HEDNINGAKARTAN Länsvis år 2019

Här kommer 2019 års Hedningakarta uppdelad på länsnivå – för data om varje kommun i Sverige – och nu även en del enskilda kristna församlingar eller förslamningar, som de väl rätteligen borde heta – får ni vänta tills Augusti detta år.

Ni ser att den hedniska majoriteten redan tagit över Stockholms Län, och till och med stärkt sin ställning. Också Södermanlands Län, Skåne län och i viss mån Västergötlands län ligger nära den punkt där det Hedniska Skiftet snart inträffar, och Hedendomen får mer än 50 % av invånarantalet. Dessa bilder har konstruerats med ”Svenska” Kyrkans egna siffror, som återfinns på dess egen webbsajt (som jag INTE länkar till av ideologiska skäl) och det här är en kartbild, som svenska media och svenska tidningar INTE låter dig se, för att samhällsutvecklingen ser ut såhär, ja det vill man dölja, förtiga och släta över med hartassen, för att istället ägna sig åt spridning av ”fake news” rörande påstått ”rasistiska” statyer och annat sådant.

Men sanningen går inte att dölja i alla fall. Jag har publicerat data över det här ämnesområdet årligen sedan 2015, och sanningen är att den ”Svenska” Kyrkan och kristendomen redan förlorat i vårt land. Det Hedniska skiftet kommer att införas, varesig de kristna vill det eller inte, och det av rent demografiska orsaker, som har med befolkningens ålder att göra. Vi kan nu jämföra diagrammet ovan med data från 2018, som jag publicerade igår.

Redan förra året hade det Hedniska skiftet skett i Stockholms Län, som sagt – och utvecklingen har gått framåt i alla län, till och med det glesbefolkade Norrbotten, där befolkningen har lägre utbildning än annars i Riket. Just brist på utbildning och kristendom går hand i hand, det har man kunnat konstatera i mätningar både från hela Europa, USA och Afrika. Ju lägre utbildning, och ju fler personer som inte ens kan skriva och läsa, ju högre religiositet, men med högre utbildning på akademisk nivå, så försvinner också kristendomen – det är i alla fall en tänkbar hypotes ibland alla andra demografiska och sociala faktorer som kan förklara den geografiska bild vi ser ovan, även om ingen enskild faktor skall överdrivas.

Drar vi ut ett genomsnitt för varje län av ökningen i Hedningarnas antal de senaste fem åren (alltså 2015-2019) och räknar med att utvecklingen i genomsnitt de kommande fem åren ser likadan ut (ingen ”rak trendframskrivning” således, utan en viktad sådan, vilket statistiskt sett antas vara en något säkrare metod – och metoden blir inom vissa förutsättningar säkrare ju fler ”mätår” man räknar genomsnittet på) så får vi följande ”Framtidsbild” av situationen år 2025:

Om bara fem år kommer ”Svenska” Kyrkan ha förlorat hela Svealand och Mälardalen – för där kommer man INTE att vara i majoritet längre. En Hednisk Majoritet kommer också att uppstå i Skåne, samt på Västkusten över hela Västergötland – och skulle vi dra ut denna trend ännu längre till år 2030 – ja då skulle DET HEDNISKA SKIFTET ha hunnit inträffa ÖVERALLT i Hela vårt land, eller i varje län... medan Två tredjedelar eller mer av Stockholms län blir hedniskt..

Så ser SANNINGEN ut, och det här är ju inte roligt för de kristna, men SANT i alla fall snart kommer det Hedniska skiftet inträffa, eftr 700 år av andligt förtryck..

Vi får säga ”RAUS RAUS – Von unserem Land HINAUS !” till den här gamla nuckan från DDR, och skicka henne tillbaka över Östersjön..

Där bjuds på Mjöd vid Uldum Mölle – Enligt gammal och kär tradition…

Danmark har nu öppnat sina gränser emot alla andra EU-länder utom Portugal och Sverige. Regeringen Löfvéns inkompetenta sätt att hantera Covid-19 krisen, och det faktum att smittan fortfarande sprids fritt i Sverige – troligen via sk ”EU migranter” (på Island kända som ”Rumänska turister”) som fritt rört sig över Sveriges gränser gör att Danmark och resten av våra grannländer inte längre vill veta av oss. Nu har de stängt sina gränser emot ”Landet Löfvén” och så lär det förbli, hela sommaren ut.

Nå, för er som vill ha inhemska resetips från vårt land – och vad som återstår av det – rekommenderar jag å det högsta sajten ”Kulturminnet” som behandlar det svenska Kulturarvets rikedom, som inte ens vår nuvarande Regering helt lyckats förinta eller slå ihjäl.  Visste du att det finns totalt Hedniska runstenar på Kinnekulle, som avbildar Tor, och en kontinuitet ända ned till Bronsålderns hällristningsområde vid Flyhov, där ”Yxguden” eller med andra ord just Tor och ingen annan avbildas !

Mer spekulativt inriktade forskare har tyckt sig se Loke, iförd Frejas Falkhamn, bärande på antingen Iduns äpplen eller Uttergälden i denna hällristning från Flyhov, för de av er som känner till de många myter, där Loke förvandlas till en fågel. Att ”Yxguden” – som är vanlig på Hällristningar över hela landet, och ibland utrustad med en tydlig hammare, samt en vagn förspänd med behornade, bockliknande djur – vilket syns bland annat på ristningar från Tanum, 1600 år och mer före vår tideräknings början, är däremot helt säkert, liksom att det finns spår av Ull, Tyr och Oden på andra ristningar. Om ovanstående figur verkligen föreställer Loke, vill jag dock låta vara osagt.

På sajten Kulturminnet kan ni detta år också lära er om det urgermanska ”Majandet” och Skördemajen, som långt senare blev en Majstång, och först ännu senare en Midsommarstång, därför att Majningen vid Vanadisblotet den 1 Maj – det som vi senare kallat Valborg – var det ursprungliga bruket, med en vårfest till Vanernas ära.

Allt skulle ”majas”. Linné omtalar från Skåne, att alla kyrkor majades vid pingst och midsommar d.v.s. utsirades med löf och blomster. I hemmen skulle också grönt fästas öfver ingången, och grönt strös på golfvet. Ute på åkern skulle sädesfälten majas, i det att kvistar isattes i fårorna. ”Det ger säkert god skörd”. Ibland nöjde man sig med att sätta löfkvistar i hörnen på åkrarna. Det var lika mycket för att förhindra mask som för att befrämja växten, som sådana majanden å åkern egde rum. Mittpunkten i allt var dock majstången, som alla i ett byalag hade gemensam.

Ur Tobias Norlind, ”Svenska Allmogens Lif” 1912

En Majstång, där det manliga elementet (stången) går igenom en eller flera kvinnliga element (ringarna) är den enda riktiga och ursprungliga traditionenkors och andra tillägg med hängande ringar eller kransar, är enbart en sentida ”kristifikation”

Årets hedniska Midsommar, lär ha varit osedvanligt lyckad över hela landet. Medan ”fornsedare” och anhängare av New Age hållit sig borta, har Nordiska Asa Samfundet samlat de sina, och genomfört flera blot med begränsat deltagarantal, trots covid-19.

Minns att Midsommar firar vi för Frej och Gerd…

I dejliga Danmark däremot, ett land som vi etniska svenskar alltså inte längre kan besöka, kommer mjödbryggaren Loke Troldravn (ett namn som förpliktigar !) att demonstrera sina produkter vid Uldum Mölle, som ligger nära Gudneån i trakten av Vejle på Jylland, en mycket historisk trakt, som också varit ett kulturellt centrum ända sedan stenåldern. Den som är vid den gamla Holländar-möllan denna lördag, kommer att få sig både mjöd och kultur till livs.

Uldum Mölle är inte bara en gammal kvarn, utan ett helt regionalt museum. Trakten har varit bebodd med fasta bosättningar av nordisk typ ända sedan 10 000 år före vår tideräkning och ännu längre tillbaka, men är mest berömd för Uldum-kärret, där man hittat en offerplats från förromersk järnålder och flera sklettfynd samt mosslik, som dock inte har samband med själva offerplatsen. Det mest kända av mossliken, Uldum-pigen, hittades redan 1877 och utgör idag höjdpunkten på den utställning som visas på muséet. Tvärtemot vad många påstått, rakt ut i luften och utan bevis, är mossliken från denna trakt på den Jylländska landsbygden inte alls några bevis på människooffer, eftersom skelettresterna hamnat i mossen helt oskadda, och utan spår av något yttre våld överhuvudtaget. Uldum-flickans helt oskadda kranium hamnade i Köpenhamn och var länge helt bortglömt, men är sedan början på 2000-talet tillbaka i sin hembygd.

Man kan jämföra med den sk ”Windeby-Flickan” från Nordtyskland, som länge antogs vara ”offrad” bara för att håret på halva huvudet ruttnat bort under tidens lopp, och för att hon bar ett hårband, som halkat ned över ögonen och därför antogs vara en ögonbindel. År 2006 togs DNA-prov av det fyndet av en kanadensisk arkeolog, som kom fram till att ”flickan” i själva verket var en 14-årig man, begravd i ett utsvultet tillstånd i mossen, nära en offerplats någon gång mellan år 41 före vår tideräkning och år 118, dvs under klassisk romersk tid, när folken i Norr var utsatta för ett hårt militärt tryck. Liket bar inga spår av ”offer” eller några skador alls, utan tillhör med all sannolikhet en individ som dog av en infektionssjukdom.

Windeby-1 fyndet som det hittades i mossen

”klassiskt” försök till ansiktsrekonstruktion av den unge krigaren, Windeby I, från 1980-talet

Varför begravde man annars helt friska och oskadda individer nära – dvs kanske 10-20 meter bort från centrala offerplatser i mossar, där man bara offrade mat och dryck (vilket vi vet ifrån de djurben och lerkärl med mjöd och annat, man hittat på de platserna) ??  Förmodligen rörde det sig om unga individer med hög status, som dog under nödår – kanske också i virus-sjukdomar och farsoter liknande dem vi upplever nu – och som därför var älskade nog av hela stammen och sina föräldrar och släktingar för att överlämnas i gudarnas vård, och deras direkta omsorg – för man visste ju, att mossvattnet hade konserverande egenskaper.

