Asatro är Polyteism, och här hjälper varken böner eller klagosånger…

Man kan läsa mycket på nätet, både sant och osant. En av de sannare och mer givande artiklar om Asatrons natur som jag läst på senaste tiden är ett inlägg ur det vetenskapliga magasinet ”Live Science” som bekräftar vad jag själv sagt i många år. I Sverige matas vi med falska påståenden om ”forn sed” och annat trams, som motsäger sig självt. Asatron är inte alls någon ”sed” eller mekanisk upprepning, helt utan andligt innehåll. I USA däremot möter oss tusen och åter tusen inlägg från virriga kristna i hednisk förklädnad, som säger att de uppstämmer ”prayers to Thor from their pagan Altars” och andra fullkomligt idiotiska dumheter i den stilen. De här förvirrade individerna har uppenbarligen aldrig förstått vad Asatron är för något, och hur den fungerar.

För det första – en Asatroende ”ber” aldrig några böner någonsin. Asatron är en naturreligion, och inget i naturen är gratis. Du får inte älgkött, utan att först jaga fatt på en älg, fälla den, stycka den och ta hand om köttet. Du kan inte skörda någonting alls, utan att först så, och för att alls få något, måste du först arbeta. Detta gäller också i vårt nutida samhälle, även om vi nu har en massa bidragsberoende idioter här i landet, sådana som tror att de kan inkassera ”medborgarlön” på andras arbete, och få sig tilldelade bostäder, jobb, sjukvård och alla andra fördelar helt gratis, utan att någonsin betala för det. Det säger sig själv, att inget samhälle kan fungera så i längden, och inte heller naturen fungerar så.

De kristna förstår inte, att ”bön” på sitt sätt är den mest ultimata hädelsen av alla. Ser vi saken ur monoteistisk synpunkt, och tror på en enda, allsmäktig gud, så är det verkligen förmätet att tro, att man skulle kunna påverka universums härskare att göra som man vill, och hela tiden få sina egna önskningar tillgodosedda. Begreppet bön är inget annat än ett oerhört naivt sätt att försöka ”styra Gud” och likt ett drägglande spädbarn bara skrika på godsaker och önskningar, gällt och ihållande, stup i kvarten. De kristna använder sig av sin gud som ett slags krycka som ska hålla dem uppe, så fort livet blir för svårt, för de förmår inte göra någonting själv, inte tänka en tanke för sig själva, och försvarar sig inte ens, när de blir angripna. Hela tiden hänger de sin inbillade Pappa, Mamma eller ”allsmäktige herre” i hälarna, och tror att han skall komma farande och lösa alla problem åt dem, så fort det bara passar. Men livet fungerar inte så, som vi alla kan se. Och naturen fungerar inte så, den heller.

Nej just det. Du kan inte ”be” gudarna om någon djävla ting, för om du verkligen respekterar dem, får du SJÄLV offra något först… Allt annat vore hädelse…

Alla vet vi att hedendomen bygger på offer, eller blotande. ”Gåva kräver, att gengåva gives” som det står i Hávamál. Vill du erhålla något, om så bara tur med vädret eller Maternas gunst, ja då måste du själv göra något för dem, offra något för dem, av egen fri vilja, håg och arbete – om så bara att skriva en blogg, eller visa din hängivenhet på annat sätt. Då först kan du erhålla något, då först kan du betrakta en gudamakt som en fullvärdig vän, eller – som det hette – ”Fulltrui”, någon som du tror helt och fullt på. Diverse snusförnuftiga amerikaner har försökt förvanska Asatron, och utgått från det enda ordet ”bidhja” i Hávamáls berömda uppräkning – i 144:e strofen – om blotets natur:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

”Fáa” betyder här färga, som när man färgar in ristade runor, och ”bidhja” betyder befalla, som i en konungs bud, ett sändebud, att överföra ett budskap – inte alls att sitta och ”be” och bära sig åt som en smutsig och äcklig tiggare, vilket är de kristnas sätt att förhålla sig till sin gud – de tror ju att de kan sitta och tigga och bettla på gudens bekostnad, bara för att få sin egen vilja fram.

