Och dagens namn var Blenda…

Det är lätt att bli ”Bländad” här i tillvaron, särskilt av fake news, tillrättalagda poliskampanjer eller rena ”mediadrev”. Gårdagens namn var Blenda, enligt den gamla svenska almanackan, och Blenda är något såpass sällsynt som en genom minst fyra århundraden ständigt återkommande svensk historisk gestalt, fast hon sannolikt aldrig någonsin existerat. Men blotta tron på hennes faktiska existens, eller den felaktiga föreställningen om att hon på något sätt ändå måste ha existerat blev nära nog en religiös myt – som gjort nytta genom seklen. Som alla religiösa myter har den faktiskt också sin politiska betydelse, inte minst som feministisk legend – för Blendasägnen har – som andra författare före mig har visat – (Se till exempel Olle Ekstedts utläggning i ”Sällsamheter i Småland”, band 1) faktiskt medverkat till införandet av kvinnlig rösträtt, bibehållen lika arvsrätt för kvinnor såväl som för män, och mycket annat också – och Blenda slutade som en nu sorgligt bortglömd och begravd figur i en ”nationell opera” precis som ”Arnjot” (se gårdagens inlägg)

”Flickorna i Småland” och Blendas bortglömda här av påstådda kvinnliga Vikingakrigare…Som aldrig existerade i verkligheten, men var ”historisk sanning” när Hugo Hamilton skapade det här konstverket på 1830-talet

Krasst uttryckt är Blendasägnen en lokal, Småländsk folksaga om kvinnliga krigare på Vikingatiden, en myt som odlats också av Saxo Grammaticus på 1200-talet och av den landsflyktige biskop Olaus Magnus i sitt 1500-tal. Nuförtiden omhuldas myten om Vikinga-amazoner mest i dåliga amerikanska tv-serier, som skapat ett falskt ”Lagherta”-ideal, byggt på åtskilligt flummiga fantasier om dels Sköldmör (högst mänskliga) och dels Valkyrior (översinnliga och okulta varelser, vilket är något helt annat) trots att Hollywoods manusförfattare inte har kunnat hålla isär dessa två helt skilda grundbegrepp. Där finns det centrala i hela mytkomplexet.

Hollywood-versionen behöver man heller inte tro på…

Närmast krampaktigt, ja till hälften desperat har moderna arkeologer rådbråkat sitt fyndmaterial, och till varje pris försökt leda i bevis, att kvinnliga krigare från Vikingatiden ”bara måste” ha existerat. SVT.s produktion om ”Birkakvinnan” från förra sommaren bär fortfarande syn för sägen.  Men hur de än försökt – sista spiken i kistan – nästan bokstavligen – har varit påståendet om att kvinnan från en av Hjalmar Stolpes gamla kammargravar skulle ha varit bågskytt, trots hennes underdimensionerade överarmsben (det krävs stor styrka för att hantera en vikingatida långbåge eller ens en mindre båge med någon grad av effektivitet – den sammansatta arabiska bågen var inte känd här i Norden, men långbågar fanns här redan under jägarstenåldern) – i alla händelser har man på grund av hennes skelett helt fått överge alla tolkningar om att hon skulle kunna ha varit infanterist, eller hanterat yxa, sköld, svärd eller spjut – hennes kropp skulle aldrig någonsin ha orkat med det.

En annan kvinnograv från Norge, som man också i tilltagande desperation försökt göra om till bevis, innehåller en anorektiskt mager, knappa 1,60 lång individ, som var nära nog utmärglad av svält när hon dog. Hennes kranium är mycket välformat, och hon måste ha varit vacker under livstiden – en gracil, späd kvinnogestalt som hade passat bättre som balettdansös eller på en operascen – men nej – ack nej ! -någon ”krigarprinsessa” är hon inte heller. Vapenfynden i enstaka kvinnliga vikingagravar har fortfarande en mycket enkel och naturlig förklaring, om vi ska använda ”Occams rakkniv” eller vanligt sunt förnuft – och den ”tråkiga” sanningen är tyvärr den att ”krigsmans änka” under Vikingatiden fick med sig makens eller närmaste manliga anförvants vapenutrustning i graven, ifall han var död – kanske i främmande land – och det inte fanns några manliga arvingar att ge ättens vapen och familjens allra mest dyrbara ägodelar i arv till. Kvinnan kanske dog ogift, eller aldrig hann få några söner av annan orsak; och då kunde ingen ärva vapnen, och själva ätten dog ut – Hervorsagan, och Hervors besvär med att återerövra det fäderneärvda svärdet Tirfing, är en annan variant på det.

