Ormsö, Estland och det Östliga Sverige

Jag rekommenderar eller omtalar sällan böcker jag själv inte läst på den här bloggen. Ibland gör jag undantag, men då gäller det bara böcker jag själv skulle vilja läsa, men ännu inte läst. För några dagar sedan dök det upp just en sådan bok. Det var Västmanlands Läns Tidning, VLT som recenserade Jonathan Lindströms bok ”Biskopen och Korståget 1206” härförleden. Jonathan Lindström är själv Estlandssvensk, och bördig just från Ormsö. Hans teorier om korstågen, och att det var den Lundensiske biskopen Andreas Sunesson som beordrade hundratals bönder från Norra Öland att med tvång flytta till Ormsö innanför Öel, som en del i en medveten dansk korstågs- och koloniseringspolitik, inriktad på folkutbyte, har presenterats också tidigare, bland annat i SVT, den Svenska Statstelevisonen.

Förutom de stora svenskbygderna på Dagö och Ösel var svenskarna i majoritet ända tills Stalins maktövertagande i slutet av Andra Världskriget. Det gällde även Odensholm, Runö, Ormsö, Nargö, Rågöarna och flera områden på det Estniska fastlandet..

Jonathan Lindströms teorier är intressanta för hedningar i båda länderna, eftersom de visar på de kristnas vanliga utrotningskrig och försök till folkombyte. Samma metoder används ju som vi fått se än idag, och så var det även på Stalins tid, när svenskbygderna i Estland avfolkades. Teorierna bygger på det faktum att man kunnat hitta ett 40 tal gårdar på norra Öland som avfolkats och övergivits under tidigt 1200-tal, samtidigt som motsvarande bebyggelse, med åkermarken indelad i stänger och alnar – måttsystemet är unikt för just Öland – dyker upp på Ormsö. Ungefär 200 personer ingick i kolonisationsvågen 1206.

Otvivelaktigt en bra bok, men den berättar inte sanningen om förhistorien eller den hedniska tiden

Tidningen skriver att Ormsö skulle varit helt tomt på befolkning tidigare, men det stämmer inte alls. Ifrån Estländsk arkeologi vet man, att korstågstidens kolonisation inte flöt in i någotslags ”maktvakum” eller ett folktomt land. Estland var befolkat sedan långt långt tidigare – av just Ester – och spår av täta kontakter med Sveariket, finns redan under Estnisk bronsålder.

För att se typiska skäggyxor, holkyxor från bronsåldern och spjut från Sveariket behöver man inte gå längre än till det arkeologiska muséet i Tallinn…

Området kring Pärnö, tvärs över från Ormsö var bebott redan 9000 år före kristus, och att då tro att Ormsö skulle varit obebott i 10 000 år, när man vet att det fanns bofast bebyggelse på alla omgivande öar, är naturligtvis omöjligt. Man vet att kamkeramikerna, förfäderna till dagens Finnar och Balter, hade bosatt sig på det Estländska fastlandet redan 6000 år fk. Ösel var bebyggt av båtyxekulturen – och därmed om inte av Nordbor, så i alla fall en folkstam med direkt Nordiskt inflytande vid den estniska bronsålderns början redan omkring 1600, och sen dess har kontakterna över Östersjön egentligen aldrig upphört.

Under det tidiga 1900-talet trodde man att Esterna bebodde det gula området på kartan ovan under Romersk järnålder, slaverna området i rött, goterna det i lila och gepiderna (en annan germanstam) det i ljusgrönt, medan det Romerska rikets gränser visas i blått… Nu vet man att Esterna redan fanns i Estland under stenåldern…

Tacitus skriver i sin ”Germania” om Aestii eller Esterna som ett självständigt, men mycket primitivt folk, underlägset Germanerna ifråga om kultur. Norr om dem bor fennoi, som är eländiga renskötare och nomader, skriver han. Under tidigt 1900-tal betvivlade språkforskare det här, men senare arkeologiska fynd i form av nästan ocirkulerade romerska silvermynt har bevisat, att Esterna hade direkta handelskontakter med romarriket, och att handelsmän från Rom verkligen kom till floden Vistulas eller Weichsels mynning i Bärnstenshavet eller Östersjön, precis som Tacitus skrev.  Ptolemaios och andra antika geografer skrev om ”Osilierna” som man identifierat med Ösel-borna, vars främste gud var Taara eller Tor. Ända tills 1200-talet förblev Ösels befollkning helt och hållet hednisk, och tyska korsriddare kunde skildra hur de på 1230-talet kastade en kristen präst i Valborgselden medan de ropade, ”laula, laula pappi!” (sjung, sjung, prästadjävel !)

Kalevipoeg, Karls son eller Poeg (Påg!) är esternas nationalhjälte – och Tore-Karl eller Horagalles var lapparnas namn på Tor, i Estland dyrkad som Taara redan under romersk järnålder…

Cassiodorus, en romare på 500-talet, omtalar direkt att Tacitus Aesti är samma folk som Esterna, och att de bodde i Estland hela tiden. Saxo Gramatticus påstår, att Ester och Kurer deltog i det legendariska Bråvalla Slag på Svearnas sida, och redan då hade Estland ungefär 45 000 invånare eller så. Men, redan på 600-talet kom i alla fall de Estländska öarna och delar av fastlandet under Svearnas välde – och det har man sensationellt nog kunnat bevisa genom arkeologiska fynd i vår tid…

Salme skeppen och de 42 noggrannt gravlagda män som var en del av deras besättning, visar att Ösel redan på 700-talet var en del av Svea Rike…

2008 – 2010 hittade man de sk ”Salme-skeppen” på ön Ösel – också mitt emot Ormsö – som MÅSTE ha varit befolkat då – och detta sensationella skeppsfynd från år 650 – 700 – FÖRE Vikingatiden bevisar bortom allt rimligt tvivel, att täta kontakter med Svea rike och regelrätt kolonisation redan hade förekommit då. Skeppsfynden från Salme har noga blivit tolkade och utgrävda av estniska arkeologer, och vad som stått om dem i svenska media till en början, är inte alls sant, men har omvärderats. 

Till en början kunde man i svenska media läsa, att skeppen – det ena med en längd på 11,5 meter och en bredd på 2 meter, det andra med hela 17 meters längd och 3 meters bredd – skulle vara ett bevis för ”plundringståg” på Ösel. Detta har visat sig vara helt felaktigt.  Dessa tidiga  Vikingar förlorade inte alls något slag – de vann tvärtom – och den noggranna gravläggningen av deras egna män av de som var kvar, bevisar det bortom alla tvivel. Dessutom har vi faktiskt skriftliga källor till vad som hände, vilka jag ska återkomma till om en stund. Männen som begravdes ombord på skeppet var alla i 40-50 års åldern, och deras skelett visar alla spår efter våldsam strid. Påfallande många har dött av pilskott. Men Estniska arkeologer hittade också jakthundar och falkar på de båda skeppen, liksom ett halsband av ryska björnklor.

Sådana förnäma gåvor har man inte med sig i krig, eller på plundringståg. Estniska chefsarkeologer, som skrivit om saken, är numera helt övertygade om att Salme skeppen hade ett diplomatiskt uppdrag. De skulle upprätta handelsförbindelser, eller överlämna gåvor till en lokal Svensk Jarl på Ösel, helt enkelt.  Dessutom har vi skriftliga källor i Heimskringla och hos skalden Tjodolf af Hvin, som direkt omtalar svenska Kungars kolonisering av Ösel och Dagö på just 700-talet.

Ingvar Eysteinsson, son till Kung Östen av Ynglingaätten skall ha levat från 616 till 683, och dött på ett fälttåg till en fästning som hette Sten, någonstans på Ösel. Även om det inte är hans grav arkeologerna nu hittat – den skulle vara vida större – är det oomtvistligt, att det faktiskt skett ett stort fälttåg med en ledungsflotta under just den tid sagan nämner – så männen i Saime-skeppen kan mycket väl ha varit denne kung Ingvars män. Och Ormsö måste nog ha varit befolkat av svear vid denna tid, eftersom det ligger mitt emot Ösel eller Ö-sysslan, där en svensk jarl skall ha regerat, redan på 700-talet.

 

Annonser

M-Y-K-L-E-B-U-S-T säger jag er….

Om det har kommit tragiska nyheter från Danmark, där ännu ett fall av sk ”fornsederi” uppdagats, så kom det för två dagar sedan desdå gladare och positivare nyheter från Norge. På det Norska Vestlandet, Norr om Bergen, har nu Myklebustskeppet sjösatts i kopia. NRK, den Norska Rikskringkastningen, rapporterade naturligtvis från evenemanget, som fått stort genomslag i Norska media, men inte en enda rad skrivs i svenska tidningar, och Svensk Statstelevision ignorerar förstås vad som inträffat, vilket är betecknande för den inställning till Nordisk kultur som finns här i landet.

