Hur ser det ut i Sverige EFTER det HEDNISKA skiftet ?

You can’t deny this !
You may not like me saying it, but you can’t deny it !

– Malcolm X

Hedendomen i Sverige är ett faktum. Över 42 % av Sveriges medborgare tillhör inte den ”Svenska” Kyrkan längre, och vill inte ha med den att göra. Detta är fakta, och fakta kan man inte förneka.Nu kan man tycka vad man vill om samhällsutvecklingen, visserligen, och säga att den är bra, dålig eller varken bra eller dålig – ingen utveckling eller företeelse i tiden kan enbart värderas i så enkla och förenklade termer som plus och minus – men man kan inte längre blunda för den utveckling som har skett. Att vara hedning innebär att man inte längre underkastar sig någon monoteism, och att man står fri från tankarna från en ”allsmäktig” gud som ska styra, ställa och ständigt befalla över folk. Det innebär att man tar sitt eget öde i sina egna händer, och att man inte skyller ifrån sig på någon falsk determinism. Du kan vara Ateist, Agnostiker eller till och med Asatroende, men har du förnekat de tre ökenreligionerna, ja då är du hedning ändå…

Vad grundar sig kristendomen på, egentligen – och varför anses den som ”bättre” eller ”finare” än alla andra livsåskådningar ?

År 2000 – året då kyrkan slutgiltigt skildes från staten – fanns det bara 12 % hedningar i Sverige. Idag, 18 år senare, har deras antal ökat med 30 %, och om ytterligare 36 år kan vi helt vara kvitt all kristendom överhuvudtaget – i alla fall om den nuvarande utvecklingen står sig – och tendensen att andelen kristna minskar år från år, är statistiskt belagd sedan minst 40 år tillbaka. Således vore detta faktum ganska naturligt att acceptera, och ”inte så mycket att bråka om” kan man tycka.

Det finns naturligtvis alltid ”faktaförnekare” eller sådana, som inte vill följa med i sin tid. I antikens Grekland – en av de mest högstående civilisationer som denna jord skådat – kallade man sådana människor för idioter, rätt och slätt. De ansågs lida av vad man närmare bestämt kalladeidioteia” eller egenkärlek – att inte bry sig om samhället runt omkring, och inte delta i politik eller statsangelägenheter räknades som brottsligt, och ett svårt karaktärsfel. På samma sätt var det i det gamla Norden förbjudet att utebli från Tinget, eller den allmänna folkförsamlingen, vid straff och vite i form av laga böter, eller också medborgarskapets förlust. Följaktligen kan ingen i dagens Sverige ignorera Hedendomen längre. Ska vi nu ha ett sk ”multikulturellt” samhälle som många tydligen anser, och efter vad som till och med påståtts vara en grundlag (jag kan för min del inte hitta en enda paragraf i Sveriges fyra nu gällande grundlagar som påbjuder just ”multikulturalism, tyvärr) så måste svaret bli Polyteism, och därmed Hedendom.

Sverige har genom århundraden av andligt förtryck och despoti varit ett över-kristnat och över-kyrkligt land.

Det började på stormaktstiden, när kyrkor och präster blev statens lydiga redskap, vilket de fortfarande är. Från predikstolen lästes officiella nyheter upp – det fanns inga tidningar, ingen tv, ingen radio – men statens och prästernas kontroll över media och åsikter var i det närmaste total – och ve den som uttryckte en egen mening. Konventikelplakat, häxprocesser, husförhör. Allt gick hand i hand med vad som så småningom blev Socialdemokratins nomenklatura, en ny överhet, något annorlunda än den gamla, men en förtryckande överhet likväl. Bakom kulisserna har den sk ”Broderskapsröelsen” – nu också i allians med det sk ”Muslimska Brödraskapet” styrt och ställt med vårt Sverige i årtionden, fast man nu döpt om sig till ”Tro & Solidaritet”. De gamla herrarna sitter kvar, och de bevakar svartsjukt sin makt, maktfullkomliga som de är.

Maktens herrar är sig lika – och de tror fortfarande på sin ”allsmäktighet”…

Och fortfarande har vi kvar inte mindre än 3384 kyrkor i landet – de flesta nu helt onödiga som byggnader. Tiden när människor tvingades att gå i kyrkan på söndagarna, med hot om att få ”sitta i stocken” eller att bli utsatta för förnedring och skamstraff finns inte mer – och det är väl känt, att de flesta kyrkor står helt tomma under de flesta av årets dagar. Några av dem – som Storkyrkan i Stockholm eller Uppsala Domkyrka – finns nu mest till som turistattraktioner och som inkomstkälla. Domkyrkan i Strängnäs, och ett litet fåtal kulturhistoriskt intressanta byggnader kommer bevaras av kulturminnesvården, liksom kanske en eller högst två kyrkor i varje kristen församling – och av dem har nu Sverige högst ungefär 1900 stycken…

Men förortskyrkorna, i betong eller dassgrått tegel – dessa fula skapelser från 1960 till 1980-talen, som tar upp mycket byggbar mark, som man helt säkert kan använda på bättre och nyttigare sätt ?

Redan 2011 tyckte KG Hammar – biskop och en av kyrkans egna män – att det var bättre om dessa byggnader sprängdes i luften – och det skrev han också i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

I England, ja hela världen har motsvarande utveckling ägt rum. De mindre värdefulla kyrkorna har rivits, privatiserats, gett vika för bostäder. Och så måste det med naturlig nödvändighet bli även här. Och hur går det till på amerikanska hangarfartyg, storflygplatser som Arlanda eller på de flesta större statliga myndigheter, förresten ?

Jo, där finns sk ”andaktsrum” men de är allesammans multi-religiösa, möjligen försedda med löstagbara krucifix, men inte mer. Annars är de helt tomma på kristna symboler.

