Som bekant är det Gräsmånad, men inte vårmånad enligt den svenska, gammalnordiska kalender vi Asatroende Hedningar går efter. Vårmånad, då jorden reder sig infaller i Mars, men i skrivande stund är detta April. Vi firar inga ”Påskblot” eller ägnar oss åt halvkristna dumheter, som diverse ”godord” ur ett Nordiskt Asatrosamfund någonstans – dessa Hedendomens minsta tror i sin förvirring att Disablotet och de kvinnliga makterna tvångsmässigt måste äras just nu, och inte i Februari eller Göje månad, då jorden inte rett sig än – och svälten står för dörren efter en hård vinter. Det är ju då vi behöver dem som bäst – men i Mars och April, Vårmånad och Gräsmånad är det redan försent. Tjälen har gått ur jorden i Mälardalen, och de flesta trakter i vårt land, snösmältning kan märkas så högt upp som i renbetesland, glaciärer kan avta och rent av försvinna i ljuset – och från Vinland vrålar en galning, att han vill köpa hela Grönland eller rent av tävla med Påven.

Må ingen man eller kvinna i Midgårds gröna nejder tro på sådant – det är allt vi säger för dagen. Ingen må förhäva sig, och likt någotslags Donald Duck, Donald Trump eller rent av Donald Tusk i de polska länderna utropa sig till ett slags Jesus eller världsfrälsare, vilket höga vderbörande inte är, inte varit och heller inte kan vara, lika lite som någon Vladimir Vladimirovitj, i riktning österut från Svitjod sett. Allt sådant är fåfänglighet, bländverk, illusioner utan mening eller mål, rim och reson – ”Veten i än, eller Vad”?

Vi känner andra namn, andra gudar – av manligt kön och inte kvinnligt.

Balder – en av ”Fogelbergs gudar” i original på ett svenskt nationalmuseum.

Javad Mofrad, vår fjärde redaktionsmedlem – numera en ständig bidragsgivare – vill lägga ut en text om Balder för oss, något som inte ens Vilma Strömberg, kvinnlig reporter hos SVT eller Statstelevisionen i vårt land inte klarat av för dagen. Vem är då Balder – eller – kanske mer rätt skrivet – Vad är Balder ? Otaliga Bostadsrättsföreningar, garnnystan, kvartersnamn och mycket annat i Nordiska länder syftar på honom, men få vet egentligen vem Balder är, eller vad han står för. Ändå är han långtfrån okänd, utan högst väl dokumenterad vi det här laget, han är försedd med Nanna, sin maka – Höder – en bror och till och med en son, Forsete – en Domare i Gliners skinande salar, dit människors blickar aldrig når – för rättvisan förblir dold, in i det sista.

Rudolf Simek, den katolske Österrikaren som ännu lever, har inte riktigt förstått Balder. Spanska Asatroende i det som en gång var Visigoternas land – i ett fjärran 500-tal – har bättre kläm på honom. Man har dragit till med vad som kallas ”folketymologier” – mer eller mindre fantasifulla tolkningar av Balders namn. Javad Mofrad, som ofta tolkar ord, förstår mångahanda språk och som söker i källorna, vet bättre besked än vad sökmotorer på Internet, AI, ”Tölvor” – så heter datamaskinerna ännu på Island har det sagts – deras namn kommer av ”Tälja” eller räkna och spåna, samt ”Völva” – en kvinnlig sierska, utsedd att se in i det fördolda.

I de tyska länderna fanns en gång en varelse, kallad ”Bald Anders” eller ”snart något annat” – men det var på 1600-talet, i en roman kallad ”Das Abenteurerliche Simplicissimus” av en vissHans Jakob Christoffel von Grimmelshausen  som strax efter ett trettioårigt krig ville ge ut en roman om en bondgrabb, en enkel man som gav sig ut i den vida Världen, och blev både beläst och berömd. Baldanders var en lustig skepnad, varken fågel eller fisk, varken man eller kvinna utan alltid något annat, en proteus-artad massa til gudom, som blixsnabbt kunde förvandla sig och framstå som något helt nytt, annorlunda – men nu var det inte den sortens sinnebild för den mänskliga tanken vi skulle tala om. De som har träffat mest rätt har sett inte något ”strålande” i Balders Blick, Baldersbrået eller ”Den vitaste av Asar” och aldrig begått misstaget att förväxla honom med någon solgud, utan snarare med månskenet. Se våra tidigare inlägg i ämnet.