Myklebustskeppet (överst), ett 32 meter långt och 6,5 meter brett långskepp, som antagligen hade 24 årpar och därför precis förtjänar storleksbeteckningen ”Drakkar” – Jämfört med sina mer berömda släktingar från Oseberg (nederst) och Gokstad (i mitten)

 

Myklebustskeppet hittades redan 1874, invid ett gårdsgravfält med samma namn strax nära det lilla samhället Nordfjordeid vid Nordfjordens slut. Där stod en mer än 30 meter bred och 4 meter hög gravhög, som man aldrig grävde ut mer än partiellt, men man hittade genast spår av ett skepp från sent 800-tal. Enligt traditionen blev Kung Audbjörn av Fjordarna gravlagd i Myklebust-högen efter att ha besegrats i det andra slaget vid Solskjel, då kung Harald Hårfagre enade Norge år 872. Om det är Kung Audbjörn som verkligen ligger i gravhögen kan inte bevisas med arkeologins hjälp, men man hittade skelettet efter en muskulös och högväxt man i 30-års åldern med en rik vapenrustning, som absolut kan vara en fylkeskung, om inte Audbjörn själv så i alla fall en lokal härskare från samma tid med ett skepp som i sanning är värdigt en konung…

Karta över vägen från Oslo till Vestlandet och Nordfjordeid. Att se skeppet på det nya muséet Sagastad kostar bara 100 NOK eller ca 110 SEK

Skeppet i högen var inte alls i samma skick som de mycket mer berömda skeppen från Oseberg och Gokstad, som minsta barn i hela Världen känner till. Dessutom hade man ingen metod för att konservera vad man fann. Den konservering med Alun som Oseberg och Gokstad undergick, och den montering av dessa båda skepp som fortfarande kan beskådas på Vikingeskipshallen på Bygdöy i Oslo har senare visat sig inte vara fullt korrekt. Idag har man fått lägga mycket pengar och möda på att bevara originalfynden för framtiden, och det har också visat sig, att de delar som bevarats faktiskt satt ihop på ett annorlunda vis. Det visade sig bland annat efter Osebergskopian ”Dronningens” förlisning, som inträffade för snart tjugo år sedan. Man tror kanske inte, att så små fel som 2-3 cm eller en grad annorlunda lutning på diverse bordplankor, från sambordet vid kölplankan och vidare uppåt skall kunna betyda så mycket för seglingsegenskaperna på ett över tjugo meter långt skepp, men det gör de faktiskt. Det har träbåtsbyggare som Jon Godal och andra sagt i föreläsningar i Ale på den svenska västkusten för många år sedan, så det är faktiskt sant.

Det nya muséet har byggts ihop med det lokala näringslivet, och har formen av ett jättelikt Naust eller Båthus. Skeppet sjösattes därifrån på den ramp, som syns till höger i bild. Det kan också tas in där vintertid. (Foto: Oddmund Haugen, NRK)

 

I Myklebust-högen hittades också 44 stycken sköldbucklor i ett ämbar av trä, och därför tror man, att skeppet skall ha varit minst en 22-sessa, dvs haft minst 22 årpar. Å andra sidan vet vi också, att högen inte grävts ut helt, och jag tror för min del mer på att skeppet haft 24 årpar, och alltså en besättning på minst 60 man, eftersom man vanligen räknar en fjärdedel extra manskap för segelföringen på riktigt stora skepp. Myklebust-skeppet är ingen exakt ”Class A museum Copy” enligt min egen tablå för några inlägg sedan, eftersom man förefaller ha använt moderna maskinverktyg under byggandet, istället för enbart hantverksmässiga och vikingatida metoder. Ändå har det tagit mer än 12 000 mantimmar och två år att bygga det stora skeppet, vilket är en mycket aktningsvärd prestation, som man bör vara fylld av beundran för.

Ojdå ! Här har det hamnat ett fult ”skråhugg” eller ett märke i förstäven nära Drakens huvud – men å andra sidan kan man minnas berättelsen om Ormen Långe, och varför det ibland anses bringa olycka att bygga ett helt perfekt skepp… Prydnaderna i för och akter var strängt hemliga, tills för två dagar sedan, då de avtäcktes vid jungfrufärden. (Foto Odddmund Haugen)

När det gäller de avsevärt mindre svenska skeppen från Vendel och Valsgärde, som man också byggt enstaka konstruktioner av (bland annat den helt privatbyggda Stefnir i Uppsala, som jag också har seglat och rott till Åland med) har man kunnat utgå från arkeologiska ritningar. En avgörande punkt har varit skeppsnitarnas läge i jorden, för även om plankor och trävirke till stora delar helt försvunnit, har man kunnat lista ut var båtspik och nitbrickor satt med hjälp av rostfläckar, som bevarats i marken. I det svenska fyndmaterialet lär det dock vara så att skeppens förstävar rasat samman inuti gravhögen, och dessutom har skeppssidorna kollapsat utåt under den ovanför liggande jordmassans tryck, så det har tagit åtskillig lärd forskarmöda att räkna ut, hur nitarna ursprungligen satt, och vilka exakta dimensioner på bordläggningen som gällde.

Jag vet inte säkert, eftersom mycket litet är skrivet och publicerat på Internet om Myklebust-kopians konstruktion, och vilka ritningar man utgått ifrån, men jag förmodar att det norska fallet är likartat, och det är på grund av att man först nu fått fram ny teknik och vet mer om hur andra skeppsrepliker uppför sig i sjön, som man kunnat rekonstruera detta norska skepp i full skala. Även det är en bedrift, även om det skulle visa sig att en hel del detaljer kanske inte alls är exakta, utan gjorda i ”fri stil”.  Jag gissar, att det måste vara så med rundhulten, styråran, vantsträckare och andra riggdetaljer, som man kan ha gjort nöjaktiga kopior av med ledning från helt andra skeppsfynd…

En kritisk detalj är ofta styråran, rodervårtan på skrovet och styrårans infästning emot skeppssida och rorkult. Passar man sig inte, och blir rammad här, är det en detalj som ofta går sönder. Svenska fynd visar, att styråran ofta var utformad som en flygplansvinge, alltså med den yttre sidan konvex, och den inre skrovssidan konkav. Man vinner flera saker med en sådan konstruktion. För det första får man lägre vattenmotstånd, och för det andra starkare roderverkan – och – enligt min erfarenhet – en styråra som är lättare att svänga i vattnet. Längst ut på styrårans aktre spets, har man ibland haft vad som liknar en ”winglet” på moderna passagerarflygplan, eller en liten träkil. Denna, blott en decimeter stora detalj har mycket stor betydelse för hur styråran skär genom vattnet, och reducerar virvelbildning. Myklebust-skeppet har tråkigt nog en helt annan och enklare styråra – man verkar inte ha ”trimmat in” konstruktionen än, för mina ögon ser den lite klumpig ut – åran är likadan på bägge sidorna..

”Ja, dere får da lykke til – med den slags styringa !” (Foto: Oddmund Haugen)

Av ”Sagastads” museicenters planer framgår, att Myklebust-kopian bara är tänkt att segla på Nordfjorden, nära sin hemmahamn. Fler vanliga människor och civilister ur allmänheten får då en chans att uppleva henne på nära håll, och det är naturligtvis ett stort plus för turistnäringen, men ett minus för oss riktiga Vikingar och Asatrogna Hedningar… Å andra sidan betyder Mykle stor, och vad Bust eller Byst betyder, vet ni kanske.. Redan Agnar Mykle, den kände Norske författaren, ändrade sitt namn från ”Bust Mykle” eftersom hans förfäder kom från denna trakt, och alltid finns det väl någon storbystad skönhet även på land, vill jag mena. Jag har redan händerna fulla så det räcker, och seglar därför inte just i år.

 

Ett skepp av denna storlek och med 6,5 m bredd midskepps, kan ta ett stridsutrustat kompani om 80 man med full packning, och mer därtill… (Foto Oddmund Haugen)

Blikk fra Nordfjordeid… ”Furet, Vaerbitt, men Forsåvitt Over Vannet” – Något helt annat än den djävla ”Eid-Al-Fitr” som nu tvingas på oss hemma i Sverige…

Även KNUBBSÄLEN dansar och ler – i Agnars efterföljd…

”Fornsederi” och förstörelse också vid Lindholm Höje i Danmark…. ??

För en tid sedan kunde jag med stöd av Ystads Allehanda och andra vederhäftiga källor berätta om de skador på Ales Stenar, som vållats under hösten. Nu verkar det som ytterligare ett vansinnesdåd – elle meningslös förstörelse, som klart påminner om det i Skåne, inträffat vid Lindholm Höjes kända gravfält i trakten av Ålborg på Jylland. Den danska kvällstidningen ”Ekstra-Bladet” berättade för två dagar sedan om vad som hänt, och summerade situationen på ett bra sätt, även om den såklart också nämnts i flera andra danska media. 

Här i Sverige däremot, intresserar sig ingen för dådet, som riktats emot vår gemensamma Nordiska historia.

