Historier från Förslöv med omnejd #2 – Bratteborg vid Båstad

Många är de platser i Sverige som bevarar minnen och sägner från en tid,när Asatron fortfarande dominerade kulturlandskapet. Båstad, ursprungligen Båtstad, och en handelsplats från järnåldern vid Laholmsbuktens södra strand, har anor som är långt äldre än medeltiden. Det märks inte minst genom de många fornborgar och gravhögar, som ligger i ortens omedelbara närhet. Den branta del av Hallandsåsen, som kallas Bratteborg var en gång platsen för en fornborg och ett vårdkaseberg, och syns fortfarande tydligt i terrängen, där det ligger på vägen mot vad som på kartan kallas Sinarpsdalen och Grevie med sina gravhögar – en av de mest centrala platserna i hela bygden.

Stupet vid Bratteborg och Varegården, som fått sitt namn efter Vårdkaseberget, syns tydligt ovanför den nuvarande tätorten.

På Bratteborg, sägs det, stod en gång en fornborg, och där bodde en man som kallades Bratteborgsherrn, mindre av en människa; men mera av en jätte och en gud. Han lär ha varit den visaste och klokaste av alla, och tron på hans verkliga existens lär ha varit verklig i trakten så sent som mot 1800-talets slut. Bratteborgsherrn lär också ha förutspått, att när människorna var dumma nog att försöka göra en bro över Öresund och gräva sig ned under Hallandsåsen, ja då var Sveriges undergång nära.

Som vi allesammans har set, har detta faktiskt hänt i vår egen tid. Under 1800-talet drogs verkligen järnvägen upp längs den stilla dalen förbi Brattbergs mer än 80 meter höga sluttning, och på 1990-talet trodde Banverket, att det skulle gå lätt att ersätta denna bansträcka med en tunnel under åsen. Resultatet blev en av de värsta miljökatastroferna i det moderna Sveriges historia, och ett järnvägsbygge som försenades i ett halvt årtionde, med en kostnad som blev elva gånger dyrare än man ursprungligen trott. Vattendragen i trakten var förgiftade i ett helt årtionde efteråt, och de stammar av öring och annan ädelfisk som en gång fanns där, har aldrig återhämtat sig.

Men vem är Brattbergsherrn egentligen, och vad är hans rätta namn ? Det kommer stå fullständigt klart för oss, bara vi undersöker de lokala traditionerna. Två som försökt göra det är de lokala författarna Gunilla Roos och Mats Roslund, ur vilket mycket – men inte allt – av de sagostoff jag relaterar här kommer. Brattebergsherrn kan nämligen fara genom luften, särskilt under julnätterna, och då beger han sig – följd av otaliga hästar och hundar till ett annat berg, som heter Klacken och som finns ovanför Östra Karup. Alla hundar i trakten lär skälla som galna när denna vilda jakt drar fram, och på Julnatten har man också sett Bratteborgsherren – med en sid och vid hatt på huvudet – åka tvärs genom varegården i en vagn, förspänd med två svarta hästar. Vem är nu den vilda jaktens eller Åsgårdsreiens ledare, och vem kallas ”Sidhatt” enligt vår nordiska mytologi ? Och vem – ensam bland Asarna – kallades sällan eller aldrig vid det namn man idag alltid använder för honom, men benämndes istället alltid med många andra, eftersom hans eget namn var alltför heligt ? Begriper du det, min vän, är du listig…

Brattbergsherrn var dessutom frikostig och givmild emot de sina, särskilt i juletid och under vinternätterna. Det är ett hövdingadrag, som vi alla vet – och vem är då den förnämste hövdingen av alla ? De som satte ut sin egen hatt under de nätter då han red fram och åter över Hallandsås, kunde räkna med att finna hatten full med guldmynt nästa dag – och i Sinarpsdalen har amatörarkeologer långt senare gjort fynd av romerskt guld från folkvandringstiden, mycket riktigt – eftersom bara en gud – Gautatyr – är rhenguldets sanna förvaltare.. Men så var det en kristen kärring från ”uppsverige”, då… Hon lär ha gjort hål i sin egen hatt och grävt en stor grop under den i jorden, bara för att den osynlige ryttaren under natten skulle fylla hela gropen med rikedomar. Detta skall ha hänt på 1790-talet, sägs det – och sen dess ger Brattbergets sanne herre inga guldmynt som gåva till fattigt folk i trakten mer, även om han blivit sedd under det tidiga 1900-talet också, enligt vad sägnerna förmäler.

