Arkeologi

Ett nytt försök till omtolkning av Rökstenen görs av Per Holmberg vid Göteborgs Universitet (artikel från 13 maj 2016)

Rökstenen, ett av hela Sveriges allra viktigaste kulturföremål och kultföremål, står fortfarande på sin plats nära det heliga Omberg vid Vättern. Ända sedan 1800-talet har tolkningsförsöken av denna kända runinskrift – en av Världens längsta – varit legio, och nu sällar sig Per Holmberg, annars professor i Nordiska språk vid Göteborgs Universitet, till skaran av tolkare. När jag själv fick ta del av det sätt, på vilket hans nya tolkning tyvärr presenteras, blev jag allvarligt betänksam; och undrade om det här kunde vara någotslags PK-förvridning av vår svenska historia, som vi fått se så många gånger förr. Den kända runversen om Tjodrik den Djärve, ”Då rådde Tjodrik den Djärve, Märingars främste, vid Reidhavets strand. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med skölden i rem” skulle vara ”nationalistisk” får vi veta. Själv förstår jag inte vad ett omnämnande från 800-talets Östergötland om Theoderik, Östgoternas konung på 500-talet skulle ha med ”nationalism” att göra, och Holmbergs nytolkning – bara den senaste i raden av en rad häpnadsväckande tolkningar – är på just den här punkten eller detta textställe aningen svag…

R%F6kstenen

Rökstenen är inte bara ytterst viktig för Asatroende i Sverige, utan för människor från hela Världen. Vår Regering har – märkligt nog – inte velat UNESCO-skydda den. I sommar kommer Nordiska Asatrosamfundet hålla en enklare sammankomst på den heliga platsen.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. När man väl läser Per Holmbergs avhandling, finner man att den är saklig, vetenskapligt korrekt och inte nedlåter sig till tendensiösa, allmänt politiserande yttranden av den typ, som en del forskare (Lars Lönnroth är det värsta exemplet !) som vi tyvärr sett alltför många prov på vad gäller just Göteborgs Universitet. En famös horrör bland doktorsavhandlingar, som kom för ett antal år sedan och som skulle handla om Adam av Bremen och Uppsalatemplet (alltså Gudahovet vid Gamla Uppsala) med sin starkt kristna bias kan också nämnas i sammanhanget, men Holmbergs avhandling är fri från allt sådant, och håller vid en genomläsning.

Här, för en gångs skull – behöver man inte erinra sig Frans G Bengtssons (”Röde Orms” författare) ord om att det inte finns något bättre sömnmedel än en rejäl doktorsavhandling och ett glas whiskey, men den bästa – och mest lätt-tillgängliga, populärt skrivna boken om Rökstenen är fortfarande Olle Hägers och Hans Villus bok ”Rök – gåtornas sten” som utkom redan 1976. I den får man läsa om hur stenen vandaliserats och skändats av de kristna, som försökte använda den som tröskel i en kyrka och helt utplåna dess inskrift, men hur vetenskapsmän och tidiga arkeologer trots hårdnackat motstånd från ”Svenska” Kyrkan lyckades rädda den åt eftervärlden, och hur den till slut flyttats till en värdigare och ursprungligare plats, långt bort från alla kristna kyrkor – även om man inte vet var den egentligen stod under den hedna tiden.

16935Fortfarande en mycket bra och läsvärd bok

Ryktet om den nya avhandlingen har nått ända till USA, där ett trevligt ”Kindred” eller litet samfund vid namn ”Huginns Heathen Hof” har beskrivit den. Varför de uppkallat sig efter just Hugin, tankens korp, snarare än minnets, undandrar sig min enkla bedömning; men det är att märka att de synbarligen flera gånger refererar till min parhäst Henrik Anderssons utläggning om det hedniska ursprunget till flera folksagor (se ”ideella kulturföreningens” blogg) till exempel, eller det per Holberg kallar sin ”Sociasemiotiska analys” parat med min egen utläggning och definition av själva folk-begreppet som ”Huginns hethen Hof” också skriver en del om. Kanske har de rent av tagit namnet från sin trevliga blogg från just mig, som ju är ensam om namnet Hedniska Tankar, men det låter jag vara osagt. En del verkar dock amerikanerna ha missuppfattat, på sitt vanliga vis, och jag kan bara skratta och le en smula, när de talar om ”Continental Scandinavia and the German speaking countries” som en del av Norden.

Vad de här personerna – som tycks ha åtskilligt dimmiga begrepp om Europas geografi – åtskilligt dimmigare än på 800-talet, då man visste att Östgoternas kungaätt kommit från just Östergötland – inte har förstått, är att ”there is no such thing as Continental Scandinavia”. Skandinavien är bara ett tomt geografiskt begrepp, skapat av latinare och katoliker, medan vi tillhör Norden, inte Europa, och noga skall skiljas därifrån – även om det finns ett kontinentalt germanskt språk- och kulturområde i och för sig.

Detta bara sagt i förbigående.

Holmbergs avhandling har också publicerats i ”Futhark – journal of international runic studies” och är tillgänglig på Internet. Hans utläggning om vad ”social semiotik” ska vara för mågot, och om överhuvudtaget detta är ett användbart angreppssätt för studiet av världens längsta runskrift – med 760 tecken – vill jag lämna därhän, för vida viktigare är vad han skriver om runstenarnas rumsliga och geografiska aspekter. Han konstaterar själv, att inskrifterna ofta syftar på allt mellan Gårdarike, England och Särkland, och att då tänka sig att man inte skulle ha känt till Ravenna, samt det faktum att Theoderik faktiskt är begraven där, talar faktiskt emot vad han själv säger. Texten på stenen är labyrintiskt ordnad, skriver han också – men denna upptäckt är ingenting nytt, det har man vetat ända sedan 1800-talet och von Friesens tolkning, liksom att stora delar av texten är i form av mycket sinnrika chiffer- och lönnrunor, som visar att dess ristare var numerologiskt kunnig, och räknade med 3 stycken aettir eller åtta-grupper i en 24-typig äldre runrad.

Vissa delar av texten är också tecknad med bakåtvända runor, spegelvändningar, kvistrunor, runor som förenas av en enkel bistav och många andra suveränt använda konstgrepp, vilket Holmberg ibland inte alls förstår. Han skulle varit mera hjälpt av att noggrannare ha studerat vad tidigare forskare redan varit på det klara med, men då löpte han förstås risken att inse att hans egen tolkning kanske inte alls är så ”nyskapande” som man kan frestas att tro av Göteborgs Universitets hemsida.

Rökstenen-515x650

Samtliga av Rökstenens ytor är fyllda med sinnrika chiffer

Han skriver att de delar av texten som ristats med kortkvistrunor är ”oproblematisk” (för vem ? den var aldrig avsedd att vara direkt läsbar för vem som helst, utan endast för de runkunniga) och missar helt det faktum att vissa runor kan läsas ”dubbelt” (se den nedersta F-runan med extra tvärstreck på bilden ovan) liksom den berömda inledningen ”sakumukminni” (ja, runorna står så eftersom texten likt alla äldre runtexter inte har några skiljetecken, och inte alltid ett tydligt mellanrum mellan ett ords slut och ett annat ords början) och förstår inte denna texts fulla innebörd, eftersom han verkar sakna Asatrons mycket viktiga andliga perspektiv.

”sakumukminni” har ibland tolkats som ”saku mukminni” dvs ”jag säger mågminnet” där måg är samma ord som menighet, allmoge, eller ”jag säger det folkminnet…” dvs det här är vad ristaren, Varin, vill säga till eftervärlden, och ibland som ”sakum ukminni” dvs ”säg till ungdomen, det uppväxande släktet…” alternativt, ”säg till den unge mannen…” vilket man tolkat som Varins uppmaning till en hämnare, som skulle hämnas hans döde son – en tolkning som övergavs redan på 1920-talet.

Enligt min mening är det nämligen ingen motsättning alls mellan de två läsarterna ”säg folkminnet” eller ”säg till det uppväxande släktet, vår eftervärld” – man måste använda ett helhetsperspektiv här, och utan att förstå Asatrons andliga dimensioner, eller uppdelningen i Urd, Skuld, Verdandi, eller Forntid, Nutid och Framtid (som är delar av samma helhet) kan man aldrig någonsin ens börja tolka själva texten. Holmbergs fördel, däremot, är att han tycks ha insett och begripit att textens olika tidsförhållanden, eller uppräkningar av ”säg för det andra…” vilket följs av ”säg för det tolfte” och ger en mycket spännande och plausibel – i mitt tycke alltså – förklaring av vad alla andra forskare hittils talat om som ”gåtor” eller ”saknade textfragment” när förklaringen faktiskt finns gömd i texten självt. (Jag ska inte avslöja ”gåtan” – läs själv och tolka !)

rune-reading

LÄSER man Holmbergs avhandling, framgår det att han inte kan tänka sig något annat, än att stycket om Tjodrik eller Theoderik måste tolkas som det faktiskt står, och som alla andra forskare läst det. Bevisen för det är ovedersägliga. Ovedersägligt är också att Holmberg helt fräckt hoppar över det kända krysschiffret, överst på stenen, när han vill lösa de olika gåtfragmenten mellan ”det andra” och ”det tolfte” vilket jag anser är aningen svagt gjort av honom, och inte riktigt ärligt mot läsarna. Säger man, att det här skall vara ett komplett nytt tydningsförsök, så skall det också vara just komplett, och inte en halvfärdig teori, som åtminstone delvis verkar motsägas av den faktiska verkligheten, trots att teoretiserandet kanske kan vara fruktbart i sig.

Holmberg inser inte heller, att ”Vilin” som två gånger nämns på stenen, motsvarar triaden ”Oden-Vile-Vee” eller Oden, Tor, Loke – Tor omtalas uttryckligen i chiffer från Eddans myter, bland annat den om Tjatse, och hämtandet av det första skaldemjödet. Just det faktum att Holmberg som enbart språkhistoriker hela tiden saknar den andliga och mytiska dimensionen, gör honom för evigt avstängd från asatrons begreppsvärld, som han inte riktigt förstår och inte kan dela – endast vetenskapligt orienterad som han är. Rökstenen är en uppenbarelse och en skapelse som måste kännas för att ens förstås, man måste stå inför det väldiga ljusröda granitblocket, som kommet från Särimner själv eller en jättes kött, läsa runorna med fingertopparna också, och kanske vaka en hel natt bredvid stenen, innan man alls upplever och förstår. Det gjorde våra förfäder, men det är inte så lätt för en akademiker, som kanske aldrig varit på platsen och inte verkligen känt eller upplevt stenen, att förstå allt detta.

Omtolkningen av Tjodrik-strofen, slutligen, bygger på en ny läsning av ett enda runtecken, ”iau” alltså ”jaur” eller unghäst istället för ”Thiau…” som i Tjodrik. På detta bygger Holmberg så en fantasifull teori om Dagen och Dags söner, ridande på sina hästar över himlavalvet, som inte alls har något samband med den Torstro stenen förmedlar, och som uttrycks i stroferna om jättars besegrande och Vilin, själva Tors namn – varför inte tolka det som ”viljan” om vi ska vara aningen spekulativa ?

Att stenen förmedlar delar av ett hedniskt kosmos, en världsuppfattning och en filosofi har Per Holmberg förstått, och på sätt och vis hedrar det honom – men han kommer aldrig någonsin förbi den akademiska nivån, och hans text ”lyfter” aldrig. Han förstår inte, att när stenen rent ut säger: ”Jag säger er det folkminnet – TOR !” är det en hyllning till Asatron, och ett budskap till oss idag om att fortsätta den och leva efter den han bevittnar. Döv och blind för landskapets och textens skönhet står han där, instängd som en stackars 1900-talsprofessor i sin vetenskap. Om han bara hade vågat känna, leva, älska, prova och försöka allt det vi Asatroende själva upplever, när vi står inför denna gåtornas sten.

Vet ni, jag tycker nästan synd om honom…

the spiritual power of thor modern day heathens norse gods bob smietana on faith interviews asatru

För övrigt – min favorit bland Rökstenens många textrader – och tolkningarna av dem – är stycket om ”Sibbevivari” vilket en del tolkar som Sibbe från Väversunda, en by mycket nära Rök, eller rent av Sibbe Vi-Vari, Vi-vårdaren, helgedomens väktare, som ”avlade 90-årig” enligt en tolkning. Visst, Sibbe var en ivrig dyrkare av Frej, eller Freja, få man förmoda, och ännu vid 90 års ålder var han så i sin fulla manbarhet och kraft, att han inte bara förmådde förnöja en och annan kvinna, utan rent av sätta ett barn i kroppen på henne, och det är sannerligen inte dåligt av en 90 års man. Detta, ansåg man i Sibbes samtid, var värt att rista och berätta om i sten, för alla evärdeliga tider, både för nuet och den fortsatta framtiden.

Eller – för att en smula vanvördigt travestera: ”En sak stod evigt klar – Sibbe var en sjutusan till karl ”

– ja ”Mannar allherliga Mannast” som det de facto står i Eddan, samma ställe ur Harbadsljod som Lars Lönnroth, denne överakademiserade idiot, denne fege E-mer-i-Thurs vill översätta med ordet ”pojkvasker” vilket uppenbarligen, bevisligen och för alla väl synligt betyder något helt annat än ”mannar, allherliga mannast !”

Även för allt sådant skönt, eller allt hedniskt livs drömmar och möjligheter är dessa torra Göteborgs-akademiker, goda socialister som de är, döva och blinda.

Undrar vad våra gudar tycker om dem och hur deras tolkningarna mottas – i Valhall och Trudvang ?

frej.jpgVid Midsommar skall blotas till Herren Frej, för god äring och årsväxt !

Kult-hus från bronsåldern hittat utanför Växjö – Asatron aldrig en utomhus-religion (artikel från 2015-08-15)

SVT och Smålands-posten rapporterade för några dagar sedan från det nya bostadsområdet Vikaholm i södra Växjö. Om staden Eksjö nu närapå brunnit ned, eller i vart fall förlorat ett helt kvarter från 15-1600 talen i sina centrala delar – något som antagligen kunnat undvikas helt ifall man bara haft förstånd nog att satsa på ett fungerande sprinklersystem – så finns det fortfarande en hel del nyupptäckt i våra Småländska städer som är värt att bevara inför eftervärlden.

Vid Vikaholm har arkeologerna hittat ett sk Kulhtus, som preliminärt daterats till mellan 3000 fk och år 0 enligt vår tideräkning. Utgrävningsledare Andreas Emilsson säger till SVt att det inte är fullständigt bevisat att det rör sig om ett kulthus ännu, men att närheten till ett stort flyttblock med skålgropar och en hel boplats i närheten tydligt pekar emot detta.

skalgrop-jpg

Sk Kulthus från Bronsåldern är inte sällsynta, och har hittats i Sverige och Norden på många andra platser. De finns både vid Hågahögen utanför Uppsala, i Tofta och Koarum i Skåne, samt i stort format (byggnader med mer än 13-15 meters längd och en hövdingahalls dimensioner) i Sandergård på Fyn i Danmark. Liknande byggnader har också hittats i Halland, Södermanland och på många andra platser. Allesammans är de från förromersk järnålder, eller bronsålder – alltså flera hundratals år innan kristendomen ens var påtänkt i medelhavsområdet. Uppenbarligen rörde det sig om helt självständiga skapelser, som inte kan ha inspirerats av några kristna kyrkor – en av de kristna bortförklaringar som på 1900-talet användes om ”Uppsalatemplet” som i själva verket antagligen var en gilleshall och en kungsgård, men med särskilda byggnader avsedda för dyrkan och kult. Vid Lunda i Södermanland, Uppåkra i Skåne, Slöinge i Halland och Järrestad i Skåne har man hittat ”kulthus” i hall-form, av en storlek som överskrider bostäder från äldre järnåldern, då dessa hallar tillkom.

images-7Spår av Särimners dyrkan från Växjö. Ögonbrynsbåge från hjälm, och galt-figurer. En aldri er svá mikill mannfjölði í Valhöll, at eigi má þeim endast flesk galtar þess, er Sæhrímnir heitir. (så står det i Grimnesmál och Gylfaginning)

Kulthusen var visst inte bara temporära byggnader som uppfördes i samband med begravningar, och som sedan brändes upp när den dåtida brandbegravningen var över, som en del forskare trodde under 1990-talet. Istället bär de drag av permanent bebyggelse, som fanns under flera generationer, och alltid intill boplatser, eller ingående i en större ort.

Asatron var med andra ord inte bara en utomhuskult, som en del har hävdat. Redan för 5000 år sedan och ännu längre tillbaka fanns byggnader för dyrkan inomhus, och vad vi kallar Gudahov idag. I Danmark finns det till och med byggnader från yngre stenålder som visar, att man faktiskt dyrkade gudar och makter under tak redan då.

Mängder av uppsatser har skrivits i ämnet.

Ändå finns det dem – mycket okunniga människor eller sådana, som går runt och kallar sig ”fornsedare” som står fast vid 1800-talets nu förlegade uppfattning att gudarna bara skulle ha dyrkats utomhus, när senare forskning klart motbevisar detta. Gudahov fanns långt innan kristendomen, och vad traditionen med skålgropar och svinister nu anbelangar, fanns den kvar ända långt in på 1920-talet enligt vissa källor…

Redan på 1990-talet skrev forskare uppsatser, som hävdar att det i Trögden och andra delar av Uppland, ännu offrades i Skålgropar ända intill andra världskriget – in på knutarna till Hågahögen och Uppsala… Sannerligen sannerligen säger jag eder – detta är Sviagris, Särimners Sändebud, både nu och evinnerligen. Fatter is he, my children, fatter is he…

omslag_Skylt_Skalgropar_pa_Sodermalm-1094560255

Också mitt inne på Södermalm i Stockholm finns spåren efter förfäderna – och våra Gudamakter…

Ny upptäckt i Östergötland – Avgörande i debatten om ”Svearikets vagga” ? (artikel från 2014-12-08)

Idag publicerade Aftonbladet och en hel räcka av andra tidningar inklusive Metro en kort notis, hämtad från ett TT-telegram. Som vanligt – får man väl konstatera – förgrovar TT sakinnehållet, och blandar bort viktiga orsakssammanhang. Man skriver att Askahögen i Östergötland inte är en gravhög, men en hallbyggnad, därför att rester av en Vikingatida hall skall ha hittats ovanpå gravhögen, vilket redan det är en nätt självmotsägelse. Att Askahögen har varit platsen för en hallbyggnad, har i själva verket varit känt av forskningen sedan åtminstone 2006 – och dessutom beskrivits i en forskaruppsats från 2012 (tryck på länk – understruken text i denna blogg leder till länkar !) . Om TT bara hade brytt sig om att göra någon som helst grundforskning, kolla upp lätt tillgängliga källor eller rena fakta skulle det ju inte vara så svårt att redovisa detta för allmänheten..

På Askahögen – närheten av Linköping – växer än idag stora Askträd…

askahogen

Östgötacorrespondenten vet också bättre besked. Det enda nya, är att högen nu undersökts med Markradar, en sk. ”non-invasiv” arkeologisk teknik, som alltså inte behöver innebära något ingrepp i naturen eller själva gravhögen samt den hall, som alltså kan vara placerad på en ännu äldre stormansgrav – detta är vad som hänt, och detta är det nya i sammanhanget, fast det redovisar inte TT. Mera om markradar som arkeologisk teknik, samt hur den tillämpats i just Askahögens fall – kan alla intresserade läsa på länken här.

Forskare är numera övertygade om att den mer än 50 meter långa och 14 meter breda hallen, med minst 4 stora portar, tydligt påminner om liknande byggnader med kungliga mått, som hittats både i Lejre och Jellinge i Danmark, Borre i Norge och även Gamla Uppsala i Sverige. Ja, ÖC citerar till och med Martin Rundkvist vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet, som tillsammans med forskare från Stockholms Universitet gjort själva markradarstudien. Han är övertygad om att det finns ett starkt samband med Gamla Uppsala, och att närmast ”samma planritning” använts för hallbyggnaden i Östergötland.

Om så är fallet, undrar man också när exakt hallen har byggts. Man har konstaterat att den är ”från Vikingatiden” står det till och med i TT:s dåligt skrivna artikel, men exakt när kan förmodligen inte avgöras med markradar, vilka alla någotsånär arkeologiskt kunniga läsare säkert inser.

Troligt är väl, att ”provschakt” och kol-14 dateringar, exempelvis i stolphål eller på trävirke, lär följa – ifall detta inte redan gjorts…

Sajten ”forskning.se” publicerar ritningar, som klart och tydligt visar, att man hittat härdar och stolphål inne i byggnaden. Om så är fallet, borde exakt datering inte vara så svårt.

141208vikingskiss9e8db7f646dcaa23_800x800ar

Enligt ”forskning.se” har hallen också byggts med en husgrund, vars material kan vara hämtat från ett närbeläget gravfält. Nu kommer emellertid poängen i hela den upptäckt som nu gjorts, och som ingen mediakälla nämner. Många forskare anser, att Sverige redan långt före Vikingatiden var en fast organiserad stat, och att Sveariket redan omfattade Götaland, som gått under som självständigt rike redan på 500-talet, eller kanske ännu tidigare. Bland annat Mats G Larsson har skrivit populärvetenskapliga böcker om denna teori, som går tillbaka ända till den legendariske arkeologen Birger Nermans verk ”Om Svearikets Uppkomst som utkom redan 1925.

På Nermans tid var saker som markradar och kol-14 datering knappast uppfunna, och heller inte i bruk. Hans verk skrevs med dåtidens vetenskap som grund, och under 1970-talets  ”Västgötaskola” blev det ett tag högsta mode på Universitet och Högskolor att kritisera det, eller rent av enkelspårigt fördöma det.

Idag har pendeln svängt tillbaka. Västgötaskolans uppfattning om att Sverige skulle ha grundats från Skaraslätten, och att Götariket och inte Svearna grundade Sverige som stat och nation har fått stryka på foten. Hallen vid Askahögen förefaller att ha varit en kungsgård, eller en såkallad ”Husaby” där Sveakungen redan tidigt hade en säker maktbas. Lokal tradition utpekar ”Askahögen” som en tingshög, där lokala ting och folkförsamlingar hölls, redan på 900-talet.

Vidare forskning i ämnet lär säkert följa, och ge många ledtrådar samt ovedersägliga bevis för hur gammal platsen i själva verket är.

Hade Birger Nerman i själva verket rätt hela tiden ?

Gick Götariket under redan på 500-talet, som sagorna hävdar ?? Hade Sveakungen redan på 700-talet en Kungsgård, lika stor och nästan identisk med den i Uppsala, fast placerad mitt i Östergötland, vid ”alla Östgötars ting” ?? Fanns det i så fall andra Kungsgårdar av samma typ också i Södermanland, Västergötland, Västmanland och Närke, samt i de Småländska landskapen…

Sveriges Historia började i alla händelser inte med Erik Segersäll, i det slutande 900-talet. Redan tidigare fanns Sveakungar, och redan tidigare hade vi svenskar vårt eget land.

Det är värdefull kunskap, som man nu avslöjar, och än är sista ordet i debatten inte sagt. Helt säkert är att vulgärhistoriker och förvanskare, som exempelvis Maja Hagerman, och hennes bok ”Spåren efter Sveakungens män” som helt felaktigt hävdar, att hedniska kulturer är totalt oförmögna att skapa riken och stater (visst, vad gjorde man i Kina, Grekland, Rom och Japan ?) och att bara kristendomen skulle ha skapat Sverige (sådan är nämligen hennes huvudtes, och den är lätt att motbevisa) nu är distanserade av arkeologin, och att deras böcker får hamna på sophögen… Sanningen segrar till sist – liksom Hedendomen.

Once were warriors” – och så skall det förbli !

-1

Redan Vendels och Valsgärdes gravfynd bevisar, att Sveakungar redan fanns under perioden 500 – 700, dvs under Folkvandringstid…

Nya fynd vid Gamla Uppsala – en ort som inte är kristen… (inlägg från 14 Januari 2015)

Olof Sundquist, professor i religionshistoria vid Stockholms Universitet, publicerade för två dagar sedan en avhandling om Gamla Uppsala, på grundval av de nya fynd som gjorts sedan utgrävningarna 2013-2014. Inte ett enda kristet fynd finns på platsen före 1100-talets andra hälft, och Gamla Uppsala är och förblir en av de absolut viktigaste platserna för Asatron på hela vår planet. Avhandlingen, ”Frejs Avkomma” (han borde snarare sagt Ättelägg) handlar om Sveakonungarnas gudomliga härstamning från Yngve-Frej, och de många bevis för Frejskult man hittat på platsen, bland annat i form av måltider på hästkött. Inte bara gudabilder och deponifynd har hittats på det som var en kungsgård och en av de viktigaste centralorterna i hela Sveariket.

