Om en Hedning, som inte väjer för svåra ämnen.

Idag är det – som en trogen läsare så riktigt påpekade – dagen för Disarfullet, eller fullmånen i Göje och Disernas månad, som också kallas Februari. Man talade för inte så många hundra år sedam om Oxveckorna, de grå veckor som följer efter Julen och innan Våren, då föråret kommer och jorden reder sig. Där är vi nu. Kanske är månaden ännu en tid som inger djup tristess och en viss svartsyn  på tillvarun, och så var det nog även förr, då vinterförråden började tryta och tiden för vårbruk – och därmed nytt liv – inte var säkert bestämd.

Kanhända jag borde skriva om något lättare, såsom Panem et Circenses, Melodifestivaler och eventuellt hedniska inslag i dem, eller något liknande – men för tillfället har jag inte lust.

Freja eller Vanadis, Vanernas dis och den sanna Vårfrun. Konstverk av Denis Ratushniy, träsnidare från Ukraina

Borta på sajten ”Ideell Kulturkamp” som fortfarande drivs av Henrik Andersson och hans muntra bröder i Särimner, väjer man heller inte för allvarliga ämnen just nu. Jag rekommenderar som vanligt hans blogg för genomläsning, då jag själv känner mig ganska oinspirerad av händelseutvecklingen för Asatron i vårt land, men jag finner esomoftast inspiration där. På sistone har man diskuterat, om vi hedningar borde rösta i EU-valet, och Henrik har alldeles själv kommit fram till samma åsikt som jag – Vi önskar EU, Brysselslickarna och hela högen av Eurokrater till den historiens soptipp, där sådana unioner hör hemma.

Samarbete mellan nationer är nog så bra, men när det hela tiden skall ske på den starkares villkor, och till den svagare partens uppenbara nackdel, då bör man dra öronen åt sig och vänligen med bestämt tacka nej till ”samarbetet”. Globalisering, och en globaliserad, massmedioker blandkultur i Monoteismens namn, är inget att se fram emot det heller, för som Henrik konstaterar:

Samarbete på global nivå är inte fel om det finns praktisk mening med det. Att samarbeta av pragmatiska skäl är bra och kan accepteras ur en hednisk synvinkel. Men när globalt samhälle är ett självändamål ja då bör man vara betänksam.

Ur ett teologiskt perspektiv finns det ingenting som talar för att man som hedning bör stödja globalisering. Alltså säger vi till föreningens medlemmar att inte rösta i EU-valet 2019. Vi uppmanar till allmän bojkott av EU-valet. Rösta inte i EU-valet 2019 ayps!

Ännu dystrare – kahända – bli Ideell Kultukamp när man ger sig in på etiskt svåra ämnen, som till exempel aktiv dödshjälp, och en diskussion kring det – fortfarande ur en hednisk synvinkel:

 

 

En religion får inte väja för svåra frågor. Om religionen gör det, då är det helt enkelt inte en religion. Då är det blott en kulturell företeelse eller någon traditionell sedvänja med lite eller intet betydelse. En av de svåraste och därför viktigaste frågorna handlar om dödshjälp, eutanasi.

Att avsiktligt förkorta en människas liv på grund av obotlig sjukdom, allvarlig skada och annan fysiskt lidande är i Sverige ett svårbehandlat ämne. Än mer tabu är den debatt eller kanske rent av icke-debatt som handlar om att psykiskt sjuka människor ska beviljas att frivilligt avsluta jordelivet. Sverige har ofta setts som ett modern land där man gått i bräschen för nya tankar och idéer. Så är dock inte fallet då man kommer till den avsiktliga döden. En förklaring så god som någon annan är att den tradition av konsensus som präglar samhällsdebatten inte kan tillämpas här. Antingen har man dödshjälp eller också har man det inte. Man kan inte kompromissa fram någon lösning alla kan acceptera. Alltså går man runt ärendet med tystnad.

Mycket av tabut kring frivillig död, självmord kommer från kristendomen. Det ska dock sägas att såväl judendomen som islam har en liknade syn som de kristna. Självmord är något fel och de som utför handlingen har begått en gärning gud ogillar. Ända in i modern tid har människor i Sverige som begått självmord nekats kyrklig begravning. Ett intressant fenomen är att i det förr fanns människor som ville ta livet av sig men inte vågade på grund av religionens negativa inställning till självmord begick brott som ledde till dödsstraff. Man dödade andra människor för att själv bli dödad.

Men hur var det i Norden innan kristendomen blev norm. Hur var då synen på det som kan klassificeras som självmord? Det nämns i källorna att män som önskade komma till Valhall men som inte dött i strid utförde en ritual som dels innebar att de stack sig själva med spjut och sedan hängde sig. Oden förknippas med såväl spjut som hängning. Skrönor om att man hade så kallade ättestupor och ätteklubbor ska vi nu knappast tro på. Att man bar upp gamla människor på berg och andra höjder för att kasta ner dem finns inga belägg förutom i en saga. Och att man skulle haft en speciell klubba för att slå de gamla i huvudet med är nog en kuriös fabel men inte ett historiskt faktum. Hur många i äldre blev så gamla att de bara låg sina fränder till last? Det kan knappast varit ett stort problem.

I berättelsen om Erik segersäll sägs det att han lovade sig till Oden efter tio år om han segrade över sin brorson Styrbjörn. Och Erik syns ha dött ett årtionde efter slaget vid Fyrisvallarna. Men vi vet inte så mycket om och hur detta ska ha gått till. Kanske dog kungen ganska exakt tio år efter slaget av naturliga orsaker och detta gav upphov till berättelsen? I hjältesagorna tar såväl Brynhild som Gudrun livet av sig. Men sagor är sagor. Det närmaste man kommer en skildring av dödshjälp eller eutanasi skildras i berättelsen om bärsärken och skalden Egil Skallagrimsson.

Egil är otröstlig sedan hans son drunknat. Han beslutar sig för att svälta sig till döds. En inte enkel utan utdragen och plågsam död. Den store skaldens dotter säjer sig också vilja dö och säger sig ära av en ört som ska förkorta livet. Men örten är inte giftig. Istället försöker dottern få fadern att komma tillbaka till livet och Egil diktar senare sin kanske mest berömda dikt ”Son saknaden” eller Sonatorrek som den heter på isländska.

– Ur bloggen ”Ideell Kulturkamp, 2018-03-16

Nåja, det är ingen ört, utan salt havstång som Egil och hans yngsta dotter äter. Dottern lurar sin gamle far, för tången framkallar en svår öltörst, och så blev den gamle skalden räddad, enbart tack vare detta, och diktade en av de vackraste och mest berömda skaldekvädena någonsin, ett kväde som likt Hávamál innehåller tanken, att livet alltid är värt att levas.

