En barnbok om Runor att rekommendera ?

Som hedning är man inte välförsedd med goda böcker, och det är sällan eller aldrig jag rekommenderar en bok jag inte läst. Ibland har jag också fått frågan av förhoppningsfulla föräldrar, som vill att deras barn skall lära sig mer om hedendom, och den kultur som är vår. Jag har redan skrivit ett inlägg om en lögnaktig barnbok, som utkom nyligen, och som trots att den ger sig ut för att vara faktamässigt korrekt, är till bredden fylld med rena lögner och kristen propaganda. Finns då inte motsatsen, undrar man – dvs en barnbok som skildrar den hedniska tiden i Sverige på ett riktigt sätt, utan lögner och överdrifter åt något håll ?

Goda motbilder är viktigt, och de kanske finns. Boken ”Hemligheten” av Cecilia Kostenius och Carola Siekas verkar vara en sådan bok. Den har ambitionen att lära barnen den äldre runradens tecken, och har sin handling förlagd till 1100-talets Norrbotten, som då ännu var ett hedniskt land.

Föga förvånande är dess författarinnor två systrar från just samma landskap, och det är deras hemby de skriver om. Under sådana förutsättningar tycker jag det gör mindre att de har fel i sak vad gäller det faktum att den äldre runraden bevisligen aldrig användes efter 800-talet; och att de skildrar sina bybor som ängsligt räddhågsna  och vidskepliga inför naturens krafter, vilket järnålderns människor med säkerhet inte var – de var ett praktiskt sinnat släkte som i flera tusentals år hade utformat sin kultur och sitt sätt att leva just efter naturens förutsättningar, och de behärskade dem till fullo.

Sverige var inte alls kristnat norr om Dalälven år 1250. Då fanns inga kyrkor alls i de norra landskapen, och inte ens i söder var kristendomen särskilt utbredd.

Skildringen av den lilla byn, och vardagslivet i den, är däremot korrekt. De flesta ”byar” i Sverige var mycket små, och omfattade aldrig mer än en eller som mest tre-fyra ensamgårdar, och hade nog aldrig fler invånare än tjugo-trettio personer. Under sådana förhållanden var det fullständigt oväsentligt vem som var ”träl” eller fri, för lika mycket som pigor och drängar i hög grad ”tillhörde familjen” och hushållet långt in på 1800-talet, var de sociala skillnaderna i praktiken mycket små, ja närmast obefintliga. Alla kände ju varann och arbetade tillsammans för den gemensamma brödfödan ändå, och därför ligger den här boken betydlgit närmare historiens sanning än de sedvanliga kristna vrångbilderna. Källorna om kristendomens ankomst till Sverige, däremot, och vad dessa kristna då höll på med, ger ett helt annat besked.

Men visste ni att Ansgar, nordens förmodade apostel, som kom hit på 800-talet, levde i en tid när munkar regelbundet låg med korgossar, och sk ”lekbröder” ? – Jodå, det är faktiskt sant. Detta står att läsa i ”Vita Ansgarii” eller den sk ”Ansgar-krönikan”. Han utpekas där som ett särskilt exempel på fromhet, och beviset på det skulle utgöras av det faktum, att Ansgar inte låg med småpojkar ens på längre sjöresor

De kristna sysslade också med ”pojkuppköp” i städer som Ribe och Slesvig i Danmark, vilket står att läsa i kapitel 8 av Rimberts krönika om Ansgar, som också finns på nätet. När hedningarna i dessa städer fick nys om den katolska pedofilin, blev munkarna mycket riktigt utkörda därifrån, och de kristna försökte hämnas, genom att starta inbördeskrig i Danmark, vilket de hade mycket lite för. Deras Quisling, Harald Klak, blev körd på porten han med, tillsammans med allt det katolska pedofil-patrasket…

 Att varna den här världens barn för kristna och katoliker, är faktiskt på sin plats – tycker  inte ni också det ? De har ju faktiskt hållit på med pedofili i alla tider, och det just i religionen, just i deras bebis-kult av ”det knubbiga lilla jesusbarnet” som det onda sitter…

 

 

Lite sådär fin och sensibel och poetisk och såå gullig såå romantik på Vales Dag, ni vet…

I morgon är det förstås Valentins Dag, ett amerikanskt jippo, som förr i tiden hette Alla Hjärtans Dag på svenska; vilket var något ärligare och mer inkluderande till sin omfattning, om man så säger. Dagen förstås nu ägnad åt idel romantik, företrädesvis mellan man och kvinna, medan kärleken till våra anhöriga, kärleken till nästan ( i vid bemärkelse) eller andra former av kärlek, som till exempel kärlek till sanningen, inte minst, eller kärlek till rättvisan eller våra rötter, förstås helt glöms bort. Kärleken till Naturen, kärleken till djur och växter, som inte är av det romantiska, utan det mer platoniska slaget icke att förglömma, men sedan när har det då varit något fel på platonisk kärlek ?

Engelsk 1900-tals illustration till Gunnlaug Saga Ormstungu – Gunnlaug och Helga den Fagra ser varann för allra sista gången…

Det finns dock en väldigt, ja för att inte säga våldsamt romantisk berättelse i vad som på svenska kallas Gunnlaug Ormstungas Saga, som jag tycker passar att citera en dag som i morgon, då detta skrivs kvällen före, om ni förstår vad jag menar. Vales Dag, som de Amerikanska Asatroende firar efter Odens nattgamle son, tillika hämndens gud, kanske känns något malplacerad, i alla fall för de av er som vill ha äkta romantik, men vänta bara:

Alf Henriksson, den gamle Polyhistorn, skrev i sin ”Isländsk Historia” om en av de mest magnifika scenerna ur en föga känd version sagan, den där den kvinnliga huvudpersonen, Helga den Fagra, blivit mer än 80 år gammal, och förvandlats till en rynkig gammal gumma, som inte längre är såvärst fager eller ung. Hon får då besök av sin dotterdotter, en liten brådmogen flicka på sex-sju år. ”Hur många älskare har du egentligen haft, mormor ?” frågar lillflickan intresserat.