Enorma stenfundament på mer än ett ton vardera bar upp 3-5 meter höga ekstammar med en diameter på mer än 40 cm, och gick längs processionsvägar i utkanten på området, som en klar gränsmarkering emot yttervärden. (se bild nedan med markeringar i rött).

karta-mindreGudabilder i brons förgylld med bladguld, mängder av djurben, Torshammare och amulettringar i form av eldstål – ibland mer än 40 stycken på varje ställe – berättar om vilket rikt och civiliserat liv man levde på platsen, redan på vendeltiden ca 500 AD. Borta är nu alla de kristna lögnerna, och Adam av Bremens skräckhistorier, som inte har det minsta av belägg för sig. Gamla Uppsala har grävts ut i omgångar ända sedan Hjalmar Stolpes tid på 1880-talet och än tidigare, men man har inte hittat ett – säger ett endaste enda – belägg för att människor någonsin offrats på platsen, som Adam felaktigt påstår. Att citera en kristen missionsbiskop och kulturförstörare är helt enkelt inte objektivt, men ändå fortsätter ”Svenska” Kyrkan (säg snarare den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige) och de vanliga grundskolorna att sprida dessa lögner, trots att alla forskare vet att de har helt fel.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken

”Templet” vid Gamla Uppsala var inget tempel, men en Kungsgård med ett stort Gudahov. Olaus Magnus och många äldre källor nämner en enorm guldkedja, som man tänkt sig skulle sitta på gudahovets tak, ungefär som en drakslinga – men numera är en teori, att kedjan bars upp av de väldiga stolprader med flera kilometers längd man hittat spår av i terrängen runtomkring under 2013-2014

Olof Sundquist tolkar de enorma stolpraderna – med mer än 80 fundament utgrävda i en av de många raderna  – som det tempelområde (delubrium på latin) som omnämns i Adams överdrivna tex, motsvarande de ”Vébönd” eller Viband som nämns i de isländska sagorna; innanför vilken ingen kristen eller andra ohederliga människor fick komma in, allt enligt det gamla uttrycket ”varg i veum” som också talar om Vin eller kultställen. Gamla Uppsala var bokstavligt talat helig mark, och innan 1090-talet, då kungsgården grymt nog brändes ned i en orgie av kristen förstörelse, mord och brand, fanns inga kristna på platsen. Man har hittat små bilder av Frej eller möjligen Ull – bronsålderns store sol- och himmelsgud – på platsen, vilket Olof Sundquist säger är ett bevis för att de hedniska gudarna dyrkades av alla folklager och i alla samhällsklasser. Man kan jämföra med de fynd från romersk järnålder och än tidigare, som gjorts bland annat vid Lunda i Södermanland, och som visar att dessa små, individuellt burna bilder eller amuletter, som kunde stoppas i en penningpung t ex, förekom genom många århundraden. Detta var Sveakungens heliga mark, som ingen kristen skulle beträda eller besudla !

figurin-hittad-i-gamla-uppsala

Frågan är väl, om det inte är dags att ”Svenska” Kyrkan lämnar Gamla Uppsala för gott, och en gång för alla överlåter platsen åt Hedningarna. Den gamla församlingskyrkan används allt mindre och mindre, och står stängd största delen av året – och kyrkan spärrar dessutom för nya utgrävningar på en av områdets mest centrala delar (där gudahovet stod) genom att ständigt genomföra nya begravningar på Gamla Uppsala Kyrkogård, vilket helt blockerar och ”låser” platsen från alla vetenskapliga undersökningar av arkeologer inte bara idag, utan för minst 20 år fram i tiden, eller så länge gravrätterna varar. Hela tiden har lobbyverksamhet från de kristna förhindrat att Gamla Uppsala utropas till Världsarv och kommer på UNESCOs skyddslista, så att platsen inte förvanskas ytterligare.. Att åtminstone en enda kyrka i Sverige får göras om till Asatempel och återskänks till det folk man så grymt plundrat och mördat, är en viktig symbolhandling, inte bara för idag utan för alla kommande generationer. Vore ”svenska” Kyrkan (som i dagsläget har mindre än två tredjedelar av landets befolkning som medlemmar – resten är faktiskt hedningar !) såpass bra eller ”god” som den säger – de kristna hävdar ju hela tiden absurt nog att just deras religion skulle vara bättre eller ”godare” än alla andras – så vore detta en naturlig sak, och sannerligen inte för mycket begärt…

Gamla Uppsala - Odinsborg vinterbild

 Varför inte låta Gamla Uppsala Kyrka och Odinsborg (från 1800-talet) återta sin roll som Hedniskt Centrum, som det borde vara…?

256px-Uppsala_domkyrka_i_oktober_2011

De kristna har ju redan sin katedral i centrala Uppsala, som fullständigt dominerar och tar över hela stadsbilden.. Varför ska då inte all världens hedningar få ha sin egen plats, de också – på en ort som är deras och inte kyrkans ?

”Gudalunden” vid Gamla Uppsala, där många hedningar hängde smycken och amuletter – liknande de som hittats i original på platsen är nu nedhuggen, vandaliserad och förstörd. ”Svenska” kyrkan har som markägare genomfört alltsammans i det tysta – och ingen protesterat emot det illdåd, som ägt rum. Officiellt bortförklarar man det hela med att man skulle göra en sk ”fosforkartering” på platsen, eller att mindre arkeologiska prov skulle tas, men är det nödvändigt att hugga ned över 20 ståtliga träd, bara för detta ?

Från urklipp

Röd heldragen linje är den av kyrkan vandaliserade och skövlade gudalunden (se bild nedan för hur den såg ut i höstas) Röd streckad linje är fastigheter, som borde expropieras av Staten och ingå i det nya Värdsarvet. Blå streckad linje är ”svenska” Kyrkans markinnehav, som snarast bör upphöra, i samband med att marken borde överföras till Statens Fastighetsverk.

Uppsala+gravh%C3%B6gar

Dessutom har det redan tagits fosfor-prov ur marken och fosfor-karterats även vid andra punkter i terrängen norr om Gamla Uppsala, som denna uppsats visar (tryck på understruken länk). Det område, man nu huggit ned och skövlat; ligger dessutom intill en modern toalettbyggnad, den enda på hela området. Fosfor i mark tyder på organiskt avfall, eller förekomst av djurben, gammal gödsel eller urin från människor och djur. Med tiden avtar fosforhalten i marken, men höga koncentrationer av fosfater kan tyda på betad mark, eller mark där kreatursdrift förekom en gång i tiden (ex vis i en husgrund efter an forntida ladugård). Se en närmare beskrivning av denna arkeologiska teknik här.

Oftast är det med dagens teknik inte alls nödvändigt att fälla hela träd, bara för att ta några få prover (det handlar om tiotals gram, dvs mycket små ”samples”) ur marken. Dessutom finns det en mycket stor risk för kontaminering av proverna. Eftersom Gamla Uppsala idag är strövområde för hundägare osv, så kan varje mängd ”recent” eller nutida fosfor som tillförs marken helt förrycka och förändra mätvärdena, särskilt som man ligger alldeles invid en offentlig toalett, där människor dessvärre orenar, slänger skräp osv – så undersökningar på just denna plats är av föga eller intet vetenskapligt värde – om man inte börjar gräva på allvar, och gör ”provytor” eller schakt på platsen. Frågan kvarstår – Varför har ”svenska” Kyrkan helt utan tillstånd eller vetskap från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) kunnat fälla så många träd på platsen, och är det verkligen nödvändigt ?

Silverflickan Gunlod – den första namngivna svenskan.. ( artikel från 5 Mars)

För tillfället är jag på resa, någonstans i vårt vackra land, men bloggar vidare ändå. En av de mer trevliga sysselsättningar man kan ägna sig åt är ju att läsa reseguider på nätet, när de är välformulerade och exakta nog, vill säga. Sajten ”Se och Göra på Österlen” tar upp inte mindre än 13 av de mest sevärda fornlämningarna inom denna historiskt sett mycket fyndrika del av Sverige, och behandlar ”Disas Ting” till exempel – en fyrkantig stensättning från den äldre järnåldern – som enligt folktraditionen skall ha varit en tingsplats – och som kanske – vem vet ? – kan ha samband även med Disablotet eller Diserna. Mitt inne i stensättningen fanns ett stort gravröse, och enligt andra tolkningar kan platsen ha varit brukad som gravplats i mer än 5000 år, eftersom de byar som ännu ligger i grannskapet faktiskt är såpass gamla…

Men Svarte – 5 km Väst om Ystad – är inte den enda märkliga platsen i närområdet. Det finns en adelssläkt med namnet ”Svarte” i Skåne också, och 25 km åt NÖ ligger gravplatsen för vårt lands första namngivna person…

csm_gravar_på_åsen_01_e12762a0ee[1]

Här, i Gårdlösa, blev en ung kvinna i 25-årsåldern högsatt på 200-talet efter vår tideräknings början. Hon låg i en stenkista av kalksten, som kommit långväga ifrån, och var klädd i en grönfärgad ylleklänning i diamantkypert, ett komplicerat vävmönster. Med sig i graven hade hon bland annat fem silverspännen, varav ett med hennes eget namn, pärlor, ett nålhus och ett stort lerkärl i skånskt svartgods, mycket likt nutidens Höganäskrukor.  Somliga arkeologer har påstått att hon skulle ha dött i barnsäng, men inget barn finns i graven och den verkliga dödsorsaken har aldrig blivit fastställd.

826_lightbox[1]

”Ek UnwordR” eller ”Jag, Gunnlod” står det ristat med runor. Den första namngivna personen i Sverige.. en vanlig bondedotter

Gunnlod hade bättre tandhälsa än de flesta kvinnor har idag, och hon åt en sundare och mer varierad kost än vad vi gör. ( 30% var sädesprodukter, 20% var nötter, och 50% var rötter och annat insamlat. Av de 50% var 20% fisk och viltjakt.) Hon var – av skallformen att döma – helt säkert av ett ”typiskt nordiskt” utseende med klara, jämna och fina drag, med höga kindknotor och smal näsa. Hon har ganska spensliga axlar, men långa och grova ben, vilket visar att hon var mycket rörlig och vältränad. Tyvärr hittades hon redan på 1950-talet, och med de forensiska tekniker som finns idag hade man kunnat rekonstruera hennes ansikte, men ingen sådan rekonstruktion har gjorts ännu. Däremot är det ganska säkert, att hon var vackrare än dagens genomsnitt. Sklettet har inga spår av skador eller förslitningar, och hon levde under en förhållandevis rik tid utan tungt arbete.

Arkeologer har grävt ut en mängd husrester och 120 gravar. Unwodrs gård har rekonstruerats, och på gården fanns 4–5 kor, en tjur och några kalvar, en ganska stor fårskock och ett antal grisar. Med all säkerhet var hon bara en vanlig bondedotter, men trots det var hon ändå rik nog att få massor av dräktsilver med sig i graven. Ända tills 1800-talet, 1600 år senare, ingick dräktsilver i de skånska kvinnornas klädedräkt – och Gunnlod är bara den första i en lång rad av förmögna, självägande bondedöttrar… Ta det sentida sk ”Strigla-korset” som exempel – det är visst inte något kors, men format som en Torshammare…

h-006[1]

1600 år senare bars en sentida form av Gunnlods hammarformade spänne..

Min gamla farmor, som aldrig hann se 2000-talet, ristade utan att veta varför ett upp-och-nedvänt T eller ett stort Hammartecken i degen när hon bakade bröd, för så hade hennes farmor lärt henne. Brödet smakade helt enkelt bättre då; ansåg hon, och då Tor råder över regn och gröda, är det bara logiskt. Så gjorde nog Gunnlod också.

Några forskare har ansett, att runinskriften på hennes lokalt tillverkade silverspänne skulle vara namnet på en smed, ”UnwodR” eller ”den icke-rasande” – Wodr är samma ord som Woth… i Wothan eller Oden, den rasande stormens Gud – men negationen ”Un” finns inte i 300-talets svenska, och bara frankiska svärdssmeder och tillverkare av guldföremål signerade sina verk. Här i landet har det emellertid aldrig varit vanligt – inte ens de öländska guldhalskragarnas skapare skrev sina namn på konstverken, så namnet är säkert bärerskans eget.

Dessutom står runorna i en enda följd, med ett sista ”R” på slutet, vilket är vanligt i äldre runinskrifter. För att spara plats – och av runmagiska skäl – kunde en del runor utläsas dubbelt, och ”k” i ”ekunwodr” står både för ett hårt g-ljud, och som ”k” i ”Ek” för jag… Runinskrifter med ”Ek HlefagastiR” ( Jag Lägast, på Gallehushornen) eller ”Ek Erilaz” (Jag Jarlen) är vanliga från 300-talet och den romerska järnålderns slut.

Man kunde också jämföra med Rökstenens berömda ”Sakumukmini..” från en tid när bruket av den äldre runraden – använd främst för magiska ändamål – var på väg att dö ut – den inskriften kan läsas både som  ”Saku Mogminni”  – ”Säger Folkminnet” och som ”Sakum Ukminni” – ”Säg till Ungdomen” – varefter Rökstenen fortsätter med Tors namn – andligt sett finns ingen motsägelse i detta – minnet av Tor själv fortsätter in i framtiden – och ”m” i Rökstenens chiffer läses alltså dubbelt, som Gunnlods ”k”.

Lägger man samman talvärdet av runorna på hennes smycke får man primtalet 89, det 24:e primtalet i primtalsserien; ifall man använder det enklaste förskjutningschiffret av alla, den sk ”Utharken” där ur, den första runan, har talvärdet 1. Primtal – alltså tal som inte går att dela med andra tal än sig själva – ansågs mycket magiska, och återkommer i inskrift efter inskrift. 24 är samtliga runors antal, och vi förstår nu  varför Gunnlod avslutade sin inskrift med ett extra stumt ”R” för att få talvärdena att stämma, eftersom hon ville få in hela runradens talvärde – och därmed Gudarnas skydd – i den korta inskriften med hennes eget nanm, som en skyddsamulett.

Hon kunde både skriva, läsa och räkna. Hon var långtifrån obildad, och en intelligent människa. Runkunnig dessutom, och om hennes namn nu var ”UnwodR” – den icke-arga, lugna och fridsamma (”den coola” skulle dagens 25-åring ha skrivit) så var hon också lätt och behaglig till sättet.

De kristna har försökt utplåna hennes namn ur vår historia. De vill göra henne anonym, och kalla henne ”silverflickan” rätt och slätt.

På Söndag lär det vara internationella Kvinnodagen. Jag kommer istället helga den åt den första svenskans minne, och högt uttala Gunnlods namn, eftersom hon sannerligen sannerligen förtjänar att ihågkommas.

Hon var en kvinna av vårt folk. Och hon var här – som namngiven person – först bland alla..

viking_prayer_lo_there_do_i_see_my_father_card-r1610229067454289a95a19b42e6956fa_xvuat_8byvr_512[1]

”Hon dansade en Sommar..” I vilket dagens Nyheter publicerar felaktigheter om Egtved-fyndet (inlägg från 24 Maj 2015)

Dagens Nyheter, fortfarande Sveriges största dagstidning, publicerade idag en inte särskilt vetenskapligt korrekt eller välskriven artikel, som är tänkt att redovisa de senaste rönen om Egtved-fyndet från Danmarks bronsålder. Dessa har nyligen redovisats i tidskriften ”Nature (inte ”Scientific Reports” som DN skriver – detta är fel i sak). DN skriver redan i sin rubrik, att Egtved-kvinnan kom från Sverige, vilket är fel i sak det också, eftersom data som redovisas i artikeln med all säkerhet tyder på att hon kom från Sydtyskland eller Schwaben istället. Vidare var Egtved-kvinnan vist ingen flicka, som det står i artikeln.  (Hon bör rätteligen kallas för kvinna – hon var ungefär 20-22 år gammal vid sin död, baserat på antropometri och osteologiska data, sannolikt aningen äldre än den felaktiga datering baserad på enbart hennes tänder, som tidningen redovisar, och som också finns på Wikipedia.)

Bland de vidare sakfelen i artikeln finns också ett uttalande från en Kristian Kristiansen, professor vid institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Han påstår att Egtvedt-kvinnan fick en egen gravhög, vilket också är fel i sak. Det fick hon inte alls. Den gravhög – från ungefär 1400 fk. som hon låg begraven i, var ursprungligen rest över en helt annan manlig person i ca 45-50 års ålder, som dog minst 20 år före henne och som med all säkerhet knappast var samtida. Hon låg nedgrävd i utkanten på denna stormansgrav, som var minst 23 meter i diameter och mer än 8 meter hög när den restes, fast på 1920-talet, när Egtvedt-fyndet hittades, hade graven eroderats ned till ett djup av föga mer än metern. Detta har forskare känt till i minst 40 år nu, sedan Lone Hvass, en dansk arkeolog, skrev om fyndet under mitten av 1970-talet.

k5000288Såhär såg Egtved kvinnans mer än metertjocka eksarkofag ut, när den i februari 1921 blev framgrävd av en hänsynslös jordägare på jakt efter brytbar torv.

Dessutom påstår professor Kristiansen, att de brända ben av ett kremerat barn i åldern 5-6 år (bålet hade mer än 800 graders temperatur och var fackmannamässigt rest) som Egtved-kvinnan har med sig i ett bylte vid sitt ena ben, skulle vara en yngre släkting eller ett syskon. Detta är också närapå fel i sak, därför att det aldrig bevisats, att det rått den minsta släktskap mellan dem. Flera andra forskare har genom åren antagit, att precis som den döde stormannen i gravhögens mitt skyddat Egtved-kvinnan i det hinsides, kan barnet mycket väl ha placerats i hennes grav som ett slags följeslagare eller för att det skulle få beskydd. Sannolikt var det en medlem av samma stam, som dog strax före kvinnan i graven.

Inte heller den datering DN redovisar stämmer. Egtvedt-kvinnans träkista av ek är visserligen fälld sommaren eller hösten 1370 fk, men den tillverkades ursprungligen inte alls för henne, utan för en avsevärt längre person, som har en kroppslängd på mer än 1,85 – vilket inom parantes var ganska vanligt på bronsåldern. Ekkistan har dessutom ett fyrkantigt hål i botten, som vatten kunnat rinna ur. Antagligen skulle den mer än metertjocka ekstammen få en helt annan användning än att bli en gravkista när eken fälldes, och när Egtvedt-kvinnan dog strax före Midsommar, 1369 fk eller med andra ord året efteråt, hade någon antagligen köpt eller kommit över ekkistan för billigt pris, och med största hast ställt iordning den för att rymma Egtvedt-kvinnans kropp. Vid hennes fötter fanns ett extra utrymme, där minst 1,8 liter starkt Tranbärsvin (med en ursprunglig alkoholhalt på upp emot 18 %, det visste man redan på 1930-talet) förvarades i en svepask. Det var visst inte fråga om blott och bart mjöd, som det står i DN:s artikel.

image

Tysk rekonstruktion av Egtved-kvinnans ekkista, som inte alls var gjord för att passa henne, utan till för en mycket längre person

Vidare hade Egtved-kvinnan inte alls skor på fötterna, som DN hävdar, utan benlindor eller något som liknade 1980-talets benvärmare. Man vet också att de lindor som satt om hennes anklar och fötter kom från ett helt annat, kasserat plagg, antagligen en halvrund mantel avsedd för en man, med invikt fåll. De övriga detaljerna i hennes dräkt och utstyrsel skall jag kommentera så småningom, men låt mig först bara konstatera att vad DN idag publicerar, i och för sig inte är den värsta förvridningen eller vinklingen av de vetenskapliga fynd som nyligen gjorts i Danmark. Det har förekommit än mer osakliga och tendensiösa skriverier i Danmark, som bland annat påstår att det faktum att Egtvedt-kvinnan kom från sydtyskland och sannolikt hade de flesta av sina kläder tillverkade där, skulle vara ett argument för massinvandring till dagens Danmark, eller sk ”multikulturalism” vilket med all säkerhet Egtvedt-fyndet inte är – för sådana påståenden har strängt taget inte med saken att göra, och inte med någon vetenskap heller.

Men låt oss börja från början.

1921, när den danske jordägaren och feodalherren Peder Platz hade bestämt sig för att bryta torv, och helt förstöra den sk ”Storehöjen” som sedan urminnes tid låg på hans marker, visste hans arbetare och drängar inte vad de skulle sätta spaden i..

k5000297Den första teckningen av kistans innehåll, som visar hur välbevarad kroppen var. När den utsattes för luftens syre, förstördes den under loppet av några dagar, och övergick i en vit, fettliknande massa. 1921 skedde ingen som helst konservering ”av kostnadsskäl” och man hade inte heller några metoder för att bevara fyndet, t ex genom att frysa in det med flytande kväve.

En kall februaridag fann de ekkistan, som låg under grundvattennivån, och när de slog hål på den med spadar, sprutade det plötsligt upp en fontän med blodröd vätska. Arbetarna blev mycket rädda, och sprang därifrån. Så småningom lät dock Platz tillkalla expertis från Nationalmuséet i Köpenhamn, som dock inte alls var trakterad av att resa hela vägen till Jylland under en smällkall och vintrig februari. I närvaro av Thomas Thomsen, muséets äldste inspektör, lyfte man så sakta av eklocket till kistan, som bevarats i ett lager av blålera och därför fungerade som ett slags ”tidskapsel”. Chansen att göra liknande fynd är för alltid borta nu, eftersom försurning i marken och surt regn från EU ändrat den danska jordmånen, och när det 1947 konstaterades att det fanns 75 000 storhögar från Bronsåldern i Danmark – så fanns det bara ca 19 200 stycken kvar år 1973, och idag mindre än 12 000, enligt de senaste beräkningarna. Chansen att hitta en ny ”Egtved-kvinna”  i Norden är med andra ord nästan obefintlig. Hon är den enda i sitt slag, och vi kommer aldrig någonsin mer få möta någon som henne.

Den blodröda vätskan som sprutat upp ur graven, visade sig vara eklut och inte blod. Egtvedkvinnan låg invirad i en råhud från en oxe (inte en ko) som måste varit av en uroxes format, eftersom den var mer än 2 meter lång och väl räckte till att hölja hennes vidpass 1,60 m höga, späda och spensliga kropp. Egtvedkvinnan var inte undernärd, utan hade mycket god fysik, men var magerlagd sedan födseln. Hon bör ha vägt kring 50 kg, och hade B-kupa, enligt vad man räknat ut. Hennes mått i övrigt lär ha varit nära de klassiska ”36-24-36” och i dagens värld kunde hon mycket väl ha varit fotomodell eller fitness-instruktris. Hon åt en sund och välbalanserad kost, även om hon mot slutet av sitt liv kan ha upplevt perioder med mindre födotillgång, (hårda vintrar ?) men dock ingen regelrätt svält – vilket visas av de nya fynden – Strontium-analys på hennes naglar och tänder (benstomme och skelett kunde inte bevaras, vilket är typiskt för kroppar som legat i eklut) och har ingen karies, utan felfria vita tänder. Hon bet hårdare på höger sida, har man konstaterat, och var också högerhänt, som de flesta människor idag. Sk forensisk analys av rättsmedicinare på 1920 -talet visade att hon hade mycket välmanikyrerade och välklippta naglar, och man angav de numera utdöda yrkena ”maskinskriverska eller växeltelefonist” som en sannolik sysselsättning om hon levat på 1920-talet, eftersom hon inte hade några valkar i händerna, inga förslitningsskador alls; utan var vid mycket god hälsa vid sin död, efter vad det ser ut.

6a00d834515cf669e20115713a466a970c-800wi

På 1920-talet, när hon hittades, fanns det dock ett allvarligt problem, som gjorde att hennes kvarlevor inte fick ställas ut, utan märktes som ”osedliga” av de kristna. Till Egtved-kvinnans utstyrsel hörde en ca 30-cm kort (vid bärandet, den är längre idag) mini-kjol av snören, ett sk ”snörskört” som hon bar utan några trosor under. Kjolen var nästan helt genomskinlig och mycket tunn, men har svällt under tidens lopp av gravläggningen, därför att de fina ylletrådarna i lammull (Merinofår från alperna, enligt vad forskare nu hunnit konstatera – riktigt mjuk kvalitet) nästan lösts upp. Mera om snörkjolen och hur den tillverkades, kan ni läsa här.

stringskirt1Egtved-kvinnans snörskjol var helt genomskinlig, bars utan trosor och antagligen gjord i mycket starka färger, för att synas på långt håll.

Nästan alla sentida rekonstruktioner av Egtved-kvinnans dräkt visar henne utan bar midja och med sedesam, knälång kjol, vilket hon inte alls hade i verkligheten. Man visar också tjocka, bylsiga ”ollar” på hennes överkropp i stället för den lätta sommardräkt hon i själva verket bar, och alla nutida rekonstruktioner visar oftast hennes kläder i en mörkbrun, tråkig, tobaksaktig färg, trots att man sedan åtminstone 1970-talet vetat, att de inte alls såg ut så i originalskick. Dessutom vet vi att hon var äkta blondin, även om hon nuförtiden blivit rödhårig, tack vare ekfärgningen av hennes tillhörigheter. Hennes pubeshår – som delvis var rakat (intet nytt under solen, ej heller under kjolen – minns det flickor !)  var nämligen rakat på sidorna, och lämnade bara en liten hårtott i en triangel upptill. Att raka könet gör man förmodligen inte så värst ofta, om man inte tänkt visa det offentligt, eller tänkt sig ha oralsex eller sex med flera olika partners, vilket Egtvedt-kvinnan antagligen kan ha haft, eftersom hon var ogift och inte alls bar de långa kjolar som användes av gifta kvinnor.

EgtvedpikenMan har länge vetat om, att Egtvedt-kvinnans kläder var i klara naturfärger, och att hennes ”top” eller T-shirtliknande plagg var i ljusare färg än kjolen.

1920-talets kristna moralister ville inte veta av, att Egtvedt-kvinnan skulle ha varit danska.

k5000292Den allra första dräktrekonstruktionen, gjord av utgrävningsledaren Thomas Thomsen, år 1924 visar en sedesam, censurerad flicka i mer än knälång kjol… originalet var betydligt djärvare och friare..

De pekade på hennes skallform och ansikte – nästan helt runt, med höga kindknotor, ganska fylliga kinder, svag uppnäsa, utan markerat hakutskott och med bred mun – som antydde att hon var av Östbaltisk ras, eller kom söderifrån, från Alpområdet. Denna åsikt, som tyska forskare på 1930-talet delade, har numera också visat sig var alldeles riktig, och 100 % korrekt.