I morgondagens Sverige – om högst 30 år – står det kanske kvar ca 2000 kyrkobyggnader. Men i de flesta av dem, finns inte längre några kors, eller andra hemska tortyrredskap. Bilderna av Tor, Oden, Frej och Freja kommer tillbaks – i Torsåker såväl som i Fröjel, i Odensala och Fröstuna. Överallt kommer våra Gudar tillbaka, och kommer att sitta i högsätet. Så kommer det att bli.

Kanhända kommer det också finnas en liten, liten skrubb – närmast vapenhuset och utgången – för Jeschua ben Yussufs och Mohammeds mest envisa tillbedjare, men det blir också allt…

Bäst att ni vänjer er – i morgon är det vi Hedningar som tar över – och som kommer styra landet…

Annonser

”Svenska” Kyrkan fortsatt kraftigt ned 2018 – HEDNANDET FORTSÄTTER

För att citera en välkänd svensk slogan från förra århundradet: ”Kampen går vidare”.  Den Evangelisk-Lutheranska Kyrkan i Sverige upphörde att vara Statskyrka redan år 2000, men den accepterar fortfarande inte det moderna och demokratiskt-sekulära samhällets spelregler. Fortfarande talar dessa oärliga Lutheraner om sig själva som ”Svenska” Kyrkan, ungefär som om de hade någotslags ensamrätt på att företräda vårt folk i andligt eller religiöst hänseende, något de inte har. Deras religion hör hemma i Mellersta Östern, precis som Islam, och kommer inte alls från Sverige. Siffror från detta Lutehranska samfund – som jag inte tänker länka till – visade att 67 605 goda medborgare gick ur denna påstått ”Svenska” Kyrka under år 2018. Ändå är deras samfund inte ett enda dugg ”svenskare” än något annat religiöst alternativ, men dessa Monoteister vägrar fortfarande att acceptera alla oss andra.

Asatron kommer mer och mer som religiöst alternativ, över hela Norden.

 

Bara 8227 personer – troligtvis främst invandrare, och de som redan hör hemma i Östra Medelhavsområdets öken-kulturer – lät sig lockas av den kristna propagandan. Men, nettoantalet vuxna personer som gick ur frivilligt uppgår ändå till 59 378 stycken. Det gör 2018 till året med kraftigast hednande någonsin, om man undantar rekordåren 2016 och 2017.

I början av året hade ”Svenska” Kyrkan 6 008 356 medlemmar, mot en total folkmängd i Sverige på 10 129 028 personer. Det betydde, att bara 59,3  %  ville vara med i denna oärliga och despotiska statskyrka, som inte tillåter andra uppfattningar, och inte förstår, att den inte längre kan tala för alla, därför att många av oss lämnat Monoteismen bakom oss för länge sen.

Befolkningsutvecklingen i Sverige fortsätter att skena helt okontrollerat, till följd av ohejdad massinvandring. SCB:s siffror är inte entydiga, men befolkningen 1 Januari 2019 kan uppskattas till omkring 10 326 728 personer, oräknat de personer som uppehåller sig här illegalt, och som inte skall vara här överhuvudtaget.

Kristendomen representerar ett TOTALITÄRT SYSTEM som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle…

 

Tragiskt nog har det skett ungefär 45 459 kristna övergrepp på spädbarn (sk ”dop” ) i det här landet, bara i år. (ifall förra årets dopfrekvens om 42,3 % förblir oförändrad, vilket kanske är att ta till i överkant). Att tvinga på en nyfödd, helt omedveten individ en religion, utan att den individen ens kan värja sig, långt mindre förstå vad han eller hon tvingats in i är ALLTID ett övergrepp, och bör stämplas som ett sådant. Det är inte acceptabelt att det ska gå till såhär i ett modernt samhälle, helt enkelt. Ingen annan religion far fram såhär, eller använder spädbarn för att ”blåsa upp” sina egna medlemssiffror, mig veterligen. Vi Hedningar och Asatroende gör inte så. Vi har något som heter Knäsättning, sant nog – då vi tilldelar barnet ett namn, men inte en tro, och hälsar det välkommen till vår egen familj eller ätt, men vi tvingar det inte att anta någon religion, överhuvudtaget.

Samtidigt dog ungefär 1,1945 % av de kristna, ifall vi antar, att deras dödlighet varit ungefär lika stor 2018 som 2017. Det blir ungefär 71 775 personer, och ger en nettominskning på 26 316 personer, plus nettoutträdet om 59 378, vilket innebär att vi glädjande nog fått 85 694 färre kristna år 2018. Vg kontrollera själv, om ni inte tror mig.  Med en ny befolkning om ca 10 326 728 personer blir det 57,3 % kristna, och andelen Hedningar i vårt land är nu uppe i 42,6 % eller mer – en stor del av befolkningen är ju tyvärr så grundlurad, att den bara är med i kyrkan ”av gammal vana” men utan att ens tro på gud, eller vad den faktiskt säger.

”Svenska” Kyrkan har alltså tappat ungefär 2 % av sitt medlemstal år 2018, och med den utvecklingen, är hela vårt land och alla Svenskar Hedningar inom ca 29 år – ifall vi tror på ”rak trendframskrivning” – vilket vi kanske inte ska göra..

Snart kommer ”Det hedniska Skiftet” då vi hedningar blir över 50 % av folket. Det kan inträffa inom 7-8 år.  De totalitära lärorna, som islam och kristendom har inte längre någon chans, och målet för den hedniska rörelsen är fortfarande, att få ned dem alla under 10 % av befolkningsantalet.

