Hedniska Tankars Runskola (del 16b) Tyr runan…

Så vad är Tyr runan då ? Har den alls något med någon politisk extremism att göra ?? – Nej, det har den såklart inte. Den är överhuvudtaget inte politisk, inte mer politisk än de två sol-runorna på slutet av hårdrocksgruppen ”Kiss” namn, i alla fall – och den skapades helt garanterat inte för några politiska ändamål alls, eftersom den var (och är) ett enkelt skrivtecken, som bara och endast bara står för bokstaven T i det latinska alfabetet, och motsvarande språkljud. På proto-germanska hette den Tîwaz eller Teiwaz med tonande S på slutet, och runan har bevisligen redan funnits på hällristningarnas tid, ifall vi ser till dess användning som självständig symbol, laddad med esoteriska eller dolda betydelser, som inte var helt uppenbara för gemene man den gången, och heller inte är det idag.

Runan är pilformad, som alla kan se; och pekar uppåt. Vad är det då för konstigt med att den kopplats till himmelsguden Tyr eller Tiwas, han vars namn erinrar om det latinska Deus, eller Zeus på grekiska – även långt borta i Iran eller Persien hette himmelsguden Dyaus Pitar eller fader himmel, och att Tyr var en spjutgud och en stridsgud, var också helt uppenbart för de flesta.

Týr er æinendr ása;
opt værðr smiðr blása.

Så står det i det gamla norska runpoemet – dvs Tyr är den enhänte Asen, ofta får smeden blåsa... Att Tyrs vänstra hand, månhanden – i motsats till höger hand, som ju stod för Solen – känner nog de flesta till, och det isländska runpoemet säger samma sak:

Týr er einhendr áss
ok ulfs leifar
ok hofa hilmir
Mars thengil

Tyr är den enhänte Asen, och Ulvens levebröd, och Hovens krigare, Mars Furste.” Med hofa eller hov förstås här gudahov (nej, det finns inte och har aldrig funnits några Asatrogna ”tempel” – det ordet är helt ogiltigt i sammanhanget) medan ”Hilmir” förstås är samma namn som Hjalmar, vilket betyder en hjälmförsedd kämpe – thengil, så, betyder furste – och planeten mars, associerad till järnet som metall och krigets gud, faller sig ganska naturlig i sammanhanget. Den anglosaxiska runversen säger att Tyr också är en vägledande stjärna, kanske polstjärnan, har man tänkt sig – inte så konstigt när runan liknar en upprättstående pil, eller en ( historiskt senare) kompassnål…

Men det är inte slut med symboliken i och med detta. Många har i Tyr-runan sett en symbol för Världsträdet Yggdrasil eller Världspelaren Irminsul hos de gamla sachsarna, den upprätthållande kraften i Världen, och inte bara himmelsguden. Den har liknats vid en kotpelare eller en ryggrad, människokroppens upprätthållande del. Runatal Havamals säger i sin 16:e strof att:

Þat kann ek it sextánda:
ef ek vil ins svinna mans
hafa geð allt ok gaman,
hugi ek hverfi
hvítarmri konu,
ok sný ek hennar öllum sefa.

Dvs: ”Det kan jag som det sextonde: Om jag vill ha en skicklig mös glädje och gamman, vänder jag hugen på vitarmad kona, och vänder hennes hela sinne...” Som vi ser användes Tyr runan inte bara för att välsigna vapen och dylikt – den har ofta varit inristad på svärdseggar – se i avsnitt 15 här ovan – men den kunde uppenbarligen också användas för älskogsmagi, och de mer mystiskt betingade tyska runologerna i början av 1900-talet såg i kopplingen till ryggraden också hinduismens ”kundalini” eller ”ormkraften” som också kan visa sig som sexualitet…

Runan följer som nummer 16 i Utharken, och det är förstås ingen tillfällighet. Fyra gånger fyra ger oss talet sexton, och därför att Reid, Tors runa symboliserar både en fyrhjulig vagn och rörelse, blir rörelsen gånger sig självt själva sinnebilden för något som rör sig pilsnabbt. Med talet sexton når vi också slutet på den andra aetten eller ätten i utharken, och från Midgårds Värld pekar Tyr runan uppåt, emot Asgård och det översinnliga, som den följande ätten eller 8-talet är helgat åt.

Tyr-runan har någon gång också associerats till furan eller tallen, som runan också liknar, och Tyr, stridsguden över alla andra, lär också ut disciplin, offervilja, taktiskt uppträdande och koncentration, alltsammans kvaliteter, som kommer fram i myten om Tyr och Fenris. Atreid Grimsson kallar Tyr runan för himlens och initiationens runa, och det stämmer också med runans uppåtpekande form och Tyrs uppoffring för de andra Asarna, samt hela Världsalltet.  På 1960-talet tänkte sig Edred Thorsson att Tyr-runan skulle vara den verkliga seger-runa som omtalas i Sigdrifumal, men utan att kunna anvisa belägg för den saken – strofen om Solen och dags söner, antyder att det måste vara Sol- eller Siegrunan som åsyftas där, inte Tyrs runa.

Inom ”Stadhagalder” eller ”stående galder” vilket långt senare kallades ”Run-yoga” kan runan tecknas såhär…

Tyr runan har nuförtiden använts av en del politiska grupper på ett felaktigt sätt, och lika felaktigt har landets Justitieminister föreslagit ett förbud, fastän det inte borde vara den harmlösa runan han borde ge sig på, utan den farliga politiska ideologin han borde förbjuda. Inte för inte har Tyr runan associerats med kamp och krig, allt det som Nordborna kallade ”Vapnadomr” eller ett våldsamt avgörande med vapenmakt, och så är det kanske ännu.

Många har också lagt vikt vid att Tyr är en rättvisans, samhällsordningens och rättskipningens Gud framför andra, och tagit med rättsfall eller domstolsförhandlingar (och uppgörelser av olika slag, ej nödvändigtvis våldsamma sådana) vid spådomar med just Tyr-runor – man har ju aldrig dragit runorna en och en, historiskt sett, så andra runor har oftast använts för att konstatera, om en rätts-sak eller en dom fick en lycklig utgång eller inte. T

Tyr var också den manligaste av Gudarna, Bjarka-runan, som följer direkt efteråt användes som vi ska se ofta som en symbol för kvinnan, där Tyr alltid stod för mannen – man har än idag sett till och med toaskyltar på island, där Tyr-runan använts för ”män” och Bjarka för ”kvinnor”…Symboliken bakom det borde vara enkel att förstå – runan har en nedhängande stapel, och två små tvärstreck på sidorna – vilket kan symbolisera det manliga könsorganet. Bjarka däremot, står för de kvinnliga brösten, eller en gravid kvinna med bröst och mage sedda i profil.

