Omdöpandets och PK-logikens diskreta charm… Ren kristifikation bakom allt…

Från Danmark meddelas, enligt den ansedda tidskriften Videnskap.Dk att en kristen journalist och blyg liten fil kand (Cand Mag heter det visst i Danmark) vid namn Anders Lundt Hansen att Vikingatiden skall döpas om, och inte får heta eller kallas Vikingatid längre. Istället skall den ”kristifieras” och benämnas ”Tidig Nordisk Medeltid” – ett både svåruttalat och onödigt långt namn. Tidningen skrattar gott åt herr Hansens dumheter. ”Det er jo Vrövl !” som det heter på god danska.  Groteska förslag som ”Stålåldern” utmönstras också helt av Museumsinspektør ved Nationalmuseet, Peter Pentz, som helt enkelt säger till tidningen att ”Den prut er slået” vad gäller herr Hansens kristna smygfisande.

”Så djupt våra efterkommande har sjunkit ! I nära 400 år, från 793 till 1066, slogs vi för vår frihet och oberoende. Varför gör de inte samma sak, utan lägger sig platt på marken ?”

Överallt, runt hela Världen är ”The Viking Age” numera ett historiskt inarbetat begrepp, som förekommer nästan överallt, från turistbroschyrer till populärkultur. Och ändå vill de kristna förstöra det. Hur djupt sitter inte hatet emot vårt ursprung, och den latenta rasismen hos alla dessa journalister, men det värsta är förstås, att deras vämjeliga attityder och allt PK-tänk börjar breda ut sig. På Wikipedia – som helt drivs av frivilliga krafter och där vem som helst kan föreslå vad som helst, bara man har en tillräckligt stor påtryckningsgrupp bakom sig, försöker man nu ändra hävdvunna, internationellt accepterade begrepp som Asatro utmönstras till förmån för floskler typ ”Heathenry” eller ”Old Norse Religion”.

Och istället för att tala om The Nordic Countries, som ett kulturellt begrepp, vill man nu införa termen ”Scandinavia” – ett ord som vi nästan aldrig använt om oss själva. Varför inte då återinföra beteckningarna ”Muselman” eller ”Mohammedan” på Muslimer i Sverige, eller Islams anhängare ? Eller börja om med att säga ”Lapp” om varenda Same ? Eller N-ordet om alla Svarta ??

Också det är ju kristna smädeord, liksom det rysliga begreppet ”forn sed” – en beteckning som aldrig någonsin förekom under den hedniska eran, utan först infördes på 1230-talet.

Dagens Asatro är icke forn. Och den är icke en mekanisk upprepning, ett tomt bruk utan innehåll. Man måste våga kalla saker vid dess rätta namn, här i livet, och inte följa efter dessa maktens ständigt kacklande höns, hens och småpapegojor…

Asatron finns på Allvar. Dess utövare tål inte att bli trampade på, eller förminskas.

FRAMÅT ! (Tillbaka leder ingen väg…)

 

Snart Midsommar 2018…

Det är snart Midsommar, detta år 2018, som förhoppningsvis blir Regeringen Löfvéns sista, och innebär ännu en framgång för Hedendomen och Asatron i Sverige. Midsommar firar vi som alla vet till åminnelseminne av Frej och Gerd, och det är fader Himmels och moder Jords stora midsommarbröllop vi får bevittna, ingenting annat. Många tror dessvärre ännu felaktigt, att syskonen Frej och Freja på något sätt skulle ha varit gifta med varandra, men det är en förvrängning från 1800-talet och Sophus Bugge, den gamle kristne stofilen som ville bortförklara Asatron som mindervärdig, och Nordisk kultur som onödig. Hursomhelst har syskonäktenskap aldrig någonsin praktiserats i de Nordiska länderna, som vi vet, men det kanske sker i Kameluppfödande och Abrahamitiska länder. ..

Midsommarstång från Åland och det svenska Finland. Över hela det Germanska Europa, norr om Alperna, reses Midsommarstänger eller Majstänger sedan urminnes tid. De är visst inte en vana sedan 1600-talet eller medeltiden. (Se även rubriken ”Midsommar” under stycket ”Högtider och Blot” här ovan)

Också på Gerumsberget i Bohuslän, Tanum, finns en ristning av män, som håller på att resa an Midsommarstång…

Likheten är slående med hur det går till, än idag….

 

Några hävdar nu, att Ramadan och Eid al Fitr skall vara Svenska traditioner, fastän det är en ren och uppenbar lögn. Ramadan har inte ett enda dugg med Sverige att göra. Själv har jag i år firat Eid Al Fitr med extra mycket fläskkött i Ärtsoppan, eftersom festligheten ansågs utbryta i Torsdags. Mina muslimska grannar tycker inte om detta alls, och det kan man ju förstå, eftersom de är allergiska emot Särimner, och helt förskjuter honom. Blir någonting förresten bättre av all denna ”Multikulturalism” som vi fått höra talas så mycket om ?

Att hela tiden insistera på att blanda olika kulturer, religioner eller till och med maträtter leder inte till något gott alls. Tvärtom leder det bara till osmakligheter och förfång, och att ingen deltagande grupp i något samhälle kan få sina gamla traditioner, fri- och rättigheter tillfredsställda. Vi svenskar vill fira Midsommar på traditionellt sätt och på vårt sätt, utan varje form av inblandning från Eid al fitr, lika lite som en muslim skulle tillåta fläskkött i sin ärtsoppa…. Ingen, absolut ingen blir lyckligare av Multikulturalismen, fastän den nu skall vara påbjuden i lag, enligt vad somliga påstår. Ändå kan de inte visa på i vilken Balk, vilken lag eller vilken paragraf denna bestämmelse står skriven, och till råga på all idioti finns det nu dem, som tror att Ramadan, Multikulturalism och liknande i Sverige skulle vara ”forn sed” när det aldrig någonsin varit så.

Man KÄFTAR inte med Särimner – Han representerar något, som är STÖRRE än oss själva… (teckning av Alexanders Forsberg)

 

Jag ska säga er alla, vad jag tycker om ”fornsederiet” och Multikulturalismen, samt alla andra, som ger sig på och vill förstöra våra svenska traditioner. Jag ska också – under de följande dagarna – säga mer om varför jag tycker så, och varför jag inte tycker om alla de destruktiva ökenreligioner och ännu destruktivare små sekter, som numera invaderar vårt land, och gör anspråk på att vara hemmastadda här – för under fyra års tid och mer än så, har jag dagligen samlat utförlig dokumentation om dem och vad de håller på med.

Tänk dig att någon bakat en fin, traditionell jordgubbstårta till Midsommar. Tänk dig sedan, att någon förvirrad narr kommer fram med en blandning av matjessill, houmous, skämd kamelsperma och maskinolja samt chokladsås, som han kört genom en matberedare och mixer. Och denne person insisterar på att hälla ned alltihop över Jordgubbstårtan, som du själv varit med och bakat, under förevändningar och förespeglingar om att det skulle bli ”bättre”, eller ”mera spännande” eller rent av ”kulturberikande” att göra så.

Att blanda saker på det viset, berikar inte några kulturer. Inte heller vår egen, som vi har här i det här landet. Tvärtom förstör det bara alltihop, och den unika identitet och gemenskapskänsla, som vårt Nordiska Midsommarfirande ger oss.

Här i landet råder ännu yttrandefrihet, och de hedniska tankarna kommer aldrig att tystna…

Idag firar Island – vårt Nordiska broderland, där ren Asatro och inget annat ännu praktiseras av drygt 4000 personer och fler än så – sin nationaldag eller ”Tjodhátid” som det heter. ”Folkhögtid” alltså, för att använda ett motsvarande svenskt ord, för det isländska Tjöd eller Tjod är samma sak som ”Tjod” i det gamla ”Svitjod” – alltså ”Svearnas Folk”.

