Blot vid Rösa Ring

Pingst är ingen helg jag firar, eftersom jag är Asatroende. Dessutom ogillar jag starkt kristifierade, krystade och onaturliga konstruktioner som ”påskblot” och andra horrörer i samma stil, men jag visar gärna min samhörighet med makterna och naturen genom att Blota under värdiga och naturliga former, utan blod, skrikande och ”fornsediskt” äckel. Idag kallade Nordiska Asa Samfundet till blot vid Rösa Ring, högt på ett berg vid Mälaren, och jag hörsammade naturligtvis kallelsen, eftersom det här är en plats jag besökt förut och det gäller ett samfund vars ordning och sinne för det naturliga och enkla jag gillar.

Den 540 m eller mer långa processionsvägen vid Rösa Ring är känd sedan länge, och går genom vad som idag är en härlig hällmarkstallskog, fram emot kultplatsen – som varit i bruk sedan åtminstone bronsåldern, med dess idag övervuxna och vanvårdade labyrint, som Upplands-Bro kommun inte tagit såvärst väl hand om. Här finns också rester efter ett stort antal gravrösen, och man förstår att de som begravdes här måste varit de allra mest betydelsefulla personerna i den tidiga järnålderns samhälle – förmodligen endast hövdingar, Godar och Gydjor. Längs vägen genom skogen – från vad som tolkats som ett slags ”kapell” eller kulthus -från åttahundratal enligt vad man säger, men vägen är vida äldre och från 500-talet – finns fortfarande synliga stolphål, liknande de enorma stolprader som hittats vid Gamla Uppsala, även om de nu börjar bli övervuxna de med.

Man bygger inte halvkilomterlånga, stensatta avenyer med mer än tre meters bredd utan en tydlig avsikt, och ett tydligt skäl. Dessutom är hela avenyn orienterad så, att sol och måne lär synas vid dess båda motsatta ändar vid ny och nedan, vilket helt säkert är avsiktligt gjort, och ingen tillfällig placering. Om labyrinten på Runsa – också daterad till bronsålder – finns det många fantasifulla teorier, men som Jon Kraft och andra har visat, är den bland de äldsta i hela Mälardalen, och om teorierna om kultiska danser till en Frejas eller jungfrus ära är riktiga, så bör det ha varit vid Midsommar eller kring Valborg de ägt rum, precis här och ingen annanstans. Nedanför berget – från vilket man fortfarande har en god utsikt över Mälaren – även om den börjar växa igen den också – finns inte mindre än 230 forngravar, som klarat sig ända fram till vår tid, och Runsa fortsätter att vara en mäktig och imponerande plats, lika viktig för dagens hedningar som våra förfäder för inte alls så längesedan… Vad är tolv släktled ? Vi svenskar har funnits i vårt land oändligt mycket längre än så, och man får minnas att någon kristendom inte rotade sig här förrän på 1200-talet, för några äldre kyrkor än så har vi knappast – och mot Rösa Ring är de ingenting…

Vi höll ett enkelt och kort blot, om det är och det skall vara. Det värsta jag vet, är föga genomtänkta ceremonier där makterna kallas in lite hur som helst, eller alldeles för långa föreställningar som bara drar ut på tiden, skapar ”tempoförluster” och som gör att åskådare eller deltagare har svårt att hålla kvar det nödvändiga lugnet och stämningen. Drickande ”lag om” i större grupper än tjugo personer fungerar knappast, och av egen erfarenhet vet jag, att den bästa tjänst till Gudarna som kan göras, är den som hålles kort, och inte alltför lång.

Över oss svävade mörka moln, laddade med regn; varslande om kommande skördar. Tor hjälpe – och måtte vårt antal fördubblas innan året är till ända, pereat christo, fiat lux ! En stilla känsla av det som är heligt, ett möte med goda fränder, inför vad som lovar väl inför sommarens tid..

 

Förbud emot att utnyttja Thingvellir utan tillstånd

Efter helgens vilda framfart från några, som kallar sig ”Samfundet Forn Sed” med blodsoffer och annat vid Gamla Uppsala (läs i UNT om ni måste) – något som de flesta seriösa Asatroende som finns idag helt tar avstånd ifrån, samt allvarlig nedskräpning på platsen – efter vad jag fått rapport om från tre personer, som vill förbli anonyma, och samtliga tyvärr råkade befinna sig där och se eländet – kommer en rapport från Islandsbloggen om förhållandena vid Thingvellir, en av Islands viktigaste kulturminnen och turistattraktioner – likt Gamla Uppsala för oss svenskar…

Nu har Islands Miljöminister, Björt Olafsdottir, fått nog av alltsammans. Regeringen och Islands lagliga myndigheter har fått gripa in, och sätta ett definitivt stopp för kulturskymningen.

