Tankar om Påven och hans ”Finansminister” och Kardinal, Mr Pell…

Så har det äntligen hänt. Efter flera år av juridiska processer och decennier av nedtystade utredningar inom den Katolska Kyrkan i Australien, har George Pell, Ärkebiskop av Australien, Katolsk Kardinal och tillika Vatikanens fd ”Ekonomichef” eller Finansminister, till slut dömts för två av sina sexbrott emot småpojkar. SVT, den Svenska Statstelevisionen anger felaktigt, att det skulle ha rört sig om ”körgossar” när det är två 13-åriga korgossar, inget annat, som Mr Pell haft könsumgänge med. Riktigt är emellertid, att Mr Pell enligt Australisk lag kan komma att dömas till upp till femtio års fängelse, och till det bör man lägga, att det finns hela organisationer, som sysslar med att försöka rehabilitera de tiotusentals, ja hundratusentals offer som finns, enbart i Australien för de katolska prästernas uppenbara brott. Också statliga undersökningskommissioner har tillsatts i det landet, när det gäller dessa förbrytelser, men i Sverige har vi aldrig haft någon sådan. Ändå framstår det som alltmer självklart, att om vår egen Justitieminister Morgan Johansson skulle våga tillsätta en komission, och sluta ge miljonbidrag till den katolska kyrkan, och sluta hålla de sk ”religiösa friskolorna” bakom ryggen, så skulle antagligen många fler sexbrott emot barn klaras upp.

Australien. Irland. USA. Filippinerna, Mexico, Tyskland, påvens hemland Argentina. I land efter land, stat efter stat har Katolska Präster, Biskopar, Kardinaler och Munkar blivit dömda av oberoende civila domstolar för upprepade fall av pedofili. I Sverige däremot, gör myndigheterna ingenting alls åt saken…

Svenska media har också helt glömt bort att berätta, att Pell varit under åklagarutredning för många, många fler brott, och även skyddat flera präster, som begått fler än 54 övergrepp. Vad UNT däremot vågar snudda vid i förbigående – men utan att ta reda på hela sanningen, är att inte mindre än sju procent av de katolska prästerna i Australien blivit identifierade som sexförbrytare i de statliga utredningarna. För några år sedan sade Påven själv, Hans Helighet Franciskus den förste, att han trodde att andelen högst kunde vara 2 % – även om Vatikanen senare såklart försökte förneka det.

Katolska kyrkan av idag är en förbrytarorganisation, och en organisation som skyddar förövare. Sådan är den bistra sanningen, även om den inte är rolig att höra – för de kristna. Det torde ligga i öppen dager, och nu går det inte att förneka detta längre. Skenbilden och den heliga fasaden har rämnat. Till och med Hans Helighet Påven själv har sagt, att han finner de brott som begåtts inom hans egen kyrka för ”Monstruösa” som han uttrycker det. En kongress har hållits inom den heliga moderkyrkan självt, ledd av Påven personligen. Även om jag själv är en hedning; och inte någon Påve; måste jag först av allt säga, att jag faktiskt tror att Hans Helighet har ett gott uppsåt. Han visar god vilja att lösa problemen, och gör mer än sina företrädare, då han faktiskt erkänt problemets existens, och förstår det. Och – när det rör ämnet religion, eller ”sunt förnuft och förstånd”:

Asatron har, som ni vet Godord, eller demokratiskt framröstade och godkända religiösa funktionärer för en viss tid, men inget fast prästerskap eller evigt ämbete för sina Gydjor eller Godar, och det utesluter relativt många typer av missbruk, som annars kan uppstå – till exempel när religiösa funktionärer i andra religioner anser sig vara bättre, förmer och närmare ”gud” än människor i allmänhet, eller rentav guds ställföreträdare på Jorden, vilket en del Påvar gjort gällande – om än inte den nuvarande… Hela kristendomen bygger på tanken att prästerna som ”den allsmäktiges” representanter också har del i denna allsmäktighet – samt i kraft därav – kan behandla sina församlingsmedlemmar och underställda exakt som de vill, när de vill och hur de vill. Att ifrågasätta kristna präster, har i alla tider också varit att ifrågasätta ”guds” påstådda allmakt.

Vilken är ”den heliga stolen” och vem är dess främste företrädare ?

Den nuvarande Påven däremot, har en personlighet, som föga liknar eller påminner om hans direkta företrädare Han verkar till och med ha en viss humor, och framstår för mina ögon som mycket mänsklig, ja som en god själasörjare för sig och de sina. Hans egen lägesbedömning saknar inte heller drag av realism, för Påven har tidigare – innan den senaste sexbrott-synoden eller ”kongressen” erkänt, att vi inte kan vänta oss några underverk eller mirakel av den katolska kyrkan, och att vi inte skall hysa alltför stora förhoppningar om denna organisation. De tiotusentals förövarna måste överlämnas till den Världsliga rättvisan, helt enkelt. Kyrkan kan inte skydda dem längre, eller försöka skyla över vad som hänt – i flera hundra år. Offren kan heller inte hoppas på någon ekonomisk kompensation från kyrkan, och får alltså ingenting alls för ”sveda och verk” eller vad de utsatts för, utom rena förböner – som om det nu skulle hjälpa…

Samtidigt har Hans Helighet de sista dagarna gjort en del uttalanden, som verkar mer kryptiska och svåra att förstå i sammanhanget. Det verkar nästan som om Påven ”skyller ifrån sig” på samma sätt, som de kristna alltid skyller ifrån sig på sin låtsas-kompis Satan eller Djävulen, men låt mig återkomma till detta om en stund.

Underligt nog får vi aldrig läsa om några sex-skandaler hemma hos Satan, ni vet Horn-Per, Gamle Skam, Gammel-Erk, Hin Håle, Han-som-tyckte-att-Åmål-ändå-var-något – och han ska alltså vara ”den onde” sägs det… Hur kan det komma sig ?? (Säg vad ni vill, men han sägs ha de bästa musikerna, och håller sig i alla fall till vuxna fruntimmer)

Vad Påven säger har nämligen en oerhört stor betydelse, i alla fall om man råkar vara katolik, och det påstår kyrkan själv att över en miljard människor på vår planet fortfarande skulle vara, även om det förstås kan råda delade meningar om den saken också. Enligt en Dogm eller Påvlig Bulla från 1870-talet är nämligen Påven Ofelbar. Han kan helt enkelt inte göra fel, inte säga fel och inte ha fel i sak, för är man troende katolik, är precis allt Påven säger, eller uttalar sig om bokstavlig sanning. Påven är inte en vanlig människa, för alla hans uttalanden måste vara faktamässigt oerhört väl underbyggda, och de utgör också själva grunden eller tolkningsföreträdet för den katolska religionen. Kurian eller hans rådgivare måste sörja för den saken, och det finns alltså inga Trumpna, Trumpade ”twitterpåvar”…

Ingen annan, förutom Påven, har enligt Katolicismen ett sådant tolkningsföreträde, och tror man inte på detta, så kan man heller inte vara någon troende katolik. På sin höjd liberal katolik, men inte mer än så. (Det finns en helt självständig Liberal Katolsk Kyrka också, men denna sekt erkänner inga Påvar alls). När Påven nu har uttalat sig i saken, har Påven talat EX SESE – eller ”från sätet” som det heter på latin, och detta går heller inte att bestrida. Då har han bland annat sagt följande ord:

Jag har påmints om den grymma religiösa vanan, en gång utbredd i vissa kulturer, om att offra mänskliga varelser, företrädelsevis barn, i hedniska riter, sade påven under konferensen i Vatikanen.

– Citat av Hans Helighet Påve Franciskus I enligt Uppsala Nya Tidning, 2019-02-26 (Felstavningen är tidningens. Det heter ”företrädesvis” på god svenska)

Exakt vilka hedniska religioner är det då Hans Helighet Påven syftar på ? Menar han till exempel, att barnoffer skulle ha praktiserats i Norden ?? Det finns inga som helst vetenskapligt hållbara bevis för det. Menar han istället Karthagernas och Feniciernas påstådda Molok-dyrkan ?? Beklagar, ers helighet – men det finns inga påtagliga bevis för den saken heller, så vitt jag vet. Ursprungligen var Moloch en judisk gudom, inte en hednisk. Således förefaller det som om Påven faktiskt har fel i sak. Inte heller Aztekerna eller Mayas offrade barn, i någon särskilt stor omfattning – Påven är ju Sydamerikan, och det kan ju då vara det han syftar på – eller sägs syfta på. Han kan ju ha blivit felöversatt, eller felciterad – svenska media håller som vi sett ofta en mycket låg kvalitet. Se SVT:s artikel här ovan.

Påven har också i början av sin pågående ämbetsperiod sagt, att det i hans barndom i Buenos Aires var så att man fick slå folk på käften om de förolämpade ens morsa, och därför borde det än idag vara tillåtet för honom att slå folk på käften, om de förolämpade ”allas vår moder” alltså den katolska kyrkan. Detta enligt vad flera Världsmedia, bland annat BBC World News rapporterade den gången.

Kom nu ihåg, att Påven är ofelbar, och att miljoner katoliker världen över tar hans ord för bokstavlig sanning, även om det han förkunnar torde vara olagligt i de flesta civiliserade länder, och knappast ens kristet eller kristligt – kristendomen är ju en religion som utgår från att alla ska ”vända andra kinden till” och alltså få okristligt med stryk flera gånger… Å andra sidan medger jag också, att Hans Helighet kanske skämtade till det, den gången, eller att han kan ha blivit felciterad – återigen. Frågan är emellertid – Om någon förolämpat den heliga Moderkyrkan – Gäller inte det då också Kardinal Pell, Vatikanens tidigare ekonomichef – och skall han då också ha på käften, kanhända ? En stor fet djävla smäll, åt Kardinal Pell ? Eller hur resonerar hans helighet – egentligen ??

Länge leve hans helighet Franciskus – som i Boxning är en friskus !” Yes Box Påve ! Do you box straight, or rough and tumble ??