Och detta folk – som jag själv tillhör – och kanske även du, käre läsare eller läsarinna (ja, vi har faktiskt två kön i det här landet, rent biologiskt sett, inte tre eller fyra – det är också en del av vad Midsommaren handlar om, för att nu återvända till det här med Frej och Gerd, samt deras bröllop ) har sedan urminnes tid inte bara firat årstidernas växlingar och tidens gång, grödans och markens härlighet, och den fruktbarhet, som finns och bor i människor och djur. De har också firat friheten, samt styrkan i deras egen välfärd, deras egen vilja att bygga upp, deras mat och traditioner.

Vi ger oss inte på den punkten. Och blandar inte upp vår Midsommar med en massa annat, som vi inte vill ha in i vårt land.

”Ren Hampadänga” om Oseberg-skeppet… (”Forn Sed” och Drogerna, del 5)

Det norska uttrycket ”Hampedaenge” betyder en slarvig kvinns-person, ”et uansenligt og til sit arbejd udugeligt fruentimmer som det hette på 1700-talet.  På skånska och danska betyder samma uttryck – ”Ren Hampadänga” alltså – detsamma som det danska ordet vrövel, löst snack och tal, osanna rykten, rena lögner, falsarier.

Man får läsa mycket av denna vara på nätet nuförtiden. Vi kunde erinra oss den nya bataljonsprästen i  Hemvärnet från Tobo, hon som inte är med i ”Svenska” Kyrkan men istället är med i en organisation, som tror att det går att man kan få övernaturliga krafter genom att se på vissa filmer, att man via tankekraft kan hitta dolda föremål och andra rätt häpnadsväckande påståenden, hämtade från allehanda pseudovetenskaper och ”New Age” och som nog inte stämmer överens med den Svenska Försvarsmaktens värdegrund, i alla fall inte som jag ser det.

Å andra sidan har inte bara New Age, utan även Asatron i Sverige – ett ämnesområde jag ägnat en hel del intresse genom åren – sina unika problem. Bland annat ser man allehanda lösa påståenden på nätet om att Osebergsfyndet i Norge skulle ha innehållit cannabis och att detta skulle ”bevisa” att våra förfäder använde psykedeliska droger, osv osv. Jag har redan tillbakavisat de ofta spridda lögnerna och kristna falsarierna om Flugsvampen och Bärsärkaraseriet, en annan oriktig skröna, som kom från Uppsalaprofessorn Samuel Ödman på 1800-talet.

HUR kan någon enda någotsånär vettig människa bara TRO att det skulle gå att segla ett sånt här skepp i ”pårökt” tillstånd ? (Gaar ikkje, i det hele tatt, säger Norrmännen)

Framförallt är det amerikaner, och mindre seriösa forskare som spritt ut lögnerna om de hampfröer, som hittats i Osebergsfyndet – tillsammans med en hel del andra fynd av fröer från nyttoväxter, som låg i en liten läderpåse. Många är de rena lögner, feltolkningar och förvanskningar, som spritts ut om Osebergsskeppet genom åren. Exempelvis har man påstått att det inte skulle gå att segla det över öppet hav, utan att skeppet bara var avsett för ceremoniellt bruk och korta roddsträckor på isolerade fjordar, något som bevisligen är lögn, vrövel, ja skitsnack… Moderna rekonstruktioner gjorda av seriösa experimentalarkeologer har gång på gång seglat skeppet på Nordsjön, till exempel – och mellan Norge och Danmark – en resa som kan ta mindre än ett dygn.

Vad man hittat i Osebergsfyndet är hampfrön i en liten läderpåse – tillsammans med andra fröer av nyttoväxter, förutom valnötter, hasselnötter och bär, som också fanns ombord. Hampfrön har inga narkotiska eller medicinska egenskaper överhuvudtaget – särskilt inte industri-hampa, som det rör sig om i det här fallet. Inte heller vallmofrön – som man annars har på brödbullar – har några som helst narkotiska eller medicinska egenskaper, om nu någon trodde det. Cannabis bereds företrädesvis av den vuxna hampa-växtens honplantor (man måste noga skilja hon- från hanplantorna om man alls ska använda växten i detta syfte), och dess insamling var fullkomligt okänd i Nordeuropa. En som däremot beskyllts för att ha intresserat sig mycket för just hampans biologi är George Washington, Amerikas förste President, som av diverse hippies och drogliberaler också ansetts vara haschrökare, fastän det bevisligen är helt felaktigt.  Precis som Vikingarna odlade Washington industri-hampa för rep på sina ägor,  och Oseberg skeppet är faktiskt just ett skepp – och till det kunde hamprep såklart passa bra – annars fick man ju inte lika hållbar rigg och förtöjningslinor..

Det faktum att Osebergs-fyndet, när det hittades, inte hade några hamprep i riggen,  beror antagligen på att hamprepen var värdefulla, och att man förstås begravde skeppet i jorden med ett redan slitet segel, och en rigg, som var mindre hållbar för riktig segling… vilket varje praktiskt sinnad sjöman lätt inser..

Industri-hampa går knappast att använda i berusningssyfte, och utöver det fanns linfrö ombord. Och vad bevisar då det ? Att de båda kvinnorna ombord på skeppet – tolkade som Drottning Åsa av Oseberg och hennes gamla amma – skulle ha varit ”dåliga i magen” och behövde ”linfrö för medicinskt bruk” ? – Nej knappast.

Även blåklint, krapp-rot (som används bla. för att färga tyg och segelduk av linne vackert röd) fanns i fyndet – och alla dessa hasch-flummares ständiga påståenden om att ”jamen hampfröna bara m-å-s-t-e ha använts medicinskt”, och hampan ”måste” ha använts rituellt osv – alltsammans bullshit – det ”måste” det inte alls ! – och alla dessa växter var med just för att de skulle göra nytta och användas som nyttoväxter i livet efter detta – tillsammans med hasselnötterna, valnötterna och bären – som såklart var avsedda som mat – och att förutsätta, att man nödvändigtvis ”måste” ha använt hampan som berusningsmedel duger inte, därför att det är en kemisk omöjlighet. Hampfrön av industrihampa duger inte att berusa sig på, ens om någon skulle ha velat göra det, och det är hela sanningen. Och man blir inte särskilt ”hög” av att försöka bränna en stump hamprep heller.

Ändå kommer diverse fornsedare, idioter, patrask med påståenden somJamen Brising-gamen måste vara en gam, och brising betyder hasch på vår moderna pundar-slang, så det så !Problemet är att det heter Brisinga-men, inget annat – precis som Menglöd är ett heite eller binamn för Freja, och detta betyder ”Havsglans” (som i havets friska och sunda bris, som fördriver haschrök och skumma tankar, för att inte tala om skumma människor !)

Dessa tjackpundare tror som vanligt vad de vill tro, och ser därför vad de vill se – även om de inte tror på rationella förklaringar, och inte har sett något av den moderna vetenskapen…

Jag kommer ihåg min gamle vän och trätobroder Sigge, som en natt förkunnade för mig att:  Vikingarna hade inget brännvin… (hick!) men… om de hade haft brännvin, så skulle de ha druckit massor av brännvin… (hick !) och det bevisar… att jag bara MÅSTE dricka mig full – på brännvin !Så är det ofta. Dagens drogromantiker hittar alltid en ”ursäkt” för att röka på, och gamla alkisar hittar alltid en ursäkt för att fortsätta supa – exempelvis att Bellman, eller någon annan av deras förfäder gjorde så – när verklighetens Bellman var en man, med högst måttliga vanor – annars skulle han ju inte kunnat dikta något, som vi alla förstår…

Låt oss ta ett annat exempel. Man har hittat skal av Kauri-snäckor från Söderhavet på Helgö i Mälaren, samt en keltisk biskopskräkla – men vad bevisar det ? Att invånarna där ”bara måste” ha använt snäckorna för ”rituellt bruk” eller på samma sätt som i Söderhavet, alltså som betalningsmedel ? – Nej, inte alls. Och bevisar den bortrövade kräklan, att man var kristen i 500-talets Sverige ? – Nej – fortfarande helt fel – det finns ingen anledning att dra sådana slutledningar…

I Havamal säger Oden själv – i Erik Brates berömda översättning – om jag inte minns fel, att:

”Ej är ölet så bra som man säger / för människornas ätt / Ty dessmer du dricker / dess mindre vet du vart ditt vett tar vägen”

och det stämmer förstås också, som vi alla vet.  Jag har redan tagit upp och analyserat Hávamáls nittonde strof i den här bloggen, den där det står:

Haldi-t maðr á keri,

drekki þó at hófi mjöð,

mæli þarft eða þegi,

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

 

Eller – i min egen översättning:

”Håll dina män vid karet

Men drick du vid Hovet

själv ditt mjöd.

