Om det oerhörda HATET emot Thor, och varför vissa inte kan ”ta in” honom som URKRAFT i sina liv.

Det finns en tendens att vilja förminska och förnedra Thor, inte bara inom den hedniska sfären utan hela Sverige om samhälle betraktat, efter vad jag tyckt mig märka. Symboler som Torshammaren missbrukas allt oftare, inte bara av extremhögern utan också den extrema vänstern, och dess talespersoner. Människor kan liksom inte ta in Tors kraft i sina liv längre, och förstår inte längre de urkrafter och den natur som Tor eller Thor – som han stavas i Norge, Danmark och på Island, samt i Världen i övrigt – verkligen representerar.

De här människorna måste på olika sätt hela tiden förvanska Tors gestalt, och göra om honom till något han inte är och aldrig någonsin varit, bara för att det passar deras egna politiska syften. I och för sig har Tor fallit offer för den här tendensen även tidigare – den amerikanska serietidningsfirman ”Marvels” missbruk av honom i ett flertal filmer och exempel på modern skräpkultur är bara ett exempel. Tor är inte en bildskön och tvålfager yngling med långt blont hår – det vet vi allihop. Den verklige Tor är medelålders, rödskäggig och rödhårig – för exakt så och bara så beskrivs han i Eddan. Framförallt är han en skrattande, ätande och drickande Gud, rättfram i allt sitt varande och väsen.

Han beskrivs som bondsk, enkel och naturlig. Han är inte en skrivande människa, ingen intellektuell. Tor är fabriksarbetaren, bonden, skogskarlen och naturmänniskan. Han är åskan och regnet, och finns i stormen, men när han skänker oss stormarna och åskvädren, måste vi tänka på att han bara prövar oss, men aldrig någonsin förskjuter. Tor är jättedräparen, den som slår ihjäl alla trollkärringar och oknytt, som vi har nog och övernog av i Midgårds dalar och här i denna Världen. Redan i Eddan står det utsagt, att den urstarke Tor är trälarnas och det enkla folkets gud, och att han har misskund med dem och är rättvis. Men för de som missbrukar rättvisan, vränger lagen och lever på andras bekostnad, har Tor ingen större sympati. Han är och förblir en proletär gud, och det är hos de arbetande, hederliga och fattiga, han egentligen hör hemma.

Tor tycker också om barn, och han beskyddar de små och svaga. När Loke i myten lurar de fattiga barnugarna Tjalve och Röskva att bryta sönder benen på en av Tors självföryngrande bockar Tandgnjostr och Tandgrisnir för att de skulle komma åt den näringsrika märgen i deras ben, slår inte Tor ihjäl barnen som Loke avsett, utan tar fortsatt med dem på sina resor för att lära dem goda seder och ge dem ett hem hos honom. Och alla vet, att utan Tors färder i Österled skulle kaoskrafterna vinna, och Midgård som vi känner det gå under.

Så långt myternas och sagornas beskrivning av Tors kraft, men nu finns det dem som likt Lögnaren Loke måste förgripa sig på Tor, och inte kan acceptera honom precis så som han är, bara därför att de själva har en avvikande och pervers läggning, precis som Loke…

 

TORS VREDE och STORMARNAS KRAFT behövs – liksom den manliga vreden och råstyrkan…

 

Rättvisan i Tors gestalt, kombinerad med den manliga styrkan, kan många människor idag inte längre förstå. Det beror också på deras egen utbredda och manifesta konflikträdsla, en sjukdom många svenskar idag tyvärr ännu lider av. Sverige har länge varit ett land präglat av kristendom, och Luthersk konsensus. Vi tror och tycker att det är fint med yttrandefrihet och åsikter, men när någon yppar sin åsikt i det offentliga och i det verkliga livet, slår vissa genast bakut, känner sig såkallat ”kränkta” eller krängda i röven, och klagar och tjuter hejdlöst, likt glupande ulvar eller trollkärringar, som vi också har nog av…

Ännu värre är det i arbetslivet nuförtiden. Jag har själv märkt att det är väldigt många på våra arbetsplatser, särskilt ”chefer på mellannivå” eller de som försöker göra karriär och själva klättra uppåt på andras bekostnad (dessa typer finns också i föreningslivet, och allra mest i politikens värld – politiker i Sverige är som regel extremt konflikträdda numera och sticker alltid huvudet i sanden likt strutsar, så fort de får en ”obekväm” fråga eller ser något som inte stämmer överens med deras ideologi..) som är oerhört rädda och skrämda för varje form av konflikt, eller konfrontation mellan deras egna underställda eller arbetskamrater.

Istället försöker de hela tiden krypa undan, smita ut genom dörren, babbla osammanhängande om ”allas lika värde” (den största lögn som någonsin funnits – människor är inte alls och kan heller inte bli ”likvärdiga” – vad alla har är grundläggande rättigheter, men inte mer än så..) eller likt Annie Lööf skenheligt bräka om ”Väädegjund” trots att de själva inga som helst värden, värderingar eller värde har. Därför att de hela tiden viker ned sig, fegt flyr undan och undviker att ta ansvar för sitt eget land och sig själva, slutar det ofta som det gör… Låt mig visa ett exempel ibland många på hur dessa människor är, eller vad de har blivit…

 

Den sant mänskliga och manliga naturen, kontra det förvekligade och genetiskt felnavlade, 1000 år senare. Vårt samhälle behöver ÅTERINFÖRA TORS VREDE !!

Vi har fått allldeles för många svaga och ofärdiga män i det här samhället, och konsekvenserna av det visar sig överallt. Ungdomsbrottsligheten ökar, särskilt bland andra generationens invandrare, som bekant. Muslimer och män ut invandrarkulturer skrattar åt de svenska männen, och ser i många fall ned på dem, vilket de faktiskt också gör alldeles rätt i. Sällan har man sett ett så vekt, eftergivligt och dåligt samhälle, som det svenska – och det är i stort beroende på att manliga förebilder saknas för det uppväxande släktet, och på grund av snedvridna ideal, samt politiker som är alldeles för svaga..

