Det är dags att Påtala att det är för sent att Åtala de som sprider FAKE NEWS om kannibaler i Motala….

Kanske ni, kära läsekrets, har hört talas om kannibalerna i Motala, efter att ha läst kvällspressens senaste ”FAKE NEWS” artiklar om den saken, eller Karin Bojs likaledes lögnaktiga artiklar i DN. Jag tänker ändå inte länka till skräpet, utan istället ge er vederhäftiga källor, ur akademiska uppsatser i ämnet.

Fast – det är klart – ”Nur keine Angst”, som Tysken säger – det rör sig visst inte om några ”ensamkommande” invandrare från Centralasien eller några ”kulturberikare” från MENA-länderna den här gången, eller någon annan som nyligen kommit hit – nej det här rör händelser på stenåldern, närmare bestämt för 7500 – 7700 år sedan. ”Populär Arkeologi” har redan skrivit en mycket mer korrekt och saklig artikel i ämnet, och utgrävningarna från den sk ”Kanaljorden” i Motala är faktiskt ingen nyhet de heller, eftersom de påbörjades redan 2010, alltså redan för åtta år sedan. Excessen, Aptonbladet och andra gammelmedia har kommit med många osakliga och vinklade rapporter om fynden sedan dess, men först nu träder de fram i sin helhet.

Kanaljorden ligger vid Motala ström… men där fanns ingen kannibalism, trots kvällstidningarna av idag…

Bland annat har man ljugit om de förhistoriska Motala-bornas etnicitet, och påstått att de skulle vara från Asien, eller till och med svarta i hyn, men detta är en ren lögn, och alltså fake news. Arkeologen Hallgren, som själv deltagit i projektet, och även publicerat forskningsresultaten, skriver nämligen själv att alla, samtliga, 100 %, varenda en, todos i den population av 10 individer man hittat, var ljushyad, hade blont eller mellanblont hår och blå ögon. För att alls kunna utveckla ljus hy, blont hår och blå ögon behövs minst 80 generationers boende i Nordeuropeiskt klimat enligt genetikerna, och då kommer vi minst 2400 år ytterligare bakåt i tiden, alltså till 10100 år sedan, eller äldre renjägarstenålder.

Dessutom var redan Neanderthalarna – för 80 000 år sedan – bevisligen ljushyade enligt genetiken, och till och med rödhåriga, ett recessivt anlag som aldrig kan manifestera sig, om inte man haft föräldrar och anfäder i ytterligare två släktled bakåt som också var ljushyade, blonda och just blåögda, eftersom rött hår aldrig uppkommer annars. Danska populationsgenetiker har klarlagt att det fanns Kaukasoider eller med andra ord vita människor i centralasien för redan 30 000 år sedan, och människorna i Motala var också delvis besläktade med samma grupper, de var alltså inte alls en ”mix” mellan flera populationer, som det osakligt hävdats. Påståendena om att det skulle varit ”Afrikaner” som befolkade det tidiga Sverige är en befängd lögn, och för övrigt är mänsklighetens utvecklingshistoria inte så okomplicerad heller, utvandringar ur Afrika skedde bevisligen flera gånger, och redan för 200 000 år sedan utvecklades Homo Neanderthalensis i Europa och Asien – inte ett enda fossil av sådana har hittats i Afrika, nämligen – och om Svante Pääbo och andra svenska genetiker har rätt, uppstod kaukasoiderna eller den vita rasen (jo, raser existerar faktiskt !) ur tidiga korsningar mellan Neanderthal och Sapiens...

Det är alltså svenskarna – de nutida svenskarna – som är Sveriges verkliga urbefolkning, och inga samer eller andra grupper, som man ofta felaktigt påstår. Haplogrupp I1 – den Nordiska – är märkvärdigt konstant till sin utbredning, även idag, och det är här kombinationen blont hår och blå ögon är mest utbredd, även sådär 8000 år senare – genom en kontinuerlig bosättningshistoria.. Detta är fakta, trots att Karin Bojs och de andra fake news-tillverkarna inte vill erkänna det, utan istället i någotslags ”politisk korrekthetsiver” bortser från vad man faktiskt hittat, och börjar rapportera om andra saker. Isotop- och Strontiumanalys visar att en kvinna från Kanaljords-fynden kom från ett kalkstensrikt område, troligen Gotland, och att några andra individer hade växt upp i Södermanland, men annars var man ”Östgötar, guschelov”

Ryktena om kannibalism – som arkeologerna inte alls anser sig ha bevisat – kommer från det faktum, att man hittat en enorm stenpackning på 12 x 14 meter, och ovanpå den har man funnit en mängd delvis sönderbrutna kranier, som nästan alla bär spår av slag i huvudet och yttre våld. Men dessa skador har alla läkts, och vårdats i perioder om kanske två år – och vad visar det ? Att personerna dog av sina skador, eller blev ihjälslagna – nej inte alls. Tvärtom, säger arkeologerna, fick personerna ifråga mycket god sjukvård, och det var sannolikt fråga om krigare, som hedrades efter döden – inget annat.

Ovanpå stenpackningen i Motala Ström hittade man fynd av människokranier (blått) på pålar, björnskallar (röda) och Vildsvinshuvuden (gula)

Arkeologen Hallgren jämför med dagens katoliker, som också har sönderbrutna skallar i sina kyrkor, som de vördar som ”heliga reliker” och finner att stenålderns religiösa liv var mycket mer komplicerat än vi trott. Björnkäkarna bär spår efter knivar, likt järnålderns björnskallar under Frösö kyrka – som inte alls kom dit pga samer – men sådana spår finns inte alls på människokranierna. Personerna ifråga har inte alls blivit uppätna, men sannolikt stupat i strid, och trots en mängd obevisade spekulationer om stenålderns sociala liv, tror forskare nu att den enstaka Gotländskan slunkit med av misstag, ”befunnit sig i en högrisk-grupp för våld” (var hon för stor i käften, eller svår att ha och göra med ??) men hamnat i Östgötarnas dödstempel… Det visade sig tydligt, att Människokranierna förvarats framför en fond av björnhuvuden, som kanske suttit på stolpar de med, samt att vildsvin ätits på platsen, något längre österut, med galtar och galtars huvuden som ett typiskt fynd. ”Grymta månde grisarna, om de visste hur den gamle galten lider” !