Mitt eget ”rekonstruktionsförsök” av hur den unge Windeby-krigaren kan ha sett ut. Han hade en smal men markerad näsa, inget tydligt hakutskott eller några markerade ögonbrynsbågar, utan ett ganska ”kvinnligt” splankokranium (dvs ansikte) beroende på sin ålder… Fårskinn över den vanliga yllemanteln (som också kan ha varit vit eller röd – men idag brun pga mossvattnet) bar han nog bara vintertid

Vid Uldum mosse har man också hittat rester efter en ca 170 cm lång, manlig individ i 30-års åldern. Han ska dock ha blivit nedpålad i mossen, och man har också hittat spår av vad som kan vara en galge eller i vart fall en upprättstående träpåle från något yngre tid, dvs 200-300 tal. Åsikterna om de danska mossliken går isär – det finns i och för sig individer som dött en våldsam död, oftast genom ”tredubbelt” blot som hos kelterna ( i tur och ordning strypning, hjärtstick och halsartärers avskärande) som hos Grauballemannen eller Tollund-mannen, men precis som vad gäller Lindow-mannen i England anser de flesta forskare numera, att detta var ett ”frivilligt” hövdingaoffer, dvs en präst eller en kulthövding, som dog för sitt eget folk i en utsatt tid. (handen på hjärtat, käre läsare – skulle du inte vilja se individer som ”Doktor Tegnell” eller andra ”misslyckade hövdingar” i våra dagar pålas ned i något träsk, någonstans ?)

Lindow-mannen har kallats ”Druid” (men det finns få eller inga bevis för att han alls var det) men kanske var han en charlatan och svamlare, precis som herr Tegnell...

Ett berömt stycke – 12 kapitlet i Cornelius Tacitus ”Germania” säger att Germanerna begravde kriminella i mossar, men bara i de fall där deras högsta ting utdömt dödsstraff, och man var helt överbevisad av den saken. Lägre rätt, som häradsrätter och liknande, kunde inte utdöma dödsstraff, det kunde bara rikets eller stammens högsta ting göra – eller kungen och rikets högste lagman själv, och mängden mosslik vi har kvar, överbevisar oss om att det nog gjordes väldigt sällan.

Tacitus – som ju var romersk senator, senare konsul och från början underrättelseofficer (vilket i och för sig alla ”eques” som tillhörde kavalleriet var – romerskt kavalleri var ju mest till för att spana, samt sköta förbindelse- och ledningstjänst) visste helt säkert vad han talade om, då han skrev att:

licet apud concilium accusare quoque et discrimen capitis intendere. distinctio poenarum ex delicto: proditores et transfugas arboribus susp e n d u n t,

i g n a v o s  e t imbelles et corpore infames, caeno ad palude, , i n i e c t a insuper c r a t e.

Det här stycket har blivit tolkat på flera sätt genom åren, men som redan den svenske forskaren och museimannen från Varberg, Albert Sandklef, bevisade i ”Fornvännen” 1944, så är ”corpore infames” eller ”de som vanärat sin kropp” nog inte alls någon hänsyftning på onaturlig otukt, homosex eller annat sådant (apropå Loke !) utan att förstå som en förstärkning till ”Ignavos et Imbelles”, alltså ”förrädare och pacifister = ”okrigiska” – bellum betyder krig. Dessutom använder Livius, en annan känd historiker, uttrycket unum vile atque infame corpus om en förrädare som inte gett fienden någon betydande hjälp, alltså inte en spion, men väl en person som helt svikit det egna folket och stammen. Man har också antagit, att ”corpore infames” skulle vara en person som stympat sig själv frivilligt för att undgå krigstjänst – i det romerska riket på 300-talet lär enstaka personer ha huggit tummarna av sig, hellre än att bli uttagna som bågskyttar eller legionärer.

Sveber, Angler, Saxare och Danskar på 300-talet såg ofta ut såhär…

Otukt och hor av olika slag var aldrig förbjudet hos de Germanska stammarna, och heller aldrig hos oss, och dessutom inte belagt med några dödsstraff, så en del av de äldre Tacitus-översättningarna är helt felaktiga på denna punkt, men stycket ovan lyder såklartför er som inte kan förstå eller gissa innebörden av klassiskt latin:

Inför Urtima Ting får man också (licet !) framföra anklagelser (accusare!) och rannsaka (discrimen) i livssak  (capitis, av caput, huvud). Straffen är olika (distinctio poenarum, poena är samma ord som det nutida pina, alltså straff) beroende på brottet (ex delictio !). Överlöpare (proditores!) och fanflyktingar (transfugas!) hänger man i träden, (arborio suspendunt, arbor betyder träd, suspend är ju också på modern engelska ”hänga” )

Förrädare och pacifister, (ignavos et imbelles !) samt självstympare (et corpore infames !) dränker man i mossar (caeno ad palude – paludum betyder moras, caenum betyder träsk) och man stoppar in (injecta !) dem under (insuper – alltså motsatsen till ”super” som betyder över, in-super blir då ”under”) flätverk (crate – se här !)

Det var alltså inte så, angående en läsarfråga jag nyligen fått – att man dränkte ”bögar” eller liknande i träsk – Lokeanerna lever ju än – men förrädare och svikare till det egna folket var illa tålda – dem pålade man ned i kärr.

Må vi handla på samma sätt med våra plågoandar !

Inte hamnar väl så rara och trevliga över-kuckus i ”Torvmosse-himlen” – eller VAD TROR NI ??

 

LÄSNING till Midsommar: Jan Fridegård – ”Frös Åker”

Jan Fridegård, den store svenske proletärförfattaren och statarsonen från Enabygden, känner nog de flesta sanna svenskar till. Alla vet också att hans trilogi ”Trägudars Land” precis som hans dräng- och dragonskildring ”Jag – Lars Hård” inte alls skildrar en historisk verklighet, utan ”väver in” författaren och hans personlighet i den historia han är ute efter att berätta, samtidigt som den tar upp hans älsklingsämnen.

”Trägudars Land” skrevs 1940, och romanserien avslutades först nio år senare – nio är ett viktigt tal i Asatron – med volymen ”Offerrök” om hur de kristna hundarna bränner ned och skövlar det heliga gudahovet vid Gamla Uppsala.

Fridegård gör också ett stort nummer av träldomen, som den statar- och lantarbetarson han var, men han glömmer att träldom som juridisk företeelse först blev utbredd under den kristna tiden, och först avskaffades i och med Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, vilket de flesta bildade människor också vet. Jan Fridegård var heller aldrig Asatroende själv, men han var åtminstone Hedning, av hans kända berättelse ”Torntuppen” att döma – och hans berättelse skildrar också mycket av hedendomens sanna och innersta väsen.

I Övergran i Ena-bygden finns det enda riktiga Fridegårds-muséet, eftersom han faktiskt bodde i trakten under 27 år

Härmed presenterar  Hedniska Tankar en av Fridegårds bästa texter – kapitlet ”Frös Åker” om hur Midsommar firades under hednisk tid, och om hur de kristna kom för att förstöra alltsammans, precis som de också stör och förstör för oss hedningar än idag – och minns nu vad Midsommar och dess mirakel innebär – det är föreningen mellan Frej och Gerd, Fader Himmel och Moder Jord vi firar – ingenting annat !

Jan Fridegård alias ”Lars Hård” var en man som SA VAD HAN MENADE, och MENADE VAD HAN SA – men som var ”fylld av dräng- och dragonmentalitet” enligt kritikerna.

 

(Versionen av denna text är inte hämtad ur originalet från 1940. Det är den bearbetning som Svenska Turistföreningen på sin tid publicerade i sin årsbok 1949, när hela trilogin förelåg i tryck)

 

Runmästaren hade med husfolkets hjälp rest stenen vid den nya vägbron, och nu gick han granskande runt omkring den. Folket såg beundrande på det slingrande rundjuret, som mästaren nu fullbordade med lätta slag på det mejselliknande verktyget. Gång efter annan såg de också mot vägen, som med djupa hjulspår kom fram ur skogen och i krokar och svängar gick fram emot gården. De väntade sitt husbondefolk från tinget.

Foto: Frejsbilden vid Rödstens gård i Östergötland – som de kristna många gånger försökt förstöra eller ”prata bort”

En av de största och jämnaste åkrarna var helgad åt Frö, och guden själv hade uppsikt över den från hovets dunkel. Solskenet, som kom in ett par timmar mitt på dagen, hade givit träguden långa torksprickor, och blodfärgen hade fläckvis fallit av eller torkat in i träet. Bonden, som nyss blivit borta i Österled, hade ofta tänkt rusta upp den, men så länge det växte bra på åkrarna och kreaturen frodades blev det inte av. Guden var nöjd med sin åker och de offer, som med jämna mellanrum bragtes honom.

Gårdsfolket återvände till sina sysslor, när runmästaren inte längre behövde deras hjälp. De rörde sig mycket lugnt, när ingen var hemma, som kunde hålla uppsikt över dem. Deras husbönder hade bett runmästaren se till att folket gjorde sitt arbetet, medan de själva var till tings, men han svarade endast med ett brummande. Tyst och otillgängligt arbetade han med stenen och brydde sig inte om trälarna, som sysslade med åkrar och djur, medan barnen lekte omkring honom vid den nya vägbron, där grästorven ännu låg grön mellan stenarna.

Nu väntade också han tingsfolket, men blott för att få sin betalning och draga vidare. Han hade andra beställningar att utföra. Det var flera än husbonden på denna ård, som blivit borta under den sista, stora ledungen i öster.  När runstenen var färdig, tog han några steg baklänges och betraktade sitt verk. En ljusning av tillfredsställelse gled över hans ansikte, och handen for över skägget. Sedan gick han ned till husen för att blanda till röd färg. En röd färg, som bet sig fast i runorna och blev klar i mansåldrar.

Alla vuxna, som tillhörde husbondfolkets familj, hade dragit bort i sällskap, men till de hemmavarandes förvåning kom de åter i två skilda grupper. Yngste sonen och hans moder, den efterlämnade makan, kom först och hade en otäck främling i sällskap. Det syntes, att det var en kristen. Några timmar senare anlände äldste sonen och den döde husbondens broder. De såg mörkt och bistert rakt ut i luften, och trälarna gick tyst ur vägen för dem. Något måste ha gått på tok borta på Tinget.

