi får tro UNT.

Vi är icke av en sådan flock, och icke av det fårahuset. Ni – katolikerna – haver gjort vad som skulle vara herrans tempel till en svinstia, inte en sakristia, och ni har vanhelgat  och fortsätter vanhelga våra heligaste rum, och de få platser vi Hedningar alls har kvar. Allt detta trampar ni på, allt detta kränker ni, allt detta försöker ni vanställa och – som det numera heter – appropriera för egen räkning.

Säger icke denne mytiske och påhittade, som ni kallar frälsare eller kristus jesus, lika verklig som Tor eller Stålmannen: ”Det ni har gjort emot dessa, mina minsta bröder, det har ni också gjort emot mig !”

 

Annonser

I vilket AFA i USA bygger ett andra Gudahov….

I Sverige är den ominösa och lätt olycksbådande förkortningen AFA känd för att stå för en extremt militant grupp inom yttersta vänstern, som inte drar sig för att använda väpnat våld emot sina motståndare. I USA, och inom amerikansk Asatro – som nog inte ska blandas ihop med den Nordiska – står däremot förkortningen för något helt annat. Där står samma förkortning för Asatru Folk Assembly, en grupp med mer än 500 medlemmar, som tydligen är väldigt kontroversiell för vissa personer, åtminstone här hemma i Sverige. AFA och dess stridbare ledare Stephen  McNallen har flerfaldiga gånger beskyllts för rasism, en ofta – inte minst från den extrema vänsterns håll – upprepad anklagelse, som också riktats emot alla Asatroende i allmänhet; men utan att innehålla någon särdeles substans eller saklighet, måste man säga.

Jodå – sanning nog det är – att det finns ”Tribalister” over there…

Jag rekommenderar den utmärkta sajten ”Tankar om den forna tiden” med dess inlägg ”Konvertiter och Galningar”, skriven redan Mars 2017 för den som vill fördjupa sig i denna debatt, och studera vad vad vissa individer i landet Trump sagt eller gjort, vad just AFA angår. Själv håller jag mig strikt neutral i frågan, och tar inte ställning för någondera parten, för så är det nog bäst.

Emellertid – för två år sedan lyckades McNallen, en gång i tiden ”Ranger” i amerikanska armén och senare även militärt verksam i Sydafrika, efter vad vi förstår (hans engagemang för djurskydd och elefanters bevarande är även väl känt -”surely, one can see no harm in that”) ena sina följeslagare kring ett byggnadsprojekt, som varken vi här i Sverige eller Islänningarna lyckats med. Däremot finns som ni vet Gudahov i Danmark, liksom andra länder, men AFA kom först i USA – till sina många fienders klara avund – och nu är det alltså dags för Hovprojekt nummer 2, har man stolt deklarerat. Det är trots allt resultatet som räknas – och AFA har faktiskt nått resultat.

Snickarglädje och röd stuga med vita knutar – american size – som en gammal folkets park – ”Folk Park” – och det passar väl bra ?

 

Vad detta med rasismen nu angår, så är det sant att AFA på sistone lierat sig med en del kanske tvivelaktiga grupperingar i resten av Världen, som jag skulle vilja säga tillhör Asatrons absoluta utmarker. Dessutom har AFA ända sedan sin tillblivelse 1995 vänt sig till endast vita amerikaner med Europeisk bakgrund, men jag tycker för min del att det vore relevantare att påpeka, att jag för min del inte kan gå med i Afro-svenska Riksförbundet, eftersom jag inte är svart, och inte heller kan jag bli medlem i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet, eftersom jag faktiskt inte är någon kvinna. Är då också dessa organisationer rasistiska, månne ?

För egen del skulle jag också vilja påpeka, att det nog är si och så med den genetiska renheten hos de flesta av AFA:s medlemmar, även om vi nu ansåg, att just genetik, kultur och religion på något sätt hörde ihop. De flesta amerikaner av idag är inte mer än ”mongrels” eller någotslags gatukorsningar sedan mint fyra fem generationer tillbaka, och skulle vi nu använda genetik som bevekelsegrund, är det ett ovedersägligt faktum att de nordiska länderna varit mycket stabilare befolkningsmässigt. Å andra sidan resonerar jag inte på det här befängda viset, men vi skall komma ihåg att både i USA och i Sverige är föreningsrätten fri. Om man vill bilda ett andligt samfund för människor, som alla heter Olsson, eller kanske ”De rödhårigas förening” (som de facto lär existera) så är det inte särskilt rasistiskt det heller, och för övrigt går det ju bra att ta del av AFA:s stadgar på nätet, och själv se efter vad det nu är, man eventuellt har att vända sig emot, innan man ens öppnar käften. AFA har för sin del så vitt jag vet aldrig hävdat, att just deras medlemmar eller de själva skulle vara bättre än någon annan, i någon bemärkelse, utan bara annorlunda, och att de har rätt att bygga upp sin andliga gemenskap för sig, på sina premisser. Afro-Svenska Riksförbundet och de flesta muslimer, som numera bosatt sig i Sverige, tycker antagligen nog likadant.

Jag själv kan inte se att det skulle finnas någon begränsning för ”konvertering” till Asatron, annat än intresset; eller vad vi kan kalla kulturell tillhörighet. På det sättet är jag alldeles avgjort ”tribalist”, jag också. Men – för amerikaner utan koppling till Norden eller de nordiska länderna, till exempel, som aldrig talat något Nordiskt språk, aldrig befunnit sig här (nåja, just Stephen McNallen har det faktiskt, även om just jag inte fått förmånen att träffa honom) och heller inte har någon förståelse för våra heliga platser eller våra traditioner annat än vad de läst sig till, eller hört i andra hand – kan de verkligen kallas ”Asatroende” ?

Eller en person, som vuxit upp i en Västafrikansk kultur, till exempel, och som är bosatt i just Västafrika ? – Det är nog så, i de flesta fall, att det finns en hedendom i varje folks tradition, varje land, varje region och varje världsdel världen över. Japaner utövar Shinto. Indier utövar ofta Hinduism, och är – också om de råkar vara Buddhister eller Muslimer, rent personligen till mycket stor del påverkade av den hinduiska kulturen. På Jamaica och i Haiti utövas Vodoo, i Finland även finsk hedendom, och i Ryssland naturligtvis slavisk dito.