Tala vad tarvas, eller tig !

Okynnig blir dig ingen man

Om du går tidigt att sova”

Finessen här är förstås, att ”at hofi” också betyder ”efter behov” – vad som finns hov och skäl av, och inte bara vid Gudahovet. En klok och vis hövding låter sina män festa vid behov, men han sätter sig inte ner för att dricka med dem. Han har själv andra och viktigare uppgifter, och den som skall styra sitt skepp och mäns öden, bör gå och lägga sig tidigt, och inte orda mer än nödvändigt om vissa saker. Så är det – och så har det alltid varit. Så gör och så är en klok och förtänksam man.

Inom Nordiska Asa Samfundet har man nu en klar och tydlig policy vad gäller allt bruk av droger. Det var jag, och ingen annan än jag som skrev den, och som fick igenom den som enskild motion – och det var det här. Vi använder inga droger vid våra blot och sammankomster, av vilket slag det än vara må.

För övrigt lägger vi oss inte i någons enskilda liv, utanför Samfundet, men inom det gäller det att skicka sig och uppföra sig så, att man inte dricker mer än vad som höves.

Vad sk ”Forn Sed” och de spridda samfund – med 40-50 personer (i motsats till mer än 1200 andra) som ägnar sig åt sådant, har man inte på 20 år lyckats ena sig om någon policy, och ibland använder man alltså droger ”av religiösa skäl” har vi fått veta – ibland inte, och ibland förnekar man alltsammans, trots flera drogrelaterade incidenter på senare tid.

Det är liksom lite ”häpomsnärp” eller hösomflös om dessa andra samfund, som man säger. Ren hampadänga, med andra ord..

 

Skulle man ”be” till Oden ? Och varför alls BE, när DU istället borde vara TACKSAM….

Diverse Odinister, som de kallas – I Forth Worth, Texas av alla platser (det måste vara mycket svårt att dyrka Oden mitt i den Texanska ödemarken, när vi alla vet att det är här i Norden han hör hemma, och här han ska dyrkas) har – i sin självpåtagna hängivenhet – utlyst en ”World Prayer Day” för Valfader själv – en idé som må ha en god avsikt, men nog knappast gör medvetenheten om Odens sanna natur så mycket tydligare. Deras hugskott tog tydligen form för två år sedan, ser jag från mitt eget elektroniska Hlidskjalf, där jag blickar ut över Världarna, och i dagarna har de alltså firat jubileum för detta tilltag, men jag tror för min del att det finns bättre sätt att Hugfästa medvetenheten om Valfader på.

Tänk efter ett slag.

Oden är förvisso Yggr, den fruktansvärde. Han är Hangantyr och Härfjätter. Han är Hropt, den store roparen. Han är Grimner, den grymme och dolde. Han är Öpir, den vrålande, ja stormen, ödet och vinden. Tror ni ens, ni dödliga, att ni skulle kunna rikta kristna ”böner” till honom ? Just nu månde han nog skratta åt er alla, i sitt Valhall för ett av hans heiten eller många namn är för övrigt just ”Skratte” – alltså den skrattande guden, han som skrattar åt människornas dumhet och små krumsprång.  För övrigt måste ni lära er att noga skilja mellan heiten och kenningar, om ni inte lärt er detta ännu.  Ett heite är ett direkt namn, något gudomen själv får heta eller kallas, och det namnet skall ingen människa bära, så framt det ska gå den människan någorlunda väl. En kenning däremot, är en poetisk omskrivning, något Gudomen själv är vida känd och allom bekant för.

Oden kallas därför ”Spjutguden”, Gautatyr eller Göternas Herre, ja Sleipners ägare, Gungners svingare och mycket annat. ”Först av alla kastade Oden eggjärn i flocken” står det om det stora kriget mellan Asar och Vaner, och aldrig har någon behövt rikta böner till honom, som ger seger åt somliga, eller den han vill och förordar, men visst inte till alla.

På hällristningar i Litsleby vid Tanum – observera att ”Lit” betyder ”kropp” på Norröna och är namnet på den dvärg, Tor själv sparkar in i likbålet vidd Balders likfärd, där Oden viskar den yttersta av alla hemligheter – kanske sitt sanna namn – i örat på sin döde son syns Oden som spjutgud, 1000 eller 800 år före kristus, och minst lika länge har stormens och vindens sanne herre funnits bland oss i Norden. Vågar du ens be till honom om mera ägodelar, mera mat, mera lycka för din del, när han ensam – som vi ska se – redan givit dig mer än du anar, eller mer än du kan tro…

Per Lagerkvist – vår svenske nobelpristagare – beskrev i sin diktsamling ”Aftonland” eller ”Evening Land” (1953) Oden mycket exakt. Han understryker gång på gång, att Oden är en vandrande spjutgud, en allt förtärande ljungeld, en stormgud och en krigsgud, en spjutkastare, som med ”Varats Blixt” (Polemos !) för att använda Wittgensteins uttryck, genomborrar människornas sinnen och hjärtan. Lyssna !

”Jag är den som fortsätter / när du dröjer kvar / som stiger ut i natten / när du går till vila./ Som öppnar porten till mörkret / och går vidare / till mörkret och stjärnorna / och går vidare. / På en oviss stig / en stig som kanske inte alls finns / överger jag dig.”

Eller, i WH Audens välfunna översättning:

”I am the one who goes on / when you remain behind / the one who steps out into the darkness and the stars / when you retire to rest / The one who opens the gate into the darkness / and walks further / Into the darkness and stars / and walks further / On an uncertain path / a path, which perhaps does not exist / I forsake you.”

 

 

Han är inte sin skugga, men hans skugga blev ljuset i våra tält. Den natten kunde vi inte sova mer” skriver Lagerkvist också. Jag läste den dikten efter en tältbrand anno 1983, där en av mina gruppchefer skadades allvarligt. Han kastade ut en brinnande plastdunk ur ett förläggningstält 20, men fick själv 16 % brännskador av andra graden på kuppen. Och natten förut hade jag sett det som kallas ”The Wild Hunt” eller den vilda jakten. Jag har med egna ögon själv sett Odens skugga i den djupa natten, och jag vet fullständigt väl vem och vad han är. Jag är inte rädd för honom, inte på minsta sätt – men han är förvisso fruktansvärd. Han är kriget, stormen och den totala förintelsen. Tro aldrig något annat. Frukta Allfader, och lev gudfruktigt, i sann gudsfruktan... Och varför tror ni att Oden nästan alltid uppträder förklädd, som en vandrare – och visar aldrig sitt sanna anlete för människorna ?

Den sanningen är enkel att förstå. Det är för att de flesta människor skulle svimma av skräck, eller falla döda ned; om de verkligen kunde varsebli en gud i all dess totalitet, långt bortom gränsen för våra mänskliga sinnen. ”Litilla sanda, litilla saefva, litill ero gerds guma” står det i Hávamál. Och Oden är INTE en gud, till vilken du titt som tätt kan komma sättandes med böner, eller dina små futila klagomål. Han står över – högt över och bortom – allt sådant.

Oden kräver aldrig någonstans, i en endaste en norrön text, att människorna skulle ”be” till honom eller ens dyrka honom. Allt sådant är Oden själv fullkomligt fjärran, och för sin del struntar han fullständigt i om människorna tror på honom inte. För – återigen – tänk efter ! Hur är det det de facto står skrivet i Eddan ?

