Ragvald Odenskarl – en folklig UPPRORSMAN vi ska minnas…

Igår var det dagen för vad som kallas Asgårdsnyen borta i Värmland och Norge. Asgårdsnyen skulle vara den sista nymånen innan Julmånaden, och inledde därmed Asgårdsreiens och Den Vilda Jaktens Årstid. Oden själv kunde ses som anföraren för de dödas skaror under vinternätterna, men den som stod i ett gott förhållande till alla sina förfäder, nära och kära, hade förstås ingenting att frukta.

Om detta och många andra saker kan man läsa i en akademisk uppsats från ingen mindre än en forskare som heter Stephen Mitchell, från Harvard University, USA. Han har hittat ovedersägliga bevis för kvarvarande Odenstro i Sverige ända in på 1400-talet, stick i stäv med vad svenska historiker alltid hävdat. Frågan är väl om Odenstron någonsin lämnat oss, för det finns etnologiska uppteckningar som handlar om Odens Jakt ända in emot 1800-talets slut och det begynnande 1900-talet, som Ebbe Schön och andra folklivsforskare klart visat. I början av 1900-talet undersökte andra forskare de bohuslänska häxprocesserna, och hittade uppteckningar som visar att man satte ut skålar med mjölk till Frej och annat i skogarna kring Bullarensjöarna, i den norra ändan av landskapet, och det hände alltså så sent som på 1660-talet.

Men vem var då Ragvald Odenskarl, som levde på 1480-talet och som blev dömd att brännas på bål, allt enligt bevarade urkunder i Stockholms ”Tänkeböcker”, alltså Rådhusets egna bevarade domstolsprotokoll ?

27 Oktober 1484 ställdes han inför rätta för upprepad kyrkstöld i Skepptuna kyrka (två gånger) och i Markims kyrka, Orkesta kyrka och Vallentuna kyrka. Detta skulle han utfört med sin kumpan Johan Land, som efter tidens sed lyckades bli benådad, och utsedd till Stockholms Stads Bödel, likt den långt senare Mästerman ”Mäster Mikael” som Mästermikaelsgatan på Södermalm är uppkallad efter.

Ingen vet heller hur de två kumpanerna lyckades stjäla ur inte mindre än fyra kyrkor i Attundaland, men troligtvis hade de väl folket på sin sida – för detta var tydligen män, som stal från de rika och gav till de fattiga. Hans protestaktion i Uppland var inte heller den första i sitt slag, eftersom redan Botulf Bonde vid 1300-talets början, mer än 180 år tidigare, hade protesterat emot samma kyrka, samma katolicism och samma andliga tyranni – med samma hedendom. Det står inte i Uppsatsen från Harvard, men i alla fall…

Den amerikanske forskaren vet att berätta, att Ragnvalds namn har med det engelska ordet för ”Rage” eller vrede att göra, liksom namnet Odin, Wothan, efter det tyska ”Wütend” och härleder Odenskarl eller Odinkar ur det, trots att detta namn är känt redan på 1000-talet. Till och med två danska biskopar skall ha burit det namnet – ifall vi kan tro vissa historiska källor som är långtifrån oproblematiska

Men Ragvald var alltså Asatroende, enligt vad han själv uppgav, och han föll som en martyr för Hedendomens sak. De kristna dödade honom, för att han hade en annan tro.Att stjäla ur kyrkor var ett fult drag, visserligen – och det kanske han inte bort göra, men han gav som sagt stöldgodset till de fattiga, efter vad man tror.

Men helt bortglömd är han inte. Hans Hug må irra i den mörka natten, men hans minne lever. Och så föll inte heller han förgäves.

Idag kämpar vi vidare, på annat sätt och med andra medel. Vi bryter inte lagen, men försvarar det som är vår arvedel i skrift, i tankar och i handling. Människorna dömer ofta snett, och de fäller vrångvisa och orätta domar. De går på hörsägen och rykten, vad andra uppgett och kontrollerar sällan eller aldrig rena sakförhållanden.

Men gudarna vet ändå bättre än oss, och de förstår att hellre fria än fälla. Och domen tillhör slutligen dem – inte människorna.

