Årskrönika – Hur Runkampen blev årets viktigaste händelse år 2019

Årskrönikorna fortsätter hagla därute, i brist på snö över Mellansverige. Medialandskapet fylls av dem, och av sedvanliga taffligheter och tarvligheter, men för tillfället bryr jag mig inte, upptagen som jag är med annat under denna ledighet. Under det år som gått har den här bloggen hart när blivit landet enda och mest spridda Asatrogna nyhetsbevakningstjänst, med ibland så mycket som fyra inlägg på 2000 ord eller mer skrivna om dagen, varje dag, vecka och månad.

”Nothing changes on new year’s day” sjäng en gång en gammal synthgrupp benämnd U2 i en låttext – och jag själv skulle kunna säga detsamma. ”I will begin again” lyder en annan textrad från samma källa, och jag kan instämma i även den. Under 2019 blev hedendomen i Sverige politisk, och Asatron lanserades som ett fullvärdigt religiöst alternativ. Så, anser jag, kan man sammanfatta årets viktigaste händelser. Kanhända ville alla vi Asatrogna inte bli politiska, visserligen, men vi har tvingats till det av den tid och den regering som säger sig vara vår, och som fortfarande vill styra och ställa här i Sverige, trots att den saknar allt parlamentariskt mandat, och inte företräder folkflertalets åsikter.

Numera är de flesta av oss helt klart emot Regeringen Löfvén, och vi ser nog gärna att den avgår, vilket vi inte är ensamma om. Misstroendevotum har som bekant utlösts i Riksdagen under hösten, och den politiska kartan har ritats om ute i landet, även ibland vanligt folk – därom torde vi alla vara ense.

Det började sommaren 2018, med mycket märkliga uttalanden från Morgan ”Mollgan” Johansson, den lille fähund som säger sig vara landets Justititeminister. Ex Cathedra och under ett tal i Almedalen utanför Visby började han plötsligt babbla osammanhängande om ett totalförbud emot Runskrift. Särskilt Tyr-runan och Odal-runan väckte hans vrede, och skulle drabbas av straff och förbud. Detta skedde i en situation med ökande våldsbrott, sprängningar, sk ”skjutningar” (eller rättare sagt mordförsök och mord – i media vågar man ju inte längre kalla saker för dess rätta namn, men försöker släta över med hartassen) och en våldsspiral över hela Sverige, huvudsakligen utlöst av utländska kriminella, som aldrig bort vara här och aldrig borde ha släppts in i landet. Var ett ”runförbud” överhuvudtaget då rätt prioritet, särskilt eftersom det verkade vara tillkommet med det enda syftet att politiskt brännmärka och straffa svensk Socialdemokratis egna motståndarre, genom att få stämplat dem som ”nazister” bara därför att de använde runor, och försökte skydda det svenska Kulturarvet.

Vi vet alla vad som hände sedan. Jag själv var den förste att uppmärksamma problemet, och det skedde här på denna blogg. Långt senare började också Nordiska Asa Samfundet, eller NAS – som nu har över 1500 medlemmar – utlösa sin egen ”runkamp”. En namninsamling startades, som på kort tid samlade över 5000 personer, vilket är det antal som brukar krävas för att utlösa en kommunal folkomröstning, Samtidigt vädjade experter, gamla Justitieråd, Lagrådet och till slut också en Statlig Utredning i SOU-serien, företrädd av en väl meriterad domare från Göta Hovrätt till ministern, och alla inblandade kunde konstatera att vad Ministern sagt för det första var ogenomförbart, eftersom det väsentligt skulle skada inte bara kulturarvet utan också begränsa yttrandefriheten i vårt land, och att den föreslagna lagen ändå var fullkomligt onödig, eftersom eventuella extremisters missbruk av runorna och andra av Asatrons symboler faktiskt kunde bestraffas vid behov, genom lagar och förordningar som redan gällde – exempelvis paragrafer om förargelseväckande beteende och annat sådant.

För en gångs skull tänker jag inte ger er länkar till det hela – jag förutsätter att ni själv är tillräckligt skickliga i källkritik ändå – men alla kan vi enas om det faktum att NAS med eller emot sin egen vilja faktiskt BLEV en politisk organisation, när den för det första organiserade namninsamlingar och publicerade flera politiska upprop, som fortfarande finns kvar på dess hemsida, och för det tredje i maj månad detta år organiserade en demonstration utanför Riksdagshuset och på mynttorget i Stockholm – man kan gärna inte bli mer politisk än så. Jag skulle nämligen vilja påstå, att organiserar man en offentlig demonstration utanför ett nationellt parlament, så är det en politisk händelse i sig, likaså om man på en hel rörelses vägnar överlämnar en officiell skrivelse till en av landets Ministrar, vilket är vad NAS talesman Stenar Sonnevang och en del andra faktiskt gjorde.

