Hedniska Tankars Runkurs del 4 – Raidho eller Reid-runan

 

Reid eller Raidho är den mest välkända av alla runor i dagens Sverige och Norden, och har ofta kommit att stå som symbol för runskrift överhuvudtaget. Från meteorologernas väderkartor, där R står för Tors åska – riktigt nog – till karttecknet för fornminne, som finns på snart sagt alla nordiska kartor och det gamla tecknet för runmärkt smör, runmärkta ägg och andra livsmedel (där R-runan fortfarande används som en kvalitetsbeteckning) – ja överallt dyker R-runan upp.

Från meteorologernas väderkartor, där TORS ÅSKA ofta syns…

Till Fornminneslagstiftning, som vårt land haft ända sedan 1600-talet…

Och Kvalitetskontroll, för livsmedel som smör, ost och ägg – R-runan genomsyrar hela vår kultur och hela vårt samhälle….

Kanske är det inte att undra på, att Reid runan – Tors runa framför andra – är så välkänd. Tron på Tor, den urstarke, manlige Asaguden, han som försvarar de små och svaga i samhället, har aldrig riktigt dött ut i Sverige. Tyvärr finns det dock många okunniga och okritiska människor utomlands, som har börjat teckna och skriva Tors runa på ett alldeles felaktigt och försvagat sätt, och därför får de också föga framgång i sitt hanterande av runorna, och kan inte göra riktiga bindrunor eller skyddsrunor, till exempel.

Historiskt sett har man nämligen aldrig skrivit R-runan med en kort stapel, inte heller med någon skarp vinkel i själva R:ets övre del, och staplarna i R:et har heller aldrig suttit ihop, tydligen därför att man velat göra en klar skillnad mellan exempelvis Thorn eller Thursrunan eller Kaun, samt Raidho. Runverkets experter som den kände svenske Runologen Mats Källström (som jag skrivit om flera gånger) har allesammans dokumenterat detta.

Här ovan ser vi några exempel från Rökstenen (800-tal) och några medeltida runstensfragment från Spånga utanför Stockholm, som man fann i år. Oavsett om det är den äldre, 24-typiga runraden som vi rör oss med, eller den yngre 16-typiga, så är det faktiskt så att alla historiska exempel man funnit, har en avrundad båge i R:et, lika långa staplar och en ”R-slinga” som inte sitter ihop med huvudstaven.

Varför är detta viktigt att minnas, undrar kanske någon läsare. – Jo, svarar jag. Utan respekt för historia och tradition är vi inte Asatrogna, utan bara nutida klåpare. Om vi verkligen tar seriöst på detta med runorna och deras ”magi” vet vi också, att vi inte ska blanda ihop olika runor på ett oriktigt sätt.

Antag att du verkligen tror på detta med runor, och ska göra en sk ”bindruna” med någons namn, att rista på ett spjutskaft eller något vapen, till exempel, en sk ”amulett” eller än värre – en tatuering (att tatuera sig med runtecken är inte något jag rekommenderar – vill du verkligen märka dig själv med en och samma symbol för resten av livet ? Tänk på att det kan ta överhanden också, och att livet kan förändra sig, mycket snabbare än du någonsin tror…). Vill du då stava fel, eller schabbla och fuska ?

Varianter på bindrunor – men inte vill du väl skriva en konfliktens och motsatsernas Thurs-runa när det skulle vara Reid, Tors beskydd och Tors vagn… ?

Sagorna och myterna varnar oss också från att skriva fel – tänk på vad det stod i Egilssagan om den okunnige drängen i Värmland, som trodde han kunde trolla fram kärlek i en kvinnas hjärta, men istället gjorde henne dödligt sjuk i feber – ifall inte Egil Skallagrimsson själv, den störste av skalder, gripit in den gången, vet man aldrig hur illa det hade kunnat gå. Allt som står på nätet är inte sant, och amerikanska klåpare och new age profeter ska man akta sig för – det finns ingen ”tom” eller 25:e runa, till exempel.

Visserligen finns det också sk ”kortkvistrunor”, eller modernare runalfabeten som Dalrunor och Hälsingerunor – sk stavlösa runor (från respektive svenska landskap) och där har R-runan i och för sig ibland ett annat utseende, men i nordiska inskrifter från hednisk tid ser den faktiskt ut så, som Rune Källström säger. Då är det detta vi ska hålla oss till om vi respekterar vår Nordiska historia och kultur – inget annat ! I Hávamál står också att läsa:

skósmiðr þú verir /né skeftismiðr,/nema þú sjalfum þér séir/:skór er skapaðr illa/eða skaft sé rangt/,þá er þér böls beðit.

Eller, i 126:a strofens senare del, i min egen översättning:

       ”Skosmed ska du aldrig vara / eller skaftsmed / om inte till dig själv du ser / Om skon är illa skapad / eller skaftet snett / Då önskar man ont över dig !”

Själv är bäste dräng, lyder ett svenskt ordspråk, och det är också Tors egen princip.

Den spetsiga vinkeln i R-runan tillkom först i modern typografi. Runan är heller inte förenad i en mittpunkt, utan har en lös båge i R:et

 

Reid eller Raidho är det fjärde runan i Utharken,och betyder mycket riktigt ritt, åktur, resa. Efter Ur-runans ental, Thurs-runans konfliktfyllda tvåtal (som står för trolls och thursars nedbrytande krafter) kommer vi så till Asarnas mer harmoniska tretal, och nu kommer alltså Tor själv med fyrtalet. Runan har alltid kopplats till Tor och hans vagn – en vagn har ju fyra hjul och inte fem, ”femte hjulet under vagnen” är ju ett ordspråk och talesätt, som betyder något alldeles onödigt, som man kan vara utan.

Fyra har numerologiskt sett – i västerländsk tradition – också alltid varit ”materiens tal” eller talet för det materiella, en fyrkant har ju fyra sidor (och att vara ”fyrkantig” innebär att vara bunden till det materiella eller praktiska, vilket också Tor är) man talar om fyra väderstreck, fyra årstider, fyra element, varav världen skulle vara skapad (alltså jord, vatten, eld och luft) och materien har enligt modern fysik fyra aggregationstillstånd, alltså fast form, vätskor, gaser och kärnplasma.

Om tretalet och Assrunan var ett tal för harmonin, och thursa-talet två var ett tal för dualism och konflikt, samt ett det första primtalet eller ur-talet med ur runan Ur, så följer det naturligt och följsamt enligt utharkens system att Reid-runan blir just nummer fyra och inte fem, och vi ser hur bra utharken som system stämmer, medan futharken – med ”runhjulet” skiftat ett snäpp, bara användes för världsliga inskrifter – medan utmarken endast var för magiskt bruk – allt passar bra samman.

Att Raidho kopplats till resor, förändring och förflyttning genom Världen eller tillvaron är kanske inte heller så svårt att förstå – Tor reser ju i sin vagn… En del – som Atreid Grimsson – ser i Reid runan vilja, riktad kraft eller avsikt – allt som har med Tor och hans hammare att göra – guden styrs ju just av sin vilja och avsikt, och kastar hammaren emot jättarna, mycket målmedvetet.

