Ola Wong om Förstörelsen av det svenska kulturarvet (inlägg från 9 Augusti 2017)

Journalisten Ola Wongs namn torde vara bekant för många. Inte minst för de som regelbundet läser våra större dagstidningar – i det här landet bara två stycken, Svd eller Dagens Nyheter, servilt låtsasliberal. Ola Wong är känd för att tidigare vågat kritisera Hysteriska Muséet i Stockholm och dess minst sagt ”queera” museipolitik, som är ytterst politiserad, och numera vederlagt non-informativ, alltsammans saker som belysts och fått komma fram genom Ola Wongs förtjänstfulla arbete.

Den här gången tar han sig an svensk arkeologi, som nästan uteslutande bedrivs på uppdragsbasis sedan två eller tre deceninier.

Fynd efter fynd. Amulettring efter Amulettring. Torshammare efter Torshammare. Allt förstörs och kastas bort, därför att ingen har ”råd” att konservera metallfynden och Hysteriska Muséet inte tar emot okonserverade föremål… Ett helt kulturarv utplånas. Det gäller Asatro, där bevisen fuskas bort…

Nästan inga vetenskapligt styrda utgrävningar sker nämligen i vårt land numera, allt som finns är för länge sedan utlagt till konsultföretag med nära anknytning till byggbranschen, grävningar som styrs därifrån och betalas därifrån, det handlar bara om rent dokumentationsarbete som görs när vägbyggen, exploateringar eller någon annan förändring i markanvändningen måste företas. Jag citerar, direkt ur SvD:s mycket välskrivna artikel:

– Vad man gör är ju att man slänger vår historia! säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms länsmuseum.

Amulettringar från järnåldern, liksom vikingatida vikter och mynt tillhör den typ av fynd som, så vitt Runer vet, tidigare alltid sparades.

— —

– Det är helt galet, men den här branschen har fått marknadssjuka. Vi leker affär, säger Runer.

Ofta, särskilt vid mindre utgrävningar, är det en stående order från länsstyrelserna att så få fynd som möjligt ska tillvaratas.

Om du tycker att det verkar osannolikt så rekommenderar jag att läsa på Riksantikvarieämbetets öppna arkiv, exempelvis rapport 2016:38. En arkeologisk förundersökning av boplatslämningar från brons- och järnåldern inför ombygget av trafikplats Flädie på E6 utanför Lund.

I fyndtabellen har mynt, knivar, ornamenterade bleck, en ring och en vikt från vikingatiden eller tidig medeltid hamnat i kolumnen ”gallrade”.

— —

Vid en annan grävning i den mångtusenåriga kulturbygden Molnby i Vallentuna, slängdes flera amulettringar från järnåldern. Amulettringar var rituella föremål som användes under vendel- och vikingatiden.

— —

– Det är provocerande när man i andra länder gör allt för att bevara kulturarvet och vågar livet för det, säger arkeolog Lena Holmquist.

Historiska museet tar numera bara emot föremål som är konserverade.

Gallringen sker redan i fält, vanligen av en enskild person som snabbt ska avgöra: spara eller slänga? Resultatet blir att välkända föremål bevaras.

Förra året påträffades en smått sensationell liten drake i Birka. Den såg mest ut som en jord- och rostklump när den togs upp, men arkeologerna i Birka tillhör det fåtal som får tid och utrymme att forska. På en uppdragsarkeologisk grävning hade draken troligen slängts.

Arkeologerna ger inte bort eller säljer fynden eftersom de inte vill skapa en marknad för fornföremål och uppmuntra plundrare med metalldetektorer, berättar Runer. Alltså: soptunnan. Slutsats: Om samhället inte längre anser sig ha råd att ta ansvar för Sveriges historia så bör länsstyrelserna stoppa byggherrar och exploatörer från fornlämningar. Ett alternativ är att sluta lägga ut kulturarvet på entreprenad till lägstbjudande med störst soptunna.

Nu är frågan vad riksantikvarie Lars Amréus, eller för den delen kulturministern, tänker? De ansvarar för Sveriges kulturarv och förstörelsen av historien sker under deras skift.

Så långt Ola Wong och SvD, plus minst fem åtskilligt pålästa arkeologer med gedigen yrkesbakgrund och en lång karriär, som alla nämns i det här reportaget.

Själv undrar jag vad som skall slängas, egentligen – och varför man gör såhär. Vad för slags syn på svensk kultur och historia vår Kulturminister har, torde vara ganska välbekant, liksom hennes inställning emot Asatro och andra Europeiska religioner. Det beror nog inte bara på rent kommersiella skäl, eller det faktum att metallkonservering faktiskt kostar pengar, och att byggbranschen självt lämnats att leka kontrollorgan för det dokumentationsarbete man enligt lag måste beedriva, att allt det här sker.

Jag har redan berört Transportstyrelsen, och andra rätt så ökända myndigheter, samt dess påverkan på det här med Museibåtar, till exempel. Se gårdagens inlägg. Liknande saker har hänt, beträffande en del rekonstruktioner av historiska fartyg i Norge, vilket min bloggkollega ”Thor News” har vetat att berätta, denna sommar.

Är allt detta bara rena ”sammanträffanden” eller är det verkligen så, att man av rent ideologiska skäl vill förstöra stora delar av det Nordiska kulturarvet, och hindra de krafter, som vill dokumentera och utöva det ?

Debatten kommer säkert att gå vidare… Men vi vet vad vi vet, vi tror inte bara vad vi tror…

Kult-hus från bronsåldern hittat utanför Växjö – Asatron aldrig en utomhus-religion (artikel från 2015-08-15)

SVT och Smålands-posten rapporterade för några dagar sedan från det nya bostadsområdet Vikaholm i södra Växjö. Om staden Eksjö nu närapå brunnit ned, eller i vart fall förlorat ett helt kvarter från 15-1600 talen i sina centrala delar – något som antagligen kunnat undvikas helt ifall man bara haft förstånd nog att satsa på ett fungerande sprinklersystem – så finns det fortfarande en hel del nyupptäckt i våra Småländska städer som är värt att bevara inför eftervärlden.

Vid Vikaholm har arkeologerna hittat ett sk Kulhtus, som preliminärt daterats till mellan 3000 fk och år 0 enligt vår tideräkning. Utgrävningsledare Andreas Emilsson säger till SVT att det inte är fullständigt bevisat att det rör sig om ett kulthus ännu, men att närheten till ett stort flyttblock med skålgropar och en hel boplats i närheten tydligt pekar emot detta.

Sk Kulthus från Bronsåldern är inte sällsynta, och har hittats i Sverige och Norden på många andra platser. De finns både vid Hågahögen utanför Uppsala, i Tofta och Koarum i Skåne, samt i stort format (byggnader med mer än 13-15 meters längd och en hövdingahalls dimensioner) i Sandergård på Fyn i Danmark. Liknande byggnader har också hittats i Halland, Södermanland och på många andra platser. Allesammans är de från förromersk järnålder, eller bronsålder – alltså flera hundratals år innan kristendomen ens var påtänkt i medelhavsområdet. Uppenbarligen rörde det sig om helt självständiga skapelser, som inte kan ha inspirerats av några kristna kyrkor – en av de kristna bortförklaringar som på 1900-talet användes om ”Uppsalatemplet” som i själva verket antagligen var en gilleshall och en kungsgård, men med särskilda byggnader avsedda för dyrkan och kult. Vid Lunda i Södermanland, Uppåkra i Skåne, Slöinge i Halland och Järrestad i Skåne har man hittat ”kulthus” i hall-form, av en storlek som överskrider bostäder från äldre järnåldern, då dessa hallar tillkom.

Spår av Särimners dyrkan från Växjö. Ögonbrynsbåge från hjälm, och galt-figurer. En aldri er svá mikill mannfjölði í Valhöll, at eigi má þeim endast flesk galtar þess, er Sæhrímnir heitir. (så står det i Grimnesmál och Gylfaginning)

Kulthusen var visst inte bara temporära byggnader som uppfördes i samband med begravningar, och som sedan brändes upp när den dåtida brandbegravningen var över, som en del forskare trodde under 1990-talet. Istället bär de drag av permanent bebyggelse, som fanns under flera generationer, och alltid intill boplatser, eller ingående i en större ort.

Asatron var med andra ord inte bara en utomhuskult, som en del har hävdat. Redan för 5000 år sedan och ännu längre tillbaka fanns byggnader för dyrkan inomhus, och vad vi kallar Gudahov idag. I Danmark finns det till och med byggnader från yngre stenålder som visar, att man faktiskt dyrkade gudar och makter under tak redan då.

Mängder av uppsatser har skrivits i ämnet.

Ändå finns det dem – mycket okunniga människor eller sådana, som går runt och kallar sig ”fornsedare” som står fast vid 1800-talets nu förlegade uppfattning att gudarna bara skulle ha dyrkats utomhus, när senare forskning klart motbevisar detta. Gudahov fanns långt innan kristendomen, och vad traditionen med skålgropar och svinister nu anbelangar, fanns den kvar ända långt in på 1920-talet enligt vissa källor…

Redan på 1990-talet skrev forskare uppsatser, som hävdar att det i Trögden och andra delar av Uppland, ännu offrades i Skålgropar ända intill andra världskriget – in på knutarna till Hågahögen och Uppsala… Sannerligen sannerligen säger jag eder – detta är Sviagris, Särimners Sändebud, både nu och evinnerligen. Fatter is he, my children, fatter is he…

Också mitt inne på Södermalm i Stockholm finns spåren efter förfäderna – och våra Gudamakter…

Ny upptäckt i Östergötland – Avgörande i debatten om ”Svearikets vagga” ? (artikel från 2014-12-08)

Idag publicerade Aftonbladet och en hel räcka av andra tidningar inklusive Metro en kort notis, hämtad från ett TT-telegram. Som vanligt – får man väl konstatera – förgrovar TT sakinnehållet, och blandar bort viktiga orsakssammanhang. Man skriver att Askahögen i Östergötland inte är en gravhög, men en hallbyggnad, därför att rester av en Vikingatida hall skall ha hittats ovanpå gravhögen, vilket redan det är en nätt självmotsägelse. Att Askahögen har varit platsen för en hallbyggnad, har i själva verket varit känt av forskningen sedan åtminstone 2006 – och dessutom beskrivits i en forskaruppsats från 2012 (tryck på länk – understruken text i denna blogg leder till länkar !) . Om TT bara hade brytt sig om att göra någon som helst grundforskning, kolla upp lätt tillgängliga källor eller rena fakta skulle det ju inte vara så svårt att redovisa detta för allmänheten..

På Askahögen – närheten av Linköping – växer än idag stora Askträd…

Östgötacorrespondenten vet också bättre besked. Det enda nya, är att högen nu undersökts med Markradar, en sk. ”non-invasiv” arkeologisk teknik, som alltså inte behöver innebära något ingrepp i naturen eller själva gravhögen samt den hall, som alltså kan vara placerad på en ännu äldre stormansgrav – detta är vad som hänt, och detta är det nya i sammanhanget, fast det redovisar inte TT. Mera om markradar som arkeologisk teknik, samt hur den tillämpats i just Askahögens fall – kan alla intresserade läsa på länken här.

Forskare är numera övertygade om att den mer än 50 meter långa och 14 meter breda hallen, med minst 4 stora portar, tydligt påminner om liknande byggnader med kungliga mått, som hittats både i Lejre och Jellinge i Danmark, Borre i Norge och även Gamla Uppsala i Sverige. Ja, ÖC citerar till och med Martin Rundkvist vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet, som tillsammans med forskare från Stockholms Universitet gjort själva markradarstudien. Han är övertygad om att det finns ett starkt samband med Gamla Uppsala, och att närmast ”samma planritning” använts för hallbyggnaden i Östergötland.

Om så är fallet, undrar man också när exakt hallen har byggts. Man har konstaterat att den är ”från Vikingatiden” står det till och med i TT:s dåligt skrivna artikel, men exakt när kan förmodligen inte avgöras med markradar, vilka alla någotsånär arkeologiskt kunniga läsare säkert inser.

Troligt är väl, att ”provschakt” och kol-14 dateringar, exempelvis i stolphål eller på trävirke, lär följa – ifall detta inte redan gjorts…

Sajten ”forskning.se” publicerar ritningar, som klart och tydligt visar, att man hittat härdar och stolphål inne i byggnaden. Om så är fallet, borde exakt datering inte vara så svårt.

Enligt ”forskning.se” har hallen också byggts med en husgrund, vars material kan vara hämtat från ett närbeläget gravfält. Nu kommer emellertid poängen i hela den upptäckt som nu gjorts, och som ingen mediakälla nämner. Många forskare anser, att Sverige redan långt före Vikingatiden var en fast organiserad stat, och att Sveariket redan omfattade Götaland, som gått under som självständigt rike redan på 500-talet, eller kanske ännu tidigare. Bland annat Mats G Larsson har skrivit populärvetenskapliga böcker om denna teori, som går tillbaka ända till den legendariske arkeologen Birger Nermans verk ”Om Svearikets Uppkomst” som utkom redan 1925.

På Nermans tid var saker som markradar och kol-14 datering knappast uppfunna, och heller inte i bruk. Hans verk skrevs med dåtidens vetenskap som grund, och under 1970-talets  ”Västgötaskola” blev det ett tag högsta mode på Universitet och Högskolor att kritisera det, eller rent av enkelspårigt fördöma det.

Idag har pendeln svängt tillbaka. Västgötaskolans uppfattning om att Sverige skulle ha grundats från Skaraslätten, och att Götariket och inte Svearna grundade Sverige som stat och nation har fått stryka på foten. Hallen vid Askahögen förefaller att ha varit en kungsgård, eller en såkallad ”Husaby” där Sveakungen redan tidigt hade en säker maktbas. Lokal tradition utpekar ”Askahögen” som en tingshög, där lokala ting och folkförsamlingar hölls, redan på 900-talet.

Vidare forskning i ämnet lär säkert följa, och ge många ledtrådar samt ovedersägliga bevis för hur gammal platsen i själva verket är.

Hade Birger Nerman i själva verket rätt hela tiden ?

Gick Götariket under redan på 500-talet, som sagorna hävdar ?? Hade Sveakungen redan på 700-talet en Kungsgård, lika stor och nästan identisk med den i Uppsala, fast placerad mitt i Östergötland, vid ”alla Östgötars ting” ?? Fanns det i så fall andra Kungsgårdar av samma typ också i Södermanland, Västergötland, Västmanland och Närke, samt i de Småländska landskapen…

Sveriges Historia började i alla händelser inte med Erik Segersäll, i det slutande 900-talet. Redan tidigare fanns Sveakungar, och redan tidigare hade vi svenskar vårt eget land.

Det är värdefull kunskap, som man nu avslöjar, och än är sista ordet i debatten inte sagt. Helt säkert är att vulgärhistoriker och förvanskare, som exempelvis Maja Hagerman, och hennes bok ”Spåren efter Sveakungens män” som helt felaktigt hävdar, att hedniska kulturer är totalt oförmögna att skapa riken och stater (visst, vad gjorde man i Kina, Grekland, Rom och Japan ?) och att bara kristendomen skulle ha skapat Sverige (sådan är nämligen hennes huvudtes, och den är lätt att motbevisa) nu är distanserade av arkeologin, och att deras böcker får hamna på sophögen… Sanningen segrar till sist – liksom Hedendomen.

”Once were warriors” – och så skall det förbli !

Redan Vendels och Valsgärdes gravfynd bevisar, att Sveakungar redan fanns under perioden 500 – 700, dvs under Folkvandringstid…

Nya fynd vid Gamla Uppsala – en ort som inte är kristen… (inlägg från 14 Januari 2015)

Olof Sundquist, professor i religionshistoria vid Stockholms Universitet, publicerade för två dagar sedan en avhandling om Gamla Uppsala, på grundval av de nya fynd som gjorts sedan utgrävningarna 2013-2014. Inte ett enda kristet fynd finns på platsen före 1100-talets andra hälft, och Gamla Uppsala är och förblir en av de absolut viktigaste platserna för Asatron på hela vår planet. Avhandlingen, ”Frejs Avkomma” (han borde snarare sagt Ättelägg) handlar om Sveakonungarnas gudomliga härstamning från Yngve-Frej, och de många bevis för Frejskult man hittat på platsen, bland annat i form av måltider på hästkött. Inte bara gudabilder och deponifynd har hittats på det som var en kungsgård och en av de viktigaste centralorterna i hela Sveariket.

Enorma stenfundament på mer än ett ton vardera bar upp 3-5 meter höga ekstammar med en diameter på mer än 40 cm, och gick längs processionsvägar i utkanten på området, som en klar gränsmarkering emot yttervärden. (se bild nedan med markeringar i rött).

Gudabilder i brons förgylld med bladguld, mängder av djurben, Torshammare och amulettringar i form av eldstål – ibland mer än 40 stycken på varje ställe – berättar om vilket rikt och civiliserat liv man levde på platsen, redan på vendeltiden ca 500 AD. Borta är nu alla de kristna lögnerna, och Adam av Bremens skräckhistorier, som inte har det minsta av belägg för sig. Gamla Uppsala har grävts ut i omgångar ända sedan Hjalmar Stolpes tid på 1880-talet och än tidigare, men man har inte hittat ett – säger ett endaste enda – belägg för att människor någonsin offrats på platsen, som Adam felaktigt påstår. Att citera en kristen missionsbiskop och kulturförstörare är helt enkelt inte objektivt, men ändå fortsätter ”Svenska” Kyrkan (säg snarare den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige) och de vanliga grundskolorna att sprida dessa lögner, trots att alla forskare vet att de har helt fel.

”Templet” vid Gamla Uppsala var inget tempel, men en Kungsgård med ett stort Gudahov. Olaus Magnus och många äldre källor nämner en enorm guldkedja, som man tänkt sig skulle sitta på gudahovets tak, ungefär som en drakslinga – men numera är en teori, att kedjan bars upp av de väldiga stolprader med flera kilometers längd man hittat spår av i terrängen runtomkring under 2013-2014

Olof Sundquist tolkar de enorma stolpraderna – med mer än 80 fundament utgrävda i en av de många raderna  – som det tempelområde (delubrium på latin) som omnämns i Adams överdrivna tex, motsvarande de ”Vébönd” eller Viband som nämns i de isländska sagorna; innanför vilken ingen kristen eller andra ohederliga människor fick komma in, allt enligt det gamla uttrycket ”varg i veum” som också talar om Vin eller kultställen. Gamla Uppsala var bokstavligt talat helig mark, och innan 1090-talet, då kungsgården grymt nog brändes ned i en orgie av kristen förstörelse, mord och brand, fanns inga kristna på platsen. Man har hittat små bilder av Frej eller möjligen Ull – bronsålderns store sol- och himmelsgud – på platsen, vilket Olof Sundquist säger är ett bevis för att de hedniska gudarna dyrkades av alla folklager och i alla samhällsklasser. Man kan jämföra med de fynd från romersk järnålder och än tidigare, som gjorts bland annat vid Lunda i Södermanland, och som visar att dessa små, individuellt burna bilder eller amuletter, som kunde stoppas i en penningpung t ex, förekom genom många århundraden. Detta var Sveakungens heliga mark, som ingen kristen skulle beträda eller besudla !

Frågan är väl, om det inte är dags att ”Svenska” Kyrkan lämnar Gamla Uppsala för gott, och en gång för alla överlåter platsen åt Hedningarna. Den gamla församlingskyrkan används allt mindre och mindre, och står stängd största delen av året – och kyrkan spärrar dessutom för nya utgrävningar på en av områdets mest centrala delar (där gudahovet stod) genom att ständigt genomföra nya begravningar på Gamla Uppsala Kyrkogård, vilket helt blockerar och ”låser” platsen från alla vetenskapliga undersökningar av arkeologer inte bara idag, utan för minst 20 år fram i tiden, eller så länge gravrätterna varar. Hela tiden har lobbyverksamhet från de kristna förhindrat att Gamla Uppsala utropas till Världsarv och kommer på UNESCOs skyddslista, så att platsen inte förvanskas ytterligare.. Att åtminstone en enda kyrka i Sverige får göras om till Asatempel och återskänks till det folk man så grymt plundrat och mördat, är en viktig symbolhandling, inte bara för idag utan för alla kommande generationer. Vore ”svenska” Kyrkan (som i dagsläget har mindre än två tredjedelar av landets befolkning som medlemmar – resten är faktiskt hedningar !) såpass bra eller ”god” som den säger – de kristna hävdar ju hela tiden absurt nog att just deras religion skulle vara bättre eller ”godare” än alla andras – så vore detta en naturlig sak, och sannerligen inte för mycket begärt…

 Varför inte låta Gamla Uppsala Kyrka och Odinsborg (från 1800-talet) återta sin roll som Hedniskt Centrum, som det borde vara…?

De kristna har ju redan sin katedral i centrala Uppsala, som fullständigt dominerar och tar över hela stadsbilden.. Varför ska då inte all världens hedningar få ha sin egen plats, de också – på en ort som är deras och inte kyrkans ?

”Gudalunden” vid Gamla Uppsala, där många hedningar hängde smycken och amuletter – liknande de som hittats i original på platsen är nu nedhuggen, vandaliserad och förstörd. ”Svenska” kyrkan har som markägare genomfört alltsammans i det tysta – och ingen protesterat emot det illdåd, som ägt rum. Officiellt bortförklarar man det hela med att man skulle göra en sk ”fosforkartering” på platsen, eller att mindre arkeologiska prov skulle tas, men är det nödvändigt att hugga ned över 20 ståtliga träd, bara för detta ?

Röd heldragen linje är den av kyrkan vandaliserade och skövlade gudalunden (se bild nedan för hur den såg ut i höstas) Röd streckad linje är fastigheter, som borde expropieras av Staten och ingå i det nya Värdsarvet. Blå streckad linje är ”svenska” Kyrkans markinnehav, som snarast bör upphöra, i samband med att marken borde överföras till Statens Fastighetsverk.

Dessutom har det redan tagits fosfor-prov ur marken och fosfor-karterats även vid andra punkter i terrängen norr om Gamla Uppsala, som denna uppsats visar (tryck på understruken länk). Det område, man nu huggit ned och skövlat; ligger dessutom intill en modern toalettbyggnad, den enda på hela området. Fosfor i mark tyder på organiskt avfall, eller förekomst av djurben, gammal gödsel eller urin från människor och djur. Med tiden avtar fosforhalten i marken, men höga koncentrationer av fosfater kan tyda på betad mark, eller mark där kreatursdrift förekom en gång i tiden (ex vis i en husgrund efter an forntida ladugård). Se en närmare beskrivning av denna arkeologiska teknik här.

Oftast är det med dagens teknik inte alls nödvändigt att fälla hela träd, bara för att ta några få prover (det handlar om tiotals gram, dvs mycket små ”samples”) ur marken. Dessutom finns det en mycket stor risk för kontaminering av proverna. Eftersom Gamla Uppsala idag är strövområde för hundägare osv, så kan varje mängd ”recent” eller nutida fosfor som tillförs marken helt förrycka och förändra mätvärdena, särskilt som man ligger alldeles invid en offentlig toalett, där människor dessvärre orenar, slänger skräp osv – så undersökningar på just denna plats är av föga eller intet vetenskapligt värde – om man inte börjar gräva på allvar, och gör ”provytor” eller schakt på platsen. Frågan kvarstår – Varför har ”svenska” Kyrkan helt utan tillstånd eller vetskap från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) kunnat fälla så många träd på platsen, och är det verkligen nödvändigt ?

Silverflickan Gunlod – den första namngivna svenskan.. ( artikel från 5 Mars 2015)

För tillfället är jag på resa, någonstans i vårt vackra land, men bloggar vidare ändå. En av de mer trevliga sysselsättningar man kan ägna sig åt är ju att läsa reseguider på nätet, när de är välformulerade och exakta nog, vill säga. Sajten ”Se och Göra på Österlen” tar upp inte mindre än 13 av de mest sevärda fornlämningarna inom denna historiskt sett mycket fyndrika del av Sverige, och behandlar ”Disas Ting” till exempel – en fyrkantig stensättning från den äldre järnåldern – som enligt folktraditionen skall ha varit en tingsplats – och som kanske – vem vet ? – kan ha samband även med Disablotet eller Diserna. Mitt inne i stensättningen fanns ett stort gravröse, och enligt andra tolkningar kan platsen ha varit brukad som gravplats i mer än 5000 år, eftersom de byar som ännu ligger i grannskapet faktiskt är såpass gamla…

Men Svarte – 5 km Väst om Ystad – är inte den enda märkliga platsen i närområdet. Det finns en adelssläkt med namnet ”Svarte” i Skåne också, och 25 km åt NÖ ligger gravplatsen för vårt lands första namngivna person…

Här, i Gårdlösa, blev en ung kvinna i 25-årsåldern högsatt på 200-talet efter vår tideräknings början. Hon låg i en stenkista av kalksten, som kommit långväga ifrån, och var klädd i en grönfärgad ylleklänning i diamantkypert, ett komplicerat vävmönster. Med sig i graven hade hon bland annat fem silverspännen, varav ett med hennes eget namn, pärlor, ett nålhus och ett stort lerkärl i skånskt svartgods, mycket likt nutidens Höganäskrukor.  Somliga arkeologer har påstått att hon skulle ha dött i barnsäng, men inget barn finns i graven och den verkliga dödsorsaken har aldrig blivit fastställd.

”Ek UnwordR” eller ”Jag, Gunnlod” står det ristat med runor. Den första namngivna personen i Sverige.. en vanlig bondedotter

Gunnlod hade bättre tandhälsa än de flesta kvinnor har idag, och hon åt en sundare och mer varierad kost än vad vi gör. ( 30% var sädesprodukter, 20% var nötter, och 50% var rötter och annat insamlat. Av de 50% var 20% fisk och viltjakt.) Hon var – av skallformen att döma – helt säkert av ett ”typiskt nordiskt” utseende med klara, jämna och fina drag, med höga kindknotor och smal näsa. Hon har ganska spensliga axlar, men långa och grova ben, vilket visar att hon var mycket rörlig och vältränad. Tyvärr hittades hon redan på 1950-talet, och med de forensiska tekniker som finns idag hade man kunnat rekonstruera hennes ansikte, men ingen sådan rekonstruktion har gjorts ännu. Däremot är det ganska säkert, att hon var vackrare än dagens genomsnitt. Sklettet har inga spår av skador eller förslitningar, och hon levde under en förhållandevis rik tid utan tungt arbete.

Arkeologer har grävt ut en mängd husrester och 120 gravar. Unwodrs gård har rekonstruerats, och på gården fanns 4–5 kor, en tjur och några kalvar, en ganska stor fårskock och ett antal grisar. Med all säkerhet var hon bara en vanlig bondedotter, men trots det var hon ändå rik nog att få massor av dräktsilver med sig i graven. Ända tills 1800-talet, 1600 år senare, ingick dräktsilver i de skånska kvinnornas klädedräkt – och Gunnlod är bara den första i en lång rad av förmögna, självägande bondedöttrar… Ta det sentida sk ”Strigla-korset” som exempel – det är visst inte något kors, men format som en Torshammare…

1600 år senare bars en sentida form av Gunnlods hammarformade spänne..

Min gamla farmor, som aldrig hann se 2000-talet, ristade utan att veta varför ett upp-och-nedvänt T eller ett stort Hammartecken i degen när hon bakade bröd, för så hade hennes farmor lärt henne. Brödet smakade helt enkelt bättre då; ansåg hon, och då Tor råder över regn och gröda, är det bara logiskt. Så gjorde nog Gunnlod också.

Några forskare har ansett, att runinskriften på hennes lokalt tillverkade silverspänne skulle vara namnet på en smed, ”UnwodR” eller ”den icke-rasande” – Wodr är samma ord som Woth… i Wothan eller Oden, den rasande stormens Gud – men negationen ”Un” finns inte i 300-talets svenska, och bara frankiska svärdssmeder och tillverkare av guldföremål signerade sina verk. Här i landet har det emellertid aldrig varit vanligt – inte ens de öländska guldhalskragarnas skapare skrev sina namn på konstverken, så namnet är säkert bärerskans eget.

Dessutom står runorna i en enda följd, med ett sista ”R” på slutet, vilket är vanligt i äldre runinskrifter. För att spara plats – och av runmagiska skäl – kunde en del runor utläsas dubbelt, och ”k” i ”ekunwodr” står både för ett hårt g-ljud, och som ”k” i ”Ek” för jag… Runinskrifter med ”Ek HlefagastiR” ( Jag Lägast, på Gallehushornen) eller ”Ek Erilaz” (Jag Jarlen) är vanliga från 300-talet och den romerska järnålderns slut.

Man kunde också jämföra med Rökstenens berömda ”Sakumukmini..” från en tid när bruket av den äldre runraden – använd främst för magiska ändamål – var på väg att dö ut – den inskriften kan läsas både som  ”Saku Mogminni”  – ”Säger Folkminnet” och som ”Sakum Ukminni” – ”Säg till Ungdomen” – varefter Rökstenen fortsätter med Tors namn – andligt sett finns ingen motsägelse i detta – minnet av Tor själv fortsätter in i framtiden – och ”m” i Rökstenens chiffer läses alltså dubbelt, som Gunnlods ”k”.

Lägger man samman talvärdet av runorna på hennes smycke får man primtalet 89, det 24:e primtalet i primtalsserien; ifall man använder det enklaste förskjutningschiffret av alla, den sk ”Utharken” där ur, den första runan, har talvärdet 1. Primtal – alltså tal som inte går att dela med andra tal än sig själva – ansågs mycket magiska, och återkommer i inskrift efter inskrift. 24 är samtliga runors antal, och vi förstår nu  varför Gunnlod avslutade sin inskrift med ett extra stumt ”R” för att få talvärdena att stämma, eftersom hon ville få in hela runradens talvärde – och därmed Gudarnas skydd – i den korta inskriften med hennes eget nanm, som en skyddsamulett.

Hon kunde både skriva, läsa och räkna. Hon var långtifrån obildad, och en intelligent människa. Runkunnig dessutom, och om hennes namn nu var ”UnwodR” – den icke-arga, lugna och fridsamma (”den coola” skulle dagens 25-åring ha skrivit) så var hon också lätt och behaglig till sättet.

De kristna har försökt utplåna hennes namn ur vår historia. De vill göra henne anonym, och kalla henne ”silverflickan” rätt och slätt.

På Söndag lär det vara internationella Kvinnodagen. Jag kommer istället helga den åt den första svenskans minne, och högt uttala Gunnlods namn, eftersom hon sannerligen sannerligen förtjänar att ihågkommas.

Hon var en kvinna av vårt folk. Och hon var här – som namngiven person – först bland alla..

Press stopp för dagen: Nytt fynd från Gamla Uppsala (artikel från 1 Juli 2015)

UNT, Uppsala Nya Tidning, berättar idag om ett nytt fynd i form av ett hängsmycke med granatinläggningar från 600-talet. Fyndet har gjorts i samband med utgrävningarna under början av Juni månad, men hittills stått under ”utgrävningssekretess” vilket nog är säkrast med tanke på de många kristna, som härjat på platsen. Det är ett litet kvinnosmycke i guld och slipat glas eller granater i otroligt gott skick. Den höga kvaliteten i kombination med hur välbevarat det är gör det till ett unikt fynd, och det första hela guld och granatsmycke som hittats i Uppland.

Vad tidningen inte skriver är att dylika fynd med granatinläggningar har hittats under Merovingertid i hela Europa (beteckningen ”Vendeltid” används bara i ett svenskt kontext, men det visste ni väl redan ?) , och att fynd av svärdsfästen och andra vapendetaljer med precis samma sorts inläggningar inte är okända från Sverige heller. UNT uppger att smycket antagligen är tillverkat i England eller Frankerriket, och att fyndomständigheter tyder på att det offrats eller rättare sagt blotats, dvs grävts ned på platsen i samband med ett hedniskt blot, vilket återigen bevisar Gamla Uppsalas historiska kontinuitet…

Svärdsdetaljer och bälte från Sutton Hoo i England – med exakt samma typ av inläggningar

Också från svenskt 500-600 tal är dylika svärdsdetaljer bekanta – man kan hänvisa till fynd från ”Guldrummet” i Statens Historiska Museum i Stockholm. Praktutstyrslar som dessa var mycket dyra, och förbehållna samhällets absoluta toppskikt. Oftast känner arkeologer dem endast som gravfynd, eller just från svärd och praktföremål som avsiktligen blotats till gudarna.

Vendeltida ”ringsvärd” från Sverige

De sk ”ringsvärden” som är bekanta också från frankiska gravar i Tyskland och Frankrike samt Norditalien (Lombardiet) under samma tid har av en del tidigare forskare tolkats som svärdshjalt försedda med Edsringar, som man svor högtidliga eder och löften till vid Ting och liknande. De är allesammans hedniska symboler, och kommer från icke-kristna personer. Vad som gör det senaste fyndet unikt, är däremot att det är ett kvinnosmycke från samma tid och i exakt samma stil som svärdfästena – och det visar klart att kulten vid Gamla Uppsala icke kan ha varit förbehållen endast män.

– Det har tillhört en kvinna av hög aristokratisk börd. Sådana här smycken kunde inte köpas. Det är något hon fått som gåva eller så arbetade guldsmeden för henne. Smycket är i samma klass som det som hittats i de utgrävda kungshögarna i Gamla Uppsala, fast i mycket bättre skick.

citat Per Frölund, Projektsamordnare på Upplandsmuséet i UNT, 2015-07-01

Många platser i Sverige heter fortfarande saker som Frölunda, Fröstuna, Frölund och liknande, och för övrigt kan detta också vara ett släktnamn, som synes. Också Frö eller Frej var en gång Svearnas äringsgud, som bekant – även om vi naturligtvis inte kan veta eller klarlägga enbart med arkeologiska metoder vilken makt eller gudom det nya smyckefyndet en gång i tiden kan ha offrats till av sina trofasta tillbedjare.. Mera om fyndet – och andra saker som nyligen hittats vid Gamla Uppsala skall enligt tidningen visas för allmänheten under hösten.

Tiden går, men Asatron består ! Så är det, och så skall det alltid vara i Svea Rike…

Nyheten om Drakhuvudet från Birka – som inte var någon nyhet…. (artikel från 20 Juli 2015)

För en tid sedan publicerade återigen rikstäckande media i Sverige en arkeologisk nyhet, utan att hålla någon större ordning på sakinnehållet i sina referat och rapporter. Se mitt inlägg om Dagens Nyheters behandling av de nya rönen om Egtved-kvinnan i Danmark för några dagar sedan, till exempel – och hur tolkningarna av ett och samma fornfynd starkt varierat genom åren. Svd, Sveriges Radio, Aftonbladet och andra källor har berättat om hur ”Själva symbolen för staden Birka” ska ha hittats alldeles nyligen.

Vad man helt glömmer bort att berätta, är förstås att handelsstaden och den militära stödjepunkten Birka inte alls hade någon officiell symbol eller något vapenmärke. Allt sådant är sentida påhitt. Vad som verkligen hittats, däremot, är en metallklump med gjutmetall eller tennlegering som mycket exakt passar ihop med den gjutform, som man hittade på ort och ställe redan år 1870. I en del artiklar – bland annat Sveriges Radios – redovisas detta tämligen direkt, men i andra fall är det en smula sämre ställt med vederhäftigheten.

Här är den lilla gjutformen från 800-talet – som nu missvisande presenteras som ”ny”. Men – var har jag sett den förut, och var såg jag den först ? Själv har jag som nästan alla av oss människor ett fotografiskt minne för vissa detaljer, ehuru det är oerhört selektivt, och styrt av viljan. Efter att med ett halvt öga tagit del av dagspressens sedvanliga rapporter 15 Maj i år, kontrollerade jag genast med en av mina ”source books” (goda källor och källkritik är alltid en fördel)

Och har man sett – det var som jag misstänkte..

En bok tryckt i ”GDR” 1974, och därför utan ISBN-nummer, köpt i staden Danzig eller Gdansk under det glda 1980-talet början, av en viss Erwin Ortmann, ”The collectors guide to model tin figures” uppger på s 9 att denna gjutform ska förvaras i The British Museum, London. Men är det verkligen sant ?

Historiska Muséets föremålskatalog, som numera finns på nätet, borde ge gott besked – resonerade jag. Såklart finns den där, som föremål nr 107260 och konstigt vore det ju annars, eftersom Fornminneslagen, nu för länge sen ersatt med Kulturmiljölagen, fortfarande förbjuder utförsel av fornfynd från vårt land. Den lilla formen var mycket riktigt utställd på British Museum redan på 1970-talet, för övrigt – men det är en annan historia.

Det har publicerats mycket om Birka på senare år, både sånt som är sant och osant. Jag hade tänkt att återkomma till det ämnet.

Man skriver mycket om påstådda amuletter och symboler. Mer än 3000 gravar har undersökts på Birka. Ingen grav har visat sig vara kristen, trots en forskares uppfattning sedan 1970-talet, då ”kistgravar” eller ”skelettgravar” generaliserats som kristna. Men – vad betyder det ? Nyare fakta vederlägger detta alldeles. Visserligen lär man ha hittat ett litet silverhänge i form av ett krucifix på Birka, men historiska muséets experter menar att detta bara var en enstaka produkt av en silversmed, som annars endast och endast bara lär ha tillverkat Torshammare. För övrigt lär man från Birka ha hittat minst ett trettiotal Torshammare på platsen, emot detta enda krucifix. I tre kvinnogravar från Birka lär man också ha hittat några hjulkors av silver från 600-talet.

Men vad betyder det ? Att gravarnas ägarinnor var kristna ?? – Nej, säkert inte. Man har hittat hjulkorset som symbol redan i Kiviksgraven, redan cirka 1600 år eller mer före kristus; och på ett museum i Turin – Museo di Antichita – beläget i de gamla hertigarna av Savojens palats – såg jag själv innehållet i en Langobardisk kvinnograv från 500-talet – vars ägarinna bevisligen inte var kristen hon heller. Och ändå förekommer där samma typ av hjulkors, denna gång i guld, som ni tydligt kan se överst på min bild här nedan:

Hjulkors finns i Kiviksgraven också, och korset är inte alltid en kristen symbol – Varför tillskriver svenska arkeologer då ”kristendom” när det gäller gravar på Birka – Arkeologer utomlands har helt motsatt åsikt..

För övrigt har man också hittat en Buddhafigur i Brons på Helgö, inte så långt från Birka eller Björkö i Mälaren, vilket torde vara allom bekant. Vad tyder då detta på ? Att personer på Helgö skulle varit Buddhister ? Nej, de flesta seriösa forskare tror numera inte på något sådant. Birka var inte en multikulturell stad, utan i högsta grad Hednisk. Det vet man, inte minst på grund av det faktum att nära 85 % av alla föremål och fynd som hittats där har ett nordiskt eller svenskt ursprung, och har inget med kristendomen eller Europa att göra. Med tanke på fyndrikedomen, och det faktum att man noga grävt ut och studerat platsen alltsedan Hjalmar Stolpes tid på det tidiga 1900-talet, är slutsatsen också ställd bortom allt rimligt tvivel.

När det gäller det lilla drakhuvudet på gjutformen från Birka, såg jag det här om dagen förevigat som ett drakhuvud till en ny Vikingatida skeppsrekonstruktion nere på Vikingeskibsmuséet i Roskilde, Danmark.

Hedendomen segrar på nytt, och Asatron vinner i längden !