Detta är nu historia, och historien går inte att förneka. Som vi vet, blev det inget Runförbud. Lagförslaget föll platt till marken, och Morgan ”Mollgan” Johansson har hela hösten babblat vidare om andra saker, som att han skulle ”jaga de kriminella i Malmö till Världens ände” samtidigt som vår Statsminister ställt sig upp och beklagat att ”Vi såg inte detta komma”… därmed syftande både på brottsutvecklingen, det upplösta samhällskontraktet och Regeringens misslyckade politik i övrigt.

Det underliga i sammanhanget är dock, att ”Mollgan” själv inte gjort avbön för sin misslyckade lag – en av flera försök till ny jurisprudens som lagrådet stoppat det senaste året – och gjort avbön för alla sina dumheter. Han skulle mycket väl kunnat hänvisa till den aktuella utredningen, att nya fakta i sakområdet framkommit, som han – i egenskap av Minister – kanske inte kände till, eller försiktigt kommenterat att situationen nu faktiskt ändrat sig, och att helt andra frågor inom hans sakområde nu har högre prioritet, som till exempel att spåra upp de sju försvunna tjänstepistoler och en stor mängd hålspetsammunition, som försvunnit från hans eget Regeringskansli..

Så skulle ju en svensk politiker mycket väl ställa sig upp och säga, inte minst därför att det brukar vara en inrotad vana, och en sak som hänt många gånger förut.

Men nej, men nej !

Inte ett enda ord i media har blivit skrivet om runförbudets återtagande, och lagförslagets totala kollaps. Nu – vid årsskiftet 2020 – har frågan faktiskt blivit inaktuell, och överspelad av den rådande utvecklingen i landet. Den folkliga protesten lyckades, och den aktion som jag själv och andra med mig satt igång och hela tiden arbetat för, fick ett lyckligt slut.

Frågan om Birkas bevarande, ett slut på skövlingen av Gamla Uppsala – en plats som är viktig för all världens Asaroende och inte bara de i Sverige – och andra bevarandefrågor fortsätter att vara politiskt intressanta, och de kräver oundgängligen också, att NAS fortsätter att arbeta politiskt och yttra sig i den politiska debatten, också när jag själv inte gör det.

Det är också att märka, att de mindre än hundra personer, som säger sig omfatta något de kallar ”forn sed” – men som mest kommit att förknippas med drogmissbruk och annat som vi seriösa hedningar inte vill knytas till och inte ställer upp på, exempelvis blodsoffer och annat sådant – inte med en enda gest, inte med en enda rörelse protesterat emot Runförbudet, utan varit helt frånvarande i den kampen. Istället har de allesammans fortsatt att uppföra sig renodlat destruktivt, med sina krav på en homosexualisering av Torshammaren och andra fullkomligt idiotiska påhitt, som inte har det minsta med Asatro eller Nordisk Hedendom att göra, och som man bara kan betacka sig för, avsky och ta avstånd ifrån.

Torshammaren är liksom runorna en viktig religiös symbol, som i likhet med andra religiösa symboler inte får skändas eller missbrukas. Allt annat är faktiskt ”förargelseväckande beteende” och kan straffas enligt gällande lag..

Kampen emot ”fornsedarna” och allt vad de står för, måste fortsätta närhelst de överhuvudtaget visar sig i offentlighetens ljus, även nästa år. Och Hedendomen måste våga ”ta plats” och yttra sig i det sönderfallande och ruinerade ”Folkhemmet” – om Asatron alls skall kunna växa och frodas. Den kampen är viktig, och måst föras även av enskilda debattörer som jag, inte bara av enstaka intresseorganisationer med som mest ungefär 1500 medlemmar – för vi behöver organisera oss och växa mycket mer än så, upp till den nivå runt 3000 personer och över som redan finns på Island, och kanske också i andra av de nordiska länderna som Danmark, vårt närmaste grannland.

Kampen går vidare, även nästa år och därefter nästa. ”Hedniska Tankar” kommer att fortsätta vara den ideologiska spjutspets, som direkt verkar emot och tar upp striden med Monoteisterna. Vårt mål är oförändrat. Kristendom och Islam skall ut ur Sverige, och varken religionsfriheten eller det sekulära samhället är någon självmordspakt. Vi har rätt att försvara oss emot de dunkla krafter, som vill vår egen undergång, och vi har Tors kraft och de övriga makterna på vår sida.

Vid slutet, står segern !