Man skulle kunna säga, att där Ass-runan bara uttrycker harmoni eller vilande kraft, är Reid-runan denna kraft omsatt i praktisk handling. Edred Thorson påökade på 1960-talet att Reid-runans målmedvetna handling också stod för blotande och ritualer, som ju kräva en tydlig avsikt och tydliga förberedelser, samt en viljeyttring eller riktad kraft. Freyja Ashwynn och mer visionära Runexperter har satt den i samband också med ord som Reiter och Ritter på tyska, alltså ryttare och riddare, det handlade subjektet, människans eget jag, eller jagets och självets grundkrafter, för att tala i termer av Jungiansk psykologi. Återigen är det vilja och avsikt, samt förflyttning i den materiella världen som står i centrum – en del har också menat att Reid står för resor över land, mellan Laug och andra vattenrunor betyder resa till sjöss eller över vatten – men då Thor far i luften, kunde moderna människor kanske också tänka sig, att Reid är långväga resa, färd genom livet, förflyttning med flyg.

I Runatal Hávamáls säger Oden själv mycket riktigt följande:

Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven

(149:e strofen, i Erik Brates klassiska öveersättning)

Här handlar runan om befrielse, av ett slag som kommer likt en åsk-knall, ja Tors egen frigörande kraft – ett annat sätt att tolka begreppet ”resa” eller ”färd”.

Några har sett Reid runan också symbol för andliga resor, till underjorden, Jotunheim eller Asgård, och kallat den för en av utharkens mest undervärderade runor, samt ansett att den också skulle syfta på övergångsriter, som övergång från ungdom till vuxenhet, begravning, flyttning, byte av arbete och bostad etc,men detta är fria associationer, som har intet eller föga stöd i de runverser på Anglosaxiska, och från det Norröna Island och Norge som vi har bevarade, och där vi kan lära oss varje runas traditionella betydelse, samstämmigt från tre olika källor, tre olika tider och tre olika länder – fast alla dessa källor säger samma sak. 

Alla talar de om ritt, resor ryttare och i det engelska fallet även råd, i konkret bemärkelse – allt handlar om de existensiella begrepp vi skulle kalla i-världen-varo, resor i det materiella och faktiska, samt avsikt och vilja. Man har också ofta ansett, att Utharkens första runor är grundkrafter i tillvaron, asgårds aett, de åtta följande krafter och företeelser i Midgård, de åtta sista översinnliga eller andliga krafter i andra världar – med Reid börjar vi närma oss Midgård och den materiella sfären, och numerologiskt sett kan vi också erinra oss att 4 x 2 = 8, 4 x 4 = 16, 2 x 3 x 4 = 24 osv, när vi talar om andra runor – Tors runa har som vi ser stor betydelse, och går igen överallt. För övrigt är ju också 2 x 2 = 4 och ingenting annat, Thurs-runans kraft upphöjd med sig själv blir till Thor – alla thursars och trolls svurne fiende och store besegrare !

Hell Thor – och teckna hans runa på rätt sätt !

”Kunskap är gagnrik för Asar och Människors söner, men gagnlös och utan värde för Trolls och Jättars släkten…!”

 

 

 

 

 

REID: Resa, Vagn, Midgård och det Materiella, Thors runa, Förändring, Förflyttning

”Förra årets viktigaste runfynd” enligt Runverket

16 Augusti  vimlade det av vinklade notiser i Metro och andra organ om att en tidigare väl dokumenterad och beskriven Runsten i närheten av Eskilstuna, Södermanland, plötsligt återfunnits. Tidningen Metro visar en bild på en helt annan sten, och säger att en ”cyklist” skulle ha funnit stenen, vilket är rent nonsens. Bara för att Eskilstunabon Erik Björklid varit ute och cyklat vid ett enstaka tillfälle, är han inte alls ”cyklist” till professionen, och heller inte idrottsman, till exempel – men slarvigt språk och brist på logik i TT:s och Metros referat är nu legio, och svensk journalistik uppnår sällan eller aldrig någon vidare ”verkshöjd”.

Till och med SVT eller Statstelevisionen slarvar med rubrikerna, som många gånger förr. De påstår i sin rubrik att runstenen skulle vara en ”Upptäckt” vilket är fel i sak. Istället rör det sig om ett återfynd, och sådana görs faktiskt relativt ofta, vilket Runverkets expert Magnus Källström är väl medveten om. (Runverket är sedan länge en avdelning inom Riksantikvarieäbetet, RAÄ – ifall ni inte visste detta.) Johan Peringsköld tydde, dokumenterade och beskrev stenen i bild redan på 1600-talet, och att den kunnat försvinna utan spår och vara dold i jorden så länge, därför att okunniga personer vräkt ned den i diket, bevisar bara hur illa ställt det är med hågkomsten och bevarandet av vårt kulturarv.

Inte heller är inskriften särskilt unik eller anmärkningsvärd, för den är bara en i raden av liknande inskriptioner från tusentalets slut i Uppland och Södermanland. Visserligen bör den bevaras och resas på sin ursprungliga plats, som det var tänkt från början, men man måste komma ihåg att det finns hundratals liknande stenar utmed moderna vägar i de nämnda landskapen, och förresten i hela Sverige. Tidningarna ger sken av att det skulle röra sig om något helt annat, vilket också är fel i sak.

Det runfynd som har varit mest anmärkningsvärt i år – och 2017 – fortfarande enligt Magnus Källström, som ju är den ledande experten på området, till skillnad från många okunniga journalister, är istället det runbleck (skriver Folkbladet) som ska ha hittats nära Östra Eneby i Östergötland, och vara från tidig medeltid, fortfarande enligt ”Folkbladet” vilket väl lär betyda sent tusental eller elva-tolvhundratal ungefär, även om man slarvar med språket här också.

Föremålet ser – som ni kan se – inte alls ut som något ”bleck” utan snarare som någon vävtyngd eller liknande, och är av solitt bly. Också sajten ”Affärsliv.com” citerar Magnus Källström, och skriver följande:

– Den oskadade raden lyder ungefär ”komma oskadd från förbannelser”. Sedan kan man på raden under utläsa vad som kan tolkas som ”flickors hån” eller ”skymf” vilket är fantasieggande när man funderar över hur det kan hänga ihop med den övriga texten.

Någon återgivning av hur hela inskriften lyder, eller varför man tror att just den texten skulle stå där, redovisas inte alls i den undermånliga artikeln, men Runologiskt är det här föremålet av mycket stort intresse, vilket framgår av fortsättningen..

– Det innehåller också sällsynta runformer som stunget M vilket är väldigt ovanligt. — — – När det gäller sådana här formler med skyddsvärde är det vanliga att det är ristat på latin men här är det fornnordiska, påpekar Magnus Källström som alltså nu går vidare med att försöka få fram mer ur det unika runblecket – bland annat med att tolka ordet ”RÄHIN” som skulle kunna vara ett namn men även ett ord för ”hedniska gudar” vilket också skulle vara spännande med tanke på kristnandet som skedde just före denna tid.

Tolkningen är alltså oklar, även för experterna – men vad tidningen INTE skriver är att ”RÄHIN” väl ska utläsas ”Regin” som inte bara är namnet på en gestalt i Völungasagan, men också betyder ”Makter” eller med andra ord Gudar i allmänhet, för så används ordet i Eddan. se till exempel Völuspás sjätte strof eller Vaftrudnismál. Vad Källström menar med ”flickors hån” framgår inte, och det vore intressant att få veta hur man nu skulle ha kommit fram till den tolkningen.

SVT har publicerat mer om samma fynd, och då lagt till vad som verkar vara delvis andra tolkningar från andra forskare.