Han är Gångläre, Tund – den tunne, Atridr eller den som rider emot målet, Galdrafödurr, Fang eller fångaren – årtusenden före någon ”catcher in the rye” – Gångråde och Gestumblinde, gästförblindaren, Haptsnuir eller den som flyr ur häkten, Hrossharsgrani och mycket annat. Han har tusen namn, men färdas alltid dolt. Han missionerar aldrig, han spörjer bara människorna efter sådant han vill veta, för att utröna deras ”salkynne” (”salkynno” står det i Eddan) eller vilket sätt de verkligen har, och vad de döljer i sina sinnen.

En sådan Gud ber man aldrig, aldrig böner till. Aldrig någonsin, för den guden möter dig som en vän och jämlike på vägen genom livet – när DU minst anar det !

I Hávamál står det inte, att vad som är skrivet där är Odens egna ord, men den person som hela tiden för ordet, kan förvisso vara Oden, eftersom det är Odens erfarenheter och äventyr som återberättas i den Eddatexten. Hela tiden understryks att man skall nöja sig med lite, och vara tacksam för att man alls lever. Till och med i en tarvlig koja på stranden – den berömda strofen om ”Taugreftan sal” som i en svensk översättning kompletterats med ”alltid får karl sig en ko” bär syn för sägen.

Själv undrar jag allvarligt om dessa förvirrade amerikaner, vars ögon aldrig har skådat; någonsin läst Hávamál, annat än i stark förkortning och förgrovning, och upplevt HELA texten på Norröna, som den verkligen är skriven.  Eller dra er till minnes Sonatorrek, den store Egil Skallagrimssons dikt om den döde son, som tagits ifrån honom alltför tidigt. Egil blir gammal, sjuk och skröplig, kan inte längre slåss och har ingenting kvar, men han prisar ändå livet, och Odens goda gåvor, ty:

23.
Blœtka því
bróður Vílis,
goðjaðar,
at gjarn séak,
þó hefr Míms vinr
mér of fengnar
bölva bœtr,
es hit betra telk.

24.
Göfumk íþrótt
Ulfs of bági,
vígi vanr,
vammi firða,
ok þat geð,
es gerðak mér
vísa fjandr
af vélöndum.

25.
Erum torvelt.
Tveggja bága
njörva nipt
á nesi stendr.
Skalk þó glaðr
góðum vilja
ok ó-hryggr
heljar bíða.

Eller, i en mycket förenklad översättning till engelska, för de som är så begränsade i sitt språk och tänkande, att de inte begriper bättre…

23

I cannot then perform Blot,
to Vile’s brother,
defender of all Gods
I will not eagerly seek.
Yet Mimr’s friend
has given me rich gifts
which I’d better take.

24.
He gave me my art
of flawless words
Did the wolf foe
Lord of all wars
and such a mind
that I could make open foes
of those who hate me in secret.

25.
It is hard for me now
The wolf’s sister
Queen of Death
stands on the ness
Yet I shall gladly
and in good heart
unrepining, relentless
await Hel’s coming !

Detta med att ”kunna göra öppna fiender, av de som blott hatar en i hemlighet” är inte minst viktigt, och vi inser lätt, att ”Vargen”, dvs ”Fenris” har Hel själv, dödsgudinnan till syster. Professor Magnus Magnusson på Island, skrev i sin goda bok ”Viking Hammer of the North” (ISBN 085613 3019) att: ”No translation of poetry can possibly convey the grandeur of the skaldship, the sonorous assonances and alliterrations, the starkly wrought kennings or the methaphores of the original. But in these taut stanzas, the poet’s disclosure with his own mind reaches a new and sublime comprehension. The god who had bereft him of his own sons had not failed him after all, he had given him the priceless gift of the runes and knowledge, which transcended all grief, and made him whole…”

Varför då ens be om mera ? Oden har redan givit människorna kunskapen och runorna, och därmed förmågan att kunna tänka själva, lösa sina problem själva och berätta sanningen om sig själva. Räcker inte detta mycket längre än gods och guld ? Och kom ihåg allt Oden gjort för DIN skull, när han hämtat hem skaldemjödet, låtit bygga Valhall och funnit runorna åt oss alla. Och, som han själv säger:

47.
Ungr var ek forðum,
fór ek einn saman,
þá varð ek villr vega;
auðigr þóttumk,
er ek annan fann,
maðr er manns gaman.

52.
Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.

68.
Eldr er beztr
með ýta sonum
ok sólar sýn,
heilyndi sitt,
ef maðr hafa náir,
án við löst at lifa.

69.
Er-at maðr alls vesall,
þótt hann sé illa heill;
sumr er af sonum sæll,
sumr af frændum,
sumr af fé ærnu,
sumr af verkum vel.

Det här är bara några slumpvis valda strofer ur Hávamáls oändliga visdom, som blott få har förstått och insett. Ingenstans i hela detta verk talas det om att man bör böna och be som en fjollig kristen, men istället lita till sin egen kraft, sin egen lycka och sina händers verk, ty:

47.
Ung var jag fordom
ensam jag for
då vart jag vill om vägen.
Men rik jag mig tyckte
när jag en annan fann.
Människan är Människans glädje.

52.
Mycket av något
ska man inte ge bort.
ofta köper sig lite lov.
Med halva limpan
och hela hornet
vann jag ofta en vän.

68.
Eld är bäst
för världens söner
och att Solen få se
Hälsan sin är gott att ha
så länge man lever
utan att ligga till last.

69.
Inte kan en man kallas olycklig
om han hälsan tycks mista.
Någon blir av söner säll
Några av fränder
någon av ernådd lön
andra av väl utfört värv.

I den 47:e strofen antyds helt kalrt, att det inte är böner om pengar och annat ovärdigt, som gör vårt liv stort och rikt. Det är inte att ha eller äga, utan de tillfälliga mötena, vänskaperna och vad som händer under resans gång. Hur träffade du din käresta, om du alls har någon ? – Av en ren tillfällighet, naturligtvis. Och dina vänner – samma sak där. Hur föddes dina barn ? – ja, om inte ur en ren tillfällighet, så ur en genetisk slump, det kan vi vara förvissade om. Och vad får det ena barnet att intressera sig för fotboll, det andra för musik, och det tredje för att plocka upp en bok, arbeta eller studera ? I allt svarar vi läggning och gudars gåvor, men också tillfälligheter. Hjalmar Gullberg, den svenske poeten (som dessvärre dog som kristen), insåg Odens gåvor och betydelse bättre än andra, när han skrev:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Ingen antog den andres seder. Ingen blandade sin kultur eller sin tro med den andre – för de båda främlingarna respekterade varann. Men – som vi också ser i storf 52 – enbart en halv brödlimpa, eller ett horn med vatten (det behöver inte ens vara mjöd eller öl – ofta får man nöja sig med det lilla) var nog för att befästa en vänskap – och under marschens väg, i stridslinjen och villdmarken – där grodde vänskapen !

Så länge vi inte ligger andra till last, och sitter som tiggare framför andras portar, ständigt tjatande och tjattrande efter mer, som sk ”flyktingar” och bettlare – betonar Hávamál – och så länge vi gör rätt för oss – även om vi slutligen kan få problem, till och med med hälsan – så länge är livet en lust att leva. Ett väl utfört värv, kanske sönerna du lämnar efter dig, sakerna du uträttat – allt du gjort, tänkt och skapat som var sant och skönt under ”Din stund på Jorden” – för att låna Vilhelm Mobergs ord, så sannt svenska.

Allt detta. Allt detta, bröder och systrar – ni som är Asarna trogna – ”Treu bis zu den Tod”.

Varför skulle vi böna och be, och vända röven i vädret, när vi istället kunde prisa livet självt och naturens rikedom ?

Glöm aldrig detta, mina barn ! Glöm aldrig detta !

Fred, välstånd och frihet – Eller fler, åt Röven vända Ökenreligioner – Vad väljer du ?

Inför Midsommarblotet

Midsommar närmar sig, denna den mest hedniska och svenska av fester, som hålls mitt i Juni, Friggs månad. Som vanligt finns det dem, som gallskriker att vi svenskar ”inte har några traditioner” och så vidare, men alla etniska svenskar vet ändå hur en riktig Midsommar skall firas, ända in i hjärteroten. Jag kan bara se ned på dem, dessa skabbiga kräk, som vill tala om för oss andra att ”gör hur tusan du vill” skulle vara detsamma som Hedendom eller Asatro.