 

 

En Jämförelse mellan Odens självoffer och Yeshua ben Yussufs…

Jag har mött många arroganta och dåligt pålästa kristna på senaste tiden, som varit mer högröstade än vanligt. Bland annat har dessa obildade gaphalsar påstått, att ”Oden bara skulle vara en blek kopia av jesus kristus” när varje någotsånär bildad människa vet, att det förhåller sig precis tvärtom. Odenstron, eller Oden som guddom betraktat, är hundratals år äldre än kristendomen, och fanns långt långt innan någon kristendom ens var påtänkt.

Wodanaz bland goterna, eller Uodin, stormens rasande gud, fanns som stamgudomlighet redan bland de Indoeuropeiska folkslagen i Asien, innan de vandrade in till Europa under bronsåldern, och religionsforskare som Mircea Eliade och Georges Dumezil klarlade redan på 1950-talet, att Oden som Schaman redan var känd för många andra asiatiska folkslag redan under stenåldern, så Odin har alltid funnits – vilket Yeshua ben Yussuf eller den påstått historiske ”jesus” aldrig har.

De kristna har också ett slags svårartad fixering vid sin store führer och ledargestalt, som de hela tiden tror ska ”frälsa” dem, och frita dem från allt ansvar över sina egna liv. Bland annat försöker de jämföra Odens självoffer på Världsträdet Yggdrasil med jesu död på det kristna korset, vilket är helt ohistoriskt, obefogat och skjuter helt bredvid målet, eftersom det bara är en högst tillfällig likhet, och därför en helt tillfällig liknelse. Även om en del forskare anser, att Odenskulten skulle ha kommit till Norden först på 300-talet, var Odens självoffer eller ”Schamanens resa” genom världarna i trädet redan välkänd på bronsåldern, och syns också i myten om Ratatosk, den pilsnabbe lille ekorren, som rör sig mellan alla världarna i trädet.

Tron på en Irminsul, en Världs-pelare i form av ett stort träd är mycket gammal, och tusentals år äldre än de kristnas kors, detta vidriga, blodbestänkta tortyrinstrument.

På en hällristning från Lökeberg, Bohuslän – en aktuell ort på grund av ett jordskred, som hände där just idag – en Odens dag – finns Yggdrasils Världsträd avbildat i form av en idegran eller ett barrträd, även om man i den senare, Isländska traditionen sade att det var en ask – ordet ”askr” kan på norröna betyda vilket träd som helst, och på det trädfattiga Island rörde man senare till begreppen. Denna bild – med en människogestalt eller en fågel i toppen – ett slags vindväsen – är minst 3500 år gammal, och då fanns ingen kristendom alls, det måste vi ändå vara överens om.

Kristendomens hela natur och väsen går ut på att JHVH-1, den påstått allsmäktige guden, med vilja skapar människorna syndiga och dåliga, och sedan driver ut dem ur Paradiset bara för att straffa dem och göra dem illa. Sedan vill han döda sin ende son, för att människorna ska ”frälsas” och så förutsätts vi alla bli glada på något dunkelt sätt och känna oss ”saliga” bara för att jesus långsamt torterades ihjäl under hemska plågor – och samtidigt ska vi vara medvetna om att detta ”ställföreträdande lidande” alltså då skulle hindra JHVH-1 från att hoppa på oss istället, och tortera ihjäl oss också – den Allsmäktige och Allvetande guden njöt så mycket av tortyren av sin ende son, att han så att säga ”glömmer bort” att plåga mänskligheten, sådan är grundtanken i det kristna världsdramat.

Sjukare religion får man leta efter.

Är de ens sunt att ”dyrka” sånt här – eller ”bli frälst” av det ??

Odens Schamanska resa är av en helt annan natur, och sker för helt andra syften. Han säger själv i Hávamál, att han var själv offrad åt sig själv, helt frivilligt och utan tvång. Han försökte aldrig frälsa någon, utan genomförde sin schamanska initiationsrit (som kan verka lite skrämmande för den ovane, men som inte alls innebär något annat än en högst symbolisk ”död””) för att ernå kunskap, och för att han ”skulle växa och frodas, medan runor jag tog upp, ropade och tog” som det står i Eddan.

Oden ”frälser” ingen, men vägleder människan mot kunskapen. Han visar vägen, men kräver inte alls att vi skall vandra den, om vi inte vill eller kan. Han bara pekar på att kunskapen finns – i Hávamál eller överallt annars – men han kräver ingenting i gengäld, någon dyrkan eller slavisk tillbedjan allraminst.