 

Guden Heimdall besökte enligt Rigsthula människor överallt, för att lära dem sparsamhet, ekonomi och goda vanor.  Varje svensk familj kan under ett helt liv tjäna ungefär 1,5 miljoner kronor på att GÅ UR ”Svenska” Kyrkan… Och det blir tusenlappar det, gott folk…

Många anser också, att Svenska Kyrkan blivit alldeles för politiserad som organisation betraktat. Dess Ärkebiskop har ju antagit fältropet ”Gud är större” eller ”Allahu Akbar!” i Svensk översättning, och säger helt öppet, att hon vill ”samarbeta” med Islam. Det vill inte jag, och det vill heller inte de flesta svenskar – och därför går vi ur, och lämnar denna politiserade kyrka åt sitt öde, när den inte längre kan stå för svenska värderingar eller svensk kultur, och det är just precis där jag för min del tror att vi ser den största anledningen till de negativa siffror, ”Svenska” kyrkan numera uppvisar, även om jag förstås inte kan bevisa det, rent statistiskt.

En annan orsak att gå ur är de höga skattesatserna i Sverige, och de så kallade ”avgifter” eller rättare sagt straffskatter – ett slags fortsättning på det medeltida tiondet, som ”Svenska” kyrkan hela tiden kramar och pressar ur sitt stackars folk.  Det sägs, att de flesta svenskar nu betalar långt mer än en tredjedel av allt de äger och har eller tjänar i skatt – ni får ju själva avgöra om detta är sant eller inte – och till det kommer genomsnittliga ”tionden” till ”Svenska” Kyrkan på minst 1,3 % som vi alla tvingas betala, direkt över skattsedeln, oberoende av om vi nu tror på gud eller inte.

En sådan politik kan under inga förhållanden kallas rättvis, och många svenskar har tröttnat på de uppenbara missförhållandena, eftersom de ju själva kan se vad som händer i deras land. Dessutom får man ett helt års extra straffskatt om man försöker gå ur ”Svenska” Kyrkan i November eller December, på grund av ett mystiskt, närmast religiöst betingat ”stoppdatum” som denna kyrka själv införde på 1950-talet.

Jag tycker att du som läser det här inlägget ska GÅ UR svenska Kyrkan FORTAST MÖJLIGT nästa år – om du inte redan HAR gjort det.

Att gå ur kostar ingenting, och allt du behöver göra är att sända in ditt personnummer, namn och adress till närmaste Pastorsexpedition.

Använd gärna blanketten här, så går det kanske fortare.

Inte ska väl du som är svensk acceptera alla dessa totalitära läror utifrån, eller betala straffskatt till ”Herren” när du kan vara en fri och vuxen människa ?

LÅT HEDNA DIG – det gjorde jag, så fort jag fyllde 18 – och till och med Fredrik Reinfeldt lät en gång göra samma sak..

I vilket Mohammed Omar intervjuar vad han tror är en vanlig hedning….

Såhär i Höknätternas tid levererar bloggen ”Det Goda Samhället” ännu ett intressant inlägg via sin skribent Mohamed Omar, en man vars skönlitterära författarskap jag faktiskt gillar, av en eller annan anledning. Trevande försöker han intervjua en viss person, som vill kalla sig för ”en vanlig hedning” men som först inte vill sjunga ut om vilket samfund han representerar, men som sedan säger att Asatron inte finns, att han inte har någon tro utan att han bara mekaniskt upprepar en tom ”sed” om jag förstått saken rätt. Med andra ord en rekonstruktionist, eller en ”vikingasvärmare” som det kallas på sina håll, men ingen riktig troende, utan en halvljum, halvintresserad, halvbildad. Visst – all början bliver svår – men varför dessa halvmesyrer ?

Get your FACTS right – then speak….

 

Riktigt så är inte de flesta av oss hedningar, det vill jag bara ha sagt, och intervjun ger också upphov till många glada skratt hos mig som åhör den. Exempelvis börjar den stackars intervjupersonen sväva på målet redan efter den första frågan, och säger att han inte är så bra på etymologi, samt att han inte ens är gode eller gydja, men absolut tror att dessa termer skulle vara besläktade med ordet ”god” i allmänhet. Redan där kan jag bara le åt hela saken.

Ifall Mohamed Omar, aka Eddie Råbock – eller vår käre intervjuperson, som säkert är en intelligent han också, bara brydde sig om att göra den elementäraste research på wikipedia (det tar EN minut, inte längre, ) skulle de komma på att Gode och Gydja kommer av goð som betyder Gud på Norröna, och som inte har ett enda förbannat dugg med ”godhet” att göra i sig. Termen finns belagd ända sedan 500-talet, och det känner jag väl till, eftersom jag själv är en ovanlig Hedning, eller rättare sagt en hedning utöver det vanliga – nu har jag tyvärr inte tid att hjälpa min vän Herr Omar, men när semlor och andra vackra bakverk lanseras i Uppsala stad, skall jag gärna komma och hälsa på honom, ifall han vill. Jag kan till och med hålla ett kort Disablot vid Distinget med honom, eftersom det ju är i Uppsala det blotet rätteligen ska hållas.

Fezens förutsättning är Särimners ättelägg, och varje Kulting är potentiellt en Galt…

Själv är jag nämligen en Thul, och tillika Kraftarskald, om ni vet vad det innebär, men ingen gudsman, bara för den sakens skull, det ska gudarna veta. Ganska roligt är också Mohamed Omars påstående om att det måste vara de kristna som spritt Julen över världen, att denna måste fyllas med nytt, dvs kristet innehåll och så vidare. Man måste säga att vi möter en ärlig man här, för herr Omar döljer inte sin agenda – inte jag heller – men den ”vanlige” hedningen han intervjuar reder sig ganska bra, när han påpekar att nästan inget är kristet i vår Nordiska Jul…

Efter inledningstemat från filmen ”Blade Runner” bjuds vi på ett stycke högklassig underhållning, för den som nu tycker att intervjuer med ”fornsedare” och annat bråte är roligt, eller har ett småironiskt sinne för humor. ”ehh..um…vi bjuder in makterna, och så håller vi tal, tror vi. och sen så dricker vi en massa”. Ja – det vilar allt ett löjets skimmer över det hela...Uppenbarligen har man ingen aning om vad man pysslar med i dylika kretsar, utan räknar bara upp de gudomar man råkar komma på för tillfället i en enda röra, helt innan inbördes sammanhang. Och man är inte Polyteist, säger intervjupersonen. Nehej nä – men vad tusan är man då ? -Svaret ger sig lätt: ”Vi bara gör lite som vi tycker, och man får en liten, liten utbildning – men inga fakta”.