Senare på kvällen kunde trälarna med mumlande röster meddela varandra, hur det nu skulle bli. Den döde husbondens maka och yngste sonen skulle sitta kvar på huvudgården, fast äldste sonen och farbrodern hade stämt dem till tinget för att få dessa kristna dömda därifrån. Och främlingen i deras sällskap var den som otillbörligt inverkat på domen. Han var en skändlig kristen, och modern och sonen hade hycklat kristendom för att få över honom på sin sida. Den kristne stod väl till hos konungen och hade fått tillstånd att utbreda sin förbannade kristendom vart han ville i landet !

Yngste sonen var lång och hade ljust hår. Gestalten var något böjd, och han gick helst helt ensam. Han hade vänliga, ljusblå ögon, som bäst som det var kunde hårdna i vrede eller lysa otäckt av hån eller list. Han hade tidigt insett vilka fördelar kristendomen kunde medföra för honom i tvisten om gården. Därför hade han och modern beställt en korsmärkt runsten åt den döde fadern. Men i hemlighet hade han bett Runmästaren göra korset så likt en Torshammare som möjligt. Ingen visste om Tor och de andra goda gudarna till sist skulle behålla makten i den strid, som de bråkiga kristna hade orsakat i nästan en mansålder.

Men sedan länge hade han förlorat respekten för Frö, som satt där i sitt gudahov, smalaxlad och med sitt könsorgan pekande snett upp i luften. På en berghäll utanför Hovet fans det många små skålgropar, och även sedan modern lärt känna kristendomen gick hon i smyg till dem, smorde dem med fett eller lade matvaror i dem som offer åt åkrarnas alfer, vättar och rå, som rådde över årsväxten.

Tidigt nästa morgon följde mor och son Runmästaren bort till stenen vid bron för att se på den, innan han fick sin betalning och drog vidare. Han följde inskriften med fingret och läste högt för dem runorna om maken och fadern, som blivit borta i främmande land. Här skulle stenen stå vid bron och tala om honom i alla tider. Den skulle också tala om hans efterlevande, som låtit göra bron till hans minne. Mor och son betraktade stenen med stolthet och tänkte på alla vägfarande, som skulle stanna och beundra den. Även de icke runkunniga skulle förstå, att det var den närliggande gårdens ägare, som byggt bron och rest stenen.

Rakt över Frös helgade åker såg släktingarna ont på varandra, och den äldre brodern tänkte på hämnd. På kvällarna såg han hur brodern och modern samlade allt husfolket på tunet, där de satte sig i gräset. Den otäcke främlingen stod och talade till dem. Ibland började han skrika, höjde armar och ansikte mot himlen, där han påstod att hans gud bodde. Så kunde han peka neråt jorden, och då blev hans stämma ännu hårdare. Han förolämpade åhörarna, sa att de alla skulle dö och från sitt hus såg den äldre brodern hur samma åhörare ängsligt eller olustigt skruvade på sig och ändrade ställning i gräset.

Han var klok nog att förbjuda sitt eget husfolk att gå dit, och ha med dessa fördömande kristna att göra. Istället samlade han dem vid Frös Hov, och talade till dem om fred och åkrar, och allt det goda som Vanerna hade att ge. En kväll tände han en eld och offrade en get, bara för att reta de kristna och för att Frö helt skulle stå på hans sida. Han såg att många på andra sidan åkern av det husfolket, som hade lyssnat till den kristne, vände sina ansikten emot Frejs heliga eld, och han visste, att de allesammans skulle ha stannat hos sina fäders gudar om de vågat. Och den dagen tyst fiendskap övergick till öppen strid, skulle nog de flesta komma över till honom.

Ibland hoppades den äldre brodern, att när den kristne hunden dragit bort, skulle alla glömma hans falska lära, och allt skulle återgå till det gamla, i endräkt, sämja och frid. Men dagarna gick, det blev sommar och skördetid, men den hatade kristne stannade. Ibland drog han omkring på bygden och blev borta några dagar, men kom dessvärre alltid tillbaka. Endast en gång, under försommaren, kom han över till den äldre broderns gård, men han kom aldrig längre än till dörren.

De hade just satt sig till måltiden därinne, men på husbondens ord reste sig två man och gick till dörren. Ännu tuggande i skäggen korsade de sina värd framför ingången, och när den kristne for ut i onda ord och hot om sin ”mäktige2 gud såg de likgiltigt ut i tomma luften. De övriga fortsatte äta, och allt som hördes, när den kristne tystnat med sina tomma hot, var ljudet av deras käkar och den vackra fågelsången i träden utanför. Bortom åkrarna vid den andra gården stod några gestalter och avvaktade vad som skulle hända. De såg den kristne göra några rörelser med armarna, innan han vände tillbaka, och förstod att han överlämnade hednagården till sin guds vrede.

Det var mitt på dagen, och solen sken just in på Frös gestalt i hovets inre. Den kristne tog vägen förbi Hovet, stannade utanför och troligen smädade han guden. Alla såg spänt på, men ingenting hände. Middagen var stilla, och allt var fyllt av frid och lugn. Men många tänkte, att det snart måste komma till släktstrid och inbördeskrig. Så hade det gått överallt, där de kristna kommit och nästlat sig in, lismande och ljugande.

Ett stycke ovanför den nya vägbron vidgade sig den lilla ån, och blev grundare. Kreaturen gick dit för att dricka, och barnen plaskade i det klara vattnet, där starren stod frisk och grön. På en liten brygga av kluvna stockar brukade kvinnorna ligga på knä och tvätta kläder. Dit gick en dag den kristne, och efter honom följde allt folket i huvudgården. Den äldre brodern och hans folk följde dem med ögonen från sin gård. Han knöt händerna och suckade djupt för sig själv, då han såg hur oförsynt de trampade ned säden och klev rakt in i Frös åker.

Han förstod från början vad som skulle ske nere vid ån. De kristna hade funnits länge i landet, och han hade sett många av deras löjliga ”dop”. Man aldrig hade han trott, att detta otyg skulle komma ända fram till deras hem, och att en kristen dopman skulle stiga ned i deras å. Tiden var inne, han måste göra något mot allt detta skändliga, som nu utspelades inför allas ögon. Det måste gå till släktstrid. Om fadern levat, skulle detta aldrig kunnat hända.

Bäst som det var såg han en man lösgöra sig från dopflocken och komma springande emot honom. En annan följde strax efter, och han ledde en kvinna vid handen. Hon höll kjolen högt upp för att kunna springa. Några andra började förfölja dem, på det sätt de kristna alltid gör så fort någon har avvikande mening, men ett hjälp kallade dem tillbaka till åbredden.

Den äldre brodern tog belåtet emot dem, som flydde undan det kristna dopet, och önskade att det hade varit flera. Han lovade flyktingarna sin hjälp och sitt beskydd, och gav dem strax alla förmåner som hans eget folk. Från dopflocken vändes ofta ansikten emot hans gård, och han förstod att många hade blivit tvingade till det kristna dopet. De skulle nog senare komma till honom, och till guden Frö.

Han såg hur den kristne vadade ned i vattnet och att modern strax efter steg ned till honom. Vattnet rann glittrande från hennes hår, när hon gick upp igen. Sedan steg brodern ned och fick vatten kastat i sitt ljusa hår. Så den ena efter den andra. Några leddes med våld ned i ån och hölls fast under dopet, men de kastade med sina huvud hit och dit, för att undgå vattnet.

När skocken av kristna får återvände hem med drypande hår kallade den äldre brodern samman allt sitt folk, Han sade dem i dyster ton att av all denna frändeskam kunde inget gott komma. Åkrarna skulle inte mera ge någon skörd, ån ingen fisk, havet inga segrar eller byte. All den lycka, fred och ära som följt deras fäder skulle vika från dem, och gudarna vredgas. Och han såg tyst emot Frös hov. Som en bekräftelse på sanningen i hans ord gled en molnskugga sakta fram över Gudahovet och åkern, medan hela trakten för övrigt låg i det klaraste solsken.

Den äldre brodern beslöt att för sitt folks och lands skull blota en hel oxe åt Frö. En stund funderade han på att istället locka den kristne i bakhåll och hugga ned honom. Men uslingen hade kungens beskydd, och alla skulle förstå vem som varit hans baneman. Fick Frö ett stort blot, som var honom behagligt, så skulle han nog själv döda eller fördriva den kristne.

I skymningen hade han och hans folk smyckat Hovet med löv och kransar. Oxen var tvättad och blank. En krans låg färdig att hängas om hans hals, när han leddes ned till hovet.  De nykristna vid huvudgården hade också huggit löv, men inte för att hedra sommaren. En stund efter dopet började de lövskörden, och körde flera gånger bortåt lövängen, och de grova hjulen gnisslade. De kom tillbaka med gröna lass, och barnen lekte bland lövet. Den yngre brodern var inte med utan sysslade vid fähuset. Ibland blixtrade det från en lie i hans hand, eller kom ett sissande ljud, när han vässade en lie med brynet Ibland såg han bort mot Frös hov. Kanske skämdes han för sitt avfall och dop eller fruktade gudarnas hämnd. De hade ju givit gården lycka under många år, och gåva kräver att gengåva gives. Och av förberedelserna kunde han förstå att brodern tänkte offra ett stort djur. Striden skulle nu utkämpas mellan krist och de gamla gudarna. Tor var den starkaste, och väl var att det inte fanns någon bild av honom vid gården. Men ingen kunde veta vad Frö mäktade mot sina fiender, eller de som svikit folk och land, och avfallit från sina fäders gudar.

Den yngre brodern blev alltmera olustig, när han tänkte på dopets elände och den fiendskap som skulle splittra hans släkt i två delar.  Djupast inne kände han också fädernas förakt för dem, som övergav deras gudar för den nya, vekliga tron på en gud som ingen kunde se, men som sade sig vara allsmäktig och krävde att få styra allt och alla. Hur kunde de kristna leva så ? Att bara ta, ta och ta och aldrig ge – och sen tro att man skulle få något igen av det ?

