”Hedniska Tankar leder, andra följer”

Medan det politiska landskapet i Sverige drastiskt förändras, och ett politiskt parti som två gånger röstats ned av Riksdagen eller det nationella parlamentet uppmanats att avgå och stiga åt sidan ändå sitter kvar, noterar jag att fler seriösa poddradiokanaler noterat förekomsten av Hedniska Tankar, kanske beroende på min anmälan av Mohamed Omar, och hans podd, som också omtalats på bloggen ”Det goda Samhället” (Se föregående inlägg).

I det goda samhället finns alltid plats för dialog, men inte för rättsvidriga manipulationer.  De rättsvidriga manipulationerna skall jag kanske återkomma till, både vad gäller politiken i stort i vårt land och mycket annat, men jag noterar att den för mig okända poddradion ”Raio bubb.la” tagit vad jag sagt om det amerikanska hangarfartyget ”USS John Stennis” (anropssignal CVN-74) till sitt hjärta, och faktiskt berörs av det.

Det gäller inte bara ett enstaka utländskt fartyg. Det gäller friheten att utöva sin egen kultur och religion överallt, också i Sverige.

 

De två skaparna av bubb.la håller låg profil, men deklarerar sig vara professionella journalister som jobbar för en frihetlig nyhetstjänst, och sådant är ju alltid trevligt, inte minst i ett land där nyhetsmedia domineras av ”Låtsasliberala” dagstidningar som Dagens Nyheter, och de stora nyhetsförmedlarna inte är fler än fyra-fem till antalet. Men det faktum, att sjömännen, teknikerna och den övriga personalen ombord på Hangarfartyget kan göra vad som förvägrats oss i Sverige, säger man på denna radiopodd, och läsa Eddan i original och Nordisk poesi i ett multireligiöst andaktsrum, förmodligen beläget långt ner i Hangarfartygets underdäcksutrymmen (den som befunnit sig ombord på ett sådant fartyg och känner till miljön, vet också hur där ser ut, det har jag redan sagt) medan de utbringar några skålar och håller sitt gemensamma sumbel eller andakt, ja redan detta är en frihetlig vinst i sig. Inte alla av de personer, som intervjuats i egenskap av Asatroende i olika militära facktidskrifter i USA har den minsta anknytning till Norden, även om några bland dem förstås vuxit upp i Minnesota, och har ett Nordiskt ursprung rent genetiskt sett – vilket man kanske kunde gissa.

Varken US Army eller Arlington-kyrkogården har numera de minsta problem med att använda Torshammaren som religiös symbol…

Ändå gör de vad som verkar allt mer och mer omöjligt här i Sverige, konstaterar bubb.la:s radiopodd. Ifall de hängt med lite längre i denna blogg, skulle de ha lärt sig att också US Army, US Air Force och hela den Amerikanska Försvarsmakten överhuvudtaget sedan flera år har en grundmurat liberal attityd till Asatro, som där räknas som likvärdig med andra minoritetsreligioner. Det finns också lobbygrupper, som ägnat sig åt att få Asatron godkänd som fullvärdigt religiöst alternativ i flera års tid. I det Amerikanska flygvapnet har man till och med byggt hedniska kultplatser och stencirklar vid US Air Force Academy i Colorado – utan samband med någon ursprungsamerikansk installation, utan bara för anhängare av olika sorters Europeisk hedendom, som en minneslund över stupade, ungefär, och denna anläggning har varit i bruk ända sedan 2011.. Alltså har radiopodden bubb.la nog ingenting att oroa sig för, och man kunde gott ha läst på, eller vara lite mer insatta i ämnet.

 

Om Amerikanska Flygvapnet accepterar Asatro sedan 2011, varför kan våra kvällstidningar som Excessen och andra inte göra det ?

Varför så mycket religiös förföljelse, undertryckande och vad vi får kalla kulturella sabotage riktas emot Asatron i Sverige, beror just på politiskt extrema grupper som ”Forn sed” och andra på den yttersta vänsterkanten eller i någotslags ”röd-grön-röra” som faktiskt förstört oerhört mycket för oss, och flyttat oss bakåt med flera decennier.

Vi har också den exempellösa hets, som företrätts bland annat av Morgan Johansson i rollen som ”kombinerad” Utrikes- och Justitietminister, ett mycket kuriöst arrangemang av Ministertitlar och Regeringsuppdrag, som inte förekommer annat i en del afrikanska länder. Hela tiden har denne mycket barnslige minister krävt ett totalförbud för Torshammare och runor i Sverige, och försökt påstå att de skulle vara ”rasistiska” symboler. Under hela valkampanjen 2018 dök dessa smutsiga lögner upp som ett ”slagträ” i (S) valkampanj och ännu är inte förföljelsen slut, därför att Morgan Johansson – trots flera Hovrättsdomar och inlägg från Sakkunniga jurister – samt även Justitiekanslern – som också uttalat sig i frågan – inte vill ge sig.

Trots att alla rättsvårdande myndigheter, Domstolar och sakkunniga jurister – till och med inom den utredning Regeringen Löfvén själva tillsatt – uppmanat Morgan Johansson och (S) att sluta med sitt blinda hat, fortsätter man alltså. Nu – efter mer än fyra månaders politiskt käbbel och ändlöst manipulerande med sk ”Talmansrundor” har Sverige äntligen en ny Regering – som bara kommer bli samma gamla nomenklatura, samma gamla makthavare – och ännu en Minoritetsregering, fast i en ökande utveckling med klyftor och splittring av det svenska samhället.

I dagarna har det stormat mycket på Facbook kring den sk ”Odal-runan” som tydligen belagts med totalförbud på detta Asociala Media. Vad som ska föreställa den högste andlige företrädaren inom landets största (nu ca 1100 medlemmar) och enda av Kammarkollegiet godkända samfund För Asatro, Nordiska Asa Samfundet, har fått sin egen fb profil helt avstängd, och redan har det utbrutit ampra solidaritetsaktioner.

Många företrädare för den växande hedniska rörelsen i Sverige har sagt, att om en ny (S)-regering fortsätter sin hets och politiska förföljelse, kommer vi alla att bära Torshammaren öppet, skylta med allehanda runor helt öppet och sätta igång med kampanjer för vad som får betecknas som Civil Ohörsamhet, Civil Disobedience alltså – eller fredligt civilt motstånd – och så får denna Regering Löfvén – eller dess direkta efterträdare – döma oss alla i klump.

