”Om hur Jul dracks hos Harald Blåtand” enligt Frans G Bengtsson

I anslutning till gårdagens text om Julskinkan, denna för hela Julhelgen och Julglädjen så essentiella maträtt, vill Hedniska Tankar nu publicera Frans G Bengtssons berömda skildring av Kung Harald Blåtands Julgille ur ”Röde Orm”. Många är de svenska hedniska familjer som läst denna text som ett slags obligatoriskt hedniskt julevangelium kring Midvintersolståndsdagen, eller annars före Jul. Till och med filmrecensenten Orvar Säfström och krönikörer i Helsingborgs Dagblad har bekänt att de gjort så, Hedendomen till fromma, och all kristendom till förfång…

Frans G Bengtsson, född 1894 på Rössjöholm i Skåne – samma plats där han placerade sin romanfigurs hem – var hedning ut i fingerspetsarna, och hade aldrig mycket till övers för kristendomen. Han dog i förtid vid 60 års ålder redan 1954, men hans text – som aldrig låtit sig översättas med någon större kvalitet till engelska eller något främmande språk – tår för evigt kvar som en av de klassiska skildringarna av sin tid, och inte minst den hedniska Julen. Han fick också åtskilligt med tackbrev för den under sin levnad, och folkets kärlek blev hans belöning – något nobelpris eller andra utmärkelser fick han aldrig, men han borde ha fått det. Det bästa brev han fått, enligt honom själv, var ifrån en brådmogen 7-åring, som frågade honom om ölet i Kung Haralds Hall inte blivit förstört sedan Sigtryggs avhuggna huvud fallit i det – tvekamper var denne unge man inte emot, men att så mycket gott öl skulle förfaras, ansåg han vara en stor skada…

Charlie Christenssons serie-version av ”Röde Orm” hör till de mindre lyckade adaptioner som genomförts…

 

Läs gärna denna text för era egna barn och efterkommande – och LÅT HEDNA ER om ni inte redan gjort det…

Nu bars julfläsket in; och härmän och hövdingar tystnade när de sågo det komma och drogo andan djupt och grinade av glädje; många lossade sina bälten för att vara fullt redo från början. Ty ehuru det fanns folk som påstod att man hos kung Harald, nu på han ålders dagar, stundom kunde märka en snålhet rörande silver och guld, hade aldrig något sådant blivit sagt om honom på tal om mat och dryck, minst av dem som varit på julgille med honom.

Fyrtioåtta ollonsvin, väl gödda, var vad kung Harald brukade låta slakta till jul; och han brukade säga, att om detta också inte räckte till för hela julen, blev det dock alltid en god smakbit åt envar, och därefter finge man nöjas med får och oxar. Köksfolket kom två och två, i en lång rad, med stora rykande kittlar mellan sig; andra buro tråg med blodkorv. Köksdrängar med långa gaffelspett följde med; och sedan kittlarna ställts ned bredvid borden, stucko de spetten i spadet och fiskade upp stora bitar, som lades för gästerna i tur och ordning, så att ingen mannamån kunde ske; och åt envar lades en god aln blodkorv, eller mera om någon så ville. Brödkakor och stekta rovor lågo i lerfat på borden; och vid bordsändarna stodo kar med öl, så att horn och kannor alltid kunde hållas fyllda.

När fläsket kom till Orm och Toke, sutto de orörliga, vända mot kitteln, och följde noga hur drängen fiskade med spettet. De suckade av glädje när han fick upp fina stycken bogfläsk åt dem; och de påminde varandra hur länge det varit sedan de sist suttit vid ett sådant mål, och undrade över att de i så många år kunnat uthärda i ett fläsklöst land. Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Han stack sin korv i munnen, så långt in den gick, och bet av och tuggade; därpå vände han sig hastigt om på nytt och nappade efter tjänaren, som ville gå vidare med tråget, och fick honom i tröjan och sade:

– Låt mig genast få mera korv, om det inte är mot kung Haralds bud; ty jag har länge farit illa i andalusiernas land, där det inte finns föda för män, och det är nu sju julars blodkorv jag längtat efter och aldrig fått smaka.
– Med mig är det likadant, sade Orm.

Tjänaren skrattade och sade att kung Harald hade korv nog åt alla. Han lade till dem var sin längd av den tjockaste sorten, och de kände sig nu lugna och började äta med allvar.

Nu talades inte mycket på en god stund, varken vid kungens bord eller de andra, utom när män sade till om mera öl eller prisade kungens julmat mellan tuggorna.

Visste du att Kung Haralds gilleshall har återfunnits, och att man i den också hittat BEVIS för julskinka, samt grisslakt ? – Jodå, danska arkeologer har gjort den upptäckten, och mera om den kan du läsa här.

För övrigt var det också så att när norska arkeologer upptäckte Leif Erikssons ”Leifsbudir” eller övervintringsstället på New Foundlands Nordspets, så försökte amerikaner och andra göra allt vad de kunde för att bortförklara denna upptäckt. Det minns inte många idag, men så var det. Det avgörande beviset – utom nordiska hustomter och artefrakter – var ett avgnagt skinkben, som måste gravlagts en Jul – för skinka ätes inte av Inutier eller Indianer – det kan bara och endast Nordmän göra !

