Och dagens namn var Blenda…

Det är lätt att bli ”Bländad” här i tillvaron, särskilt av fake news, tillrättalagda poliskampanjer eller rena ”mediadrev” som det senaste emot Paolo Roberto, som snart sagt blivit var mans niding, vilket jag ska återkomma till. Just nu byter jag ämne för ett slag. Gårdagens namn var Blenda, enligt den gamla svenska almanackan, och Blenda är något såpass sällsynt som en genom minst fyra århundraden ständigt återkommande svensk historisk gestalt, fast hon sannolikt aldrig någonsin existerat. Men blotta tron på hennes faktiska existens, eller den felaktiga föreställningen om att hon på något sätt ändå måste ha existerat blev nära nog en religiös myt – och som alla religiösa myter har den faktiskt också sin politiska betydelse, inte minst som feministisk legend – för Blendasägnen har – som andra författare före mig har visat – (Se till exempel Olle Ekstedts utläggning i ”Sällsamheter i Småland”, band 1) faktiskt medverkat till införandet av kvinnlig rösträtt, bibehållen lika arvsrätt för kvinnor såväl som för män, och mycket annat också – och Blenda slutade som en nu sorgligt bortglömd och begravd figur i en ”nationell opera” precis som ”Arnjot” (se gårdagens inlägg)

 

”Flickorna i Småland” och Blendas bortglömda här av påstådda kvinnliga Vikingakrigare…Som aldrig existerade i verkligheten, men var ”historisk sanning” när Hugo Hamilton skapade det här konstverket på 1830-talet

Krasst uttryckt är Blendasägnen en lokal, Småländsk folksaga om kvinnliga krigare på Vikingatiden, en myt som odlats också av Saxo Grammaticus på 1200-talet och av den landsflyktige biskop Olaus Magnus i sitt 1500-tal. Nuförtiden omhuldas myten om Vikinga-amazoner mest i dåliga amerikanska tv-serier, som skapat ett falskt ”Lagherta”-ideal, byggt på åtskilligt flummiga fantasier om dels Sköldmör (högst mänskliga) och dels Valkyrior (översinnliga och okulta varelser, vilket är något helt annat) trots att Hollywoods manusförfattare inte har kunnat hålla isär dessa två helt skilda grundbegrepp. Där finns det centrala i hela mytkomplexet.

Hollywood-versionen behöver man heller inte tro på…

Närmast krampaktigt, ja till hälften desperat har moderna arkeologer rådbråkat sitt fyndmaterial, och till varje pris försökt leda i bevis, att kvinnliga krigare från Vikingatiden ”bara måste” ha existerat. SVT.s produktion om ”Birkakvinnan” från förra sommaren bär fortfarande syn för sägen.  Men hur de än försökt – sista spiken i kistan – nästan bokstavligen – har varit påståendet om att kvinnan från en av Hjalmar Stolpes gamla kammargravar skulle ha varit bågskytt, trots hennes underdimensionerade överarmsben (det krävs stor styrka för att hantera en vikingatida långbåge eller ens en mindre båge med någon grad av effektivitet – den sammansatta arabiska bågen var inte känd här i Norden, men långbågar fanns här redan under jägarstenåldern) – i alla händelser har man på grund av hennes skelett helt fått överge alla tolkningar om att hon skulle kunna ha varit infanterist, eller hanterat yxa, sköld, svärd eller spjut – hennes kropp skulle aldrig någonsin ha orkat med det.

En annan kvinnograv från Norge, som man också i tilltagande desperation försökt göra om till bevis, innehåller en anorektiskt mager, knappa 1,60 lång individ, som var nära nog utmärglad av svält när hon dog. Hennes kranium är mycket välformat, och hon måste ha varit vacker under livstiden – en gracil, späd kvinnogestalt som hade passat bättre som balettdansös eller på en operascen – men nej – ack nej ! -någon ”krigarprinsessa” är hon inte heller. Vapenfynden i enstaka kvinnliga vikingagravar har fortfarande en mycket enkel och naturlig förklaring, om vi ska använda ”Occams rakkniv” eller vanligt sunt förnuft – och den ”tråkiga” sanningen är tyvärr den att ”krigsmans änka” under Vikingatiden fick med sig makens eller närmaste manliga anförvants vapenutrustning i graven, ifall han var död – kanske i främmande land – och det inte fanns några manliga arvingar att ge ättens vapen och familjens allra mest dyrbara ägodelar i arv till. Kvinnan kanske dog ogift, eller aldrig hann få några söner av annan orsak; och då kunde ingen ärva vapnen, och själva ätten dog ut – Hervorsagan, och Hervors besvär med att återerövra det fäderneärvda svärdet Tirfing, är en annan variant på det.

Skrönorna om Blenda tog ordentlig fart på 1600-talet, då en företagsam smålänning vid namn Petter Rudbäck (inte att förväxla med den senare Rudbeckius) fick tag i dem. Han byggde på vad som var levande folktradition, och tänkte sig att den berömda Bråvalla hed, inte alls skulle ligga i Östergötland där det nutida Bråvalla fortfarande finns kvar i form av en nu nedlagd flygflottilj, utan att platsen för Bråvallaslaget skulle vara det Småländska Värend. Under trehundra år eller mer har historikerna sedan grälat om när den fiktiva Blenda egentligen skulle ha levat – man har gissat på bronsåldern och 1467 före alla bleka kristusar, som man vid pingst vill lura på oss, 500-talet, ja så sena datum som diverse danska kungars 1200-tal har nämnts.