Nya fynd vid Gamla Uppsala – ännu en Kungshög funnen ? (inlägg från 23 Juni 2015)

SVT – Statstelevisionen och flera andra svenska media rapporterar idag från Gamla Uppsala – en vallfartsort av mycket stor betydelse för all Världens Asatrogna och andra Hedningar – om de fynd man gjort vid några provschakt, placerade vid den sk ”Gudalund” som varit plats för hedniska offer och blot i modern tid, men som tyvärr höggs ned i början av året. Vad man gjort nu är bara en sk ”exploratory survey” eller en provutgrävning. Pengar för fortsatta undersökningar saknas, säger John Ljungkvist, arkeolog vid Uppsala universitet och projektledare för utgrävningen, till Uppsala Nya Tidning, UNT.

De flesta utgrävningar som sker i dagens Sverige är just provundersökningar, eller ”slutgrävningar” föranledda av vägbyggen eller järnvägsbyggen. Som bekant har också många fynd gjorts runt Gamla Uppsala i samband med byggandet av den nya Gävlebanan för ca 2-3 år sedan. En bit från Gamla Uppsala kyrka finns en kulle som man fått upp ögonen för redan tidigare, och gjort mindre grävningar i år 2013. Man försökte avgöra om kullen varit en husplatå, men fann att det fanns en ännu större hög under den. Den stora kullen, som kan vara runt 30 meter i diameter, har byggts över och ”kapslats in” under medeltiden. Kullen dateras till 600-talet och är alltså samtida med de andra kungshögarna i Gamla Uppsala. Högst ett par årtionden skiljer dem i ålder.

Senare skändades alltså platsen av de kristna, som försökte bygga en biskopsborg ovanpå den gamla Kungagraven. Skändandet och vandaliseringen av Gamla Uppsala har tyvärr fortsatt ända in i modern tid. Så sent som på 1990-talet placerade Katolska Kyrkan ut ett altare på Riksantikvarieämbetets mark, helt utan tillstånd, vilket strider emot Kulturminneslagen. Marken är fortfarande i Statlig ägo men överläts i början av året till Statens Fastighetsverk, som nu måste bevaka utgrävningsområdet och skydda det från fler kristna intrång. Ändå har det kristna altaret inte flyttats. Ingen skulle protestera om det låg på Svenska Kyrkans mark, men att placera det rakt på mark som staten äger, och på ett av hela Sveriges viktigaste fornlämningsområden med status av Riksintresse dessutom, är onekligen ett mycket grovt brott som måste beivras. Kanhända ser vi nu början på en upprättelse för platsen, när utgrävningarna kanske fortsätter inom en nära framtid.

Inuti gravhögen finns resterna av en mycket stor kremering, och en full vapenrustning för en av de första Sveakungarna från 600-talet, tror forskare nu. Hur den ser ut vet ingen än så länge, men till Egil, Adils och Eriks tre stora högar vid Gamla Uppsala måste man nu alltså lägga en fjärde – och antagligen kan denna grav vara minst lika fyndrik som de stora gravhögarna vid Vendel eller Vallsgärde – de som gav ”Vendeltiden” dess namn…

 

Döljer sig skatter som dessa i den nyfunna kungagravens djup ?  Än så länge vet ingen utom Asar och Vaner det rätta svaret…Den kristna biskopsgården från 1200-talet, som överlagrade alltsammans är nu gudarna ske pris och lov undanröjd, och jämnad med marken. Gamla Uppsala kristnades nämligen inte förrän då, men nu återställs platsen steg för steg till sitt ursprungliga utseende, och en dag kanske vi åter får fira Tor, Oden och Asarna inuti Gamla Uppsala kyrka – som det är och skall vara !

Tänk vilken triumf det skulle vara för den internationella Hedendomen och Asatron, om vi också fick ett Asatempel här i Sverige, och den ”Svenska” Kyrkan lämnade tillbaka Gamla Uppsala till oss !Den säger ju hela tiden att den skulle vara bättre och givmildare än alla andra kyrkor och samfund – och då är det väl också dags att gå upp till bevis… Tycker inte ni också det, kära läsare ? Kanske vi borde starta en namninsamling…

”Massakern vid Muren” (artikel från 17 Juli 2015)

Nu byter jag ämne ett tag, eller för att åter travestera en svensk poet, som också skrivit om Asatro från ett ärligare och renare perspektiv än vissa:

”Jag trivs bäst i fred och frihet / för både kropp och själ / När det klara och det enkla / Får råda som det vill / Där ja är ja, och nej är nej / och tvivlet tiger still”

Historiska Muséet på Narvavägen i Stockholm kanske lockar vissa till besök, en regnig sommardag som denna. Trots att allt färre och färre föremål från det svenska kulturarvet alls visas där; så att allmänheten kan se och uppleva dem, finns där ändå några enstaka bra utställningar, som ”Guldrummet” till exempel.

Jag har alltid varit intresserad av historia och arkeologi. Varför vet jag egentligen inte, men redan som barn slog intresset rot i mig. En del – särskilt vissa fundamentalister och fanatiker – tycker kanske att det här med utgrävningar av gamla gravar och andra sätt att skaffa sig historisk information är något skrämmande eller fult, som man inte ska ägna sig åt. Arkeologer kallas vanvördigt för gravplundrare, lik-tjuvar och annat sådant.  Väldigt ofta har jag mött den ensidigt negativa och nedsablande attityden, men frånsett de invändningar man nu kan ha ur ett andligt perspektiv måste vi minnas att vi nästan ingenting skulle veta om det förflutna, och ingenting minnas av åtminstone förhistorien, eller skriftlösa perioder, lika mycket som senare skeden av vår historia.. Därmed skulle vi heller inte förstå så mycket av skeenden i nutiden, eller ens oss själva..  Och ingenstans kommer vi historiens människor så väldigt, väldigt nära som när vi gräver ut en grav, eller studerar deras kroppar, kvarlevor och skelett in i minsta detalj, liksom deras dräkter, kläder, föremål och vapen..

Arkeologin har kallats för den mest demokratiska av alla vetenskaper. Och det stämmer. Trälens, krigarens och den försvunne enkle medborgarens grav och kvarlevor, ägnas lika mycket uppmärksamhet av arkeologerna som furstens, eller drottningarnas. Allt dokumenteras noga och så objektivt det bara går. Om våra förfäder och förmödrar kunde se hur kärleksfullt deras kvarlevor tas om hand, och hur man med yttersta försiktighet bär dem till säkerhet – de flesta utgrävningar som sker är ju ändå skyddsgrävningar och kommer till stånd för att rädda sådant, som annars skulle förstöras – samt lägger dem till vila i vad som för dem måste framstå som tempelbyggnader, där män och kvinnor i vita rockar gör dem klara för att ta emot allmänhetens dyrkan, och deras minne genom vetenskapen lever för evigt, skulle de nog bli både förvånade och stolta. Jag tror inte att de skulle ha någonting att invända alls, särskilt inte krigarna bland dem – för krigarens roll har alltid varit att göra en insats för sitt samhälle, överallt där det är möjligt.

Visby – 27 Juli 1361 – ett viktigt datum i Nordens historia…

På Historiska Muséet går nu en specialutställning över ”Massakern vid Muren” eller slaget vid Korsbetningen, rakt framför Visby murar, 1361. Det var året för Valdemar Atterdags invasion – det år som skulle innebära kulmen på hans stormaktsplaner, och ambitionen att återupprätta Valdemar Sejrs Östersjövälde från 1200-talet. I och med invasionen av Gotland gick han slutligen för långt, och skulle komma i konflikt med den mäktiga Tyska Hansan, som till sist fick honom avsatt, eftersom de ville behålla makten i det nordiska området.

Slaget vid Korsbetningen har fascinerat mig, så länge jag kan minnas. Det har uppenbara paralleller i vår egen tid, som konflikten i Bosnien, det pågående kriget i Syrien eller Putins aktioner emot Krim och Ukraina. Också Gotland står nu närmare en ny invasion – denna gång Österifrån och från Ryssland – enligt vad alla sansade bedömare och experter tror sig veta. Tack vare fullständigt inkompetenta regeringar som Fredrik Reinfeldts eller Stefan Löfvéns, befinner vi oss nu i ett mycket farligt läge, där främmande makt redan övar på att erövra och förslava delar av Sveriges territorium. Och våra politiker gör ingenting, ingenting alls för att förhindra det.

Kanhända kommer ett nytt Katyn, Babij Jar eller andra massakrer inträffa även på Gotland i framtiden, trots att vi varit förskonade från detta – än så länge.

Krigets ansikte är sig ändå alltid likt. En större, aggressivare kultur emot en fredlig befolkning. 1300-talets Gotländska bönder hade redan upplevt Digerdöden, när Valdemars flotta landsteg nära Västergarn, den ödesdigra sommaren för 600 år sedan. Vikingatiden och handelsböndernas tid var över. Gotland hade länge varit en del av det svenska riket, och svenske kungen – Magnus Eriksson – hade förbundit sig försvara Gotlänningarna, men ingen hjälp kom. På sajten ”Guteinfo” – en mycket bra kulturhistorisk sajt – kan ni läsa om dessa mörka tider, då Gotland var lämnat helt utan försvar, och resterna av den infödda befolkningen fick försvara sig emot en utländsk legohär, beväpnad med det allra senaste inom vapenteknologi. Ledade Pansarhandskar, slagsvärd och armborst med fruktansvärd genomträningsförmåga – och runt hörnet – krutvapen… Det finns faktiskt de som påstår – i likhet med vapenhistorikern Josef Alm, som på sidan 44 i sitt klassiska verk ”Vapnens Historia” från 1927 nämner det faktum, att Hanseaterna redan året efter – 1362 – använde kanoner och stångbössor emot danskarna.. Andra källor jag har lät, nämner att Valdemars egen son Christoffer skall ha träffats av en ”bösse” eller en sten vid det sjöslaget, som stod utanför Helsingborg, men på nätet har jag inte hittat någon källa om det..

Gotlänningarnas öde 1361 – idag har de en värdigare viloplats – men kommer liknande händelser snart återupprepas ?

I tre stora slag – vid Mästermyr, Ajmundsbro och till sist Visby mötte Gotlänningarna den utländska övermakten, som kom för att dräpa och förgöra dem. 1800 man – till stor del pojkar, äldre män och till och med invalider – det var allt som fanns kvar – deltog i den sista striden – medan Visby borgerskap – övervägande tyskt – lugnt stod på sin mur och såg på, utan att släppa in svenskarna i sin stad. 1912 började utgrävningar av de tre stora massgravarna vid Solberga-klostret, och så blev korsbetningen genom 1920-talet och fram till Bengt Thordemans undersökningar en av de verkligt stora fynden inom svensk arkeologi. När jag var barn, fanns delar av originalutställningen – vida större och fyndrikare än nu – utställd på Historiska Muséet, men under de sista årtiondena är det bara Gotlands Fornsal i Visby som ens vågat visa dem.

I Stockholm görs det nu med en brasklapp om att småttingar och känsliga personer varnas för att ta del av innehållet i utställningen, men besökare på medeltidsveckan, re-enactors och historieintresserade i alla åldrar vet redan, vad de kusliga upptäckterna i Gotlands jord står för, inklusive hur mycket de betytt för vår kunskap om medeltida rustningar och vapen – särskilt de lamellrustningar som bars av Gotlänningarna…

Allt har analyserats – skadefrekvensen på extremiteter och det faktum att oskyddade vänsterarmar var illa utsatta, liksom det farliga liv Gotlands bönder levde – en del individer har aldrig läkta skador på armbågsleder, eller spår av tidigare skador på kraniet, och det finns män bland de döda (ja, det är faktiskt bara män !) som har fått flera armborstpilar inskjutna från olika vinklar i kraniet. Man undrar hur det gick till – vred sig de döende på marken i plågor, trots att redan första skottet satt i hjärnbarken ? Eller hade danskarna hela kompanier av skyttar, som ideligen sköt från olika väderstreck ?? Det mest dramatiska kranium jag någonsin sett – med inte mindre än fyra pilar stickande ut från kraniet som ett slags ”Mohikanfrisyr” finns inte med i utställningen, men en liknande originalbild visas här…

Skändningen av Havängsdösen nu polisanmäld… (inlägg från 2015-09-05)

Kommer ni ihåg Havängsdösen som jag skrev om i ett tidigare inlägg ? Nu rapporterar lokaltidningen Ystads Allehanda från platsen en andra gång, och konstaterar att det faktiskt rör sig om flera eldhärdar och inte bara en, vilket bevisar att en av Sveriges viktigaste fornlämningar utsatts för målinriktad förstörelse. Antikvarie Rickard Lindberg vid Länsstyrelsen i Skåne län säger till tidningen att man denna gång kommer att göra en polisanmälan – men han förklarar inte varför Länsstyrelsen underlät att göra det förra gången, när toppstenen på dösen – ett mer än 2,7 x 2,0 x 90 cm stort block av mer än tio ton solid granit – eldades sönder.

Man kan inte elda sönder mer än tio ton tunga och metertjocka granitblock som hållit i mer än 5000 år med en liten korvbrasa. Det krävs mycket bränsle för att åstadkomma sådana skador, som alla förstår.

Kontrollen vid Haväng verkar minst sagt bristfällig och slarvig. Lena Alebo vid Österlens Museum påstår för Ystads Allehanda, att det skulle röra sig om personer som ”av oaktsamhet” skulle ha grillat korv och liknande på platsen – trots att bevis föreligger för att detta är mycket allvarligare än vad myndigheterna påstår. Man eldar inte sönder ett tak av mer än tio ton solid granit med några små pinnar, eller några kolbitar från en utegrill. För det första ligger Havängsdösen mer än 200 meter in på Ravlunda Pansarskjutfält som är avspärrat med tydliga skyltar i terrängen, liksom alla skjutfält i hela Sverige.

Man kan inte ljuga och i efterhand påstå, att personer ”av oaktsamhet” skulle ha passerat de här skyltarna, på väg in till dösen. De vet helt klart vad de gör.

En karta från Fornsök – Riksantikvarieämbetets eget register – visar tydligt och klart hur Havängsdösen ligger mer än 200 meter in på Skjutfältet. Blå linje = gräns för skjutfält

Enligt Lagen om Militära Skyddsobjekt får man inte beträda skjutfält och liknande utan tillstånd, dvs under den tid skjutningar pågår. Vid Ravlunda omfattar denna tid i och för sig inte hela året, utan bara ett litet antal dagar, men både Länsstyrelsen och Österlens Musuem har här fel i sak. Lag 1990:217 utesluter helt alla möjligheter till ”oaktsamhet” – sådana löjliga argument gäller faktiskt inte, när man har med just den lagen att göra – för skyltarna i terrängen gäller – man kan inte i efterhand påstå, att ”man inte såg dem” osv osv. Dessutom måste personen eller personerna ha dragit med sig åtskilligt med bränsle till platsen. (Det rör sig sannolikt om flera personer, som vid upprepade tillfällen orsakat skada – återigen – man kan inte hävda ”oaktsamhet” som juridiskt argument – för det är nonsens)

Vid Havängsdösen finns inga träd, eftersom den ligger i ett öppet landskap.  Närmsta vedkälla av större omfattning finns mer än 200 meter därifrån, som kartor tydligt utvisar, och dessutom måste man bära veden upp på en skarp, mer än 40 meter hög kulle för att alls nå platsen, där Havängsdösen står. Skulle man kunna göra allt det omedvetet, eller ”av oaktsamhet” ? Man behöver inte precis vara Leif GW Persson för att räkna ut vad som hänt – vanligt sunt förnuft visar, att det här är ”fornsedare” eller Sverigefientliga element som varit i farten – målinriktat, och flera gånger.

Dessa har både motiv, tillfälle och är tillräckligt många för att genomföra vedtransporterna, och allt det andra – och bryter emot Lag 1990:217 som ger myndigheterna alla lagrum de behöver.

Vi får nu alla hoppas, att Länsstyrelsen sänder in sin Polisanmälan, fortast möjligt. De tidigare händelserna, inklusive spräckandet av takhällen borde också rimligen bli föremål för anmälan, efter det att man fullgjort sin skadeutredning – som Länsstyrelsens kulturmiljöenhet nu ska göra, enligt vad Ystads Allehanda uppger. Ok, nu arbetar jag inte för Österlens Museum eller Länsstyrelsen i Skåne län, men en ordentlig ”heads up” på vad som pågår vid Haväng är nog av nöden.

Länsstyrelsen kan mycket väl ta kontakt med Vakten P7, som faktiskt har kontroll över skjutfältet, kan rondera där med bevakningspersonal om så behövs, och på så sätt förstärka kontrollen vid Haväng, vilket uppenbarligen behövs – på förekommen anledning… Viktigt att förstå är också att dösen ingår i en hel fornminnesmiljö från stenålder och vidare framåt, och om en del förstörs, kan också andra delar få fornsedisk ”påhälsning” – därför måste man agera i tid, och få bukt med de här personerna. Själv ger jag fortfarande – som utlovat – 1500 kr ur egen ficka till den eller de som kan komma med upplysningar, som leder till att de här personerna lagförs, döms och grips – vilket jag kommer betala ut, så snart dom har fallit.

Ur en tidigare kulturmiljöutredning, gjord på grundval av fornminnesregistret. Dösen är en del av en hel miljö. Förstör man delarna, påverkar man också helheten i kulturlandskapet.

I vilket ”Ystads Allehanda” också fått Hedniska Tankar… (inlägg från 2015-09-10)

För en tid sedan skrev jag om skändningen av Havängsdösen i Skåne, en av hela Sveriges mest kända och värdefulla fornminnen genom 5000 år. Någon eller rättare sagt några har förstört en mer än metertjock toppsten, som väger över tio ton, och detta kan inte alls ha uppstått via ”spontangrillning” av korv, eller något annat sådant. Detta är helt klart. Enligt anonyma tips, som nu kommit mig till del, rör det sig om sk ”fornsedare” som besökt platsen i omgångar. Chefredaktören för Ystads Allehanda, däremot; vidhöll 2 September i år fortfarande det fullständigt orimliga, att det skulle vara ”drullar” eller andra obetänksamma personer, som i oförstånd vållat allt detta – och de skulle alltså inte ha sett skjutfältsmarkeringarna, som omger platsen – också det en föga trolig slutsats. Dessutom skulle de alltså bara ”råkat” ha med sig stora mängder ved, sk ”acceleratorer” eller bränsle, upp till den i ett helt trädlöst landskap belägna platsen, och bara ”av en händelse” råkat bära alltsammans uppför en 40 meter hög kulle. Hur troligt är detta ?

Kanhända har man inte samma information som jag, och kanhända ingen tid att läsa bloggar, men faktum kvarstår. Ystads Allehanda menar att Länsstyrelsen i Skåne Län borde göra mycket mer för att skydda sina fornminnen, och det menar jag också.

Hur kan någon bara ge sig till att vanhelga och förstöra en sån här vacker plats, som varit fredad i mer än 5000 år ? Varför vill man elda upp och förstöra den ?? Gåtan kvarstår tills vidare olöst, men ”fornsedare” lär ligga bakom…

Tidningen nämner den kontroversielle och i vissa kretsar famöse amatörarkeologen och sk ”arkeoastronomen” Bob Lind, vars aktiviteter vid bland annat Ales Stenar torde vara väl kända för folk i Ystadstrakten. Han har också rört sig i och varit synlig i ”fornsediska” kretsar och är känd för många minst sagt djärva och förbluffande teorier, men är ändå en stor fornvän. Det kan röra sig om personer som funnits i trakten och de gäng eller den miljö jag nu nämnt, men som flyttat till andra delar av landet; men vi ska kanske inte spekulera.

Ystads Allehanda skriver att den verkliga orsaken är att Länsstyrelsen glömt att tala om eller informera om hur man skall bära sig åt, då man besöker heliga platser, eller större väl synliga fornminnen. Det håller jag också med om – men man kan inte bara hänvisa till ett myndighetsansvar.

Vuxna människor måste faktiskt kunna ta ansvar för sig själva och sina handlingar också. Jag har gång på gång berört detta, och glömmer inte bort vad jag dessvärre har sett i en del sammanhang, och vad en del samfund har sysslat med. Tydliga skyltar behövs, säger Tidningen. Då kan det också vara på sin plats, att tydligt och klart tala om, vad man anser.

Jag minns en del ”blot” och liknande sammankomster i Stockholmstrakten jag medverkat som gäst på, bland annat ett på Djurgården i Stockholm, som jag tidigare berättat för er om där den som skulle föreställa ”Gode” eller förestå alltsammans var ”synbarligen påverkad” som det heter i Juridiska sammanhang, och det till sådan grad, att busschauffören som skulle köra 69:ans buss (ja, av en händelse hamnade jag på samma buss som dessa personer – även om jag försökte undvika det) tvärstannade och vägrade köra vidare, därför att vederbörande inte kunde hålla reda på sina egna barn, som sprang kors och tvärs i bussen och skrek och tjoade (nåja, det var inget emot somliga vuxna) vilket innebar risk för att de skulle kunna skadas och falla omkull vid en inbromsning. Liknande exempel på dåligt beteende i vissa kretsar lär man ha sett i Skåne också, enligt vad representanter från Österlens Museum sagt tidigare. Nu i höst lär ett antal sammankomster i Stockholmstrakten ha blivit inställda – och det är nog lika så gott, säger jag. Skall ceremonier i ”fornsedisk” eller Asatrogen anda alls hållas intill eller till och med på ett fornminne, så gäller givetvis att man måste visa den yttersta aktsamhet om platsen – det är faktiskt vad rätt Asatro innebär, och är man sedan anhängare av en ”naturreligion” som vissa påstår, så gäller väl samma sak ?

I sådana kretsar vill jag inte längre medverka, synas eller hålla till – för egen del. Också vi Asatroende har ett ansvar, och när vi tydligt  ser hur vissa i vissa samfund överhuvudtaget inte kan ta ansvar för sig själva och sina egna handlingar måste vi faktiskt – reagera och agera. Ett sätt att agera är att sprida rätt information om vad Asatro är och hur Blot och högtider skall gå till – och ett annat är att varna för osakligheter. Alla kan inte göra allt, och myndigheter och enskilda måste som alltid hjälpas åt för att skapa ett bättre samhälle – men tillsammans kan vi…

”Ring-ding-a-ling – Birka bling bling” – eller Ringen från Birka, som n-ä-s-t-a-n ingenting betyder (artikel från 18 maj 2016)

Nu över till ett helt annat – och kanske mindre upprörande ämne – än det där med svensk politik, och vad den nuförtiden innehåller. Arkeologi, till exempel, räknas vanligen till en sorts vetenskap, som inte berör andra än ett litet fåtal experter eller intresserade, men det är egentligen ett forskningsfält där nästan allt kan hända – och det ibland faktiskt gör just det.

Den här ringen, funnen i en svensk kvinnograv på Birka, B 515 blev förstasidesstoff i all Världens tidningar förra året, och alla möjliga förvanskningar, orimliga tolkningar och politiskt korrekta ”tillrättaläggningar” av fyndet, påspädda ytterligare av politiskt styrda instanser som Historiska Muséet i Stockholm (ja, just det – man bör vara medveten om att alla statliga muséer i Sverige bedriver en statligt och politiskt styrd ”kulturpolitik”) började cirkulera på nätet. Och den ena teorin blev vildare än den andra.

Nu – inför nationaldagen 2016 – har skriverierna tagit fart igen, och som vanligt cirkulerar många missuppfattningar om fyndet.

Arkeologen och Museipedagogen Linda Wåhlander, som tillsammans med några kollegor bara skulle undersöka ett ”gammalt” – sedan lång tid känt gravfynd i svepelektronmikroskop, blev minst sagt överraskad, när hon plötsligt skulle ställa upp på intervjuer i Sveriges Radio, och slutligen även Washington Post – ett veritabelt ”mediadrev” tuggade igång, med för stackars Linda nästan absurda konsekvenser.

Efter att ha hamnat på CNN, och 17 623 ”likes” och 496 kommentarer på Facebook, var stormen till slut nästan över. Och vad var det då man hade upptäckt, egentligen ?

Jo, en halvädelsten – man trodde först att ringen i silver bar på en ametist – visade sig senare vara en bit färgat glas. Men inte bara det. Det faktum att själva silverringen, som bär glasbiten inte är sliten, medan inskriften däremot är otydlig, och har tolkats på olika sätt – än som ”inshalla” på arabiska, och ibland som ”i allah”

Men vad BETYDER detta ?

Att kvinnan i grav 515 var Muslim, eller invandrare ?  – Nej, det betyder det INTE ALLS. Gravfyndet företeer fortfarande alla tecken på att röra en etniskt svensk person, även om ingen exakt DNA-analys gjorts.

INTE heller betyder inskriften, att det på något sätt skulle ha funnits några muslimer i Sverige överhuvudtaget på 900-talets senare del, och ringen kan INTE tas som bevis för existensen av en muslimsk handelskonolni, som en del förvirrade internet-sidor dumt nog påstått.

Några arkeologiska bevis för den saken finns inte alls, och oaktat att Slesvig och Hedeby, samt ”Kyaba” eller Kiev omnämns i vissa arabiska samtida källor, så har man aldrig med säkerhet identifierat att någon enda samtida arabisk källa talar om just Sverige, eller för den delen Birka…

Inte heller kan man vanställa arkeologin, använda den för sina egna politiska syften och påstå att ringen ”garanterar” att muslimsk invandring till Sverige genast måste öka,  att alla Vikingar i själva verket var muslimer, eller – som Historiska Muséet faktiskt skriver – att ringen påverkar ”vad som räknas som kulturarv i Sverige och vem som får känna sig svensk.”

Allt sådant är bullshit, nys, snack i backen, spekulationer, omedvetet eller medvetet generaliserande, eller med andra ord trams.

Ibn Fadhlan och andra klassiska källskrifter berättar om direkta ”propaganda-gåvor” eller goodwill-presenter till nordiska hövdingars hustrur…

Vad ringen däremot visar – och det har Linda Wåhlander, som var först med alltsammans – redan konstaterat, är att direkta handelskontakter antagligen förekom, utan mellanhänder, dvs att Vikingar, Väringar eller Nordiska Köpmän verkligen besökte det Persiska kalifatet och färdades ända dit för att handla – men vi har massor av bevis för detta redan tidigare, i form av slitna eller icke slitna silvermynt i kilo, parti och minut från Gotland bland annat, och för alla någotsånär insatta människor med kunskap i saken är detta inget nytt, eller något att förundra sig över. Det kan mycket väl ha varit så att inte en enda person i Birka kunde ett enda ord arabiska, eller ens förstod inskriftens innebörd; förutom det faktum att glasbiten var en vacker sten, och därför värdefull. Kanske visste man vad varje svensk idag också vet, att ”Inshalla” betyder kanske eller möjligen, kanhända eller ordagrant ”om gud vill” ifall vi nu ska spekulera litet.

Och vad skulle det förresten innebära, om en gift kvinna går omkring med en ring, märkt med ”kanske, kanhända, troligen jaså” och för med sig den i sin grav ?

(Antaget eller spekulerat att kvinnan v-a-r gift, givet sin ålder vid gravläggningen, samt om hon fött några barn ??)

Att hon tror på Allah, den allra högste ?? Knappast. Att det var en kär gåva, från tiden då hon var ung och i främmande land, samt följde sin make på en lång resa ?? – Ja, det är naturligtvis tänkbart, men det är fortfarande kanske, möjligen, kanhända…

”Säg inte nej, säg kanske kanske kanske – för ringen ska du få om du blir gift, och skatten är betald !” (modern sångtext) ”Maybe Baby”

Fyndomständigheterna för ringen känner jag själv inte till i minsta detalj, men bars den alls på fingret, eller som smycke i en halskedja, vilket var betydligt vanligare, med tanke på Vikingatidens kvinnodräkt ?? – Ja, det vet vi inte heller… Linda antar att den hängde från en spännbuckla, och INTE bars på fingret, alltså bars och användes i ett helt annat kulturellt kontext än det ursprungligen avsedda, eller på ett helt annat sätt än den arabiske smyckessmeden tänkte sig.  Och skulle bärerskan ens veta något om dess arabiska betydelse ?? – Det framstår i varje fall som mycket, mycket osannolikt, men vi vet att billiga glaspärlor var vanliga, ty Ibn Fadhlan skriver cirka 921-922 – 70 år efter kvinnan i graven begravdes – vi kan datera det mycket exakt – att:

The jewellery which they prize the most is the dark-green ceramic beads which they have aboard their boats

21 and which they value very highly: they purchase beads for a dirham a piece and string them together as necklaces for their wives.

22

– Ahmad Ibn Fadhlan, ”The Risala”

Tilläggas bör, att den klassiska Nordiska editionen av Harris Birkeland, översätter ”den gröna pärlan av glas” eftersom ordet ”ceramic” möjligen är dubbeltydigt på arabiska, även om jag inte själv vet det.

En dirham var ett silvermynt av relativt lågt värde, motsvarande den grekiska eller romerska drakman. Glaspärlor eller glas-stenar var alltså populära handelsvaror – med eller utan inskrifter, i ringar, halsband osv osv. En dirham var närmare 3,25 gram ungefär i metallvärde, men då ska vi komma ihåg att myntvärdet kanske var dubbelt högre, och att man dåförtiden varken i Sverige eller i Persien hade en penning-ekonomi – utan en natura-hushållning där i alla fall vanligt folk mest idkade byteshandel. Följaktligen är det inte enkelt att räkna ut vad En dirham verkligen motsvarade,  och vad Birka-ringen kunde ha varit värd, för dåtidens människor. En ring av bearbetat silver kunde ju bara göras av en smyckessmed, och var då åtskilligt dyrare i inköp, men säkert ganska billig och knappast av något större värde… Många sådana ringar – utan inskrifter – har hittats på Birka, dito ”Birkapärlor” i glas.

Givet dagens metallvärde var glasbiten dåförtiden värd ungefär motsvarande 15 SEK, ca 2 USD – det är allt.

Säg nu att den sitter på en bearbetad silverring, är skönt infattad och dessutom prydd med en ingraverad inskrift, som måste kräva viss talang att göra, och därför ökar priset till kanske motsvarande 1000 – 3000 kronor eller så – men det är ändå inte mycket…

Varje Viking som kom hem med enbart en liten glaspärla eller en fattig ring, värd 1 Dirham, till sin kvinna kunde nog räkna med att bli utskrattad av kvinnan, för Ibn Fadlan berättar att kvinnorna förstås tävlade sinsemellan om mode och smycken, då som nu:

Whenever a man’s wealth reaches ten thousand dirhams, he has a band made for his wife; if it reaches twenty thousand dirhams, he has two bands made for her—for every ten thousand more, he gives another band to his wife. Sometimes one woman may wear many bands around her neck

Ibn Fadlan nämner, att en kvinna mycket väl kunde bära smycken om enbart 8000 – 16 000 SEK i metallvärde om halsen till vardags, och en rik kvinna, klädd till fest, skulle verkligen inte ha nöjt sig med mindre än så. Att ens våga antyda, att en 1 Dirhams ring skulle räcka – nej – det skulle inte ha tagits väl upp… Resultatet kunde mycket väl ha blivit en kraftig örfil, ifall kvinnan tillhörde en hövdingaätt…

Ibn Fadlan antyder också helt klart – om ni frågar mig – att familjejuveler, halsband, klenoder osv var ett sätt att visa status. Ju mer exotiskt, ju mer långväga, ju mer ”bling” ju bättre.

Det är i det ljuset – och inte i ljuset av en massa dagspolitik, eller dagens 2000-tals Värld, som vi ska se Linda Wåhlanders upptäckt.

Inget annat.

Ansiktsvisiret från Hellvi – åter en bortglömd del av Sveriges historia. (Maj 25, 2016)

Hedning och Asatroende som jag är och förblir, har jag inget emot modern vetenskap. Kunskaper – och sökandet efter dem – har alltid varit en av de viktigaste inslagen i Asatron som livsfilosofi – tänk bara på runorna till exempel – och empiriska vetenskaper har egentligen precis samma syn rörande tillvaron och verkligheten, om ni frågar mig.

Inte minst är det därför synd, när man möter för mycket av new age, ”fornsederi” eller andra diverse obskyra läror, som försöker förvrida vetenskapen och historien till något annat än den faktiskt är, eller har varit. Arkeologi är också ett exempel på empirisk vetenskap om något – eller rättare sagt ett klassiskt exempel, för inom arkeologin som forskningsfält gäller det att ett enda fynd eller en ny observation kan ställa allting vetenskapen hittills sagt sig veta på huvudet, och leda till fullständigt häpnadsväckande omvärderingar. Arkeologi är också en vetenskap, som i sig tillför ganska litet – eller som i alla fall ofta bjuder på mycket osäkra empiriska tolkningar, men som när den kombineras med andra hjälpvetenskaper – som numismatik, skriftliga källor och traditionell historieforskning, osteologi, forensisk anatomi, krigshistoria och mycket annat – inklusive ibland mer udda ämnen som textilforskning, ölbryggnad eller botanik – kan ge mycket säker bevisning, och en alldeles ny bild av läget.…

Tyvärr är också arkeologin ett område, där man möter många felaktigheter och förvanskningar – inte minst i medias rapportering – svensk journalistik är ofta fylld av rena osakligheter.

Jag har redan nämnt exemplet med Birka-ringen, som jag skrev om för några dagar sedan – samma ring som världspressen och svenska media misstolkade till att ”bevisa” arabisk invandring till Sverige under vikingatiden, inklusive påståenden om att samma invandring ”måste” fortsätta också idag, diverse konstiga utsagor om att ”alla Vikingar i själva verket var muslimer” osv när allt denna ring egentligen bevisade, var att direkta handelskontakter mellan Iran och Sverige var möjliga redan på 800-talet, i så måtto att svenska Vikingar de facto skaffat glaspärlor och smycken genom att bege sig till just Iran, och inte omvänt, eftersom varje påstående eller tecken på att det skulle ha funnits någotslags ”arabisk koloni” i 800-talets Birka faktiskt är rent nonsens, så vitt vi vet idag.

Det här är den sk ”Masken från Hellvi” – ett annat uppmärksammat fornfynd, denna gång från det rika Gotland. Fyndet var känt redan för flera år sedan, och är egentligen ”ingen nyhet” alls, eftersom allt som hänt, är att man nu rekonstruerat föremålet, och vet vad det i själva verket är. Medias presentation är som vanligt både felaktig och starkt förkortad, för detta är inte alls någon ”mask” överhuvudtaget, men däremot ett hjälmvisir till en Romersk kavallerihjälm från 180-talet efter kristus, och bara en av ungefär 40 sådana visir som hittats över i stort sett hela Västeuropa vid det här laget. Svenska tidningar har sedan missförstått vad Arrianos och andra antika författare skrivit om ”Hippica Gymnasia” i sina ”Ars Tactica” eller Taktikhandböcker – rent militära verk, som inte handlade om någotslags ryttarspel eller hästuppvisningar, och inte heller om någotslags ”ritualer” i religiös mening, som det felaktigt påstås, utan om mycket praktiska förberedelser för strid, och inspektioner – inför kejsaren och hans legater (nej, det fanns aldrig några ”romerska generaler” – titeln var inte uppfunnen) vad gäller hela förband.

Man har också hittat betydligt enklare visir, ”standard issue” eller exemplar avsedda för vanliga, meniga kavallerister; som det här exemplaret från Kalkrieser berg nära Osnabrück i Tyskland, där Quintilius Varus och hans armékår om tre hela legioner plus minst samma mängd manskap i ”auxilla” eller kavalleri besegrades år 9 AD – vilket innebar att det Fria Germanien kom att överleva intakt, och att den romerska expansionen norrut för alltid stoppades.

Både ”Auxilla” som Cohors Equitata eller ”pansarskytteförband” samt Legionskavalleriet och det tunga pansaret, ”Ala Milliaria” kunde bära fastställd utrustning…och det kan man idag också !

Särskilt Vellixifer – alltså fänriken eller kornetten med ryttarfanan, som måste rida i spetsen för varje kavalleriskvadron, var förstås särskilt utsatt för fientliga anfall; och det gällde också den senare ”Draconarius” eller Drakbäraren, eftersom det tunga kavalleriet redan innan år 100 övergick till bärandet av en sorts ”vindstrut” eller drake, som var gjord med en särskild bronstunga inne i gapet, och därför utsände ett brölande siren-ljud, inte olikt ”dyksirenen” på en sentida Stuka…

Bronsluren från Niederbieber visslade inte – men brölade…

Ja ja – säger nu någon – men hur kom då vad som var romersk officersutrustning, i lyxupplaga, att hamna i en Gotländsk grav från 300-400 talet, minst 200 år senare än själva visirets troliga tillverkningsdatum ? Svaret på den frågan vet inte arkeologerna ännu, men man antar precis som i fallet med Birka-ringen att det här KAN vara ett fall av ”direkt tradering” eller åtminstone få mellanhänder, dvs det ligger till så att en enda ägare eller i varje fall ett fåtal ägare funnits till föremålet, och att det kommit till Gotland mer eller mindre direkt från Romarriket…

Bara för några tiotal år sedan var det nästan tabu att påstå något sådant, om man var svensk arkeolog. Under det kulturmarxistiska 1970-talet ansågs det att Rom var en imperialistisk och militariserad stat (trots att dess väpnade styrkor aldrig översteg som högst 1-2-5 % av befolkningen) och dessutom skulle just Nordborna, till skillnad från alla andra folk, vara för dumma för att alls kunna förstå värdet av goda vapen, eller genomföra långa resor. Som vi vet, så var det bevisligen inte alls så…

Här ser vi nu den berömda ryttarhjälmen från Sutton Hoo (sjutton högar) och Angelsaxarnas 600-tal – likheten med svenska, Vendeltida kavallerihjälmar är mycket stor, och har påpekats av alla arkeologer av facket om och om och om igen – och alla är nuförtiden helt ense om, att den senare järnålderns visir-hjälmar faktiskt självständigt utvecklades och inspirerades av de romerska kavallerihjälmarna, särskilt då de i 300-talets stil…

Men – inte bara det. På 1990-talet började svenska och nordiska arkeologers uppfattning svänga, och idag kan man på Historiska Muséet i Stockholm få se en hel monter i utställningen ”Forntider” som glatt och helt utan omsvep förklarar att nordbor och forntida svenskar faktiskt tjänstgjorde i den romerska armén, med dess legioner och allt. Man lägger upp Internet-sidor som rakt ut skriver, att ”det inte alls är en omöjlig tanke” att ägaren till den här ringen från 300-talets Fullerö i Uppland faktiskt varit romersk officer, med en lång meritlista och många tjänstgöringsår bakom sig, och att han senare återvänt till sin hembygd i just Sverige..

Ringen från Fullerö. Karneol, och 61 gram 24 karats guld. Sk NOR – eller ”Nit och Redlighet i Rikets Tjänst…” (”Meine Ehre heisst Treue”)

Liknande saker har påståtts om befolkningen som levt i en viss fornborg på östra Öland – ni vet nog alla vilken utgrävning jag tänker på – och redan på 1990-talets början påstod Danska arkeologer på Fyn (Gudme – ”Guder, Guld och Godt folk”) att en oöppnad ”Follis” eller penningsäck med romerska guldmynt, faktiskt tydde på att sold och avgångsvederlag hämtats i just ett romerskt legionsläger, även om man aldrig funnit något verkligt ”Diploma” eller dubbel blytavla (detta är vad det latinska ordet betyder) med en namngiven person från Norden, som i skrift nämnts som värvad till Auxilla – eller ”Hjälptrupperna” – som på intet sätt var underlägsna de verkliga legionsförbanden.

