Idag är åter en Odens Dag i Hedniska Tankars Redaktionspalats, och vi skriver den 15 April 2026 AYPS i våra almanackor, men vad denna årtalsförkortning enligt “nyaste stil” ska betyda, får ni fråga någon annan i den svenska Hedniska bloggosfären om, för det var inte vi som kom på den. Igår behandlade vi ett visst lejon från Iran, då vi visade en gammal flagga, som strängt taget inte får användas i dagsläget, då det råder krig i vad som en gång var Persien, men det är nu en gång sagt att “Onsdagsbarn får mycket se” – och det kommer sig inte alls av någon gammal Engelsk barnramsa från 1830-talet, ifall någon nu trodde det. Inte heller beror det enbart på exempelvis astrologi, eller stjärnornas inflytande. Torsdagsbarnen tillhör Tor, och får gå långa sträckor. Ett arbetsamt, idogt släkte – som till och med David Robert Jones, alias David Bowie en gång skrev en sång om. Därifrån är steget inte långt till Fredagens barn och skapelser – som Nancy Sinatra fick sjunga om, nere i sitt 1960-tal, för länge sedan bortglömt.

Också hon – eller Lee Hazelwood – som för övrigt var en stor Sverigevän – missförstod vissa saker, och trodde att Friggs och Frejas Fredagsbarn var “born a little ugly” eller drabbade av “hard times” när det i själva verket var Onsdagsbarnen, Odens barn – som var skapta för något annat. Lördagarna tillhörde en gång Saturnus eller Lodur, Loke – men Wednesday Addams, från “the Addams Family” står alltid i skuggan av sin bror, Pugsley – Tors-barnet, vars hela värld är fysisk handling. Det finns en amerikansk “Mr Wednesday” också, skapad av en för oss helt likgiltig författare vid namn Neil Gaman, vars verk “American Gods” – utsatt för otaliga efterapnings-försök, Tv-serier och gudarna vet allt – men trots att Asar och Vaner lever i nutiden – ska vi inte förivra oss, eller blanda bort korten med falska associationer. 

Onsdagens barn får se mycket “woe” eller elände i världen, trots att Johnny Cash – (1932-2003) var född på en fredag. 

Oden, Vile och Ve är bröder i en gudatriad, och om någon nu kunde gestalta “Mr Wednesday” eller Onsdagen för oss, så var det kanhända Johnny Cash, en annan gammal sångare och predikare från samma tid – 1960-talet.

Människorna och allt skapat har sina öden, föremålen också – till och med “böckerna har sina öden” – “habent sua fata libelli” enligt en viss Terentianus, en latinsk poet från Mauretaniens öknar på 200-talet enligt vår tideräkning – han var nog inte alltför kristen av sig – det var inte John R Cash eller de andra vi nämnt här ovan heller. Till och med Koraner kan som bekant brännas, om det rör sig om dåliga kopior, eller upplösas i ett vattendrag, som rinner mot norr – om vi ska tro på vissa Hadither. I norr finns kylan, som förtär allt. Det visste till och med öknarnas folkslag, en gång för längesen.

Vår egen Nordiska folktro har också en del att säga om mot norr rinnande vattendrag, eller kall-källor, för den delen.

Redan under den senaste istiden var livet ibland mycket annorlunda.

Om nu “Irans Lejon” fanns eller kunde finnas, så fann någon redan före Andra Värdskriget spår efter en varelse, som kunde sett ut såhär. Som vi ser, går den på två ben – men det rör sig inte om någon människa. Redan fötterna, eller vad som sitter mellan dess ben – där en avbruten lem finns – studera bilden ovan noga – förråder att den är av manligt kön, inte alls något kvinnligt, fast fanatiska feminister och andra långt senare försökt förfuska hela historien. Uppenbarligen något däggdjur, men knappast androgynt. “Björngrottan” eller Bärenhöhle i Hohlestein, i vad som en gång var Schwaben eller Svebernas land – numera “Östligaste Baden-Würtenberg” var välkänd redan för över 100 år sedan, och redan på 1860-talet började en tysk naturforskare med det välklingande namnet “Oskar Fraas” gräva inuti grottan. Kunde det möjligen finnas fynd av vad som numera kallas Homo Sapiens Neanderthaliensis därinne ? Neanderthalare alltså – de är visst ingen särskild djurart, bara en underart till Homo Sapiens Sapiens, enligt vad vetenskapen länge bevisat.

Och jodå, sådana fynd kom i dagen – och inte bara det. En annan intresserad tysk, inte från det närbelägna “Blaubeuren” där man kanhända än idag finner blåbär – något björnar och liknande djur tycker om – och inte från Stuttgart, kom förbi – högskoleutbildad som han var. Otto Völzing var egentligen skolad i matematik – och geologi – liksom Herr Fraas – på sin tid. Nu var det 1920-tal, och också Völzings egen far deltog med liv och lust i vidare, vetenskapligt och inte amatörmässigt utförda grävningar i samma gamla Schwabiska björngrotta. Nu först kom de första bitarna av vad vi kallar “Löwenmensch” – inarbetad beteckning sedan 1969 ungefär – att falla på plats.

Problemet var bara, att ett helt världskrig kom emellan.

Strax före krigsutbrottet, 1 September 1939 hade stackars Otto Völzing blivit inkallad i Wehrmacht, och att försöka fly till något annat land gick inte. Inryckningen skedde för hans del redan 25 Augusti, och med en veckas varsel – inte mer ! – räknade man med att just han skulle vara en fullt utbildad soldat vid 29 års ålder, fast han egentligen var akademiker – och arkeolog. Men – tiderna var som de var.

I dagens Iran, i Shanidar-grottorna till exempel – har man också gjort Neanderthal-fynd. 