På engelska finns det ett uttryck, som heter ”Do you box straight, or do you rough and tumble ?” Det innebär ungefär, att man måste vara någorlunda ärlig mot sin motståndare, om man alls ska delta i en debatt, och inte komma med helt ogrundade beskyllningar eller ”halmgubbs-argument” som Påven gör, vad gäller hedniska religioner under forntiden. Vad han sagt, utgör ingen godtagbar ursäkt eller förklaring för katolicismens många brott genom historien, från negerslaveri till häxbränning, folkmorden i Amerika, kulturmordet i Norden… Listan kan göras hur lång som helst. Inte heller finns några som helst bevis för att någon nutida religion, hednisk eller ej,  nuförtiden skulle ha begått sådana sexbrott emot barn, som just katolikerna de facto befunnits skyldiga till. Ingen annan religion i modern tid, inte ens islam, har uppvisat dylika problem i den omfattningen, det måste hans helighet erkänna. Också de nutida satanisternas och djävulsdyrkarnas påstådda ”barnoffer” har i de flesta fall visat sig vara Stephen King-litteratur och kristna fantasier, även om enstaka psykopater naturligtvis finns, och alltid har funnits.

Johannes ur Kötlum, en Isländsk poet, sa en gång såhär, angående hela kristendomen – enligt vad jag själv ”råkar minnas”:

– Det är saligare att giva, än att taga. PÅ KÄFT !!

Om hans helighet alls vill fortsätta debattera, bör han hålla sig till sanningen, och sluta ljuga eller beskylla andra religioners företrädare för saker de inte gjort, ens i forntiden. I brist på bättre, bör han i alla fall kunna presentera konkreta bevis för sina utsagor, och för all del, för all del hans Helighet – vad är det ni katoliker ägnat er åt, ända sedan ni för första gången försökte etablera er här i Norden ? Svara på det, om ni kan…

I Rimberts krönika om Ansgar, Vita Anskarii, står det skrivet om den förste katoliken i Sverige, att han var så höghelig, att han inte sov med ”lekbröderna” eller sina kor- och stjärtgossar, ens under längre sjöresor. Varför skulle Rimbert – hans direkte efterträdare på stolen som Missionsbiskop i ärkestiftet Hamburg på sin tid, ens behöva påpeka detta, om det inte vore en regel på den tiden, dvs de flesta munkar faktiskt ”sov ihop” med barn, eller rättare sagt låg med dem. Annars skulle ju Rimbert inte behöva skriva, att just Ansgar var ett av de få och lysande undantagen ifrån denna utbredda ovana.

 

Enligt Discordianerna, som dyrkar Tvedräktens och Kaos gudinna Eris, är vi alla Påvar… ja, det är hemskt, men sant…

 

Rimbert berättar också om, hur ”lekbrodern” Fulbert, som stod under Ansgars andliga överinseende, en dag blev ihjälslagen med en bräda. Detta kommer in i Rimberts text, helt plötsligt och ryckvis i krönikan; och omnämns som om det vore en allom bekant händelse, ja något som alla i den katolska kyrkan kände till, och Ansgar blev mycket riktigt förvisad på flera år till ett litet kloster i de östra delarna av Tyskland, alltså det då fortfarande hedniska Sachsen, den dåtida kyrkans absoluta utmarker.

Det berättas också om hur de kristna gjorde ”pojkuppköp” i städer som Slesvig och Ribe, och hur unga pojkar drillades till kor-, kör- och stjärtgossar, i akt och mening att senare göra dem till katolska präster.

Se själva efter, får ni se. De katolska missionärer, som sändes till de Nordiska länderna, var inte guds bästa barn, precis – om vi nu ska ”påminna oss” något.… som Påven  mycket riktigt säger…

Vi kan också ”påminna oss” den här mannen. Doktor Martin Luther, han som lånade Tors Hammare, för att spika fast sina teser i Wittenberg. Luther ansåg – till skillnad från den nuvarande Påven, att någon reform av den katolska kyrkan inifrån dess maktstruktur helt enkelt inte var möjlig. Istället måste man bryta helt med katolicismen. Avsäga sig den, en gång för alla, helt och hållet. Bort med alla sk ”heliga reliker” eller ruttnande likdelar i kyrkorna. Bort med alla kannibal-ritualer, eller det bokstavliga ätandet av kristi kropp. Bort med alla påvar, alla dogmer, all överhet – och bort med celibatet för prästerna, eftersom det bara för till homosex och perversioner – alltsammans helt epokgörande tankar på sin tid, som förde vår mänsklighet framåt.

”Sola fide” eller tron allena, frälser – ansåg Luther. Den måste predikas på ett enkelt sätt, så att alla människor förstår – och på deras eget språk. Så talade en sann German !

Påven är trogen sin egen lära, och en trogen herre för sin flock – därpå tvivlar jag icke. Men – jag är inte katolik, och jag blir det aldrig heller. Mitt land har under nära 500 år varit protestantiskt, och under flera hundra år, var katolicismen i lag förbjuden här. Det var heller inte utan orsak. Vi fick ett rättssamhälle, en sekulär stat – och så småningom demokrati – med hjälp av kungen, och de fria bönderna. För detta kan vi tacka Luthers humanism, och den germanska pliktkänsla, som säger att man bör hylla sitt arv, sitt ursprung och sina förfäder. Tingstraditionen, den germanska rättsordningen. Hundratusentals svenska soldater har dött i strid för att hålla katolicismen utanför vårt land, och för min del tänker jag inte glömma dem. Deras arv förpliktar, för det finns än idag mycket konkreta skäl till att låta Katoliker stå utanför alla former av statligt stöd – den sortens religion, som de ägnar sig åt, förtjänar inte att finansieras eller spridas med skattemedel. Det finns goda katoliker – ja kanhända ! – men den som är katolik, är ingen god svensk – för han eller hon har i så fall tagit ställning emot allt vad det svenska rättssamhället i hundratals år har stått för.

Islam och Katolicism, samt liknande religioner, ska inte ha statsbidrag i dagens Sverige, för deras brott ligger i öppen dag, och demokratin eller det sekulära samhället är ingen självmordspakt. Den har rätt att försvara sig emot de krafter, som försöker vålla dess undergång – och – det säger jag – även om det Luther-ordet har blivit missbrukat, och få vet, varifrån det kommer –

”Meine ehre heisst Treue !”

Därför, mina hedna och ludna bröder: Tvivla icke, utan tro. Sanningen ska göra eder fria, och vi vet alla sanningen om den katolska kyrkan. Mer och mer läcker ut. Mer och mer kommer i dagen.

Nyligen helgonförklarades en av den katolska kyrkans modernaste eller senaste påvar, sägs det. Samma Påve bröt emot svensk lag. Han vanhelgade och profanerade en av den svenska kulturminnesvårdens viktigaste platser. Han skändade en plats, och en helgedom, som är viktig för all världens Hedningar.  Han hade inte tillstånd att göra det, och ingen katolsk kyrka har heller haft någon laglig rätt att använda den platsen. Vi själva ställer inga runstenar i Peterskyrkan, vid Berninis högaltare. Vi själva bränner inga kyrkor, våldtar inga barn, ränner dem inte i röven, och kör kuken i stjärten på dem, om och om och om igen, vilket Kardinal Pell befunnits ha gjort i en sakristia, om vi får tro UNT.

Vi är icke av en sådan flock, och icke av det fårahuset. Ni – katolikerna – haver gjort vad som skulle vara herrans tempel till en svinstia, inte en sakristia, och ni har vanhelgat  och fortsätter vanhelga våra heligaste rum, och de få platser vi Hedningar alls har kvar. Allt detta trampar ni på, allt detta kränker ni, allt detta försöker ni vanställa och – som det numera heter – appropriera för egen räkning.

Säger icke denne mytiske och påhittade, som ni kallar frälsare eller kristus jesus, lika verklig som Tor eller Stålmannen: ”Det ni har gjort emot dessa, mina minsta bröder, det har ni också gjort emot mig !”

 

Annonser

I vilket AFA i USA bygger ett andra Gudahov….

I Sverige är den ominösa och lätt olycksbådande förkortningen AFA känd för att stå för en extremt militant grupp inom yttersta vänstern, som inte drar sig för att använda väpnat våld emot sina motståndare. I USA, och inom amerikansk Asatro – som nog inte ska blandas ihop med den Nordiska – står däremot förkortningen för något helt annat. Där står samma förkortning för Asatru Folk Assembly, en grupp med mer än 500 medlemmar, som tydligen är väldigt kontroversiell för vissa personer, åtminstone här hemma i Sverige. AFA och dess stridbare ledare Stephen  McNallen har flerfaldiga gånger beskyllts för rasism, en ofta – inte minst från den extrema vänsterns håll – upprepad anklagelse, som också riktats emot alla Asatroende i allmänhet; men utan att innehålla någon särdeles substans eller saklighet, måste man säga.

Jodå – sanning nog det är – att det finns ”Tribalister” over there…

Jag rekommenderar den utmärkta sajten ”Tankar om den forna tiden” med dess inlägg ”Konvertiter och Galningar”, skriven redan Mars 2017 för den som vill fördjupa sig i denna debatt, och studera vad vad vissa individer i landet Trump sagt eller gjort, vad just AFA angår. Själv håller jag mig strikt neutral i frågan, och tar inte ställning för någondera parten, för så är det nog bäst.

Emellertid – för två år sedan lyckades McNallen, en gång i tiden ”Ranger” i amerikanska armén och senare även militärt verksam i Sydafrika, efter vad vi förstår (hans engagemang för djurskydd och elefanters bevarande är även väl känt -”surely, one can see no harm in that”) ena sina följeslagare kring ett byggnadsprojekt, som varken vi här i Sverige eller Islänningarna lyckats med. Däremot finns som ni vet Gudahov i Danmark, liksom andra länder, men AFA kom först i USA – till sina många fienders klara avund – och nu är det alltså dags för Hovprojekt nummer 2, har man stolt deklarerat. Det är trots allt resultatet som räknas – och AFA har faktiskt nått resultat.