Och detta ska alltså vara Hedendom ?

Tillåt mig att skratta, men jag vet inte hur många kraftlösa, vilsna, vesna, overksamma blot i den stilen jag besökt. Det är inget för mig, det säger jag bara. Mohamed Omar ”känner sig lite vilsen” säger han, och tror att han måste ”be böner” till makterna. Bön är ett kristet begrepp, och hör inte hit. ”Gåva kräver att gengåva gives” står det i Hávamál, och alla dessa ”ja – vi vet inte riktigt” – det är ingen tro, det är ett billigt substitut för en verklig religion… Mohamed Omar kallar detta för något outvecklat, fattigt, och till svar får han romantiska bondefantasier, ungefär som järnålderns samhälle inte hade någon struktur, som om Gamla Uppsala inte fanns, som om Svitjod aldrig existerat.. ett enda historielöst ”forn seds” flummande…

 

Maltdryck i plastflaska och halvtaskigt blot – ja det är ”forn sed” eller ?

Efter trettio minuter konstaterar de båda herrarna att de ingenting vet, inte riktigt kan, och där strandar det hela vid spridda referenser, enstaka ord, hedniska begrepp. Mohamed Omar efterlyser poesin, men får inga svar, han efterlyser det helgjutna, och en bättre upplevelse av det andliga, men får inga svar där heller. De når inte fram till Julens innebörd, gemenskapen eller vad den egentlige handlar om – och man strandar i det underhållande, trevliga. Synd på så rara ärtor.

Det påstås att ”forn sed” inte har några begravningsseder, utan bara samma halvtaskiga uppräknande av makter och begrepp i en lång rad. Uppenbarligen är ”den vanlige hedningen” helt omedveten om att samfund i Danmark har både gravhögar och fasta begravningsplatser till sitt förfogande,, och har ingenting att erbjuda Mohamed Omar som svar eller alternativ.  Det har också i många år varit min slutsats, när det gäller allt detta ”fornsedande” – men en levande tro, en trua – det som kallas ”Treue” eller trofasthet – nej – det är något helt annat än detta…

Hediska Tankars Runskola (del 20) Laug-runan

Runan Laug eller Laguz (på proto-germanska) kommer som den tjugonde i den äldre runraden, när den användes för esoteriskt bruk. Språkligt sett är dess namn också närbesläktat med lögr på Isländska, samma ord som syns i det fornnordiska Lögrinn, som var namnet på Mälaren, eller verbet att löga, dvs tvätta. Också latinets Lacus och franskans lac för sjö, liksom det engelska lake kommer av samma ordrot, och så gör också fisken Lake – den får ju tvättas och lutas till Jul… Somliga engelskspråkiga etymologer har på mycket svaga grunder också försökt dra in ord som lauk för lök, eller leek i sammanhanget, men det finns inte ett enda belägg för det ur någon runvers, eller någon bevarad skriftlig källa – allt man har att gå på i det fallet är en högst tvivelaktig tolkning av en inskrift på en enstaka fibula eller ett spänne från 500-talet som hittats i Schweiz, och blivit föremål för en hel del vilda teorier – som många ”lösfynd” med runor.

 

Även formeln ”linalaukar” (som setts på en benkniv i Norge) eller skyddsorden ”Lin och lök” (som förekommer i Eddan, men också den ökända Völsa Thattr) har  några tolkare försökt knyta till Laug-runan, och om det är riktigt så skulle den vara den första av Frejs runor, och den andra blir då följande runa, eller Ing. De flesta tolkare har dock stannat vid att Laug-runan i första hand betyder vatten, även om vatten som sådant inte är utan betydelse för äring och växtlighet, och därmed också för Frej, som ju är Äringens och Fruktbarhetens gud framför andra. Laug-runan kommer som den femte i den sista aetten eller åtta-talet i runraden 8som helhet innehåller den ju 24 runor, och kan indelas i tre aetter om åtta tecken) och svarar emot Kaun eller Sken (som ju betyder eld) i den första aetten, och Eiwaz eller Idegran (för träd och allt växande i växtriket) i den andra – och det är förstås ingen slump det heller…

 

Det gammalnorska runkvädet säger att Logr är ”faellr or Fjalle”, eller en ström ur fjället, en foss eller fors, medan det isländska kallar Lögr för ”vellande vann” eller vällande vatten. En ”laug” eller ”ker-laug” är på isländska en fördjupning i marken, en pöl eller göl fylld med vatten, som rentav kan vara karformad eller i form av en het, vulkanisk källa kan vara något att bada i. ”Snorra-Laug”, den källa Snorre Sturlasson hade hemma på sin gård, och som han satt i när hans fiender fegt kom för att lönnmörda honom, kan nämnas i detta sammanhang liksom bad och allt som har med ”stationär” verksamhet i och kring vatten att göra – för resor över havet är även Reid och andra runor verksamma, men Laug kan också anknyta till segling och sjömanskap i stort. Laug-runan påminner också om en ”halv” idegransruna Eow med ena bistaven borttagen, och om denna runa nu stått för världsträdet, skydd eller förening, återkommer kanske här lag som vattenrikets runa, i motsats till den fasta marken, omväxling istället för skydd, och attraktionskraft istället för förening eller giftemål – enstaka personer har menat att den skulle vara en kärleksruna.