Björt Olafsdottir på Island har ett namn, som betyder Bjärt eller Ljus. Hon tycks också ha sina ljusa ögonblick…

De senaste åren har anställda vid nationalparken klagat på gäster som inte håller sig till stigarna, struntar i campingförbudet, bygger stenrösen och plockar mossa och andra växter.

Under året har flera olyckor bland dykare och snorklare i Silfra uppmärksammats.  Efter dialog med myndigheterna har arrangörerna skärpt reglerna för vilka som får ge sig ut i vattnet.
Tidigare har få kontroller gjorts av turisternas kunskaper och erfarenheter.

Vidare vill Björt Ólafsdóttir införa ett förbud mot näringsverksamhet inom nationalparken. Förbudet kan bara hävas genom avtal med nationalparken. Alltså får ledningen möjlighet att säga nej till vissa arrangörer om de av något skäl anses olämpliga eller inte gör rätt för sig. En annan nyhet är att den som ordnar arrangemang vid Þingvellir också måste söka och få tillstånd av nationalparkens ledning. Allt detta enligt Islandsbloggens reportage.

Det går inte bara att dyka upp, låtsas arrangera en massa virriga ”Vikingablot” på platsen eller liknande. Asatrufelagid på Island har visserligen funnits i mer än 35 år nu, och bedriver en fullt seriös och väl ordnad verksamhet, men i Sverige är förhållandena annorlunda. Här finns en del grupper, som uppträder uppenbarligen helt utan Polistillstånd eller tillstånd från de som rår om platsen (I fallet Gamla Uppsala gäller det Uppsalamuséet, och Statens Fastighetsverk) och förutsatt att man vore någorlunda seriös, så vore det väl inte svårt att i förväg ansöka, ifall man hyser lite folkvett eller sunt förnuft..

Liknande saker som ibland händer i samband med ”fornsedarna” (som alltid säger att ”det är någon annans fel” och sedan talar om sk ”heder” – har de själva alls någon ?) har tyvärr också hänt på andra platser i Världen. Såhär såg det ut vid Stonehenge, efter det att diverse New Age-grupper och andra sk ”Nyhedningar” varit framme, anno 2014

Om man säger sig tillhöra ”en naturreligion”, ”värna om Moder Jord” och så – Uppför man sig då såhär, och slänger fimpar på marken under ett ”blot” – skär sig själv med kniv och håller på – vilket synts med bild och allt i Uppsala Nya Tidning ? Verkar inte detta beteende en smula sjukt eller destruktivt ??

 

 

Länstidningen i Jämtland skriver om teofora ortnamn

Nu när jag varit inne på detta med hedniska namn, och hur mycket det hedniska namnskicket betytt för vårt svenska och nordiska kulturarv, ser jag liksom av en händelse att Länstidningen i Östersund – av alla organ i den svenska pressen – uppmärksammat det här med Teofora Ortnamn, som är ett vida större forskningsfält än man kunde tro. Särskilt Jämtland och Storsjöbygden är nämligen ovanligt rikt på namnn, som går direkt tillbaka till Asar och Vaner. Söder om Frösön finns Norderön, som minner om Nerthus eller Njärd, Frös och Frejs gamla maka som senare blev Njord, och vid Hov i Hackås, Ullvi och Vi i byn Näs syns de gamla gudahoven.

Särskilt Brunflobygden är ovanligt rikt på minnen från tidig hedendom, skriver Håkan Roos – och trots att de kristna försökt utålåna ”Tor” i Torsåker fortsätter själva landskapet och jorden själv att vittna om vad som finns här, och vad som inte går att utplåna, därför att det är en del av den här världen och oss själva.

190px-thors_hammer_ska%cc%8ane

Vi blotar för kontinuitet, och för sammanhang. Genom att hålla de gamla vina och gudahoven fria från kristen påverkan, ingår vi i en evig livets kedja av vårdande, skörd och offer. ”Gåva kräver att gengåva gives” säger Oden själv i Havamál. Och blot eller Ljot är att utgjuta vätska, eller ge av samlad skörd…

liudhgudhu-orter_i_go%cc%88taland_och_svealand

Mera om Blotets och Svartsoppans natur

Idag noterar jag att mitt inlägg från förra året om Svartsoppa, att Blota med Blod och den påstådde ”Sankt” Mårtens bakgrund i Odens betydligt mer vördnandsbjudande gestalt blivit läst av inte mindre än 596 stycken av mina landsmän, samt en hel del personer i utlandet, och det är ju alltid trevligt och roligt. Ännu trevligare är att Bengt Göran Kronstam, som en gång i tiden var vinexpert i Dagens Nyheter men som numera gått över till Svenska Dagbladet – där han trivs tillsammans med Professor Dick Harrison och flera andra begåvade personer (kanhända gillar han liksom jag inte DN:s ”låtsasliberala” linje) idag skriver en artikel, där han slår fast att Gåsablotet otvivelaktigt är ett hedniskt bruk och för ovanlighetens skull helt och hållet anlägger ett hedniskt perspektiv på saker och ting – något man får leta länge efter i svensk dagspress.