NamnlöstDet har aldrig gjorts någon riktig ”forensisk” ansikts-rekonstruktion av Egtvedt-kvinnan vad jag känner till – trots att man hade ett perfekt avtryck av hennes ansikte i graven. I modern frisyr och klädsel skulle hon se ut ungefär såhär… Typiskt östbaltiska, ”finska” drag som synes (modellen på bilden är 50 % finska)

Att Egtvedt-fyndet ändå blivit så känt som det blivit, får nämligen tillskrivas den tyska ockupationen av Danmark. Först under 1930-talet hade man kommit så långt, att hon inte blev ”barnförbjuden” utan att det var tillåtet att se henne och hennes kostymering utställd på museum…

 images”Miss Egtved” som Germansk ideal-kvinna, ca 1932

Efter andra världskriget hade Egtved-kvinnan förvandlats till ett slags symbol för ”Danskhet” och nu gjordes allt för att betona, att hon var en ”Dansk pige” vilket var den gängse bilden av henne under 1950-talet. Hennes dräkt – som bevisligen var mycket exklusiv, och inte alls bars till vardags – blev nu antagen som ”allmän sommardräkt för alla ogifta kvinnor på bronsåldern” trots att det aldrig fanns det minst bevis för det, och att bevisen istället pekar åt ett helt annat håll, som vi snart ska få se.. Peder Platz, jordägaren som grävt upp kvinnan ur graven, blev på 1950-talet kort före sin död spiritist, och tyckte sig ha fått budskap från andevärlden från den döda. Han krävde att kroppen skulle återbegravas genast, eftersom Egtvedt-kvinnan klart och tydligt var ond på honom, och annars nog skulle hämnas efter hans död, men av detta blev förstås inget, eftersom Platz mestadels antogs ha blivit fullständigt ”tåssed” som det heter på danska. För det materialistiska 1950-talets danskar var detta med ”budskap från andevärlden” inte inne alls, utan ratades. Gravhögen blev dock återuppbyggd till originalstorlek, och en gravsten över Egtvedt-kvinnan – rubricerad som äkta danska – sattes ut..

33e97b092a5f45d2a843078759a1f3f6_egtved2

160px-Egtved_Girl50-talets rekonstruktion, med alldeles för tjock tröja och kjol i ”jämnbrun” färg, täckt mage och för stor bältesplatta…

På det frigjorda 1960-talet och under hippie-eran ansågs Egtved-kvinnan vara ett bevis för ”fri kaerlighed” och gruppsex på bronsåldern, och man påpekade att hampa hittats i Oseberg-fyndet, vilket inte alls hade med saken att göra, och dessutom inte alls bevisar, att hampfrön förekom annat än för att odla hampa till rep, eller möjligen som bedövningsmedel i skeppsapoteket, vilket är en minst lika giltig teori.

11kxrhi1960-talets rekonstruktion. Märk den lätt afro-inspirerade frisyren, vilken inte alls finns hos originalet (Egtvedt-kvinnan hade högst ca 23 cm långt hår i klassisk ”page”. Dessutom hade hon ingen lång lugg…)

Under 1970-talet skulle Egtvedt-kvinnan förklaras vara ”proletär” och dessutom renlärig Marxist-feminist, vilket hon absolut inte kan ha varit, eftersom inget av dessa begrepp alls existerade på bronsåldern. Nu skulle hennes dräkt bortförklaras som att hon var en 100 % hårt arbetande hantverkskvinna, som tillverkade sina kläder helt själv, och dessutom gjorde den benkam och den märlspik som finns i graven. Att hennes dräkt inte alls är lämpad för t ex bronsgjutning (man går inte barbent och arbetar med het metall) och att hon skulle fått träspån eller hornbitar rakt upp i skrevet, ifall hon suttit och täljt eller karvat i trä eller horn, bortsåg man också helt ifrån. Praktisk arkeologi och försök med dräktrekonstruktioner visade helt klart, att Egtvedt-kvinnans utstyrsel var till för dans – och nu hade man hittat bevis för den saken i staty-form, men 1970-talets vänstervridna forskare ville förstås inte ens nämna det fula ordet ”religion” ihop med Egtvedt-kvinnan. De senaste rönen visar att Egtvdt-kvinnans kam, bältesplatta och dräkt sannolit var köpt, och inte alls egentillverkad. Dessutom anser man numera, att hon helt klart tillhörde åtminstone den övre medelklassen i bronsålderns samhälle, eller var en person med mycket speciella funktioner.

Så kom 1980- och 1990-talen. Nu fick Egtvedt-kvinnan dåligt sällskap av en del danska nationalister, men det skulle bli ännu värre

300px-Egtvedpigen

På 2000-talet blev hon föremål för bland annat en musical – som genast ”floppade” i Köpenhamn samt ett mycket grovt rasistiskt serialbum, gjort av en fanatisk ”multikulturalist” som skildrar alla danskar som en sorts blonda, människoätande apor, helt utan förstånd och som ett slags sämre ras av halvmänniskor, medan en superintelligent svarthårig (!) Egtvedt-flicka (ungefär som ett slags ”Ayla” i Jeanne M Auels bedrövliga ”Grottbjörnens folk” )  offras och hängs i närmsta träd, vilket är ren lögn och ett slags kristen hat-propaganda…

Det är faktiskt så, att ingen forskare någonsin fastställt Egtved-kvinnans dödsorsak, och hon dog absolut inte som ett offer, eller av något yttre våld. Det finns inget enda spår av något sådant i hennes grav, och heller inte av några invärtes sjukdomar. En outgiven roman på nätet (som jag tyvärr tappat bort länken till) lanserar tanken att hon skulle kunna ha lidit av epilepsi eller ett medfött hjärtfel, magerlagd, tanig och smal som hon var – men det borde också ha visat sig i alla de ytterst detaljerade medicinska undersökningar som genomförts under årens lopp. Gift kan också uteslutas. Hennes kropp var visserligen nästan helt förruttnade när hon efter mer än en månad ovan jord kom på undersökningsbordet i Köpenhamn år 1921-1924, men man kunde ändå ta vävnadsprover från henne. För något år sedan konstaterade man att hennes DNA tyvärr inte går att extrahera, så vi kan inte ”klona” henne och låta henne födas på nytt vilket en del människor faktiskt föreslagit på det största allvar. En klon, tillverkad på hennes gener, har såklart inte samma minnen, och kommer heller inte få samma personlighet (därför att den växer upp i dagens värld, och inte för över 3000 år sedan) men vi får åtminstone veta, om hon var 100 % fri från sjukdomar, vilket faktiskt är fullt möjligt. De flesta forskare tror fortfarande, att Egtvedt-kvinnan levde ett sundare och friskare liv än dagens genomsnittsbefolkning…

De senaste rönen visar, att hon minst två, tre gånger deltagit i långa handelsfärder söderut, utanför Danmark, och till Suebernas land i Schwaben, där hon antagligen var född.

egtved_girl_by_ilmarinenkowal-d8j9pfa

Dagens bild: En tuffare, sexigare, sjöfarande, stark och självmedeveten Egtved-kvinna (enda felet här är att hon inte hade skor på fötterna)

Faktiskt ger de nya rönen en hel del ökad trovärdighet åt vad Cornelius Tacitus och andra romerska författare skriver om Suebernas urnordiska ursprung – Romarna var nämligen helt säkra på att Sueber och Svioni, samt Danii, som de sa, sedan urminnes tider hört ihop och haft ett mycket nära handelsutbyte längs bärnstensvägen. Än idag finns det många ljusblonda Schawbiskor – och jag själv har faktiskt sällskapat med minst en av dem – så jag känner till deras egenskaper… Bärnstensvägen är bara ett samlingsnamn för en handelsväg som ibland gick längs Rhone, ibland längs Rhen och Donau ned till Norditalien, och vidare ut i Medelhavsområdet. Man har hittat bärnsten i Egyptiska gravar från Egtved-kvinnans tid, och Egtved ligger vid en havsvik på Jylland, där handelsvägar korsas. På ena sidan ligger Nordsjön, och härifrån kom Britanniens tenn, och mötte Bergslagens koppar. Bärnsten från Baltikum såldes också här, och trakten kring Egtvedt var en blomstrande ängsmark med inslag av björkskog och odlad åker, enligt vad man konstaterat.

Egtveds storhög byggdes förresten av den finaste åkerjorden – två hektar röjdes av från den allra bästa matjorden, enbart för att skapa en monumental grav, vilket är intressant att veta.

srep10431-f1

 Redan tidigt antog man att Egtvedt-kvinnan kan ha varit ett slags ”Majdrottning” eller en prästinna – men inte alls i någon ”solkult” som man felaktigt fått för sig. Tacitus berättar om de sk ”Nerthus-folken” på södra Jylland och de danska öarna – exakt samma trakt som Egtved-kvinnan kommer ifrån. Dessa dyrkade Herta, Nerthus, Njärd, Earth, Gefjon eller den givande jorden i kvinnlig gestalt, och kring Midsommar, skriver Tacitus, besökte gudinnan själv människorna och reste och färdades vida omkring hela riket – som Egtvedt-kvinnan helt säkert också gjorde. Även den sen-hedniska Isländska berättelsen om Gunnar Helming och Frejskonan, gudens Frejs hustru i mänsklig form pekar åt samma håll.

Looe-May-Day-01Seden att utse Majdrottningar är spridd över hela Nordeuropa, och förekom också i Danmark och Sydsverige tills början på 1900-talet. ”Majbrudar” var vanligast kring Valborg, men förekom också kring Midsommar, och att bli vald till Majbrud var oftast ett slags hedersbetygelse – men av tvivelaktigt slag, i alla fall enligt de kristna. På min farmors tid – hon ska också ha varit ”majbrud” i sin ungdom – sa man att man helst skulle ta ”en rikti dansekatta” eller en så illa beryktad kvinna som möjligt, som var van vid det här med sex; till majbrud, och ”den som varit majabrud, får aldrig någon brudeskrud” – för hade man spelat Gudinnan Freja själv inför allt folket, och uppfört Frejas roll, så att säga, kunde det vara svårt att bli gift på ”normalt” sätt efteråt.

Många har påpekat att Egtvedt-kvinnans grav inte innehåller något guld, vilket är ytterst märkligt. Alla andra Ekkiste-begravningar man hittat innehåller massor av guldföremål – några med enorma guldhalskragar – och alla kvinnor (oavsett ålder) är också klädda i långkjol, oavsett när på året de gravlagts. Skrydrups-kvinnan, med sitt mer än 80 cm långa, rikt flätade hår är bara ett exempel. Hon skall ha varit ungefär 18 när hon dog, och är minst 15 cm längre och mycket kraftigare än den taniga och alldagliga Egtved. Hon har mer än ett hekto guld med sig i form av stora, tunga örhängen – men Egtvedt kvinnan har bara en liten bronsring i ena örat, och en inte särskilt fint gjord bätesplatta – bland annat är ornamentens linje-mönster ”fel” gjorda har man konstaterat, och ser ut att vara tillverkade av en ganska klumpig bysmed.

5062268-grafik-egtvedpigenSedan länge har man förstått att Egtved kvinnans klädsel gjorde henne utvald, och att hon sannolikt var en helig prästinna…

Väldigt få forskare har uppmärksammat bältesplattans storlek – den är ganska liten, ca 20 cm – och placering – rakt över skötet ! Den är gjord för att vara blank, och dra åskådarnas uppmärksamhet till sig – man kan tänka sig vilken effekt den gjort i fackelsken – ungefär som en modern ”disco-kula” eller strobe light… Allas blickar kom automatiskt att dras nedåt, emot Egtvedt-kvinnans mage eller rättare sagt in mellan hennes ben.. Det enda dyra föremål Egtvedt-flickan har med sig i graven är faktiskt hennes mycket fint arbetade benkam, som antagligen var ett högstatus-objekt. Överhuvudtaget hade bronsålderns toppskikt mycket konstfullt utarbetade frisyrer – fröken Skrydskrup är bara ett exempel – för kunde man ha råd att låta andra ansa och arrangera ens hår dagligen, var man självfallet mycket rik. Också så långt bort som i Japan (geishas!) signalerar fina kammar en speciell ställning i samhället, och inte bara det… På 1960- och 1970-talen gjordes många fynd i Danmark av små ”danserinde figuriner” i samma snörkjol som Egtved-kvinnan (fast ännu kortare) som gör baklänges-volter, där de visar skötet och vad de har mellan benen

images-3Bronsålderns kvinnor var med all säkerhet inte blyga. Sexualskräck, eller rättare sagt rädsla för kvinnlig sexualitet, är något som kommit med kristendomen. Det här var 1600 år före kristus. På svenska hällristningar från Bohuslän har man hittat sk ”voltigör-figurer” eller kvinnliga och manliga akrobater, som hoppar från ett skepp till ett annat – eller över ett skepp – med exakt samma rörelse som i de danska figurinerna…

VisaBild-1 VisaBild

Manliga figurer har alltid klart utsatt kön, och oftast någon form av (Tors)hammare eller vapen, vilket de kvinnliga figurerna (utan synligt kön) inte har. Samma förhållande råder också på norditalienska ristningar från Val Camonica vid samma tid, och många tror att de också skulle vara gjorda av nordbor, som kommit farande längs bärnstensvägen.  Vid ungefär samma tid som gravläggningen i Egtved, gjordes den här monumentala fresken på Kreta. Bildade och väl utbildade läsare känner säkert igen den…

salto-de-toroDet ”kretensiska tjur-hoppet” rekonstruerat…

bull_leaping_diagram1

Man vet, att i stort sett alla bronsålders-civilisationer (eller ännu äldre kulturer) ägnat sig åt vighets-uppvisningar, akrobatik eller vissa gymnastiska lekar. På Kreta var dessa säkert förbehållna en viss utvald elit, och så var antagligen också fallet i Norden. Den kvinna kunde väljas till Nerthus- eller Freja prästinna som kunde dansa längst, hårdast och snabbast. Att förkroppsliga gudinnan vid Midsommar och uppträda för en hel stam på en centralt belägen plats som till exempel Egtvedt var helt säkert inte för envar – det var en mycket stor ära, och något bara ytterst få, kanske sedan barnsben tränade kvinnor kunde komma ifråga för. Dagens massajer skall ha en liknande vana – männen där hoppar jämfota upp och ned framför kvinnorna i flera timmar, för den som är uthålligast och vigast, måste också vara den bästa jägaren, med de friskaste generna..

images-2Modern holländska, som försöker ta efter Egtved-kvinnan i rekonstruerade original-kläder.. Inte helt lätt, som synes…

När man säger att Egtved-kvinnan är i 100% god hälsa, är det faktiskt inte helt sant. Man vet från gravfyndet, att hon har en läkt spricka på vänster skenben, som hon fick vid ungefär 16 års ålder. Antagligen var det när hon sprang eller hoppade – foten kan ha snubblat på en rot i skogen – men hon bör ha haft ganska god kroppskontroll – eftersom hon inte bröt benet helt, utan sannolikt skuttade till, vred benen fria eller landade på händerna, utan att något besvärligt benbrott eller någon svårläkt skada inträffade. Vi förstår nu också varför hon hade benvärmare om anklarna i graven – som dansare alltid haft i alla tider… Ta dessutom hennes tranbärsfärgade, rosa vin (inte mjöd !) 1,3 liter är mer än tillräckligt för hennes egen konsumtion. Hade hon druckit allt det på en gång, skulle hon sannolikt inte ha kunnat dansa eller uppträda alls.. Kom ihåg att vinet innehöll mer än 18 % alkohol, samt skvattram och pors, vilket lär verka som afrodisiakum och ge erotiska drömmar… Detta – plus massor av honung och fruktos, alltså fruktsocker – vilket är mycket bra i kombination med alkohol, om man vill bli okänslig för träningsverk och kunna dansa hela natten.

Det har påpekats att Egtvedt kvinnans kostymering inte vore helt omöjlig på dagens Rejv-fester i Köpenhamn heller, och att hon hade flera roller. Dels akrobat, dels kärleks-prästinna. Dessutom märlspiken i hennes grav, vilket tyder på att hon var segelkunnig, och de senaste rönen om hennes resor. Räcker detta inte till för att göra henne nog spännande för dagens kvinnor, så finns ju alltid kläderna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sk ”epic fail” eller tragiskt misslyckande… Denna Engelska har som synes inte alls vad som krävs

Många av dagens femininer har nämligen velat bli Miss Egtved. De har försökt klä sig som henne, gå som henne, dansa som henne, leva som henne. En av många, som uppenbarligen svårt fascinerats av Egtvedt-kvinnan är Anni Brögger, en danska som säger sig ha mottagit telepatiska budskap från henne, och även sett hennes danser i en dröm, varför hon numera utför exakta – säger hon – rekonstruktioner av dem. Anni Brögger uppfattar Egtvedt kvinnans danser som påminnande om orientalisk dans (ofta kallad ”magdans” ) och tror att de dansades sakta, med sensuella, svepande och kvinnliga rörelser, fast bevisen i form av figuriner och ristningar tyder på att de kan ha varit mycket snabbare, vildare och mer fysiskt krävande. Den enda motionsform våra dagars civilisation har som tillnärmelsevis påminner om hur originalet kan ha sett ut vore i så fall sk ”Pole Dance” – en konstform som de flesta fördomsfullt nog associerar med striptease och skumma barer.. I Nyhavn, eller någon annanstans.

Hjemmet1Anni Brögger som extatisk prästinna i den vanliga ”brunsåsiga” dräkrekonstruktionen… Som aldrig var sann….

Andra – mer tillförlitliga rekonstruktioner – tar sin utgångspunkt från nyfunnet statymaterial – och visar hur Nerthus- eller Freja-kultens prästinnor antagligen bad, eller påkallade makternas uppmärksamhet.

6a00d834515cf669e20115713a517e970c-pi images-1Nej, Egtved-kvinnan utövade inte en solkult, men var en jordisk fruktbarhetsgudinna…

Kort sagt – Egtvedt-flickan har aldrig helt låtit sig fångas in av forskningen. Många har helt missuppfattat henne, och hon fortsätter att intressera och förbrylla. Än idag har hon sina fans och tillbedjare, och fast hon varit död i mer än tre tusen år, är hon ändå på ett märkligt sätt levande… Hon fortsätter att vara en vild liten sak helt enkelt, i sin alldeles för korta, genomskinliga kjol, sin inte speciellt skickligt gjorda bältesplatta och sin tröja, som mest ser ut som en avklippt T-shirt. (rekonstruktionen här ovan har fel urringning, och är helt enkelt för lång)

Vild sak – du gör var spak rak !

För övrigt är hennes klädsel inte heller unik. Man har hittat flera exemplar av liknande snörkjolar och stretchiga ”toppar” av ”avklippt Tshirt” karaktär, liksom Egtvedt kvinnans dräkt. För övrigt var toppen – mycket tunt stickad ull – också halvt genomskinlig, och kunde dras ned, så att den kunde stoppas in under det brickbandsvävda bältet av tyg kvinnan hade på sig, det som avslutades med två långa tofsar. Effekten var mer som en nätbrynja än en tung och otymplig, bylsig ylletröja, och antagligen var både bröst och bröstvårtor fullt synliga genom tyget – även om sena tiders pryda forskare censurerat bort det också…

ansare_statyett

Figuren från Grevens Vaenge är faktiskt ”topless” och har ingen tröja alls…

DJ1350EgtvedaEgtved kvinnan i en ”städad” söt liten version av Royal Danish Copenhagen porslin…

Dessutom finns minst tre liknande dräkter i Sverige. I Skåne har man – nära Glumslövs backar och Öresund samt Kattarp och Väsby – hittat minst två gravar med bronsbleck till snörkjolar vilket också hittats i en grav från Södermanland som heller inte visas för allmänheten – kanhända därför att den anses för ”porrig” och alldeles för utmanande, vilket en del kristna kritiker tyckt om Egtvedt-kvinnan alltsedan hon hittades. Bronsrören eller bronsblecken måste ha fungerat ungefär som ett rassel-instrument, eller givit ett klirrande ljud ifrån sig, kanske inte olikt en kvinna i högklackat, som går omkring på ett hårt stengolv. Alltsammans för effekt-sökeriets skull, eller för att helt enkelt egga och retas. Sådan var kanhända Egtved-kvinnan – kanhända inte !

Själv träffade jag henne för första gången i original på Nationalmuséet i Köpenhamn för många år sedan, och även om hon inte kan tala eller ge ljud ifrån sig, så kan man så att säga samspråka med henne ändå. När hon dog, hade hon mängder av blommor med sig i graven. Detta – inklusive den lilla mänskliga detaljen med Rölleke-blomman som blev nedpressad av kistlocket, och som lades i graven ögonblicket före kistan stängdes – av någon som antagligen kände henne mycket väl – har också fått folk att fundera…

Hennes död måste ha kommit mycket oväntat, och nästan som en chock för alla runtomkring henne. Det visar bland annat den hastigt iordningsställda ekkistan, samt mängden av blommor hon hade med sig. Helt säkert var hon mycket uppskattad samt sörjd och saknad – man lägger henne inte som den andra gravläggningen i en storhög gjord av mer än 2 hektar högvärdig åkerjord inte för inte, och nära en storman som dött cirka tjugo år tidigare (och aldrig kände henne ens som barn, eftersom hon bevisligen var i sydtyskland då) om hon på något sätt vore oviktig, eller bara ett viljelöst litet kräk, som diverse multikulturalister velat få det till. Allt tyder på att hon var en individ av mycket hög status – utvald och närmast speciell – på grund av vad hon gjorde, eller den roll hon spelade i Bronsålderns samhälle. Det har funnits en tid när jag själv teoretiserat att hon kanske inte velat ha den rollen, och därför varit deprimerad mot slutet av sitt liv – men det motsägs helt av de fynd som nu kommit fram.

Egtvedt-kvinnan var bevisligen mycket rörlig, glad och reste ofta. Hon bör ha tillhört ett litet skrå, eller ett slags elit av prästinnor, som verkligen förkroppsligade Frejas roll på jorden, och det var nog ytterst få förunnat att ens se henne dansa, eller närma sig henne. Dioskorides, den romerska arméläkaren som var ”Surgeon general” eller chef för fältläkarkåren på Augustus tid, noterar att avkok på rölleka är bra för bland annat skavsår och småsår på fötterna, och örten kalldes därför ”Achillea” eller ”tusenbladig soldatört” av honom, liksom den idag lär heta ”herbe militaire” på franska.

I 90-tals musikalen om Egtvedt-kvinnan, lär man ha antagit att rölleke-blomman i graven gavs av en hemvändande älskare, kanske, som kom allt för sent och fann henne död i någotslags tragiskt triangeldrama – men verkligheten kan ha varit tvärtom. Egtvedt-kvinnan var den somr ests ut i världen långväga med skepp, medan hennes älskare – allraminst en hövdingason, faktiskt stannade hemma och styrde och ställde i det egna landet. I nga artiklar ur DN, valhänt skrivna och kanske utan de mer spännande teorierna, samt dessutom i flera fall felaktiga, kan ge oss dem minsta upplysning därom… Det gäller att inte slarva med detaljerna när man undersöker eller diskuterar fornfynd !

Press stopp för dagen: Nytt fynd från Gamla Uppsala (artikel från 1 Juli 2015)

UNT, Uppsala Nya Tidning, berättar idag om ett nytt fynd i form av ett hängsmycke med granatinläggningar från 600-talet. Fyndet har gjorts i samband med utgrävningarna under början av Juni månad, men hittills stått under ”utgrävningssekretess” vilket nog är säkrast med tanke på de många kristna, som härjat på platsen. Det är ett litet kvinnosmycke i guld och slipat glas eller granater i otroligt gott skick. Den höga kvaliteten i kombination med hur välbevarat det är gör det till ett unikt fynd, och det första hela guld och granatsmycke som hittats i Uppland.

smycke-jpg

Vad tidningen inte skriver är att dylika fynd med granatinläggningar har hittats under Merovingertid i hela Europa (beteckningen ”Vendeltid” används bara i ett svenskt kontext, men det visste ni väl redan ?) , och att fynd av svärdsfästen och andra vapendetaljer med precis samma sorts inläggningar inte är okända från Sverige heller. UNT uppger att smycket antagligen är tillverkat i England eller Frankerriket, och att fyndomständigheter tyder på att det offrats eller rättare sagt blotats, dvs grävts ned på platsen i samband med ett hedniskt blot, vilket återigen bevisar Gamla Uppsalas historiska kontinuitet…

Gold+and+garnet-inlaid+mounts+from+a+sword+harness.+(Sutton+Hoo)Svärdsdetaljer och bälte från Sutton Hoo i England – med exakt samma typ av inläggningar

Också från svenskt 500-600 tal är dylika svärdsdetaljer bekanta – man kan hänvisa till fynd från ”Guldrummet” i Statens Historiska Museum i Stockholm. Praktutstyrslar som dessa var mycket dyra, och förbehållna samhällets absoluta toppskikt. Oftast känner arkeologer dem endast som gravfynd, eller just från svärd och praktföremål som avsiktligen blotats till gudarna.

ImageVaultHandlerVendeltida ”ringsvärd” från Sverige

De sk ”ringsvärden” som är bekanta också från frankiska gravar i Tyskland och Frankrike samt Norditalien (Lombardiet) under samma tid har av en del tidigare forskare tolkats som svärdshjalt försedda med Edsringar, som man svor högtidliga eder och löften till vid Ting och liknande. De är allesammans hedniska symboler, och kommer från icke-kristna personer. Vad som gör det senaste fyndet unikt, är däremot att det är ett kvinnosmycke från samma tid och i exakt samma stil som svärdfästena – och det visar klart att kulten vid Gamla Uppsala icke kan ha varit förbehållen endast män.

– Det har tillhört en kvinna av hög aristokratisk börd. Sådana här smycken kunde inte köpas. Det är något hon fått som gåva eller så arbetade guldsmeden för henne. Smycket är i samma klass som det som hittats i de utgrävda kungshögarna i Gamla Uppsala, fast i mycket bättre skick.

citat Per Frölund, Projektsamordnare på Upplandsmuséet i UNT, 2015-07-01

Många platser i Sverige heter fortfarande saker som Frölunda, Fröstuna, Frölund och liknande, och för övrigt kan detta också vara ett släktnamn, som synes. Också Frö eller Frej var en gång Svearnas äringsgud, som bekant – även om vi naturligtvis inte kan veta eller klarlägga enbart med arkeologiska metoder vilken makt eller gudom det nya smyckefyndet en gång i tiden kan ha offrats till av sina trofasta tillbedjare.. Mera om fyndet – och andra saker som nyligen hittats vid Gamla Uppsala skall enligt tidningen visas för allmänheten under hösten.