Argumentet står fast – om till och med Amerikanska Flottan inte har några som helst problem med Asatron, varför har då Regeringen Löfvén det ?

Här ser ni nu en ”Odal-runa” – och vad betyder den ?

Annonser

Gävlebocken överlevde Julen

Om Hedniska Tankar har framgång just nu, ligger det kanske i tiden… Igår kom en rapport om att Gävlebocken – fortfarande världens största Julbock – överlevt Julen, utan att drabbas av Sverigefientliga attentat. Alla de mystiska Monoteister utifrån, som gång efter annan försökt förstöra den Nordiska Julen på grund av sitt blinda hat emot Sverige och allt vad vårt land står för, har återigen gått bet. Det gjorde de också förra året, och trots att Sture Gavlén – som skapade Julbockstraditionen i Gävle redan på 1960-talet, för att glädja de fattiga och de som annars ingen Jul kunde få, nu har gått ur tiden och inte längre finns ibland oss, lever bocken kvar och intresset för att skydda, värna och bevara den bara växer. Gävlebocken har blivit en symbol för Gävle och stadens goda anda, helt enkelt.

Det har anordnats skyddsronderingar och tipsrundor runt bocken, som nu börjat fungera lite som en lackmustest på vad som händer i det svenska samhället. Meningslös förstörelse och intelligensbefriad vandalism emot vår Nordiska Jul är numera ”totalt ute” bland Gävles invånare. Borta är de mörka år, när utländska profitörer som Colin Nutley på film försökte hylla de som förstört och bränt ned vad andra skapat, något som faktiskt borde räknas som uppvigling eller uppmaning till lagbrott. Mordbrand är inga trevliga saker, men för 16:e gången klarade sig nu Gävles bock, och till nästa år kommer den helt säkert igen, och som den svenske poeten Bertil Malmberg en gång skrev:

Jag vet det.
Jag säger det.
Men därför att jag vet och vågar att säga det
skall jag vinna en styrka att skydda de värnlösa
som inga förmätna våldsverkare skall ha makt att beröva mig.

 

Gävleborna står upp för sin stad och sitt svenska samhälle. De vägrar att sänka sig till den nivå vi annars ser här i landet, och nu när vi slutat bränna oskyldiga symboler för Julen, kan kanske de utlänningar som slagit sig ned i vårt land förmå sig att sluta bränna upp folks bilar, till exempel. Dagens Nyheter och Erik Helmerson, dess katolske ledarskribent, påstod igår papegojmässigt att det svenska samhället blivit mer polariserat, att ingen samhällsanda eller samhällsmoral längre finns, och implicerar därigenom, att Sverige skulle stå inför sin undergång.

Själv tror jag att Erik Helmerson har präktigt fel, och att han fullständigt misstar sig, rörande situationen i vårt land. Möjligen stämmer hans tjugofemöresanalys vad gäller den Svenska Riksdagen, eller det som skall föreställa ledande politiker i det här landet. Som vi har sett under det sista kvartalet 2018 har de helt misslyckats att enas, och kan inte längre ta sitt ansvar för det svenska samhället. Det gäller främst Regeringen Löfvén och dess representanter, och lika mycket Annie Lööf och det svansdingel, som en gång var ett Folkparti, men som i dagsläget inte ens kan kallas liberaler. Och situationen i Stockholm, inklusive förorterna, känner vi också till.

Men resten av landet står för något annat, och vill något annat än makteliten.

Människor enas och sluter upp bakom våra symboler. Vi önskar varandra ett gott nytt år, och har firat en hednisk Jul. Mörkret må sänka sig över land och stad, men tankarna förblir ljusa, också på det nya året. Kanske skändas inga halmbockar nästa år eller nästa – och kanske kan etniskt svenska kvinnor gå säkra på gatorna igen, utan att drabbas av överfallsvåldtäkter. Data från BRÅ och Regeringen Löfvéns egna utredningsmyndigheter visade förra året, att 110 av 129 våldsmän dömda för överfallsvåldtäkter hörde hemma i utlandet, och vad gäller gruppvåldtäkterna hörde 70 av 94 dömda personer hemma utanför Europa – och de borde nog snarast återförvisas dit, där de kom ifrån.

I Marocko blev nyligen två nordiska kvinnor halshuggna, när de försökte röra sig fritt genom det landet. SVT – vår Statstelevison – vägrade att berätta sanningen, men påstod att de drabbats av ”halsskador” när det i själva verket var så, att muslimska fanatiker mördade dem. På samma sätt babblar ännu Regeringen Löfvén om ”skjutningar” när det i själva verket är Mord och Dråp det handlar om – men ingen vågar säga sanningen om vad som pågår. SVT har bevisligen ljugit, när de sagt att en ”Schweizisk man” skulle vara en av de marockanska terrorister, som ligger bakom de senaste morden på Nordiska kvinnor.

Idag avslöjades också, att ytterligare en kvinna i Marocko – inhemsk den här gången – också halshuggits. Kommer SVT i känd stil kalla även detta för en ”knivskada” ?

Gävleborna har lyckats bevara sin halmbock, och det är givetvis bra. På ytan förblir allt lugnt i vårt Sverige, men bakom fasaderna rämnar Regeringen Löfvéns skenbilder. Det finns mycket ont i vår Värld, som vi inte kan rå på – än så länge – Monoteistiska religioner och galningar i fjärran länder inte minst. Megit aer margs auki” eller  Mycket finns, som ökar det onda – stod det en gång i den Äldre Västgötalagen. Men men lag ska land byggas – heter det också – och vi ska gå emot ljusare tider vad det lider – här – eller i Gävle.

I vilket Dick Harrison klarlägger Julklapparnas Asatrogna ursprung

I dessa mellandagsreans dagar, då en del av det svenska folket försöker att byta bort sina julgåvor, är det på tiden att vi erinrar os varifrån själva idén med Julgåvor eller Julklappar kommer. Dick Harrison, historieprofessorn från Lund, som numera driver eget företag och skriver för Svenska Dagbladet; en tidning som är mera sanningsenlig om sin liberala hållning än den låtsasliberala lögnarblaskan Dagens Nyheter; redde för någon dag sedan ut begreppen i ännu en historiespalt.