Tyr-runan och Reid-runan i kombination har ansetts en mycket kraftfull bindruna, som dock snarare haft förmågan att sända och skicka iväg än att binda, och Tyr runan förekommer också i den kända Alu-formeln, en skyddsruna framför andra. Man har påpekat att gammaltyskans tiuri som betyder dyrbar, kostbar, tiuren som betyder prisa eller ära (jämför djurnamnet tjur, som kommer av samma germanska rot – tjuren var dyrbarare än kon !) och forngermanskans tiuhan, att leda, styra.

Gudanamnet Tyr förekommer också om andra gudar, Oden är ju till exempel Hangantyr eller de hängdas herre, medan Teinlautatyr är en skål för offer, med en tein eller en ten stående inuti. Också den gud Tuisto eller Mann, som Tacitus sa att Sveberna och andra germanfolk dyrkade, är otvivelaktigt densamme som Tyr, och Tyr runan stod redan då – på sjuttiotalet enligt vår tideräkning – för just honom. Agrell påpekar också att två gånger åtta också ger oss sexton, och att åtta (för hagel-runan) var trohetens tal, medan tvåtalet antyder strid eller konflikt, men också parbildning – med detta i minnet blir också Runatal Havamals runstrof om Tyr-runan i kärleksmagins och inte bara domslutens tjänst så mycket klarare….

 

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs (del 15) Sowilo eller Seger

Solrunan, på proto-germanska Sowilo, annars även känd som Seger eller Siegel, är en av den äldre, 24-typiga runradens lättast igenkännbara och mest omtalade runor. Många kristna hyser tyvärr en fullkomligt irrationell skräck för den, vilket förstås har samband med deras ständigt återkommande griller om djävulen och helvetet. och ofta har man hotat med förbud emot denna runa eller andra runor överhuvudtaget, bara för att en viss politisk rörelse i Centraleuropa för ungefär åttio år sedan använde den på ett felaktigt sätt. Från min barndom på 1970-talet minns jag hur svenska Socialdemokrater hela tiden hetsade emot just denna runa – orsaken var att det hemska, hemska hårdrocksbandet Kiss skulle ha använt den sin logotyp, och den ökände kristne Tv-mannen Sievert Öholm varnade oss offentligt i svensk statstelevision för att dessa amerikanska populärmusiker skulle vara Satanister, besatta av djävulen på fullt allvar och så vidare.

 

Att Gene Simmons (sångare) Paul Stanley (gitarr) faktiskt var judiska familjegrabbar gick helt Svensk Socialdemokrati förbi. Var detta band så himla ”farligt” egentligen ?

Men för våra förfäder var solrunan något helt annat, än dessa ständiga kristna skräck-visioner, som vi fortfarande tvångsmatas med. Kunniga i siffersymbolik som den äldre runradens skapare otvivelaktigt var, så visste de att Asarna heliga tretal (för Oden, Tor och Frej) gånger Kaun-runans femtal (runan heter också sken, och betyder ljus eller fackla) blir femton, och vad är då mer naturligt, än att helga den femtonde runan till just Solen, eller det största himmelsljuset av alla. Så tänkte man, och som ni ser passar det bra samman. Under århundradenas lopp skrevs runan på olika sätt i runinskrifter, både på lösa föremål och fasta stenar.

Man har sagt, att äldre etruiska alfabeten kan ha påverkat runans tidiga utseende, eftersom många forskare tror att runraden kom till i Alpområdet långt före kristi påstådda födelse. Runan har alltid fått symbolisera solen, och en del anser att den därmed har koppling till Balder, men Balders ursprung som solgud är mycket omtvistat – att Ull däremot var en solgudomlighet redan under bronsåldern, är oomtvistligt. I det gammelnorska runpoemet står det skrivet:

Sól er landa ljóme;
lúti ek helgum dóme.

Sol är landets ljus, och det låter jag vara en helgedom”, med andra ord – och det är väl ett väl funnet uttryck för hur vi hedningar sätter värde på naturens helgedom. Också i de isländska och angelsaxiska runverserna från åttahundratalet, respektive handskriftsblad i den Angermanska samlingen (som går tillbaka på förkristna källor) kopplar runan till solen, och dess livgivande strålar. I Runatal Hávamáls, de avslutande stroferna i Havamal, där de sista sex runstroferna tyvärr saknas, står det skrivet följande:

Þat kann ek it fimmtánda
er gól Þjóðrerir
dvergr fyr Dellings durum:
afl gól hann ásum,
en alfum frama,
hyggju Hroftatý.

Det kan jag som den femtonde – Den gol Tjodrörer, Dvärgen framför Dellings Dörrar, Avel gol han åt Asar, och åt Alfer Framgång, men hugnad åt Hroptatyr….

Så lyder denna strof i min egen översättning, och till skillnad från Lasse Lönnroth och andra nidingar och lögnare, sätter jag inte in onödiga ord som inte finns i originaltexten.

Tjodrörer, eller ”folkröraren” är ett bra Heite eller namn för solen själv – när Solen stiger upp, vaknar ju människor ofta av sig själva…”Tjod” eller på gotiska theod, betyder folk, och det syns också i ”Svitjod” eller ”Sveafolket” – det äldsta namnet på vårt land, som varit självständigt i mer än tusen år innan Eurokrater och falska politiker gjorde slut på vårt folks frihet. Uttrycket ”Dellings Dörrar” finns också på andra ställen i Eddan – vi skulle kunna säga dagens portar eller soluppgången. ”Dvergr” betyder ju stöd, upprätthållare, och inte nödvändigtvis ett dvärglikt väsen, Austri, Sudri, Vestri och Nordri eller himlens fyra väderstreck, kallas ju också ”Dvärgar”. Att solen ger kraft eller Avel, alltså Alstring åt Asarna, är heller inte så konstigt, och att Vanerna eller Alferna. som råder över grönskan och det växande, ska få ”frama” eller framgång syftar förstås också på solens makt.

Genomgående för hela Eddan är att ”Asar och Vaner” för de två gudasläktena hela tiden används omväxlande med ”Asar och Alfer” och att det inte finns någon skillnad på dessa språkliga uttryck, som betyder ett och detsamma.

 

Också i en annan känd Eddadikt, Sigdrifumál finns seger-runan eller solrunan nämnd. Valkyrian Bryndhild, som nyss har väcks av Sigurd Fafnesbane på Hindarfjällets topp – en plats som många tyckt sig igenkänna vid Externsteine i Tyskland, prisar den uppgående solen med dessa ord:

Heilir æsir!
Heilar ásynjur!
Heil sjá in fjölnýta fold!
Mál ok mannvit
gefið okkr mærum tveim
ok læknishendr, meðan lifum.