 

 

Analyser av stenålderns Östergötland visar med 100 % tydlighet, att krig förekom redan då – och att framstående krigare hedrades med särskilda begravningar, och fick sina ben bevarade för eftervärlden. Även björnkult förekom på platsen – säger er begreppet ”Bärsärk” någonting ?

Även galtar smyckade vendeltidens hjälmar på öland, i götaland och uppland – 5000 år senare. Är det ”bara ett sammanträffande” att man redan tidigt hyllade björn och vildsvin som särskilt betydelsefulla djur, tror ni ?

Det är värt att observera, att dödsorsaken inte fastställts med säkerhet för någon av de funna individerna” säger man, i en uppsats från Universitetet i Cambridge. Kanhända får vi aldrig fram några slutliga bevis om stenålderns Motala för 7900 år sedan, men det är ställt bortom alla tvivel att där i mer än 200 år fanns en stor helgedom, även om man inte ens kan säga om denna befann sig utomhus eller inomhus – och kanske inte ska spekulera i övrigt, som jag gör här ovan – även om det enligt expertisen verkar vara den mest sannolika teorin.  Ortsnamnet Motala, lär för övrigt betyda ”-al” en vid mötesplatsen, och ortnamnsändelsen ”al” eller ”sal” för helgedom, är en av de allra äldsta ortnamnsändelser vi alls har – spårad till århundradena strax före år noll. Inte bara svenskarna – urbefolkningen i detta land – utan också Asatron har mycket gamla rötter – och det är i alla fall bevisat !

Går alla dessa ”Högvördiga” slutligen på pumpen ?

En liten tuva stjälper ofta ett stort lass”, säger det svenska ordspråket. ”Men emot dumheten, kämpar stundom själva Gudarna förgäves” lyder ett annat. Jag är blott en ensam hedning, och ska så förbli, men ändå uträttar jag ganska mycket med den här bloggen ibland, och det fröjdar mitt hjärta och min Hedniska Hug, för någon själ har jag inte; då ju jag som alla vet är 100 % okristen, mot all Monoteism och en tvättäkta hedning.

Vår väninna på parnassen. Har skrivit om Blondinernas kulturhistoria och en lärobok i Sexualetik. Gick ur Svenska Kyrkan  januari 2017 i protest emot dess politisering – FÖLJ HENNES EXEMPEL DU OCKSÅ !

Efter mitt inlägg om hans högvördighet i Växjö, och hur han propsar på att får styra det här landets politik (se det föregående inlägget) har bland andra Ann Heberlein, Teologie Doktor i Etik vid Lunds Universitet, också yttrat sig om denne Biskop…eller vad han nu är.. Ni får ursäkta mig, kära medborgare, men jag blott citerar:

Sverige är, näst Japan, det minst religiösa landet i världen. Enligt World Value Survey värderar svenskar självförverkligande och individuell frihet högt samtidigt som vi värderar traditionella och religiösa värderingar lågt. — — Friheten från religionens ok och ofta reaktionära värderingar har möjliggjort tankens frihet, individuell frihet, kvinnors emancipation, samkönade äktenskap, respekt för varandra och en progressiv lagstiftning. Vi ska vara stolta över vår tradition att hålla isär religion och stat. Sverige ska också fortsättningsvis vara ett sekulariserat land, ett land som värnar varje människas frihet från religiöst förtryck, religiös påverkan och religiös argumentering. — —

Man får aldrig, under några omständigheter, tvinga någon att ansluta sig till en religiös åskådning eller underkasta sig religiösa påbud. Friheten att utöva sin religion kan dock under vissa förutsättningar inskränkas – med hänsyn till allmänhetens säkerhet, ordning, hälsa och moral samt andras fri och rättigheter. Den enes rätt att slippa oönskad religiös påverkan väger således tyngre än den andres rätt att utöva sin religion. — —

Biskopen Fredrik Modeus hänvisar även han till religionsfriheten, och menar att rätten att utöva sin tro är grundläggande i en demokrati. Att religionsfriheten även innebär rätten att slippa religion, exempelvis i det offentliga rummet, undviker biskopen nogsamt att nämna. — —

I själva verket strider böneutrop tydligt mot religionsfriheten. Till skillnad från kyrkklockor innebär böneutrop inte bara en uppmaning till bön – nej, böneutropet är bön. I salah, som den bön som proklameras från minareter kallas, sägs att ”Gud är stor, jag vittnar om att det inte finns några andra gudar än Gud” och ”jag vittnar att Muhammed är Guds profet”. Det uttalade syftet med salah, alltså böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap. Böneutrop går alltså inte att jämställa med de kristna kyrkornas klockringning (eller med Hemglassbilens käcka trudelutt, som något ljushuvud på Växjö kommun gjorde). Böneutropen är inget annat än mission, eller, om man vill tala klarspråk, religiös indoktrinering i syfte att få människor att förstå islams storhet.

Jag menar att vi behöver ha en nationell policy i dessa frågor – det kan inte vara upp till varje kommun att bedöma om de ska godkänna böneutrop eller inte. Alla kommuner i landet bör naturligtvis beakta religionsfriheten och, i linje med den, avvisa förfrågningar om böneutrop. Det är fullt möjligt för en troende muslim att utöva sin religion utan böneutrop – men den ickemuslim som befinner sig i närheten av böneutropen kommer inte undan. Dennes rätt att slippa oönskade religiösa inslag i offentlighet kränks därmed.

Så långt kultureliten i vårt land. Observera likheterna med min egen argumentation om Nattvard och kannibalism, samt detta med böneutrop.- men inte nog med detta även i folkets djupare lager väcker numera min hedniska argumentation allmänt gehör. Har ni hört talas om bloggen ”Den Rosa Traktorn”, kära läsare ? – jaså inte… ?? Läs i så fall det här…

INGEN Går säker i Traktorns spår… Det är SKUGGAN av SÄRIMNER….

Under rubriken ”Svenska Kyrkans Svek och Rena Hädelser” kan vi läsa mycket insiktsfulla kommentarer, skrivna av en person som verkar till hälften hedning, och vars blogg härmed anbefalles för ett närmare studium, ty:

Likt de fariséer som kastades ut ur templet av Jesus själv, står våra religiösa ledare och ljuger för oss. De som ska företräda vår religion har helt och hållet fallit till föga för Islams Taqiyya, eller så har de likt demoner medvetet sålt ut vår religion, vårt religiösa arv och själva det fundament som vårt kristna samhälle har varit byggt på.