Helga sitter tyst ett tag, och drar sig till minnes sin ungdom, när hon var hela Islands mest firade skönhet, och säger sedan sakta, medan hon minns eller försöker minnas: ”Ja – ett fullt storhundrade råkar det nog vara. Jag minns, att jag tog lätt på livet på den tiden…”  (Ett storhundrade var lika med tio dussin, eller 120 stycken, vilket ansågs som en mycket stor räkne-enhet. Nuförtiden räknar vi i gross, vilket är något större)

Så räknar hon upp dem alla ur minnet. Några dog i envig, eller tvekamp för hennes skull. Några blev fredlösa, och fick lämna landet. Några reste från Island av fri vilja, hördes aldrig någonsin mera av, och kom aldrig mer igen. Någon begick självmord, driven till vansinne av att inte få Islands vackraste kvinna. Några retades hon med, och de övergav henne till sist. Några fick stryk av sina egna släktingar, därför att de alls vågat sig på att fria till henne. Några fick stryk av hennes far, eller hennes fränder – och dog – av samma orsak, alltså att de vågat fria till just henne. Men genom allt höll hon huvudet kallt, och var oberörd.

Jaja, kärring – men till saken då !” sade dotterdottern brådmoget. ”Av alla dessa män – vem var egentligen den störste älskaren, och vem skulle du säga var den bäste mannen av alla ?

”Slika sidor finns på nätet – om ni nu behöver dem…”

Alltför ivrigt yrkar du på att få veta detta, dotterdotter min” säger gamla Helga då. ”Jag var nog till föga gagn för somliga, det förstår jag nu… Och allra allra värst var jag emot den bäste av dem, han som älskade mig högst och renast…

Så reste sig Helga långsamt och med ålderdomens möda från bänken där hon satt, och gick in i det hus där hon levde med den tredje man, som hon varit gift med i många år, sedan Gunnlaug själv och Ravn Svarte dödat varann på gränsen mellan Norge och Sverige invid Stenen i Grönan Dal, som ligger i de Jämtländska fjällen, vilket också beskrivs i sagan.

Under bräderna i sitt hus, förvarade hon en blå och mycket dyrbar kappa, som hon en gång fått av Gunnlaug, en hel mansålder tidigare. Nu tog hon fram kappan, och såg på den. I en variant av sagan, dör hon iförd Gunnlaugs kappa, i armarna på sin tredje man. men själv vill jag för min del tro, att det inte gick till så, utan att Helga tog kappan ur sitt förvar när det blivit kväll just den där gången, för allra första gången. Inte skulle väl hennes nye man, eller hans fränder, ha tyckt om hur hennes rynkiga händer till sist varligt lyfte upp och smekte Gunnlaugsgåvan, som hon kallade den ?

Nej, i ensamhet lär hon ha väntat, ensam i den stora hallen, där alla ljus och alla eldar till sist slocknat – och så satte hon sig lugnt ned, vänd mot dörröppningen i öster, och väntade på soluppgången.

När det blev dager, och när det blev ljus fann man henne död, fortfarande svept i Gunnlaugs kappa. Hennes ansikte var fyllt av den djupaste frid, och in i hallen sken solen… Hon hade ändå gått iväg, för att möta Gunnlaug till sist..

Barnbok av Martin Widmark sprider kristna fördomar om Vikingatiden. Faktafel och skräckhistorier

Ibland möter man skildringar i dagens barnbokslitteratur som är såpass stereotypa, felaktiga och fördomsfulla att man nästan häpnar. Nu hör recensioner av barnlitteratur vanligen inte till mina intresseområden, och heller inte till ett ämne som tagits upp i just denna blogg särskilt ofta, men en annan recension av bloggaren ”Booklover” skriven så sent som igår, fick mig faktiskt att haja till på allvar.

Låt INTE era barn läsa denna bok. Den är till bredden fylld med Adam av Bremens gamla skräckhistorier, och plagiat från den föga vederhäftiga Hollywood-serien ”Vikings”

Både signaturen ”Book Lover” och författaren Martin Widmark, som skrivit boken, hävdar att den ska vara byggd på fakta. Den bärande tesen i alltsammans, eller det huvudbudskap som förs fram, är att Asatroende är onda människor, som sysslar med människo-offer och dräper trälar. Sådant är det budskap, som man försöker sälja till Sveriges barn. Boken hårdlanseras just nu kommersiellt, och har – vad värre är – köpts in av AdLibris sedan den utkom i Oktober förra hösten och därför börjat spridas till våra kommunbibliotek under förespeglingen, att det skulle röra sig om en faktabok. Men vad som står i den, är inte fakta. Jag citerar, från en annan sajt:

Julen 2018 kommer böckerna om Halvdan och Meia som film med Peter Haber i huvudrollen och det blir även ett brädspel. Vikingaspelet är ett världsomfattande och spännande familjeäventyr, där du och din familj även lär er mer om vikingatiden.