Just av den orsaken – och så många andra – är jag själv emot aktiv dödshjälp som idé – för vad händer, om ett sådant juridiskt system införs ? Vågar vi lägga det i händerna på våra politiker, som vi har nu, eller vad som ska föreställa andliga ledare i vårt land, inklusive den hedniska Världen ? Risken är uppenbar för att ett sådant system kommer att missbrukas, och då kommer förr eller senare oskyldiga till skada, eller så kommer människor dö helt i onödan, vilket Egils kloka dotter räknade ut, redan på sin tid. Och i händerna på massmedia eller sociala media – nej – då blir det hela än värre…

Min gamle far, som var jurist var kategoriskt emot dödsstraff – och det berodde enligt honom själv på att han sett svenska domstolar inifrån, och iakttagit deras sätt att arbeta, förutom det faktum att de då som nu stod under inflytande av media och det politiska systemet – och risken för fel var enligt honom helt uppenbar, ja bara en tidsfråga – och var stod då de domare, rent moraliskt sett, som utdömde det yttersta straffet, eller med andra ord döden – fastän de visste, att de domar de avkunnade var helt fel ?

I morgon, tror jag – skall jag behandla ämnet Asatro och determinism, vilka står i ett uppenbart motsatsförhållande.

Till dess – blanda inte ihop rättvisa med Juridik – och sköt er – särskilt denna Disernas afton…

Annonser

Gudahov snart också i Norge – Men hur är det i Sverige ? Har vi Asatroende någon ”religionsfrihet” ??

Något som ofta förekommer såhär års är Årsmöten i föreningar och samfund, och i Norge håller snart Åsatrufellesskapet Bifrost årsting, enligt vad Hedniska Tankars kontaktpersoner i Norge erfar. Detta samfund verkar bland annat för den Norske ”Folkekirkens” upplösning, och verklig religionsfrihet i vårt Nordiska brödraland, något som ju inte kan inte kan sägas gälla, innan Asatron och alla andra religioner i Norge verkligen får lika villkor, och befrias från det kristna förtrycket. Precis som Samfundet Särimner och många andra i Sverige kämpar de för att barn inte ska bli påtvingade sk ”kristna värden” eller andra former av indoktrinering, och för acceptans av ett sekulärt och modernt samhälle, något som de Monoteistiska religionerna i Norge fortfarande verkar ha svårt att erkänna.

Medlemskap i Bifrost är bara öppet för Norska medborgare, eller personer som i varje fall är bosatta inom Norges gränser. Till skillnad från en rad mindre klokt skötta samfund här i Sverige och utomlands, följer Asatrufellesskapet Islänningarnas goda exempel, och beblandar sig icke med amerikaner, diverse obskyra individer som påstår sig pyssla med ”forn sed” – vad det nu är för något – eller för den delen rasister.

Första gången jag själv kom i kontakt med Bifrost och dess medlemmar var under 1980-talets sista år, och jag har själv alltid å det kraftigaste stött deras värderingar och program. Men, det var länge sedan, och förra året hände en stor nyhet i Norge, som jag själv och många med mig har missat. I Augusti 2018 köpte Asatrufellesskapet Bifrost Fagerhøi Humanistiske Senter i Søre Osen vid den vackert belägna Osensjøen i Trysil, strax nära den svenska gränsen. Byggnaderna  där tillhör en tidigare folkhögskola, och är uppförda på 1920-talet och vidare framåt. Skolan är idag i något slitet skick, men innehåller bland annat sovsalar för strax över 50 personer, matsal, festsal, stort kök och minst 20 hektar skogsmark. Egendomen har köpts aav aksjeselskapet Odrører AS, som består av Åsatrufellesskapet Bifrost och sju privatpersoner. Kort sagt – man har nu förvärvat en egen kursgård för spridande av Asatro och Hedendom, och i planerna ingår givetvis etablerandet av ett Gudahov, samt aktiviteter också för inbjudan utanför Bifrost, samt konstverk, installationer utomhus och mycket annat.

”furet og vaerbitt – men försåvitt over vannet”

Harg för utomhus blotande kommer också tillhandahållas, meddelar man, och detta innebär att nu även Norge har ett högklassigt centrum för Asatro, vilket Sverige ännu totalt saknar. Danmark har ettt redan, genom Jim Lyngvilds insatser vid Ravnsborg – helt på privat initiativ – och det Isländska Gudahovet i Reykjavik är ännu under konstruktion, som jag skrivit om tidigare.

Alla våra Nordiska grannländer har Gudahov, som får fungera som kultställen och samlingsplatser, som kan och får fungera helt öppet.

I andra länder disponerar och äger Hedendomen hela kursgårdar. I fallet ” Samfundet Forn Sed” stals tusentals kronor av en av det samfundet utsedd förvaltare inom några månader. Han ertappades med att köpa narkotika för alla pengarna, som han tog ut från närmsta bank, och Samfundet ”Forn Sed” i Sverige har fortfarande ingen tydlig drogpolicy, utan har fortfarande flera ”snarlika” personer ibland sina funktionärer. Sedan dess har över tjugo år gått, och fornsedarna har totalt misslyckats med uppgiften. NAS eller Nordiska Asa Samfundet bedriver en insamling, men har mycket långt kvar till sitt mål, och bedöms inte heller kunna lösa uppgiften inom överskådlig tid, huvudsakligen därför att god ledning och planering saknas;  i alla fall som jag ser det.

Storholmen. Gunnes Gård. Härjarö. Flera platser i Mälardalen. Listan på Gudahov och Hargar, som vissa främmande religioners företrädare hela tiden utsätter för attentat och bränner ned till grunden, växer och växer… Allt vi begär är att få bli lämnade ifred och utöva vår egen tro – Men vad gör samhället för att hjälpa oss ?

Men här – i vårt eget land – Landet Löfvén eller det land, som en gång var Sverige – är vi Hedningar och Asatroende fortfarande diskriminerade, förföljda och utsatta för våld och hat. Jag har under rubriken ”Gudahov” ovan berättat om vänner till mig, som fått sina hem skövlade av brand, och förlorat sina händers verk och vad de själva genom frivilligt arbete byggt upp under flera år. Och detta är inte det enda exemplet. Jag har berättat om Storholmens Vikingaby utanför Norrtälje, som utsatts för svåra bränder, samt rasistiskt våld och hat – alltsammans riktat emot oss etniska svenskar, och vår kultur — för på något annat sätt kan detta inte rubriceras. Jag har berättat om Gunnes Gård i Upplands Väsby, där ”ensamkommande” vandaler också varit och hälsat på, med mordbrand och ödeläggelse som följd.

Jag har berättat om Härjarö Kursgård, där det fanns en hel gudalund i  trä, skapad av Litauiska konstnärer – men enligt uppgift är även den skövlad och förstörd, och ingenting återstår, sedan Härjarö förvandlats till sk ”flyktingförläggning” liksom Venngarns slott, och i samband med det blivit utsatt för skadegörelse. Härjarö är nu ute till försäljning, men blir nog aldrig mer vad det varit.

Ja till och med när det gäller Svenska Riksregalier – utan samband med Asatron – och oersättliga kulturföremål, som lämnats i ”Svenska” Kyrkans vård, ser vi hur fridstörare, kultur-skändare och grovt kriminella från utlandet hela tiden förstör vårt kulturarv – och sällan eller aldrig får förövarna och de kriminella något kännbart straff. Gång efter annan heter det, att Polisen ”inte kan hitta någon misstänkt” när det är rasistiska, Sverige-fientliga och Monoteistiska motiv, som tydligt ligger bakom..