Och ingen har det minsta lov, rätt eller skäl att tillägna sig andra människors religion eller kultur, utan att verkligen omfatta den, för det vore detsamma som ”kulturell appropriering”  vilket inte minst i Amerikanska liberala eller vänsterliberala kretsar anses vara något väldigt fult.

Själv önskar jag därför AFA ett kraftigt lycka till, rörande deras nästa Gudahovsprojekt – eftersom deras attityd emot oss Nordbor på det hela taget varit vänlig, respektfylld och byggd på respekt samt lärande. Det är mer än vad man kan säga om en del andra amerikanska intellektuella, särskilt i New York, Chicago, i Arizona och på andra ställen, där Asatron nog har få förutsättningar för att slå rot och frodas, och nog heller inte hör hemma, om vi ska vara riktigt ärliga – för den här hemma här hos oss, i Norden och Europa. Inte i USA, eller i Amerika generellt.

Också deras förra projekt var ”Crowdfundat” via insamlingar på nätet, och gav snabbt resultat. Inte minst därför stödde jag själv det.

Det är mycket mer än vad vi kan säga om NAS, Nordiska Asa Samfundet, eller för den delen om ”Forn Sed” och därmed likställda Söndags-Schamaner, till exempel.

God sed i Tyskland…

Ibland gör man sina erfarenheter på nätet. I veckan har jag hittat en hel del Asatrogna sajter och bloggar från Tyskland, som inte slår över i det fullständigt urspårade ”fornsederi” som vi har här hemma i Sverige, men som inte heller närmar sig det högerextrema hållet, vilket i dessa sammanhang finns mest i USA. Och kanske har jag också fler proselyter än jag tror. Ingen kan bli profet i sin hemstad, sägs det, men en man jag inte känner, benämnd Roland Kaiser har skrivit en ”Blog zur Religionswissenwschaftlichen und Ethnohistorischen Erforschung vorchristlicher Germanische Gruppen”.

Älskar ni inte också det tyska språket, förresten – även om det är vi svenskar, som enligt Esaias Tegnér skall förutsättas tala ”ärans och hjältarnas språk” ?

Hör här bara – för slutsatsen är riktigt (dreimahl noch, hör doch richtig gut zu):

Die öffentliche Rezeption über die vorchristliche einheimische, sprich meist germanische Kultur leidet immer noch am Image des kriegslüsternen ”Wilden, der auf den Bäumen saß” und leider haben die deutschsprachigen Kulturwissenschaftler wenig getan, diesen schlechten Ruf ins rechte Licht zu rücken. Zu sehr steht das Bild des ewig aggressiven, trunkenen und dem Glückspiel verfallenen germanischen Krieger im Vordergrund, der die Entwicklung der Dörfer und Städte vernachlässigte und keine Tempel besass, sondern im Kreis herumstand, aus Hörnern soff  und dem Würfelspiel verfallen war.
Neben der Tempelschmäh, dass die germanischen Gruppen keine festen Tempel und Priester gehabt hätten, müssen aber noch andere kulturimperialistische Falschdarstellungen, vor allem aus Übersee, korrigiert werden.

Just det. ”Tempelschmäh” eller kristet smädande, i stil med Adam av Bremens smädande av Gamla Uppsala – vi har fått nog av det allihop, och det har man i Tyskland också, men bluffen har genomskådats för längesen.

Bevis finns – vilket jag själv skrivit om under rubriken ”arkeologi” här ovan, att Asatron eller den Fornnordika religionen inte alls var en utomhusreligion, utan försedd med vad man kallat ”kulthus” och särskilda byggnadsverk, från bronsåldern och framåt. De kristna nidbilderna av Germanerna i Norr eller på kontinenten som en hop vildar, kan vi lika bra glömma, och förvisa till forskningens skräpkammare.

Nya undersökningar från Uppsala Universitet visar att grannskapet till Hågahögen var försett med särskilda kulthus, fornborgar och bebyggelsekomplex redan för 3000 år sedan…

Nåväl. Den gode Herr Kaiser, på kontinenten någonstans, är stundtals riktigt underhållande. Han väjer inte för det kontroversiella, och hans blogg ägnar sig också åt nutidspolitik mitt i alltihop, ett ämne som han vågar underställa en kritisk granskning, mitt i allt det vetenskapliga. Han är förstås ingen anonym bloggare som jag – men Sverige är numera ett land där lag och ordning knappast råder – redan under 2017 utsattes sådär 24,5 % av befolkningen här för misshandel, grov misshandel, rån och andra brott emot person, inklusive mord och dråp, och lite mildare saker, typ vanligt näthat – allt enligt BRÅ:s officiella statistik, men bara sådär 13-14 % av de allra grövsta våldsbrotten klaras upp. Med tanke på att jag själv varit utsatt för tre-fyra dödshot hittills, enbart pga den här bloggen (vilket jag redan skrivit om) är min egen situation en aning annorlunda än just Herr Kaisers.

Därför har jag själv valt att behålla anonymitetens illusion, trots att ingenting sådant finns på nätet egentligen (ni skulle bara veta vad som pågår, ifall ni inte redan vet!) eftersom det trots allt ändå är så, att Friheten alltid är värd att försvara, och friheter som inte utövas, tenderar att snabbt försvinna i dagens värld. Jag tror till och med herr Kaiser skulle hålla med mig om det, nu när han inte diskuterar Ptolemaios gamla kartor, de tyska städernas förkristna ursprung, och många andra lärda ämnen som är värda att studera.

I Tyskland finns i alla fall relativt sett (emot Sverige, och de flesta andra Europeiska länder) en effektiv polis, och ett effektivt rättssystem, som fortfarande kan skydda landets egna medborgare och garantera deras yttrandefrihet och rättigheter, men sådant har vi inte här. Inte just nu i alla fall, för våra myndigheter är ju upptagna med att ta hand om alla de stackars ”ensamkommande” som vi alla vet, medan landets infödda befolkning därför enligt dem i stort sett inte betyder någonting längre.