Alltså – i min översättning, och ingen ”lönn-rothares”: ”Hell Asar – Hell Asynjor – Hell över vår alstringsrika Jord ! Mål och Mannavett, ge ock oss människor två, och läkehänder, medan vi lever”

Sagans ”Hindarfjäll” eller soltempel är kanske inte bara en saga. Många vet, att Externsteines klippformationer finns på riktigt och varit använda i förkristen tid…

”Maerum” är ett ord som i en annan grammattisk form förekommer även på Rökstenen, där det står ”Skati maeringa” alltså ”människors skatt”, mänsklighetens välgörare. De två människor Brynhild tänker på är väl i första hand henne själv och Sigurd, som ju sitter vid hennes sida på klippan; och läkehänder eller händer som kan uträtta något, är förstås gott att ha, de är lika solens skinande strålar, som lyser upp i tillvaron. Man och kvinna ska göra detta tillsammans, antyder Brynhild, och så ska de leva med varandra. Detta är visst ingen bön, som de kristna tänkt sig, för vi Asatroende ber aldrig, men en välsignelse, och en hälsning till Solen, vilket är något helt annat. Förstår man inte detta, förstår man inte heller Hedendomens innersta väsen. Och hon fortsätter:

Sigrúnar skaltu kunna,
ef þú vilt sigr hafa,
ok rísta á hjalti hjörs,
sumar á véttrimum,
sumar á valböstum,
ok nefna tysvar Tý.

Segerrunor skall du kunna, om du seger vill hava, Och rista dem på svärdets hjalt. Somliga på blodrännan, somliga på eggkroppen, och nämna Två gånger Tyr…

”Valböstet” som det talas om har tytts som svärdets ”kropp” eller sidor, medan ”vettrimum” då ska vara ”rännan för vätan” i mitten, eller med andra ord blodrännan. Detta kan vara smidestermer, vilket nog intresserar dem som tillverkar kopior av järnålderns eggjärn, och att Tyr-runan – som vi snart skall komma till – också nämns i sammanhanget, är förstås också betydelsefullt.

Brynhild, valkyrian som överbringar kunskap och inte bara är ett stridsväsen är själv en solkvinna, liksom Siv eller Sunna, solgudinnan själv – som förstås också har starka kopplingar till den femtonde runan. Också familjen, kärlek mellan människorna i betydelsen kärlek till nästan, eller vänskap, inte sexualitet, har kopplats till solrunan, som sägs representera lycka, framgång och härliga tider,och detta hör onekligen hit. Iöverförd bemärkelse står den förstås också för sommaren och våren, eller den ljusa årstiden överhuvudtaget.

Nej – just det – det finns inga ”omvända” runor…

Pseudonymen Atreid Grimsson ville på 1980-talet se självgodhet eller överdriven självtillräcklighet i denna runa, men för det har jag hittat få eller inga bevis. Seger, och framgång i strid eller affärer, arbete och liv och goda skördar har förstås långt tidigare kopplats till runan, och detta har ofta kommit fram i de bevarade runstrofer man hittat. Edred Thorson såg under samma tidsperiod Solrunan som tillhörande det isländska begreppet ”knesol” eller ”knäande sol”, solen om aftonen, som han associerade med stadhagalder eller den tyska ”run-yogan” där man kan beskriva den S-formade solrunan genom en hukande ställning, där kroppen bildar runans översta snedställda stapel, och lår och underben ”knäet” och de två andra strecken i runan.

 

 

 

Freyja Ashwynn och andra på 1990-talet kopplade istället Solrunan till Tor, och Tors blixt, samt lät det gotiska ”Sowilo” stå inte bara för solen, utan för självet, det vakna medvetandets mest centrala del hos människan, precis som Brynhilde – Sigurds vägledarinna och härskarinna – utvecklar hjältens ”själv” och rustar honom inför den fortsatta kamp, han måste utkämpa själv.

Tre solrunor med gemensamt centrum bildar en såkallad ”Fylfot” eller en triskele, en symbol som syns också i Isle of Mans vapen, och på flera vapensköldar, och två korslagda solrunor bildar en svastika. Symboliken bakom detta ska inte feltolkas eller överdrivas, bara för att en viss politisk rörelse under nittonhundratalets tidigare hälft använde solrunan på fel sätt nere i Tyskland – den är ändå en uråldrig symbol som använts i flera tusen år helt utan samband med detta, och är ingenting att vara rädd för, även om det händer att vissa kristna, som inte förstår bättre, fortfarande är mycket rädda för denna runa.

Fries i Holland kallande den för Sig, vilket han härleder ur Sigel, som ett namn på solen, samt ord som sigle på formgermanska, som betyder juvel, ädelsten, insegel, tecken. Selig, Salig och andra liknande ord hör också hit, rent etymologiskt, och både i det norska och isländska runpoemet, används den femtonde runan rakt fram som namn på solen, vilket återigen bevisar, att uthark-teorin är numerologiskt riktig. Det gammalengelska runpoemet säger att Sigel är sjöfarares bärgning och lycka, och att solen leder dem i land – en annan syftning på runans betydelse för lycka och tur i affärer, och som segerruna. Helmut Arntz, en tysk runforskare, nämnde också allt detta, och tillade att Solrunan eller Segerrunan var den mest centrala i hela runraden, som han såg det, inte minst med tanke på bronsålderns solkult, och hur gamla symboler som triskelen är. Redan på stenåldern kände man till dem, och S-formiga solstrålar utgående från en stor och rund solskiva, finns ibland också på bronsålderns hällristningar. ”Gott liv och läkehänder” som nämns i Sigdrifumals kända strof om Solrunan, tyder också på vad man kan använda den till inom runmagi.

Juletid är också tiden för Solens återfödelse…

En liten Saga inför Julen: Torleif och Jarl Håkan…. (Norrönt Tungo-Nid från Svitjods Sorgedalar !)

Nu vänder vi oss bort från de kristnas ständigt återkommande tokerier för ett tag.

Istället skall jag berätta en finstämd och lärorik Hednisk och Asatrogen Saga för er, såhär inför Julen.

Den stod ursprungligen att läsa i en gammal bok av Eddaöversättaren Axel Ulrik Bååth, som 1895 utgav en bok med utdrag ur Isländska Sagor i original. Boken finns numera att läsa på nätet, tack vare ”Projekt Runeberg”, och den har också utgetts i ny upplaga av Göteborgs Universitet för några år sedan.

Också Göteborgs-Posten återgav denna saga i en liten skrift betitlad ”Den heliga vreden – svensk polemik från vikingatid till folkhem” som fortfarande kan finnas att få tag i på en del antikvariat. Jag publicerar sagans text i något moderniserad språkdräkt; och med vissa smärre ändringar, trots att det bär mig emot, därför att språksinnet hos dagens svenskar är mycket svagt utvecklat och eftersom en del av mina läsare inte förstår 1800-tals svenska längre. Det isländska originalet till denna berättelse heter Þorleifs þáttr jarlsskálds, och vi vet att innehållet i den antagligen är sant till stora delar, eftersom det också bekräftas av andra historiska källor. Så till exempel är Det stora Jarlsnidet bekant fråOdd munks Óláfssaga och i Hauk Valdísarsons Íslendingadrápa från sent 1100-tal, där Torleif i 18:e strofen kallas þulr, något som Finnur Jónsson översätter ”trollkarl”, men som heter thul, alltså en trollkunnig skald

 

Vid Kung Sven Tveskäggs hov vistades en gång en islänning vid namn Torleif Åsgersson. Han hyste rättvist agg till Jarl Håkan av Norge, eftersom denne hade plundrat och bränt det skepp Torleif landade med i Viken, och låtit hänga alla Torleifs män. Då Torleif någon tid vistats hos Kung Sven, blev han så svårmodig att han knappast ville dricka Jul, eller slå sig ned vid bordet hos sina gilleskamrater. När kung Harald Blåtand märkte detta, lät han kalla till sig Torleif och sporde honom: ”Vad vållar ditt missnöje ? Du rättar dig ju knappast efter våra seder här ??