Själv har jag försökt vittna om vad jag vet. Jag har försökt göra något åt saken, och hävda de chanser till religionsfrihet och frihet att organisera sig som trots allt finns, även för oss som är Svenskar, Hedningar och Asatroende.

Men ändå ser jag hur vi i vårt eget land blir utsatta för övergrepp och förföljelse, gång efter annan. I trettio år och mer har jag ägnat mig åt Asatro. Samfund har kommit och gått. De har krossats utifrån genom propaganda och våld, eller inre stridigheter. I Norge och Danmark lyckas man nu bra, liksom på Island – men i Sverige har vi fortfarande problem med ”Samfundet Forn Sed” och alla andra, som under lång, lång tid förstört så oerhört mycket för oss. Det är sorgligt, renodlat sorgligt att det skall behöva vara så. Ännu sorgligare är våra folkvaldas attityd emot Kulturminnesvården, och deras förakt för frivilliga insatser.

Men kampen går vidare. På Storholmen har man just inlett ännu en insamling, och över hela vårt land finns ännu frivilliga entusiaster för Vikingatid – inte alltid andligt intresserade och heller inte alltid Asatroende, men de verkar i alla fall i Asatrons anda, och fortsätter hjälpa oss. De står bi likt Särimner, och likt Särimner återföds vi – också ur elden !

Tack, alla ni därute. Tack alla ni, som inte ger efter inför påstådd ”forn sed” eller islams och de kristnas ständiga våld och hat. Tack till er som bekämpar bränderna, och de hederliga i vårt rättsväsende. Tack ni som inte låter er förledas av media eller Ministrar. Tack alla ni som kämpar för ett sekulärt samhälle – och som är Hedningar – liksom jag.

När värjer vi svenskar oss ? När skall vi vakna ??

Nytt spjutfynd i Uppsala kan vara ytterligare bevis för slaget vid Fyrisvall

Att svenska tidningar och media förvrider sanningen och döljer fakta är inget nytt, men frågan är om det gjorts så tydligt eller med sådan uppenbar avsikt som när UNT, Uppsala Nya Tidning, rapporterade om ett nytt arkeologiskt fynd i veckan. år 2017 hittade två amatörarkeologer en spjutspets i Fyrisån, som nu analyserats på Länsstyrelsens bekostnad. Den visade sig vara från sent 900-tal eller tidigt tusental, och tidningen skriver genast att : ”På grund av få och osäkra källor vet man inte mycket om livet i Uppsala under den här tiden.” – ett påstående som är uppenbart lögnaktigt. Också SVT har rapporterat om det ovanliga fyndet, men kan inte ens redogöra för att det faktiskt är spetsen till ett spjut, inte en pilspets, som man felaktigt skriver.

Vad som står helt klart enligt UNT är emellertid att spetsen till det lilla kastspjutet, som det handlar om i det här fallet är ett vapen för strid, inte för jakt. Det kan inte ha tappats i Fyrisån av misstag, men har sannolikt hamnat där i samband med väpnad strid, då det flugit förbi sitt mål och landat i ån.

Detta är spetsen på ett litet kastspjut, och inte en pil

 

Länsstyrelsen, som undersökt fyndet, vågar skriva sanningen på sin hemsida. Det här kan vara ett av flera tydliga och klara materiella bevis för slaget vid Fyrisvall, en av de viktigaste drabbningarna i hela Sveriges historia, och en av de episoder som ledde fram till själva riksgrundandet. Slaget vid Fyrsivall, sommaren 986 är en av de mest kända och väl dokumenterade slagen från det Vikingatida Sveriges historia, och det omnämnes i Flatöboken i stor detalj, liksom i Olav Tryggvasons Saga (nedskriven på 1180 talet) liksom flera andra litterära källor, som Knytlingasagan från Islands 1200-tal, och av Saxo Gramatticus. Dessutom är slaget nämnt på flera samtida Runstenar i Skåne, och det finns alltså ingen saklig grund för att betvivla, att det verkligen ägt rum. Visserligen är Flatöboken från 1300-talet, det är sant, men avståndet mellan de senare litterära källorna är inte större i tiden än mellan Slaget vid Poltava 1709 och det moderna Sverige, och självfallet är det så, att ingen i dagens Sverige kan tvivla på att ett så väl dokumenterat slag verkligen ägt rum, när vi faktiskt har ögonvittnesrapporter från män som var med om det, allt enligt runstenarnas klara vittnesbörd.

Att då hävda att ”vi ingenting kan veta” är bogus och bluff. Denna Sverigefientliga inställning förvandlas mycket lätt till ”Ni får ingenting veta !” vilket är det budskap, media vill tratta i oss, när det gäller vår egen kultur och historia. Vid Fyrisvall besegrade Erik Segersäll av Sveariket Skånekungen Styrbjörn Starke, vars historiska existens man heller inte behöver betvivla, och genom denna händelse grundlade han det svenska riket. Nu kan ingen bevisa, att det lilla kastspjutet från Uppsala verkligen är ett minne av den striden, enbart med arkeologins hjälp, men det är ändå en tydlig hypotes, som erbjuder sig i sammanhanget, enligt vad Länsstyrelsens experter konstaterat. Varför vågar då media inte nämna detta ?

Det är enbart den kristne fanatikern Lars Lönnroth, van från sitt rotande i lönn på Wikipedia, som betvivlat Styrbjörns historiska existens. I utlandet är det en vedertagen historisk sanning, att Styrbjörn veerkligen levat, och det är bestyrkt både ur samtida skaldepoesi och minst ett tiotal senare litterära sagor. Både Thorvald Hjaltasson från Island, som själv deltog i slaget under Erik Segersälls ledning, och flera andra samtida källor nämner hans insatser, och därför finns ingen anledning att betvivla dem. Styrbjörn Starke var son till Erik Segersälls äldre bror Olof, och på mödernet av Skånekungars ätt. När hans far dog av ormbett, förvägrade honom Erik rätten att bli Sveakung, och med 50 långskepp drog han söderut till Jomsborg och Jomsvikingarna, vars kung han också blev. Så tillträdde han Skånerikets tron, erövrade Novgorod i Gårdarike, och Kiev, samt deltog i flera vikingatåg till England och Danelagen. Han gifte sig med Harald Blåtands dotter Tyra, och Skåne hade därför god fred med Danmark – också Frans G Bengtssons berömda roman ”Röde Orm” nämner och beskriver honom – och på 980-talet var hans makt som störst, för nu härskade han ensam över Vendland och Östersjöns södra kust, Gårdarike eller Ryssland, Skåneland, Bornholm, Öland och Gotland, tillika stora delar av England – och var således kung över ett stort, internationellt stormaktsvälde.