Under Påsken – en helg som inga verkliga hedningar firar – har någon grävt flera stora hål med ungefär 30 – 40 cms djup och ”torvat av” på flera ställen i det väl undersökta och redan utgrävda fornminnesområdet. Arkeologer vid Nordjyllands Historiske Museum uppges ha skickat ut en pressrelease om skadorna på det lagskyddade fornminnet. Man har valt att göra en polisanmälan den här gången, berättar Museiinspektör Lone Andersen – annars brukar man anmäla enstaka problem med vandalism till Slots- og Kulturstyrelsen, Danmarks motsvarighet till Riksantikvarieämbetet, den i dagarna kritiserade myndighet som har ansvaret för att bevara kulturminnen och kulturmiljöer i Sverige. Man har redan konstaterat, att antalet incidenter, där vissa personer försöker vandalisera hela kulturarvet ökar, säger Museinspektören till tidningen.

Hver gang det sker, går det direkte i mit arkæologi-hjerte. Det er en blanding af frustration og græmmelse over, at nogle mennesker har så skidt en moral. Det er ualmindeligt hæsligt at se på, siger hun.

”Skidt en moral” – ja – det uttalandet kan man upprepa. Varför bär sig dessa individer åt som lort ? Tidningen spekulerar också i att det skulle kunna vara ”enskilda skattletare” som orsakat skadorna, men varför skulle dessa nu dyka upp till påsk ? Och en annan arkeolog vid muséet säger till Ekstra-Bladet att de personerna måste vara osedvanligt dumma och inkompetenta i så fall; alla vet redan att fältet är väl utgrävt och undersökt, och att det knappast kan göras några spektakulära skattfynd där, även om ett antal stadsutgrävningar och bebyggelselämningar i Nordjylland gett ovanliga fynd på sista tiden, bland annat av svärd – men då har det varit medeltidsarkeologi det varit tal om…

Så vem eller vilka har orsakat det här ? Vem kan det vara, som håller sig framme ??

I Sverige har vi redan på 1980-talet haft en stor debatt om metallsökare, som torde vara välkänd för alla arkeologiskt intresserade, även amatörer; och som utlöste ändringar i kulturminneslagen. Samma debatt har i viss mån varit aktuell i Danmark och Tyskland och på fler ställen i Europa också, och redan vid 1990-talets början skrev RAÄ en fyllig rapport med information till allmänheten om vad som gäller. Länsstyrelserna på Gotland och i Kalmar län (Öland !) hade stora problem, men numera är allt bruk av metallsökare i Sverige belagt med tillståndsansökningar hos Länsstyrelserna. ”Branschen” eller det lilla fåtal försäljningsställen som finns, och som säljer sådana apparater till allmänheten har numera också tagit sitt ansvar, och upplyser i alla fall om att det finns en anmälningsplikt. Sedan dess har vi få problem i vårt land, och de incidenter som har funnits, verkar ha varit kopplade till enstaka myntsamlare på sydsveriges stränder, och de som utnyttjar en ”svart marknad” för fornfynd inom EU. Men till och med RAÄ:s rapporter från tidigt 90-tal visar, att de som är tillräckligt smarta för att använda metallsökare för någotslags ”skattjakt” också vet att röja undan sina spår, och lägga tillbaka grästorven efter sig…

Alla vet också att en gravhög eller ett gravröse vanligen innehåller brända ben och gravgåvor i mitten på röset, inte utåt kanterna. Som man förstår har stenkärnan i rösets mitt alltid lagts dit med syfte att försvåra för tjuvar, eller att hindra vilda djur från att rota runt på platsen – så var det redan på bronsåldern, när de flesta stora gravhögarna började byggas. Anledningen till att man kastade upp en så stor hög med jord som möjligt var förstås också att de döda skulle få vila i frid, och i de fall man i senare tider försökt gräva i högarna efter skatter, som aldrig funnits där, har man så gott som alltid försökt gräva sig in till högarnas kärna. Så var fallet också på Badelunda-åsen utanför Västerås, där okunniga bonddrängar orsakade krater-liknande fördjupningar redan på 1700-talet, tills deras egna gropar lär ha rasat igen ovanför huvudet på dem, och begravt dem levande så att de kvävdes – vilket folktron uppfattat som ett rättvist straff… Det finns också andra Skattsökar-sägner förknippade med gångna tider, och hur man då såg på de stora järnåldersgravfälten, om nu någon vill veta.

De skador som orsakats, kommer att kosta hundratusentals danska kronor att reparera, tror muséet. Och här är det alltså knappast fråga om skattsökning, eller amatörarkeologi på sandlådenivå, men något annat… Skadorna liknar de vid Ales Stenar, som jag redan berättat om. Marken har torvats av, och man verkar har tagit upp och forslat bort en mindre mängd jord från platsen, men lagt tillbaka stenar, som man inte velat ha – av foton som de här ovan att döma – men varför gör man så ? Vad är det för slags tänkande eller fasoner, som ligger bakom ??

För mig framstår det här som spår efter någotslags rituell verksamhet, eller något liknande. Det är den enda hypotes jag har om det. Det är väl känt, att markskadorna vid Ales Stenar från i höstas och Februari uppkom strax efter det att representanter för den svenska sk ”Forn sed” rörelsen besökt Malmö, och försökt etablera sig i Skåneområdet. NAS, Nordiska Asa Samfundet och snart sagt alla seriösa Samfund för Asatro och liknande som finns i Danmark och Sverige har tagit tydligt avstånd från de händelserna, liksom de senaste från Danmark i veckan. Det har framgått av diskussiongrupper över hela nätet. De enda som inte tagit avstånd, utan tydligen lever vidare i någotslags drömvärld, där inga problem existerar; är just de alltmer fåtaliga ”fornsedarna” i Sverige – betecknande nog. Representanter för NAS skall ha träffat ombud för Ase- og Vanetrosamfundet Forn Sidr i Danmark, som är ett helt annat slags samfund än den oansvariga sekt med samma namn som finns i Sverige.

Jag har själv berättat i den här bloggen om hur en ceremoni som de här svenska ”fornsedarna” höll vid Uppsala Högar förra året helt spårade ur, och slutade med att en massa berusade personer stod och skar sig med knivar, vid vad som skulle vara en bröllopsceremoni. Jag har berättat om de mycket underliga uttalanden de här personerna gjort genom åren, och hur de menat att det skulle vara ”fornt” eller ”sed” att göra Torshammaren till en internationell symbol för homosexualitet, till exempel. Jag har berättat om hur vissa ansvariga bland dem skrivit på sina interna debattsidor att man skulle få ”värdefulla andliga erfarenheter” genom bruk av droger, till exempel. Om skadorna på Havängsdösen i Skåne, strax efter att en del personer observerats på platsen – och mycket annat som skett genom åren, alltsammans genom samma personkrets.

Hela tiden har vi då fått höra, att ”forn sed” skulle vara en rörelse, som syftar till ”goda relationer” mellan människor, eller människorna och naturen (hur tror man, att det skulle uppnås med drogers hjälp ??) och andra dumheter i samma stil – och samma ständiga undanflykter från denna sekts sida. Jag har tidigare skrivit här, att det sannolikt är i utkanterna på ”forn seds” miljön i Sverige man skall leta, och det vidhåller jag.

Ekstrabladet skriver att det sannolikt är tal om flera gärningsmän, och inte en individ. Organiserad verksamhet, med andra ord. Man måste ha förberett sig, och forslat spadar och andra verktyg till eller från platsen.

Vari ligger charmen – hos folk med huvudet under armen ?

I ”fornsederiets” urspårade ritualer ingår ofta, att man ska ”magna jorden” till påsk, ”dyrka småfolket och vättarna” och andra stollerier. Detta ”magnande” lär också tagit sig sådana uttryck, att man tagit med sig jord hem från olika platser tydligen, och tillverkat sk ”fröbomber” eller jordkokor av dem, som man sen slängt omkring sig eller på andra. Saker som inga andra hedningar håller på med, så vitt jag vet. På sista tiden förefaller det som om även svårt förståndshandikappade personer lockats till att vara med i ”Forn Sed” Sverige, efter vad jag fått höra – men vad kan hända, om det sker i en miljö där droger helt uppenbart förekommer, även om man officiellt eller utåt är mycket noga med att förneka det ?

Nu säger inte jag, att de här personerna jag omnämnt är skyldiga, eller att just de skulle ligga bakom det hela. Det är hursomhelst en polissak, för polisen i ett nära grannland dessutom; men jag tror alldeles avgjort, att det är i kretsar som dessa, som dansk och svensk polis måste börja söka. Och det är allvarligt nog, som alla förstår. NAS har redan skrivit flera öppna brev till ”Fornsederiet” (ej att förväxla med de i Danmark) angående deras uttalanden och beteende, och det finns inga som helst skäl för mig att  åter upprepa det här, eftersom ni ju ändå kan konsultera andra hemsidor.

Inget svar har getts om missbruket av drogerna, Torshammaren, svårt sjuka personer i en för dem högst olämplig miljö, blodsoffren vid Gamla Uppsala och allt det andra.