 

Det finns förvisso mycket – under vår icke-euklidiska sol – Det finns förvisso mycket – under Faust-andens eviga himmel” (Sångtext av bandet ”Geggamoja ûbermensch och det heterosexuella närstridskommandot, featuring David Nessle)

Idag, förresten, infaller Bjurnedan enligt den gamla svenska kalendern, den tid då Bävrarna förutsätts vakna ur sin långa vinterdvala, och komma upp ur sina bäverhyddor. Tydligen råder samma flitens princip nere i de tyska länderna, för i Mecklenburg-Vorpommern skriver de lokala hedningarna att trots att stormarna fällt deras lokala björkskog, släpar de numera hem det stormfällda virket, för att göra runor och amuletter av det, och sämre användning för trä kan man ju ha. Varje bäver fattar ändå principen, och medan gudahov i vinterskrud och hargar fotograferas, konstateras att allt står bra till med den lokala hedendomen. …

Den som vill vara en verklig Hedning, måste vara flitig som en Bäver, rakryggad som en fura, seg som Malungs läder och hård som Svenskt stål…

Våren kommer åter till respektive länder, sakta men säkert. Men när går vår tro och våra rättigheter emot en ny vår ?

 

Goda nyheter om Runor… Trots allt..

Det finns trots allt de som bevarar, bygger upp och vidmakthåller, där klåfingriga politiker bara försöker avveckla vårt kulturarv, och samtidigt lierar sig med de som vill förstöra det med våld och ren illvilja (Se gårdagens inlägg). 2017 – 2018 kom det till exempel fram hur dåvarande Kulturminister Alice Bah Kuncke beordrat förstörandet av tusentals sk ”Amuletttringar” (dvs Torshammar-ringar) från vendeltiden, bland annat från Molnby i Vallentuna och flera andra fyndplatser norr om Stockholm. Varför detta gjordes, väckte debatt och skulle bli föremål för utredning, sade man förra året, men inga resultat har någonsin publicerats – så varför allt detta ”Ministerstyre” ? Var det möjligen just Tors hammare det handlade om, eller en känd kristen kulturprofils oerhörda hat emot det svenska, eller allt som vekar Asatro ?

Varför blev det plötsligt så viktigt, att föremål som bevisar Hednisk närvaro ”gallras ut” från muséerna och förstörs ? Syftet var nog inte Miljöpartisternas ”metallåtervinning”, för man agerade med helt andra motiv..

Nåja, Alice Bah har nu ”sparkats snett uppåt” och tilldelats en plats på listan inför EU-valet, så att hon kan sitta kvar vid maktens köttgrytor. Metoden känns igen från andra S-Regeringar. Men runt om i Sverige arbetar folkbildare, föreningsmänniskor, experter, arkeologer och vanliga svenska män och kvinnor för att återerövra något av allt det makteliten och Nomenklaturan tagit ifrån oss. Rätten till ett arv, och vår gemensamma historia. En liten bit av mänsklig värdighet, rent av.

Borta på ett lokalt museum i Löddeköpinge, Skåne, förelästes det om runbrev och runkavlar nu i helgen, enligt vad lokaltidningen i Kävlinge vet att berätta.

Lars Magnar Enoksens senaste bok – som också handlar om runor – han skildrar ämnet på ett grundläggande och lättfattligt sätt, men är inget för den som önskar något om forskningsfronten, eller expertkunskaper – ligger på bokhandelsdiskarna nu i vår, lagom till Bokrean.

Fortfarande en bra nybörjarbok

 

Borta på Riksantikvarieämbetets egen blogg, K-bloggen, redogör däremot en av vårt lands absolut kunnigaste runologiska experter, Magnus Källström, om en försvunnen inskrift med sk Stavlösa runor eller ”Hälsingerunor” från Hudiksvall.  Stenen var känd redan på 1600-talet, men under tidigt 1700-tal forslade de kristna bort den, och använde stenen till ett nytt kyrkbygge. Redan detta är intressant, för tidigare har det alltid sagts att man slutade skövla, förstöra och mura in runstenar när Gustav II Adolfs fornminneslagar kom, och att detta kristna barbari tillhörde medeltiden.

Men, inte i byn Hudik, som fanns långt innan Hudiksvall blev stad.

Den ende som vi vet har sett denna runsten i verkligheten är Johannes Bureus, vilket skedde på hans norrländska resa 1600–1601. Den fanns då vid ”Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf” och han upplyser att den ”Ligger för en höbode dör”. Stenen användes alltså som trappsten i byn Hudik, som var belägen intill den norrut gående vägen (nuvarande Sannavägen) i höjd med dagens Kristineberg.

Den ende som kunde tyda stenens inskrift var matematikern och astronomen Magnus N Celsius, som själv var en Hälsing från Alfta socken. Hans son, Anders Celcius, skulle så småningom ge oss ett temperatursystem, som vi fortfarande använder. 1675 var man ense om att det stod ”Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.”  på den nu försvunna stenen. Man vet att den murades in i kyrkan, men ingen har sett den sedan dess. De kristna skaffade som vanligt undan bevisen för vårt lands självständiga förflutna, snabbt och effektivt.

Varje Jarl i de nordiska länderna hade minst fyra Hersar under sig, och medan en Jarl var skyldig att hålla minst 60 man stridsberedda för Ledungen eller Kungens här, var Hersen skyldig att utrusta och betala för minst tjugo man, eller ett helt härskepp. Detta framgår av norska lagtexter, och antagligen var förhållandena i Sverige inte mycket annorlunda.

Hersen skulle också bidra med tjugo mark silver per år, i ”veitsle” eller underhåll för Kungens huskarlar, när han kom till den lokala Husabyn (jämför ortnamn som Husby och Herseby i dagens Svealand !) vilket motsvarar ungefär fyra kilo lödigt silver – och om det nu verkligen skulle stå ordet ”herse” på stenen gör det fyndet dubbelt historiskt intressant, för här ser vi en administrativ, skattemässig och militär indelning, långt uppe i Hälsingland, redan på 1000-talet eller tidigare… Nu förstår vi också, varför det blev så viktigt för de kristna att ”skaffa undan” den här stenen – eftersom den berättar om ett självständigt hedniskt rike – och minnet efter något sådant, ville prästerna med alla medel utplåna, också på 1700-talet..

Ledungsflottan och kustförsvaret kan vara äldre än vi tror – också i Hälsingland….