Mårten Eskil Winges syn på Styrbjörns färd hemåt, efter 3-dagars slaget på Fyrisvall

När Styrbjörn drog mot Svealand, för att återta den tron som rättmätigt var hans enligt arv, hade han Jomsborgs fulla resurser av yrkeskrigare med sig, förstärkta med Skåningar, och goda delar av Harald Blåtands alla män. Uppskattningar av hur stor hans här var varierar, men den har angetts till minst 70 långskepp, och ett långskepp var aldrig mindre än en 24-sessa, alltså ett skepp med 24 bänkar och 48 roddare, samt 12 mans besättning ungefär, alltså i allt 60 man. Det blir grovt räknat 4200 man inalles, vilket inte alls är en omöjlig siffra – vi har arkeologiska bevis i form av Trelleborg på Själland, Aggersborg på Jylland och slutligen rester av Jomsborg på Wollin, som visar att permanenta härläger verkligen kunde innehålla så stora härar, och än vida större.

Emot detta kunde kung Erik, som vid det laget blivit kring 40 år, men som var oerfaren i strid, inte ställa upp så mycket mer än Upplands och Södermanlands allmoge, sin egen hird och kanske män från Västmanland och Dalarna, vilka måste ha varit färre till antalet än de väl beväpnade, stridsvana och än mer motiverade Danskarna och Skåningarna. Enligt traditionen leddes den svenska hären vid Fyrisvall inte alls av Erik, men av Torgny Torgnysson lagman, själv son till tre generationer Torgnysöner, och den visaste mannen i Svea Rike.  Torgny hade låtit anordna en väldig pålspärr vid Flottsund, vid Fyrisåns utlopp i Mälaren, som arkeologer hittat rester av, och som bestod och byggdes på långt senare i tiden.

Blick från Fyrisån norr om Flottsund upp emot Uppsala – terrängen är i allt väsentligt orörd sen gammal tid

Vid Flottsund brände Styrbjörn enligt traditionen sina skepp – det är därifrån uttrycket ”bränna sina skepp” faktiskt kommer – och beredde sin här på att segra eller dö. Så marscherade de alla upp till Uppsala,, men där hade Torgny, som ledde den fåtaliga sveahären ännu en överraskning för dem. Han ska ha uppbådat ett antal halvvilda tjurar och en massa boskap som Svearna drev framför sig, och rakt in i Styrbjörns här för att skapa förvirring, och ta udden av dess första anlopp, som ju skulle bli det hårdaste…

Tidig 1800-talsteckning av hur Styrbjörns inledande anfall den första dagen misslyckades, och hur danskarnas linjer bröts

Nu har detta knep också berättats om goterna, i deras anfall emot romerska legioner, och samma trick har även långt senare använts i krigshistorien, faktiskt så sent som 1671, vid den engelske piraten Sir Henry Morgans anfall på Spanjorerna vid Panama, så det finns ingen tvekan om att denna taktiska fint fungerar. Berättelsen om vad som hände den första dagen vid Fyrisvall kan mycket väl vara helt sann, och om någon av mina läsare betvivlar detta, så rekommenderar jag dem att själv ställa sig rakt framför en panikslagen, rasande boskapshjord och se vad som händer…

Berättelsen om Torgny Lagmans list vid Fyrisvall kan mycket väl vara sann. Knepet lyckades så sent som 1671, mellan muskötbeväpnade arméer…

I 1600-talets krigföring fanns spanjorernas till synes ogenomträngliga tercios, stora tunga pikenerarfyrkanter, och den sorts sköldmur, som Jomsvikingarna borde ha kunnat ställa upp, var säkerligen inte mindre effektiv – så länge ingenting bröt upp den… Sagans sätt att förklara hur Svearna taktiskt lyckades vinna vid Fyrisvall bär sanningens prägel, även om ett väl utnyttjat försvar, bestående av timmerbrötar, kunskap om terrängen, och strid i sumpmarker och vad i och omkring Fyrisån kan ha varit sannolikare. Slaget fortsatte med orubbad energi och häftighet också en andra dag – om det är alla historiska källor ense. Det kan ha varit då som små kastspjut, pilar och andra vapen kan ha kommit till användning för att bryta upp den väl övade danahären…

Artonhundratals bild över hur andra dagens strider vid Fyrisvall kunde ha sett ut…

På den andra dagens kväll blotade både Kung Erik och Styrbjörn till sina Gudar, säger sagan. Jag citerar, från en annan historiskt sinnad sajt, som inte vill dölja eller gömma undan källornas berättelse:

Kung Erik gick upp till gudahovet och blotade till Odin.

Efter tio år skänker jag mig och mitt liv åt dig Odin om du i morgon ger mig seger”, sa han till Guden samtidigt som han tittade stint på gudabilden av Odin. Då hade, enligt vad närvarande vittnen kan berätta, för honom trätt fram en man av jättes format klädd i blå kappa och med hatt på huvudet och kungen förundrades storligen.

Den store mannen räckte Kung Erik ett spjut och förmanade honom till att detta spjut skulle han slunga mot fienden och samtidigt ropa:

”Odin äge er alla”! 

När detta väl var gjort lovade den store mannen att allmän bävan skulle komma över Styrbjörn och hans krigsfolk och innan dagen var till ända skulle fallna jomsvikingar och danskar ligga i stora högar på slagfältet. Först efteråt förstod Erik och hans folk att mannen som visat sig och talat till honom var ingen mindre än Odin själv.

Även Styrbjörn blotade. Han vände sig till Tor, som trädde fram för honom med sitt röda skägg för att lyssna till vad den ärrade vikingen hade att säga. Med bister min lär Tor då ha lagt sitt huvud på sned, slitit sig i skägget och med bister min förklarat för Styrbjörn att han hade att se fram emot ett nederlag.

Erik blev Segersäll och kunde grunda det ännu bestående Svea Rike, enbart därför att det skedde efter Odens beslut och vilja…

Så kom det sig, att kastspjuten och pilarna lär ha följt till ett avgörande vid Fyrisvall ,men först efter tre långa dagar. Med säkerhet var det inte det spjut kung Erik kastade över danahären man nu har hittat, men att spjut och kastvapen fällde avgörandet, kan mycket väl vara sant. Kanske var Dalpilar också inblandade i leken den gången, även om man inte kan bevisa det, men en sämre utrustad och antalsmässigt mycket mindre här hade tack vare god moral, skickligt utnyttjande av terrängen och god taktik besegrat en vida större, och här ligger också ett direkt budskap till alla oss, som lever i dessa dagar.

Nere i Skåne berättar den fullt hedniska Tullstorpstenen om vad som hände vid Uppsala, 986 – och inga kristna kors vanpryder dess yta, även om den nu står på en 1100-tals kyrkogård:

Saxi reste denna sten efter Asbjörn, sin släkting, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala utan kämpade så länge han hade vapen.