Jag skulle våga påstå – utan omsvep – att offer av människoblod, ”magnande av jorden” med bortforsling av torv eller alven (alltså det lager av mineraljord under matjorden, som de här personerna tydligen vill åt – i rituella syften) och allt detta, är förargelseväckande beteende – i lagens mening.

I alla fall väcker det min förargelse, som alla vet och nog kan märka. Även många andra är förargade, och jag skulle också vilja påstå att blodsoffer, åverkan på fornminnen och gravfält, pajas-upptåg vid Gamla Uppsala och liknande är väldigt väldigt onödigt.

Det hjälper inte Hedendomen framåt i Sverige som rörelse, ingen annanstans heller, inte på minsta sätt – och det är nog allt som finns att säga om saken…

Om Tjärdoft, Skepp och Manskap

Jag aviserade igår att jag skulle byta ämne, vilket jag därmed också gör – och genomför. Hedning och Asatroende som jag ju är, tror jag nämligen på ett bra och väl förberett genomförande, vad än saken gäller. En av de områden, där sådant verkligen spelar roll, är på sjön – eller vid resor – för på sjön gäller som bekant Sjölagen, och i den står det, att det är skepparen ombord som för befälet, och som har det yttersta ansvaret, i kraft av att han just är befälhavare och inget annat. I snabba lägen finns det bara en som kan vara chef, och charmen med att segla sitt eget skepp, förstår envar; som varit herre över sitt.

Man må ha en liten båt eller ett stort skepp, en optimistjolle eller ett hangarfartyg – men inför Gudarna och Sjölagen, liksom inför naturen och havet självt, är alla män lika. Det är bara deras kunnande och skicklighet som gäller, inte vad de må heta, vad de tjänar eller vad för inkomst de har. Väjningsregler eller regler om upphinnande fartyg gäller i princip alla, oberoende av storlek – och det är just det som är charmen med att segla, vilket landbundna personer och de som aldrig varit i viking inte förstår. Friheten finns i dugligheten, i vad om uppnåtts och själva genomförandet – och det är en härlig, värdig och väldig frihetskänsla.

 

Byggd av en grosshandlare vid namn August Plym till Stockholmsolympiaden anno 1912, men hon seglar än.

En man som verkligen vet det och som är ärlig, då han lever efter sitt ord och löfte är Göran ”Järnruste” Karlsson, ordförande i Vikingaskeppsföreningen Viking Plym,som intervjuades i tidningen Norrort den 12 april 2019. Han är nu gammal vorden, och det kulturföremål ha har under sitt ansvar, förvaras i en av Hägernäs sista kvarvarande militära bunkrar, där det fanns både Marinflyg, torpedbåtar och en hel flottilj, på sin tid. Skeppet för fortfarande ohistoriska sköldar hängande direkt på relingen, vilket det alltid gjort, ända sedan groshandlaren Plym byggde – som man då trodde – exakta replik i halv skala av Gokstadskeppet, fastän alla män må veta, att ingen under riktig Vikingatid hängde sina sköldar så. Vågorna griper nämligen tag i sköldarnas undre del och frestar på dem under segling, och varje sjöman vet att man må ha relingen så ren som möjligt, och inte ha tampar eller annat släpande efter sig i vattnet, ty då minskas skeppets fart. Om en sköld ska ge skydd, ska den också skydda med så stor yta som möjligt, vilket är självklart för de som tänker efter. Därför reser man en sträva eller stötta, i ett hål mellan själva relingslisten och relingen, och hänger förstås skölden på den, vilket ser både snyggare och prydligare ut, och ger de roende i besättningen mer skugga på köpet.

Kom ihåg: Sköldarna SKA vila OVANPÅ relingen, och inte hänga ned UNDER den….

Så gjorde redan romarna, då deras Classis Britannica eller Rhenflottan (jo, Nordsjöflottan och Rhenflottan var de facto för dem samma militära enhet) kom till, vilket man idag kan övertyga sig om på Museum fûr Antike Schiffahrt i Mainz, till exempel. Jag sa ju till er, att det kan vara lärorikt med resor. Viking Plym är också berömd för sin unika ”solsköld” (när jag seglade med henne, förde hon bara en) som numera utökats till två, tack vare en intresserad ingenjör i Täby Vikinga Skeppslag, som jag aldrig tillhört, då jag aldrig någonsin varit Täby-bo. Inte heller representerar jag någon ”Täby Kommun” vilket detta skeppslag däremot gör. och ändå har jag varit ombord på och seglat med Viking Plym åtskilliga gånger, inte bara i eskader, utan genom att vara besättningsman på henne – och inget annat, och det är en ynnest, som få har råkat uppleva, inte minst därför att samma skeppslags stadgar förbjuder allt sådant. Det är därför med stor glädje och värme i hjärtat, jag nu återser en god kamrat, som jag seglat med, fast det var förr om åren nu.

Gammal är ändå äldst, och för ålderdomen hyser vi tillgivenhet och vördnad…

Viking Plym är självt ett museiföremål, och den äldsta ännu seglande Vikingskeppsreplikan inte bara i Sverige, utan i hela Norden – ja – några säger också Världen. Hon är ingen exakt replik, utan byggd med en stor tvärbalk midskepps, och sitt-tofter åt sidorna i akterskeppet, som man kan se; och hade dessutom en motor, redan från början. Hon hade ett alldeles för högt drakhuvud på framstammen, som finns kvar ännu, och massor av fina sniderier, vilka var gjorda i det tidiga 1900-talets Jugendstil, fast de såg ut som drakslingor – men det spelar mindre roll, liksom den dåtida uppfattningen om sköldarna – korrektare är då faktiskt hennes randiga segel – för rödvita segel – som på 1950-talets ”Explorer-flaskor” står faktikt omnämnda i Orkneyinga Saga, så de h-a-r funnits…

Man har nämligen att skilja mellan:

A) Exakta Museirepliker i full skala, byggda hantverksmässigt och med forntida teknik, alltså handbilat virke och rundhult, helt utan moderna maskiner eller hjälpmedel

B) ”Vanliga” replika-skepp eller båtar, inte nödvändigtvis i full skala, eventuellt med hjälpmotor inombords eller utombords, tillägg i form av moderna vattentoaletter, styrhytt eller pulpet osv – eftersom Sjöfartsverkets regler numera kräver det för ”passagerar-trafik” till exempel (Sigrid Storråda i Vänern, Vidfamne på Västkusten – varom mera nedan)

C) Rekonstruktioner i ”fri stil” som inte ger sig ut för att avbilda eller efterlikna någon bestämd, historisk farkost, utan bara är ”inspirerad” av dem – men som f-o-r-t-f-a-r-a-n-d-e kan vara hantverksmässigt byggd med enbart forntida teknik som under A,) eller vissa – smärre och vanligen ”kamouflerade” tillägg som under B) – (exempel: Vigdis, Langsveigen, Regin – varom mera nedan – och Draken Harald Hårfagre från Norge – en av de få verkliga, seglade drakskeppen av idag. Rekonstruktioner i fri stil finns det många, och de kan också använda maskinsågat virke, x-skruvar eller till och med pop-nitar eller – ve och fasa ! – vara gjorda i plast, som en del amerikanska horrörer.

D) Rent skräp, exempelvis restaurangpråmen Hektor, en flytande fyllveranda som länge missprytt Skeppsbron i Stockholm och lurat turister, ungefär som när vissa taffliga bedragare fortfarande vill slå i den svenska allmänheten att det finns något som heter ”forn sed” som då skulle ha med Asatro eller Hedendom att göra, fast så aldrig någonsin varit fallet.

Always demand the real thing. Accept no cheap substitutes !!

Viking Plym tillhör klassen B) ovan, men gränsar faktiskt till A), genom sin ovanligt höga ålder – och det faktum att hon hela tiden varit ett sjövärdigt, seglande skepp – och hon går ännu över Ålands hav och i sommar till Ängsö slott, har vi fått veta genom tidningen Norrort. 107 år av samlad svensk historia har inte förändrat henne nämnvärt, och ännu vet ingen, hur gammal en verkligt välvårdad träbåt kan bli. Inte minst därför är män som Göran Karlsson värda att komma ihåg, för de om några utför en kulturgärning.

Den enda skeppsreplik av ett Vikingatida skepp som är äldre, är den norskbyggda ”Viking” från 1892-93 som en riktig fullriggarbesättning – på den tiden fanns fortfarande yrkesverksamma Nordiska sjömän i segelsjöfart, vilket jag aldrig varit och aldrig heller kommer att bli – seglade över Atlanten till Chicago, och Världsutställningen där. Resan över Nordatlanten lär ha tagit den norska yrkesbesättningen något över tre veckor, i en öppen båt under bar himmel. Deras båt var av trä, men de var män av järn – eller ”wooden ships, and iron men” – som man sa om de Engelska sjömännen vid Trafalgar.