Snickarglädje och röd stuga med vita knutar – american size – som en gammal folkets park – ”Folk Park” – och det passar väl bra ?

 

Vad detta med rasismen nu angår, så är det sant att AFA på sistone lierat sig med en del kanske tvivelaktiga grupperingar i resten av Världen, som jag skulle vilja säga tillhör Asatrons absoluta utmarker. Dessutom har AFA ända sedan sin tillblivelse 1995 vänt sig till endast vita amerikaner med Europeisk bakgrund, men jag tycker för min del att det vore relevantare att påpeka, att jag för min del inte kan gå med i Afro-svenska Riksförbundet, eftersom jag inte är svart, och inte heller kan jag bli medlem i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet, eftersom jag faktiskt inte är någon kvinna. Är då också dessa organisationer rasistiska, månne ?

För egen del skulle jag också vilja påpeka, att det nog är si och så med den genetiska renheten hos de flesta av AFA:s medlemmar, även om vi nu ansåg, att just genetik, kultur och religion på något sätt hörde ihop. De flesta amerikaner av idag är inte mer än ”mongrels” eller någotslags gatukorsningar sedan mint fyra fem generationer tillbaka, och skulle vi nu använda genetik som bevekelsegrund, är det ett ovedersägligt faktum att de nordiska länderna varit mycket stabilare befolkningsmässigt. Å andra sidan resonerar jag inte på det här befängda viset, men vi skall komma ihåg att både i USA och i Sverige är föreningsrätten fri. Om man vill bilda ett andligt samfund för människor, som alla heter Olsson, eller kanske ”De rödhårigas förening” (som de facto lär existera) så är det inte särskilt rasistiskt det heller, och för övrigt går det ju bra att ta del av AFA:s stadgar på nätet, och själv se efter vad det nu är, man eventuellt har att vända sig emot, innan man ens öppnar käften. AFA har för sin del så vitt jag vet aldrig hävdat, att just deras medlemmar eller de själva skulle vara bättre än någon annan, i någon bemärkelse, utan bara annorlunda, och att de har rätt att bygga upp sin andliga gemenskap för sig, på sina premisser. Afro-Svenska Riksförbundet och de flesta muslimer, som numera bosatt sig i Sverige, tycker antagligen nog likadant.

Jag själv kan inte se att det skulle finnas någon begränsning för ”konvertering” till Asatron, annat än intresset; eller vad vi kan kalla kulturell tillhörighet. På det sättet är jag alldeles avgjort ”tribalist”, jag också. Men – för amerikaner utan koppling till Norden eller de nordiska länderna, till exempel, som aldrig talat något Nordiskt språk, aldrig befunnit sig här (nåja, just Stephen McNallen har det faktiskt, även om just jag inte fått förmånen att träffa honom) och heller inte har någon förståelse för våra heliga platser eller våra traditioner annat än vad de läst sig till, eller hört i andra hand – kan de verkligen kallas ”Asatroende” ?

Eller en person, som vuxit upp i en Västafrikansk kultur, till exempel, och som är bosatt i just Västafrika ? – Det är nog så, i de flesta fall, att det finns en hedendom i varje folks tradition, varje land, varje region och varje världsdel världen över. Japaner utövar Shinto. Indier utövar ofta Hinduism, och är – också om de råkar vara Buddhister eller Muslimer, rent personligen till mycket stor del påverkade av den hinduiska kulturen. På Jamaica och i Haiti utövas Vodoo, i Finland även finsk hedendom, och i Ryssland naturligtvis slavisk dito.

Och ingen har det minsta lov, rätt eller skäl att tillägna sig andra människors religion eller kultur, utan att verkligen omfatta den, för det vore detsamma som ”kulturell appropriering”  vilket inte minst i Amerikanska liberala eller vänsterliberala kretsar anses vara något väldigt fult.

Själv önskar jag därför AFA ett kraftigt lycka till, rörande deras nästa Gudahovsprojekt – eftersom deras attityd emot oss Nordbor på det hela taget varit vänlig, respektfylld och byggd på respekt samt lärande. Det är mer än vad man kan säga om en del andra amerikanska intellektuella, särskilt i New York, Chicago, i Arizona och på andra ställen, där Asatron nog har få förutsättningar för att slå rot och frodas, och nog heller inte hör hemma, om vi ska vara riktigt ärliga – för den här hemma här hos oss, i Norden och Europa. Inte i USA, eller i Amerika generellt.

Också deras förra projekt var ”Crowdfundat” via insamlingar på nätet, och gav snabbt resultat. Inte minst därför stödde jag själv det.

Det är mycket mer än vad vi kan säga om NAS, Nordiska Asa Samfundet, eller för den delen om ”Forn Sed” och därmed likställda Söndags-Schamaner, till exempel.

En barnbok om Runor att rekommendera ?

Som hedning är man inte välförsedd med goda böcker, och det är sällan eller aldrig jag rekommenderar en bok jag inte läst. Ibland har jag också fått frågan av förhoppningsfulla föräldrar, som vill att deras barn skall lära sig mer om hedendom, och den kultur som är vår. Jag har redan skrivit ett inlägg om en lögnaktig barnbok, som utkom nyligen, och som trots att den ger sig ut för att vara faktamässigt korrekt, är till bredden fylld med rena lögner och kristen propaganda. Finns då inte motsatsen, undrar man – dvs en barnbok som skildrar den hedniska tiden i Sverige på ett riktigt sätt, utan lögner och överdrifter åt något håll ?

Goda motbilder är viktigt, och de kanske finns. Boken ”Hemligheten” av Cecilia Kostenius och Carola Siekas verkar vara en sådan bok. Den har ambitionen att lära barnen den äldre runradens tecken, och har sin handling förlagd till 1100-talets Norrbotten, som då ännu var ett hedniskt land.

Föga förvånande är dess författarinnor två systrar från just samma landskap, och det är deras hemby de skriver om. Under sådana förutsättningar tycker jag det gör mindre att de har fel i sak vad gäller det faktum att den äldre runraden bevisligen aldrig användes efter 800-talet; och att de skildrar sina bybor som ängsligt räddhågsna  och vidskepliga inför naturens krafter, vilket järnålderns människor med säkerhet inte var – de var ett praktiskt sinnat släkte som i flera tusentals år hade utformat sin kultur och sitt sätt att leva just efter naturens förutsättningar, och de behärskade dem till fullo.

Sverige var inte alls kristnat norr om Dalälven år 1250. Då fanns inga kyrkor alls i de norra landskapen, och inte ens i söder var kristendomen särskilt utbredd.

Skildringen av den lilla byn, och vardagslivet i den, är däremot korrekt. De flesta ”byar” i Sverige var mycket små, och omfattade aldrig mer än en eller som mest tre-fyra ensamgårdar, och hade nog aldrig fler invånare än tjugo-trettio personer. Under sådana förhållanden var det fullständigt oväsentligt vem som var ”träl” eller fri, för lika mycket som pigor och drängar i hög grad ”tillhörde familjen” och hushållet långt in på 1800-talet, var de sociala skillnaderna i praktiken mycket små, ja närmast obefintliga. Alla kände ju varann och arbetade tillsammans för den gemensamma brödfödan ändå, och därför ligger den här boken betydlgit närmare historiens sanning än de sedvanliga kristna vrångbilderna. Källorna om kristendomens ankomst till Sverige, däremot, och vad dessa kristna då höll på med, ger ett helt annat besked.

Men visste ni att Ansgar, nordens förmodade apostel, som kom hit på 800-talet, levde i en tid när munkar regelbundet låg med korgossar, och sk ”lekbröder” ? – Jodå, det är faktiskt sant. Detta står att läsa i ”Vita Ansgarii” eller den sk ”Ansgar-krönikan”. Han utpekas där som ett särskilt exempel på fromhet, och beviset på det skulle utgöras av det faktum, att Ansgar inte låg med småpojkar ens på längre sjöresor

De kristna sysslade också med ”pojkuppköp” i städer som Ribe och Slesvig i Danmark, vilket står att läsa i kapitel 8 av Rimberts krönika om Ansgar, som också finns på nätet. När hedningarna i dessa städer fick nys om den katolska pedofilin, blev munkarna mycket riktigt utkörda därifrån, och de kristna försökte hämnas, genom att starta inbördeskrig i Danmark, vilket de hade mycket lite för. Deras Quisling, Harald Klak, blev körd på porten han med, tillsammans med allt det katolska pedofil-patrasket…

 Att varna den här världens barn för kristna och katoliker, är faktiskt på sin plats – tycker  inte ni också det ? De har ju faktiskt hållit på med pedofili i alla tider, och det just i religionen, just i deras bebis-kult av ”det knubbiga lilla jesusbarnet” som det onda sitter…

 

 

Determinism ? – Vadå för ??

Det finns några enstaka personer här i landet, som den senaste veckan gått runt och sagt, att Asatron skulle vara en deterministisk religion, fast inget kunde vara felaktigare. De drar till med den kristna speglosan, att Asatro är detsamma som Ödestro, en gammal skröna som florerat ända sedan den gamle Norske skrymtaren Sophus Bugges tid, men som inte är mindre lögnaktig, bara för det. Om någon religion är deterministisk, så är det ju kristendomen själv, vilket minsta barn kan förstå. De kristna och islam, samt de flesta andra Monoteistiska religioner opererar ju med en enda gud, som de dessutom felaktigt påstår skall var allvetande, allgod och allsmäktig på samma gång. Om deras gud är just allvetande, så är också hela universums öde förutbestämt, inklusive ödet för alla varelser i samma universum, och därav följer också; att de inte kan ha någon fri vilja – Detta är vad som kallas ”Den fria viljans problem”. Kristendomens allra skarpaste hjärnor och filosofer har försökt lösa det problemet i ungefär 2000 år, men allesammans har de tragiskt nog misslyckats. Leibnitz, Spinoza, den mörka medeltidens skolastiker, och sedan Kirkegaard i Danmark. Alla misslyckades de – därför att Hedniska Filosofer redan 2400 år före vår tid hade räknat ut att kristendom och Monoteism inte kan fungera, utan utgör en enda stor logisk självmotsägelse…

Den fria viljans problem kan i sin tur ses som en underavdelning till ”Teodice-problemet” eller den kompletta brist på gudomlig rättvisa, som vi ser i den fysiska verkligheten. Inte ens om de kristnes gud alls existerade, skulle han kunna vara ”allgod” för detta motsägs av sunda förnuftet, och vad vi faktiskt ser i den fysiska verkligheten, runt omkring oss.  Här finns ingen allomfattande godhet, för vi lever på en planet, som i alla tider dominerats av rent våld, Darwinism – också i sociala termer, samt fullkomligt osannolikt mycket av krig och ondska – vilket den påstått ”allgode” med största lätthet hade kunnat förhindra, ifall han verkligen hade varit allsmäktig, och att då påstå att allt detta onda existerar, därför att mänskligheten ”valt det själv” eller peka med fingret mot de kristnas ständige låtsas-kompis Djävulen, hjälper inte det heller.