Författaren till ”Den Rosa Traktorn” noterar liksom jag att Monoteisterna håller ihop, och apropos religionsfrihetslagen detta:

4 § Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot denna bestämmelse vare utan verkan.

”Notering: Vilket betyder att ingen skall tvingas till att tillhöra ett samfund och att man ska rätten att lämna samfundet om man så önskar utan att hotas till livet… något som inte tillåts av islam som därmed bryter mot själva lagen enbart genom sin existens”

Från staden Borås rapporterades för några dagar sedan hur den islamske extremisten Abderisak Waberi, numera utkastad ur Riksdagen men fortfarande medlem av Moderaterna, plötsligt fick tillstånd att öppna en sk ”muslimsk friskola” med hijab-tvång för alla kvinnliga elever. Detta har idag fått vår gamle bekanting Jan Guillou – en annan av kulturelitens och den socialdemokratiska ”Nomenklaturans” medlemmar att uttala sig – han har ju omnämnt min enkla person vid ett eller annat tillfälle, även om det var många år sedan. Men, för en gångs skulle måste jag hålla med honom, när han skriver:

”försvarslösa barn får inte utsättas för sekteristisk indoktrinering”

Sk ”religionsfrihet” kan inte gälla barn, konstaterar Herr Guillou, eftersom barn har rätt att lära sig fakta. Endast vuxna individer, som gjort ett medvetet val, kan välja en religion. Åter min ståndpunkt, som jag redovisat många gånger. Det börjar med en ensam hedning, men det gäller kampen emot Monoteismen, hela Världen över. Och snart stundar ett frihetens vägval för hela vårt folk. I långa loppet tror jag faktiskt att Monoteisterna förlorar, och att de som fortfarande har religiösa behov, kommer att välja den frihet, som Asatron och Hedendomen innebär.

Här ser ni Växjö Domkyrkas torn – liknar de inte Satans horn ?

”Der Morgige Tag ist Mein !”

Är DU redo ? SNART kommer DET HEDNISKA SKIFTET..

Islamister och Kristna i Sverige borde faktiskt ändra attityd, snarast möjligt. De måste lära sig att förstå, att det faktiskt finns en majoritet här i landet som har en annan tro än vad de själva har, och lära sig acceptera detta faktum. Det handlar om tolerans, något utövarna av dessa två Monoteistiska religioner aldrig  haft, och heller inte förstår innebörden av, då de fortsätter att missionera, och hela tiden kräver att resten av samhället skall anpassa sig till deras förlegade, närmast medeltida levnadsregler.

Först år 2000 fick vi svenskar religionsfrihet på allvar, för det året upplöste man Statskyrkan i Sverige. Andelen svenskar som mest ”av gammal vana” var medlemmar i Svenska Kyrkan uppgick då till 88 %, har man sagt, även om det verkligen kan diskuteras, hurpass ”troende” dessa svenskar var. Nu erkänner samma Evangelisk-Lutheranska Kyrka att den inte hade mer än 61,2 % av folkets sympatier, vid slutet av 2016. Detta enligt den påstått ”Svenska” Kyrkans officiella statistik.

Denna Kyrka är inte alls ”svensk” och är inte ett enda förbannat dugg svenskare än andra, så namnet borde bytas ut. Jämför med de betydligt ärligare kristna i Finland, till exempel. Där finns det ingen ”Finländsk Kyrka” utan bara just en Evangelisk-Lutheransk sådan, för utan statskyrka, ingen ensamrätt på att representera folket...

Vid slutet av 2016 hade vårt land 9 995 153 invånare, om man får tro SCB, Statistiska Centralbyrån. Nu har antalet skenat iväg till 10 112 669, om man får tro den senast publicerade siffran för November 2017. Befolkningspolitiken har havererat, och invandringen går med rasande fart. Man vet i själva verket inte hur många individer som i verkligheten uppehåller sig här, för Regeringen Löfvén har helt tappat greppet om de sk ”EU-migranter” och påstått ”ensamkommande” som i stora flockar helt illegalt vistas i landet.

Ska man göra en försiktig uppskattning efter SCB:s siffror, borde den verkliga befolkningssiffran för 31 Januari 2018 ligga på minst 10 142 739 individer, ifall vi antar, att befolkningen under December 2017 – Januari 2018 inte steg fortare än under samma period, ett år tidigare. I själva verket kan ökningen ha varit än större, medtaget illegal invandring, men låt oss lämna den problemställningen. Under 2017 lämnade minst 93 093 svenskar den påstått ”Svenska” Kyrkan av egen vilja, och lät hedna sig.

Som ni kanske minns, förutspådde jag i November förra året att nära 100 000 nya hedningar skulle uppstå 2017, och jag fick såklart rätt. Den sk ”dopfrekvensen” har numera gått ned till 44,1 %, glädjande nog, men fortfarande tvångsregistrerar de kristna mycket små och späda barn, helt utan minsta respekt för individernas vilja. Ingen annan religion i Sverige bär sig åt på det här fullständigt befängda och groteska viset. Barnen förstår ju inte ens vad man tvingat på dem, och man tar ut skatter och avgifter av deras föräldrar.

Skamligt nog dopades (inte döptes, för det är ”religiös doping” det handlar om) hela 51 771 stackars barn i Sverige förra året – ett avskyvärt övergrepp, som aldrig bort förekomma. Vi borde faktiskt lagstifta emot sådant här, och att olika religiösa fanatiker får ge sig på till och med de minsta barnen i vårt land, är verkligen inte snyggt. Det är fullständigt oacceptabelt, och de kristna borde faktiskt inse att de måste sluta med det här, först som sist. I ett demokratiskt samhälle, är religion enbart en angelägenhet för vuxna, förutsatt att de är vid sina sinnens fulla bruk – galningar och förståndshandikappade kan man ju faktiskt inte utnyttja, eller ta ut medlemsavgifter av..

Glädjande nog dog också 73 233 kristna förra året, men tyvärr lät sig 9328 personer indoktrineras, huvudsakligen invandrare, och mycket få etniska svenskar. Detta gör, att antalet dopade eller tvångsvärvade mot sin vilja (vilket är vad det sk ”dopet” innebär) minus dödstalet resulterade i ett avbräck på 21 462 personer. De som frivilligt lämnade ”Herren” och den påstått ”allsmäktige” guden bakom sig, minus de indoktrinerade uppgick till ytterligare 83 765 personer, så totalt fick vi 105 227 nya hedningar i Sverige förra året, och därför var jag sannspådd. Gör vi samma justering för Januari 2018, kan vi räkna ut att vi fick ca 4116 hedningar under årets första månad, ifall vi antar, att frekvensen för antalet avlidna kristna plus dessa avskyvärda ”dop” var oförändrad under den månaden. Vi kan också nämna, att 3073 personer lät sig hednas Januari 2018, och att det var den näst högsta månadssiffran för Januari sen 2004..