”Viking” borta i sitt plast-tält i Chicagos förorter är numera i så sorgligt dåligt skick, att hon aldrig någonsin kommer till att segla mer. Årtionden av amerikansk okunskap och vanvård fick henne nästan att ruttna bort, otjärad som hon fick ligga – men så kom några svensk-amerikaner och amrisar med Nordiskt påbrå att ta sig an henne, och nu har hon vederbörligen tjärats samt konserverats och stabiliserats, har vi fått höra. USA har inte mycket Nordisk kultur, det är sant – men också där finns ärliga människor, som gör vad de kan – utan snedseglare och annat bedrägligt folk – ty det är folkstammen ombord, det kommer an på..

Men – legio är de båtnyheter som når oss såhär års, och Mitt namn är legion, ty jag är icke en man – utan många !

I Göteborg, till exempel, kan ”Sällskapet Vikingatida Skepp” eller SVS snart fira jubileum. Många svenskar – detta obildade och halvt förstörda folk, som inte längre minns sin egen historia – vet inte ens, att det har gjorts Vikingaskeppsfynd i Sverige också, och inte bara i Norge eller Danmark. Vi har Äskekärrsskeppet, till exempel – eller Viksbåten, som med sina 9,6 meter är exakt 40 cm eller nästan en dansk aln för kort för att kallas för skepp, fast hon numera finns i inte mindre än tre kopior, och kan segla Mariehamn – Tallinn på under 40 timmar, vilket jag själv och två man till bevisat bortom allt rimligt tvivel, utan motor och med 3 timmars paus för sömn.

Vidfamne är en knarr på 19 ton, och hon gör ledigt 11 knop med ett skrov i handbilat virke, som klarar minst 4 gånger mer än vad maskinsågade bräder klarar av… I 26 år har hon seglat på den svenska Västkusten – utan en enda fattig krona i ”kulturbidrag” från staten…Frivilliga byggde henne, när muséerna vägrade. Frivilliga har seglat henne. Frivilliga har vårdat henne, år efter år.

Slå rekordet, den som vill och kan ! Ingen har slagit det, sedan 17 år tillbaka – seglande katamaraner kan gå mycket fortare, jag vet – men roendes lär få kunna göra det, i alla fall..

”Står jag och pratar ? Nej, RO, ERA SATAR – släng flaskan åt hels vite, Hej !”

En svensk kung – kanske ni själva vet vilken – lär ha haft valspråket ”Folkets kärlek – min belöning”. Så säger dock inte jag, för jag har aldrig någonsin varit uppskattad i vida kretsar, men om Skeppet Vidfamne i Göteborg – en av mycket få seglande Knarrar i Världen – undantaget Ottar från Danmark, och Anund från Västerås, salig i åmninnelse -nu kunde tala, tror jag att dess handbilade brädor kunde säga samma sak. Jag ska inte säga var hon ligger eller har sin hemmahamn i Göta Älvs dal, av fruktan för attentat och vandalism av alla de slag, som nu också tyvärr blir vanligare och vanligare, också för oss träbåtsvänner. Eliten har aldrig gillat oss, varken den politiska eliten i det här landet eller kultureliten. Man har sett ned på oss, och vi har aldrig haft en enda förbannad krona i ”kulturbidrag” som diverse kamelryttare eller mens-konstnärinnor.

Ingen sjöräddning och inget livräddningssällskap har någonsin behövt rycka ut och rädda oss, även om de är frivilliga som vi – och vi har satt en ära i att aldrig tära på vårt samhälles och lands resurser, men nära det istället, utan att orsaka skada eller kostnad.

Så har våra liv förflutit, och så tänker vi fortsätta tills våra dagars slut, när Ulls sköld – Solskölden – slutligen sjunker i de två hav som blev våra egna – Östersjön och Nordsjön. Detta är vårt liv, detta är vår stolthet och vår seger – och ni kan ta er ”prajd” – ni pyntade fjollor till lands – och ränna rakt upp i röven på er själva !

Vad känner DU v-e-r-k-l-i-g stolthet över ? Dina händers verk, vad du åstadkommit eller något annat ??

Sist i raden detta år, eller som trea i eskaderseglingen lär Regin få komma. Hon var fyra mäns verk från början, tror jag mig minnas – en av dem en skicklig smed från Södertälje. Hans namn minns jag dock mycket väl, liksom de andras. Originalbesättningen har bytts ut och skiftats, och Regin är och förblir en däckad båt, som inte avbildar något särskilt Vikingatida original – hon tillhör klass C ovan, enligt den lista jag gjort upp.

Hon tillhör ännu inte någon förening, utan ägs och drivs helt privat, och det är kanske vackrast och bäst så. Århål har hon, vilket är ovanligt på svenska skepp, och de med håar försedda båtar, som gick på floderna genom Gårdarike till Svarta Havet och Miklagård – och ned till det havet har jag också rott och seglat, om än inte hela vägen – fast det ibland nu ter sig som en vacker saga. I en tid när våra runor skall förbjudas, i en tid när vi ser hur sveket frodas och lögnen växer sig stark, återvänder våra tankar till de som gått före oss, de som seglat och rott med oss; och de enda som ändå betytt något, när alla ord har blivit sagda eller skrivna i denna legion av minnen. Mycket ter sig sällsamt, och som en saga – men mer ska vi få förtäljt, om än vi inte täljer någon ”kvarn” ombord på någon toft längre.

Erik ”Tofta” Johansson, från Gotland, minns vi också. En vänlig man, som inte skrädde orden, men som talade ur hjärtat, lika fritt som vi.

Erik Nylén, och ”Krampmacken” – bland det första av Gotlänningarnas byggen.

Alla de skepp och män, som inte seglar mer, utan förblir borta; i denna legion av minnen.

”St Crispian det är idag,
och må den dagen ej gå förbi
från denna dag till Ragnarök
om ej man minns oss då.

Vi få, vi lyckligt få
vi bröder alla
För den som idag med mig
sitt blod sen spiller
ska bli min broder,
hur usel han än vore
ska denna dag befodran ge.

Och fega svin i Sveriges Riksdag,
nu till sängs som vanligt
förbanna skall att de ej var här
och hålla käften sen,
när någon talar
som rott och seglat så med oss
på Crispins och vår segers dag !”

Mellanspel – ”Allt är politik !”

Människan, skrev den hedniske filosofen Aristoteles på sin tid, är ett ”zoon politikon” eller ett politiskt djur. Ett politiskt djur är nu inte alltid samma sak som en politisk vilde, till exempel – men religion, politik och kultur är inga skilda ämnen, som man kan låta uppresa vattentäta skott emellan. Överallt, i alla kulturer, tider och samhällen har det varit så. Och samlas man framför ett Riksdagshus, någonstans, till exempel – så  ÄR det – om inte annat genom den blotta plats man valt för manifestationen – otvivelaktigt en politisk handling. En direkt aktion.

Samlas man framför vårt lands Riksdagshus och väjer man att ha möte just där, så nog tusan är syftet POLITISKT !!

 

Varken media, allmänhet eller fristående kommentatorer, som väljer att inte närvara – som till exempel jag själv – kan inte heller uppfatta det hela på något annat sätt, och det råder inget som helst tvivel, att det är så det hela kommer beskrivas när det väl skett, eller inför eftervärlden.

 

Det går inte att komma ifrån, hur man än vrider eller vänder på det, och den som säger något annat, hycklar bara. Hedendomen i Sverige, till exempel, är i hög grad politisk – och man ska nog heller inte vänta sig något annat, trots att vissa – som vanligt – tydligen har gripits av ”byxångest” i sista minuten, eller beröringsfobi. Och ändå står man inför sitt genombrott på den dagspolitiska scenen – för snart kan det inte döljas eller undvikas längre. Snart står vår spirande lilla folkrörelse inför ett definitivt ställningstagande, varesig vi vill det eller ej. Kom ihåg vad jag skrev igår. Och Hedendomen är också en ”Befrielse-teologi” – ifall ni vet eller ens förstår vad som menas med det ordet…

Jag själv är inte, har inte varit och kommer aldrig någonsin att vara ”opolitisk”. Jag är tvärtom så politisk det alls går att bli – även om jag snart förbereder mig för att byta ämne i den här bloggen ett tag.  I en demokratisk stat går det nämligen vanligen till så, att alla medborgare vanligen får lufta och vädra sina åsikter, ja, till och med vifta med fanor, plakat och visa politiska symboler om de vill – och det enda problem som i så fall är förknippat med det, är vilka symboler man då alls visar – och vad som nu eventuellt skall bedömas som politiskt otillåtet – som man lätt inser – om man alls tänker efter, vill säga.

Den här symbolen, som jag själv visade igår, är vald med mening, uttryckligt uppsåt och omsorg, liksom mitt användande av det fina monumentet ”La Mano” från Katarinavägen i Stockholm, om någon nu skulle undra. Det är snart första maj, förresten – och inte bara Valborg – eller Vanadisblot. Kanhända vet ni också eller minns ni fortfarande vad Första Maj verkligen stod för, på den tiden dess firande i vårt land alls hade aktualitet eller legitimitet. Jag själv är heller ingen ”Påskfirare” till exempel, och jag firar inte något planlöst eller illa förberett ”vårblot” utan att ens veta vad det betyder, särskilt inte på påskdagen. 