Sällan når vi svenskar henne förr, men via tron på oss själva och den kultur vi försvarar, kommer vi slutligen att segra.

En liten saga till Nyåret: Ond, Värre och Värst – samt den stora Julskinkan…

Nu en liten Julsaga, fritt återberättad av mig efter Axel Ulrik Bååts ”Nordmannaskämt” som jag citerat även i sagan om Håkon Jarl och Torleif Jarlaskald, om ni är goda nog till att minnas den.

En gång i Danmarks Rike levde tre stora tjuvar i en skog. Och deras namn var Ond, Värre och Värst. För dessa namn gjorde de också skäl, för de rånade och levde om; och de byggde sig en stuga i skogen och samlade där ihop all den mat och de dyrbarheter de rövat. När de länge och väl hade fört ett sådant liv i många år, vände sig Ond till sina bröder och sa till dem som så:

”Det liv som vi lever här roar mig föga längre, och jag tror att man inte med orätt skulle kalla oss för det största och argaste avskum, som någonsin funnits i landet. Därför vill jag nu söka min föda och utkomst på annat sätt, och jag råder er till att göra som jag, ifall ni vill leva länge.” De svarade honom att han för dem gärna kunde dra så långt, som vägen räckte och ännu mera.

”Det tänker jag också göra,” sa Ond, ”men träffas vi mer, så råder jag er att inte förtreta mig, sedan jag nu skilts från ert sällskap. Jag tänker då inte lägga fingrarna emellan, om ni skulle försöka några tjuvstreck emot just mig.”

Därmed tog Ond farväl, och så drog han raka vägen fram genom skogarna, tills att han kom till fast bygd. Där såg han en stor och präktig gård, och i den bodde en änka. Hon tog emot honom med vänligt och öppet sinne.

Han stannade där över natten, och morgonen därefter frågade hon, om han ville stanna och vila sig. Det hade han inget emot. Ond gick sedan och såg vad gårdsfolket hade för sysslor, och när så tarvades tog han själv tag i dem, och gjorde en karls nytta. Änkan märkte snart, att han hade gott handlag och var flink i vändningarna. Nästa dag bad hon honom att stanna kvar i en hel vecka, så att han under tiden kunde tänka på vart han skulle fara härnäst. Han stannade på gården och var så rask och duglig i sysslorna, så att änkan tyckte, att han nog gör skäl för den mat, han får. Och när veckan är ute, sade hon till honom:

“Många dagar har du icke varit här, men det kan jag se, att jag gärna har dig kvar vintern över, så vida du icke själv har något bättre i tankarna. Sedan kan vi fram på våren komma vidare överens.“

Han gick villigt in på hennes anbud. Och han tog nu hand om gårdens skötsel med så mycken omtanke och kraft, att änkan gott kunde få sitta vid sin spinnrock hela dagen. Och som tiden lider, fatta de tycke för varandra allt mer och mer, och innan året är ute, är de gifta. Så har nu Ond blivit en ärlig bonde. Han står sig gott och sämjes väl med alla sina grannar där i bygden.

Det är nu att förtälja, att Ond hade ett stort gödsvin, och det slaktade han om hösten. Den ena fläsksidan styckades, den andra hängde Ond bonde upp på en krok invid en glugg i stugan, där han plägade sova. Fläsksidan var så tung, att den var en god mansbörda. Samma dag skulle Ond fara bort för ett dygn. Han säger då till sin hustru:

“Hända kan, att hit kommer gäster i kväll. Ha då ögo­ nen med dig och hör väl efter, så att du sedan kan tala om för mig, hur de se ut och vad de säger om det, som de få se här i huset; ty somliga gäster kan vara rätt nyfikna, när husbonden själv inte är hemma.“ Ond for sin väg, och det gick, som han trodde, ty samma afton kom två vandringsmän och bad att få vara där över natten.

Hustrun tog vänligt emot dem och gav dem god undfägnad. När de nu sitter där om kvällen och dricker sitt öl framför eldbrasan, så tittar den ene gästen sig noga om­ kring, och särskilt ser han dit, där den stora fläsksidan hänger på sin krok, så nära invid gluggen, att man kan nå den utifrån. En stund bligar han på den och skönjer väl, hur tjock och fet den är. Och sedan stryker han sig med handen om hakan och mumlar för sig själv:

“Den ska ner, den ska ner!“ Nästa morgon bröt gästerna upp. Och fram på dagen kom Ond bonde hem och spörjer hustrun, om något märk­ligt har timat. Hon talar om, att hon haft gäster, huru de såg ut och had den ene hade sagt. Då svarar Ond: “De där gästerna känner jag till, och jag vet, att den digra fläsksidan icke är riktigt säker, där hon hänger. Men vi har ju under vår säng en lucka ned till källaren; där ska vi lägga fläsksidan.“ De gjorde så och gick till vila. Man kan nog veta, att inte var några andra än Värre och Värst. Och Värre tänkte ivrigt på, att den där fläsksidan skulle vara god att ha.