Han kände en stark dragning till Frös hov, när han såg sin äldre bror syssla med förberedelserna till blotet. Där var också hans rätta plats, vid sin broders sida. Men den kristne och hans främmande gud hade sagt sig vilja hjälpa honom och hans moder på tinget, och påstod sig också vilja hjälpa honom allt framgent. Och denna gud påstod, att den kunde se allt. Det gick i så fall inte, att smyga genom snåren till Frös Hov, utan att någon såg det. Oroligt vankade den yngre brodern omkring på tunet, sedan skymningen fallit. Han kände sig utstött ur fädernas rad och gemenskap, han hade svikit sitt land och deras uråldriga tro.

Han ville inte gå in i sitt hus, förrän alla sov därinne. Han kände, att ett utbrott av raseri kunde komma över honom, när han såg den självbelåtne kristne, vars feta och flottiga ansikte alltsedan dopet strålade av seger och överdriven triumf.

Han gick upp till ättebacken och satte sig där, med ryggen emot faderns nya runsten. Om fadern inte blivit borta, så skulle detta allt detta ve och kristna elände aldrig ha kommit över bygden och gården. Under den nya vägbron risslade vattnet stilla, och han tänkte på hur han och brodern i bästa sämja själva byggt bron till faderns minne. Och sedan kallat på den vise Runmästaren att hugga in runorna för de vägfarande att tyda, så länge det bodde ärliga och hederliga män i landet.

Det glimtade till utanför Frös vackra Hov, och snart lyste en eld genom dunklet. Skogen bakom eldskenet blev mörk, och röken ringlade uppemot en mörkgrön natthimmel. Han hörde fnysandet av den stora oxen, som leddes fram, och såg människor hand i hand tyst och vänligt röra sig kring elden, kvinnor och män tillsammans, så som det var tänkt och menat en gång. Hovets ingång låg i klart eldsken. Han såg också sin broder lyfta trästånkan med Midsommar-öl, tömma en fräsande klunk på elden och sen föra den till munnen. Han visste att farbrodern och alla de andra gjorde på samma sätt. Åter kände han den starka makten i sitt inre, som drog honom emot hovet och och det sanna och rena blotet. Och han saknade djupt den släktkärlek, ärlighet mellan människorna och sammanhållning, som nu höll på att försvinna, kanske för alltid.

Bäst det var såg han dörren till huvudgården öppnas och den kristne komma utraglande. Denne stannade förvånad och såg emot eldskenet bortom Frös heliga åker. Den yngre brodern satt orörlig vid runstenen och iakttog honom. Snart såg han honom gå mot hovet, medan han knipslugt smög sig undan bakom träd och stenar så gott han kunde. Säkert hade denne kristne ont i sinnet emot Frö. Eller så ville han endast se hur det gick till, när Hedningarna offrade åt människokärlekens, årsväxtens och fruktbarhetens gud.

Plötsligt hördes ett starkt och ängsligt bölande genom dunklet. Ivriga röster talade och blandades med slamret från metallkärl. Nu skedde blotet, och blod uppsamlades i det heliga kärlet. Sedan skulle brodern med en kvist av björk bestryka träguden med blodet. Köttet skulle koka, så att allt folket kunde äta av det, dricka öl därtill och vara glada tillsammans. Kanske någon skulle bli berusad av det starka ölet och krypa hem på alla fyra utmed diket. Så ville Frö ha det, och han var en god gud, som aldrig dömde eller straffade någon utan orsak, som den kristne guden.

Den yngre brodern såg alltsammans inför sig. Han hade varit med om det många gånger. Tvekande reste han sig och gick sakta mot elden och blotet, driven av otaliga generationers styrka och kärlek. Han kände också lukten av färskt kött, och såg framför sig en fradgade ölstånka. Det var annat än att stå naken till livet i ån och få en handfull vatten kastad rakt i ansiktet, till ingen nytta alls !

Han såg sig om på runstenen och tänkte med tillfredsställelse på att han bett Runmästaren att göra det kristna korset så likt en Torshammare, att var och en kunde få tro vad som helst. Säkert var fadern också nöjd med detta, eftersom de inte fått några varsel från honom. Flera gånger stannade han och tvekade. De kristna hundarna började få stor makt i landet nu, och om han vågade dyrka de rätta gudarna, så skulle alla kristna bli hans fiender. Och han var skyldig en viss tacksamhet, för utan hjälp hade han inte med modern fått sitta kvar på den rika huvudgården.

Nu stod han några steg bakom hovet och hörde brodern utdela sina befallningar med barsk men ändå upprymd röst. Det låg något av feststämning kring hovet i Midsommarkvällen. Säkert trodde brodern, att Frö skulle glädjas åt detta stora blot och laga så, att allt blev om förr på gården.

Plötsligt kom en kvinna runt hovets gavel och fick se den långa, dunkla gestalten där bakom. Han hörde, hur hon berättade med skälvande röst, men han stod kvar, fastän han kunnat smyga sig in i skogen. Hans äldre broder, följd av ett par andra män med yxor i händerna, kom runt gaveln, sedan de hört vad kvinnan berättat. Bröderna kände strax igen varann, och deras blickar möttes genom dunklet. Den äldres forskande och bister, den yngres oviss och tvekande.

– Kommer du ? frågade den äldre efter en stunds tystnad, och den yngre följde tyst med honom in i eldskenet. Medan alla såg på fyllde den äldre en ölstånka, räckte den till sin broder, och tog själv en annan. Bröderna drack och såg på varandra över det skummande ölet. Båda tömde ölstånkorna i botten, och ett gillande sorl hördes runtomkring. Det avbröts av ett rop, och en arm pekade ut emot Frös åker. Där stod en gestalt mitt i säden, belyst av elden. Runtomkring flaxade vita nattfjärilar. En stund förskräcktes alla och tänkte på spöken, men snart började gestalten tala med den kristnes mässande och feminint lismande röst. Han manade den yngre brodern att återvända till huvudgården. Krist skulle säkert förlåta honom, läspade den kristne. Vad gjorde han här vid avgudabildens hov och det hemska blotandet ?

Ett hotande mummel steg upp bland folket, och den äldre broderns vredgade röst befallde den kristne hunden att sluta trampa ned all säden och lämna Frös heliga åker. Men den kristne log hånfult och upprepade sin maning till den yngre brodern. Denne stod ännu obeslutsam, men ölet hade verkat, och hans ögon började glöda av raseri. Vem var denne skenhelige kristne, som försökte befalla över honom ? Inga befallningar tog han emot. Och den kristne bar skulden till allt ont, som kommit över honom. All ovisshet, alla skuldkänslor inför fäderna, den hotande släktfejden – allt kom av dessa kristna !

Det blev tyst för något ögonblick, och alla kunde höra att någon kom halvspringande utmed diket, men inte på åkern. Någon som flåsade och mumlade medan säden slog emot kläderna. Det var modern, men hon vågade inte trampa på hederligt folks arbete och föda, som den kristne. I samma ögonblick hon kom in i eldskenet, grep den yngre brodern den blodiga slaktyxan, som stod lutad mot hovets vägg, och kastade den med all kraft emot den kristne, som stod i den heliga åkern. Men han lyckades väja, och yxan försvann med ett rassel i sädesåkern. Den kristne vände dem ryggen och gick bort från dem. Snart var han utom eldskenet och syntes inte längre, den fridstöraren och intränglingen ! Endast ljudet av säden, som strök emot hans kläder, hördes ännu en stund emot tystnaden.

Men snart bröt modern ut i häftiga förebråelser mot sin yngste son, på kvinnors vis. Hon anklagade honom för brott emot Vitekrist och denna otacksamhet emot den kristne, som hjälpt dem. Men han knuffade henne skymfligt åtsidan, och den äldre brodern kom till att le i sitt skägg. På en vink av honom bar en flicka fram kött och öl till den yngre brodern. Han tog emot det, satte sig ned och började äta och dricka. Modern återvände långsamt mot hemmet. Innan hon hunnit dit, hörde hon glada skratt, sång och skrål. Den avbrutna festen fortsatte och skulle pågå till dagningen. Släktfejden var bilagd, men för hur lång tid ?

De kristna hundarna släppte inte taget, utan bet sig fast. Men de gamla gudarnas makt bland folket var också stor.

Ännu skulle många släkter splittras, och mycket blod skulle flyta på grund av dessa kristna. Kanske skulle de aldrig sluta, förrän de ödelagt och förstört hela Svitjod, det land som inte var deras land.

 

I soluppgången var allt tyst vid Frös hov. Det luktade ännu av stekt kött, och det rökte svagt från offerbålet. Säden stod rak och orörlig på Frös åker – den säd som inga kristna ännu inte förstört och trampat ned.

Mellan ett par videbuskar satt den yngre brodern. Hans ansikte var dystert, och hans hår tovigt. En  ung och vitklädd flicka, som hållit sig till honom hela natten, satt ett stycke ifrån och såg ömt på honom, fast hon var trött och blek efter nattens våldsamma Frösdyrkan tillsammans med honom.

 

Striden inom den yngre brodern hade börjat med den nya dagen. Han tänkte åter på gods och guld och alla de fördelar de kristne kunde ge honom. Han hade kastat yxan emot deras man, men det gjorde nog ingenting, om blott han återvände. Men brodern kulle förakta honom ännu mera, och släktfejden skulle åter blossa upp. Han såg ingen utväg, utan vände ansiktet än hit, än dit. Den blodmålade Frö stod i gudahovet bakom honom, men han såg inte dit bort.

Efter en stund steg han upp och gick sakta mot huvudgården, till modern och den kristne. Den vitklädda flickan såg efter honom och grät sakta. Så reste hon sig i sin tur och gick emot hednagården.