Den som vill erhålla något, måste först offra något, eller arbeta för det. Sådan är naturens lag, och sådan är lagen i alla fungerande samhällen – i alla tider…

De kristna har missuppfattat och förvridit många andra kulturer i Världen förutom vår, allt efter sin egen skeva gudsuppfattning. Se på Japan och Japansk Shinto, förresten. Där begår man vad som kallas ”Matsuri” eller blot, genom att först knäppa händerna, och klappa i dem för att påkalla kamis eller makternas uppmärksamhet. Detta är inte alls någon kristen ”bön” även om det kan se ut så för den helt oinsatte, västerländske betraktaren. Japanska troende knäpper händerna eller bugar, för att visa gudomen vördnad, och för att hälsa den. Inte för att ”be”, för man kan inte be om något, utan att också offra – och göra något i gengäld.

Visserligen används felaktigt det engelska ordet ”prayer” om shintos riter och ritualer, främst av okunniga kristna, som inte kan frigöra sig från sin egen kristendom, ens när de betraktar en annan kultur än sin egen. De mycket få utövare av Shinto jag talat med säger att det såklart även finns tavlor med önskningar, som symboliskt sätts upp vid Shinto-tempel, men de är just löften om att göra en insats, fromma förhoppningar eller uttryck för tacksamhet – och fortfarande inga ”böner” i västerländsk mening, för man får ingenting för ingenting…

På samma sätt förhöll det sig med Vikingatidens Polyteism, enligt vad forskarna i ”Live Science” nu skrivit. Man ”bad” aldrig någonsin till Tor. Han var ju en åskans, regnets och stormens gud, och han sände människorna stormar därför att de skulle bli starkare, och lära sig uthärda dem – inte för att de skulle tigga, ligga på knä och fegt ”be” om något, som de i alla fall inte kunde få.

Skillnad i attityd – Skillnad i inställning ! Här hjälper varken böner eller klagosånger…

Gudarna var heller inte allsmäktiga, och inga moraliserande små överherrar och påvar, som gav människorna regler och påbud om hur de skulle uppföra sig, och sedan straffade dem för att ha begått ”synder” eller andra inbillade och påhittade brott. Hedendomen och Asatron fungerar inte så, helt enkelt.

Despite their lack of all-knowing, moralizing gods, the Vikings developed a complex society. That suggests that even belief in smaller deities can spur human cooperation, researchers reported in December 2018 in the journal Religion, Brain & Behavior.

Gudarna var inte allvetande eller moraliserande, men ny forskning – också med neurologins hjälp – visar att tron på flera gudar, alltså Polyteismen, gav människor förmågan att samarbeta. Ett bäöttre och tolerantare samhälle än vad Monoteism och kristendom förmådde skapa. De nordiska hednigarnas hjärnor fungerade helt enkelt på ett bättre och smartare vis än hos de passiva och tröga kristna, som bara slaviskt överlämnade sig till ”Guds vilja” men aldrig gjorde något för att själva lösa sina problem. Hedendomen stimulerade istället problemlösandet, och kreativiteten. För att bygga ett skepp måste man ha bistånd från Njord, skeppsbyggnadens gud, och lära sig hur man bygger båtar. För att segla båten, behövdes vinden, och därför Tor. För att korsa de mörka djupen, måste man spekulera om Ägir, det djupa havets gud, försöka förstå hur havets strömmar fungerar, och så utröna Ägirs vilja.

Allt detta stimulerade det självständiga tänkandet, och blev en kreativ utmaning – som präglade ett helt samhälle.

The Vikings were an intriguing case study for the question of whether a god or gods can help facilitate the development of a complex society, because they went through major changes between around A.D. 750 and A.D. 1050. At the beginning of this period, Scandinavia was peopled by small tribes. By the end, it was a hierarchical society of kingdoms, politics and laws that was capable of launching seafaring expeditions all the way to North America. Raffield and his co-authors wanted to know if moralizing high gods, or ”big” gods like the God of the Bible, were necessary for this transformation.

— —

heir findings suggest that they were not. The sagas, poems and artifacts of the old Norse people do indicate that Vikings believed that supernatural beings were watching them. They swore oaths by the gods and sometimes wore oath rings dedicated to the god Ullr. Some war helmets bore a gold-and-garnet eye representing the eye of the god Odin. Scandinavian contracts mentioned gods, and characters in sagas who failed to make sacrifices to the gods often died in awkward ways. (One popular fate was to get impaled on one’s own sword.)

But the Viking gods did not seem to be ”big” gods, Raffield said. They weren’t supremely powerful — in fact, Norse mythology holds that they weren’t even immortal, but were fated to die in a cataclysm called Ragnarök — and they weren’t omnipotent. — — These findings indicate that big, omnipotent gods weren’t necessary for a society to become more complex, Raffield said. They also point to a system of belief quite unlike most of the major world religions today.