Asatro är inte detsamma som kristendom. Vi rabblar inga böner eller litanior, därför att bön inte ingår och aldrig har ingått i vår tro, av skäl som jag redan förklarat. Asatron kommer inte från Amerika, och det ingår inte heller i den att blanda in en massa gudomar som inte hör dit, Allah, Jesus, småtroll, fan själv och hans Moster. Jag upprepar – om ni inte har förstått det: jag är inte Synkretist, inte heller Universalist, och dessa trosriktningar, New Age och annat i all ära – de är inget för mig, det är inget jag praktiserar eller lär ut, och det är heller inget jag vill se uppblandat i mina egna helger, min egen kultur, min egen tradition och mina egna sedvänjor.

Jag förstår inte alla dessa amerikaner, som påstår sig vara ”Asatruar” andra dagen, och går i kyrkan nästa helg eller döper sina egna barn i en Synagoga – typ ”Hugin’s Heathen Hof” och allt vad det är av smaklös, synkretistisk bråte och imitatörer till vår egen Nordiska tradition. Eller för att citera en god vän på forumet ”Njordkraft” i veckan, som med tydlig adress skrev:

It’s not a warrior, vegan, hbtq, feminist, racist or a political cult!
It’s absolutely NOT the dogmas and and misconceptions spread by opportunists and ignorant people with no knowledge or understanding.
Not a fairytale, tv-show or a scholarship.

It’s the essence of life.

Om människor inom och framförallt utom landet åtminstone kunde vara lite ärliga, och respektera vår egen nordiska kultur utan att vanställa den med en massa, som inte hör dit Ok, politiska åsikter har vi alla – och rätt att yppa dem i bloggar som den här – men jag vet inte hur många dåliga, overksamma, fornsediskt anstuckna ”Påskblot” jag varit på (Vad är det, förresten ? Firar vi hedningar alls Påsk, tror ni – Hur i Hels Vite kan man säga att detta är ”sed” eller ens ”fornt” förutsatt att man nu alls intresserar sig för det ”forna” ?) där man stått vid Uppsala Högar av alla platser och sagt till mig som hedning att jag måste ”hylla Jesus-kraften” och så vidare

Påtända pajasar som dessa har inte med Asatro att göra…

Jag menar, vilken djävla idioti ! Jag är för det första inte kristen, men hade jag velat ”hylla” någon ”jesus-kraft” vad det nu är eller skall vara, så kunde jag ju ha gått med i den kristna kyrkan istället. Samma kyrka har förstört otaliga kultplatser, hov, lundar och hargar och vi Asatroende har knappt en enda plats i hela landet kvar, där vi kan samlas och vara för oss själva, utan att som vanligt få oss all denna kristendom och nu också islam på näsan. Det här borde vara vårt land, det sista och enda land vi svenskar äger.

Den enda organisation jag vet, som verkligen talar för de Asatroendes intressen i det här landet – Inklusive att vi ska få ha kvar åtminstone Gamla Uppsala som vår egen plats – är Nordiska Asa Samfundet – som nu uppges ha uppemot 1200 medlemmar eller mer än så, och därför är den överlägset största organisationen. Deras blot har varit värdiga och enkla till största delen – och jag kan bara upprepa vad jag sagt, flera gånger – se i stycket ”Blot och högtider” här ovanför om ni inte tror mig…

1. Ett blot eller någon form av högtid blir bäst, om det görs under lugna och värdiga former. Man behöver inga överlastade ”altaren” eller rättare sagt Stallar – för så kallas nämligen de bord man ställer upp de eventuella Gudabilderna på – vi använder inga kristna ord om oss själva som är så fulla med allsköns skräp och bråte, att man knappt ser vad det är som ska dyrkas och de verkliga gudastöttorna faller till golvet…

Vad är det här för skräpkammare ? Vad gör barnleksaker, taffliga julgransprydnader och Tarot-kort för nytta i sammanhanget ?? Ett värdigt blot ?

När det KAN göras såhär ENKELT istället. Stilrent, och inte en enda pryl för mycket…

Jag kan till och med minnas kristna gudstjänster jag sett – av Fältpräster i Sveriges Armé – där ”altaret” utgjordes av en tom ammunitionslåda med en ölburk och en ljusstump ovanpå – men prästen ändå fick det hela till att ”stämma” och gjuta en smula allvar i sextio trötta soldater i öppen fyrkantsformering – jag deltog inte, men studerade själva prästens handlag – för så mycket tycker jag i alla fall är intressant – man kan lära sig mycket från ceremonier som faktiskt fungerar…

2. ”Nykter, tvagad och mätt skall mannen rida till Tings” står det i Hávamál. Det borde vara självklart för alla inblandade, att följa dessa regler. Hunger distraherar, och gör det svårt att delta i någon andlig verksamhet- fulla, pårökta eller berusade deltagare – som i ”fornsediska” sammanhang – är ännu värre. Nordiska Asa Samfundet har antagit en klar och tydlig policy visavi droger – och det är att vi inte använder dem. Rörande ”fornsederiet” finns inga sådana regler alls, och man vet inte vad som kan dyka upp, eller vad man kan få möta. Hundar som springer omkring, skrikande barnungar och ”kids” som kletar snor på Asarnas bilder. Sådant tycker jag för min del inte hör till värdiga blot – jag menar – skulle du tolerera, att någon gick in i en kyrka, moské eller synagoga och betedde sig på det fullkomligt befängda och helt klart störande viset ? Nej, det skulle du inte. Då skall du aldrig, aldrig göra sådant i hedniska sammanhang heller !

3. Asatro är en natur-religion, säger många. Då förstår jag inte varför människor inte stänger av sina mobiltelefoner, och lämnar dem utanför blotet och blotplatsen. Inte heller förstår jag personer som står och röker framme vid stallen med makternas bilder, folk som kastar fimpar i gräset, och inte plockar upp efter sina hundar respektive drägglande barn, om dessa alls skall närvara. Jag menar – vad är det för stil ? Vad är det för sätt att bära sig åt ? Skulle man göra så i en kristen kyrka, exempelvis ??

Om du nu alls ska HEDRA makterna – TÄNK EFTER hur du gör det enklast och bäst… (Inför Tor hjälper inga ”böner”. Han tar emot en hederlig gåva, men lyssnar inte till kärring-gråt)

4. Ett KORT blot är alltid bättre än ett alldeles för långt. Oftast blir ett firande – av vilket slag det nu vara må – och det gäller nog alla samfund, oberoende av vad de råkar tro på – bättre om det sker GENOMTÄNKT, och därför kort och koncentrerat. Exempelvis blir det inte bra alls ifall man insisterar på att dricka ”lag om” i cirkel tre gånger ur horn, när man är över åttio personer – vilket säkerligen tar över fyrtio minuter och splittrar både deltagarnas koncentration och den energi som finns i själva riten. Folk får ont i fötter och ben, och ingen Regementschef värd namnet skulle väl låta sitt eget manskap stå uppställt i ”givakt” ! i mer än 40 minuter i 30 graders hetta… nej – det vore ju tokigt, eller hur ? Då ska ingen Gode eller Blotförrättare göra så heller.. Dricka ur horn passar kanske bättre vid ett gille, och korta tal är alltid bäst. Är man fler än 12-18 deltagare, eller fler än antalet runor i den gamla runraden, bör man inte dricka ”lag om”…

Få eller många deltagare ? Det finns ALLTID en grundförutsättning för att LYCKAS – KONCENTRATION PÅ UPPGIFTEN !