 

Både Mårten Stenberger och Sten B F Jansson – bekanta runologer och arkeologer båda två – sökte efter den försvunna inskriften på 1900-talet, men utan att finna rätt ställe i kyrkans murar, eller den omgivande kyrkogårdsmuren. Nu renoveras Hudiksvalls kyrka, och det finns en chans för Riksantikvarieämbetet att upptäcka en fullständigt unik inskrift. Experterna tror inte längre, att det är Arnön eller någon Herse, men en ”Ärenbjörns son” som nämns på stenen. Kyrkan kan inte rivas, utan behåller sina hemligheter – men om denna och fler kyrkor i Sverige skulle bli sakkunnigt undersökta, då skulle kanske en hel del av vår historia komma fram, särskilt då sådant, som kultureliten idag inte vill kännas vid…

”Stavlösa runor” finns också på runstenar i Uppland och i inskrifter från Bergen – Norge – kanske var det ytterligare ett sätt att skriva med runchiffer…

Lågt straff för skändningen av svenska Riksregalier.

Så kom domen emot den utlänning från Åkersberga, som stulit och förstört begravningsregalierna från Strängnäs. Straffet löd på 4 år och sex månader, vilket är ovanligt lågt, eftersom redan grov stöld enligt brottsbalken kan ha ett maxstraff på sex år. Lägg därtill skändandet av vad som tillhör ett helt folk och ett helt land, och vad som borde vara grovt kulturmiljöbrott. SvD konstaterade idag i sin pappersupplaga, att inga som helst förmildrande omständigheter finns i fallet. Gudarna ske pris går det att reparera de skändade, sönderbucklade och skadade regalierna, men varför den svarthyade individ som begått det här urbota brottet tillåts stanna i vårt land, går inte att förstå. Domen borde ha lytt på livstids fängelse (i Sverige liktydigt med 12 års strafftid) och därefter omedelbar utvisning på Livstid, men återigen ser vi hur flata och undergivna svenska domstolar är emot utlänningar, som tagit sig in i vårt land för att begå brott.

Varför utvisas  inte den här mörkhyade individen ?  Den som skändar av några av vårt lands värdefullaste kulturföremål har förverkat både rätt till uppehållstillstånd och medborgarskap i Sverige, oberoende av etnicitet. 

I gamla tider och enligt Asatros sätt att se kunde en person dömas till fredlöshet, om han eller hon begått ett urbota brott, eller förbrutit sig emot hela folkgemenskapen. Straffet fanns faktiskt kvar i svensk rätt till 1800-talets slut, och i ett fall som detta borde man kanske ha övervägt att återinföra det. Personen betraktades som förvisad ur riket, och skulle inte ha frid någonstans. Civiliserade människor skulle inte längre ge den fredlöse mat, tak över huvudet eller någon form av förnödenheter. Så dömde man då, men i vår tid är det straffet sedan länge avskaffat. Döm själv, käre läsare, om detta är rätt eller fel.

Dick Harrison, den svenske historikern, konstaterade så sent som i Januari att Svenska Kyrkan allvarligt brustit i sina säkerhetsrutiner, och det är en annan dimension av det här fallet, som rättsvårdande myndigheter i vårt land glömt att ta upp. I 4:e kapitlet Kulturmiljölagen står bland annat, att när det gäller kyrkliga inventarier, så är Svenska Kyrkan skyldig att förvara och vårda dessa väl. När en 22-årig invandrar kan gå rakt fram till en obevakad glasmonter, krossa den och slå i sönder regalier från 1500-talet, samt springa iväg med dessa, helt utan att det upptäcks eller ens går något larm, då har Svenska Kyrkan onekligen brustit i sina rutiner. (Se 4:6 Kulturmiljölagen). Även Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet, RAÄ har nog brustit i sitt kontrollansvar, men inte heller dessa får nu något straff, vilket de borde få.

Detta är nidingars verk – de ska inte få komma undan med en kortare tid i fängelse…

10 §, 4 Kap Kulturmiljölagen säger följande – kontrollera själv på länken här om ni inte tror mig: ”Om det finns allvarlig fara för att ett föremål skadas, får länsstyrelsen tills vidare ta hand om det eller vidta någon annan nödvändig åtgärd för att skydda eller vårda det.”.  Nu har redan allvarlig skada uppkommit, som vi ser. Svenska Kyrkan är inte betrodd, eftersom den bevisligen slarvat i sina säkerhetsrutiner, och brustit i dem. Alltså skall Länsstyrelsen ta föremålen i beslag, och förvara dem på säkert sätt, ifall man skall följa lagstiftarens intentioner.

Det finns också en gatans och kulans domstol, som sällan eller aldrig ger någon nåd. Jag förespråkar inte alls sådana metoder – utvisning på livstid vore ett bättre och humanare straff, efter 12 års avtjänat fängelse – men den person som utförde det här; ska minnas en sak. Han har upprört hundratusentals, ja miljontals svenskar genom sina skändligheter. Vi är många och vi minns.

Förr eller senare kommer han nog ut ur fängelset, eller får permission eller frigång, kantänka. Då är det nog bäst att han aktar sig. Straffet för den som förgriper sig på ett helt folks egendom och kulturminnen måste bli hårt, konstaterar Dick Harrison – och jag håller med, men det ska verkställas på ett humant sätt. Gällde nävrätten ännu, skulle vi krossa ett ben och en arm på den här personen, för varje regalie han förstört – och det blir tre sönderslagna lemmar – för så är det ju enligt den kristna rättvisa som säger: ”Öga för öga, tand för tand

En barnbok om Runor att rekommendera ?

Som hedning är man inte välförsedd med goda böcker, och det är sällan eller aldrig jag rekommenderar en bok jag inte läst. Ibland har jag också fått frågan av förhoppningsfulla föräldrar, som vill att deras barn skall lära sig mer om hedendom, och den kultur som är vår. Jag har redan skrivit ett inlägg om en lögnaktig barnbok, som utkom nyligen, och som trots att den ger sig ut för att vara faktamässigt korrekt, är till bredden fylld med rena lögner och kristen propaganda. Finns då inte motsatsen, undrar man – dvs en barnbok som skildrar den hedniska tiden i Sverige på ett riktigt sätt, utan lögner och överdrifter åt något håll ?

Goda motbilder är viktigt, och de kanske finns. Boken ”Hemligheten” av Cecilia Kostenius och Carola Siekas verkar vara en sådan bok. Den har ambitionen att lära barnen den äldre runradens tecken, och har sin handling förlagd till 1100-talets Norrbotten, som då ännu var ett hedniskt land.