Bland annat lärs här ut, att det skulle förekommit människo-offer i Gamla Uppåkra till Frejas ära, och att Uppåkra och Lund skulle ha varit samtida stadsbildningar. Inte ett enda spår av offrade människor eller ”trälpojkar” som det ska vara fråga om i den här boken har någonsin återfunnits, varesig i Uppåkra eller Gamla Uppsala eller någon annanstans i tusentalets Sverige, som man säger sig skildra här. Rätta mig gärna om ni anser att jag har fel. Både Uppåkra-boplatsen utanför Lund och Gamla Uppsala har ytterst nogrannt grävts ut av arkeologer i omgångar, men man har aldrig någonsin hittat något sådant där. I Gamla Uppsalas fall inleddes undersökningarna redan på Hjalmar Stolpes tid eller 1880-talet, och så har man fortsatt, så länge någon vetenskaplig arkeologi alls existerat i Sverige. Ändå har man inte en enda knota, inte ett enda bevis för att där förekom människo-offer, annat än Missionsbiskopen Adam av Bremens gamla kristna skräckhistorier, lika vittnesgilla som någonsin Ayatolla Khomeinis eller Islamska Statens berättelser om livet i väst i våra dagar, men för all del – de är kanske ”historiska källor” även de.

Varför ska svenska barn få lära sig, att byggnader som de här är ”läskiga” och ”onda” ?? Är inte vanliga röda stugor med vita knutar också ”onda” i så fall ?? Eller kristna träkyrkor ???

Berättelsen skildrar fördomsfullt Gudahovet (inte termplet!) i Uppåkra som ”läskigt” och Freja-Prästinnan (det heter Gydja!) som en stereotyp, äcklig gammal häxa. Scener ur boken är direkt hämtade och inspirerade av den amerikanska Hollywood-serien ”Vikings” (som bland annat gått på HBO Nordica-kanalen i flera säsonger) där också gräsliga, frånstötande och helt med kristna ögon skildrade ”människo-offer” förekommer – saker som bevisligen aldrig existerat i verkligheten, i alla fall inte alls på det sätt eller den tidsperiod som ”Vikings”-serien från Hollywood anser sig skildra.

De kristna har dille på Vampyrism och Människo-offer, och återkommer alltid till detta, när för dem främmande kulturer ska skildras. Jämför med deras egen sk ”heliga nattvard”

Själv trodde jag att dagens skolbarn inte fick lära sig Adam av Bremens hutlösa lögner längre – men här förgrovas de och görs ännu värre. Det enda arkeologiska bevis för ”människo-offer” som jag känner till ur Svensk arkeologi från Vikingatiden är den sk ”Älgmannen” från Birka, men han levde på 800-talet, inte 1000-talet. Älgmannen upptäcktes redan på 1960-talet, och är verkligen inte ett problemfritt fynd. Han har visserligen lämningar av två andra, fragmentariskt bevarade skelett från vuxna män (inte barn!) med sig i graven, och kristna forskare har då genast tolkat dessa som offrade trälar, samt sagt att ”Älgmannen” ska vara en lapsk schaman eller nåjd, som via handelsfärder på något oförklarligt sätt ska ha begravts på Björkö i Mälaren. Det är minst sagt en förvånande och kontroversiell tolkning, som inte helt håller streck på tvåtusentalet (senast någon skrev om saken i akademiska publikationer, var 1990) eftersom man hittat många ”dubbelbegravningar” sedan dess, bland annat i Norge. Det finns många olika tolkningar av vad de kan bero på, och det behöver inte alls röra sig om offer, det är alla seriösa arkeologer numera eniga om.

Ekonomiska historiker, från Eli Heckscher och framåt, var och är medvetna om att Träldomen infördes på bred front av kristna. Visserligen fanns ”gävträlar” eller folk som på grund av att de var lagbrytare och våldsmän dömdes till träldom, eller som frivilligt fick bli det till följd av fattigdom, krigsfångenskap och annat även tidigare, men detta var sällan eller aldrig någon ärftlig träldom, och sattes inte i system, förrän under den kristna tiden, då adelsgårdar och stormanshus kom. Träldomen i Sverige avskaffades först i Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, som alla skolbarn vet (eller visste på 1980-talet, innan den svenska skolan havererade fullständigt) och att då – som denna barnbok, betitlad ”Bland Trälar och Gudar” hela tiden hävdar, bara anklaga hedningarna är djupt, djupt osakligt. Historieförfalskning, rent av.

Vad som däremot står i Ansgars krönika, bland annat – är att Ansgar och de kristna gjorde ”pojkuppköp” i Hedeby, därför att de kristna munkarna skulle ha ”sällskap” under sitt missionerande, men att Hedeby-borna jagade ut dem ur sin stad, när detta pedofila tilltag upptäcktes... Det är ju konstigt, att författaren Martin Widmark, som säger sig vara så faktaintresserad, inte har reda på detta.

Förljugen idyll á la ”Ronja Rövardotter”. Lillgamla, overkligt kloka barn mästrar dumma, illaluktande och fula vuxna… Redan Astrid Lindgren försökte med detta, och det var kitsch redan då…

Huvudpersonerna Halvdan och Meja skulle lika gärna kunna heta Hans och Greta, och känns inte alls levande, utan som stereotypa papp-figurer i lite lätt Astrid Lindgren-anda. Man gör våld på historien, när man låter en hednisk pojk möta en kristen jänta (helleduddanedej, så sött så !) och låter Kristendom och Hedendom samexistera, när vi vet att Uppåkra liksom Gamla Uppsala Kungsgård brändes och skövlades av just de kristna, vilket vi har arkeologiska bevis för.