– Det handlar om en van runristare, som är väl bekant med tekniken, säger Karin Lindeblad och berättar vidare att runorna är svårtolkade. Men en del av texten som finns inristad kan tolkas som ”komma oskadd från förbannelserna” eller möjligen ”från banemännen” — — – Man har också kunnat se att det står någonting om mö, flicka, jungfru. Så man kan ju fundera om det är hon som skulle helas eller botas, hävas ur förbannelse, säger Karin Lindeblad.

Folkbladet går så långt som att jämföra med det kända stycket ur Egil Skallagrimssons Saga, där Egil är i Värmland och griper in för att rätta en oskickligt skriven kärleks-formel, som en dräng ristat för en piga, och kastat in under hennes säng. Nu använder han en runa på fel sätt, och resultatet blir att pigan får häftig kramp och feber, och inte alls blir kärlekskrank, som menat var – men denna sjukdom hävs genast av den vida mer runkunnige Egil, som karvar bort den felaktiga runan.

Runor är förvisso nyttiga för de som förstår att tolka dem rätt, och att rista dem, men utan gagn för trolls och jätttars avföda – det står också i Eddan – och torde vara självförklarande…

”Det är så sant som det är sagt”

Hedniska Tankars Runkurs del 3 – Ansuz eller As-runan

ᚩ Os byþ ordfruma ælere spræce,
   wisdomes wraþu ond witena frofur
   and eorla gehwam eadnys ond tohiht. 

Ase är källan till ord i alla språk
Visdomens verk och de klokas skicklighet
och jarlars gamman och var mans glädje.

Ur det angelsaxiska runkvädet från 400-talet

Alla vet vi att tretalet – som anses vara mycket mer harmoniskt än thurs-runans tve-eggade tvåtal – är Asarnas tal, och inte talet fyra som amerikaner och andra olärda tror. Oden, Tor och Frej är de mest berömda Asarnas namn, och i tur och ordning Freja, Frigg och Hel är de mest berömda bland Asynjorna, och representerar kvinnans tre åldrar. Nornorna är tre till antalet, inte fyra.

Urd – som är äldst, följd av Skuld och Verdandi eller blivande, som måste vara den yngsta, givet vad hennes namn faktiskt betyder, även om Snorre skrivit annorlunda i sin prosa-edda. Tretalet, eller de sk gudatriaderna har varit ett heligt begrepp i de flesta indoeuropeiska kulturer enligt flera kända forskare, bland annat Dumezil. Vi har Hades, Poseidon och Zeus i grekisk mytologi, Indra, Shiva och Brahma i Indien, osv. Även för de kristna är tretalet heligt, och på sätt och vis tvåtalets och Thursrunans raka motsats, för där Thurs står för dualism, konflikt och mot varann ställda sidor, anses tretalet vanligen stå för harmoni och balans, som en väl avvägd liksidig triangel. Asgård och Asarnas runa är Thursakraftens absoluta motpol, det uppbyggande och andliga, som pekar emot något högre, men för den skull kanske inte alltid visdom – Atrid Grimsson och andra svenska författare har påpekat att det kan finnas ”för mycket” andlighet för en del personer, som verkar helt frikopplade från det materiella, Midgård eller den här verkligheten, och för dem kan Oss rent av verka negativt, medan dess mening för det mesta och för andra mestadels är av godo och till välsignelse.

Freja Ashwynn i England – en mycket visionär Gydja – har kallat ass för en luftens och talekonstens runa, och kopplar den till Runatal Havamals fjärde strof – av 18 bevarade – där Oden talar om befrielse ur varje trångmål och svårighet, så att bojor brister och faller av händer och fötter.

Alla goda ting är tre, brukar man säga och harmonins tretal är en vanlig symbol till och med för de kristna, och i andra utomeuropeiska kulturer, då kristendomen inte hör till Europa, utan uppstod i Mellersta Östern, ibland semitiska folk. Ansuz – på ren gotiska – eller As, Ase, Ass – runan har stavats på flera olika sätt genom årtusendena liknar inte för inte bokstaven A eller Aleph, som Ur-runan också kan ha utvecklats ur. Men – om nu runorna uppstod i Norditalien eller Alpområdet, som många tror – och som är mest sannolikt – så förklarar det varför denna runa kommer som nummer tre – och inte först – så var det även i en del forntida alfabeten, olikt de semitiska. Vi ser också att Futhark-teorin, som inte skiljer på runor för praktisk eller sekulär användning (alltså runor som skrivtecken) omöjligt kan vara sann, och att runorna inte kan komma från något semitiskt alfabete, där aleph alltid står först.

”oss” enligt armanen-systemet, tidigt 1900-tal

Runan kan tecknas med kroppen på flera olika sätt, vanligast och enklast kanske med kropp och ben som en lodrät stapel, och händer och armar i två raka ”streck” ut från kroppen – under tidigt 1900-tal när ”Run-yoga” var populärt, fanns det dem som ville avbilda runan spegelvänt och teckna den som bilden ovan visar, men det har fallit i glömska.

Ass-runan eller asarunan har av andra benämnts inspirationens runa, en runa för övertalningsförmåga, underhandling, samtal och därmed sammanhängande positiv påverkan av olika slag, eftersom det rör sig om intellektuella resonemang på ett högre och abstraktare plan, snarare än ren övertalning.Tretalet har också i en hel del kulturer räknats som en ”kvinnlig” symbol – hos oss är det tydligast hos de tre Nornorna eller ödesgudinnorna, men Parcerna i det gamla Rom, Moirerna i det antika Grekland och till och med de tre ”Akkorna” eller förmödrarna hos samerna var också alla tre till antalet, varför det inte bara är i den nordiska kulturen man tänkt sig saken så.

De tre Nornorna på en husvägg i det nutida Tyskland

Det gamla engelska runpoemet säger att oss-runan är alla språks upphov, källan till all kunskap, och till gang för alla, och vissa menar att den ska brukas för att försegla brev, överenskommelser, avtal (som inte är handelsmässiga) eller fördrag. Det isländska runpoemet säger att detta är runan för planeten Jupiter, som väl får förstås som Allfader Oden själv, eller åtminstone Odens ursprung innan han fick runorna, för nio eller tre gånger tre är ju annars Odens stora tal, naud-runan eller den runan som just betecknar honom. Det norska runpoemet säger att ass är ett spjut för alla vägar (med andra ord ett högst användbart redskap) men en skida för alla svärd, vilket får uppfattas som ett tecken på dess fredsskapande, skyddande och fredande förmåga. Rent fysiskt ser oss-runan ganska lik ut ett modernt a med snedställda stolpar, och den har sett ut på samma sätt även i den yngre runraden, där runan också har ljudvärdet a, inte att förväxla med det ljudande ur-ljudet ur som i u…

Hedniska Tankars Runkurs del 2 – Thurs-runan

ᚦ Þurs vældr kvinna kvillu;
kátr værðr fár af illu.

 

Turs vållar kvinnor kval
missämja kommer av otur

– Ur det Norska Runkvädet, i något fri översättning

 

 

I Utharken, det gamla esoteriska sättet att använda den äldre, 24-typiga runraden – som svenska och  Nordiska runkunniga nästan enbart använt under de sista fyrtio åren, kommer runan Thurs eller Thorn som nummer två. Thursarna är jättar eller resar, Asarnas och Midgårds främsta fiender, och Törnen eller taggar är också en symbol för tvedräkt, eller tvåtalet, som alltid har stått i rak motsats till talet ett, eller endräkten, som i de flesta kulturer hela Världen över fått betyda ursprung eller helhet.