Därför gav han sig åstad från sin stuga samma kväll och kom fram till gården, en stund sedan folket somnat. Han klev upp till gluggen, där han hade sett fläsk­sidan, och sträckte in handen, men ingenting fick han för det, ty fläsket var borta. Då blir han vred och svär på, att icke skall den bon­den slippa honom så lätt. Han hittar nu på att lirka upp dörren till fähuset. Detta låg under samma tak i samma långhus och alldeles intill det rum,  där Ond och hans hustru sov, så att däremellan endast var en vägg med dörr på.

Värre går in i fähuset, löser kreaturen från deras bås och knyter ihop dem vid svansarna, två och två. Och nu börjar korna att streta och stampa och rycka och råma, så att Ond vaknar och spörjer sin hustru, vad i all världen kunde gå åt deras kor. Det vet hon icke mera än han, men bägge tycker, att det är bäst att se efter, vad som står på.

Ond stiger upp, kastar på sig en kappa och går genom den inre dörren ut i fähuset. Där finner han allt i en röra, och det tager en god stund för honom att reda ut villervallan och få allt i lag igen.Men så snart Värre hör, att bonden har stigit upp och kommer ut i fähuset, så smyger han sig ut genom den yttre dörren.  Sedan går han fram på gården och in i manbygnaden till bondens kvinna samt låtsar, som han vore bonden själv. Då kom det honom väl till pass, att han många gånger förut övat sig att tala likt vem han ville.

“Inte vet jag“, säger han till kvinnan, “vad det kan vara för en illfundig bov, som har kommit in i vårt fähus och släppt lös alla korna och knutit ihop svansarna på dem, så att de nu har sparkat ned bås och allt. Men jag kan nog tänka“, tillägger han, “att det där skalkstrecket är gjort för att hämnas på mig, för det jag tog fläsksidan bort ifrån kro­ken. Men nu skall jag i stället gömma den så mycket bättre. Ahå ja, män! Kan du tänka dig: jag har blifvit så trött och yr i huvudet af allt det där bråket inne i fähuset, att nu minns jag alls inte, har vi lade fläsksidan igår.“

“Att du icke mins det“, svarar hustrun; “vi gömde den ju här innanför luckan under sängen.“

“Ja, visst ja“, säger han, “men det är inte säkert nog; res på dig genast, så skall jag söka reda på ett bättre göm­ställe.“

Hon stiger upp, och Värre var inte sen att välta undan sängkläderna, lyfta upp luckan och ta bort fläsksidan. Han ber kvinnan lägga allt till rätta efter sig, går ut ur huset, tar fläsksidan på ryggen och lunkar åstad till sin stuga i skogen. En stund efteråt kommer Ond bonde farande in i rummet och brummar över den arge skalk, som ofredat hans fähus. Och detta säger han nära nog med samma ord, som Värre hade talat förut. “Ja, det där sade du mig ju nyss“, säger hustrun. “Sade jag det nyss?“ frågar Ond. “Jo“, svarar hon, “när du var härinne och tog bort fläsk­sidan för att gömma den på ett säkrare ställe.“

“Jaså, fläsksidan“, säger han, “nu förstår jag, hur det hänger i hop — men inte är det slut med denna leken än.“ Han klär sig, så fort han förmår, och löper från gården in i skogen.
Det fans två gångstigar från gården till tjuvarnas stuga. Den ena var längre men lättare att fara, och denna väg tog Ond bonde. Det går raskt undan för honom, lös och ledig som han är, och han hinner fram till tjuvstugan förr än Värre, ty dennes väg var svår, och bördan var tung, och karlen var fet. Ond går nu fram på gångstigen emot honom, och när de möts där i mörkret, tager han till samma list, som Värre haft förut. Han låtsar sig vara Värst och talar med dennes röst.

“Käre vän“, säger han, “jag var så orolig för, hur det skulle gå dig, att jag inte kunde sova. Men du har ju gjort en vacker fångst. Nu är du väl också satans trött, och det är då alls icke för mycket, om jag tar och bär det här fläsket, så långt som det är kvar av vägen. Sätt dig nu ned och pusta en stund!“

“Det skulle icke vara så galet“, säger Värre, “ty jag är alldeles lam i axlarna“, och så lämnar han ifrån sig sin börda. Ond bonde gifver sig genast åstad; och när han gått ett litet stycke, viker han av in på den andra gångstigen och skyndar sig hemåt.