Ett nätt litet ”Tjänstgöringsintyg” på 2 kilo bly från Slovanski Brod, Kroatien…

I det gamla Rom var det nämligen intill 300-talet faktiskt så, att inga ”barbarer” eller utlänningar någonsin fick tjänstgöra i just legionerna. För att göra det måste man nämligen vara romersk medborgare, och det kunde inte vem som helst bli – särskilt inte en utlänning. Kom du utifrån imperiets gränser och var Nordbo eller German till på köpet, ja då stod endast en enda karriärväg öppen för dig som ”Tiro” eller nyinryckt, innan du ens fick räknas som ”miles” eller rent av ”comilitates” eller medkämpe för en god och rättvis sak.. Du värvades till Auxilla, och därmed fick du 18 års eller 20 års tjänstgöringstid, punkt slut – och inga diskussioner ! Först därefter fick du det hett eftertraktade medborgarskapet – och inte en enda sekund före !

Om man kunde bevisa sin lojalitet med staten, kunde man alltså vara säker på medborgarskap – annars inte ! Caesar var generös, så medborgarskapet beviljades också för soldatens hustru – eller varje kvinna eller annan person han råkade vara tillsammans med när de tjugo åren var slut – samt eventuella barn. Detta gjorde medborgarskapet dubbelt eftertraktat, för då kunde ju den okände Germanens söner värvas till just legionerna, och därmed tjäna fyra normalinkomster per år, emot ungefär dubbel normal inkomst för auxilla, tror sig en del numismatiker eller myntforskare ha räknat ut.

Och om en medlem i en ”Auxilla” skulle dö eller skadas allvarligt, före tjänstetidens slut ? – Ja, i så fall hände det ofta att man ”konserverade änkan” som man sa, eller att en av soldatens kollegor och närmaste vänner fick gifta sig med hans änka istället – precis som bland Småländska knektar på 1600-talet. På så sätt kunde ju kvinnor och barn vara helt säkra på, att de skulle få sitt medborgarskap – allt stod inte och föll med mannen i familjen, och systemet betraktades dåförtiden som ganska rättvist emot alla… Se där – goda medborgare ! – har ni nu lärt er någonting... ? ”Veten I än., eller vad?”

Över hela Sverige har det gjorts fynd som det här:

Det här skall vara en äkta romersk gladius med skaft av valrossben från Häggnum, Västergötland – och tillika har man romerska kastspjutspetsar, lansspetsar, pilspetsar, spatha eller långsvärd och många andra föremål att visa upp i monter M6, utställning Forntider 1 på Historiska i Stockholm, allt med förklarande texter som berättar, att detta faktiskt skulle vara direktimport eller möjligen direkt tradering. Var god kontrollera själva om hur godset presenteras. Omsvängningen, för de svenska arkeologernas del, kom redan i och med utställningen ”Romerska Speglingar” år 1998 – dvs för mer än 18 år sedan..

I Tyskland och på kontinenten har arkeologer alltid vetat om exakt hur långt den romerska expansionen kom, och man har – till skillnad från det kulturmarxistiska skedet på 1970-talet, när nästan all svensk arkeologi höll på att bli ideologiskt styrd – alltid betraktat Tiberius flottexpeditioner längs den Jylländska kusten och in i Kattegatt och antagligen Östersjön som en historisk sanning. Man har aldrig betvivlat, att Drusus flottor verkligen seglade runt hela Britannien och Hibernia eller Irland, samt klarlade exakt hur många romerska mil dessa öar var – en ganskasvår mätuppgift på den tiden. Dessutom vet man exakt, när ”Danii” och ”Svioni” (vilka det nu kan vara 🙂 började tjänstgöra i den romerska armén, på halvåret när – och det kan man veta, därför att Romerska historiker faktiskt skrivit om det.

Om man läser den berömda ”Paterculusrelationen” –  en text som finns i flera versioner och som citerades redan i Mårten Stenbergers ”Det forntida Sverige” (1964)  så skulle det ha gått till så att den blivande Kejsar Tiberius armékår om 4 legioner (alltså 38 000 man eller något mer, eftersom begreppet ”legion” alltid innefattade minst samma antal auxilla – legionen var ju då en brigadstor enhet om ca 5300 man – hänger ni med ?) anno 8 enligt vår tideräkning, mötte just en lika stor här om 38 000 ”svionii” och ”danii” som kommit roende ned för Albis eller Elbe, och in i vad som var Burgundernas land – dessa skulle enligt romersk uppfattning ha kommit från Bornholm. Nästa dag var hela denna här som fullständigt bortblåst.

”Utan spaning – Ingen aning !”

Marcus Velleius Paterculus, för tillfället Magister Equitum, eller befälhavare över just kavalleriet – dåtidens spaningstrupper, direkt ansvariga för underrättelsetjänsten – såg förstås inte det här med blida ögon – fientliga arméer i den storleken ska inte bara upplösas i tomma intet – om så, så är det något allvarligt fel på den egna sidans spaning – och så kunde man ju inte ha det.. Vad hade hänt ? Svear och Daner hade hastigt dragit upp alla sina skepp – de var av ringa storlek – rakt in i skogen på andra sidan Elbe… Och i skogarna väntade de, redo och tysta – i högsta stridsberedskap, och i larmförläggning…

Hjortspringbåten, känd från tusentals hällristningar. Med farkoster som de här, kunde du enkelt ro på Bärnstensvägens floder ned till det romerska riket..

Bara en gammal man – säkert en hövding – återstod. Mödosamt tog han sig över floden Elbe i en liten stockbåt, och arkeologer har ansett att platsen där allt detta hände år 8, var nära en liten ort som heter Lauenburg nära Hamburg, där Deutsche Saltzstrasse – en kanal och en senare, medeltida handelsled – direkt förbinder Elbe med Östersjön. Romarna och Tiberius hela Armékår stod nu bara 90 km från Östersjöns södra kust – så nära kom de…

Men den gamle hövdingen – ensam och okänd – hans namn har aldrig bevarats till eftervärlden – gick rakt fram genom romarnas led. Han bara log åt alla deras spjut, kastmaskiner och vapen. Han visste, att han representerade en högre makt – en makt inte av denna världen – folkets makt, den kraft som fanns i folket självt – och därför var han på sitt sätt odödlig. Visst, stormaktsarméns företrädare kunde mycket enkelt ha dödat honom, men en annan man skulle bara ha tagit hans plats, och genomfört samma sak i alla fall.

Som om hövdingen varit en Gud, kanske i förklädnad, men ingen människa…

107 1   Even in the midst of these great events I cannot refrain from inserting this little incident. We were encamped on the nearer bank of the aforesaid river, while on the farther bank glittered the arms of the enemies’ troops, who showed an inclination to flee at every movement and manoeuvre of our vessels, when one of the barbarians, advanced in years, tall of stature, of high rank, to judge by his dress, embarked in a canoe, made as is usual with them of a hollowed log, and guiding this strange craft he advanced alone to the middle of the stream 2 and asked permission to land without harm to himself on the bank occupied by our troops, and to see Caesar. Permission was granted. Then he beached his canoe, and, after gazing upon Caesar for a long time in silence, exclaimed: ”Our young men are insane, for though they worship you as divine when absent, when you are present they fear your armies instead of trusting to your protection. But I, by your kind permission, Caesar, have to‑day seen the gods of whom I merely used to hear; and in my life have never hoped for or experienced a happier day.” After asking for and receiving permission to touch Caesar’s hand, he again entered his canoe, and continued to gaze back upon him until he landed upon his own bank. 3 Victorious over all the nations and countries which he approached, his army safe and unimpaired, having been attacked but once, and that too through deceit on the part of the enemy with great loss on their side, Caesar led his legions back to winter quarters, and sought the city with this haste as in the previous year.

Ett avtal hade slutits.

Den okände hövdingen hade vidrört Caesars hand – dvs Tiberius, för Tiberius var ju direkt släkting med Augustus, den verklige regerande kejsaren på den här tiden – och romarna förstod inte – som det medelhavsfolk de var – den Nordiska vanan att skaka hand heller, eftersom de aldrig hade hört talas om den saken. Paterculus påstår att germanerna skulle ha lidit ”great loss on their side” – men vissa kommentatorer har sagt att det var hans sätt att dölja ett spaningsmisstag från Romersk sida.

I en annan version av samma relation, säger den okände hövdingen att han ”en gång såg allt detta i en dröm” och att han mycket väl visste, att den romerska armén skulle komma till platsen – och sluta ett avtal som innebar att de ”unga männen” fick tjänstgöra i Roms arméer – samtidigt som Nordborna vann militär ”know how” och fick tillträde till dåtidens yppersta militära teknik och taktik – och Romarna vann på avtalet de också – de fick en varaktig fred i nästan 300 år – längre än våra dagars stormaktsallianser kunnat förmå och skapa samma sak.

Också i vår tid har vi stormaktsallianser att skriva under, som bekant – även om man kanske inte skall dra alltför stora växlar på detta.

Det vore ju osakligt, hursomhelst – tycker inte ni också det, kära läsare ?

Ett är dock säkert. Den ledare, som ensam och obeväpnad vågar trotsa också de allra största av arméer, den största militärmakt Världen någonsin sett, och till på köpet vinna över den och besegra den – genom list eller strid – och till på köpet skapa fred i över 300 år – ja han måste i sanning vara vis !

Ringarna av guld och visiren av silver visar sanningen för oss. Historien om de män, som kunde vinna åt sig en värld, och rädda åt ett litet och obetydligt folk dess överlevnad, intill våra dagar.

Marcus Junkelmann, den kände tyske professorn i Experimentalarkeologi, skrev en gång en bok just om romerskt kavalleri, och dessa märkliga kavallerivisir, formade som masker.

”Der Reiter Roms – Teil II” står sedan länge på min bokhylla, och i den boken redogör Professor Junkelmann med säker hand för hur han och flera kollegor iförde sig romerska rustningar och red längs Rhens hela lopp, från havet i Holland till källorna i Schweiz – alltsammans med tidsäkta utrustning, så nära originalet som det bara går att komma – inklusive mat och dryck, förläggning, underhållstjänst osv. Samme tyske professor marscherade i trettioårsåldern hela vägen mellan Regensburg och Verona, över Alperna, i exakt legionärsutrustning från Augustus tid – men efter tre dagar som kavallerist höll det på att gå honom mycket, mycket illa..

I en skog nära gränsen till Tyskland – inte Hürtgenwald, men en annan – fick han en kvist i ögat, och höll på att bli lik Oden själv.

Det var då professorn kom på något, och det var att maskvisiren inte alls var ”ceremoniella”, ”rituella” , ”bara för paradbruk”osv – utan hade en väldigt reell och högst praktisk funktion. Visserligen begränsar de synfältet lite, men en god ryttare kan ju vrida på huvudet och se sig omkring också – och därmed upptäcka nya saker. Samla in kunskap, rent av. Något helt annorlunda än all meningslös ”forn sed” och andra dumheter…

 

Fler OSAKLIGHETER och FÖRVANSKNINGAR av SVT:s ”Vetenskapens Värld” – Birka kallas arbetsläger osv osv (inlägg från 11 oktober 2016)

Förvanskningarna och Osakligheterna som sprids om Sveriges historia ifrån den sk ”vetenskapsredaktionen” på SVT tar aldrig slut, tydligen. Nu har rykten från besökare kablats ut via etermedia som varande ”sanning”, tillsammans med ”friserade” kvasi-citat från diverse ”experter” på arkeologiska hjälpvetenskaper – men inte arkeologerna själva.

Hela tiden, ideligen och stup i kvarten fäller SVT:s okunniga, kristna rubriksättare pejorativa, förklenande och grovt nedsättande värdeomdömen om Vikingastaden – på ett sätt som varken har med historia eller populärvetenskap att göra.

Några exempel, tagna direkt från SVT:

• ”Ett arbetsläger, befolkat av slavar”.
• ”Vadade i avfall”
• ”Ingen handelsplats”

Det är inte första gången som SVT och den sk ”Vetenskapssredaktionen” förvrider sanningen med falska rubriker på detta sätt. Vad sägs om detta exempel, hämtat från i somras,  signerat en viss ”Olof Planthaber” som enligt obekräftade uppgifter ska vara med i ett samfund kallat ”Forn Sed”.

”Vikingahövding tillverkade droger och Öl” står det som rubrik på det tendentiösa inslaget – vad det handlar om är en hövdingagård där några rostade bolmörtsfrön (som kan ha använts medicinskt) har hittats nära en bakugn. På gården kan man också eventuellt ha sysslat med just ölbryggning, vilket man i och för sig gjorde på alla gårdar – oavsett storlek – på den tiden. Sådan är sanningen. För övrigt ska jag återkomma om SVT.s lögner om Händelö-boplatsen i ett senare inlägg – jag har frågat utgrävningsledaren om hur han citerats i pressen och vad han tycker om SVT:s journalister, nämligen – och han var inte glad – kan jag berätta… ”för om dem, tycker han inte”… som det heter

Vart vill SVT egentligen komma genom att STÄNDIGT RACKA NED PÅ och försöka ”Svärta” Svensk Historia. Är det ens ”Vetenskap” den sk ”Vetenskapsredaktionens” rubriksättare håller på med ??

Vad är sanningen om de lögner eller rena falsarier SVT publicerat denna gång ? Vad har man för ”argument” som styrker teserna ? Några nya teorier är det ju inte, möjligtvis hypoteser eller lösryckta citat – men det hela hänger inte ihop – som vi ska se.

Birkas hus är små med dagens mått mätt, men det gäller i och för sig nästan alla bostäder från vendeltiden och vidare bakåt – eftersom man i mycket hade en ”utomhuskultur”. Teorin om att Birka skulle gått under på grund av förgiftade brunnar eller dålig sophantering är gammal, och ingen nyhet precis. Det har forskare vetat ända sedan tidigt 1990-tal, och man har haft vilda spekulationer kring den sk ”Birkaflickans” näshålor, mycket tyder faktiskt på att hon var en sk ”Snorunge” om vi ska låna SVT:s gängse språkbruk. För övrigt kom hon inte ens från Birka, enligt mera seriösa arkeologer än de som citeras i det senaste ”Birkaprogrammet”

Visst – ”Birkaflickan” var en tysk eller dansk sk ”Snorunge” som var mycket elegantare klädd än såhär, och antagligen begravd på ett sätt som skulle efterlikna kristna begravningar – men hon levde i en äkta hednisk miljö…

Att Birka – liksom alla städer i det dåtida Europa – kanske var en ohälsosam plats, vet man av namnet ”Dretskär” som ligger nära en annan holme kallad ”Midsommar” mitt på Björkö-fjärden söder om Birka. En teori går ut på att det var på det skäret sop-pråmarna från Birka tömdes – men annars är det lika sant att staden byggdes med trälagda broar och gångbanor – vilket merparten av Europeiska städer inte alls hade på den tiden. Skälet för SVT:s ”sågning” ska vara hörsägen, påstår SVT. ”Jag har hört besökare säga att de gärna skulle vilja bo på en sådan plats, säger Gunnar Andersson, 1:e intendent vid museet.”

Hörsägner alltså – men inte fakta – bara tomma hypoteser…

Dessutom – hur sant är SVT:s påstående ”Birka var inte en handelsplats” ?

Detta är ju inget annat än klockren idioti. Till och med den hjälpvetenskapsman (han är inte arkeolog utan geofysiker) dvs Wolfgang Neubauer, forskningsledare vid LBI. (det österrikiska Ludwig Bolzmann-institutet) som påstås ha sagt att ”Birka var ett arbetsläger med slavar” osv – tomma ord, som tydligen ska föra tankarna till nazismen – har undersökt området med markradar, laserscanning och magnetometer – vilket är det nya.

Men – ur magnetometer-undersöknningar, lasers och markradarscanning kan man inte bevisa ett djävla dugg om Birkaborna höll ”trälar” eller inte.

Allt detta är att förvränga fakta. Vi vet inte alls – allra minst från de nya geofysiska karteringarna – i hur stor utsträckning trälar möjligen kan ha använts i Birkas hantverksstäder. Vad som förekommer i programmet är bara spekulationer. SVTs Benny Eriksson skriver:

Något bränsle fanns inte – all skog var förmodligen nedhuggen, och folket i staden måste ha fått all mat från fastlandet.

Samtidigt börjar Birka massproducera olika varor – bland annat olika sorters smycken som aldrig tillverkats uppe i norden tidigare.

– Det tidiga Birka verkar ha varit något helt annat än den fredliga handelsplats som vi hade väntat oss, säger Wolfgang Neubauer. Vi ser en innesluten verkstadsmiljö, och frågan är: vilka var det som tillverkade alla de här nya varorna?

Den frågan kanske förtjänar att ställas – men hantverkare var dyra specialister och behandlades säkert väl – lika väl som dyra ridhästar. Verkstadsmiljön var innesluten med en försvarsmur, eftersom hantverket var dyrbart och behövde försvar – det var visst inget ”arbetsläger” som man hävdat – men däremot fanns en fast militär garnison – på Borgberget invid ”Krigarnas hus” som kallas Sveriges första militära byggnad.

NEJ NEJ NEJ SVT och ”Benny Eriksson”  – Markradar säger INGENTING om hur många som bodde i husen, hur trångbodd man kanske var eller inte var, eller samhällsskicket under svenskt 900-tal…sådant är STRUNTPRAT…

Och för övrigt – Varför berättar SVT ingenting om de nya arkeologiska teknikerna, eller förklarar vad markradar verkligen innebär, och vad man kan utläsa ur markradar-bilder, till exempel -istället för allt meningslöst PK-tjafs..??

Hajar du det nya PK-tugget ?? SVT eller Statstelevisionen tror kanske att de ska ”ta poäng” om Birka med hjälp av det…

Stilla Dagar i Slöinge, och Spekulationer om Sjöbo (inlägg från 22 November 2016)

I Svenska Dagbladet går Dick Harrison, vår mest hedniske Populärhistoriker – om man nu får kalla honom så – som vanligt från klarhet till klarhet. På fritiden har han ju i alla fall ibland ägnat sig åt ”re-enactment” som det kallas, och därmed visat ganska stor sympati för den hedniska rörelsen – fast med den skillnaden att vi Asatroende aldrig spelar – vi ÄR hedningar, och oss ska man varken blanda ihop med fornsedare, re-enactors eller andra, som så att säga bara gör sig till.

Men – och vida anmärkningsvärdare – efter mina egna inlägg om sk ”Guldgubbar” från Vendeltid och äldre järnålder så skrev Dick Harrison följande inlägg om Slöinge i Halland, där en hel jarlsgård hittats. Precis som vid Uppåkra utanför Lund – en ort som jag också behandlat – har Slöinge varit kontinuerligt bebott och brukat. I det här fallet sträcker sig bosättningen på stormansgården ända från 300-talet upp till Vikingatidens slut, under minst 600 år av oavbrutna hedniska ritualer på en och samma plats. Här stod stora Hallbygnader i vad som otvivelaktigt var en stormansgård, skriver Harrison, och frågan  är väl, om inte Jarlen över det som var Årstads härad residerade just här – förutom Laholm vid Lagaoset eller Lagans mynning, och Grimeton längst i norr, har man aldrig känt till några andra Halländska jarladömen, så vitt jag vet.

De Hallar som tillhörde Hallandsjarlarna var lika påkostade som de Mörejarlarna ägde – och som nu rekonstruerats i Norge

Inte mindre än 56 framställningar av Frej och Gerd – det stora brudparet i Gudavärden – har hittats i Slöinge, och helt säkert firade man både bröllop och blotade för god årsväxt i de hus, där guldblecken hittats. Det finns också avbildningar av sittande, manliga figurer på små troner – är det Jarlarna själva vi ser ?

Kunskap är Makt – och dyrkar du Asarna får du båda två !

Själv tar jag i veckan avsked av en god vän, som kommer just från trakten av Slöinge och är bosatt där. Han äter hästkött, och kan nog kallas hedning på många sätt, då han har haft ett helt stuteri på orten också, men titeln ”Häradsbetäckare” vill jag dock ej förära honom, den sparar jag åt Frej och kanske åt mig själv.. Nåväl. Betydligt mera osaklig blev Dick Harrison den 15 November i år, då han skrev en artikel vari han hävdar att Polacker skulle ha befolkat Sjöbo under Vikingatiden, enbart med det argumentet, att man hittat enstaka skärvor av röd sk ”Vendisk keramik” där.  ”Aber Herr Professor !” utbrister genast då jag.

Vad Harrison nämligen INTE skriver, är att precis SAMMA vendiska rödgods eller svartgods hittats även i hela Danmark, i Baltikum och även längre upp åt norr på handelsplatser i Sverige. Detta utgör INTE något bevis för att ”slavisktalande befolkning” som Harrison påstår, verkligen skulle ha bott i ett enda område av dagens Sverige, eftersom man varken kan styrka det antropologiskt, ur gravar eller med andra fynd – Harrisons egen hypotes står och faller enbart med några krukskärvor, och det är att göra våld på källmaterialet – samt att övertolka. Alla någotsånär arkeologiskt kunniga experter skulle nog ta avstånd från den tolkningen.

Sk Vendiskt gods eller keramik från Polen importerades till Sverige och Danmark redan på Vikingatiden och långt in på Medeltiden – men vad bevisar det ? Att slaver bodde här ?? – Några sådana bevis finns inte, men vad som bevisas är förekomsten av utvecklad handel.

Dessutom glömmer Harrison också väsentliga fakta, populärhistoriker som han (och jag) är. Långt in på medeltiden (1200-talett, och Valdemar Sejrs tid) var hela det nu Polska Pommern en del av Danmark, och Polens kust var redan tidigt koloniserad av Vikingar – från Truso i öster till det berömda Jomsborg på Wolin, där Jomsvikingarna kom ifrån, till exempel – och de var alla Nordbor, inte slaver…

Harrison bortser helt ifrån att delar av Polen tillhörde ett Nordiskt Rike – och INTE omvänt !!

Inte bara Wollin, Usedom, Rügen med Arkona och Svantevits berömda Gudahov (det var inte ett ”tempel”) som stod kvar ända tills Biskop Absalon – Köpenhamns grundare – slutligen förstörde det – på 1190-talet var alla delar av en Nordisk Vikingakultur. Det fanns inte alls några polacker eller slaver som koloniserade Sjöbo – vad som däremot fanns – sedan 600-talet – var Nordbor och Vikingar som koloniserade Polskt-slaviskt och Kasjubiskt område

Sveakungen var inte för inte ”Svears, Göters och Wenders” Konung, som det senare kom att heta, och redan Ansgarskrönikan berättar om hur Livländska och Litauiska borgar och lön skattlades under svearna, och hur svenska jarlar bosatte sig där. Om Harrison förnekar det, är han allt en mycket dålig historiker – det är min enkla åsikt.

”Vineta” – den sägenomspunna sjunkna staden är visserligen en legend, men det fanns minst 10 Vikingastäder förutom Jomsborg på östersjöns södra kust… inte konstigt då att man importerade polska varor…. Mjöd, Bivax och Honung exporterades också flitigt.

Också i dagens Polen har man byggt kopior och rekonstruktioner inte bara av Jomsborg, utan också av andra boplatser. Detta borde verkligen Dick Harrison känna till, och inte på något sätt förtiga, om han kallar sig ”re-enactor” – för i Polen och särskilt Gdansk-området vimlar det idag av Vikingaentusiaster… Många av dem är också Hedningar, och både Asatroende och de som dyrkar Swentowit och Slavernas andra gudar finns i flera tusental…

Själv har jag mött polskor med rött hår och gröna ögon – och den genetiska kombinationen kan inte uppstå, om inte man haft blonda och blåögda föräldrar åt b-å-d-a hållen i sin släkt, minst tre hela släktled bakåt. Visst – norra Polen, Pommerland och Ostpreussen har också haft en mycket stor tysk bosättning under tidernas lopp, men vad Harrison förtiger är som sagt att det snarast är Polackerna som blev Nordiska, och inte motsatsen… efter 300 år av kolonisation – det är något annat än några krukskärvor från en skånsk by vid bara ett tillfälle – och varför skulle inte också Nordiska krukmakare ha kunnat lära sig tekniken, samt importera lera ?

Polackerna räknar alltjämnt Sygryda Swietoslawa – som de kallar Sigrid Storråda – som en Polsk drottning och inte en svenska från Västergötland, och självaste Olav Tryggvason – som ju ska ha flytt till Polen efter Slaget vid Svolder (som stod vid Greifswalder Bodden enligt en teori, och inte vid Ven i Öresund, som många felaktigt tror) enligt sagan, ja han återfinns också i många polska kungalängder. Allt detta borde Dick Harrison förvisso känna till – och varför då utelämna sanningen, herr Professor !

Dessutom har vi själva – Asatroende och Vikingaentusiasteer av alla sorter i det nutida Sverige, ett mycket rikt och varierat utbyte med våra polska bröder och systrar, de Polska Vikingarna och Hedningarna. Själv har jag mött dem nästan varje sommar, och jag vill för er alla bara omtala, att de slåss bra, visar den högsta disciplin och god motivation och ordning – som männen av Jomsborg gjorde, på sin tid.

Inget fornsederi – inga falsarier !

Jeszcze Polska nie zginęła, Kiedy my żyjemy !

Skulle St Lars Kyrka i Linköping verkligen vara från 1000-talets början ? (inlägg från 24 November 2016)

Man har aldrig någonsin hittat det minsta spår, varken arkeologiskt eller på annat sätt, av någon äldre kyrka på det som nu är Svenskt Territorium än Dalby Kyrka i Skåne, som tidigast kan vara från 1040-talet. Spår av en kyrka vid Varnhem i Västergötland kommer också från samma årtionde, trots tomma spekulationer om att den kanske skulle kunna vara högst ett tiotal år äldre – men för det finns heller inga arkeologiska bevis.

Ansgars taffliga och torftiga kapell i Birka, omnämnt i Rimbertskrönikan, stod bara i tre år, tills munken Nithard från Frankerriket gav sig på alla andra Gudars helgedomar, och Svearna vredgades, rev den kristna styggelsen och förklarade honom fredlös – vilket var ett helt riktigt, logiskt och vettigt beslut. Detta hände år 837, och efter det fanns alltså inte en enda kristen kyrka i Sverige på minst 200 år – det är vad jag själv kommit fram till efter långvarig forskning i ämnet, och godtar ni inte denna slutsats, så får ni allt lägga fram vetenskapligt godtagbara motbevis…

En sann Asatrogen tröttnar aldrig. Han fortsätter, tills dess att uppgiften är löst. ”Truá” betyder inte bara tro, utan Trofasthet…

I veckan har det börjat cirkulera rykten, helt obevisade påståenden, ljug, snickesnack och tissel-tassel – kristet Mumbo-Jumbo – helt enkelt – om att Sankt Lars eller rättare sagt Laurentius kyrka i Linköping av alla platser skulle vara äldre än så, och härstamma från 1010-talet. Ansvariga för utspridandet av dessa rykten är Östgöta-Correspondenten respektive den i och för sig sakligt hållna arkeologbloggen Arkeologgen,  som inte i klartext påstått något om definitiv ålder, utan mest antytt. Se här.

Nu är arkeologi i och för sig en vetenskap där allt kan hända, och det ibland görs epokgörande upptäckter, men för det mesta sker inte alls något sådant. Pusselbit läggs till pusselbit, och oftast tar det flera undersökningar vid många tillfällen innan man med säkerhet kan säga något om en byggnads påstådda ålder, eller när den först grundlades. Till saken hör också, att den nuvarande Sankt Lars kyrkan inte är ett dugg äldre än 1100-talet, men att den för närvarande renoveras och byggs om, och detta luktar kristna intriger lång väg – givetvis vill man skaffa sig själv ökad legitimitet genom att leka leken ”vi firar jubileum” vilket man också gjort vid Domkyrkan i Lund vid två tillfällen under 1900-talet, allt på mer eller mindre uppdiktade grunder.

Men hur började då ryktessmidandet ? Varför skulle just en kyrka i Linköping vara äldst i landet helt plötsligt, när alla vet att kristendomen spreds från Västergötland via Engelska missionärer och Söderifrån via ärkestiftet Hamburg-Bremen, det svenska folket till nöd och plåga ? Inte en enda skriftlig källa kan uppvisas som ger det minsta stöd för de här egendomliga påståendena, för om det verkligen gick att bevisa att det skulle ha stått en ej identifierad, aldrig hittad, aldrig spårad, aldrig undersökt träkyrka från 1010-talet i just Linköping, så vore det verkligen sensationellt.  Orsaken ser ni här:

Denna runhäll – locket till en kista – helt utan några kristna symboler, men i och för sig med en text, som rymmer ”slentrianformuleringen” kuþ : hiulbi : sial : hanis (känd på många runstenar från 1000-talets slut) hittade man redan 1958. Då hittade man också två andra runhällar, varav den ena bevisligen var hednisk, helt utan omnämnande av ”kudh” eller gud samt några kristna kors eller andra symboler – allt som fanns, på alla tre stenarna var bara runslingor.  Den andra hällens runor löd såhär – och innehöll bara hedniska namn: Hægvaldr lagði stæin þenna æftiR Auða, sun sinn goðan, alltså Hägvald lade denna sten efter Aude, sin gode son. Den tredje stenen, ännu så länge otydd, har granskats av den outtröttlige Runologen Magnus Källström från Riksantikvariämbetet, som jag även skrivit om tidigare. Han menar att den är äldre än de andra två, att den bara bär spår av ”rundjur” och andra hedniska tecken, men att den måste vara från 1000-talet.

Svårtydd stenyta, som inte bevisar något med säkerhet

Under 1950-talets tidigare utgrävningar började dåtidens arkeologer (som skrev med stark kristen bias) spekulera om att det stått en stavkyrka på platsen, och att den skulle varit ”från tusentalets förra hälft” som man uttryckte det. Detta baserades på att stengrunden till 1100-tals kyrkan kunde varit lagd före år 1100, dvs ”på tusentalets senare hälft” och att man då – via ”wishful thinking” trodde eller antog, att det ”säkert” skulle ha funnits en äldre träkyrka på platsen. Som ”bevis” visade man då upp stenhällarna – men de kan lika gärna ha stått inuti 1100-tals kyrkan – och för övrigt har St Lars – som många kyrkor i Sverige – ha byggts av plundrade, vandaliserade runstenar och hedniska gravmonument. 1950-talets forskare hittade också något annat – som var helt unikt.

Under 1100-tals golvet fann de ekkistor i trä, som alltså kom från 1000-talet. Men – dessa har mig veterligen aldrig blivit dendrokronologiskt undersökta – i så fall skulle man ju kunna datera dem mycket exakt, eller på årtalet när – och jag har inte lyckats finna någon källa på nätet som visar, att det skulle finnas dendrokronologiska serier för just 1000-talets Linköping. Kistorna kom ifrån en tidigare begravningsplats – med runhällar och allt – utan kristna kors eller annat än enstaka kristna formler – och vad tyder det på ? Närvaron av en kyrka ? Nej – snarare motsatsen – för med ”kristenheten” i 1000-talets Linköping var det mycket, mycket dåligt beställt – det vet vi idag. Vi vet också, att ”Kettil Okristens Uppror” (se tidigare inlägg) som inträffade under 1060-talet, efter vad det ser ut – drabbade hela Östergötland, och det tyder i så fall på, att St Lars föregångare omöjligt kan vara äldre än så – f-a-n-n-s där ens någon träkyrka, så var den byggd först efter 1060-1070...

18 November i år uttalade sig arkeologen Rickard Hedvall i Östgöta-Correspondenten (vars bias är känd) och berättade om en tonårings grav, med några snickarverktyg, vilket fått tidningens kristna reportrar att drömma om jesusbarn och annat (Jesus var ju också ”Timmermannens son” osv osv ) – Hedvall spekulerar – helt utan bevis – att den grav han nyss upptäckt – utanför St Lars – skulle innehålla en kyrkobyggmästare (!) bara för att man i den graven – som inte alls behöver vara från 1010-talet – funnit bland annat en yxa, ett bryne och några andra typiska vikingatida verktyg, som nästan ALLA personer hade på den tiden…

Helt vanlig skäggyxa, bryne och vad som kan vara en pilspets. Varför tro, att någon skulle ”bygga kyrkor” med detta ?

Vikingatida hantverkares redskap har nyligen hittats också i Danmark – och är omtalade som mycket, mycket vanliga på 1000-talet. Yxan var ett bondevapen, och ”var mans egendom” – liksom bryne och enkla järnföremål i allmänhet. Varför tolkar då alla dessa mystiska ”kyrkoarkeologer”- som själva är kristna och förstås i lokalpatriotisk iver vill göra sina kyrkor äldre än de är -dessa enkla fynd åt minst sagt märkliga håll. ÖC skriver att ”yxgraven” ska ha Kol14-daterats till 1020, men vad betyder det. ALLA Kol 14-dateringar kan INTE göras exaktare än plus/minus 30 år eller så, rent vetenskapligt, så dessa fynd kan lika gärna vara från 1040, 1060 och de visar antagligen INTE på någon död 15 åring, som skulle arbetat på ett kyrkobygge. Allt sådant är nys, nonsens, spekulationer, kristet larv, liksom det löjliga tjatet om att ”Dåförtiden levde man i en brytningstid” (det gör vi nu också, och alla tider är brytningstider) och ”kristendom och hedendom kan ha samexisterat ett tag”

Lögnerna om ”samexistens” mellan Kristna och Asatroende motbevisas enkelt av ALLA skriftliga källor som finns. Både Adam av Bremen, Saxo Gramatticus, Sturlasson, Rimbert och alla andra källor vi har redogör för hur kristna mördade, brände, skövlade och förstörde alla tecken på Asatro överallt där de kom åt. Det fanns INGEN tolerans. Det fanns INGEN sk ”Samexistens”….

Det faktum att yxa och bryne hörde till klädedräkten, står också i Arabiska källor som Ibn Fadhlan, samt Ibn Miskawaih – en mindre känd iransk diplomat från 1030-talet, som redan Harris Birkeland hade reda på år 1957. I hans ”Nordens historie i Middelaldern etter arabiske kilder” står det på s 54-55 att ”Det är en sedvana för var och en av dem att han bär det mesta av en hantverkares utrustning i bältet, som en yxa, ett bryne och en kniv, eller andra verktyg och redskap”

Kan man ”bevisa” existensen av ”Herigars” Vikingagård på Birka med hjälp av Markradar ? (inlägg från 30 Januari 2017)

Att journalister i svenska tidningar och media sprider osakligheter om Asatro, forntiden och fynd från Birka är i och för sig inget nytt, men själv har jag väntat länge på ett tillrättaläggande om de nya överdrifter som publicerats bland annat av Aftonbladet och den engelskspråkiga tidningen ”The Local” under den senaste månaden. Också flera utländska vetenskapliga tidskrifter har publicerat senaste nytt om markradarundersökningar från sommaren 2016 i tredje hand..

 

Vad bevisar en markradarundersökning ? Visst, man ser grunden efter ett långhus på ca 27 m gånger 12 meter, men ägarens namn och identitet är bara rena spekulationer…sådant kan man INTE se med radar…

Det spekuleras fullkomligt vilt och helt osakligt av kristna forskare om att resterna av den stormansgård och det långhus man funnit vid Korshamn, strax norr om gravfältet Hemlanden i Birka (se karta) och som otvivelaktigt kan dateras till omkring 810 skulle vara en stormansgård tillhörande den Herigar eller snarare Hergeir – som han verkligen bör ha stavats på runsvenska – som nämns i Vita Ansgarii eller Rimbertskrönikan, den mycket partiska ”Ehrenrettung” eller kristna försvar för Ansgar som skrevs av Rimbert, en av hans efterträdare på Hamburg-Bremens ärkebiskopsstol, trots att man mycket väl vet, att stora delar av vad som skrivits i denna krönika bara är kristna fördomar och rent trams (katolska mirakelberättelser, till exempel) som inte har det minsta med modern vetenskap att göra, och heller ingen större vederhäftighet. I och för sig finns det detaljer i uppgifterna om Birka och Hergeir som mycket väl kan stämma, men precis som vanligt gör våra media ingen kritisk granskning av uppgifterna alls, trots att SR och vetenskapsradion denna gång håller sin rapportering strikt neutral.

Här finns en plan yta, på vilken en stormansgård en gång stod – men INTE ETT ENDA kristet föremål har hittats på den platsen, ens med markradar..

I den vetenskapliga artikel ur den tyska tidskriften Archeologisches Korrespondenzblatt som man hela tiden åberopar sig på, står det för övrigt att den aktuella hallbyggnad är 27 x 12 meter stor, inget annat – som mest verkar vara ett hedniskt gudahov och inte alls någon kristen ”kyrka” – den skiljer sig inte ett dugg från andra bevisligen hedniska hallbyggnader och stormannagårdar som hittats i Mälardalen – vid Fornsigtuna finns mycket riktigt en med över 40 meters (eller rättare sagt 44 meter) längd, och plats för minst ett storhundrade eller 120 man, men det är INTE den gården man nu hittat.. Att religiösa aktiviteter förekom i gudahoven och vina hos stormännen är länge känt, men det finns INGA bevis för någon kristen aktivitet på den plats som hittats alls – allt detta är bara tomma påståenden.

Stormannagården låg minst 500 meter bort från staden utanför ett gravfält. Namnet Korshamn är sentida, och bevisar heller ingenting.

Rimberts berättelse om Hergeir, som var kommendant på Birkas fästning och en av Sveakungen Björns handgångna män, antagligen med Jarl eller Brytes titel (vi känner till den titeln från en runsten på den närbelägna Adelsön) är visserligen spännande, men den behöver inte vara ett dugg mera sann än Adam av Bremens kristna lögner om Gamla Uppsala, som dessa kristna än idag älskar att upprepa, så fort Asatro kommer på tal. Gamla Uppsala har undersökts om och om igen av arkeologer sedan Hjalmar Stolpe på 1880 talet, senast i samband med den nya Uppsala-banans sträckning, och man har nu hittat bevis för vad som kan vara en fjärde Uppsalahög och mycket mer, men inte en enda benbit, inte ett enda fynd, inte en enda liten rest som styrker Mästar Adams lögnaktiga och totalt osanna berättelser om blodiga människo-offer, osv. Att Adam av Bremen inte är trovärdig alls som historisk källa, och att han inte alls bygger på ögonvittnen utan bara andra- och tredjehands-information är känt sedan länge av alla seriösa historiker, inklusive amatörerna.

Både Mäster Adam och Rimbert trodde, att Hälsingland och Norrland beboddes av människor med hundhuvud, och att det fanns ”akefaler” eller huvudlösingar i Norrbotten, liksom Sciapoder eller Skuggfotingar i Finland – och ÄNDÅ påstår de kristna arkeologerna, att dessa berättelser är seriösa..

Att de medeltida krönikorna inte alls är sanna, bekräftas bland annat här och även på länken här.