5. Till sist ska det sägas, att alla blotdeltagare, Blotgodar eller de som ska officiera, assistera och utföra själva blotet kanske inte har så god rutin. Det händer givetvis, att folk ”kommer av sig” eller kanske säger eller gör helt fel saker. Själv kommer jag ihåg ett Midsommarbröllop jag själv i egenskap av Gode – med demokratiskt framröstat ”Godord” och allt (ty INGEN kan bli Gode eller Gydja, bara därför att hon eller han säger sig vara det – Asatron är icke sådan !) där bruden var så ivrig, att hon inte ens väntade på att jag skulle säga ”tager du denne ?” – frågan måste ju formellt ställas enligt svensk lag – annars blir det hela inte giltigt utan helt självsvåldigt satte ringen på sin mans finger, utan att fråga honom heller.. I sådana situationer – och många till – gäller det att inte tappa tempo – och inte avbryta ceremonin. Hellre gå vidare – än att förlora i stämning, deltagarnas koncentration eller känslan i blotet. Efteråt finns ändå gott om tid att rätta vad som gjordes fel, och – i fallet med det bröllop jag nyss berörde – få det registrerat hos kommunen, så att det går ärligen, lagligen och hederligen till, vilket jag förutsätter, ty det vore en stor skam, om någon bortgiftes emot sin vilja, som hos muslimerna.. Därför – fokus på uppgiften som sagt – och – om du bara är officiant i ett blot, eller biträde – följ med den som lederdet måste alltid finnas en gode, gydja eller ansvarig ledare – och en ”Blotordning” att följa. Ordning behövs också till Midsommar – men mer om det tar jag i morgon…

(Skulptur: Jessica Trainham, England)  – Hell Freja och Od – Hell Frej och Gerd – Ni KAN väl redan vilka som är Midsommarens Gudomar, och vem som gifter sig med vem ?

”De kan icke värja sitt verk”

Idag kom det underliga nyheter från Island, som fått mig att tänka på vad Vilhelm Moberg, vår svenske författare och historiker sa om förfäderna. De döda kan inte längre värja sitt verk eller bevara allt det, som de levde och kämpade för. ”Morgunbladid” berättar om hur man vid återvinningsstationen  utanför ”den goda herdens stormarknad” – tydligen någotslags kristet köpcenter – fann en hel plastkasse full med välbevarade spjutspetsar, pilspetsar, yxblad, svärd, halsband, smyckefragment och glas, allt härrörande från Vikingatiden, okonserverat och i delvis skadat skick, men ändå av så högklassig kvalitet att tidningen berättar om hela fyndet som ”Gripir” eller ”Dyrgripar”.

Arkeologen och specialisten Ármann Guðmundsson vid Islands Nationalmuseum bedyrar att det här är ytterst ovanliga och dyrbara fynd, och vädjar nu via tidningarna att den eller de personer som gjort såhär, och kastat mycket viktiga arkeologiska fynd i soporna ska ge till sig känna, och berätta om hur de kommit över fyndet. Det är viktigt för arkeologerna att veta, för här kan det vara en hel fyndplats som plundrats eller förstörts, exempelvis med metalldetektor och av ”rovgrävare”.

Igår skrev jag själv – ironiskt nog – om ”Skånehammaren” – vars riktiga fyndort inte verkar vara känd, och hur viktigt det är att skydda och bevara de få platser, där Asatro ännu kan utövas.

Sannerligen – man kan känna Tors egen vrede för mycket mindre…

Själv undrar jag vad det kan vara för snedvridna individer som är skyldiga. Uppenbarligen har det ju varit någon som varit intresserad av att plundra eller stjäla, till och med på det avlägsna Island, men som inte haft förstånd att respektera den Nordiska kulturen eller kulturarvet – utan som istället tanklöst lät allt sluta i en jämmerlig sophög. Förra året kunde vi allesammans uppleva hur Bergens Universitetsmuseum blev utsatta för en mycket fräck rånkupp, och hur tusentals av Norges allra värdefullaste Vikingafynd var nära att totalförstöras. Vaktfirman NOKAS hade helt brustit i sin bevakning, och tjuvarna kunde mycket lätt ta sig upp för en byggnadsställning, krossa ett fönster och sen slå sönder montrar och stjäla så mycket de ville ha, eftersom vaktfirman stängt av larmet i museilokalerna.

Det visade sig dock efter ett par månader att det inte var några hatiska fundamentalister eller någon ”globaliserad” stöldliga som låg bakom det, utan helt vanliga knarkare och missbrukare från Bergen-trakten, antagligen influerade av ”forn sed” eller något annat oseriöst. Två tredjedelar av fynden kunde hittas i gamla IKEA-kassar och på annat sätt, men sedan i November-December har inget hörts om hur man fått jobba med att omkonservera, restaurera och ta hand om skatterna.

De döda kan inte värna sina händers verk. Det är VI som måste bevara det.

Den tragiska episoden från Bergen visar, hur illa det kan gå när ett folk glömmer sitt eget arv. I Sverige har utvecklingen gått ännu längre – för som sajten ”Allmogen”, Ola Wong och andra, som vågar vara öppet kritiska emot den av Regeringen Löfvén ledda museipedagogiken och politiken redan har bevisat, så är Sverige ett av de få länder där man systematiskt förstör och skövlar det egna kulturarvet – på order från myndigheterna !

Särskilt har man inriktat sig på att förstöra och förvanska minnet av Asatron, och som arkeologen Johan Runer vid Stockholms länsmuseum, så har man systematiskt och med vilja och avsikt förstört delar av Sveriges kulturarv. Det handlar om att urgamla mynt, vikter, knappar, knivar, ringar och andra föremål tillhörande de forna nordborna ”gallras” vid utgrävningar, det vill säga slängs bort. Just Hedniska och Asatrogna amulettringar, Torshammare och annat har varit de fynd, som man inriktat sig på att ”gallra bort” och förstöra.

– Vad man gör är ju att man slänger vår historia! säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms länsmuseum.

Varför är det just Edsringarna och Torshammarna som ska ”gallras ut” från våra muséer och förstöras ? Kan någon i ansvarig ställning förklara detta ??

Det här är förstås helt oacceptabelt, för att uttrycka mig väldigt milt. ”Sveriges största riksarkiv är den svenska jorden” skrev Vilhelm Moberg i första delen av ”Min svenska historia”. Har länsmuseerna inte råd att konservera alla fornfynd de gräver upp ska de låta bli att gräva i jorden och lämna det jobbet åt framtida generationer som har mer vett bakom pannbenet.

I slutändan är det riksantikvarie Lars Amréus och kulturminister Alice Bah Kunke som idag ansvarar för Sveriges kulturarv, och ”förstörelsen av historien sker under deras skift” som Ola Wong konstaterar.

  •   Daniel Sjöberg, redaktör för ”Projekt Allmogen” 10 Augusti 2017

 

Själv konstaterar jag det hela med en djup suck. Nästan ett helt år har gått, men historieförfalskningen och ”fornsederiet” fortsätter. Man ärar inte de som levt här före oss. Istället vill man förstöra deras händers verk, utrota den inhemska befolkningen och ersätta den med en ny. Asatron blandas upp, och förvandlas under ”Forn Sed Sveriges” ledning till ett dåligt, massmediokert, multi-kulti dominerat New Age skämt.

Jag är äcklad över vad jag sett, goda medborgare.
Äcklad och förbannad – och jag hoppas mina Gudar känner på samma sätt..

Hur du skapar ett Hedniskt ”Vi” – och varför det INTE finns några Asatrogna ”altaren”

Jag vet då inte allt vad skräp och skit man får läsa på nätet. Det finns någotslags ”forskare” vid namn Fredrik Gregorius i Linköping, som själv är kristen och hävdar att Asatron i Sverige ”inte finns” vilket han tycker skall vara att ge ”en nyanserad bild” som han uttrycker det, samtidigt som han hävdar att ingen ”tror på riktigt” av denna rörelses mer än 2-3000 medlemmar i landet – räknar vi ihop alla organiserade och fristående grupper vi känner till, uppskattar man att det faktiskt blir så många, och än fler utövare finns på Island och övriga Norden.

Vem gav honom rätten att avgöra den saken ? Hur kan han ens veta det ?? Och vad har han för BEVIS för att påstå, att tusentals av hans egna landsmän inte skulle vara ”ärliga” i sin tro ? Hur understår han sig ens, att kalla sådana yttranden för ”nyanserade” ?