Föga förvånande ser runan också ut som en skarp tagg eller ett törne på en kvist, eller kanske som en klyka eller ett vägskäl uppdelat i två olika vägar, som fästs emot en enkel tvärstav. Amerikaner och andra, som inte förstått att skilja på den världsliga Futharken med Fä runan fört, tror att Thurs-runan skulle vara en Torsruna eller ha med Asarna att göra, fast Asarnas stora tal alltid varit tre (som i Oden, Tor och Frej) och Thurs är själva motsatsen till Asgård, eller Gudarnas värld. Alla människor, som skaffat sig en smula insikt i Utharken, ser att dess numerologiska system är obönhörligt logiskt, och stämmer ovanligt bra, vilket däremot Futharken INTE gör – och därför har de flesta seriösa runkloka i Norden också undvikit det systemet, eller sättet att tälja runornas tal.

Uttryckt ”Tvehövdad Thurs” förekommer redan i Eddan, och används där om jättarna och andra missbildade monster. Thurs uttrycker dualism, motsatser, konflikt och strid, en symbol för det yttersta kaos och kylans krafter. Men dualism kan ibland vara något positivt. Också parförhållanden ser en del som kopplade till denna runa, och ur tvåtalet – de motsatser av Eld och Is, Innanför och Utanför (Midgård respektive Utgård) Mörker och Ljus, Dag och Natt har många kulturer sett som något, som rymmer fröet till en ny syntes.

Redan i antiken fanns det filosofer som räknade med begrepp som Tes, Antites och just Syntes, förresten; av det grekiska ordet för sammansättning. Detta var långt innan Hegel, och den vetenskapsteori som skulle växa fram under 1800-talet, där man föreställde sig att historien och vetenskapens utveckling skulle ständigt gå framåt via ett påstående eller ett samhällssystem som var det ursprungliga (själva tesen) men som senare väckte en motreaktion eller revolution (anti-tesen) och därmed en ny serie påståenden eller ett nytt samhällssystem som bättre motsvarade sanningen eller mänskliga behov (syntes). Också Gudarnas kamp emot Thursarna och Kaos krafter vid Ragnarök, som i sin tur leder till Jordens återfödelse är ett bra exempel på denna princip – för våra förfäder hade redan räknat ut detta helt själva. De behövde ingen Hegel, de behövde ingen Karl Marx.

Också Voluspás skapelseberättelse i Eddan lär ut att ”Aur var Alda, tha ekki var” eller ett korn av materia, som vi kan kalla ör eller grus, ja själva ”uratomen” om man så vill, som uppstod ur Ginnungagap, klövs i två delar. Den moderna fysiken talar om ”Big Bang Teorin” som är ett annat namn för samma sak. ”Ur-universum”, en blandning av kvarkar och subatomära byggstenar existerade bara under bråkdelen av en kort sekund, ”Då icke-vara fanns” säger Voluspá, men så exploderade ur-atomen, och ur den uppstod kyla och värme, innanför och utanför, upp och ned, ja själva världsalltets olika dimensioner. Även Urjätten Ymer – som representerar Syntesen, i motsats till ”Ur-kon” Audumbla, som också är ett slags allegorisk symbol för materiens byggstenar, har kopplats till Thorn-runan.

Som ”Stadhagalder” eller stående gest kan den göras på lite olika sätt – ett sådant visar bilden här ovan, ett annat är att stå med rak kropp (det lodräta strecket i runan) och sedan ”höfter fäst” med ena arrmen, så att axelled, armbågsleden och sedan handen på din höft bildar ”törnet” eller den trekantiga delen av runan. Enkelt – eller hur ?

I sina två intresanta böcker Hagtornsgåtan och Lördagsgåtan har den svenske författaren och amatörforskaren Jan Ekermann lanserat, att Thurs-runan kan vara kopplad till Loke, och alltså vara Lokes runa framför andra, då han som bekant ibland betecknas som alla Thursars far, och själv förvandlade sig till Thursakärringen Thökkr eller Tåkan, alltså dimman och mörkret, och gömde sig i en håla efter dråpet på Balder. Mycket riktigt säger det isländska runpoemet också att:

Þurs er kvenna kvöl
  ok kletta búi
  ok varðrúnar verr.

"Thurs är kvinnas kval, och klippors bo, och mannens vardruna" (skyddsruna).

Loke hamnar också i klipphålan på ön Glyngve, nedanom Hel eller dödsriket, när Asarna slutligen straffar honom för Balders död, och i detta ”klippors bo” får han som bekant ligga tills Ragnarök kommer. ”Mannen” kanske här kan uppfattas som Loke själv, även om det också finns andra anledningar till just det ordvalet. Det isländska runpoemet säger också, att Thur är ”Saturnus Thengill” eller Fursten Saturnus, alltså planeten med samma namn. Jan Ekermann nämner kopplingen Loke-Saturnus-melankoli och kval flera gånger i sina böcker. Loke är ju minst sagt en tve-eggad gestalt, på gott och ont, och Tors raka motsats, även om han i mytens värld ofta befinner sig på resa just tillsammans med Tor.

Runan ha ansetts omistlig vid svart eller skadlig magi, och har av vissa författare angetts som den helt klart farligaste i hela runraden. Andra har kopplat den till det undermedvetna, i motsats till ur-runans medvetna skapelsekraft, och därmed även libido, driftslivet, sexualdriften – som ju också vanligen är en undermedveten kraft i människorna.

Man har också ibland sett den som den tredje av Runatal Havamals strofer, den om härfjättrar, eller förmågan att döva eggjärn och spjut – kanske en annan version av Thurs-runans taggighet. Slutligen kan man koppla den till den ”sömntorn” Brynhild eller Sigdrifa blir stucken med i den äldre Sigurdsagan – också den senare barnsagan om Törnrosa har samma ursprung, och Thurs-runan har därför använts i skadlig, sömngivande magi och dövat mer än svärdseggar, ja också människornas sinnen.

I Egil Skallagrimssons Saga finns ett berömt stycke om hur Egil kommer till en gård i Värmland, där en okunnig bonddräng försöker få en piga att bli kär, med hjälp av en runkavel med tecken, som han lägger under hennes säng. Men hon blir häftigt sjuk istället, kräks och blir liggande i högg feber. Egil ser ögonblickligen felet, och skrapar med sin kniv genast av de skadliga runorna. Då blir pigan frisk och kry med ens, och kan efter några ögonblick stiga upp ur sjuksängen, som om inget hänt. Nu finns det flera teorier om vilka onda runor detta kan ha varit, men många tror; att Thurs-runor eller Thorn-runan kan ha använts i sammanhanget.

”Hindarfjell” eller den eldklippa, där Brynhild eller Brünhilde låg i evig sömn finns på riktigt. Detta är Externsteine i Tyskland, en plats jag själv besökt… Klippan ”Sternewache” vid det skarpa ljuset till höger i bild, sägs vara den plats där Sigurd väckte henne, och hon sjöng ”Sigdrifumál” för människorna.

 

Man kan tänka på myten om Brynhilde på Hindarfjället, eller Törnena som skyddar Törnrosa i barnsagan med samma namn. Thurs kan därför också användas i skydds- och älskogsmagi. Några, slutligen, har kopplat den till Hrugnershjärtat eller Pentagrammet, som nämns i Eddan på tal om Hrungner som tors motståndare, för fem törnen eller thursrunor kan sägas bilda ett pentagram.  Kopplingen till manlig sexdrift och ”kvinnors kval” har också lett till att man i destruktiv kärleksmagi använt den för att vända kvinnors håg, eller charma kvinnor mot deras vilja, men detta är något som varje klok karl och sann skald – likt den ädle Egil – bestämt bör avstå ifrån.