Danskarna skulle nämligen med en stor här ha fallit in i landet, när Alle, Värendsbornas och Reidgoternas kung, var ute i härnad med alla sina män, och det bara var kvinnor och barn kvar i landet. Fienden skövlade, brände och härjade – men Blenda lät budkavlen gå och bådade upp alla kvinnor hon kunde få tag i, och uppmanade dem att ta med sig alla brukbara vapen och dessutom gott om mat och öl… Med hjälp av tidig ortnamnsforskning och Erik Dahlbergs förr sin tid banbrytande kartverk ”Svecia Antiqua et Hodierna” skapade man ett helt ideologiskt landskap av Värendsskogarna, där det med kartans hjälp fortfarande går att mycket exakt följa hur striderna antogs ha gått till..

Blenda uppmanar Värends kvinnor till kamp för sitt land, denna gång av August Malmström på 1860-talet

Danskarnas första styrka fanns vid Möckeln. Deras anförare Taxe låg vid ett tillfälle drucken och sov nedanför Taxås klint, som förstås fått sitt namn efter honom, men då rullade kvinnorna ner ett stenblock, och dräpte honom. Men så kom Tumlinger, den danske kavallerichefen, och Danmarks kung med huvudstyrkan till Taxåsberget, och nu ökade plundringen och kriget i styrka. Enligt 1600-tals versionen var det först nu Blenda klev in i handlingen, och samlade kvinnohären vid Gemla. Här delgavs Blendas stora plan, och där hölls en formell och ordentlig ordergivning. Planen var – att på kvinnors vis – och inte alls i öppet krig, utan med bakslug lömskhet ställa till med gästabud, och så dräpa danskarna – och en plats, utbredd mellan Blädinge (som förstås ”bara måste” ha uppkallats efter Blenda) och Benestad ned till Dansjön, alltså Danernas sjö…

Danahären lurades alltså av kvinnor med fagra ord, och de lockades att bli kvinnornas män – samt gå på det stora gästabudet, där de söps berusade, så att Smålands glada jäntor – Sussilill och Sussiloo – kunde skära halsen av dem, allesammans. Så berättar sagan. En mer sannolik version säger att de lämnade mat och öl åt danskarna, för att sedan avvakta och vid rätt tillfälle storma ut med stänger och spjut ur skogarna – och så skulle den danska huvudstyrkan ha besegrats.

Men då hade man inte räknat med det tungt bepansrade kavalleriet, som ju fanns redan under den romerska järnåldern.

Om Blenda verkligen levat under romersk järnålder, skulle hon ha mött kavalleri liknande det sena romerska imperiets ”Comitatus” som var förebilden för Vendeltidens ryttare…

Minst 1000 ryttare – motsvarande en hel ”Ala Milliaria” alltså – sådana tunga ryttarenheter fanns verkligen, 1 för varje romersk legion – skulle ha bränt och härjat vid Ströby, söder om Salen – allt enligt ”Svecian” och 1600-talets väl förankrade lägesbild. Men Blendas kvinnohär skulle alltså ha överrumplat dem på bar gärning, plundrande inne i husen och med hästarna på bete. Så blev de alla liggande där obegravna, och av de utströdda liken, som lämnades åt hundar och korpar, fick ”Ströby” sitt namn. Man kan föreställa sig en scen, liknande den vid Stamford Bridgetungt kavalleri är alltid känsligt vid övergången av vattendrag – där kung Harald Hårdråde ju långt senare besegrades när kavalleriet väl var långt över bron och inne i byn Stamford, där den lätt kunde överrumplas av otränade civilister och massuppbåd. Sådant händer också i moderna krig. Tänk Ungernrevolten 1956, Prag 1968 eller ”Himmelska Fridens Torg” eller striderna runt TV-tornet i Vilnius, så sent som på 1990-talet. Pansar – av alla de slag – har oftast svårt med rörelsefriheten inne i en stadsmiljö, särskilt om de får begränsade eldlägen.

Några hundra meter norr om Blädinge Kyrka vid sjön Salens strand ligger än idag Blenda-stenen, omgiven av Domarringar från Järnåldern – och den folkliga traditionen har alltid och sen urminnes tider sagt, att det var här Blenda höll sitt tal till trupperna efter slutsegern – om man nu väljer att tro på sådana saker, eller försöker göra dem sannolika…

Omkring 1 km S Blädinge K:a ligger  gravhögen Tumlingerör – en helt annan plats med exakt samma namn finns också vid södra spetsen av Kronobergs Hed – och där skall förstås den danske Kavallerichefen Tumlinger vara begravd. Men en mil norrut, vid Dansjön; stod alltså huvuddrabbningen, där infanteriet skulle ha besegrats. Vid Dansjön finns ännu Kungshögarna där småländskorna skulle ha begravt den danske Kungen, samt en Olofshög, efter en okänd men framträdande Olof på den danska sidan, som för övrigt skulle ha slagits ihjäl vid Gräbbebacken och Kråkelidsbackarna,där kråkorna åt sig mätta på de stupades lik.