Tage Danielsson, den store svenske humoristen och humanisten, sa att ett av de största bevisen på att gud inte existerar, är att han väl inte kunnat vara så förbannat dum att han skapat Hedningarna, och låter dem existera. En allvetande gud skulle aldrig göra så, för då handlade han emot sitt eget bästa. De kristna undanflykt, med att gud skapat dessa hedningar med fri vilja, enbart för att de ska kunna hamna i helvetet (där är vi redan, ni behöver inte skicka oss någonstans…) och bara för att deras påstått ”gode” gud alltså vill ha någon att pina, straffa, tortera och plåga i evigheters evighet, amen – stämmer inte med någon någorlunda sund människas logik eller föreställningsvärld heller, skulle jag vilja hävda. Ingen ”allgod” eller skenbart moraliskt högstående varelse skulle någonsin bära sig åt på det befängda viset, särskilt inte om den vore allvetande, eller ens någorlunda kompetent; som gud betraktat.

Men låt oss lämna alla dess kristna griller, som bara säger emot sig själv och som ingenstans leder. Det kristna fiaskot borde ha upphört redan på medeltiden, och vi borde allesammans ha övergett den religionen och den religionens tänkande en gång för alla, med den största vämjelse och avsmak, eftersom den är en naturlig fiende till allt som är gott, sant, sunt och vackert här i Världen.

Låt oss återvända till hedendomen och studera dess bild av hur verkligheten runtomkring oss fungerar istället. Vi ska genast se, att Polyteismen fungerar mycket bättre som förklaringsmodell, och att den är vackrare, djupsinnigare och mycket vettigare i praktiken än kristendomen någonsin varit, och överhuvudtaget kan bli. Hedendomen utgår från det som vi kan kalla kausalitetsprincipen, och kausalitetens träd, vilket de Asatroende kallar för Yggdrasil, eller trädet som rymmer alla tänkbara Världar.

Om ni inte vet vad kausalitet är för något, och om ni aldrig studerat sannolikhetslära, så behöver ni inte vara ledsna för det, kära läsare. Tänk er helt enkelt – och simpelt – att ni singlar slant, till exempel. I ena fallet får ni kanske utfallet Klave, i det andra utfallet Krona – myntet kan också mot all förmodan ställa sig på kant, men det kommer förmodligen inte att inträffa för just er, eftersom ni till skillnad från mig inte är Odenstroende, och inte står under Odens beskydd. Vi måste också vara eniga om, att bara en verklighet kan finnas i ett och samma ögonblick – och att det är den här världen, som vi alla kan iaktta, varsebli med våra sinnen och faktiskt lever tillsammans i. Det finns inget ”övernaturligt” och ingen ”mysticism” i Asatron, lika lite som någon ”fatalism” eller ödestro i sig.

Oavsett om vi nu får utfallet Krona eller utfallet Klave efter vår slantsingling, så får vi en ny gren eller ett litet löv i Kausualitetsträdet Yggdrasil. Vi kan aldrig någonstans gå baklänges i trädet, för tiden går framåt, inte bakåt, och trädet grenar för evigt ut sig, så att dess krona blir vidare och vidare. Även om myntet mot all förmodan skulle ställa sig på kant vid vår slantsingling, vilket hart när vore ett mirakel, så omfattar trädet även denna händelse, för Världen är allt som är fallet, för att tala med Wittgenstein, och det finns inget ”övernaturligt” eller några mirakel – eftersom Universum omfattar allt som finns – det är bara så, att vi inte varseblivit alla delar eller öden – dvs ”tänkbara utfall” ännu.

Visst – att ett mynt skulle landa med smalsidan ovanpå en sedel vid slantsingling och stå kvar, är kanske mycket osannolikt, men det KAN inträffa…

Vi vet också allihop – med hjälp av lite elementär bildning – att Asatron opererar med i huvudsak tre Ödesgudinnor eller Nornor, även om flera än dessa tre är omnämnda i skrifterna. Snorre Sturlasson omnämnde dem dock i fel ordning och med fel inbördes uppgifter i sin Prosaiska Edda, eftersom han skrev att Skuld skulle vara framtidens Norna, och Verdandi Nuets, vilket är en logisk omöjlighet rent språkligt sett. Detta måste vara fel i sak, därför att Skuld i själva verket är Nuets Norna, och är omnämnd som den näst yngsta, eftersom Urd eller Historien, vars blotta namn betyder Ord förstås är allra äldst, och oföränderlig. Verdandi är alltid omnämnd som den yngsta, och därför representerar hon såklart framtiden, och inget annat. Vore hon en Norna för nuet, skulle hon ha hetat ”Verandi” eller ”Varande – men så heter hon INTE. Hon heter mycket riktigt ”Verdandi” som i vardande, efter ”att varda” eller att bliva, inte bara ett passivt ”vara” – och det gäller att observera detta ovedersägliga faktum.

Verdandi heter framtidens Norna, ty hon är Vardandet, och hon är till lynnet mycket annorlunda än sina två systrar, och gör alltid lite som hon vill… Urd är det förflutna, Skuld är nutiden, som står i skuld till det förgånga…

Källorna från 1230-talet är inte perfekta, och ”ibland slumrade också den gode Homeros” för att citera vad visa män sagt om andra hedniska religioner. I Vóluspás åttånde strof står det att ”Dädan kom så de tre; Thursamör, de mäktiga; från Jotunheim” och de tre högsta eller främsta Nornorna, är alltså av resars och jättars släkt. Det var först när Nornorna hade kommit till Asgård, som tiden och nödvändigheten uppstod – innan levde själva gudarna i ett sorglöst tillstånd, där de inte behövde bry sig om morgondagen och glada lekte med tavlor av guld, samma guldtavlor med dolda runor eller tecken, som skall återfinnas gömda i Asgårds och Idavallens gräs efter Ragnarök. Få har legat märke till den detaljen, men den finns där likafullt, och av en god anledning; guldtavlorna är de skapandets runor eller ”kosmiska spelpjäser” människan aldrig känt till, och som vi först så småningom börjat begripa, som gravitationsvågor, till exempel. (Notera att begreppet ”eli-vågor” eller vågpartiklar, också nämns i Eddan – minst 2000 år före Einsteins beskrivning av energins och materiens natur – kristendomen är hjälplöst ”efter” och i bakvattnet, när det gäller tankar som dessa)

”Reykstolar” eller Sejdhjällar, alltså särskilt uppbyggda högsäten, finns även idag… (Målning av  Carl von Rehbinder)

Alltnog, de högheliga Asarna ordnade domstolar, ”Þá gengu regin öllá rökstóla,ginnheilög goð,” eller gingo till rökstolen, läser vi i Völuspás nionde strof, och talet nio tillhör mycket riktigt Naud, själva Ödesrunan. alltså den höga stol, som är ett högsäte, och på vilket också Völvor och spåkvinnor sitter. Nornorna fick sin bostad vid Urdarbrunnen, och Yggdrasils fot, och där öser de dagligen det stora händelseträdets rötter med aur eller ör, får vi veta, de minsta byggstenar som finns i materien. Den ”Nornors Dom” (Domr Norna eller Domr godha – alltså gudarnas domslut) som förekommer mycket flitigt i Eddorna och skaldepoesinn började alltså avkunnas först när Nornorna kom in i kosmos, och själva tiden och varat ordnades. Asatron är en helt unik religion på så sätt, att den omtalar, att också makterna och universum självt har sitt eget öde, som är ofrånkomlligt. Ragnaröks-tanken finns där, redan från början – men den är INTE någon ”Yttersta Dom” som hos de kristna, för Ragnarök är inte slutet. Asatron och Völuspá förkunnar att vi lever i ett pulserande universum, och att nya Världar och solar skall finnas bortom denna, dit också mänskligheten skall färdas en dag. Dessa tankar är så långt ovan och bortom allt vad de kristna någonsin lyckats skapa. Deras yttersta dom är helt statisk, och bygger på deras ständigt lika naiva uppdelning av världen i svart eller vitt, ont eller gott – men att Hedendomen inte alls opererar med dessa oerhört begränsade begrepp och istället bygger på kampen mellan ordning och kaos, det kan de aldrig någonsin förstå, lika lite som en från födseln blind människa kan förstå skillnaden mellan svartvita fotografier och färgfilm.

Grekerna – också Indoeuropéer och Hedningar – opererade med något som kallas ”Ananke-begreppet” eller föreställningen om Ödets nödvändighet. Alla sådana tankar är också långt, långt bortom de kristnas fattningsförmåga och förstånd. Ananke-teroin förkunnar, att vissa saker är nödvändiga av naturen, medan andra är i högsta grad ”töjbara” och möjliga att påverka, utifrån ödets skiftningar. Följaktligen är inte ödet alls något förutbestämt, utan något i högsta grad påverkbart, vilket också syns i begreppet ”wyrd” vilket har mycket svag förankring i Nordiska källor, men syns så mycket tydligare i amerikansk och engelsk Asatro som den ser ut idag – den skiljer sig rätt mycket från den Nordiska, Isländska och svenska. För en ganska korrekt artikel, som beskriver vad ”Wyrd” är för något, se denna länk.