Och Thor själv är kvinnornas och de svagas värn, trollkärringars och Thursars fiende, men de svagas hjälpare.

Var sådan också du, och använd dualismens tvåtal på rätt sätt i dina studier !

Hedniska Tankars Runkurs – del 1: Ur runan

 

 

”Att arbeta med runorna är inte riskfritt. De är vare sig
harmlösa lyckosymboler eller charmerande åldriga skrivtecken
med magisk symbolik. De är mycket mer än så. Runorna
är Liv och Död, direkt sprungna från Världsträdet.

Sonja Axelsson, svensk författarinna

 

I esoterisk litteratur, både i Sverige och utlandet, brukar man då och då stöta på den Urgermanska, sk ”äldre” runraden med sina 24 tecken. Numera används den ofta till att ”spå” i runor, en ganska tvivelaktig 1900-talsuppfinning, som det finns få eller nästan inga belägg för. Se mina tidigare inlägg i ämnet. Runorna används också som meditations-redskap, i ritualer, för att göra amuletter (företrädesvis i form av sk ”bindrunor”) och mycket annat, som inte alltid motsäger utan snarare kompletterar deras tidigare användning som skrivtecken.

En klassiker från det fjärran 1980-talet som kommit ut i många, tsändigt reviderade upplagor. Bakom pseudonymen Atrid Grimsson döljer sig Jörgen I Eriksson, svensk radiojournalist och en känd schamanist.

Här i Sverige och i Norden utgår nästan alla runmagiker, Asatroende, Schamanister och Esoteriskt verksamma personer från Sigurd Agrells Uthark-teori, och har sedan åtminstone 1980-talet nått mycket goda resultat med den. I motsats till Amerikaner och Engelsmän, som inte kan bruka den 24-typiga runraden rätt, och som tilldelar rikedomsrunan F eller Fä (som i engelskans Fee för avgift, eller latinets pecus för boskap, därav vårt ord ”pengar” ) talvärdet 1, när det inte skulle bli någon rikedomsruna utan det maximala talvärdet 24, har vi svenskar och Nordbor insett att Agrells teori – ofta förlöjligad och hånad utomlands, ”stämmer ovanligt bra” både när det gäller numerologi, talmystik och esoteriska betydelser, som vi ska se i den artikelserie jag nu påbörjar – naturligtvis på en Odens-dag eller en Onsdag, som det ju heter..

Gammal ”bindruna” ur isländsk ”svartkonstbok” från 1600-talet – skyddar enligt uppgift emot svartsjuka och omvärldens hat. Många är uttalat hatiska och fientliga emot dem, som besitter kunskap om den Nordiska kulturen, särskilt nuförtiden…

Agrell utgick i sina teorier från den under tidigt 1900-tal lanserade tanken, att runorna hade uppstått någonstans längs Donau eller på Balkan, där Goterna under 300-talet enligt vår tideräkning kom i kontakt med Romarna, och även blev soldater i den romerska armén. Fynd som Pietroassa-ringen – en runinskrift med texten ”Gutanowi Hailag” – en text som även bildade svenskar av idag kan förstå utan någon större svårighet – trots spekulationer, vet man att den står för ”Det heliga från Goternas Vi” – och sannolikt varit en edsring eller kanske suttit som portring till dörren till ett gudahov. Spjutspetsar från 300-talet hade man också hittat på Agrells tid (1920-talet), och tillsammans med den mystiska Kylverstenen – lagd med skriftsidan nedåt som taksten i en grav, och aldrig avsedd att betraktas av människors ögon – tidiga brakteater och andra inskrifter av magisk karaktär (ord som ooosss eller ”alu alu alu” måste vara skyddsformler, där man fäst stort avseende vid runornas antal – det kom forskningen tidigt på) ansåg sig Sigurd Agrell ha tillräckligt mycket arkeologiska bevis för att lansera sin teori. Många andra teorier om runornas uppkomst har också lanserats under årens lopp, men få av dem kan härledas ur arkeologiskt material.

 

Runorna kan ses som ett ”runhjul” eller en evigt snurrande krets, 2 gånger årets 12 månader till sitt antal – och talet 24 låter sig också tydas som 3 x 8. Runorna är en oktal kod, som Rökstenens chiffer-runor klart utvisar, och oktala koder finns förresten också i dagens datorer..

Utan att förstå att runor är en oktal kod, skulle man aldrig kunnat tyda Rökstenens chiffer-klavar (se överst på stenen)

Agrell ansåg att goter, som utvecklade runskriften, måste varit medvetna om Senantikens talmystik och bokstavsmagi, och att de kanske varit anhängare till Mithraismen och flera andra mysterie-kulter, som praktiserades i Romerska legionsläger. Särskilt i Ur-runan Ur, som betyder Uroxe skulle detta tydligt framträda – Mithras-dyrkarna ansåg ju att en väldig tjur var den första av alla skapade varelser, ungefär som urkon Audumbla i Nordisk Mytologi. Men – utan att föra denna symbolik för långt, skall man minnas att runorna alltid först och främst varit ett skriftsystem. Det faktum att man kunde utnyttja olika tecken som till exempel Ur att också ha sin enskilda betydelse, alltså ”tjur, oxe, ursprung, början” på samma sätt som exempelvis Bjarka runan kunde stå för trädet björk, men också för begreppet kvinna (se kommande inlägg) var bara ytterligare en praktisk vinst i sammanhanget.

Ett av de äldsta arméchiffren i världen, det sk ”Caesars Chiffer” som påstås ha varit uppfunnet av ingen mindre än Julius Caesar själv bygger på att man tänker sig alfabetet eller runorna som just ett ”runhjul” eller en cirkel. Flyttar man denna cirkel ett ”snäpp” eller ”hack” så att man skriver ett B istället för ett A, osv får man världens enklaste chiffer – och det var just så Nordborna gjorde. De skilde mellan en FUTHARK för ”dagliga” eller ”världsliga” inskrifter, och en UTHARK – med första bokstaven förskjuten enligt Caesar-chiffret – för ”magiska” eller ”hemliga” budskap.

 

Man talar idag om ”caesar-rullningar” av vanliga chiffer, ett enkelt sätt att göra mer invecklade teckensystem mer svårlästa. Romarna skrev sina militära meddelanden på långa läder-remsor, sk ”pteryges” som vi också känner igen från runstenarnas ”runslingor” eller sk ”språkband” där tecknen står uppställda i en lång rad, ungefär som på en gammaldags morse-eller teleprinter-remsa. Titta på bilden av Rökstenen ovan !

Nu fanns det en extra finess med de romerska läderremsorna, som goterna säkert också kände till. I militära sammanhang talar man ännu om en Stab, ett ord som kommer ur det gamla ordet ”Stav” som i Runstav, när man menar en ledningsfunktion, särskilt på högre nivå. Romarna läste nämligen sina textmeddelanden på remsorna på tvären och inte på längden, genom att mottagaren skulle linda upp remsan just på sin kommandostav... Hade då inte mottagaren rätt diameter på sin stav, råkade texten i oordning, och istället för ett chiffrerat ”B” eller någon annan bokstav, fick man ett F eller ett helt felaktigt tecken. Sändaren måste alltså känna till vem han skulle skicka meddelandet till (oftast med ryttare och ordonnans) och även om en fiende skulle få tag på meddelandet, måste denna pröva sig fram med en hel serie olika stavar, innan han fick remsornas text att stämma…

Än idag finns det hela staber på central nivå, som behåller de gamla ”Runstavarna” eller ”Befälsstavarna” som hemligt tecken i sin vapensköld. Varför förstår den klurige !