En halvvuxen gris, som rotade vid fähuset, såg upp, blinkade och började vänligt uffande följa henne. Från skogen kom korna självmant hem till morgonmjölkningen. Från huvudgården hörde hon dörren stängas efter mannen, i vars armar hon blotat till den store Frö, fruktbarhetens gud, i Midsommarnatten. Nu återvände han till de kristna…

 

 

Historie-revisionist och Medeltids-svärmande Docent ”Dissar” Midsommaren…

Den medeltids-svärmande, katolik-vurmande Docenten Anders Fröjmark – som visst inte är någon vän av Fröja eller ens Frej – råkade bli omnämnd av mig i det förra inlägget – nu när han till på köpet intervjuats av P4 Kalmar, en radiostation som löjeväckande nog påstår att den ska vara oberoende eller objektiv, men vars objektivitet helt brister, åtminstone i smått

 

Om och om igen upprepar herr Fröjmark redan i inslagets början att Midsommaren inte finns, den bara M-å-s-t-e vara en kyrklig helg, en kyrklig helg och den måste måste måste vara Kristen förstår ni, och det bara måste heta St Hans Afton, till Åminnelse av Johannes Döparen, en kristen figur som mycket riktigt blev av med hela huvudet till slut. Var det självförvållad fördumning, eller kanske lönnmord ??

Herr Fröjmark, numera vid Kalmar Museum, kommer från Linköpings Universitet, detta Humaniorans lysande tempel, där den ännu mycket märkligare ”forskaren” Fredrik Gregorius -självutnämnd ”expert” på Asatro, som hävdar att alla Asatroende mycket märkligt nog är rasister, ”inte tror på riktigt” utan är felinformerade, bara ”påverkade av amerikanska tv-serier”, ” bara säljer T-shirts” osv.

Minns ni den här ”Halvfiguren” ? Blev han bara felciterad i media – eller ??

Vi har hört allt detta skitsnack i svenska media förr om åren, eller nästan varje Midsommar som Asar och Vaner ger oss.

Midsommaren finns inte”, ”Midsommaren är tysk”, ”Sill och nubbe kommer inte från Sverige” ”Midsommaren måste vara kristen och uppstod på 1700-talet, nej 1890 menar vi förstås”, ”Varje Midsommarkrans bara -m-å-å-s-t-e erinra om den heliga Maria” (varför det ??) osv osv i det oändliga – fast ingenting kunde vara felaktigare – och på ”Sveriges framsida” nära Göteborg – finns lokaltidningar som otroligt nog v-å-g-a-r eller understår sig säga, att hedendomen faktiskt finns – och som gör en radikalt ANNORLUNDA tolkning av orsakssammanhangen, än just de kristna på RadioP4 Kalmar..

Vad P4 Kalmar ägnar sig åt, är ett mycket tydligt exempel på sk ”Christian Belittlement” eller Kristet Förminskande, en härskar-teknik som är mycket vanligt förekommande inom den kristna tok-högern i USA. Också andra svenska exempel på samma sak, samma tendenser torde kunna presenteras, trots att de är skrivna av betydligt kunnigare ”lekmän”.

Till slut brister jag i skratt åt Radio Kalmars allt mer och mer bisarra påståenden, vars tendens blir tydligare och tydligare under radio-inslagets gång.

Herr Fröjmark säger att ”enligt de källor han läst” så måste Midsommaren komma från 1700-talet, och han underkänner alltså som historiker alla tidigare källor – ett ganska underligt sätt att tillämpa historieskrivningen på – man bara klipper bort alla fakta man ogillar, och behåller de som väcker ens eget gillande, precis som herr Gregorius högst konstifika ”urvalsundersökningar”

Papegojmässigt upprepar herr Fröjmark att Majstången – som först på 1800-talet blev en Midsommar-stång, mycket riktigt – ”bara måste” ha sitt ursprung i de katolska gillenas Papegojskjutningar, eftersom det inte får, inte får, inte får finnas några ”hedniska inslag” i hans debilt kristna Midsommarfirande, till St Hans och de avhuggna huvudenas ära..

– Jotack, herr Docenten lille, svarar jag då. Jag är också medveten om Gullan Gerwards avhandling från 1996, skriven vid universitetet i Lund, och hur den kände lundensiske museimannen och etnologen Nils Arvid Bringéus på sin tid (1980-talet) försökte bortförklara alla källor före 1530 med Gullan Ball och fröken Lillan Lulls unika ”forskningsmetod” – dvs förstör allt som luktar arkeologi, allt som luktar kvantitativ naturvetenskap – ut med det genom fönstret, ut med det bara !

Problemet är då att man inte kan förneka Paleoastronomin, till exempel – eller firandet av Solstånden – vilket fanns redan under Nordisk bronsålder. Man kan inte förneka skördemajens förekomst på vissa hällristningar, eller Martin P:son Nilssons undersökningar om en pan-europeisk, pan-germansk Skördemaj redan på 1900-talets början (i boken ”Årets folkliga festseder” som jag redan refererat till) och man kan inte förneka att Midsommar, i sin nuvarande ”allmänt svenska” form, är en BLANDNING mellan Hedniskt och Kristet, även om vissa personer i New York försökt göra Judisk Skräckfilm av alltihop.

Utan att ”övertolka” vad som tytts som Majstänger på hällristningarna från Norra Bohuslän – och Östergötland – där andra exempel på ”stänger” eller män som bär på dem faktiskt finns, måste man säga att de kulturmarxistiska teserna och den nuvarande PK-läran om en totalt kristen Midsommar, är lika typiska för sin tid som någonsin Carl von Linnés eller Martin P:son Nilssons, av James G Frazers trossatser påverkade bok från tidigt 1900-tal, eftersom Frazer också var troende katolik, och paniskt dödsförskräckt samt livrädd för hedendomen.

Motbilder behövs, och de finns – även om det inte behöver ta sig såpass groteska uttryck som på bilden nedan…

Nej men se sån stil de har – Riktigt fina måndagsexemplar ! Vi ger dem extra knäck, stålar och ett radio-knog, som ”sommarprat” fast de REDAN pratat länge nog... Kransarna har REDAN börjat sloka… och dessa två, är INTE KLOKA !!

Men -nåja – ni ser, ni ser svenska folk – om jag nu skall imitera Herr Fröjmarks sätt att prata i radio. INGEN, absolut INGEN kommer undan det hedniska i den svenska Midsommaren, även om Herr Fröjmark är så bigott, förstockad och feg att inte ens vågar säga varifrån hans eget efternamn kommer.

Det vore ju ”inte PK” att erkänna att Hedendom och Asatro faktiskt fanns och finns – och att ”Trua” som begrepp har en särskild innebörd, som redan står i själva Eddan – som de oinvigda inte kan förstå, lika lite som de inte förstår, inte inser och inte kan fatta att nutida Asatro och forntida Nordisk hedendom INTE är samma sak – eftersom de är alldeles för ”tröga i päran” att inse det – och att sed inte är en tro, lika lite som tro aldrig någonsin blir en sed…

Midsommarens kransar är på modet, och Motvilligt, ack hur Motvilligt tvingas ändå Docent Fröjmark av alla människor erkänna, att Midsommaren handlar om Ungdomens Fest, ja ett heligt bröllop, Frej och Gerd möts i Barres lund – även om han inte vågar säga det – för att förlusta sig, kan tänka.

Vad föreställer dessa ”guldgubbar” (varav den till höger är en kvinna) från tidig Järnålder, måntro?

Och vilka är detta ”kärlekspar” från Vitlycke, kantänka ?? Varför är de förenade med ett rep eller en tydlig linje runt vaderna… ??

(GÅ HEM INNAN NI LÄGGER ER – bara ett litet tips i Midsommar-natten)

Ni ser – ni ser – Midsommarnattens hedniska magi varar för evigt – och det är meningslöst att försöka förneka den, för den som gör så, har stängt en dörr till sitt eget hjärta. (I morgon ska jag ut på date i Hagaparken – med en sådan där Rumänsk Turist ni vet – fast det är inte som ni behagar anta…)

Nej – Midsommaren var INTE tysk- Men den här Österrikaren var faktiskt KRISTEN – så där ser man…

Islandsbloggen rapporterar: Sk ”Rumänska Turister” genomför stöldturnéer och sprider Corona på Island..

Parasiter på människokroppen, som elakartade fästingar eller covid-19 virus, är allvarliga plågor såhär mitt i den Nordiska sommaren.

Akta dig för PARASITER såhär i Midsommartid, och lär dig försvara dina barn och döttrar… Flytande tvål hjälper tyvärr inte emot allt, för många parasiter avviker inte frivilligt, ens om man ”tvålar till” dem…

Ännu värre är Parasiter på Samhällskroppen, eller de individer som mördar, sprider sjukdomar och förstör hela samhällen. I vårt land avslutade man idag rättegången emot Irakiern Tishko Ahmed, 23, som med fullt uppsåt slaktade sin egen 17-åriga sambo Wilma Andersson, skar av hennes huvud och förvarade det i en garderob, samtidigt som han i flera månader skrutit i allmänna häkten och sociala media om hur han mördade henne – och nu väntas han bli frikänd, med en ”rättspsykiatrisk undersökning” som svepskäl, samt naturligtvis det faktum att man ”inte kan” och att det ”inte går” att återförvisa honom till det arabland han kom ifrån.

Inte alla blodsugande kräk har sex ben… några går omkring på två… Och vet du om din dotter går hem, innan hon lägger sig ?

Också på Island har man parasit-problem, rapporterar Islandsbloggen, men där är Parasiterna än så länge av ett mer godartat slag, fastän de sprider dödliga sjukdomar omkring sig. Knappt hade island öppnat sina gränser emot omvärlden, förrän det kom såkallade ”Rumänska Turister” med flyg till ön, Det visade sig snabbt, att de var ute på stöldturné. Efter sex dagars parasiterande på Sörlandet, kunde parasiterna gripas på bar gärning, efter att de stulit från en sportaffär i Selfoss. En kvinnlig ”rumän” och två manliga parasiter av samma slag greps, och det visade sig att de vägrat att Corona-testa sig vid ankomsten, ett klar brott emot Isländsk lag, liksom allt det övriga de gjort..

De tre rumänerna anlände till flygplatsen i Keflavík i tisdags. De reste tillsammans med ytterligare tre män från Rumänien. Polisen misstänker nu att de har koppling till organiserad brottslighet.

Ingen av dem efterlevde alltså kravet på två veckors karantän. Eftersom de struntade i karantänen testades de för coronaviruset covid-19. Det visade sig att de två männen bar på smittan. De hade inga antikroppar och kunde alltså smitta andra personer. Ingen av dem hade allvarliga symtom.