Julen kommer – och med den de vanliga LÖGNERNA om Julskinkan

När nu Anna-dagen passerats, och de traditionella förberedelserna för Julen skulle vara klara innan den nionde dagen i Julmånaden var slut, kan vi notera att pressen i vårt land publicerar de sedvanliga lögnerna och halvsanningarna om Julskinkan, detta år precis som alla år före detta. Man har till och med den oerhörda fräckheten att påstå, att Julskinkan inte skulle vara hednisk, utan en 1800-talsuppfinning. Det stämmer kanske när det gäller kokt och griljerad skinka, men alla vet vi att Julskinkans upphov är äldre och ädlare än så. Vi vet, att den har sitt ursprung i Gullinbursti och Frejsgalten, och att det är därifrån den kommer.

Sonargalten – Julens stora försoningsoffer och Sven Tveskäggs edgång inför Jomsvikingarna vid gravölet efter hans far, Harald Blåtand

Redan i Ansgar-krönikan står det skrivet om Ansgar och de svenska vikingarnas sjötåg till Apuole i Litauen, att Ansgar som god munk kunde övertala vikingarna att späka sig och avstå från fläsk och öl under resan hem, men när Julen kom, ville de på intet sätt avstå från skinka och öl, och vände genast åter till hedendomen, skriver Rimbert i sin krönika.

Redan på 1870-talet hade man Sonargaltens betydelse klar för sig, och visste att det var över den helstekta grisen eller skinkan som de högtidligaste av eder svors, precis som Sven Tveskägg en gång svor att fördubbla sin faders rikes storlek i alla riktningar, som det mycket riktigt står i Jomsvikinga Saga angående Kung Harald Blåtands gravöl. Till och med i de allra äldsta tryckta källorna om den svenska Julen, från 1600-talets första hälft, finns julskinkan i saltat och kokt skick med, även om det ligger närmare till hands att våra förfäder åt den stekt eller grillad, med blodkorv och äppelmos till, samt kål och andra godsaker.

Också i Hervarasagan förekommer Sonargalten, liksom i Helge Hjörvadssons saga, och det finns alltså rikt med forntida källor som talar om hur en helstekt gris med skinka och allt bars in i salen, ja i vissa fall lär man till och med ha lett in julgrisen levande i salen, och slaktat den sedan, så att den kunde överbringa de löften och eder som svors till själva gudarna, och löpa upp med dem till Valhalls port. Denna vana att svära en ed och ta ett högtidligt löfte vid Julmåltiden, skall enligt vissa ha hetat Strengning, eller att ta Bragelöfte – stränga harpan är väl den ursprungliga ordalydelsen, och den kunde gott återinföras vid alla nutida Julbord vi äter på våra arbetsplatser och i näringslivet.

Är DU chef eller rent av Överstelöjtnant ? SVÄR DÅ VID FREJ att utöka allt du gör dubbelt under det kommande verksamhetsåret, ty det anstår dig sannerligen !

Frej är inte för inte Sviagod, eller Svearna Gud, och att svära vid hans galt och över skinkan, är icke oävet utan pryder sin man. Våra skinkproducenter borde notera detta. Julskinka åts också tidigt på medeltiden vid Julmiddagar i Oxford – från 1100-talet och framåt säger vissa, och Julskinkor – med en annan kryddning än de svenska – förekommer så långt bort som i Australien, och över hela det keltiska området.

En av de viktigaste saagorna i keltisk och Irländsk mytologi är The Tale of Mac Da Thó’s Pig som handlar om hur männen av Ulster, eller Nordirländarna, en gång skulle försonas med de övriga irländarna genom att slakta, koka och äta den väldige hövdingen Mac Da Tho’s enorma gris, som var minst femton alnar lång, eller långt över sex meter, bara på det ena hållet. Men – de kom ihop sig om vem som skulle ha äran att skära upp själva skinkan, ty en väldig kämpe måste det ju vara för att klara detta viktiga värv, som man förstår, och så kommer det sig att det har rått krig mellan Nordirland och övriga Irland alltintill detta sekel..

Similarly, in the 1st century BC, the Greek ethnographer Diodorus Siculus describes in detail how the Gauls ”honour distinguished men with the best portions of the meat”, and how disputes often lead to challenges in which ”they set about glorifying the valour of their forefathers and boasting of their own prowess; and at the same time they deride and belittle their opponent, and try by their speeches to rob him of the courage he has in his heart”.[32]

Från Wikipedia – Julskinkan har antika anor, och seden att svära eder över den är i sanning mycket gammal..

 

Så ståndar SÄRIMNER i Salen – blick från Jim Lyngvilds hem Ravnsborg på Fyn

[Cet] took knife in hand and sat down to the pig saying ”Find among the men of Ériu one to match me in feats – otherwise I will carve the pig.” …Lóegure spoke then: ”It is not right that Cet should carve the pig before our very eyes.” Cet answered ”One moment Cet, that I may speak with you. You Ulaid have a custom: every one of you who takes arms makes Connacht his object. You came to the border, then, and I met you; you abandoned your horses and charioteer and escaped with my spear through you. Is that how you propose to take the pig?” Lóegure sat down.[15]

Var det någon som trodde att man inte kunde roa sig präktigt på Irland fordomtima ? Vid C i förgrunden till vänster ångkokar man en hel gris…

Går vi till keltiskt område, så fanns det alltså Julskinka redan före kristus, och alla kan vi minnas den berättelse om de 48 ollonsvinen, väl gödda, som Frans G Bengtsson placerade vid Harald Blåtands eget Julbord. Sockersaltad skinka, fanns inte förr, men rökt, stekt och kokt sådan har alltid förekommit, och den skall sannerligen på Julbordet detta år, såväl som alla år. INTE EN MAN; INTE ETT ÖRE ÅT MONOTEISMEN….

”Låt oss äta skinkan i tid, långt bortom all världens ävlan och strid !”