En modern målning av Nornorna i tyska Klagenfurth – Verdandi i mitten, Urd till höger och Skuld till vänster…

I svensk och nordisk tradition skiljer man mellan det påverkbara ödet, eller det opåverkbara Örlog eller Örlig, den slutgiltiga bestämmelsen, alltså det vi ovan kallat Nornornas eller Asarnas dom. Numera har betydelsen av ordet ”örlog” förändrats i vårt språk, och vi talar om Örlogsmän, Örlogsfartyg och Örlogskaptener, till exempel – varför betydelsen av ordet kommit att förskjutas så mycket, skall jag återkomma till här nedan…

En mycket spridd folksaga, som förekommer över hela Norden, är en berättelse som kallas ”Stunden har kommit, men icke mannen !” och som är återgiven även i Bengt av Klintbergs bok ”Svenska Folksägner”. Den är mycket bra på att förklara skillnaden mellan Öde och  Örlog, som folk nuförtiden inte längre har reda på, utan helt glömt bort på grund av kristendomens fördärvliga och nedbrytande inverkan på det mänskliga tänkandet. Ett annat exempel på samma sakförhållande, och samma skillnad, förekommer i den gamla sagan om Norna- Gest som jag också skall återkomma till nedan.

Folksagan ”Stunden har kommit, men icke mannen” som också finns i många varianter, Världen över lyder i korthet:

En man förutspåddes vid sin födsel av ondsinta Nornor att han skulle dö genom drunkning. Mycket riktigt vaktade sig mannen också för sjöresor, han seglade aldrig, rodde aldrig, vistades aldrig på Havet eller sjöarna, men så en dag när han var mycket gammal och skulle på resa, var han tvungen att ta in på ett litet värdshus före ett vadställe. När det mörknat hörde man en dov kvinnoröst från vadstället, som sa: ”Stunden har kommit, men icke mannen…” Dagen därpå hördes inget svar från mannens rum, och när värdshusvärden slutligen öppnade dörren med sin nyckel, fann han mannen död, med ansiktet i tvättfatet. Han hade förutspåtts en död genom vatten, och så blev det också…

Om mina läsare nu fortfarande inte förstår skillnaden mellan det påverkbara ödet, och det opåverkbara, som kallas örlog; tar jag ett exempel till:

Norna-Gest, säger sagan, var född son av Thord av Thingshusbit, alltså den tomt, där ett Tingshus stod. Hans far trodde på Oden, men modern höll sig mest till Tor. Två av Odens Nornor var goda i sinnet, och spådde honom långt liv och väldiga krafter, men den tredje systern blev avundsam, och spådde honom det ödet, att han bara skulle få leva så länge som vaxljuset vid moderns sida brann. Men hans mor var en förtänksam kvinna, och svepte noga in ljuset i en linneduk, och gömde undan det. Åren gick, och Norna-Gest växte upp till en väldig kämpe. Bland annat slogs han i Bråvalla slag, som han överlevde, med Ragnar Lodbroks son Björn Järnsida i England, och tillsammans med Starkad den Gamle och Kung Sigurd Ring av Sveariket, och han slogs också för Styrbjörn Starke vid Fyrisvall, ett slag som man alldeles nyligen hittat arkeologiska bevis för (se för några inlägg sedan). Slutligen kom han till kung Olav Tryggvason i Norge, som sin vana trogen ville tvinga på Norna-Gest kristendomen, precis som alla kristna än idag gör. Men Norna-Gest skrattade bara åt den kristne kungen, för vid det laget hade han levt obruten till kropp och hug i mer än tre hundra år. Så – en kväll när kungen inte såg, tog han fram vaxljuset, som han hade haft hos sig hela tiden efter sina föräldrars och syskons död – och så tände han det, lugnt och stilla – och det brann ned vid hans sida. När morgonen kom, var Norna-Gest död, och fri från alla kristna i den odrägliga tid, han upplevde på sin ålderdom…

Förstår ni nu vad skillnaden mellan örlog och öde är för något ? Ödets män, och de som är herrar över sitt eget öde, påverkar ödet genom viljan, och genom sitt sätt att leva, och de val de gör i livet. Vi andra gör samma sak, fast i betydligt mindre omfattning, och det som kallas örlog, eller gudarnas dom eller vilja, kan människor sällan eller aldrig påverka i alla fall, ty det övergår människoförstånd – även om det mesta här i Världen är och förblir påverkbart.

подхрукивают, säger jag er ! Enkannerligen подхрукивают – som vi talade om senast igår…

ÖDETS MAN har också något att säga: ”дa подхрукивают !”

Men termen ”Örlog” då ? Undrar ni kanske – Hur kommer det sig, att det ordet ändrat sin betydelse ? Att ”örlog” både stod för sjöstrid, och för ett ”slutgiltigt avgörande” som termen egentligen betyder, är inte så konstigt, bara man tänker efter. Våra förfäder tillhörde en sjöfarande civilisation. De visste redan innebörden av vad man kallat ”Fleet in Being” teorin,  eller ”Flottan i Vardande” som i Verdandi, framtidens och inte nuets Norna. För många hundra år sedan, när det inte fanns radar eller radio, var flottor från olika länder tvungna, att gå ut i samlad trupp. Det gällde att koncentrera alla sina resurser till ett enda ställe, kraftsamla i rum och tid alltså, och så i ett enda slag besegra motståndaren. Det var självfallet inte så lätt, för man måste hitta sin motståndare på det öppna havet först, och så tillintetgöra honom. Visserligen kunde ju ena sidan sprida ut sina fartyg, och på så sätt ”söka av” ett betydligt större område, men då löpte man risken att stöta på motståndarens betydligt mer koncentrerade flotta, som det hände med den Brittiska Home Fleet i Skagerack-slaget under första världskriget, till exempel.. Allt handlade – och handlar fortfarande – om vems flotta som lämnar vilken hemmahamn först, och om motståndaren då vill ge sig ut till havs, vid exakt rätt tillfälle… Också idag, då man spelar med hela Hangarfartygsgrupper – vi vet ju att det finns Asatroende ombord på de amerikanska hangarfartygen – är samma teori giltig.

Vi kan också testa Asatrons mytologiska allegorier emot vetenskapens värld av idag – och inse, att Asatron faktiskt fungerar mycket bra som förklaringsmodell än idag – dess filosofi är fortfarande före sin tid, och skyhögt överlägsen allt som kristendomen har att erbjuda av varaförståelse.

I trädet Yggdrasil fanns en modell över själva Rumtiden, eller ”spacetime” – tusentals år före kristna vetenskapsmän upptäckte det begreppet… På 1950-talet utvecklade den svenske filosofen och geografen Torsten Hägerstand i Lund den temporala geografin, eller själva begreppet ”tidsgeografi” – ett begrepp som han ansåg var ett ontologiskt eller vara-förstående begrepp i Heideggers existenstialfilosofiska mening, snarare än blott och bart vanlig geografi.

Vi vet alla att för att komma till punkt A från punkt B, låt oss säga från Svedala till Limhamn, så finns det ett ytterst begränsat antal vägar att välja på. Oavsett vilket transportmedel vi väljer, och hur snabbt eller sakta detta transportmedel går, så kan vi bara nå dit inom vissa tidsramar. Det visste ”fleet in being” teorins upphovsmän eller de gamla vikingarna också. Deras härar kunde mötas mitt inne i England, när en här seglat ned i Engelska kanalen, och den andra kom från Danelagen – sådant är, logisitiskt och militärt sett, inte fysiskt möjligt utan att ha tagit tidsgeografin i beaktande, och att noggrant tänka över, vilken resurs som ska hamna var.. I dagens värld har tidsgeografi lite blivit ”på modet” bland logistiker, och alla som sysslar med transportplanering…Inte bara människorna utan också varor och saker har sina bestämda ”öden” och måste röra sig över en stor yta. I diagrammet ovan ser du hur de kan kopplas samman till ”händelse-stammar” eller domäner, alltså ”små trädstrukturer” om man så vill – som i sin tur är grenspetsar i ”Super-trädet universum” eller Yggdrasil självt…

En ung man går till spårvagnshållplatsen i en större stad. Han ar en ful flickvän, som vi kan kalla för ”Emma” och en snyggare och klokare, som vi kan kalla för ”Eva”. Spårvagnarna går nu med en viss frekvens, så att spårvagnen till Emmas bostad går klockan tio över fem, men den till Evas först tjugo över. Den unge mannen slutar vanligen sitt jobb strax före fem, och nu tror han – helt felaktigt – att det är ”ödet” som spelar honom ett fult spratt, för spårvagnen till Emma kommer ju alltid in före den till Eva, som han borde tagit en viss fredag, men inte tar…

Vi människor skyller ofta – fortfarande helt felaktigt – på ”slumpen” eller ödet när vi träffar vår tillkommande eller livspartner, till exempel, eller när vi får vårt första jobb, eller något annat – som vi tror beror på ”slump” men det beror oftast på, att vi inte tänkt igenom de tidsgeografiska förutsättningarna tillräckligt noga. Ditt Postpaket, som Postnord slarvade bort – käre läsare – kan bara befinna sig på ett visst antal punkter i Post Nords stora distributionsnät, alltså den blå yta du ser i diagrammet ovan. Dess rörelser är inte magi, och heller inte helt förutbestämda, för det ”flyter omkring som på ett löv” i Yggdrasil, så att säga..

Bara en enda bokstav skiljer, men begreppen är helt annorlunda. Betänk detta ÖDE NOGA (teckning av Frida Malmgren, svensk serietecknare)

Om ni inte tror, att små små men ytterst betydelsefulla saker kan vara helt livsavgörande, och att endast tidsgeografin, eller ”att se världen och varat på Nornornas vis” – alltså som ett slags Urds Väv som den mytologiska termen lyder, så betänk det enkla faktum, att en människas liv eller död kan hänga på ett enda kommatecken. Ta följande exempel: Presidenten i ett visst land avsänder ett enda kort telegram, angående en viss fånge, som är på väg till elektriska stolen för att avrättas, och telegrammet lyder:

Avrättas ej benådas”

Beroende på var man sätter kommatecknet i denna mening, får det helt olika betydelse – och livsavgörande utgång – för skall där stå:

”Avrättas, EJ benådas”

eller står där kanske:

”Avrättas ej, benådas !”