Klippformationen ”Prästens Badkar” nära Kivik är typexempel på en ”kér-laug”, danad av naturen…

 

Talet tjugo kan bildas av fyra gånger fem, eller materiens och Reid-runans fyrtal gånger Kauns eller eldens femtal, och vattnet är också något materiellt, som till synes flyter eller rinner, nästan som ett eldsken, men i en annan form. Is-runan, med talet tio symboliserar som vi vet is eller köld – isen är ju vatten i en annan form – gånger Thurs-runans dualism eller konflikt, ger oss 10 x 2 = 20 och vi ser som vanligt, att talsymboliken bakom Utmarken stämmer förunderligt väl, numerologiskt sett, när vi också får 2 x 10 = 20. Vad skulle stå mer i konflikt med isens krafter, än just smält vatten ?

Lag-runan består av en lodrät stapel, samt en snedställd stapel åt höger, som stiliserat kan liknas vid en vattenstråle, eller ett vattenfall. De flesta runtolkare har sett regn, även tårar och i överförd bemärkelse känslor, känslolivet och till och med drömmar – sedda som en flytande tankeström – som tillhörande Laug-runan, vilket redan Atreid Grimsson gjorde på 1980-talet. Utan att dra alltför stora växlar på detta, har mera sansade runtolkare påpekat att Laug eller Lagu skulle stå för Njord som havets gud, vilket jag dock vill hålla för osagt, eftersom det inte finns några som helst vetenskapliga bevis för det. Andra har sett anpassningsförmåga och ”utflytande” i Lag-runan – vattnet har ju egenskapen att kunna anta vilken form som helst, och till och med avdunsta eller övergå i ånga, men Grimson betonar att dess viljelösa flytande också står för passivitet, oförmåga att handla, smidighet gränsande till självutplåning och kanske också vissa alltför visionära personers fråga att drunkna i sina egna drömsyner och övergå i rent flum, eller ständigt känslotänk – ett fel som många runtolkare uppvisat genom åren.

Edred Thorsson tolkade på 1960-talet runans namn på rätt osäker etymologisk grund till Laukaz, den ”lök” som syns i skyddsformeln ”linalaukar” eller ”lin och lök” i en del runinskrifter, vilka ju också återkommer i Sigdrifumals ord om skyddsrunor – lägger man en lök i ölhornet och ristar dessa runor på det, kan ingen flytande dryck göra mer ont, man undgår förgiftning och de som ständigt vill ”mänga men i mjödet” och hornet springer i stycken, spricker sönder och den skadliga vätskan rinner ut i sanden – mer sakligt skulle man kunna säga att Laug-runan står för övergång mellan olika tillstånd, som fast, flytande och gasformig, initiationsriter och avslöjande (stroferna om ölhornet, och hur giftet förstörs av Laug-runans kraft handlar om detta) och Thorson resonerade på sin tid också att Laug-runan skulle ha att göra med Laukr i betydelsen läkning, Lauk-nunga på gammalengelska, ”lyft” eller lövjan, alltså helande besvärjelser kring örter och gräs, samt mycket annat sådant – också totalt obevisade påståenden…

”Stadhagalder” eller ”stående galder” för Laug-runan tecknas vanligen ungefär om bilderna visar. Vanligare är dock att stå med ena armen fullt utsträckt, utan ”vinkel” på armbågen

 

Freyja Aswynn såg på 1990-talet ett samband inte bara med Njord, utan även Nerthus, jordgudinnan som ju Njord-gestalten utvecklats ur, och därmed med Vanerna som helhet, men detta för iväg alldeles för långt, därför att Vanerna syns även i andra runor, och varje runa kan inte hela tiden stå för alla Gudar, en viss begränsning i det vilda teoretiserandet är nödvändigt. Nehalennia, Frisernas stora jord- och vattengudinna, som förmodligen var Nerthus i en lokal variant, dyrkad under romersk järnålder och i de första århundradena efter vår tideräkning, har av många kopplats till Laug-runan, och detta är en tolkning som står på säkrare grund. Nehalennia avbildas liksom Idun ofta med äpplen, och med ett dryckeshorn i handen. Både äpplena och hornet kan vara en symbol för vattnets livgivande krafter – äpplen är ju som bekant ganska saftiga och låter sig förvandlas till en livgivande must, och både äpplen och hornet är på gamla runstavar kopplade till Julhelgen, nyåret och väl även snösmältningen, varför laugrunan också  kan associeras till allt detta.

Laug-runan påminner också om en ”halv” idegransruna Eow med ena bistaven borttagen, och om denna runa nu stått för världsträdet, skydd eller förening, återkommer kanske här lag som vattenrikets runa, i motsats till den fasta marken, omväxling istället för skydd, och attraktionskraft istället för förening eller giftemål – enstaka personer har menat att den skulle vara en kärleksruna. Jan Fries påpekade 1992, att den urindoeuropeiska ordroten *leubh-, *loubh har lett till engelskans ”love”, svenska och germanska ”lov”, ”lof” i betydelsen lovprisa, och påpekar att Laug-runan kallas ”lagt leotho” eller lag den lysande i St Gallenmanuskriptet, och att gammalryska laug, lauc, lauga också har med ord som låga, flamma att göra – även om vi absolut inte ska föra detta för långt, och heller inte inkludera lux för ljus och Loke, vilket redan Fries häftigt vänder sig emot.