 

På en bildsten från Stora Hammars på Gotland ser vi en Odenslegend. Ett krigarfölje nalkas från höger ett timrat likbål i mitten, där en Asatrogen präst eller Gode lägger en död mans kropp tillrätta på bålet, innan det skall tändas. Den främste krigaren bär en falk eller en rovfågel i handen som offergåva. Men den ståtliga fågeln behöver aldrig dö. Vi ser hur den svingar sig upp i luften över likbålet, samtidigt som solen med sina strålar eller kanske Tors blixtar likt ormar ringlar över himlen. På vänster sida om likbålet står den närmast sörjande, och offrar något – kanske en fin guldring – i lågorna. Längst ut till vänster förekommer en annan scen, som har med Odens självoffer att göra.

Oden är inte för inte Hangantyr, de hängdas gud och dödens herre – ja, han är herre över både liv och död. Genom sitt självoffer lärde han sig sejden, en sorts kvinnlig magi, som räknades som omanlig enligt somliga, och även om Tors kämpar tyckte att sejdkonsten eller förmågan att i trance se in i framtiden var något djupt suspekt, ja sexuellt perverst rent av, var Oden inte rädd för något. I sitt sökande efter den sanna kunskapen sprängde han alla gränser, och gick över och bortom vad vanligt folk kunde acceptera, ty han var i sanning en gud, och icke mer en människa.

Sägnen berättar om Starkad, eller Starkodder, en av Odens bärsärkar och krigare. Han blev av Oden given den gåvan vid födseln, att han skulle få leva i tre mansåldrar och ha nio mäns styrka, men Tor ställde sig avvog och tillfogade, att Starkad för var mansålder skulle bli tvungen att begå ett hemskt nidingsdåd. Ett av dessa dåd var hur Starkads vänskap med kung Vikar slutade illa. Vikars skepp drabbades av stiljte, och Oden rådde Starkad att förrätta ett högst symboliskt offer, som på lek. Vikar skulle bindas mellan två smala vidjor, och stickas med ett vass-strå, samtidigt som han hade ett tunnt litet snöre bundet runt halsen. Men när Starkad förberett allt detta, förvandlades de två vidjorna till två starka träd, vass-stråt blev till ett spjut, som gick rakt igenom kungens kropp, och snöret till ett kraftigt rep, i vars rännsnara Vikar fann sin död. Så kallades Starkad niding, och blev anklagad för dråpet på sin vän kungen, men det skedde bara för att Oden tyckt att Vikar levt länge nog, och ville kalla hem honom till Valhalls härlighet. Det är denna scen, vi ser på stenen från Stora Hammar, och mannen i mitten, kan vara Starkad själv.

Sägnen om Vikars död varnar oss för att vi kanske inte ska försöka imitera Oden, eller späka oss så till de grader, att vi svävar mellan himmel och jord eller mellan liv och död i nio dagar och nio nätter – tre gånger den tid jesus var död – ty Oden är honom trefalt överlägsen – eller svälter oss själva i jakten på den stora kunskapen. Men Oden gav runorna till människosläktet, och det var hans största gåva till oss. Med dem kan vi uttrycka våra tankar och känslor, så att de består för evigt, och övervinner själva tiden, ja också själva dödens makt.

Allt detta kunde Oden, och detta lär han ut till dem, som vill följa honom. Men – det säger jag er, ni mina telningar och små hedningar – att ni skulle darra inför en sådan väg, om ni rätt den förstod – ty den vägen är svår och hård att vandra.

”Veten I än, eller vad ?”

”Den vise vandrar alltid ensam. Den svage finns alltid i folkhopen och massan…”

”Margr eru ilz öki – ok wardir Hani – Mans Bani !”

”Nej nu är Världen galen försann
– aldrig såg du väl Tuppen dräpa en man…

Jag drömde jag låg, jag drömde i natt
– Jag drömde den visan var bakvänd satt…”

(Ur en version av ”Den Bakvända Visan” – gammal svensk folkvisa)

TROR journalistkåren på sånt här – Och varför sysselsätter den sig med det ?? (nåväl, jag ska väl inte vara sämre)

Vad allt för skräp får man inte läsa hos etablerade svenska journalister och i svenska media ! En av deras huvudnyheter igår var att en kärring i Australien blivit dräpt av en tupp, då fjädrfäet hackade i hennes åderbrocksben, så att hon förblödde därav !