I Björn Hitardalskämpens saga anges att Erik jarl gav gåvor till sina män på åttondedag jul, det vill säga nyårsdagen. Av Olav den heliges saga lär vi oss att kungen skänkte sina mannar presenter vid julen. I den kändaste av alla isländska sagor, Egil Skallagrimssons saga, som utspelar sig under förkristen tid på 900-talet (det vill säga medan julfirandet ännu var hedniskt), beskrivs seden på följande sätt:

”Arinbjörn hade ett stort julgille dit han inbjöd sina vänner och bönderna i häradet. Där var mycket folk och ett gott gille. Han gav Egil en kappa av silke i julgåva, med mycket guldbroderier och med guldknappar ända ned. Arinbjörn hade låtit göra den efter Egils kroppsväxt. Arinbjörn gav Egil en hel uppsättning nyskurna kläder till julen. De var gjorda av engelskt tyg med många färger. Arinbjörn gav under julen bort alla slags vängåvor till de män som kommit för att besöka honom, eftersom han var en mycket givmild och ädel man.”

Det är alltså omvittnat ur flera källor att Julklappar var en Hednisk och Asatrogen tradition, inte en kristen. Dick Harrison menar att ”man inte nödvändigtvis kan bevisa” att vanan att ge varann rika gåvor till Jul ägde rum på det hedniska 900-talet, eftersom sagorna nedtecknades i slutlig form först omkring år 1200 eller något senare, men det motsäger vedertagen historieskrivning både inom och utom Norden, eftersom man i nästan samtliga fall ansett Islänningasagornas uppgifter för helt vittnesgilla, så också när det gäller Egils och Arinbjörns faktiska existens.

 Ordet Jul kommer av Hjul, närmare bestämt det hedniska Årshjulet, trots bigotta kristnas ord om att ”det inte skulle gå” att härleda etymoloiskt osv…

Nyårsgåvor fanns redan i det romerska Saturnalia-firandet, vilket är allmänt omvittnat, och Saturnalia var en fest för det gamla året, och dess övergång i det nya, liksom vår Nordiska och Hedniska Jul. Dessutom finns det massor av indicier som pekar åt samma håll redan i Eddan, inklusive Hávamál, där givandet av gåvor ofta nämns. I den 52:a strofen står det skrivet, att man inte ska ge bort för mycket, eller ”för stort” (mikil, är det ord som används i originalet, alltså samma ”mikla” som förekommer i Miklagård, den enorma stadens namn) och att ”ofta köper sig lite lov” vilket också blivit ett ordspråk på svenska.  Gåva kräver, att gengåva gives, är som bekant det första av alla hedniska bud, och i den gamla Nordiska kulturen var det inte bra att ge alltför stort, alltför pråligt eller alltför frikostigt, för då kunde det ju hända att mottagaren inte alls kunde återgälda gåvan, vilket ställde honom i en mycket dålig dager. Också Indiankulturer i Nordamerika och flera andra förment ”primitiva” men i själva verket högst sofistikerade samhällen har resonerat på samma sätt, när det gällt givandet av gåvor.

Egil Skallagrimsson och Arinbjörn var fostbröder, och alltså mycket nära vänner, vilket Dick Harrison glömmer bort. Därför kunde Arrinbjörn kosta på sig att vara extra frikostig när det gällde just Egil, och för övrigt var han en stor hövding, vars anseende också delvis berodde på vilka gåvor han hade råd att ge. När Arinbjörn dog i strid, diktade Egil Arinbjörnarkvida, till den döde vännens minne, och förskaffade honom evig ryktbarhet, fastän bara delar av kvädet är bevarat idag. Sannerligen, det var en furstlig vängåva, och mera värt än kappan och kläderna – för de finns inte kvar, utan höll bara Egils tid ut – men kvädet, och det diktade ordet – det är saker som aldrig skall förgå, så länge denna världen står, och Midgård varar.

Också de ord, som jag skrivit till den sanna Asatrons och Makternas ära skall överleva mig själv, då de redan fått väldig spridning, och kanhända gäller det också professor Harrisons, men lottlösa blir de sanna skalderna och de visa aldrig, för ordets gåva och talets konst, vilket Egil själv sa i ”Sonatorrek” eller ”Sonförlusten” – ett annat av hans kväden – det skall aldrig dö, utan för evigt komma åter.

Vad gällde gemene man, gällde nog Hávamáls ord i den 52:e strofen, den som omtalade att även små gåvor kunde ge livslång vänskap, och vara av avgörande betydelse i människors möte, vilket också idag är värt att komma ihåg. Snåla var våra förfäder alls inte, och man kan i sammanhanget också påminna sig den 145:e strofen, som lyder:

145.Betra er óbeðit /en sé ofblótit /,ey sér til gildis gjöf /;betra er ósent/en sé ofsóit./Svá Þundr of reist/fyr þjóða rök,/þar hann upp of reis/,er hann aftr of kom.

I min översättning:  ”Bättre är objudet, än alltför mycket blotat. Gåvan ser ej till vad som gäldats, och bättre är osänt än osjudet. Så ristade Tund, före folkens fall, där han uppstod; och där han återkom”

Begriper ni det, ack ni sena tiders barn och Hedningar små, då är ni allt listiga – ty detta är inte allom givet att tyda och förstå.

För er som önskar något lättare, och kanske mindre vist, har BBC gjort en test angående era kunskaper om de Nordiska gudarna. Håll till godo, nu när vår Sverigefientliga och folkfientliga statstelevision inte erbjuder oss något, som liknar vår egen kultur !

Från Gottsunda, förresten, rapporterades idag också av åsyna vittnen hur ”Svenska” Kyrkans präster står och citerar Koranen vid sin Julkrubba.

Vad var det jag sa ? Kom ihåg: Den sk ”Svenska” Kyrkan är bara ”Islam Light” och av samma skrot, samma korn…

LÅT HEDNA ER ISTÄLLET, SVENSKA FOLK !!

 

Kommer Dagens Nyheter att ÖVERGE Låtsas-Liberalismen ?

Den extremt pro-kristna morgontidningen Dagens Nyheter tog idag in en enda artikel, som inte hyllar kristna ideal. Det är ledarskribenten Lisa Magnusson, som för en gångs skull vågat avvika från den stenhårda linje som DN:s redaktion för, och dissa all den sunkiga ”låtsasliberalism” som sedan länga varit DN:s kännemärke. Kanske är det ett litet tecken på att landets största dagstidning återvänder till sundare ideal nästa år, och verkligen börjar försvara den liberalism, som man länge sagt sig representera. Hoppas kan man ju alltid.

Kristendomen och ”Svenska” Kyrkan är bara ”Islam light”. Monoteism är TYRANNI !