Länge dröjer det inte, förrän Värre är uthvilad och går fram till stugan. Han hoppas, att hans stallbroder Värst redan satt grytan på elden; men så är det visst inte, ty där ligger Värst och snarkar i sin säng. Då ropar Värre högt och spörjer, var han hade gjort av fläsksidan och vvarför han är en sådan lat drummel, att han inte orkat göra upp eld. Värst far upp yrvaken.
“Vad bråkar du för?“ väsnas han; “inte har jag tagit ditt fläsk.“ Nu går det upp ett ljus för Värre, och han säger för sig själV: “Ja, ja, du bonde, än få vi väl se, hur detta kommer att sluta…”

Och han kastar av sig tröjan och löper, det fortaste han kan, samma väg, som han nyss hade kommit. Så hinner han fram till gården, innan bonden kommit dit tillbaka, Ty Ond fick känna på, att fläsksidan låg tung på axlarna. Värre går fram till en vedtrave; och han ser, att bondens hustru där lagt ut en kjol och en huvudduk till att torka. Han tar  på sig kjolen och hucklet och står där och väntar, till dess han får höra, att bonden närmar sig ett stycke nedanför. Då löper Värre utför backen emot honom och talar med gråten i halsen, så likt hustrun, som om det hade varit hon själv:

“Ack, ack, jag har varit så ängslig, för det du var så länge borta, och så för det där gruvliga oljudet i vårt fähus. Stackars gubben min! Du är ju alldeles förbi av trötthet. Låt mig nu få bära Julskinkan uppför backen här!“

Det har bonden visst icke något emot, och så har Värre för andra gången tag i det goda fläsket. Han bär det först upp till manbyggnaden, men sedan smyger han sig bort i mörkret åt annat håll, tills han är inne på gångstigen igen. Och nu kommer han äntligen lyckligt och väl fram till sin stuga med allt fläsket. Han väcker sin stallbroder Värst, de tänder upp  en stor eld och gör sig redo att koka fläsket.

Men innan de hinner smaka på fläsket, blir här ännu något att förtälja.

Då Ond bonde suttit och vilat en stund, går han upp till sin gård. Där finner han hustrun, som sover i godan ro. Och lätt kommer han under fund med, att här varit svek igen, ty hon säger sig visst inte ha varit ute och tagit emot någon fläsksida. Härmed vill Ond bonde alls inte låta sig nöja, utan giver han sig av ånyo. Han kommer fram till tjuvarnes stuga och tittar in genom fönstret. Därinne flammar en präktig brasa på spisen, så att lågan lyser klart över hela rummet, och en kittel är satt på. Julskinkan ligger framme på golfvet.

Tjuvarna är nu så glada, som om de vore druckna. De skryter duktigt och prisar Värres list. Allt detta hör Ond, där han står utanför. Han finner nu på det rådet, att han söker upp en tung klubba åt sig. Sedan klär han af sig, ställer sig med den breda baksidan mot fönstret och dänger av alla krafter med klubban mot väggen, än på den ena sidan och än på den andra. Vid detta oljud blir stallbröderna därinne tysta; och häpna se de åt fönstret.

“Vad i all världen kan detta vara?“ utbrister Värst. Det visste inte heller Värre. “Ack, ack“, återtager Värst; “jag har ofta hört, att gen­gångare lär bära sig åt på det viset. Ja, ja, ja, det är säkert en gengångare. Ser du inte, hur stor och svullen han är i synen. Han ärnar visst bräcka ned hela huset över oss.“ Skrämda springer de ifrån stuga, skinka och allt, och sätter av långt in i skogen. Genast hastar Ond bonde in i sin stugan, tar fläsksidan och bär hem den. När han kommer fram, är det redan full dager.

Så talar han om för sin hustru, vad som hänt den natten. Han förklarar, att han icke längre vill hålla denna julskinka undandold. Kommer de nu igen, så skall han icke spara dem, utan då ska de få smaka på kallt stål, för nu vill han ha leken lyktad. Alltså fäster han upp fläsksidan på samma krok, där den hade hängt förut.

Nu är att förtälja, att de båda skurkarna därborta i skogen hade legat gömde en lång stund, mycket skrämae. Men så småningom, då de intemera kunna höra något gen­gångarbuller och dagen börjar gry, blir de modigare och smyga sig allt närmare sin stuga. Där syntes inget ovanligt, endast att fläsksidan var borta.