”Vestigia terrent” – ”Spåren förskräcker”

En liten grupp tokdårar och foliehattar någonstans tycker att det skall heta ”forn sed” – ett uttryck som inte förekom förrän långt in i den kristna medeltiden, och som aldrig någonsin använts av utövarna själva, varken förr i tiden eller nu – utanför denna lilla New Age-grupp det vill säga. Och New Age och modern synkretism i all ära – men det är inte asatro...Inte heller är det ”sed” eller ens ”fornt” att springa omkring och hurtfriskt utbrista saker som ”Nämen fira du Midsommar och Lucia precis som du vill, med sotsvarta Lucior, svamp i håret och  haschplantor under sängen” – för något sådant är mest en förbannad osed och har inget med något ”fornt” samhälle att göra – knappast med någon nuvarande kultur heller.

Det blir som att bjuda Muslimer på Bacon ungefär – visst, det kanske är någotslags satir eller förvriden humor (se föregående inlägg) men egentligen är nog sådan humor inte särskilt rolig, utom som en parodi på den allerstädes närvarande svenska Pk-naivitet, som finns i vissa kretsar. Jag förväntar mig absolut, att de flesta av mina läsare är tillräckligt kloka för att uppfatta en viss ironi här och där i vad jag skriver – om jag nu ens har det – och inte blanda ihop skämt med allvar.

På nätet kan man också få läsa inslag av gamla förvirrade tanter och tonåringar från USA, som skriver att de genomfört ”Prayers to Thor from their Asatru Altars”.

Jag menar – hur djävla obildad får man bli ? Jag tar det igen – ”Prayers to Thor from their Asatru Altars”…

VET dessa människor ens vad Asatro ÄR för något, och FÖRSTÅR de vad de snackar om ?

Vi Asatroende BER aldrig till våra Gudamakter, eftersom det vore fullständigt löjligt och fruktansvärt omoget att ens tänka sig något sådant. Själva ordet ”be”, alltså bidhja på norröna betyder befalla, rent språkhistoriskt, och skall inte förväxlas med det anglosaxiska prijan, som i prayer, alltså de kristnas sätt att be. En konungs bud har vi alla hört talas om, i alla fall om vi talar svenska – och detta ämne har jag skrivit om, flera gånger. Den enda gången ”bön” i kristen mening alls nämns i eddan, är det i ”Busluboen” – en fruktansvärd förbannelse, som en illasinnad och elak trollkona riktar emot en Jarl, och det kvädet slutar med att Jarlen sitter slagrörd i salen. Så – ungefär – såg våra förfäder på fenomenet ”bön”…

Några källor som nämner, att Nordborna skulle ”fallit på knä” eller slängt sig framstupa framför sina gudar på Monoteisternas befängda vis – med röven i vädret (vilken Gudamakt skulle känna sig hedrad av det ?) finns inte, utanför kristen eller muslimsk litteratur – och några arkeologiska bevis för ”böner” och andra klagosånger har inte hittats, de heller.

Gåva kräver att gengåva gives” står det i Hávamál, och det är det första av alla bud. Vi Blotar och förärar våra Gudar gåvor – men inget i Världen är gratis – för så fungerar det också i naturen…

Jag menar – tänk efter ett slag. Hur fungerar det i naturen, och hur fungerar ett naturligt samhälle ? För att få äta, måste du lära dig så och skörda – och därmed odla – annars får du jaga och fiska, eller kanske samla in din föda från marken, men arbeta måste du. Du kan inte bara sätta dig ned på marken eller i ett gathörn, helt passiv som en stackars tiggare, och bara be, be och be andra om mat eller försörjning. Livet eller naturen fungerar inte så. Visserligen kanske du kan bära dig åt på det viset om du är ett litet spädbarn, eller en lallande kristen, som inte riktigt kan ta vara på sig själv. (”Cretien” eller ”Kretin” sa man i Frankerriket, och på Karl den Stores tid)

Men våra Gudamakter tappar ofta tålamodet med det slaget av personer. Tor och Åskan slår till, fortare än kvickt – och tar vi för mycket av naturen eller behandlar den på fel sätt, får vi ofta lära oss en hård läxa – så det tjänar inget till att bara sitta där och be… Vår tro fungerar helt enkelt inte på det viset – här måste du visa din hängivenhet med att ge lite av dig själv, antingen direkt till makterna eller till andra människor. Du är ingen liten treåring, som drägglande och snorande hela tiden kan komma springande med gråten i halsen till någotslags himmelsk ”pappa” eller ”morsa” och tro att de ska lösa allihop…

 

Att vara makterna trogen, innebär också att hedra dem genom sitt arbete – att odla, bygga, och förvalta sitt arv. ”Arla i Urtid, då Ymer byggde” står det i Voluspá. Det är ingen tillfällighet. Också Asarna ”timrade Hov och Hargar” får vi vetanågra kristna altaren byggde de inte alls, och något sådant ingår inte heller i vår tro. Vad Hov och Hargar är för något, vet du kanske om du har följt med i den här bloggen, och alls läst och förstått vad jag skriver.

En Harg är en samling resta eller liggande stenar, en kultplats för utomhus bruk, helt enkelt – och ett Gudahov är och var en inomhus plats för dyrkan (läs här ovan under separat underrubrik, se avsnittet ”Asatro”) eftersom Arkeologin (se avsnittet ”Arkeologi”) bevisar att Asatron ända sedan bronsåldern varit också en inomhusreligion, och inte bara en utomhus- dito, även om Tacitus och flera utomstående författare, som skildrade Germanerna ur ett romerskt, fjärran perspektiv tänkte sig saken så.

Synen på Hov och Salar (som syns i det äldre ortnamnsledet – ”al” för helig plats) som också var hövdingagårdar, gilleshus och naturliga samlingsplatser har ändrats på senare tid, och genom arkeologins vittnesbörd har man förstått, att makterna tillbads minst lika mycket inomhus som ute. Det är föga förvånande med tanke på allt, för försök att hålla ett blot eller ett gille utomhus i pinande snöstorm, åskväder eller slagregn – man behöver inte vara akademiker för att förstå att det inte går så bra – varje bonde och hantverkare förstår inom sig samma sak ändå, särskilt med Tors bistånd och skydd.

Varje svensk av bondestam förstår vad det handlar om… Det är naturligt för oss att blota, odla och arbeta…

Så om du nu beslutat dig för att hedra dina förfäder, Asar och Vaner – Hur gör du ? Reser du ett ”altare” inomhus lite på måfå eller hipp som happ, rubb som stubb, hursomhelst, kanske ? Blandar du ihop olika ”gudabilder” och saker från helt olika kulturer lite som du tycker, helt utan någon ordnad tanke eller något inbördes sammanhang ? Isåfall gör du FEL. Visst – du får ett ”altare” eller en plats för multikulturellt mischmasch utan all ände – men det är INTE Asatro…

Vilken samling bråte… Vad, vem eller vilka är det ens, som ska dyrkas här ?

Du skulle inte vilja hedra din egen släkt genom att plocka fram helt andra foton än de på dina verkliga släktingar, exempelvis genom att leta upp andra fotografier som du funnit i en sopcontainer någonstans, eller hur – särskilt inte om de fotona föreställer människor eller makter från en helt annan Världsdel, som du inte ens är släkt med… Nej – såklart inte, eller hur ? Det vore ju fullständigt befängt, och du kan inte dyrka Krishna ena dagen, Jesus nästa, kasta in Frigg och Dionysus lite hipp som happ bara för att du råkat dricka dig asfull, eller för att det skulle roa dig och dina vänner. Det finns ändå något som heter ”hybris” och som finns i alla hedniska mytologier, och med makterna leker man inte ostraffat – för de är inga ”leksaker”

Katolska helgon och Indiska ”gudar” i jakaranda kanske kan vara pikanta som inredningsdetaljer, men har inget med Asatro eller respekt för makterna att göra.. Inte med respekt för andra kulturer och respekt för andra troende heller…

Tänk på hur forntidens människor gjorde. De gjorde det enkelt för sig, behöll alltihop stilrent och avskalat, och tog oftast till inte mer utsmyckningar än de behövde. Nästan alla de gudabilder för personligt bruk man hittat är mycket små, och påfallande enkelt utformade. Rällinge-Frej är bara några centimeter hög. Den isländska bilden av Thor från Eyraland är inte mer än sådär 6-7 cm stor den heller. Inte heller Torsbilden från Lund – felaktigt rubricerad som en spelpjäs på 1950-talet – eller de små bilder av solguden Ull som hittats i Södermanland under 2000-talet är särskilt stora de med. Tror du att det är någon slump, kanske ?