Han ”såg det aldrig komma” att brottsligheten skulle öka pga ”de ensamkommande” eller att vapen skulle stjälas från hans eget Regeringskansli…Så länge vi har ”stolpskott” som det här i ledande ställning, är det inte konstigt att vårt land har klara problem…

Runt hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa. Så är det också i resten av Västvärlden, och i en överväldigande majoritet av dessa vinner mamman vårdnaden över barnen. De flesta singelmammor gör givetvis ett så bra jobb de kan med att uppfostra sina söner. Men oavsett hur mycket en förälder försöker, kan ingen kvinna ersätta en fadersroll, lika lite som en man kan fylla moderns roll. Pojkar som växer upp med en singelmamma blir ofta formad av hennes värderingar, han saknar manliga förebilder, och inte sällan påverkas han även av mammans bitterhet och ilska mot pojkens far. Detta är ett säkert recept för skapandet av nya ”beta-hannar” och underlägsna, feminina män.

Vi vet också att våldtäkter emot etniskt svenska kvinnor är ett snabbt ökande problem. Data visar att 85 % av överfallsvåldtäkterna begås av invandrare – och det är i många fall ideologiskt motiverade våldtäkter. Vissa kulturer har inte alls samma kvinnosyn som vår, inte alla religioner heller – och att påstå att dessa kulturer eller religioner skulle vara ”likvärdiga” med vår, är att ljuga rakt ut i luften. Det är de inte, och det kan de heller inte vara – inte så länge de beteer sig som de faktiskt gör.

Det har också visat sig, att 72 procent av de mordmisstänkta i vårt land kommer utifrån, och sedan 2005 stått för 58 % av alla våldsbrott – och skulle vi likt Tor drämma rättvisans hammare i skallen på dessa halvfigurer, och sätta dem bakom lås och bom eller förklara dem för fredlösa, och utvisa dem ur landet, skulle faktiskt mycket vara löst.

Sådan är den bistra sanningen, även om det finns dem som inte vill erkänna det.

Väldigt många pojkar och flickor blir idag också bortcurlade av sina föräldrar. Barn växer upp utan tydliga regler, krav och övergångsriter som markerar deras övergång från barn till vuxna. För pojkar innebär detta att när de når vuxen ålder är de helt oförberedda för att möta arbetsmarknadens krav, att interagera med kvinnor och i sin tur axla rollen som en fadersgestalt vilket leder till ännu en generation av svaga män. I Sverige före Reinfeldt och de svaga, ofärdiga männen fanns ett värnpliktssystem som sammanhållande socialt kitt, och detta var en mycket bra idé, inte bara rent försvarsmässigt. Unga män från olika miljöer svetsades samman, och lärde sig forma plutoner och arbetslag. Fabriksarbetarens söner fick umgås med direktörens. Armén blandade bondpojkar med invandrare. Styrka, framåtanda och intelligens fällde avgörandet. Man fick fram naturliga ledare, och goda officersämnen, som kunde göra karriär också i civilsamhället, tack vare ett fast och naturligt ledarskap – alltså den egenskap Thor framför andra står för.

”The Elemental Thor” – eller ”Den elementäre Tor” – målning av Sam Flegal, amerikansk fantay-konstnär

Vrede och manlig styrka är inget att vara rädd för. Vissa konfrontationer eller konflikter måste alltid tas, för man vinner mycket mer både i samhället och i sitt personliga liv genom att visa sina verkliga känslor och sitt rätta jag, och sluta smyga omkring och leva i ett ständigt förnekande av vem man egentligen är. Många män i tidig medelålder eller mogen ålder har börjat känna det ovanligt starkt, och kanske är det också därför som de bryter upp ifrån sina tråkiga äktenskap med kvinnor som inte behagar dem – och som inte behagar några andra män heller.

Thor står för allt det här, samtidigt som han också är något av den gode faderns eller den omtänksamma pappans arketyp.

På 1990-talet fanns det en bok kallad ”Järn Hans” skriven av den amerikanska psykologen Robert Bly. Den blev ganska berömd och mycket läst här i Sverige med. Den handlar om en tysk folksaga om en vild man i skogen – med rostrött hår och skägg precis som Tor – som blir vän med en ung konungason. Det är först när Konungasonen upptäcker ”järnmannens” eller Thors verkliga krafter, och vågar visa känslor precis som honom, som han kan bli vuxen och därmed en riktig man.

Tors vrede står för det goda här i livet. Det finns krafter som man måste stå upp emot och sluta bejaka, och det finns fiender i människohamn, som det alltid är värt att slåss emot, som vi alla vet. Bara genom den verkliga vreden får vi kraft och mod att göra detta – och ”Tors gnistor faller in i vår själ” som Thomas Thorild, den sant Tors-troende poeten skrev på 1700-talet. Tor skildras också som gladlynt, ätande och drickande av hjärtans lust – sill och gröt är hans enkla frukost enligt Harbadsljod – och det finns tillfällen när han skildras som mysande, trygg och i vila, fredligt sittande på en bänk i solskenet med hammaren bredvid sig, som i en del skaldedikter.

Tors förhållande till Siv, hans lagvigda hustru, samt alla hans barn och hans stora familj tål också en del att tänka på.

Jag har skrivit en del om Solkvinnan Siv tidigare, och Tors äktenskap med henne är inte bara ett exempel på att ”efter åska och regn kommer solsken” eller en illustration av ett meteorologiskt fenomen, eller det faktum att åkerns och de växande fältens kvinnliga kraft, behöver Tor och det livgivande regnet.

Siv är ovanligt vacker, skiner som solen och är en dam av Värld, medan Tor är en enkel man av folket. De andra gudinnorna beundrar Siv för hennes skönhet, rikedom och elegans, medan Tor däremot inte är elegant eller välklädd alls.”Barbent står du, har inte ens byxor på benen” säger Färjkarlen Harbard till Tor i Harbadsljod, och det stämmer. En del har påstått, att Tor därför skulle varit klädd i ett slags skotsk kilt, bara därför att de inte känner till den forngermanska tunikan eller kjorteln, som vanligt folk bar långt in på 1600-talet, och som bönder alltid hade när de skulle arbeta. Den räkte som en lång skjorta ett gott stycke nedom det veka livet, och det är just så – barbent och burdus, med otyglat hår och skägg, vild och grov, nästan som en kardanknut eller kräfta i ansiktet, som Tor skildrats.

Vad kunde en kvinna som Siv se i honom ? Varför gifte de sig alls ?? Svaret på det är ganska enkelt, bara man förstår vackra kvinnors psykologi. Visst kan det vara roligt att vara omgiven av svaga eller ständigt svassande män, som håller upp dörrar för dig och verkar vara snälla; men en vacker kvinna tröttnar till slut på allt inställsamt smicker. Tor är stor och ful, det är sant, men han berättar alltid vad han verkligen känner, och krusar och ljuger inte. Han är bara sig själv, och det får Siv att slappna av, och kunna njuta av hans närhet. Dessutom är han praktisk, driftig och snäll emot barn, och Siv känner sig antagligen mycket trygg med Tor, vilket är den stora anledningen till att hon valt just honom.