Jag kan i och för sig förstå närvaron av Världsreligioner som säger sig förespråka en ”Soter” på grekiska, eller med andra ord en frälsar-gestalt. Ett slags Führer, som i kristendomen. En perfekt gudamänniska, som kräver absolut lydnad – men vad leder sådant till ? Och varför ens fasthålla tanken vid att Führerns död under tortyr skall orsaka någotslags ”rening” eller frälsning, alltså en känsla av välbehag inför denne persons frånfälle, som dessutom ska inträffa på helt olika dagar, varje år… En sådan religion är fullkomligt ologisk… Något sådant kan jag helt enkelt inte tro på alls, men från mitt elektroniska Hlidskjalf ser jag idag helt andra saker…

På bloggen ”Det goda Samhället” som jag refererat till en hel del på sistone skriver idag den åtskilligt mer ärlige, välformulerade och välartikulerade skribenten Patrik Engellau om den sk ”Mångkulturen” i Sverige, kontra Folkhemstanken – samma ämne som jag berörde igår. Han kallar ämnet för dagspolitikens absolut hetaste potatis, och ifrågasätter precis som jag själv starkt, ifall alla kulturer eller religioner verkligen är ”likvärdiga”, trots att deras utövare i och för sig har samma grundläggande rättigheter – men det är en helt annan fråga, förty_

Regeringens proposition 26 år 1975, som enhälligt antogs av riksdagen, brukar kallas mångkulturlagen och hållas för det aktstycke som införde mångkultur i Sverige. Det är inte riktigt sant eftersom staten inte genom lag kan etablera alla jordens kulturer i Sverige.– —

Det luriga med dessa ambitioner är att de bygger på en troligen världsunik föreställning, nämligen att alla kulturer är lika mycket värda. Det är de inte.

Observera att jag inte, inte här i alla fall, ifrågasätter den lika världsunika svenska föreställningen, som finns inskriven i regeringsformen, att alla människor är lika i värde. I alla andra länder (utom Norge) och i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är uppfattningen att människor är lika i värdighet, inte i värde. Men nu talar jag alltså inte om människor utan om kulturer.

Ingen känd lära, ideologi eller internationell traktat stadgar kulturernas lika värde. Det enda undantaget som jag känner till är Prop. 1975:26. Hela tanken att alla kulturer skulle vara lika mycket värda och därför ha samma rätt till statsbidrag, hemspråksundervisning, tolkar och föreningsstöd på svenska skattebetalares bekostnad om de lyckas etablera ett brohuvud på svensk mark är vad jag kan förstå absurd.

Det är inte bara jag som tycker den idén är absurd, utan det tycker alla. Fråga de latinamerikaner som vill ta sig in i USA om de föredrar att leva i den amerikanska kulturen eller om vid närmare eftertanke vill åka hem igen. Fråga en slumpvis utvald svensk på gatan om du kan locka honom att byta den svenska kulturen mot den somaliska. — — Allt vore mycket enklare om man fick säga som det är, till exempel att den svenska kulturen är bättre än de som finns i Mellanöstern. Då skulle vi inte heller behöva vara så otydliga gentemot invandrare – det var ett annat klagomål – om vilka regler som gäller i vårt land. Vi bör sluta skämmas över att vi är bra och i stället utan övermod erkänna detta. Räta på ryggen, svensk.

Så långt herr Engellau. Ifall avslutningen på hans artikel låter kortfattad, så är den rätt i sak. Islamiska Statens ”kultur” i Syrien och Irak var inte ”lika mycket värd” som den svenska, och det är långtifrån likgiltigt, vilken kultur vi väljer att bekänna oss till – det handlar mer än något annat just om en bekännelse, dvs en levande tro och inget annat.

Vår kära kvällstidning Aftonbladet rapporterar just idag liksom av en händelse eller en tillfällighet om den kristna Knutby-sektens barn, och all det lidande de utsattes för, nu när vi ändå talar om vissa Monoteistiska religioner.

Knutby, Knutby – Underbara stad – där de kristna står på rad… Skulle också denna ”kultur” eller ”religion” vara ”likvärdig” med alla andra förkunnelser, tror ni ??

I och för sig är det inte särskilt tydligt varifrån impulsen till kvällstidningens artikelserie kommer, men den baserar sig på de observationer, som den oberoende forskaren Sanja Nilsson,  doktorand i religionsvetenskap vid Högskolan Dalarna och Göteborgs universitet; genomförde åren 2014 till 2017 genom att vistas inuti Knutby-sekten. På ytan skulle allt vara perfekt. Alla påstods vara välkomna, vänliga och bara såå demokratiska. Men sen kom det fram att bakom kulisserna fanns hot, dolda bestraffningar. Föräldrar fråntogs sina barn och utsattes för slumpvis våld om de vägrade, trots att man bara påstod att det rörde sig om ”barnpassning hos grannarna” eller Koranskolor – förlåt jag menar Bibelstudier…

Att separera barn från föräldrar var satt i system. Under 2008 förklarar Waldau att detta med att ha barn är en egoistisk handling då man sätter barnen före Gud. De gifta paren i församlingens högsta ledning förbjuds att ha sex, eftersom Waldau själv ”inte har brudgummen vid sin sida”.

Jämför med IS, och andra mördarsekters metoder. Likheterna torde vara ganska uppenbara, men som tidningen berättar:

Ju närmare Waldau man står i församlingens strikta hierarki, desto större risk att ens barn lämnas över till andra. Föräldrarna är utmattade av allt jobb som församlingen kräver. De har inte tid att läsa läxor med barnen eller göra roliga saker med dem på fritiden. Barnen överlåts till andra vuxna, ofta E, antingen för att straffa föräldrarna eller för att få dem att ägna sig åt Waldaus behov. Ibland flyter de två motiven ihop. — — Överhuvudtaget ges en splittrad bild av obekymrad fasad och en mörk vardag där man när som helst kan bli straffad och utskämd, främst om man råkat misshaga Waldau.

Sektmedlemmarna utsattes småningom för alltmer våld och hot, slag, sparkar och fysiska bestraffningar – som hos IS i öknen. Doktoranden Nilssons uppsats, skildrar alltihop. Även ”Magasinet Paragraf”, en facktidskrift för Jurister, har tagit upp sekten och dess handlande emot enskilda medlemmar – och dess barn-. Är detta verkligen en ”likvärdig” kultur, som hör hemma i Sverige, eller ens i Frikyrkokretsar ?

Man kunde i och för sig förtvivla inför Monoteismen, och sluta att protestera emot dess metoder och yttringar – men inte ens Aftonbladets Inga-Lina Lindquist vill lägga ned sitt motstånd. Hon vet att det finns bot, efter att ha läst avhandlingen från Dalarnas Universitet – och den enda bot som finns, består i att avlägsna de här sekterna, en gång för alla...

Och i ett anfall av underbar klarsyn, skriver hon….

All traumabehandling börjar med så kallad stabilisering av yttre och inre faktorer. Minimikravet för stabilisering är att förövaren är avlägsnad och traumat inte pågående, annars kan man inte behandla. På ren svenska betyder det att offret måste ut och bort från situationen fysiskt.

De här ”kulturerna” eller vad vi nu skall kalla dem för, måste alltså bort rent fysiskt. Man måste avlägsna dem, som så behövs med juridiska tvångsmedel. Man kan inte ha dem inne i landet, inte på den egna kulturens område – och framförallt kan man inte ha en massa förövare som är ”återvändare” eller som ”migrerar” tillbaks till den miljö, där deras offer försöker bygga en ny tillvaro. Det går inte att ha någon ”samexistens” helt enkelt, eller i sin naivitet tro, att något sådant skulle gå att anordna, efter någotslags lagom svensk, socialförvaltningsmässig ”samförståndsmodell”.

Lyckligtvis finns det också andra kloka människor i vårt land, som kommit till liknande slutsatser. En av dem är den här mannen:

Det här är – ifall ni inte är bekant med honom – Tomas Tobé. Moderaternas talesman i rättspolitiska frågor, tillika samma Moderaters främste kandidat inför det stundande EU-valet. Han har gjort sig känd som en varm EU-förespråkare, och en stor fiende till det svenska folkets självständighet. Nu är jag själv inte Moderat, inte på något sätt, och jag delar som ni säkert förstår inte alls den hedervärde Herr Tobés åsikter om EU. Jag har bara tillhört två politiska partier i hela mitt liv, och det säger jag utan omsvep. Det är Folkpartiet samt – på den tiden de alls var värda något – Socialdemokraterna. Men – alltväl ! – Herr Tobé skall enligt Statstelevisionen idag ha framlagt ett förslag om att alla Statsbidrag till extrema religiösa samfund i hela EU genast måste upphöra – särskilt om de kommer ifrån länder utanför EU, eller kulturer som inte hör hemma i Europa, även om herr Tobé inte säger det sista så att någon hör…

(M) har heller inte preciserat exakt vilka religioner det skulle röra sig om, eller nämnt någon särskild religion eller något speciellt samfund vid namn, men det här är ändå exakt vad jag själv sagt och hävdat i många år. Nu är jag en svuren motståndare till allt vad EU heter, som alla vet, och jag kommer därför sannolikt bojkotta hela denna skendemokratiska fars, men om Tomas Tobé gör allvar av vad han faktiskt säger och föreslår, har han min uppriktiga beundran; och det gäller också de nödvändiga förslag om säkerhetspolitiken, som är huvudsumman av det moderata förslaget enligt SvD. 