Det känns skönt att efter alla dessa år få en smula erkänsla, och en gnutta vatten på sin kvarn – även om jag inte skriver för egen vinnings skull, inte för pengar eller ryktbarhet, utan för alla landets Hedningar – vi är närmare 40 % av befolkningen – och för den kultur som är vår. Jag påminner mig också om att jag en enda gång i livet kunnat övertrumfa just Bengt Göran Kronstam i vinkunskap, men det tror jag mig aldrig någonsin göra om, för jag tar helt och hållet hans rekommendationer ad notam inför kommande svartsoppsmiddag samt Blot.

47e51c59-f816-4011-931c-eff47ac57088

Redan i forntiden symboliserade gåsen världsägget. Därur ansågs världsaltet ha skapats. För antikens greker representerade gåsen både kärlek, fruktsamhet och vaksamhet. Men bäst är den på det dukade bordet.

Låt oss först ta död på en av de myter som omgärdar novembers gåsagille: Denna fest är ingen skånsk specialitet och du behöver inte vara skåning för att vurma över dess smak. Att laga gås är heller inte svårt, fast det är många moment och det går åt mycket tid i köket. Det avskräcker säkert många, men samtidigt är gåsablotet en enda högtidsstund per år. Då är jobbet mödan värd och belöningen desto rikligare.

Att kalla festen för gåsablot är inte fel. I grunden har denna måltid religiösa undertoner som går ända tillbaka till antikens dagar. Det började med en hednisk offerrit som sedermera övertogs av kristendomen. – Bengt Göran Kronstam i SvD 2016-11-11

En gång i tiden använde man Hlaut-teinar eller Visperis – som man säger på skånska – det vill säga björkris som kokats och skållats i skållhett vatten att vispa soppan och blodet med. Till och med i det forna Persien talade man om Baresman, eller en stänkkvast som prästen skulle ha när han förrättade blotet eller offret, och i Norden har man talat om ”Lövjan” eller ”Lövjande” – något som lär betyda en blomstrande gren eller en kvist från ett lövträd, att använda vid dessa ritualer.  Min farmor berättade också om visperis, och hur tungt det var att för hand laga svartsoppa och oupphörligen vispa blodet – för det får inte stelna, medan kokningen pågår. Enligt henne var det också så – så sent som på 1920-talet, då min farfar var ung präst – att prästen skulle medverka vid svinslakten eller gåsaslakten och hålla upp ett avskalat björkris till allmän beskådan, för att visa menigheten att ”blodet var gott” och att det dög till föda – var det klarrött och lysande ansågs det vara mycket bra.

tumblr_njwgg5uuyj1rp36m7o1_1280Vet du, hur man Blota skall – Vet du hur man färga skall ? står det i Eddan

SvD tar upp andra, lika välkända detaljer som den, att den kristne svikaren Olof Tryggvason (som blev rättvist dräpt vid Svolder) kort före slaget sade att det vore bättre för svenskarna och skåningarna som deltog där att de satt hemma och slickade sina blotbollar eller blotsskålar – ord som han snart fick ångra ! Jag citerar vidare ur dagens tidning:

Om det avgnagda benet är ljust påstås det bli en bister vinter. Vitt kött förebådar snö, mörkt kött lovar stark frost och i Frankrike ansåg man förr att det väder som rådde på den helige Martins dag skulle prägla hela vintern. Den svenska bondepraktikan spår i stället att åska på Mårtensdagen betyder ett stundande gott skördeår. (Eftersom gåsen var helgad åt Tor, är kopplingen ganska självklar – om man är hedning)

I många språk är ordet för gås detsamma som för fågel och gåsen var en aktad figur hos både indier, kineser, egyptier, greker, romare och germaner. På latin betyder ordet penna förresten fjäder.

För antikens greker var gåsen himladrottningen Heras attribut och representerade kärlek, fruktsamhet, vaksamhet och en god hustru. Såväl greker som egyptier behärskade både artificiell insemination och ruvning i ugnar, så någon brist på gäss hade man inte. I Rom var gässen på Capitolium helgade åt Juno, den romerska motsvarigheten till Hera. Andra gudar som sattes i samband med gåsen var fruktbarhetsguden Priapos och krigsguden Mars. Men endast den främre delen ansågs riktigt nyttig, den bakre lämnades åt tjänstefolket. Gåsägg åt man bara om de var löskokta och redan för 2000 år sedan ansågs gåslever vara en stor delikatess.