1942 lyckades den svenske matematikern Arne Beurling knäcka koden från tyskarnas hemliga Enigma-maskin, en modern, elektrisk chifferapparat, som byggde på runhjulets princip. Men tyskarna använde inte bara ett hjul med tecken – utan sex stycken serie-kopplade hjul för att ”scrambla” budskapet – ubåts-varianten av Enigma-maskinen hade faktiskt sju hjul… Och vad hade Arne Beurling studerat innan i sitt liv – jo – faktiskt – han hade läst Agrells avhandlingar om antikens siffer- och bokstavsmagi !

Samtidigt med detta höll – vilket torde vara välbekant – den engelske homosexuelle matematikern Alan Turing på att bygga sina tidiga datamaskiner på Bletchley Park i Storbritannien. Men denna operation behövde tusentals anställda, och mycket dyra radiorör i hundratusental för att alls lyckas – Beurling kom, tack vare sina insikter i runornas värld, på svaret två år tidigare !

Arne Beurling – det svenska geniet som knäckte Enigma-koden med matematik – och run-kunskap…

I en av Hávamáls mest centrala strofer, enligt vissa stridsguden Odens egna ord, slår Allfadern själv fast grunderna i det som vi nu kallar lednings- och sambandstjänst, eller vad man egentligen skall ha skrivna alfabeten (som runor) och skriftspråk till:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

– Hávamál, strof 144

”Vet du, hur man rista skall ?
Vet du, hur man råda skall ?
Vet du, hur man undfå skall ?
Vet du, hur man pröva skall ?
Vet du, hur man befalla skall ?
Vet du, hur man blota skall ?
Vet du, hur man sända skall ?
Vet du, hur man slopa skall ?

Soa har av några översatts med sjuda, och andra vill – helt utan belägg för den saken, rent språkhistoriskt – ha det till ”sejda” – men det stämmer inte. Och bidhja, som verb betyder befalla, som i en konungs bud, alltså beordra -ordet har inget alls med kristna böner att göra – och runor kan ju användas för orderskrivning också, liksom för mycket annat. Lika viktigt, sägs det, är att kunna få fram en kontraorder eller ett ”slopande” av budskapet om så behövs – och förstås att sända iväg det – annars kommer det ju ingenstans, och en skrift utan läsare är kort sagt onödig..

Men efter Agrell har det också kommit många andra teorier om runornas uppkomst. En del har gissat på Sydskandinavien, och en kristen galning och fantast vid namn John Troeng har lanserat tanken att det måste vara fråga om nabateiskt-arameiska tecken som romerska soldater av semitiskt ursprung skulle ha fört till Danmark. Några som helst bevis i arkeologisk eller språkhistorisk form för alla de kristna galenskaperna finns inte, och utomlands anser de flesta forskare nu att runorna måste ha uppstått på 300-talet före kristus, och att deras ursprung är att söka i italiska och etruskiska alfabeten.  Man vet nuförtiden också att det finns arkeologiska fynd med runor ända sedan år 150 enligt vår tideräkning, och de fynden kommer just från Alpområdet och Centraleuropa. Det visste man inte på Agrells tid.  Ett arkeologiskt bevis – bland många – utgörs av Negau-hjälmarna, som dock vissa mindre seriösa individer också försökt bortförklara som ”keltiska språkminnen” utan att hitta ett enda keltiskt ord som stämmer med dem, eller några bevis härför.

En av 26 hjälmar från 300 före vår tideräkning. Man påstår att runinskriten på den skulle gjorts år 100AD av en senare ägare, men det är osäkert om man gjort någon metallanalys (ärgad koppar kan avslöja hur gammal inskriften är, och om den är samtida med att bronshjälmen göts)

Att senare runformer ur den på 300-talet slutgiltigt ”kodifierade” 24-typiga äldre runraden har påverkats av norditaliska alfabeten långt före kristus är bevisat ur mer än ett 40-tal arkeologiska fynd…

Nu påstår den ”keltiska” teorins anhängare att det skulle varit präster, inte krigare som bar Negau-hjälmarna, att namnet ”Harigasti” på den mest kända av dem inte skulle betyda Hergest eller med andra ord Härgäst (ett namn som ÄR germanskt, och känt även längre fram i tiden – jämför Hariawist, den germanske hövding som Caesar kallar ”Ariovistus” – Oden själv är just en ”gäst hos många härar” han också ) och att teiva, det ord som står direkt efter namnet på hjälmens ägare, skulle vara avlett av teiwas i betydelsen gud (det syns även i namnet TYR) vilket då skulle betyda, att hjälmen skulle ha tillhört en keltisk präst. Men – varför skulle en kelt använda rent germanska ord, och till på köpet germanernas namn på sina gudar ? Detta kan omöjligt stämma. Jämför samtidigt med formeln ”Ek Hlewagasti horna taidwo” eller ”Jag Lägast gjorde hornet” som står på de berömda Gallehus-hornen. Taidwo, för ”göra” – är idag det tyska verbet ”tun” och har också tidigt inlånats i finskan från svenskan – för i Finland betyder ”taide” än idag ”slöjd, hantverk”

Andra inskriptioner från Negau-hjälmarna lyder Dubni banuabi, vilket man påstår ska betyda ”Dubnos svindödaren” (”bane” är ett germanskt ord, inte ett keltiskt) och ett annat har det rent germanska ortnamnet Karup (nuförtiden en flygplats på Jylland) vilket dessa keltiska teoretiker tycker ”måste” vara en förkortning av en helt okänd keltisk gud vid namn Cerubogios – men det är struntprat, bogus, dålig forskning – för så ”måste” det inte alls vara. Dessutom har vi tonvis med bildbevis för att Negau-hjälmar faktiskt användes i strid (skulpturer och målningar i Etruskiska gravar är bara ett exempel) – och att de antagligen kom till Germanerna som importgods – så antagligen stämmer teorin att runorna utvecklades i Norditalien eller Alpområdet, men slutligen ”ombearbetades” till ett esoteriskt ”lärosystem” med flera bibetydelser av goterna, antagligen vid Donau, ca 300 år senare..

Tacitus skriver i tionde kapitlet av sin ”Germania” på ett berömt ställe, att Germanerna

sönderdela en kvist, som skurits av ett fruktbärande träd,1 i små stavar, och sedan dessa särskilts genom vissa tecken,2 strö de ut dem över ett vitt skynke helt planlöst. Sedan upplyfter, om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, statsprästen, om den sker för enskild räkning, familjefadern själv, under bön till gudarna och höjande blicken mot himlen, tre gånger en stav i sänder, och dem som han upplyft tolkar han i enlighet med det förut inristade tecknet. Om de (lotterna) lägga hinder i vägen (för en handlings företagande), så äger ingen rådfrågning om samma sak rum samma dag; om de däremot giva sin tillåtelse, fordras ytterligare bekräftelse genom ännu flera tecken

Man har tolkat detta som om ”tecknen” skulle vara runor – men observera – Tacitus säger INTE att man bara drar en runa, som idag, utan MINST tre, oftast fler än så. Han säger också, att man strör ut flera kvistar – inte bara en kvist – och att detta antingen kan göras av en runklok man, som gör det för statens och det allmännas bästa, eller av en enkel familjefar. Ordet ”runa” förekommer inte i Tacitus text, och skeptiker har därför försökt motbevisa, att den här texten skulle röra runor – men runliknande mönster kan mycket väl tänkas uppkomma, om pinnar eller kvistar till synes på måfå faller till marken.