Tiden går, men Asatron består ! Så är det, och så skall det alltid vara i Svea Rike…

Nyheten om Drakhuvudet från Birka – som inte var någon nyhet…. (artikel från 20 Juli 2015)

För en tid sedan publicerade återigen rikstäckande media i Sverige en arkeologisk nyhet, utan att hålla någon större ordning på sakinnehållet i sina referat och rapporter. Se mitt inlägg om Dagens Nyheters behandling av de nya rönen om Egtved-kvinnan i Danmark för några dagar sedan, till exempel – och hur tolkningarna av ett och samma fornfynd starkt varierat genom åren. Svd, Sveriges Radio, Aftonbladet och andra källor har berättat om hur ”Själva symbolen för staden Birka” ska ha hittats alldeles nyligen.

Vad man helt glömmer bort att berätta, är förstås att handelsstaden och den militära stödjepunkten Birka inte alls hade någon officiell symbol eller något vapenmärke. Allt sådant är sentida påhitt. Vad som verkligen hittats, däremot, är en metallklump med gjutmetall eller tennlegering som mycket exakt passar ihop med den gjutform, som man hittade på ort och ställe redan år 1870. I en del artiklar – bland annat Sveriges Radios – redovisas detta tämligen direkt, men i andra fall är det en smula sämre ställt med vederhäftigheten.

imageHär är den lilla gjutformen från 800-talet – som nu missvisande presenteras som ”ny”. Men – var har jag sett den förut, och var såg jag den först ? Själv har jag som nästan alla av oss människor ett fotografiskt minne för vissa detaljer, ehuru det är oerhört selektivt, och styrt av viljan. Efter att med ett halvt öga tagit del av dagspressens sedvanliga rapporter 15 Maj i år, kontrollerade jag genast med en av mina ”source books” (goda källor och källkritik är alltid en fördel)

Och har man sett – det var som jag misstänkte..

En bok tryckt i ”GDR” 1974, och därför utan ISBN-nummer, köpt i staden Danzig eller Gdansk under det glda 1980-talet början, av en viss Erwin Ortmann, ”The collectors guide to model tin figures” uppger på s 9 att denna gjutform ska förvaras i The British Museum, London. Men är det verkligen sant ?

Historiska Muséets föremålskatalog, som numera finns på nätet, borde ge gott besked – resonerade jag. Såklart finns den där, som föremål nr 107260 och konstigt vore det ju annars, eftersom Fornminneslagen, nu för länge sen ersatt med Kulturmiljölagen, fortfarande förbjuder utförsel av fornfynd från vårt land. Den lilla formen var mycket riktigt utställd på British Museum redan på 1970-talet, för övrigt – men det är en annan historia.

Det har publicerats mycket om Birka på senare år, både sånt som är sant och osant. Jag hade tänkt att återkomma till det ämnet.

Man skriver mycket om påstådda amuletter och symboler. Mer än 3000 gravar har undersökts på Birka. Ingen grav har visat sig vara kristen, trots en forskares uppfattning sedan 1970-talet, då ”kistgravar” eller ”skelettgravar” generaliserats som kristna. Men – vad betyder det ? Nyare fakta vederlägger detta alldeles. Visserligen lär man ha hittat ett litet silverhänge i form av ett krucifix på Birka, men historiska muséets experter menar att detta bara var en enstaka produkt av en silversmed, som annars endast och endast bara lär ha tillverkat Torshammare. För övrigt lär man från Birka ha hittat minst ett trettiotal Torshammare på platsen, emot detta enda krucifix. I tre kvinnogravar från Birka lär man också ha hittat några hjulkors av silver från 600-talet.

Birka_Smycken

Men vad betyder det ? Att gravarnas ägarinnor var kristna ?? – Nej, säkert inte. Man har hittat hjulkorset som symbol redan i Kiviksgraven, redan cirka 1600 år eller mer före kristus; och på ett museum i Turin – Museo di Antichita – beläget i de gamla hertigarna av Savojens palats – såg jag själv innehållet i en Langobardisk kvinnograv från 500-talet – vars ägarinna bevisligen inte var kristen hon heller. Och ändå förekommer där samma typ av hjulkors, denna gång i guld, som ni tydligt kan se överst på min bild här nedan:

DSCF0248

kiviksgravenHjulkors finns i Kiviksgraven också, och korset är inte alltid en kristen symbol – Varför tillskriver svenska arkeologer då ”kristendom” när det gäller gravar på Birka – Arkeologer utomlands har helt motsatt åsikt..

För övrigt har man också hittat en Buddhafigur i Brons på Helgö, inte så långt från Birka eller Björkö i Mälaren, vilket torde vara allom bekant. Vad tyder då detta på ? Att personer på Helgö skulle varit Buddhister ? Nej, de flesta seriösa forskare tror numera inte på något sådant. Birka var inte en multikulturell stad, utan i högsta grad Hednisk. Det vet man, inte minst på grund av det faktum att nära 85 % av alla föremål och fynd som hittats där har ett nordiskt eller svenskt ursprung, och har inget med kristendomen eller Europa att göra. Med tanke på fyndrikedomen, och det faktum att man noga grävt ut och studerat platsen alltsedan Hjalmar Stolpes tid på det tidiga 1900-talet, är slutsatsen också ställd bortom allt rimligt tvivel.

När det gäller det lilla drakhuvudet på gjutformen från Birka, såg jag det här om dagen förevigat som ett drakhuvud till en ny Vikingatida skeppsrekonstruktion nere på Vikingeskibsmuséet i Roskilde, Danmark.

Hedendomen segrar på nytt, och Asatron vinner alltid !

11760181_10153775358631487_708611430364008995_n

Nya fynd vid Gamla Uppsala – ännu en Kungshög funnen ? (inlägg från 23 Juni 2015)

SVT – Statstelevisionen och flera andra svenska media rapporterar idag från Gamla Uppsala en vallfartsort av mycket stor betydelse för all Världens Asatrogna och andra Hedningar – om de fynd man gjort vid några provschakt, placerade vid den sk ”Gudalund” som varit plats för hedniska offer och blot i modern tid, men som tyvärr höggs ned i början av året. Vad man gjort nu är bara en sk ”exploratory survey” eller en provutgrävning. Pengar för fortsatta undersökningar saknas, säger John Ljungkvist, arkeolog vid Uppsala universitet och projektledare för utgrävningen, till Uppsala Nya Tidning, UNT.

staraya-uppsala

De flesta utgrävningar som sker i dagens Sverige är just provundersökningar, eller ”slutgrävningar” föranledda av vägbyggen eller järnvägsbyggen. Som bekant har också många fynd gjorts runt Gamla Uppsala i samband med byggandet av den nya Gävlebanan för ca 2-3 år sedan. En bit från Gamla Uppsala kyrka finns en kulle som man fått upp ögonen för redan tidigare, och gjort mindre grävningar i år 2013. Man försökte avgöra om kullen varit en husplatå, men fann att det fanns en ännu större hög under den. Den stora kullen, som kan vara runt 30 meter i diameter, har byggts över och ”kapslats in” under medeltiden. Kullen dateras till 600-talet och är alltså samtida med de andra kungshögarna i Gamla Uppsala. Högst ett par årtionden skiljer dem i ålder.

Senare skändades alltså platsen av de kristna, som försökte bygga en biskopsborg ovanpå den gamla Kungagraven. Skändandet och vandaliseringen av Gamla Uppsala har tyvärr fortsatt ända in i modern tid. Så sent som på 1990-talet placerade Katolska Kyrkan ut ett altare på Riksantikvarieämbetets mark, helt utan tillstånd, vilket strider emot Kulturminneslagen. Marken är fortfarande i Statlig ägo men överläts i början av året till Statens Fastighetsverk, som nu måste bevaka utgrävningsområdet och skydda det från fler kristna intrång. Ändå har det kristna altaret inte flyttats. Ingen skulle protestera om det låg på Svenska Kyrkans mark, men att placera det rakt på mark som staten äger, och på ett av hela Sveriges viktigaste fornlämningsområden med status av Riksintresse dessutom, är onekligen ett mycket grovt brott som måste beivras. Kanhända ser vi nu början på en upprättelse för platsen, när utgrävningarna kanske fortsätter inom en nära framtid.

3783423preview-jpg

Inuti gravhögen finns resterna av en mycket stor kremering, och en full vapenrustning för en av de första Sveakungarna från 600-talet, tror forskare nu. Hur den ser ut vet ingen än så länge, men till Egil, Adils och Eriks tre stora högar vid Gamla Uppsala måste man nu alltså lägga en fjärde – och antagligen kan denna grav vara minst lika fyndrik som de stora gravhögarna vid Vendel eller Vallsgärde – de som gav ”Vendeltiden” dess namn…

250px-Helmet_from_a_7th_century_boat_grave,_Vendel_era  skoldb

634703046753230000

Döljer sig skatter som dessa i den nyfunna kungagravens djup ?  Än så länge vet ingen utom Asar och Vaner det rätta svaret…Den kristna biskopsgården från 1200-talet, som överlagrade alltsammans är nu gudarna ske pris och lov undanröjd, och jämnad med marken. Gamla Uppsala kristnades nämligen inte förrän då, men nu återställs platsen steg för steg till sitt ursprungliga utseende, och en dag kanske vi åter får fira Tor, Oden och Asarna inuti Gamla Uppsala kyrka – som det är och skall vara !

Tänk vilken triumf det skulle vara för den internationella Hedendomen och Asatron, om vi också fick ett Asatempel här i Sverige, och den ”Svenska” Kyrkan lämnade tillbaka Gamla Uppsala till oss !Den säger ju hela tiden att den skulle vara bättre och givmildare än alla andra kyrkor och samfund – och då är det väl också dags att gå upp till bevis… Tycker inte ni också det, kära läsare ? Kanske vi borde starta en namninsamling…

arkebiskop-jpg

”Massakern vid Muren” (artikel från 17 Juli 2015)

Nu byter jag ämne ett tag, eller för att åter travestera en svensk poet, som också skrivit om Asatro från ett ärligare och renare perspektiv än vissa:

”Jag trivs bäst i fred och frihet / för både kropp och själ / När det klara och det enkla / Får råda som det vill / Där ja är ja, och nej är nej / och tvivlet tiger still”

Historiska Muséet på Narvavägen i Stockholm kanske lockar vissa till besök, en regnig sommardag som denna. Trots att allt färre och färre föremål från det svenska kulturarvet alls visas där; så att allmänheten kan se och uppleva dem, finns där ändå några enstaka bra utställningar, som ”Guldrummet” till exempel.

Jag har alltid varit intresserad av historia och arkeologi. Varför vet jag egentligen inte, men redan som barn slog intresset rot i mig. En del – särskilt vissa fundamentalister och fanatiker – tycker kanske att det här med utgrävningar av gamla gravar och andra sätt att skaffa sig historisk information är något skrämmande eller fult, som man inte ska ägna sig åt. Arkeologer kallas vanvördigt för gravplundrare, lik-tjuvar och annat sådant.  Väldigt ofta har jag mött den ensidigt negativa och nedsablande attityden, men frånsett de invändningar man nu kan ha ur ett andligt perspektiv måste vi minnas att vi nästan ingenting skulle veta om det förflutna, och ingenting minnas av åtminstone förhistorien, eller skriftlösa perioder, lika mycket som senare skeden av vår historia.. Därmed skulle vi heller inte förstå så mycket av skeenden i nutiden, eller ens oss själva..  Och ingenstans kommer vi historiens människor så väldigt, väldigt nära som när vi gräver ut en grav, eller studerar deras kroppar, kvarlevor och skelett in i minsta detalj, liksom deras dräkter, kläder, föremål och vapen..

Arkeologin har kallats för den mest demokratiska av alla vetenskaper. Och det stämmer. Trälens, krigarens och den försvunne enkle medborgarens grav och kvarlevor, ägnas lika mycket uppmärksamhet av arkeologerna som furstens, eller drottningarnas. Allt dokumenteras noga och så objektivt det bara går. Om våra förfäder och förmödrar kunde se hur kärleksfullt deras kvarlevor tas om hand, och hur man med yttersta försiktighet bär dem till säkerhet – de flesta utgrävningar som sker är ju ändå skyddsgrävningar och kommer till stånd för att rädda sådant, som annars skulle förstöras – samt lägger dem till vila i vad som för dem måste framstå som tempelbyggnader, där män och kvinnor i vita rockar gör dem klara för att ta emot allmänhetens dyrkan, och deras minne genom vetenskapen lever för evigt, skulle de nog bli både förvånade och stolta. Jag tror inte att de skulle ha någonting att invända alls, särskilt inte krigarna bland dem – för krigarens roll har alltid varit att göra en insats för sitt samhälle, överallt där det är möjligt.

1812636_278_400_533822abe087c308d0bcec7c

Visby – 27 Juli 1361 – ett viktigt datum i Nordens historia…

På Historiska Muséet går nu en specialutställning över ”Massakern vid Muren” eller slaget vid Korsbetningen, rakt framför Visby murar, 1361. Det var året för Valdemar Atterdags invasion – det år som skulle innebära kulmen på hans stormaktsplaner, och ambitionen att återupprätta Valdemar Sejrs Östersjövälde från 1200-talet. I och med invasionen av Gotland gick han slutligen för långt, och skulle komma i konflikt med den mäktiga Tyska Hansan, som till sist fick honom avsatt, eftersom de ville behålla makten i det nordiska området.

Slaget vid Korsbetningen har fascinerat mig, så länge jag kan minnas. Det har uppenbara paralleller i vår egen tid, som konflikten i Bosnien, det pågående kriget i Syrien eller Putins aktioner emot Krim och Ukraina. Också Gotland står nu närmare en ny invasion – denna gång Österifrån och från Ryssland – enligt vad alla sansade bedömare och experter tror sig veta. Tack vare fullständigt inkompetenta regeringar som Fredrik Reinfeldts eller Stefan Löfvéns, befinner vi oss nu i ett mycket farligt läge, där främmande makt redan övar på att erövra och förslava delar av Sveriges territorium. Och våra politiker gör ingenting, ingenting alls för att förhindra det.

Kanhända kommer ett nytt Katyn, Babij Jar eller andra massakrer inträffa även på Gotland i framtiden, trots att vi varit förskonade från detta – än så länge.

Krigets ansikte är sig ändå alltid likt. En större, aggressivare kultur emot en fredlig befolkning. 1300-talets Gotländska bönder hade redan upplevt Digerdöden, när Valdemars flotta landsteg nära Västergarn, den ödesdigra sommaren för 600 år sedan. Vikingatiden och handelsböndernas tid var över. Gotland hade länge varit en del av det svenska riket, och svenske kungen – Magnus Eriksson – hade förbundit sig försvara Gotlänningarna, men ingen hjälp kom. På sajten ”Guteinfo” – en mycket bra kulturhistorisk sajt – kan ni läsa om dessa mörka tider, då Gotland var lämnat helt utan försvar, och resterna av den infödda befolkningen fick försvara sig emot en utländsk legohär, beväpnad med det allra senaste inom vapenteknologi. Ledade Pansarhandskar, slagsvärd och armborst med fruktansvärd genomträningsförmåga – och runt hörnet – krutvapen… Det finns faktiskt de som påstår – i likhet med vapenhistorikern Josef Alm, som på sidan 44 i sitt klassiska verk ”Vapnens Historia” från 1927 nämner det faktum, att Hanseaterna redan året efter – 1362 – använde kanoner och stångbössor emot danskarna.. Andra källor jag har lät, nämner att Valdemars egen son Christoffer skall ha träffats av en ”bösse” eller en sten vid det sjöslaget, som stod utanför Helsingborg, men på nätet har jag inte hittat någon källa om det..

1_53382a4f2a6b2201ccb53498Gotlänningarnas öde 1361 – idag har de en värdigare viloplats – men kommer liknande händelser snart återupprepas ?

I tre stora slag – vid Mästermyr, Ajmundsbro och till sist Visby mötte Gotlänningarna den utländska övermakten, som kom för att dräpa och förgöra dem. 1800 man – till stor del pojkar, äldre män och till och med invalider – det var allt som fanns kvar – deltog i den sista striden – medan Visby borgerskap – övervägande tyskt – lugnt stod på sin mur och såg på, utan att släppa in svenskarna i sin stad. 1912 började utgrävningar av de tre stora massgravarna vid Solberga-klostret, och så blev korsbetningen genom 1920-talet och fram till Bengt Thordemans undersökningar en av de verkligt stora fynden inom svensk arkeologi. När jag var barn, fanns delar av originalutställningen – vida större och fyndrikare än nu – utställd på Historiska Muséet, men under de sista årtiondena är det bara Gotlands Fornsal i Visby som ens vågat visa dem.

I Stockholm görs det nu med en brasklapp om att småttingar och känsliga personer varnas för att ta del av innehållet i utställningen, men besökare på medeltidsveckan, re-enactors och historieintresserade i alla åldrar vet redan, vad de kusliga upptäckterna i Gotlands jord står för, inklusive hur mycket de betytt för vår kunskap om medeltida rustningar och vapen – särskilt de lamellrustningar som bars av Gotlänningarna…

Allt har analyserats – skadefrekvensen på extremiteter och det faktum att oskyddade vänsterarmar var illa utsatta, liksom det farliga liv Gotlands bönder levde – en del individer har aldrig läkta skador på armbågsleder, eller spår av tidigare skador på kraniet, och det finns män bland de döda (ja, det är faktiskt bara män !) som har fått flera armborstpilar inskjutna från olika vinklar i kraniet. Man undrar hur det gick till – vred sig de döende på marken i plågor, trots att redan första skottet satt i hjärnbarken ? Eller hade danskarna hela kompanier av skyttar, som ideligen sköt från olika väderstreck ?? Det mest dramatiska kranium jag någonsin sett – med inte mindre än fyra pilar stickande ut från kraniet som ett slags ”Mohikanfrisyr” finns inte med i utställningen, men en liknande originalbild visas här…

Korsbetningen
Inte mindre än tre dödande skott – och tre pilar i samma kranium, där en kunde ha räckt… Hur kunde personen ifråga ens stå upp efter den första pilen, eftersom han bevisligen träffades bakifrån, medan han stod och inte låg…?
Redan som pojke fascinerades jag av sådana detaljer, och gjorde mig en bild av vad som hänt – liksom många andra. Sven ”Xet” Erixson målade en gång på 1940-talet en tavla kallad ”Vi på Muren” som sedermera blivit gobeläng – som sammanfattar vad jag redan som 12-åring kände och ännu känner inför Visbys namnlösa döda, och det sätt de fick dö på… med Visby-tyskarna som åskådare och ögonvittnen, som sagt…  Precis som under Gotlands medeltid har vi nu 20 % eller mer invånare i vårt land, som egentligen inte hör hemma här, och som heller inte kan förväntas vara det minsta lojala emot oss svenskar, ifall en invasion nu kommer, eller krig bryter ut. Vi har själva släppt in dessa ”Hanseater” eller ”Migranter” i vår mitt, men inte alla av dem kommer kanske att begå ett såpass nattsvart svek; som de gjorde anno 1361 vid Visby.
2348_53382f779606ee58e17e35e0

Någon ”brandskattning” av Visby ägde – som senare historiker visat – aldrig rum – (bla Dick Harryson och andra populärhistoriker har påpekat det)  men X:ets målning visar den situation, som hela världen och speciellt Sverige stått i och står i, också under det här århundradet. Den rika världen är förhindrade att skicka militär hjälp till Syrien, och göra slut på händelserna där, trots att vi mycket väl kunnat stoppa vansinnet om det inte vore för ett ryskt och kinesiskt veto i FN. Likaså borde aldrig ockupationen av Krim ägt rum, lika lite som nedskjutningarna på Maidan i Kiev – allt om vi ska ta några pinsamt uppenbara paralleller ur vår egen tid… X:ets bild säger allt… Vi har alla blivit passiva åskådare, ur stånd att ingripa, ur stånd att göra något, ovana vid vapenbruk…

Många kända svenska poeter har skrivit om Visby 1361 och Korsbetningen också…
Kändast är kanske Ferlins dikt ”Vid Visby Murar” från 1951 och ”Kejsarens papegoja” (Vem är det idag – kanske Löfvén eller hans Försvarsminister – säg tycker inte ni också det ?)
Vid Visby Murar
Gubbar – förtäljer skeletten,
Sönderbrutna och skraltiga.
Som militärer följaktligen
Skrattretande undermåliga.Uruselt beväpnade även,
Inte en chans på hundra.
Och vad stridde de för? – Den frågan
må dagens cesarer begrunda.
 
 Heidenstam, som levde när de första fynden från slaget först upptäckts, och man trodde att det rörde sig också om Visby-bor, skrev däremot (ur dikten ”Visby”)
Hur hette dina hjältar, säg ?
Det är om namn jag frågar.
— —
Som skärvor falla, svunno vi.
Vi voro endast bladen
som ingen räknar höst och vår
blott trädet lövas och består.
Det hette Staden, Staden….
 

En del tycker illa om Heidenstams dikter, och kallar dem krigsförhärligande. I dagens kväljande och unkna atmosfär av politisk korrekthet får man inte gilla eller godkänna en poet som honom, trots att det han skriver om i grunden är något allmänmänskligt, och kunde gälla även städer som Kiev, Damaskus eller Homs. Är det då fel att skriva något sådant som detta ? – Det tycker inte jag.
Slutligen har kanske också Bertel Gripenberg, en nu bortglömd poet från Finlandssvensk mellankrigstid, också låtit sig inspireras av Visby, anno 1361. Han skrev i sin kända dikt ”Invokation” (1912 – dvs ungefär samtidigt med Heidenstam och de första utgrävningarna nära Visby):
”Fäder i tallösa leder, stolta skyhöga stammar, världshav vars vågor gå med våldsamt dånande kammar, väldiga träd med rötter som ingen i världen mätt, hav med omätligt djup vars botten ingen sett…
”livet är evigt och mäktigt och grymt och isande kallt – intet är jag, men min ras och min rot och min stam är allt”

Här invänder någon mindre begåvad person säkert genast, att Gripenberg säkert var rasistjävel, och att man på inga villkors vis kan läsa eller ens förstå honom, eller hans djupa känsla av samhörighet med människor som levat före honom, och som dött och dödats på det grymmaste vis. Man kan invända att hans syn är alltför idealistisk, och därför föga passande för vår tid, att han inte är inkluderande nog, och så vidare och så vidare i all oändlighet.

1812597_520_345_533834ca9606ee7a6c7de3e0

Men sådana idiotiska påpekanden leder ingenvart.

För egen del ser jag nästan stundligen och dagligen bevis på att människor fortfarande identifierar sig med vad som hände den 27 Juni i Visby, den där dagen långt borta i en fjärran medeltid, och att de bokstavligen försöker gestalta allting på nytt, inte bara genom att försöka skriva dikter eller att måla, som X:et gjorde…
Efter att ha sett Historiskas intressanta utställning i Lördags, gick jag ensam hem med tusen tankar och frågor malande i huvudet… Är också jag själv en av de på muren, en människa som observerar, men inte deltar ? Och hur ska vi göra, när vi ser vad som sker i Världen ?? Ända sedan mina första museibesök, är jag en övertygad fredsvän, en idealist, en känslomänniska, en svärmare, som faller i gråt inför sönderrostade ringbrynjehuvor och inslagna skallar.. Kanske har mina ideal lett mig fel, det är jag medveten om, men jag gick ut i livet som en man; som till varje pris ville vara just idealist, och stå på de svagares sida, emot våld och tusenfald, rasande övermakt. Jag har velat sätta mig till motvärn, och göra något – om bara så symboliskt – för att dagens många ”Visby 1361” inte ska få upprepa sig…
 
Yrkesval, karaktär, saker jag gjort, sagt och skrivit. Allt påverkat av historiska sammanhang och skeenden, långt före min tid men ändå välbekanta, i all sin fruktansvärda meningslöshet. Hur undviker vi, att de någonsin upprepas ? Endast aktiv handling hjälper – i ord eller på annat sätt. Handling och Tanke i sann, Hednisk förening. Endast så kan freden och framtiden tryggas. Det är, nu som förr – min fasta övertygelse – även i den sommar, då de flesta svenskar ingenting gör och bara solar sig i sin egen oförmåga, precis som vanligt.

”Svinestien” i Danmark avslöjar hur PK-eliten förvrider historien… (inlägg från 3 Augusti 2015)

Kommer ni ihåg mina bröder och systrar i Särimner kring Galleri Svinestien i Odense ? Jag har skrivit om detta utmärkta galleri förut, se under rubriken ”hedningar utomlands”. Galleriet är inte bara en samlingsplats för Mittfyns olika konstnärer, utan ett verkligt litet kulturcentrum.  I Juni i år tog ”Svinestien” upp hur en suspekt tysk kvinnlig ”forskare” vid Göteborgs Universitet, en viss Annika Bünz, som tydligen titulerar sig museipedagog. Hon har åkt runt bland 36 svenska muséer, och därefter skrivit avhandlingen Upplevelser av förhistorien. Analys av svenska arkeologiska museiutställningar (2015) men hennes syfte är varken renhårigt eller vetenskapligt, avslöjar den danska sajten. Bland annat påstår hon att alla de 36 undersökta muséerna ger en felaktig bild av förhistorien, därför att:

De är ljushyade, ljushåriga och de har alle ljusa ögon. Tonen på håret varierar mellan nästan blond, halm och lite mörkara rött och på ögonen mellam gråblått og grönaktigt, men det är ingen som har en djup brun nyans på håret eller svart hår, ingen har bruna ögon och ingen har en mörkare ton på hyn. (s. 125)

och den dasnka sajten kommenterar:

Jamen, det er jo aldeles frygteligt! Hvor er åbenheden og tolerancen og det multikulturelle samfund? Hvor er mangfoldigheden og shawarmaerne og den inter-religiøse dialog og Zlatan og kebabberne og hele den tyrkiske musik? Det er jo rendyrket racisme ?