Den tyske runforskaren Helmut Arnz påpekade vid 1900-talets mitt att ännu tidigare tyska runologer från 1800-talet såg ett samband mellan laug runans koppling till vatten, men också sumpgas ur gölar (!) vilket de ansåg förklara kopplingen till låga, flamma som ju syns i runans namn, rent etymologiskt. Redan då var man också inne på en koppling till Nerthus och Gefjon, den givande, och såg en koppling till grundvatten, det undermedvetna och språkhistoriska band över emot Lauk, lök, och skyddsformler som ”alu” formeln – inskrifter av typen ”linalaukar – alu – alu – alu” förekommer över hela det germanska området, så tidigt som på 300-talet, och i kombination med ass- runan a, ur runan u så har lag-runan l uppenbarligen varit mycket vanlig, som skyddsformel för hälsa, och mot förgiftning, påpekas det.

Också Agrell var under det tidiga 1900-talet väl medveten om allt detta, då han skrev sina epokgörande verk om runornas talmystik, och deras antika förebilder. Han nämner också en Thorstein Raudnef, som nämns i Landnama Saga – denne skulle ha blotat till ett vattenfall på Island i hela sitt liv, men när han dog, sprang hans 20 storhundraden får rakt ned i vattenfallet, och alla de 2400 fåren dog, står det i sagan. Varför var de just 20 storhundraden, och varför var de 24 x 100, frågar Agrell – syftar inte denna mytiska episod på vattenrunans kraft, och på att vattenrunans tal var just 20 ? Hur skulle den sagodetaljen annars bli begriplig ? Agrell påpekar också att Ran och Ägir kan ha haft koppling till Laug-runan, och att deras nio döttrar, vågorna, gånger två – föräldrarnas tal – ger 2 + 9 + 9 = 20, samtidigt som Heimdall, den segrande solen som går upp ur vågorna, är ”son av mödrar nio”.

Innehållsrik är Laug-runan i alla fall – för de intresserade följer här ännu en länk till en sida om samma ämne…

Thorre månad har inletts

Som bekant är vi nu i Thorre månad, som Januari kallades i den gamla svenska kalendern. På Island firar man snart Thorrablot, vilket nog rätteligen bör firas på den dag som betecknar Torsfullet, alltså fullmånen i januari. På just den dagen i år skall en blodröd måne visa sig, då det råder månförmörkelse, men annars är det lite detta år, som påminner oss om någon midvinter. Vädret är ovanligt milt, och någon vinterkyla råder inte.

Den sjätte – alltså igår – passerade vi Ulvatunglet enligt mina Värmländska sagesmän, och den 13 infaller enligt vissa källor Höknätterna, som också skulle varit den rätta tidpunkten för Midvinterblotet, i alla fall enligt vissa forskares åsikt. När det gäller Midvinterblot i allmänhet, går åsikterna vitt isär, och jag vet inte hur många häftiga meningsutbyten, hedningar emellan – jag själv skådat i vad som kanske borde vara en akademisk fråga, i alla fall för resten av Världen. Så mycket står dock klart, att Julblot och Midvinterblot är två olika saker, och att man inte ska blanda ihop Disablotet i Februari med Jul, vilket bara en viss Lasse Lönnroth i Sverige lyckats göra – ni vet den där professorn i Göteborg som kallar sig själv ”Världens bästa” Edda-översättare.

För egen del måste jag säga, att jag är aningen tveksam, både emot sådana appellativ och minst sagt fria eller poetiska tolkningar av ordet Tungel, förresten… Att Thorre månad var Januari, och årets början, gäller i alla landsdelar förutom Skåne, där man från 1600-talet och framåt också tycks ha betecknat vårmånaden Mars som ”förår”, och att Midvinter och Jul inte är helt identiska begrepp, förstår vi också ur källorna, eftersom Vinterns mitt mycket riktigt oftast infaller i Januari, inte December. Förmodligen är det Midvintersolståndet, som begrepp, som resulterat i att Jul och Midvinter ofta blandats samman. Men – hedniska kalendrar, inte minst lokalt eller regionalt innehöll många variationer förr i tiden, och gör så än…

Midvinter i en modern rekonstruktion av en kungshall, Norge

 

I vilket Skövde Nyheter tar upp Beowulfsagan

Tidningsartiklar som tar upp Nordisk Kultur och Historia på ett intelligent och belysande sätt blir alltmer sällsynta i vårt land. Ett lysande undantag levererades av Skövde Nyheter idag, där skribenten Christer Westerdahl går igenom den senaste forskningen kring Beowulfsagan på ett upplysande vis. Att Beowulf-kvädet är skrivet kring år 1010, då Knut den store och Nordiska kungar ännu regerade i England är allom bekant, och varje bildad svensk torde väl också känna till att ursprunget för det Angelsaxiska namnet Beowulf eller ”Bi-varg” som det egentligen betyder är det nordiska Björn, men så kommer vi till det faktum att diktens ”Geatas” nog inte är att söka i Västergötland, trots allt, i alla fall inte enligt vad Skövde Nyheters skribent tror…

Hjälmblecken från Torslunda, svensk folkvandringstid

Den senare forskningen visar också, att dikten berör fullt historiska händelser på 500-talet, och måste förelegat i en färdig version från 700-talet, enligt vad alla språkhistoriska experter anser. Och, för att fortsätta:

De folk som nämns i dikten är sweon, svearna (med Swiorice) och geatas, som rent språkligt är götarna, och dene (danerna). Beowulf är kung över geatas under en period, fast hans namn bara finns i dikten.