Konung,” svarade Torleif – ”Du har väl hört talesättet att den som spörjer en annan man om hans trångmål, själv måste befria honom därifrån, så framt han vill vara den mannens vän ?

Säg du mig orsaken ändå,” sade Kungen. ”Jag har nu i vinter diktat några strofer om Håkan Jarl, och det skulle bedröva mig mycket om jag inte fick Orlov av dig, för att resa till Norge och där framsäga dem för Jarlen” sa Torleif.

Du ska visst få Orlov, ” sa Kungen, ”men jag vill inte mista en så god man som du. Därför skall du lova mig att komma åter, det fortaste du förmår, för all din skicklighets skull

Sven Tveskägg blev ensam kung över hela Danmark, Rügen, Norge och England…

Detta lovade Torleif, och sedan skaffade han sig överfart till Norge. Så kom han till Trondheim. Då uppehöll sig Håkan jarl i närheten, på Lade Kungsgård. Torleif klädde sig nu som en åldrig stavkarl, och repade upp ett långt hamprep, som han hade till skägg. Så tog han en stor säck och dolde den under paltorna, så att det skulle se ut som om han åt den mat han stoppade i säcken, för öppningen på den fanns uppe under skägget, och gömdes helt av detta. Sedan tog han två gamla skidstavar och fäste jättestora broddar på dem, och sen började han haltande och kutryggig gå stavgång.

Slutligen kom han fram till Lade, och då var där Julafton.

Vid Lade Gård utanför Trondheim hittade man redan 1914 spår efter en enorm vikingahall…

Jarl Håkan satt i sitt högsäte och hade omkring sig många stormän, som han bjudit till Julgille. Nu gick Torleif, utspökad till en gammal gubbe, rakt in i salen; helt utan lov. När han kommit till tröskeln, började han stappla och ragla fram, lutade sig tungt på stavarna och knuffade undan de tiggare, som samlats vid ingången i hopp om ett mål mat. Till slut satte han sig nederst vid dörren i salen. Så började han skuffa alla som där satt, som om han ville komma i strid med dem. De blev retade, men när han dängde till dem med kraft, ryggade de förfärat tillbaka. Härav uppkom stoj och rop, så att det hördes över hela salen.

Då frågade Jarlen vad detta skulle betyda, och till svar fick han höra att det var en stark och ondsint gammal gubbe, som kommit dit in. Jarlen lät kalla honom till sig, men när Torleif stod inför Jarl Håkan, svarade han honom mycket knapphändigt. Jarlen sporde honom efter namn och ätt, samt odal.

Mitt namn är mycket ovanligt” svarade Torleif. ”Jag heter Niding Gjallandeson, och kommer från Svitjods sorgedalar. Ofta kallas jag Niding den Närgångne. Vida har jag farit, och många hövdingar har jag gästat. Nu är jag mäkta gammal vorden, och orkar knappt säga mitt namn för glömskas skull, men mycket har jag fått höra talas angående ditt hövdingaskap, din vishet, ditt sätt att stifta lagar och mycket annat, som man också sagt mig att du gjort och uträttat.

Jarlen begrep inte vad som låg i dessa ord, och att Torleif bara drev med honom, utan frågade så: ”Varför är du ensam olik alla andra stavkarlar, ondsint och svår att komma till tals med ?

Ja, vad kan man vänta annat av den stackars försvarslöse gamling, som är utan allt utom sjukdomar och elände, och som inte har vad han behöver, utan får ligga ute om natten i snö och kyla i marker och skogar ? Nu rasar han mot sin ålderdom och allt, han som förut varit van att från de bästa män njuta gåvor och lycka, men som nu vägras mat till och med av usla torpare...”

– ”Är du då en idrottsman, gubbe, eftersom du säger dig ha vistats bland hövdingar” frågade Jarlen.

Kan så vara,” sa Torleif, ”att jag som ung var bäst i de flesta idrotter, som att skalda, springa och skjuta till måls, fastän det nu gått, som man ofta säger, att ålderdomen gör envar bräcklig, och det sägs ju också, att det är mödosamt för den hungrige att stå och prata. Nu har jag heller ingen lust att prata mer med dig, o Jarl, om du inte först låter mig få något att äta och dricka, för så svårt lider jag av ålderdom, hunger och törst, att jag snart inte orkar hålla mig uppe. För övrigt är det mycket ohövligt av en Jarl att inte först fråga sina gäster om det fattas dem något, för alla är vi ju så skapta, att vi först av allt tarvar mat och dryck !

Jarlen befallde då, att julmat och öl skulle sättas fram för Torleif.

Så skedde. Men knappt hade maten kommit på bordet, innan Torleif öste ned den i säcken, som han hade dolt under kläderna och det falska skägget. När han satt sig till bords ryckte han åt sig alla fat som fanns i närheten, och tömde dem på alla läckerheter. Så fick Jarlens tjänare genast hämta mera mat en andra gång, för han fortsatte med sin glupskhet. Det såg ut för alla som om Torleif verkligen svalde ned all Julmaten, men han öste bara den i säcken, som vi redan sagt…

Nu log de gott åt honom, och tjänarna menade, att gubben var både högrest och tjock om midjan, och därtill en riktig storätare. Han brydde sig inte om deras tal, utan fortsatte lugnt sin måltid. När matborden så blev borttagna till sist, gick gubben Niding rakt fram till Jarlen och sa:  ”Det var usla trälar och tjänare du har, som mycket illa förstår att utföra dina befallningar. Men – nu vill jag framföra ett kväde, som jag har diktat om dig, ifall jag får den nåden att fritt framsäga det..”

Har du diktat många kväden om Jarlar och Kungar förut?” frågade Håkan Jarl. ”Det har jag visst, det !” svarade han.