Vi måste konstatera att

1. Ingen enda kristen kyrka eller ens ett kapell (det står kapell i Rimbertskrönikan, alltså en mycket liten och beskedlig byggnad) har någonsin hittats av arekologer, varken 2016 eller annars
2. Inte ett enda kristet föremål har hittats med markradar, där den nu outgrävda stormannagården ligger
3. Fortfarande finns inte ett enda bevis för någon kristen närvaro där, och OM den alls fanns, så stod där bara ett litet kapell på platsen någon gång mellan 829 – 836 ungefär – enligt Rimbertskrönikan efterträddes Ansgar av Nithard, en järnhård kristen fanatiker och fundamentalist, som ville rasera alla andra Gudars tempel, med det enda resultatet att de kristna fördrevs, och kapellet blev uppbränt
4. Vid Ansgars andra besök 855-856 fanns inget kapell och inga kristna alls i Birka, det skriver Rimbert tydligt. Alltså är det inte alls sant, som man påstår, att ”Herigar” vem han än var, blivit kristen.

”Hergeir” betyder Härspjut, och kan för övrigt ha varit snarare en titel, än ett egennamn. Från myternas Värld och Voluspá vet vi, att ”Oden först av alla, kastade eggjärn i flocken” (under kriget mellan Asar och Vaner, som senare försonades) och att det funnits spjutbeväpnade anförare, som gjort samma sak i verkligheten innan större fältslag skulle börja, vet vi från Heimskringla, ofta med frasen ”Oden äge er alla” . Också i keltisk mytologi finns samma tradition, den om kelternas trogne hjälte och försvarare Cu Chulainn, ”Connlas hund” som svingar det fruktansvärda förtrollade spjutet Gae Bolga, möjligen tanden av en narval (också i nordiskt namnskick finns namn som ”Holmspjut” osv) och kastar det över fiendens led med fullkomligt demoraliserande effekt, precis som Odens magiska spjut Gunger, det gungande…

Traditionen om en helig spjutbärare finns i både germansk, keltisk, romersk och kristen mytologi (Parsifal osv) – liksom tron på ett lansformat domedagsvapen..

Så är Herigar, som i Rimbertskrönikan framstår som en hjälte, Ansgars trogne vän och Birkas store försvarare verkligen en person, eller kanske en titel, ja ett ämbete. (han refererar bland annat flera tal som Herigar ska ha hållit, helt utan att varken Rimber, Ansgar eller någon annan kristen varit närvarande, och skriver också att det vid en ”folkförsamling” (läs ett Sveating) ska ha gått till så, att det regnade i floder, men att inte en droppe vatten föll på Herigar (dvs ”ingen skugga föll på honom”) utan att han var ren, även inför den kristne gudens ögon.

I det gamla Rom, slutligen, fanns en befattning känd som Primus Pilus, eller ”första kastspjut” vilket var titeln på den ledande Centurionen i första Kohorten (en bataljon om mer än 800 man), som samtidigt var ”främste företrädare” för alla Centurioner i en legion (fler än 54 till antalet) med särskild rätt att föra hela brigadstora legionen och alla dess hjälptrupper i legatens eller brigadgeneralens ställe. De keltiska och germanska stammarna kan mycket väl ha hämtat idén om Primus Pilus till sin egen föreställningsvärld, eftersom denne verkligen skulle kasta ett spjut över fiendens led, som signal till allmänt anfall och strid till döds. I brittisk litteratur översätter man nuförtiden denna befattning till ”Sergeant Major of the Army” alltså vida högre än blott och bart Regementsförvaltare, den allra högsta svenska underofficersgraden, utan själva chefen för alla Sergeant Majors överhuvudtaget, den främste representanten för en hel yrkeskår.

Rimbert skildrar också genomgående Hergeir som den ideale Vikingakrigaren, en storman med självklar auktoritet, som alla i det dåtida Birka skulle ha sett upp till, nästan mer än de såg upp till själva Sveakungen, som ju inte residerade där, utan i Uppsala, och som aldrig någonsin mötte Ansgar överhuvudtaget.

Av ”Krigarnas Hus” (längst till vänster i bild) och alla andra fynd som grävts ut vid Birkas Borgberg, samt alla Vendeltida hjälmar som helt klart var inspirerade av motsvarande romerska fynd från 300-400 talet vet man, att det förelåg en tydlig länk mellan Sveariket och Rom. Redan Tacitus nämner detta som ett faktum, och skriver att Sverige var en välordnad stat redan på den tiden.

Rimbert skriver sedan, att Hergeir och Ansgar blev goda vänner nästan genast efter Ansgars ankomst till Birka, vilket skulle ha berott på att Hergeir hade mist alla sina anhöriga utom sin yngsta dotter i en hemsk sjukdom, som grasserade på platsen men som Rimbert inte skriver närmare om. Ansgar skulle ha botat dottern genom underverk, och då påstår Rimbert rakt ut i luften, att denne genast skulle ha blivit kristen och vänligt sinnad, vilket antagligen är rent trams.

Idag vet vi tack vare arkeologin (och en forskare vid namn Elin Sundman) att det gjorts flera fynd som visar att Birkas befolkning led av kronisk bihåleinflammation, och kanske också meningit eller hjärnhinneinflammation (det vet man av skelettfynd) samt att bristen på rent vatten i brunnarna gjorde, att infektionssjukdomar med hastigt och dödligt förlopp verkligen härjade på platsen, vilket gör just denna detalj hos Rimbert plausibel, och visst inte något som berodde på påstådda kristna mirakel.

Somliga Birkabor kan ha utvecklat immunitet, eller tillfrisknat av sig själva, medan andra dog – och Ansgar behöver visst inte ha ”botat” någon alls, eller därmed ha lurat Hergeir att anta kristendomen, som det beskrivs i krönikan.

Kvinnor finns det många, men alla har de en första uppgift – att föra den egna ätten vidare…

Dessutom var Hergeir säkert inte någon överdrivet barnkär eller sentimental person. Bara den som själv är hedning kan förstå hur Hergeir antagligen tänkte. Han levde i ett ättesamhälle, där kvinnornas överlevnad var mycket viktigare än männens, just därför att kvinnorna kunde föra ätten vidare. Om den yngsta dottern överlevde, betydde det att Hergeirs ätt också klarat sig, och att han då gav bort ”en bit av sin fäderneärvda mark, nära sitt hem” till Ansgar att bygga ett taffligt litet träkapell på, var i så fall inget konstigt.

Förutom det var Hergeir säkert mycket väl medveten om Hávamáls kända ord – ”Gåva kräver, att gengåva gives” och dess regler om gästvänskap. Att kunna traktera och hysa långväga gäster på bästa sätt ansågs vara fint, och det var en eftersträvansvärd egenskap att hålla sig i lag med vittberesta män eller främlingar. Å andra sidan borde också främlingen förstå att skicka sig väl och följa landets seder, vilket de flesta idag verkar ha glömt. ”Ljuv blir led om länge man sitter, borta på annans bänk” heter det i Hávamál, och gäster skall icke äta sitt värdfolk ur huset, eller försöka föreskriva för värdfolket vad de ska tro på, eller vad slags gudar de ska dyrka, vilket är viktigt att minnas, särskilt idag.. Hela vårt land skulle må åtskilligt bättre, om vi kom ihåg dessa enkla regler !

Hergeir, en av de första namngivna svenskar vi överhuvudtaget känner till, och Ansgar, annars en Frankisk munk, hade säkert fler beröringspunkter än man kunde ana. Varken de kristna (och därför partiska !) arkeologer eller dagens journalister som åberopar sig på Rimbertskrönikan har verkligen LÄST den, men det har jag…

Rimbert beskriver uttryckligen, hur de kristna under Ansgars ledning först försökte starta inbördeskrig i Danmark, genom att stötta förrädaren och Quislingen Harald Klak, som dog övergiven av de sina nere i Tyskland. Han beskriver också hur de kristna och särskilt munkarna gjorde ”pojkuppköp” i Ribe, Slesvig och Hedeby, och hur de försökte lura de fattigaste i stadsbefolkningen att sälja sina egna barn, när de inte helt sonika rövade bort dem och gjorde dem till korgossar eller rättare sagt ”stjärtgossar”.

Till sist fick Danskarna nog av dessa fasoner. Även den nutide påven har erkänt, att minst 2% av alla katolska präster och munkar är pedofiler, och detta erkänner Rimbert också. På ett ställe i sin krönika skriver han rent ut, att Ansgar var så from av sig så att han inte låg med andra män eller pojkar, och att han inte delade säng med dem ens under sjöresor (när det omtalas hur Ansgar seglade ned för Rhen till Köln, för att besöka biskopen där och be om pengar till Sverigeresan) men döljer inte, att detta annars var ”det vanliga” bland dåtidens munkar och prelater. Underligt nog har de kristna arkeologerna aldrig tagit upp dessa passager. Istället får vi bara höra hur ”dåliga” hedningarna var, att alla svenskar är barbarer osv osv…

På Ansgars tid var inte ens halva Tyskland kristet. Att i detta läge försöka utvidga kristendomen till Sverige var ungefär som att kolonisera månens baksida, och som vi alla vet, misslyckades Ansgar fullständigt med kristnandet…

På Ansgars tid bebodde Obotriter – ett slaviskt folk (Lübeck hette ännu Ljubech, och var en slavisktalande, hednisk stad – Rügen och Arkona förblev hedniskt till 1200-talet och Absalom mördaren) ännu vid Östersjön, och det nyligen grundade Hamburg, där man trodde att man skulle kunna utse en biskop, var en by med knappa 50 personer som flera gånger intogs och brändes av danska vikingar som rättvis hämnd för den ohöljda infiltrationen i Norden. Man måste komma ihåg att alla Ansgars överordnade under hela hans liv var ytterst skeptiska till någon ”mission” i Svea rike, och det med rätta. Rimbert beskriver det som om Ansgar fick vänta i tiotals år, och att man var ytterst ovillig från Påvekyrkans del på att ge honom gåvor och guld, som han skulle överlämna till Sveakungen.

Från Rimberts beskrivning finns det heller inte minsta tvivel om att Ansgars första resa var ett handelspolitiskt projekt, bedrivet i rent vinstintresse, liksom försöken att ta över den lönande handelsleden tvärs över det Jylländska näset och södra Danmark. Rimbert antyder också, att Ansgars karriär var långtifrån spikrak, när han plötsligt avbryter sin berättelse med att konstatera ”Vid denna tid hände det, som alla vet, att den unge munken Fulbert blev ihjälslagen med en bräda”

Detta ska ha hänt i det kloster där Ansgar tillfälligt hade befälet, och för övrigt skriver också Rimbert hur Ansgar med svärd, spjut och sköld försvarade Hamburg, som viking och härförare bland härförare, och inte alls som en kristen munk. Det framgår också att Ansgar till straff blev sänd till ett kloster vid namn Nya Corvey, strax nära Magdeburg, där han fick sitta i flera år, antagligen pga den högst kuriösa incidenten med Fulbert..

Människor med hundhuvud ? Tja, alltid finns det väl dem, som får bära hundhuvudet för något…

Nya Corvey var placerat i frankerrikets absoluta utkanter, så långt bort från allt politiskt inflytande man rimligen kunde komma, och alls överleva, men väl där träffade Ansgar på en äldre kollega, som förestod klostrets vingård och som bjöd honom på mycket vin, antyder Rimbert. Så föddes den absurda planen om Sverigeresan, som skulle ge Ansgar ära och ryktbarhet. Egentligen kunde man nästan säga att det vore lika sannolikt som om Kvartermästaren och en plutonchef i dagens Mali skulle gå till den svenske kontingentschefen där och frejdigt ropa ”Nämen vi har en jättebra idé – vi flyttar hela ”missionen” spikrakt 600 km norrut istället – det går säkert såå bra sååå...”

”Hundijala Vesi” eller ”Hundskallevatten (sk ”Skitstövladricka”) konsumeras gärna i dagens Estland. Ett minne av Kynocephali ?

Det säger sig självt, att Ansgars hela ”mission” gick totalt utanför och bortom katolska kyrkans planer vid denna tid, och att det inte kan ha rört sig om något annat än ett högst märkvärdigt ”provskott” eller en ren chansning. Ändå har alla svenska skolbarn i generation efter generation matats med de kristna lögnerna om Ansgar, trots att alla någotsånär seriösa historiker vet, att inga kristna förekom i Sverige före 1000-talet, och att kristnandet inte var avslutat förrän långt efter 1200, och inte förrän på 1600-talet om vi räknar in Lappland.

Att vandalisera och förvanska ett av landets viktigaste fornminnen med kristna kors BORDE VARA I LAG FÖRBJUDET –  RIV ”Ansgar-korset” NU !!

Ansgar var – som stormningen av Hamburg visade – en man med åtskillig militär erfarenhet, liksom Hergeir. Antagligen var det väl därför, som de två trivdes så väl ihop och etablerade en livslång vänskap – för när Ansgar äntligen fått medel för sin andra resa, på 850-talet, hände något mycket oväntat, som dock utförligt beskrivs i Rimberts krönika. Ansgar, Hergeir och Kung Björns stora ledungsflotta gav sig gemensamt över Östersjön till Apuloe i Litauen, och där skulle man driva in skatt för Sveakonungens räkning – detta hände år 854 – och Ansgar kristnade inte en enda Litauer – Rimbert skriver att han inte alls förstod deras språk – lika lite som någon av Svearnas krigare. Arkeologer har sedan dess verkligen kunnat bekräfta, att Apuole låg fem dagsmarscher inåt land, precis som Rimbert beskriver det.

Den fredligt avslutade belägringen 854 av Apuole eller Grobin firas än idag av Litauerna som en mycket stor nationell begivenhet

Rimbert skriver att belägringen tog fort slut, och att man slöt en oblodig överenskommelse, i vilken Ansgar inte alls deltog. Sveakungen fick tillbaka all skatt från hela Litauen och Vitryssland, vilket dittills varit den laga ordningen, och under två hedniska kungar vanns en hednisk ”bondefred” – helt annorlunda än de kristna krigshetsarna tänkt sig – Ansgars enda motiv hade ju varit, att Sverige skulle försvagas av kriget, men så skedde aldrig..

Ansgars andra resa mötte hård kritik från Påven. Varför hjälpte han en Hednisk kung att kräva åter sina skattelän, och bli än rikare och än mäktigare, än någon Sveakung dittills varit ? Efter 854, fick Ansgar aldrig mer vistas utomlands….

För övrigt finns också en hel del detaljer i Rimberts berättelse om den första Sverigeresan, som nutidens arkeologer aldrig läst, eller helt bortser ifrån. Rimbert skriver till exempel att ”Ansgar överfölls av pirater” så snart han kom in på Svearnas territorium vid Kalmar sund. Mystiskt nog tog dessa pirater inte ett enda guldmynt eller värdeföremål från Ansgar – och alla sina böcker och gåvor till Kung Björn i Uppsala fick han också behålla – men ”piraterna” eskorterade fredligt och helt gratis samme Ansgar och hans 4-5 följelslagare genom hela Sverige, landvägen upp till Birka, helt utan att begära den minsta lön, läser man.

Vem var det då som var ”pirat” ?

Var det inte Ansgar själv ?? Sveakungens män hade redan i förväg inhämtat allt underrättelseunderlag de behövde. De VISSTE att Ansgar skulle ta vägen över Kalmarsund, och de grep honom, så fort han kom över gränsen. Enbart genom att intyga, att han hade ett ärende hos Sveakungen, fick han alls fortsätta – och det under beväpnad eskort, hela vägen genom inlandet. Sverige var ett väl organiserat, militärt skickligt land – det är en tolkning av Rimberts berättelse. Det fanns uppsyningsmän, jarlar, system av vårdkasar och strandridare – liksom ledung och försvar mot de kristna piraterna och annan ohyra, som kunde försöka ta sig in i landet och uppträda som spioner.

Rimbert skriver också, att det enda resultatet eller det enda svaga tecken på något ”kristnande” man kunde se hos Sveakungens män, var att de under inflytande av Ansgar slutade upp att äta fläskkött och dricka öl för en tid – men så snart det blev Jul det året och Ansgar rest hem, återgick de OMEDELBART till fläsket och öldrickandet igen, och förblev lika hedniska som förut, ty öl och julskinka kan ingen man i Svea Rike avstå ifrån, inte om han vill kallas för en hederlig svensk. Kontrollera själva får ni se. Rimberts krönika finns numera också i engelskspråkig version på nätet.

Bara den, som själv seglat sådana här skepp varje sommar i tio år eller mer, kan förstå Ansgars och Hergeirs hänförelse..

Ansgar åldrades i förtid efter 854 års expedition, skriver Rimbert. Han glömde aldrig någonsin Hergeir eller vännerna på Birka, men han blev gammal, sjuk och trött. Påven förbjöd honom uttryckligen att lämna det Frankiska riket, och han fick aldrig några pengar eller bidrag mer till att besöka Sverige, som han aldrig återsåg. Istället arbetade han i ett Scrpitorium eller arkiv, där han skrev handskrifter och katalogiserade olika lärda mäns berättelser, och så slutar Ansgar-krönikan med Ansgars död i fattigdom och armod, ”med kläder, händer och underamar missfärgade och svarta av bläck och pigment” som Rimbert uttrycker det.

Hergeir däremot – som förblev hedning – fick dö efter många års trogen tjänst för Svea Rike och sitt fosterland.

Vem omvände egentligen vem ? – ja, så kan man fråga om man vill, även om medeltida krönikor som sagt ofta är långt från vederhäftiga.

Ansgar och Hergeir var män av samma kynne, samma skrot och korn. Munken och krigaren fann varandra, och insåg att de var soldater och vikingar båda två. Den intellektuelle och praktikern, även om båda var ”doers” i allra högsta grad.

Ansgar bör vi ihågkomma inte som munk eller missionär, men som en stor upptäckare – och som en man som satte Sverige på kartan, och gjorde det känt inför resten av Europa. Så bör vi minnas honom.

Samt Hergeir, Hövitsman och kommendant över Birka, kan hända med jarls namn och jarlars samt lagmäns vederlike, konungs Bryte och Troman över allt Roslagen. Kanhända har man återupptäckt hans gård – kanhända inte – det får väl framtida utgrävningar utvisa. ”Ett vet jag, som aldrig dör” står det i Hávamál – ”och det är minnet, efter den som levat väl !”

Ännu en hednisk kultplats räddad… kanhända vår tid ut (inlägg från 5 Februari 2017)

Bland den största lyckor en Hedning kan erfara, är att rädda en hednisk plats åt framtiden. Jag har tidigare i denna blogg berättat om hur jag räddade Jungfrukullen i Brunflo från att sopas bort av en motorväg, i ett eller annat sammanhang på 1990-talet, och nu har Gunilla Larsson, arkeolog i Rimbo gjort en liknande bedrift efter vad Norrtälje Tidning berättar den 4 januari i år. Tistelkullen, en av guden Tyrs kultplatser, som från början kan ha hetat Tyrs stad, räddades från att ödeläggas av riksväg 77 på Trafikverkets beslut, och därmed räddades en 3500 år gammal kultplats och gravplats åt eftervärlden. Det gäller att göra något av sin stund på jorden, som jag många gånger konstaterat, och för övrigt är Gunilla Larsson – som jag annars sett köra buss åt SL (ty så dåligt betalar man arkeologer och akademiker här i Landet Löfvén, det som en gång var ett blomstrande Sverige) mest känd för att ha återupptäckt Viksbåten, en av Sveriges mycket få skepps- och båtfynd från Vikingatid.

Båtfyndet – 9.6 meter långt – grävdes ut redan på 1880-talet, men först mer än ett sekel senare blev det igenhittat och noga dokumenterat efter att ha legat gömd på en kyrkvind, för så illa behandlar man vår egen historia i vårt land. Gunillas avhandling om båten från Vik – det som en gång kallades en Karv, och var utmärkt för resor på de ryska floderna – hittar ni här – hela verket finns på Internet nuförtiden.

Minst två seglande kopior har byggts av båten – och de seglar än. Redan 1992 satte jag och fyra andra personer – varav tre hedningar -rekord i seglandet av skeppsrepliker före 1100 genom att segla från Mariehamn på Åland till Tallinn i Estland på  36 timmar, varav 8 tillbringades sovande vid Hangö udd – slå det rekordet, den som vill och kan… Inget går upp emot oss Asatroende, vårt liv och vår glädje… Oss slår ni kristna aldrig…

Tålde 1030-talets Falköpingsbor katoliker ? (inlägg från 13 Mars 2017)

Från SVT: lokala redaktion i Västergötland kommer en liten, men spännade nyhetsartikel – fast som vanligt med kristen bias, som gör att den tyvärr inte kan kallas objektiv. Också andra media har innehållit liknande – totalt obevisade – påståenden.

Den kristna kvinnliga arkeologen Catharina Henriksson försöker närmast krampaktigt flytta fram kristnandet av Falköping från senare än 1080 till omkring 1030, och försöker antyda att hedningar i Sverige inte kunde grunda städer. Var kommer då Lund, Uppåkra och Birka samt Uppsala ifrån ? Hon upprepar också de sedvanliga kristna lögnerna om att ”alla vikingar var kristna egentligen” och andra fördomar, som hon verkligen borde hålla sig för god för.

Man har hittat två huvudlösa lik på vad som långt senare blev en kristen kyrkogård – sådär 50 år eller mer efteråt – men vad bevisar det ? Det enda som bevisas här är att de dåtida Falköpingsborna inte ville tåla någon kristen mission… efter vad det ser ut..

De kristna var alldeles uppenbart ILLA TÅLDA i Falköping på 1030-talet – de blev ett huvud kortare…

Som ni ser har de här två personerna begravts med huvudet mellan benen – kanske är det inte så konstigt, jag har själv ofta tänkt att nuförtiden är det ganska många kristna som har huvudet under armen, så att säga – men så här gjorde man alltså enligt hednisk tradition med verkligt svåra missdådare, de som ”vanärat sin egen kropp” (som det hette) samt tidelagsmän och de man ville hindra från att gå igen, sk ”genfärd” – vilket vi också vet från de isländska sagorna. Nuförtiden har vi andra lagar i vårt land, som bekant, och kanske är detta en framgång i civilisatoriskt hänseende.

Dock finns det bevis för att detta inte var ett slumpvis utfört dåd, eller något exempel på barbari, enligt vad som nu är arkeologiskt bevisat. Det hela har rört sig om en formell avrättning, och den har gått synnerligen professionellt och fackmannamässigt till, säger SVT. Ett enda hugg har utdelats emot båda halsarna, och dessa kristna – om det nu är sådana vi har att göra med – har dött inom några få sekunder… En domstol eller rättare sagt ett väl organiserat Ting har varit i verksamhet nere i Västergötland. Det här har varit ett statssamhälle och en rättsstat med strikta och fasta lagar.

Dagens arkeologer i Falköpingstrakten har väl inte hört talas om det hedniska bruket att binda helskor på folk,(endast dag Strömbäck och Wikipedia anser att det ingick i valhallskulten, men det gör inte jag) samt andra mer oskyldiga och putslustiga sätt att utföra små practical jokes med döingar, som till exempel att spika fast deras fötter i lik-kistan, vilket ansågs hindra dem från att ”gå igen”. Så gjorde man faktiskt i en del fall tills långt in på 17-1800 talet, om det var särskilt kvalificerade illbattingar som skulle begravas.

Men vad gjorde då dessa två huvudlösa kristna i 1030-talets Falköping, och vad blev man så arg på dem för ?

Jag kan självfallet inget bevisa, men jag har min hypotes om saken.

Från Rimberts krönika om den ”helige” Ansgar vet vi att kristna missionärer i Hedeby, Ribe och Slesvig på landsförrädaren Harald Klaks tid gjorde många ”pojkuppköp”, så många att det faktiskt upprörde befolkningen där. Pojkarna skulle bli sk ”lekbröder” och utbildas till missionärer, men under tiden skulle de också tillhandahålla sexuella tjänster till de äldre munkarna – sådant var mycket vanligt och förekommer som vi vet ännu inom den katolska kyrkan. Till och med den nuvarande påven har erkänt, att 2 % av alla katolska präster är pedofiler – en överraskande hög siffra …efter vår tids kultur.

Hur en pedofil lära kom till Nordens Länder, enligt den danske serietecknaren Peter Madsen

De kristnas avsikt var att starta ett inbördeskrig och på så sätt ta över hela Danmark – ett huvudlöst projekt. Landsförrädaren Harald Klak och hans anhang  kördes genast ut ur landet, och i en annan passage av sin krönika  (den om Ansgars flodfärd förbi Köln) skriver Rimbert att Ansgar var så fromatt han inte delade säng med sina unga följeslagare och låg med dem, ens på sjöresor. Oftast, antyder Rimbert, gällde det rent motsatta förhållandet, dvs de katolska missionärer som kom till de nordiska länderna låg med unga pojkar – men se ! – det var dåförtiden inte populärt här hos oss – och så gick det alltså som det gick för dem, som nu var lagda ”åt det hållet”

Dåförtiden gav man inga statsbidrag till sådan där Monoteism, ni vet… Hur är det med den där kristne generaldirektören Åke Göransson förresten ?

Dessutom står det hos Adam av Bremen om ”akefaler” som det heter på grekiska, eller med andra ord huvudlösa människor. Mäster Adam – som själv var missionsbiskop och alltså lika vittnesgill i sina uttalanden som Osama bin Ladin, ungefär – och minst lika partisk – kan ha talat ett sorts kristet ”kodsnack” och menat att de akefala var sådana kristna som inte hade någon biskop eller något andligt överhuvud – 1999 fanns det faktiskt en mycket svårläst och även svårt kristen forskare från Göteborgs Universitet vid namn Henrik Larsson, som hävdade just detta

Henrik Larsson menade också att ”hundhuvudena” som Adam ansåg fanns i Hälsingland, skulle vara en benämning på kättare. Allt detta står att läsa i Adams krönika, som flitigt citeras när det gäller påstådda människo-offer och annat ditåt, särskilt vid ”Templet” i Uppsala. Man har grävt ut hela Uppsalatrakten i omgångar, ända sedan Hjalmar Stolpe på 1880-talet och Birger Nerman på 1950-talet, ända tills den nya tidens utgrävningar för Uppsala-banan, men ändå har man inte hittat en enda liten benbit, ingenting, nada, noll, niente, nichts som stöder Adam av Bremens berättelse.

Ändå finns Adam av Bremen – fördomsfullt och rasistiskt nog – eftersom det här är ren, rå och mycket oförfalskad rasism som riktas emot oss Nordbor – citerad i nästan varenda skolbok, och vi har alla tvångsmatats och indoktrinerats med berättelserna om att just våra förfäder skulle ha varit avskyvärda och grymma.

En del sajter på nätet påstår t.o.m att han var ”en historisk lögnhals” – och här kan ni ju läsa själva

Akademiska uppsatser har också skrivits om saken, och visar; att hans berättelse antagligen inte alls är sann, oavsett hur det nu förhåller sig med ”akefalerna” eller de som bar sig huvudlöst och dumt åt…

I själva verket var det rätts-skipning och bekämpning av kriminella man höll på med – så såg man det dåförtiden.

Några kristna gick nog åt, och en del förvridna munkar fick sätta livet till – visst var det grymt enligt vår tids sätt att se – men det var faktiskt nödvändigt…för att alls freda sig, och för att vi skulle få ha våra barn och familjer i fred för de kristna.

 

Var det fråga om  Jehovas ifrån Skövde ? Kristna vittnen som ingen behövde ??

De knackar dörr nu som förr, men dåförtiden värjde man sitt land, med yxa så skarp i höger hand.

Upp till himlen de satans munkarna for, och glädjen i staden blev mycket stor..

 

55 hektar stort läger för ”den stora armén” av Vikingar funnet i England (inlägg från 22 Maj 2017)

SCI News, flera andra vetenskapliga tidskrifter på nätet och Russia Today har under de senaste dagarna uppgett att arkeologer i England hittat ett mer än 55 hektar stort läger för vad som kallats ”den stora armén” vid Torksey i Linconshire. Anläggningen ligger på en hög platå vid floden Trent, och måste ha varit en lätt försvarad plats, som var större än nästan alla städer i det dåtida England, bland annat York.

Torksey innehöll naustar eller båthus, en ordentlig skyddsvall och många husgrunder med plats för kanske tiotusen man

Det faktum att ”den stora hedniska armén” permanent uppehöll sig i England sedan ca 865 och sedan övervintrade i flera år, bland annat vid Torksey vintern 872-873 har länge varit känt både av historiker och arkeologer, och de fynd som nu gjorts ger bara en ännu starkare bild av hur välorganiserad, systematisk och taktisk skicklig den Nordiska kolonisationen av England var. Det var under dessa år Danelagen upprättades, och lag och ordning infördes i ett splittrat, dåligt lett örike.

Fynd visar att man smält ned guld och silvertackor, och för första gången infört ett organiserat skattesystem – något som också var ett civilisatoriskt steg framåt. Brittiska krönikor från tiden talar mest om Daner, men i själva verket var Nordmännen också Norrmän, Svenskar och Skåningar, i en gemensamt ledd professionell armé, som kan ha räknat över 20 000 personer.

Mer än 350 mynt har hittats, silverpenningar från Angeln och sk ”Stycas” eller Stycken från Northumberland, ett dåligt myntslag gjort av en koppar och silverlegering. Därtill kommer 124 Dirhamer från kalifatets länder, som antagligen visar att det fanns svear och österledsfarare i vinterlägret 872-873, och utöver det har man hittat 350 spelpjäser av bly, samt fynd som visar att både kvinnor och barn också fanns på plats vid Torksey – som var avsett bli en permanent stad i ett nytt välde och ett nytt land. Då som nu gällde det att bygga upp – inte riva ned.

Fynden berättar om en unik civilisation, lika högtstående än de kristna engelsmännens

 

Enköping och Sigtuna – städer grundade av Hedningar, för Hedningar… (inlägg från 5 Juni 2017)

UNT, Uppsala Nya Tidning, återpublicrade idag en gammal artikel från 2014, som visar att Sigtuna grundades redan under den hedniske Konung Erik Segersälls tid, enligt vad nyare utgrävningar visar – och det var således en hednisk stad, inte en kristen. Att Birka övergavs vid 900-talets början vet de flesta, liksom det faktum att hedendomen rådde helt och hållet då, eftersom Ansgars misslyckade missionförsök inte blev långvarigt.

Under Maj månad i år skrev firma Arkeologikonsult om utgrävningar i kvarteret Fältskären i Enköping, som nu slutgiltigt bevisat att Enköping inte alls anlades under någon kristen medeltid, men under 1000-talets andra hälft, då landet ännu var hedet – och även här fanns stormanna- och handelsgårdar, liksom runt hela Mälaren. Stadsgrundandet i Sverige var inte alls en krissten företeelse, enligt vad historiker nu har vetat i snart ett årtionde. Det var en företeelse, som inleddes under den hedniska tiden – och ett ganska stort antal av våra nutida städer byggdes av Hedningar, för Hedningar..

Rydebäcks glömda gudinnor (inlägg från 3 September, 2017)

I det stora kulturella mörker som med höststormarna sänker sig över det som en gång var Sverige, men som numera blivit till Landet Löfvén finns ändå enstaka ljuspunkter. Här och där gör lokala hedningar och Asatroende gemensam sak med de lokala muséerna, och berättar om landets verkliga och ursprungliga kultur. En sådan insats görs nästa lördag i Rydebäck, en av Skånes minst kända tätorter. Rydebäck har varit bebodd av sin ursprungsbefolkning i mer än 12 000 år av sammanhängande historia, trots att orten nuförtiden bara är en liten sömnig sovstad mellan Helsingborg och Landskrona. Föremålen på det lokala muséet får inte visas längre, utan är nedpackade, och förvaras utom synhåll för allmänheten.

Men i närheten har det gjorts spännande fynd. Inte bara romerska mynt har hittats under det som numera är en modern villaförort och ett gammalt fiskeläge, utan också två statyer av vad som kan vara Nerthus, och ett fragment av en avbruten Mithra-staty från det romerska imperiet. Så här presenteras de på Riksantikvarieämbetets hemsida.

En avbruten staty av Mithra (nederst) och två avbildningar av vad som kan vara Nerthus eller Hel (med dödskallehuvud) från trakten av Rydebäck.

Kulten av Nerthus, Gerd, Njärd, Hertha eller Jord är känd i skrift från Cornelius Tacitus klassiska beskrivning i ”Germania” från åttiotalet enligt vår tideräkning, och har satts i samband både med de danska mossliken och Nehalennia, en gudinna med drag av både Njärd och Hel från det gamla Frisland. Statyer av brons, med exakt liknande poser – gudinnan fattar om båda brösten och håller fram dem – har hittats i både Västergötland och Danmark, och ortnamn på ”Njärd” osv förekommer också över hela Götaland, så ”Nerthus-folken” som Tacitus talar om, kan knappast ha varit begränsade till de danska öarna.

Nerthus från Skåne, Blekinge, Västergötland och Danmark…

Ibland avbildas gudinnan åkande i en vagn, som i Tacitus beskrivning, och i de danska varianterna är hon också klädd i ett slags snörkjol, som Egtved-kvinnan, ett av nordisk arkeologis stora slagnummer – fyndet av en knappt 20-årig blond kvinna i en storhög från bronsåldern var på sin tid sensationellt…

Vad nästan ingen uppmärksammat, är att vida rikare kvinnogravar – också med snörkjolar, bältesplattor, halskragar osv i guldbesatt brons, hittats också på den skånska sidan av Öresund. Minst åtta gravar i nordvästra Skåne innehåller alla ett slags smala bronsrör, som varit fästade vid just snörkjolar, och på Österlen och i Kivikstrakten finns en annan grupp gravar med samma innehåll. Samma sorts fynd finns också som importvara till mellansverige.

Idén var förstås, att bronsrören och bronsplattorna skulle synas vida omkring, och ge uppmärksamhet till de kvinnor som bar dem – arkeologer har på fullt allvar spekulerat om, att de kvinnor som begravdes i storhögarna måste ha varit Nerthus-kultens prästinnor, vanliga kvinnor som tränats hårt för sin roll ända sedan barnsben, och fått ikläda sig rollen av moder Jord eller Hel, uppstigen till de levandes riken för en dag, kanhända kring solstånden.

Mycket snarlika avbildningar av kvinnliga figurer – fortfarande i snörkjol – finns också i form av bronsfigurer från Danmark. Kulten av Nerthus eller Njärd fortsatte in i åtminstone sen järnålder, och Jord tänktes då – precis som hos Tacitus – som en beslöjad, hemlighetsfull gudinna, som bara de invigda fick se – och senare uppgick hon i flera gestalter – främst Freja å den ena sidan, Hel å den andra…

I minst två tusen år eller mer härskade Gudinnan över sina öar i havet, och sin Skånska kust. Hon stod för magin, kärleken, livet och döden – och kanske finns hon ännu kvar kring Rydebäck, i andra skepnader och andra inkarnationer – kanhända har jag rent av sett henne och mött henne – men det är förstås en annan historia. En gång avbildar jag henne med kamera, kanhända..

200 Torshammar-ringar funna vid Hjulsta (artikel från 16 November 2016)

SVT, Statstelevisionen i Sverige vågar sin vana trogen inte sjunga ut om sådant som rör Asatro, Vikingatid och andra – för ett visst klientel av journalister – ”tabubelagda” eller ”svåra” ämnen. Men nu – inför byggandet av Förbifart Stockholm – en nödvändig del av den igenkorkade och trånga huvudstadens infrastruktur – har man hittat inte mindre än 200 amulettringar med Torshammare vid en kultplats i Hjulsta. (SVT skriver att det är ”yxor” – men vi Asatroende vet bättre !)

Bevis har säkrats för att kultplatsen varit i kontinuerligt hedniskt bruk sedan bronsåldern. Amulettringarna dateras till 600-700-talet efter Kristus och är mellan 5 och 15 centimeter i diameter. Fyndet anses vara unikt – aldrig tidigare har så många amulettringar hittats på en och samma plats.

Nej kära SVT – det här är ingen ”Liten yxa med hänge” utan en TORSHAMMARE på en EDSRING

Arkeologer kommer nu att röntga och preparera föremålen, och dessutom undersöka dem efter spår av djurfetter, vilket bevisar faktiska blot och offer. Vi får väl se vad man kommer fram till så småningom, men själv är jag villig att hålla ganska mycket pengar om att det är TORSHAMMARE och bevis för ASATRO på platsen det rör sig om – ni vet de där två orden, som diverse ”svenska” journalister inte VÅGAR skriva…

 

Kommunalråd i Vänersborg förstörde fornlämning med grävmaskin (artikel från 2 December 2016)

 

Se sådan prydnad för det gamla ”Bondeförbundet” ?

Gruppledare på länsnivå, och en riktig ”plöjboy” ?

Utanför den goda staden Vänersborg i Västergötland hände det sig i veckan, att det Centerpartistiska Kommunalrådet Bo Carlsson med vett och vilja ska ha beordrat förstörelsen av minst 120 kvadratmeter av en bytomt från Medeltiden, eller än längre tillbaka.

Länsstyrelsen har nu gått vidare med en polisanmälan, eftersom detta är ett Brott emot Kulturmiljölagen. Herr kommunalrådet körde i alla fall inte grävmaskinen själv, och fick heller inte tag på sprängmedel, vilket kanske var tursamt. Dessutom säger han till Expressen, att han bara förstörde 70 kvadratmeter, inte alls 120, och att han tycker att det hela är ”en storm i ett vattenglas”.

Vi får väl se vad Tingsrätten i Vänersborg ”tycker”, någon gång efter nyåret 2017.

Enligt handläggaren på länsstyrelsen har en fornlämning med anor från medeltiden fått ”oåterkalleliga skador” då kommunalrådet med grävmaskin grävt sig in i stora delar av det skyddade området. – Det är en fornlämning som har varit känt sedan länge, det rör sig om bebyggelse som funnits sedan medeltiden fram till 1800-talet, säger Niklas Ytterberg, ansvarig handläggare på länsstyrelsen. — —

Det är någon gång i år som fastighetsägaren har tagit dit grävmaskiner och grävt i fornläggningen utan tillstånd och även kört i väg jordmassor från fornlämningen — — Marken som tvisten nu rör har varit i Bo Carlssons bondesläkt i generationer. Trots vad länsstyrelsen uppger säger Bo Carlsson nu att han inte kände till att det han grävde i var en fornlämning.  (Expressen, 2016-12-02)

Ovetskap eller Oaktsamhet är ingen ursäkt, enligt Kulturmiljölagen (21§ 2 Kap). Är man markägare eller bonde, så är man skyldig att veta, vad man gör med sin mark eller sitt land – och tänk om alla politiker – här eller där – också kunde ställas till svars, just för det ?

Här får ni tänka er, att vi spelar låten ”Grävmaskin” med Pugh Rogefeldt – han som också skrev Hammarhjärta…

Ännu ett attentat emot Rödstens gård – men utan verkan… (artikel från 28 Februari 2017)

Nu så har det hänt igen, vilket Östgöta-Correspondenten, SVT och flera andra media i Sverige samstämmigt bekräftar. Någon har försökt förstöra och vandalisera ett av landets mest kända fornminnen. Troligen rör det sig om kristna fundamentalister, islamister eller ”fornsedare” enligt vad mina uppgiftslämnare i den hedna Världen redan avslöjat.

Den här gången gäller det Rödsten i Östergötland, även känd som ”Rödstensgubben” – en Frejsbild som går tillbaka till åtminstone 500-talet enligt vår nuvarande tideräkning enligt vad de flesta forskare anser. Återigen drabbas en väsentlig del av vår kultur och vår historia av dessa Monoteisters oresonliga vrede. I Tisdags stal någon toppstenen från Rödstens gård – vars namn är känt redan sedan 1300-talet, och som fått sitt namn av den i flammande blodrött, vitt och svart uppresta kultbilden.