Balders död känner alla till – han faller för Höder, Tunglet eller den mörk månen i Nadir, det absoluta – astronomiska nedan. Nanna, Balders Hustru är Inanna från Babylon, en mycket gammal gudomlighet som är månskäran i nedan, redan Gilgamesh-eposet nämner henne – hon är mer än 5000 år gammal vid det här laget – en nattens drottning av nog så sällsamt slag, för Nannas ädla hjärta brister vid Balders död, och även om vår Nordiska förklaring till årstidernas uppkomst inte nämner henne, återkommer hon så gott som varje månad, i vinter, vår, sommar eller höst.

”Rind föder Våle i Västersalar” står det också i Eddan, och Rinda eller Vrinne är ingen annan gudinna än jorden själv, Våle eller Vale är en son av Oden, som avlats för att hämnas Balder och bara en natt gammal lägga Höder – oskyldigt dräpt, blind och narrad av Loke – i sin kalla grav. Vilken ”nattgammal son” kan göra något sådant – ifall inte Vale är Nymånens skära. Andra har rent av sett en semitisk ”Baal” i Balder, stadsgud i någon tänkt Fenicisk stad vid namn ”Der”, och sedan i samma andetag åberopat sig på Jesus Kristus, en drömd gestalt eller en perfekt ”gudaman” som aldrig funnits eller existerat i verkligheten, men så långt skall vi verkligen inte behöva gå. Allt det där är att famla efter halmstrån, söka efter vad som inte finns men möjligen skulle kunna finnas, i en bättre och nyare värld – där Årshjulet och Själva tiden aldrig stannar, utan evigt går vidare. Låt oss tro att det är så, om inget annat hjälper. ”Hedniska Tankars” Chefredaktör går snart in i sitt sextiotredje år – och därmed får han faktiskt vara nöjd, trots att han till skillnad från Oden eller Odin själv aldrig avlat någon egen son, ens i det fördolda.

Min broder Javad kan tala för mig, med sina ord – för han är inte blind, utan kan se. Han har fått skåda Balder – något få dödliga alls upplevt, inte ens som någotslags ”UPG” eller vad som kallas ”Unverified Personal Gnosis” eller i en drömsyn, en uppenbarelse – det som på latin kallas Epifani, som vid Bebådelsen – den Bebådelse en viss helig Jungfru vid namn Maria, gift med en snickare – skulle fått skåda – enligt de kristnes heliga bok. Låt höra hans ord, låt oss läsa hans berättelse:

Om Balder och hans boning Breidablikk

Balder (fornnorska/fornisländska Baldr, isländska Baldur), vilket betyder ”lysande” bold (djärv) eller ”herren”, är en gud i nordisk mytologi. Son till Oden och Frigg, make till Nanna
och far till Forsete. Balder bodde i Bredablick. Breidablik (eller Breiðablik) är i nordisk mytologi guden Balders boning i Asgård, beskriven om den vackraste och renaste platsen där inget ont eller orent kan finnas. Namnet betyder bred-blick eller vid utsikt vilket anspelar på dess storslagenhet. Det används idag ofta om namn på byggnader med fin utsikt, exempelvis tornet på Skansen.

Betydelse och ursprung:
Mytologi: Breidablik nämns i Den yngre Eddan (Gylfaginning) och Den äldre Eddan (Grímnismål) som Balders och Nannas hem.
Symbolik: Platsen förknippas med ljus, skönhet och fred, helt utan skadliga ”skräckrunor” (feiknstafir).