Lisa Magnusson konstaterar, att religiösa samhällen ”alltid blir tyranniska”, vilket innebär att hon inte lyckats frigöra sig från kristendomens förlamande grepp, trots att artikeln helt klart visar, att hon börjat få hedniska tankar. Ännu så länge har hon inte förstått, att Polyteistiska religioner och samhällen är helt annorlunda till sin natur än den kvava, instängda Monoteism, som kristendom och islam – de två huvudfienderna emot alla fria samhällen, representerar. För henne är begreppet ”religion” fortfarande helt synonymt med kristendom, och hon kan inte tänka sig att det finns andra alternativ – bland annat då vårt eget, Nordiska – för den som vill uttrycka sin andlighet. Hon har uppenbarligen helt glömt bort, att det var Hedniska, Polyteistiska samhällen som Grekland och Rom, som skapade början till vår tids humanism och demokrati, samt ett sunt människoideal. För henne finns ingen Hypatia, inget bibliotek i Alexandria, ingen Isländsk Fristat och Inga Eddor. Man märker hur begränsad hon är i sitt tänkande, nästan fjättrad vid den kristna läran, men på väg bort från den – och man önskar att frigörelseprocessen fortsätter. Ifall DN kunde tillsätta lite bildade människor bland sina ledarskribenter, skulle nog mycket vara vunnet inför nästa år.

Lisa Magnusson opponerar emot den kristne fanatikern Joel Halldoff, som hela tiden i namn av ”liberalism” vill ge allt högre och högre penningbidrag till Islamister och kristna kyrkor, trots att dessa grovt odemokratiska samfund inte borde ha ett enda öre i bidrag från den svenska staten. Att tvinga människor till tron på en enda gud, samtidigt som man ogiltigförklarar och olagligförklarar alla andra religioner, inklusive andra Monoteistiska läror, vilket både de kristna och islamisterna gör; låter sig aldrig någonsin förenas med ett demokratiskt samhälle. Samtidigt missförstår hon helt och hållet begreppet liberalism, och förstår inte, att friheten måste försvaras, och att totalitära läror och system inte kan tillåtas bygga upp ett ”parallell-samhälle” mitt inne i vårt sekulära Sverige. Hon skriver:

Frågan om vad liberalerna tror på utgår från att liberalismen ska ha något alls att säga om människors privata tro. Detta faller sig naturligt för den kristna eftersom religionen själv inte kan låta bli att göra den sortens totalitära anspråk på tanken, på själen. I svensk debatt brukar folk vanligen vara rörande överens om att det är ett problem. Åtminstone vad gäller islam. Men nu finns en liten klick intellektuella – jag har tvingats emotta spirituella rimmade verser (!) av dem på Twitter – som tycker att det är roligt att försvara just kristendomen. Och det kanske det är: något ska man ju tro på, och förfäkta. Postmodernismen är trots allt inget mer än en återvändsgränd intill nihilismens stinkande container.

Nihilism är inte ett alternativ, för alternativet till Monoteismen stavas Polyteism. Det är detta Lisa Magnusson inte lyckats lära sig. Hon förstår inte, att när mer än 43 % av svenska folket redan gått ur den ”Svenska” kyrkan, så är det Polyteism, och andra andliga alternativ de söker. Och inom Polyteismen finns ingen ”allsmäktig Herre” att hela tiden krypa och kräla i stoftet för, ingen slavmoral.

Bara fria människor, som står upp för verklig liberalism, och sig själva. Det är på tiden, att både Lisa Magnusson och DN:s övriga ledarskribenter lär sig förstå detta, och slutar att hela tiden böja sig inför korset..

Redan Hypatia av Alexandria, en av forntidens största matematiker, insåg att Monoteismen är en andlig återvändsgränd. Utan polyteism, ingen tolerans…

”Zoon Politikon” var det…

Kanske jag borde sluta skriva om politik i denna blogg, men nog är det remarkabelt vad som händer i vårt land. Regeringen Löfvén har blivit nedröstad en andra gång av vårt nationella parlament, Riksdagen – och i det läget kan den rimligen bara göra en enda sak, och det är att avgå någon gång efter helgerna. Att sitta kvar längre, ens som expeditionsministär, blir i längden ohållbart. Ewa Stenberg i Dagens Nyheter gör reflektionen att ett extraval – om det nu kommer – måste innebära tydligare besked från alla partier till väljarna om vad partierna egentligen vill uppnå.

Hela hösten har präglats av ovärdiga gräl, försök till utestängningar och mer eller mindre krampaktigt manövrerande från precis alla Riksdagspartier om vem som inte skall få regera, istället för själva Regeringsbildandet i sig. Viktor Barth-Kron, en annan av DN:s mer klarsynta skribenter; ger alla politiker och partier lite råd inför Julen.

Jag tycker faktiskt han har rätt, för vad betyder en ovärdig politik och ett ständigt käbblande, uteslutande och manipulationer bakom väljarnas ryggar för hela samhällsklimatet ? Folk tycks ta intryck av vad de styrande gör, och hela denna ”Sverige-som-Robinson-Tv” såpa gör en egentligen beklämd.

Alla politiker ljuger i någon mån, sägs det – men somliga pratar bara lögner (teckning från Jeanders Bildblogg)

Det första rådet, säger Viktor Barth-Kron, är att partierna måste sluta bilda block, och sluta med allt blocktänkande. ”Var och en kan själv dra sin slutsats om huruvida den föreställda existensen av ”Alliansen” respektive ”de rödgröna” har underlättat eller försvårat möjligheterna att komma fram till något den här hösten.” skriver han. Polarisering, eller en till ytterlighet dragen filosofi om all politik som en konflikt emellan två helt motsatta ideologier, fungerar uppenbarligen inte längre.

Partierna kan inte heller behålla några ”oeftergivliga krav” eller ständiga ”hjärtefrågor” konstaterar han. Fastlåstning vid sk ”värdegrund” eller stelbent pragmatism fungerar inte längre – all politik är förhandling, och hade man bara med landets bästa för ögonen satt sig ned i avsikt att skapa en majoritetsregering, inte en ny liten junta eller styrande minoritet, så hade ingenting av detta hänt.

Och – för det tredje – det saknas helt en politisk vision inför framtiden vad gäller Sverige. Inget parti säger vad det vill göra, och man tycks ha glömt bort att politik också består av sådana saker som partiprogram, och visioner inför framtiden. Den nuvarande Regeringens enda vision tycks vara, att alla andra nationaliteter utom den svenska, ska beredas tillträde till Sverige. Man satsar på det slitna gamla tricket från Fredrik Reinfeldts tid – en invandrad ”valboskap” ska tå i tacksamhetsskuld till den sittande regeringen, och förmås att rösta på den, i val efter val. Men, som vi sett fungerar inte den strategin längre. Förr eller senare behöver vi ett nationellt alternativ, eller en opposition som har någonting att säga makthavarna, konstruktiva motförlag om inte annat – innan vi går in i helgperiodens vila, och Julen är över oss.