Kartbild, som visar Brattbergs läge i den existerande verkligheten…

På 1830-talet lär det funnits en lokal skämtare vid namn Bergström, som ska ha bott i Korröd, en by som för länge sen uppslukats av Båstads moderna förorter och som inte längre finns utsatt på någon karta. Korröds station finns fortfarande kvar, och ligger precis söder om höjdsiffran 55 på kartan ovan. Uppe på åsen vid Kungsbergsgården skall det ha bott en annan kristen bondkärring, och en höstkväll när hon besökt Bergström nere i dalen, smög sig han själv och två drängar upp för Brattbergets sluttningar och tände eld på ett stort kärrhjul, som de svept in i halm.

Kårröds järnvägsstation vid Brattbergets fot, som den såg ut i början av 1900-talet

Just när den kristna kärringen, som var svårt ”hällörad” som man säger i Skåne gick förbi, knuffade de ned det brinnande vagnshjulet, och gumman trodde förstås i lång tid efteråt, att hon sett Brattbergsherren själv komma farande i en skur av gnistor och rök. Poängen är bara, att så har man gjort för att fira Midsommar eller Midvinter i många Europeiska länder – seden med att knuffa ned brinnande hjul (en symbol för årshjulet) finns både i Schweiz, Österrike och till och med i Ukraina, där jag själv sett den… Och att också själva runraden också kan tänkas som ett hjul med 24 ekrar, vet vi redan… (Se Hedniska Tankars runskola, del 1 – 24)

En annan sägen från tidigt 1900-tal berättar om en gammal bonde från Görslöv, som varit i Båstad för att handla. En mörk höstnatt, innan järnvägen slutade att trafikeras gick han den långa och slingrande väg som idag utgör gränsen till ett naturreservat – fornborgen på Brattbergs krön och vårdkaseberget där är idag också skyddat i lag – men halvvägs upp för åsen mötte han en jättestor man med långt vitt hår och skägg, som bar ett spjut i ena handen. Den okände räckte fram sin hand, som för att hälsa, men bonden som var alltför gammal och klen blev rädd, och räckte fram sin dynggrep som han bar över axeln istället. Då klämdes grepens klor sönder och vreds till skrot i Gudens grepp, och bonden förstod, att det var Oden själv han mött, i den mörka höstnatten.

Annonser

Hur behandlas hedningarna i Sverige av ”höga överheten” ?

Frågan är faktiskt på sin plats, även om jag inte frågar för egen skull, utan för mina bröder därute. Runt om i landet finns många hedningar med en annan inriktning än min, men som jag ändå respekterar, eftersom de likt mig driver egna samfund, godord och intresseföreningar. Vårt intresse för runor, kulturminnesvård och seriös hedendom förenar oss, även om det finns riktningar inom hedendomen som vi inte befattar oss så mycket med. Vi är inte representanter för new age, sk ”forn” sed eller en massa annat, utan just Asatroende, och vi använder inte termer från den kristna medeltiden för att beteckna vår religion.

Från signaturen ”Angerboda” i Södermanlands Stavhov inflöt igår en artikel från en man som själv skött sitt samfund i minst tio år, men som fortfarande utsätts för trakasserier av Skatteverket, vilket manifesterar sig  i partsinlagor från enskilda tjänstemän med pro-kristna sympatier, efter vad det ser ut. Jag citerar:

I veckan kom beslutet från Skatteverket, hovet får inte behålla sin status som andaktshus. Skatteverket omtaxerar istället Sörmlands Stavhov till en hyrehusenhet.

De som följt bloggen vet att denna process pågått ett tag. Vi har anfört alla argument vi har kunnat, fastigheten är byggd som ett andaktshus, den enda verksamheten som försiggår i fastigheten är av religiös natur. Ritualer som är att se som bön förekommer i fastigheten, vi har övergångsritualer som är att likställa med det kristna dopet. Vi samlas minst en gång i veckan, och vi firar gemensamt religiösa högtider i fastigheten. Fastigheten ägs dessutom av en person som har en roll som är likvärdig en pastor i en kristen församling. Men ingenting har handläggaren på Skatteverket accepterat.

Detta trots att Skatteverkets riktlinjer är tydliga, en fastighet skall taxeras utifrån vilket ändamål den är byggd för, och vilken verksamhet som pågår i fastigheten.

Skatteverket har tagit fasta på att vi uppgett att vi utgör en icke missionerande trosinriktning, som endast vänder sig till de som söker upp oss. — — De som är ämnade att följa vår väg kommer att hitta den, utan att vi springer och knackar på deras dörr och tjatar.