Nå, kanske det är sant som det ofta sägs i Hávamál, att ”mycket är gott, som de gamle tala” sa Jarlen. ”Säg du ditt kväde, gubbe, så ska jag lyssna

Så började Torleif det stora Håkanjarls-kvädet, och han sjöng det ända till mitten. Det tycktes Jarlen, som om han blev prisad i varje strof, och dessutom framstod det, som om hans söner också prisades storligen. Men ju längre kvädet led, ju mer fick Jarl Håkan en underlig känsla i kroppen. En så stark klåda och oro började plötsligt växa i honom, allra mest i bakdelen, att han knappt kunde sitta stilla på sin tron. Så besynnerligt stark var denna klåda, att han måste ta fram en kam och riva sig med den, där han kom åt. Men inte heller detta hjälpte. Klådan var så stark, att jarlen måste lämna hela gillet och gå ut ur hallen. Sen fick han ropa på sina kvinnor, och de tog fram en lång säckvävsduk, som de hade knutit tre knutar på, och som de fick dra fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Jarlens skinkor och skrev och längs ryggen på honom.

Inte heller detta hjälpte stort, och Jarlen gick in i salen igen och skrek ”Gubbjävel ! Kan du inte kväda bättre, för detta tycks mig mer vara nid än lov, och om du inte gör bättre nu, så ska jag nog ge dig lön för detta nidet !

Jarlen blev i röven krängd”  – Tora och trälen Skopte Kark visar Håkan jarl vägen till svinhuset (bild ur Olav Tryggvasons saga av den norske konstnären Erik Waernskjöld)

Gubben Niding nickade bara. Därpå började han framsäga de fruktansvärda strofer, som heter Dimvisorna och som står i mitten av Jarlsnidet. Detta är deras början:

”Från öster stiger en dimma
från väster en stormil far
hit in allt mörker sig tränger
och lämnar sin fasa kvar !”

När Torleif slutat kväda Dimvisorna, var det alldeles mörkt i salen, och medan detta mörker ännu varade, fortsatte han Jarlsnidet. Då flög alla vapen, som fanns uppsatta på väggarna, ned av sig själva, och började röra sig i tomma luften. Många män blev skadade, och föll döda ned runtomkring. Jarlen själv sjönk sanslös ned på sin tron, och den underlige gubben med stavarna var plötsligt borta, och syntes ingenstans till. Så snart kvädet så var slutat, avtog mörkret, och en stund senare var det åter ljust i salen.

Jarlen kvicknade sakta till, och fann att detta gruvliga kväde skadat honom mer än han någonsin anat.

Halva skägget var  borta på honom, och på vänster sida huvudet fanns en kal fläck, där allt hår föll av i stora tussar. Det kom aldrig mer att växa något hårstrå där på honom sedan. Därefter lät han salen rengöras och skuras. Alla döda och skadade bars ut. Och han trodde sig sedermera veta, att den man som vållat honom allt detta, var ingen annan än den berömde islänningen Torleif Åsgerson, som så lönat att Jarl Håkan orätt hade berövat honom skepp, manskap och gods. Jarl Håkan blev sedan illa sjuk, och måste ligga till sängs helt overksam, hela våren och en god del av sommaren därefter.

Men om Torleif är nu att förtälja, att han glad och nöjd strax därpå styrde kosan söderut och till Danmark. Till färdkost på resan hade han all den goda Julmat, som han stulit med sig från Jarlen själv, och Jarlens eget bord. När han så kom till Konung Sven Tveskägg sprang denne glad emot honom och frågade, hur allt hade gått till i Norge. Torleif berättade då allt som skett, och Kung Sven log genom båda sina skägg. Så sa han: ”Det var väl kvädet ! Ditt namn ska jag nu förlänga – och hädanefter skall du kallas Torleif Jarlaskald – den mäktigaste bland skalder!”

Metro avslöjar: Jehovas Vittnen ÅTALADE – kristen undergångssekt i Domstol…

Idag publicerade gratistidningen Metro, som annars håller mycket låg journalistisk kvalitet, ett inslag om hur Jehovas Vittnen äntligen blivit åtalade och troligen kommer att hamna i svensk domstol. Rättvisa kan komma att bli skipad, trots att vi fortfarande befinner oss i Sverige. Det visade sig i somras att den kristna undergångs-sekten hade hyrt in sig på Älvsjömässan och börjat sprida filmer och uttalanden som rubriceras som Hets emot folkgrupp vid ett sk ”väckelsemöte” i gigantiskt format.

Tidningen Metro uppger att 8000 kristna fanatiker fanns i publiken, och att dessa hade tvingat med sig ”hundratals” barn till arrangemanget, som präglades av intolerans och hat. Bland annat visade man flera filmer som glorifierade Världens Undergång och Armageddon, med braskande titlar som ”Tillintetgörandet av det stora Babylon” och ”Harmageddon”. Tydligt är, att även de filmerna kan vara högst skadliga för barnen, eftersom Metro dessutom påpekar att de inte var granskade av statens biografråd och inte fick visa i Sverige. Kristen undergångs-porr, med andra ord. Frossande i katastrofer, och tillintetgörandet och likviderandet av ”oliktänkande” som ska ”hamna i helvetet”

 

Tron på ”Domedagen” är central i den kristna läran. De syftar till att förstöra hela Världen, bara för att deras påstådde ”frälsare” ska komma tillbaka…

Tanken på en Domedag, eller Världens Undergång är fortfarande ett centralt mål för många kristna, även de av det mer moderata slaget. De ser fram emot Världsundergången, och gottar sig hela tiden åt tanken på att hela vår planet ska förintas. Sådant är deras mål. I USA finns det senatorer, som på allvar hävdat att Miljöförstöring är bra, eftersom det påskyndar Världsundergången, och därmed ”Jesu Återkomst”- och bakom Trump finns en kristen tok-höger – som försöker åstadkomma Harmageddon på riktigt...

Nu har vi också fått in dessa grupper i Sverige. Varför hyr Älvsjömässan alls ut till dem, och borde inte Stockholmspolisen stävja detta en gång för alla, så att inga fler uthyrningar får äga rum, och man därmed kan beivra brott. Indoktrinering av barn är inte heller snyggt, precis – även om det inte finns någon brottsrubricering som lyder just så i den svenska lagboken. Däremot finns brottet ”förledande av ungdom”, Brottsbalken 16 kap 12 § fortfarande kvar, och det är ett brott som kan ge upp till sex månaders fängelse.

Vad ska man säga om en kristen sekt, som lär ut ”hets emot folkgrupp” till barn, och förbereder dem för ”Världsbranden” då de ”syndiga” ska dödas och slaktas i massor ?

Är inte detta just ”förledande av ungdom” kanske ??

Det står i lagen, att man inte får sprida ”skrift, bild eller teknisk upptagning som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran” och det torde vara uppenbart för alla tänkande människor, att det är just precis vad det handlar om här.

Vad säger Humanistbloggen, förresten – undrar jag som Asatroende och Hednisk Humanist ? De verkar alldeles ha tappat stinget på sistone..