Knutby-sekten och därmed jämförbara kristna samfund, Katolska Kyrkan, ”Studieförbundet Ibn Rushd” och därmed jämförbara islamistiska organisationer, inklusive IS och dess ”oskyldiga barn”, ”ensamkommande återvändare”, fornsedare och annan bråte kan inte, skall inte och bör inte få några statsbidrag överhuvudtaget, och det gäller oberoende av vilka religioner eller kulturer vi nu ens talar om – för uppenbart har de inte alls ”samma värde” – och det är hela summan av resonemanget…

Thomas Tobés resonemang liknar också påtagligt de lagar, som Vladimir Putin för några år sedan införde i Ryssland, och som går ut på att ”utländska agenter” eller rättare sagt aktörer inte får ge bidrag till direkt anti-demokratiska rörelser, som försöker etablera sig på ryskt territorium, eller allehanda ”Moské-sponsring” och sektetablering utifrån, likt den katolska våg, som från Polen mfl länder väller över Sverige. Sådant ligger inte i Rysslands intresse, nämligen – eftersom just Folkhemstanken – Ryssland som ett hem för det ryska folket, ja – men inga andra folk ! – där faktiskt lever i högsta välmåga – vilket är en realistisk, om än för vissa hård tanke…

Nej, inte heller alla polyteistiska samfund har ”samma värde” – tyvärr…

Från Tidningen ”Dagens Juridik” berättas det just idag av alla dagar om hur en viss ”Mollgan” Johanssons förslag om en särskild lag emot Blåljussabotage fullständigt dömts ut och ”sågats” av Lagrådets experter – som fortfarande utgör landets högsta samlade juridiska expertis…

Detta är kanske ingen nyhet, precis.

Lagrådet konstaterade redan för nästan ett år sedan att alla anständiga gränser för vad som är juridiskt acceptabelt passerats av Regeringen Löfvén, inför den sk ”Gymnasielagens” tillkomst. Det går inte, konstaterade man då, att tvinga svenska folket att betala gratis gymnasieutbildning åt sk ”ensamkommande”, eller tiotusentals ”migranter” av helt okänd härkomst och ålder, som på illegal väg tagit sig in i landet, och nu likt snyltgäster uppehåller sig här. De kan inte ”bjudas” på fria körkort, fria bostäder, fri utbildning eller något annat, eftersom detta inte alls står i överensstämmelse med internationell rätt, och de har ingen som helst anledning att kräva detta av det svenska folket.

Vi har sett hur mönstret hela tiden upprepas, igen och igen och igen. Varje gång lägger Regeringen Löfvén fram illa genomtänkta,dåligt genomarbetade och underhaltigt utredda lagförslag, som blir rena ”stolpskott” i juridikens underbara värld. Varje gång finner Lagrådet, att det rör sig om politiska floskler, som är praktiskt ogenomförbara, och som poliser, åklagare och domstolar inte kan rätta sig efter eller ta hänsyn till, eftersom vad man vill införa strider emot det sunda förnuftet, eller om inte emot det, så emot redan existerande lagar, lagrum och brottsrubriceringar.

Den här gången säger Lagrådet, att regeringens tal om ”blåljussabotage” är fullständigt nonsens, och att ingen lag rimligtvis kan heta så, eftersom det inte är klart definierat ens vad ett sådant brott skulle innebära.

Tänk er nu – goda medborgare (för det är ni väl ?) följande situation: En person ”dubbelparkerar” på öppen gata, och hindrar därmed ambulans och brandkår från att komma fram till ett brinnande hus, som några ”migranter” av en händelse råkat tända eld på, oavsett om där nu föreligger något egentligt uppsåt (Dolus eller Culpa ??) eller ej… På grund av detta dör ett flertal personer inne i det brinnande huset, några av dem också ”migranter”.

Föreligger då ”sabotage” eller inte ?

Den ”dubbelparkerande” har kanske gått ifrån platsen, och förstår inte vilka konsekvenser detta handlande kan få, lika lite som vissa ”husvagns-semestrande” grupper i Sverige inte förstår vad en skogsbrand innebär, och vilka extremt allvarliga konsekvenser just skogsbränder kan få för hela det svenska samhället, inte minst på grund av Regeringen Löfvéns ständiga felprioriteringar vad gäller räddningstjänst och brandflyg. Är då dessa personer också ”blåljussabotörer” eller ej ?

Lagrådet påpekar också att Regeringen bara tänker sig en enda påföljd, dvs fängelse – och till och med livstid, vilket i svensk rättvisa bara används för särskilt kvalificerade brott. Nu klumpar och klantar regeringen till det igen, och blandar samman hela straffskalan och påföljdssystemet på ett uppenbart oriktigt sätt, så att ingen kan se den minsta skillnad mellan ”grovt” eller ”uppsåtligt” brott eller ”oaktsamhet” respektive ”vållande” längre. De mer juridiskt bildade bland er minns kanske, vad sk ”vållande-problematik” innebär, och det är en central fråga också vad gäller andra av vår Justitieministers och hela (S)-regeringens undermånliga lagar och ödesdigra beslut.

Säger er namnen Julian Assange (Ass och Ange – det hör liksom ihop.. Man kan alltid försöka att ”stämma häcken” av folk…) respektive Jean Claude Arnault någonting ?

Vad var det nu dessa herrar anklagades för, och kan man alls påstå att någon rättvisa skulle ha skipats där, även om vi kanske inte ska kommentera enskilda fall….??

I fallet Julian Assage anklagades denne för att ha spräckt en kondom inuti Anna Ardin, en av den svenska ”Hängbröstvänsterns” och den (S)ledda nomenklaturans ledande namn. Detta skulle – enligt polisförhör – som är offentliga och finns på nätet – vara exakt detsamma som våldtäkt, och bestraffas som så – även om det inte precis är ovanligt, att kondomer går sönder. Vem som i själva verket haft sönder den famösa kådisen, går heller inte att fastställa eller bevisa alls. Ord står emot ord i det fallet, liksom vad gäller mycket annat. Det är också allmänt känt, att samma Anna Ardin – i närvaro av den likaledes famösa eller ökända ”Enköpingskvinnan” setts grovhångla med samma Julian Assange på en trädgårdsfest, dagen efter den påstådda våldtäkten. Detta skulle ha tillgått så, att Mister Assange skulle ha tafsat Fröken Ardin på brösten, upprepade gånger, utan att trovärdiga vittnen, som det fanns minst fem-sex stycken av, blivit särskilt illa berörda av detta beteende, eller däri funnit något särskilt anmärkningsvärt…

Ok, Mr Assange kanske inte är någon gentleman (gentlemen läser inte andras brev, som bekant !) – det får vi ändå medge – men hurpass vanligt är det att en kvinna går ut och grovhånglar med en påstådd våldtäktsman, blotta dagen efter att denna påstådda våldtäkt skulle ha ägt rum – och med en man som hon knappt känner, som inte utövar det minsta inflytande eller påtryckningar på henne, utan som hon fredligt ”håller handen” med – som ett sk ”one night stand” – av egen fri vilja. Och för detta oerhörda såkallade ”brott” har nu samme Julian Assange jagats av den svenska rättvisan i minst åtta år, och man reser fortfarande krav på hans snara utlämning till Sverige – i samma mål…

Verkar detta alls som rättvisa ? – oavsett om rättvisa och juridik nu inte hör ihop, som min gamle far sa – på den tid han fortfarande levde.

”Brottet” eller kondom-spräckandet som Assange skulle ha begått, preskriberas för övrigt 2020 – och trots den berömda ”feministiska utrikespolitik” Löfvén-regeringen påstår att den står för, har just denna politik inte åstadkommit någonting alls, under alla år som gått. Och varför är det såhär – jo – Regeringen Löfvén har macklat med preskriptionstiderna, och ändrat dem – tagit bort det tidigare brottet ”Våldförande” och infört sina egna – uppenbart icke-fungerande – lagar… allt allt allt i sexväg ska nu räknas som ”våldtäkt” nämligen – och det finns inga andra brottsrubriceringar, påföljder eller straffsatser att ta till – med groteska konsekvenser för både offer och förövare – som vi alla kan se…

Minns ni förresten den här skojfriske lille krabaten ?