Dessutom är hon också solig, varm och gladlynt som person (hon symboliserar ju själva solen – likt ”Sola i Karlstad” ) och kanske finns där också tillfällen – i sovrummet, då mest; när hon faktiskt inte vill bli behandlad som en rik och alldeles för fin drottning längre, utan uppskattar lite handgriplig mannakraft och styrka. Det är trots allt inte alltför ovanligt, än idag. Tor är visserligen ofta borta, i Österled och i Jotunheimen, men Siv har alltid kunnat lita på honom, då hon vet att han kommer hem till henne och barnen igen.

Den danske serietecknaren Peter Madsen skildrade Tor som en burdus klumpeduns och Siv som en klossa till bondkvinna. Detta må ha varit sant när det gäller Tor, men är knappast en rättvisande avbildning av Siv enligt myterna

I Oegirsdrikkja eller Lokasenna försöker Siv spela den goda värdinnans och husfruns roll, när Frigg och Freja inte kan, och slutligen försona Tor med Loke – för vid det laget är deras vänskap som färdkamrater över, och Loke håller på att förvandlas till Tors raka motsats, vilket vi kan se som en metafor för vad som hänt med männen i dagens samhälle.

Loke är all perversitets och lögns fader, även om han inte är den kristne djävulen, och såsom varande Eldens gud hatar han mycket riktigt Siv eller Solkvinnan. Han insinuerar i Lokasenna att Siv skulle varit otrogen med honom, vilket ingen bör tro; och smetar till sist in hennes långa blonda hår med tjära, så att det måste klippas av, bara för att förnedra och smutsa ned henne. Som vi vet slutar det så att Siv får ett ännu bättre hår av renaste guld, och blir än mer ärad och älskad av sin omgivning än förut, och så går ärkesmädarens planer om intet. Vi kan också undra litet över Jarnsaxa, hon med Järnsvärdet, en jättekvinna i Jotunheim, som Tor en gång avlade barn med.

Jarnsaxa och hennes son Mode i den yttersta utmarken, ser Karlavagnen eller Tors vagn på himlen…

Jarnsaxa är en av Heimdalls nio mödrar, vilket få har observerat – och eftersom Heimdal är en solgud, eller solen på väg att sjunka i Världshavet, och han är född ur böljor, har man mycket riktigt gissat att Gjalp, Greip och de andra jättekvinnor som fostrade Heimdal, är fjällbäckar eller floder, som rinner ut i oceanen. Peter Madsen i Danmark skildrade Siv som ett huskors, eller en schablonmässig ragata, när episoden med Jarnsaxa slutligen stod klar för Siv, men den bilden tycker jag också är missledande och falsk.

Antagligen skulle solen för evigt ha gått i moln, och Sifs ädla hjärta skulle ha brustit och krossats, om inte Tor i kraft av sin stora ärlighet inte sagt som det var med en gång – för Tor har just ärlighet, och döljer aldrig något, det är också en av hans stora fördelar – och man vet att Solen, av sin godhet och för sin värmes skull förlät honom, därför att detta med Jarnsaxa bara hände en gång och sedan aldrig mera. Magne uppfotstrade Siv sedan som sin egen son, när han kom för att söka sin egen far, och han var inte något halvtroll, som i de moderna berättelserna. Med Tor fick Siv sonen Mode – som nattgammal räddade sin egen far – Modet att handla, modet att våga är alltid sådant – och dottern Trud eller styrka, som på ryska betyder ”svårighet” – Trudnoj är ju det ryska ordet för svår, bekymmersam, som i romantiteln ”Trudnoj byt Bogom” eller ”det är svårt att vara en gud”

Freja och Siv – populärast bland gudinnorna – rikast, förnämast och även de vackraste – är visserligen väninnor, men i serietidningarnas lättfattliga och förbarnsligade universum är visserligen blonda båda två, men Freja förstår sig på saker, som Siv har mera svårt för – som karlar, till exempel, och hur man lättast besegrar dem. Den konsten behärskar ju Freja till fulländning, och själv har jag fått lära känna många kvinnor, som även liknar henne, men det är en annan historia…

För egen del känner jag minst ett par, som liknar Tor och Siv, mycket till sätt och utseende. Siv är här intellektuell, och grubblande, men maken ”praktisk” och Thorisk, och en man till att ta i, bygga och snickra samt arbeta och sträva – trots att han egentligen är läkare, och högutbildad. Men så behöver vi män fortast möjligt erkänna Tors krafter i oss själva, och inte förvekligas, sluta slåss eller försöka anta kvinnors skepnad – för män är vi, av Thor är vi, och män skall vi alltid förbli i alla fall.

Hednisk Bildkalender för 2020 – nu NEDSATT pris

Inte mindre än 3 stora härliga bildkalendrar med Asatrogna motiv har också utgetts i Samfundet Särimners regi genom åren. Nu är det dags för en fjärde kalender i samma stil, 14 sidor lång och med mycket informativ text, samt datum för när du blotar och texter om hur.  De tre första åren var temat en Gudinnekalender, eftersom de Nordiska gudinnorna ofta kommit lite i skymundan. Det här året förekommer också manliga gudomar under åtminstone två av årets månader – på allmän begäran från medlemmarna – och nästa år blir det antagligen 6 bilder var, för de som nu vill ha fullständig likställdhet och millimeter-rättvisa, vilket nog inte ligger i Asatrons natur.  Vi har två kön – inte flera – och olika är de förvisso, likt makterna själva.

Genom att skriva till kontaktadressen till höger, kan du lätt få betalningsinformation som ett maildu måste dock fortfarande ange en fysisk adress, dit du vill att kalendern skall bli skickad – några inbetalare glömde tyvärr det, förra året. Priset är nu NEDSATT till 75 kronor – plus 18 kr för porto, inrikes 100 gram eller utrikes 30 kr.

26 exemplar är ännu kvar av kalendern, så det är ”först till kvarn” som gäller…

Huvudstaden HEDNAS snabbare än man trott… Lokaltidningar rapporterar

Lokaltidningen ”Mitt I” rapporterade igår om hur den ”Svenska” Kyrkan – som rätteligen borde kallas den Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Sverige, då den inte är ett enda förbannat dugg ”svenskare” än något annat – Statskyrkan upplöstes ju redan år 2000, dvs för två decennier sedan – hela tiden tappar medlemmar i vår huvudstadsregion. Väsentliga delar av huvudstaden i Sverige har redan hednats, och alltmera hedniskt blir det i Stockholm så småningom…

DETTA är framtidens tecken – och i det tecknet skall vi SEGRA !