I minst 1500 år en symbol för äring, frihet, frid, fröjd och Frej ! De kristna har inte lyckats förstöra den…

Östgöta-Correspondenten bekräftar att Polisen ingenting vet, ingenting gjort åt saken och som vanligt inte vidtagit några åtgärder alls för att slå vakt om Kulturminneslagens bestämmelser. Men svaret kommer från svenska folket självt, och ifrån gårdens ägare. Brottet är nämligen redan uppklarat, och det skedde helt utan någon polis, varesig den nu kommer från Åtvidaberg eller någon annanstans ifrån.

Vid lunchtid på torsdagen fick vi tag i Mikael Tholmark, uppfödare på Röstens gård.

– Jag lade ut en grej på Facebook om det här och vi har varit ute och letat. Nu fick jag precis veta att en bekant till mig har hittat huvudet och kragen.

Det var strax efter klockan 11 på torsdagen som det svarta huvudet och den vita kragen hittades på en mindre väg i närheten av Målbäck, cirka en mil från Röstens gård.

– Vi är naturligtvis lättade över att stenarna har hittats. De ser inte ut att ha fått några skador, säger Mikael Tholmark.

Också SVT, Statstelevisionen, bekräftar att de två toppstenarna oförklarligt hittats på en skogsväg i närheten.  På 1990-talet – före Regeringen Reinfeldt – hade Riksantikvarieämbetet ett system med ”Runstensfaddrar” som numera tagits bort. Det var långt innan man på 1990-talet kunde läsa en sk ”Kulturarvsproposition” från Marita Ulvskog, den dåvarande (S)-märkta kulturministern, som innehöll den inledande formuleringen ”Sveriges historia saknar betydelse” och igångsatte den sk ”mångkulturen” som ett föga lyckat nationellt experiment…

Men Rödsten har drabbats av vandalism även förr – och underligt nog tog stenen inte skada då heller, som om en övernatulig makt bevakat den. 2006 hände det, att någon försökte stjäla alla tre stenarna. Efter ett anonymt tips kunde figuren hittas i en lägenhet i Västervik. Tre män dömdes till böter som skyldiga till fornminnesbrott. Trots att stenen bevisligen varit känd sedan 1300-talet, har kristna fundamentalister försökt förneka dess äkthet, något de flesta seriösa forskare helt avvisar. Gång efter annat har vandaler och skövlare varit framme. Redan på 1800-talet påstods det att stenen revs av en oförsiktig gårdsägare, men då brann Rödstens gård, och sedan dess har stenen alltid kärleksfullt vårdats och målats varje år av de Östgötabönder, som ännu brukar vad som en gång var en järnåldersgård, som så många gårdar i vårt Sverige. De hedniska bruken lever kvar, och dessa bruk kan ingen makt på jorden, och ingen Regering, vare den aldrig så stark – någonsin utrota.

Ännu skyddar stenen sådd och gröda – som den alltid gjort…

SVT skriver i sin artikel, att det finns ”en förbannelse” som gör att de kristna vandalerna aldrig har framgång i sina försök. Jag kallar det herren Yngve-Frejs skyddande hand, eller helt enkelt folkviljan; som kan ta sig många besynnerliga uttryck. På 1990-talet ska det enligt obekräftade uppgifter ha hänt, att ett par ”fornsediskt” anstuckna ”Söndags-schamaner” från Göteborg försökt ta med sig den svarta toppstenen hem – men några dagar senare kom de tillbaka till Rödstens gård för att återlämna det svarta blocket. De hade drabbats av ”oförklarlig otur” enligt vad de påstod – och synnerligen allvarliga varningar hade utdelats – vilken sorts varningar ville de skyldiga dock inte säga.. Vi som varit med ett tag minns också de minst sagt obehagliga händelserna Julen 2015, när en killing hittades misshandlad nära den underliga dagverksamheten ”Plikta” i Slottsskogen, Göteborg – vilket tyvärr blivit ett tillhåll för sk ”fornsedare” som tydligen firat sin egen snedvridna form av Julblot på platsen.

Vem det är, som försökt förstöra minnesmärket den här gången vet man inte – men Rödsten fortlever – liksom Asatron – oskadd…

Var VAKSAM – Hylla Frej och skydda ditt land !

Fler älskar ännu Yngve-Frej än man annars kunde tro.. Romaner har skrivits om den saken – något att köpa på bokrean, kanske ?

ENKÖPING – EN ANNAN STAD, GRUNDAD AV HEDNINGAR ?? (artikel från 13 Mars, 2017)

Många andra städer i Sverige än exempelvis Lund, Uppsala, Birka och Falköping kan ha grundats av hedningar i en hednisk tid, långt innan någon kristendom kom till landet, och långt långt innan några kristna kyrkor ens fanns här, enligt vad ny forskning visar. Det vanligen mycket sakliga företaget Arkeologikonsult har hållit en presentation av sina fynd i centrala Enköping, enligt vad Enköpingsposten berättade i Lördags.

Hus och gårdar har daterats till omkring 1060, vilket gör Enköping äldre än man trott. Och då fanns där inte ett spår av kyrkor på platsen – nyhetskällorna nämner inga sådana..

Under utgrävningen har arkeologerna hittat spår av 55 byggnader, gatunät, brunnar, keramik, föremål gjorda av djurben och samt föremål av organiskt material som skålar, delar till skor och ullvantar.

– Många av de fynd som gjorts visar att det varit många hantverkare som garvare och smeder som bott och arbetat i det här området, berättar Åsa Berger.

Fynd av matrester visar att kosthållningen varit ganska varierad med gröt, olika typer av bär, hasselnötter samt både kött och fågel.

Dåtidens Enköpingsbor levde gott och åt väl – utan sorger – tills de kristna kom. Man har också hittat spår av sk slaviskt svartgods på platsen, men utgrävningen visar att det rör sig om lokalt producerade lerkärl. Namnet ”slaviskt svartgods” är i själva verket något som moderna arkeologer hittade på under 1900-talet, eftersom keramik av denna typ först upptäcktes i Polen och Baltikum, men den finns rikt representerad också över hela Östersjöområdet, samt i Danmark och Sverige. Ibland kallas den också ”Östersjökeramik” vilket kanske är ett bättre namn.

Långväga import var inte alls okänd på den tiden, och mycket lerkärl importerades – Enköping hade säkert rika handelskontakter.

Dock ska ingen förledas att tro, att man på något sätt skulle ha hittat slaviska bosättningar i Mälardalen – det är ett helt grundfalskt påstående. Populär- och stundtals vulgärhistoriker har ibland hävdat att förekomst av krukskärvor av Svartgods i exempelvis Skånska Sjöbo skulle ”bevisa” något sådant, men se – det gör det inte alls..

Visst – en Buddha-staty från 500-talet hittades på Helgö i Mälaren – men vad bevisar det ? Att befolkningen där var Buddhister ?? – Nej, INTE ALLS, men vad som bevisas är att fjärrhandel med flera mellanled säkert förekom…

Än mindre ska man – som vissa – försöka dra några politiska växlar på den saken. Häromsistens påstod en dansk kvinnlig vulgärarkeolog, att Ribe på Jylland skulle ha varit en ”globaliserad” stad på 800-talet (jag tänker inte länka till den populärvetenskapliga tidskrift som tendentiöst påstod det) bara därför att man i 3 gravar av ungefär 50 hittat en person som kom från Norge, samt 2 från Nordtyskland…

Att Svitjod, Danmark med flera riken hade kontakt med sina absolut närmaste grannländer är självklart, men det finns faktiskt inga genetiska bevis eller skelettfynd som visar så mycket mer än så..

Avåkning och Nedkörning vid Uppåkra ? (inlägg från 28 Februari 2018)

Ibland möter man artikelrubriker, som verkar dåligt ihopkomna, med tanke på det sakinnehåll skribenterna bakom inläggen faktiskt diskuterar. Kanhända beror det på obehörigt petande eller helt ny rubriksättning från medias och tidningsredaktionernas sida, kanhända inte.

Ett tydligt exempel på den här svårförklarliga tendensen hos svenska journalister, möter man när Stefan Nyzell, docent i historia vid Malmö universitet och Thomas Småberg, biträdande professor i historia vid Malmö universitet, skulle diskutera SVT, den kära Statstelevisonen, och dess märkliga underlåtenhet att alls nämna Uppåkra i den med rätta kritiserade TV-serien ”Vikingarnas Värld” som sändes för ett tag sedan.  Ni som brukar läsa denna blogg, har kanske noterat mina tidigare inlägg i ämnet, liksom det om hur Historieforum Västra Götaland, faktiskt anmält SVT:s producenter till ansvarsnämnden, eftersom man slarvat med fakta..

Nu sällar sig också Skånska akademiker till debatten, men det sker under rubriken:

”Den nationella historieskrivningen ligger som en tung, blöt filt över Uppåkra”

vilket var rubriken, när deras debattinlägg publicerades av Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. SVT har även tidigare publicerat rena osakligheter och lögner om Uppåkra, till exempel att de hedniska gudarna skulle ha ”övergetts” där – det är bevisligen en stor, fet lögn; eftersom Gudahovet vid Uppåkra förstördes med våld, någon gång under 900-talets sista två årtionden eller tusentalets början, efter vad det ser ut. Och innan 1100-talet, fanns inga kyrkor alls på den platsen, eftersom den nuvarande sockenkyrkan omöjligt kan vara äldre än så, om jag inte missminner mig. Samtidigt stod Gudahovet i Gamla Uppsala kvar till åtminstone 1087 – 1090, efter vad man antar, och att då påstå, att hela Sverige skulle kristnats, att gudarna ”övergavs” och andra osakligheter i samma stil är ingenting annat än kristen mytologi, eller ”fake news” – Uppland och rikets centralbygder var ju bevisligen hedniska mer än 100 år senare… och Asatroende finns ju faktiskt än idag – vilka dessa fördomsfulla lögnare på SVT tydligen glömt bort.. men för all del, låt mig nu ge ordet till Malmös historiker:

I Skåne finns en av norra Europas mest spännande arkeologiska fyndplatser. I Uppåkra mellan Staffanstorp och Lund har fantastiska fynd gjorts trots att arkeologerna ännu knappt börjat med några större utgrävningar. Problemet är att det inte finns pengar att göra de utgrävningar som behövs med tanke på platsens enorma potential.

I över 1 000 år fanns ett maktcentrum i Uppåkra. När arkeologer på 1990-talet gick med metalldetektorer över fälten och påbörjade utgrävningar kom gömda skatter fram, bland annat vikingatida långhus som var något av ett palats för dåtidens härskare. Genom utgrävningarna avslöjades en plats som var av enorm betydelse för dåtidens människor. Ett av de viktigaste fynden var ett kulthus, ett tempel där förkristna gudar dyrkades i flera hundra år. Inne i templet hittade arkeologerna guldskatter och värdefulla föremål från vikingatida offer.

Uppåkra var sju gånger större än Birka, det vikingatida samhället på Björkö i Mälaren som existerade i cirka 200 år. Trots att Uppåkra var bebott i 1 000 år är människors kunskap om Uppåkra idag mycket mindre än om Birka. Till stor del beror det på att arkeologer inte fått pengar för större utgrävningar i Uppåkra.

Om Uppåkra liknas vid en fotbollsplan är det hittills endast området kring en av de fyra hörnflaggorna som grävts ut.

Fynden från Uppåkra har varit i Världsklass, och anknyter direkt till Asatron. Det finns tusen år av kontinuerligt liv, boende och dyrkan i vad som var Sveriges största stad. Det kan man inte bara ignorera, eller vifta bort..

Så långt historikerna och de arkeologiska bevisen i fält – men nu kan vi fråga – är det fel på den nationella historien, eller det nationella perspektivet för den sakens skull ? Falköpings- och till och med Sexdrega-borna har protesterat i Borås Tidning, som vi sett – men i deras fall – om än inte i ”Västgöta-skolans” får det nog ses som ett utslag av lokalpatriotism.  Men vad gäller Uppåkra är situationen helt annorlunda. Här fanns en mer än 40 hektar stor stadsbygd, tätt befolkad och med husklunga efter husklunga i ett enda gytter. 1000 år av bekräftad bosättning på en och samma plats, vilket Birka inte alls kan visa upp, eftersom den staden inte ens existerade hälften så länge – och de verkliga fynden och undersökningarna har inte gjorts ännu…

Att platsen uppmärksammas ganska lite i svensk historia beror säkert till stor del på att den ligger i Skåne, som tidigare tillhört Danmark. Ett exempel är det nyproducerade SVT-programmet Vikingarnas värld i tre delar som lyfter fram Mälardalens Helgö som ett maktcentrum. I programmet sägs att: ”det finns egentligen ingen sådan här plats i Sverige … förutom Uppåkra … som under järnåldern tillhörde det danska riket”. Därefter sorteras Uppåkra bort som någonting i det närmaste oviktigt. Inte heller uppmärksammas platsen särskilt mycket i dansk historieskrivning.

Att Uppåkras betydelse varken uppmärksammas särskilt mycket i Sverige eller Danmark ger en skev bild av det förflutna. Här kan forskning som tar sin utgångspunkt i Uppåkra bidra till en förändrad historiesyn. Nyligen hölls ett seminarium i Sveriges riksdag under rubriken ”Nordens Pompeji – ett kulturarv som väntar på att upptäckas”. Bakgrunden var att förklara att Uppåkra är en av Nordeuropas viktigaste platser när det gäller förståelsen av vikingatiden och att det nu behövs pengar från nationellt håll för att säkerställa att de utgrävningar som krävs kan göras.

Bara nationella fonder, och ett nationellt perspektiv lönar sig alltså. Men vem stödjer Riksbankens Jubileumsfond ?? Riksantikvarieämbetet måste gripa in, och det är en myndighet på just nationell nivå, som alla vet..Jämför nu detta med diverse underliga textilarkeologers arbete, åt Enköping och andra bondhålor till… Dem har jag också redan nämnt… och de förfalskningarna av Vikingatida mönster från oseberg-graven är heller inte precis obekanta för de arkeologiskt intresserade..

Till sist en liten bildgåta:

Vem är det egentligen som skildras, på det här lilla utsökta spännet från 900-talet ? Är inte detta Loke själv, i Frejas Falkhamn, eller kanske Völund smed, som ju gjorde sig ett par vingar han också… Men tänk även på Tjatse, den store lapske vindjätten, han vars namn kommer av Thiazzi på samiska..  Den berättelsen kunde inte de arkeologer som grävde ut smycket, och den tolkningen har jag inte sett, även om berättelsen om Tjatse bevisligen är mycket, mycket gammal och varit spridd runtom i det hedniska Sverige även tidigare.

Oden, Loke och Höner var en gång ute på vandring, och fann en hjord oxar i en dal. Så vred de huvudet av en av oxarna, och skulle helsteka den – men elden ville inte ta sig, och allt gick på tok. Så såg de en väldig örn sitta i det träd de just slagit sig ned under, till skydd mot kölden. Örnen var ingen annan än Tjatse, vindjätten – och han åt upp hela oxen i ett nafs. Då tog Höner – som ofta bär fågelhuvud – att måtta efter honom med sin klubba, och Loke försökte slå till Tjatse med en järnstång, men stången fastnade vid örnens rygg…  Oden – den visaste guden av dem alla – såg lungt på, för han visste att allt detta var till ingen nytta…

Det fanns bättre sätt att besegra Tjatse på, för det som flyger och far i vädret – likt SVT, dumma tidningsrubriker och rykten – ska man inte fästa sig vid

Här ser ni exakt denna scen, fast på en Bohusländsk hällristning från Bronsåldern, 1600 år och mer före kristus. Spekulativt ? – Ja, enligt vissa – men den teori jag nu redovisar, lanserades redan under tidigt 1960-tal… Exakt av vem, skall jag dock inte nämna.

Vi ser Höner med sin näbb, den snabbt flygande örnen Tjatse (märk likheten med spännet !) och den ömkligt hängande Loke, som likt en trasselsudd eller en spindel (Lokke) hänger från stången, som fastnat vid örnens rygg.  Ovan står Oden, med sitt svärd i skidan, och begrundar det hela… Och den här tolkningen har inte jag kommit på, för den har varit känd åtminstone sedan 1960-talet.

Har Uppåkra-spännet ursprungligen haft en lång nål på undersidan, eller varit ett slags fibula, fast den är avbruten nu ? Ja, den detaljen har jag inte kontrollerat, och fler upptäckter kan säkert göras i Uppåkras svarta jord – och allt det som SVT ”dissar”. Men den vederhäftiga forskningen går vidare, både här och i Malmö..

 

Agaton Produktion håller takt och ton (inlägg från 22 Januari 2018)

Minns ni programserien ”Vikingarnas Tid” på vår kära Statstelevision, SVT i Julas… ? Ja, serien var tyvärr inte så mycket att hänga i Julgran, tyckte flera skribenter – och från Västergötland kom minst en anmälan till Granskningsnämnden, som vi vet… Själv tycker jag dock produktionsbolaget bakom serien, Agaton Produktion, dock höll en mycket trevlig takt och ton, och faktiskt meriterade sig som ett mycket seriöst dokumentärfilmsbolag. Det märks inte minst på det material man släppt i efterhand – inte mindre än fyra bonusfilmer finns på företagets Vimeo-sida – och sådant som SVT inte visade, utan bara klippte bort.

Seriös och vederhäftig information om Runsa – en folkvandringstida borg med minst tre meter höga murar och flera torn – utan negativa värdeomdömen

De mera spekulativa inslag vi fick se, som tolkningar av ”Älgmannens” grav från Birka (något arkeologer av facket haft många åsikter om alltsedan 1960-talet) och en putslustig, förnumstig och tjock programledare som i bästa Edward Blom-stil står och spottar ur sig föga objektiva platityder som ”äntligen kom jesus” hade nog passat bättre i ett humorprogram än i en seriös produktion från Vetenskapsredaktionen, men i de delar som klipptes bort, märks inget av dessa tendentiösa dumheter – utom i del två, där hela inslaget ”slår över” på slutet…  Titta själva får ni se… Produktionsbolaget gjorde sitt jobb och gjorde det mycket bra, men kan programledarens kommentarer kallas objektiva ??

Observera vad han spottar ur sig i slutet… sådant snack är inte sakligt, det är allt jag har att säga – visst – det kunde kanske ha acceepterats på en personlig blogg eller i ett kåseri under bild-byline – men passar det alls i Statstelevisionen – och skall sådant ges utrymme där.. ?

 

Svenskt projekt visar Ösysslans hemortsrätt (inlägg från 5 Januari 2018)

Hufvudstadsbladet, Vasa-bladet och andra svenskspråkiga tidningar i Finland skrev för några dagar sedan om Öselfyndet, det sensationella gravfynd från 700-talet som är lokaliserat till Svorbe-halvön vid Ösels eller Ösysslans sydspets. Man har hittat rester efter minst två båtlag i en organiserad armé eller ledungsflotta, och funnit spår efter hård strid. Fyndet gjordes redan för tio år sedan, men svenska media har knappast skrivit någonting om det, på grund av den fientliga inställning till svensk kultur och svensk historia som rått under våra två senaste regeringar. Nu har estniska arkeologer avslöjat sanningen.

Jüri Peets, doktor i arkeologi vid Tallinns universitet kan nu bekräfta att de 41 stupade krigarna vars kvarlevor hittats på Ösel, verkligen kom från Mälardalen samt Öland, som tillhörde Sveariket redan på 500-talet. Vem de slagits mot eller varför de stupat i strid är tillsvidare okänt, och det behöver inte alls vara så att det var någon skattläggning av Ösel eller lokalt motstånd som låg bakom, vilket man skall ha fullständigt klart för sig.

Anledningen att dokumentationen av öselfynden går så trögt, beror också på penningbrist hos Universitetet i Tallinn, skriver Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Till all lycka kom Uppsala universitet och det svenska Vetenskapsrådet till undsättning i våras med ett forskningsanslag på sammanlagt 5,3 miljoner euro som möjliggör en fördjupning och förlängning av projektet. Forskningen kring vikingagraven på Ösel utgör nu en del av den svenska storsatsningen The viking phenomenon, vilket innebär att en internationell publikation och en utställning är att vänta inom en snar framtid.

Vetenskapsrådet och Uppsala Universitet har också all anledning att reparera sitt internationellt sett skamfilade rykte, särskilt efter upptäckterna kring den svenska textilkonservatorn Annika Larssons falsarier i höstas, för uppenbarligen borde ju hon inte fått det minsta stöd utav dem. Nu går kanske forskningspengarna till ett bättre och vettigare ändamål istället, och det får vi ändå vara tacksamma för i tider som dessa.

Jüri Peets kan berätta om utsökt tillverkade vapen med minst fem sorters olika stål, och hur fynden med säkerhet daterats till 750-talet. Här finns spelpjäser i valben, fynd av segel och utrustning.  Den kalkrika jordmånen på Ösel har konserverat och bevarat föremålen väl för eftervärlden. Bland annat därför är de arkeologiska fynden unika också då vi jämför med motsvarande föremål från övriga länder, säger Peets. Spelpjäserna är helt intakta och de fibulor av brons som har använts för att binda draperade klädesplagg är i ypperligt skick. Tidens tand har smulat sönder stora delar av svärdens klingor men svärdens fästen med de sirliga ornamenten har bevarats väl.

Så sent som 1855 var nästan Estlands samtliga kusttrakter koloniserade och bebodda av svenskar. De sista svensktalande försvann vid Stalins utrensningar på 1930-talet

De har högst troligt färdats från Mälardalen via Åland till den finska kusten och sedan tagit sig söderut via Odensholm och den estniska västkusten till Ösel. Det kan hända att de var på väg till floden Daugava, förklarar den estniske professorn. Enligt Ynglingasagan dog Ingvar, en svensk kung av Ynglingaätten på Estland år 683 och höglades där, och fynden ger större tyngd åt det faktum att Ösel, Dagö, Odensholm, Ormsö och hela det senare svenska Estland var koloniserat av svear redan på 600-talet, och en del av det svenska riket från denna tid och framåt.

Förhållandena mellan svenskar och Ester var för det mesta vänskapliga, och i den vikingatida kulturen ingick folkgrupper av blandad etnicitet redan från början. Det svenska Östersjöväldet var ett Svenskt, finskt, götiskt och estniskt rike, där olika folkgrupper smält samman till ett starkt och utvecklat helt. Arkeologerna har hittills inte skrivit något om det, men kanske dräptes Svearna på Ösels sydligaste halvö av Kurer och Letter, eller Slaviska stammar från Daugava- eller Dünaområdet. Forskningen går vidare, och vi hyllar de fallna med en sång:

Spridda anteckningar och SLUTLIKVID i Fallet Larsson… (inlägg från 23 November 2017)

Annika Larsson, den föregivna textilarkeologen från Uppsala, vars uttalanden har bringat hela Uppsala Universitet i vanrykte, har nu blivit föremål för allt fler och fler reaktioner från både internationellt erkända experter och vanligt folk, som alla kräver hennes avgång från sin post, eller i alla fall disciplinåtgärder från Universitetets prefekt och högsta ledning. Med tanke på alla lögner och falsarier hon åstadkommit, bland annat i form av en utställning i Enköping och ett ”kommunikationsprojekt” som uppges ha blivit finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, är det nog bäst att hon helt stängs av från den akademiska världen tills vidare. Någon sådan finansiär kan hon nog knappast räkna med i framtiden, och det bästa vore väl, om den här sortens mycket egendomliga sponsorprojekt upphörde.

Insändare har skrivits även i lokaltidningar som Gotlands Allehanda, och överallt konstateras det, att vad som har tillåtits ske är ytterst pinsamt för Uppsala Universitet.

Underligt nog tillåter man fortfarande, att Annika Larsson får fortsätta att sprida sina lögner till och med inför Gymnasieklasser och skolbarn, efter vad det har visat sig – istället för att stänga av henne från flera guidningar på det lokala museum i Enköping  – Sveriges mest enahanda stad – som är det enda, som överhuvudtaget vill befatta sig med hennes falsarier. Till och med eleverna i klass SA17b har ställt frågor om hennes mönsterförfalskningar, och Annika Larsson påstås då ha svarat, att Vikingarna ”absolut” kunde arabiska. Hon har också fortsatt ljuga om att ”alla Vikingar var vita anhängare av islam”, och att ”de förberedde sig för ett evigt liv i paradiset”, att ”idén om Valhall skulle komma från Islam”, ”Att Oden i själva verket var arab” och andra minst sagt ytterst märkliga uttalanden, som visar att hon inte alls är påläst om sitt ämne, än mindre vet vad hon pysslar med.

Låt oss bara summera vad vi vet om Annika Larssons falsarier hittills:

• Annika Larsson tog ett brickband eller en textilbård från ett helt annat fynd, som inte var hennes eget och omtolkade det
• Hon förtjockade och förgrovade bandets bredd till det dubbla, och lade till mönster som inte alls fanns där
• Mönstret fanns redan i en Norsk grav från 500-talet, och då fanns inte Islam. Ändå påstår Larsson rent ut, att det skulle stå ”Ali” eller ”Allah” på bandet
• Typografin man i så fall använt, användes först på 1500-talet.
• Dessutom är bandet anbringat upp och ned och bakfram på det tygstycke, som hittats i Birka

Det har också klarlagts av forskare i USA, att bokstaven A inte alls finns med i det helt nya ”klipp och klistra” version av ett brickband med 500-tals mönster Annika Larsson satt ihop. Alltså är det fullständigt osannolikt, att det ens skulle gå att tolka in orden Allah eller Ali även i den förfalskning hon försökt tillverka. Texten finns där inte överhuvudtaget, men ändå fortsätter hon att rakt fram ljuga inför Skolelever i Enköping, och detta skall alltså numera kallas ”kommunikation”

Visst, slarvfel i vetenskapliga uppsatser kan ibland förekomma, men är allt detta verkligen ”slarv” ? Det finns en mycket berömd princip inom vetenskapsteorin, som kallas för Occams Rakkniv, efter en engelsk 1200-talsmystiker. Occams rakkniv säger bland annat, att om man finner en hel del slumpvisa fel eller iakttagelser, liksom i Annika Larssons helt förvridna argumentation om vikingatiden, är det oftast så att det finns en enkel förklaring bakom alltsammans. Larsson ljuger. Hon har helt enkelt hittat på alltsammans.

Inom ramen för ”kommunikationsprojektet” har man dessutom tillåtit, att hon kontaktat ett flertal extrema islamistiska sajter i utlandet – i vad syfte det skett, är högst oklart, men det höjer ju inte precis Uppsala Universitets anseende, om man ser, att en av dess ”forskare” låter sig intervjuas av islamska extremister... Visste man inte bättre, skulle man i Cccams anda anta, att Larsson själv är islamsk extremist, och kanske via giftemål eller liknande har en nära personlig koppling till sådana kretsar…

En RASISTS ansikte ? Ja, vad ska vi väl tro.. ?

En som också har sett skandal-utställningen i småstaden Grönköping – förlåt jag menar naturligtvis Enköping – är den kristna textilarkeologen Linda Wåhlander, som inte torde vara helt obekant för Hedniska Tankars regelbundna läsare. Henne har jag ju själv träffat och resonerat med, bland annat kring det faktum att flertalet av Sveriges mycket få yrkesverksamma textilarkeologer faktiskt är troende kristna, och därför inte objektiva. Deras forskningsfält har oftast helt inskränkt sig till medeltiden och enbart kyrkliga textilier, och därmed är ju den kristna kopplingen och fördomarna emot Asatron och Nordborna som gror i dessa snäva kretsar fullt begriplig, även om det inte är någon ursäkt för Larssons lögner.

Linda Wåhlander nämner att Larssons uttalanden är ”märkliga” minst tre gånger i sin artikel, även om hon förstås inte vågar kritisera en känd kollega alltför öppet. Hon får se, hur Larsson förvridit klädfynd av kvinnodräkter, försett dem med djurmasker och sedan ställt ut dessa såsom varande ”äkta” vikingafynd – och Lindaa lovar dessutom att ”återkomma” till det fullständigt ovetenskapliga bakom djurmaskerna. Lögner om Odens ursprung, baserade på Snorres kristna undanflykter om Asarna som ”Asiamän” har för länge, länge sedan sopats bort av fullt sansade etymologer.  Wåhlander slutar sitt eget blogginlägg med att konstatera att:

Hon kunde i det här fallet även presenterat brickbanden bättre och vetenskapligt utan att använda det för att vara ickenationalistisk. Då blir vikingatiden bara politik! Hennes önskan om brygga mellan forskning och allmänheten blir för svag helt enkelt och ett underskattande av den allmänhet som redan är intresserad och kunnig.

Larssons argumentation är inte icke-nationalistisk, utan djupt rasistisk. Hon utgår inte från rena fakta. Hon påstår, att Nordborna inte skulle kunna skapa en religion själva, utan tror naivt – och helt utan argument i sak att ”allt måste komma utifrån”.

Låt oss göra tanke-experimentet, att vi istället för ordet ”Vikingar” eller ”Nordbor” sätter in det i vissa kretsar så fruktade N-ordet eller ordet Neger i Larssons ”argument” istället:

Då låter det såhär, och därmed blir hennes mycket tydliga rasism avslöjad:

• Negrerna kunde inte skapa något själva
• Negrerna lät sig inspireras av islam
• Negrerna trodde på det islamska paradiset osv osv

Hela Larssons grova rasism, riktad emot oss svenskar, bygger på en argumentation, som liknar 1800-talets och det tidiga 1900-talets kristna missionärer, och det är i sig avslöjande, förutom de många generaliseringarna och fakta-felen.

Något historiskt bevis för kontakter mellan Nordbor och islamska länder finns inte förrän på 800-talet. Det visade redan en Norsk forskare vid namn Harris Birkeland (som Larsson antagligen aldrig läst) redan på 1950-talet, och ordet Valhall som term – alltså de dödas hall – är redan Proto-germanskt. Den proto-germanska eran i språkutvecklingen inföll redan för 6500 till 4500 år sedan, och då fanns ingen Islam överhuvudtaget – och någon Mohammed var inte ens påtänkt – det får vi alla vara överens om.  Bildstenar från Ardre på Gotland visar också tydliga avbildningar av Valhallsmyten redan från 700-talets början – och då fanns ingen Vikingatid – och inga kontakter alls med islamska länder, i alla fall inte vad man mig veterligen hittat i form av historiska och arkeologiska bevis.

Tydliga bevis för att Odenskulten och Valhallstanken inte alls kommitt från någon islam, finns bland annat på Historiska Muséet i Stockholm

Alla någorlunda seriösa forskare är också helt överens om att Odenskulten redan var fullt införd i Norden på 300-talet – det vet man bland annat av ortnamnsstudier. Det finns mycket rikhaltiga källor från bland annat det gamla Rom, som nämner Oden som en germansk gud, och detta var minst 500 år innan islam skapades.  Wothan eller Woden, Wodanaz på gotiska, är liksom Valhall som ord och term belagt långt långt innan islam ens fanns, och därmed faller det Larssonska falsariet ömkligt till marken.. Frågan är väl bara varför hon fortsätter ljuga, men kanhända är det – enligt Occams regel – helt enkelt så att hon hatar Sverige, hon hatar Svenskarna, och hon hatar Asatron.

Hon är rasisti, helt enkelt, och så är det med den saken !

Angående den krystade förklaringen om ”Asiamännen” som Snorre tillgrep som ett slags ”Interpretio Humana” för att kunna klara sig från de kristnas straff (det fungerade inte – till slut blev han ju mördad) så kan den knappast anses vittnesgill, utan är en ren efterhandskonstruktion.

Över hela vårt land börjar människorna nu reagera emot Larssons tokigheter. Civilingenjören Susanna Varis från KTH i Stockholm skriver såhär, till exempel:

Men vad spelar väl vetenskaplig hederlighet, forskningsetik och fakta för roll när viktigare saker, som att agera aktivist, att göra samtidspolitik av historien eller att ”omvärdera etablerade föreställningar” står på programmet? Det vi här ser är ytterligare ett exempel på kunskapssamhällets nedmontering i klorna på de postmodernistiska kulturrevolutionärerna.

Jag förutsätter att Uppsala universitet har riktlinjer angående forskningsfusk och annan ovetenskaplighet. En stilla undran är ju, som konstaterat, hur man hanterar historieförfalskning av det här slaget inom sin verksamhet? Det är inte bara ovan nämnda universitets, men hela den svenska forskningens, renommé som riskerar att ta skada av incidenter som denna.

Ja, frågan kan förvisso ställas. Vad ska Annika Larsson egentligen ha för straff ? Böter räcker inte. Universitetets ledning måste förr eller senare gripa in, och se till att vi får slippa sådana här avskyvärda rasister och Norden-hatare av islamskt snitt i framtiden.

Skribenten Erik van der Heeg på ledarsidorna.se skriver:

Vad Larsson har gjort för att få de geometriska mönstren att se ut som om det stod ”Allah”, är att klippa av ändarna på bandet, där det finns en meanderformation, samt foga dessa element utanpå ett parti med ett diagonalt kammönster, samt vrida tillägget 90 grader. Om man därefter tittar på resultatet i en spegel, framträder något som med lite god vilja kan läsas som ”Allah”, på arabiska, eller rättare sagt ”illah”, vilket som självständig stavelsesammansättning inte betyder någonting. Genom sin klipp-och-klistrametod har Larsson dessutom förstört möjligheten att använda bandet just som en halslinning. Resultatet ser ut som en snok med fjärilsvingar och kan heller inte under några omständigheter ha sett ut så då det var i nyskick, eftersom själva de längsgående kanterna är intakta. På frågan om varför man måste ha en spegel för att kunna läsa den ”arabiska” skriften, svarar Larsson att ”det kanske är för att man vill läsa från vänster till höger” – ett svar som knappast låter övertygande, när det kommer från en forskare.

Det där med den arabiska skriften utgör även det ett problem. Larsson hävdar att det handlar om kufisk skrift, närmare bestämt geometrisk kufisk skrift, som var vanlig framför allt i Persien under medeltiden. — (dvs på 11-1300 talet, flera hundra år senare )—

För att ytterligare försvåra för Larsson kan man dessutom hänvisa till ett närmast identiskt brickband som hittats i Norge, nämligen det så kallade Snartemo V-fyndet, som är från 500-talet, det vill säga över hundra år innan profeten Muhammeds födelse. Dock framhärdar Larsson i att mönstret på brickbandet från Bj 965 likväl är kufiskt: ”det har jag förstått av arabiska experter”. Vilka dessa skulle vara och vad de skulle vara experter på vill hon dock inte uppge.

Även när vi kommer till lite ”mjukare” frågor gällande utställningen blir det också problematiskt. Larssons tes att vi påträffar siden i gravarna, eftersom det står i koranen att de saliga i paradiset kommer att bära detta tyg, verkar inte särskilt trovärdigt.

— —

Vad gäller Larssons idéer om att islam skulle ha inspirerat nordborna till att reflektera över livet efter detta i sina begravningsceremonier är detta så dumt att det inte borde behöva att ens kommenteras. Ytterst få religioner, nordbornas inberäknad, saknar någon slags föreställning om en hinsides tillvaro.

En fråga som inställer sig är hur denna högst problematiska utställning överhuvudtaget har kunnat bli möjlig. En annan är varför Uppsala universitet, liksom Larssons egen institution, ser så flegmatiskt på detta exempellösa bedrägeri. Varför avskiljs inte Larsson från sin tjänst och förs i tjära och fjäder ned till Svartbäcken i procession ackompanjerad av förstämda trummor, samt anförd av dekan och pedeller? Svaret på detta är möjligtvis obehagligare än själva utställningen i sig och dess bedrägliga budskap. Det handlar om att politik numera har blivit viktigare än kunskap och att själva bilden av något har blivit viktigare än verkligheten. Det handlar om att ytterligare en välfungerande svensk institution är på väg att tillintetgöras av något slags oidentifierad värdegrund. Kritiken haglar just nu mot utställningens slutsatser, men denna kritik är internationell och reflekteras knappast i svensk press.

— —

Nyckeln till varför lögner och rena falsifikat kan passera som ”forskning” i vårt land kanske återfinns i den ansökan till Riksbankens jubileumsfond, som så välvilligt bejakades och ledde till att utställningen på Enköpings museum kunde genomföras. Så här skriver Annika Larsson i sitt pengaäskande:

” Projektet ifrågasätter, genom dräkten, myter om genus och sociala roller, estetik och nationell identitet under vikingatiden. Stor del av Skandinaviens vikingatida textilfynd har sitt ursprung i samma områden som dagens flyktingströmmar från Mellanöstern, vilket gör sig tydligt gällande i hos oss ännu levande slöjd- och hantverkstraditioner. Utställningen är viktig för ökad förståelse av komplexa historiska skeenden, och har dessutom hög relevans för integration samt för att motverka främlingsfientliga strömningar.”

Där har vi det! Ingenting på utställningen handlar alltså om vikingatiden, allt handlar istället om ytterligare ett imbecillt knäfall inför den politiska korrekthetens altare, denna gång initierat av personer vid Uppsala universitet. Vi lever tyvärr i ett land där Fyrisån numera har ersatt alla världshav.

 

Forntida bryggeri hittat ovan Sigtuna ? (inlägg från 31 Oktober 2017)

UNT, Upsala Nya Tidning, hade 28 Oktober en artikel om ytterligare en hövdingagård från Järnåldern, och ytterligare ett forntida gårdsbryggeri, nu när jag igår nämnde Lade-jarlarnas gård i Norge, som fortfarande är gårdsbryggeri i våra dagar. Sådant må man kalla synkronicitet, eller med andra ord en meningsfull tillfällighet, men det överraskar inte mig som hedning – sådant händer mig både dagligen och stundligen..

Vid Mjärden, strax nära Norrtil mitt emot Sigtuna, undersöker man nu ett 4000 kvadratmeter stort område som ska bli bostäder, och den sedvanliga skyddsgrävningen är i full gång. Platsen ligger nära Sjudaregården – ett ortnamn av för mig okänd ålder – finns där månne ett samband – öl måste ju kokas och sjuda ? – på en höjd intill Mälaren, som ända sedan järnåldern varit stormannagård, uppger tidningen. Och bevisligen fanns här ett gårdsbryggeri. Stenägg har också hittats på platsen – ett offer till Vanerna eller fruktbarhetens makter, säger arkeologerna, men skedde det offret på våren eller på hösten, vid Alvablotet ?

Ett minst 30 meter långt långhus har hittats här, och under 1200-talet beboddes platsen av Torgils Knutsson, Rikets Marsk eller Överbefälhavare, Torgils, han som erövrade Viborg åt oss – och därmed grundlade vad som kom att bli Finlands tredje största stad, gav oss också Upplandslagen, och här drack han alltså Jul enligt gammal sed. Men, så var han också uppkallad direkt efter Tor, fast han var kristen åtminstone till namnet. Titeln han bar skulle småningom förändras till Fältmarskalk, och Marskalkar av Finland – som snart har jubileum – har funnits ända in på 1900-talet. Egentligen var det de germanska frankerna, som före intåget i Champagne hade ”Märra-skalkar” eller Marh-scalca och sedermera – vid Karl den Stores hov på 800-talet – blev detta kavalleribefälhavarens titel. Helt säkert var denna stormannagård – med utsikt över Mälaren – ett slags motsvarighet till den tidigare på Adelsö mitt emot Birka, där ju ”Konungs Bryte i Roden” bodde enligt en berömd runinskrift. På samma sätt ligger gården vid Norrtil mitt emot en handelsstad, och det är inte omöjligt att tänka sig, att också Olof Skötkonungs främsta män bodde precis just här, och att man planerat det hela så när Sigtuna grundades.