Bokstavlig tolkning: Namnet översätts ofta som bred utsik eller vida skinande. Balder (herre) är jämförbar med den thrakiske Dionysos (den unga guden)/slaviska Jarilo.
Därför att han både har blivit dödad och haft sin tillbakagång. Nära Balder finns Höder (den hotande), Höder (den blinde hotaren) som tillsamans med Loke
(Veles) dödar Balder har varit en personifikation av själva den enögde guden Oden (Perun).

Men – Perun, Perkunas, Perkuno och Perkele är en Åskgud, likt Tor, Horagalles, Tore-Karl, Donar (reds anmärkning)

Breidablikk (den utbredda blicken) är Europa: Europa är primärt en världsdel, men namnet härstammar från grekisk mytologi där Europa var
en fenicisk prinsessa som bortfördes av Zeus. Namnet tros betyda vittskådande eller brett ansikte..

 

Europa och Tjuren på ett torg i Halmstad – ”koögd” likt Hera – eller hur såg Carl Milles henne…?

 

Europas ursprungliga betydelse:
I skytiska myter i Herodotus historia, berättas att Lipoxiais (kung till landet vid sidan, kung till agatyrsierna) styr folket vid namn Aukhater (de som har fina hus= Böhmare) och hans gyllene
verktyg är plogen (symbol för polacker). Enligt Herodotus hette Lipoxis bror Arpoksais (vagnladets kung) som styrde mittens rike omkring Ukraina. Öster om dem styrdes av deras lillebror Skyth (skål)/Kolaxais (stammars kung).

Det gamla namnet på ukraina, dvs. Rutenia, kan tas som hjulets land (rota): Det avestanska namnet Khvaniratha (de magnifika vagnarnas land) och grekernas Europa (europa, med gott vridmoment) verkar ha samband med det, eftersom vi sett att deras mytologiska kunganamn dvs. Arpoxais (Takhmo-ropa) betyder kung av vagnslandet.

Det kan betyda att Eu-rope (med gott vridmoment, med fina vagnar), Khvanirath (land av lysade vagnar), Ruthenia (vagnars land, Glonia), Eu-karrona (Ukraine, land av fina vagnar),
har haft gemensamma ursprung. Feniciernas namn i förhållande med Europa kan härstamma från fini-car-er (de med fina vagnar, ruthenier, ukrainare).

Den dräpte Dionysos myt har kommit från söder till Baltikum/galindaia (lysande bärnstenens land), då Balders och Baltikums namn är anknutna i betydelserna lysande och
bärnstenens land; Dionysos (den lysande unga guden) har en stark och ursprunglig koppling till Thrakien, en region i nordöstra Balkan som i grekisk mytologi ofta ses som en plats för en extatisk och vild
natur. Även om han är mest känd som en grekisk gud, beskrivs Dionysos ofta som en gudom som kom till Grekland ”från utlandet” specifikt från Thrakien och Frygien.

Dionysos uppträder i den slaviska mytologin under namnet Jarilo: Namnet ”Jarilo” härstammar från den protoslaviska roten *jarъ (relaterat till yar), som
översätts till ”stark”, ”rasande”, ”passionerad” eller ”genomsyrad av ungdomlig livskraft”..

 

Jarilo,  en gudom för åkerbruk och kärlek hos de gamla slaverna, hade inte så mycket med någon ”Jara-runa” eller Årshjul att göra – enligt källorna – men däremot med Dionysisk utlevelse…

Roten förknippas också med ”vår” eller ”sommar”. Även om Perun var Jariłos far, uppfostrade han inte sin son. Istället kidnappade Peruns rival Veles, boskapens, låglandets och underjordens gud, Jaryło kort efter hans födelse. Han förde Jaryło till underjorden Nawia och uppfostrade honom där, vilket fick Jaryło att anta några av Veles trickstarkaraktär. När han växte upp ansågs Jaryło ofta likna Loke i nordisk mytologi – på vissa sätt – på grund av detta. Kidnappningen tros också vara en viktig orsak till det massiva kriget som ständigt pågår mellan Perun och Veles.