Nu är det inte svårt för dem att förstå, att här hade Ond varit framme. Tjutande av ilska och hunger lovar de högt och dyrt att ta hämd på bonden. Denna dag lider nu till aftonen, och på bägge håll gör man sig redo. I skymningen lämna de två rövarna sin stuga och tänker nu göra bonden sådan skada, att han skall kunna minnas den. Bonden finner på rådet, att han ställer upp en stege emot väggen inne i sovstugan, just invid där fläsksidan hänger. Uppe på stegen sätter han sig med ett bart svärd i han­den och väntar så på tjuvarne. Nu smyger sig dessa fram till huset och se sig väl om­kring åt alla håll.

Det var klart väder och månljust; och månskenet lyste in genom gluggen och på fläsksidan, så att de båda tjuvarne fick syn på den. De tycker, att det nu ser lofvande ut. Och Värre viskar, att nu är det han, som skall ta hämd omsider. Han kliver upp för väggen, trevar in med ena handen genom gluggen och ärnar lyfta fläsksidan af kroken. Men där vankas annat — Ond bonde låter svärdet falla ned över handen, så att den skärs av vid handloven.

Då Värre märker detta, drar han tigande tillbaka stumpen, döljer den under tröjan, hoppar ned och yttrar till Värst :

“Det fördömda fläsket där! Det är så tungt, att hela armen är alldeles domnad på mig, och jag kan inte ta ut skinkan mer. Men försök du, Värst, och låt det ej gå, som det gick för mig: tag i med båda händerna, så orkar du bättre!“ Värst gör, som han bad. Han räcker in båda händerna efter fläsksidan, och det får han ångra, ty innan han vet ordet av, mister han dem bägge två.

Han rycker stumparna till sig, vrålar himmelshögt och ropar, att Värre har svikit från honom båda hans händer.

Värre lyfter då upp sin stympade arm och säger:

“Visst tyckte jag, att det skulle varda nöjsammare, om jag inte vore den ende, som fick en minnesbeta av denna färd.“

Medan de ger varandra slika tillmålen, som inte är fagra att höra, talar Ond bonde ut till dem genom gluggen: “Usla skalkar, jag sade ju er, den gången vi skildes, att det skulle gå er illa, om I ej lät mig vara i fred. Min varning försmådden I, och hafven I fått, hvad I förskyllat. Men jag vill behandla eder bättre, än I ären värde; ty väljen själfve: antingen skolen I draga hädan och aldrig mer komma för mina ögon, eller ook fån I komma hit in, och jag skall hålla eder med mat och kläder, så länge I lefven, om I icke mer gören mig något emot.“

Och detta sista valde de, fastän ogärna., Ty de sågo ingen utväg att kunna stjäla längre. Och sedan stannade de kvar där i huset som trälar hos Ond ända till sin död.

Men ännu säger man i Danmark och de danska landen:

“Det er ondt att stjæle, livor bonden er selver tyv.“

Det Nya Året Nalkas

Idag är det Menlösa Barns dag enligt den gamla kristna kalendern i Sverige, en dag som numera påstås vara benämnd ”Värnlösa…” men som jag ändå alltid kommer att betrakta som en dag för just menlösheten. Jag hoppas samtliga av mina läsare haft en God och jesusfri jul, samt upplevt ett gott och meningsfullt firande av Midvintersolståndet. Mina egna upplevelser av Midvinternatten sparar jag för mig själv, eftersom jag upptäckt att enstaka läsare här faktiskt är skitstövlar, rätt och slätt, vilket är betydligt mer illa om de bara hade varit kladdsockar. En kladdsock är som ni vet en individ som är dum i huvudet på grund av ofrivilliga skäl, eller snarare allmänna tillkortakommanden, medan en Skitstövel – vars tillstånd ofta är obotligt – är en person som är dum i huvudet av ren illvilja, och därför utför låga eller ondskefulla handlingar.

Så här års är media fyllda av årskrönikor, eller artiklar som försöker summera det gångna året. Min blogg denna dag blir väl inget undantag, men jag hoppas först och främst också att ni fått besök av Jólafödhir, Jólner eller Oden själv, eller åtminstone fått skåda honom ur fjärran. Jolner, eller Jultomten, är ju till sitt väsen helt annorlunda än de året om förekommande gårdstomtarna, och någon var besök man inte vill vara utan, nu när förfäders andar också hedrar oss med ett besök om Julnätterna.

Han själv föreskriver dig inga regler eller lagar som du måste följa, olikt den kristne guden. Han säger blott att du skall vara snäll, men tillägger inte emot vem din snällhet i så fall skall riktas, exakt hur snäll du bör vara, hur det i så fall skall gestalta sig eller hur själva snällheten skall manifesteras, och förelägger dig heller inga detaljer om denna snällhet i övrigt. Allt sådant får du räkna ut själv, och härav ser vi att Jólner verkligen är en överlägsen gud, ty olikt den påstått allsmäktige kristne guden, som hela tiden ängsligt måste föreskriva mänskligheten en massa påbud, som den sedan inte följer (kan en sådan gud alls vara allsmäktig – vi ser helt klart att han i-n-t-e är det !) litar Jultomten helt och fullt på oss, och vårt eget omdöme.