Söder om Åsnen ligger Odensjö och Skäggalösa, dit Blendas amazoner skall ha dragit sig tillbaka. Själv ska hon ha bott på en kulle nära byn, säger den Småländske geografen och journalisten Olle Ekstedt, som i detalj studerat allt detta. Att Åsnen har med Asarna att göra är faktiskt tänkbart, och att Odensjön faktiskt är ett äkta ”teoforiskt ortsnamn” trots alla kristna bortförklaringar, är ett faktum. Folktraditionen utpekar ”Moderhögen” några kilometer syd Odensjön som en hög till ära för Frigg, Odens maka – och runt denna hög sprang Blenda och hennes kvinnor nakna, alldeles som i Frans G Bengtssons litterära skildring av Wirdarnas kvinnor vid Kraka Sten i Röde Orm..

Lustigt nog har ingen konstnär vågat avbilda den scenen, som Zorn eller andra stora målare väl b-o-r-d-e ha målat…

Sant är emellertid, att det närmare Åsnen finns en gravhög vid namn Gudahögen, tillägnad alla gudar som ett Allgudavi. Där skall traktens folk faktiskt ha firat Pingst och Midsommar med offer av mat och dryck – precis som Blenda och ha hällt ned blotet i ett stenhål, allt enligt Hyltén-Cavallius under det sena 1800-talet.

Så finns det mystiska Blodberget, som också är en del av Värends högst verkliga geografi. Blotberget, som det är fråga om har på högst svaga grunder av folkfantasin knutits till Blenda-legenden, men inne i berget ska det ha funnits en grotta, benämnd ”Puka Kyrka” efter det småländska namnet på den kristne djävulen, men där helgade kvinnorna Oden och satte fram en blotskål fylld med det härligaste och rödaste blod till hans ära, och kanske står den kvar därinne än – grottans ingång skall ha rasat igen på 1600-talet, sägs det.

Här kunde nu Blendasägnen ha slutat – men se – det gjorde den inte alls…

Det är nu som Feminismen och Blendas senare historiska betydelse kommer in i bilden, smygande och krypande till en början, men sedan ökande till ett rent creschendo !

Kung Alle och Reidgoterna kom naturligtvis hem så småningom, säger folktraditionen, och fick veta vad Blenda och kvinnohären hade gjort. Så belönades anförerskan med den kostbaraste egendom, och alla kvinnor i Värend fick till evig åminnelse av sin tapperhet i fält de privillegier och friheter som kallats Värends rätt – och som faktiskt i flera hundra år varit verkliga rättsregler och gällande lag, som man åberopat sig på – på riktigt !

Värends rätt hade många regler och paragrafer, men i verkligheten handlade ytterst få av dem alls om kvinnor, men det lyckades man under seklernas gång glömma bort, liksom det faktum att i stort sett ALLA hedniska lagar innehöll lika arvsrätt och del i arv, för kvinnor som för män. Det var bara med kristendomens införande och den mörka medeltiden, som kvinnornas ställning i samhället försämrades, och så är det ännu under alla Monoteistiska religioner – tänk bara på islam, till exempel – ifall ni glömt bort vad Monoteismen automatiskt för med sig.

Men Värendsrättens väsentligaste punkter, skulle ha varit:

  • Man och kvinna har rätt till halvpart var i boet, och gemensam egendom. Vid skilsmässa, tar de ut hälften var.
  • Syster och bror har lika arvsrätt
  • Värends kvinnor skall ha rätt att ha trummor och pipor före sig i bröllopståget, som vid krigsparad, och bära ett rött bälte om livet, som krigsmän och soldater.

Precis som den Hedniska Lucian bär Värends kvinnor än idag just ett rött band om livet, efter det att de blivit vuxna och alltså menstruerar, eller är fruktsamma. Enkel hednisk symbolik, som inte är svår att förstå – även om vissa skulle kalla den för ”kuriosa”. Viktigare är att flera Svenska Kungar på fullt allvar trott på Blenda-Sägnen, och att Blenda helt utan minsta skämt och ironi använts som argument för kvinnlig rösträtt i den svenska Riksdagen – så sent som på 1920-talet

Om hon inte fanns” kantänka, skulle det alltså ”varit nödvändigt att uppfinna henne” – och därmed punkt slut…

Här en liten kronologi till sist, ur ”Smålands Sällsamheter”