Hedendomen fungerade efter Polyteistiska Principer, inte Monoteistiska. Det fanns ingen övergud, ingen allsmäktig herre. Inga straff, och inget ”syndabegrepp” – men däremot en tro på ödet, lyckan och att det gick att forma sitt eget öde med hjälp av hårt arbete, och ett vänskapligt förhållande till naturen och gudarna.

Genom att blota, offra och i gemensamt arbete och liv bygga upp en gemenskap, blev våra förfäder starkare, kreativare och friskare än andra folk. Deras vetenskap och skicklighet i strid gick framåt. Olika gudar gav olika livsval, och ett mer utvecklat samhälle – utan passivitet, utan tiggande, utan kryperi inför någon överhet eller någon ”allsmäktig herre”. Trofasthet, hårt arbete. Frejas kärlek, Odens visdom, Frejs givmildhet och Tors styrka – men utan bön, med gudarna som förebilder och ideal, att efterlikna i det praktiska livet – se där något av vad som gjorde och gör Asatron stor – ja större än annan tro, och andra religioner..

Annonser

”Bledsod be !” om RIKTIG Hedendom istället för fejk…

Det finns en massa dumskallar, sk ”fornsedare” och annat patrask, som påstår att vi Asatrogna Hedningar skulle fira något som kallas ”Solväntan”. En sådan fest har aldrig funnits i Norden. Allt vad de säger är lögn, hittepå, bogus, snack-i-backen inspirerat av kristna adventstraditioner, och det är inte något jag ägnar mig åt, för egen del.

Är man ärlig emot sig själv, makterna, andra människor och själva Hedendomen, ljuger man inte rätt ut, inför något man själv hittat på och går omkring och kallar detta för ”fornt” – det trodde jag alla visste.

Se för övrigt föregående inlägg.

If you are a honest person, and honest towards yourself, your kin, your Trú and other people, you do NOT invent new customs and claim them to be ”ancient”.

ELIMINATE and DESTROY ”Forn Sed” !

Däremot blotar jag med blod, och det har jag alltid gjort.

Såhär års firar de flesta skåningar och hundratusentals andra goda medborgare i vårt land det stora Gåsablotet, genom att äta svartsoppa och stekt gås, till exempel. Får vi tro Dagens Nyheter – denna tidning skulle väl aldrig ljuga för oss, eller hur goda medborgare (håll er för skratt !) så skulle Gåsablotet, eller vanan att äta gäss såhär års ytterst sett gå tillbaka på flera hedniska civilisationer, och härstamma från Isis-kulten i det gamla Egypten. Några bevis eller argument härför framhåller DN inte, men man kan ju notera att nästan alla vapenföra män i det gamla Sparta åt svartsoppa, kokad på blod under långa skeden i sitt liv, och att traditionen med ”Bledsodh” – att koka eller sjuda ihop något med blod fanns redan under Nordisk Bronsålder. Ordet finns inte bara på proto-germanska, utan också i alla anglosaxiska språk.

 

En del personer, som går omkring och kallar sig hedningar vet inte ens, att det engelska ordet ”bless” för välsignelse, kommer av det nordiska begreppet ”att blota, alltså att utföra blodsoffer på hedniskt vis.” Jag citerar:

From Middle English blessen, from Old English blētsian, blēdsian (to consecrate (with blood)), from Proto-Germanic *blōþisōną (to sprinkle, mark or hallow with blood), from *blōþą

 

Också i den gotiska Silverbibeln, skriven av Wulfila på 300-talet, står det mycket riktigt ”Tha bledhsodhade han” om ängeln som gick före döden genom Egypti land, och målade ett tecken med blod på de utvalda människornas hus och dörrar, för att de inte skulle dräpas. Det fanns helt enkelt inte något kristet begrepp som var bra nog som översättning, och därför använde goterna ordet ”blota” även i kristna sammanhang. På island lever det också kvar ännu, men där betyder det idag ”att svära” och har förlorat sin ursprungliga betydelse. Ur ordet ”bless” – att välsigna eller helga med blod – har sedan det nutida engelska ordet ”bliss” – lycksalighet och fröjd – alltså vad man känner efter en god svartsoppsmiddag – grenat ut sig, trots att det har ett annat etymologiskt ursprung, också hämtat från nordiska språk, likt de flesta ord i modern engelska, utom de som kommer från det hedniska latinet.