Däri gör han också alldeles rätt, om ni frågar mig. Oden behöver inte oss, och bryr sig egentligen inte om hur vi tänker, handlar eller tycker, eftersom det är vi som behöver honom, och inte det omvända, som hos de kristna. Han kräver inga offer, gåvor eller motprestationer, men om vi vill offra eller blota åt Oden, så kommer han ihåg oss och kommer att hjälpa oss, när hjälpen väl behövs. Och man bör inte vara snäll, emot de som önskar ens snara död eller undergång. I veckan uppdagades det till exempel att 6-7 kvinnliga medlemmar ur Islamiska Staten eller IS som haft anknytning till Sverige och även bott här infångats av Syriska regeringen, och snart kommer ställas till svars för sina brott emot mänskligheten.

Som vanligt gengjuder tidningarna och tv-sändningarna i vårt land av snyftreportage från personer som vill ta hem de här brottslingarna. Endast den sida som vill hjälpa de kriminella får komma till tals, men de som vill att rättvisa äntligen skall skipas, får inte uttala sig offentligt. Även svenska UD har undvikit att kommentera fallet, men om ni frågar mig tror jag inte de här personerna eller deras barn har gjort sig förtjänta av någon hjälp alls, varesig från vår Regering eller några gudar. Inte ens deras egen Allah vill ju hjälpa dem efter allt det onda de gjort, och därför sitter de nu också säkert inlåsta i det fängelse, där de sitter. Igår exploderade helt oförklarligt en hel lägenhet i Lund efter vad våra media uppger – man påstår att sprayflaskor inuti en elspis i lägenheten skulle ha orsakat alltsammans, men var och en förstår, att det här sannolikt rört sig om sprängämnestillverkning och förberedelse till terror-brott – en eller ett par sprayflaskor demolerar svårligen en hel yttervägg, särskilt inte om de råkar förvaras bakom en ugnslucka.

 

”Somliga straffar gudarna meddetsamma, men för de verkligt stora skurkarna, tar det vanligtvis lite längre tid” lyder ett svenskt ordspråk, som faktiskt är mycket aktuellt i sammanhanget.

Och vad min egen snällhet angår, är jag noga med att låta den komma de människor till del, som verkligen förtjänat den eller som jag möter i det verkliga livet. Jag är inte snäll i skrift, det medger jag gärna, och det står jag för – men vi människor är inte outtröttliga givare av allt gott, ständigt, alltid och hela tiden, utan vi måste begränsa oss, även ifråga om snällhet. Även om vi ständigt for runt och begick goda gärningar, gav bort allt vi hade och sålunda förslösade allt som var vårt, skulle världen inte bli stort bättre av detta i alla fall, för otack är helgonens lön, och för egen del tror jag inte på utmärgling, kulturell förstörelse eller självvalt martyrskap. Förresten är jag mycket hellre snäll i verkliga livet, och emot de som står mig nära, snarare än att inte vara snäll alls, eller bara vara en sådan som är snäll i skrift eller på pappret, men inte i praktiken.

Hans Helighet Påven i Rom lär i vanlig ordning ha förklarat – under en eller annan Mässa till Julen – att hans gud skulle förlåta allt, ständigt och hela tiden. En sådan gud kan inte kallas god, för om en påstått allsmäktig guddom agerade så, tillåter den också ondskan att växa och att de som är utan ånger, hela tiden går fria för att kunna begå ännu värre gärningar.

För egen del tror jag att vissa av våra Gudamakter – som Freja – förlåter väldigt mycket, och att de flesta av våra handlingar är skäligen ointressanta ur gudarnas och gudinnornas synpunkt, eftersom de är nog gamla till att ha sett allting förr, och nog vet de vad mänskligheten och människorna går för, vid det här laget. Dessutom finns det inget i deras och särskilt Frejas ögon som heter synd, och det finns därför heller ingenting att bli förlåten för, ifall vi följer vår fria vilja – människor däremot är oftast småaktiga, och somliga av dem förlåter aldrig, utan förebrår hela tiden sin nästa med den ena eller den andra handlingen, särskilt om det rör sig om sexualia, eller det som kristna nymoralister i hednisk förklädnad anser vara ”skamligt”.