På inrådan från statsepidemiologen Þórólf­ur Guðna­son begärdes de tre misstänkta häktade i går. I dag kommer de att föras till Fosshótel Lind i Reykjavík. Myndigheterna hyr hotellet och använder det just för personer som hålls i karantän eller isolering. (Islandsbloggen 2020-06-12)

Vem eller vilka det är, som ligger bakom all denna ”rumänska turism” som så hastigt uppenbarat sig, är okänt – men smittspridare kan enligt Isländsk lag gripas och utvisas, eftersom Island har kvar sundare, bättre och godare lagar än den nya Svenska Smittskyddslagen, som ändrades under Fredrik Reinfeldts tid vid makten. Enligt den kan man inte använda karantän och utvisning längre, och svenska myndigheter är maktlösa emot de parasiter som finns framför varje Konsum-butik, varje Förortscenter, och snart sagt varje livsmedelsbutik som finns i hela landet.. även om man kan hålla parasiterna i ”isolering” som det heter, till stora kostnader för samhället, och sedan låta dem kvarstanna här i riket..

”Dy wääth mannet abo jalla jalla hej hej !”

De senaste dagarna har tre nya fall av covid-19 upptäckts. Två av de tre smittade personerna är de två rumänska män som greps misstänkta för en stöldturné i Reykjavíkområdet och Selfoss. Totalt har nu 1 810 personer testat positivt för coronaviruset på Island.

Det är just nu fyra personer – inklusive de två rumänerna – som hålls i isolering på grund av smittan. Ytterligare 613 personer sitter i karantän.

(Islandsbloggen 2020-06-15)

Det visade sig också, att de tre ”Rumänska Turisterna” inte var ensamma. En hel rumänsk klan av något slag – säg tänk vilket ”Resandefolk” kan det vara ?? (så mystiskt, tycker ni inte !) – har helt uppenbart under lång tid planerat sin kriminella verksamhet. Ni får förlåta, att jag nu blott citerar:

Några dagar tidigare anlände en grupp med åtta rumäner till Keflavík. Inledningsvis kände polisen bara till fem av dem. Dessa fem misstänktes ha kopplingar till de sex som reste in i tisdags. Elva personer i dessa sällskap har nu gripits och testats för covid-19. Men inga fler var smittade av viruset.

Alla elva bröt alltså mot lagen när de inte efterlevde kravet på karantän. Det är dock inte troligt att de kommer att åtalas och ställas inför rätta. Myndigheterna ser helst att de lämnar landet så snart som möjligt. De två smittade måste dock stanna på Island och hållas isolerade tills de har friskförklarats.

— —

Men ytterligare tre rumäner eftersöks nu av polisen. Det var först i går som polisen fick kännedom att den grupp som reste in för en dryg vecka sedan bestod av åtta och inte av fem personer. Inte heller dessa tre personer har efterlevt kravet på karantän. — — ”Hur gick det egentligen till när en grupp coronasmittade rumänska brottslingar kom in i landet där de härjade fritt? Dagar i sträck. Sexton isländska poliser är försatta ur skick de två kommande veckorna i karantän. Två taxichaufförer behöver också sitta i karantän. Vi vet inget om vart dessa individer har rest. Vilka de har träffat. Vi vet inget om de har hållit på att smitta människor här i flera dagar. Vilken information uppgav dessa människor vid ankomsten till landet?”

(Islandsbloggen 2020-06-16)

Men oj oj oj ! Islands Justitieminister, Aslaug Arna Sigurbjörnsdottir, har blivit ”ledsen” över de frågor hon fått angående de ”rumänska turister” man råkade släppa in… (det är bara sååå synd om henne såå – tycker ni inte också det ?)

Islands Justitieminister Aslaug Arna Sigurbjörnsdottir, ett blont stolpskott av samma slag som våra egna Kultur- samt Justitieministrar, svarar att hon blivit ”ledsen” över den kritik och de frågor som Inga Sæland, Folkpartiets ledare, ställt till henne (se citatet ovan). Inga Saeland har med rätta också krävt, att Island snarast borde återta kontrollen över sina egna gränser, och lämna Schengen-samarbetet.

 

De tycka Turist trist– vi ba’ seh oss umkring usküldig asså joo  jak swär !” (Ukraina, Rumänien, Italien, Frankrike, Sverige, Tyskland – överallt där de ”turistar” uppstår tydligen problem…men ingen frågar sig VARFÖR)

På dessa sköna vidder var Inbrott och stölder så gott som okända, tills de ”Rumänska turist-besöken” denna månad..

Senare har det också på Island liksom helt av en osanolik slump råkat visat sig, att inte mindre än sexton Poliser på Island smittats ned med Corona, efter ingripandet emot de ”Rumänska Turisterna”… Och hur kan det komma sig, att smittan spridits så fort här i Sverige, där nu mer än 53 000 svenskar insjuknat…

Så kan det gå, om man inte håller PARASITER och SKADEDJUR ifrån sig..

Men under gårdagen inrapporterades ännu ett fall. Sexton polisanställda försattes i karantän efter ett ingripande mot tre rumänska turister. De tre rumänerna greps i Reykjavík misstänkta för en serie butiksstölder. Samtidigt visade det sig att de hade struntat i kravet på två veckors karantän.

Två av dem visade sig vara smittade av coronaviruset. En av de poliser – en kvinna från polisen i Selfoss – som deltog i insatsen har nu också smittats. Sannolikt är det en av de smittade rumänerna som har fört smittan vidare.

Den smittade polisen redovisas i den officiella statistiken först i dag. Sammanlagt finns nu alltså sju smittade i landet.

(Islandsbloggen 2020-06-17)

Enligt de gamla hedniska lagarna, alla Landskapslagar i Sverige och längre fram Magnus Erikssons Landslag (som jag nämnde igår) stod det i Tjuvabalken, att om du kom på en tjuv på bar gärning, hade du rätt att övermanna honom, ta fast honom och ”föra din tjuv till Tinget” för att få honom lagligen dömd och utvisad ur riket, eventuellt i galgen hängd, ifall det han stal var värdefullt nog. Hängd blev tjuven också, om han stal din hustru eller dotter, eftersom de enligt Kung Kristoffers ännu senare tillkomna landslag var det dyrbaraste, som en bonde ägde

I Gutalagen stod att läsa, att om en utländsk man dräpt någons dotter, eller våldtagit en gutnisk kvinna, fick kvinnan själv bestämma om mannen skulle leva, eller dö. Friades han med livet, blev han ändå fredlös och förvisad från ön för all framtid… Sådan var den hedniska rättvisan !

Så gör vi inte längre, sant nog – vår rättsuppfattning i det nutida samhället är en annan – men fortfarande finns nödvärnsrätt med i den svenska lagen.

Ser man, att stöld eller våld mot person pågår, så har var och en, som kan en rätt att ingripa, hålla kvar angriparen tills ordningsmakten kommer, eller göra vad som krävs för att oskadliggöra Parasiten !

Detsamma gäller, om någon objuden försöker tränga in i ditt hus, rum, fartyg eller farkost – och det borde nog gälla vårt land som helhet betraktad. Nu får man inte begå nödvärnsexcesser, som det heter – eller ta till mer våld än nöden kräver, men var och en har rätt att värja sig, särskilt nu i Midsommarnatten

Betänk och Begrunda, alla ni hedna och ludna !!

”MED LAG SKALL LAND BYGGAS” – så har det varit i Norden sedan äldsta tid…

Heliga källor undersöks i det svenska Finland

”Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu flödar källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr den gamla trohetseden.”

– Aningen fritt efter Verner von Heidenstam, svensk Nobelpristagare

Källdrickning och offer i heliga källor är en hednisk rit, ofta praktiserad inför Midsommar som sig bör, men ibland flyttad till Trefaldighetsafton på grund av de kristna. Man drack ofta de tre främsta Asarnas skål, för Oden, Tor och Frej – i det klaraste källvatten, och den seden och många andra lever också kvar i det svenska Finland, där vår folkstam ännu försvarar sig emot den finsk-ugriska övermakten. Från Åbo Akademi kommer en maning från Finländska forskare att berätta allt om källkulten i Midsommarnatten, även i vårt östra grannland.

Yngemo källa, Svinnegarn nära Enköping och Bro Offerkälla på Gotland är tre mycket kända exempel på svenska offerkällor…

Forskarna vågar förstås inte säga ordet ”Hedendom” rakt ut, men varje gammal by i det egentliga Finland har sin egen offerkälla. Man offrade mynt, mat eller dryck och liknande, även långt in på 1900-talet och i folkminnet, och Asatrons princip om att ”gåva kräver att gengåva gives” var det enda förhållande till de rena vattnen, och till hela naturen, som man då kunde komma på. Senare kom kristna tillrättalägganden och förvridande av den ursprunliga, enkla och naturliga källkulten:

Senare, då världsbilden blev mer sekulär, började offerkällor användas som hälsobrunnar i stället. Ibland kunde hela badinrättningar uppstå kring kända källor. De främsta exemplen på detta är Kuppiskällan i Åbo och Birgittakällan i Nådendal, som funnits vid Luolalasjön men asfalterats över då man byggde Nådendals snabbväg.

Vissa sägenmotiv förknippas ofta med källorna, till exempel att ett oxpar sjunkit i källan och sedan dykt upp i något vattendrag långt borta, eller att S:t Henrik använt källans vatten till att döpa hedningar. Så sägs det bland annat om Kuppiskällan i Åbo, Bläsnäskällan i Pargas och Biskopskällan i Rimito.

-Åbo Akademi och Svenska Litteratursällskapet i Finland

Förevändningen med att föröka dra in kristna ”helgon” i sammanhanget var förstås att källkulten och offrandet skulle kunna fortsätta som vanligt, men nu med kyrkans välsignelse, eftersom den gjorde bäst i att inte motsätta sig folkviljan, som vi alla förstår.

Vilhelm Moberg, den svenskaste av alla författare, skrev på sin tid ”Brudarnas Källa” där en Midsommar-källa själv berättar, och för släktet framåt genom sekel efter sekel – Jordgudinnan Nerthus eller Gerds röst, i Midsommarens dunkla natt. Läs gärna den boken – och erkänn ert hedniska ursprung !

”Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.”