Föga förvånande är dess författarinnor två systrar från just samma landskap, och det är deras hemby de skriver om. Under sådana förutsättningar tycker jag det gör mindre att de har fel i sak vad gäller det faktum att den äldre runraden bevisligen aldrig användes efter 800-talet; och att de skildrar sina bybor som ängsligt räddhågsna  och vidskepliga inför naturens krafter, vilket järnålderns människor med säkerhet inte var – de var ett praktiskt sinnat släkte som i flera tusentals år hade utformat sin kultur och sitt sätt att leva just efter naturens förutsättningar, och de behärskade dem till fullo.

Sverige var inte alls kristnat norr om Dalälven år 1250. Då fanns inga kyrkor alls i de norra landskapen, och inte ens i söder var kristendomen särskilt utbredd.

Skildringen av den lilla byn, och vardagslivet i den, är däremot korrekt. De flesta ”byar” i Sverige var mycket små, och omfattade aldrig mer än en eller som mest tre-fyra ensamgårdar, och hade nog aldrig fler invånare än tjugo-trettio personer. Under sådana förhållanden var det fullständigt oväsentligt vem som var ”träl” eller fri, för lika mycket som pigor och drängar i hög grad ”tillhörde familjen” och hushållet långt in på 1800-talet, var de sociala skillnaderna i praktiken mycket små, ja närmast obefintliga. Alla kände ju varann och arbetade tillsammans för den gemensamma brödfödan ändå, och därför ligger den här boken betydlgit närmare historiens sanning än de sedvanliga kristna vrångbilderna. Källorna om kristendomens ankomst till Sverige, däremot, och vad dessa kristna då höll på med, ger ett helt annat besked.

Men visste ni att Ansgar, nordens förmodade apostel, som kom hit på 800-talet, levde i en tid när munkar regelbundet låg med korgossar, och sk ”lekbröder” ? – Jodå, det är faktiskt sant. Detta står att läsa i ”Vita Ansgarii” eller den sk ”Ansgar-krönikan”. Han utpekas där som ett särskilt exempel på fromhet, och beviset på det skulle utgöras av det faktum, att Ansgar inte låg med småpojkar ens på längre sjöresor

De kristna sysslade också med ”pojkuppköp” i städer som Ribe och Slesvig i Danmark, vilket står att läsa i kapitel 8 av Rimberts krönika om Ansgar, som också finns på nätet. När hedningarna i dessa städer fick nys om den katolska pedofilin, blev munkarna mycket riktigt utkörda därifrån, och de kristna försökte hämnas, genom att starta inbördeskrig i Danmark, vilket de hade mycket lite för. Deras Quisling, Harald Klak, blev körd på porten han med, tillsammans med allt det katolska pedofil-patrasket…

 Att varna den här världens barn för kristna och katoliker, är faktiskt på sin plats – tycker  inte ni också det ? De har ju faktiskt hållit på med pedofili i alla tider, och det just i religionen, just i deras bebis-kult av ”det knubbiga lilla jesusbarnet” som det onda sitter…

 

 

Determinism ? – Vadå för ??

Det finns några enstaka personer här i landet, som den senaste veckan gått runt och sagt, att Asatron skulle vara en deterministisk religion, fast inget kunde vara felaktigare. De drar till med den kristna speglosan, att Asatro är detsamma som Ödestro, en gammal skröna som florerat ända sedan den gamle Norske skrymtaren Sophus Bugges tid, men som inte är mindre lögnaktig, bara för det. Om någon religion är deterministisk, så är det ju kristendomen själv, vilket minsta barn kan förstå. De kristna och islam, samt de flesta andra Monoteistiska religioner opererar ju med en enda gud, som de dessutom felaktigt påstår skall var allvetande, allgod och allsmäktig på samma gång. Om deras gud är just allvetande, så är också hela universums öde förutbestämt, inklusive ödet för alla varelser i samma universum, och därav följer också; att de inte kan ha någon fri vilja – Detta är vad som kallas ”Den fria viljans problem”. Kristendomens allra skarpaste hjärnor och filosofer har försökt lösa det problemet i ungefär 2000 år, men allesammans har de tragiskt nog misslyckats. Leibnitz, Spinoza, den mörka medeltidens skolastiker, och sedan Kirkegaard i Danmark. Alla misslyckades de – därför att Hedniska Filosofer redan 2400 år före vår tid hade räknat ut att kristendom och Monoteism inte kan fungera, utan utgör en enda stor logisk självmotsägelse…

Den fria viljans problem kan i sin tur ses som en underavdelning till ”Teodice-problemet” eller den kompletta brist på gudomlig rättvisa, som vi ser i den fysiska verkligheten. Inte ens om de kristnes gud alls existerade, skulle han kunna vara ”allgod” för detta motsägs av sunda förnuftet, och vad vi faktiskt ser i den fysiska verkligheten, runt omkring oss.  Här finns ingen allomfattande godhet, för vi lever på en planet, som i alla tider dominerats av rent våld, Darwinism – också i sociala termer, samt fullkomligt osannolikt mycket av krig och ondska – vilket den påstått ”allgode” med största lätthet hade kunnat förhindra, ifall han verkligen hade varit allsmäktig, och att då påstå att allt detta onda existerar, därför att mänskligheten ”valt det själv” eller peka med fingret mot de kristnas ständige låtsas-kompis Djävulen, hjälper inte det heller.

Tage Danielsson, den store svenske humoristen och humanisten, sa att ett av de största bevisen på att gud inte existerar, är att han väl inte kunnat vara så förbannat dum att han skapat Hedningarna, och låter dem existera. En allvetande gud skulle aldrig göra så, för då handlade han emot sitt eget bästa. De kristna undanflykt, med att gud skapat dessa hedningar med fri vilja, enbart för att de ska kunna hamna i helvetet (där är vi redan, ni behöver inte skicka oss någonstans…) och bara för att deras påstått ”gode” gud alltså vill ha någon att pina, straffa, tortera och plåga i evigheters evighet, amen – stämmer inte med någon någorlunda sund människas logik eller föreställningsvärld heller, skulle jag vilja hävda. Ingen ”allgod” eller skenbart moraliskt högstående varelse skulle någonsin bära sig åt på det befängda viset, särskilt inte om den vore allvetande, eller ens någorlunda kompetent; som gud betraktat.