  • 1691 – Sveciaverkets karta över ”Bråvalla Hed” ritas – ett tänkt stridsförlopp utarbetas, enbart med ortnamn, geografi och existerande folktradition som bas..
  • 1693 – Karl XI tillförsäkrar Värends kvinnor deras gamla rättigheter – Blenda är accepterad som historisk sanning, helig och okränkbar
  • 1734 – I 1734 års lag bekräftar den Svenska Riksdagen Värendskvinnornas rättigheter, för andra gången
  • 1743 – En viss prästättling vid namn Colliander disputerar med en avhandling vid Uppsala Universitet. Blenda är historisk sanning.
  • 1772 – Teaterkungen Gustav III stadfäster i namn av Blenda alla Värendskvinnors rättigheter, giltiga för ”evig tid”
  • 1822 – Stagnelius utger dikten ”Blenda” på 246 strofer med blod, romantik, kärlek och död
  • 1841 – Biskopen Esaias Tégner – som har tydlig smak för hedendom – skriver ”Kronbruden” med en Värendsbrud i Blendas tradition
  • 1843 – Karl XIV Johans kröning och den förste Bernadotten firas på Kungliga Teatern i Stockholm med pjäsen ”En Majdag i Värend” med Blenda och kvinnliga soldater. Handlingen kretsar kring arvsrätten, en historisk sanning, giltig för evig tid
  • 1845 Alla svenska kvinnor får i svensk lag automatiskt Blendas och Värendskvinornas giftorätt och arvsrätt, just för att de är svenska kvinnor.
  • 1860 – August Malmström målar sin Blenda-tavla. Ett första tvivel på historiens ”äkthet” börjar födas bland konstkritikerna
  • 1863 – Folkskolans Läsebok utkommer. Blenda-legenden presenteras för generation efter generation av svenska skolbarn
  • 1874 – Dansjö Bränneri på Blendas gamla krigsskådeplats börjar tillverka ”Dansjö Blenda Pounch”. Hon kommersialiseras i Punsch-patriotismens namn…
  • 1876 – Kungliga Svenska Operan har premiär på Operan ”Blenda” av PA Ölander. Hon är nu omtolkad till legend, inte faktisk historia
  • 1882 – Samma Opera spelas i Paris – en enorm succé enligt svenska journalister, men den spelas aldrig mera där…. av någon anledning

Nu har vi ”Lagertha” och Hollywood… Historien upprepar sig – men källkritik och kritiskt tänkande, är fortfarande lika viktigt i dagens mediabrus…

Nordiska Asa Samfundet samlar in 60 000 till Gudahov, och fornseden är I RÖVEN KRÄNGD….

Nordiska Asa Samfundet, som Hedniska Tankar alltjämt stöder, går från klarhet till klarhet. Man har idag över 1500 medlemmar i över 16 olika länder, och är i och med det den största organisationen för Asatroende i Norden. Idag kom också beskedet att man snart samlat in mer än 60 000 kronor till sitt Gudahov, som dock är projekterat till en kostnad av 10 miljoner SEK.

Ritningar över enkla Gudahov som inte tar mycket plats och inte kräver miljonbelopp att bygga FINNS redan specificerade, tack vare HEDNISKA TANKAR…Som var FÖRST med detta…(2015)

Vore jag NAS, skulle jag starta Gudahovsprojektet omedelbart i mindre skala, för att sedan bygga på det, och inte tvärtom – eftersom en strategi, som snabbast möjligt ger gott resultat är att föredra framför motsatsen. Man kan jämföra med det isländska Asatrufelagid, vars projekt nu är åtskilligt försenat, sedan en del av statsstödet försvann, troligen via kristna ränker maskerade till ”zuism” och annan New Age, och på grund av att det arkitektritade, mycket innovativa bygge man beställt förstås visade sig mycket dyrare än beräknat.

Det finns också – som jag redan berättat om – ett antal privata Gudahov, inte bara hos Jim Lyngvild i Corinth i Danmark, utan också runtom i Sverige – jag har redan skrivit om två sådana byggnader i Mälardalen… På grund av risken för kristna attentat (som är högst reell) berättar jag dock inte var dessa – och andra, redan till Asatron invigda byggnader – faktiskt ligger…

Men sedan finns då Hedendomens ”fula svans” och de som ständigt gör bort sig, genom att blanda upp med New Age, droger och annat. Jag syftar givetvis på ”forn sed” – ett litet politiskt extremt samfund som idag samlar mindre än 300 medlemmar totalt, och bara har en kärna av 30 eller så aktiva. Ingen människa borde stödja det samfundet, trots dess vackra lögner på nätet, som man inte ska tro på. Inget djur eller ens någon växt borde heller ge det någon form av stöd, förresten.

Redan på 1990-talet påstod fornsedarna att de skulle bygga ett ”tempel” som de sa. (Jag vet, de är och var skrämmande okunniga, och vet inte ens vad verklig Asatro är för något – flera av dem verkar ha tydliga förståndshandikapp, och med förmågan att få något gjort är det också si och så..) Det slutade med total katastrof. En mycket konstifik person vid namn Finn (som i ”Finn fem fel” ) utsågs till att ha hand om ”tempelkassan”, och det framkom så plötsligt, att vederbörande hade gått till ”plattan” i Stockholm och köpt narkotika för alla pengarna..

Idag, över tjugo år senare har ”Samfundet Forn Sed” som de kallar sig fortfarande ingen tydlig policy emot droger, som de tydligen tycker ”ingår” i sin verksamhet.

NAS däremot har tagit avstånd ifrån allt sådant, och har en klar och tydlig policy, mycket beroende på att det var jag själv och ingen annan som tog initiativet till den, samt skrev och utformade den. Vilket Samfund man ska välja – ifall man nu alls behöver välja något – mellan dessa två, tycker jag framgår med all önskvärd tydlighet.

Tjugo år har gått, men vissa står fortfarande och stampar på samma fläck, och kommer aldrig ens över ”nybörjar” stadiet.

Igår fick jag se det här fotot, som uppges föreställa vad som ska vara ett ”Majblot” – något som ALDRIG varit sed, tradition och framförallt inte ”fornt”. Håll med om att det verkar vara fullständigt ÅT RÖVEN VÄNT – för att nu säga det så…

Vinflaskor, röven upp som hos Mohammed – eller vad är detta ?? Tycker ni att det är VÄRDIGT ??