Allt som allt innebär detta, att ”Svenska” Kyrkans medlemstal nu sjunkit till 6 007 137 personer. Och befolkningen har som sagt stigit till minst 10 142 739 oavsett hur vi räknar. Alltså är bara 59,2 % statskyrkliga, emot 61,2 % för tretton månader sedan. Man har förlorat 2 % av medlemsantalet, bara på ett år – en mycket stor förändring, eftersom man de sista 18 åren förlorat sådär 1,1 % varje år – men nu går det fortare och fortare utför med de kristna..

Snart kommer det hedniska skiftet. Inom bara 4 år kan det vara här – då är vi hedningar fler än 50 % av befolkningen….

Själv tror jag att detta blir början på en mycket viktig attitydförändring i det svenska samhället.  När hedendomen är i majoritet, och de kristna samt muslimerna i minoritet, ja då måste dessa två ökenreligioner och dess utövare inse det ofrånkomliga.

De passar inte in här. De har ingen ensamrätt på att representera det svenska folket, för deras egendomliga trosföreställningar från antikens Mellersta Östern; är inte längre allenarådande, utan i huvudsak passé. De representerar inte oss svenskar och nordbor, och många av oss kommer – som vissa av oss redan gjort – återgå till våra fäders tro. Asatron – den enda religion som verkligen hör hemma här i Norden, för att den uppstått och utövats här…

Mer än åttahundra medlemmar. Och vi växer fortfarande…Gå med du också – de kristna tar ut mer än 2000 kronor varje år av dig, så gå ur... (vi tar inte ens tiondelen så mycket)

Ett bra tips – Så UNDGÅR du Jesus-Jönseriet…

Andelen Hedningar i Sverige är numera som bekant över 40 %, för som vi ska se i ett kommande inlägg, är det faktiskt så många svenskar som Gått ur Svenska Kyrkan och alla andra kristna kyrkor och inte längre vill ha med dem att göra. Ändå lever vi Hedningar och Asatrogna ständigt ibland de kristnas våld, trakasserier och övergrepp.

Anhängarna av denna Monoteistiska tvångsreligion vägrar nämligen likt islams anhängare att acceptera, att det faktiskt finns människor som tror på något annat än vad dessa Monoteister tror på, och hela tiden, jämnt och ständigt, utsätter de oss för så kallad ”mission” eller rättare sagt indoktrineringsförsök.

I hundratals år har de fortsatt med sitt blodsregemente… Bibelns och Koranens Människosyn är helt identisk… (teckning från Hufvudstadsbladet i Finland, 2015)

En hednisk kvinna jag flyktigt känner satt igårkväll på tunnelbanan, intet ont anandes med sin Torshammare om halsen. Genast kom det då fram ett kristet ”klapp-mongo” eller ännu en störande kristen, och började trakassera henne – en verklighet som allt fler och fler etniskt svenska kvinnor får uppleva, även om detta faktiskt skall vara deras enda hemland. Och ”klapp-mongot” orerade och skrek:

”Klappa händerna när Jesus gör dig glad”

om och om igen, från sätet mitt emot… Lyckligtvis hade kvinnan sin mobiltelefon med sig, och hennes man (som inte var jag) skickade henne genast följande vackert hedniska vers:

”Klappa händerna när snickaren hängs upp.
Klappa händerna när frälsaren ger upp.
Vi skiter i Messias,
låt han fällas, inte frias.
Klappa händerna ty Sonen är en mupp”.

Också franska media som ”Le Parisienne” skriver nu öppet, att svensk Polis ”mörkat” om trakasserierna emot svenska kvinnor…

Till alla våra pigmentberikade och påstått ”kulturberikande” läsare, som nu även fått Ann Heberlein på halsen – och snart nog är hennes nya bok nog färdig, tråkigt nog för er, våra Monoteistiska ”Herrar” sydost ifrån.. så kan jag ge er ett litet tips… Visste ni att det finns en klädfirma från USA, som säljer låsbara underkläder till svenska kvinnor numera ? Jodå, det är faktiskt sant, och såhär i e-handelns gyllene tider, gör de mycket god kommers…

Å andra sidan – bråka inte med en kvinna som bär en Torshammare, herrar Kristna och Islamister – det kan hända att ni får ångra er – kraftfullt !

Vi böjer inte knä, och ”ber” inte till någon  ”Allsmäktig” förtryckare. Vi lever med och inte för våra Gudar…

Alla Hjärtans, Vales dag och Lupercalia…

I morgon är det som bekant Alla Hjärtans Dag i Sverige, eftersom vi inte firar någon Amerikansk ”St Valentine” här. Vår nordiska fest borde vara förbehållen vänskapen i alla dess former, snarare än Tvåsamheten och den Romantiska Kärleken, som man ju kan fira under alla dagar på året. Vänskap är något vi har nytta av i alla relationer och oavsett vilka vi är, och är hursomhelst en mycket mer förbehållslös och inkluderande känsla än den romantiska kärleken, som vi vanligen reserverar endast för vår partner…

Sin väns vän ska man vara” står det i Hávamál – ”Men med sin fiendes vän, må ingen man vara vän…” står där också. Det är VÄRT ATT MINNAS…

Inom Amerikansk Asatro har man ibland firat Vales Dag den 14 februari, efter Balders Hämnare Vale eller Våle, han som nämns i strofen om att ”Rind föder Våle i Västersalar” vilket står att läsa i Eddadikten ”Baldrs Draumar”. Rind eller Rinda syns också i ortnamnet Vrinnevi och andra ortnamn, och många antar att hon varit ett binamn för solgudinnan Sunna, även om det är obevisat. Hursomhelst söker Oden upp henne – även sena källor som Saxo Gramatticus har omtalat den myten – och Balder blir mycket riktigt väl hämnad av Våle, som kanske symboliserar nymånens skära – det finns ju de som påstår att Balder kan vara en mångud, ja rent av fullmånen, där hans bror Höder är månen i yttersta nedan, och Nanna, Balders hustru, den avtagande månen.