Lund och Uppåkra var aldrig heller samtida städer, och när de två extremt ädla och godhjärtade barnungarna förstås smugglar in de ”oskyldiga trälbarnen” till Lund, som är till bredden fyllt med söndags-skoleaktigt snälla människor (men Freja-prästinnan är ful, ond och grym – liksom alla hedniska vuxna, när de inte är svettiga dumbomar eller hjälplösa clowner) är det återigen fördomar vi ser, upprepade ad nauseam, ungefär som i Sven Wärnströms gamla ”Trälarna” .

Slutligen också detta – jag citerar från sajten ”book lover” som verkligen är okritisk, och inte har gjort någon faktakoll alls, vad jag kan förstå:

För den läsare som är ute efter fakta om den här tiden, har man däremot redan fått till sig många intressanta insikter. Visste ni exempelvis att vikingar på resa vid den här tiden inte vågade att gå på toa ensamma? Då var nämligen risken att bli rånad som störst. Därför fick den nödiga alltid ha med sig ett par kamrater som fick stå vakt medan behoven utfördes.

  • sajten ”Booklover” 2019-02-19

Skulle detta vara fakta ? Varifrån kommer denna information i så fall ifrån ?? Denna lögn – inklusive lögnerna om dålig hygien bland Vikingar – har vi hört förr, även om mina läsare kanske inte vet varifrån det lögnaktiga påståendet kommer. Denna skröna står att läsa i Harris Birkelands gamla bok ”Nordens historie i middelalderen etter arabiske kilder (1954) där Ibn Fadhlan och andra arabiska krönikörer (som inte alls var exakta ögonvittnen, utan mycket partiska i sin historieskrivning – Ibn Fadhlan själv är en som problematisk ansedd källa) lägger ut texten om Nordbornas allmänna ddumhet och feghet osv – alltsammans saker som Martin Widmark i sann PK-anda spinner vidare på. Hans vikingar är förstås genomgående räddhågade, misslyckade som krigare och överlistas lätt av små barn, som förstås hela tiden är exemplariskt kloka.

Verkligheten var med all säkerhet inte sådan. Man erövrar inte hela Danelagen, Gårdarike och skakar hela Karl den Stores Frankiska rike genom att vara en räddhågad clown, och upptäcker heller inte Vinland på sådant sätt, även om Martin Widmark kanske är en riktig rosafärgad krake själv, och i vartfall ingen Sverigevän.

Vill ni läsa VEDERHÄFTIGA och SANNA sagor för BARN från just VIKINGATIDEN ?? Ja, i så fall kan ni läsa berättelsen om ”Höttur” (hämtad från Rolf Krakes Saga) eller ”Tors färd till Utgårda-Loke” (ur Eddan). Jag LOVAR er att de är mycket, mycket bättre än Martin Widmarks trams… och dessutom är de ÄKTA Vikingatid… se gärna sajten ”Unga Fakta” som ger era barn allt de behöver…

Någon Rånrisk uppstod knappast för beväpnade Vikingar, ens ”på toa” (nej, det fanns inga toaletter då – däremot fanns dass och fjölar !) men själva behovet av vad man kallar ”god fältdisciplin” när man befinner sig i ett stridsområde, eller med andra ord i krig, verkar herr ”Booklover” och hans civila tramsebyxor till gelikar inte ha reda på. För egen del kan jag tala om för er, att det väl för H-streck-E är en sjävklarhet, att du låter din sidokamrat täcka din rygg med en AK 4, när du använder en ”50x50x50” eller sk ”P-grop” (som det så vackert heter) även idag. Också nutida svensk FN-trupp i Bosnien, hemvärnssoldater och till och med värnpliktiga under utbildning (ja, nu har vi återinfört vpl, som bekant !) har gjort så, och om nu Ibn el Sinna, Al idrisi eller de andra arabiska geograferna åsåg detta, på IbnFadhlans tid (800 talet) – vore det egentligen så konstigt, kära ”booklovers” ??

DÅLIGA FILMER eller sk ”Badmovies” om Vikingatiden finns det en hel del – och ingen av dem är vederhäftig för fem öre… Här har vi åter en liten ”Halvdan” eller ska vi säga Halvdann, ja URKASS, rent av…

PS: Vill era barn ha lättlästa fakta på engelska, eller lära sig språk – så kolla in denna sajt istället !

”Det är om namn vi frågar”

Såhär års brukar våra dagstidningar och media fyllas av artiklar om statistik kring våra vanligaste personnamn, och 2019 har inte varit något undantag hittills. Både Statstelevisionen SVT och SCB eller Statistiska Centralbyrån redovisar nuförtiden namnstatistik, och så gör även sajter som ”Svenska Namn” – som uppger att den vänder sig direkt till svenska föräldrar, och väl i så fall förgrovar och sprider trenderna ytterligare genom att späda på dem – och det kanske man inte alltid skall göra. Också tidningar som Metro, Sydsvenskan och många många fler har hängt på den allmänna trenden.

Tycker svenska föräldrar verkligen, att individer som William Spetz eller Alice Bah Kuncke ska få förkroppsliga, hur svenskar och svenskor ska heta och framstå i framtiden ?

Självklart går det ”mode” i personnamn som allting annat, och namn är också utsatta för återkommande generationsväxlingar, bland annat på så vis att namn som varit populära för två generationer sedan eller vid sekelskiftet 1899-1900 kan komma tillbaka igen, enligt namnforskarna. Bland flicknamnen finner vi nu namn som Alice och Lily samt Wilma, vilka inte alls har med Sverige eller svensk kultur att göra. Men glädjande nog finns också Ella (4:e populäraste flicknamnet, 2018) efter Elli – ålderdomen – samt Ebba (6:e populäraste) Astrid (8:e populäraste) och Alma (9:e populäraste) ibland de 10 mest populära flicknamnen. Här följer man i alla fall nordiskt namnskick genom att ta in några nordiska namn.