Vi har sett det förr, om och om igen, så fort ”fornsedarna” går lösa. Folk som berusar sig, vinflaskor och liknande, nedskräpning av fornminnesområden, alkohol- och drogpåverkade människor vid blotenen ren lärobok i ”How NOT to do things” och en mycket, mycket ovärdig religionsutövning – eller vad man nu ska kalla denna groteska sexualhedendom för…

Redan 2010 höll de på såhär.. linfrö och matrester slängda på marken, något som liknar en DDR-flagga och könsorgan samt kukar i lera… Passande – eller vad ??

Jag blir bara så trött. Så innerligt trött av att se alltsammans, så trött och ledsen. Vilka klantskallar, vilka djävla skitstövlar ! Förstår inte de här halvidioterna att de ger hela Hedendomen som rörelse dåligt rykte genom att hålla på som de gör, och att de förstör för tusentals andra ?

Ok – jag är den förste att erkänna att folk väl får hålla på med vad de vill på sina egna tomter, i sina egna hus och hem och i sängkamrarna, och att de har rätt till allehanda utsvävningar under sitt privatliv, utan svek eller fotograferande, till och med.

Men de kunde åtminstone ha den goda smaken – om de nu INTE har någon förbaskad ”smak” eller estetik ifråga om allt annat – än att SLUTA påstå att det här ska vara som en ”religion” eller något för dem, eller ens en sed, och dessutom påstå, att detta skulle vara något ”fornt”…

Månaden Maj är överhuvudtaget INTE forn, eftersom det heter Blomstermånad eller Lövmånad enligt den gamla svenska kalendern, och några ”Majblot” har följaktligen ALDRIG funnits.

Vanadisblot, istället för Valborg, har däremot antagligen firats – och ska man alls fira Freja – eller någon – kan det ju göras med behagfullhet, och på ett smakligt sätt, och UTAN att KÖRA RÖVEN I VÄDRET..

I andra länder firas Hedniska ritualer till Gudamakternas ära med FOLKVETT, HYFS och STIL… VARFÖR kan vi inte göra det här också i Sverige ??

JÄMFÖR ”fornsedarnas” groteska barnsligheter med Nordiska Asa Samfundets blot… det finns en SKILLNAD i estetik, professionalism, ledarskap och utförande…

I rest my case – för som sagtjag struntar fullkomligen i hur folk bär sig åt rent privat, eller inte bär sig åt, för det må vara var och ens förbannade ensakmen framträder man i det offentliga, och säger sig representera hedendomen, eller lämnar man cigarettfimpar, krossade flaskor, skräp och matrester efter sig på allmän plats, eller annars orenar, för oväsen och larvar sig offentligt som ”forn sed” tyvärr ännu gör, och väl alltid gjort eller kommer göra, nä då RÄCKER det faktiskt för min del.

Falukorv á la Fäbodjäntan, matrester på marken och lite yxor härs och tvärs – Vilka DJÄVLA AMATÖRER !!!

Vederbörande BORDE SKÄMMAS – om Vederbörande alls har något vett – och det är hela saken…

Slutar med en vanvördig visa söderifrån, som jag lärt av någon som heter Lyngvild eller Groving i efternamn (jodå, de finns !)

”Når pigerne vender fissen opp – ja så er der vår i Danmark
og når de alle i fissen slaar en propp – så er de Sgu Vinter i Danmark…”

 

Asatro är Polyteism, och här hjälper varken böner eller klagosånger…

Man kan läsa mycket på nätet, både sant och osant. En av de sannare och mer givande artiklar om Asatrons natur som jag läst på senaste tiden är ett inlägg ur det vetenskapliga magasinet ”Live Science” som bekräftar vad jag själv sagt i många år. I Sverige matas vi med falska påståenden om ”forn sed” och annat trams, som motsäger sig självt. Asatron är inte alls någon ”sed” eller mekanisk upprepning, helt utan andligt innehåll. I USA däremot möter oss tusen och åter tusen inlägg från virriga kristna i hednisk förklädnad, som säger att de uppstämmer ”prayers to Thor from their pagan Altars” och andra fullkomligt idiotiska dumheter i den stilen. De här förvirrade individerna har uppenbarligen aldrig förstått vad Asatron är för något, och hur den fungerar.

För det första – en Asatroende ”ber” aldrig några böner någonsin. Asatron är en naturreligion, och inget i naturen är gratis. Du får inte älgkött, utan att först jaga fatt på en älg, fälla den, stycka den och ta hand om köttet. Du kan inte skörda någonting alls, utan att först så, och för att alls få något, måste du först arbeta. Detta gäller också i vårt nutida samhälle, även om vi nu har en massa bidragsberoende idioter här i landet, sådana som tror att de kan inkassera ”medborgarlön” på andras arbete, och få sig tilldelade bostäder, jobb, sjukvård och alla andra fördelar helt gratis, utan att någonsin betala för det. Det säger sig själv, att inget samhälle kan fungera så i längden, och inte heller naturen fungerar så.