Skrönorna om Blenda tog ordentlig fart på 1600-talet, då en företagsam smålänning vid namn Petter Rudbäck (inte att förväxla med den senare Rudbeckius) fick tag i dem. Han byggde på vad som var levande folktradition, och tänkte sig att den berömda Bråvalla hed, inte alls skulle ligga i Östergötland där det nutida Bråvalla fortfarande finns kvar i form av en nu nedlagd flygflottilj, utan att platsen för Bråvallaslaget skulle vara det Småländska Värend. Under trehundra år eller mer har historikerna sedan grälat om när den fiktiva Blenda egentligen skulle ha levat – man har gissat på bronsåldern och 1467 före alla bleka kristusar, som man vid pingst vill lura på oss, 500-talet, ja så sena datum som diverse danska kungars 1200-tal har nämnts.

Danskarna skulle nämligen med en stor här ha fallit in i landet, när Alle, Värendsbornas och Reidgoternas kung, var ute i härnad med alla sina män, och det bara var kvinnor och barn kvar i landet. Fienden skövlade, brände och härjade – men Blenda lät budkavlen gå och bådade upp alla kvinnor hon kunde få tag i, och uppmanade dem att ta med sig alla brukbara vapen och dessutom gott om mat och öl… Med hjälp av tidig ortnamnsforskning och Erik Dahlbergs förr sin tid banbrytande kartverk ”Svecia Antiqua et Hodierna” skapade man ett helt ideologiskt landskap av Värendsskogarna, där det med kartans hjälp fortfarande går att mycket exakt följa hur striderna antogs ha gått till..

Blenda uppmanar Värends kvinnor till kamp för sitt land, denna gång av August Malmström på 1860-talet

Danskarnas första styrka fanns vid Möckeln. Deras anförare Taxe låg vid ett tillfälle drucken och sov nedanför Taxås klint, som förstås fått sitt namn efter honom, men då rullade kvinnorna ner ett stenblock, och dräpte honom. Men så kom Tumlinger, den danske kavallerichefen, och Danmarks kung med huvudstyrkan till Taxåsberget, och nu ökade plundringen och kriget i styrka. Enligt 1600-tals versionen var det först nu Blenda klev in i handlingen, och samlade kvinnohären vid Gemla. Här delgavs Blendas stora plan, och där hölls en formell och ordentlig ordergivning. Planen var – att på kvinnors vis – och inte alls i öppet krig, utan med bakslug lömskhet ställa till med gästabud, och så dräpa danskarna – och en plats, utbredd mellan Blädinge (som förstås ”bara måste” ha uppkallats efter Blenda) och Benestad ned till Dansjön, alltså Danernas sjö…

Danahären lurades alltså av kvinnor med fagra ord, och de lockades att bli kvinnornas män – samt gå på det stora gästabudet, där de söps berusade, så att Smålands glada jäntor – Sussilill och Sussiloo – kunde skära halsen av dem, allesammans. Så berättar sagan. En mer sannolik version säger att de lämnade mat och öl åt danskarna, för att sedan avvakta och vid rätt tillfälle storma ut med stänger och spjut ur skogarna – och så skulle den danska huvudstyrkan ha besegrats.

Men då hade man inte räknat med det tungt bepansrade kavalleriet, som ju fanns redan under den romerska järnåldern.