Själv noterar jag till sist att den här bloggen slog rekord i år, med över 900 läsare inom ett dygn, vad det nu kan bero på…

 

”Aggressivt försvar RÄDDAR North Senteniel” skriver DN

I gårdagens DN fanns det infört en artikel som starkt avviker från vad denna kristna lögnarblaska annars brukar spotta ur sig. För en enda gångs skull på flera månader berättar man sakligt, baserat på ögonvittnen och väl pålästa personer, som vet vad de talar om. Tidningen intervjuar Christer Nordström, annars antropolog vid Stockholms Universitet, som flera gånger besökt ögruppen Andamanerna och ön North Senteniel, där urbefolkningen framgångsrikt och förtjänstfullt handlade i självförsvar emot ännu en kristen galning, som kom dit för att förstöra och bråka med dem.

Christer Nordström redogör för hur urbefolkningen utsatts för övergrepp efter övergrepp av de kristna, trots att de själva levt på sina öar i åtminstone 2000 år. På 1860-talet började britterna anlägga fångkolonier på öarna, och spred syfilis, ögonsjukdomar och mässing till öborna, saker de hade föga motståndskraft emot. Ändå ligger Andamanerna nära det Buddhistiska Thailand, och förvaltas numera av det huvudsakligen Hinduiska Indien – men inte en enda Buddhistisk eller Hinduisk ”missionär” har någonsin tänkt på möjligheten av att ”frälsa” urinvånarna, eller skenbart ”höja upp dem” till något högre kulturellt stadium – efter hur vi i väst ser på saken. Detta utelämnar DN också helt ur sin skildring, liksom andra väsentliga fakta.

John Allen Chau – den kristne IDIOTEN upp i dagen ?

Bara de kristna – dessa intoleranta Monoteister – fortsätter att tränga sig på, och respekterar varken Indiens nationella lagstiftning, smittskyddet eller FN:s konventioner om urbefolkningens rättigheter. Inte ens Islam eller dess skäggiga profeter har nått North Senteniel, vad de nu ska där att göra. Ett aggressivt försvar, beslutsamt genomfört är urbefolkningens enda chans att freda sig, och säkerställa sin överlevnad.

Just nu skriker Amerikas kristna höger som stuckna grisar, och påstår att John Allen Chaus kropp måste hämtas hem, för att få ”en martyrs” begravning. Själv anser jag att vi istället borde tillämpa den gamla ”Dalalagens” bestämmelser. ”Han ligge ogill, och bör bli mat för sjö och strand” som det heter.

North Senteniel – ”Den Norra Vaktposten” – som namnet betyder – är en fruktbar ö, på 40 kvadrakilometer. Havet omkring den är rikt på fisk och tillgångar, och fastän ögruppen Andamanerna haft 6000 urinvånare före Européernas och de kristnas ankomst, är invånarantalet nu nere på 4-600, varav 100-300 på North Senteniel, där befolkningen har alla möjligheter att växa och klara sig själv – om den inte får ytterligare kristen ”påhälsning”.

”Det är de välkomnande folken som har drabbats hårdast demografiskt och kulturellt. Medan den aggressiva attityden har säkrat överlevnaden”

– Christer Nordström, svensk antropolog

Christer Nordström redogör också för hur det funnits fyra olika inhemska stammar på Andamanerna, precis som de fyra folken i Norden (Svenskar, Danskar, Finnar och Norrmän). Det finns historiska tillfällen då de stridit inbördes, men idag lever de i djupaste fred. Han berättar också om hur den senaste kristna påhälsningen helt förstört den känsliga balans, som byggts upp mellan öborna och de indiska myndigheterna genom åren. Öborna har verkligen ingen anledning att lita på Västerlänningar, eller personer med överlägsna vapen och överlägsen teknik, som när som helst kan få för sig att utrota dem. De har gott minne, och minns mycket väl hur det gick på 1860-talet, när britterna kom till ön.

Gåvor mottas endast med tvekan – och Christer Nordström och DN glömmer berätta varför.

Nästan alla påstått ”primitiva” kulturer reagerar på samma sätt, vad beträffar gåvors givande. I själva verket är deras kultur inte ”primitiv” alls, därför att de i tusentals år lyckats överleva helt hänvisade på sig själva, vilket är betydligt mer och betydligt bättre än vad vi skenbart ”moderna” människor skulle lyckas göra, om vi hamnade i deras omständigheter.

Gåva kräver att gengåva gives” står det i Hávamál.

Det här är något som bara en äkta hedning kan förstå – kristna och därmed jämförbara kulturer förstår det aldrig. De flesta antropologer anser numera, att världshandeln uppkommit ur sk ”silent trade” eller att man erbjuder gåvor utan att själv visa sig – ungefär som de indiska myndigheterna försökt göra på Andamanerna. Någon lägger metkrokar i ben  på ett undanskymt ställe – exempelvis ett vad vid en flod, en strand eller någon annan plats. En annan person ur en helt annan stam ser metkrokarna, tar en av dem och finner den användbar, men lägger i respekt och välvilja dit en flintyxa.

På så sätt uppstår byteshandel, och förtroende. Systemet fungerar, så länge ingen tar för mycket, eller blir gripen av girighet, så att han inte lägger dit något alls eller bara värdelösa ting i utbyte. Antropologer har antagit, att redan handel mellan Människor och Neanderthalare skulle kunna bedrivits efter denna princip.