Now, all is done that men can do, but all is done in vain” skrev en gång en Engelsk skald, angående den stridens skönhet och sorg, som också Peter Englund, den svenske historikern, har skrivit om. Sten efter sten – fynd efter fynd som inte kan motbevisas. Också när striden längesen är över, och när tusen år har gått, kommer sanningen om Sveriges grundande ändå fram, och om det stora slag, som ledde till ett avgörande för alla tider. Det avgörande, som alla tidningar och alla media nu skamligt nog desperat söker förneka, dölja och skyla över, så att ingen längre får veta sanningen. Men av mig får ni ändå veta den: ”Ett vet jag som aldrig dör,” står det att läsa i det hedniska Hávamál – och ”det är minnet, efter de som levat väl

På stenen från Torna Hällestad, också den helt utan några kristna kors, står där ristat i sten ett minne efter ett helt förband av skånska soldater, som modigt föll för sitt land och sin kung följande text. Nu sitter den inmurad i en kyrkvägg, och många fler stenar efter tjogtals män som stupat, döljs kanske i denna och andra kyrkor, men inskriften är vittnesbörd nog, för den talar om trohet, handlingskraft och styrka:

Åskel satte denna sten till minne av Toke, Gorms son, en trogen herre för honom. Han flydde inte vid Uppsala. Kämpar satte till minne av sin broder stenen på berget, stärkt av runor. De gick närmast honom i striden, Gorms Toke.

Oräknat den inskrift, som en gång prydde Spartanernas grav vid Thermopyle, vet jag ingen vackrare dikt, som hyllar stupade från ett slag i Europa:

”Främling, säg Lakedaimons folk att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”

Hur gick det då för Styrbjörn Starke själv, som också föll vid Fyrisvall, och som också lär ha sin gravhög där, fast den aldrig återfunnits ? – Jo, sägs det, han mötte sina Fylgior. Hjälmdis eller Hilma, som hon egentligen bör ha hetat, var en jordisk kvinna, som efter sin död lär ha blivit upplyft i Disernas krets, om man får tro sagan. Hon var Styrbjörns stora kärlek, medan de båda fanns på jorden, men de förenades med varandra, först i Valhall. Efter deras död dyrkades hon verkligen som en av Diserna, tillika med den okända Valkyria, som förde Styrbjörn över Bifrost:

Då hade han plötsligt känt igen sin ungdoms Hjälmdis fladdrande hår i flocken av sköldmör som sprängde fram över fältet med lyfta spjut. Han hade då ropat till henne:

–  Hade du den gången följt mig skulle vi båda på samma dag nu fått rida till Odins salar.

Det kanske ändå blir så och där kanske jag blir dig blidare, hade hon ropat tillbaka till honom.

Sedan kunde ingen längre höra den andra eftersom Styrbjörn stupade för pilarna. Strax därpå gick Hjälmdis samma öde till mötes. En av valkyriorna hade då lyft upp henne på sin häst och i sporrsträck red hon uppför regnbågens bro och väl där uppe sett till att hon blev införd i Odins sal. Där fann hon sin far i samspråk med Styrbjörn.

När hon såg dem båda ropade hon till Styrbjörn: – Så blev det ändå så, att vi båda denna dag fick rida in i Odins sal.

 

Dagens Nyheters kristna manipulationer: Hedendomen förklaras ”obsolet” av professor i Kulturgeografi

DN Debatt har det under de senaste veckorna rasat en diskussion om det svenska etablissemangets och den styrande, Socialdemokratiska nomenklaturans religionsuppfattning, enligt vilken bara kristendomen och andra Monoteistiska avarter typ islam skall få räknas som ”religioner” överhuvudtaget. Igår publicerade Professor Emeritus Bengt Sahlberg, som annars är Kulturgeograf ett inlägg, som passade Bonnier-tidningens hållning som hand i handske, och därför fick bli publicerat.

Den vördnadsvärde professorn säger att vetenskapen aldrig någonsin kommer att kunna bevisa religionernas utsagor om en ”övernaturlig” Värld, hur han nu kan veta det – som blott och bart geograf, bunden till jordytan som han är. Därmed, påstår han; skulle såväl kristendomen och de hedniska religionerna, som till exempel Asatron, vara ”obsoleta”. Detta bevisar bara hans fundamentala okunskap, för enligt hedendomen finns ingenting ”över” eller utanför naturen. Antingen existerar en sak eller en företeelse inom det fysiska universum, om så bara som elektriska signaler mellan nervcellerna i en mänsklig hjärna, eller som en föreställning eller tanke, byggd av dessa signaler, men ingenting kan vara ”utanför” eller ”över” naturen, därför att universum är allt som finns. Detta hade redan Aristoteles och flera andra hedniska filosofer med honom klart för sig, hundratals år före kristus.

Och för övrigt – hur eller på vilket sätt är denne Kulturgeograf då säker på, att inte naturvetenskapen skulle kunna bekräfta delar av vissa religioners budskap, även om kristendom och monoteism inte längre passar in i dagens sekulära samhälle ? Kristendomen är en religion, som hävdar att kvinnan är underlägsen mannen, att mänsklig sexualitet är en synd och något dåligt, samt att alla människor lider av ”arvssynd” bara därför att de råkat bli födda och alltså existerar, och sedan måste ”frälsas” av en gud som själv skapat dem så, och som uppenbarligen njuter av att frossa i straff, pina och plåga, som han hela tiden riktar emot den försvarslösa mänskligheten. Och kristendomen är bara ”Islam light” för vi finner exakt samma budskap även där, fast ännu starkare accentuerat, på ett närmast medeltida vis.

Asatron är inte obsolet, men mycket nära den moderna fysiken i vissa avseenden. Enligt en av dess skapelsemyter skapades universum ur en gnista, som föll ner i Ginnungagap, det mörker som fanns före tiden själv. Gnistan bildade ett slags ur-atom eller ett gruskorn ”Aur var alda, tha ekki-var” säger Voluspá, dvs ”Aur” eller ”ör”, med andra ord materia fanns, redan när icke-vara fanns, och denna materiaklump kunde också visualiseras som ett slags ”urko” eller Audumbla med mytologins allegoriska bildspråk. Det här är ju högt ovanför en ordinär E-mer-i-Thurs som Bengt Sahlberg, förstås, och helt utanför hans kompetensområde som kulturgeograf, men det är en långt exaktare beskrivning än det gammaltestamentliga tramset om Guds ande svävande ovanför vattnet, och allt vad det är, som de kristna nu håller på med. Asatron innehåller en vision av ett pulserade universum, baserat på födelse och återfödelse, bortom eoner av tid som människan inte kan överblicka. Den insisterar på att jorden skall gå under i otrolig hetta – vilket den moderna fysiken bekräftat – solen kommer till slut att förvandlas till en Nova, vilket till och med professor Sahlberg känner till i sin relativa obetydlighet inför dessa kosmiska skeenden. Den säger också att ”örnar” eller väldiga farkoster innan dess kan föra resterna av mänskligheten till en ”andra, grönskande jord” – ett koncept som ingen annan religion uppnått, enastående i sin upptäckarglädje och sin positiva syn på människan och vetenskapens möjligheter, något ingen Monoteistisk religion har.

Men – låt oss nu lämna detta snävt fysiska eller naturvetenskapliga perspektiv på religionen för ett tag, för Professor Sahlberg resonerar onekligen mycket begränsat, när han vill göra alla religioner till ett slags bokstavlig verklighetsbeskrivning, vilket de nog aldrig varit menade som, och heller inte är.