888 flickor fick heta Alice, som är det vanligaste flicknamnet för andra året i rad. — —

Nya namn på pojkarnas topp 100–lista var Levi, Vide och Neo. Av dessa namn placerade sig Levi och Vide högst. På topp 100 för flicknamn kom det in sju nya namn; Maryam, Hedvig, Mira, Zoey, Idun, Melina och Noomi. Maryam var också det flicknamn som ökade mest. Det gavs till 177 flickor, en ökning med 70 procent jämfört med föregående år.
– Maryam används mycket i kulturer från Mellanöstern…   (Sydsvenskan 31 Januari 2019)

Vad gäller männen ser det dock verkligen mycket, mycket illa ut med Sveriges framtid. Här möter oss dessvärre utlänningar som William, Liam, Noah och liknande amerikanska monstrum, ofta med sitt ursprung i den bibliska världen, typ Levi och därmed närstående. Först på tolfte och femtonde plats kommer Axel och Alfred, som är rent nordiska namn. Bastarder som Charlie med flera – när man kan heta Karl – ett fint, historiskt och svenskt namn – och andra förvrängningar på franska och engelska dominerar också sorgligt nog i namnfloran.

Många nyblivna föräldrar vet inte längre vad som menas med Nordiskt namnskick, och hur man följer det.

Det syns inte minst på det faktum att de direkt uppkallar sina barn efter gudar och gudinnor, vilket är något av det allra värsta man kan göra, ifall man vill visa respekt för den Nordiska kulturen och Asatron. I gamla tider skulle ingen förälder, oavsett vad, ens drömma om att uppkalla sin dotter till ett namn som Idun, Freja eller Gerd. Orsaken till det var enkel. Det var hybris, eller ett exempel på grotesk självöverskattning, att jämföra sina egna barn med gudarna.

Att välja samma namn på en människa som en gudom, innebar ju att man ständigt löpte risk att blanda samman personen med guden eller gudinnan, med ändlösa missförstånd och förvirring som följd. Och vad för slags självbild får egentligen en liten flicka, som döps efter Freja – den allomfattande sexualitetens gudinna tänk om den flickan i vuxen ålder inte alls vill springa omkring och manifestera sin sexualitet, hela tiden ? Eller någon som är döpt efter Idun, den eviga ungdomen, men till slut av naturliga skäl inte är såpass ung längre ?

Alla dessa förment ”söta” eller ”gulliga” namn blir förr eller senare till fruktansvärda kvarnstenar att bära runt halsen för de barn som fått dem, och i gamla tider tänkte man sig noga för, innan man ens namngav någon. Söner fick heta Torbjörn, Tormod, Torkettil eller Torkel, Torben, Torsten eller Thorarin, men aldrig aldrig någonsin bara ”Tor” – eftersom det vore helt fel att döpa sitt eget barn efter styrkans och åskans rungstarke Ase, som man inte gärna skämtade med. Det var först emot 1790-talet och långt in på upplysningstiden, som någon svensk alls enbart hette ”Tor”.

Och kvinnor kunde förstås heta Thora, men mera ofta Torgerd, Torborg, Thorill, samt ha namn som ”Ast-rid” – ”hon som rider av kärlek” eller Ing-rid (hon som rider på en Ing – vad en Ing är, vet ni kanske – åtminstone måste en vuxen kvinna veta det, om hon alls skall kunna få några barn – för de blir oftast inte till på articifiell väg) eller liknande – båda de valda exemplen är faktiskt valkyrienamn.

Många föräldrar har nu för tiden fått för sig att döpa sina stackars barn till saker som ”Loke”, ”Hel”, ”Angerboda” och liknande. Resultaten har heller inte låtit vänta på sig. Barnen har fått DAMP eller ADHD. Blödarsjuka, livshotande kramper, Downs syndrom och andra svåra sjukdomstillstånd…

Att ge sina barn namn, som stammade från mörkrets eller ondskans varelser, var också något som man i forna tider lät bli, eftersom man visste, att följderna ofta blev mer illavarslande än man kunde tro. Modern forskning, som till exempel i den ansedda medicinska tidskriften Psychology Today, visar också att namn påverkar oss mycket mer än vi kanske vill erkänna, också i vuxen ålder.

Man menar till och med att det namn vi får av våra föräldrar skulle kunna påverka studieresultat, kommande yrkesval, vem vi väljer att gifta oss med, beräknad inkomst, och till och med politiska sympatier, eller vilka partier vi kan välja att rösta på i framtiden

Om det verkligen är så, finns det stor anledning att tänka sig mycket mycket noga för, innan vi sätter namn på våra små telningar. Vill vi egentligen – som nyblivna föräldrar – påverka de här sakerna, och om vi nu väljer att göra det, borde vi då inte åtminstone göra det på ett positivt sätt, för att våra barn ska få det så bra som möjligt ?