Titta bara på hur Ur-runan ser ut, och hur den är konstruerad – vad den betyder, vilket ljudvärde den har och även om kopplingen till Uroxar, kan vi läsa i de sk ”runpoemen”, en Norsk, en fornengelsk och en isländsk handskrift, nedskrivna under tidigt 1200-tal, 700-tal och 1400-tal, i helt vitt skilda länder och miljöer. Alltså kan vi vara ganska säkra på att den esoteriska traditionen om runorna är i huvudsak riktig, och att de inte bara för dagens ”runkloka” människor utan också för hedniska hedningar i en hednisk tid hade i stort sett helt samma betydelse.

Dikter och källor bekräftar att UR som i ur-tjur, Audumbla och kanske självaste Särimner alltid kommer FÖRST..

Den romerske poeten Ausonius, från 300-talet, påstås vara den första icke-germanska person, som nämner ordet ”Runa” i skrift. I sin lärodikt ”Mosella” om floden Mosel och allt vad man kan se längs den skriver han ”Barbara fraixines pingatur Runa tabellis” eller ”Den barbariska runan målas på tavlor av ask” som man fått det till. Och han skriver faktiskt målas – inte ”scribere” eller skriva, inte verb som betyder rista – utan bara måla, varför ”soa” med betydelsen koka, sjuda i Havámál är mer rätt än vi tror – man kokade ju Albark för att få röd färg att måla runorna med… Att ask – för spjutskaft, sköldar och hållbara ting – varit ett användbart och åtminstone ibland heligt trädslag, vet vi från Ask och Embla, till exempel – och han skriver mycket riktigt ”tabellis” eller att man ställde runorna liksom i en tabell, alltså räknade deras talvärden – även romarna hade ju tabeller för sina romerska siffror – som ju bestod av bokstäver, som alla vet – så talvärdena bakom runskriften måste ha varit viktiga. Som skribent och författare visste Decimius Magnus Ausonius, som han egentligen hette, helt säkert detta.

 

 

Många undrar idag också om den Stadhagalder eller ”stående galder” som praktiseras på Island är äkta. Till skillnad från ”glimurstadha” eller sätten att positionera sig i Glima, den isländska nationalsporten, finns det inga äldre skriftliga bevis på att människor ställde sig i ställningar, som liknade runor, ifall vi nu inte ska ta hällristningarnas tecken och diverse – som man antagit ” kultstatyer” som ett bevis på att detta faktiskt förekom. Man vet emellertid, att ”stadha” använts för att lära isländska skolbarn det latinska alfabetet, så sent som på 1800-talet, och även om vi saknar de avgörande bevisen, så förekom antagligen run-tecken tecknade med händerna och kroppen långt före tyska mystiker inom det sk ”Armanen-systemet” lanserade sin egen sk ”Runen-Yoga” eller Run-yoga på 1920-talet..

I Graevensvenge i Danmark har man hittat denna sk ”Danserska” i en snörkjol av samma typ som Egtvedt-kvinnan. Båda är från bronsåldern, och ”danserskan” gör en UR-runa med hela kroppen…

Också på många hällbilder finns samma ”UR-språng” från vårt ur-sprung – en skapelse-akt, som för att hälsa solen i dess uppgång ??

 

Vad handsignaler och att ”teckna” runor med hela kroppen nu angår, är det faktiskt inte så konstigt om vår egen Nordiska eller Germanska kultur skulle ha använt dem sedan UR-minnes tid.. Även idag kan man flaggsignalera och semaforera, till exempel – vilket visat sig ett användbart sätt att föra över information över långa avstånd, ifall man inte kan använda ljud, som horn och lurar till exempel, eller rent av avancerad elektronik. Visste ni att ”ta upp oss” vad gäller internationell räddningstjänst och signaler från nödställda till en helikopter, symboliseras med en Gifu-runa, eller ett stort ”X” till exempel ?

I forntidens samhälle hade man inte alltid signalhorn eller lurar med sig, och då kunde enkla symboler – gestaltade med hela kroppen – uppfattas på långa avstånd, och föras vidare i flera led som ”budkavlekedja” ifall man inte hade riktiga runkavlar att förlita sig på…

Nästan ALLA kulturer och religioner på vår Jord har någon gång använt sig av ”heliga tecken och gester” gjorda med händerna. Varför tror vissa fördomsfulla människor då, att just den Nordiska kulturen skulle vara så mycket sämre, och inte kunde göra samma upptäckt alldeles själv ?

Erfarenheten visar, att ”Stadhagalder” fungerar både som gymnastik och mediationshjälpmedel… Andas Ut och gör ett U-ljud !

Ur runan anses ibland utvecklad ur bokstaven alfa, som upp och ned tros vara utvecklad ur hieroglyfen för Aleph eller Alfa, ett tjurhuvud med två horn. Ur ordet Aleph kommer också själva ordet Alfabete. De som inledde runraden med Ur, och inte Fä; visste precis vad de gjorde, och använde ett enkelt knep för att skilja det magiska och andliga bruket av runor från det vanliga användandet av runorna som skrivtecken. Som vi ska se av runornas talvärden och inbördes ordning samt deras betydelse var detta inte alls något slumpvis utformat system, som växt fram under lång tid, utan en mycket medveten handling.

Agrell och andra har påpekat likheten mellan Mithraismens ur-tjur och Audumbla, Urkon, vilken universum skapades ur. Ur-runan som symbol betyder förstås början, gryning, begynnelse eller igångsättande av ett nytt projekt, men en del esoteriker har i den också velat se svårigheter, hinder eller konventioner, en svår början eller något som är trögrörligt, som en oxe. Ur runan står på sätt och vis för utveckling över mycket lång tid, universum och ett tidsförlopp ända sedan urtid, som det står i Eddan, och utveckling på mycket lång sikt, i motsats till alla plötsliga händelser. Edred Thorson ansåg på 1960-talet att den var en sänderuna, och kunde användas som sådan i binderunor. Den står även för kapital och förräntning, långsam tillväxt i motsats till Fä-runan, som har samband med lös egendom och mer föränderliga ting, och som den första runan i runhjulet också återfödelse, en ny början eller antydan om årets cykliska förlopp.

Andra – som Freja Ashwynn – har sett Ur runan som symbol för positiva urkrafter, energi och energisk framåtanda, och kopplat den till den andra av Havamals runverser, den som handlar om goda läkehänder. I denna betydelse betyder ur också livskraft. I de norska och isländska rundikterna associeras ur också med urväder, skare och frost, de droppar ur urgälmerskällan som föll ned i ginnungagap och frös där, och därav har man väl fått tydningen, att ur skulle peka på förstelning… Ord som ursprung, orsak (tyskans ursache) Urväder, och många andra har också med rätt eller orätt kopplats till runan Ur, liksom urkrafter, styrka och Mod, något som det slutande 1800-talets och börjande 1900-talets runforskare ofta betonade i sina tolkningar. I överförde bemärkelse har man också använt Ur till att beteckna början på något storslaget, ett nytt arbetsår, hårt arbete över tid eller uthållighet och tålamod.