De kristna förstår inte, att ”bön” på sitt sätt är den mest ultimata hädelsen av alla. Ser vi saken ur monoteistisk synpunkt, och tror på en enda, allsmäktig gud, så är det verkligen förmätet att tro, att man skulle kunna påverka universums härskare att göra som man vill, och hela tiden få sina egna önskningar tillgodosedda. Begreppet bön är inget annat än ett oerhört naivt sätt att försöka ”styra Gud” och likt ett drägglande spädbarn bara skrika på godsaker och önskningar, gällt och ihållande, stup i kvarten. De kristna använder sig av sin gud som ett slags krycka som ska hålla dem uppe, så fort livet blir för svårt, för de förmår inte göra någonting själv, inte tänka en tanke för sig själva, och försvarar sig inte ens, när de blir angripna. Hela tiden hänger de sin inbillade Pappa, Mamma eller ”allsmäktige herre” i hälarna, och tror att han skall komma farande och lösa alla problem åt dem, så fort det bara passar. Men livet fungerar inte så, som vi alla kan se. Och naturen fungerar inte så, den heller.

Nej just det. Du kan inte ”be” gudarna om någon djävla ting, för om du verkligen respekterar dem, får du SJÄLV offra något först… Allt annat vore hädelse…

Alla vet vi att hedendomen bygger på offer, eller blotande. ”Gåva kräver, att gengåva gives” som det står i Hávamál. Vill du erhålla något, om så bara tur med vädret eller Maternas gunst, ja då måste du själv göra något för dem, offra något för dem, av egen fri vilja, håg och arbete – om så bara att skriva en blogg, eller visa din hängivenhet på annat sätt. Då först kan du erhålla något, då först kan du betrakta en gudamakt som en fullvärdig vän, eller – som det hette – ”Fulltrui”, någon som du tror helt och fullt på. Diverse snusförnuftiga amerikaner har försökt förvanska Asatron, och utgått från det enda ordet ”bidhja” i Hávamáls berömda uppräkning – i 144:e strofen – om blotets natur:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

”Fáa” betyder här färga, som när man färgar in ristade runor, och ”bidhja” betyder befalla, som i en konungs bud, ett sändebud, att överföra ett budskap – inte alls att sitta och ”be” och bära sig åt som en smutsig och äcklig tiggare, vilket är de kristnas sätt att förhålla sig till sin gud – de tror ju att de kan sitta och tigga och bettla på gudens bekostnad, bara för att få sin egen vilja fram.

Den som vill erhålla något, måste först offra något, eller arbeta för det. Sådan är naturens lag, och sådan är lagen i alla fungerande samhällen – i alla tider…

De kristna har missuppfattat och förvridit många andra kulturer i Världen förutom vår, allt efter sin egen skeva gudsuppfattning. Se på Japan och Japansk Shinto, förresten. Där begår man vad som kallas ”Matsuri” eller blot, genom att först knäppa händerna, och klappa i dem för att påkalla kamis eller makternas uppmärksamhet. Detta är inte alls någon kristen ”bön” även om det kan se ut så för den helt oinsatte, västerländske betraktaren. Japanska troende knäpper händerna eller bugar, för att visa gudomen vördnad, och för att hälsa den. Inte för att ”be”, för man kan inte be om något, utan att också offra – och göra något i gengäld.

Visserligen används felaktigt det engelska ordet ”prayer” om shintos riter och ritualer, främst av okunniga kristna, som inte kan frigöra sig från sin egen kristendom, ens när de betraktar en annan kultur än sin egen. De mycket få utövare av Shinto jag talat med säger att det såklart även finns tavlor med önskningar, som symboliskt sätts upp vid Shinto-tempel, men de är just löften om att göra en insats, fromma förhoppningar eller uttryck för tacksamhet – och fortfarande inga ”böner” i västerländsk mening, för man får ingenting för ingenting…

På samma sätt förhöll det sig med Vikingatidens Polyteism, enligt vad forskarna i ”Live Science” nu skrivit. Man ”bad” aldrig någonsin till Tor. Han var ju en åskans, regnets och stormens gud, och han sände människorna stormar därför att de skulle bli starkare, och lära sig uthärda dem – inte för att de skulle tigga, ligga på knä och fegt ”be” om något, som de i alla fall inte kunde få.

Skillnad i attityd – Skillnad i inställning ! Här hjälper varken böner eller klagosånger…

Gudarna var heller inte allsmäktiga, och inga moraliserande små överherrar och påvar, som gav människorna regler och påbud om hur de skulle uppföra sig, och sedan straffade dem för att ha begått ”synder” eller andra inbillade och påhittade brott. Hedendomen och Asatron fungerar inte så, helt enkelt.

Despite their lack of all-knowing, moralizing gods, the Vikings developed a complex society. That suggests that even belief in smaller deities can spur human cooperation, researchers reported in December 2018 in the journal Religion, Brain & Behavior.

Gudarna var inte allvetande eller moraliserande, men ny forskning – också med neurologins hjälp – visar att tron på flera gudar, alltså Polyteismen, gav människor förmågan att samarbeta. Ett bäöttre och tolerantare samhälle än vad Monoteism och kristendom förmådde skapa. De nordiska hednigarnas hjärnor fungerade helt enkelt på ett bättre och smartare vis än hos de passiva och tröga kristna, som bara slaviskt överlämnade sig till ”Guds vilja” men aldrig gjorde något för att själva lösa sina problem. Hedendomen stimulerade istället problemlösandet, och kreativiteten. För att bygga ett skepp måste man ha bistånd från Njord, skeppsbyggnadens gud, och lära sig hur man bygger båtar. För att segla båten, behövdes vinden, och därför Tor. För att korsa de mörka djupen, måste man spekulera om Ägir, det djupa havets gud, försöka förstå hur havets strömmar fungerar, och så utröna Ägirs vilja.