Ni ser – ibland hänger alltså hela livet, eller i varje fall ödet på ett enda kommatecken… I nästa avsnitt ska jag ge ännu fler exempel på skillnaden mellan ”öde” och ”örlog” och varför Asatron INTE är någon deterministisk filosofi, lika lite om det finns en absolut determinism i den rådande verkligheten…

Dagens подхрукивают – Samfundet Särimner belönar Vladimir Vladimirovitj Putin

Igår, denna Tors Dag har den ryske Presidenten, ingen ringare person än vår käre granne, Vladimir Vladimirovitj Putin, traditionsenligt hållit sitt tal till den ryska nationen, enligt vad Svenska Dagbladet ger oss upplysningar om. I Harbadsljod, det gamla Eddakvädet, omnämns Tor eller Perun med orden ”Mannar all herliga mannast” och det är ord vi också kan använda om President Putin själv. När vi nu talar om ordval, så är Putin sedan länge ansedd som en mästerlig brukare av det ryska språket, och ibland brukar han uttrycka sig med vitsar och genom nya ord. Så också igår, då han sagt, att USA:s allierade i Väst, подхрукивают eller Podkrivajot med Washington, eller ”Medgrymtat” med President Trump, alltså ett ryskt ord som i internationella media översatts med ”oinking along with”.

Vi inom Samfundet Särimner är nu av den uppfattningen, att den Ryske Presidenten lyssnat på vårt budskap, och förstått oss. ”Gåva kräver att gengåva gives”, detta är det första av Hedendomens och asatrons alla bud, även om vi inte har såvärst många av dem. Vår käre granne, Valdimir Vladimirovitj, kommer hädandefter att hälsas som en av ”Nashi” eller ”de våra” på ryska (tillika är det titeln på hans partis ungdomsförbund) och detta skall han inte ha gjort för inte. Vi drar oss också till minnes alla de gånger då han infriat våra högst personliga önskningar i det förgångna, och i kraft av sin politik uppfyllt dem.

Som Anna-Lena Laurén – en av DN:s vettigare och mera sanningsenliga journalister påpekat – finns det i Ryssland en tradition liknande den gamla svenska med att ”Gå till kungs” som funnits ända sedan Tsarernas tid. Vilken medborgare som helst kan vända sig direkt till Presidenten, genom att skriva ett personligt brev till honom, på samma sätt som man tidigare skrev till Tsaren. Om medborgaren då har någon berättigad fråga, eller vill påtala några missförhållanden, kan Tsaren respektive Presidenten då personligen ingripa, och genom ett enkelt beslut rätta till dem.

Och så har faktiskt skett, historiskt sett. Ni som följt med i den här bloggen ett bra tag erinrar sig kanske vad som hänt ifråga om vissa fångars frisläppande under en av Ukraina-konfliktens mest intensiva faser.  Dessa händelser ligger nu fem år tillbaka i tiden, och inträffade under Putins tredje presidentperiod, som nu avlösts av en fjärde, som kommer att vara minst fram till år 2024. Vi skriver inte mer om dem, men noterar, att vi två gånger fått våra synpunkter beviljade och tillgodosedda, vilket vi med rätt eller orätt alltså upplever, att vi har Presidenten högst personligen att tacka för. Således önskar vi oss intet mera, för att ha skrivit till höga vederbörande två gånger är oss fullkomligt nog och övernog, vi skriver inte någon tredje gång; och några personliga sammanträffanden behövs inte heller, då vi är medvetna om att Rysslands president förstås är en upptagen man, som har mycket att göra. Vi erinrar oss hur ryska motorcykelklubbar utsett Vladimir Putin till en ständig medlem under smeknamnet Abbadon, alltså förstörelsens och hämndens renande ängel, och vi 700 medlemmar i Samfundet Särimner vill förstås inte vara sämre.

”We have said it before – and We’ll say it again !”

Härmed tilldelar Samfundet Särimner Rysslands President, Vladimir Vladimir Putin, vårt stora pris för 2019, och ger honom dessutom äretiteln av ”Vår Höge Beskyddare” med vilken vi kommer att hälsa honom i de flesta officiella sammanhang. Hade vårt eget land en ledare som Vladimir Vladimirovitj, skulle mycket vara vunnet. Tyvärr har vi år efter år fått se, hur den svenska Nomenklaturan schackrar, luras, manipulerar och kivas om makten, och medan Ryssland hela tiden haft en stabil majoritetsregering, har Sverige bara haft svaga minoritetsregeringar under rena stolpskott till politiker som Annie Lööf, Stefan Löfvén eller Fredrik Reinfeldt.

Vore vi ryssar, skulle vi utan tvekan rösta på Putin. Men, nu är vi förstås inte ryssar utan svenskar, och som svenska medborgare har vi därför ibland varit tvungna att göra motstånd emot Ryssland, även om vi aldrig skulle drömma om att kritisera Presidenten personligen. Genom tusen år av historia har Ryssland och Sverige till största delen och i de flesta år varit fiender, trots att varken det svenska eller det ryska folket velat ha det så, eller på det viset. Sveriges historia och kulturella identitet har under alla tider till stor del färgats av det faktum, att vi varit tvingade till att slåss för vår nationella överlevnad emot detta eviga Ryssland, men låt oss säga, att vi gjorde det aldrig med glatt hjärta, utan i sorg, lika mycket som i vrede. Under den tid som Putin varit President, däremot – han är nu inne på sin fjärde period, som alla vet – har Rysslands och Sveriges relationer kännetecknats av den djupaste fred, och tack vare Putin har vi alla kunnat sova lugnt om nätterna, diverse utrikespolitiska skärmytslingar till trots – men i det stora hela har vi haft fullständig fred, och det ska vi vara tacksamma emot Putin för. Trots vad vi fått läsa i våra egna media, är det inte Vladimir Putin som är den stora faran. Faran är istället vad som händer, när det moderna Rysslands mest långvarige ledare till slut faller ifrån, och inte mera leder sitt land. Då har omvärlden verkligen skäl att oroa sig. Vad skulle till exempel kunna hända, om Rysslands kärnvapenarsenal kom i händerna på en aggressiv galning, som Vladimir Zhirinovsky, till exempel ?

Putin ombord på den kärnvapenbestyckade kryssaren ”Peter den Store”. Hans vapen är riktade även mot Sverige, men vi är fortfarande inte huvudfienden

Ifall aggressiva galningar – ingen nämnd och ingen glömd – nu kunnat tillvältra sig presidentämbetet i någon eller några av Jordens mäktigaste stater, är det i alla fall inte i Ryssland de har makten. Putin har hela tiden behållit sitt lugn, och när Ryssland har drabbats av ekonomiska sanktioner, har han bara satt sig ned och inväntat bättre tider. Putin klargjorde igår detta i sitt senaste tal till nationen med all önskvärd klarhet. Europas länder kan inte lita på USA:s stöd i händelse av konflikt, och vi vet alla att de kärnvapenlager och de Iskender-medeldistans missiler som finns lagrade i Kaliningrad Oblast och Sankt Petersburg-området också är riktade emot Sverige, även om Sverige för Rysslands del aldrig varit huvudfienden. Sverige har nu skaffat sig ett ytterst litet fåtal amerikanska Patriot-missiler, som är vår enda reella chans att skjuta ned ryska missiler, ifall attacken på vårt land kommer. USA sade upp begränsningsavtalen först, till följd av Trumps ständiga klavertramp och obalanserade agerande, och där har också Putin fullkomligt rätt. Hade det inte varit för Trump, hade det aldrig inletts någon ny missilkapprustning och den återgång till kalla krigets förhållanden som rått de senaste två åren, hade aldrig blivit av.

Ryska media har felaktigt framställt Patriot-missillerna som ett tänkbart hot emot Ryssland, fastän alla vet att de skulle falla ned i havet flera gånger om, och aldrig någonsin haft någon sådan räckvidd, som ens skulle föra dem i den avlägsna närheten av ryskt territorium – allt vad de är till för, är att möta ett direkt ryskt angrepp, från sjön eller i luften. Den rollen kan de fylla, men pga våra inkompetenta politiker, vars kännedom om det nationella försvarets förutsättningar är högst obefintlig, har dessa motmedel inte anskaffats i tillräckligt antal. De borde också finnas på fastlandet, i Sydsverige och Mälardalen.

Det paradoxala I rysk och svensk försvarspolitik, är att våra länder är starkt beroende av varandra, men ändå fortsätter svenska politiker att se Ryssland som en fiende, istället för en potentiell allierad. En upprustning i Östersjöområdet är ingenting Ryssland någonsin önskat sig, eftersom Putins första prioritet är att utkämpa krig på andra arenor. Det har han redan visat, i Syrien såväl som i Kaukasus, i Ukraina och på annat håll, där han direkt kan hota USA. Vad händer nu, om Sverige skulle gå med i NATO, vilket vissa partier i vår Riksdag fortfarande har på agendan ? Ur rysk synpunkt vore det direkt förödande.

Ödets man. Fd Överstelöjtnant med gedigen utbildning. Rysslands ”Litso” eller Ansikte. En man vi litar på !

Amerikanska missiler, på nära avstånd från Ryslands hjärta, vore en mycket oroande utveckling, som Ryssland förmodligen redan gjort och även kommer att göra allt för att undvika. Den svenska pressen har på ett mycket osakligt sätt spekulerat, om Putin skulle ha försökt påverka det senaste svenska Riksdagsvalet. Mitt svar på den frågan är enkelt: Det gjorde han inte alls, och det behövde han heller inte göra. Sverige är tack vare Regeringen Löfvén – som själv fuskade – så fyllt med korruption, att vi ännu har minst 35 fall av grovt valfusk obestraffade i det här landet, från Falun till Stockholm, och över alla delar av vårt land. Om Ryssland nu skulle koncentrera sina internet-resurser för att påverka valresultatet i ett land, är det som alla redan förstår snarare USA – vars befolkning genomgående har mycket låg utbildning och är lätt att influera – som man skulle satsa på. Eventuella bevis för den saken har dock aldrig återfunnits – Putin själv berörde det i sitt tal, så sent som igår – och vem kan då önska sig mera ? Inte heller har ”Rysslands Väl” behövt fuska i något Ryskt val – och orsaken till det är fortfarande densamma. Det behövs inte – 70 % och mer av alla Ryssar stöder Putin ändå, och den ryska medelklassen har fått det mycket bättre under hans tid vid makten – det kan alla tydligt se – eventuella förändringar i pensionsåldern till trots.