Själv tror jag inte på dessa kristnas eviga idisslande av synd, skam, straff och skuld, utan enbart på rätt och fel, i rent juridisk mening. Där inga brott har begåtts, finns heller ingen skuld, och själva begreppet ”synd” blir därför skäligen onödigt. Gudarna bryr sig förvisso om du ödelägger något på den här planeten, eller orsakar andra varelser reell skada, men de skuldbelägger dig inte för mer än så. Är du Hedning, följr du i allt naturens lagar, och behöver heller ingen annan undervisning om vad som är rätt eller fel, för att handla snällt och att handla väl, är när allt kommer omkring fullständigt naturligt – åtminstone för den, vars hug och håg är snäll…

 

Målet nått för 2019

För fyra dagar sedan nådde denna blogg sitt mål för 2019, och det var att överträffa 2018 års läsarsiffror. År 2018 spred jag ut inte mindre än 100 301 hedniska tankar över Världen, och antalet har inte blivit mindre i år, utan minst 1000 tankar större. Fullständig statistik – ifall någon nu är intresserad av det – kommer att publiceras efter årsskiftet.

Om det finns något jag ångrar för i år, så är det att jag inte skrev några hundratal fler inlägg detta år, vildare eller frispråkigare än någonsin, och kanske också mera samhällskritiskt. Politik hör inte till huvudämnet för den här bloggen, men som jag gång på gång uttryckt, går det inte för den enskilde medborgaren eller hedningen att förbli oberörd av omvärldens skeende, särskilt inte i en tid som vår.

Hedendom är att handla aktivt. Det är att delta i världen, och inte avskärma sig. Nästa år kommer Hedniska Tankar fortsätta, och jag kommer fortsätta min stävan så ofta jag kan, även om det inledningsvis måste bli med något längre mellanrum mellan inläggen än nu.

Gudarna och makterna är med oss – vem kan då vara emot oss ?

Hednisk Bildkalender för 2020 – nu NEDSATT pris – SISTA Rean före det nya året

Inte mindre än 3 stora härliga bildkalendrar med Asatrogna motiv har också utgetts i Samfundet Särimners regi genom åren. Nu är det dags för en fjärde kalender i samma stil, 14 sidor lång och med mycket informativ text, samt datum för när du blotar och texter om hur.  De tre första åren var temat en Gudinnekalender, eftersom de Nordiska gudinnorna ofta kommit lite i skymundan. Det här året förekommer också manliga gudomar under åtminstone två av årets månader – på allmän begäran från medlemmarna – och nästa år blir det antagligen 6 bilder var, för de som nu vill ha fullständig likställdhet och millimeter-rättvisa, vilket nog inte ligger i Asatrons natur.  Vi har två kön – inte flera – och olika är de förvisso, likt makterna själva.

Genom att skriva till kontaktadressen till höger, kan du lätt få betalningsinformation som ett maildu måste dock fortfarande ange en fysisk adress, dit du vill att kalendern skall bli skickad – några inbetalare glömde tyvärr det, förra året. Priset är nu NEDSATT till 75 kronor – plus 18 kr för porto, inrikes 100 gram eller utrikes 30 kr.

Leverans blir kring det nya året, beroende på postens regler..1

21 exemplar är ännu kvar av kalendern, så det är ”först till kvarn” som gäller…

Plötsligt en TORS dag – samtal med en sexåring…

Samtalade, denna Tors dag med en ung man på sex år, som nästa år skall stoppas in i grundskolan i Landet Löfvén, med allt vad det innebär. Och han sa, helt apropå till mig:

”I dagens samhälle kan man få vad slags betyg som helst, utan större urskiljning…”

Och jag svarade honom, i tron att han hört detta uttryck eller denna åsikt från någon vuxen, någonstans:  ”Men det är ju inte rättvist !”

Han svarade mig: ”Nej, för ingenting är rättvist som det är just nu. Men jag skall nog lyckas, så länge jag tror på mig själv, för Gudarna hjälper dem, som har tron på sig själv på sin sida.. Jag skall nog visa dem…allesammans !.”

Jag svarade honom: Så är det, son av mitt land, fattigmans barn som du är. Men inom oss har vi Tor och alla gudar, bakom oss marscherar alla våra fäder, och framför oss ligger framtiden. En vacker, hednisk framtid. En gång skall du växa till din manbarhets tid, till styrka och än större insikt. Då ska du förmå det synbart omöjliga, som så många män före dig.

Med tillräckligt mycket vilja, lyfter en man själva Midgårdsormen. Och hur många ormar som än väntar dig i Midgårds dalar, skall du krossa huvudet på dem alla, även om somliga stinger dig i hälen, som gamla skinnskor om våren. Tor prövar oss blott, men han förskjuter oss aldrig !”