Vid Hovgården på Adelsö står ännu runstenen över den Tolir, som var ”Konungs Bryte över hela Roden” eller befälhavare över hela Ledungsflottan under den siste Hedniske Kungen, Håkan Rödes tid på 1080-talet. Hans sten är som synes inte kristnad med kors, utan hednisk. Senare skulle Ledungsflottans befäl bytas ut emot Marsken, den högste befälhavaren till lands..

Det får mig att tänka på en av Eddans mest kända strofer, den nittonde strofen i Hávamál:

Haldi-t maðr á keri, /drekki þó at hófi mjöð /,mæli þarft eða þegi/ókynnis þess /vár þik engi maðr,/at þú gangir snemma at sofa.

Även om man på 1200-talet skrev ”mann” och inte madr, som under folkvandringstid, kände man till Man-runan eller Madr, och en del Eddaforskare har antagit, att just den här strofen bevisar, att Hávamál går tillbaka på ett vida äldre kväde som kan vara från 900-talet, eller ännu längre tillbaka i tiden. I det ursprungliga manuskriptet skrev man förstås inte m-a-d-r på pergament för utrymmets skull, utan ritade bara en Madr-runa, och det antyder strofens höga ålder:

 

Den brukar översättas ungefär som följer, och lyder i min egen, och högst personliga översättning:

”Håll dina män vid mjödkaret ! / Drick du vid Hovet mjöd !/ Tala vad tarvas, eller tig ! / För det okynnet ska dig ingen klandra / att du tidigt går att sova…”

Detta är handfasta råd, som också Tolir eller Torgils Knutsson en gång kan ha fått lyssna till. Den gode Sveajarlen håller sina män vid mjödkaret, och ser till att alla får lika mycket att dricka, men själv sitter han inte och dricker med menigheten. Nej, han dricker ensam vid Gudahovet, och i Gudarnas uppenbara närvaro. Han må säga vad som krävs, och vad man behöver säga, men lägger sig inte i samtalet i hallen i övrigt. Om han då lämnar sitt Högsäte tidigt, och för att han har många uppgifter att ta hand om, även nästa dag, så kan ingen klandra honom för detta – men vanligt folk kan ju få festa och dricka för sig.

Hávamál lär ut Ledarskap, men det är det ingen som har begripit i vår egen tid. Vårt land har många ”Chefer” men FÅ LEDARE…

Så gör en ädel man ! Han själv ställer sig i främsta ledet nästa dag, och då det verkligen gäller att arbeta, men ger sina egna män det mesta ölet och den största lönen. Blott lite sparar han åt sig själv, och det lilla han har delar han till och med med sina gudar.

Man ska också lägga märke till en liten språklig vits, som inte kommer fram i moderna översättningar på svenska. drekki þó at hófi är fullt begripligt, även på modern Isländska, och på burkar med Orkudrykkur – alltså ”Energi-dryck” (vilket mjöd förvisso också är) står det mycket riktigt ”drekkist i hofi” också nuförtiden. Det betyder såklart inte, att man ska ”dricka det vid Hovet” eller ”I ett Gudahov”, utan att man ska dricka Hovsamt, alltså med måtta, vad det finns hov och fog för, eller till behov, på modern svenska. Flera översättare har helt slarvat bort den här poängen, men minns nu att Kung Fjölner drunknade i ett mjödkar, till följd av ett övermått i öl.

Låt detta nu bli en nyttig läxa för er till Alvablotet, ack ni Hedna och ni Ludna ! Men Marskar och Jarlar har vi än, och dem skall vi fira !

Skadegörelsen på Kulturarvet fortsätter… I Sverige och i Norge… (inlägg från 16 Augusti 2017)

Riksantikvarieämbetet, RAÄ, försöker idag förneka journalisten Ola Wongs skrämmande avslöjanden i Svenska Dagbladet, Svd om hur det svenska arkeologiska kulturarvet systematiskt förstörs till följd av utebliven metallkonservering, som samvetslösa entrepenörer i byggbranschen inte behöver betala för, samt bristande kontroll från svenska myndigheter. Ändå kan Ämbetet inte förklara de värsta övergreppen emot vårt kulturarv, och hur tusenåriga amulettringar och andra artefrakter från Asatrons tid i Sverige systematiskt kastats och förstörts.

Ta utgrävningarna i Molnby, norr om Stockholm till exempel, vilka beskrivits i lokaltidningen ”Mitt I”.

Tusenåriga amulettringar från järnåldern gick till metallåtervinningen eftersom arkeologifirman som grävde helt enkelt inte hade möjlighet att ta hand om fynden. Svenska Dagbladet har uppmärksammat att liknande saker händer regelmässigt vid utgrävningar i Sverige.

Det känns fel och sorgligt att förstöra över tusenårigt rituellt konsthantverk. Kulturnämndens ordförande i Vallentuna, Lovisa Kronsporre, tycker att frågan bör diskuteras politiskt. -Jag förstår om folk blir upprörda över det här, säger hon.

Allt fler etniska svenskar, ja till och med Centerpartistiska politiker blir upprörda över hur Regeringen Löfvén behandlar vårt kulturarv…

I Norge utsattes Universitetsmuséet i Bergen – som har en stor samling världsunika fynd från Vikingatid och Järnålder – för en fräck stöld i helgen. Tjuvarna kunde enkelt och lätt klättra in på muséet via en byggnadsställning, krossa en glasruta och vandra in. Sedan valde och vrakade de, slog sönder monter efter monter och tog minst 245 värdefulla föremål, har det visat sig. Larmet utlöstes minst två gånger, men ingen reagerade. Ingen lyfte ens ett finger för att försvara en av Norges viktigaste konstskatter. Polisen reagerade inte heller, utan kom som vanligt för sent till platsen, och så slutade denna dystra ”Norgehistoria”. Nu har det lagts ut offentliga listor på Facebook över de stulna föremålen, för att förövarna skall kunna åka fast och inte komma undan, innan föremålen försvinner ut ur Norge för all framtid. Polisen förnekar dock att det skulle röra sig om ett rent beställningsarbete enligt de norska tidningarna, som skrivit mycket om saken.

Såhär lätt är det att sno ovärderliga kulturskatter i Norge. Man bara ”vandrar in” och Polisen gör ingenting ingenting åt det, förrän det redan är försent…

Varför har myndigheter i Sverige och Norge så dåligt skydd för våra kulturföremål ? Varför säger direktrisen för ”Forum för levande historia” i Sverige att just svenskar och nordbor skall sakna all kultur, och varför beivrar man inte stölder som de här ? Själv anser jag – och flera med mig – att det finns ett politiskt syfte och en dold agenda bakom alltsammans. Ett historielöst, rotlöst och identitetslöst folk består av rädda och skrämda människor, som inte vet vilka de är och var de kommer ifrån. Rädda och identitetslösa människor är lätta att kontrollera, och de kan politikerna sedan lura och domptera som de vill. Därför är det viktigt för (S) i Sverige och Arbeiderpartiet i Norge att ta ifrån de etniska svenskarna och norrmännen deras identitet, och det gör man bland annat med att systematiskt undertrycka fakta – eller se till att viktigt bevismaterial kommer bort.

Sedan kan man bara stå där i talarstolarna och ljuga, ljuga, ljuga för sina egna medborgare, och säga saker som ”Men ingenting kan ni dumma Nordbor skapa för er själva ! Allt gott har kommit utifrån! Ni måste underkasta er, stå med mössan i hand och bocka, bocka, bocka. Nu inför vi sharia-lagar och katolicism, för ni har ju ingen egen lag”

Så dräper, dödar och dompterar man två hela folk – men se – den bluffen går inte alla av oss på !!

Gudarna ser vad som sker ! Låt inte förövarna komma undan….

Ovärderliga föremål i guld och silver, som snart kanske smälts ned och blir förstörda för alltid…RING POLISEN om ni ser några spår…

Tragiska incidenter som dessa har i och för sig inträffat förr i historien. I Danmark stals till exempel de berömda Gallehus-hornen – ett av världens tidigaste och mest betydelsefulla runfynd, men det var på 1800-talet, när Nationalmuseum i Köpenhamn var betydligt sämre bevakat än det är idag.  År 2007 greps till och med fyra personer av utländsk härkomst för att ha stulit sentida kopior, men kopiorna återfanns tre dagar efter stölden…  Den gången rörde det sig om ovanligt ”klantiga” tjuvar, men tydligt är, att vi måste börja försvara oss emot all denna kriminalitet, och kräva att också muséerna gör något för att skydda vad som faktiskt är en betydelsefull epok inte bara i Nordens, men Europas och hela Världens historia.

”We go into the arms of those who remember us – only then, can we truly come home”. Utan det förflutna, har vi ingen framtid…

Varför finns det så många politiker och andra, som hela tiden förnekar vår rätt till ett kulturarv, och vill ta ifrån oss vår identitet och historia ? Varför hatar de oss vanliga svenskar, norrmän och danskar så mycket, trots att de också tillhör samma folk, ett folk som har bott här i tusentals år ?

En norsk bloggare jag nyligen läst, säger såhär angående den ökande kriminaliteten, rasismen som drabbar oss och allt det andra våra politiker kommer dragandes med:

Vi levde som jegere, fiskere og sankere. Nordmenn har siden bodd i Norge, spredt, i desentraliserte og homogene folkestammer. Vi er stedbundet. Ingen andre har befolket Norge lengre enn nordmenn. Vi kan hevdes å være langt mer «jordet» enn de fleste andre folk andre steder. Vi var få i antall, og vi var utbrytere.

— —

Historisk har vi aldri hatt noen annen religion enn naturen. Våre guder har alltid vært den. Vi har alltid valgt våre egne konger, dronninger og ledere. Tjente ikke disse til folkets forventninger, ble de byttet ut. Var de tyranniske eller korrumperte ble de ikke sjelden tatt av dage. Var andre kandidater bedre skikket, ble de gamle utkonkurrert og demokratisk valgt. Folkeviljen var altoverskyggende. Norge kan således hevdes å ha verdens eldste demokrati. Våre tre hovedting som heter det samme i dag, Eidsivating, Frostating og Gulating, var operative samlingsplasser for direkte folkedemokrati for kanskje mer enn 3 500 år siden. Vårt direkte demokrati er eldre enn det greske i antikken. På våre ting stemte likemenn og kvinner over alle viktige beslutninger. Kvinner og menn var likestilte, men det var tradisjonelle og naturlige kjønnsroller, der man egenkultiverte den bærekraftige storfamilien. Kvinner har i vår tradisjon hatt både stemmerett, arverett, rett til å eie jord og å skille seg. Voldtekt og urettmessig mishandling har i tusenvis av år medført meget strenge straffer i Norge, og har blitt ansett som æreløse handlinger.

Till detta skulle man kunna lägga, att rasism emot svenskar och norrmän – något som blir alltmer tydligt – och ren kulturförstörelse, stöld av konstskatter annat sådant inte är små eller obetydliga brott det heller – och att rättvisan till sist måste segra, i alla fall. Det kommer en dag när vi inte längre står lydigt med mössan i hand och bockar, och då blir det synd om förövarna…

 

Götala – och fler heliga platser i den svenska tillvaron (inlägg från 17 Oktober 2015)

 

Naturen är helig för oss Hedningar, och tillhör man en naturreligion, åligger det också var och en att just vårda naturen och de heliga platser som finns i landskapet; och inte skräpa ned, störa eller bära sig vanvördigt åt. Jag har skrivit minst två inlägg om det här ämnet tidigare, när jag tagit upp diverse ”fornsederi” och andra hedniska rörelser, som jag tyvärr har väldigt väldigt dåliga erfarenheter av, och som faktiskt knappt kan betecknas som ”rumsrena” – än mindre natur-rena.

Om du befann dig på en gammal kultplats eller tingsplats, inte skulle du väl skräpa ned, eller resa kristna altaren där ? Inte skulle du väl springa hit och dit som en barnunge, eller tala högt i mobiltelefon, twittra, tjattra, instagramma, messa, pissa och ”dissa” den platsen. Du skulle heller inte göra så i en kyrka, eller på någon annan helig plats – Nej, och då förstår du ju själv…

Människorna jag skriver för på den här bloggen är vanligt, enkelt och hederligt folk. Sunda och goda svenskar. Patrioter, som älskar sin kultur och sitt land. Goda medborgare. För alla de som vill ta sitt ansvar, och vill lära och växa med andra, och inte skapa sig en liten avskild och skränig sekt, som bara ägnar sig åt en massa underligheter och ovärdigheter. Och inte minst – folk som samlar in och förvaltar kunskaper av olika slag – som andra saknar – och som också på ett levande, roligt och intressant sätt lär ut vad de vet. Jag har tidigare till exempel tagit upp bloggen Angerboda, och jag skulle också kunna nämna Nordiska Asatrosamfundet och många fler, som på ett enkelt och vederhäftigt sätt förvaltar vårt historiska och kulturella arv, utan att förvrida och vanställa det med olika former av ”politisk korrekthet” och annat i den stilen. Bloggen ”ideell kulturkamp” kan också nämnas, vars skapare nyss utgav en egen småskrift om våra gudar och makter (nämns endast på detta sätt – man får visst inte göra reklam på WordPress. )

Ibland möter jag bloggar och bloggförfattare, som tillför mig massor av ny kunskap och lär mig sådant jag inte kunde tidigare, vilket ökar mitt vetande om hedendomen. I sällskap med dessa hederliga och förträffliga personer, som verkligen g-ö-r eller förvaltar något, är det lätt att känna sig intresserad och ödmjuk, vilket man bör vara om man vill ha en positiv grundsyn här i livet. En sådan man är Harri Blomberg från Österbotten, i vår östra Rikshalva – numera bosatt i Västergötland, som skriver initierat och kunnigt om Götala, Götarnas gamla Tingsplats i Östergötland.

Jag rekommenderar hans blogg för genomläsande.

Han skriver initierat och kunnigt om våra gamla tingsplatser och om de centrala Vien och kultplatserna – ofta slutar de på -al om vi är nere i 500-talet och det svenska Riksgrundandets tid, för det fanns ett Svea och ett Göta rike redan då – och nämner John Kraft och flera andra författare, vars verk jag också läst. Mats G Larsson kunde också nämnas, utan att ge oss in på detta med ”Västgötaskolan” som i viss mån råkat i ett senare vanrykte, efter Dag Stålsjös bortgång.

Alla de gamla tingsplatserna i varje härad. Platser, som tillsammans med den av många bortglömda häradsindelningen varit av avgörande betydelse inte bara för religionen och rättsskipningen, utan också för Ledungen, och för försvaret av vårt land. En annan källa till ny kunskap som jag kan rekommendera, men inte göra reklam för är radiojournalisten Jörgen I Erikssons nya bok, som heter just ”Heligt Landskap”  – passande nog – och som tar upp det här med särskilda, utvalda ”kraftplatsers” betydelse från en liten annan synvinkel än ”Götala-bloggen” – om jag nu ska uttrycka mig diskret.

Varje stycke natur i vårt land kan måhända betraktas som heligt. Vi har ett arv att förvalta, en allemansrätt att försvara. Vår plats på Jorden – och vår stund att försvara och värna den.

Tyvärr är det inte alla som respekterar dessa enkla lagar nuförtiden, och som tycks komma hit enbart för att svina ned, efter vad det verkar.

Och det problemet återstår att lösa – goda medborgare. Verkligen. Se här bara – såhär ser det ut i huvudstadens uppenbara närhet, nuförtiden. Vilka är det, som kommit dit ? Vilka är det, som gör såhär ??

 

Minnet av Jarlar, minnet av tappra män… Självständiga länder och riken, som faktiskt lever än… (inlägg från 16 Mars 2017)

Från Danmark rapporteras enligt NRK, den Norska statstelevisionen, att arkeologer där gjort epokgörande fynd, som skall vara i Värlsklass. En jarls grav från antingen Harald Båtands eller Gorm den Gamles tid har grävts ut vid Fregerslev, nära Skanderborg på Jylland. Hittills har man funnit spår av en rik hästutrustning, som inte var underlägsen någon centraleuropeisk riddares. Vidare utgrävningar startar i april, och som man förstår kan det dröja länge innan de är klara, eftersom det är en stor och närmast kunglig grav man nu gräver ut.  Också lokala media på Fyn har skrivit om det hela.

Spår av en ovanligt rik hästutrustning åt en Jarl har redan säkrats – han var Danakungens närmaste man på Jylland under 900-talet

I mer än 1100 år har Danmark varit en självständig nation och ett självständigt rike. Landet har överlevt ockupation, kristnande, feodalism och invandringsvågor söderifrån, men alltid återvunnit sin frihet. Och befolkningens absoluta huvuddel har alltid varit infödd, samt dansk, trots täta kontakter med de nordiska grannländerna. Än idag är 88,67 % av Danmarks invånare av danskt och nordiskt ursprung, vilket är en större andel än i Sverige. Att påstå att Danmark är en ”globaliserad” nation är helt enkelt inte sant. Landet är och förblir nordiskt.

Anläggningar som Aggersborg och de andra ”Trelleborgarna” som också fanns i Skåne kunde rymma brigadstora enheter. Inte mindre än 5000 man, lika väl organiserade och beväpnade som någonsin de romerska legionerna. Detta var vad en dansk jarl kunde leda i strid…

Från Sverige rapporterar UNT, Uppsala Nya Tidning om Gnistagraven, som arkeologer undersökt ii tre långa år, men som först nu genomgått allt dokumentationsarbete. Graven, som är från 500-talet tillhör en man som måste varit direkt underställd Sveakungen i Gamla Uppsala. Tidingen berättar:

I anslutning till krigarens skelett finns flera ägodelar som vittnar om den nya rikedomen: delar av en hjälm, svärd och sköldar, infattade granater och ett stort antal djur, däribland mannens jakthästar och fåglar. Rikedomen i föremålen är enligt forskningsgruppen i samma klass som de från de kända båtgravarna i Vendel och Valsgärde.

Gravhögen är en så kallad brandgrav, och därför är alla ägodelar sönderbrända. Men tack vare moderna metoder har man kunnat analysera föremålen på ett sätt som kan göra Gnistahögen och dess fynd jämförbara med andra stora gravfält, som de i Sigtuna och Birka.

Några av fynden från Gnista – där vilade tills nyligen en svensk Jarl från 500-talet

Sköldprydnader med ansikten – alla hedniska ornament, som liknar Odensmasker – prydda med halvädelstenar vittnar om sällsynt rikedom. Vendeltidens hjälmar, delvis inspirerade av sena romerska kavallerihjälmar hade ofta galtar eller andra djur på hjälmkrönet, och även om inte alla fynd från Gnista visats än, rör sig detta om en praktutrustning. Dåtidens Sveakung styrde en stor här, och de gamla folklanden Attundaland, Fjärdhundraland och Tiohundraland i Upplands centralbygder kunde redan då säkert ställa upp mer än 2200 krigare till häst.

Modern rekonstruktion av hur männen kring Sveakungens jarl kunde ha sett ut

”Ett land har alltid en armé” sade en gång självaste Mao Tse Tung, den kinesiske statsmannen. ”Sin egen – eller något annat lands…” Hittills har vi i vårt land – Sverige – räknat oss som självständiga i mer än tusen år, eller ända sedan Erik Segersälls tid, eftersom han brukar räknas som den förste i kristna källor omnämnde Sveakungen. Det är dags att omvärdera allt detta nu. Uppsalahögarna, fynden vid Gnista, Vendel, Valsgärde och många andra platser visar att Sverige var en självständig och väl rustad nation flera hundra år dessförinnan, och själva riksgrundandet måste nu flyttas bakåt i tiden, till en helt hednisk, Asatrogen epok.

 

Kung Haralds Borgmurar (inlägg från 12 Augusti 2017)

International Business Times skriver om nya rön kring fästningen Borgring, en av de många Vikingatida ringborgarna från Harald Blåtands tid i det Danska Riket. Egentligen är detta ingen nyhet, eftersom Borgring upptäcktes redan på 1970-talet, och naturligtvis är långtifrån den första Ringborg man påträffat, eftersom Trelleborg nära Slagelse på västra Själland varit känd sedan åtminstone 1800-talet. Det nya är att man använt LIDAR och högupplöst markradar för att spåra strukturer inuti fästningen, och avslöjat konstruktionen bakom murar, bevakningstorn, portar och mycket annat.

Borgring ligger vid ett dåtida sund nära Köge bukt, och var antagligen den andra i en serier om tre väldiga borgar, som bevakade Själland. Alla rundborgarna byggdes under 950-talet, då Danmark fortfarande var ett hedniskt land, och arkeologer och forskare är för länge sedan enade om att de varet skydd emot kristna tyskar och hedniska slaver. Akademiska uppsatser har också skrivits om saken. Redan Trelleborg på Själland rymde en inre garnison på minst 1300 – 1600 krigare, och lika mycket i några yttre långhus nere vid en flodstrand; vilka nog var avsedda för danskarnas vendiska allierade. Själland ensamt kunde alltså samla en ledungsflotta på 6400 man, permanent beredda att rycka ut till hemortens försvar.

 

Men det var inte allt man upptäckt av Kung Haralds borgar. Det finns ännu fler… Vid Limfjorden på Jylland ligger den enorma Aggersborg – kanske döpt efter latinets ”agger” eller vall, med plats för 6400 yrkessoldater, som en centralfästning mitt inne i landet.

Totalt känner man nu till över 10 borganläggningar, som måste ha varit spridda över hela det danska väldet på Harald Blåtands tid. Denna karta redovisar inte alla av dem, men Skåne och sydjylland hade säkerligen också sina garnisoner på över 6400 man även de, och sammanlagt fanns i det danska riket en stående armé på över 25 000 personer. På grundval av de över 130 gravar som hittats på Trelleborg, Själland, vet man att härlägren var stadigvarande bebodda under minst en 40-års period, och att man tränade, utbildade och samlades vid dem, förutom att där också måste funnits skickliga vapensmeder och hantverkare av alla slag, stall för spaningskavalleri, skeppsbodar och små handelsplatser. Dåtidens hedniska Danmark var väl försvarat och väl organiserat. Idag har Danmark mycket färre yrkessoldater, och i fallet med det odugligt ledda Sverige tror man numera, att en stående styrka om 19 000 man på något sätt skulle kunna försvara fler än 10 miljoner invånare när kriget väl kommer. Även om nutidens vapen är effektivare, förstår vem som helst av oss ändå att det inte räcker.

Varje del av riket måste försvaras. Ingen del av riket fick uppges.

Karta över det danska riket omkring 970, med allierade stater och områden i gult.

”Stopp ett tag” vrålar nu de kristna fanatikerna – var inte Harald Blåtand ”den Harald, som gjorde danerna kristna” enligt den berömda Jellinge-stenen, och den påhittade biskop Popo, en man vars namn ännu på tyska är ett slangord för ”bakdel” eller ”stjärt” och som rimligen aldrig funnits. Det må vara hänt, men det hände först efter det att Kung Harald regerat i över trettio år av de femtio hans regering kom att vara, och det var först på hans ålderdom, då han blivit sjuklig och svag. För övrigt kan vi fråga hur djupt denna kristendom satt, då samme Harald också drog i härnad emot England med sina söner, och energiskt försvarade sitt rike emot alla kristna, intill det bittra slutet.

Kung Harald visste redan, vad Gustav II Adolf och Karl X Gustav visste efter honom. Ett försvar av riket blir aldrig någonsin framgångsrikt, om man bara sitter passivt ned och väntar. Släpper man in kristna, islamister och andra innanför det egna landets gränser i större antal, då uppkommer förr eller senare en situation som närmar sig inbördeskrig, och då har man erövrarfolken och deras Monoteistiska ideologi redan etablerade inuti vårt eget land. Det fick inte bara hända, det insåg Harald Blåtand gott och väl. Det gällde att avvisa erövrarna, innan de fått minsta chans att installera sig i det danska riket, och bästa sättet var en rejäl ”pre-emptive strike” eller att besegra fienden på andra sidan havet, redan innan han försökt korsa det…

Att som i vår tid försöka skicka mindre än 1000 svenska FN-soldater till Mali för att försöka hindra erövringsvågor därifrån, är ”too little, too late”. Redan långt innan 1000-talet hade man formerat Ledungsflottor i de nordiska länderna. Varje härad eller hundare – av hundratal – märk de tre folklanden i Uppland, som fortfarande heter Tihundraland, Attundaland och Fjärdundraland ställde upp med vapenföra män, och bestämmelserna om varje Hamna, Skeppslag och Attung som ledungsflottan var indelad i, fanns kvar långt fram i tiden, liksom detaljerade bestämmelser om hur mycket livsmedel och exakt vilka ”folkvapen” varje man i ledungsflottan var skyldig att utrusta sig med. Under Kung Haralds tid hade detta system existerat i mer än 200 år, och vad han gjorde var bara att ge borglägren en mer fast struktur, och utrusta dem med permanenta garnisoner.

Ändå vägrade de svenska arkeologerna under Kulturmarxismens 1970-tal att acceptera, att Trelleborg i Skåne varit en i raden av danska garnisoner. Istället tramsade och flamsade man helt ohistoriskt att ”Trelleborg” skulle betyda en borg byggd och befolkad av smutsiga trälar, eller att förledet ”Trelle” skulle syfta på trätrallar eller trälagda gator, inuti borgen, fastän inget kunde vara felaktigare. Först 1995 vågade man rekonstruera en bit av den ursprungliga Trelleborgen – innan fick man inte det för Sverigefientligt sinnade politiker…

Emellertid är inte sista ordet om Vikingarnas stridskonst sagt ännu. Vi vet från anglosaxiska krönikor att innan slaget vid Edington, 878, anföll en dansk här om tiotusentals krigare Wessex och Engelsmännen norrifrån, medan en norsk här uppges ha landstigit på Englands sydkust, och missat att möta danskarna med bara sex timmars felmarginal. Nästan på samma sätt gick det 1066, när den engelske Harald Goodwinsons här nätt och jämnt lyckades slå nordborna vid Stamford Bridge, men på två dagar fick i ilmarscher bege sig ned till Hastings vid kanalen och möta Normanderna – ett slag som han mycket riktigt förlorade. Historiska fakta är ovedersägliga, men tänk nu på det viktigaste: I en tid helt utan radio, telegraf och några sambandsmedel överhuvudtaget – utom kurirer (som knappast kunde ro och segla runt hela England) – Hur sköttes då samband och ledning av såpass stora styrkor ändå med så stor precision ?

För att låta en här marschera över hela England, övervintra där och sedan möta en norsk här (nja, med 6 timmars fel) krävs en mycket noggrann kännedom om terräng och stridsfält, det som vi i våra dagar kallar ”preparation of battle space” med NATOs terminologi, och antagligen något som liknar ytterst detaljerade kartor. Logistik, och mat, vatten, förnödenheter och mycket annat måste också vara kalkylerade och mängdbestämda i förväg, och i de exakt planerade fästningarna som Aggersborg, Fyrkat och Trelleborg ser vi hur ytterst noggranna dess beräkningar var.

Vikingatågen var inte alls några slumpvis organiserade plundringståg, utan del i en uppifrån ledd, noggrannt förberedd och bra genomförd verksamhet. Något annat ska vi helt enkelt inte föreställa oss. Krig är krig – det handlar om överlevnad – och att besegra motståndaren innan han ens kommer in i ditt eget land, är det bästa tillvägagångssättet.

Nej såhär slogs man INTE – det ger kortvarigt skydd mot projektiler, men inte FRAMGÅNG i strid…

Ny forskning om vikingatida sköldar och skadorna som funnits på dem dokumenterar, att Vikingarnas stridssätt inte alls var någon tung och orörlig kopia av någon grekisk eller romersk falang, eller en passiv ”sköldmur” annat än möjligen undantagsvis, i inledningen på ett större fältslag, då det gällde att skydda sig emot pilar och projektiler, innan man kunde komma upp på stormavstånd och ANFALLA vilket är ALL krigförings ändamål, och väsentliga kännetecken.

ANFALL – beslutsamt genomfört och med KRAFTIGAST tänkbara vapen och sammanhållning, är och förblir BÄSTA FÖRSVAR…

Andra sajter på nätet har redan avslöjat mer om den danske arkeologen Rolf Warmings resultat, och hur vikingatidens rundsköldar användes. De användes som vapen, och för att bokstavligt talat slå och banka motståndaren överända och ned i jorden, inte alls som något passivt skydd… Det gällde att inte låta fienden sätta sig fast på någon stödjepunkt, utan att knäcka honom, så fort han ens försöker att sätta sig ned…

Ett Hedniskt Tensta träder fram… (inlägg från 6 Oktober, 2017)

 

Nej, nu handlar det inte om förortsproblematik, invandringspolitik eller en Socialdemokrati på dekis... ”Järfälla Tidning” ute i Norrort har nämligen redovisat några nya arkeologiska upptäckter, finner jag, när den 30 Septembers exemplar av denna lokalblaska en smula vanvördigt ligger och blaskar i rännstenen utanför just mitt hus. Liksom av en händelse – eller är det försynens skickelse – man kan liksom aldrig så noga veta, – men det regnvåta och solkiga exemplar jag får läsa, innehåller rubriken ”Amuletter kastades i Önskebrunn” ditsatt av en enkel brödskribent. Och sidan 12, där artikeln står att läsa, råkar vara uppslagen av vinden, så att just jag får se den, i precis det rätta ögonblicket.

Är inte tillvaron underbar ?

”vestigia terrent” – spåren förskräcker (också inom journalistikens värld)

Vi är alla såsom enkla brödskribenter inför makterna, visserligen – men i alla fall – det här verkar närmar sig den sorts rubriksättning som SVT eller vår kära Statstelevision brukar använda, ni vet samma slags journalism som syns i rubriken ”Skrytbygge brändes ned” vilket då ska vara en objektiv och saklig artikel om de nya fynden i Gamla Uppsala, som innehållit en Kungsgård med kvadratkilometerstora ägor, vad de pallisadomgärdade ytorna angår, och flera hundra kvadratmeter stora hallar vad det gäller själva Kungssalen, och detta under tidigt 600-tal.

Varför blev det så viktigt – för svenska journalister vill säga – att framhålla, att de hedniska amuletterna måste ”kastas” och kungshallen ”brännas ned”, eftersom den är värdelös den också, och dessutom – citat – ”ett skrytbygge” – slut citat. Vad är det för tendenser ?

Men nåja – den lilla lokaltidningen kan ge oss sakligare upplysningar också.

En modern smeds tolkning av begreppet ”Edsringar”

Två arkeologer från ”Stiftelsen Kulturmiljövård” – en av de mycket få instanser som inte bara sysslar med uppdragsarkeologi (alltså rena skyddsgrävningar) har lyckats rädda fynd från två gravfält i Hjulsta, som för alltid kommer att förstöras av Förbifart Stockholm, apropos detta med förstörelse. Bevisen pekar emot Asatro, och det kan man inte dölja. Inte mindre än 150-200 amulettringar har hittats, och de har förmodligen offrats eller blotats bort i en djup brunn, som man nu finner rester av. Man finner inte bara föremål, utan också rester av det knotext i vilket föremålen användes, vilka riter som utspelades på platsen och exakt hur det gick till, vilket är det ”nya” i sammanhanget.

Alla Edsringarna eller Amulettringarna är mellan 5 – 15 cm i diameter och tillverkade av järn, inte ädelmetall, och runtomkring ligger ett typiskt uppländskt gravfält med brandgravar, alltså ett hedniskt gravskick, men inga skelettgravar. Just beteckningen Amulettring eller Edsring borde få mina läsare att haja till, eftersom vi vet hur dessa fynd behandlats av SVT:s journalister tidigare, och hur fördomsfullt man då uttryckt sig.

Flera gånger har det kommit fram, hur fynd från utgrävningar i Norrort uppsåtligen förstörts. Det visade sig i September i år att det var Riksantikvarieämbetet själv som låg bakom den systematiska förstörelsen av fynden, innan man kunnat tillvarata ens några statistiska uppgifter över deras antal, eller utföra någon djupare analys.

Lokala politiker, bland annat i Täby, började protestera i frågan, och även i utlandet undrade man vad som pågick, i samband med den debatt om Regeringen Löfvéns mycket märkliga kulturpolitik, som förts på senare år.

Så illa skall det nu inte gå den här gången, lovar Arkeologen Andreas Forsgren. Alla de som hatar asatron, och som i sitt blinda hat emot det här landets ursprungliga kultur, systematiskt söker utplåna varje fynd, ska inte få rätt eller vatten på sin kvarn den här gången. Inte heller går det att förvanska fyndresultaten till att handla om islam eller något annat, vilket vi också fått se prov på den sista tiden.

Fynden som hittats tillhör de svenska medborgarna. De ska nu konserveras för att inte rosta bort, och analyseras

• Järfälla Tidning 30 September 2017

Detta lovar man alltså oss den här gången. Vi får väl se, om Stiftelsen Kulturmiljövård är bättre och schysstare emot oss Asatroende, och alla svenska medborgare än vad RAÄ och den svenska staten varit.

Artikeln avslutas med dessa ord:

Vi har redan märkt ett stort intresse från allmänheten, och det finns en möjlighet att föremålen kan ställas ut. Vi kommer också att fortsätta förmedlingen av kunskap till närliggande skolor, samt till allmänheten, via till exempel appen Onspotstory…

Det har man all heder av, tycker jag; och om den här historien och det här reportaget visar något, så är det, att oberoende organisationer inom Kulturminnesvården har en mycket större roll att spela, än vi vanligen tror. Här läggs grunden inte bara till lokala utställningar, utan ett samarbete med lokala institutioner som skolor och liknande, utan att man försöker förvrida och vanställa historien, på det sätt vi exempelvis såg i Enköping förra veckan, allt tack vare en klångfingrig textilkonservators föga förtroendeingivande verk – och hon är kanske inte den enda, som ”tallar” på vårt kulturarv, och försöker förstöra det…

Att amulettringarna och edsringarna från Hjulsta är äkta, hedniska offer som kommer av Asatro, är oomtvistligt. Torshammare sitter fästade vid flera av dem, inte bara den största, och de har antagligen blivit föremål för svärjandet av en ed, som man direkt riktade till gudarna, medan ringarna sedan deponerades i brunnen, och tänktes föras iväg till underjorden och de dödas värld. Kanske skedde det vid Alvablotet, som vi snart kan fira i slutet av denna månad, och om höstarna varje år, i exakt samma årstid som vi nu befinner oss i, men det får vi aldrig säkert veta.

 

Annika Larssons PK-lögner avslöjade: Brickband från Birka innehöll ingen arabisk text.. (inlägg från 15 Oktober 2017)

Kommer ni ihåg den kollriga textilkonservatorn Annika Larsson, hon som felaktigt påstår att vävda brickband från Birkas vikingatid skulle innehållit arabisk text ?

Nu har det slutgiltigt bevisats av forskare i utlandet, att allt vad hon påstår är rena falsarier, och vad som ställs ut och hävdas på Enköpings Bibliotek är fel i sak.

Textilforskare från Washington State i USA har bevisat att de brickbandsmönster Larsson återgett, är förfalskade. Hon har stulit ett mönster från en avhandling, som utgavs redan 1938, och lagt till flera mönsterenheter, så att brickbandet gjorts dubbelt så tjockt, och i verkligheten innehåller det alltså ingen arabisk skrift alls. Dessutom är skriften spegelvänd och upp och nedvänd, med Larssons tolkning, och ingen språkexpert har lyckats förklara, varför Vikingarna i så fall skulle gå omkring med Allahs vänt namn upp och ned, samt bakfram – tyder det alls på att de – som Larsson idiotiskt nog pladdrar, därför att det passar hennes PK-tänk – ”skulle ha låtit sig inspireras av islam ”??

If you look at the pattern Larsson is postulating, it shows nine additional pattern units at each side of the band, for a total of 18 additional tablets’ worth of width. In Larsson’s photo you can tell the additional pattern units apart from the original pattern units printed in Geijer because the additional units indicating the brocade weft at the two sides of the graph are slightly lighter than the ones in the central part of the graph; they are also printed 90 degrees off from the direction of the original unit graphics. This unexplained extrapolation practically doubles the width of the band, and here’s why that’s a problem.

According to Geijer, Band 6 was woven in a technique common to almost every piece of tablet-woven brocade at Birka. Each pattern tablet was threaded half with silk, half with linen and offset by one-quarter turn from the tablet next to it. ”Stave borders” of warp twining one tablet wide marked off the selvedges; they are threaded entirely with silk. The tablets were alternately threaded and turned continuously forward. The band was woven with a structural weft that is hidden inside the band as well as a supplementary metallic brocading weft that floats on top of the band to make the pattern. When linen is ”up” during the weaving, it’s always covered with metallic brocading weft; when silk is ”up,” it’s often (but not always) visible as a tie-down point. This technique is very economical, as the resulting band looks like it’s woven with 100% silk when it is much less expensive to weave than 100% silk as about half the warp is linen rather than silk.

Nej, denna brickbandsväv innehåller INGEN arabisk text överhuvudtaget – för att få fram något sådant måste man förfalska hela vävmönstret, säger experter i USA

Larsson har också varit verksam som mönster-designer för textilindustrin i Sverige, och sannolikt är det väl det som fått henne att förfalska fynden från Birka, spekulerar man på den amerikanska sajten. Samt hennes politiska sympatier, som inte ger någon objektiv ”forskning” tillägger jag.

Så var det med dessa PK-lögner, och försöken att ge ”historisk legitimation” åt den pågående islamiseringen av Sverige..

VILKEN detalj i den Nordiska kvinnodräkten skulle egentligen ha ”inspirerats av islam” som Annika Larsson felaktigt hävdar ? Ingen muslimsk kvinna har någonsin gått barhuvad, med utslaget hår – men i Norden gjorde alla kvinnor så – åtminstone de ogifta..

 

Inbrottet i Bergen på väg att klaras upp – Droger och ”fornsederi” ligger bakom ? (inlägg från 4 December 2017)

Tidigare i år stals över 700 ovärderliga föremål från Vikingatid och Järnålder från Bergens Universitetsmuseum i Norge. Ett helt kulturarv blev skändat, och några av Norges absolut finaste konstskatter någonsin blev förstörda och gick förlorade för alltid. Och först nu – i December månad – håller hela brottet på att klaras upp. Först grep och åtalade man två personer, och sedan grep och åtalade man två till. 400 föremål har nu kommit tillbaka till muséet, men många är i svårt skadat skick, och minst en tredjedel av allt stöldgodset saknas fortfarande.

Tjuvarna – allesammans narkomaner – sågade sönder, bröt av och förstörde hundratals ovärderliga fynd…

Redan i September hade polisen säkrat DNA-spår, och under den sista månaden har hela brottshärvan rullats upp i all sin förfärlighet. Narkotika ligger bakom. Det började i Oktober med att en 49-årig känd missbrukarehörde av sig till Polisen i Bergen. Han hade drabbats av stark och ihållande ångest över vad han gjort, och var senare enligt media i Bergen i så dålig form, att han fick tas in på psyket. 10 November var den gripne fortsatt i så dåligt skick, att han inte kunde förhöras. Samtidigt greps en 51-åring, som under två veckors tid fick sitta gripen för grovt häleri, eftersom ansenliga delar av skatterna och Norska folkets egendom hade hittats hemma i hans lägenhet. Den kriminelle, som mycket väl kan vara huvudman i ligan, nekade till allt och påstod att han skulle ha hittat skatten utomhus i plastkassar, men det förklarar inte varför han i så fall undvek att lämna in den till myndigheterna, och med flit bröt isär och förstörde stora delar av de föremål han kommit över.