I Västergötland har man därför gärna försökt att hitta platser i landskapet som kunde härröra från Beowulfs tid. Han var kung över geatas och begravdes i sitt eget land. En kandidat för hans grav skulle då vara Skalunda hög på Kålland. Det stora problemet är då det, att strider i dikten mellan sweon och geatas äger rum över havet till endera landet. När Beowulf far till danakungen Hrodgar sker det också via havet. Västergötland har dessvärre under hela sin existens veterligen varit landomslutet. Vänern fungerar inte alls i denna kontext. — —

Den första som i stället identifierade geatas med gutarna på Gotland var Gad Rausing, som förutom att vara företagsledare på Tetrapak också var docent i arkeologi. Han tog diktens upplysningar och även flera av dess namn helt bokstavligt och hävdade att dessa var historiskt och arkeologiskt verifierbara. Såvitt jag vet har hans artikel på engelska 1985 (Fornvännan) aldrig seriöst diskuterats. — —

Bo Gräslund som är professor emeritus i Uppsala har utgått från Rausings kortfattade artikel och författat en bok som kom i år, Beowulfkvädet. Den historiska bakgrunden (2018). Det är en rik, resonerande bok, bitvis också smått rolig, som vittnar om hur författaren handskats med i stort sett all litteratur som behandlat Beowulf, inklusive det språkliga. Geatas land sägs uttryckligen vara ett eoland, en ö. Liksom Rausing påpekar Gräslund att geatas också kallas wederas, eller weder-geatas, vilket bör syfta på gutarnas nationella symbol väduren, gutabaggen, som i kristen tid också blir Guds lamm, Agnus dei, men förblir Gotlands vapen in i nutid. Geatas i stället för gutar (gutans= goter) blir uttryck för en förväxling.

Men Gräslund går längre: han hävdar att det som ligger i grunden är ett annat diktverk som måste ha varit muntligt uppkommet och traderat i Skandinavien, på fornnordiskt språk. Det är knepigt men fullt möjligt. Anglosaxiskan och fornnordiskan var tidigt mycket nära varandra.

Om ”geatas” istället vore Gutarna, skulle faktiskt mycket av det som står i Beowulf-kvädet vara bokstavligt sant. Möns kritklippor, eller de vita klippor Beowulf passerar på sin väg, där han ror och seglar över havet, passeras mycket riktigt som ett sista landmärke innan man når Danmark.

Beowulfs föregångare Hygelak stupade under en havsräd i Frisland i norra Franken någon gång på 520-talet, möjligen slutet. Det finns belagt i annalerna. Den mytiska kampen med monstret Grendel och hans mor som Beowulf utför för Hrodgar, danernas kung, identifierar Gräslund med en allegori. Den baseras på nya naturvetenskapliga upptäckter. Dessa har han själv introducerat i Sverige, så sent som 2007. Året 536 och några tiotal år framöver drabbades nämligen norra halvklotet av en rad naturkatastrofer med följder av vulkanutbrott och så småningom även en pandemi av böldpest. Man måste anta att detta lett till svält och stor minskning av befolkningen av samma dimensioner som digerdöden ca 1350. Det är i kamp med dessa hot som Beowulf inhöstar sin seger, menar Gräslund. Åtminstone finns minnet av detta mytiska naturfenomen som ett övernaturligt inslag i dikten. Det var då som ett minne av den blomstrande folkvandringstiden före katastroferna som dikten skapades, troligen någon gång efter 550, troligen en bit in på 600-talet, och överfördes till England.

— —

Resan är verklig nog om man antar att Beowulfs besättning rott (knappast seglat) från Gotland till södra Danmark, t.o.m. tidsangivelserna stämmer. De vita klipporna är Stevns klint på Sydsjælland. Vägen på land med dess, enligt dikten, märkligt stensatta avsnitt (inte engelska romarvägar!) har gått upp till än så länge en okänd kungsgård, alltså Hrodgars Heorot, innanför Præstø fjord. På vägen passerade man vid Broskov den bäst bevarade förhistoriska vägstumpen med stenläggning i Norden. Tidigare, då man fortfarande resonerade om geatas som götar -någon även som jutar, som dock heter eot e n as i dikten pekade man på den berömda kungsgården i Lejre på Nordsjælland, men den uppstod senare. Eventuellt som en följd av att Heorot bränts ned enligt Gräslunds kronologi.

Det är gott om hänvisningar i dikten till svearna, stundom i krig, men också i släktförbindelser för de främsta hjältarna. Beowulf själv insätts som kung av en sveakung. Han är själv av kunglig sveabörd. Flera av de senare härskarna i Swiorice är kända till namnet från dikten Ynglingatal som författades i Norge på 800-talet. En del av uppgifterna där, som verkar gåtfulla, kan tolkas på ett rimligare sätt genom Beowulfskvädet.

När det gäller att hitta platserna tar Gräslund ut svängarna. Men mycket tyder på att den kungaborg på Gotland som nämns kan vara området kring den mäktiga husgrunden Stavgard eller Stavers hus i Burs socken, som arkeologin direkt pekar ut. ”Folkets borg” som nämns under striderna på Gotland kan i så fall bara vara Torsburgen, Nordens största fornborg. Den har brunnit under denna tid, liksom stora delar av de många kämpgravarna (husgrunderna) på Gotland. När gutarna invaderar Uppland pekar Gräslund på den mäktiga borgen Broborg längs Långhundraleden mot Uppsala, som bränts ned men inte undersökts närmare och liksom Stavers hus visar på en möjlig boning i konungslig klass för epoken. Intill kan den stupade sveakungen Egil ha kremerats och begravts i en gravhög, i och för sig bara en gissning.

Så är det Bro Borg, Torsburgen på Gotland och andra historiskt kända platser, men inte kungsgården vid Lejre som figurerar i Beowulfs epos ? Ja, det kan man inte slutgiltigt bevisa via arkeologin, men mer och mer och mer talar för att det är så – och redan på 500-talet fanns ett Svearike, som hade herraväldet inte bara över Gotland, utan också över omkringliggande landskap – det är kanske det viktigaste budskap, som den nya forskningen har att förmedla, men det bekräftar bara vad forskningen sagt sedan Birger Nermans tid. Sveariket är mer än 1500 år gammalt vid det här laget, och en av Europas äldsta, aldrig erövrade nationer…

Svearikets ursprung får nu sättas till före 500-talet, långt innan något Stockholm och lås för Mälaren ens fanns..