Också i Ryssland, Ukraina, hela Baltikum och flera slaviska länder som stått under inflytande från Nordisk kultur firas Midsommar eller Kupala med offer i källor, floder eller sjöar

 

Ny uppsats från Göteborgs Universitet nära att förminska våra förmödrars arv

Göteborgs Universitet är ett svenskt lärosäte, känt för att excellera i såkallad politisk korrekthet och ibland mindre vetenskaplig forskning. Genom åren har man sett prov på uppsatser, som helt förnekat existensen av Gudahovet vid Gamla Uppsala, som Adam av Bremen skrivit om. En tafflig och utomordentligt dåligt skriven Eddaöversättning, som hävdar att ”Asatron saknar aktualitet” har också spottats ut av en sk Lönnrothare, en ryslig E-mer-i-thurs som också befläckar en av professorsstolarna på institutionen ifråga, när han inte far runt of Rothar i Lönn med förvanskningar av vårt hedniska arv på Wikipedia

På Göteborgs Universitet går det mesta i Thurs-runans destruktiva tecken

När jag först såg den anmälan man gjort av Avhandlingen Processing death: Oval broaches and Viking graves in Britain, Ireland, and Iceland, skriven av en viss Frida Espolin Norstein, trodde jag hon hade sällat sig till dessa PK-tänkets förvanskare av det Nordiska Arvet, men det beror nog på de tolkningar som gjorts av en för mig obekant Johanna Hillgren, som rakt ut påstår att ”det varit för mycket fokus på hedniskheten” och att ingen Nordisk härkomst skulle vara möjlig att styrka i våra förmödrars gravar från Island, Norge England och Skottland.

Tvärvetenskapliga studier, liksom de senaste landvinningarna inom genetiken, torde lätt kunna motbevisa sådana flummiga PK-utsagor och tendensiösa påståenden.

Studier av haplogrupper i modern tid avslöjar hur män och kvinnor från Norden spridde sina gener över Europa

Vad Frida Espolin Norstein gjort, är att göra en mycket noggrann genomgång av de sk Ovala Spännbucklornas fördelning i Vikingatida kvinnogravar, och den studie hon gjort, visar bortom allt tvivel att nästan inga gravar som innehåller Nordiska spännbucklor följer kristet gravskick. Tvärtom lyckas hon gång på gång konstatera, hur rik och mångfacetterad den hedniska gravkulten var, och hur många olika ritualer, inklusive hästoffer och völvors gravar man faktiskt återfunnit.

Vad denna kvinna bevisat, STYRKER den Nordiska Hedendomen, och är ett starkt argument FÖR dess spridning över hela det Nordatlantiska området.

Med spännbucklorna, och den nordiska kvinnodräktens spridning, visade de kvinnor om gravlades i sådana kläder också helt klart, att de tillhörde en hednisk kultur, och en nordisk elit. Att klä sig som en Nordisk kvinna bevisade, att du hade en hednisk identitet, och att du inte var kristen. Några kristna föremål har med mycket få undantag hittats i de gravar undersökningen omfattade, och få eller inga av dem ligger som kistgravar med ansiktet mot öster, på reglementerade, planmässigt anlagda kyrkogårdar nära någon kyrka.

De flesta kvinnor som bar spännbucklorna, var begravda i gravhögar på hedniskt vis, och det kan inget PK-flum eller felaktiga utsagor i Världen ändra på ! Hästoffer, bucklor som bars vid bröstet och som vandrade i samma ätt i generationer tyder på en hednisk kontinuitet, liksom gravhögar och varierat gravskick. Det kan man inte förneka !!

Spännbuckor av guld eller brons och rika smycken är varje hednisk kvinnas stolthet, då som nu..

Kampen går vidare !! HEDNANDET fortsätter…

Hednandet av vårt land fortsätter, medan svenska media publicerar sina kristifierade Fake-Nyheter. Man påstår bland annat och helt felaktigt, att vårt folk skulle ha ”krupit till korset” under Covid-19 epidemin, och fegt börjat rabbla böner och befläcka sig själva med vigvatten, fast ingenting kunde vara felaktigare. Den trend som ligger fast sedan minst två årtionden – nämligen den stora avkristningen och Hednandeprocessenvisar inga tecken på att sakta in eller minska, annat än högst tillfälligt.

Siffror över ”Svenska” Kyrkans medlemsutveckling (detta samfund LJUGER – de är en Evangelisk Lutheransk kyrka som alla andra, och inte ”svenskare” än någon annan) visar att ytterligare 3686 av våra svenska medborgare gjorde RÄTT LIVSVAL under Maj månad 2020, och lämnade kristendomen bakom sig, och med det alla föreställningar om den påstått ”allsmäktige” gudens uppenbara tyranni.

Som till och med den trögtänkte Björn Ulvaeus påpekat till sist (ni vet väl att han gillar kyrkomusik ?) så bevisar den senaste Covid-19 epidemin att en ”allgod” Gud inte finns. Om de kristnas gud alls skulle vara ”god” – varför dödar han då hundratusentals oskyldiga över hela jorden. BÖNERABBLANDET ÄR HELT VERKNINGSLÖST.

Redan Epikuros och den antika Hedendomens filosofer bevisade, att någon ”allsmäktig” gud inte finns…

Redan förra året var mer än 43,3 % av befolkningen i vårt land Hedningar, och vi blir bara fler och fler !

Under år 2020 års första fem månader har ytterligare 20 962 personer i avsmak vänt sig bort från den ”Svenska” Kyrkan, och det är inte att undra på. Jag ska komma till tänkbara orsaker för det lite senare. Samtidigt lät bara 3778 personer sig indoktrineras och blev medlurade, tack vare kristna ränker. Främst var det väl invandrare, och andra sådana. ”Svenska” Kyrkan är ju knappt till för etniska svenskar längre. Detta ger ett ytterligare frivilligt netto-utträde på 17 184 personer, som inte tänker låta sig toppridas av en totalitär ideologi, eller någon ”Allsmäktig Herre” längre.

Vid 2019 års början påstod ”Svenska” Kyrkan själv, att den hade 5 899 242 medlemmar. Befolkningen i vårt land var då enligt SCB, statistiska centralbyrån, 10 230 185 personer. Kontrollera själv mina källor, om ni inte tror mig.. Det skulle innebära, att det då fanns 57,7 % rätt-troget kristna i det här landet – enligt kyrkan själv är ju alla dem, som vågar tro på något annat hedningar per automatik, och vi kan jämföra det med de 88 % som var medlemmar år 2000, då vi etniska svenskar för första gången fick vår religionsfrihet på allvar, i och med att ”statskyrkan” upplöstes.

Nu har befolkningen stigit, och den växer helt okontrollerat, främst via fri invandring. Tillväxten uppgår till 0,8% per år och trots Corona-epidemin har regeringen Löfvén släppt in 26 334 personer av mer eller mindre oklar härkomst till Sverige, och det säger sig självt att detta inte är hållbart, och inte en miljömässigt sund utveckling  – men ändå protesterar ”Miljöpartiet” som säger sig vilja skydda den orörda naturen i Sverige emot de fortfarande skyhöga invandringssiffrorna.

Såhär kan det inte fortsätta, för Sverige är inte ens idag självförsörjande, och om hundra år kommer ju befolkningen ha mer än fördubblats.. Det beräknas, att befolkningen enligt SCB var 10 345 449 personer i slutet på April 2020. Det innebär, att den har vuxit med 115 264 personer sedan Januari 2019 oräknat de som befinner sig här illegalt, och inte syns i SCB:s siffror. Hur stor befolkningstillväxten var i Maj 2020 är svårt att beräkna, men för enkelhets skull kan den sättas till 1/4 av den årliga siffran hittills, dvs kanske ca 4465 personer. I slutet av Maj 2020 fanns alltså 10 349 914 personer i det här landet

Låt oss nu för enkelhets skull anta, att dödligheten och barnafödandet uppgår till ungefär samma värden som 2018, och att andelen av de döda som var medlemmar i kyrkan, eller dop-frekvensen (ja, ni vet väl att de kristna försöker öka sitt medlemsantal via övergrepp på barn – det ÄR hemskt, jag vet – men tyvärr alldeles sant ! ) är lika hög som då, fastän den sannolikt har sjunkit, i och med att fler och fler föräldrar övergår till en demokratisk livssyn, och slutar upp att tvinga sig på sina egna barn, och bryta mot både Barnkonventionen och deklarationen om Mänskliga Rättigheter, som garanterar att varje individ själv ska få välja sin religion, utan att stämplas, eller tvingas in i en religion individen själv aldrig valt. ”Dop” är ALLTID ett övergrepp.

”Dopfrekvensen” för denna skamliga form av ”religiös doping” var 37,4 % 2018, och om vi antar att den var lika hög under Januari 2019 fram till Mars 2020 så ger det tragiskt nog  0,374 x 161 933 eller 60 585 små individer vars rättigheter skändats och tagits ifrån dem redan i mycket späd ålder, och som alltså blivit utsatta för rena övergrepp, och frihetskränkningar.Lyckligtvis kan detta mer än nog balanseras av ett dödstal om 132 539 personer, vilket inkluderar alla de som dött, pga Regeringen Löfvéns slarv.

Om vi nu antar, att endast 77,6 % av dem var med i ”Svenska” Kyrkan och inte förstod sitt eget eller sina anhörigas bästa leder det till 102 850 kristna färre – Asarna ske lov och pris ! Tillsammans blir det ett ”naturligt avkristnande” om 102 850  – 60 585 = 42 265 kristna mindre här i landet. Nu kan vi addera och lägga ihop.Förra året förlorade de 50 426 medlemmar netto, som frivilligt lämnade dem, plus nettot av 17 184 som lämnade dem under 2020 år första fem månader = 67 610 frivilliga utträden.

De kristna har förlorat 67 610+ 42 265 = 109 875 ”själar” eller personer som nått befrielse från deras Slav-gud JHVH-1 och vars håg har ändrats åt Hedendomen till.

Alltså har de bara 5 789 367 medlemmar kvar – och färre ska det bli !

Med en befolkning som vuxit till 10 349 914 personer betyder det, att det nu bara finns 55,9 % kristna kvar i landet – men om dessa ens ”tror på gud” vill jag låta vara osagt.