I sitt tal igår lovade Putin bättre tider, och en stor satsning på vanligt folks ekonomi. Ryska mödrar och ryska familjer får premier. Det är inte som i Sverige, där regeringen Löfvén hela tiden premierar utlänningar, gärna av islamsk tillhörighet, på de etniska svenskarnas bekostnad. I Ryssland finns en president och en ledare, som tar han om det ryska folket, och ser till deras intressen, inte till någon annans. I vårt land är det precis tvärtom, och detta har vi svenskar fått lida för i flera decennier. Ryssland var också det första land, som agerade med kraft i Syrien-konflikten, och utan Putins och Rysslands insatser, hade IS eller Islamska Staten aldrig kunnat besegras.

Själv ser jag detta som en av Putins största insatser någonsin, och något som långt in i framtiden kommer göra honom bättre ihågkommen och hyllad, än vad människor idag kan förstå. Ryssland har hela tiden satt upp en enad front emot Islam, att hårt emot hårt, och därmed har man också hjälpt till att skydda hela Västvärlden emot islams och monoteismens ständiga terror.

I Sverige diskuterar nu Lööf och Löfvén gemensamt, hur de kan få ännu fler sk ”IS-återvändare” att komma direkt till Sverige, och hur de ska ges en framtid här – på svenskarnas bekostnad. Vi vet också vad som hänt i det förgångna. Innan Rakmat Akilovs attentat på Drottninggatan i Stockholm, varnade den Uzbekiska Regeringen uttryckligen Sverige för att ta emot Akilov överhuvudtaget. Sannolikt gjordes detta med hjälp av upplysningar från den ryska säkerhetstjänsten, FSB, som Putin ju en gång var chef över. I ett helt liv av hårt arbete har han varit rysk patriot, och arbetat för Rysslands bästa – kan nu någon klandra honom för det ? – Tänk om vi själva skulle ha lika hängivna ledare, lika hängivna politiker, istället för de Sverigefientliga vrak, som nu har makten ?

Sveriges regering förnekade att varningarna ens funnits. Med hjälp av den S-anslutne komikern Özz Nujen fick Akilov sedan stanna i Sverige som ”byggnadssnickare” märkligt nog, och innan attentatet, lades SÄPO-utredningen emot Akilov mystiskt ned. Vem gav denna order ? Uppenbarligen måste det ha gjorts på mycket hög nivå inom den svenska S-Regeringen, antagligen av en av nomenklaturans allra högsta mänJustiteminister Morgan Johansson är känd för det faktum, att han låtit Uzbeker helt utan uppehållstillstånd, arbeta i säkerhetsklassade befattningar på samma fängelse, där Akilov ”vårdats” som det så vackert heter.

Samme Morgan Johansson är också känd för, att han först vägrade att ge föräldrarna till de etniskt svenska barn som dödades och lemlästades i terror-attacken på Drottninggatan – en attack (S)-toppen måste ha känt till och varit förvarnad om – mer än 30 000 kr i ersättning, bara en bråkdel av den summa, samma Regering satsat på alla ”Akilovs” i det här landet. Skulle det också kunna hända i Ryssland, eller under Putin, tror ni ?? Sveriges nuvarande Regering värderar inte etniskt svenska liv till särskilt stora summor – det syns på den nuvarande försvars- och säkerhetspolitiken bland annat. Vi har också skandalen på Transportstyrelsen, som samme Morgan Johansson i rollen som samtidig Inrikes- och Justitieminister också bär ansvaret för. Skulle en såpass inkompetent ”loser” fått arbeta kvar under Putin ?

Teckning av J E Ander, svensk karikatyrtecknare. I Putins Ryssland finns inte en enda plats för sk ”IS-återvändare”. Regeringen Löfvén, däremot, gör allt den kan för att få dessa personer till Sverige…

Putins självbiografi – som finns på engelska – har aldrig någonsin utgetts på svenska. Putins och Rysslands erbjudande om hjälp till sommarens skogsbränder i Sverige – i form av jättestora Antonov-plan för vattenbesprutning – avslogs genast av Sveriges regering, som hänvisade till säkerhetsskäl – men som vi sett, är detta bara ihåligt flumsnack, för den svenska gränskontrollen läcker som ett såll, och det är knappast Ryssland vi ska oroa oss för i dagsläget.

Man har beskyllt Putin för ”otydlighet”, för att vara ”outgrundlig” eller oklar i sina uttalanden, men det stämmer inte ett enda dugg – i alla fall om man kan begripa en smula ryska, och höra honom som han framstår inför sitt eget folk och sina egna väljare. Kontrasten emot de svenska ”stolpskotten” i vår nuvarande Regering är slående. Jag minns också ett Youtube-klipp, från veckan då Boris Nemtsov mördades nära Kreml, en rysk liten ”Akilov-affär” in spe.. Vad ryska tv-tittare då fick se, var en fullkomligt rasande Putin; en Putin som formligen exploderade, och skrek och vrålade rätt ut i rysk TV om att han aldrig, aldrig mer skulle tillåta något sådant, och om att de skyldiga skulle straffas – för i Ryssland daltar man inte precis med inhemska våldsbrottslingar och kriminella. Affären ”Politovskaja” och liknande saker till trots, har ingenting sådant någonsin igen inträffat under slutet av Putins tredje och början av hans fjärde period som president, som vi alla vet.

Putin har hållit sina löften. Putin har levererat, och gjort vad han sagt att han skulle göra – som den ärliga och faktiskt mycket öppna realpolitiker han är. Redan från början, då han tillträdde som Rysk premiärminster, men inte president, sa han tydligt och klart att han ansåg att Sovjet sammanbrott var den största geopolitiska katastrof, som hänt på hela jorden. Sedan dess har han – konsekvent, med stor energi och framgång – arbetat för att återupprätta detta Sovjetvälde, och ett större, bättre och rättvisare Ryssland – men nu i demokratisk form- Återigen frågar jag – kan någon här klandra honom ?

Emot föraktliga fiender – som Sverigehatarna i vår Riksdag – kan man själv bara visa äckel och förakt. Emot en ädel och ärlig motståndare, däremot, kan man till slut känna tillgivenhet och beundran.

Vladimir Vladimirovitj Putin har varit just en sådan ädel motståndare. En man efter vårt sinne, enkel, ärlig och rak – som vi tyckt om att möta. En brittisk journalist gjorde en gång en programserie om Putins personliga liv, som visats också på svensk TV.  I programmet fick man bland annat se hur Putin snörde på sig skridskor för att spela en träningsmatch i ishockey med förstafemman ur Dynamo Moskva. Britten frågade snusförnuftig och anklagande Putin om inte hockeyproffsen fick hålla igen på sina tacklingar – man kan ju inte tackla ned den ryske Presidenten. Putin blev högst förnärmad, ja personligen förolämpad, vilket jag tyckte framgick ur programmet. Jag förstår honom också, innerligt väl – och det gör nog varje person, som alls själv spelat ishockey.

På isen ger man sitt allt. Det finns ingen chans att bromsa, inte att stanna upp eller ”hålla tillbaks”. Så har Putin alltid levat, och så lever han fortfarande. Då och då har man i rysk tv fått se honom flyga med tranorna, jaga i Sibiriens skogar, eller styra en undervattensbåt ned till en utgrävning på botten av Svarta Havet. Han har en hednings hjärta, en hednings sinne, trots att man sagt att han ska vara en varmt troende ortodox kristen, vilket jag själv omöjligen kan tro. Inte kan man klandra en man, för att han tycker om själva livet, och älskar naturens poesi. Det är som om han skulle velat ta sitt stora ryska folk i handen, och tala till dem direkt via Tv-rutan; som för att säga – Tänker inte ni på tranorna, som flyger söderut över  himlen, och återvänder varje år ? Om ni hade chansen, skulle ni inte också valt ett liv för vetenskapen, för naturen, eller för att skapa och älska – snarare än att som jag bli politiker ? Och tänk på allt gott, sant och riktigt i livet – vad människorna kan skapa, och vad vi är till för ?

En arrangerad bild – javisst – men än sen då ?

När de stora skogsbränderna i Ryssland förmörkade himlen i Moskva, samma år som branden i Västmanland inträffade, ja då var Putin genast ute och talade med folk i de drabbade områdena. Fredrik Reinfeldt däremot åkte på semester och slank fegt undan som en råtta, med svansen mellan benen – och där har ni skillnaden mellan de två. Ni kan naturligtvis säga ”jamen allt är bara propaganda” om ni vill – men det hjälper inte, gör ingen skillnad. Det ryska folket fick i alla fall se vad de ville ha – en president som brydde sig, en person som agerade mänskligt, och som lovade dem återuppbyggnad och bättre villkor.

Tycker ni det är underligt då att de fortfarande stödjer honom ? Det skulle jag inte tycka, om jag vore ryss.

Politik är propaganda, och propaganda är politik. Putin har förstått det bättre än någon annan, och han styr efter mer än två decennier fortfarande sitt land. Vi borde beundra honom, lyssna på honom och inte förskjuta honom, utan sluta den mannen till våra hjärtan. Själv har jag redan gjort det, för när jag tänker på de bästa chefer och skolor jag haft i mitt liv, ser jag också min grannes bild framför mig.

Dagens ord och lösen är och förblir följande:

подхрукивают !!