Den dygnsgamle Vale, sträcker sig efter hämnarsvärdet med Balders död för Höders hand och Baldersbålet eller solnedgången i Bakgrunden. Frimärke från Färeöarna av Anker Eli Pedersen år 2003.

Vales Dag kanske är en symbol för nödvändigheten, och att hedendomens ljus en dag ska besegra kristendomens mörker, samt löftet om en ny vår, något vi kanske alla behöver fira såhär emot slutet på en lång vinter. En del har velat förlägga den till den föregående helgen istället, och har då kopplat den till datumet den 12:e februari, men eftersom ”Vales Dag” är en helt nyuppfunnen hednisk tradition och ingenting som finns i Asatron, tycker jag det spelar mindre roll vilken dag man firar den på.

En del mera sinnesrubbade hedningar i Sverige, av det slag som påstår sig syssla med ”Forn Sed”, har under tidigare år tänkt sig, att man skulle ”blota rosa gele-hjärtan till Tor” på den 14 februari, vilket verkar fullständigt meningslöst, och absolut inte ingår i någon Asatro som någon av oss känner den.  Till och med de utflippade New Age-människor som kom på det där, för fem-sex år sedan, iakttar inte sitt eget småperversa bruk längre, och det är väl likaså gott, antar jag…

I det gamla Rom firade man emellertid Lupercalia, eller det Romerska nyåret såhär års, ”Ad Calendam Februa” eller på den 15:e dagen i Februari månad, för att vara exakt. Detta har också av många oberoende forskare ansetts vara den påstått kristna ”St Valentin” festens ursprung, och man är ense om att även om Lupercalia kom från Sabinerna och andra Latinska folk, långt före Rom ens hade grundats som stad, så fortsatte man med Lupercalia-festen hela antiken igenom, ja ända in på fyrahundratalets slut firades den – även om man påstod sig vara kristna då..

I det gamla Rom ansåg man – under mer än åttahundra år av historia – att lite PISK och SMISK bara var BRA FÖR FRUKTSAMHETEN – Är ni medvetna om det ?

Ett antal unga män klädde av sig nakna, så när som ett getskinn framför de ädlare delarna, och samlades i Lupercal-grottan på Palatinska kullen, samma grotta där Roms påstådda grundare Romulus och Remus skulle ha närts av en varginna. Så tog de långa remsor av gethud (såkallade Februa – därav har månaden Februari fått sitt namn) i händerna, och efter ett offer av Jupiters högste präst, Flamen Dialis, på statens altare, så gav de sig springande runt hela forum iväg för att piska på alla ogifta damer de mötte, under mängdens jubel, får man förmoda.

Som såhär gick det till – och det var ursprunget till ”St Valentin” – det visste ni inte, va ?

Plutarkos, den grekiske historieskrivaren, beskrev det hela i detalj, och 1969 strök katolska Kyrkan officiellt den påhittade ”St Valentin” ur helgonkalendern, eftersom man nu är helt på det klara med att han aldrig funnits. Det var först på 500-talet, som man på Påven Gelasius rekommendationer försökte avskaffa det hedniska Lupercalia-firandet, och tona ned de gladda och uppsluppna fruktbarhetsceremnierna. I det gamla Rom lär det också ha funnits ett statligt lotteri, där ogifta personer av motsatta kön kunde paras ihop på den stora Lupercalia-dagen, för att stadens befolkning skulle öka – något som man lär ha haft problem med på Augustus tid och längre framåt – Rom var ju länge en trångbodd miljonstad..

Tänk nu på allt detta, och ta lärdom därav; hedningar små – Men överdriv inte firandet i morgon !

För egen del ämnar jag påpiska någon först i helgen – ni kan aldrig ana vem det blir, men det rör sig om en och annan kvinna, förstås, ty jag har varken hut eller skam, och så icke kvinnorna heller – hedningar som vi är – och delad glädje är som bekant dubbel glädje… Hell Freyja Freja Freya !

Inga ”fornsedare” göre sig besvär ! Och hör sen !!

(Gratulationer sändes även till en av våra väninnor i Finland, som numera åter är fruktsam – helt utan varesig pisk eller smisk !)

I Disablotets tid: Esoterisk Asatro, ett lyckat blot för NAS och mera om Diserna…

Henrik Andersson, min gamle parhäst i den hedniska bloggosfären, gör reklam för vad han kallar Gnostisk Asatro. Jag skulle snarare kalla den esoterisk, i motsats till exoteriska, alltså helt öppna Samfund som NAS, Nordiska Asa Samfundet – som nu har närmare 800 medlemar – ett medlemskap där rekommenderas, ifall du som läser detta inlägg inte redan löst det. Gnosis betyder kunskap gärna då av det fördolda slaget, något man inte lär ut till alla. Det finns flera olika skäl till det. Dels säger redan Oden själv i Havámál, att det finns flera saker som han inte lär ut till alla och envar (det sker i en av det såkallade Runatals mest berömda strofer) och dels är det också så, att det finns lärdomar i varje kultur som man inte bör förvrida eller förvränga, utan de bör hållas utom räckhåll för ”fornsedare” och andra som kanske skadar sig själva och dessutom hela vår kultur, när de börjar missbruka dem.

Hur Diserna och Fylgiorna,  våra kvinnliga skyddsandar ser ut, vet ingen… Blott få har sett dem…

Nuförtiden är Eddan tillgänglig för vem som helst, genom sajter som Heimskringla.no och andra (ett besök på den nämnda sajten kan också löna sig) men när det gäller konsten att spå i runor, blota och mycket annat, har det alltid funnits en tradition som säger att en hel del av de viktigaste kunskaperna i Asatron bör vara förbehållet Thular, Godar och Gydjor, och inte läras ut till vanligt folk. Likadant var det en gång med skaldekonsten, och förmågan att kunna rista runor överhuvudtaget. Också den var förbehållen de invigda, och lärdes inte ut till vem som helst, först och främst därför att konsten att skapa metriskt formfulländad poesi var mycket svår, och för det andra därför att man inte ville, att kunskapen om runorna skulle hamna i orätta händer. Nuförtiden finns det också flera esoteriska (inte öppna) sällskap inom Asatro också i Sverige – det fruktade Samfundet Särimner, eller Särimners Sändebud som de också kallas är bara ett av dem, även om det kanske blivit det mest kända och eftertraktade på senare år, inte minst genom den här bloggen. Vem som helst kan inte gå med, utan det krävs rekommendationer från två edsvurna medlemmar för att alls komma ifråga, och inträdesproven är så hemliga och svåra, att jag inte nänns närmare beskriva dem, ”for fear of raising incredulity” som det heter på engelska.