Säkert är, att 44,06 % eller mer av oss svenskar redan är Hedningar.  Vårt antal växer för varje dag – och till slut når vi det hedniska skiftet – den punkt då andelen hedna är mer än 50 % i Sverige. Det kommer inträffa redan under detta årtionde, och själv ser jag fram emot den glädjens dag, då flertalet av vårt folk äntligen befrias efter 700 år av andligt förtryck.

Det är FINITO på Jesus-köret !!

Goda Nyheter från Island – ASATRO och HUMANISM ökar, Kristendomen MINSKAR

Det isländska nyhetsmagasinet Reykjavik Grapevine, som skrivs på Engelska men behandlar vårt Nordiska grannland, har goda nyheter. Den avskyvärda Kristendomen minskar på ön, och Hedendom och Humanism går segrande över Islands vidder. Siffror från Tjodhskra Islands, motsvarigheten till SCB hos oss, visar att den påstådda ”Folkkyrkans” medlemstal på intet sätt ökar, detta Covid-19 epidemins år. Istället minskar de kristnas antal hela tiden, och nu är de nere på 62 % av befolkningen.

Snart ett hedniskt land, med en rent Nordisk kultur…

Dessvärre har också 4 % katoliker nästlat sig in i vårt Nordiska grannland, som i mer än 500 år varit protestantiskt, och där de inte hör hemma och inte skall vara. Men 33 % av Islänningarna är nu Hedningar, och erkänner det rakt fram och öppet, även inför myndigheterna. Tidigare undersökningar har visat, att även de påstått kristna islänningarna i mycket stor utsträckning tror på rent hedniska föreställningar som vättar och andra av folktrons väsen – som Alferna eller Förfädernas faktiska, fysiska existens – denna andel har angetts till så stor som 10 – 25 % av de kristna, varför Island snart kan ha en hednisk majoritetsbefolkning.

Berget Alfaborg på Island, där man ännu anser att förfäderna lever

Humanisterna på Island, Sidhmennt, ökar snabbast av alla trossamfund på Island med 225 nya medlemmar mellan 1 Januari och 1 Juni i år. Under samma tid fick Asatrufélagidh, det andra snabbast växande samfundet 179 nya medlemmar, och har antagligen nu över 5302 organiserade hedningar – Hedendomens hårda kärna som snart kan befria landet. Även om bara 1,4 % av Hedningarna är organiserade i Asatrufélagids form har minst 25 % av befolkningen uppgett att de tar klart avstånd från alla kristna kyrkor, och definierar sig som hedningar utan någon särskild organisationstillhörighet, varför det verkliga antalet Hedningar fortfarande ligger kring en tredjedel av befolkningen, eller mycket mera.

Själv har jag minst tre trogna vänner och läsare, som under Regeringen Löfvén emigrerat till Island, och numera bor där, fria från sk ”Multikulturalism” och annan förföljelse.

De vill inte längre bo i ett land, där tvångsreligioner från Mellersta Östern, som Islam och Kristendom skall spridas överallt, och i ett land där etniska svenskar inte längre kan kontrollera samhällsutvecklingen i det land de själva ärvt, och fortfarande lever i. Därför har de flyttat till Island, och så säger de själva om orsakerna till det. För egen del anser jag att det är varje svensk och svenskas självklara skyldighet och plikt att stanna kvar och försvara det andra territoriet emot islam, kristendom och andra totalitära samhällsuppfattningar, liksom de personer som inte hör hit och inte skall vistas här, av uppenbara skäl och med tanke på det allmänna säkerhetsläget.

Också under forntiden, när Island upptäcktes och koloniserades av Nordmännen, var förhållandena likartade. Folk flyttade till ett nybyggarland, där kristna despoter och  förtryckande kungar inte längre kunde ta ut skatt eller plåga vanligt hederligt folk med sin kristendom – och Island förblir den Nordiska Tankens och kulturens yttersta utpost – där Asatron bevarades och hyllades, också i skrift.

 

Hávamáls etik – Kontra Löfvéns Eutanesi-paragrafer

Som vi alla vet har den Socialdemokratiska Regeringen i vårt land nu – under Corona-året 2020 – sjunkit så djupt, att den förespråkar och tillämpar eutanesi – alltså ”barmhärtighetsmord” eller vållande till annans död (vilket är ett grovt brott, Brb 3 Kap 7§ ) enligt vad flera läkare konstaterat, och offentligt yttrat i den allmänna debatten. Själv är jag benägen att hålla med dem.

Bland annat har Geriatrikprofessorn Yngve Gustavsson sagt i en intervju med DN, att vad som nu sker i många landsting och på många vårdinrättningar, är ”aktiv dödshjälp”.

Det sk ”Syrgasinitiativet” har visat hur befintlig teknik (syrgas per container, och ett minimum av utbildad personal) skulle kunna användas för att rädda 6-7 liv åt gången för en kostnad av 250 000 kronor. Man beräknar, att minst 1000 av våra landsmän skulle kunna räddas till livet – ifall man bara SLUTADE att följa ”Folkhälsomyndighetens” och Tegnells direktiv och order.

Namninsamlingar har dragits igång, vittnesmål om hur äldre och sjuka har farit illa har lämnats in till tidningarna. Tiotals fall är väl dokumenterade, där människor i realiteten dömts till döden, helt utan läkarundersökning, helt utan att läkare ens sett patienterna och långt mindre talat med dem – men samma läkare har beordrat nej till syrgas och sk ”palliativ vård” genom ett pennstreck på ett papper.

Är detta Sverige ?

Vårt Sverige ??

Man kan resonera länge om sk ”Vårdetik” eller Den Hippokratiska Eden – en HEDNISK uppfinning, gjord långt före kristus – som säger att Läkare och Vårdpersonal inte får hålla på med aktiv dödshjälp, utan att de skall försöka rädda sina patienter utan att medvetet förkorta deras liv, efter bästa förmåga. Hippokrates Ed förbjuder också medel som kan förkorta livet, alltså exempelvis upprepade morfininjektioner i kombination med utebliven syrgas.

För egen del talar jag inte i egen sak, även om jag tillhör en sk ”riskgrupp” beroende på tidigare lungsjukdomar, förvärvade i rikets tjänst, samt beroende på bostadsort. Jag talar för närmast högre chef, som förlorade sin far den här våren – jag var själv ofin nog att beröra situationen i USA och i Världen vad gäller covid-19 samma morgon sonen fick dödsbudet, och det ångrar jag – även om min kollega tog dödsbudet med fattning, stoiskt lugn och som det anstår en man. Jag talar också för alla andra – kollegor, vänner eller också inte – okända såväl som kända, etniska svenskar eller främlingar, fast ändå medborgare i det här landet – och jag undrar var debatten har blivit av någonstans. Det fanns en tid när till och med Miljöpartister och Birger Schlaug ville diskutera aktiv dödshjälp,  men nu – när mer än 46 800 insjuknat, inga siffror över ”friskförklarade” längre publiceras, och över 4700 dött – varav flera hundra bevisligen helt i onödan – ja då vill ingen, absolut ingen göra ”Schlaug i saken” och diskutera vad som hänt – och fortfarande händer.

Och ”Svenska” Kyrkan ??

Den tiger som graven – eller förlåt muren…

Ständigt får vi höra det eviga jesus-tjatet. Denna kyrka och denna kristendom, som hela tiden, stup i kvarten, ideligen hävdar att just den måste vara bättre, finare och medmänskligare än alla andra tänkbara religioner och livsfilosofier.

En svårt förvirrad gammal dam i lustig hatt – som INGENTING har att komma med…

Visst, det finns enstaka sjukhuspräster, fältpräster och fängelse-pastorer som gör stora insatser just nu, liksom enskilda ”goda kristna”. Det förnekar jag inte, och har heller aldrig förnekat. Men denna korrupta, bigotta och insnöade kyrkas ledning – var är den ? Var hörs den ? Kyrkan och de kristna brukar ju förfasa sig över aktiv dödshjälp och eutanesi mer än andra, och dra upp jämförelser med tredje riket i tid och otid – en annan kristen specialitet – Men nu tiger man, servilt krokryggig inför Regeringen Löfvén, som påbjudit regler till landstingen om utebliven syrgas, också för diabetiker, också för ”feta” eller missbrukare, eller de med hjärtfel exempelvis – för också de ska som bekant offras på vård ”etikens” altare.

Vad tycker du själv, bästa läsare eller läsarinna ??

Vad står DU för ? Vilka värderingar har DU ??

Vill du hjälpa ditt lands gamla och svaga – eller  inte ??

Svara på frågorna här, om du törs – eller är du för FEG för att göra det, liksom vår Ärke- någonting… (Ja, vad är hon – ärkenöt, ärkeskojare…eller ??)

 

Ett HEDNISKT råd i rättan tid – av en STOISK filosof…

Hávamál, våra fäders livsfilosofi, säger i original (enligt Finnur Jónssons transkribering) i sin 72:a strof som såhär:

Haltr ríðr hrossi,
hjörð rekr handar vanr,
daufr vegr ok dugir,
blindr er betri
en brenndr séi,
nýtr manngi nás.

Vilket i min egen översättning lyder sålunda:

”En halt rider hästen,
den handlöse vallar hjorden
en döv dräper och duger i strid
Blind är bättre
än bränd på bål,
föga nytta ger ett lik.”

Innebörden i denna strof är helt klar – för de som kan tänka efter själv, vill säga. En halt man, eller en benlös kan förvisso rida, och den som inte ens har brukbara händer, kan sättas till att valla en hjord och lyckas bra med den sysslan. Svårigheter, handikapp och sjukdomar är till för att övervinnas. Tyr miste sin hand i Fenris gap, men såg du honom klaga eller vika ? – Nej, han levde vidare – och livet är alltid värt att levas – sådan är den enkla sensmoralen.

Den som bränner folk på bål bara för att de är blinda, är själv fullkomligt blind.

Vårt land har föga nytta av de blindstyren, som nu befinner sig i Regeringsställning, och de som hela tiden säger att ”alla har lika värde i vården” när det inte är sant – kanhända tror de sig ”mer likvärdiga” än andra, dessa Sossar – men själva är de kanske snart värdiga att bli till lik… även om det nyttar föga att önska sådant över landsmän – eller vad tror ni ?

”Whose side are YOU on ?”