Kristendomen är en döds-kult. De vill att Världen ska förintas, och ser detta som sitt slutmål. Det får vi aldrig glömma…

Vad man kan kalla eskatologiska föreställningar, eller tanken på Världsalltets slut, finns i och för sig i alla religioner. Asatron har gett oss föreställningen om Ragnarök, eller Makternas fall, vilket är vad själva ordet Ragnarök betyder. Men till skillnad från de kristna, som är helt besatta av döden samt ”livet efter detta” så är Ragnarök inte alls någonting vi Hedningar ser fram emot, eller försöker påskynda, som alla dessa sjuka kristna sekter. Det går inte att förneka, att kristendomen är en döds-kult, som vänder sig bort från själva livet, och som hela tiden hyllar förintelsen och döden, med sitt eviga tjat om en ”yttersta dom” osv. Det säger sig självt att sådana föreställningar är farliga, särskilt i ett modernt samhälle, eller om kristna ledare får tillgång till atomvapen….

Borde inte kristna sekt-medlemmar hållas utanför all politik och alla militära vapenarsenaler… innan…. Trrrump – KA-BOOM ?

Ragnarök är inte heller slutet, utan innebär bara Universums pånyttfödelse, och att livet får en andra chans. Allt detta framgår ur Voluspá, där det betonas att gudamakterna av idag visserligen dör, men att nya gudar skall efterträda dem i deras ställe. Asatron är en snäll, livsvänlig religion, som vänder sig mot naturen och bort från kristendomens förintelse-ideologi. En del moderna hedningar ser berättelsen om Ragnarök som en allegori med cykliskt förlopp, en avspegling av det som händer i naturen med dess eviga kretsgång från sommar till höst och vinter, och därpå en ny vår igen. Och detta kretslopp följer av sig själv, och är ingenting man måste påskynda eller försöka accelerera medan kristendomen fortfarande bara har ett enda mål – och det är att förinta alltihop, och sedan införa ”det tusenåriga riket” – en annan sjuk föreställning, som fick tragiska konsekvenser under 1900-talet.

Liksom Jehovas Vittnen och de flesta kristna var Hitler besatt av tanken på en Världsbrand…. Hela hans rörelse var kristen redan från början, och han lyckades nästan i sitt uppsåt att förstöra hela Världen…

Kontrastera detta emot Hedendomens omsorg om allt levande, och målet att återställa balansen i naturen…

Dock skall detta med ”miljötänkande” inte överdrivas, eftersom det är grundat just på balans. I dagens Sverige ser vi hur ”fornsedare” och andra ”miljötalibaner” får ökat insteg, och hur extrempartier som (mp)  med bara 4 % av befolkningens röster kräver Ministerposter i en ny Regering.

Vad sådant kan leda till, framgår av en liten artikel i Svenska Dagbladet idag.

Läkare vid Rigshospitalet i Köpenhamn har upptäckt hundratals barn i Danmark som lider av allvarlig undernäring. Orsaken är enkel: Deras föräldrar är fanatiska vegetarianer och hindrar barnen från att äta kött och få i sig animaliska proteiner, vilket får groteska och hälsofarliga konsekvenser. Barnens nervsystem utvecklas inte normalt. De får med tiden hjärnskador, och kan få allvarliga inlärnings- och koncentrationssvårigheter. Till slut kan svåra förståndshandikapp uppstå – och det förklarar väl detta med ”forn sed” och Mp:s fortsatta framgångar i den svenska Riksdagen.

Epilepsi, och utvecklingsstörningar är andra symptom – och på så sätt fortsätter de livsfrånvända sekterna att föröka sig, och rekrytera nya medlemmar…

Bli HEDNING och HUMANIST istället ! Det tjänar du och hela Världen på !

Och inte tusan vill du väl till ”Himlen” ? – Tänk på vem du kan få möta där…

En hyllning till Sam Flegal – och de skapande konstnärerna…

Asatron är inte bara en världsåskådning, eller just en tro. Den är inte någon ”sed” och den är absolut inte ”forn” eftersom den förekommer än idag, och den har aldrig någonsin endast varit hänvisad till forntiden heller. Den som tror så är en idiot, en person utan bildning, en nolla, en stackare och en djävla kladdsock, helt enkelt. Lika lite handlar den om någon uppdiktad ”heder” som man likt en fånig etikett klistrar på sig själv eller andra – men den handlar om skapande, en levande kultur, ett hantverk, en kunskapstradition och mer än så.

De som håller sig till denna fåra, denna väg genom alltet och detta sätt att vara har alltid väckt min beundran, och lika mycket gäller det de skapande konstnärerna, var än i världen de än må bo, vilken etnicitet de än må ha, och varifrån de än må komma. Den som kommer till Asatron med öppna ögon och öppna öron, skall också se och höra.

Många är de konstnärer, författare, skulptörer, hantverkare och andra; som låtit sig inspireras av Asatron och dess Världsbild, och det gäller alldeles speciellt Sam Flegal – en konstnär i USA som jag skrivit om förr i den här bloggen.

Hans bild av Yggdrasil, och de nio Världar som ryms i Världsträdet är väl värd att sprida, alltså överst Asgård i mitten, Vanaheim överst till vänster på bilden ovan, och så Alfheim, Frejs och Alfernas gröna Värld, som Frej fick i tandgåva, överst till höger – syns nu här. Så följer Midgård i trädets mitt, det frusna Jotunheim där bakom, och Nifelheims töckenvärld framför Midgård. Nederst ligger så Helheim eller Hel, Svartalfaheim (här till hälften försänkt i Elivågors vatten) och Muspelheim eller den eviga eldens rike.

Tavlan ”Resist” visar MOTSTÅNDETS ESTETIK eller Freja kontra Jotnarna ?

Sam Flegals konst kan också köpas på nätet, och även om jag inte vill göra reklam för en man jag inte känner, tror jag att de rikare och mer bildade av er kan göra en investering – annars kan ni ju alltid köpa hans utgåva av Hávamál med illustrationer av honom själv, som Julgåva till någon ni känner – jag tror han använder W H Audens klassiska översättning, som är den mest poetiska och välfunna som finns på Engelska, även om jag inte är säker på det. Fria översättningar finns också.

Jag älskar fritt skapande, fritt tänkande och ett liv i frihet. ”Die Gedanken sind Frei”

 

”FÄ dör och även FÄHUNDAR förgår – Men VÄRDET I VISA MÄNS VERK lever och består…”

Stackars Cloacina !

Nu till en fråga från en läsare, både Kollega och en sann son av Särimner… En sak är ju Ull, en av Asatrons kanske mindre kända gudomar, men vad ska man som god Polyteist och Asatroende säga om mindre kända gudomar rent generellt ? Romarna, till exempel, lär på sin tid ha haft en gudinna vid namn Cloacina, gudinna över Kloaker, offentliga toaletter och vattenledningar samt avloppssystem, ja all romersk VVS överhuvudtaget.