Otto Völzing kom att tillhöra en helt annan, på den tiden fristående Försvarsgren i just Tyskland innan Andra Världskriget tog slut, och naturligtvis skulle man under 1990-talet och vidare framåt helt döma ut hans forskning, fast den stod på vetenskapligt solid grund, men just akademiker och vetenskapsmän – även läkare ! – hamnade i just den där försvarsgrenen, helt oförskyllt. Men han överlevde. Först år 2001 gick han ur tiden, och då hade han hunnit samarbeta med en helt ny generation forskare, och med början år 1960 återvända till Hohlesteins sägenomsusade Björngrotta.

Ett grottlejon ? Panthera Spelaaea ?? Tavla ur en serie konstverk av Heinrich Harder, “Tiere der Urwelt” – Såkallad “Paleo-art” när den är som bäst…

Vad var det egentligen man hade hittat därinne, våren 1939 ? Små, små fragment av elfenben – efter en förhistorisk mammut – låg ju spridda i ett jordlager – och resultatet av 1920- och 1930-talets grävningar hade redan fraktats till ett Museum i Ulm, där de legat bortglömda under lång tid. Nu började en tysk Paleontolog vid namn Joachim Hahn intressera sig för Otto Völzings bortglömda pusselbitar, och fullborda något av vad redan Oskar Fraas hade anat sig till, nere i sitt 1860-tal. Mer än 200 fragment skulle det bli – sedermera nära 400, om vi får tro forskningen. Joachim Hahn blev själv 54 år gammal, innan han dog i cancer. Björn Kurtén, den Finländske paleontologen som skrev “Björnen från Drakhålan” med flera böcker – utan groteska överdrifter i stil med diverse moderna franska romanförfattarinnor och dåliga Hollywood-filmer som vår blygsamhet förbjuder oss att nämna – finns heller inte md oss längre, eftersom han bara hann till 64 år, innan han lämnade oss alla, här i Midgårds sorgedalar. Men – han var född på 1920-talet, och skulle i år ha blivit 102 år. Han skrev om förhistoriska kattdjur, Smilodonternas och de Sabeltandade tigrarnas egendomliga smilande, inklusive “Finlands Lejon” och Svarta, förhistoriska Tigrar till råga på allt – och som romanförfattare slog han aldrig över till rena lögner, eller meningslöst bjäfs.

Allt nog – vad man hittat, är inte en “Venus” – ingen kvinnlig staty – även om “Löwenmensch” eller “Lejonmänniskan” från Hohle Stein ibland helt felaktigt brukar klumpas ihop med dessa. Det här handlar inte om smällfeta kärringar från Willendorf, eller ens Dolní Věstonice i Istidens Böhmen, det nutida Tjeckien.  C14-dateringar av Elfebenet detta stycke hantverk är gjort av visar på en ålder av minst 35 000 år, men statyn kan vara långt äldre än så – kanske 41 000 år eller mer – och i nutida skick är det fråga om en staty med en höjd på över 30 cm – långt mer än några ynkliga hals-smycken i miniatyr på 2 cm eller så, även om konstverk i miniatyr fanns redan under Aurignacens fjärran dagar, i ett isfritt Europa.

I original hade statyn en mycket tydlig penis, fastän det fragmentet brutits av, och Frau Elisabeth Schmied från Basel var helt fel ute, precis som vissa rabiata feminister, anhängare till Marija Gimbutas från Litauen, och andra pseudovetenskapliga “gudinnetroende” från nutidsvärldens alla hörn.  Några spår av en hårman har heller aldrig anträffats, trots att tillverkaren kände till bivax, tjära och beck samt andra naturprodukter, som skulle kunna användas för att framställa klister, eller kanske lim. 

Möjligen – säger forskningen – kan detta vara ett exemplar av djurarten Gulo Gulo eller en Järv, ett djur som går på fyra ben och inte två, kanhända ett helt klart fall av Ursus Spelaeus eller en Grottbjörn – en varelse som mycket ofta står på just två ben – den kunde som alla björnar gå omkring på det viset, långa sträckor – ifall den ville observera något eller ha överblick över situationen – alla björnar bär sig åt just så, än idag…

Grottbjörnen tillhörde “Megafaunan” i Europa, och försvann först för 20 000 år sedan, vilket inte alls berodde på moderna människor eller Homo Sapiens Sapiens, eller ens klimatförändringar – ty björnar finns också i tropikerna – och kan vara storvuxna, ja dubbelt så stora som en människa, kanske 3 gånger så stor som en Neanderthalare, eftersom dessa vanligen var 20-30 cm kortare än en lång och slank jägare från istiden.

Till slut kan vi också nämna den fasansfulla Bjärven, ett “Djur som inte finns, men k-u-n-d-e eller kanske snarare b-o-r-d-e finnas” enligt de tre bröderna Marklund, Sven-Erik, Jan-Erik och Olof, i en svensk humor-Tv serie benämnd “Pistvakt” från år 2000 – dvs nu över ett kvarts sekel sedan.

Vi kan aldrig bevisa vem som skapade “Der Löwenmensch” – eller om det ens var vad vi idag benämner som en mänsklig varelse – men för ca 40 000 år sedan, satt någon i en Interglacial och knåpade med något, som tagit en hel vinter att göra.

Att skriva denna text, tog oss emellertid endast fyra dagar – och vad som gör “Löwenmensch” fullständigt unik, är att den också har fyra streck på vad som ska vara en överarm. Ett tecken, det också – och till människosläktets allra märkligaste egenskaper, hör just dess förmåga att abstrahera, tänka i flera led och skapa saker som inte finns, men som sannolikt kanske skulle kunna finnas – och ge utrymme åt dem.

Det är trots allt inte alltför illa, denna vårdag – i Norden och Europa.