Med i ligan var också en 41-årig och en 49-årig narkoman, och 41-åringen, som så sent som under våren 2017 satt i fängelse på 45 dagars dom har delvis erkänt brottet, och att han tagit befattning med stöldgodset i avsikt att sälja det – troligen med avsikt att köpa knark för alltsammans..

Man vet fortfarande inte hur många av dessa skatter som nu är borta för alltid…

Många detaljer återstår också ännu för domstolarna i Norge att förklara, exempelvis hur det kunde komma sig att NOKAS – den vaktfirma som skulle bevaka muséet – helt enkelt stängde av larmet när det utlöstes för andra gången, och helt struntade i att ingripa och kontrollera saken, natten då stölden skedde.

Så vad ska man säga, goda medborgare – vad ska man säga ?

Sånt här har hänt många gånger förr. I Hedendomens och Asatrons absoluta utmarker lurar ett samfund som kallar sig ”Forn Sed Sverige” och vars inställning till det här med droger och narkotika är minst sagt misstänkt. Under 2000-talets början stals hela det här samfundets sk ”Tempelkassa” – man hade lovat bygga ett Gudahov av en person, som helt utan tidigare erfarenhet hade valts in som kassör, och som genast köpte knark för alla insamlade medel – redan då över 12 000 kronor.

Senare har en viss Henrik Hallgren yttrat sig på samma samfunds hemsida, och sagt att han själv tycker att narkotika ger ”många värdefulla andliga erfarenheter” men vad det är för slags ”värdefulla erfarenheter” man i så fall skulle få ut av narkotiska växter och preparat, har han aldrig kunnat precisera. Jag själv har gång efter annan också blivit ”påhoppad” av diverse individer under pseudonym på sociala media – samtliga ”fornsedare” som hållit på med droger, och som försvarat sitt drogmissbruk med att det skulle vara religiöst motiverat.

Kommentarer torde vara överflödiga, men det kan mycket väl vara liknande individer som nu dykt upp i Bergen av alla platser, och svensk och norsk Polis bör nog hålla ögonen på de här personerna.

Vad är det för slags IDIOTER som ägnar sig åt ”Forn Sed” och liknande ? (teckning av Christopher Nielsen, norsk serietecknare i ”To Trötte Typer)

Tydligt är i alla fall, att vi seriösa Hedningar och Asatroende måste rensa upp framför egen dörr, och se upp så att vi inte blir infiltrerade av sådana här personer – för då kan vad som helst hända. I direkt motsats till ovanstående, så kan man notera att Nordiska Asa Samfundet – nu Sveriges största samfund för Hedendom, med över 750 medlemar – i somras på sitt årsmöte antog en resolution, som kraftigt fördömer allt bruk av narkotika vid varje form av sammankomst eller liknande i samfundet, och som INTE vill ha med den här sortens människor att göra.

Svensk lagstiftning skall helt enkelt följas – också den Norska Lagen säger samma sak – men i fallet ”Forn Sed” har det alltid varit lite si och så med laglydigheten, för där finns inga liknande stadgar antagna, och så har det varit i nu över tio års tid – trots de stölder man själv drabbats av.

Medlemsansvariga, som ”Hedniska Tankar” talat med, erkänner att ”Forn Seds” antal nu sjunkit till under 70 betalande medlemmar, och att man fortsatt har svåra problem med finanserna. Vi får väl hoppas att denna lilla fula rörelse i Hedendomens tassemarker helt dör ut så småningom, och att vi alla kan undvika de här ”trötta typerna” som helt oförtjänt ger oss andra dåligt rykte.

”Den som vill ODLA SIN TRÄDGÅRD tillåter INTE någon plats för OGRÄS !!” (Dag Hammarsköld)

Runstensfynd från Birka bevisar Asatrons existens ? (artikel från 17 April, 2017)

5 Maj 2015 gjordes ett runstensfynd på Birka av Kalle Dahlberg, nutida runstenshuggare och konstnär med internationell ryktbarhet – och den man i Sverige idag som använder mest ”tidsäkta” huggtekniker samt arkeologen Roger Wikell. Fyndet är bara ett av tre nyfynd av runstenar på Biirka ”från tiden” eller med andra ord före tusentalet, då Birka helt och hållet var en Hednisk stad, utan någon kristen närvaro alls – så när som på Ansgars futtiga träkapell, som stod där under tre år på 870-talet, men sedan revs, då Ansgars efterträdare Nithard och andra övernitiska kristna försökte ge sig på de gamla Gudarnas hov, hargar och heliga vin.

Fyndet har beskrivits i tidskriften Populär arkeologi, men Runverket omhändertog stenfyndet och lät frakta det till Gotland, tillsammans med en rad andra fragment – för att man skulle fraamställa en vetenskaplig rapport, och dokumentera samt undersöka stenen noggrannare, som man sa. Sedan dess har ingenting hörts, och efter två år dröjer den vetenskapliga rapporten fortfarande, som ni kan se på Kalles hemsida här.

Kalle Dahlberg och jag har också ett gemensamt förflutet, eftersom vi och en del andra redan 1992 grundade Svenska Asatrosamfundet, innan det tio år senare helt urartade och byttes ut emot något annat, åtskilligt politiserat; som ingen av oss längre ville ha eller medverka i. Sedan dess har Kalle ägnat sig åt sitt hantverk och sin konst – Runorna och dess huggande – medan jag blivit skaparen av den allra största och mest spridda Hedniska personliga bloggsidan i hela Sverige. Numera finns också Nordiska Asa Samfundet, med över 630 medlemmar, mycket mer än de strax över 300 som SAS uppnådde före den slutliga urspårningen.

Människor och samfund har sina öden, liksom runstenarna.

Själv har jag berättat om mitt intresse för professionell runologi och besök på föredrag med Magnus Källström – professionell runolog på Runverket – men vad vida intressantare är – det svårt skadade fragment som hittades 2015 – det låg på vad som varit åkermark och har därför ”odlingsskador” ser man tydligt och klart ordet TRUA som i ASATRUA – vad som stod före det saknas, och den inskriften kan vi inte vara helt säkra på.

Ordet TRU för tro, trofasthet, tillit är ett urgammalt nordiskt ord, som alltid funnits i vårt land, liksom själva begreppet ”Trua a Asom ok Ölfom” – att tro på Asar och Vaner – som återfinns också i själva Eddan. Tvärtemot de dåliga lögner man ibland får läsa på Internet, var ASATRO som term inte något som skapades på 1800-talet, eftersom den tron är evig, och existerade också i tidernas morgon eller åtminstone för fyra tusen år sedan, när de första personerna som talade Proto-germanska kom till Norden.

Nu får vi ytterligare bevis för den saken, för nu hittar vi ”Trua” eller trofasthet, ristat i sten – och kanske är det som ett tecken från makterna, att det blir Kalle Dahlberg och ingen annan, som får hitta just den texten. Symboliskt, rent av – för ingen har varit trognare våra Gudar och vårt arv än just honom…så någon värdigare hittare, kan knappt finnas..

Kanske får vi aldrig veta vad som stått på den nu saknade stenen, som Runverket genast tog i beslag och fraktade undan tilll Gotland, där den sedan dess stått undangömd – kanhända därför att de kristna forskarna är mycket rädda för att avslöja stenens hedniska budskap.

Men minnet finns för evigt kvar, liksom de, som verkligen är trogna sina egna Gudar.

För Kalles skull, och för att bättra på hans efterlysning av fler stenfragment skriver jag den här texten. Kanhända hittar man det saknade fragmentet just i sommar, kanske inte – men vetenskapen, runologerna, de skickliga hantverkarna, konstnärerna och de som verkligen vet, arbetar träget vidare.

Utanför Birkas stadsvall, och på dess enorma Borgberg – en av de första militära garnisonerrna i Sverige – spirar just nu den första skira grönskan, som en påminnelse om en ny vår, och vad som en gång skall komma. En dag skall där inte längre stå några kristna kors, men Tors hammare skall resas där, medan vi firar vårt lands befrielse, Asatrons pånyttfödelse, och vår slutliga seger.

 

All alone, or in twos
The ones who really love you
Walk up and down outside the wall
Some hand in hand
Some gathering together in bands
The bleeding hearts and the artists
Make their stand

(ur ”Outside the Wall” av Roger Waters)

 

Oklarheter om Point Rosee i Kanada (inlägg från 31 Maj 2018)

 

Nej, ”Point Rosee” är inget billigt rosévin, som kan pimplas utomhus såhär i slutet av Frejas vackra månad Maj, utan den udde som brukade kallas Stormy Point, och som markerar den sydvästra spetsen på Newfoundland i Kanada… För två år sedan trodde amerikanska experter på fjärranalys att de hittat spår efter ett 22 meter långt och 6 meter brett Vikingatida långhus på satellitbilder, vilket skulle bevisa att Point Rosee var den andra konstaterade boplatsen för Vikingar i Amerika, efter L’Anse Aux Meadowes, som identifierades som ”Leifsbudir” eller en enstaka övervintringsstation på vägen till Vinland (som enligt samstämmiga litterära vittnesbörd måste ha legat mycket längre söderut) redan på 1950-talet.

Diverse oklarheter finns i den arkeologiska undersökningen, och det fyndmaterial från två års undersökningar som nu presenterats. Långhuset var bevisligen en feltolkning av naturliga gräsvallar, sägs det nu – men varför växte torven just så – stod där tidigare någon träbyggnad eller någotslags vindskydd på plasen ? Och vad som tidigare tolkats som spår efter järnframställning – något som ingen indiansk kultur någonsin behärskade – tolkas nu som en obearbetad, flera kilo tung klump av myrmalm – Men hur ovanligt är det att hitta såpass stora myrmalmsklumpar ute på en öde strand ? De flesta någotsånär smideskunniga personer vet redan, att det är mycket enkelt att skilja obearbetad malm från slagg, som redan utsatts för rostning och hetta, bland annat därför att slaggen blir magnetisk efter upphettning. Kanhända samlade någon in malmen för mer än åttahundra år sedan, av dess läge i orörda torv- och jordlager att döma, men hann av något oklart skäl (som resor och vindar) aldrig med att smälta ned den ? Men vem skulle ha gjort det i så fall ? Ingen person, som inte redan visste hur man framställer järn, skulle ha kånkat dit en så stor malmklump helt i onödan…

Några ordentliga tester skall inte ha gjorts vid en första grävsäsong för två år sedan, och fortfarande är resultaten ytterst motsägelsefulla. Så är det för det mesta inom arkeologin, som för det mesta är en ytterst tråkig och ganska ointressant vetenskap. Det är mycket sällan några spektakulära fynd görs, men när de väl görs kan ”praktfynd” vända upp och ned på hela den existerande vetenskapshistorien. Så har emellertid inte skett i det här fallet, för ”Point Rosee” verkar vara helt fel plats att söka efter vikingatida lämningar på.

Flera vilda – och obevisade – Kanadensiska teorier om Vinlands förmodade läge finns…

L’Anse Aux Meadowes är känd över hela världen som en blåsig och öde plats, som är erkänt svår att övervintra och överleva vid. Det stämmer också med Vinlandssagornas beskrivning av just den platsen, för ”Leifsbudir” eller Leifsbodarna var aldrig avsett som en permanent bosättning. Expertena som grävde ut Point Rosee tror precis som Mats G Larsson och flera andra forskare att det riktiga Vinland måste legat i Nova Scotia, eller till och med i Maine, 100-tals kilometer längre söderut..

Vinlandssagorna innehåller detaljerad information om dagens längd vid Midvinter och Midsommar i Vinland. Ur detta, kan den geografiska breddgraden enkelt uppskattas…

Kättil Okristen – En Hedning vi borde minnas – (inlägg från 21 November 2016)

Ann-Charlott Feldt, på sajten ”Kulturarv Östergötland” som utges av Östergötlands Museum, skriver ofta initierat om hedniska ämnen, vilket jag funnit ännu ett exempel på i dagarna. Den här gången behandlar hon traditionerna om Kättil Okristen, som jag skrivit om i en tidigare utgåva av den här bloggen, och som finns beskrivna i detalj i flera böcker, lätt-tillgängligast och utförligast i Christer Topelius ”Sällsamheter i Östergötland” band 2, ISBN 91 29 54880 2 eftersom författaren till den boken redan 1980 kom i kontakt med Kättil själv – en av landets allra största hedningar – eller rättare sagt hans kvarlevor på denna jord – för delar av hans skallben, förvaras noga inlåsta i Kättilstads kyrka i Kinda, förutom Ydre det allra vildaste häradet i Östergötland, även om det finns olika åsikter om var Kättil gravlades någonstans.

Kättilstads socken och kyrka ska ha fått sitt namn efter Kättil Okristen, som grundade allt

Redan på medeltiden omnämndes Kättil som Jarl av Östergötland under Håkan Röde, den näst siste Hedniske Kungen av Sverige – hittills (kom ihåg, att idag är nära 40 % av Svenskarna hedna !) och han bör alltså ha levat till minst 1079, eller rent av början på 1100-talet. Traditionen anger att han var klart besläktad med både den Sverkerska Kungaätten och Folkungarna, fast det finns olika åsikter om han själv gav upphov till dem båda två, eller han fick nöja sig med att vara stamfar till bara ett enstaka svenskt kungahus.

En tradition säger att Kättil skulle ha fötts i Liared i Småland, men alla källor säger att han var född av en Jarl Walgöter över hela Götaland, och att han hade en bror som hette Totil dessutom. Totil eller Tuve Valgötsson ska rentav ha varit far till Blot-Sven, den siste hedniske kungen (hittills!) som bevisligen regerade 1084 – 1087, och Kättils egen dotter, Mö – ska ha gift sig med Inge den äldre, den förste kristne kungen – och samma dotter nämns också av Adam av Bremen, vilket tyder på att Kättil k-a-n ha varit en fullt historisk person – och i alla fall var han väl känd av sin samtid, eftersom också en tysk biskop skrev om hans släkt. Gautatyr – Götarnas Gud – är ett namn för Oden själv, och kanske är ”Walgöter” ett namn av samma slag  – alltså ett Odinsheite – även om det inte går att bevisa.

Olaus Petri skrev på 1540-talet att Kättil Okristen var farfars far till Sverker den äldre, som i sin tur var farfar till den runkunniga Ingrid Ylva, hon som kunde trolla med hjälp av runkavlar och förvandla fjädrar till beväpnade ryttare, där hon stod och skakade sitt eget ejderdunsbolster högst upp i kyrktornet på Bjälbo Kyrka, där ”Ingrid Ylvas Kammare” ännu finns att beskåda.

Samma sägen – fjädrarna som blir till beväpnade ryttare – finns om ”Frau Holle” nere i Tyskland, som många identifierar som Frigg, Himladrottningen, Odens egen hustru men som andra tror är Hel, dödsgudinnan. Som vi ska se, var Kättil en högst namnkunnig person, och det är inte utan, att sagorna och traditionerna om honom har samband med Alvablot, den hedniska fest vi just firat – och som vi alla vet, förekommer både Oden och Hel flitigt i det sammanhanget också…

När Kättil var ung, kom engelska missionärer till Västergötland och började predika kristendomen där, och det kunde han inte tåla. Som en sann svensk satte han sig emot det, och när det gått så långt så att Olof Skötkonung – han som fått namn av ett kvinnosköte – gav sig i lag med vitekrist, ja då började Kättil Okristens uppror, som det har kallats.

Östergötlands hela allmoge och folk stödde den mäktige Jarlen, och Kättil Okristen skall också ha krossat en kristen figur som kallats ”Sankt Bertil” och rättvist dräpt honom, någonstans på vägen emot Västergötland och Svearikets dåtida hjärta. Om Kättil Okristens uppror någonsin ägde rum, vet man inte, men det kan mycket väl vara en legend om fullt historiska händelser vid Olof Skötkonungs avsättande och fall som vi har att göra med. I Västergötland och på Visingsö finns det talat om en samtida runmagiker, Kättil Runske, som slogs emot en engelsk missionär vid namn Gilbertil eller Gilbert, och med bakgrund i den legenden ser vi var den påstådde ”Sankt Bertil” kommer ifrån – hans namn var en senare förvrängning av det engelska Gilbert, en av de många munkar och missionärer från England som konkurrerade med Ärkebiskopsdömet Hamburg Bremen om att få ”omvända” svenskarna, och roffa åt sig av deras pengar.

Den kristne utsugaren Gilbert fick sluta sina dagar som bilden ur Olaus Magnus berömda ”Historia om de Nordiska Folken” ovan visar. Kättil Runske – som mycket väl kan ha varit samma person som Kättil Okristen – kastade till den kristne hunden tre Runkavlar, som han enligt traditionen ska ha fått från oden själv – den första band den kristnes fötter så att han slogs till marken, den andra runkaveln band den kristnes händer, så att han aldrig mer kunde göra svenska män och kvinnor skada, och den tredje runkaveln täppte till den kristnes mun, så att där inte kom några fler skymfliga ord ur lögnhalsen på honom.

Ända in i nutiden har man visat en dyhåla, Gilberts Hål, på Visingsö, där den onde missionären fick sitta inspärrad med lindkol under sig. Först sa Kättil Runske ”sitt nu här ett år för varje hår ”- och lade en tjurfäll under Gilbert. ”Sen kan du sitta här, till dess att detta Lindkol ruttnar !” avslutade han – och Lindkol ruttnar som bekant aldrig. Ännu lär man kunna höra märkliga ljud vid Visingsö, där Gilberts håla finns. Särskilt om vinternätterna hörs där vrål, gråt och skrik. Det är den kristne förrädaren, som vrider sig i plågor likt Loke, djupt ner i underjorden.

Låt nu detta bli en nyttig varning till er, ack ni Ludna och ni Hedna !

Även moderna runmagiker och schamaner, som till exempel den från Föreningen Yggdrasil på 1980-talet så kände Mikael W Gejel har skrivit om Kettil Runske, och i dem sett en koppling till Odensmysterierna och den Heliga Graal, enligt en bok som står på min bokhylla. Visst -d etta är djärva och obevisade hypoteser – men helt omöjliga är de kanske inte  – Kettil Runskes grav anser sig en del forskare ha identifierat vid Husaby i Västergötland – och om Gilbert är den dömde kung Amfortas i Graal-legenden, så finns kanske en avlägsen koppling – att Oden och runorna är inblandade, är däremot helt otvivelaktigt.

Runkavlar, som de som fanns på Kättil Okristen alias Kättil Runskes tid kan man göra än idag. Man tillverkar dem helst och bäst av aspträ, som fått torka – men akta er noga, så att de inte spricker ! Vi vet också att budkavlar med runor var vanliga förr, och alla dessa legender om två runkunniga mästares kamp – som slutar med att den kristne Gilbert eller Bertil förlorar – kan vara sägnernas sätt att berätta om hur Kettils uppror spreds med budkavlar över landet – och hur man med skrift och fredliga medel stod de kristnas propaganda emot.

Om Kättil nu var en fullt historisk jarl över Östergötland hade han lagen och rätten på sin sida, hursomhelst, trots att det finns författare, som vill demonisera och ”göra ned” honom än idag, och som vanligt skriver med en starkt pro-kristen bias – se länken här.

Kättil lär ha blivit mycket gammal, ja bortemot 80-90 år – och hela tiden styrde han sitt Kinda klokt och vist – som en Jarl bör göra. Han var trogen sitt land, och trogen sina gudar – in i det sista – som vi ska få se. 1750 skrev Olof von Dalin – en av 1700-talets stora humanister – såhär:

”Blot Svens bror eller farbror Kettil Ochristen, Jarl öfver Kind i Östergötland, tycks därföre nu hafva frivilligt gådt in i sin hedniske Grafhög och den bebodt i tre åhr för sin död, på det ingen skulle betaga honom et lägerställe på hans Fäders vis.

– Ur ”Svea Rikes Historia” 1750

Det är synd att Vilhelm Moberg – vår svenske arbetarförfattare – han som skrev ”Från Oden till Engelbrekt” aldrig uppmärksammade Kettil Runske – eller Kettil Okristen. Moberg hyllade alltid det folkliga motståndet – och för denna kamp, är Kettil en så god symbol som någon.

Enligt en sen tradition ligger Kettil Runske aka Okristen begraven i Gamla Kungshögen vid Sättuna, Norr om Linköping

När de kristna i riket blev för många, gick nämligen Kättil som gammal och ensam själv in i sin gravhög, och där levde han i hemlighet i tre långa år, säger sägnen.  Lokalhistorikern om prästen Carl Fredrik Brocoman skrev år 1760:

Detta för att han inte ville bli förförd av umgänget med de kristna. Ketils ättehög anses ha varit där nu kyrkan står och platsen blev kallad Ketilstad efter honom. Det berättas att då ättehögen grävdes bort, för att ge en jämn plan åt kyrkan, blev Ketils och hans hustrus ben nedgrävda utmed kyrkomuren på norra sidan där jorden ännu är något upphöjd.”

Kättils pannben – som var tjockt och grovt – förvaras ännu i en träskål från 1800-talet i kyrkans kassaskåp…

År 1769, när den nuvarande kyrkan i Kättilstad byggdes, gjorde man mycket riktigt ett benfynd just vid den norra kyrkogårdsmuren, och så kommer det sig att vi har dessa benbitar kvar än idag – och osteologer som undersökt dem, säger att de mycket riktigt kommer från en man i 70-80 års åldern. De har dock aldrig kol14-daterats, men redan 1911 – säger Topelius – såg man vid en annan vetenskaplig undersökning att de måste komma från en verklig bjässe till karl, minst 190 cm i strumplästen. Lokal tradition säger också, att Kettil i livett ska ha varit ”lång som en jätte” vilket alltså på sätt och vis stämmer.  Var detta Kettil ? – Ja, hittills har man inga klara bevis för varesig för eller emot, men ett litet stycke från kyrkan finns en gravhög, dit Kettils – och hustruns – övriga kvarlevor ska ha flyttats, allt enligt Östergötlands Museum, som ju bör veta säkert.

Här vilar kanske den siste (?) hedniske Jarlen över Östergötland

Jag ger sista ordet åt Ann-Charlott Feldt, Kulturarv Östergötland

Trots att kanske tusen år har gått sedan Kättils tid och trots att det är flera hundra år sedan han först dök upp i de skriftliga källorna, så kan vi i alla fall lugnt konstatera att han inte är bortglömd, trots att det idag finns bara två benbitar kvar. Resten av benen har med åren försvunnit. Om de har städats bort eller knyckts förtäljer inte historien…

”Ett vet jag, som aldrig dör” står det i Hávamál. ”Det är minnet, efter den som levat väl !”

Genom ett helt liv förde Kettil sitt folks motståndskamp

Genom ett helt liv försvarade han Hedendom och Asatro

Genom ett helt liv var han Jarl av Östergötland, sina närmaste och alla Östgötar till heder och ingen skam.

Avslöjat: Varför ”Vikingarna” hade filade tänder (inlägg från 8 Februari 2018)

Nu byter jag ämne för ett tag. På sista tiden har jag sett en del frågor kring varför ”Vikingarna” hade filade tänder. Man har hittat ett litet antal döda, på olika platser runt om i Världen, bland annat på Gotland – där det rört sig om kanske ett tiotal kroppar från gravfältet Kopparsvi nära Visby – inte bara ett Vi eller ett hedniskt kultställe, utan ett ”Köpmansvi” från början, eller en handelsplats med tillhörande gravfält, vilket ortnamnsforskningen torde kunna ge besked om.. En kvinnlig arkeolog tror förstås att anledningen var  estetisk, och jämför helt okritiskt i bästa Göran Burenhult-anda (är han bekant för er, kära/käre läsare ?) med helt andra kulturer på Sumatra, som inte har ett förbannat dyft med saken att göra – sådana jämförelser är rätt så spekulativa, och kanske mest lämpade för privata bloggar, men knappast för seriös vetenskap…

Ett åttiotal individer har hittats, med tänder som de här. Alla är friska, väl byggda och muskulösa män, i åldern 18-19 till 50 år… Vad tyder det på, kantro ?

Emellertid, även i Lund eller rättare sgat vid Uppåkra har man hittat en krigare med filade tänder eller rättare sagt skåror i tänderna, som nu förvaras på muséet ”Barbaricum”, belägget nära de kristnas biskopshus och motbjudande samling av medeltida krucifix och Jesusar, som blöder ur alla hål.  (varför just den religionen har sån fixering vid just smärta eller manliga tortyroffer i korta små ländskynken är inget jag kan förstå, men ofta handlar det väl om homo-erotisk sadism eller rent bögeri. Endast så, kan man förklara delar av den medeltida kyrkokonsten). Och i England har det gjorts ovedersägliga fynd från Weymouth på Englands sydkust, som visar 54 män, som tillfångatagits, torterats med hugg och slag, och slutligen med bakbundna händer blivit avrättade, och slängts i en massgrav – alltsammans de kristnas verk, förstås…

Eftersom skeppslag i ledungsflottan räknades i hamna, och sedan upp till aettir (som rodd-åttor) och talet 54 – minus hövding och styrman, som väl avrättades eller pinades till döds på annan plats – blir ungefär jämnt delbart med 56 eller 7 x 8 är det sannolikt att vi här har en hel båtbesättning, av ungefär kompanis storlek. Det motsvarar ett skepp av ungefär Havhingstens  storlek(64 man – inte alls 60, som det felaktigt står på Wikipedia – jag har själv seglat det skeppet mellan Sandefjord och Roskilde, så jag vet exakt vad som krävs !) eller 3 x 8 = 24 roddare på var sida, ett 24 bänkars skepp med andra ord, eller en ”24-sessa” som de säger i Norge, plus 8 man extra för ledning, navigation och segelföring.

Med skepp som de här kan man lösa stridsuppgiften ”SLÅ !” direkt över Nordsjön på mindre än 20 timmar… Det finns PRAKTISKA BEVIS….

Sägas bör också, att en modern ro-ro färja, löser liknande uppgifter på ungefär 12 timmar, medan exempelvis Harald Hårfagre – byggd med ett helt ohistoriskt 25 par åror – det skall vara 24 eller 32, endast ”Ormen Långe” var en 34-sessa, därför att det rent utsagt står i Heimskringla att man på Kungens befäl satte in 2 bänkar extra – kräver ungefär 64 mans besättning (100 man som det står på Wikipedia är ”fake news” och en helt omöjlig siffra. Det skulle bli alldeles för trångt ombord, och helt omöjligt att göra klart skepp för strid. Redan romarna hade förresten 64 stridande man i sina centurior, som inte alls var ”helt hundra” de med, eftersom de räknade in trossen, bestående av muletes eller mulåsneförare, custos armorum eller vapentekniker och materielvårdare, signifer och cornicen, alltså singnalister samt rapportryttare eller ordonnanser) samt 16 för navigation och segel.

Men var kommer de filade tänderna ifrån ? Eller varför hade elit-förbandens krigare – som Jomsvikingarna, till exempel – om det nu var dem man hittat – filade tänder ?

Filade tänder funna i England. Det bruna på tänderna är spår av intorkat blod. Individen åt mycket kött och fisk, var helt frisk och hade starka och fina tänder. Det har moderna tandläkare konstaterat, med all sakkunskap. Isotopanalys kan bekräfta resultaten av vad de åt, hur mycket, och varifrån maten kom.

Själv har jag en helt annan teori om varför tänderna filades, och det beror inte alls på några oorganiserade vildar från Sumatra, eller några andra sakramentskade, kristna dumheter och fördomar om sk ”primitiva folkslag” och så vidare. Man filar sina tänder, särskilt framtänderna, därför att det ska synas så fort man ler. En del personer bar bevisligen framtänder svärtade med sot i filränderna också – och det gör man för att man ska få hög status, tillhöra klubben, vara en i gruppen osv. Enkel matematik, enkelt resonemang – och svårare än så, behöver gåtan inte vara. Än idag finns det helt andra grupper av människor, som har stor vana och god färdighet i att fila på folks tänder… Känner ni till de här, till exempel ?

Detta är nämligen inte några ryska sågfilare, längre – om någon nu trodde det – utan ett märke för de 2008 återuppståndna Spetznaz, eller Ryska Generalstabens Brigader för Särskilda Ändamål, som det så fint heter. Det finns nio sådana brigader med sammanlagt mer än 50 000 man – två brigader, den 3:e och 2:a – är direkt disponibla att användas emot medborgare i Sverige och de Nordiska länderna – och i varje soldats utrustning ingår alltsedan Spetznaz ”stora tid” på 1980- och 1990-talen (inte 980-1000, som de tidigare tandfynden) mycket riktigt en tandfil. Motivet är inte alls, att soldaten ska hålla sig fin och snygg, genom att fila på sina egna tänder – däremot skall han intill köttet och pulpan inne i varje tand fila på andras, förstås. Att tortera fångar – särskilt civilister – är nämligen i alla tider ett mycket lätt och användbart sätt att skaffa sig massor av information, och det visste de kristna på 1000-talet också – och i Weymouth såg man resultatet… Att bli filad på gör in i Nifelhel och Fenris så ont, som man förstår – och att utstå det ger också hög status – vilket man visste på 900-talet med – därav de filade tänderna…

Vill man nu inte ha ett sådant märke, kan man ju sätta på sig ett sånt här – ifall man nu någonsin får chansen att bära det. Det var mycket populärt i Danmark och ett land i Centralasien för ett antal år sen, kan jag avslöja…

Jag ska inta avslöja vem som var med och bar, fast det var förstås inte jag, utan den berömde ”någon” ni vet. Eller”någon annan” som det numera heter. Här i Landet Löfvén, för att inte tala om Landet Romson – där också vedspisar är förbjudna – är ju allt allt allt alltid ”någon annans” fel – och ingen vill ta ansvar för det egna landet längre, eftersom folk som kommer hit, sägs ha ”flytt för sina liv” även om EU:s och FN:s konventioner, fortfarande är helt giltiga, internationellt sätt, om än inte i de skurkstater och barbar-nationer, till vilka nu även Sverige räknas. Vill man inte ha ett sådant märke, kan man ju också ha ett sånt här – och det kan köpas i en helt nystartad webbshop för en billig penning.

Ett slags klubbmärke, det också, även om det inte för med sig samma höga status i samhället, som de två andra märkena ovan. Sverige eller Landet Löfvén är en mycket dålig nation på det viset, för den nationen tar numera inte hand om sina egna, eller de som har jobbat för det – som vi tyvärr vet.

Ett sådant här märke kostar bara 150 kronor, och du behöver inte fila på det alls…Rekommenderas

Vill du inte ha ett sådant märke, som betecknar dig som Asatroende, – det är tre Odenssymboler du ser – så kanske du vill ha ett sånt här…

Eller vaffan som helst. Kanske det lyckas. Kanske du får högre status utav just det, min käre / kära herr eller fru Svensson, eller vad fan du nu än heter, men i mina ögon får du nog inte så mycket större status utav just det, utan tvärtom, för jag har seglat för om masten förr, sörru. Och här i landet säger vi inte ”hen”, så mycket du vet, för det betyder höns – på engelska…

Eskilstuna Kommun har skadat miljön vid Sigurdsristningen… (inlägg från 13 april 2018)

 

Eskilstuna Kommun har fortsatt sitt hårt kritiserade bygge av ramper, trappor och en amfiteaterliknande anordning vid Sigurdsristningen på Ramsundsberget, ett av vårt lands främsta fornminnen, och en av hela Världens främsta runinskrifter. Omistliga värden har schabblats bort, och riskerar nu att förstöras för all framtid. Senast jag skrev något om detta ämne, var 24 februari i år. Då hade Riksantikvarieämbetet i samråd med kommunen valt att avbryta hela bygget – som verkar ha satts igång igen på åtskilligt oklara premisser.

Sigurdsristningen som den en gång var avsedd att ses och upplevas – i orört skick på 1910-talet

Idag rapporterar Aftonbladet och Eskilstuna-Kuriren om hur Fornminnesmiljön blivit allvarligt skadad. Eskilstuna Kommuns inkompetenta upphandling har redan polisanmälts. 29 Mars i år uppgav Eskilstuna-Kuriren att Kommunens förfarande kan vara brottsligt, och att Rikskriminalens Operativa Avdelning inlett en utredning. Det är inte känt om någon på Kommunen gripits, eller tagits i förhör, och Eskilstuna-Kuriren har inte vidare kommenterat saken, men det står redan fullt klart att en viss Kristina Birath, miljö- och samhällsbyggnadsdirektör, bär det yttersta ansvaret för den upphandling som har skett.

Markskador och skador på hela fornminnesmiljön är uppenbara

En fristående runsten, som varit känd och utmärkt på kartor som fornminne redan på 1940-talet, har välts omkull och hamnat under kommunens ramp-bygge, och hela miljön runt ristningen har skadats på andra sätt.

Minst en medlem i Nordiska Asa Samfundet har idag besökt det drabbade området, och inspekterat skadorna. Samtidigt har kommunen återupptagit bygget, som riskerar att resultera i än värre skador på miljön i området, som nu kan bli vanställd och förändrad för all framtid. Birath har redan erkänt, att en överdimensionerad stentrappa, försedd med ”skanskorgar” i ståltråd, av en typ som mest används vid motorvägsbyggen, inte alls hör hemma i denna unika miljö, och att den enligt henne citat ”ska tonas ned” slut citat – hur det nu ska gå till… Man kan ju inte dölja omfattningen av de skador, som redan skett. Birath och & öppnar på kommunens hemsida för en etapp 2, som de vill bygga under kommande år, och efter höstens val. Dessa planer omfattar parkeringsplatser, asfalterade vägar rakt genom fornminnesområdet, och sk ”lekfulla inslag” vilket innebär att fornlämningen stängs in bakom en amfi-teater i trä, och förvandlas till ett slags lekplats med klätterställningar och annat.

Obekräftade uppgifter från lokala sagesmän, som kommit Hedniska Tankar till del, talar dessutom om en arkeologisk lämning i form av en eldhärd, troligen från en forntida stormannagård, som kan sättas i samband med Sigurdsristningen. Också denna ska ha blivit förstörd vid kommunens bygge, men det är inte bekräftat ännu.

 

Vem beordrade bygget av denna gigantiska stentrappa, alldeles i närheten av ristningen ?

Ytterst sett är det en Miljöpartistisk kulturpolitik, som står bakom detta havererade bygge. Vi har redan sett samma tendenser och fraser användas vid Gamla Uppsala och flera andra platser. Mer än 4 miljoner kronor har förslösats hittills, pengar som kommuninvånarna aldrig får tillbaka. Tar man bort stentrappan, som Birath antyder, stiger kostnaderna ytterligare, och skenar iväg – och dessutom väntar ytterligare ”Birath-dåd” i området.

Grannar och närboende har protesterat. Tidningar har reagerat på regional nivå och Riksnivå, och påpekat att Polisutredning tydligen pågår. Bloggare och Eskilstuna-bor i alla åldrar har gjort sina röster hörda – och ändå vägrar Kristina Birath och kommunen i sin maktfullkomlighet att lyssna, och ta någon som helst reson eller lärdom av vad som redan hänt. Birath antyder till nättidningen Eskilstuna-nytt att ”besökare, som kommer till platsen i sommar” skulle tycka helt annorlunda, när de får se vad som skett.

Detta trots Operativa Avdelningens undersökning hos Polisen i Stockholm, och trots att Riksantikvarieämbetet stängde av bygget i vintras.

Man kan bara häpna över den sortens arrogans, inkompetens och ovilja att erkänna sina egna misstag.

Ur den skörd på mer än 40 artiklar i ämnet som hela våren strömmat genom dagspressen, publicerar jag några korta utdrag:

• Insändare, som tycker att det är ”hemskt att se” hur kommunen misskött alltsammans
• Eskilstuna-nytt redogör för hur Södermanlands Museum och Länsstyrelsen var tvunga att gripa in, och stoppa kommunens felsatsning
• SVT bevisar hur kommunen vägrat ta reson, och bara genomfört obetydliga justeringar

– De flesta är väl ganska övertygade om att den har blivit ganska vulgär. Den är otroligt dominant och tar ju fokus från huvudattraktionen, det vill säga, Sigurdsristningen, sa Jimmy Jansson (S), kommunstyrelsens ordförande tidigare i våras.

Många närboende är också upprörda. Bo-Göran Ulfberg är en av dem som är kritiska mot kommunen.

– Det är fullständigt horribelt hur tjänstemännen har burit sig åt. Ingen är informerad. Allt det här bara förstör Sigurdsristningen. Det ska rivas, tycker han.

De närboende tycker att det hade varit bättre med en diskret ramp för dem som inte kan gå upp till ristningen på egen hand. (SVT 2018-03-27)

• Tidningen E-Folket Reagerar emot Kristina Birath och hennes uttalanden, 2018-04-08: Jag citerar:

”Förödelsen vid Sigurdsristningen – ett kommunalt misslyckande”

Jag åkte ut och beskådade förödelsen, övergreppet i naturen är värre än man kan föreställa sig. Varför det byggts en cirka hundra meter lång vindlande träramp och en bred trappa, försedd med nästan meterhöga sprängstensräcken, är obegripligt. Ett groteskt bygge som skymmer det som ska lyftas fram. Det tar tid innan man hittar ristningen. Hela området ger intryck av att vara byggt på löpande räkning av mindre nogräknade entreprenörer, som är väl medvetna om att beställaren står med öppen börs när sluträkningen presenteras. — —

Närmast ansvarig är miljö- och samhällsbyggnadsdirektören Kristina Birath, som sagt “att delar av byggnationen frångått projekteringen…” Hur är detta möjligt, ser inte ansvariga till att de som arbetar följer direktiven? Birath säger att den så kallade kjolen som ramar in spången har byggts felaktigt och med felaktigt material. Trädäcket som leder till ristningen ska fungera som vistelseyta (?) och skapa förutsättningar för större sällskap att samlas vid ristningen. Man ska kunna närma sig berättelsen på ett pedagogiskt sätt med hjälp av skyltning och “lekfulla inslag runt spången.”

Varför räcker inte ristningen som den är? För en utomstående låter hennes version som något helt annat än kommunstyrelsens beställning av en diskret ramp upp till ristningen. — —

Om Birath med detta försöker skyla över egna brister angående tillsynen av bygget eller om ärendet glidit henne ur händerna och hon låtit andra ta över utformningen av ramp och stentrappor får vi inget besked om. Vi kommer aldrig att få veta om hon försöker svära sig fri eller om hon blivit överkörd av entreprenörerna. Den enda slutsats vi kan dra är att Birath inte räckt till för uppdraget. Med sin ställning i kommunen kan, vill eller vågar hon inte säga, att bygget inte överensstämmer med kommunstyrelsens beställning.

Vi kommer aldrig att få veta vilka som tog över bygget. Vilka de än var som utformade och byggde stentrappan och trädäcket inser alla att det är personer som är fullständigt renons på hur fornminnen ska vårdas och bevaras men ändå göras tillgängliga.