— —

Man har hela tiden från Skatteverkets sida ifrågasatt mina argument och därmed tvingat mig att allt mer detaljerat beskriva min religiösa tillhörighet. Under processens gång har jag blivit införstådd i att detta i sig är ett brott mot min grundlagsskyddade religionsfrihet. Myndigheter får helt enkelt inte avkräva folk uppgifter om deras religiösa hemvist. Denna process har sett till att min religionstillhörighet finns väl dokumenterad i offentliga handlingar.– —

Eftersom jag tillhör en religion som in i det som definieras som modern tid har undantryckts och förföljts, till den grad att dödsstraff har utdömts för folk som ägnar sig åt liknande bruk som det vi gör; så anser jag att kränkningen när man registrerat min trostillhörighet är extra allvarlig. Jag tillhör trots allt en tradition som var sluten och hemlighölls fram till 1992 av just denna orsak. Det faktum att det finns monoteister som är extremt fientligt inställda gentemot polyteistiska trosutövare gör inte saken mindre allvarlig.

Som ni förstår kommer jag inte vika ned mig. Jag tänker inte acceptera att bil felfördelad av statliga myndigheter, ej heller att min religionsfrihet anses som mindre skyddsvärd jämfört med monoteistisk religion.

Vi ägnar oss åt bön, övergångsritualer, högtidsfirande och själavård på Sörmlands Stavhov; vår verksamhet utgör lika stor samhällsnytta som vilken annan kyrkobyggnad som helst, och den skall därmed erkännas som ett andaktshus av staten.

Jag som gode skall inte heller behöva nagelfaras av tjänstemän på statliga myndigheter. Jag har precis samma funktion som en frikyrkopastor, och det hus där jag bedriver min gärning skall erkännas som ett andaktshus.

Jag kommer med största sannolikhet att återkomma till ämnet. Detta är principiellt viktigt både utifrån ett demokratiskt perspektiv, men även för andra inom den hedniska kretsen. Även om Sörmlands Stavhov är det första dedikerade hovet i Sverige, så är vi sannolikt inte det sista. Det gäller alltså att säkerställa hedningars rättigheter även framöver.

Själv undrar jag var Pagan Federation, NAS och alla de andra, som säger sig företräda hedningars intressen i Sverige nu dväljs. Uppenbarligen gör de ingenting för att hjälpa till, där det verkligen behövs. Och lögner, missuppfattningar och förföljelse av enskilda sprider sig över landet Löfvén, nu som alltid. Själv vill jag i alla fall bara uttrycka min solidaritet, för att inte tala om mitt äckel och leda.

Det kommer en dag då vi inte står ensamma, och vi inte accepterar att låta fogdar, myndigheter och självutnämnda moralens väktare hunsa oss som förr. Vi har sett hot om runförbud, och mycket annat – men ändå har dessa små ”Mollgans” och förtryckare inte nått sitt mål, och vi förblir fortfarande fria i anden; tills den kommer, vår stund på jorden. Stunden då Monoteisterna till slut får erkänna oss på lika villkor, och ”Det hedniska skiftet” som jag många gånger förutspått, slutligen inträffar.

 

Stora Framgångar för Hedniska Tankar under första halvåret 2019

Jag har skrivit det förr, och det stämmer fortfarande. Vad som stiger uppåt borde förr eller senare sjunka nedåt, genom det fenomen som kallas gravitation. Och det gamla svenska ordspråket säger att ”Det är sörjt för, att inga träd kan växa upp i himlen”.

Men vad gäller den här bloggen och dess läsarsiffror, stämmer inte detta. Den fortsätter att växa och växa, om man ser till dess läsarantal. Under första halvåret 2018 noterade jag ungefär 220 läsare om dagen. Detta halvår – de första sex månaderna av 2019 – har läsarantalet vuxit till ungefär 293 unika besök per dag. Ser vi till den senaste månaden – Juni eller Frigga månad, som också kallas sommarmånad enligt den gamla svenska kalendern, noterade jag 261 unika besök per dag, emot ungefär 237 stycken samma månad förra året, och detta trots att sommarmånaderna traditionellt sett brukar vara en tid då de flesta människor håller sig borta från internet.

Intresset för Asatro i vårt land verkar vara i stigande. Det märks inte minst på stigande medlemsantal för de olika hedniska samfund som finns därute, även om man också kan vara solitär hedning som jag. Det märks i en ökad debatt om kulturminnesvård och i det ökade motståndet emot Monoteistiska religioner som Islam och Kristendom, som ju egentligen inte har i ett demokratiskt samhälle eller i vårt Sverige att göra. Och det märks, inte minst, i ett ökat folkligt engagemang.