Om Blenda verkligen levat under romersk järnålder, skulle hon ha mött kavalleri liknande det sena romerska imperiets ”Comitatus” som var förebilden för Vendeltidens ryttare…

Minst 1000 ryttare – motsvarande en hel ”Ala Milliaria” alltså – sådana tunga ryttarenheter fanns verkligen, 1 för varje romersk legion – skulle ha bränt och härjat vid Ströby, söder om Salen – allt enligt ”Svecian” och 1600-talets väl förankrade lägesbild. Men Blendas kvinnohär skulle alltså ha överrumplat dem på bar gärning, plundrande inne i husen och med hästarna på bete. Så blev de alla liggande där obegravna, och av de utströdda liken, som lämnades åt hundar och korpar, fick ”Ströby” sitt namn. Man kan föreställa sig en scen, liknande den vid Stamford Bridgetungt kavalleri är alltid känsligt vid övergången av vattendrag – där kung Harald Hårdråde ju långt senare besegrades när kavalleriet väl var långt över bron och inne i byn Stamford, där den lätt kunde överrumplas av otränade civilister och massuppbåd. Sådant händer också i moderna krig. Tänk Ungernrevolten 1956, Prag 1968 eller ”Himmelska Fridens Torg” eller striderna runt TV-tornet i Vilnius, så sent som på 1990-talet. Pansar – av alla de slag – har oftast svårt med rörelsefriheten inne i en stadsmiljö, särskilt om de får begränsade eldlägen.

Några hundra meter norr om Blädinge Kyrka vid sjön Salens strand ligger än idag Blenda-stenen, omgiven av Domarringar från Järnåldern – och den folkliga traditionen har alltid och sen urminnes tider sagt, att det var här Blenda höll sitt tal till trupperna efter slutsegern – om man nu väljer att tro på sådana saker, eller försöker göra dem sannolika…

Omkring 1 km S Blädinge K:a ligger  gravhögen Tumlingerör – en helt annan plats med exakt samma namn finns också vid södra spetsen av Kronobergs Hed – och där skall förstås den danske Kavallerichefen Tumlinger vara begravd. Men en mil norrut, vid Dansjön; stod alltså huvuddrabbningen, där infanteriet skulle ha besegrats. Vid Dansjön finns ännu Kungshögarna där småländskorna skulle ha begravt den danske Kungen, samt en Olofshög, efter en okänd men framträdande Olof på den danska sidan, som för övrigt skulle ha slagits ihjäl vid Gräbbebacken och Kråkelidsbackarna,där kråkorna åt sig mätta på de stupades lik.

Söder om Åsnen ligger Odensjö och Skäggalösa, dit Blendas amazoner skall ha dragit sig tillbaka. Själv ska hon ha bott på en kulle nära byn, säger den Småländske geografen och journalisten Olle Ekstedt, som i detalj studerat allt detta. Att Åsnen har med Asarna att göra är faktiskt tänkbart, och att Odensjön faktiskt är ett äkta ”teoforiskt ortsnamn” trots alla kristna bortförklaringar, är ett faktum. Folktraditionen utpekar ”Moderhögen” några kilometer syd Odensjön som en hög till ära för Frigg, Odens maka – och runt denna hög sprang Blenda och hennes kvinnor nakna, alldeles som i Frans G Bengtssons litterära skildring av Wirdarnas kvinnor vid Kraka Sten i Röde Orm..

Lustigt nog har ingen konstnär vågat avbilda den scenen, som Zorn eller andra stora målare väl b-o-r-d-e ha målat…

Sant är emellertid, att det närmare Åsnen finns en gravhög vid namn Gudahögen, tillägnad alla gudar som ett Allgudavi. Där skall traktens folk faktiskt ha firat Pingst och Midsommar med offer av mat och dryck – precis som Blenda och ha hällt ned blotet i ett stenhål, allt enligt Hyltén-Cavallius under det sena 1800-talet.

Så finns det mystiska Blodberget, som också är en del av Värends högst verkliga geografi. Blotberget, som det är fråga om har på högst svaga grunder av folkfantasin knutits till Blenda-legenden, men inne i berget ska det ha funnits en grotta, benämnd ”Puka Kyrka” efter det småländska namnet på den kristne djävulen, men där helgade kvinnorna Oden och satte fram en blotskål fylld med det härligaste och rödaste blod till hans ära, och kanske står den kvar därinne än – grottans ingång skall ha rasat igen på 1600-talet, sägs det.

Här kunde nu Blendasägnen ha slutat – men se – det gjorde den inte alls…

Det är nu som Feminismen och Blendas senare historiska betydelse kommer in i bilden, smygande och krypande till en början, men sedan ökande till ett rent crescendo !