 

Där har ni det, kamrater. Ordet för dagen – och innan jag slutar, ett litet citat, skrivet av ingen annan än Jan Guillo, den svenske thrillerförfattaren, som redan 2006 skrev följande närmast profetiska text:

Dagens ”Danske Smil”

I den lilla danska staden Hörsholm, numera en förort till Köpenhamn, finns naturligtvis ett väl utrustat kommunbibliotek, liksom i nästan alla andra städer eller kommuncentra i Norden. Hör betyder ännu halm på skånska, men det visste ni kanske; och sålunda kan den lilla ortens namn uttalas som ”Halmköping”. Nåväl, man lagrar också tidningsartiklar på det lilla lokalbiblioteket, och för två dagar sedan skrev tydligen en danska till journalist följande i en artikel, betitlad:

Thor og Odin i Foreningsdanmark

Och Marta Sörensen, som hon tydligen heter, skrev följande – tyvärr kan vi bara läsa en mycket kort sammanfattning av artikeln i bibliotekets egen anmälan om saken:

Asatroen tilbyder modern civilisationskritik med fokus på natur og fællesskab. Men ellers er tilhængerne ikke enige om særlig meget

Vem är då denna fru eller fröken Sörensen, frågar vi oss, och vad har hon då skrivit för övrigt ? Jodå, hon har också skrivit en artikel med titeln ”Det sjove – naesten – sikre space” om en lokal kvinnlig komiker. Uppenbarligen är denna kvinna klokare än hon ser ut för att vara, och det verkar som om hon kommit på något. Kanske har hon rent av fått hedniska tankar till skänks…

Hon har också varit mångårig redaktör för en dansk satirisk tidskrift, vid namn ”Rokoko-Posten” läser vi, och har låtit sig inspireras av liknande amerikanska blad, som ”The Onion”. Nåja. Själva tänker vi mest på ”Livets gang i Lillelund” som en gång var en dansk tecknad serie, för övrigt också en mycket bra sådan. Således klyver vi våra käkar i ”Det Danske Smil” även om det bara sker en gång den här Torsdagen, som helgats åt Tor, som inte bara är en styrkans utan en glädjens gud..

Om en Hedning, som inte väjer för svåra ämnen.

Idag är det – som en trogen läsare så riktigt påpekade – dagen för Disarfullet, eller fullmånen i Göje och Disernas månad, som också kallas Februari. Man talade för inte så många hundra år sedam om Oxveckorna, de grå veckor som följer efter Julen och innan Våren, då föråret kommer och jorden reder sig. Där är vi nu. Kanske är månaden ännu en tid som inger djup tristess och en viss svartsyn  på tillvarun, och så var det nog även förr, då vinterförråden började tryta och tiden för vårbruk – och därmed nytt liv – inte var säkert bestämd.

Kanhända jag borde skriva om något lättare, såsom Panem et Circenses, Melodifestivaler och eventuellt hedniska inslag i dem, eller något liknande – men för tillfället har jag inte lust.

Freja eller Vanadis, Vanernas dis och den sanna Vårfrun. Konstverk av Denis Ratushniy, träsnidare från Ukraina

Borta på sajten ”Ideell Kulturkamp” som fortfarande drivs av Henrik Andersson och hans muntra bröder i Särimner, väjer man heller inte för allvarliga ämnen just nu. Jag rekommenderar som vanligt hans blogg för genomläsning, då jag själv känner mig ganska oinspirerad av händelseutvecklingen för Asatron i vårt land, men jag finner esomoftast inspiration där. På sistone har man diskuterat, om vi hedningar borde rösta i EU-valet, och Henrik har alldeles själv kommit fram till samma åsikt som jag – Vi önskar EU, Brysselslickarna och hela högen av Eurokrater till den historiens soptipp, där sådana unioner hör hemma.

Samarbete mellan nationer är nog så bra, men när det hela tiden skall ske på den starkares villkor, och till den svagare partens uppenbara nackdel, då bör man dra öronen åt sig och vänligen med bestämt tacka nej till ”samarbetet”. Globalisering, och en globaliserad, massmedioker blandkultur i Monoteismens namn, är inget att se fram emot det heller, för som Henrik konstaterar:

Samarbete på global nivå är inte fel om det finns praktisk mening med det. Att samarbeta av pragmatiska skäl är bra och kan accepteras ur en hednisk synvinkel. Men när globalt samhälle är ett självändamål ja då bör man vara betänksam.

Ur ett teologiskt perspektiv finns det ingenting som talar för att man som hedning bör stödja globalisering. Alltså säger vi till föreningens medlemmar att inte rösta i EU-valet 2019. Vi uppmanar till allmän bojkott av EU-valet. Rösta inte i EU-valet 2019 ayps!

Ännu dystrare – kahända – bli Ideell Kultukamp när man ger sig in på etiskt svåra ämnen, som till exempel aktiv dödshjälp, och en diskussion kring det – fortfarande ur en hednisk synvinkel:

 

 

En religion får inte väja för svåra frågor. Om religionen gör det, då är det helt enkelt inte en religion. Då är det blott en kulturell företeelse eller någon traditionell sedvänja med lite eller intet betydelse. En av de svåraste och därför viktigaste frågorna handlar om dödshjälp, eutanasi.

Att avsiktligt förkorta en människas liv på grund av obotlig sjukdom, allvarlig skada och annan fysiskt lidande är i Sverige ett svårbehandlat ämne. Än mer tabu är den debatt eller kanske rent av icke-debatt som handlar om att psykiskt sjuka människor ska beviljas att frivilligt avsluta jordelivet. Sverige har ofta setts som ett modern land där man gått i bräschen för nya tankar och idéer. Så är dock inte fallet då man kommer till den avsiktliga döden. En förklaring så god som någon annan är att den tradition av konsensus som präglar samhällsdebatten inte kan tillämpas här. Antingen har man dödshjälp eller också har man det inte. Man kan inte kompromissa fram någon lösning alla kan acceptera. Alltså går man runt ärendet med tystnad.

Mycket av tabut kring frivillig död, självmord kommer från kristendomen. Det ska dock sägas att såväl judendomen som islam har en liknade syn som de kristna. Självmord är något fel och de som utför handlingen har begått en gärning gud ogillar. Ända in i modern tid har människor i Sverige som begått självmord nekats kyrklig begravning. Ett intressant fenomen är att i det förr fanns människor som ville ta livet av sig men inte vågade på grund av religionens negativa inställning till självmord begick brott som ledde till dödsstraff. Man dödade andra människor för att själv bli dödad.

Men hur var det i Norden innan kristendomen blev norm. Hur var då synen på det som kan klassificeras som självmord? Det nämns i källorna att män som önskade komma till Valhall men som inte dött i strid utförde en ritual som dels innebar att de stack sig själva med spjut och sedan hängde sig. Oden förknippas med såväl spjut som hängning. Skrönor om att man hade så kallade ättestupor och ätteklubbor ska vi nu knappast tro på. Att man bar upp gamla människor på berg och andra höjder för att kasta ner dem finns inga belägg förutom i en saga. Och att man skulle haft en speciell klubba för att slå de gamla i huvudet med är nog en kuriös fabel men inte ett historiskt faktum. Hur många i äldre blev så gamla att de bara låg sina fränder till last? Det kan knappast varit ett stort problem.

I berättelsen om Erik segersäll sägs det att han lovade sig till Oden efter tio år om han segrade över sin brorson Styrbjörn. Och Erik syns ha dött ett årtionde efter slaget vid Fyrisvallarna. Men vi vet inte så mycket om och hur detta ska ha gått till. Kanske dog kungen ganska exakt tio år efter slaget av naturliga orsaker och detta gav upphov till berättelsen? I hjältesagorna tar såväl Brynhild som Gudrun livet av sig. Men sagor är sagor. Det närmaste man kommer en skildring av dödshjälp eller eutanasi skildras i berättelsen om bärsärken och skalden Egil Skallagrimsson.

Egil är otröstlig sedan hans son drunknat. Han beslutar sig för att svälta sig till döds. En inte enkel utan utdragen och plågsam död. Den store skaldens dotter säjer sig också vilja dö och säger sig ära av en ört som ska förkorta livet. Men örten är inte giftig. Istället försöker dottern få fadern att komma tillbaka till livet och Egil diktar senare sin kanske mest berömda dikt ”Son saknaden” eller Sonatorrek som den heter på isländska.

– Ur bloggen ”Ideell Kulturkamp, 2018-03-16

Nåja, det är ingen ört, utan salt havstång som Egil och hans yngsta dotter äter. Dottern lurar sin gamle far, för tången framkallar en svår öltörst, och så blev den gamle skalden räddad, enbart tack vare detta, och diktade en av de vackraste och mest berömda skaldekvädena någonsin, ett kväde som likt Hávamál innehåller tanken, att livet alltid är värt att levas.

Just av den orsaken – och så många andra – är jag själv emot aktiv dödshjälp som idé – för vad händer, om ett sådant juridiskt system införs ? Vågar vi lägga det i händerna på våra politiker, som vi har nu, eller vad som ska föreställa andliga ledare i vårt land, inklusive den hedniska Världen ? Risken är uppenbar för att ett sådant system kommer att missbrukas, och då kommer förr eller senare oskyldiga till skada, eller så kommer människor dö helt i onödan, vilket Egils kloka dotter räknade ut, redan på sin tid. Och i händerna på massmedia eller sociala media – nej – då blir det hela än värre…

Min gamle far, som var jurist var kategoriskt emot dödsstraff – och det berodde enligt honom själv på att han sett svenska domstolar inifrån, och iakttagit deras sätt att arbeta, förutom det faktum att de då som nu stod under inflytande av media och det politiska systemet – och risken för fel var enligt honom helt uppenbar, ja bara en tidsfråga – och var stod då de domare, rent moraliskt sett, som utdömde det yttersta straffet, eller med andra ord döden – fastän de visste, att de domar de avkunnade var helt fel ?

I morgon, tror jag – skall jag behandla ämnet Asatro och determinism, vilka står i ett uppenbart motsatsförhållande.

Till dess – blanda inte ihop rättvisa med Juridik – och sköt er – särskilt denna Disernas afton…