I Engelbreks församling på Östermalm är redan majoriteten HEDNINGAR. I Innerstan som helhet finns det nu bara 54 % kristna, medan nedre Östermalm eller Hedvig Eleonora församling fortfarande har 64 % kristna, och lika gärna kan undvikas av var innerstadsflanör. Siffrorna för innerstaden är nu signifikant lägre än för länet och landet, och man vet att med stigande utbildning, ratar folk helt den kristna religionen.

I Vällingby fanns en solid hednisk majoritet redan för fem år sedan, och även i Bromma och Västerort hednar befolkningen sig i aldrig tidigare skådad takt. Svenskarna ”hoppar strömhopp” från den ”Svenska” Kyrkan, och vill inte mer ha med den att göra – en klar reaktion på dess ökade politisering under senare år.  I Bromma finns nu bara 53 % kristna, och i Vällingby är andelen nere under 39 % vilket visar hur framtiden kommer att bli.

I Solna finns bara 42 % kristna, och i Sundbyberg endast omkring 41 %. Där finns en solid hednisk majoritetsbefolkning sedan länge, och även om lokaltidningen inte vågar skriva det, är det likadant i Upplands Väsby, Upplands-Bro, Järfälla med flera kommuner. Snart TAR VI ÖVER de gamla kyrkorna i det här länet, och GÖR OM DEM TILL ASATROGNA GUDAHOV…

”Goder afton, goder afton både herre och fru – Vi önskar eder alla en jesus-fri Jul !”

Om Såkakor, Kultbröd och Våldsamt Politiskt INKORREKTA bakverk till Julen…

Lussi Långnatt närmar sig. Före bytet från den Julianska till den Gregorianska kalendern – som för Sveriges del inträffade 1753 – var Ljusi eller – senare – Lussi och till sist Lucia årets längsta natt, eller själva Midvinternatten. Först efter kalenderreformen kom Midvintersolståndet att ligga där den ligger idag, alltså tre dagar före Julafton. Traditionen att fira det segrande Ljuset, och solens återkomst vid Solståndsdagens soluppgång, har jag redan skildrat. (Se under ”Högtider och Blot”, avsnittet Lussi ovan). Det finns en rak linje från Prokopios 500-tal, och berättelserna om de vitklädda kvinnorna i landet Thule, och hur de hälsade solen – som går ända fram emot dagens Luciafirande, påverkat som det är av ”påklistrade” kristna traditioner om ett fiktivt katolskt helgon, något som infördes först på 1700-talet det också.

Återstår så bakverken, och då speciellt Lussekatterna eller Lussebullarna, som de väl rätteligen bör kallas. En del kristna personer har felaktigt för sig att de inte skulle vara äldre än 1600-talet, och att de ”bara måste” ha ett samband med Lucifer, eller den kristne Djävulen och hela tiden, ihållande och ideligen svamlar de vidare om detta, även på Wikipedia och internet. Man påstår också att saffran inte är äldre som krydda än 1800-talet och andra dumheter, trots att ingenting kunde vara felaktigare.

Lussekatterna har ingenting med några holländska ”dövelskatter” från 1600-talet eller ens Frejas katter att göra, trots att många vill associera dem dit idag. Ursprunget till våra dagars Julbröd ligger i den gamla svenska och Nordiska Såkakan, en kaka traditionellt bakad av det mjöl som kom från den sista sädesnek eller kärve man skördat på veteåkern, därför att vete var det dyraste och finaste sädesslaget, som egentligen var förbehållet stora fester och själva gudamakterna.

Detta förhållande beskrivs också i Eddans ”Rigsthula” där Rig eller Heimdal vandrar mellan gårdarna och besöker människor i flera tidsåldrar och generationer – först har de bara kornbröd, fyllt av sådor; och står på trälarnas låga nivå, så kommer han till böndernas bronsålder istället för stenens tid, och finner rågbröd på bordet, och så till sist besöker han jarlarna under den aristokratiska järnåldern, där man äntligen har råd med vetebröd att bjuda på…

Såkaka eller ”Julgalt” från Västergötlands Museum och medeltiden, med saffran i (minst 300 år före vad en del senare påstått om saffransbullars ursprung)

Såkakans princip, eller det faktum att man tänkte sig att man måste ge tillbaka något av skördens kraft till själva åkern, var lätt att förstå. Den sparades i sädesbingen över vintern, och när det var dags för nästa vårsådd grävde man ner den ute på åkern, som ett slags symbolisk gödsling, för att försäkra sig om äring och god ärsväxt. Givetvis förstod man redan då värdet av skiften, och att åkerjord måste ligga i träda vissa år – dummare var man i alla fall inte, men såkakan följde Asatrons principer, som de uttrycks i Hávamál – ”Gåva kräver att gengåva gives”

Skånsk Såkaka eller Julbröd med två tydliga ”galtar” eller ”kusar” ovanpå…

Så resonerar svenskarna ännu om Julen, för alla vet vi ju att om vi får en julklapp eller gåva av någon, vore det i högsta grad oartigt att inte återgälda gåvan med en annan gåva, gärna då lika stor, eller av liknande symboliskt värde. Också i Ryssland, där man tillbad Matj Syra Zemja (reservation för min usla ryska stavning) eller ”den fuktiga moder jorden” som fanns istället för Gerd eller Jord, hos alla slaviska folk, brukade man under våren gräva ned såkakor på åkrarna, och så görs det än i vissa delar av Ukraina, enligt vad jag själv sett och bevittnat, år 2004.

Den ryska moder jord med STORA BULLAR i händerna.. Enligt moderna hedningar i öst… Ju större bullar, ju fruktbarare gudinna…

Man säger att Såkakorna hos Germaner, Slaver och troligtvis även Kelter har sitt ursprung i de Kultbröd som varit vanliga hos alla Indoeuropeiska folk. Kultbröden skulle ofta vara av vetedeg, och vara kryddade med saffran och russin, som ju var dyra och särskilt exklusiva kryddor. Det fanns ju knappt russin norr om Alperna, utom i Vinproducerande regioner, och saffran måste importeras hela vägen från centralasien, från Afghanistan och Iran, där den bästa saffranen finns än idag.. Även med dagens produktionsmetoder, kan man inte få ihop mer än högst 300 ton saffran i hela världen per år, sägs det – och redan Plinius och romarna visste att saffran kunde förfalskas, och ersättas med mindre bra vara.