Kung Alle och Reidgoterna kom naturligtvis hem så småningom, säger folktraditionen, och fick veta vad Blenda och kvinnohären hade gjort. Så belönades anförerskan med den kostbaraste egendom, och alla kvinnor i Värend fick till evig åminnelse av sin tapperhet i fält de privillegier och friheter som kallats Värends rätt – och som faktiskt i flera hundra år varit verkliga rättsregler och gällande lag, som man åberopat sig på – på riktigt !

Värends rätt hade många regler och paragrafer, men i verkligheten handlade ytterst få av dem alls om kvinnor, men det lyckades man under seklernas gång glömma bort, liksom det faktum att i stort sett ALLA hedniska lagar innehöll lika arvsrätt och del i arv, för kvinnor som för män. Det var bara med kristendomens införande och den mörka medeltiden, som kvinnornas ställning i samhället försämrades, och så är det ännu under alla Monoteistiska religioner – tänk bara på islam, till exempel – ifall ni glömt bort vad Monoteismen automatiskt för med sig, för alla kvinnors del.

Värendsrättens väsentligaste punkter, skulle ha varit:

  • Man och kvinna har rätt till halvpart var i boet, och gemensam egendom. Vid skilsmässa, tar de ut hälften var.
  • Syster och bror har lika arvsrätt
  • Värends kvinnor skall ha rätt att ha trummor och pipor före sig i bröllopståget, som vid krigsparad, och bära ett rött bälte om livet, som krigsmän och soldater.

Precis som den Hedniska Lucian bär Värends kvinnor än idag just ett rött band om livet, efter det att de blivit vuxna och alltså menstruerar, eller är fruktsamma. Enkel hednisk symbolik, som inte är svår att förstå – även om vissa skulle kalla den för ”kuriosa”. Viktigare är att flera Svenska Kungar på fullt allvar trott på Blenda-Sägnen, och att Blenda helt utan minsta skämt och ironi använts som argument för kvinnlig rösträtt i den svenska Riksdagen – så sent som på 1920-talet

Om hon inte fanns” kantänka, skulle det alltså ”varit nödvändigt att uppfinna henne” – och därmed punkt slut…

Här en liten kronologi till sist, ur ”Smålands Sällsamheter”

  • 1691 – Sveciaverkets karta över ”Bråvalla Hed” ritas – ett tänkt stridsförlopp utarbetas, enbart med ortnamn, geografi och existerande folktradition som bas..
  • 1693 – Karl XI tillförsäkrar Värends kvinnor deras gamla rättigheter – Blenda är accepterad som historisk sanning, helig och okränkbar
  • 1734 – I 1734 års lag bekräftar den Svenska Riksdagen Värendskvinnornas rättigheter, för andra gången
  • 1743 – En viss prästättling vid namn Colliander disputerar med en avhandling vid Uppsala Universitet. Blenda är historisk sanning.
  • 1772 – Teaterkungen Gustav III stadfäster i namn av Blenda alla Värendskvinnors rättigheter, giltiga för ”evig tid”
  • 1822 – Stagnelius utger dikten ”Blenda” på 246 strofer med blod, romantik, kärlek och död
  • 1841 – Biskopen Esaias Tégner – som har tydlig smak för hedendom – skriver ”Kronbruden” med en Värendsbrud i Blendas tradition
  • 1843 – Karl XIV Johans kröning och den förste Bernadotten firas på Kungliga Teatern i Stockholm med pjäsen ”En Majdag i Värend” med Blenda och kvinnliga soldater. Handlingen kretsar kring arvsrätten, en historisk sanning, giltig för evig tid
  • 1845 Alla svenska kvinnor får i svensk lag automatiskt Blendas och Värendskvinornas giftorätt och arvsrätt, just för att de är svenska kvinnor.
  • 1860 – August Malmström målar sin Blenda-tavla. Ett första tvivel på historiens ”äkthet” börjar födas bland konstkritikerna
  • 1863 – Folkskolans Läsebok utkommer. Blenda-legenden presenteras för generation efter generation av svenska skolbarn
  • 1874 – Dansjö Bränneri på Blendas gamla krigsskådeplats börjar tillverka ”Dansjö Blenda Pounch”. Hon kommersialiseras i Punsch-patriotismens namn…
  • 1876 – Kungliga Svenska Operan har premiär på Operan ”Blenda” av PA Ölander. Hon är nu omtolkad till legend, inte faktisk historia
  • 1882 – Samma Opera spelas i Paris – en enorm succé enligt svenska journalister, men den spelas aldrig mera där…. av någon anledning