Asatron är den enda religion, som överensstämmer med naturvetenskapens nuvarande ”Big Bang” teori, och som tar med möjligheten av att mänskligheten kan flytta vidare till andra jordliknande planeter…

Religion har vi också för att genomföra begravningar, bröllop och för att ta emot våra nyfödda in i släktens och ättens gemenskap, vilket inte minst är viktigt för de Asatroende. Religion har vi också för att ge samhällen och mänskliga kulturer värdighet, styrka och bestånd, och samtidigt lära ut moralbegrepp, som ska fostra oss alla till goda samhällsmedborgare. Dessa perspektiv saknas helt och hållet i Sahlbergs mycket begränsade framställning av saken, som är ologisk och innehåller ”non sequitur” efter ”non sequitur”.

Han skriver till exempel att:

Även om vetenskapen successivt kommer att kunna ge svar på många i dag olösta frågor kring tron på övernaturliga världar, kommer forskarna aldrig att kunna bevisa att det har funnits eller finns en övernaturlig värld utanför människans hjärna. Skulle den hypotesen visa sig vara falsk står vi inför ett spektakulärt scenario med oanade konsekvenser för mänskligheten och inte minst för vetenskapssamhället.

Jaha – men följer härav verkligen, att om vad Sahlberg helt ologiskt och missvisande kallar ”det övernaturliga” (eller en bit av universum utanför kanten på hans ytterst begränsade ”kartor” så att säga – karln är ju faktiskt geograf, och han kanske borde hålla sig till sitt ämnesområde ) nu blev faktiskt bevisad – varför skulle den upptäckten i så fall kullkasta all vetenskap ? Newtons rörelselagar skulle säkert gälla i alla fall, liksom de gäller ovanför den sub-atomära nivån och kvantmekaniken, och vanlig terrest fysik stämmer också, så länge vi inte behöver röra oss med rent relativistiska hastigheter nära c eller ljushastigheten, till exempel, för då börjar en rad underliga fenomen som tidsförskjutning, doppler-effekt och underligt format stjärnljus att framträda, till synes helt ”övernaturligt”.

Här hemma i Midgårds Värld är Asatron den enda religion, som erkänner existensen av en mångfald världar och existensplan bortanför vår egen, men som ger kvinnor och män jämlikhet, och olika roller i den här världen – och ett fritt val mellan dem. Jämför det med Islams och kristendomens oerhörda mentala förtryck, som varit bestående i århundraden, och som de kristna i Sverige och den sk ”Broderskapsrörelse” som har förgreningar ända upp i Regeringen fortfarande stöder, genom att släppa in islam i vårt land.

Nej du, Bengt Sahlberg, du din Kulturgeograf där ! Hedendomen och Asatron är INTE obsolet, för tusentals svenskar tror fortfarande på den, och den är i växande, inte i avtagande.

Kristendom, Islam och övriga Monoteistiska religioner däremot, kan verkligen kallas obsoleta, men det beror på vad de predikar och deras värderingar – som inte överensstämmer med de Nordiska och svenska…

Hedniska Tankars Runskola (del 22) – Dag-runan

Genom tiderna har det funnits många arkeologiska fynd, från den Gotländska Kylverstenen och vidare framåt, som bevisar att den sk Uthark-teorin i allt väsentligt är riktig, när det gäller den esoteriska eller ”magiska” användningen av den äldre runradens runor. Det faktum att man ofta ställt upp runorna i sk ”runhjul” och att vi hittar runhjulen på mängder av brakteater, ringar och amuletter visar oss också, att man kände till konsten att göra enkla förskjutningschiffer, varav förändringen av skrivsystemets futhark till en esoterisk uthark är den allra enklaste – och en numerologisk analys, både av runraden och en hel del fornfynd med lönnrunor bevisar faktiskt teorins riktighet och värde, eftersom vi annars har en mängd inskrifter, som inte kan förklaras på annat sätt.

 

Runan Dag, av ett förgermanskt Dagaz med samma betydelse, kommer vanligen som den tjugoandra i Utharken, följd av Odal och till sist Fä. rikedomens runa. Den finns också med i den yngre, angelsaxiska runraden och i en hel del runstensinskriptioner som till exempel Ö 43 från Ingelstad i Östergötland, kan man se hur man skrivit in en Dag-runa istället för personnamnet Dag, vilket visar hur runan uttalades och hade för namn – det finner vi ju också ur de olika bevarade runpoemens minnesverser.

 

Numerologiskt sett är runans tjugotvå-tal lika med två gånger elva, eller dualismens och konfliktens thurs-runa gånger äringens och årsväxtens Jara-runa. Runan består också av två D-liknande delar, som man sett som en avbildning av den ”Dellings dörr” som nämns i Eddan, eller soluppgången – Delling var far till dag, sade man. I överförd bemärkelse har man därför liknat Dag-runan vid en runa för uppvaknande, plötslig insikt eller visdom, ja upplysning överhuvudtaget – man kan minnas de ”Doors of Perception” som Aldous Huxley och andra långt senare skulle skriva om, och varifrån också rockgruppen ”The Doors” med Jim Morrison tog sitt namn. Dag-runan står för också för den ljusa halva året, eller den ljusa årstiden och dygnets ljusa timmar, liksom för våren och naturens pånyttfödelse i motsats till hösten, men också för uppvaknande, upplysning och utveckling.

Berömd är också inledningen på Sigdrifumal i Eddan, där valkyrian Sigddrifa anropar Dagen och Dags söner, det nya människosläktets representanter. Någon har kallat Dag-runan för en symbol för Bifrost, regnbågen, och övergången emot Valhall och Världarna därovan, och runan liknar också en port, som öppnar sig – porten mot det okända och översinnliga. I spådomar står dag-runan ofta för plötslig insikt eller inspiration, en omvälvande eller inträffad händelse, nästan alltid av positiv natur. Edred Thorson ville också koppla den till den egna härden, Heimdall eller Rig som världens upprätthållare, och symboliken är inte utan fog, när Bifrost nämns i sammanhanget.

Dag eller Dagen på sin häst Skinfaxe, målad av Peter Nicolai Arbo 1874

 

Freja Ashwynn menade på 1990-talet att där Jara står för en lugn omvälvning eller årstiderna gång, innebär Dag-runan tvära kast mellan ljus och mörker, och snabba omställningar – kanske flyttning, byte av bostad eller arbete. Hon kallar också Dag för en Ragnaröks runa, runan för Muspelheim och hettan som kommer, när Världsbranden utlöses och Bifrosts bro faller. Hon menar också att Dag-runan kan utveckla ”hugögat” eller verkligt kunniga runmagikers förmåga att se i det fördolda, och uppleta gömda föremål, men kallar den också för en glömskeruna, som kan användas för att dölja stöldbegärliga föremål i samband med bindrunor. Om allt detta fungerar, vill jag själv låta vara osagt.