Myntfynd har hittats från äldre kejsartid, som avbildar endräktens samhällsnyttiga Gudinna Concordia på ena sidan, och Cloacinas helgedom på den andra – Hon var KLOAKERNAS GUDINNA i det gamla Rom…

Och hur är det egentligen med mer moderna företeelser som låt oss säga blixlåset, eller skiftnyckeln ? Båda två tillhör inte Asatrons värld, men både Blixlåset och Skiftnyckeln, eller ”The Swedish Wrench” som den kallas på engelska lär i sin nuvarande form vara Nordiska uppfinningar, även om det i båda fallen finns amerikaner som hävdar att de minsann var före… Hursomhelst – de ingår i vår nuvarande Värld, tillvaro eller ”lebenswelt” och i så fall – borde de inte också ha en gudom, lika väl som den Nordiska Vintern kan ha det i Ull ? Eller sådana epokgörande saker som Kaffemaskinenborde inte den också ha sin egen Gud ? Så tänkte i alla fall min broder, och jag hade för ögonblicket inget svar att ge honom…

Även om Asatron – i dess moderna form – inte tagit upp den här sortens problem eller frågeställningar finns det helt klart Hedniska kulturer och religioner som faktiskt gjort det – och som i flera tusentals år faktiskt resonerat på ett liknande vis. Vi skulle kunna ta Shintoismen i Japan som ett exempel – ordet ”Kami” på japanska betyder snarast en andlig entitet, eller företeelse, och även ett vackert och framträdande träd i landskapet, en stenformation eller en människa kan – efter sin död – sägas vara en Kami.

Också andra Polyteistiska religioner har resonerat på samma sätt – exempelvis i det gamla Egypten, där i alla fall Im-ho-tep – en av alla tiders största arkitekter och läkare – efter sin död dyrkades som gud av ett tacksamt folk…

I så fall – skulle inte då Enköpingsborna dyrka J P Johansson eller ”Mått Johansson” – ett av Sveriges allra största genier – som ett slags ”Kami” – eller ??

”Sejtar” eller ”sieidi” på samiska är både faktiska naturföreteelser och gudomar i den samiska religionen…

Samisk religion är ett annat exempel, för vad vi kallar ”sejtar” eller naturföreteelser kan vara gudar eller i alla fall smärre gudomligheter enligt den – och ett liknande förhållningssätt möter vi på Island – där ”Huldufolk” eller vättarna, de redan längesen döda, som också är platsens ”rådare” likt den svenska ”Gårdstomten” kan tänkas bo i stora klippblock eller stenar… Vättar och gårdstomtar – ”Tomtha Gudhi” på medeltidens språkbruk kunde också bo i vårdträd och på den egna tomten, och här närmar vi oss det Japanska Kami-begreppet, även om den Nordiska folktron är unik, och skiljer sig på det sättet att enskilda personer inte kan bli ”Kami” ens efter sin död, som i Japan…eller Egypten…

Huldufolk, Gårdsvätten, Vittror, Jolbyggare eller Gårdstomtar är flera ord för exakt samma andliga fenomen…som rapporterats över hela Norden…

 

En annan intressant fråga är vad som händer, ifall ett betydelsefullt naturföremål förstörs… På Island har man på fullt allvar och utan någotslags ironi och skämt ansett, att Huldufolket skulle bli hemlösa av att ”älvstenar” sprängs, exempelvis i samband med vägbyggen, och även Samer har reagerat på samma sätt, inför förstörelsen av deras sejte-platser. Också i Japan har det hänt, att naturliga floder som dämts upp, täckts över och fått flyta fram i kulvertar (eller kloaker !) anses ha berövats sin Kami, eller ”andliga betydelse” genom att människan påverkat dem..

Kami kan ta sin boning i enskilda träd, som dessa framför en shinto-helgedom. Vi Nordbor resonerar på samma sätt om våra ”Vårdträd”. Förstörs träden och naturen, skadas också gudomen och det andliga…

Man skulle kunna hävda att det finns stora likheter vad gäller Shinto och Asatro, vad gäller synen på naturföremål – och utelämna de Schamanistiska religionerna – som till exempel Samisk religion – som ett sidospår. Men – kan vi också notera- Asatron har en ganska skarp skiljelinje mellan Gudar, och övriga ”Väsen” – vättar, alfer, troll mm som däremot inte finns i Shintos ”kami-begrepp” och moderna, tekniska eller av människo-hand skapade företeelser kan svårligen tänkas ”bli kami” ens för Japanerna, även om de kan ”nyupptäcka” gudomar i en aldrig förut skådad tall, på en klippbrant, till exempel.

 

Sveriges äldsta tall – kommer från en tid när Hälsingland inte var kristet, och inga kyrkor fanns i området den står i. Många träd i Sverige är mångdubbelt äldre än så, och årsringsanalys visar, att det finns träd som är mer än 2000 år gamla – I Japan skulle de träden också anses för ”Kami” eller andligt betydelsefulla..

Min frände Henrik Andersson – på bloggen ”Ideell Kulturkamp” räknade till 147 erkända Gudamakter inom Asatron, vilket kan jämföras med de tusentals Kami i Japan.

Men – som sagt – av människohand skapade ting eller företeelser kan inte vara Gudamakter, varesig inom Shinto, Asatro eller de flesta Polyteistiska religioner av idag. Därmed finns ingen dyrkan av abstrakta begrepp, eller samhällsnyttiga egenskaper som i det gamla Rom, där även Rättvisan (eller Justitia) Endräkten (Concordia) eller mer abstrakta begrepp som Nemesis också dyrkades – och därmed har Asatron ingen ”Cloacina”

Hur skulle en modern version av Cloacina eller Kloakernas skyddsgudinna se ut ?? Det tål att tänka på…

Inom parantes kan vi här tillfoga, att det finns moderna filosofer, som har velat se gudamakterna som någotslags existentialer i tillvaron. Anhängare av Jungiansk psykologi är också inne på samma sak, när de talar om Arketyper, som ”Moderns arketyp” (som vi ser uppenbarad i Frigg), ”Jaktgudinnan som Arketyp” (Skade) eller den gamle vise (Oden som arketypisk föreställning) i motsats till kristendomens, islams och de övriga Monoteistiska religionernas besatthet kring fadersarketypen (alltså Gud Fader eller Allah själv) som psykologiskt sett är mycket osund, och tyder på ett barnsligt, ja infantilt själsliv – de kristna kommer ju aldrig någonsin över barnstadiet, och har utplånat alla andra arketyper utom möjligen jungfru Maria och därmed modern – de kristna lider av en Oidipal neuros.. som återkommer i all Monoteism…

Ett annat Cloacina-mynt… Nu med Mithra, Sol Invicta eller den obesegrade Solen på ena sidan – aktuellt såhär till Vintersolståndet… En Kaosmagiker skulle säga, att om ett tillräckligt stort antal Romare TROR på Cloacina, ja då FINNS Cloacina – för just de Romarna, under just den tiden…

 