Det är snart dags för en kortare period av semesterstängt i den här bloggen – och en sedvanlig städning, då gamla inlägg förpassas till artikelarkivet, eller tas bort. Vad som står på den här bloggen är inte ristat i sten, inga dunkla profetior från en vitskäggig gammal mästare i något elfenbenstorn långt borta, östan om sol och väster om måne. Det här är snabba inpass, dagsländor, dagsedlar i Stig Dagermans anda – och allt som är dagsaktuellt i vår värld, varar ofta bara för stunden och inte alls för evigheten – och det är i den andan jag skriver, lever och arbetar. Evigheten kommer makterna at tta hand om, och eftersom jag trots allt är religiös, är jag ganska så övertygad om att jag går till en bättre värld än den här, i sinom tid.

Än så länge tänker jag fortsätta och blogga samt leva – till stor sorg för mina enstaka fiender, för sådana har jag också. Troget har jag skrivit på den i över fem år på den här sajten, och i mer än åtta år inalles. Min blogg har förskaffat mig många vänskaper, väckt frågor i landet och fått genklang i media – ofta utan att det uppmärksammats – och ”Folkets kärlek – min belöning” kunde jag valspråksmässigt eller ordspråksmässigt också skriva.

De goda bekantskaperna överstiger de dåliga. Vännerna är överlägsna fienderna i antal, även om Asatrons stora tid och generella pånyttfödelse inte är här ännu. Men, vi lever i en tid, när vårt land äntligen börjar befria sig från kristendomen, och tanken på den allsmäktige, diktatorn eller Führern i himmelen, ni vet den gud som kallas JHVH-1 och vars trams är lika illa, oavsett jesus eller adolf eller vad det nu ska vara för gammal frälsare dessa kristna vrak kommer dragandes med. Själv tror jag på flera gudar, gudinnor  och makter; och de finns inom er allesammans. Ni får frälsa er själva.

Om jag fått er att tänka efter för en stund, reagera och vakna ur er slummer, eller bli nyfikna och efterfråga mer och korrekt information – jag har hela tiden anvisat var ni kan hitta den – är det vackert så.

Vid slutet, står segern !

 

I vilket European Congress of Ethnic Religions kritiserar Litauiska Sejmen för Människorättsbrott

Igår anklagade European Congress of Ethnic Religions den Litauiska Sejmen, alltså Litauens parlament och riksdag för brott emot Europakonventionen samt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Orsaken är attsamma parlament vägrat erkänna Romuva, alla litauers inhemska hedniska religion, som ett fullvärdigt religiöst altlernativ, likställt med alla andra religiösa samfund i just Litauen.

Romuva har enligt de senaste mätningarna minst 6000 registrerade utövare i Litauen och växer snabbt, liksom det folkliga MOTSTÅNDET emot den katolska kyrkan…

Bakom alltsammans ligger den katolska kyrkan och dess ränker, samma katolska kyrka som för inte så länge sedan var totalförbjuden i Sverige, men som nu släppts in även här – vilket har varit ett klart demokratiskt misstag. ECER skräder inte orden, utan anklagar i klara och otvetydiga ordalag katolikerna för vad som hänt. Jag citerar ur ECER:s officiella kommuniké.

The decision by the Seimas, under strong pressure from the Roman Catholic church, represents not only a gross violation of the Lithuanian Constitution, but also contravenes important treaties and agreements such as the Charter of Fundamental Rights of the European Union and the United Nations’ Universal Declaration of Human Rights.

This has been a long and ongoing process. The leadership of Romuva has been actively pursuing their right to be recognized as a religion in Lithuania for almost three decades. The ECER and other NGOs, both in Europe and abroad, have officially expressed our support. I have personally met twice with Lithuanian government officials in an effort to convince them to approve Romuva’s petition. The Parliament of the World’s Religions has also sent letters of support, as have indigenous leaders and elders from various parts of the world. But — despite the incontrovertible agreements establishing religious freedom of choice and expression, and separation of church and state throughout most of Europe — the sad reality is that government officials in many countries still bow down to the dictates of mainstream religions, even if it means breaking or ignoring their own laws.

Vad som sägs här stämmer. Ironiskt nog var det under Vytautas Landsbergis, den första presidenten i det nyuppväckta och åter självständiga Litauen, som Romuva var nära ett politiskt erkännande, och faktiskt satt som ett eget politiskt parti i det Litauiska parlamentet. Men detta sakernas tillstånd varade inte länge. Knappt hade man gjort sig fria från det sovjetiska förtrycket, innan Romuvas ledare trodde att allt var frid och fröjd och att den nya konstitutionen garanterade både religionsfrihet och att de som hedningar skulle bli erkända och accepterade på lika villkor. Därför drog de sig snabbt ur politiken, och i nästkommande val ställde de aldrig upp. Det visade sig – som vi nu fått se – vara ett nattsvart misstag, för de hade inte räknat med det ständiga förtrycket ifrån de kristna.