”silent trade” eller handelsutbyte fungerar bara så länge båda parter får något, de anser värdefullt. Om någon börjar fuska, spricker hela systemet

Vad händer nu, om någon får en gåva de inte kan ”toppa” eller ”svara upp emot” ? Antag att någon ger en inföding på Andamanerna en aluminiumkastrull ? Visst, kastrullen är kanske användbar, även i en stenålderskultur – men Andaman-krigaren har ingenting att ge i utbyte, hur skicklig jägare och fiskare han än är. Han har ingen metallurgi, inga redskap för att framställa bruksföremål i metall, och han kan helt enkelt inte återgälda gåvan. Inte ens om han gav bort sina döttrar, sin hustru och alla sina släktingar, skulle han kunna ge något som var lika värdefullt som modern medicin, eller kanske själva kastrullen – och det ställer honom i en mycket dålig dager, ifall han tar emot en gåva som han inte kan ”leva upp till” eller återgälda. I många stam- och krigarsamhällen kan sådant vara en döds-synd. Inte konstigt då, om Andaman-krigaren reagerar med vrede, och inte med välvilja inför mutor, som de kristna tänkt.

i de isländska sagorna skrivs det också ofta, att alltför dyra gåvor är svåra att återgälda, och därför bör undvikas. En guldring eller något annat som var värt en hel årslön kunde ges till skalder, visserligen – men knappast till en vanlig samhällsmedborgare – det skulle ställa honom i en dålig dager, och gå hans ära förnär. Än idag känner vi själva knappast tacksamhet inför en alltför dyr och påkostad ”julklapp” till exempel, eftersom vi moraliskt sett anser oss tvunga att återgälda med en lika dyr gåva – och därför kan North Senteniels befolkning ha all rätt i att reagera som de gör, givet hur deras kultur ser ut. Att ge dem en koksnöt att plantera har visat sig bättre, ty av den får de ju mat under längre tid – långt efter det att aluminium-kärlen smälter i elden, och visar sig ge sjukdomar efter ett tag…

Mikit eitt skal-a manni gefa; oft kaupir sér í litlu lof, með halfum hleif ok með höllu keri fekk ek mér félaga.

Så står det i Hávamáls 52:e strof – där varnas uttryckligen för att ge alltför stora gåvor, som den andre inte kan återgälda. I min översättning blir det:

”Mycket skall man inte ge ut – ofta köper sig lite lov – med halva limpan och halva karet – vann jag mig en felagi…

Observera att det inte står ”vän” eller något dylikt. Det står fälaga, alltså handelspartner, person som man äger lösöre tillsammans med – alltså en del i en båt, eller handelsgods, kanske – för det är vad det Nordiska ordet betyder. Engelsmännen, som var kristnade och inte förstod, gjorde om det till ”fellow”, alltså like, kamrat eller något sådant, men det var inte alls så Nordborna såg det…

Ur byteshandel och ”silent trade” utvecklade sig hela marknader och handelssystem med tiden – men de bygger FORTFARANDE på att båda sidor får vad de behöver, och inte en massa värdelös bråte (eller värdelösa ideologier, värdelös samhällspåverkan, invandring eller kriminalitet) på köpet…

Ett annat gammalt nordiskt ord, som kanske är aktuellt i sammanhanget, är ordet ”Mathargothan” som lär förekomma både på en  900-tals runsten i Ryssby (Småland), och den norska Konungaspegeln från 1200-talet. Det betyder inte alls ”matgladhet” – ”god mat” eller något sådant, som många felaktigt tror. Ånej. Konungen styr och regerar tack vare sin ”mathargothan” står det – och så gör också alla hövdingar i riket – för envar är hövding över sitt, precis som på Andamanerna. Mathargothan betydde helt enkelt, att den hövding som var givmildast och bäst på att skaffa mat, och hålla ett tillräckligt stort gille inför Julen – exempelvis – också kunde styra, och ha flest underlydande ”huskarlar” och husmän. Så är det i princip på Andamanerna också – så har Maoris och Polynesiens stamsamhällen fungerat – till och med deras årliga grisfest – då två tredjedelar av en bys fläsk kan ätas upp, liknar på sitt sätt vår hedniska Jul. Kommer nu någon utomstående och stör det hela, så tror förstås den regerande hövdingen kanske, att någon försöker göra sig till hövding i hans ställe, och det är ju inte bra alls. Följaktligen orsakar alltför stora gåvor ofta misshälligheter…

Den enda hedniska kultur som inte tyckt något liknande, skulle i så fall vara Amerikas Nordvästkust-indianer i vad som idag är Kanada, eller Washington State. Där bejakade man de alltför stora och grandiosa gåvorna, och gav bort dem som offer till gudarna, eller helt enkelt förstörde dem, bara för att visa att man var tillräckligt rik för att ha massor med filtar, klädesplagg, fantastiska snidade konstverk och annat att just förstöra – ingen kunde ju vara rikare än så, eller hur ? Sedvänjan kallades Potlach eller Potlatch, och blev mycket förföljd av de kristna, trots att den var en mycket väsentlig del av Nordvästkust-indianernas kultur, lika viktig som någonsin Julen hos oss.

Det är viktigt att ha en aggressiv attityd, och inte acceptera vad som helst från Monoteister eller annat anhang, om ens egen kultur och den egna befolkningen skall överleva.

Det gäller i alla tider.

Det gäller på Andamanerna, och det gäller här i dagens Sverige också. Försvar eller undergång. Väpnad strid, eller också underkastelse.

Länge Leve North Senteniel – ”Vaktposterna i Norr” !

 

Igår tillät ABF och Stockholms Stad den islamistiska rörelsen Hizb ut-Tahrir hade möte i Stockholms Stads och ABF:s lokaler. I Tyskland är dessa extrema islamister förbjudna, bland annat eftersom de liksom här propagerar för en islamsk statskupp och öppen antisemitism. De vill helt enkelt ta makten över den svenska staten med våld, och även om ABF:s pressekreterare Gilda Romero säger att hon och hennes organisation ”mycket väl känner till Hizb ut-Tahrir” så upphör man först nu med att hyra ut lokaler till dem – när man blir påkommen i media…

Om sådana händelser skriver Dagens Nyheter inte ett enda ord. Det kamouflerar man och slätar över, precis som vanligt.

Inte heller nämner man, att det Socialdemokratiska partiet i Sverige – som vägrar att lämna ifrån sig makten – redan 2002 slöts en hemlig överenskommelse, bakom ryggen och över huvudet på det svenska folket och alla etniska svenskar – om att extrem islam skulle få mer inflytande i Riksdagen, och överallt annars i vårt land. Det var den ”halvhemliga” kristna organisationen ”Tro & Solidaritet” (alltså den ökända sk ”Broderskapsrörelsen” – jämför det muslimska brödraskapet i Egypten) som tog initiativet till detta avtal.

Igår skrev också det Svenska Skolverket att ”det inte möter några hinder” att muslimsk bön införs i Svenska skolor. Varken barns eller föräldrars vilja respekteras alltså längre, religiös indoktrinering skall råda överallt. DN skriver inte ett ord om det hela, och kommenterar inte Skolverkets uttalanden.