Men det var främst den gula färgen man var ute efter, snarare än att smaken av saffran gjorde bakverken saftigare. Gult var ju solens färg, och därför viktig vid Midvinter. I norra Norge äter barnen fortfarande ”solbullar” med gul fyllning, när Midvinternatten där är över, och solen kommer åter – forntidens folk tänkte på exakt samma sätt… Man ville fira solens återkomst, och dess livgivande roll.

Hos nordborna offrades bröd åt Tor, och på Rügen, en gång årligen, en med mjöd eller honung tillsatt väldig kaka åt Svantevit; åt bägge i deras egenskap av äringsgudar. Hos anglosaxarna offrade man omkring år 1000 vid plöjningen en kaka åt jorden. En kyrklig förordning från 700-talet förbjuder bakande av bildbröd.

Hos nutida europeiska folk är kultbröd särskilt förbundna med vissa årshögtider, såsom alla själars dag, jul, nyår och påsk. I Sverige har speciella bröd bakats främst till jul. Bland julbröden förekom också den så kallade såkakan, ett cirkelrunt, ofta med uddig kant försett bröd, som bakades till jul eller ursprungligen sannolikt till skördehögtiden, och då hade sin plats på högtidsbordet, men sedan förvarades i sädeslåren till såningstiden. Det sönderskars då mot plogbillen, varefter det dels blandades med utsädet, dels förtärdes av plöjnings- eller såningsmannen, det vill säga bonden själv, och av familjens medlemmar, dels ock utdelades åt plogdragarna. Likartade plöjningsseder förekom även hos romare, greker och hinduer och visar således tillbaka till en mycket avlägsen forntid. (från Wikipedia)

Tysk sk ”Klausenmann” av vetedeg från Schwaben. ”Pepparkaksgubbar” osv är inte alls en medeltida uppfinning, utan mycket äldre än så…

Genomgående teman för Julbröden har alltid varit ”kusar” – alltså hästar eller ”galtar” – till och med i form av grisformade bröd – eller ”gubbar” illustrerande äringsguden, Frej eller Dazbog bland slaverna.

De kristna har alltid varit mycket mycket rädda för detta, eftersom de tror att de symboliska bullarna skulle vara rester av människo-offer eller djuroffer, som de på felaktiga grunder och utan några konkreta bevis anser skulle ha bedrivits i äldre tid. Men så blodig var aldrig traditionen med såkakor.

Norska former av ”Lussekatter” med sina traditionella namn. Observera den penis-formade ”Gutten” och ”Gullvognens” älskande par. Hakkorset eller ”Solvagnen” var vanlig också i Norge… Blev ni RÄDDA nu, PK-nissar små ? Då måste ni ju genast ÄTA UPP de anstötliga bakverken, så att ingen får se dem…eller ?

De standardiserade, fabriks-tillverkade ”lussekatter” som man nuförtiden kan få på snart sagt varje 7-eleven eller bensinmack i hela Sverige är en degenererad form av en flertusenårig tradition. Numera kan vi äta dessa bakverk från November till Februari, men så var inte traditionen förr. Då fanns ingen övermättnad eller något svalg, utan man var glad och tacksam för de få, dyra bullar som varje gård kunde producera, och man bakade dem själv – vilket var huvudsaken.

Den S-formade bullen är en förenkling av Gullvagnens eller Solvagnens Hakkors-form, som av naturliga skäl döljs, och inte bakas så ofta i nutiden. ”Kransen” eller nr 1 på bilden här är en variant av Såkakan. Nr 2,  ”Prästens Hår” från 1600-talet, går tillbaka på äldre bilder av Valhalls Port, eller Bifrosts båge i skyn. Nr 3, ”Galten” är Frej och Gerds älskande Gudapar, avbildat redan på svenska hällristningar 1600 år och mer före kristus, då kärleken ännu var heterosexuell, och till för att skapa ett bättre och starkare släkte.

Nr 4 är Solens ”Gullvagn” igen – enligt en uppteckning från Nordiska Muséet som jag inte återfunnit på nätet, skulle denna variant vara vanligast i Bohuslän och Västergötland. Nr 5 ska vara en ”kuse” eller ”galt” från Sydsverige, medan den S-formade lussebullen som vi känner den, skall ha varit vanligast i Östergötland. Varje landskap hade som vi ser sina egna varianter, men nu har de alla blivit sammanblandade, och samma traditionella mönster kan förekomma snart sagt vartsomhelst i landet.  Nr 7 och 9 kallas ofta ”pojken”, lindebarnet eller något sådant – av folk som är kristna av sig, och som inte vågar säga vad det verkligen är fråga om. Man ser att det är Frej, och ingen annan än Frej som hedras här,  och vad det hela skall likna, inser minsta barn – bullar som dessa var nog avsedda att ätas mest av kvinnorna, medan ”solvagnen” och andra kvinnliga symboler var för karlarna…

Ytterligare varianter av saffransbröd från olika svenska landskap

Observera att ”Kyrkporten” från Västmanland svävar som på en molnfläta – vilket visar vad den egentligen föreställer – porten till Valahall, och gudavärlden därovan – knappast porten till någon ”kyrka”.

Ett återkommande inslag är också flätverks-tekniken, eller sättet att lägga ut degen vid bakningockså Wikipedia tvingas erkänna, att detta erinrar om drakslingorna, den nordiska djurornamentiken, och forntidens bildvärd…

De vanligaste formerna har sitt ursprung i de forntida mönster som var vanliga på till exempel smycken och bilder i norra Europa och som kan spåras ända tillbaka till bronsåldern.

Så – där hör ni ! Lussebullar till Julen, i alla dess varianter, former och skepnader, är inte alls ”medeltida” utan väldigt, väldigt mycket äldre än så.

Det är solens rullande hjul, Frejs enorma lem, och hedniska symboler ni stoppar i er vid kaffeborden – liksom – huu så hemskt ! – Hakkors…eller Solkors…

Yiieehaw ! Ät bara – ät tills ni kräks… För nu är det Julens och överflödets tid…

 

Har ni tänkt på detta, ni goda kristna ? Förstår ni vad ni äter, ack ni hedna och ludna ??

Nytt fall av ADHD-HBTQB grasserar inom ”Svenska” Kyrkan…

Om man matar in sökorden ”Paradiset” och ”St Pauli” i googles sökmotorer, får man uppgifter från en sjaskig tysk bordell i Hamburg, oväntat nog.