Kaosmagiker, slutligen, går ett steg längre, när de talar om ”Egregoer” eller Gudarna som en faktiskt existerande verklighet, bara ett tillräckligt stort antal personer tror på en och samma gudom, och uppfattar gudomen på samma (eller i varje fall högst likartat) sätt. De förklarar nära nog gudarna som ett slags ”masshysteri” – medan vi Hedningar hellre talar om kulturkretsar, ett gammalt filosofiskt begrepp, som fanns redan hos Hesiodos. Den Nordiska kulturkretsen – där Asatron ingår som bärande del – har helt enkelt en annan ”smak” om man så vill, helt andra ”kulturella särdrag” och är specifikt anpassad till den natur, de årstider och den världsdel där den uppkommit – precis som alla andra kulturer eller kulturkretsar – och därmed även religioner och trossystem…

 

För att återgå till Cloacina, så har spår av hennes Helgedom hittats på Forum Romanum, i hjärtat av det Romerska imperiet, ja dess absoluta nav från äldsta tider… Hon skulle vara intimt sammankopplad med Cloaca Maxima, den största av Roms alla kloaker, som byggdes redan på 600-talet före kristus av en etruskisk kung, och som byggts ut och byggts ut sen dess, och fortfarande används, även om fontänen och fot-tvagningsplatsen på Forum är torrlagd nu..

Cloacinas helgedom och exakta läge…

Till och med Lord Byron, den kände poeten, skall på 1800-talets början ha skrivit en hymn till Cloacina, i vilken hon anropas för ett jämnt flöde utan klumpar…

O Cloacina, Goddess of this place,
Look on thy suppliants with a smiling face.
Soft, yet cohesive let their offerings flow,
Not rashly swift nor insolently slow.

På romerska toaletter, förresten, använde man svampar indränkta i vinäger, och det är själva orsaken till att en svamp, indränkt i vinäger också enligt legenden ska ha räckts till den gamle terroristen Jeschua ben Yussuf på korset – det var inte för att man ville lindra hans plågor…

Under Romersk kejsartid skall Cloacina också ha blivit gudinna för köks-slasken, sjukdomar i urinvägarna och sex inom äktenskapet vilket romarna såg som något i stil med att rensa magen – alltså något helt vardagligt, men knappast underhållande – sex utom äktenskapet, däremot – var desto mer glamoröst och omtalat, i alla fall ibland överklassen…

Men – nu till den avgörande frågan – har ”Cloacina” egentligen varit dyrkad ? Svaret på den frågan, enligt alla moderna historiker och kännare av det gamla Rom, är faktiskt NEJ – det har hon inte. Ursprungligen hette hon nämligen ”Venus Cloacina” eller ”Venus Rengörerskan” och hennes helgedom var avsedd till symboliska fot-tvagningar för kvinnor.

Etruskerna såg henne som en underjordens gudinna – och under Romersk tid blev hon alltså ett av Venus eller Frejas många namn – ungefär som Afrodite från Cypern också kunde kallas ”Venus Anadyomene” eller ”den böljeskumborna Venus” och bli något av en havsgudinna, ungefär som Ran. Att de antika gudomligheterna fick tillnamn, eller extra namn – ungefär som ”den efesiska Diana” som också nämns i Bibeln – var ingen ovanlighet – och fot-tvagningsbassängen, som alltså var en rituell tvagningsplats, lika mycket som en offentlig bekvämlighetsinrättning för trötta romerska matronor – var knappast någon helgedom av större betydelse – men ett exempel på en offentlig inrättning, som bestått sen roms äldsta tid – och det var därför man hade den som bild på mynt, anser forskarna nu…

Lord Byrons och 1800-talets uppfattning om ”Cloacina” som en separat gudinna för hednisk dyrkan var alltså fel – om man får tro den senaste forskningen…

Och därför, slutligen, har vi inga separata hedniska gudomar för exempelvis blixlås, skiftnycklar och kaffe-maskiner, eftersom dessa påfund inte är centrala begrepp för en hel kultur… Dock – det är kanske ironiskt att Freja och Venus finns överallt, och övervinner allt…. Här finns också ett budskap, någonstans…

Ullsblotet

För några dagar sedan frågade en läsare mig om Ullsblotet, som en del hedningar genomför såhär års. Det har ingen större historisk förankring, och i USA – all osaklighets och alla dumheters moder på vår Jord, och här i Midgårds frusna dalar – är det många, som vid vinterns början vill hylla den skadliga Vintergudinnan Skade istället, även om hon är av jättesläkt, och nog varit ytterst sparsamt dyrkad jämfört med Ull, som var en ledande solgud och himmelsgud redan på bronsåldern.

Ull, på gotiska Wultuz, eller solglansen, syns i vinterns sol, för ingen tid på året lyser solen så starkt som då…

Eder svärs vid ”Ullar Gulli” eller Ulls guld eller ring, som förstås är den lysande solskivan. Särskilt såhär års, då vi står inför Midvinterns mörker, är det bäst att erinra sig Ull, och kraftigt blota till honom. Han var gud för skidåkning, och känd som en osviklig bågskytt, som träffade allt under himlen och på jorden – det finns ju ingenstans, dit solstrålarna inte når, och alla andra Indoeuropeiska solgudar, ”den fjärrskjutande” Apollon inbegripet, var ju bågskyttar. Ull lär också bära en stor sköld framför sig, som är solskivan själv. Han bor i Ydalarna, Idegransdalarna i Norr, dit också Skade kom efter skilsmässan med Njord, och även om en del moderna hedningar kanske felaktigt associerar Ydalir med Y län eller Jämtlands vidder – fältjägarna och jägarsoldater av alla sorter har Ull till skyddsgud så är han spridd i ortnamn över hela Norden. Ullevi, Ulleråker, Ullvi, Ullensåker, Ulltuna – exemplen tar aldrig slut.

År 2007 fann man vid Lilla Ullvi i Upplands Bro kommun en kultplats, som använts kontinuerligt från 400-talet till 1600-talet (myntoffer förekom långt in på den kristna tiden i mot norr rinnande källor) och dit kan man lämpligen bege sig, om man inte dyrkar vinterns herre och den nya solens gud från sin stallr eller harg därhemma.

Samernas Bieggolmai eller ”Kastskovelmannen” som avbildas med två snöskovlar i händerna, skall vara deras direkta motsvarighet till Ull. Hans skidspetsar syns som moln på himlen, innan det blir storm i fjällen, sägs det – en iakttagelse som många gjort i naturen. Ull finns – Ull härskar – Ull ger sol och nytt liv genom vintern !

Cirrus Uncinus, eller ”Skidspetsmoln” på latin finns i verkligheten, och förebådar Ulls och snöväders ankomst…

Den bästa utländska Asatrogna sida om Ull jag hittat, finns här. Till Ull bör man blota guld, skinande mynt och ringar, eller rund ost och äppelskivor – om mat skall ges. Enligt en gammal värmländsk månkalender från Edaskogarna, infaller Ullsblot första helgen efter Höknedan, och det blev i år den 1 December. Med Ulls blot går Julefriden in, då ju Ull är alla goda eders och all freds bevarare..