Hur är det med nyhetsvärderingen i svenska media, när detta får vara en av huvudnyheterna i kvällstidningarna ?

Både Aftonbladet, NSD, Corren i östergötland och till och med Hufvudstadsbladet i Finland har tagit upp denna – för alla svenskar och Nordbor – helt ointressanta nyhet, som möjligen kan vara intressant just i Australien, men knappast utanför det landet. Vår landsbygd vimlar knappast av mordlystna tuppar, som flyger runt och attackerar folk…

Patologer och läkare har uttalat sig, såväl inom som utom Sverige och konstaterat att åderbrock lätt leder till att man förblöder – men se det visste den medicinska sakkunskapen nog långt innan detta hände. Och inte bara det. Redan våra förfäder mindes liknande händelser. För en hedning är detta en icke-nyhet, nämligen…

 

LE PALAIS DE LA JUSTICE, S’IL VOUS PLAIT !!

Two roosters stand outside the high court (Tribunal de Grande Instance) in Rochefort, western France, on Thursday. (AFP)

För den som har reda på sin Corpus Juris Sueo-Gothicum, och är juridiskt allmänbildad vet redan, att det i Dalalagens Byggningabalk (som liksom de andra Byggningabalkarna går tillbaka på Hedniska Förlagor och byggd miljö redan i Birka, den sk Bjärkörätten ) som ej är att förväxla med den senare Westmannalagen, finns ett typiskt fall av vad man kallar Vådaverk, eller olyckshändelser. Också rena poeter, som Alf Henriksson i ”Verskonstens ABC” (ISBN 91-786-937-x) kände redan 1982 till detta kända lagställe, som väl också skulle kunna inrymmas under ”Såramål med Våda” i våra senare lagsamlingar.

”Margz ero illz öki, ok wardhir Hani – Mans Bani !” står det, på fullt begriplig medeltidssvenska. Margz betyder mycket, eller ”övermaga”, över marginalen skulle vi säga idag, men resten av meningen, torde inte vålla några som helst svårigheter för en allmänbildad person – och ni är väl allmänbildade, kära läsare eller läsarinnor ?

Lagstället förklaras såhär, och det sker genom ett riktigt rättsfall som inträffade någon gång i den grå forntiden, ja Asatrons tid:

En gång bjöd en svensk bonde hem en granne till sitt. Men ovanför dörren hade bonden oförsiktigt nog hängt upp en plogbill, men nu hände det att en tupp flög upp och satte sig på plogbillen; som då föll ned rätt i skallen på grannen, när han skulle gå in genom husets dörr… Och det kunde man kalla illa…

Förr fick envar fri man svara för sig. Och de som inte kunde hantera en yxa eller andra ”folkvapen” hade ingenting ute i samhället att göra.. (foto från Birka denna sommar)

Den stackars grannen fick sitt banesår, och låg där död på backen. Nu kom hans släkt och fränder dit, och började klaga på bonden, samt ville ha full mansbot för det skedda. Men se – det tyckte inte de kloka och förståndiga Lagmän, som i Dalom hade säte och bo. Det hela hade hänt av en olyckshändelse, och var inte gjort med mening eller flit.

Därför behövde den gode bonden bara betala en halv mansbot till den drabbades släkt, fastän de förlorat en fullgod karl. Och han blev rådd till att ej hänga skarpa liar, plogbillar eller annat eggjärn ovanför sin dörr i fortsättningen. Men – tingsmenigheten och Kungen sköt till en fjärdedels mansbot, och det var en mark i lödigt silver. Bonden lade själv dit en mark, och så vart saken rättvist gäldad, på laga ting.

För all framtid var det nu bestämt, att okynnes fä, det må vara gris, svin, tupp, fågel, löpande hund, bock, get eller allt annat fyrfota – samt självrådiga trälar, brottslingar och förståndshandikappade var friade från den fulla mansboten, för sådana varelser kunde knappast kallas tillräkneliga, och de borde hållas inom lås och bom.

Detta skrev de goda Dalkarlarna in i sin lag, och så var det med den saken.

Men mycket ökar det som är ont och illa här i Världen, och mycket går sämre än väntat, som det står i Hávamál.