Men nu var det inte detta det skulle handla om, utan det senaste fall av den nya folksjukdomen ADHD-HBTQB – ett slags ryckvis uppträdande, irrationell impuls att göra sig själv till någotslags Bög, eller idka pervers sexualitet, som nu bemäktigat sig den sk ”Svenska” Kyrkan, ett samfund som inte är ett enda djävla dugg ”svenskare” än något annat, och som nog borde hålla sig till det faktum att det bara är ett i raden av Evangelisk-Lutheranska Samfund i Sverige trots allt, och sluta ljuga helt enkelt.

I Malmö St Pauli Kyrka, göre sig INGA HETEROSEXUELLA KVINNOR det minsta besvär… I alla fall visar man inte dem på altar-tavlan… Och det var ju en stor tavla man gjort..

För fyra dagar sedan, ungefär, fylldes våra media av den ”glada” nyheten att Altartavlan i St Pauli Kyrka i Malmö nu bytts ut mot ett av den sk ”konstnären” Elisabeth Ohlssons sk målningar (photoshoppade fotografier, utan större ”verkshöjd”) ur utställningen ”Ecce Homo” eller ”Äcklig Homo” från 2012, en utställning som riktigt nog tyckte sig kunna bevisa att redan den kristne frälsaren var bög.

Kanske äger det sin riktighet. Enligt legenderna om denne påhittade person, så drog han ju omkring på landsbygden med 12 likasinnade män, när han inte ”kilade stadigt” med en avsigkommen hora vid namn Maria Magdalena. Inte mig emot, säger jag. Själv är jag hedning, och vi hedningar har ju alltid Loke – en gud för allt som är perverst, omoraliskt, fettbildande, utmanande, familjesplittrande eller annars emot det normala människosamhällets regler.

Den lokala ”kvinnoprästen” som vissa tycker att det skall heta, lallar och dillar i tidningarna om att det skall ha skett ett mirakel. Redan 2014 försökte hon tillsammans med en icke namngiven prästinna – inte någon präst – få denna bild som altartavla till Kyrkan – men heterosexuella kvinnor göre sig icke besvär – de avbildas icke på denna kyrkas altare…och ären icke ”inkluderade” såsom det numera heten i kyrkan, ty veten i än eller vad, I kristne..¨

Undrar just varför. Men bögeri går an, liksom lesbianism, transvetism och negrer som parar sig med vita. Detta är högsta mode, och något som måste tillbes, ja dyrkas och lovsjungas, allt enligt samma Kyrka…

Var och en som opponerar sig, är självfallet en trångsynt idiot, helt enkelt, rasist eller något ännu värre, och skall ögonblickligen ögonblickligen hamna uti den eviga fördömelsen Amen – ty så har den goda och kärleksfulla ”Kyrkan” bestämt i sin oändligt inkluderande kärleksfulla godhet, som naturligtvis är utan varje fel eller form av begränsning, som vi alla självfallet bara måste förstå allesammans. Knäfall Knäfall, och dyrka dyrka denna sexualitet, men ingen annan – sådant är det nya kristna budskapet…

För egen del förstår jag inte, varför endast detta slags sexualitet skall anses ”finare” eller mer värd att tillbe och dyrka än någon annan, och varför just bögeri i alla dess former, men inte heterosexuella beteenden skall hyllas i detta nya ”Paradis”. Man säger sig vara vidsynt, men hyllar endast en sorts sex, och exkluderar alla andra.

Qui bono – Sonny Bono ?

Den lokala kristprästinnan har också påstått, att Luther hade en ”jättepositiv syn på sex” (ja, mellan Gifta makar, och i heterosexuell form, men allt stjärtsexande och anal-slem fördömde han, liksom ”entartete wohllustinge” occh ”perverse Bühlereien” – läs själva er Luther i original, får ni se – allt annat är historieförfalskning ) samt att hon ska vara ”stolt” över detta verk.

Men varför det ? Varför påstår man, att just detta slag av sexualitet skall vara ”finare” eller ”stoltare” än någon annan ??

Vart vill man komma, egentligen ?

Gamla kärringar i lustiga hattar – all sin ”expert-kunskap” de genast fattar… Kristet så det förslår… Men bibelns verkliga budskap återstår… Biskop Brunne pratar på – och teologin är given, ja såå bra såå…

 

Tydligt är, att denna ”Svenska” Kyrka inte alls lever efter den påstått ”heliga” skrift, men bara och endast bara efter sitt eget ”hitte-på” lite som det passar den, eller som den tror skall vara ”inne” för tillfället… Naturligtvis finns också sådana lögnare, charlataner och ”copy cats” också i Hedniska sammanhang…

Jomenvisst – ”Johnny come lately” och Thor är Queer, Queer är Thor, vi byter ut vad vi tror, vi ljuger och pusslar, hycklar och smusslar, vidsynta som vi säger vi e, kom titta får ni se… Forn sed och charlataner – PK i långa baner…

 

Faktum är nog. Loke finns, men han ska inte överbetonas, och trots alla ”Lokeaner” eller ”Lokeans” som är såå populära utomlands, särskilt i USA, så har alla samhällen – oberoende av religion, tidsperiod eller tidsutveckling en och samma, naturliga grund. Alltför mycket stjärtsexande, perversiteter eller låt oss säga sexuell töjbarhet och uppfinningsförmåga är inte bra för människosläktet, och inte för några andra högre djur heller, för den delen. Stabila familjeförhållanden, sunda uppväxtmiljöer och villkor, gynnar faktiskt ett heterosexuellt uppträdande – och skapar en sund och livskraftig avkomma – något man i andra fall ofta saknar.

Så var det med den saken !

Sorry folks – men bögeri eller allmän promiskuitet ligger varken i linje med någon kristendom, eller Asatrons krav…

Ni som nu känner, att ni bara MÅSTE tillbe fjolleriet, negerbögarna, lebb eller allrahelst Homosexuell Sadism, såklart – Ni kanske tänder på lätt medeterrianska Jesusar i minmala ländskynken med spikar här och där, blödande ur alla hål – ni bör nog fortsätta vara kristna – och dyrka dyrka dyrka i St Pauli, Malmö…

Ni som vill ha ett bättre, sundare och kanske friskare alternativ, som håller i långa loppet – kan ju GÅ UR SVENSKA KYRKAN och prova något annat – vilket jag tror att alla ni Malmö-bor och muslimska konvertiter faktiskt vill göra…

fast – det är klart – smaken är som baken, ofta delad…

(jodå, Loke finns – men varför bara dyrka just honom ? )

Ragvald Odenskarl – en folklig UPPRORSMAN vi ska minnas…

Igår var det dagen för vad som kallas Asgårdsnyen borta i Värmland och Norge. Asgårdsnyen skulle vara den sista nymånen innan Julmånaden, och inledde därmed Asgårdsreiens och Den Vilda Jaktens Årstid. Oden själv kunde ses som anföraren för de dödas skaror under vinternätterna, men den som stod i ett gott förhållande till alla sina förfäder, nära och kära, hade förstås ingenting att frukta.