Att undvika renodlat negativa namn som Loke, Hel och liknande borde vara en självklarhet, för vad händer; om man ger ett stackars barn ett sådant namn ? Barnet måste, så snart dess namn överhuvudtaget nämns, uttala Loke-namnet, tänka på sig själv som en ”Loke” eller någon med ”Lokes” egenskaper. Som vi förstår, är det inte bra för ett litet barn. Barnet kan bli fysiskt sjukt, eller få allvarliga psykiska problem. På samma sätt måste en gravid mor, som i moderlivet bär en ”Loke” och ingen sund livsfrukt, framkalla Lokes bild i sitt inre, så fort hon tänker på barnet, eller hör det omtalas – redan innan det föds. Mekanismen är inte helt klarlagd, men det står helt klart att sådant här kan leda till väldigt allvarliga eller tråkiga saker, och därför har jag alltid gett blivande föräldrar att undvika namn som Loke och liknande, och sky dem som pesten. Det finns en klar anledning till att folk förr i tiden aldrig gavs de namnen, och att man gör bäst i att undvika dem.

Enligt den nya namnlagen, som nuförtiden gäller i Sverige, får man heller inte ge barn namn som kan väcka anstöt, som kan leda till skada eller obehag för den som ska bära namnet, eller ”på annat sätt visar sig olämpliga” som egennamn. (14 § lag 2016:1013)

Jag skulle vilja hävda, att namn som ”Loke” eller ”Mohammed” faktiskt kan väcka anstöt, i alla fall i vissa grupper av samhället, och kanske därför bör undvikas. Å andra sidan finns det väldigt många föräldrar i Sverige som faktiskt har väldigt dåligt omdöme, för vad sägs om den här listan, som en av våra mest kända kvällstidningar satt ihop:

Namnet Lucifer, till exempel, har avvisats som skäligen ohållbart.

4 Män i Sverige påstås heta ”Norrman” i förnamn

– 3 kvinnor i Sverige heter ”Bärs” som förnamn – tyckte deras fäder om öl ?

– 4 kvinnor och 1 man har ”Balle” som förnamn, trots att det väl måste sägas väcka anstöt – eller ?

– 2 kvinnor har ordet Anus som förnamn – är det lämpligt ?

– sammanlagt 41 personer har ordet Matta som förnamn – kunde man hävda, att ett sådant namn leder till problem ?

– 1 man har namnet Fido som förnamn

– 1 person heter Hitler i förnamn, och ibland samma säregna namnflora möter vi förnamn som Potatis, Ragata och Pucko.

Frågan är – borde inte alla sådana namn vara förbjudna enligt namnlagen av år 2016, liksom Loke-namnet ? Frågan borde i alla fall få ställas, och tas upp till sakkunnig behandling.

Även Svenska Dagbladet bekräftade så pass tidigt som för nio år sedan, att många namn faktiskt var psykologiskt olämpliga, och kanske orsakade svårigheter, oavsett om det nu berodde på utbredda sociala fördomar emot vissa namn, eller något annat. Forskningen har uppenbarligen inte sagt sitt sista ord på det här området, och onekligen verkar det finnas mycket att invända.

– Alla människor har ett namn. Man har inte hittat ett enda samhälle i världen, där medlemmarna inte har namn. Vad vi heter och varför vi heter så är däremot kulturbundet och spelar stor roll för hur vi kategoriserar varandra socialt och kulturellt, säger Charlotte Hagström, etnolog vid Lunds universitet. — —

Namn kan också fungera som klassmarkörer. Vanligaste exemplet på det är ”y-namn” som Ronny, Conny, Jerry… De var vanliga under 50- och 60-talen och förknippas med arbetarklassen.

Även i diskussioner på nätet kommer klassaspekten ofta upp. Då är det vanligtvis namn som Kevin, Robin, Liam, Jasmine och Britney som stämplas som underklass eller ”white trash”.

– Många tycker att man gör sitt barn en otjänst genom att ge dem ett sådant namn. ”Kan du tänka dig en advokat som heter Liam?” frågar de retoriskt. Av någon anledning är det nästan alltid advokat, som används som kontrast mot ett ”trashigt” namn, säger Charlotte Hagström, som själv ofta får höra att hon har ett ”överklass-wanna-be-namn” – medan yngsta sonens mellannamn – Zeke – ses som just lite ”trashigt”. — —

– I Florida undersökte en amerikansk ekonomiprofessor studieresultaten för 55  000 elever. Barn med förnamn som hade låg status fick i genomsnitt 3 – 5 procent lägre betygspoäng jämfört med dem som presterade likvärdigt, men hade mer traditionella namn.

– En annan studie visade att sannolikheten för att amerikanska flickor ska studera fysik och matte på högre nivå är mindre om deras namn uppfattas som väldigt feminina, till exempel Isabelle eller Elizabeth.

– En svensk undersökning har visat att invandrare, från exempelvis Afrika eller Mellanöstern, som i mitten av 1990-talet bytte till mer svenskklingande namn, ökade sin årsinkomst med i genomsnitt mellan 10  000 och 15 000 kronor.

Vad vi heter, och vad vi döper våra barn till är alltså långtifrån oväsentligt. Det kan till och med betyda en skillnad i kronor och ören. Med tanke på allt detta – och att väl ingen vill göra sina egna barn illa – är det inte bäst att följa det fina nordiska namnskick vi alltid haft i det här landet, och välja ett nordiskt namn ? Det finns minst 1200 sådana fullt gångbara namn att välja på, enligt vad andra har räknat ut.

Och kom ihåg – uppkalla aldrig era egna barn efter en Gud eller Gudinna – i synnerhet inte Loke – man har många bevis på vad det kan leda till, oavsett vad anledningen nu är, eller kan vara. Och gör inte som i den gamla sången med Johnny Cash, ni vetdet var inte så bra det heller, visade det sig…

Dagens Nyheters kristna manipulationer: Hedendomen förklaras ”obsolet” av professor i Kulturgeografi

DN Debatt har det under de senaste veckorna rasat en diskussion om det svenska etablissemangets och den styrande, Socialdemokratiska nomenklaturans religionsuppfattning, enligt vilken bara kristendomen och andra Monoteistiska avarter typ islam skall få räknas som ”religioner” överhuvudtaget. Igår publicerade Professor Emeritus Bengt Sahlberg, som annars är Kulturgeograf ett inlägg, som passade Bonnier-tidningens hållning som hand i handske, och därför fick bli publicerat.