Lär er nu förstå, vad Urs ursprung är – och använd runorna rätt – ”Gagnerika för de som är Asarna trogna, men värdelösa för fornsedare, trolls och jättars avföda

Kring en Runinskrift från Bergen, Norge – en välsingelse, men ingen bön…

Många är de felaktigheter om Runor och Asatro man kan hitta på nätet. En av del vanligaste är att det skall heta ”forn sed” – ett uttryck som kommer från den kristna medeltiden. Forn betyder något som för längesen upphört, något fullständigt inaktuellt, och sed en mekanisk upprepning, en utan eftertanke genomförd vana – direkta motsatsen till en levande tro. Ingen enda sann och verklig Asatroende skulle beteckna sig själv eller sin – just det – TRO – med de orden, varesig på Island, i Norden eller någonannanstans här i världen.

En annan lögn, som kristet influerade personer inom Asatron ofta upprepar, är att vi skulle hålla på med ”böner” och annat i den stilen, fast ingenting kunde vara felaktigare. Den här inskriften, från en runkavel hittad i Bergens Hamn, från 1100-talet, har ofta felaktigt påståtts vara en ”bön” i kristen bemärkelse, fast det rör sig om en välsignelse, alltså en hyllning och välgångsönskan till en helt annan person än den som utförde ristningen, som alla kan se. Också Sigdrifumál i Eddan är en välgångsönskan, inte alls någon bön, och rena trollformler, som de i Merseburg-formlerna ska inte blandas ihop med böner de heller.

Men – allt nog – såhär FELAKTIGT har den lilla inskriften från Bergen ofta översatts:

BOGUS TRANSLATION. FELAKTIG ÖVERSÄTTNING. Det rör sig inte om en ”pinne” utan en runkavel. Ordet ”berest” saknas helt i inskriften, och ”I Hugen god” betyder visst inte vänlig

”Haeil se Thu” betyder ”Hell Vare du” och innehåller inte ett enda dugg om ”beresthet” vilket är helt fel ord i sammanhanget. Istället betyder Hell som vi alla vet hälsa, lycka och välgång – inte så konstigt, eftersom inskriften är just en välsignelse eller välgångsönskan. ”Hugr”, eller hugum – i den yngre norska runraden har man inget g, utan h och g blir samma runtecken betyder som vi alla vet intellekt, intelligens, fattningsförmåga, och att ha ”god hug” betyder inte alls detsamma som någon ”vänlighet” utan tvärtom ”skärpt observationsförmåga, skärpta sinnen” vilket man alltid har nytta av – hemma såväl som borta.

”Tor Tage dig” och ”Oden dig äger” är mycket lätt att förstå, för alla sanna Nordbor – och observera att den här inskriften är daterad till 1100-talet, minst tvåhundra år efter det att Norge och Bergen påstods vara kristnat – vilket alltså bevisligen INTE var sant – för man gjorde ännu hedniska inskrifter också vid denna sena tidpunkt.

Såhär enkelt kan också ett blot förrättas. Man använder en runkavel av den modell jag själv skurit till nedan, och ristar sin önskan om välgång på den. Sedan kan den blotas eller offras – men observera – det är blot eller offer det då handlar om, ”do ut des” eller ”gåva kräver att gengåva gives” som det står i Hávamál genom att grävas ned i jorden, sättas i ett mot norr rinnande vattendrag eller kastas i en eld och förbrännas – när det inte är eldningsförbud i Norden, förstås…

I Bergen har det också hittats nätstickor och vantnålar från skepp med inskrifter på, och de ser ut som den sista bilden visar.

I Olsmässokroken….

Idag är det det traditionella datumet för Olsmässan eller Olofsmässan, som firas till minnet av Olof Haraldsson, en gång kung över Norge, som blev katolskt helgon. Men vad mång asvenskar inte vet, och inte fått lära sig, är att Kung Olav, med sin yxa, bara var en lätt maskerad Thor med sin hammare, precis som den halvt mytiske ”Sankt Erik” efterföljde Frej vid Frösgången över åkrarna i maj månad. Hela uppsatser har skrivits om folktron kring detta fenomen, och hur man i Sankt Olofs kyrka i Skåne fortsatte att dyrka Tors bild och beläte, nu i kristen förklädnad.

Precis som Tor ofta avbildades trampande en jätte under fötterna, med sitt styrkebälte eller Megingjord om livet och hammaren i högsta hugg, avbildades Sankt Olof med Yxan, trampandes på en mörkhyad individ eller ett monster av något slag, och med ett bälte om livet, symboliserande hans styrka. I hundratals år igenom har man ristat runor och Torshammare på pelarna i samma kyrka, som tack till den dunderstarke guden och hans hjälp – och mycket riktigt åskar det, såhär års. Enbart idag rapporterar SMHI om hur Sverige träffats av mer än 1000 blixtar, enligt kvällsnyheterna. Uppsala Järnvägsstation har översvämmats av kraftiga skyfall, för dundrarens vrede är inte att leka med.

På pelarna i många kyrkor möter oss Tors Hammare – beviset för en Hedendom som aldrig övervunnits, från Torshälla till Torsby… och alla övriga tjogtals socknar, uppkallade efter Tor.

”Dansaren” från hällen i Gladsax, bara några kilometer från St Olof eller Tors Kyrka i Skåne…

I St Olofs omgivningar finns många hällbilder av Tor själv, med horn på huvudet och hammaren i hand. En kontinuitet, och en kult, som sträcker sig genom minst tre årtusenden -f ör så gammal är Asatron i Sverige. Och han är det – Vilen – Magnes Fader och Jordens Son – som nu räddar vårt land genom att släcka skogsbränder, eller rättare sagt sända oss regnet, som gör det lättare för oss att släcka dem, ty det hjälper icke att böna och be – något får vi människor göra själva. ”I Elfte timmen får de svenske hjälpen” lyder ett gammalt ordspråk – ”sällan når de henne förr”. Så var det i gångna tider också. ”Olsmässokroken” eller tiden alldeles före skörden skulle bärgas, var en kritisk tid – förra årets förråd av mjöd och bröd kunde för länge sedan vara slut – och mitt i sommaren, kunde det därför i värsta fall komma en period av svår svält och intensiv torka.

Inte konstigt då att man anropade Regnets Herre, Åskans Gud och höll hans blot vid just den här tiden på året, för ”ger Erik Ax, så ger Olof kaka” – eller med andra ord – står Frej för äringen och det groende kornet, så är det Tor som står för regnet, och ger oss en fullmogen skörd.

Något EU, PfP eller NATO har aldrig hjälpt Sverige emot några skogsbränder, och de kommer heller inte att sända oss någon hjälp, detta år eller andra. Det är viktigt att förstå. Det är Tors män och alla frivilliga som ställt upp – individuella insatser från individuella länder, inte Stefan Löfvén och hans kraftlösa Regering, eller EU:s centralbyråkrater. Befolkningen, som har gått man ur huse i de norra delarna över vårt land, följer verkligen Asatrons bud och värnar sitt eget land. Tillsammans med dem kämpar ännu brandmän och frivilliga räddningsarbetare från Polen, Norge och Finland – och det är dem och inte minst vi etniska svenskar själva – i vårt land – ingen annans ! – som fortsätter de många hjälpinsatserna.

HELL TOR – Och leve våra frivilliga !