Arif Moradi heter han. Här skakar han förresten hand med Sveriges egen Statsminister, som tydligt framgår av bilden. Unge Herr Moradis efternamn, ålder, härkomst och civilstånd har visat sig vara åtskilligt oklara, och han har bevisligen ändrat sitt efternamn minst en gång – men just han skulle på order av den lokala (S) nomenklaturan i den vackra staden Söderköping bli ”Ungdomens Ledare” i Sverige – och dessutom ”Representant för de ensamkommande” fick vi höra…

Men vad gjorde unge herr Moradi på konfirmationslögret i Norrland, där han tvingade ned en svensk 13-åring på golvet, höll fast henne och satt sig grensle över henne, förutom andra sexuella handlingar av likartat slag – vilket framgår av tingsrättsdomen…Hur kunde det komma sig, att unge Herr Moradi kunde konvertera till kristendomen, så hastigt och lustigt, och att han ibland angett sin ålder till 19 år, ibland 18 – och sedan skulle vara ”ungdomens ledare” – likt på sin tid Baldur von Schirach…

Självfallet var han inte skyldig till våldtäkt, som Mr Assange eller Herr Arnault.  Det framgår ju också av tingsrättens dom, som listar så många förmildrande omständigheter i fallet med den svenska 13-åringen.

Moradi fick bara ett straff för ofredande – just den brottsrubriceringen har regeringen inte hunnit avskaffa ännu, i sin sant feministiska världsförbättrar-iver

Nomenklaturan har ju så bestämt, unser Führer denkt für uns, wir aber folgt den Führer !

Nomeklaturan kan inte göra fel, sägs det – trots att ”opolitiska” – eller är det opålitliga – samfund börjat protestera…

Alla kulturer och alla personer är inte ”likvärdiga” som sagt, och har inte alls ”samma värde” även om de i och för sig måste ha samma rättigheter, och skall vara lika inför lagen… och det var summan av dagens ”summering”

 

Ny tveksam ABC-bok om Nordisk Mytologi ser dagens ljus.

Så har det hänt igen. Förlaget ”Historiska Media” har satt en okunnig amatör på ett ämne som borde ha förtjänat en verklig expert, och inte brödskribenter. ”Skaraborgs Allehanda” och DAST Magasin ska ha uttalat sig berömmande om ”Nordisk Mytologi från A till Ö” men för egen del stämmer jag inte in i jubelkören. Det stora förlaget har snott ”Ideell Kulturkamps” koncept rakt av, och själv använt det tema som användes av Henrik Andersson i hans egen bok ”Våra Gudamakter” som också är ytterst kortfattad, men bättre och sakligare hållen, inte minst därför att den inte är skriven ur en kristen och pejorativ synvikel..

120 kronor för vederhäftig information…om än kortfattad…

 

Egentligen är det gaska snuskigt och sunkigt gjort av ett stort och etablerat förlag att rakt fram stjäla ett tema och ett upplägg som andra redan gjort något bättre utav, även om teman för bokutgivning inte faller under svenska patentlagar. Hursomhelst rekommenderar jag ingen att lösa nedanstående bok obesett – Jag ska själv gärna ta del av den vid tillfälle, men konceptet är inte unikt, och fyller heller inte alls ”ett tomrum i den svenska bokfloran” som förlaget självberömmande och uppblåst skriver i sin egen pressrelease…

269 kronor för den här ? Det FINNS bättre och billigare alternativ på antikvariat…

 

”Historiska Media” har fel i sak, därför att upplägget känns igen också från andra verk, som bättre beskriver själva ämnet. Redan år 1981  utgav Satens Historiska Museum i Stockholm ”Vikingatidens ABC” vilken innehöll inte bara kortfattad information om mytologins viktigaste gestalter, utan också mycket om arkeologi och historia. Boken säljs inte länge av historiska, men som antikvarisk betingar den ett pris under femtiolappen, vilket är mycket bättre som investering, inte minst pga den mängd fakta man får.

En bättre, utförligare och kärnfullare bok i Asatrons anda. ”Historiska Media” har till och med ”plankat” omslagets färg och layout… Svinaktigt på min ära – Oink Oink and Sure’ Nöff – need I say more ?

 

Åke Ohlmarks ”Fornnordisk Ordbok” som utgetts i inte mindre än tre olika upplagor – efter författarens död till och med som ”fornnordiskt lexikon” kan nuförtiden köpas på antikvariska sajter för runt 100 SEK, och är en mångdubbelt bättre investering, även den – själv är jag tveksam till allehanda nya ”potboilers” eller verk av författare och redaktörer som är helt obevandrade inom ämnet Asatro, även om jag väl också kunde ha sagt något i stil med en viss Ordförande Maos: ”Låt tusen blommor blomma !” eller något ditåt…

”En svala gör ingen sommar” säger ett gammalt svenskt ordspråk, och enligt ett hedniskt uttalande från den romerska antiken, bör man ta sig i mycket stor akt för människor, som bara tror på en enda bok – särskilt om denna bok råkar vara Bibeln eller Koranen…

Visst ska ”Historiska Media” ha sig en eloge för sitt senaste verk – och kanhända har jag helt missbedömt det – men en enda bok lär inte bli någon kulturrevolution, ens i det lilla formatet…

Så – låt oss utge fler böcker. Låt oss översätta Eddan exakt, och inte på Lars Lönnroths vis. Låt oss studera skalderna, sagorna och myterna – utan att förvrida dem. Låt oss inte förbjuda några runor, men låt oss strunta i Regeringen. Låt oss inte Rotha i Lönn. Låt oss inte böjas, lidande och svaga. Vår tid kommer. Vårt folk ska vakna, vår tid ska komma. Vid slutet, står segern…

SVD och RAÄ

SvD, eller Svenska Dagbladet publicerar idag ett mycket sakligt, men något kortfattat inlägg om den svenska kulturpolitiken, eller rättare sagt avsaknaden av den. Sällan eller aldrig har väl denna borgerliga tidning kundgjort så många ”halvkvädna visor” i en och samma artikel. Fokus för tidningens uppmärksamhet är RAÄ eller Riksantikvarieämbetet, en myndighet som enligt SvD är behäftad med klara problem.

Alltsammans började redan under förra mandatperioden, då en fanatisk Sverigehatare vid namn Alice Bah Kuncke (Mp) hade fått för sig att det svenska kulturarvet skulle nedmonteras och förstöras för alltid. Tidningen nämner inte hur denna misslyckandets minister beordrade förstörelsen av hundratals Torshammarringar från Stockholms norra förorter – ett ämne som SvD var först med att ta upp, även om facktidskrifter som ”Arkeologforum” och jag själv inte var sena att reagera emot vansinnet, precis som flera andra. Istället påpekar man bara hur våra närmaste grannländer reagerat över hur den Nordiska kulturen förstörs, eftersom ju också Danmark, Norge och Island lider oersättlig skada av vad Regeringen Löfvén håller på med. Till och med ”Kristeligt Dagblad” i Danmark reagerade, anno 2017, säger SvD:s skribent Elisabeth Andersson.

Vi vet alla också hur vansinnet i Löfvén-Regeringen fortsatte denna mandatperiod, med krav på förbud emot runor och trakasserier av etniskt svenska medborgare. SvD:s Anderssonska vågar inte andas en enda rad om problemet, trots att hon mycket väl borde känna till det. Däremot insinuerar hon att RAÄ idag blivit en myndighet med mycket stora problem, och flera ärenden hos Arbetsmiljöverket – Arbetsmiljön inuti RAÄ har nämligen blivit förkvävd av all politisk styrning, de anställda är rädda och vantrivs, och minst en hög chef i RAÄ har agerat på ett mycket olämpligt sätt emot sina egna anställda, och missbrukat sin egen ställning, samtidigt som den traditionella kulturminnesvårdens uppgifter, som vård av Runstenar och Byggnader, helt nedprioriterats – allt enligt vad SvD avslöjar idag.

Skogsbrukets skövling av fornminnen, som bronsåldersboplatser, rösen och gravhögar samt mindre påtagliga lämningar som stensträngar tas inte upp i artikeln, men man vågar i alla fall nämna de växande problemen med städernas försvinnande kulturmiljö, och hur byggnadsvården försummas.

Hur ska RAÄ i framtiden alls kunna hävda Kullturminnesvårdens intressen, när till och med enskilda runor förbjuds enligt en fullkomligt inkompetent Justitieministers misslyckade lagförslag ? Förstår inte RAÄ att vad Morgan Johansson håller på med går tvärtemot all kulturminnesvård och svensk kultur överhuvudtaget, och varför gör man som Sektorsmyndighet ingenting åt saken ?

Se där en fråga, som Svenska Dagbladet inte vågade behandla, och inte vågade ta upp…

Tidningens analys må vara riktig. RÄA:s ledning fungerar inte längre som den borde, och RAÄ har svikit sitt ansvar som sektorsmyndighet, inte minst emot det svenska folket. Det är tid för en genomgripande reform, helt enkelt, och dags att göra rent hus med de Sverigefientliga krafter, som redan är framme och tassar på kulturpolitikens område..