Den vördnadsvärde professorn säger att vetenskapen aldrig någonsin kommer att kunna bevisa religionernas utsagor om en ”övernaturlig” Värld, hur han nu kan veta det – som blott och bart geograf, bunden till jordytan som han är. Därmed, påstår han; skulle såväl kristendomen och de hedniska religionerna, som till exempel Asatron, vara ”obsoleta”. Detta bevisar bara hans fundamentala okunskap, för enligt hedendomen finns ingenting ”över” eller utanför naturen. Antingen existerar en sak eller en företeelse inom det fysiska universum, om så bara som elektriska signaler mellan nervcellerna i en mänsklig hjärna, eller som en föreställning eller tanke, byggd av dessa signaler, men ingenting kan vara ”utanför” eller ”över” naturen, därför att universum är allt som finns. Detta hade redan Aristoteles och flera andra hedniska filosofer med honom klart för sig, hundratals år före kristus.

Och för övrigt – hur eller på vilket sätt är denne Kulturgeograf då säker på, att inte naturvetenskapen skulle kunna bekräfta delar av vissa religioners budskap, även om kristendom och monoteism inte längre passar in i dagens sekulära samhälle ? Kristendomen är en religion, som hävdar att kvinnan är underlägsen mannen, att mänsklig sexualitet är en synd och något dåligt, samt att alla människor lider av ”arvssynd” bara därför att de råkat bli födda och alltså existerar, och sedan måste ”frälsas” av en gud som själv skapat dem så, och som uppenbarligen njuter av att frossa i straff, pina och plåga, som han hela tiden riktar emot den försvarslösa mänskligheten. Och kristendomen är bara ”Islam light” för vi finner exakt samma budskap även där, fast ännu starkare accentuerat, på ett närmast medeltida vis.

Asatron är inte obsolet, men mycket nära den moderna fysiken i vissa avseenden. Enligt en av dess skapelsemyter skapades universum ur en gnista, som föll ner i Ginnungagap, det mörker som fanns före tiden själv. Gnistan bildade ett slags ur-atom eller ett gruskorn ”Aur var alda, tha ekki-var” säger Voluspá, dvs ”Aur” eller ”ör”, med andra ord materia fanns, redan när icke-vara fanns, och denna materiaklump kunde också visualiseras som ett slags ”urko” eller Audumbla med mytologins allegoriska bildspråk. Det här är ju högt ovanför en ordinär E-mer-i-Thurs som Bengt Sahlberg, förstås, och helt utanför hans kompetensområde som kulturgeograf, men det är en långt exaktare beskrivning än det gammaltestamentliga tramset om Guds ande svävande ovanför vattnet, och allt vad det är, som de kristna nu håller på med. Asatron innehåller en vision av ett pulserade universum, baserat på födelse och återfödelse, bortom eoner av tid som människan inte kan överblicka. Den insisterar på att jorden skall gå under i otrolig hetta – vilket den moderna fysiken bekräftat – solen kommer till slut att förvandlas till en Nova, vilket till och med professor Sahlberg känner till i sin relativa obetydlighet inför dessa kosmiska skeenden. Den säger också att ”örnar” eller väldiga farkoster innan dess kan föra resterna av mänskligheten till en ”andra, grönskande jord” – ett koncept som ingen annan religion uppnått, enastående i sin upptäckarglädje och sin positiva syn på människan och vetenskapens möjligheter, något ingen Monoteistisk religion har.

Men – låt oss nu lämna detta snävt fysiska eller naturvetenskapliga perspektiv på religionen för ett tag, för Professor Sahlberg resonerar onekligen mycket begränsat, när han vill göra alla religioner till ett slags bokstavlig verklighetsbeskrivning, vilket de nog aldrig varit menade som, och heller inte är.

Asatron är den enda religion, som överensstämmer med naturvetenskapens nuvarande ”Big Bang” teori, och som tar med möjligheten av att mänskligheten kan flytta vidare till andra jordliknande planeter…

Religion har vi också för att genomföra begravningar, bröllop och för att ta emot våra nyfödda in i släktens och ättens gemenskap, vilket inte minst är viktigt för de Asatroende. Religion har vi också för att ge samhällen och mänskliga kulturer värdighet, styrka och bestånd, och samtidigt lära ut moralbegrepp, som ska fostra oss alla till goda samhällsmedborgare. Dessa perspektiv saknas helt och hållet i Sahlbergs mycket begränsade framställning av saken, som är ologisk och innehåller ”non sequitur” efter ”non sequitur”.

Han skriver till exempel att:

Även om vetenskapen successivt kommer att kunna ge svar på många i dag olösta frågor kring tron på övernaturliga världar, kommer forskarna aldrig att kunna bevisa att det har funnits eller finns en övernaturlig värld utanför människans hjärna. Skulle den hypotesen visa sig vara falsk står vi inför ett spektakulärt scenario med oanade konsekvenser för mänskligheten och inte minst för vetenskapssamhället.