Fast vem är det som är just rasist, förresten ? Är det inte just Annika Bünz själv, när hon vägrar att acceptera den moderna genetikens analys av bla. mitokondie-DNA från våra förfäder ?

022

Allt detta måste nu ändras och förvrängas, så att man blir mer ”inkluderande” tycker rasisten Bünz, tvärtemot bättre vetande.  I mycket beror detta på att det faktiskt inte fanns några brunhyade individer här under vikingatid eller tidigare perioder. Sanningen skall alltså utplånas, eller åtminstone kamoufleras och alla utställningsobjekt förändras, kräver rasisten Bünz.

021

Annika Bünz. En ganska skrämmande bild, eller hur ? Hon är rasist, helt enkelt…

Den danska sajten beskriver hur Bünz vägrat utgå från naturvetenskapliga fakta, och istället baserat hela sin argumentation på politiska beslut, bland annat den berömda kulturpropositionen, 1996/97:3 alltså den, vari dåvarande Kulturministern Marita Ulvskog redan i inledningen fastslog, att ”Sveriges historia har ingen betydelse”. Några vetenskapliga argument redovisas inte, och istället upprepar rasisten Bünz hela tiden papegojmässigt tesen om en multikulturell forntid (var är bevisen för att det var så i verkligheten ?) samtidigt som hon konstaterar att:

Individen bakom forskningen och den som skapat berättelsen tenderar att styra vad som framhålls vara viktigt och vad som framhålls vara mindre viktigt. Och det går ju utifrån rådande normer i den samtid som forskaren lever.

Det är precis det som man kan konstatera om Bünz egna starkt rasistiska påståenden, och hela den politiskt styrda museipedagogik hon nu vill skapa… Nästan alla källor, från de arabiska källskrifterna som Ahmad ibn Fadlan beskrev alltid Väringarna eller Ar-rus som ljust högvuxna, ljushåriga och blåögda – och exakt samma beskrivning återfinns i alla frankiska och engelska källor. När man nu oblygt försöker stryka, ändra, sudda och vinkla hela historien, ägnar man sig just åt ren rasism eller PK-tänk, menar den danska sajten.

011

Nej tyvärr. Våra egna förfäder såg faktiskt INTE ut såhär…

För tre dagar sedan hade också den danska Socialdemokratiska dagstidningen Politiken också en artikel om just såkallad museipedagogik, och hur den bör vinklas för att vara politiskt korrekt, enligt de åsikter som tidningens recensent för fram. Politiken är nu den tredje största dagstidningen i Danmark, men tillhör samma förlag som kontroversiella Jyllands-Posten, känd för sina Mohammedkarikatyrer.

Man kommenterar nu ett nytt kulturcenter i Jellinge, baserat på ”upplevelsemiljöer” eller rättare sagt ett slags politiskt korrekt multimedia-show, runt Jellingestenen, rest av Harald Blåtand på sin tid, alltså ”den Harald som gjorde alla daner kristna” enligt stenens både skrytsamma och direkt felaktiga text. Man blev ju aldrig kristen i Skåneland eller Göinge, och heller inte på Jylland, förrän sådär 200 år senare. Nästan alla forskare är nuförtiden överens om, att denna ”kristnandemyt” är fel.

Politikens recensent tycker, att Asatron skildras i en alldeles för positiv dager, nere på Jellingecentret. Man måste alltså negativisera och demonisera den, enligt Politikens slutsats, eller vad är slutsatsen förresten ?? Att man inte får säga något positivt om Asatro, eller vad ? Man skriver:

Asatroens myter folder sig ud i et nærmest abstrakt univers, med lyseffekter og store plexiglasinstallationer, der skal illudere Ask Yggdrasils rødder.Det er den åndelige dimension, der betones her, mens det er fakta og samfundsforhold, der fokuseres på, så snart omvendelsen til kristendommen sker. Denne kontrast medfører uvægerligt en idealisering af den oprindelige nordiske tro. Det fremstår som en tabt uskyld, en overgang ikke bare fra et trossystem til et andet, men fra det spirituelle til det sekulært strategiske.

Samtidigt med detta visar man flummiga skuggbilder med Torshammare, som alla förvandlas till kristna kors – vilket tydligen skall vara objektivt. Man visar Biskop Poppo, som enligt traditionen ska ha burit järnbörd för att lura de dumma nordmännen, och han visas realistiskt med en glödande järntacka i sin hand, trots att man inte har det minsta bevis för att det högst eventuella ”kristnandet” verkligen gick till på det sättet.

Och detta skall alltså vara ”objektiv museipedagogik” i PK-elitens tidevarv... Man kan bara småle. Redan Politiken, nere i Danmark, konstaterar att det behövs något annat än både politisk korrekthet eller krass kommersialism eller kitsch, om vi skall få någon korrekt bild av vår egen forntid, eller vad Asatro är idag, vilket åtminstone delvis är en helt annan sak.

08Och de såg INTE ut såhär heller… Kitsch är lika fel som ”PK-vikingar”

Nytt långhus utgrävt på Island – Reykjavik större och äldre än man trott.. Och lite om Birka (inlägg från 4 Augusti 2015)

Ett vikingatida långhus är under utgrävning på Island, meddelar Islandsbloggen. Mitt inne i det moderna Reykjavik har man hittat beviset för att forntidens stad var mycket större än man anat, och att den hade flera bebyggelsekärnor och inte bara en. Huset är minst 20 meter långt och 5,5 meter brett, med en mer än 5 meter lång eldstad i mitten. Nu skall det byggas ett hotell på platsen, och antagligen kommer hotellet byggas ovanför resterna av långhuset, så att besökarna kan se eldstaden genom ett glasgolv av modern design, uppger Islandsbloggen med stöd av Morgunbladid.

I långhuset har hittats brynen av norsk täljsten, vilket visar att man importerat dessa varor. Täljsten finns också i Islands vulkaniska inland, vilket tyder på att långhuset byggdes av Vikingatida nybyggare, som inte kände till detta faktum. Tidigare har man också hittat lämningar efter långhus inne i Reykjavik som bevisligen är äldre än 872 vilket gör Reykjavik till Nordens äldsta huvudstad.

borg

Vid Borg på Ofoten har man dock hittat långhus på över 120 meter… Det kan man kalla Hövdingahall och Gudahov

Oslo grundlades på 1040-talet, enligt ”Heimskringla”. Köpenhamn är en helt kristen stad och vida yngre, eftersom den grundades av Mördarbiskopen Absalon Hvide på 1100-talet, han som kallades ”Skånes djävul” och slaktade 100 000-tals hedningar, också i Polen, Tyskland och hela Baltikum.Nya utgrävningar visar emellertid, att det fanns vikingatida handelsgårdar från 1040-talet under Kongens Nytorv, så Köpenhamn är också äldre än man antagit. Helsingfors skulle inte funnits alls om det inte vore för den svenska centralmakten eller Gustav Vasa, som grundade staden på 1540-talet, som ett bålverk emot ryssen. Samma sak kan man nästan säga om Stockholm, för när ”Mälarens lås” etablerades under 1250-talet, då var nästan huvuddelen av befolkningen i Norrland, Lappland, Finland och Baltikum faktiskt fortfarande Hedningar och inget annat. Namnet ”Estbröte” direkt Väster Stockholmen, visar i alla fall tydligt vem man måste försvara sig emot, även på den tiden.

391459_10150355384578912_758608911_8282077_1869348384_n

Men det vi kan kalla huvudstäder i Norden har funnits längre än så. Redan omkring år 700 var Ribe på Jyllands västra kust i Danmark en viktig handelsstad. Ribe hade inga kyrkor alls förrän under 1000-talet, eftersom Rimbertskrönikan berättar om hur Ansgar och hans patrask till katolska munkar blev utkörda därifrån, efter att ha försökt handla med småpojkar och trälbarn, som de ville ”kristna”. Också Hedeby och Slesvig (Salsawig, som faktiskt nämns i en del arabiska krönikor, och var den enda stad i Norden som alls fick besök av arabiska  eller judiska köpmän – några andra städer fick det inte – bevis för den saken har aldrig hittats, varesig av arkeologer eller historiker) grundades under det tidiga 700-talet, och stod länge emot den kristna ohyran.

Ibland får man höra struntprat, som att Birka – grundat redan i slutet av 700-talet, och med föregångare vid Helgö redan på 400-talet skulle varit en ”Multikulturell” eller till och med kristen stad. Men så var det aldrig. Inget kunde vara mer felaktigt. Det bevisas av nyare Birka-forskning under 1990- och 2000-talen, som man bland annat kan läsa om i denna bok. Av de mer än 30 000 fynd som grävts upp, och mer än 3000 undersökta gravar kan man se, att bara ungefär 5 % av alla föremål som hittats, kom från utlandet. Av dessa var nästan 80 % från Finland eller Baltikum, samt Novgorod (dvs Holmgård, som var en nordisk stad) trakten i Ryssland. Mindre än 1 % av alla föremål kom från resten av världen, och 95 % av alla föremål man hittat, var tillverkade i Sverige.

Detta betyder bara och endast bara en enda sak. Birkas kultur var svensk, eller inhemsk, för det var Sveakungen som grundade Birka i Svithjod, eller Svea Rike.

Det har aldrig hittats en enda bevisligen ”utländsk” person begravd på Birka eller Björkö, inte bland de mer än 3000 gravarna. Man har spekulerat om att några döda i de sk ”kammargravarna” nära Birkas fornborg (där Ansgar aldrig någonsin blev insläppt, och heller aldrig någonsin predikade) kan ha varit ryssar eller ryskor, men det är också allt. Och av alla – mer än 30 000 – utgrävda föremål, så är det bara ett, som i ett endaste enda – som med säkerhet kan vara kristet. Torshammare däremot finns det mer än ett trettiotal. Och vad gäller de påstådda ”kristna” gravfält som en kvinnlig socialistisk forskare på 1970-talet tyckte sig se spår av, har man idag helt ändrat uppfattning. Tre kvinnogravar på ett gravfält (med mer än 80 gravar) innehåller visserligen solkors – men solkors fanns bevisligen redan i Kiviksgraven på bronsåldern, och då fanns ingen kristendom överhuvudtaget, det måste vi vara medvetna om.

birka_smyckenOm tre enstaka gravar av 3000 innehåller solkors – bevisar det då att en hel stad var ”kristen” ? Knappast…

images-6

Men solkorset som symbol (se 3:e och 8:e hällen ovan) fanns bevisligen redan på bronsåldern – och då fanns ingen kristendom alls !

Det enda hållbara och påtagliga beviset – 1 enstaka fynd av mer än 30 000 – vilket innebär att kristendomen inte alls var vida spridd under de mer än två århundraden som Birka befolkades av mer än 1000 personer i sådär 10 generationer (uppgifter går isär, men det kan ha funnits mer än 14 000 ”Birkabor” medan staden fanns till) var bara en – som i en enda – alls kristen. Det var personen som bar detta lilla hängsmycke, och hurpass väl den personen alls ”förstod” kristendomen kan man också ha delade åsikter om.

a9cdc09427e08360a7d46b1ab1eeda87

På Historiska Muséets hemsidor kan man läsa att detta lilla krucifix också var tillverkat av en lokal silversmed, som antagligen var mycket bättre på att tillverka Torshammare och andra hedniska smycken, eftersom hans formvärld och bildspråk var helt hedniskt. Och smeden själv kan mycket väl ha varit hedning, även om vi inte kan bevisa det enbart från fornfyndet ifråga.

I Ansgar-krönikan står att läsa, att Ansgars lilla taffliga träkapell, som han fick på lånad mark eller ”ofri grund” enligt lagarna, bara stod i tre år. När Nithard, Ansgars övernitiske efterträdare, kom från Tyskland och började predika emot alla andra gudar och makter, samt tog sig före att begå mordbrand och massa andra våldsdåd, körde Birka-borna helt sonika ut honom, och det var slutet på all kristen närvaro i Sverige på minst trettio år. Sverige kristnades inte alls med Ansgar. Inga kyrkor i Sverige är äldre än kring 1070 eller sent 1000-tal, och först på 1200-talet eller ännu senare fanns de utanför Skånes, Västergötlands och Upplands centralbygder, eller utanför Gotland och Öland.

Birka var inte ”Multikulturellt”. Och heller inte kristet.

Tor Hjälpe och Bättre !

190px-Thorshammer,_Mjölnir_neu

Havängsdösen skändad – Vem ligger bakom dådet ? (inlägg från 2015-08-31)

Om nu IS förstör UNESCO Världsarv och kulturminnen i Syrien med hjälp av sprängmedel (se föregående inlägg) så är det i vissa avseenden precis lika illa i vårt eget land. Här hörs inga detonationer, men landets yppersta kulturminnen förstörs här med. I början av Augusti kom det fram hur Havängsdösen inne på Ravlunda skjutfält under lång tid systematiskt förstörts av vandaler. Lokaltidningen Ystads Allehanda var först att skriva om skadorna som har vållats av eldning direkt på toppstenen och kantstenarna hos ett mer än 5000 årigt megalitmonument från bondestenålderns början.

Det är inte första gången detta sker. Redan 2014 dokumenterade Ystads Allehanda via Länsantikvarie Lars Romberg i Skåne Län och arkeologen Lars Jönsson på företaget Österlenarkeologi hur en eller flera personer försökt skada ett av Sveriges absolut viktigaste fornminnen. Kanske har det gjorts därför att dösen, som upptäcktes i början av 1800-talet, var en av de första verkligt stora gravhögarna, som bevisade att man övergått till fast bebyggelse och hävdade äganderätt till detta land. Sverigehatare och Paganofober, som hatar Hedendomen, Asatron och all vår inhemska kultur kan mycket väl ligga bakom dåden.

Underligt nog verkar Länsstyrelen inte ha gjort någon Polisanmälan, trots att det skedda måste rubriceras som Grovt Fornminnesbrott, vilket kan ge fängelse i upp till fyra år (21 § 2 Kap Kulturmiljölagen) Lagen säger uttryckligen, att ingrepp som skett vanemässigt eller berör ”fynd av större värde eller omfattning” är att betrakta som grova, och måste bestraffas fullt ut.

1280px-Havängsdösen_2015-1

Havängsdösen ligger mycket monumentalt i landskapet, med utsikt över Hanöbukten inne på Ravlunda skjutfält

Enligt den första artikeln från 2014 skulle företaget Österlenarkeologi ansvara för, att skadorna reparerades, men så verkar inte att ha skett. Istället har nu topphällen – en enorm stenbumling på över 4 kubikmeter solid granit – nu spruckit, enligt vad Sveriges radio, Tidningen Metro och Aftonbladet samstämmigt uppger. Hur har detta kunnat ske ? Varför har ingen myndighet reagerat ?? Ett bål av de dimensioner som krävs måste ju rimligen vara synligt vida omkring och kan knappast ha anlagts av en person, eftersom det torde krävas ordentligt med ved för att spräcka en mer än metertjock häll.

1280px-Havängsdösen_2015-2

Foto från Wikipedia. På kantstenen närmast kameran till vänster i bild syns tydligt stora vittringsskador, som kan ha tillkommit via eldning

Sunt förnuft har satts ur spel” säger Lena Alebo från Österlens Museum till Sveriges radio P4. En massa personer har låtit sina barn springa omkring hur som helst, och använda gravkammaren som lekplats, vilket är farligt, eftersom det fyra kubikmeters stenblocket som bildar dess tak nu hotar att rasa in. Är det ”fornsedare” eller andra sämre folkelement som har varit i farten ? frågar Hedniska Tankar. – Ja, vem vet.

När Havängsdösen upptäcktes, konstaterade man att det var en ensamgrav. Skelettet efter en man, troligtvis en hövding; hade begravts på platsen tillsammans med en mycket stor och tung flintyxa.  Senare har forskare påpekat, att gravkammaren är mycket exakt orienterad efter Vårdagjämning och Höstdagjämning. Precis som för 5000 år sedan går solen upp i öster ute över havet, och exakt klockan 0600 Vårdagjämning och Höstdagjämning badar gravkammaren i solljus. Det är förstås ingen tillfällighet, efter vad ”arkeoastronomer” tror. Havängsdösens konstruktörer hade klar kunskap och avsikt bakom vad de gjorde. Man kan jämföra med andra stenåldersmonument som New Grange på Irland, eller Stonehenge i Storbritannien. Tilläggas bör, att New Grange faktiskt är lika gammal som dösen i Haväng, och kommer från samma historiska period. Det astronomiska kunnande som fanns i forntiden, var inte begränsat till de brittiska öarna, som en del ”wiccaner” och andra har hävdat. Våra egna förfäder var minst lika kloka, och samma kunskap fanns också här i Norden, fast man nu håller på att försöka undanröja alla arkeologiska bevis, som vi  kan se av den senaste tidens händelser.

1952 konstaterade man enligt RAÄ, Riksantikvarieämbetet, att Statens Historiska Museum slarvat bort både flintyxan och skelettet, som inte kunde återfinnas i dess arkiv. (klicka på länken så kan du se en karta, som TYDLIGT visar hur dösen ligger INNANFÖR Ravlunda Skjutfälts gränser. (avståndet till skjutfältets gräns är mer än 250 meter, så ingen kan knappast gå in där ”av misstag” eller utan att se skyltar och avspärrningar i form av taggtråd i terrängen.

Behöver man ens påpeka att ett militärt skjutfält är olämpligt som lekplats för barn, och att allmänheten inte äger tillträde dit alls, när skjutningar pågår ? Platsen borde vara avlyst och tydligt markerad, om inte via Länsstyrelsens, så i alla fall genom Pansarregementet P7:s försorg, eftersom det är P7 som har ansvaret för Ravlunda-fältet.

HavangsdosenC1En soluppgång som i tidens gryning – men en bild från några år sedan, när Havängsdösen var oskadd efter 5000 år och mer av historia… Varför kunde den inte ha fått stå i fred ?

Så länge Ravlunda Pansarskjutfält var brukat, så länge klarade sig också dösen vid Haväng. Detta är dock inget unikt fall. Också flera andra kända svenska fornminnen och fornfynd, som den kände Granhammarsmannen från bronsåldern, till exempel har klarat sig oskadda till våra dagar, bara därför att fornfynden var belägna just inne på militära skjutfält. Också Stonehenge i England låg en gång innanför avspärrningarna till det gigantiska pansarskjutfältet Sailsbury plain, och därför har Stonehenge klarat sig från det mesta av bebyggelse.

SONY DSC

Civilisterna byggde ett jättelikt ”visitors centre” och en parkering. Stonehenge fick stå orört, så länge brittiska armén hade befälet…

Från ravlunda-fältet sköts pilprojektiler till stridsvagn 122 – i utlandet känd som ”Leopard” och här skedde också Luftvärnsskjutningar emot flygande mål. Mitt eget första möte med den väldiga dösen vid Haväng skedde redan 1984 – när jag själv låg förlagd nära Havängsåsen en Midsommarhelg, och jag kan fortfarande minnas hur vackert och stämningsfullt där var. Alla visste vi att det rådde eldningsförbud på platsen under de torra sommarmånaderna, och i vår bataljon fanns inte en enda man bland fler än 800, som skulle ha den ringaste tanke på att bryta emot det förbudet. Ingen körde sina fordon upp på kullen där Dösen stod och ännu står, och inga larvfötter satte märken i det låga gräset. Vi visste alla, att detta var en helig plats, och om vi alls gick dit, skedde det som vid en gudstjänst – för vi försvarade vårt land. Vi hedrade och respekterade de döda. Och se – hur det blivit nu. Inte ens myndigheterna, som utgörs av P7, Länsstyrelsen över Skåne Län och Kommunen tycks vilja polisanmäla vad som hänt, och ingen gör något åt saken.

Det är dags att agera, om än bara symboliskt.

Själv utfäster jag nu en belöning på 1500 kronor SEK (motsv 180 USD eller 160 EUR)  till den person, som först kan ge mig ett säkert tips och en säker ledtråd till de missdådare, som gjort detta. Informationen kommer att överlämnas till vårt lans Polis, så snart det är möjligt. När brottslingen eller brottslingarna är dömda och lagförda, ger jag er gärna pengarna – men det kan dröja – med tanke på hur illa vårt land numera fungerar… Annars finns också andra sätt att skipa rättvisa, förstås – men de kan vi kanske glömma för tillfället, eftersom jag anser; att lagarna och lagarnas anda i vårt land bör upprätthållas, så långt det alls är möjligt. Frid måtte råda – Tor hjälpe och bättre !

Leopard-2E-firing-01”Friheten är alltid värd att Försvara – liksom vårt lands Historia !”

No-Pasaran-2012-as-worn-by-Nadezhda-Tolokonnikova

Skändningen av Havängsdösen nu polisanmäld… (inlägg från 2015-09-05)

Kommer ni ihåg Havängsdösen som jag skrev om i ett tidigare inlägg ? Nu rapporterar lokaltidningen Ystads Allehanda från platsen en andra gång, och konstaterar att det faktiskt rör sig om flera eldhärdar och inte bara en, vilket bevisar att en av Sveriges viktigaste fornlämningar utsatts för målinriktad förstörelse. Antikvarie Rickard Lindberg vid Länsstyrelsen i Skåne län säger till tidningen att man denna gång kommer att göra en polisanmälan – men han förklarar inte varför Länsstyrelsen underlät att göra det förra gången, när toppstenen på dösen – ett mer än 2,7 x 2,0 x 90 cm stort block av mer än tio ton solid granit – eldades sönder.

100147Man kan inte elda sönder mer än tio ton tunga och metertjocka granitblock som hållit i mer än 5000 år med en liten korvbrasa. Det krävs mycket bränsle för att åstadkomma sådana skador, som alla förstår.

Kontrollen vid Haväng verkar minst sagt bristfällig och slarvig. Lena Alebo vid Österlens Museum påstår för Ystads Allehanda, att det skulle röra sig om personer som ”av oaktsamhet” skulle ha grillat korv och liknande på platsen – trots att bevis föreligger för att detta är mycket allvarligare än vad myndigheterna påstår. Man eldar inte sönder ett tak av mer än tio ton solid granit med några små pinnar, eller några kolbitar från en utegrill. För det första ligger Havängsdösen mer än 200 meter in på Ravlunda Pansarskjutfält som är avspärrat med tydliga skyltar i terrängen, liksom alla skjutfält i hela Sverige.

mainimageMan kan inte ljuga och i efterhand påstå, att personer ”av oaktsamhet” skulle ha passerat de här skyltarna, på väg in till dösen. De vet helt klart vad de gör.

fornsök

En karta från Fornsök – Riksantikvarieämbetets eget register – visar tydligt och klart hur Havängsdösen ligger mer än 200 meter in på Skjutfältet. Blå linje = gräns för skjutfält

Enligt Lagen om Militära Skyddsobjekt får man inte beträda skjutfält och liknande utan tillstånd, dvs under den tid skjutningar pågår. Vid Ravlunda omfattar denna tid i och för sig inte hela året, utan bara ett litet antal dagar, men både Länsstyrelsen och Österlens Musuem har här fel i sak. Lag 1990:217 utesluter helt alla möjligheter till ”oaktsamhet” – sådana löjliga argument gäller faktiskt inte, när man har med just den lagen att göra – för skyltarna i terrängen gäller – man kan inte i efterhand påstå, att ”man inte såg dem” osv osv. Dessutom måste personen eller personerna ha dragit med sig åtskilligt med bränsle till platsen. (Det rör sig sannolikt om flera personer, som vid upprepade tillfällen orsakat skada – återigen – man kan inte hävda ”oaktsamhet” som juridiskt argument – för det är nonsens)

Vid Havängsdösen finns inga träd, eftersom den ligger i ett öppet landskap.  Närmsta vedkälla av större omfattning finns mer än 200 meter därifrån, som kartor tydligt utvisar, och dessutom måste man bära veden upp på en skarp, mer än 40 meter hög kulle för att alls nå platsen, där Havängsdösen står. Skulle man kunna göra allt det omedvetet, eller ”av oaktsamhet” ? Man behöver inte precis vara Leif GW Persson för att räkna ut vad som hänt – vanligt sunt förnuft visar, att det här är ”fornsedare” eller Sverigefientliga element som varit i farten – målinriktat, och flera gånger.

Dessa har både motiv, tillfälle och är tillräckligt många för att genomföra vedtransporterna, och allt det andra – och bryter emot Lag 1990:217 som ger myndigheterna alla lagrum de behöver.

Vi får nu alla hoppas, att Länsstyrelsen sänder in sin Polisanmälan, fortast möjligt. De tidigare händelserna, inklusive spräckandet av takhällen borde också rimligen bli föremål för anmälan, efter det att man fullgjort sin skadeutredning – som Länsstyrelsens kulturmiljöenhet nu ska göra, enligt vad Ystads Allehanda uppger. Ok, nu arbetar jag inte för Österlens Museum eller Länsstyrelsen i Skåne län, men en ordentlig ”heads up” på vad som pågår vid Haväng är nog av nöden.

Länsstyrelsen kan mycket väl ta kontakt med Vakten P7, som faktiskt har kontroll över skjutfältet, kan rondera där med bevakningspersonal om så behövs, och på så sätt förstärka kontrollen vid Haväng, vilket uppenbarligen behövs – på förekommen anledning… Viktigt att förstå är också att dösen ingår i en hel fornminnesmiljö från stenålder och vidare framåt, och om en del förstörs, kan också andra delar få fornsedisk ”påhälsning” – därför måste man agera i tid, och få bukt med de här personerna. Själv ger jag fortfarande – som utlovat – 1500 kr ur egen ficka till den eller de som kan komma med upplysningar, som leder till att de här personerna lagförs, döms och grips – vilket jag kommer betala ut, så snart dom har fallit.

kulturmiljö

Ur en tidigare kulturmiljöutredning, gjord på grundval av fornminnesregistret. Dösen är en del av en hel miljö. Förstör man delarna, påverkar man också helheten i kulturlandskapet.