Men – låt oss nu gå över till någonting helt annat.

Uppsa Kulle i vinterskrud – högen är 9 meter hög, och 55 meter vid – en kungshög som var större ändå när den byggdes..

I helgen firade Nordiska Asa Samfundet sitt Disablot vid Uppsa Kulle, strax nära Nyköping i Södermanland. Man har nu stiftat en tradition, som förkunnar att endast Gydjor eller kvinnliga officianter bör förrätta offret åt de kvinnliga makter vi ärar vid denna tid (om anledningarna till det har jag redan skrivit för några dagar sedan) i motsats till ett visst ”fornsediskt” samfund, där det hela ofta går till lite hipp som happ, och man riskerar att hamna helt på sned, inte minst på grund av de ljusskygga figurer som rör sig i ”fornsedens” cirklar. NAS är ett helt opolitiskt samfund, och det tycker jag för min del är väldigt bra, även om det tydligen finns de, som tycker något helt annat – men dem vill jag helst slippa…

Uppsa Kulle är helt outgrävd, och utpekas av traditionen som den hög, vari Ingjald Illråde blev jordad, sedan han innebränt Kung Granmar av Södermanland, och Vidfamne-ätten blev Sveakungar efter honom, men det vill jag såklart låta vara osagt. På toppen av högen finns en flera meter bred krater, som troligen har bildats när en gravkammare av trä inuti högen störtat samman, men några arkeologiska undersökningar på platsen har ännu inte skett, trots att högen varit känd för forskare i flera hundra år. Felprioriteingar inom Sveriges nuvarande kulturpolitik är såklart orsaken. Blotet samlade över trettio deltagare i vinterkylan, och 4 journalister närvarade, också från amerikanska tidningar och nyhetsmedia. NAS har nått ännu ett klart bevis på framgång, när det som samfund visar sig kapabelt att hålla väl organiserade, trevliga och väl genomförda blot och sammankomster.

Nordiska Asa Samfundet Mälardalen har nu en egen fana (till vänster i bild) och mer än 330 medlemmar

Som hedning i Sverige har man inte alltid upplevt något sådant – de sunkiga sk ”Påskbloten” vid Gamla Uppsala och vad som tyvärr tilläts hända där förra året är ett klart ”varningstecken” och en tydlig ”plump i protokollet” men så hade NAS också ingenting med det motbjudande spektaklet att göra. Istället kan man nu utöva Asatro, omfatta Asatro och säga Asatro – precis som i resten av Världen – utan att behöva använda kristna smädenamn eller något annat dumt – för vad vi gör är inte alls något ”fornt”, något politiskt eller någotslags levande rollspel, blaj, ”lajv” eller något annat sådant, och vi vill heller inte förknippas med det, eller med ”fornsederi” – som ju är en kristen term, inför minst 230 år efter det att Asatron tog slut i Norden.

De kristna firar just nu sin ”fastlag” men det gör inte vi – det är väl mest troende katoliker eller muslimer under ramadan, som tycker att man bör fasta eller späka sig, vilket inte är hälsosamt, givet hur kylan och klimatet faktiskt ser ut i Sverige och resten av Norden – vilket vi också får se såhär års. Men i Tyskland, i Alpområdet och i Centraleuropa finns också spår av Disablotet eller dyrkan av Diserna, och det är extra tydligt vid den här årstiden.

Under Fastnacht, Fastelavend och allt vad fastlagsspelen i Tyskland, Österrike och angränsande länder nu kallas, firar man en gestalt som kallas Frau Perchta, och som ibland uppträder i mångdubbel upplaga, som Schiachperchten (skrämmande Perchtas) eller Schönperchten (vackra Perchtas) ungefär som Diser och deras individuella motsvarighet Fylgiorna också kan se skrämmande eller vackra och välvillliga ut i Nordisk Mytologi. Många forskare, också svensken Martin P:son Nilsson, som var den förste som i början av 1900-talet skrev om sakområdet, har påpekat att kristen demonisering har satt in i det katolska området, och vad som från början var välvilliga, kvinnliga väsen nu har bytts ut emot skrämmande karnevalsmasker – men den underliggande traditionen och det kulturella sambandet kan förstås ingen rå på i alla fall.

Perctha eller Perctas har nu funktionen att komma med presenter till barnen (vanligen små gåvor i form av godis) under fastan, men sades tidigare övervaka att ingen spann (spinning är Friggs och Nornornas värv, vilket är ett meningsfullt sammanträffande) samtidigt med att de också anses ha svarta fötter med simhud mellan tårna, alldeles som svanar också har – och Svanjungfrur och Diser är ofta identiska, både i Nibelungemyten och de Nordiska sagorna. Ytterst sett går ”Fru Perctha” tillbaka på ”Fru Hulda” eller ”Frau Holde” har man ansett, en sagofigur, som bär tydliga och omisskänliga drag av Frigg, som den första och största av Diserna. Perchta-gestalten troddes på 1000-talet vara en vacker kvinna i vitt, och det var långt innan katolikerna satte igång med att demonisera henne, och försöka få henne att se ut som djävulen eller fan själv – för de kristna förstör ju oftast allt som är gott, sant och vackert här i världen.

Frau Holda – som jag skrivit om förr – kan spåras ned till Karl den Stores 800-tal, och ansågs då av de kristna vara en häxa, samtidigt som hon likt Frigg ”spinner molnen på himlen” och dessutom skakar sina bolster och kuddar ut genom Valhalls fönster, så att fjädrarna ryker och faller till jorden eller Midgård – och där förvandlas de till snö… I Odenwald, och på många andra kultplatser i Tyskland, finns källor eller brg och andra platser, som är uppkallade efter henne. Diserna finns kvar, som svaga spår också i dagens Europa – men här hemma, i det kalla Norden, behöver vi deras skydd så länge vintern varar, och i väntan på en ny vår, samt för att sådd och till sist även skörd ska komma igång – och det är ursprunget till Disablotet. Också runan Perchta – den trettonde i Runraden – som står för klippor, underjorden och vad som finns där – har satts i samband med Perchta-Holda.