Allt detta stimulerade det självständiga tänkandet, och blev en kreativ utmaning – som präglade ett helt samhälle.

The Vikings were an intriguing case study for the question of whether a god or gods can help facilitate the development of a complex society, because they went through major changes between around A.D. 750 and A.D. 1050. At the beginning of this period, Scandinavia was peopled by small tribes. By the end, it was a hierarchical society of kingdoms, politics and laws that was capable of launching seafaring expeditions all the way to North America. Raffield and his co-authors wanted to know if moralizing high gods, or ”big” gods like the God of the Bible, were necessary for this transformation.

— —

heir findings suggest that they were not. The sagas, poems and artifacts of the old Norse people do indicate that Vikings believed that supernatural beings were watching them. They swore oaths by the gods and sometimes wore oath rings dedicated to the god Ullr. Some war helmets bore a gold-and-garnet eye representing the eye of the god Odin. Scandinavian contracts mentioned gods, and characters in sagas who failed to make sacrifices to the gods often died in awkward ways. (One popular fate was to get impaled on one’s own sword.)

But the Viking gods did not seem to be ”big” gods, Raffield said. They weren’t supremely powerful — in fact, Norse mythology holds that they weren’t even immortal, but were fated to die in a cataclysm called Ragnarök — and they weren’t omnipotent. — — These findings indicate that big, omnipotent gods weren’t necessary for a society to become more complex, Raffield said. They also point to a system of belief quite unlike most of the major world religions today.

Hedendomen fungerade efter Polyteistiska Principer, inte Monoteistiska. Det fanns ingen övergud, ingen allsmäktig herre. Inga straff, och inget ”syndabegrepp” – men däremot en tro på ödet, lyckan och att det gick att forma sitt eget öde med hjälp av hårt arbete, och ett vänskapligt förhållande till naturen och gudarna.

Genom att blota, offra och i gemensamt arbete och liv bygga upp en gemenskap, blev våra förfäder starkare, kreativare och friskare än andra folk. Deras vetenskap och skicklighet i strid gick framåt. Olika gudar gav olika livsval, och ett mer utvecklat samhälle – utan passivitet, utan tiggande, utan kryperi inför någon överhet eller någon ”allsmäktig herre”. Trofasthet, hårt arbete. Frejas kärlek, Odens visdom, Frejs givmildhet och Tors styrka – men utan bön, med gudarna som förebilder och ideal, att efterlikna i det praktiska livet – se där något av vad som gjorde och gör Asatron stor – ja större än annan tro, och andra religioner..

”Bledsod be !” om RIKTIG Hedendom istället för fejk…

Det finns en massa dumskallar, sk ”fornsedare” och annat patrask, som påstår att vi Asatrogna Hedningar skulle fira något som kallas ”Solväntan”. En sådan fest har aldrig funnits i Norden. Allt vad de säger är lögn, hittepå, bogus, snack-i-backen inspirerat av kristna adventstraditioner, och det är inte något jag ägnar mig åt, för egen del.

Är man ärlig emot sig själv, makterna, andra människor och själva Hedendomen, ljuger man inte rätt ut, inför något man själv hittat på och går omkring och kallar detta för ”fornt” – det trodde jag alla visste.

Se för övrigt föregående inlägg.

If you are a honest person, and honest towards yourself, your kin, your Trú and other people, you do NOT invent new customs and claim them to be ”ancient”.

ELIMINATE and DESTROY ”Forn Sed” !

Däremot blotar jag med blod, och det har jag alltid gjort.

Såhär års firar de flesta skåningar och hundratusentals andra goda medborgare i vårt land det stora Gåsablotet, genom att äta svartsoppa och stekt gås, till exempel. Får vi tro Dagens Nyheter – denna tidning skulle väl aldrig ljuga för oss, eller hur goda medborgare (håll er för skratt !) så skulle Gåsablotet, eller vanan att äta gäss såhär års ytterst sett gå tillbaka på flera hedniska civilisationer, och härstamma från Isis-kulten i det gamla Egypten. Några bevis eller argument härför framhåller DN inte, men man kan ju notera att nästan alla vapenföra män i det gamla Sparta åt svartsoppa, kokad på blod under långa skeden i sitt liv, och att traditionen med ”Bledsodh” – att koka eller sjuda ihop något med blod fanns redan under Nordisk Bronsålder. Ordet finns inte bara på proto-germanska, utan också i alla anglosaxiska språk.