I vilket ”Ystads Allehanda” också fått Hedniska Tankar… (inlägg från 2015-09-10)

För en tid sedan skrev jag om skändningen av Havängsdösen i Skåne, en av hela Sveriges mest kända och värdefulla fornminnen genom 5000 år. Någon eller rättare sagt några har förstört en mer än metertjock toppsten, som väger över tio ton, och detta kan inte alls ha uppstått via ”spontangrillning” av korv, eller något annat sådant. Detta är helt klart. Enligt anonyma tips, som nu kommit mig till del, rör det sig om sk ”fornsedare” som besökt platsen i omgångar. Chefredaktören för Ystads Allehanda, däremot; vidhöll 2 September i år fortfarande det fullständigt orimliga, att det skulle vara ”drullar” eller andra obetänksamma personer, som i oförstånd vållat allt detta – och de skulle alltså inte ha sett skjutfältsmarkeringarna, som omger platsen – också det en föga trolig slutsats. Dessutom skulle de alltså bara ”råkat” ha med sig stora mängder ved, sk ”acceleratorer” eller bränsle, upp till den i ett helt trädlöst landskap belägna platsen, och bara ”av en händelse” råkat bära alltsammans uppför en 40 meter hög kulle. Hur troligt är detta ?

Kanhända har man inte samma information som jag, och kanhända ingen tid att läsa bloggar, men faktum kvarstår. Ystads Allehanda menar att Länsstyrelsen i Skåne Län borde göra mycket mer för att skydda sina fornminnen, och det menar jag också.

Havängsdösen-Österlen

Hur kan någon bara ge sig till att vanhelga och förstöra en sån här vacker plats, som varit fredad i mer än 5000 år ? Varför vill man elda upp och förstöra den ?? Gåtan kvarstår tills vidare olöst, men ”fornsedare” lär ligga bakom…

Tidningen nämner den kontroversielle och i vissa kretsar famöse amatörarkeologen och sk ”arkeoastronomen” Bob Lind, vars aktiviteter vid bland annat Ales Stenar torde vara väl kända för folk i Ystadstrakten. Han har också rört sig i och varit synlig i ”fornsediska” kretsar och är känd för många minst sagt djärva och förbluffande teorier, men är ändå en stor fornvän. Det kan röra sig om personer som funnits i trakten och de gäng eller den miljö jag nu nämnt, men som flyttat till andra delar av landet; men vi ska kanske inte spekulera.

Ystads Allehanda skriver att den verkliga orsaken är att Länsstyrelsen glömt att tala om eller informera om hur man skall bära sig åt, då man besöker heliga platser, eller större väl synliga fornminnen. Det håller jag också med om – men man kan inte bara hänvisa till ett myndighetsansvar.

Vuxna människor måste faktiskt kunna ta ansvar för sig själva och sina handlingar också. Jag har gång på gång berört detta, och glömmer inte bort vad jag dessvärre har sett i en del sammanhang, och vad en del samfund har sysslat med. Tydliga skyltar behövs, säger Tidningen. Då kan det också vara på sin plats, att tydligt och klart tala om, vad man anser.

Jag minns en del ”blot” och liknande sammankomster i Stockholmstrakten jag medverkat som gäst på, bland annat ett på Djurgården i Stockholm, som jag tidigare berättat för er om där den som skulle föreställa ”Gode” eller förestå alltsammans var ”synbarligen påverkad” som det heter i Juridiska sammanhang, och det till sådan grad, att busschauffören som skulle köra 69:ans buss (ja, av en händelse hamnade jag på samma buss som dessa personer – även om jag försökte undvika det) tvärstannade och vägrade köra vidare, därför att vederbörande inte kunde hålla reda på sina egna barn, som sprang kors och tvärs i bussen och skrek och tjoade (nåja, det var inget emot somliga vuxna) vilket innebar risk för att de skulle kunna skadas och falla omkull vid en inbromsning. Liknande exempel på dåligt beteende i vissa kretsar lär man ha sett i Skåne också, enligt vad representanter från Österlens Museum sagt tidigare. Nu i höst lär ett antal sammankomster i Stockholmstrakten ha blivit inställda – och det är nog lika så gott, säger jag. Skall ceremonier i ”fornsedisk” eller Asatrogen anda alls hållas intill eller till och med på ett fornminne, så gäller givetvis att man måste visa den yttersta aktsamhet om platsen – det är faktiskt vad rätt Asatro innebär, och är man sedan anhängare av en ”naturreligion” som vissa påstår, så gäller väl samma sak ?

I sådana kretsar vill jag inte längre medverka, synas eller hålla till – för egen del. Också vi Asatroende har ett ansvar, och när vi tydligt  ser hur vissa i vissa samfund överhuvudtaget inte kan ta ansvar för sig själva och sina egna handlingar måste vi faktiskt – reagera och agera. Ett sätt att agera är att sprida rätt information om vad Asatro är och hur Blot och högtider skall gå till – och ett annat är att varna för osakligheter. Alla kan inte göra allt, och myndigheter och enskilda måste som alltid hjälpas åt för att skapa ett bättre samhälle – men tillsammans kan vi…

HSR_oval_web

Arkeologi – 2000 år gamla guldfynd från Norge – som inte passade in… (inlägg från 2015-12-06)

Julen är en tid för gåvor, sägs det – och en Jul för över 2000 år sedan, gav någon i Östfold, Norge – nära den svenska gränsen – sin kvinna en utsökt berlock av guld.  Inte mindre än 28 sådana fynd från år 50 till 150 har hittats i Södra Norge, men kristna forskare har förtigit deras existens ända tills nu. Kultursajten Thor News avslöjar hur fynden först i vårt årtusende kommit fram i ljuset, och hur man först nu vågar tala och skriva om dem.

gold-pendant-roman-times-norway

Fynden har detaljer, som är mindre än en tiondels millimeter stora, och än idag kan forskare inte räkna ut hur smyckena gjorts, precis som vad gäller detaljer på de Öländska guldhalskragarna. Tidigare spekulerade forskare om att barn skulle ha utarbetat de finaste detaljerna – bara för att de skulle ha haft godare syn än de vuxna – men numera tror man att linser i bergkristall och kvarts var uppfunna, och att de nordiska guldsmederna hade mycket mer sofistikerad teknik än vad någon kunde ha anat, när de framställde sina oerhört exklusive praktsmycken. Fynden i Norge har hemlighållits ända sedan 1945. Istället kom fynden att bevaras i en vanlig norsk familjs ägo ända fram tills nu, berättar Thor News.

Ingen har vågat säga eller skriva sanningen om dem, för fynd som dessa stämmer inte med de kristna vedertagna historiesyn, som rackar ned på allt Nordiskt. Om det visar sig, att man redan år noll hade kapacitet nog att framställa saker som dessa i Norge och handelsförbindelser ända ned till romarriket, måste man ju helt ändra synen på våra förfäder och deras kultur. Här fanns redan statsbildningar och riken, specialiserade tekniker, och en blomstrande materiell kultur, som inte på något sätt var underlägsen vad man hade nere på kontinenten. Idag, när främmande folkslag försöker ta Nordeuropa i besittning, kan den vetskapen vara särskilt viktig att minnas.

gold-pendant-roman-times-norway-1

Tiondels millimeter stora detaljer på ett smycke, omsmält av erövrat romerskt guld…

Jämför också vad Thor News skriver om den mer än 2,5 kg tunga guldskatten från Hoen och vad en enda norsk hövdingagård kunde innehålla av dyrbarheter.

Hedningagravarna i Katedralen.. (inlägg från 2015-12-08)

I Frankfurt am Main, mera känt som Bankfurt eller Krankfurt, gjorde arkeologer ett epokgörande fynd för mer än 20 år sedan, berättade nyhetssajten ”The Local” i September. Fyndet vänder nämligen upp och ned på en god bit Europeisk – och – Tysk – historia, och det är kanske orsaken till att det inte blivit så omtalat ännu. Rakt under högaltaret i Frankfurts Domkyrka – Bartolomeuskyrkan – ligger nämligen två hedniska barn begravna.

11854766133_8cbd6b056a_bMitt under Frankfurts katedral finns arkeologiska bevis, som stökar till Europas historia…

Katedralen har grävts ut många gånger förr, ända sedan 1800-talet eller så länge det funnits modern arkeologi, men först 1992 hittade forskarna två gravar från AD 700 – 730 som ligger nära ett hus som tolkats som ett slags prästgård eller i varje fall en bostad, inte långt från den extremt lilla ”sockenkyrka” (med plats för sådär 20 personer – fler kristna fanns det inte) som var den äldsta på orten… Frankfurt fanns som en romersk stad, och var inte en obetydlig ort under folkvandringstiden, men några kristna fanns inte där förrän inemot år 700. Redan detta vänder upp och ner på mycket av konventionell historieskrivning, som insisterar på att i alla fall Frankrike, Tyskland och Beneluxområdet skulle ha varit kristet redan på 500-talet, vilket dock är en betydande överdrift. Långt in på Karl den Stores tid – alltså inemot 790-talet och på 800-talet fanns inte några kristna i större antal norr eller öster om Elbe. Och Widukind, den siste hedniske ledaren för Sachsarna, lät inte sitt hedniska kungadöme erövras förrän under Karl den Store. Den alldeles utmärkta bloggen ”The Norse Mythology Blog” har skrivit två faktaspäckade och läsvärda artiklar om det hedniska tyskland – första delen hittar ni här – och den andra här. Undantar vi Rhenlandet, delar av Schwaben och Bayern, så var Tyskland aldrig kristet förrän in på 800-talet, och Polen – längre österut – var inte kristnat förrän långt efter år 1000, medan Litauen till exempel först kristnades på 1400-talet, och som bekant var det land där hedendomen höll sig längst… Men låt oss återvända till Frankfurt, under tidigt 700-tal…

1442314579_cathedralmap

Det ena barnet – en liten flicka – är begravet i den klädstil och med sådana smycken som användes av den Merovingska kungaätten, men hon bär ett halsband med Nordiska hängsmycken om sin hals. Och de har inte alls tillverkats i Europa, utan i Norden. Barnet i graven intill – antagligen en pojke – har kremerats efter hednisk sed, och är lagd på en björnhud, vars klor bevarades efter kremeringen. Skulle de två gifta sig med varandra ? Ja, antagligen. Båda var högstatus-individer, och man vet att Frankfurt hade ett kungligt palats under denna tid. Senare, under Kung Ludvig den II:e, eller närmare bestämt år 855 – minst 120 år efter det att bägge barnen begravts – blev deras gravar högaltaret i en ny kristen kyrka, fast minst en av dem bevisligen var Hedning, och antagligen Nordbo, efter vad man nu tror. De två barnen – ett kungapar som aldrig hann härska, men som kanske insjuknade och dog redan vid tidig ålder, och som trolovade – var uppenbarligen ihågkomna långt efter sin död, i alla fall i Frankfurt.

Så vad hände här egentligen ?

entity_1225Europa år 700 var inte kristet alls. Förutom i delar av Italien, delar av England och i det frankiska riket (rosa) fanns ingen ”kristenhet”

Det tidiga 700-talets Merovinger, och den frankiska kungaättens välde var inte alls så välordnat som man kunde tro. Frankerna – indelade i Saliska franker längst västerut, i vad som en gång hade varit deras urhem längs Maas och Schelde och Ripauriska franker längs Rhenstranden, hade redan under 600-talet flyttat in i det som kallades Nestruia, alltså landet runt Seine, och Austrasien, alltså delar av det som hade varit Övre Germanien runt Rhen och Main, men något ”Tyskland” fanns inte, ens som geografiskt begrepp. Och inte förrän långt in på 800-talet, blev det någon vidare expansion alls för kristendomen in på området öster om Rhen… Under de här åren styrdes Frankerna av svaga kungar, ” rois fainéants” har man kallat dem på franska, och Marskalkar och Rikshovmästare, vilka visade sig betydligt mer livaktiga..

2000px-Frankish_Empire_481_to_814-en.svgFöre Karl den Store, 768, fanns inga kristna i dagens Tyskland, utom vid Rhen och i Schwaben

Kungar som Childebert III eller Dagobert III var knappt erkända utanför Franskt område alls, och under perioden 715-719 fanns det i realiteten ingen Frankisk ”kung” alls. Germanska furstar som Theudoald och andra härskade istället, och hur det egentligen var ställt med deras förmodade ”kristenhet” vet man inte. Till och med Karl Martell, som under medeltiden framställdes som ett kristet riddarideal, eller det kristna Europas räddare emot araberna – i slaget vid Tours var de ju långt inne i våra dagars Frankrike, och dit har de återkommit, men först under vårt eget 2000-tal 🙂 skulle faktiskt ha haft en hednisk hustru. Och hur var det egentligen med hans hammare – var det en Torshammare, eller vad ? Barnen i Frankfurts katedral hade i alla fall hedniska smycken båda två, och ingen bar något kors – trots att den lilla Merovingiska prinsessan man hittat, kanske var kristen till namnet, men inte mer..

Karl Martells andra hustru, Svanhild är en ännu mer omstridd person. Ingen vet var hon egentligen kom ifrån. Franska kristna historiker på 1800-talet gissade på någonstans i det hedniska Tyskland, men andra har trott, att också hon var Nordbo. Barngravarna i katedralen visar i alla fall en sak – det är tyska arkeologer nu eniga om. De lokala Germanska furstehusen hade mycket mer utbredda handelskontakter – och kontakter via giftemål och släktskap med Norden än man tidigare har velat tro. Hela Böcker har nu börjat skrivas i ämnet. Det måste också ha funnits kungadynastier i Norden vid denna tid, och ordnade förhållanden i form av politiska stater – i alla fall tillräckligt ordnade för att man skulle kunna ”importera” prinsar och prinsessor norrifrån…

Tänk på Nibelungenlied, med sina berättelser om Volund Smed – på tyska Wieland – som gifter sig just med en svanjungfru, en av tre systrar – de övriga gifter sig med hans kungliga bröder, också från Eddan är denna berättelse känd – detta kan faktiskt vara minnen från ”riktiga” furstehus, även om Nibelungenlied för det mesta berättar om Atle, alltså Attilla, Brynhild och andra sagogestalter från vad som snarare var 300-tal och ännu äldre figurer… Äldst är förresten Sigurd, drakdödaren eller Siegfried, som kan vara en rest av Arminius, eller Herman – romarnas besegrare i slaget vid Teutoburger wald år 9 AD.

I och med de senaste arkeologiska upptäckterna, får allt det här sagostoffet – som förut bara var myter, om ett fjärran nordanland där Svanjungfrur och andra töckniga gestalter kom ifrån, för att ge upphov till nya släkten och riken nere i Europa – förnyad aktualitet, och en kärna av sanning.

 Också i dagens värld, förresten, finns massor av fantastiska ”Svanhilds” – fast det är förstås en annan historia

tumblr_m8epk5g11A1qdlabvo1_1280Och vad blev det av de inflyttade Nordborna – Sveber och andra – vid Rhen ? Vet vi det ??

Minst 3 nya Vikingabosättningar i Amerika upptäckta (artikel från 25 April 2016)

CBS News och andra mediakällor rapporterar den 23 Mars om hur minst 3 nya Vikingaboplatser upptäckts i amerika tack vara fjärranalys av satellitfoton och annat material. L´anse aux Meadowes, upptäckt redan på 1950-talet, var långtifrån den enda boplatsen, eftersom man redan förut upptäckt en boplats på Newfoundlands sydspets, kallad Point Rosée, som redan blivit föremål för utgrävningar och därför är belagd även genom arkeologiska bevis. Även vid en plats kallad Sop’s arm, belägen mitt på Newfoundland och på en annan plats kallad Nanook på Baffin Isle finns otvivelaktigt lämningar efter Vikingatida husgrunder, alltså långhus och annat.

1

Eftersom man redan vet, via tolkningar av Vinlandssagorna, att Helluland och Baffin isle är ett och samma, och att Markland är Labrador, samt att L’ance aux Meadowes troligen är ”Leifsbudir” eller Leof Erikssons övervintringsplats, medan Vinland måste ligga långt söder därom (eftersom sagan innehåller uppgifter om dagens längd vid Midsommar, och därmed om den ungefärliga höjdgraden eller latituden) så stärker detta den svenske forskaren Mats G Larssons hypotes om att Vinland är Nova Scotia, eller möjligen delar av det som nu är Maine, USA.

2

Ännu återstår massor av satellitfoton och flygbilder att granska för forskarna, och även om datorer kan känna igen vissa strukturer från luften, finns det ännu inte något mekaniskt eller elektroniskt hjälpmedel som slår mänskliga bildtolkare, och en tränad arkeologisk experts förmåga att tolka bilder. Bilderna måste också helst vara tagna sommartid vid snöfri terräng, eller med infrarött ljus, och under olika vegetationsperioder för att man skall kunna jämföra och från luften se spår efter stensträngar, stolphål och andra bebyggelselämningar under marken. Allt detta är saker, som bara en väl utbildad expert klarar av, och det skall man ha fullkomligt klart för sig.

Här till exempel är en satllitbild från the Point Rosée Project – ser ni de två rektangulära husgrunderna i övre delen av bilden, och det kvadratiska gårdstun som finns rakt söder om dem ? Det hela är inte så lätt att upptäcka, eftersom det kräver en pixelstorlek av 10 cm eller bättre, ungefär. Inte alla satelliter klarar detta, inte ens de som vanligen används för försvarsändamål. Vetenskapen har emellertid nu klart bevisat, att den vikingatida och Nordiska bosättningen i Amerika inte alls var temporär, utan mycket större och mycket mer stadigvarande än man hittills trott. Vi leds framåt av denna vetenskap – och inte bakåt ! Bakåt leder ingen vettig väg, och vi Asatroende säger nej till allt meningslöst ”fornsederi”. Vår kultur och civilisation måste växa, precis som redan våra förfäder sökte mer livsrum och större, nyare och bättre världar…

3

”Ring-ding-a-ling – Birka bling bling” – eller Ringen från Birka, som n-ä-s-t-a-n ingenting betyder (artikel från 18 maj 2016)

Nu över till ett helt annat – och kanske mindre upprörande ämne – än det där med svensk politik, och vad den nuförtiden innehåller. Arkeologi, till exempel, räknas vanligen till en sorts vetenskap, som inte berör andra än ett litet fåtal experter eller intresserade, men det är egentligen ett forskningsfält där nästan allt kan hända – och det ibland faktiskt gör just det.

This ring, from about the 9th century, was discovered in a Viking grave in Birka, in what is now Sweden. It bears an Islamic inscription, suggesting a trade link between Muslims and Vikings. Illustrates ISLAM-VIKINGS (category i), by Adam Taylor (c) 2015, The Washington Post. Moved Wednesday, March 18, 2015. (MUST CREDIT: Statens historiska museum/Christer Åhlin.)

This ring, from about the 9th century, was discovered in a Viking grave in Birka, in what is now Sweden. It bears an Islamic inscription, suggesting a trade link between Muslims and Vikings. Illustrates ISLAM-VIKINGS (category i), by Adam Taylor (c) 2015, The Washington Post. Moved Wednesday, March 18, 2015. (MUST CREDIT: Statens historiska museum/Christer Åhlin.)

Den här ringen, funnen i en svensk kvinnograv på Birka, B 515 blev förstasidesstoff i all Världens tidningar förra året, och alla möjliga förvanskningar, orimliga tolkningar och politiskt korrekta ”tillrättaläggningar” av fyndet, påspädda ytterligare av politiskt styrda instanser som Historiska Muséet i Stockholm (ja, just det – man bör vara medveten om att alla statliga muséer i Sverige bedriver en statligt och politiskt styrd ”kulturpolitik”) började cirkulera på nätet. Och den ena teorin blev vildare än den andra.

Nu – inför nationaldagen 2016 – har skriverierna tagit fart igen, och som vanligt cirkulerar många missuppfattningar om fyndet.

Arkeologen och Museipedagogen Linda Wåhlander, som tillsammans med några kollegor bara skulle undersöka ett ”gammalt” – sedan lång tid känt gravfynd i svepelektronmikroskop, blev minst sagt överraskad, när hon plötsligt skulle ställa upp på intervjuer i Sveriges Radio, och slutligen även Washington Postett veritabelt ”mediadrev” tuggade igång, med för stackars Linda nästan absurda konsekvenser.

Efter att ha hamnat på CNN, och 17 623 ”likes” och 496 kommentarer på Facebook, var stormen till slut nästan över. Och vad var det då man hade upptäckt, egentligen ?

Jo, en halvädelsten – man trodde först att ringen i silver bar på en ametist – visade sig senare vara en bit färgat glas. Men inte bara det. Det faktum att själva silverringen, som bär glasbiten inte är sliten, medan inskriften däremot är otydlig, och har tolkats på olika sätt – än som ”inshalla” på arabiska, och ibland som ”i allah”

ring-1

Men vad BETYDER detta ?

Att kvinnan i grav 515 var Muslim, eller invandrare ?  – Nej, det betyder det INTE ALLS. Gravfyndet företeer fortfarande alla tecken på att röra en etniskt svensk person, även om ingen exakt DNA-analys gjorts.

INTE heller betyder inskriften, att det på något sätt skulle ha funnits några muslimer i Sverige överhuvudtaget på 900-talets senare del, och ringen kan INTE tas som bevis för existensen av en muslimsk handelskonolni, som en del förvirrade internet-sidor dumt nog påstått.

Några arkeologiska bevis för den saken finns inte alls, och oaktat att Slesvig och Hedeby, samt ”Kyaba” eller Kiev omnämns i vissa arabiska samtida källor, så har man aldrig med säkerhet identifierat att någon enda samtida arabisk källa talar om just Sverige, eller för den delen Birka…

Inte heller kan man vanställa arkeologin, använda den för sina egna politiska syften och påstå att ringen ”garanterar” att muslimsk invandring till Sverige genast måste öka,  att alla Vikingar i själva verket var muslimer, eller – som Historiska Muséet faktiskt skriver – att ringen påverkar ”vad som räknas som kulturarv i Sverige och vem som får känna sig svensk.”

Allt sådant är bullshit, nys, snack i backen, spekulationer, omedvetet eller medvetet generaliserande, eller med andra ord trams.

wpid-dsc_0468

Ibn Fadhlan och andra klassiska källskrifter berättar om direkta ”propaganda-gåvor” eller goodwill-presenter till nordiska hövdingars hustrur…

Vad ringen däremot visar – och det har Linda Wåhlander, som var först med alltsammans – redan konstaterat, är att direkta handelskontakter antagligen förekom, utan mellanhänder, dvs att Vikingar, Väringar eller Nordiska Köpmän verkligen besökte det Persiska kalifatet och färdades ända dit för att handla – men vi har massor av bevis för detta redan tidigare, i form av slitna eller icke slitna silvermynt i kilo, parti och minut från Gotland bland annat, och för alla någotsånär insatta människor med kunskap i saken är detta inget nytt, eller något att förundra sig över. Det kan mycket väl ha varit så att inte en enda person i Birka kunde ett enda ord arabiska, eller ens förstod inskriftens innebörd; förutom det faktum att glasbiten var en vacker sten, och därför värdefull. Kanske visste man vad varje svensk idag också vet, att ”Inshalla” betyder kanske eller möjligen, kanhända eller ordagrant ”om gud vill” ifall vi nu ska spekulera litet.

Och vad skulle det förresten innebära, om en gift kvinna går omkring med en ring, märkt med ”kanske, kanhända, troligen jaså” och för med sig den i sin grav ?

(Antaget eller spekulerat att kvinnan v-a-r gift, givet sin ålder vid gravläggningen, samt om hon fött några barn ??)

Att hon tror på Allah, den allra högste ?? Knappast. Att det var en kär gåva, från tiden då hon var ung och i främmande land, samt följde sin make på en lång resa ?? – Ja, det är naturligtvis tänkbart, men det är fortfarande kanske, möjligen, kanhända…

Gröngul 3

”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske – för ringen ska du få om du blir gift, och skatten är betald !” (modern sångtext) ”Maybe Baby”

Fyndomständigheterna för ringen känner jag själv inte till i minsta detalj, men bars den alls på fingret, eller som smycke i en halskedja, vilket var betydligt vanligare, med tanke på Vikingatidens kvinnodräkt ?? – Ja, det vet vi inte heller… Linda antar att den hängde från en spännbuckla, och INTE bars på fingret, alltså bars och användes i ett helt annat kulturellt kontext än det ursprungligen avsedda, eller på ett helt annat sätt än den arabiske smyckessmeden tänkte sig.  Och skulle bärerskan ens veta något om dess arabiska betydelse ?? – Det framstår i varje fall som mycket, mycket osannolikt, men vi vet att billiga glaspärlor var vanliga, ty Ibn Fadhlan skriver cirka 921-922 – 70 år efter kvinnan i graven begravdes – vi kan datera det mycket exakt – att:

The jewellery which they prize the most is the dark-green ceramic beads which they have aboard their boats
21 and which they value very highly: they purchase beads for a dirham a piece and string them together as necklaces for their wives.
22

Tilläggas bör, att den klassiska Nordiska editionen av Harris Birkeland, översätter ”den gröna pärlan av glas” eftersom ordet ”ceramic” möjligen är dubbeltydigt på arabiska, även om jag inte själv vet det.

En dirham var ett silvermynt av relativt lågt värde, motsvarande den grekiska eller romerska drakman. Glaspärlor eller glas-stenar var alltså populära handelsvaror – med eller utan inskrifter, i ringar, halsband osv osv. En dirham var närmare 3,25 gram ungefär i metallvärde, men då ska vi komma ihåg att myntvärdet kanske var dubbelt högre, och att man dåförtiden varken i Sverige eller i Persien hade en penning-ekonomi – utan en natura-hushållning där i alla fall vanligt folk mest idkade byteshandel. Följaktligen är det inte enkelt att räkna ut vad En dirham verkligen motsvarade,  och vad Birka-ringen kunde ha varit värd, för dåtidens människor. En ring av bearbetat silver kunde ju bara göras av en smyckessmed, och var då åtskilligt dyrare i inköp, men säkert ganska billig och knappast av något större värde… Många sådana ringar – utan inskrifter – har hittats på Birka, dito ”Birkapärlor” i glas.