När du KAN göra det ENKELT, STILRENT och UTAN en massa konstigheter, som inte har med saken att göra..

Svårare än såhär, behöver det inte vara. Bara några enkla och stilrena handgjorda föremål, som laddats med kraft och innebörd av sin ägare. Inget onödigt bjäfs.

Den Odens-staty man funnit vid Lejre (ja, det är otvivelaktigt Oden och inte Freja, därför att han avbildas med skägg, Hugin och Munin samt Gere och Freke bakom Hlidskjalf, och visst ingen kvinnofigur som diverse genus- eller rättare sagt anusforskare påstått) är 2009 är mindre än 2 cm hög, och även Romarnas ”lares et penates” var små, privata bilder som man kunde föra med sig överallt, exempelvis i en penningpung, utan större svårighet. Allt detta gjordes förstås med mening och med en bestämd avsikt – av forntidens människor – och det var just det att det skulle vara enkelt – och att makterna inte skulle blandas samman. Man skulle lätt kunna känna igen dem på deras attribut. När man sa att Solen var ”Ullar Gulli” eller Ulls gyllene huvud, eller att Oden var en ”spjutgud” var det för att göra enkla sammanfattningar, som också kunde gestaltas i bildform…

 

Bilderna av solguden Ull från Lunda i Södermanland var påfallande enkla till utförandet…

Men det betydde inte att man inte KUNDE göra fantastiskt invecklade ornament, som på Västergötlands och Ölands guldhalskragar, till exempel

Restaureringar av Urnes-dörrarna – som kan ha kommit från ett Gudahov och visst ingen kristen kyrka – visar hur kreativ djurornamentiken var. Den följde fasta regler, och en strängt logisk form, som man måste haft noggranna förlagor till. Ingen slinga är felplacerad, eller slutar i intet. Under-över-under – varje slinga sitter som den skall – allt logiskt och väl utformat.. Man skapar inte saker som dessa på måfå, eller slump..

 

Också den kända Torshammaren från Skåne – funnen redan på 1800-talet, förd till Lund och med okänd fyndort, men daterad till 700-talet om jag inte minns fel (alltså långt tidigare än skåningarna någonsin kommit i kontakt med några kristna) bygger på samma princip. Många som ser den på bild, förstår inte ens vad hammaren betyder. De ser inte Korpguden Odens ansikte överst, eller Frejs två galtar på sidorna av hammarens skaft. De förstår inte, att detta är en bild av Oden, Vile och Ve eller Oden, Tor och Frej i ett, praktisk och enkel att bära med sig, och i sitt kristna tänkande är de för evigt utestängda från dessa enkla föremål, eller vad de innebär.

”Ni MÅSTE lära er att se, inse och förstå – annars är ni inte Hedningar !”

 

Också på hällristningarna – och något så sentida som lapska trolltrummor – ser vi samma enkla symbolik. Namnet ”Asar” och namnet ”Vaner” på den andra gudasläkten kommer enligt vissa etymologer från gudabildernas enkla – och ibland grovt tillyxade utseende. ”Habands Asans” på gotiska betydde ”med åsar” eller med liggande tvärbjälkar, för att vara ordagrann. ”Vans visan” betydde ”alldeles utan” (tvärbjälkar) och som vi ser, är exempelvis bilderna från Lunda – som antagligen föreställer Ull – just sådana till utförandet, även om man senare inte räknade Ull till Vanernas ätt, utan till Asarna själva. istället blev det Frej, som i Sveariket fick överta vissa drag av solgud – mot järnålderns slut. Tor bar en hammare, Oden spjutet. Tyr kändes igen på sin enda hand. Allt detta visste man – och kunde hugfästa i enkla bilder eller föremål.

 

Att det är den hammarlyftande Tor, på samiska Horagalles eller Tiermes, som vi ser i dessa och hällristningarnas bilder är självklart..

Att denna bild från Broddenbjerg, och dansk sen bronsålder – 500 år och mer före vår tideräknings början föreställer FREJ är heller inte att ta miste på… (inte ens ”genusforskarna” kan tro, att detta ska vara en kvinna…)

Men bara för att man vanligen – och i vardagen – gjorde gudarna enkla och grovt tillyxade, betyder detta inte att de stora Gudahovens bilder såg ut så. Vi vet från berättelsen om Tröndernas gudahov vid Ranheim utanför Trondheim – förstört och utplånat för alltid av modern byggnation på 2000-talet – att det där stod en människostor Torsbild av renaste guld, med Bockar, Vagn och allt i naturlig storlek, så fint gjord att den såg alldeles levande ut. Också många andra källor – inte bara sentida typ Orkneyingasagan – berättar liknande saker. Om man gjorde sina gudar påfallande enkla och utan utsmyckningar, var det inte alls för att man var ”primitiv” och inte kunde skapa något mera verklighetstroget eller detaljrikt – för det kunde man visst ! Ölands guldhalskragar och djurornamentiken bevisar detta bortom allt rimligt tvivel – men man ville ha enkla och portabla gudabilder, som sagt.

Kanhända var det – som en del antagit – för att Makterna skulle kunna uppfattas som var och en tänkte sig dem – ingen hade ju i verkligheten sett Asarnas ansikten, och kommit undan med livet i behåll – men – mera beroende på estetik. All konst förr var inte ”föreställande” konst, utan bruks-konst. Vill man alls tala om en verklig ”sed” och ingen osed, måste man hålla detta i minnet, och inte halka in på alltför massmediokra, populärkulturella framställningar – även om det är sant, att vi alltid skapar och återskapar makterna på nytt..

 

Enkel exteriör – men slagkraftig och funktionell…

Här finns också ett klart och tydligt budskap till oss, som lever idag. Tänk på forna tiders lantbrukarhem, eller hur ett hem såg ut på landsbygden i början av 1900-talet. Där fanns inte mycket av extra föremål eller så särskilt många tillhörigheter – det man hade var hemgjort, slöjdat, framsprunget ur folkligt hantverk och påfallande enkelt. Inga konstigheter. Inget från andra kulturer, som inte hörde dit, eller ens från storstädernas jämrande maskineri.

Bara bondens värd i Falurött, naturträ och blod, lika enkel och naturlig som världen och tiden själv.

Enkla sköna ting, rena i linjerna och formen. Så såg också det beygynnande Folkhemmets och Funktionalismens möbler ut (foto från Carl Larssons Sundborn)

Sådana ”Vin” ska du resa dig- ty vet att den enklaste formen av helgedom, heter ”vi” – av gotiskans ”weíhs” eller något invigt, en helig plats. Ordet ”vigsel” och ”viga” – kanske har du också hört talas om ”Vighammare” om du är hemma i Asatrons värld – kommer av samma ursprung.

Inte bara Lundar är heliga, liksom Hult och Hargar. Viet – det hem du byger åt dig och de dina – är heligt det också, och där – i ditt eget hem – skall du prisa och ära dina makter.

Du skall blota åt dem, och du skall ge dem goda gåvor, som du gör till en kär vän, för att gälda och återgälda. Det är att vara hedning och Asatroende på riktigt – men ”altare” ? Nej, det har du icke – det får du icke, och det kommer icke över din dörr och din tröskel, det säger jag dig !

Och Tor är en rödskäggig, ätande Gud – Medelålders och fullvuxen – ingen fånig yngling i Marvels stil med långt hår som en liten flicka..

Take that – American mutts !