Nu har vi ”Lagertha” och Hollywood… Historien upprepar sig – men källkritik och kritiskt tänkande, är fortfarande lika viktigt i dagens mediabrus…

”Bledsod be !” om RIKTIG Hedendom istället för fejk…

Det finns en massa dumskallar, sk ”fornsedare” och annat patrask, som påstår att vi Asatrogna Hedningar skulle fira något som kallas ”Solväntan”. En sådan fest har aldrig funnits i Norden. Allt vad de säger är lögn, hittepå, bogus, snack-i-backen inspirerat av kristna adventstraditioner, och det är inte något jag ägnar mig åt, för egen del.

Är man ärlig emot sig själv, makterna, andra människor och själva Hedendomen, ljuger man inte rätt ut, inför något man själv hittat på och går omkring och kallar detta för ”fornt” – det trodde jag alla visste.

Se för övrigt föregående inlägg.

If you are a honest person, and honest towards yourself, your kin, your Trú and other people, you do NOT invent new customs and claim them to be ”ancient”.

ELIMINATE and DESTROY ”Forn Sed” !

Däremot blotar jag med blod, och det har jag alltid gjort.

Såhär års firar de flesta skåningar och hundratusentals andra goda medborgare i vårt land det stora Gåsablotet, genom att äta svartsoppa och stekt gås, till exempel. Får vi tro Dagens Nyheter – denna tidning skulle väl aldrig ljuga för oss, eller hur goda medborgare (håll er för skratt !) så skulle Gåsablotet, eller vanan att äta gäss såhär års ytterst sett gå tillbaka på flera hedniska civilisationer, och härstamma från Isis-kulten i det gamla Egypten. Några bevis eller argument härför framhåller DN inte, men man kan ju notera att nästan alla vapenföra män i det gamla Sparta åt svartsoppa, kokad på blod under långa skeden i sitt liv, och att traditionen med ”Bledsodh” – att koka eller sjuda ihop något med blod fanns redan under Nordisk Bronsålder. Ordet finns inte bara på proto-germanska, utan också i alla anglosaxiska språk.

 

En del personer, som går omkring och kallar sig hedningar vet inte ens, att det engelska ordet ”bless” för välsignelse, kommer av det nordiska begreppet ”att blota, alltså att utföra blodsoffer på hedniskt vis.” Jag citerar:

From Middle English blessen, from Old English blētsian, blēdsian (to consecrate (with blood)), from Proto-Germanic *blōþisōną (to sprinkle, mark or hallow with blood), from *blōþą

 

Också i den gotiska Silverbibeln, skriven av Wulfila på 300-talet, står det mycket riktigt ”Tha bledhsodhade han” om ängeln som gick före döden genom Egypti land, och målade ett tecken med blod på de utvalda människornas hus och dörrar, för att de inte skulle dräpas. Det fanns helt enkelt inte något kristet begrepp som var bra nog som översättning, och därför använde goterna ordet ”blota” även i kristna sammanhang. På island lever det också kvar ännu, men där betyder det idag ”att svära” och har förlorat sin ursprungliga betydelse. Ur ordet ”bless” – att välsigna eller helga med blod – har sedan det nutida engelska ordet ”bliss” – lycksalighet och fröjd – alltså vad man känner efter en god svartsoppsmiddag – grenat ut sig, trots att det har ett annat etymologiskt ursprung, också hämtat från nordiska språk, likt de flesta ord i modern engelska, utom de som kommer från det hedniska latinet.