Givet dagens metallvärde var glasbiten dåförtiden värd ungefär motsvarande 15 SEK, ca 2 USD – det är allt.

Säg nu att den sitter på en bearbetad silverring, är skönt infattad och dessutom prydd med en ingraverad inskrift, som måste kräva viss talang att göra, och därför ökar priset till kanske motsvarande 1000 – 3000 kronor eller så – men det är ändå inte mycket…

Varje Viking som kom hem med enbart en liten glaspärla eller en fattig ring, värd 1 Dirham, till sin kvinna kunde nog räkna med att bli utskrattad av kvinnan, för Ibn Fadlan berättar att kvinnorna förstås tävlade sinsemellan om mode och smycken, då som nu:

Whenever a man’s wealth reaches ten thousand dirhams, he has a band made for his wife; if it reaches twenty thousand dirhams, he has two bands made for her—for every ten thousand more, he gives another band to his wife. Sometimes one woman may wear many bands around her neck
Gröngul 2Förlovning ? Inte under 20 000 Dirhemer, och en glaspärla för 1 Dirhem – Nej vet du vad ??

Ibn Fadlan nämner, att en kvinna mycket väl kunde bära smycken om enbart 8000 – 16 000 SEK i metallvärde om halsen till vardags, och en rik kvinna, klädd till fest, skulle verkligen inte ha nöjt sig med mindre än så. Att ens våga antyda, att en 1 Dirhams ring skulle räcka – nej – det skulle inte ha tagits väl upp… Resultatet kunde mycket väl ha blivit en kraftig örfil, ifall kvinnan tillhörde en hövdingaätt…

”Här kommer du hem från Särkland, och tycker inte ens, att min kärlek vore värd mer än så ! Hur k-a-n du bara vara så respektlös emot m-i-g ??  Jag tänker gifta mig med Ulv i Borresta istället, för han vet åtminstone hur en vacker kvinna ska behandlas, men det vet inte du, din usle tölp !” 

Ibn Fadlan antyder också helt klart – om ni frågar mig – att familjejuveler, halsband, klenoder osv var ett sätt att visa status. Ju mer exotiskt, ju mer långväga, ju mer ”bling” ju bättre.

Det är i det ljuset – och inte i ljuset av en massa dagspolitik, eller dagens 2000-tals Värld, som vi ska se Linda Wåhlanders upptäckt.

Inget annat.

Ansiktsvisiret från Hellvi – åter en bortglömd del av Sveriges historia. (Maj 25, 2016)

Hedning och Asatroende som jag är och förblir, har jag inget emot modern vetenskap. Kunskaper – och sökandet efter dem – har alltid varit en av de viktigaste inslagen i Asatron som livsfilosofi – tänk bara på runorna till exempel – och empiriska vetenskaper har egentligen precis samma syn rörande tillvaron och verkligheten, om ni frågar mig.

Inte minst är det därför synd, när man möter för mycket av new age, ”fornsederi” eller andra diverse obskyra läror, som försöker förvrida vetenskapen och historien till något annat än den faktiskt är, eller har varit. Arkeologi är också ett exempel på empirisk vetenskap om något – eller rättare sagt ett klassiskt exempel, för inom arkeologin som forskningsfält gäller det att ett enda fynd eller en ny observation kan ställa allting vetenskapen hittills sagt sig veta på huvudet, och leda till fullständigt häpnadsväckande omvärderingar. Arkeologi är också en vetenskap, som i sig tillför ganska litet – eller som i alla fall ofta bjuder på mycket osäkra empiriska tolkningar, men som när den kombineras med andra hjälpvetenskaper – som numismatik, skriftliga källor och traditionell historieforskning, osteologi, forensisk anatomi, krigshistoria och mycket annat – inklusive ibland mer udda ämnen som textilforskning, ölbryggnad eller botanik – kan ge mycket säker bevisning, och en alldeles ny bild av läget.

Tyvärr är också arkeologin ett område, där man möter många felaktigheter och förvanskningar – inte minst i medias rapportering – svensk journalistik är ofta fylld av rena osakligheter.

This ring, from about the 9th century, was discovered in a Viking grave in Birka, in what is now Sweden. It bears an Islamic inscription, suggesting a trade link between Muslims and Vikings. Illustrates ISLAM-VIKINGS (category i), by Adam Taylor (c) 2015, The Washington Post. Moved Wednesday, March 18, 2015. (MUST CREDIT: Statens historiska museum/Christer Åhlin.)

Jag har redan nämnt exemplet med Birka-ringen, som jag skrev om för några dagar sedan – samma ring som världspressen och svenska media misstolkade till att ”bevisa” arabisk invandring till Sverige under vikingatiden, inklusive påståenden om att samma invandring ”måste” fortsätta också idag, diverse konstiga utsagor om att ”alla Vikingar i själva verket var muslimer” osv när allt denna ring egentligen bevisade, var att direkta handelskontakter mellan Iran och Sverige var möjliga redan på 800-talet, i så måtto att svenska Vikingar de facto skaffat glaspärlor och smycken genom att bege sig till just Iran, och inte omvänt, eftersom varje påstående eller tecken på att det skulle ha funnits någotslags ”arabisk koloni” i 800-talets Birka faktiskt är rent nonsens, så vitt vi vet idag.

3685827_4961_3071

Det här är den sk ”Masken från Hellvi” – ett annat uppmärksammat fornfynd, denna gång från det rika Gotland. Fyndet var känt redan för flera år sedan, och är egentligen ”ingen nyhet” alls, eftersom allt som hänt, är att man nu rekonstruerat föremålet, och vet vad det i själva verket är. Medias presentation är som vanligt både felaktig och starkt förkortad, för detta är inte alls någon ”mask” överhuvudtaget, men däremot ett hjälmvisir till en Romersk kavallerihjälm från 180-talet efter kristus, och bara en av ungefär 40 sådana visir som hittats över i stort sett hela Västeuropa vid det här laget. Svenska tidningar har sedan missförstått vad Arrianos och andra antika författare skrivit om ”Hippica Gymnasia” i sina ”Ars Tactica” eller Taktikhandböcker – rent militära verk, som inte handlade om någotslags ryttarspel eller hästuppvisningar, och inte heller om någotslags ”ritualer” i religiös mening, som det felaktigt påstås, utan om mycket praktiska förberedelser för strid, och inspektioner – inför kejsaren och hans legater (nej, det fanns aldrig några ”romerska generaler” – titeln var inte uppfunnen) vad gäller hela förband.

mask

Man har också hittat betydligt enklare visir, ”standard issue” eller exemplar avsedda för vanliga, meniga kavallerister; som det här exemplaret från Kalkrieser berg nära Osnabrück i Tyskland, där Quintilius Varus och hans armékår om tre hela legioner plus minst samma mängd manskap i ”auxilla” eller kavalleri besegrades år 9 AD – vilket innebar att det Fria Germanien kom att överleva intakt, och att den romerska expansionen norrut för alltid stoppades.

3657411992_e72b8fa664Både ”Auxilla” som Cohors Equitata eller ”pansarskytteförband” samt Legionskavalleriet och det tunga pansaret, ”Ala Milliaria” kunde bära fastställd utrustning…och det kan man idag också !

Särskilt Vellixifer – alltså fänriken eller kornetten med ryttarfanan, som måste rida i spetsen för varje kavalleriskvadron, var förstås särskilt utsatt för fientliga anfall; och det gällde också den senare Draconarius” eller Drakbäraren, eftersom det tunga kavalleriet redan innan år 100 övergick till bärandet av en sorts ”vindstrut” eller drake, som var gjord med en särskild bronstunga inne i gapet, och därför utsände ett brölande siren-ljud, inte olikt ”dyksirenen” på en sentida Stuka…

draco1

Bronsluren från Niederbieber visslade inte – men brölade…

Ja ja – säger nu någon – men hur kom då vad som var romersk officersutrustning, i lyxupplaga, att hamna i en Gotländsk grav från 300-400 talet, minst 200 år senare än själva visirets troliga tillverkningsdatum ? Svaret på den frågan vet inte arkeologerna ännu, men man antar precis som i fallet med Birka-ringen att det här KAN vara ett fall av ”direkt tradering” eller åtminstone få mellanhänder, dvs det ligger till så att en enda ägare eller i varje fall ett fåtal ägare funnits till föremålet, och att det kommit till Gotland mer eller mindre direkt från Romarriket…

Bara för några tiotal år sedan var det nästan tabu att påstå något sådant, om man var svensk arkeolog. Under det kulturmarxistiska 1970-talet ansågs det att Rom var en imperialistisk och militariserad stat (trots att dess väpnade styrkor aldrig översteg som högst 1-2-5 % av befolkningen) och dessutom skulle just Nordborna, till skillnad från alla andra folk, vara för dumma för att alls kunna förstå värdet av goda vapen, eller genomföra långa resor. Som vi vet, så var det bevisligen inte alls så…

trail_sutton_hoo_helmet_624x384

Här ser vi nu den berömda ryttarhjälmen från Sutton Hoo (sjutton högar) och Angelsaxarnas 600-tal – likheten med svenska, Vendeltida kavallerihjälmar är mycket stor, och har påpekats av alla arkeologer av facket om och om och om igen – och alla är nuförtiden helt ense om, att den senare järnålderns visir-hjälmar faktiskt självständigt utvecklades och inspirerades av de romerska kavallerihjälmarna, särskilt då de i 300-talets stil…

Men – inte bara det. På 1990-talet började svenska och nordiska arkeologers uppfattning svänga, och idag kan man på Historiska Muséet i Stockholm få se en hel monter i utställningen ”Forntider” som glatt och helt utan omsvep förklarar att nordbor och forntida svenskar faktiskt tjänstgjorde i den romerska armén, med dess legioner och allt. Man lägger upp Internet-sidor som rakt ut skriver, att ”det inte alls är en omöjlig tanke” att ägaren till den här ringen från 300-talets Fullerö i Uppland faktiskt varit romersk officer, med en lång meritlista och många tjänstgöringsår bakom sig, och att han senare återvänt till sin hembygd i just Sverige..

legosoldat_artikel_IMG0059Ringen från Fullerö. Karneol, och 61 gram 24 karats guld. Sk NOR – eller ”Nit och Redlighet i Rikets Tjänst…” (”Meine Ehre heisst Treue”)

Liknande saker har påståtts om befolkningen som levt i en viss fornborg på östra Öland – ni vet nog alla vilken utgrävning jag tänker på – och redan på 1990-talets början påstod Danska arkeologer på Fyn (Gudme – ”Guder, Guld och Godt folk”) att en oöppnad ”Follis” eller penningsäck med romerska guldmynt, faktiskt tydde på att sold och avgångsvederlag hämtats i just ett romerskt legionsläger, även om man aldrig funnit något verkligt ”Diploma” eller dubbel blytavla (detta är vad det latinska ordet betyder) med en namngiven person från Norden, som i skrift nämnts som värvad till Auxilla – eller ”Hjälptrupperna” – som på intet sätt var underlägsna de verkliga legionsförbanden.

slovanskibroddiploma2Ett nätt litet ”Tjänstgöringsintyg” på 2 kilo bly från Slovanski Brod, Kroatien…

I det gamla Rom var det nämligen intill 300-talet faktiskt så, att inga ”barbarer” eller utlänningar någonsin fick tjänstgöra i just legionerna. För att göra det måste man nämligen vara romersk medborgare, och det kunde inte vem som helst bli – särskilt inte en utlänning. Kom du utifrån imperiets gränser och var Nordbo eller German till på köpet, ja då stod endast en enda karriärväg öppen för dig som ”Tiro” eller nyinryckt, innan du ens fick räknas som ”miles” eller rent av ”comilitates” eller medkämpe för en god och rättvis sak.. Du värvades till Auxilla, och därmed fick du 18 års eller 20 års tjänstgöringstid, punkt slut – och inga diskussioner ! Först därefter fick du det hett eftertraktade medborgarskapet – och inte en enda sekund före !

Om man kunde bevisa sin lojalitet med staten, kunde man alltså vara säker på medborgarskap – annars inte ! Caesar var generös, så medborgarskapet beviljades också för soldatens hustru – eller varje kvinna eller annan person han råkade vara tillsammans med när de tjugo åren var slut – samt eventuella barn. Detta gjorde medborgarskapet dubbelt eftertraktat, för då kunde ju den okände Germanens söner värvas till just legionerna, och därmed tjäna fyra normalinkomster per år, emot ungefär dubbel normal inkomst för auxilla, tror sig en del numismatiker eller myntforskare ha räknat ut.

Och om en medlem i en ”Auxilla” skulle dö eller skadas allvarligt, före tjänstetidens slut ? – Ja, i så fall hände det ofta att man ”konserverade änkan” som man sa, eller att en av soldatens kollegor och närmaste vänner fick gifta sig med hans änka istället – precis som bland Småländska knektar på 1600-talet. På så sätt kunde ju kvinnor och barn vara helt säkra på, att de skulle få sitt medborgarskap – allt stod inte och föll med mannen i familjen, och systemet betraktades dåförtiden som ganska rättvist emot alla… Se där – goda medborgare ! – har ni nu lärt er någonting... ? ”Veten I än., eller vad?”

Över hela Sverige har det gjorts fynd som det här:

catview.historiska.seDet här skall vara en äkta romersk gladius med skaft av valrossben från Häggnum, Västergötland – och tillika har man romerska kastspjutspetsar, lansspetsar, pilspetsar, spatha eller långsvärd och många andra föremål att visa upp i monter M6, utställning Forntider 1 på Historiska i Stockholm, allt med förklarande texter som berättar, att detta faktiskt skulle vara direktimport eller möjligen direkt tradering. Var god kontrollera själva om hur godset presenteras. Omsvängningen, för de svenska arkeologernas del, kom redan i och med utställningen ”Romerska Speglingar” år 1998 – dvs för mer än 18 år sedan..

Germania_Enobarbo_e_Tiberio

I Tyskland och på kontinenten har arkeologer alltid vetat om exakt hur långt den romerska expansionen kom, och man har – till skillnad från det kulturmarxistiska skedet på 1970-talet, när nästan all svensk arkeologi höll på att bli ideologiskt styrd – alltid betraktat Tiberius flottexpeditioner längs den Jylländska kusten och in i Kattegatt och antagligen Östersjön som en historisk sanning. Man har aldrig betvivlat, att Drusus flottor verkligen seglade runt hela Britannien och Hibernia eller Irland, samt klarlade exakt hur många romerska mil dessa öar var – en ganskasvår mätuppgift på den tiden. Dessutom vet man exakt, när ”Danii” och ”Svioni” (vilka det nu kan vara 🙂 började tjänstgöra i den romerska armén, på halvåret när – och det kan man veta, därför att Romerska historiker faktiskt skrivit om det.

Om man läser den berömda ”Paterculusrelationen” –  en text som finns i flera versioner och som citerades redan i Mårten Stenbergers ”Det forntida Sverige” (1964)  så skulle det ha gått till så att den blivande Kejsar Tiberius armékår om 4 legioner (alltså 38 000 man eller något mer, eftersom begreppet ”legion” alltid innefattade minst samma antal auxilla – legionen var ju då en brigadstor enhet om ca 5300 man – hänger ni med ?) anno 8 enligt vår tideräkning, mötte just en lika stor här om 38 000 ”svionii” och ”danii” som kommit roende ned för Albis eller Elbe, och in i vad som var Burgundernas land – dessa skulle enligt romersk uppfattning ha kommit från Bornholm. Nästa dag var hela denna här som fullständigt bortblåst.

junkel-6”Utan spaning – Ingen aning !”

Marcus Velleius Paterculus, för tillfället Magister Equitum, eller befälhavare över just kavalleriet – dåtidens spaningstrupper, direkt ansvariga för underrättelsetjänsten – såg förstås inte det här med blida ögon – fientliga arméer i den storleken ska inte bara upplösas i tomma intet – om så, så är det något allvarligt fel på den egna sidans spaning – och så kunde man ju inte ha det.. Vad hade hänt ? Svear och Daner hade hastigt dragit upp alla sina skepp – de var av ringa storlek – rakt in i skogen på andra sidan Elbe… Och i skogarna väntade de, redo och tysta – i högsta stridsberedskap, och i larmförläggning…

hjortspringHjortspringbåten, känd från tusentals hällristningar. Med farkoster som de här, kunde du enkelt ro på Bärnstensvägens floder ned till det romerska riket..

Bara en gammal man – säkert en hövding – återstod. Mödosamt tog han sig över floden Elbe i en liten stockbåt, och arkeologer har ansett att platsen där allt detta hände år 8, var nära en liten ort som heter Lauenburg nära Hamburg, där Deutsche Saltzstrasse – en kanal och en senare, medeltida handelsled – direkt förbinder Elbe med Östersjön. Romarna och Tiberius hela Armékår stod nu bara 90 km från Östersjöns södra kust – så nära kom de…

Men den gamle hövdingen – ensam och okänd – hans namn har aldrig bevarats till eftervärlden – gick rakt fram genom romarnas led. Han bara log åt alla deras spjut, kastmaskiner och vapen. Han visste, att han representerade en högre makt – en makt inte av denna världen – folkets makt, den kraft som fanns i folket självt – och därför var han på sitt sätt odödlig. Visst, stormaktsarméns företrädare kunde mycket enkelt ha dödat honom, men en annan man skulle bara ha tagit hans plats, och genomfört samma sak i alla fall.

Som om hövdingen varit en Gud, kanske i förklädnad, men ingen människa…

107 1   [Legamen ad paginam Latinam] Even in the midst of these great events I cannot refrain from inserting this little incident. We were encamped on the nearer bank of the aforesaid river, while on the farther bank glittered the arms of the enemies’ troops, who showed an inclination to flee at every movement and manoeuvre of our vessels, when one of the barbarians, advanced in years, tall of stature, of high rank, to judge by his dress, embarked in a canoe, made as is usual with them of a hollowed log, and guiding this strange craft he advanced alone to the middle of the stream 2 and asked permission to land without harm to himself on the bank occupied by our troops, and to see Caesar. Permission was granted. Then he beached his canoe, and, after gazing upon Caesar for a long time in silence, exclaimed: ”Our young men are insane, for though they worship you as divine when absent, when you are present they fear your armies instead of trusting to your protection. But I, by your kind permission, Caesar, have to‑day seen the gods of whom I merely used to hear; and in my life have never hoped for or experienced a happier day.” After asking for and receiving permission to touch Caesar’s hand, he again entered his canoe, and continued to gaze back upon him until he landed upon his own bank. 3 Victorious over all the nations and countries which he approached, his army safe and unimpaired, having been attacked but once, and that too through deceit on the part of the enemy with great loss on their side, Caesar led his legions back to winter quarters, and sought the city with this haste as in the previous year.

Ett avtal hade slutits.

Den okände hövdingen hade vidrört Caesars hand – dvs Tiberius, för Tiberius var ju direkt släkting med Augustus, den verklige regerande kejsaren på den här tiden – och romarna förstod inte – som det medelhavsfolk de var – den Nordiska vanan att skaka hand heller, eftersom de aldrig hade hört talas om den saken. Paterculus påstår att germanerna skulle ha lidit ”great loss on their side” – men vissa kommentatorer har sagt att det var hans sätt att dölja ett spaningsmisstag från Romersk sida.

I en annan version av samma relation, säger den okände hövdingen att han ”en gång såg allt detta i en dröm” och att han mycket väl visste, att den romerska armén skulle komma till platsen – och sluta ett avtal som innebar att de ”unga männen” fick tjänstgöra i Roms arméer – samtidigt som Nordborna vann militär ”know how” och fick tillträde till dåtidens yppersta militära teknik och taktik – och Romarna vann på avtalet de också – de fick en varaktig fred i nästan 300 år – längre än våra dagars stormaktsallianser kunnat förmå och skapa samma sak.

3f6ccce9d9d789d71a210d6fc114e3fd

Också i vår tid har vi stormaktsallianser att skriva under, som bekant – även om man kanske inte skall dra alltför stora växlar på detta.

Det vore ju osakligt, hursomhelst – tycker inte ni också det, kära läsare ?

Ett är dock säkert. Den ledare, som ensam och obeväpnad vågar trotsa också de allra största av arméer, den största militärmakt Världen någonsin sett, och till på köpet vinna över den och besegra den – genom list eller strid – och till på köpet skapa fred i över 300 år – ja han måste i sanning vara vis !

Ringarna av guld och visiren av silver visar sanningen för oss. Historien om de män, som kunde vinna åt sig en värld, och rädda åt ett litet och obetydligt folk dess överlevnad, intill våra dagar.

Marcus Junkelmann, den kände tyske professorn i Experimentalarkeologi, skrev en gång en bok just om romerskt kavalleri, och dessa märkliga kavallerivisir, formade som masker.

”Der Reiter Roms – Teil II” står sedan länge på min bokhylla, och i den boken redogör Professor Junkelmann med säker hand för hur han och flera kollegor iförde sig romerska rustningar och red längs Rhens hela lopp, från havet i Holland till källorna i Schweiz – alltsammans med tidsäkta utrustning, så nära originalet som det bara går att komma – inklusive mat och dryck, förläggning, underhållstjänst osv. Samme tyske professor marscherade i trettioårsåldern hela vägen mellan Regensburg och Verona, över Alperna, i exakt legionärsutrustning från Augustus tid – men efter tre dagar som kavallerist höll det på att gå honom mycket, mycket illa..

I en skog nära gränsen till Tyskland – inte Hürtgenwald, men en annan – fick han en kvist i ögat, och höll på att bli lik Oden själv.

Det var då professorn kom på något, och det var att maskvisiren inte alls var ”ceremoniella”, ”rituella” , ”bara för paradbruk”osv – utan hade en väldigt reell och högst praktisk funktion. Visserligen begränsar de synfältet lite, men en god ryttare kan ju vrida på huvudet och se sig omkring också – och därmed upptäcka nya saker. Samla in kunskap, rent av. Något helt annorlunda än all meningslös ”forn sed” och andra dumheter…

DN:s Vetenskapsredaktion spekulerar om Neanderthal-religion… (29 Maj 2016)

I dagens nummer av Dagens Nyheter – fortfarande landets största dagstidning, men låtsasliberal – skriver Karin Bojs från tidningens vetenskapsredaktion en krönika, som inte är lika tendentiös som vanligt. Ämnet är den här gången Neanderthalarnas eventuella religion, eller andliga intressen. Ett kvistigt spörsmål, som även jag har behandlat tidigare. Karin Bojs berör ”Blomster-begravningen” eller den påstådde Schamanaen från Shanidar 4, ett Neanderthal fynd från norra Irak, där man fann en manlig individ i 35.års åldern översållad med ringblommor, men också pollen från andra växter, till exempel rölleka, tistlar, malvor och andra kända läkeväxter.

Erbil_governorate_shanidar_caveIngången till Shanidar-grottan i Irak, där man redan på 1960-talet gjorde ett omstritt fynd

Nu har man velat bortförklara detta som ett verk av den Persiska Jirden, ett litet, råttliknande djur som är känt för att just äta ringblommor och dra in pollen i sina bohålor, men vad Karin Bojs inte nämner, är att rekonstruktioner av Shanidar 4 visar blommor prydligt upplagda i buketter och buntar – och det faktum att olika växtpollen dominerar i olika delar av fyndet (eller rättare sagt olika delar av marken bredvid den döde) tyder just på, att blommor och läkeväxter ordnats på ett prydligt sätt, med bevarade stänglar och allt – råttor plockar inga blombuketter, och lägger dem prydligt ordnade vid sidan av en grav..

Dessutom har man nu hittat fynd från grottan Bruniquel i Frankrike – där någon – otvivelaktigt en eller flera Neanderthalare och inte någon människa, eftersom fynden är ungefär 170 000 år gamla, och vid den tiden fanns inga moderna människor i Europa alls – har brutit av stalagmiter från grottans tak och prydligt lagt dem i en halvcirkel tillsammans med djurben, och sedan tält en eld i mitten. Något sådant kan inget djur göra. Det gör man bara av en speciell orsak – men vilken ?

bigOriginal

Om Neanderthalarna alls hade någon religion eller inte, förblir en omstridd fråga. Karin Bojs uttalar sig för en gång skull återhållsamt, och utan att dra förhastade slutsatser i någotslags PK-mani eller någotslags PK-anda, som DN och andra i den svenska journalistkåren tyvärr gör.

Neanderthalarna begravde otvivelaktigt sina döda med stor omsorg och noggrannhet – men detta betyder inte nödvändigtvis att de hade någon religiös tro, eller någon tro på livet efter detta överhuvudtaget. Även idag håller människor begravningar mer för de överlevandes skull än för de dödas – ingen kan ju vara med om sin egen begravning, av naturliga skäl – och för att nå ett ”gott avslut” – Neanderthalarna kan mycket väl ha resonerat på samma sätt.

Vi vet alla att svenska journalister ofta agerar i flock, eller så att säga bär sig åt som en hord av apor – det vore kanske att göra våra Europeiska förfäder en smula orätt, om vi kallade dagens journalister för Neaderthalare, eftersom det vore att ”göra ned” de stackars Neanderthalarna…

neanderthal992”Ärade publik ! Jag är inte journalist, eller just någon Talare… Jag är nämligen… Neanderthalare….” (rekonstruktion från Neanderthal-museum i Mettman, som jag också besökt)

SVT är vanligen inte bättre – vänta bara ska ni få se om några blogginlägg framåt – men liksom av en händelse publicerar det idag en artikel om Svante Pääbo och The Neanderthal Genome project. Det visar sig nu, säger SVT – att asiater och vita européer skall ha så mycket som 20 – 30 % Neanderthal-DNA i en del fall – och detta är mycket mer än de maximala 20 % som förut nämnts i sammanhanget, ja överraskande mycket.

– När man adderar ihop generna från olika människor kan man komma upp i 20 procent eller till och med 30 procent eller ännu mer av neandertalarens totala genom som finns i nu levande människor, säger Svante Pääbo, professor i evolutionär antropologi vid Max-Planck-institutet i Leipzig.