Alla verkliga hedningar vet också, att det i Olafssaga Tryggva (i episoden om slaget vid  Svolder) står skrivet om skåningarna och svenskarna att de ”satt hemma och slickade sina blotbollar” även om få svenskar idag vet vad en ”bolle” är för något. Det är helt enkelt en cirkelrund, vid skål, ur vilken man inte bara kunde servera svartsoppa, utan också öl – och den använde man långt fram i tiden, ja ända in på 1500-talet, från vilket våra äldsta bevarade svartsoppsrecept stammar. Inte ens en så svårartat falsk och kristen man som Biskop Brask, han som med brasklappar klarade sig ifrån Stockholms Blodbad, (7-9 November) kunde motstå den hedniska svartsoppan.

Ordet ”sodn” – alltså något man sjuder i, en ”sod” är bekant från Eddan, ur berättelsen om det första mjödets skapelse, Bodn, Sodn och Odröder var ju de tre väldiga bryggkar, som Oden drack ur i Gunnlögs gård. Och i Runatal Hávamáls frågar Oden själv mänskligheten:

Veistu, hvé sóa skal?

Alltså ”Vet du, hur man sjuda skall ?” Vet man inte ens det, och förstår man inte hur god svartsoppa blir till, ja då kan man nog inte ens kalla sig för hedning… Modern forskning har också visat, att svartsoppan än idag också är hemmastadd inte bara i Tysklands, Polens utan de flesta Europeiska och många utomeuropeiska länders matkulturer.

Veistu, hvé sóa skal? Att bereda svartsoppa är en KONST som en GOD KVINNA kan berömma sig av…

 

I sin bok ”Svensk Husmanskost” berättar mästerkocken Tore Wretman om hur han som lärling i timtals fick röra i den stora svartsoppskitteln. Att koka buljongen av fläskben eller oxkött, och röra ned grisblod och gåsblod, samt mjöl och kryddor och så röra, röra och åter röra, därför att blodet inte får stelna och koagulera sig är inte lätt, utan en konst, som det tar tid att lära. De flesta svenskar köper idag sin svartsoppa som halvfabrikat – exempelvis i Hötorgshallen och andra finare saluhallar, för att sedan krydda den efter eget behag. Äppelsaft bör alltid ingå, liksom någon knivsudd kanel, och så mald ingefära. Francois Villon, den franske 1400-tals poeten, skrev ju att:

Ett skålpund riven ingefära
det är för en riktig bock
en smaklig spis
Och styva blir sen brösten
på hans kära, och blodet sväller
i hans task...”

De av er som hemfallit åt new age och andra töntiga villoläror, och som vill vara vegetarianer får väl försöka med kantarellsoppa, men jag tror inte ni kommer så långt med det. Gudarna och Gudinnorna kommer inte att höra er, och inte uppfylla era önskningar – för det kommer bara att hända, ifall ni blotar åt dem i svartsoppa och blod. Så har det alltid varit, och så kommer det nog alltid att vara. För övrigt vet jag själv av noggranna fältstudier att döma, bedrivna under många års tid, att svartsoppa har en förunderligt kraftig verkan, på kvinnor såväl som på män och ger dem lust att... ja ni förstår väl själva, eller hur ?  Blodlösa kvinnor, eller vegetarianer, förmår ingenting och intet därvidlag, men har en kvinna ätit svartsoppa, som ju innehåller djurblod och alkohol därtill, så händer det saker. Blodet gör henne uthållig och stark, och med alkoholen släpper de flesta kristna hämningar…

Nog om detta, men så är det med svartsoppan. Inte konstigt då att våra förfäder älskade den, och tog för sig under den mörkaste tiden på året, innan det var tid för julens fest. November var slaktmånad, och så är det fortfarande – Detta är ingenting jag försöker dölja, och för egen del tycker jag man ska vara ärlig och säga som det är, rörande detta med hedendom. I pressen det här året kan vi läsa att sommarens hetta gått hårt åt beståndet av gäss i vårt land, och för varje år vi är med i EU – denna förbannade förtryckarpakt – blir det allt sämre och sämre ställt med vårt svenska lantbruk, och vår förmåga att försörja oss själva, utan utländsk inblandning i vad vi äter och hur vi lever – för sådant vill vi svenskar inte ha.

För egen del äter jag skånska gäss, och skånsk svartsoppa – för det tillhör mitt hedniska kulturarv.

Om ni respekterar vad Asatro är, och vad Hedendomen står för, uppmanar jag er alla att göra samma sak – för vem behöver all fejk, när det finns äkta vara