Sigdriva eller brynhild som segergiverska vid gryningens portar

Andra har sett både natt och dag i runans två halvor, liksom en dubbelyxa – samma figur återkommer ofta på Bronsålderns hällristningar, och i Kiviksgraven. Runan står på det sättet för dualitet, men också balans. Andra har sett en Torsruna i Dag, samt ett skydd emot blixtnedslag och alltför plötsliga händelser – en annan sida av runans hävdvunna tolkning, dvs snabba omvälvningar. Helmut Arnz och andra språkhistoriker påpekade under tidigt 1900-tal att *dheguz på proto-indoeuropeiska skulle betyda glöd, eldsken, och ur det har ord som dag, Tag, Day osv senare utvecklat sig – och Dag-runan skall ha funnits inristad på gravurnor från Schwaben och övriga Tyskland, vilka tyder på att de skulle kunna vara en symbol för återuppståndelse, efter ragnarök, en tanke som ju också Voluspá innehåller

Enkel ”stadhagalder” för Dag-runan

 

Agrell, slutligen, nämner att Dag-runan finns med både i en 700-tals handskrift från Salzburg och det engelska runpoemet, så dess namn och betydelse är styrkt från flera helt olika delar av Europa, och flera århundraden. Också det svenska ordet dager, dagbräckning mfl ord har kommit ur runans namn.

I det engelska runpoemet från åttahundratalet står att ”Drotten” eller Oden sänt oss dagrunan, kär för människosläktet, älskad mångenstädes, nyttig för gamla och arma; allom till gagn – i min översättning. Samma tanke kommer också upp hos gumman Turid i en av de isländska kristninga-sagorna. Thangbrand, den onde tyske biskopen och mördaren, som sändes till Island och där mördade fler än två gånger, mötte en gång en gammal gumma, som ensam satt kvar på platsen för Alltinget, eftersom han kommit försent dit. Han frågade henne då om hon trodde på Tor eller Jesus, men hon svarade honom att ingen någonsin sett jesus, utom som en död bild på ett träkors, och sade sedan att ”den gud som gjort solen är min gud, för han skulle inte klaga på att jag sitter här och värmer mina gamla ben om våren, eller att solens strålar gör de unga männen en smula raskare och mer vapenföra, och de unga flickorna en smula kåtare…” Då tog sig Tangbrand till att slå och misshandla henne med ett krucifix, och kalla henne för den värsta hedning, som de kristna alltid gör; men folk från angränsande bodar, som också var kvar på Tingsplatsen, rusade fram och avstyrde det hela, och avhyste den kristne prelaten.

Så kan det gå, men att Dag är en dagens och Heimdalls runa, förblir säkert. Hell Dag och Dags söner !

Att skildra Skade

Vi lever nu i medio av Göje månad, som är det gamla namnet på Februari i den svenska kalendern. Det finns dem som påstår att månadsnamnet skall vara härlett ur latinska och grekiska termer för snö, men den etymologin verkar halta betydligt. Ordet är i alla fall belagt i svenskan sedan äldsta tid, och ända sedan 1700-talet har poeter skrivit om en ”Fru Göja” eller en gudinna, som personifikation av vintern, om man vill tro Svenska Akademins Ordbok. I sen Asatrogen tid ville de ännu hedna lärde på Island bortförklara månadsnamnet som en personifikation av vädret, och en fiktiv gestalt Goe eller Goa, dotter till en kung Thorre – vars namn ju överensstämmer med den föregående Torsmånaden, Thorre månad. Detta skedde på 1200-talet, när de sista hedna på Island som Snorre och många andra måste dölja sin hedendom under en täckmantel av lärda språkstudier, samtidigt som de gjorde sitt bästa för att rädda sin religion och sin kultur åt framtiden – något vi ännu har nytta av idag.

 

I Olaus Magnus och Jordanes skildringar av ”Skrithifennoi” eller Skridfinnarna hittar vi början till Skades ikonografi..

Men ”Goa” eller den Goda, var en gång Skade, eller vintern, Öndurdis eller Skiddisen, den skidåkande gudinnan från Nordanlanden, Tjatses dotter. Henne har jag skrivit om tidigare vintrar, och man behöver inte ta till noa-namnet eller den eufemism man satte in istället för Skades ursprungliga namn, det som fått ge namn åt hela Skandinavien. Såhär emot vinterns slut, då hela Mälardalen drabbats av tö och blidväder, och det på andra platser i vårt land råder svåra översvämningar, saknar nog många av oss den korta vinter som varit. Den ursprungliga Skade skildras ofta som skidåkande, och vid 1900-talets början hade konstnärerna följande bild av henne, som föga skiljer sig från Olaus Magnus, 400 år tidigare.

Skade sedd av en engelsk konstnär, 1901

 

Hennes äktenskap med Njord, havets gud, blev för många blott en parantes, och det är som jaktens och skidåkningens gudinna i Ydalarna, eller Idegransdalarna, de flesta skildrat henne. I mer lyckade framställningar gjorda av dagens asatrogna ser hon ut såhär, fortfarande på skdior och bastant påpälsad i vad som ska ge ekon av järnålderns kvinnliga vinterdräkt.

 

De flesta konstnärer tycks ha hållit fast vid denna bild, ibland med mer lyckat resultat, ibland mindre. Här nedan ser vi en av de mer lyckade. enligt min mening. Den bågskjutande Skade, ett slags Nordens Artemis, har med tiden också blivit mycket populär.

Från denna, mer ursprungliga bild har andra bilder grenat ut sig, den första kanske med en romantisk 1800-tals föreställning om Skade som Sköldmö som grund. Här en illustration ur Nils Fredrik Sanders Edda från 1893, vars illustrationsinnehåll var sämre än den ovanligt exakta översättningen. Vattenkrukan, som Skade stöder sig på, skall väl illustrera hennes giftemål med Njord, skeppsbyggnadskonstens gud, och hur Tjatse, av ett lapsk ”Thiazzi” skulle betyda fjällbäckar, och brusande vattenfall, som kommer ned från bergen och inlandet och rinner mot kusterna, i denna smältvattnets tid. Det är förresten konstigt, att få framställningar av gudinnan spunnit vidare på detta tema:

I amerikansk Asatro – som numera blivit en avart av den Nordiska – har Skade alltid skildrats som konventionellt blod, eller med isblått hår, ungefär som huvudpersonen ”Elsa” i Disneys barnfilm ”Frost”, eller omkringspringande i lätta, isblå klänningar. Det finns ingen grund för dessa påståenden alls i sagorna, och det sista man skall tänka sig utifrån Eddans beskrivning, är att göra om Skade till någotslags skir prinsessgestalt, vilket hon inte är och aldrig någonsin varit. Tvärtom har hon alltid stått som en symbol för den starka, frånskilda och självständiga kvinnan, och det är hon som plågar den våpiga och osjälvständiga Sigyn med att binda Loke med tarmarna från hans och Sigyns söner, och till sist hänger en giftorm över hans ansikte, vilket är föga ljuvt och inte precis prinsesslikt…

Den här moderna bilden på Skade, omgiven av Norrsken som en gloria, och även konventionellt blond, är den enda jag tar med ur den genren, eftersom jag som Nordbo är mer än hjärtligt trött på de amerikanska framställningarna, som även kan se ut som något i den här stilen:

Verklig Kitsch i sin prydno, eller hur ?