Slutligen har Försvarshögskolan visat i en rapport, hur minst ett trettiotal garanterat anti-demokratiska organisationer som Hizb ut-Tahrir redan etablerat sig i Sverige – alltsammans med Regeringen Löfvéns och Socialdemokratins goda minne och tillåtelse. Över 130 sk ”återvändare” från Syrien och IS har redan kommit tillbaka till Sverige, och finns redan i de här miljöerna – de kan slå till redan i Julhandeln – precis som herrar Akilov och Abdelwahab redan gjort.

Jodå – kära Dagens Nyheter – en ”aggressivare attityd” behövs verkligen för alla folks överlevnad. Här – eller på Andamanerna…

I Höknedans tid… (”Im Westen, Nicht Neues !”)

Var äro de bröder gångna,
och spelemän ?
I dalen sade man mig,
att de lever än…

– Ur en dikt av Nils Ferlin

Med er har jag suttit vid flamman
i skogen vid hemlig bivack
innan fronten slutligen bröt samman
med er jag ur fältflaskan drack.

Med er har i elden jag stirrat
i drömmar, när natten blev lång
med er har jag biltog irrat
För er är alltjämt min sång

– En smula fritt efter Bertel Gripenberg, ”Till slagna vapenbröder”

Storm och Vinter i den svenska skogen – En härlig tid – för den som förstår att utnyttja den på rätt sätt !

När detta skrivs infaller den natt som kallades Höknedan, och som enligt gammal hävd och Asatro inledde Julens tid, allt enligt mina Värmländska sagesmän i Edaskogarna. I Isländska Sagor talas också mycket om Höknätterna, men efter 940, när det kristna inflytandet hade börjat sprida sig över Norge och de gamla kalendrarna ändrades, menade man vanligen att Höknätterna skulle infalla kring den 24-25 December, och att de skulle vara flera till antalet. Höknedanet, dock, är det sista nedanet innan Julen, då vintern inleds och snön börjar komma – i alla fall i Mellersta Sverige.

Stor förvirring råder fortfarande kring detta, liksom hos alla dem, som inte ens förstår skillnaden mellan Julblot och Midvinterblot, för detta är två olika saker. Borta i USA fortsätter just idag också debatten om Loke, Trump och alltihop, men nu med ett inhopp från vänster av en viss Mr John T Mainer, som vi också känner sedan tidigare och vars hemvist i det liberala lägret – där vi själva står – nog också är klar, även om han inte alltid tar till det formliga skyfall av politiskt korrekta floskler som någonsin Herr Doktor Professor Seigfried. Jag är trött på dem, riktigt överdjävla trött, dessa amerikaner -angående debatten om Frejas högst eventuella objektifiering, eller hur det nu var – för vem är Freja utom den kraft, som själv av fri vilja genomför detta, liksom andra gudar och makter genomför andra saker ?

Här hemma tjuter stormen kring mitt hus, likt Metros och Dagens Nyheters sjuka journalister. Hatets apostlar ryter därute, i takt med den tilltagande vinden och snöyran, som stadigt tillväxer. Roderlöst, Ansvarslöst och Regeringslöst driver mitt Svitjod fritt för vinden, som vi alla vet. Garderoben på min balkong rasar ihop, och vinden biter tag i de gröna presenningsflikarna därute. Jag erinrar mig Frans G Bengtssons gamla essä om Vintermänniskan, kontra Värmeledningsmänniskan (som nog ingen av er har läst) och vad den egentligen innebär. I morgon är det jag som gör mig en ny förrådskista, höjer upp den en bit över betongdäcket för råttornas skull (vi har råttor ända uppe på 16:e våningen här också, tvåbenta såväl som fyrbenta, stora feta exemplar !) och tejpar ihop mina presenningar med silvertejp, innan jag slår några varv manillarep och sk ”helikopter-snöre” runt dem.

Höknedan – som i år sammanfaller med Dagen Anders – så det kan braska eller slaska…

Men åter till Mr Mainer – vars rötter finns inom de ömkliga och spridda resterna av ”Ring of Throth” som han fortfarande företräder. Sannerligen, jag tycker om honom – även om han just nu är influerad av Professor Seigfrieds svada, och lägger ut texten för oss om ”Lokeans” kontra ”Nokeans” på ett ganska överflödigt sätt. Visst, i USA finns de massor av personer som hela tiden bekänner sig till Loke, men också de som tvärt avstår från honom. Han har aldrig varit dyrkad här i Norden, inte som någon gud; men hans insatser för gudarna och såsom primus motor i Världsordningen har haft sin betydelse ändå, och därvidlag har Mr Mainer alldeles rätt. Inte minst står Loke för humorn, som vi alla vet, den undflyende distansen och ibland också själva hånskrattet, alltsammans saker som fortfarande är högst nödvändiga i en tid som vår.

Jag firar inte Loke, jag höjer inte ett horn för honommen jag sätter ut ännu en skål med gröt bakom husknuten, ty helt objuden kommer han ändå inte att vara, Laufeys och Farbautis namnkunnige son. In i stugan må han väl komma om han vill, med stormen och snön som yr förbi därute, och visst är det sant att Oden såg honom som en broder, och så gjorde också Tor på sina färder i österled, och därför skall jag – när Julen väl kommer – blota av skinka och korv samt kanhända av också mitt eget blod till Loke. Jag har ganska ofta sett det rinna på sista tiden, nämligen, även om skadorna är rätt små.

Mr Mainer är nämligen ingen stads-hedning, utan en landsbygdsbo i själ och hjärta. Det är jag också, fastän jag för min del råkar bo i utkanten av en storstad. För min del skulle Mr Mainer likaväl kunna vara min landsman, eller född i Grycksbo som något annat  Han är väl påläst, skriver relativt sällan men i alla fall välformulerat, och behärskar skrivandets hantverk utan att vara lika plump eller dum som tiotusentals andra, och även därför finner han stor nåd i mina ögon.  Han har också ett visst förflutet, tycker jag mig märka, och jag tycker mig känna igen hos vilka, eller hos vem – och vilka erfarenheter han kan ha bakom sig. Just därför tar jag honom till mitt hjärta i alla fall – liksom Josh och de andra i ”The Open Halls Project” som jag också skrivit om, likaväl som jag omnämnt Ring of Trothpå den tiden vi alls hörde talas om dem, det vill säga. Men – det var länge sen – och var är väl den snö, som föll i fjol ?