Men låt oss lämna alla dess kristna griller, som bara säger emot sig själv och som ingenstans leder. Det kristna fiaskot borde ha upphört redan på medeltiden, och vi borde allesammans ha övergett den religionen och den religionens tänkande en gång för alla, med den största vämjelse och avsmak, eftersom den är en naturlig fiende till allt som är gott, sant, sunt och vackert här i Världen.

Låt oss återvända till hedendomen och studera dess bild av hur verkligheten runtomkring oss fungerar istället. Vi ska genast se, att Polyteismen fungerar mycket bättre som förklaringsmodell, och att den är vackrare, djupsinnigare och mycket vettigare i praktiken än kristendomen någonsin varit, och överhuvudtaget kan bli. Hedendomen utgår från det som vi kan kalla kausalitetsprincipen, och kausalitetens träd, vilket de Asatroende kallar för Yggdrasil, eller trädet som rymmer alla tänkbara Världar.

Om ni inte vet vad kausalitet är för något, och om ni aldrig studerat sannolikhetslära, så behöver ni inte vara ledsna för det, kära läsare. Tänk er helt enkelt – och simpelt – att ni singlar slant, till exempel. I ena fallet får ni kanske utfallet Klave, i det andra utfallet Krona – myntet kan också mot all förmodan ställa sig på kant, men det kommer förmodligen inte att inträffa för just er, eftersom ni till skillnad från mig inte är Odenstroende, och inte står under Odens beskydd. Vi måste också vara eniga om, att bara en verklighet kan finnas i ett och samma ögonblick – och att det är den här världen, som vi alla kan iaktta, varsebli med våra sinnen och faktiskt lever tillsammans i. Det finns inget ”övernaturligt” och ingen ”mysticism” i Asatron, lika lite som någon ”fatalism” eller ödestro i sig.

Oavsett om vi nu får utfallet Krona eller utfallet Klave efter vår slantsingling, så får vi en ny gren eller ett litet löv i Kausualitetsträdet Yggdrasil. Vi kan aldrig någonstans gå baklänges i trädet, för tiden går framåt, inte bakåt, och trädet grenar för evigt ut sig, så att dess krona blir vidare och vidare. Även om myntet mot all förmodan skulle ställa sig på kant vid vår slantsingling, vilket hart när vore ett mirakel, så omfattar trädet även denna händelse, för Världen är allt som är fallet, för att tala med Wittgenstein, och det finns inget ”övernaturligt” eller några mirakel – eftersom Universum omfattar allt som finns – det är bara så, att vi inte varseblivit alla delar eller öden – dvs ”tänkbara utfall” ännu.

Visst – att ett mynt skulle landa med smalsidan ovanpå en sedel vid slantsingling och stå kvar, är kanske mycket osannolikt, men det KAN inträffa…

Vi vet också allihop – med hjälp av lite elementär bildning – att Asatron opererar med i huvudsak tre Ödesgudinnor eller Nornor, även om flera än dessa tre är omnämnda i skrifterna. Snorre Sturlasson omnämnde dem dock i fel ordning och med fel inbördes uppgifter i sin Prosaiska Edda, eftersom han skrev att Skuld skulle vara framtidens Norna, och Verdandi Nuets, vilket är en logisk omöjlighet rent språkligt sett. Detta måste vara fel i sak, därför att Skuld i själva verket är Nuets Norna, och är omnämnd som den näst yngsta, eftersom Urd eller Historien, vars blotta namn betyder Ord förstås är allra äldst, och oföränderlig. Verdandi är alltid omnämnd som den yngsta, och därför representerar hon såklart framtiden, och inget annat. Vore hon en Norna för nuet, skulle hon ha hetat ”Verandi” eller ”Varande – men så heter hon INTE. Hon heter mycket riktigt ”Verdandi” som i vardande, efter ”att varda” eller att bliva, inte bara ett passivt ”vara” – och det gäller att observera detta ovedersägliga faktum.

Verdandi heter framtidens Norna, ty hon är Vardandet, och hon är till lynnet mycket annorlunda än sina två systrar, och gör alltid lite som hon vill… Urd är det förflutna, Skuld är nutiden, som står i skuld till det förgånga…

Källorna från 1230-talet är inte perfekta, och ”ibland slumrade också den gode Homeros” för att citera vad visa män sagt om andra hedniska religioner. I Vóluspás åttånde strof står det att ”Dädan kom så de tre; Thursamör, de mäktiga; från Jotunheim” och de tre högsta eller främsta Nornorna, är alltså av resars och jättars släkt. Det var först när Nornorna hade kommit till Asgård, som tiden och nödvändigheten uppstod – innan levde själva gudarna i ett sorglöst tillstånd, där de inte behövde bry sig om morgondagen och glada lekte med tavlor av guld, samma guldtavlor med dolda runor eller tecken, som skall återfinnas gömda i Asgårds och Idavallens gräs efter Ragnarök. Få har legat märke till den detaljen, men den finns där likafullt, och av en god anledning; guldtavlorna är de skapandets runor eller ”kosmiska spelpjäser” människan aldrig känt till, och som vi först så småningom börjat begripa, som gravitationsvågor, till exempel. (Notera att begreppet ”eli-vågor” eller vågpartiklar, också nämns i Eddan – minst 2000 år före Einsteins beskrivning av energins och materiens natur – kristendomen är hjälplöst ”efter” och i bakvattnet, när det gäller tankar som dessa)

”Reykstolar” eller Sejdhjällar, alltså särskilt uppbyggda högsäten, finns även idag… (Målning av  Carl von Rehbinder)