Om detta och många andra saker kan man läsa i en akademisk uppsats från ingen mindre än en forskare som heter Stephen Mitchell, från Harvard University, USA. Han har hittat ovedersägliga bevis för kvarvarande Odenstro i Sverige ända in på 1400-talet, stick i stäv med vad svenska historiker alltid hävdat. Frågan är väl om Odenstron någonsin lämnat oss, för det finns etnologiska uppteckningar som handlar om Odens Jakt ända in emot 1800-talets slut och det begynnande 1900-talet, som Ebbe Schön och andra folklivsforskare klart visat. I början av 1900-talet undersökte andra forskare de bohuslänska häxprocesserna, och hittade uppteckningar som visar att man satte ut skålar med mjölk till Frej och annat i skogarna kring Bullarensjöarna, i den norra ändan av landskapet, och det hände alltså så sent som på 1660-talet.

Men vem var då Ragvald Odenskarl, som levde på 1480-talet och som blev dömd att brännas på bål, allt enligt bevarade urkunder i Stockholms ”Tänkeböcker”, alltså Rådhusets egna bevarade domstolsprotokoll ?

27 Oktober 1484 ställdes han inför rätta för upprepad kyrkstöld i Skepptuna kyrka (två gånger) och i Markims kyrka, Orkesta kyrka och Vallentuna kyrka. Detta skulle han utfört med sin kumpan Johan Land, som efter tidens sed lyckades bli benådad, och utsedd till Stockholms Stads Bödel, likt den långt senare Mästerman ”Mäster Mikael” som Mästermikaelsgatan på Södermalm är uppkallad efter.

Ingen vet heller hur de två kumpanerna lyckades stjäla ur inte mindre än fyra kyrkor i Attundaland, men troligtvis hade de väl folket på sin sida – för detta var tydligen män, som stal från de rika och gav till de fattiga. Hans protestaktion i Uppland var inte heller den första i sitt slag, eftersom redan Botulf Bonde vid 1300-talets början, mer än 180 år tidigare, hade protesterat emot samma kyrka, samma katolicism och samma andliga tyranni – med samma hedendom. Det står inte i Uppsatsen från Harvard, men i alla fall…

Den amerikanske forskaren vet att berätta, att Ragnvalds namn har med det engelska ordet för ”Rage” eller vrede att göra, liksom namnet Odin, Wothan, efter det tyska ”Wütend” och härleder Odenskarl eller Odinkar ur det, trots att detta namn är känt redan på 1000-talet. Till och med två danska biskopar skall ha burit det namnet – ifall vi kan tro vissa historiska källor som är långtifrån oproblematiska

Men Ragvald var alltså Asatroende, enligt vad han själv uppgav, och han föll som en martyr för Hedendomens sak. De kristna dödade honom, för att han hade en annan tro.Att stjäla ur kyrkor var ett fult drag, visserligen – och det kanske han inte bort göra, men han gav som sagt stöldgodset till de fattiga, efter vad man tror.

Men helt bortglömd är han inte. Hans Hug må irra i den mörka natten, men hans minne lever. Och så föll inte heller han förgäves.

Idag kämpar vi vidare, på annat sätt och med andra medel. Vi bryter inte lagen, men försvarar det som är vår arvedel i skrift, i tankar och i handling. Människorna dömer ofta snett, och de fäller vrångvisa och orätta domar. De går på hörsägen och rykten, vad andra uppgett och kontrollerar sällan eller aldrig rena sakförhållanden.

Men gudarna vet ändå bättre än oss, och de förstår att hellre fria än fälla. Och domen tillhör slutligen dem – inte människorna.

 

 

Succé för en Hednisk Jul – och lite Julklappstips…

”Bockar och pepparkakor
bockar och pepparkakor
– i alla tider kan man lita
på denna helgrekvisita”

Nils Ferlin

Medan mörkret sänker sig över Landet Löfvén – det land som en gång var Sverige – konstaterar jag att vi nu lämnat Slaktmånad eller November, och befinner oss i Julmånad eller December. Asgårdsnyen passerades den 26 November, och snart är det halvmåne. I vårt lands nyhetsmedia har det konstaterats, att Regeringen Löfvén nu delat ut cirka 390 000 sk ”Samordningsnummer” till personer med högst oklar identitet, personer som inte skall vara i vårt land överhuvudtaget. Man vet inte om de har kriminell bakgrund, ifall de är sk ”IS-återvändare” eller överhuvudtaget vilka de är, och det har också besannats, att inte mindre än 3 vapenstölder av minst 8 stycken Glock-pistoler och över 300 patroner hålspetsammunition – av just den sort kriminella efterfrågar – försvunnit från Stefan Löfvéns eget Regeringskansli. Ska man skratta eller gråta, goda medborgare ?

Det framgår ju klart och tydligt, att regeringen Löfvén inte ens förmår skydda sig själv, än mindre det land vi lever i.  Vi kan också läsa i tidningarna om de senaste lustmorden, förövade av invandrare med unga svenska kvinnor som offer, ett fall i Uddevalla, det andra i Kristianstad. Samtidigt med dessa tragedier, och otaliga andra, dråp, mord, sprängningar, sk ”skjutningar” och andra nu vardagliga händelser, som polisen sällan eller aldrig klarar upp, medan ingen ställs till svars – den nya ”ensamkommande” herre-klassens medlemmar allra minst, växer intresset för den traditionella, hedniska Julen oförtrutet.

Egentligen tycker inte jag att detta är så konstigt. I tider av nationell kris, konflikt eller krig växer alltid intresset för traditioner, liksom religiositeten. Som vi snart skall se i ytterligare två inlägg för denna kväll gör den ”Svenska” Kyrkan ingenting, nada, niente, nix för att hjälpa den etniskt svenska befolkningen, och att folk då vänder sig bort från den och åter till Hedendomen, är kanske inte så underligt det heller.