Frigg som den stora spinnerskan i himlen, som sänder vinter och snöväder

Kanhända, säger några, har Diserna och Holda satts i samband med den ”Hyldemor” som var en kvinnlig gårdsvätte bland annat i Danmark, eller Gerda, Gerd, Nerthus, Hertha, alltsammans namn på jordgudinnan – en annan ”Dis” som snart står i fokus, när våren och naturens stora uppvaknande väl kommer. Mycket är fördolt, som endast makterna och vandrande Thular vet…

 

I Disablotets tid – Lär dig att fira Diserna och ditt Disting med Distinktioner, så blir du Distingerad…

Vi befinner oss åter i Disablotets tidden årstid då Vinterns makter ännu överväger, och det fortfarande är långt kvar till ”Föråret” som man säger i Skåne, eller ”Foraar” som det heter i Danmark, alltså den period då äringen inleds, och jordbruksåret kommer igång med den första sådden. Jag har skrivit flera kåserande artiklar om denna årstid förr om åren, och samlat några av dem under rätt underrubrik till ”Blot och Fester” här ovan, men det här är – som jag många gånger tydligt förklarat – en personlig blogg, och inte en sajt för skolbarn eller liknande individer, som tror att de skall kunna komma hit och lära sig grunderna i Asatro.

Dem får ni lära er på en annan och mer passande plats, för jag är en privatperson, och ingen undervisningsinrättning.

”Idistaviso” eller Disernas äng vid Wesers nedre lopp var inte bara en tingsplats, utan också ett slagfält…

Men varför firar vi då Diserna, de dunkla kvinnliga makter, som inte skall förväxlas med Nornor, som råder över alla varelsers öden och heller inte med Fylgior, som är envars personliga skyddsväsen. Freja är Vanernas dis, sant nog, en dis också i Asagård, dit människorna inte når och de inte ska sträcka sig, men henne ärar vi som alla vet inte alls vid denna tid på året, utan i Maj, hennes egen särskilda månad, som inleds med Valborg eller Vanadisblot. Diserna är nämligen inga gudinnor, och de blir det heller aldrig, men deras kraft är likt Valkyriornas och många andra kvinnliga väsen stor nog ändå. Särskilt nu, när vi inte vet hur lång vintern kommer att bli – i gamla tider visste man inte ens hur långt matförråd och vedförråd skulle räcka  (och det vet väl knappt vi moderna människor nu heller när ett visst ”stödparti” ska förbjuda såväl vedspisar som valborgseldar för varenda etnisk svensk och laglydig medborgare) samtidigt som ett nytt arbetsår börjar efter Jul och Midvinter, behöver vi fortfarande allt skydd vi kan få.

I gamla tider vände man sig inåt, emot den egna ätten, gården, grunden – förmödrarna och de av makterna, som småningom skulle råda över sådd och skörd. Förstår man bara detta, är firandet av Disablotet inget konstigt… Än idag är ”Oxveckorna” efter Julen, då det ännu är lång tid till våren, en arbetsam tid för många svenskar, då det nya årets bördor väger tungt, och vi inser; att det är här eller nu hela vår fortsatta tillvaro avgörs – innan vintern slutar, och när det blir; vet som sagt ingen.

Hur diserna ser ut och är till sin skapnad, vet endast de invigda…

Redan på kontinentalgermansk botten, kring år noll och ännu tidigare, talade man om ”idisii” som de omnämns av Tacitus och flera andra, och här i Norden har vi säkra vittnesbörd om Disablotet från Hervara saga, Egils Saga, Heimskringla och Saxos Danmarkshistoria, bland annat.  Disablotet, säger Snorre Sturlasson, firades första fullmånen i Göje eller Februari månad (man hade en månkalender för månaderna, men en solkalender för året och dagarna, vilket är viktigt att förstå) och trots att moderna tiders skribenter på svenska Wikipedia och andra fähundar under själve Lars Lönnroths ledning skriver att Disablotet skulle ha inträffat i slutet av månaden, är ingenting av detta sant, för Distinget firas fortfarande i Uppsala just kring Disa-dagen eller den första fullmånen, som alla vet.  I Heimskringla står det nämligen uttryckligen, att  även efter att Svearna slutat blota, och man var kristna till namnet, fortsatte man hålla ting på rätt dag, med marknad efteråt, och det var alltså just den helg, som passerat – vilket ni också kan läsa om på andra hedniska bloggar.

Men – vi behöver inte ”Rotha i Lönn” – som vissa andra. Disablotets tid är noga bestämd i kalendern, och den beror på månen, som i alla månader. Okunnigas kompromisser, och rena gissningar om allt mellan närsomhelst i Februari och vid Vårdagjämningen – en helt annan helg med helt andra gudomar och makter i fokus – kan vi strunta i, när vi faktiskt har så många originalkällors vittnesbörd framför oss, och är vi alls kunniga; är det dem och inga andra vi bör studera. Inte någon inbillad eller påstådd ”forn sed”, till exempel.

I det 44:e kapitlet av Egil Skallagrimssons Saga nämns det, att Egil firar blot och dryckesoffer med en man som heter Ölve i en kungsgård, och man kan tydligt jämföra med den klassiska beskrivningen av höstarnas Alvablot i Olafssaga Helga – Alvablotet är där en helt privat fest, för den egna ätten, och inga kristna och inga främlingar får överhuvudtaget närvara under samma tak. Sighvat Tordsson, Kung Olafs skald, som är huvudperson i den delen av Sagan, kommer först till Edsskogen i Värmland och sedan till Västergötland, där tre bönder – som alla heter Ölve – låter kasta ut honom, som varande kristen, och nekar honom varje form av husrum. Vi kunniga vet förstås, att Ölve är avlett av Alf, som i Alfer eller Vaner, äringens guddomar, som man inte ska stöta sig med. Till dem hör också Diserna.