Här har vi en mer än ovanligt kitschig porslinspjäs, ett slags blandning mellan Marvel Comics fiktiva Valkyria Brynhilde och den riktiga, jagande Skade – och de flesta amerikaner har inte kommit längre än såhär, när det gäller att skildra hur den verkliga Skade faktiskt kan se ut. De Navkapsel-liknande sakerna hon har över brösten gör inte saken bättre, och inte heller Vargarna, som visst inte är Skades vänner i mytologin, utan snarare hennes fiender. Vargen var allmänt hatad – med rätta – i det gamla Norden och något man avskydde och jagade så fort man kom åt, inte något man omhuldade och gullade med. Gudinnans klädsel stämmer inte alls med verkliga vinterförhållanden, för man kan inte tänka sig henne först med pälsstövlar och sedan barbent, och helt utan köldskydd för hals, barm och överarmar, om hon nu ska röra sig i vinterklimat.. Visserligen kan gudar och gudinnor anta vilka former och utseenden de vill, och visserligen har de övermänsklig uthållighet emot exempelvis kyla eller hetta, men de är inte dumma, utan uppträder naturligt och praktiskt, det kan vi utgå ifrån om vi verkligen läst Eddans berättelser, och är dem trogna, vilket är den viktigaste utgångspunkten för all tro… Vad jag vill komma bort ifrån, är all Amerikansk ”cosplay” och andra bilder av Skade, som kan se ut på det här viset:

Schnyggt, ja -kanhända för vissa – men det är inte Skade, som hon verkligen ser ut…

Varken ”Elsa” ur barnfilmmen Frost, eller någon alvprinsessa eller något ditåt, överensstämmer med Asatrons bild av Skade, som är helt annorlunda. En vinterns gudinna, skall helt enkelt inte se ut på det viset, särskilt inte därför att hon skildras som allvarlig, frostig, och i vissa aspekter rå och grym. Dessutom är Skade av Jotnars släkt, och hon kan alltså inte vara blond, lika lite som en äkta lapska eller en kvinna av samisk börd kan vara det. De personer med blont hår som yrar runt i tillvaron och påstår att de är samer, har i själva verket inte alls något samiskt ursprung rent genetiskt, utan är faktiskt nordgermaner som oss andra, även om de kan ha uppfostrats inom en samisk kultur, eller bekänner sig till den. Sådant gäller inte Skade som gudinna och väsen däremot, eftersom hon helt och hållet tillhör Asatron, och inte har någon motsvarighet i samisk mytologi. Det närmaste man kommer är i så fall Loviatar i den finska mytologin, och Lönnrots Kalevala, alltså Pohjola-gummans eller Hels dotter, inte att förväxla med Louhi, som ju är ett annat namn för Hel, eller dödens gudinna.

Loviatar skildras som delvis förförisk, vacker och skön, men också grym och kallsinnig till sin natur, vilket också är en ganska bra beskrivning på den nordiska vintern, och kan därför gälla som ännu en värdefull insikt i Skades sanna väsen och natur. Hon fäste sig vid Njord, läser vi, men gick lika lätt ifrån honom när hon ångrade sig; och härdade ut i ensamheten och kylan sedan, vilket förmodligen gör henne till ett ganska sorgset väsen. Jag själv har gjort inte mindre än tre fotokalendrar över Asatrons gudinnor vid det här laget, men jag tycker mest om de första bilderna av Skade jag gjorde, från vintern 2012 och 2013 års kalenderutgåva.

Till min hjälp kom en ung skådespelerska, egentligen blond, men med håret färgat svart – för så är det i våra dagars Sverige. Är man kvinna och blond, och vill ha en karriär inom media, så placeras man genast i ett visst fack, och i teatersammanhang innebär det lättare roller, oftast i romantiska komedier och annat sånt, som egentligen är en nätt självmotsägelse, men vill man ha en allvarlig roll, eller framstå som seriös, ja då måste man vara brunett – annars blir man inte uttagen ensingång – och detta skall vi alltså behöva uppleva, i vårt eget land och vår egen kultur – allt enligt min dåvarande väninna skådespelerskan, men för all del – vi var båda ett stycke yngre då. Det finns mycket dold rasism, som riktar sig emot blonda kvinnor och etniska svenskar, särskilt i Stefan Löfvéns Sverige.

De här bilderna togs ute på Djurgården, som också innehåller lämningar efter ett gammalt gårdsgravfält, samt en järnåldersby – och därmed ett gudahov. Det var rejält kallt dagen de togs, och vi måste först av allt gå en omväg vidpass tre kilometer, eftersom den bro över Djurgårdskanalen jag rekat via kartrek, reparerades för tillfället och därför var ur funktion. Hon å sin sida insisterade på enbart järnåldersaktiga kläder, samt även medeltida skinnskor – så smala att det inte fanns plats för skohö, eller ens strumpor. Jag frågade henne om hon frös, för hon skakade hela tiden som en fågelunge, men fick svaret att om man vill göra bra konst, måste man lära sig att lida för den – och stå ut inte bara med den svåraste köld, utan även med smärta och den tyngsta sorg. Ett svar, värdigt verklighetens Skade. Och jag tänkte på den ryska sagan om styvdottern och Ded Moroz.

Det tog oss 40 minuters tagning och en timmes gångmarsch extra för att ta alla bilder vi ville ha, och hela denna tid var hon mycket tapper – i femton graders kyla, med snö upp över anklarna, och in på bara skinnet. Till sist fruktade jag faktiskt för hennes hälsa, eftersom hon också sjunger, och behövde sina stämband intakta för föreställningar nästa dag och en hel vecka framåt, och tänkte inom mig som så, att man inte kan plåga eller tortera en vacker kvinna på det här viset, även om hon själv skulle vara så stark, att hon förblir alldeles oberörd av det. Men så är väl också den riktiga Skade, kan jag tro.  Böner om att motta varm choklad på något utvärdshus avslogs stoiskt, liksom vädjan att i alla fall emotta kaffe ur medhavd termos, eller få extra sockor på de blåfrusna fötterna – och sällan har jag sett någon, som för konstens skull varit villig att utstå mer – även om det finns de individer, som kanske rentav njuter av fysisk smärta eller umbäranden i sig – men allt sådant gällde inte här – i det som är Skades land av idel vinter – där jag handgripligen och i verkligheten fått möta någon, som hade förmåga att bli Skade själv, och vara just en personifikation av själva Vintern, helt och fullt, inom sig och utom sig – en människa, som helt och fullt var äkta och sann – aldrig ”spelad” och vem kan då önska något mera ?

Konst är konst, och Hedendom är Hedendom, lika mycket som verklig Asatro. Och har man bara tron, kan man också åstadkomma mycket genom den.

 

Gripenbergiana….

”DEN TROGNE”

– En smula fritt efter Bertel Gripenberg, 1908

Hans väg är en sam, hård och tyst och kall
för han har aldrig svikit sina gudar.
Han går sin väg mot seger eller fall
trots alla åsnorna i lejonhudar.

Han ser de andra famna nya brudar
och få sin skörd, när sommaren är all
och bära lånta fjädrars ämbetsskrudar
och vila dästa, långt från livets svall.

Han fruktar ej, han trotsar ödets lag
och bidar löftets uppenbaringsdag
och ett framtidsland, som ökenfärdens judar.

Och hinner han ej fram i kortmätt tid,
så dör han, trosigt leende i strid
– för han har aldrig svikit sina gudar.