Alltnog, de högheliga Asarna ordnade domstolar, ”Þá gengu regin öllá rökstóla,ginnheilög goð,” eller gingo till rökstolen, läser vi i Völuspás nionde strof, och talet nio tillhör mycket riktigt Naud, själva Ödesrunan. alltså den höga stol, som är ett högsäte, och på vilket också Völvor och spåkvinnor sitter. Nornorna fick sin bostad vid Urdarbrunnen, och Yggdrasils fot, och där öser de dagligen det stora händelseträdets rötter med aur eller ör, får vi veta, de minsta byggstenar som finns i materien. Den ”Nornors Dom” (Domr Norna eller Domr godha – alltså gudarnas domslut) som förekommer mycket flitigt i Eddorna och skaldepoesinn började alltså avkunnas först när Nornorna kom in i kosmos, och själva tiden och varat ordnades. Asatron är en helt unik religion på så sätt, att den omtalar, att också makterna och universum självt har sitt eget öde, som är ofrånkomlligt. Ragnaröks-tanken finns där, redan från början – men den är INTE någon ”Yttersta Dom” som hos de kristna, för Ragnarök är inte slutet. Asatron och Völuspá förkunnar att vi lever i ett pulserande universum, och att nya Världar och solar skall finnas bortom denna, dit också mänskligheten skall färdas en dag. Dessa tankar är så långt ovan och bortom allt vad de kristna någonsin lyckats skapa. Deras yttersta dom är helt statisk, och bygger på deras ständigt lika naiva uppdelning av världen i svart eller vitt, ont eller gott – men att Hedendomen inte alls opererar med dessa oerhört begränsade begrepp och istället bygger på kampen mellan ordning och kaos, det kan de aldrig någonsin förstå, lika lite som en från födseln blind människa kan förstå skillnaden mellan svartvita fotografier och färgfilm.

Grekerna – också Indoeuropéer och Hedningar – opererade med något som kallas ”Ananke-begreppet” eller föreställningen om Ödets nödvändighet. Alla sådana tankar är också långt, långt bortom de kristnas fattningsförmåga och förstånd. Ananke-teroin förkunnar, att vissa saker är nödvändiga av naturen, medan andra är i högsta grad ”töjbara” och möjliga att påverka, utifrån ödets skiftningar. Följaktligen är inte ödet alls något förutbestämt, utan något i högsta grad påverkbart, vilket också syns i begreppet ”wyrd” vilket har mycket svag förankring i Nordiska källor, men syns så mycket tydligare i amerikansk och engelsk Asatro som den ser ut idag – den skiljer sig rätt mycket från den Nordiska, Isländska och svenska. För en ganska korrekt artikel, som beskriver vad ”Wyrd” är för något, se denna länk.

En modern målning av Nornorna i tyska Klagenfurth – Verdandi i mitten, Urd till höger och Skuld till vänster…

I svensk och nordisk tradition skiljer man mellan det påverkbara ödet, eller det opåverkbara Örlog eller Örlig, den slutgiltiga bestämmelsen, alltså det vi ovan kallat Nornornas eller Asarnas dom. Numera har betydelsen av ordet ”örlog” förändrats i vårt språk, och vi talar om Örlogsmän, Örlogsfartyg och Örlogskaptener, till exempel – varför betydelsen av ordet kommit att förskjutas så mycket, skall jag återkomma till här nedan…

En mycket spridd folksaga, som förekommer över hela Norden, är en berättelse som kallas ”Stunden har kommit, men icke mannen !” och som är återgiven även i Bengt av Klintbergs bok ”Svenska Folksägner”. Den är mycket bra på att förklara skillnaden mellan Öde och  Örlog, som folk nuförtiden inte längre har reda på, utan helt glömt bort på grund av kristendomens fördärvliga och nedbrytande inverkan på det mänskliga tänkandet. Ett annat exempel på samma sakförhållande, och samma skillnad, förekommer i den gamla sagan om Norna- Gest som jag också skall återkomma till nedan.

Folksagan ”Stunden har kommit, men icke mannen” som också finns i många varianter, Världen över lyder i korthet:

En man förutspåddes vid sin födsel av ondsinta Nornor att han skulle dö genom drunkning. Mycket riktigt vaktade sig mannen också för sjöresor, han seglade aldrig, rodde aldrig, vistades aldrig på Havet eller sjöarna, men så en dag när han var mycket gammal och skulle på resa, var han tvungen att ta in på ett litet värdshus före ett vadställe. När det mörknat hörde man en dov kvinnoröst från vadstället, som sa: ”Stunden har kommit, men icke mannen…” Dagen därpå hördes inget svar från mannens rum, och när värdshusvärden slutligen öppnade dörren med sin nyckel, fann han mannen död, med ansiktet i tvättfatet. Han hade förutspåtts en död genom vatten, och så blev det också…

Om mina läsare nu fortfarande inte förstår skillnaden mellan det påverkbara ödet, och det opåverkbara, som kallas örlog; tar jag ett exempel till:

Norna-Gest, säger sagan, var född son av Thord av Thingshusbit, alltså den tomt, där ett Tingshus stod. Hans far trodde på Oden, men modern höll sig mest till Tor. Två av Odens Nornor var goda i sinnet, och spådde honom långt liv och väldiga krafter, men den tredje systern blev avundsam, och spådde honom det ödet, att han bara skulle få leva så länge som vaxljuset vid moderns sida brann. Men hans mor var en förtänksam kvinna, och svepte noga in ljuset i en linneduk, och gömde undan det. Åren gick, och Norna-Gest växte upp till en väldig kämpe. Bland annat slogs han i Bråvalla slag, som han överlevde, med Ragnar Lodbroks son Björn Järnsida i England, och tillsammans med Starkad den Gamle och Kung Sigurd Ring av Sveariket, och han slogs också för Styrbjörn Starke vid Fyrisvall, ett slag som man alldeles nyligen hittat arkeologiska bevis för (se för några inlägg sedan). Slutligen kom han till kung Olav Tryggvason i Norge, som sin vana trogen ville tvinga på Norna-Gest kristendomen, precis som alla kristna än idag gör. Men Norna-Gest skrattade bara åt den kristne kungen, för vid det laget hade han levt obruten till kropp och hug i mer än tre hundra år. Så – en kväll när kungen inte såg, tog han fram vaxljuset, som han hade haft hos sig hela tiden efter sina föräldrars och syskons död – och så tände han det, lugnt och stilla – och det brann ned vid hans sida. När morgonen kom, var Norna-Gest död, och fri från alla kristna i den odrägliga tid, han upplevde på sin ålderdom…

Förstår ni nu vad skillnaden mellan örlog och öde är för något ? Ödets män, och de som är herrar över sitt eget öde, påverkar ödet genom viljan, och genom sitt sätt att leva, och de val de gör i livet. Vi andra gör samma sak, fast i betydligt mindre omfattning, och det som kallas örlog, eller gudarnas dom eller vilja, kan människor sällan eller aldrig påverka i alla fall, ty det övergår människoförstånd – även om det mesta här i Världen är och förblir påverkbart.