Svante Pääbo är medförfattare en av de två studierna kring vårt släktskap med neandertalarna som i veckan publiceras samtidigt i de två största vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science. — — – Förmodligen är det så att de hybridindivider (av manligt kön) som uppstod när man blandade sig med neandertalarna, hade problem med sin fertilitet och därför har man förlorat en hel del av neandertal-genomet. Så för tiotusentals år sedan var det alltså ”hybridkvinnorna” som lyckades föra vidare sina gener, för de enskilda männen var det troligen svårare.

Otvivelaktigt är det emellertid så att människans utvecklingshistoria inte är så rak som man förut trodde. Afrikaner har inget Neanderthal-DNA (högst ca 2 %) och det finns alltså viktiga skillander mellan olika människoraser – alla har vi inte samma genetiska egenskaper, men det osäkra är förstås vad detta betyder i praktiken…

race is a social construct

Jodå – olika raser existerar faktiskt ! Varje rättsmedicinare, antropolog och läkare vet faktiskt så mycket…

 

”Remember Lindisfarne !” (9 Juni 2016)

Igår var det den 8 Juni. Ett datum som kanske inte väcker någon större genklang i de flesta moderna svenskars kalender. Men ändå är detta ett datum av Världshistorisk betydelse, som de flesta Hedningar, Asatrogna och Nordbor borde komma ihåg, och fira varje år. Anno Domini 793, den 8 Juni, enligt kristen tideräkning ägde nämligen Angreppet på Lindisfarne, och St Cuthberts kyrka på den Northumbriska kusten av England rum, och därmed inleddes vad som dess kallats Vikingatiden av all världens historiker…

That-which...

Våra förfäder hade all anledning att anfalla klostret. De Northumbriska klostren grundades redan på 600-talet, och bedrev en aggressiv mission, stödda av svärdet. Många historiker har anmärkt, att vikingarna snarast slog tillbaka emot kristna missionärers räder emot den norska kusten, liksom de försvarade sig Karl den Stores och Tyskarnas aggressiva krigspolitik gentemot Danmark.

“They (the Vikings) were not ignorant barbarians. They knew exactly what kind of military and ideological pressure they were up against.”

                                                     (Bjørn Myhre)

Danevirke, den väldiga försvarsvallen vid Danmarks sydgräns – stödd av kanaler och vattenfyllda diken – hade fullbordats redan på 720-talet. Och det var ett absolut nödvändigt försvarsverk, för att skydda Norden emot de imperialistiska inkräktarna från Syd. I lite mer än 400 år av ständig försvarskamp – ända till Uppsala-templets brand 1087 – kristna mordbrännare förstörde ju alltsammans – varade Vikingatiden, även om några historiker vill sätta dess slutdatum på Engelsk eller kontinental botten till år 1066. Egentligen skedde motanfallet emot Lindisfarne – vi får komma ihåg att kristna sjörövare och friser härjade på den norska kusten – den 16 Januari – eftersom man senare infört den Gregorianska kalendern istället för den Julianska – som munkarna på Lindisfarne faktiskt använde.

17 Aug 1997, Northumberland, England, UK --- Priory in foreground; castle in background. --- Image by © Skyscan/Corbis

Klostret på Lindisfarne som det såg ut 1997 – Lindisfarne Castle i bakgrunden

Krönikor berättar om fruktansvärda stormar och järtecken innan Vikingarnas ankomst, och hur klostret – ”det heligaste i hela Britannien” förstörts i grund, och hur all inredning konfiskerats av de ”gudlösa hedningarna” som alltså ville behålla kontrollen över det danska näset – där det mesta av silvret från Arabien lastades om – och som bara tog tillbaka lite av vad de kristna redan roffat åt sig… Alltsammans skedde inte alls så mycket till följd av en religiös konflikt, som på grund av klara politiska och ekonomiska skäl, och det måste vi också ha klart för oss, när vi diskuterar det hela. Hedningen ”Angerboda” (vars blogg ni bör läsa) har citerat en annan kröniketext, som är än mer avslöjande:

”I 350 år har vi och våra förfäder bebott detta underbara land men aldrig tillförne har ett sådant skräckvälde rått i Britannien som det vi nu utsätts för, vi trodde inte att det var möjligt att göra en sådan sjöresa”.

I ovanstående passage så kan man nästan uppfatta att det bara var det geografiska avståndet som gjorde att munkarna trodde att de var säkra. Jag tillhör de som anser att angreppet mot Lindisfarne inte var en slump. Man hade goda skäl att angripa Lindisfarne, eftersom klostret bedrev aktiv mission. —

Vi har mycket att vara tacksamma för gentemot de namnlösa hedningar som anföll templet i Lindisfarne! De fördröjde sannolikt bara ett oundvikligt händelseförlopp- men tack vare angreppet så lyckades de köpa tid. De lyckades också säkerställa att kristendomen kom till Skandinavien under aning fredligare former jämfört med hur kontinenten kristnades. Om de anonyma vikingarna inte anfallit Lindisfarne, och om man inte hade byggt Danevirke; så hade sannolikt kunskapen om hedendomen här bara varit en skugga! Den kontinentala hedendomen blev totalt utrotad, och kunskapen om den kontinentala hedendomen har i stort sett varit beroende av komparativa studier mot Isländska litterära källor. Dessa litterära verk har sannolikt enbart lyckats bevaras eftersom vi aktivt försvarade oss mot kyrkan!

Vi hedningar har inte glömt historien- och det är på plats att vi idag minns det som skett! Vi hedrar även våra föregångare som kämpade för hedendomen.

-Signaturen Angerboda, 2016-06-08

Låt oss så granska de förutsättningar som angreppet skedde under. På 12-16 timmar kan en väl utrustad flotta slå från Norges västkust emot Engelska kusten – om vinden är gynnsam… I andra fall kan det ta 2-3 dygn, och besättningen måste vara rask och vältränad nog för att snabbt ro in emot sitt anfallsmål, och ännu snabbare vada i land – med full utrustning. De flesta militärhistoriker som granskat Vikingarna, är helt eniga om att det är precis som idag – en väl försvarad kust, där försvararna redan vet var och när landstigningen ska äga rum, samt har sin egen fottrupp – eller ryttare – nere på stranden, gör landstigningen i princip omöjlig. Likaså är det knappast möjligt, att företa sig landstigningsoperationer om fientliga fartyg – av samma storlek – finns i närheten.

Lindisfarne_castle_at_sunset,_boats_at_low_tide

Det här var den syn som mötte de fåtaliga krigarna i landsstigningsstyrkan, när de närmade sig ön Lindisfarne. Idag finns det en uteroderad vik framför klostret, och en enorm 1500-talsfästning på en naturlig borgklippa – som med all säkerhet redan var befäst redan på Vikingatiden – ca 2-3 km längre utåt öns östligaste udde. Tidvattensstränder och ”mud flats” gjorde stranden svår att nå – då som nu… Oavsett om anfallet skedde nattetid – vilket alltså krävde noggrann planering av färdtid, och lika god uppskattning av tidvattnet – eller dagtid, så fanns det helt klart en stor risk för att anfallet skulle kunna ha observerats från fästningen. Med all säkerhet kom man inte inseglande med bjärta segel och målade sköldar, utan tyst, ljudlöst och försiktigt. Det gällde att forcera lera eller grunt vatten i ett bälte på 300-500 meter, innan man ens var framme. Sådant gör man inte oövad, ifall det ska ske snabbt och tyst. Vill man dessutom ro hela vägen in, krävs det en ordentlig kraftansträngning, och noga utkik för att se var grunden är.

vikingsDen höga förstäven ger ”pansarskydd” upp på stranden. Två stycken stridskolonner formeras på babords och styrbords sida – avsittning – ANFALL !!

Å andra sidan hade man också mycket bra odds. Lindisfarnes borgklippa har än idag bara en väg upp och en väg ned – och man visste helt säkert var fienden befann sig – alltså uppe på klippan ! Detta var en stark taktisk fördel, och visst ingen nackdel – som man kanske kunde tro… Enbart ett litet antal man kunde ju spärra av fiendens utfallsport, och där satt han sedan, isolerad uppe på sin borgklippa – och under tiden anföll man det verkliga anfallsmålet – dvs klostret !

RaidHur en engelsk tecknare föreställer sig att anfallet på Lindisfarne gick till.. I själva verket fanns inte den halvmåneformade havsviken då… den eroderades ut på 1700-2000 talet..

Dessutom vet vi att ingen undkom anfallet. Så gott som hela klostrets befolkning dödades – och det kunde endast ske om man spärrat av eller säkrat landsidan innan man anföll. Bilden här ovan är missvisande, eftersom den visar klostret som det såg ut på 1500-talet – den anläggning som fanns vid 700-talets slut var helt säkert beskedligare, och kanske helt utan omgivande murar. I vilket fall som helst, måste man tänka sig att det funnits en huvudstyrka (för inbrytning ) och en flankstyrka (för ”säkring” och infångst av flyende – man ville ju se till att ingen kom undan med klostrets dyrbarheter). Vi vet ju att resultatet blev mycket lyckat, och en hård lektion för de kristna – så kringgång, med flera enheter, är vad jag anser är sannolikt.

f4b913d63e17868731304d38bfcf4ad0Slå snabbt – Slå hårt – och fort tillbaka !

Än idag finns den sk ”Lindisfarne-stenen” – en liten gravsten i kalksten – på ett lokalt museum i trakten. Sannolikt, säger historiker, restes den långt efter det lyckade anfallet på försommaren 793, efter det att andra kristna nått fram till platsen. Lindisfarne är idag, som förr en isolerad liten ö, och ligger långt från allfarvägarna. Förr kunde man bara nå platsen sjövägen, och det måste också ha skett ett noggrant ”rek” eller spaningsföretag för att säkerställa, att inga engelska fartyg var i närheten, eller kunde nå fram i tid...

lindisfarne_tombstone

vik-eire2Såhär gick det med säkerhet INTE till… Strid i vattenbrynet emot en jämnstark fiende, skulle ha fört till stora förluster..

Så, för att summera. Raiden mot Lindisfarne var INTE ett slumpvis, eller oorganiserat verk av omedvetna barbarer eller ens pirater. Hela företaget skedde i försvarssyfte – anfall är bästa försvar – det gäller att slå fienden på hans eget territorium, och innan han ens kommer till ditt land.. Kännedom om seglingstider, tidvatten, lokala förhållanden, terräng, väder och tidpunkt ingick i planeringen för alltsammans. Fienden ”låstes” sannolikt inne i Lindisfarne Castle – och flera styrkor – minst en huvudstyrka och en flankstyrka – samverkade emot klostret, alltså det egentliga anfallsmålet.

Allt det här krävde noggranna förberedelser – och en samlad ledning, bakom alltsammans. Det var ett verk av vana yrkessoldater, som mycket väl visste vad de gjorde – och kunde planera för den saken

Vi har skäl minnas våra fäder – med stor glädje. De utförde inte sina handlingar förgäves, och vår försvarskamp går vidare – med andra medel – än idag..

12314065_766700603473307_1202995256780247878_n

Runverket skriver om Tullstorpsstenen – och bevisar Ragnaröksmytens äkthet (4 oktober 2016)

Runverket tillhör våra mindre kända myndigheter, men med tanke på hur många runstenar och runinskriptioner som finns i Sverige – världens runstenstätaste land – så är det faktiskt av nöden, att vi har en statlig myndighet som vårdar och förvaltar denna del av vårt kulturarv. Docent Mats Källström, Runolog och heltidsanställd forskare vid Runverket skriver också en blogg, denna gång om Tullstorpsstenen från Skåne, en av de verkligt klassiska Skånska runstenarna, känd inte bara för sin inskrift utan också för den vackra konst som pryder den.

tullstorpsstenen-2016-500x403

Stenen satt en gång inmurad i Tullstorps kyrka på söderslätt, där den blev avtecknad så tidigt som 1627. Ole Worm – latiniserad Wormianus och andra danska lärda beskrev och ritade av den, och redan då kände man till att stenen avbildar Fenrisulven (överst) och Skeppet Nagelfar (underst) precis som det står beskrivet i Voluspá. ”Nagelfar lossnar … fjättern må brista och Fenrisulven ränna”. Samma Fenris syns också på den berömda stenen – av ursprungligen fem – från Hunnestad, där också Hyrrokkin, den stora häxan som medverkar vid Baldersbålet, finns avbildad – i alldeles samma stil och ornamentik.  Först 1716 blev stenen beskriven av en svensk – skåningen Magnus Rönnow beskrev den det året – och 1846 rev man äntligen den första kyrkan, samtidigt som man dumt nog murade in Tullstorpsstenen i kyrkogårdsmuren istället. Hur många andra runstenar som fanns inuti Tullstorps gamla kyrka lär vi aldrig få veta – men de kristna vandaliserade och vandaliserar ännu runstenar överallt där de drar fram, och det är bara tack vare en sällsynt tillfällighet och goda forskares framsynthet som vi alls har några stenar kvar, särskilt i sydsverige.

250px-rune_stone_dr_284_of_the_hunnestad_monument_in_lund_sweden_2008Stenarna från Hunnestad räddades till Kulturhistoriska Muséet i Lund, och har sen 5-6 år tillbaka flyttats inomhus – det finns för många främlingar i universitetsstaden nu…

Om samma mästare ristade stenarna vid Hunnestad och Tullstorp får vi aldrig veta, men de är gjorda i samma stil, med tydliga, lätt lästa runor – och nästan alla forskare är för länge sen överens om att de kommer från tidigt 1000-tal eller sent 900-tal, då Skåne inte ännu var kristet. Till och med på 1100-talet, långt senare, fanns det knappt några kyrkor på denna del av Söderslätt alls, och Tullstorp låg då långt ut emot Österlen, i vad som var ett kristet randområde, långt in på medeltiden. Mats Källström har gjort en helt ny tolkning av ristarens namn – han läser det som Glippe, inte som Klippe eller Wikipedias eländiga läsart Klibbe, vilket vore ett djupt nedsättande trälnamn, som i Rigsthula ungefär. Och Tuullstorpsstenen är inte unik. Fenrisulven finns avbildad på många fler stenar, också i ”oppsverige” och var därmed inte bara en isländsk företeelse, utan en samnordisk realitet.

Glipr eller Glapr, den glupande, glappande – ligger inte långt ifrån namnet Öpir, den ropande eller vrålande – detta är ju en känd runmästare från Upplands 1070-tal – och varför skulle inte en skånsk mästare förklara sig vara en ”loud proclaimer” likaväl som upplänningarna, en ordets förkunnare i sten, som hugfäste kvinnors, mäns och ätters minne så bra att det varade i tusen år eller mer – i sanning en märklig poesi, med oerhörd kraft – liksom berättelsen om Ragnarök. 2015 förklarade Skånska Akademin Tullstorpsstenen om ett omistligt folkminne, värt att bevaras för eviga tider – och idag står den på det kummel eller den stora gravkulle som inskriften nämner – den syntes ända ut till sjöss, och var ett viktigt märke för sjöfarten, men vattenytan då stod en meter högre än nu, och eftersom Skånes sydkust redan idag eroderar och sjunker i havet med någon centimeter per år, dröjer det nog inte länge förrän Tullstorpsstenen blir ett sjömärke igen pga den globala uppvärmningen, precis som det var i gamla tider.

fo%cc%88ren-pa%cc%8a-nagelfar-500x375

Skeppet Nagelfar, som har en behornad figur vid styråran – antagligen Loke själv, som ju med Surts och Muspels söner skall komma seglande i Nagelfar, är förstås inget nordiskt skepp. Dess skrovform är helt annorlunda – titta på förskeppet ovan – och redan tidigt visste forskare att detta var en Dromon eller en Dromund, som våra förfäder sa, alltså en Byzantisk krigsgalär av ofantliga mått – i verkligheten kunde en sådan rymma 160 man och mer, och vara upp till 40 meter lång – men de skånska ristarna, som var beresta män och inte alls obekanta med ”grekisk eld” och andra liknande företeelser som då användes lika flitigt som Fosfor och Napalm nu används i Syrien, visste vad dessa kristna var värda. De gav Lokes och ohyrans skepp ett stort Råtthuvud, konstaterar Magnus Källström som Docent, eller i vart fall huvudet av en gnagare, inte en drake, och naglarna är antydda genom det vingformade mönster, som inte är klinkformade plankor utan någotslags skärm eller kanske rodersvärd, som syns på sidan av fören – se bild ovan !

942707

I verklighetens sjöstrider utmanövrerade och utklassade de ryska flodfararnas skepp – med bara tio-tjugo man i vardera – alla dessa stora Dromons och praktgalärer. På de ryska floderna och över det Svarta Havet kom bara skepp norrifrån med en längd på 12-10 meter som mest, men de var vändbarare, snabbare på rodden och kunde slå åttor och cirklar kring de stora galärerna, innan dessa hann vända och sakta ned – en fullträff med grekisk eld eller katapulter skulle visserligen inte ett litet skepp överleva, men tusenskeppsräder, som det om och om och omigen står talat om i de Byzantiska krönikorna, kunde ingen sydlänsk motståndare stå emot, vore han aldrig så manstark.

För våra förfäder var myten om Ragnarök en realitet, skriver Magnus Källström i sitt inlägg. Fenrisulven – som betecknade den kristna fienden, på väg att slå i sönder en hel Värld var ingen trivial skämtfigur, eller något man gullade med. Och ”muspels söner” och Grekisk eld var en fruktansvärd realitet, ingen myt eller saga.

Det fodrades mod – mycket mod och stark beslutsamhet – för att gå rakt emot en sådan fiende, och besegra honom i grunden – men man tänkte sig att när den stora slutstriden till sist kom – ja då skulle Gudar och människor slåss tillsammans, för att värna livet och allt som är oss kärt… Kanske skulle de flesta av Gudarna också dö och stupa, men Loke, Muspel och Surt skulle gå under de med. Och efteråt skulle en ny och bättre Värld födas, grönt gräs skulle åter gro och spelbrickor med oerhörda ord och runor hittas i gröngräset – kosmiska byggstenar, som legat framför oss sen tidens början – allt enligt Voluspás ord.

greekfire-madridskylitzes1

Fenris lever och frodas, inte bara på de skånska runstenarna ! Titta er omkring i Världen, så får ni se… Men slutstriden, ja slutstriden kommer – och den behöver vi inte frukta ! Gudarna är med oss, och så länge vi tror på dem – vem kan då stå oss emot ?

016787c676578661ff272303f9b80053

Our Gods do not Pray, Kneel or Bend. Neither should we. We do not beg them to do things for us, Instead we share with them, and walk with them..

9 thoughts on “Arkeologi

  1. Hej
    Kristendomen har gått fram som en ångvält var än den har visat sig i världen. Jag tvivlar dock på att folken, under många generationer, tog till sig vad som predikades , utan var tvingade av makten samt att kyrkan sakta gjorde om alla våra uråldriga traditioner till något som gick relatera till kristendomen. Självklart förlade de sina kyrkor på samma platser dit folken alltid samlats innan.

    Att vår historia raderas, förnekas eller förminskas idag har däremot inget med kyrkan att göra. Det är bara ett steg i arbetet att göra oss mer lättformade. Vi ska helt enkelt inte ha något som enar och samlar oss. Vår tidigare landsfader har ju berättat för oss att alla våra förfäder var barbarer, och att allt gott kommit utifrån. Som historiker kommer man inte någon vart idag om man inte är PK. Ett exempel är professor Dickson som flitigt används för att förminska personer och händelser i vår historia så att vi inte ska gå omkring och tro att vi är något. ”Vad är svenskt egentligen?” ” Det finns egentligen inga svenskar” ”allt gott kommer utifrån” , jodå så att…… för det var tyskar, belgare och holländare som byggde våra städer och lärde oss allt om hantverk och ekonomi. Våra gudar är dåliga kopior av grekernas och romarnas. Vi var en militär stormakt, men det var finnar, tyskar, balter, skottar mfl som stred i arme’n, knappt några svenskar (??). Vår välfärd, vilka övriga världens folk har avundats ( tills man bestämde att Sverige skulle bli mångkulturellt och att allt svenskt var fult och dåligt vill säga) tillkom bara för att Sverige fegade ur de båda världskrigen. Dessutom var det ju främst finnar, jugoslaver, greker och italienare som kom hit och byggde upp välfärden, inte vi. Vi får ej heller glömma att svenska vikingar bara var handelsmän, och att tom maten vi äter kommer utifrån.

    Gilla

      • Hej
        Jag måste säga att jag är djupt imponerad av ditt engagemang kring vår historia. Utan människor som dig så skulle snart allt vara raderat. Det tar bara några generationer att sopa bort ett folks historia. De flesta ryssar var säkert övertygade om att deras historia började med Lenin och Stalin, under sovjet-tiden. I dag är det annorlunda, och många ryssar är mycket intresserade av det nordiska inslaget i sin historia. Det är förövrigt alla folk som fick påhälsning av våra förfäder. Minst intresse för nordisk historia visar man lustigt nog just i Norden. Våra styrande måste ha slitit sitt hår när serien”vikings” kom ut och intresset för vår historia exploderade runt om i världen. Räckte dock med några avsnitt för min del då den snabbt utvecklades till en komedi.
        Vi har, tvärtemot vad svenskhatarna påstår, en helt fantastisk historia (mycket beroende på att vi inte släppte in kristendomen i Norden, utan fick många hundra år extra på oss att utvecklas utan några bojor) Vi har i årtusenden lyckats behålla vår självständighet, även att våra fiender oftast varit mångdubbelt fler. Vi har klarat av de flesta kriser mycket bättre än övriga länder, och kommit ur dem starkare än vi var innan. Vår lilla klick människor har lyckats skapa en militär stormakt, en ekonomisk stormakt, en stormakt inom musiken, en industriell stormakt mm. Det finns inte något land med en så liten befolkning som har uträttat så mycket som oss. Vi har tom haft en helt egen försvarsindustri som utvecklade och tillverkade avancerade flygplan, krigsfartyg, stridsvagnar, u-båtar, artilleri, granater, handeldvapen, robotsystem, kommunikationssystem mm. Vi hade ett av världens största flygvapen, och hundratals flrsvarsanläggningar insprängda nere i bergen.
        Har vi väl bestämt att vi ska bli bäst på något, så har vi också sett till att det blivit så. Så får man inte tycka längre och en så fantastisk historia måste bara bort. Den passar inte in i planerna för vårat land. Det vi är världsbäst på just nu är att radera ut oss själva från jordens yta. Föga smickrande.

        All heder till dig för ditt arbete. Du gör mer nytta än du tror.

        Gilla

      • Stor tack för denna insiktsfulla kommentar – jag ser att jag ännu har många kollegor, som tycker som jag… Det kommer mera..

        Gilla

  2. Alldeles rätt. Kryssen på Rökstenens översidas topp och ena övre sidan samt längsgående ryggdel uppvisar lönnrunor av Oghamkaraktär och berättar mer om själva stenen samt berättelser om färd över hav. I Sigtuna museum ligger en benbit i en glasmonter nere i källaren som också uppvisar Oghamtecken.Tidigare har jag sett en benkam där med samma typ av lönnskrift av chiffertyp. Jag vill då komma i kontakt med någon som kan visa intresse för vad jag har kommit fram till.En Filosofie professor i London har vidimerat mina rön och sänt mig en lång lista på samhörighet mellan Keltiska raser och Germanska genom sina och en medprofessors studier i DNA forskning inklusive legender och mytologiska aspekter. Dessa bägge professorer är helt klara på att asarnas gård Asgård är funnen samt att guden Oden egentligen var en levande stor hövding inkommandes från Kaukasien. Även saker kring runor kontra Oghamchiffer finns återgivna i den skrift jag har fått.

    Själv innehar jag 7 böcker tryckta på Irland 1876-1882 där kodnyckeln för Oghamchiffret fanns med och som jag använde på dessa lönnrunor på rökstenen och fann en spännande historia.

    Gilla

    • Det kan mycket väl stämma, att Rökstenens runchiffer skulle kunna jämföras med Ogham, men man skall nog ej dra alltför stora växlar på detta. Rörande Snorre Sturlassons förklaring att Oden och Asarna ”egentligen” är Asia-män, dvs återvandrande Goter, så är ju även det en gammal teori – och den teorin kan måhända arbetas vidare på. Har sett en del Turkiska professorers verk i ämnet, men just de verken övertygade inte just mig, tyvärr. Dock kan det finnas mycket intressant att tillföra i ämnet, precis som du skriver.

      Gilla

  3. En viss Bengt Loman var inne på att det på Rökstenen förekommer lönnchiffer av Oghamkaraktär.Detta liknar det som jag själv kommit fram till.

    Gilla

    • Utan att vara expert, så har jag för mig att Ogham-skriften i sin klassiska form har exakt 20 tecken, uppställda i 5 grupper om 4. Den äldre runraden, däremot, har exakt 24 tecken uppställda i tre aettir, medan den yngre har exakt 16 tecken uppställda i två aettir, alltså grupper om 8. Detta är betydelsefullt för hur ”chifferklavarna” på Rökstenen utfformats, respektive för hur man skriver med Ogham. Man kan säga, att runorna är en OKTAL KOD, av samma typ som används i våra datamaskiner… vilket redan det är en ganska stor upptäckt, liksom att 20 tecken förstås blir ”två och en halv aett”. Vidare räknar man ju 24 timmar om dygnet, 12 zodiaktecken, 3 ”vakter” ombord på ett skepp, och en ideal gruppstorlek i de flesta arméer om just 8 man och inget annat (undantag, Mongolerna, som opererade med en troppstorlek om 10 man) samt 4 väderstreck och 4 ”kardinaler, alltså NV,NÖ,SV,SÖ vilket blir 8 riktningar på kompassrosen. Det här är förstås inga tillfälligheter det heller, utan faller sig praktiskt sett så, liksom det faktum att vi har Sommarsolstånd, Vintersolstånd samt två dagjämningar på vår hedniska kalender, samt förstås 4 smärre blot däremellan, vilket ger 8 årstidsbundna större fester…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s