I dagens samhälle låter vi även svårt handikappade personer springa omkring med vapenattraper, leksaksvapen och ibland riktiga vapen. Det leder som alla förstår till verkligt svåra, tragiska olyckor och till och med dödsfall. Visst är det sorgligt, ja övermåttan fatalt – men så kan det gå om man inte fattar rätt beslut i rätt tid, vid rätt tillfälle.

Det visste redan Dalalagens hedniska författare.

Får inte svårt kriminella eller andra förståndshandikappade den vård de ska ha i tid, kan utgången bli dödlig. De vet lika lite som en hönshjärna vad som kan hända, och, så länge de får springa omkring i samhället vind för våg, på gator och torg och i stadsmiljön – ja då kan utgången av det hela bli som det tyvärr ofta blir.

Det gäller, lika väl förr som nu.

”Margr eru ilz öki – ok wardir Hani – Mans Bani !”

Excessen påstår att Greta Thunberg ska ”välkomnas” till New York

Tidningen Excessen förnekar sig aldrig. Den påstod för två dagar sedan att det autistiska barnet Greta Thunberg skulle ”välkomnas” i New York, sedan hon seglat över Atlanten på storfinansens bekostnad i ännu ett falskt marknadsföringsjippo, sponsrat av bland annat BMW och diverse storbanker.  Ingen får dock vidröra den heliga profetissan, som säger att alla ska känna ”skam” och skuld över miljön, i någotslags förvriden Monoteistisk helvetes-lära. Alla måste ”hålla ett respektfullt avstånd” säger den svenska kvällstidningen, eftersom lilla Greta är extremt känslig för taktil beröring, och helt enkelt inte kan tåla att ha vanliga, hederliga människor omkring sig.

Själv tycker jag att hon borde få ett äkta gammaldags amerikanskt välkomnande med Tjära och Fjäder samt bäras tillbaka ned i båten på ett stycke järnvägsräls istället.

Amerikanskt så det förslår, eller hur ?

Att uppmana barn att skolka, och svika sin enligt lag bestämda skolplikt är brottsligt. Det bör man också dömas och bestraffas för. Ingen vinner något på detta. I Frankrike – som är ett civiliserat och laglydigt land – hindrades den sjuka Thunbergskan nyligen närapå från att tala i nationalförsamlingen, för där tolererar man inte snorungar som går runt och uppmanar till lagbrott.

Framtiden tillhör de som är villiga att plugga hårt, och lära sig. Inte svikare, skolkare och de som tar ”sabbatsår” likt Greta Thunberg !

Över hela vår jord, särskilt i U-länderna, är barn glada för att alls få ett tillfälle till skolgång och utbildning. De kan få gå flera mil varje dag för att hinna fram till sin skola, och får lära sig läsa och skriva under ytterst enkla förhållanden, men ändå är de glada, eftersom de vet att skolan är enda chansen från dem att komma ifrån fattigdom, kristendom, islam och annat elände. Och de behöver faktiskt varje tillfälle till undervisning de alls kan få. Bland annat kan de lära sig elementär kemi, och att man inte alls kan ”se” koldioxidutsläpp i luften, som denna vanställda Greta tycks tro. Utan grundläggande skolgång, finns heller ingen chans till högre utbildning, eller nya miljötekniker som hur man kan binda koldioxid i berggrunden, vilket redan lärs ut på Island.

De länder och kulturer som säger nej till utbildning eller nytänkande, kan aldrig utveckla ny teknik. Strejker löser ingenting !!

Thunbergskan och hennes stormrika föräldrar lär också ha uppmuntrat den vuxna befolkningen i vårt land att strejka – men vad händer i så fall ? Vårt land behöver just nu alla poliser, brandmän, läkare och ingenjörer vi alls kan få. Att inte arbeta för det gemensamma bästa är att svika hela vårt samhälle. Hur skulle det gå, ifall exempelvis Tullverkets personal eller landets alla skjutsköterskor skulle resonera så ? Människor i vårt land skulle fara illa, i den mån de inte redan gör det…

Människor som Greta Thunberg, som föraktar kunskap och lärande och istället åberopar sig på vidskepelse och lögner kan inte och skall inte tolereras. Varken i New York, eller någon annanstans. De ska bara bekämpas, tystas och överröstas.