подхрукивают, säger jag er ! Enkannerligen подхрукивают – som vi talade om senast igår…

ÖDETS MAN har också något att säga: ”дa подхрукивают !”

Men termen ”Örlog” då ? Undrar ni kanske – Hur kommer det sig, att det ordet ändrat sin betydelse ? Att ”örlog” både stod för sjöstrid, och för ett ”slutgiltigt avgörande” som termen egentligen betyder, är inte så konstigt, bara man tänker efter. Våra förfäder tillhörde en sjöfarande civilisation. De visste redan innebörden av vad man kallat ”Fleet in Being” teorin,  eller ”Flottan i Vardande” som i Verdandi, framtidens och inte nuets Norna. För många hundra år sedan, när det inte fanns radar eller radio, var flottor från olika länder tvungna, att gå ut i samlad trupp. Det gällde att koncentrera alla sina resurser till ett enda ställe, kraftsamla i rum och tid alltså, och så i ett enda slag besegra motståndaren. Det var självfallet inte så lätt, för man måste hitta sin motståndare på det öppna havet först, och så tillintetgöra honom. Visserligen kunde ju ena sidan sprida ut sina fartyg, och på så sätt ”söka av” ett betydligt större område, men då löpte man risken att stöta på motståndarens betydligt mer koncentrerade flotta, som det hände med den Brittiska Home Fleet i Skagerack-slaget under första världskriget, till exempel.. Allt handlade – och handlar fortfarande – om vems flotta som lämnar vilken hemmahamn först, och om motståndaren då vill ge sig ut till havs, vid exakt rätt tillfälle… Också idag, då man spelar med hela Hangarfartygsgrupper – vi vet ju att det finns Asatroende ombord på de amerikanska hangarfartygen – är samma teori giltig.

Vi kan också testa Asatrons mytologiska allegorier emot vetenskapens värld av idag – och inse, att Asatron faktiskt fungerar mycket bra som förklaringsmodell än idag – dess filosofi är fortfarande före sin tid, och skyhögt överlägsen allt som kristendomen har att erbjuda av varaförståelse.

I trädet Yggdrasil fanns en modell över själva Rumtiden, eller ”spacetime” – tusentals år före kristna vetenskapsmän upptäckte det begreppet… På 1950-talet utvecklade den svenske filosofen och geografen Torsten Hägerstand i Lund den temporala geografin, eller själva begreppet ”tidsgeografi” – ett begrepp som han ansåg var ett ontologiskt eller vara-förstående begrepp i Heideggers existenstialfilosofiska mening, snarare än blott och bart vanlig geografi.

Vi vet alla att för att komma till punkt A från punkt B, låt oss säga från Svedala till Limhamn, så finns det ett ytterst begränsat antal vägar att välja på. Oavsett vilket transportmedel vi väljer, och hur snabbt eller sakta detta transportmedel går, så kan vi bara nå dit inom vissa tidsramar. Det visste ”fleet in being” teorins upphovsmän eller de gamla vikingarna också. Deras härar kunde mötas mitt inne i England, när en här seglat ned i Engelska kanalen, och den andra kom från Danelagen – sådant är, logisitiskt och militärt sett, inte fysiskt möjligt utan att ha tagit tidsgeografin i beaktande, och att noggrant tänka över, vilken resurs som ska hamna var.. I dagens värld har tidsgeografi lite blivit ”på modet” bland logistiker, och alla som sysslar med transportplanering…Inte bara människorna utan också varor och saker har sina bestämda ”öden” och måste röra sig över en stor yta. I diagrammet ovan ser du hur de kan kopplas samman till ”händelse-stammar” eller domäner, alltså ”små trädstrukturer” om man så vill – som i sin tur är grenspetsar i ”Super-trädet universum” eller Yggdrasil självt…

En ung man går till spårvagnshållplatsen i en större stad. Han ar en ful flickvän, som vi kan kalla för ”Emma” och en snyggare och klokare, som vi kan kalla för ”Eva”. Spårvagnarna går nu med en viss frekvens, så att spårvagnen till Emmas bostad går klockan tio över fem, men den till Evas först tjugo över. Den unge mannen slutar vanligen sitt jobb strax före fem, och nu tror han – helt felaktigt – att det är ”ödet” som spelar honom ett fult spratt, för spårvagnen till Emma kommer ju alltid in före den till Eva, som han borde tagit en viss fredag, men inte tar…

Vi människor skyller ofta – fortfarande helt felaktigt – på ”slumpen” eller ödet när vi träffar vår tillkommande eller livspartner, till exempel, eller när vi får vårt första jobb, eller något annat – som vi tror beror på ”slump” men det beror oftast på, att vi inte tänkt igenom de tidsgeografiska förutsättningarna tillräckligt noga. Ditt Postpaket, som Postnord slarvade bort – käre läsare – kan bara befinna sig på ett visst antal punkter i Post Nords stora distributionsnät, alltså den blå yta du ser i diagrammet ovan. Dess rörelser är inte magi, och heller inte helt förutbestämda, för det ”flyter omkring som på ett löv” i Yggdrasil, så att säga..

Bara en enda bokstav skiljer, men begreppen är helt annorlunda. Betänk detta ÖDE NOGA (teckning av Frida Malmgren, svensk serietecknare)

Om ni inte tror, att små små men ytterst betydelsefulla saker kan vara helt livsavgörande, och att endast tidsgeografin, eller ”att se världen och varat på Nornornas vis” – alltså som ett slags Urds Väv som den mytologiska termen lyder, så betänk det enkla faktum, att en människas liv eller död kan hänga på ett enda kommatecken. Ta följande exempel: Presidenten i ett visst land avsänder ett enda kort telegram, angående en viss fånge, som är på väg till elektriska stolen för att avrättas, och telegrammet lyder:

Avrättas ej benådas”

Beroende på var man sätter kommatecknet i denna mening, får det helt olika betydelse – och livsavgörande utgång – för skall där stå:

”Avrättas, EJ benådas”

eller står där kanske:

”Avrättas ej, benådas !”

Ni ser – ibland hänger alltså hela livet, eller i varje fall ödet på ett enda kommatecken… I nästa avsnitt ska jag ge ännu fler exempel på skillnaden mellan ”öde” och ”örlog” och varför Asatron INTE är någon deterministisk filosofi, lika lite om det finns en absolut determinism i den rådande verkligheten…