Alla verkliga hedningar vet också, att det i Olafssaga Tryggva (i episoden om slaget vid  Svolder) står skrivet om skåningarna och svenskarna att de ”satt hemma och slickade sina blotbollar” även om få svenskar idag vet vad en ”bolle” är för något. Det är helt enkelt en cirkelrund, vid skål, ur vilken man inte bara kunde servera svartsoppa, utan också öl – och den använde man långt fram i tiden, ja ända in på 1500-talet, från vilket våra äldsta bevarade svartsoppsrecept stammar. Inte ens en så svårartat falsk och kristen man som Biskop Brask, han som med brasklappar klarade sig ifrån Stockholms Blodbad, (7-9 November) kunde motstå den hedniska svartsoppan.

Ordet ”sodn” – alltså något man sjuder i, en ”sod” är bekant från Eddan, ur berättelsen om det första mjödets skapelse, Bodn, Sodn och Odröder var ju de tre väldiga bryggkar, som Oden drack ur i Gunnlögs gård. Och i Runatal Hávamáls frågar Oden själv mänskligheten:

Veistu, hvé sóa skal?

Alltså ”Vet du, hur man sjuda skall ?” Vet man inte ens det, och förstår man inte hur god svartsoppa blir till, ja då kan man nog inte ens kalla sig för hedning… Modern forskning har också visat, att svartsoppan än idag också är hemmastadd inte bara i Tysklands, Polens utan de flesta Europeiska och många utomeuropeiska länders matkulturer.

Veistu, hvé sóa skal? Att bereda svartsoppa är en KONST som en GOD KVINNA kan berömma sig av…

 

I sin bok ”Svensk Husmanskost” berättar mästerkocken Tore Wretman om hur han som lärling i timtals fick röra i den stora svartsoppskitteln. Att koka buljongen av fläskben eller oxkött, och röra ned grisblod och gåsblod, samt mjöl och kryddor och så röra, röra och åter röra, därför att blodet inte får stelna och koagulera sig är inte lätt, utan en konst, som det tar tid att lära. De flesta svenskar köper idag sin svartsoppa som halvfabrikat – exempelvis i Hötorgshallen och andra finare saluhallar, för att sedan krydda den efter eget behag. Äppelsaft bör alltid ingå, liksom någon knivsudd kanel, och så mald ingefära. Francois Villon, den franske 1400-tals poeten, skrev ju att:

Ett skålpund riven ingefära
det är för en riktig bock
en smaklig spis
Och styva blir sen brösten
på hans kära, och blodet sväller
i hans task...”

De av er som hemfallit åt new age och andra töntiga villoläror, och som vill vara vegetarianer får väl försöka med kantarellsoppa, men jag tror inte ni kommer så långt med det. Gudarna och Gudinnorna kommer inte att höra er, och inte uppfylla era önskningar – för det kommer bara att hända, ifall ni blotar åt dem i svartsoppa och blod. Så har det alltid varit, och så kommer det nog alltid att vara. För övrigt vet jag själv av noggranna fältstudier att döma, bedrivna under många års tid, att svartsoppa har en förunderligt kraftig verkan, på kvinnor såväl som på män och ger dem lust att... ja ni förstår väl själva, eller hur ?  Blodlösa kvinnor, eller vegetarianer, förmår ingenting och intet därvidlag, men har en kvinna ätit svartsoppa, som ju innehåller djurblod och alkohol därtill, så händer det saker. Blodet gör henne uthållig och stark, och med alkoholen släpper de flesta kristna hämningar…

Nog om detta, men så är det med svartsoppan. Inte konstigt då att våra förfäder älskade den, och tog för sig under den mörkaste tiden på året, innan det var tid för julens fest. November var slaktmånad, och så är det fortfarande – Detta är ingenting jag försöker dölja, och för egen del tycker jag man ska vara ärlig och säga som det är, rörande detta med hedendom. I pressen det här året kan vi läsa att sommarens hetta gått hårt åt beståndet av gäss i vårt land, och för varje år vi är med i EU – denna förbannade förtryckarpakt – blir det allt sämre och sämre ställt med vårt svenska lantbruk, och vår förmåga att försörja oss själva, utan utländsk inblandning i vad vi äter och hur vi lever – för sådant vill vi svenskar inte ha.

För egen del äter jag skånska gäss, och skånsk svartsoppa – för det tillhör mitt hedniska kulturarv.

Om ni respekterar vad Asatro är, och vad Hedendomen står för, uppmanar jag er alla att göra samma sak – för vem behöver all fejk, när det finns äkta vara