Diserna, som en italiensk nutidskonstnär tänker sig dem… De kan anta helt andra former än dessa…

I Hervarasagan står om Alfhild, som är en högättad kvinna, och som nattetid firar sitt Disablot vid Gamla Uppsala Kungsgård av alla platser. Där – och bara där – reser hon sin harg, och där – och bara där – utgjuter hon hlaut eller det röda blodet, tills Starkad, kämpen som Saxo placerar i Hrolf Krakes hall och helt på danskarnas sida avbryter allt med att röva bort henne. Alfhild, alltså ”alfers strid” är som vi anar mer en beteckning på en funktion, snarare än ett personnamn – och Disablotet och Uppsala Kungsgård kopplas dessutom ihop i den mest kända källan vi alls har – Ynglingasagans och Heimskringlas texter om Adils, kung av Uppsala. En gång trodde man, att han faktiskt vilade i Adils-högen, eller Torshögen som den också kallas, alltså den västligaste av de tre högarna vid Gamla Uppsala, och det kan faktiskt stämma, eftersom den döde i den högen faktiskt är en man från omkring 575, den historiske Adils förmodade dödsår. Adils anses nämligen i snart sagt alla länder utom det historieföraktande Sverige vara en fullt historisk person, som nämns till och med i Beowulfsagan, och som till yttermera visso – enligt Sturlasson – ska ha dött på det viset att han fallit av hästen inne i Disasalen vid Gamla Uppsala Kungsgård – ett händelseförlopp som också en av våra svenska Nobelpristagare fäst sig vid, och skrivit ett helt kapitel i en historisk roman om.

Magnus Gabriel de la Gardies ”Disasal” på Venngarns slott innehöll fram till 1990-talet de allra vackraste målningar ur ”Disasagan” tills slottet blev flyktingförläggning. Då förstördes hela möblemanget, och målningarna utsattes för irreparabla skador. Numera är de i Nationalmuseums magasin, och visas inte mer för allmänheten.

Detta med att det fanns en särskild ”Disasal”, alltså en sal som var skild från den vanliga kungssalen, och som var ett gudahus, enbart ägnat dessa makters dyrkan, fascinerade också 1600-talets svenskar. Heidenstam tänkte sig, att det fanns ihåliga, övernaturligt stora gudastöttor eller högsätesstolpar i den salen, gjorda i form av Diserna, så stora att man kunde krypa in inuti dem, och betrakta omvärlden genom trästöttornas ögon, men det behöver ingen tro. Men redan 1611 skrevs ett av våra första bevarade skådespel om en fiktiv ”Drottning Disa” från Uppland, och av Svea Välde. Hon skulle ha räddat sina landsmän från dyrtid och svält, under en ovanligt svår vinter (vi ser redan här hur motivet bakom Disablotet går igen) och skickat ut dem att erövra nya landskap och provinser, och därigenom skulle – som jag berättat i ett annat inlägg – de norrländska landskapen ha fått sitt namn, vart och ett, från Gästrikland till yttersta Norrbotten.

Historien om Sveakungen, som kunde stiga till häst inomhus, finns också i en annan, ännu tidigare och högst berömd historisk källa. Det är ingen annan berättelse än den mäktiga ”Risala” av Ibn Fadhlan, som fortfarande citeras som en direkt ögonvittnesskildring i alla svenska skolböcker, men som alltid förkortas, förgrovas och förvanskas.

Samma Disasal som den blivit i ”Landet Löfvén”. Nedrivna tavlor, förstört möblemang. En tafflig gymnastiklokal, i brist på bättre. (bilden togs för tre år sedan)

Beskrivningen av Ruserna vid Volga Bulgar – ty så benämner Bagdad-kalifens sändebud Svearna från Roslagen – och den storartade hövdingabegravning som sedan följer, då en infödd kvinna av slavisk härkomst frivilligt och utan varje form av tvång följer den man hon älskat in i döden (just den detaljen har ofta förvanskats till något annat, och man talar om trälkvinnor osv – en grotesk förvanskning av det arabiska ordet ”gulam” som kan betyda mycket annat) så följer en lång skildring, som återfinns i Harris Birkelands berömda ”Nordens Historie i Eldre Middelalder ur Arabiske Kilder” – skriven på 1950-talet, men fortfarande den mest kompletta version av Ibn Fadhlans ”Risala” vi överhuvudtaget har – och den talar om ett Konungasäte (Sarir på arabiska) som alla rusers store konung har – en plats som ligger mycket långt bort från Volga Bulgar, ja på andra sidan om ett hav. Sarir betyder inte bara tron, tronstol, högsäte eller liknande, utan också regeringssäte i överförd bemärkelse, och Ibn Fadhlan säger oss att denna kungsgård är så stor, så att den omfattar ett helt landområde, och den innehåller 400 av de allra bästa kämparna i Rusernas hird dessutom, plus 800 kvinnor – för varje krigare har minst en kvinna till att tvätta hans hår och sätta fram mat och nabid (det arabiska ordet för mjöd) åt honom, och sedan en annan kvinna, som är hans hustru och som han ligger med. (Så kan ju också disernas dubbelnatur beskrivas, om man är oförstående). Men allra högst sitter Sveakungen själv, med sina hustrur, som är 40 till antalet, och när han vill ut och rida, ja då leds en häst rätt fram till tronen, under tak och inne i byggnaden, och kungen stiger direkt från Regeringsbestyren ut i fält, och bedriver mobil insatsledning – men i normala fall har han en Halifa, eller Kalif, en ställföreträdare, som utkämpar alla hans krig och fältslag åt honom. Allt detta, enligt det arabiska källmaterialet.

Detta skrivs minst 300 år före Heimskringlas berättelse om Adils död, och för att sammanfatta:

1. Det fanns ett disablot, ett disting och en marknad, tre ting med helt olika funktioner, men som förlades till samma tid (första fullmånen i Februari eller Göje månad, inget annat) och dessa skulle ske i Rikets hedniska huvudstad, ingen annanstans. 2. En högättad kvinna fick leda Disablotet – kanhända i Sveakungens eget ställe. 3. Disablot firades som en vinterfest, till Vanerna och för ett gott år, redan innan äringsperioden inletts. 4. Främlingar och kristna fick inte närvara, och i det fall man inte kunde ta sig till Kungsgården, eller till Tingsplatsen och Viet i varje bygd, så fick man fira Disablot hemma, var och en för sin ätt och för sina diser. 5. ”Ölve”, alferna – Frej – alla hästars herre – och hästoffer – Kungen till och med satt till häst inomhus, ”i disernas sal” spelade en avgörande roll i blotet – som var uppbyggt just kring detta.

Så långt källornas ovedersägliga vittnesbörd.

Fira nu ert Disting med Distinktioner, och på Distingerat vis, så att jag slipper skämmas för er, Hedningar små !

Kom ihåg att SÄRIMNER SER ER – och så gör även jag !

Hell Diser i den mörka natten – Goi ! Råde Goi !