 

En del personer, som går omkring och kallar sig hedningar vet inte ens, att det engelska ordet ”bless” för välsignelse, kommer av det nordiska begreppet ”att blota, alltså att utföra blodsoffer på hedniskt vis.” Jag citerar:

From Middle English blessen, from Old English blētsian, blēdsian (to consecrate (with blood)), from Proto-Germanic *blōþisōną (to sprinkle, mark or hallow with blood), from *blōþą

 

Också i den gotiska Silverbibeln, skriven av Wulfila på 300-talet, står det mycket riktigt ”Tha bledhsodhade han” om ängeln som gick före döden genom Egypti land, och målade ett tecken med blod på de utvalda människornas hus och dörrar, för att de inte skulle dräpas. Det fanns helt enkelt inte något kristet begrepp som var bra nog som översättning, och därför använde goterna ordet ”blota” även i kristna sammanhang. På island lever det också kvar ännu, men där betyder det idag ”att svära” och har förlorat sin ursprungliga betydelse. Ur ordet ”bless” – att välsigna eller helga med blod – har sedan det nutida engelska ordet ”bliss” – lycksalighet och fröjd – alltså vad man känner efter en god svartsoppsmiddag – grenat ut sig, trots att det har ett annat etymologiskt ursprung, också hämtat från nordiska språk, likt de flesta ord i modern engelska, utom de som kommer från det hedniska latinet.

Alla verkliga hedningar vet också, att det i Olafssaga Tryggva (i episoden om slaget vid  Svolder) står skrivet om skåningarna och svenskarna att de ”satt hemma och slickade sina blotbollar” även om få svenskar idag vet vad en ”bolle” är för något. Det är helt enkelt en cirkelrund, vid skål, ur vilken man inte bara kunde servera svartsoppa, utan också öl – och den använde man långt fram i tiden, ja ända in på 1500-talet, från vilket våra äldsta bevarade svartsoppsrecept stammar. Inte ens en så svårartat falsk och kristen man som Biskop Brask, han som med brasklappar klarade sig ifrån Stockholms Blodbad, (7-9 November) kunde motstå den hedniska svartsoppan.

Ordet ”sodn” – alltså något man sjuder i, en ”sod” är bekant från Eddan, ur berättelsen om det första mjödets skapelse, Bodn, Sodn och Odröder var ju de tre väldiga bryggkar, som Oden drack ur i Gunnlögs gård. Och i Runatal Hávamáls frågar Oden själv mänskligheten:

Veistu, hvé sóa skal?

Alltså ”Vet du, hur man sjuda skall ?” Vet man inte ens det, och förstår man inte hur god svartsoppa blir till, ja då kan man nog inte ens kalla sig för hedning… Modern forskning har också visat, att svartsoppan än idag också är hemmastadd inte bara i Tysklands, Polens utan de flesta Europeiska och många utomeuropeiska länders matkulturer.

Veistu, hvé sóa skal? Att bereda svartsoppa är en KONST som en GOD KVINNA kan berömma sig av…

 

I sin bok ”Svensk Husmanskost” berättar mästerkocken Tore Wretman om hur han som lärling i timtals fick röra i den stora svartsoppskitteln. Att koka buljongen av fläskben eller oxkött, och röra ned grisblod och gåsblod, samt mjöl och kryddor och så röra, röra och åter röra, därför att blodet inte får stelna och koagulera sig är inte lätt, utan en konst, som det tar tid att lära. De flesta svenskar köper idag sin svartsoppa som halvfabrikat – exempelvis i Hötorgshallen och andra finare saluhallar, för att sedan krydda den efter eget behag. Äppelsaft bör alltid ingå, liksom någon knivsudd kanel, och så mald ingefära. Francois Villon, den franske 1400-tals poeten, skrev ju att:

Ett skålpund riven ingefära
det är för en riktig bock
en smaklig spis
Och styva blir sen brösten
på hans kära, och blodet sväller
i hans task...”

De av er som hemfallit åt new age och andra töntiga villoläror, och som vill vara vegetarianer får väl försöka med kantarellsoppa, men jag tror inte ni kommer så långt med det. Gudarna och Gudinnorna kommer inte att höra er, och inte uppfylla era önskningar – för det kommer bara att hända, ifall ni blotar åt dem i svartsoppa och blod. Så har det alltid varit, och så kommer det nog alltid att vara. För övrigt vet jag själv av noggranna fältstudier att döma, bedrivna under många års tid, att svartsoppa har en förunderligt kraftig verkan, på kvinnor såväl som på män och ger dem lust att... ja ni förstår väl själva, eller hur ?  Blodlösa kvinnor, eller vegetarianer, förmår ingenting och intet därvidlag, men har en kvinna ätit svartsoppa, som ju innehåller djurblod och alkohol därtill, så händer det saker. Blodet gör henne uthållig och stark, och med alkoholen släpper de flesta kristna hämningar…

Nog om detta, men så är det med svartsoppan. Inte konstigt då att våra förfäder älskade den, och tog för sig under den mörkaste tiden på året, innan det var tid för julens fest. November var slaktmånad, och så är det fortfarande – Detta är ingenting jag försöker dölja, och för egen del tycker jag man ska vara ärlig och säga som det är, rörande detta med hedendom. I pressen det här året kan vi läsa att sommarens hetta gått hårt åt beståndet av gäss i vårt land, och för varje år vi är med i EU – denna förbannade förtryckarpakt – blir det allt sämre och sämre ställt med vårt svenska lantbruk, och vår förmåga att försörja oss själva, utan utländsk inblandning i vad vi äter och hur vi lever – för sådant vill vi svenskar inte ha.

För egen del äter jag skånska gäss, och skånsk svartsoppa – för det tillhör mitt hedniska kulturarv.

Om ni respekterar vad Asatro är, och vad Hedendomen står för, uppmanar jag er alla att göra samma sak – för vem behöver all fejk, när det finns äkta vara