I Gävle har nu Gävlebocken fått premiär, ackompanjerad av det gälla, taktfasta illvrålet från insändare i Gävle Dagblad, som i vanlig kristen ordning påpekar att nämnda bock förstås måste vara identisk med Satan, de kristnas ständiga ”låtsaskompis” och trofaste vän. Själv finner jag denna ständiga kristna djävulsbesatthet både motbjudande och äcklig, och förstår inte varför vi ska behöva stå ut med dessa Monoteistiska gaphalsar, som hela tiden vill bränna ned saker och förstöra Julen för alla oss andra. Vid det här laget torde det för länge sedan vara så, att folkopinionen i Gävle har svängt, och numera tycker ingen längre att det är ”ball” eller ”häftigt” att förstöra, vad frivilliga krafter byggt upp. Vi får hoppas att alla goda Gävlebor går samman nu, för att värna sitt land och sin stad, och inte låter det blinda våldet härska, trots lokala imamer och andra predikanter.

Gävlebocken har i år också fått sällskap av en kollega i granris från Bräcke, Jämtland, och man får hoppas att även han kan få sprida lite julefrid, som det en gång var tänkt och var menat, och inte blir nedbränd av dessa Monoteismens hantlangare, som vi tyvärr ännu har bland oss.

 

Inte heller Lucia som kulturellt fenomen väcker detta år några protester. Folk vill inte alls ”fira Lucia hur du vill” som en andefattig sekt vid namn ”forn sed” försöker pracka på oss i media, och det här året syns heller inga hat-professorer till, som påstår att Lucia skulle vara ”rasistisk” eller till och med ha sitt ursprung på Rasbiologiska Institutet, en lögn och ett stycke fake news som man lurade på oss i en debattbok så sent som 2017. För sådana närmast sinnessjuka uttalanden finns det inte längre någon grund, och numera ställer alla upp bakom den svenska Luciatraditionen istället, född som den är ur det hedniska firandet av ”Ljusi” eller ”lussi” som Prokopios talade om på det hedniska 500-talet, och först långt senare löst anknutet till et fiktivt katolskt helgon. (Se under ”Lussi” under rubriken högtider ovan)

”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

Detta är vår tradition. Detta var och är Lusse – den dag då vackra kvinnor kommer med ljuset till sitt eget folk för att förkunna att den långa natten snart är slut. Låt ingen någonsin inbilla dig att vårt firande har med ett sicilianskt helgon att göra, och låt ingen ta denna kära tradition ifrån oss.

Ur Konstnären Jonna Jintons Lussi-film – som förkunnar Frejas återkomst med det nya ljuset – något fel med detta ?

Nuförtiden är det väl bara Galna Greta som gormar vidare om ”rasism”, som hon påstår skall vara orsaken till miljöförändringarna. Ett annat kärt debattämne såhär års brukar vara Tomten, eller rättare sagt Jultomten som dessutom blivit huvudperson i årets Julkalender i år. Tydligen har de utbrutit någotslags insändar-storm, eftersom Statstelevisionens julkalender redan i första delen låter sagda tomte tvivla på sig själv, vilket alltså skulle vara ett ifrågasättande, och därmed kunna underminera barns tomte-tro, har vi fått veta genom samma SVT.

Själv tycker jag inte det finns något skäl till oro bara för detta. Årets Julkalender i TV verkar utmärkt välgjord, och barn har alltid varit fascinerade av Jultomtens vara eller icke-vara. Också minsta barn vet, att han är Julens verkliga huvudperson – här skall ingen jesus eller kristus göra sig besvär – men egentligen tror jag att insändar-skribenterna blandar ihop två olika saker…

Jag finner inget att invända emot Per Anderssons Tomte eller Pernilla Wahlgrens söta Tomte-mor, men man skall egentligen inte blanda samman alla Tomtars store furste och Överste, nämligen Jultomten, med den mer beskedlige och vid alla tider på året existerande Gårdstomten, alltså varje bondgårds grundare, själva uppodlaren av marken, som lever kvar på varje gårdstomt. Jultomten syns bara vid vissa tillfällen på året, riktigt nog, men gårdstomtar finns hela året om, och man behöver inte ha tomtar på loftet för den sakens skull, ifall sagde gårdstomte nu låter sig observeras vid grötfatet eller eljest.

Åter ett Julklappstips från Libris !

 

Att Jultomten däremot är identisk med Oden, eller Jolner, alltså den stora Jularen, han som gör så att det blir Jul, vet ändå de flesta. Det är därför han bara syns under speciella tillfällen under Julnätterna, eller när Åsgårdsreien går, i denna årets sista månad, och det tjänar ändå inget till att tvivla på honom, eftersom han alltid finns – här eller i Valhall – varesig vi vill det eller inte..

 

Jodå – det finns rikhaltiga bevis – Oden och Jultomten eller Jolner, är samma person… Gårdstomten däremot är ett självständigt väsen..

Där hör ni ! Och hör upp sen !!

Jag vill avsluta detta inlägg med fem verkligt användbara Julklappstips:

1. En handsmidd, historisk yxa från Gränsfors Bruk pryder verkligen sin plats, och är värd sin vikt i guld – bokstavligen ! En vikingatida skäggyxa som denna, kan klyva en Koran eller strimla sönder en Bibel på mindre än en halv sekund, och stoppar även en kristen eller en muslimsk terrorist på samma tidden kan även kastas och fara genom luften emot angriparen !

2. Dalbränd Trätjära från Claessons Trätjäror är ett måste för båtbyggaren, eller den som vill hålla sitt Långskepp i fint skick – se alla användbara produkter på deras sida !

3. En låda med 4,5 kg Vildsvins-kött från Gläntans Köttprodukter är ett säkert val till Julen – så får du en SMAK AV SÄRIMNER i ditt hem !

KOM IHÅG: Den som är Hedning äter fläsk, den som äter fläsk är också Hedning !

4. Silversmycken och Torshammare från Viking.se pryder alltid upp, på kvinnor liksom män…

5. Dessa Frejas underverk är väl också en Julegåva, så god som någon – till henne som förtjänat den – den hårda vägen !

”Freyja Made me do it !” vore kanske än ännu mer säljande text

 

(PS Utgivaren vill understryka, att han inte fått betalt för att lansera dessa små reklaminslag, lagom till Julen…) För att inte överdriva köplusten, publicerar vi här den amerikanske konstnären Sam Flegals vackra tavla ”Gullveig – eller Guldtörsten”