Jaha – men följer härav verkligen, att om vad Sahlberg helt ologiskt och missvisande kallar ”det övernaturliga” (eller en bit av universum utanför kanten på hans ytterst begränsade ”kartor” så att säga – karln är ju faktiskt geograf, och han kanske borde hålla sig till sitt ämnesområde ) nu blev faktiskt bevisad – varför skulle den upptäckten i så fall kullkasta all vetenskap ? Newtons rörelselagar skulle säkert gälla i alla fall, liksom de gäller ovanför den sub-atomära nivån och kvantmekaniken, och vanlig terrest fysik stämmer också, så länge vi inte behöver röra oss med rent relativistiska hastigheter nära c eller ljushastigheten, till exempel, för då börjar en rad underliga fenomen som tidsförskjutning, doppler-effekt och underligt format stjärnljus att framträda, till synes helt ”övernaturligt”.

Här hemma i Midgårds Värld är Asatron den enda religion, som erkänner existensen av en mångfald världar och existensplan bortanför vår egen, men som ger kvinnor och män jämlikhet, och olika roller i den här världen – och ett fritt val mellan dem. Jämför det med Islams och kristendomens oerhörda mentala förtryck, som varit bestående i århundraden, och som de kristna i Sverige och den sk ”Broderskapsrörelse” som har förgreningar ända upp i Regeringen fortfarande stöder, genom att släppa in islam i vårt land.

Nej du, Bengt Sahlberg, du din Kulturgeograf där ! Hedendomen och Asatron är INTE obsolet, för tusentals svenskar tror fortfarande på den, och den är i växande, inte i avtagande.

Kristendom, Islam och övriga Monoteistiska religioner däremot, kan verkligen kallas obsoleta, men det beror på vad de predikar och deras värderingar – som inte överensstämmer med de Nordiska och svenska…

Asatro för våra minsta

På Årstaskolan i Stockholm, i det södra inre bältet av förorter, finns en lärare vid namn Tobbe Nord, som jag inte känner. Han har lärt sina små elever ur årskurs ett om Asatron, våra fäders tro, och utför väl på så vis en kulturgärning i det tysta, om än barnen inte kunnat lära sig så mycket ännu. Asatro borde vara ett ständigt återkommande inslag i undervisningen för alla svenska barn, både på lågstadiet; mellanstadiet och högstadiet, liksom under gymnasietiden. Alltefter som individerna utvecklas och går framåt, borde de få tillfälle att inhämta större och större kunskaper i ämnet, för än så länge är deras lärares undervisning väl enkel, och utan de rätta detaljkunskaperna – han lär dem till exempel att Asgård skulle vara beläget i Midgårds mitt, vilket inte alls stämmer, eftersom Bifrost leder till Asgård i en annan och högre sfär, som vi alla vet.

Nej, riktigt såhär såg det aldrig ut…

Snarare då såhär, även om det är för svårt för de flesta förstaklassare eller barn på sju år att begripa…

Redan Viktor Rydberg hade 1886 i ”Studier i Germanisk Mytologi” utvisat Asgårds rätta läge. Varför lärs det inte ut på Viktor Rydbergs gymnasium ?

Asgård är inte beläget i Midgård, och det är inte de andra nio Världarna heller, men allt väl – pojkarna filosoferar redan om Tor, Oden och Tyr, och lär sig förstå att om de ska växa upp till goda män, behöver de såväl Tors Stryka, Odens vishet och Tyrs stridsvilja och mod, för det krävs sannerligen i den här Världen. Magistern Tobbe har lärt de små att skriva sina egna sagor och ändra på myterna, men snart kommer de att förstå att myterna är universella, och att det inte går att ändra på dem, för varje skenbar förändring handlar innerst inne om samma myt, samma existentialer i det mänskliga och folkliga undermedvetna. Barnen färglägger Tors hammare, förstår redan att den alltid kommer tillbaka till honom och har insett Tors princip, vilket är mycket mer än vissa illa navlade vuxna har gjort…

En ung man har redan vid sju års ålder skådat Särimner, och jag säger som Kaptenen i Vilhelm Mobergs ”Raskens”… ”Knäveln i det, min pajk, du ska bli en prydnad för flygeln på Konga Kompani…” För dig skall en gång det bästa fläsket läggas, av Andrimner själv ur Eldrimners kittel, hos Tyr ska du bli furir, hos Freja Korpral, som Bellman sjunger – och din Löjtnantsfullmakt får du, när du stupar. En gång ska här växa upp en  friskare, sundare ungdom, och deras tankar kommer att bli ljusa och höga som sommarhimlen vid Midsommar, och de ska stå högvuxna som Norrlands furor, sega som Malungs läder och hårda som svenskt stål !

Särimners skugga, på Valhalls bord – det skall börjas i tid, som gott och helt skall bli…

En liten flicka skriver också om Freja, som genom kraften i sitt hår kunde ”styra jättar” som hon uttrycker det, och därmed blev mäktigare än dem alla. Nu är det inte bara håret det hänger på, skulle jag vilja hävda, men detta vackra flickebarn har redan insett och lärt sig något – Frejas makt är förvisso stor, ja större än man kunde ana… Det är inte bara håret den sitter i, utan kläderna, gången, talet, ja hela Freja, men nog kan hon ”styra jättar” alltid… Egentligen är det Siv, soldrottningen, som har ett hår med magiska egenskaper, och som utgångspunkt för sina funderingar har barnen tagit min gamle bloggarvän Paulus Indomitus eller Paul den otämjdes teckningar, men det gör kanske mindre…

Ser ni likheten – här skulle en jurist kunna hävda copyright...

 

Nåja, även om Paulus som jag är juridiskt bildad, så förlåter vi ju såklart barnen, i denna Drottning Disas och Disernas tid – Må de vara med er, och skapa ett nytt och bättre släkte…