Midsommar väntar och ”Bröllopsbesvärs Ihugkommelse”

Vi har passerat Pingst, som är en kristen helg. Pingsten är numera ingenting folk minns, och den har helt försvunnit ur det svenska folkmedvetandet, vilket jag tycker är en stor fördel. Detta år har jag faktiskt inte hört en enda människa ens nämna den vid namn, eller använda slitna gamla klyschor som ”hänryckningens tid”. Alla vet istället att Maj är Frejas månad, likaväl som att Juni är Friggs och Solkvinnan Sivs. Men alla sanna svenskar, och de som är Nordbor ser förstås fram emot Midsommaren, som infaller om nu mindre än en vecka, för Hedning och Asatroende som jag är, så utgår jag förstås ifrån när Sommarsolståndet verkligen infaller, och firar inte min Midsommar på den ”borgerliga” helgdagen. Och jag talar ännu om Maj som Blomstermånad och Juni som Sommarmånad, om vi skall följa traditionen med de gamla svenska månadsnamnen.

Visste ni att lupiner är ett amerikanskt ogräs, som inte har något med den svenska Midsommaren att göra, lika lite som andra taffliga amerikanska angrepp på vår kultur och nation ?

Midsommar är förstås också ett fenomen som jag skrivit om tidigare år, och vill ni veta mera om Hedniska traditioner, hänvisar jag er till rätt kapitelrubrik ovan. Men, oaktat det, så är denna tid på året en tid för skolavslutningar, bröllop och summeringar av det senaste halvåret, som det är och bör vara. Bröllopen kring Pingst, Midsommar och den tid när Frejas månad övergår emot Friggs, och den späda ljusa grönskan inte längre är lika ungflicksgrön utan mera mogen, och bidar den skörd och det inhöstande som skall komma till hösten, är den riktiga tiden att gifta sig på. Det känner de flesta sanna svenskar in i ryggmärgen.

Dags för ”bröllopsbesvärs ihugkommelse” ? Känner han sig jagad ?? Tala med den svenska skaldekonstens fader…

Även när det gäller bröllopen har jag skrivit mycket, och jag har även varit Gode eller Asatrogen präst, även om jag inte har något aktivt Godord (observera att det stavas så – för efterapningar och ordblinda varnas !) för tillfället, var det blott för ett år sedan jag genomförde min senaste vigsel av ett par, där kvinnan var åtskilligt hetare på gröten än mannen, och inte ens väntade tills jag hann säga ”Tager du denne…” innan hon ville ropa ”Ja” och trä ringen över hans finger. Numera – ett år senare – är detta äktenskap och samboförhållande upplöst, och jag konstaterar att mitt ”track record” försämrats, precis som ”Svenska” Kyrkans – detta samfund som inte har ett enda dugg med vårt Sverige att göra, frånsett att det också utövar sin Mellanösterntro här… Antalet skilsmässor i Sverige, rapporteras det från SCB, är dock inte lika stort som under toppåret 2013, och vad själva den vigsel jag nu talar om angår, skedde den efter Odinistisk sed – brudgummen var och är en vilsen själ, som egentligen inte hör hemma här i vårt land, och kanhända lämnar han det snart, för Argentina eller någon annan varmare plats, där Piper Nigrum eller Pepparn brukar växa. Dit önskar också jag honom, liksom den svenska kvinna han i mindre än ett år hann vara gift med – just han förtjänar egentligen inga svenskor – men Odinism är inte detsamma som rasism, vilket jag själv alltid varit noga med att betona. Även om några kvarvarande Odinister i England – där denna rörelse grundades – ännu är just det, behöver inte alla vara det.

Jag utlyste också en belöning på den svindlande summan av 50 kronor, till dem eller den person som eventuellt kunde finna minsta fel med min bröllopsritual, som jag egenhändigt skrev just för det tillfället, men lustigt nog har inte en enda läsare hört av sig med en enda kritisk, nedsablande eller negativ kommentar, ja inte ens några skällsord, grova lögner eller osakliga tillmälen…

Legio är också det antal blot, som utlyses såhär års. Efter senaste årets Midsommarblot med NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som skedde vid Ales Stenar, har man återgått till Rökstenen, där man firat sitt Midsommarblot även under tidigare år. Vi vet alla vad som senare tragiskt nog hänt – hur Ales Stenar utsattes för attentat – något som blir allt vanligare och vanligare vid våra stora svenska fornminnen, utan att staten och Polisen kan sätta stopp för det – och hur en viss, nu avsatt och utröstad ”Rådsgydja” ur ett annat, konkurrerande och definitivt mindre seriöst samfund plötsligt dök upp i Skåneområdet, samtidigt som förstörelsen vid Ales Stenar inleddes.