2018 – ett år med enorma framgångar för Hedniska Tankar…

2018 var ett år fyllt av framgångar för den Nordiska Hedendomen. Fler än 3000 Asatroende har nu organiserat sig, och våldsreligioner som Islam, blir alltmer impopulära i Världen, liksom Jeschua ben Yussufs alltmer fåtaliga tillbedjare. Minst 69 000 personer hednade sig, och gick ur ”Svenska” Kyrkan, som nu har mindre än 58 % av Sveriges medborgare som medlemmar. Monoteismen fortsätter att hota vår planet, och alla människor på den, men i takt med att tron på den påstått ”allsmäktige” minskar, minskar också stödet för dessa rent totalitära livsåskådningar. Och denna blogg fortsätter att ge sitt bidrag och dra sitt strå till stacken. Se här bara.

 

 

Antalet läsare har nu stigit till ca 275 personer varje dag, på årsbasis, alltså vecka efter vecka, månad efter månad hela året om. Det innebär en ökning med 30,7 % eller nära en tredjedel i antalet läsare. Visserligen kanske det finns ett litet fåtal personer här och var som inte gillar den här bloggen – en del av dem har till och med försökt stoppa den – men vad de här dummerjönsarna inte förstår, är att varje försök från deras sida att göra motstånd emot mina Hedniska Tankar bara ökar läsarantalet.

Ser man till den senaste månaden, December 2018, var läsarantalet ännu större, eftersom denna blogg då lästes av totalt 14 103 personer. December brukar vara den månad på året folk läser mest bloggar; har jag märkt, vilket kan ha sin orsak i att den mörkaste tiden på året infaller just då, liksom Julledigheten. Ser vi till antalet läsare per dag under varje månad denna blogg har existerat – och den har nu fortsatt leverera i stort sett dagligen varje månad i fyra år, så får vi följande diagram:

 

 

Siffrorna talar sitt tydliga språk. 455 läsare per dag, den senaste månaden, och varje Decembermånad, har antalet läsare ökat med i stort sett 100 personer om dagen, samtidigt som det aldrig varit mindre än 213 läsare per dag någon månad under det senaste året, ja vissa månader mer än 300 stycken.  Jag vill passa på att tacka alla därute – främst i det Hedniska Sverige – för ett kraftfulla stöd. Ser vi till Hedniska tankars genomslagskraft rent globalt, ser det ut såhär:

 

Hedniska Tankar har läsare överallt i Världen, utom i en del islamska diktaturstater, eller vissa underutvecklade länder i Afrika. Till och med i länder där det råder krig och svält, som Jemen, och befolkningen rimligen skulle kunna ha mycket vettigare saker för sig än att läsa bloggar om Asatro från ett såpass litet 10-miljonersland uppe i Norr som Sverige, läser man alltså vad jag skriver – och jag är nu den enskilt största bloggen om mitt ämne på nationell basis – till och med större och mer läst än många föreningssajter.

Försöker vi så identifiera var denna blogg har flest läsare, eller rättare sagt vilka länder de kommer ifrån, kanske ni kommer ihåg detta diagram från förra året:

 

 

Sett till de 16 länder där ”Hedniska Tankar” läses mest, så knuffade Australien ut Polen från plats nr 16, medan Kanada, Spanien, Italien och Åland noterade en uppgång, medan traditionellt starka länder som Ryssland och Island – båda stora vad gäller Asatro – minskade sitt intresse. I tur och ordning Sverige, USA, Finland, Norge, Danmark, Tyskland och Storbritannien har under hela tiden mellan 2013 – 2017 varit de största länderna vad antalet läsare angår. I Sverige och Finlands fall är det föga förvånande, då den här bloggen uteslutande skrivs på svenska, vilket inte räknas som ett nationellt språk i andra länder, trots en Estlandssvensk minoritet, och svenska ”kolonier” i många andra länder. USA:s tydliga överrepresentation förklaras nog med att det landet är överrepresenterat på internet rent generellt, men man kan möjligen utläsa ett växande intresse från de Europeiska länderna, och inte bara läsare från hela Norden. Ser vi så till årets utveckling för 2018, så har följande hänt:

 

 

Som vi ser har intresset från Storbritannien klar ökat. 651 träff förra året, emot 380 för 2017 ! Ökar gör också intresset från Ryssland och Island, som är på väg att återta sina platser högt upp i tabellen.  Å andra sidan faller intresset från Danmark och Tyskland, liksom Kanada, Frankrike och Italien, men detta kan bero på att jag endast har enstaka läsare där. Ser vi sedan på ”16 i topp” listan för hela perioden 2013 – 2018 jämfört med 2013-2017 enskilt, ser det ut såhär:

 

Intresset från Ryssland är så stort, att man gått upp från 13:e till 8:e plats genom tiderna. Även i Spanien, där man gått fram från 11:e till 10:e plats bland alla läsarnationer, och i Polen, där man nu är nummer 14 istället för 16 har den här bloggen gått mycket bra, trots att både Polen och Spanien är traditionellt sett mycket katolska länder. Intresset från Kanada, Island, Åland, Italien och Frankrike har däremot tappat något, med individuella tillbakagångar – men Hedniska Tankar har gjort ett mycket starkt 2018  – där antalet lästa inlägg i många länder fördubblats på bara ett år, sett emot hela perioden 2013-17 !

Till Ars och Fridar, alla läsare ! Till God äring och frid – may you live long and prosper !!