Det finns strukturella och mytologiska likheter mellan Balder och Dionysos, särskilt när man analyserar dem genom komparativ mytologi.

En döende och återuppstående gud: 

Både Dionysos och Balder förknippas med teman om död och (potentiell) återkomst. Balder dör och förväntas återvända efter Ragnarök. Dionysos (särskilt i orfisk tradition som Zagreus)
dör och återföds, vilket kopplar honom till vegetationens cykel. Koppling till natur och fruktbarhet: Båda gudarna är djupt knutna till naturens krafter och fruktbarhet. Dionysos är vinets och den vilda naturens gud, medan Balder ofta förknippas med ljuset, sommaren och det växande.

Oskuldsfullhet/Offerroll: Balder beskrivs som den mildaste, vackraste och mest älskade av gudarna, vars död är en stor tragedi. Dionysos, särskilt i sin roll som den unga, lidande guden,
gestaltar också en form av tragiskt offer. Faderlig koppling: Båda är söner till respektive panteons högsta gudar: Dionysos är son till
Zeus, och Balder är son till Oden.

Sammanfattningsvis kan båda gudarna ses som representanter för livskraft och ljus som möter en tragisk ände, vilket gör dem till centrala figurer i myter om liv, död och förnyelse.

Mer finns alltså att säga om Balder, än vad vi i förståne kunde tro – och vi behöver inte tvivla. Några motbevis är svåra att finna, men vi har att söka Baldersmytens ursprung djupt ner i det Indoeuropeiska arvet, och kanske inte bara där. Överallt där jorden grönskar och gröda växer, finns också Balder. Och finns det liv, så finns det hopp. På vårt Norra halvklot viker vintern undan för sommaren, på det södra halvklotet är det annorlunda – men marken kan grönska också där – livets makter är större än vi anade – hos Antipoderna i Australien, På Pampas gröna slätter – flera hundra gröna mil enligt en svensk sjömanspoet vid namn Evert Taube – ja också där spirar det grönskande livet.

Den Hedning, som nu skriver dessa rader sänker sitt huvud i ödmjukhet, till sist.

Finner du Balder hos någon avlägsen hird i Södertälje, kring Torekällberget, där Vikingatida spel och lekar demonstrerats, förr om åren, förr om vårarna. Spirar kärlekens träd också där, genom tjälad mark eller rent av granit ? Det är svårt att tänka sig och svårare ändå att inse och förstå, och inget är vad det först synes vara i en värld som vår. Känner du som läser detta till stadsdelen Hovsjö ? Har du hört talas om Salwan Momika, en man som mördades och dog för hädelse, därför att han blev tvungen att bränna sin Koran – men han brände den bara symboliskt – som en Hedning – och inte av hat.

Någon annan dag – kanhända – skall vi återvända till nutidens Värld, nyheter, statsbesök – rent av – främmande Kungligheter kanhända, inte gudar men män och kvinnor av ett sällan skådat slag – som plötsligt kommer till den svenska huvudstaden, som tack för att vi Svear för hundra år sedan – eller än mer – besökte deras land, i ett helt annat sammanhang.

De kommer inte med mössan i hand, inte som flyktingar eller brottslingar om natten – ty de har inte begått några brott. Tvärtom vill de veta svaret på flera viktiga frågor – omstridda, fodrande – de anhåller om ett svar, utan att bedja. Vi måste svara dem, som de människor vi är. Har också Kurderna ett hemland ? Råder fred ibland Libanons Cedrar, i Irans berg ??

 

 

Bröder och systrar i fjärran land… Vi kan inte bli er svaret skyldiga.

Vi måste börja om – från början. Samma sol lyser över oss alla, kan den gå upp i Lejonets tecken, då sommaren kommer ?

Vi hissar en ny – eller gammal flagga – och hoppas på fred. Hoppets färg är grön, sägs det. Kanske tryggast så…