Germaner och kelter offrade i stället gäss till den asagud vi kallar Oden. Här i Norden förknippade vikingarna i stället gåsen med krigarguden Tor.— — Att gäss kan användas som väktare är dock väl känt. Bland annat förknippas whiskymärket Ballantines med gäss som vaktar utanför lagerhusen. Av samma skäl har gäss använts under såväl andra världskriget som Vietnamkriget och en del ekologiska vinodlare låter gäss vandra i vingården för att äta upp sniglar och insekter, samtidigt som de naturligt gödslar jorden.

Fettet ansågs förr vara bra mot tandvärk och förkylning, mot sår och köldsprickor på läppar och tunga. Blandade du det med honung påstods det också hjälpa mot bett av galna hundar. Fettet ansågs även nervstärkande och ströks på bröstet efter en förlossning. Blandat med vitlök påstods det vara bra mot öronvärk och fotens skinn intogs som botemedel vid dysenteri.

Av gåsens lunga bereddes ett hälsobringande medel. Gåstunga användes som afrodisiakum åt kvinnor, medan gallan skulle vara potenshöjande för männen. Kanske var det också därför det i Danmark förr var tradition att lägga en gåsvinge i brudsängen.

Svartsoppa åts förr vid all slakt, påpekar Bengt Göran Kronstam klarsynt – och varför det ? – jo, därför att den utgjorde bledsod som redan goterna sa på sitt språk, det man sjuder eller kokar ihop med blod, det som senare blev ursprunget till engelskans ord ”bless” eller välsignelse – den känsla man känner efter en bättre svartsoppsmiddag.

bless (v.)Look up bless at Dictionary.comOld English bletsian, bledsian, Northumbrian bloedsian ”to consecrate, make holy, give thanks,” from Proto-Germanic *blodison ”hallow with blood, mark with blood,” from *blotham ”blood” (see blood (n.)). Originally a blood sprinkling on pagan altars.

I en helt annan del av mitt hedniska universum spekulerar idag en amerikansk skribent milt sagt en aning innovativt över Sigyn – Lokes hustru – och hennes roll i den asatrogna Blotritualen.

774eaf4c54189d6be97bb502fafd1c89Har Sigyns giftskål verkligen med Hlautskålen eller utgjutandet av offervätska att göra ?

Han nämner Voluspás 35:e strof, men säger att den ska vara hämtad ur Gylfaginning eller Lokasenna, vilket inte stämmer; och säger sedan att ”Hveralundi” måste översättas med kittel-lunden, alltså en offerkittel, med rykande het svartsoppa – liknande den brygd, som Andrimne kokar i Eldrimner i Lokasennas inledning, och antyder en koppling mellan Loke som eldgud, där Sigyn får stå för vattnet – men stämmer verkligen detta ? Hvera på Isländska, som finns i det likljudande namnet Hveragerdi – en plats med heta källor – och då tolkar man ”Hverf” som ”varv” och tänker på kittelns rundninng, vilket är en mycket osäker etymologi, eftersom hverflyndi också betyder ill-listig (som Loke) och Hvera i allmänhet betyder ”Heta källor” när det gäller ortnamn, precis som Gerdi förstås betyder Gärde. Om ”Hverf-lyndig” funnit med i tidigare versioner av Voluspá, vill jag låta vara osagt. ”athekkjan” är för övrigt samma ord som vårt svenska ”otäck”

Haft sá hon liggja und Hveralundi,lægjarns líki Loka áþekkjan;þar sitr Sigyn þeygi of sínumver vel glýjuð.Vituð ér enn – eða hvat?

Klarare – och mer observant – blir den amerikanske skribenten då han påpekar att Agni, eldens gud i Vedisk mytologi – längre tillbaka emot det Indoeuropeiska ursprunget – har en trogen hustru vid namn Svaha, som betyder ”den väl sagda” men också (dryckes)offer. Hon utgjuter också ”Hlaut” eller offerblodet, precis som Sigyn tömmer sin skål, och utan att koka alltför mycket mytologisk soppa på en spik, så att säga; så kan man kanske – med lite god vilja – urskilja ett gemensamt ursprung bakom dessa gestalter, men så mycket mer har Sigyn inte att göra med Blot, tyvärr..

Den amerikanske skribenten nämner skålar, samt det faktum att ”mungatt” eller en liten skål, att dricka ur – är vad Sigyn använder enligt Eddan, men att man annarrs alltid talar om stora kittlar eller just Blotbollar, alltså kärl med särskild funktion – så Sigyn är nog inte ett blotets gudinna – utom under den äldsta forntiden…

444a97d1b9ddff0cfb66e6f0457587beRött vin i stora krus ska heller ej föraktas – ”Men av vin lever Allfader allenast” (glöm inte Svartsoppan !)