Stenar Sonnevang, officiell talesperson för Nordiska Asa Samfundet – som liksom jag i många år dragit ett tungt lass, inte minst privat, och försökt hålla alla dessa sk ”fornsedare” stången, har sagt att han personligen föredrar att lägga det gemensamma, riksomfattande blotet senare på sommaren och under industrisemestern, när folk är lediga, och deltagarantalet av naturliga skäl kan vara högre. Det ligger en del i det betraktelsesättet. Samtidigt vill jag också utfärda förnyade varningar för ”Fornseden” och vad dessa grupper håller på med – eller för att citera en kollega: ”Jag skulle hellre dricka min egen urin, än åka på Midsommarblot med samfundet forn sed

Lerkärl formade som könsorgan, något som påminner om en DDR-fana, linfrön, skäp och ”white trash” – så går det till, när samfundet ”Forn Sed” håller blot… Inget man vill uppleva…eller uppdaga…

Det är just det, ser ni. Efter ett otal ”fänriksövningar” i början av min långa tid som Asatroende Hedning, och utflykter i det som vi kan kalla Andy Mac Nabs och Söndags-Schamanernas sunkiga Universum är jag trött på dessa ständiga griller, Bear Grylls och allt vad det heter. Jag är trött på schaskiga små improvisationer, tomflaskor lämnade emot ett stenblock i skogen, nedskräpning – reellt eller mentalt, galna gydjor som skickar dick picks, kriminella personer i Asatrons absoluta utkant, och andra randfenomen. Jag är trött på att tvingas umgås med förståndshandikappade, djupt sjuka, frånstötande och äckliga människor. Allt detta är saker som man jämnt och ständigt konfronteras med om man har eller får med den sk ”fornseden” att göra, och det gäller i viss mån NAS också, eftersom de här två miljöerna till viss grad överlappar varandra

DN har idag ett långt reportage om Industridykaren Pelle Helgesson, som hamnade i ett Tunisiskt fängelse under ett av sina utlandsuppdrag, och som tillbringade sex långa och hårda år där. Han kom tillbaka till ett land – Landet Löfvén – där allt var förändrat, och där gamla mor blivit dement, och hans egen dotter inte kände igen honom längre. Nu har jag inte suttit i just några Tunisiska fängelser, vill jag mena, men jag känner en kollega som jag under sju år varit en nära vän till, och som – medan det pågick – utsattes för skenavrättningar hos Ryskstödda sk ”rebeller” (eller snarare debiler) i Donbass, Ukraina, och vars öde där också beskrivits i tidningsbladen. Med all respekt för Herr Helgessons upplevelser, och vad han genomlevt och överlevt, vill jag inte jämföra mig med honom, just – men också jag har numera så att säga min sjuka och åldriga mor att ta hand om.

Och jag har berättat för er om Livets Ord, diverse små seminarier på ett sk ”naturbruksgymnasium” i Hylte och en massa annat – sektliknande eller ej, fängelserna här i världen är många till antalet, och värst står det till med de mentala dito.

Personer och rörelser som de här skall man undvika…

För att summera, är det väl så att äckel och leda alltid är äckel och leda, och livets avigsidor eller de värsta avarterna av slödder kan man undvika. Bara för att jag givit mig till Gode, behöver jag inte vara Fängelseprät eller Sjukhuspräst, och ha med de värsta mänskliga tillstånd som finns, eller allmänt avskum att göra. Det finns en tredje väg, och det är att blota enskilt, eller att fortfarande välja den andra vägen, dvs att delta i NAS blot. Andelen av ”solitära hedningar” är fortfarande stor på nätet, inte minst västerut, och Midsommarblot kan göras smakfulla – till skillnad från vad en del ytterlighets-samfund och politiska ytterlighetspersoner håller på med…

Min Midsommarstång är UTAN kristna kors – som sig bör…

Midsommaren i år – 2019 – blir för min del enkel och traditionell. Den firas med mina nära och kära, våra gudamakter och de som betyder något för mig…. Det är inte så att ”alla” är välkomna, som man ännu envisas med att säga inom NAS, för det är ”alla” visst inte. Tvärtom är det så som det står i de kristnes bibel, att ”många äro komna, men få äro verkligen kallade ”