”En bok, som meriterar att läsas” – ”Motståndets estetik”

Mitt förtroende är mycket lätt att vinna, men ännu lättare att totalförstöra, och i grund rasera. Med tiden har jag också blivit svår att lura, svår att övertyga.

Så fungerar jag själv som Asatroende och Hedning. Jag dömer ingen på förhand, men efter deras handlingar; och försöker se till deras ljusaste och bästa sidor, särskilt när de kommer fram i skrift. Amerikansk ”Asatru” och vad som finns på andra sidan Atlanten ger jag inte mycket för, i gemen – men det är ju sin sak, och har inte med det generella betraktelsesättet att göra. ”Många äro komna, men få äro kallade” – jag har sagt det till er förr, även om det är ett kristet citat från början, och jag säger det nu igen, i den tilltagande stormens och Höknätternas tid. Eftersom det ju är den 30 November idag firar vissa Satans halvfigurer Karl XII i Kungsträdgården av alla platser, men det är heller inte något jag någonsin skulle fira själv, lika lite som jag blotar åt någon Loke.

Varför överhuvudtaget fira den sämste regent vi någonsin haft, vid sidan av Gustav II Adolf – som vi firade den 6 November – eller Karl XI, eller för den delen Gustav Vasa och Karl IX ? Dagens Nyheter, som idag bland annat sysselsätter sig med saker som yttre och inre ballistik, kavitetsmätningar och blymängder i vissa prov, borde kanske ge ämnet till någon bland denna motbjudande blaskas mer sakliga skribenter. Helmersons kria för dagen står mig också upp i halsen, helt osaklig som den är, och helt utan den källkritik han själv efterlyser; föga bättre än Maja Hagermans sedvanliga historieförfalskning, förenkling och verbala hatspyor.

Firar jag någon alls just idag, under Höknätterna, så är det inga kungar, inga Gudar, utan  människor jag själv lärt känna, och som fortfarande betyder något för mig, därför att jag lärt mig att lita på dem, på flera sätt än ett, och det görs inte via en dataskärm, eller några enstaka blot, diskussionsaftnar, krogbesök eller ens enstaka utomhusvistelser i snö och kyla, för här nöjer vi oss sannerligen inte med ”enstaka”.

Jag tänker på min gamle vän Janne från Finland och Nylandsbrigadens Pionjärer, om ni nu ens vet vad det är för ett härke, och vad de gör. 6 November i år var som alltid ”Svenska Dagen” och en dag för det svenska språket i Finland, och snart kan vi också fira Frihetsdagen, som vi båda gör varje år. Jag tänker på en annan god vän, som återfinns i en bok av Jimmy Juhlin Alftberg, utgiven på Folkminnesförlaget, eftersom sifferkombinationen BA 01 också blivit ett folkminne, trots att hans efternamn ändrats av honom själv sedan dess. Jag ska inte säga hur det gick för honom, men han genomlevde en svår tioårsperiod efteråt – för så lång tid tog det, innan han ens kom hem på allvar från den resan.

Jag tänker än mer på en annan kollega, som pensionerade sig tidigare under hösten. Han skriver sina egna artiklar och bloggar liksom jag, men hans problem började sedan han förlorade sin ende son i en olycka, sägs det. Olyckor finns av mångahanda slag, som bekant; och en del av dem visar sig vara något helt annat än tillfälliga händelser, trots vad man skriver i de svenska tidningarna, för där möter ju oss bara lögner, lögner och åter lögner, precis som vanligt. En annan kollega någonstans hånskrattade alltid – som Loke – särskilt när man i pressen nämnde ”Operation Artemis” och uttalade sig om dess resultat, inte minst därför att han själv varit med om de händelser, som DN beljög och förfalskade. Han försvann till USA, efter att tyst och stilla ha placerat en tomhylsa av något slag i mitt arbetsrum, på ett ställe jag inte omedelbart skulle notera, förstås – och detta var nu i dagarna för över tio år sedan. Den sista gången jag hörde honom skratta, slog skrattet faktiskt över, och fastnade i halsen på honom – och han kunde vara tyst i veckor, om det ville sig.

Angående mannen, som miste sin ende son, så bor han fortfarande ute i en liten stuga, nära ett skjutfält någonstans nära huvudstaden. Där finns ingen el och knappt något vatten, men han har själv riggat en hemmagjord dusch, och eldar med ved därute – för sig själv och katterna, som han ännu har många av. De säger att när det var som värst för honom och när han sålde sin sista stadslägenhet någonsin, hittade man en död, till hälften mumifierad katt bakom hans vardagsrumssoffa. Inte en hund begraven alltså, men en katt – och vi kände honom alla väl. Under sitt sista arbetsår ville han återuppleva sin ungdoms orienteringstävlingar – det var så han inledde sin karriär, men fann att hans knän blivit förstörda och ådrog sig flera skador, som han nu haft i över ett år och som ännu inte läkt. Frågan är väl om de alls kommer att läkas, men honom ämnar jag besöka i Jul, för att överlämna en gåva – bestående av mat och kläder.

Jag hjälper mina landsmän nämligen, varifrån de än må komma; och kanhända Mr Mainer med, om det kniper.

Inga EU migranter. Inga kriminella. Inga skrålande fähundar vid Karl XII:s staty, och vad Erik Helmersons tankar om den svenska Julen angår, så skulle jag spotta honom mitt i ansiktet med en stor, fet loska; om bara jag kunde – för sådana som han vet nog inte vad själva begreppet ”Jul” innebär…

Det finns tillfälliga bekantskaper, ser ni – men verklig lojalitet, det är något annat.

Troth, som vissa plägar kalla det – men även där, så tvivlar jag faktiskt rörande vissa personer, ingen nämnd och ingen glömd.

Vinden viner fortfarande därute, och det har redan blivit natt. Det stora mörkret höjer sig, och inget hörs förutom grannarnas ständiga gräl på ett språk jag inte förstår, och ventilationssystemets stilla susande, likt råttors steg i mörkret. Men, det gör ingenting. De svårläkta såren på vänster fot är bättre, min förkylning går över och jag blöder inte längre näsblod för tillfället. Förorten är lugn, trots nya narkotikafynd i trapphuset och nya ”ensamkommande” som förlagt sin försäljning utanför kvarterskrogen. Vad vi har av ”law enforcement” i Landet Löfvén, huvudstaden nordvästra sektorn har redan varit här, efter att ännu en god vän någonstans tillkallat dem, påpassligt nog vill säga.

Nu är Höknedans tid – i morgon kommer något annat, och sedan är det dags för Ullsblotet. Men – allt har sin tid…