Vilka som tog beslutet att bygga trappor med sprängsten, gjuta fast och förankra en nästan hundra meter lång vindlande ramp i marken samt all övrig åverkan kring ristningen kommer att förbi outtalat, precis som det allra mesta i ärendet.

(Håkan Boström, E-Folket 8 april 2018)

En otäck ”Biraths” vansinnesdåd. Hela Hällen är bortskymd och förstörd…

• Sveriges Radio rapporterar om hur rampen måste rivas (4 april 2018)
• Enskild bloggare och omkringboende protesterar
• Intressant akademisk uppsats om Majdrottningar, Sigurdsristningar mm
• Ytterligare artikel från Eskilstuna-Kuriren som visar brister i kommunens upphandling

Själv funderar jag över varför inte Svenska Fornminnesföreningen reagerar, eller varför fler intresse-organisationer som faktiskt är verksamma inom det arkeologiska fältet inte säger ifrån på skarpen emot Eskilstuna Kommun, och stoppar de här urspårade dumheterna. Sveriges hembygdsförbund, Organisationen Allmogen med flera borde verkligen ställa upp, liksom professionella arkeologer.

Sigurdsristningen är ingen lekplats, och ingen stormarknad, som kommunen kan exploatera hursomhelst efter eget tycke.

Den är ett gravmonument och en värdig kultplats, en änkas brobygge över ett stort sund, uppfört till minnet av hennes man ”buanda sin” och en stupad krigare.

En sådan plats får inte förstöras. Den ska bevaras i orört skick.

 

”Nålsticket” emot Skog-bonaden. Hur kristna textilarkeologer förvanskade ett stycke hednisk historia (inlägg från 27 Augusti 2018)

 

Bonaden från Skog i Hälsingland, återfunnen 1912 utgör ett klart exempel på den vikingatida bonadstradition som en gång funnits i hela Sverige. Till formatet är den ägnad att sitta på väggarna i en vikingatida hallbyggnad, och från ”Husdrapa” och andra skaldekväden vet vi, att sådana bonader och väggprydnader förekom över hela Norden.Den är daterad till tidigt 1200-tal, ungefär samtida med Eddans nedtecknande på Island, och från en period, när så gott som inga kyrkor fanns i det svenska Norrland eller Hälsingland överhuvudtaget.

Redan från första början igenkände alla forskare Tor, Oden och Frej på bonadens mittparti, men kristna som drev en egen agenda vägrade att acceptera detta. 1923 påstod de plötsligt, att ”Heliga tre konungar” – alltså ett kristet motiv – måste vara avbildade på bonaden, men under nazismens 1930-tal ändrade de sig och ville att motivet skulle föreställa Sankt Olav från Norge, Sankt Knut från Danmark och Sankt Erik från Sverige istället, trots att Sankt Olav aldrig någonsin avbildas enögd, och att Sankt Knut aldrig avbildats med en korsformad hammare i handen, lika lite som Sankt Erik någonsin fått hålla i något sädesax. Oden är däremot enögd, Tor har verkligen en hammare, och Frej har just sädesaxet som en av sina viktigaste attribut, vilket ingen av dessa påstådda ”helgonkungar” någonsin haft.

Ändå fortsatte de kristna med de nazistiskt influerade teorierna. Trots att klara och tydliga motbevis i form av en sammanhängande och utförlig analys av hela bonadens motiv – som visar en strid mellan Hedendom och Kristendom, där Hedningarna segrar i form av en stor ryttarskara vägrade de att ge sig, och tramsade vidare om sina helgon från 1970-talet och vidare framåt, en tid när det började gå utför med objektiviteten inom svensk historieforskning.

1992 gjorde så två kristna textilarkeologer vid namn Margareta Nockert och Anne Marie Franzén en ny analys, vari de påstod att bottentyget skulle haft ”spår av nålstick” och att Odensfiguren ursprungligen skulle ha haft ett andra öga, trots att bonaden vid det laget undersökts minst fem gånger av andra forskare under minst lika många årtionden.

De kunde då inte hitta något spår av nålstick eller stygn, och inga färgrester från garn heller – så vem satte dit det påstått avgörande sticket ? Kan det med andra ord ha varit så, att tolkningen från 1992 var en ren förfalskning ? – Ja, kära läsare, det får vi aldrig veta – men både bonaden från Skog och andra bonader från Ytterhogdal, till exempel, innehåller bevisligen hedniska figurer och en helt hednisk bildvärld – även om de kommer från 1100-1200 talet.

Vi vet att kristna textilarkeologer många gånger kommer fram med påståenden som visar sig vara falsifikat, och rent felaktiga. Ofta görs deras ”fynd” med en tydligt kristen bias, och i ett tydligt ideologiskt syfte. Ett exempel – av många – utgjordes av den numera ökända Annika Larsson vid Uppsala Universitet, hon som genom att helt fräckt lägga till ett trettiotal stygn påstod sig ha hittat ordet ”Allah” på ett brickband från Osebergsskeppet – något som omedelbart motbevisades, inte minst därför att hon använt sig av en skrift och en typografi som inte blev vanlig förrän på 13-1400 talet, minst 500 år fel i tiden. Allt detta hände under förra året, 2017, och till råga på allt använde samma Annika Larsson sin förfalskning för att göra en rad häpnadsväckande påståenden om svensk invandringspolitik i nutid, vilket som alla någorlunda normalbegåvade personer genast förstår inte har ett enda förbannat dugg med Osebergsskeppet eller fornfynd att göra..

Förhåller sig det då på samma sätt med bonaden från Skog, eller inte ? Ja, som sagt – det vet ingen utom dessa kristna textilarkeologer själva – vilse bland medeltida kåpor och mässhakar som de ju oftast är. Under de följande dagarna, däremot, kommer Hedniska Tankar tillbaka med fler avslöjanden om förfalskade forskningsdata, och hur olika samvetslösa personer utnyttjat dessa som ”slagträ” i valdebatten 2018…

Under tiden kan ni också betrakta följande bild, som visar hur pass utbredd förekomsten av kyrkor (i trä, sten eller annars) faktiskt var i 1100-talets Sverige och Norrland. Som ni ser, fanns det bara tre-fyra kyrkor i Hälsingland överhuvudtaget, och i Härjedalen och inlandet inga alls, lika lite som i Dalarna.

Hur pass kristen var då befolkningen ? Man vet att det i Hälsingländska byar som Färila, till exempel finns ”kyrkstallar” liksom i den berömda UNESCO-märkta ”kyrkstaden” i Luleå. Men – ingen bevarad kyrkstall är äldre än 1500-talet, och man vet att bönder och allmoge bara besökte de kristna kyrkorna 3-4 gånger om året, då det var ting och marknadshelg. Förmodligen skulle man inte avlagt några kyrkobesök alls, ifall det inte funnits sk ”Kyrkoplikt” under den Lutherska tiden, och mycket stränga straff (bland annat stockstraff, och tortyr) för de som uteblev från kyrkan. Men ändå var det bara för enstaka bröllop, begravningar och dop, som man alls tog sig de hundratals kilometer, som en sådan kyrkfärd kunde innebära – och från äldre medeltiden har vi inga bevis för att några sådana kyrkfärder genomfördes alls.  Och samerna – som alla vet – förblev hedningar tills långt in på 1600-talet..

Man vet att Sleipner, Odens åttafotade häst, är synlig på Ytterhogdalsbonaden, till exempel. Också Tyr – med en stympad högerhand – finns med, ridande på en häst, liksom Sigurd och Brynhild på Hindarfjället (se längst ned på denna bild). Alltsammans saker, som de kristna textilarkeologerna försökt dölja, skyla över och förneka, men som finns där, likaväl…

 

”Flickan som trampade på svärdet” (inlägg från 11 oktober 2018)

Ingen har väl kunnat undgå att ”flickan som trampade på brödet” är en saga av HC Andersen, och att ”Spik i foten!” är en replik ur den numera klassiska 88-öres revyn med Hans Alfredsson och Tage Danielsson på sin tid – ”Vid Stalingrad, du – där skulle de allt blivit glada över en spik i foten, för då hade de fått åka hem” sade den numera avlidne Alfredsson…

Men verkligheten överträffar alltid dikten, som vi fått se. I början av den här månaden kunde vi läsa om Sara Vanacek, 8 år – delvis svensk-amerikanska – som hittade ett Vikingatida svärd, mer än 1000 år gammalt, när hon badade i den småländska sjön Vidöstern, och av misstag tydligen trampade på det. Aftonbladet, SVT och flera andra media har redan tagit upp samma nyhet. Undersökningarna vid Vidöstern har fortsatt denna vecka, och nu har man bland annat hittat ett dräktsmycke från 300-400 talet, uppger SVT.

Vidöstern är alltså en gammal offersjö, av allt att döma. SvD uppger att svärdet inte är riktigt åldersbestämt ännu, men det rör sig om ett unikt fynd. Själv ser jag detta som ett tecken från makterna. En svensk-amerikanska, som förlorat sina rötter, återfinner dem när hon återvänder till den hembygd hon kommer ifrån, och som hon åter kanske kommer att bejaka. Tänk om alla svensk-amerikaner gjorde likadant ? Då slapp vi svenskar att ha någon invandring från utomeuropeiska länder, och kunde få igen många av de människor vi förlorat kontakten med..

Utländska bedömare lär ha jämfört med Arthur-sagan, och svärdet Excalibur, som efter Arturs död också göms i en sjö. Själv tänker jag nog mer på Hervarar Saga, och den episoden där Hervor efter dråpet på Angantyr, hennes far och de andra nio sönerna till Arngrim bärsärk hämtar upp svärdet Tirfing ur gravhögen. Tyrfing smiddes ursprungligen av två dvärgar åt kung Svaferlame av Gårdarike, och var det vackraste svärdet på jorden, men var belagd med den förbannelsen att det skulle bli en mans död, varje gång det drogs. Durin och Dvalin, som de två dvärgasmederna kallade sig, har namn som betyder Döden och Dvalan, och kanske är de identiska med Dåen och Nabbe, de två smeder som smidde galten Hildisvin åt Freja.

Hervor var dotter till Svava, som i sin tur var dotter till Bjartmar Jarl av Adelgjuborg eller Staraja Ladoga. Han ska enligt vissa källor ha varit en fullt historisk person, som verkligen levat på 400-talet, alltså just samma tidsperiod, som Sagas svärdsfynd kan komma ifrån. Hervor växte alltså upp i exil, utanför Norden, och övade sig inte mycket i kvinnosysslor, men ägnade sig istället åt vapenbruk, står det i sagan, så att hon ”var orsak till mer ont än gott”. Då hennes styvfar jarlen ville förbjuda henne sådant, sprang hon till skogs och byggde sig ett hus i skogen, får vi veta, men eftersom hon slog ihjäl för mycket folk i försök att skaffa sig förråd och ägodelar drog Bjartmar ut efter henne och tog henne verkligen till fånga, men inte utan att ha förlorat en hel del män. Bjartmars trälar plågade henne med ont tal om hennes fader, och sade att hon var dotter av en svinaherde, men Hervor blev övermåttan vred, och Bjartmar fick nu avslöja att Angantyr var hennes riktige far, och så gick hon i viking för att hitta vägen till Samsö, mitt i Kattegatt, där Arngrimssönerna hade stridit till döds emot Hjalmar den Hugstore och Oddvar Odd

Hervor som moderna fantasy-konstnärer skildrat henne

Lätt blev det inte att vinna Tirfing, och hon fann inte svärdet av en händelse. Särskilt nu, i Alvablotets och höstens tid kan det vara värt att tänka på den här sagan, då Hervors besättning snart svek henne och seglade bort, av rädsla för de döda. Men hon rodde i land ensam och kom till stranden just när solen gick ned, och då fick hon se att det brann som en stor eld över gravhögarna. Först ville hon mana upp Angantyr själv ur gravhögen, för att få igen Tirfing som sitt rättmätiga arv, men han svarade inte, och då kallade hon på de nio bröderna, till sist med så hårda ord att Angantyr själv svarade inifrån gravhögen och försökte få henne att avstå ifrån svärdet, men hon upprepade bara vad hon förut sagt. Då öppnades högen, och det såg ut som den stod i ljusan låga, medan Angantyr spådde henne att Tirfing skulle leda till undergång för hela deras ätt, men Hervor begärde sin arvedel även en tredje gång, och till sist kastades svärdet ut genom luften från gravhögen till henne – och hur det sedan gick – kan ni själv läsa i Hervarar Saga…

Hervor och den döde Angantyr i gravhögen, målning av tysk konstnär från 1816

Just Alvablotets tid har ansetts vara den tid på året då gravhögarna står öppna, och det är lättast att komma i kontakt med de döda, även om Hervarar Saga inte skriver när händelserna, som skulle ha utspelats på Samsö ägde rum. Namnet Hervor var fortfarande populärt i Sverige vid 1900-talets början, och lär ha burits av över 300 svenska kvinnor så sent som 2014, fastän det nu ska vara bara 276 personer kvar i livet och i riket, som bär det. Själv känner jag bara en liten flicka, född av två goda vänner som heter Hervor, och med henne ombord har jag seglat på diverse fartyg under hela två somrar – och nog gör det flickebarnet skäl för sitt namn, för envis och högljudd har hon alltid varit; vilket jag dock för min del inte är något fel, utan fastmer till prydnad…

En nyare Hervor, hittills utan svärd, vid två års ålder

Något svärd har jag aldrig givit henne – man ska inte ge bort sådant som skär eller sticker, heter det ju – men en god kniv ska hon kanske få så småningom, när hon blir nog gammal till att handskas med den. Övriga gåvor har jag inte att ge, ty jag är en blygsam man – Men havet till att segla på, Vinden till att följa och Världen till att vandra genom och Solens sken i alla dagar – ja – det önskar jag ett starkare och härdigare släkte…

Nytt runstensfragment funnet i Solna kyrka… (inlägg 25 Mars 2019)

 

Magnus Källström, en av vårt lands främsta runologer går som vanligt från klarhet till klarhet på Riksantikvariteämbetets K-blogg. Denna gång är det inga sentida svärord från en drängstuga i Hassela, Hälsingland som kommer fram ut hävderna (se i mina tidigare inlägg, och se om hälsingerunor på K-bloggen) utan bättre upp. Någon gång under 1900-talets första hälft hittades en tidigare helt okänd nisch bakom det kristna högaltaret i Solna Kyrka. Först nu vet man, att det ligger en krossad och sönderslagen runsten i botten på den nischen, som kanske ursprungligen varit ett fönster. Solna kyrka är från sent 1100-tal, kanske 1180-talet – för innan dess fanns inga kyrkor alls i Stockholmstrakten. Man får inte glömma bort att Gudahovet i Gamla Uppsala, numera kallat ”tempel” fast det aldrig hetat stå, stod kvar långt in på 1090-talet och att det var både si och så med kristenheten i hela Mälardalen tills att 1200-talet kom.

Två fragment av en sten från 1000-talet har gett forskarna värdefull information om det svenska språkets utveckling

 

Att runstenar slagits sönder, vandaliserats och murats in i kyrkor är heller inte unikt. De stenar man har kvar i Uppland är alla märkta med Solkors i olika varianter, och många – men långtifrån alla – av dem är otvivelaktigt kristna, vilket ibland syns på slentrianmässiga formuleringar i stil med ”kuth hialpi and hans” – ibland till och med högst parantetiskt förkortat till ”g-hialp” eller ”guhjälp!” vilket knappast tyder på någon större kristenhet från ristarens sida, utan snarare tvärtom. På en sten från Markims socken lär det till och med stå ”guhjälp själen bättre än den förtjänade”.

Till och med Rökstenen från 800-talet satt en gång inmurad i en kyrkvägg, och det är förklaringen till att den och en del andra hedniska stenar alls bevarats. Andra användes som trappstenar utanför kyrkans vapenhus, och nöttes och trampades på svårt under seklernas lopp, och otaliga är nog de stenar som vandaliserats och slagits sönder, när de sattes in i kyrkväggarna. De korsmärkta inskrifterna fick vara kvar, men tyder de verkligen på någon kristendom ? Det finns olika uppfattningar om den saken, och till det skall jag återkomma här nedan.

På de fragment man nu funnit finns det nämligen – trots de få, torftiga bitar vi har kvar – språkhistoriskt intressanta – fynd. Håkan Källström har lyckats lista ut att det här kan ha varit första gången ordet seskini eller syskon förekommer i skrift- det är bara säkert känt från en enda sten sedan tidigare. Dåförtiden uttalade man inte ordet med ett tydligt y-ljud som nu, utan språkljudet låg någonstans mellan e och ö, säger Håkan Källström i sin artikel. Möjligen är det en dialektal stavning vi ser – i Roslagen och även i Götalandskapen som Småland, kan man ju än idag få höra uttalet ”söster” och ”sösken” istället för det uppsvenska syster och syskon.

Appropå ordet syster finns det också i ryskan, i formen ”sistra” och dit kom det redan på 800-talet med Vikingarna i Holmgård och Novgorod – ett artigt tilltal, som de ryska kvinnorna inte alls var vana vid, men uppenbarligen blev förtjusta i – liksom ordet ”ljubova” för kärlek eller  любовь av det svenska ljuv, som på 800-talet stavades Ljubver... Att kärleken kunde vara ljuv, visste man nämligen inte längre österut, förrän svenska män drog i österled, och lärde ut saken… Allt detta skriver Herr Källström inte, men jag skriver det…

Vi vet inte, om stenfragmenten i Solna kommer ifrån en hednisk eller kristen sten. Håkan Källström skriver att det inte kan ha varit den lokalt verksamme runmästaren Vesäte eller Visäte – han som har säte vid det heliga Viet – detta är ett mäkta hedniskt namn – som ristat stenen, även om Visäte ristade med liknande dialektal stavning. Vem det var, vet vi alltså inte – men stenarna, som så länge gömdes i kyrkan och doldes med puts, har börjat tala och ropa.

Åsikterna om Upplands runstenar från 1000-talet har ofta gått isär. Är de hedniska, eller kristna ? Från Södermanland och angränsande landskap har vi stenar som är otvivelaktigt hedniska, och det har man känt till ända sedan Erik Brates tid på tidigt 1900-tal, därför att det är stora, tydliga Torshammare ristade på dem. I många fall kan sådana stenar ha blivit sönderslagna och vandaliserade av senare tiders kristna, men de med Solkors märkta stenarna klarade sig.

Torstroende reste denna vackra sten – men inga andra…

Vid ett av Håkan Källströms många föredrag förra året, frågade jag honom själv vad han ansåg om detta. Vi kom fram till att det kanske var med korsen som det sk ”Vargkorset” från Island – som emellertid inte alls har ett enda förbannat dugg med Vargar att göra. På Island har det aldrig någonsin funnits varg, nämligen, och det djur med spetsiga öron som avbildas på detta kända hängsmycke från 900-talet kan lika gärna ha varit en vanlig hund, eller möjligen en fjällräv, efter vad många forskare tror. Detta smycke kunde redan på 900-talet tolkas antingen som kors eller hammare beroende på åskådarens preferenser. Det var helt enkelt lite hösomflös eller härpomsnärp, som man säger i Skåne. På det sättet kunde hedningarna glida undan, och överleva i en allt kristnare Värld av hets och förföljelse.

Viktigast var släktskapen. Det genetiska arvet. Nästan alla runstenar berättar om en mor, en far, en son eller en dotter. Någon som rest stenen efter en annan person, som var en nära och älskad släkting. I Havamal står det att minnet efter den som levat ett gott liv, med goda gärningar skulle få leva i evighet, och få ett gott eftermäle. Helt säkert var det så runstenarnas ristare och de som lät beställa dem tänkte – och det höll Håkan Källström helt och fullt med mig om. De var en produkt av ett ättesamhälle, av den goda odaljorden – och med det konstaterandet, enades vi.

 

Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

2019-02-16 av Hedningen

Varför LJUGER Sydsvenskan om Silverskatten från Södra Sandby ?

2019-03-27 av Hedningen

Sigtuna – inte alls så kristet, snarare HEDNISKT

2019-03-31 av Hedningen

Författare har teorier om Anundshög – och kräver Vandringsled på Badelundaåsen

2019-06-29 av Hedningen

Enköping – Sveriges mest enahanda stad – grundad av HEDNINGAR för HEDNINGAR ? (inlägg från 2019-03-31)

 

Om firma Arkeologikonsult har varit mycket verksam i Sigtuna på sista tiden, så har man varit det även i det angränsande Enköping, bättre känt som Sveriges mest enahanda stad. Denna månad publicerade man en mer än 400 sidor lång rapport, som är avsedd som slutdokumentation om en utgrävning i Kvarteret Fältskären. Rapporten måste räknas som en av de mest grundliga vad gäller just Enköping hittills, och visar att staden är mycket äldre än man trott. Den har grundats strax före 1050, och är därmed inte medeltida och kristen, utan antagligen vikingatida och hednisk.

Bild av det nutida Enköpings centrum med 1000-talets största affärsgata inritad. Här låg metallverkstäder, smedjor, kammakerier och mycket annat. Den röda pricken markerar den nu förstörda ”Trojeborgen” norr om Vårfrukyrkan, som inte grundlades förrän på sent 1100-tal.

Visserligen tillkom staden antagligen under Anund Jakobs – eller som han egentligen kallades – Emund den Gamles tid. Han var kristen till namnet och son till Olof Skötkonung, som antagligen regerade hela sitt rike från Västergötland i vanliga fall, och som nog inte satte sin fot i Svealandskapen eller på den hedniska Kungsgården i Gamla Uppsala – där ju Gudahovet skulle stå kvar till omkring 1090 – så särskilt ofta. Namnet Jakob – som ju var ett kristet apostlanamn – användes aldrig någonsin om Kungen i Svealand. Istället blev han här, såväl som i Västergötland känd som Anund Kolbränna, som brände sina fienders hus till kalla kol, och han fick hursomhelst ett mycket dåligt eftermäle, eftersom han förföljde hedningarna i hela sitt liv – men namnet Emund, som ju hade burits av andra hedniska kungar, var antagligen det namn han mest var kallad för, under sin livstid, och under det namnet ingick han i den äldre Västgötalagen och hävderna.

Före 1600-talet hade Enköping ingen rutnätsplan, som nu. Hedniska gravar har hittats mitt inne i staden, och man vet att den var indelad i regelbundna tomter efter Bjärkörätten, som fanns redan i det hedniska Birka. Också i den senare Byggningabalken lever mycket av Bjärkörättens bestämmelser om hur tomter skulle anläggas kvar, och de bestämmelserna följde man redan i Birka, liksom det tidiga Enköping och Sigtuna. Bostäder fick inte ligga vägg i vägg, utan det skulle finnas en gränd emellan dem, av viss bredd i alnar. Där skulle också anläggas ett dike, så att smuts och slaskvatten kunde rinna undan, och mycket riktigt har arkeologerna hittat V-formade grävda diken med gator emellan tomterna. Senare fick diket en träskoning, men redan på 1000-talet fanns det stensatta kajer i Enköping, ut emot vad som då var fritt vatten.

Arkeologerna har bekräftat, att staden under sin äldsta tid måste ha varit hednisk, för några kyrkor fanns inte förrän minst 100 år senare, och då hade redan Emund Gamle varit död i mer än åttio år. Jag citerar, ur en textruta hämtad från Arkeologikonsults uppsats om hur den hedniska tron levde kvar till minst 1090 i Uppland.

BEVIS finns. Sveakonungarna förblev hedniska, tills in emot 1100-talet.

I uppsatsen står visserligen, att det inte är säkert att den grundats av Emund den Gamle, eftersom man inte hittat någon kungsgård i omedelbar anslutning till staden. Men detta är inget bevis alls. Inte heller Uppsala, Sigtuna eller Birka hade Kungsgårdar i direkt anslutning till sig. Birkas kungsgård låg på Adelsö vid det senare Alsnö hus, ungefär en timme bort från staden. Sigtunas Kungsgård låg först vid Norrtil, på andra sidan Munksundet, minst 3-4 km bort från centrum, och senare vid Håtuna, som låg längre bort ändå. Avståndet mellan Gamla och ”nya” Uppsala, dvs Östra Aros är också likartat. Otvivelaktigt har staden kommit till före 1050, och därmed under Emunds tid på tronen – och vem mer än en Sveakung skulle kunna ha gett order om att bygga den ? Sigtuna grundades ju av Emunds far på samma sätt, och han själv ville antagligen inte vara sämre. Det fanns också ett starkt handelpolitiskt skäl till att lägga Enköping just i den djupa och väl skyddade vik av Mälaren där den senare kom att ligga, som vi ska se.

Regelbundna tomter med standardiserade mått. Ordentliga staket och stängsel emellan. Bäckar för avrinning, och en stensatt kaj. Allt fanns redan i de svenska städer som planerades under hednisk tid – de kristna tillförde ingenting, som man redan inte kunde…

Kanske kommer sig kungens öknamn – ”Anund Kolbränna” av att han tvångsförflyttade hantverkare till sin nya stad, och lät bränna deras gårdar – ungefär som Karl XI också gjorde, när han grundade Karlskrona och direkt kommenderade Blekingar och Skåningar att flytta dit. Kanhända har hans namn också med järnframställning i Bergslagen att göra – för att göra järn, krävs ju mängder av träkol från kolmilor.

Emellertid – en sak är forskarna helt säkra på. Enköping grundades inte i något maktvakuum, utan av bestämda skäl och anledningar. Västra Aros, eller det som så småningom skulle bli Västerås, hade redan grundats som en spontant uppkommen handelsplats vid Svartåns mynning i Västmanland, och därifrån fanns redan handelsvägar till Järnbärar-land eller det som senare skulle bli Bergslagen. Där var man hedning ända tills 1200-talet, och precis som i Dalarna, fanns där inga kyrkor alls, förrän långt in på medeltiden. Sigtuna ligger bra till för att vattenvägen ta sig upp emot Uppsala, och Upplands rika centralbygder, men Enköping hade bättre vägförbindelser med Sala (där Silvergruvan redan var igång) Falun (med sin koppargruva i drift redan på 700-talet) samt Hedemora och andra städer, där järnbrytning bevisligen redan pågick sedan 500-talet. Emund den gamle skulle varit en dålig kung utan insikt, om han inte redan tidigt haft ambitionen att kontrollera och skattlägga all denna handel.  Senare – på 1200-talet – när viken vid Enköping grundats upp – vet vi att järnhandeln flyttade till det av Birger Jarl anlagda Stockholm och järntorget där, men låt oss inte gå händelserna i förväg….

Långt före 1100-talets romanska kyrkor kom till, placerades Enköping på gränsen mellan Trögds och Åsunda härader. Häradssystemet var dels till för att uppbära jordskatter för all odal eller jordbruksmark i varje härad, men där fanns också ett system av Husabyar eller fasta stenhus, som vart och ett bestod av en kungsgård. Detta system fanns redan under hednisk tid, efter vad forskarna sen länge tror, och kungens hird, eller hans stående armé av elitkrigare kunde flyttas till Husaby efter Husaby genom åren, vilket var nödvändigt för deras försörjning. Vid varje Husaby kunde också Ledungen möta upp, bestående av Upplands och Svearnas allmoge, varje man i ledet utrustad med svärd, spjut och sköld eller yxa istället för svärd, plus 3 tolfter pilar, precis som det står i Upplandslagen. Så skulle Sveahären vara utrustad, och var och en av dessa bondesoldater var minst lika bra som någon annan krigare i hela Nordeuropa, skulle det många gånger visa sig. Hur skulle man annars haft kraft nog att erövra Finland, Ryssland eller Gårdarike, och dessutom sätta skräck i hela Europa ? Det samhälle, som Asatron skapade var minst lika utvecklat och civiliserat som något annat från samma tid, och det är bara kristna fördomar att tro något annat.

Nära den sk Haraldshögen i Åsunda härad ligger för övrigt fortfarande Svinnegarns källa. Källdrickningen till Frejs eller Vanernas ära förekom långt fram i tiden, och gång på gång försökte både protestantiska och katolska präster förstöra källan i grund, men utan att lyckas. Till och med på 1760-talet omnämns ”hedniska riter” vid den om midsommar. Vattnet har numera gjorts odrickbart, men källan flödar fortfarande…

John Kraft och andra forskare, som det refereras till i Arkeologikonsults bokverk om kvarteret Fältskären och det tidiga Enköping, upptäckte redan på 1980-talet att Häradsindelningen – som antagligen var färdig på 800-talet, minst 2 sekel före Enköping ens grundlades – i sin tur bara var en rest av ännu äldre indelningar i Hundare eller Hundrade, Enköping ligger ju i Fjärdhundraland, eller Upplands utkant emot Västmanland, medan de gamla ”folklanden” som Atthundraland med 800 mans ledungsflotta, Tiundaland med 1000 man och Sjuhundraland kunde ställa upp mångdubbelt fler man. Han har spårat ett antal hedniska kultplatser eller centralplatser i landskapet. En mycket viktig sådan var för övrigt Fröshult, längs nutida riksväg 70 på väg mot Sala. Där har arkeologerna hittat ett mycket stort Frösvi, där skäror, pilspetsar, sköldar och vapen offrats till Frej eller Frö – Svearnas gud framför andra.

Ullunda strax norr om Enköping, himmelsguden Ulls lund, var den första stora kultplatsen i grannskapet – och som vid Rösaring, Anundshög och många många andra platser i Mälardalen var Enköpingsåsens topp försedd med en labyrint – som förstördes av de kristna på 1820-talet…

 

Studerar man de senare medeltidskyrkorna från 1100-talets slut, så har ingen av dem placerats vid hedendomens huvudorter – vilket är ganska unikt. Istället är det små, sekundära gårdsgravfält och hargar som fått ge plats åt de långt senare kyrkorna, som inte alls fanns när Enköping kom till. Det går att urskilja en tydlig struktur av centralorter och kommunikationsleder, som var minst 1000 år gammal, och som visar tydliga spår av ett organiserat rike, som tillkom långt långt innan det alls fanns någon kristendom här. Det är mycket viktigt att förstå. Det var inte de kristna, som skapade Sverige som stat. Den fanns långt innan de alls kom hit. Många människor har än idag – som ”fornsedare” och andra historieförfalskare – en alldeles för pastoral, idylliserande syn på järnålder och Vikingatid. Det här var inte en tid av anarki, eller isolerade små ensamgårdar helt utan något inbördes samband. Redan under romersk järnålder har man hittat svaga spår av ledungens organisation på Mälaröarna, med åkerparceller prydligt ordnade i alnar – jorden var uppmätt i exakta mått för att man skulle kunna skattlägga den, samt gårdars och byars ägogränser, plus en indelning i ”hamna” eller skeppslag – ”hamnan” motsvarade den minsta indelningen, alltså två man eller en roddarbänk i ett ledungsskepp…

Samma landskap, när Härn eller Njärd, som är Gerd eller Jorden, tillika med Ull dyrkades i grannskapet, före kristi födelse… Redan då fanns en indelning i folkland eller hundare, tror en del forskare…

Kulturgeografer har i hundra år eller mer visat på de rätta sambanden. Enköping som stad tillkom som sagt inte i ett makt-vakuum. Den planerades i en redan existerande regional struktur, därför att den låg handels-mässigt bra till. Arkeologerna har ägnat ett mycket ingående studium åt vad man åt i den nygrundade staden, och kommit fram till att man redan kring 1050 kunde köpa färdigstyckat kött, ägg och mjölkprodukter, som importerades in från omgivande landsbygd. I staden fanns inte någon hornboskap. Allt man hade plats för, var kanske enstaka höns och gäss, samt en gris för hushållsavfallet, men all annan mat, som hantverkarfamiljerna i staden behövde för att överleva och arbeta, måste importeras in från den omgivande jordbruksbygden. Det här förutsätter organiserade transporter, och även en samhällelig organisation.

Rester av ett forntida vägnät, som bestod ända in i medeltid och nyare tid, har också kartlagts av arkeologer. De viktigaste vägarna på land är markerade med rött på kartan ovan – de i gult var vattenvägar – och föga förvånande är stora stråk av runstenar placerade vid just de vattenvägarna – de var ju avsedda att ses på långt håll. Den viktigaste vattenvägen ledde söderut, över Mälaren, och när den grundades upp, ser arkeologerna också hur staden gick tillbaka, och handelskontakterna med utlandet försvann. På medeltiden skulle Enköping nedsjunka till att vara en ren ”byhåla” (och det har staden också varit ända sedan dess) men ännu 1130 eller däromkring nämns den i det sk ”Florensmanuskriptet” – eller en av Påven uppgjord förteckning som en av de sju största städerna i Svea rike…

I de äldsta kulturlagren har man hittat spår av ett lerkärl, som kom ända från Bysans – det bör man kunna se med isotopkartering. Ringspännen i silver och annan metall kom från Ryssland och Baltikum, glaspärlor från Orienten och sk ”Vendiskt svartgods” importerades från Polen och Baltikum som lyxföremål. Till och med bulkvaror som sill och strömming importerades från Skåne och Södra Östersjön, tror forskare – och hursomhelst, de Enköping som fanns under hednisk tid var en rik och välmående stad. Under den kristna tiden blev kosthållet mer och mer enformigt. Befolkningens hälsa gick ned, och den nedsjönk i träldom och slaveri…

I Erik Dahlbergs stora verk ”Svecia Antiqua et Hodenia” syns tydligt vilken eländig håla Enköping hade blivit. Fallfärdiga pörten och träruckel för vanligt folk omger en gigantisk vårfrukyrka på en kalhuggen ås, och betesmarkerna runt staden är helt utarmade. Man vet att Dahlberg med avsikt gjorde kyrkan större än den var, och förvanskade perspektivet. Utanför Enköping, på en holme i Enköpingsviken ligger fortfarande spår av den gigantiska fornborgen Gröneborg, som på Erik Dahlbergs tid ännu hade tre väl synliga murar, och såg ut såhär:

Från Gröneborg kunde också en mycket liten truppstyrka med några få skepp spärra av hela tillfarten till staden. Redan under tidig järnålder eller bronsålder bör det ha funnits en fornborg här – och mer än 500 år av skriftlig tradition säger att Joar Blå, en sägenomspunnen hövding och ädling från Uppland, levde här. Som också Dick Harrison,professor från Lund har visat, finns det skriftliga källor som faktiskt visar, att vad som står i Erikskrönikan är sanning. Det fanns verkligen en Joar Johansson, som motsatte sig Birger Jarls styre, och krävde att hans son Valdemar skulle bli kung – annars kunde Joar, som han sa ”ur sin egen kappa dra fram en konung” vilket innebär att han själv, eller hans son i sin tur stod beredd att ta över kungamakten, om Jarlen inte gjorde som han sa. ”thenna kiortil jak hawer här aa / ther wil iak en konung utfaa”

Gröneborgs slottsholme och ruiner, som de ser ut idag. Flygbild från Upplandsmuséet.

 

Ända sedan sin första början, då Emund den Gamle grundade staden, tills 1230-talet, då Stockholm kom till, fortsatte att vara en i hög grad självständig stad, där man inte väjde för något, och inte gav efter för någon, inte ens för Sveakungen. Det var Upplands stormän, som i tidens fullbordan skulle ge upphov till Folkungaätten, och sedan styra Sverige – men kung Emunds skapelse nedsjönk till obetydlighet, i och med att andra städer som Västerås, Stockholm och till slut Södertälje uppstod istället. Allt detta har nu blivit tydligare genom arkeologiska utgrävningar – och kom ihåg – det hedniska Svea Rike var redan en betydande statsbildning..

 

Silverskatt i Viggbyholm hittad – pusselbit i Attundalands bebyggelsemönster.. (inlägg från 2020-11-09)

 

Sist jag alls nämnde sajten ”Arkeologerna” – som är en firma inom uppdragsarkeologi och inget annat – eller Svensk Arkeologisk Forskning överhuvudtaget, handlade det bland annat om en begraven hund i Sölvesborg – antalet hundbegravningar inom Riket, eller sakförhållanden som borde undersökas – inte bara i form av arkeologiska utredningar – är ju som bekant legio nuförtiden.

Men – alltnog – nu har landets ledande firma inom uppdragsarkeologins exklusiva fält hittat en hel silverskatt i Viggbyholm, Täby av alla platser. Vi kan bara hoppas, att fynden blir väl omhändertagna även efter det att dokumentationen är färdigställd, och Arkeologerna själva dragit vidare emot nya djärva mål, ty vi minns hur det gick med Torshammar-ringarna eller ”Amulettringarna” som de kristna senare ville kalla dem – de var ju också från Attundaland.  Under en viss Alica Bah Kunkes tid som Kulturminister i Sverige, hände det ju påfallande ofta att fornfynd, som hade med Asatro och Vikingatid att göra, systematiskt förstördes och gick direkt till metallåtervinningen – något som till och med Svenska Dagbladet uppmärksammade – den gången…anno 2017

Viggbyholms höghus skymtar i bakgrunden – för den som har lokalkännedom, är det lätt att räkna ut var utgrävningsplatsen låg, men inte ligger.. (Källa: Arkeologerna)

Utgrävningen genomfördes för hela ett år sedan. Det är viktigt att inte publicera arkeologiska nyheter för snabbt – rena säkerhetsskäl, eller förhöjd risk för plundring och rovgrävningar av diverse Sverigefientliga individer är tyvärr en påtaglig risk nuförtiden, särskilt i vissa storstadsområden – kombinerat med krav på allsidiga undersökningar, preparering, konservering och noggrann dokumentation av resultat, gör att hela nyhets-kedjan blir fördröjd.

Man har nu funnit en sk deponi från 1000-talet, bestående av bland annat inte mindre än åtta stora halsringar av lödigt silver, och 12 mynthängen – varav fem Dirhemer – en ren spottstyver jämfört med hur mycket myntat silver som hittats i enstaka skattfynd på Gotland – samt ett mynt från Rouen, i 900-talets Normandie. Alltsammans små, men viktiga pusselbitar, som inte säger så mycket var för sig eller som ett enstaka deponi-fynd betraktat, men något som måste ses i sitt större sammanhang, tillsammans med andra större byar, gårdstun och bebyggelseplatser i området.

Delar av silverskatten från Viggbyholm – Från fäder har den kommit – Till söner skall den gå  – och låt oss hoppas att den hamnar på ett museum, där fynd av den här kvaliteten hör hemma !

Boplatsen vid Viggbyholm hade alldeles uppenbart kontakter både i Västerled och Österled, och man kan minnas den gamle hävdatecknaren Ibn Fadhlan, som i sin berömda ”Risala” om Väringarnas vistelse vid Volga-Bulgar skriver, att en enstaka Dirhem, eller en grön glaspärla av samma värde (också glaspärlor anträffades i fyndet från Viggbyholm, men det står inget om deras färg – ordet för ”grön” på arabiska har flera bibetydelser) var en vanlig gåva för en man att ge till sin hustru – om han inte var mera betydande, för då kunde han i Österled köpa halskedjor av guld till hustrun, som hade flera tusen Dirhemers värde, och ofta kunde man se kvinnor, som hade minst 4 eller 5 sådana kedjor runt halsen.  Tyvärr har Ibn Fadhlans text ofta blivit förvanskad, förkortad och felöversatt i svenska skolböcker och populärhistoriska verk, men 1 Dirham var lika med ungefär tre gram lödigt silver, eller tre penningar på Vikingatiden – alltså var 1000 Dirhemer lika med ungefär 5,20 Mark silver – och för det kunde du köpa fem ridhästar, eller en större gård – 4-5 halskedjor av samma värde, var 4-5 stora gårdar, eller en hel by i Attundaland, som ännu består.