Monoteism och religionsfrihet går helt enkelt inte ihop – det har Världen fått se gång efter annan (Inte bara i Litauen), lika lite som Monoteism och demokratiska fri- och rättigheter – och det är just därför som de Monoteistiska religionerna måste bekämpas, och inte får tillåtas ta över i ett modernt samhälle.

Kristendomen representerar ett totalitärt system. Det är viktigt att förstå. Också i vårt land finns det politiker som Morgan Johansson, till exempel, som vill göra slut på det svenska folkets religionsfrihet, likaväl som katolikerna i det Litauiska parlamentet försöker göra slut på religionsfriheten i Litauen, och förföljer de lokala hedningarna.

Morgan Johansson har som alla vet yrkat på förbud för runor, samt Torshammare och på olika sätt försökt skada det Nordiska kulturarvet. Men både Justitiekanslern, en utredning som Regeringen Löfvén själv tillsatt har sagt emot honom, och det finns en bred folkopinion emot de bigotta, diktatoriska och förlegade åsikter Morgan Johansson företräder. Nordiska Asa Samfundet har till exempel genomfört en namninsamling med över 15000 underskrifter emot Regeringen Löfvéns religiösa förtryck, men ännu så länge har inga deklarationer från ECER utfärdats vad gäller just Sverige.

Kanhända är det också på tiden att så sker.

Hedniska Tankar vill i alla fall med detta inlägg förklara sig solidarisk med de Litauiska hedningarna och Romuvas alla utövare – för också jag har haft vänner i det fria Litauen och besökt det landet på mina många färder i Österled. Lustigt nog har inte ett enda ord som solidaritetsyttring hörts från ett litet svenskt samfund som kallar sig ”Forn Sed” trots att detta tillvältrat sig medlemskap i ECER på orättmätig grund – orättmätig inte minst för att det inte ens företräder tiondelen av de Hedningar som finns i Sverige, och dessutom inte sysslar med Asatro, utan med new age och andra dumheter.

Så kan vi inte ha det. Romuva företräder, liksom Asatron, en renare och hälsosammare väg, och på den vägen ÄR det…

Författare har teorier om Anundshög – och kräver Vandringsled på Badelundaåsen

Det finns goda svenskar och medborgare i vårt land, som inte vill böja sig inför Monoteisterna, och som vill återupprätta vår egen kultur. En av dem är tydligen Ingrid Lindgren, som VLT och Bärgslagstidningen (ja, den stavar sig så) upplyste oss om den 25 Juni i år. Hon menar att den gamla handelsvägen nedför Badelundaåsen emot havet, som var en av de viktigaste transportlederna för Järnmalmen från Bergslagen, bör göras om till vandringsled och har även nya teorier om såväl Labyrinten på denna ås, som de magnifika fornminnena och gravhögarna vid Anundshög.

Hon menar också att Kung Björn på Håga, den järnålderskung som traditionellt sett anses vara begraven i Hågahögen (som var anlagd redan under bronsåldern) istället måste vara begraven längst ut på Badelundaåsen mitt emot Björnön, strax utanför Västerås. Samme kung Björn förekommer också i Beowulfeposet, och för att citera VLT:

I Beowulfdikten beskrivs hur kungens män lämnade sina skepp och vandrade längs den fagert stensatta stigen till en gyllene sal. Än idag finns några enstaka resta stenar kvar på åskrönet. Beowulfkvädet avslutas: ”Låt härmännen bygga mig en hedersam hög, på en brant vid havet när bålet brunnit ner. Den högen ska resa sig på Hronesnäs, ett minnesmärke för mina män. Det näset skall sedan nämnas av sjöfolk som Beowulfs berg, då de båtarna styra över dunkla fjärdar från fjärran.” Kanske Hronesnäs ska tydas som Ironnäs efter engelskan iron= järn som fraktades på åsen. Det tycker jag passar bra in på trakten vid Badelundaåsen.

Några historiker anser att kung Björn hade två barnbarn som kom att företräda olika religioner. Anund som var äldst följde den hedniska traditionen med hedniska blot. Han kom att kallas Anund upsale och hyllades att gruvägare och fler som inte ville bli kristna och ge peterspenning till påven. Den yngre Björn ( den yngre) blev kristen och härskare över Birka och Adelsö.

Med min tolkning är det troligt att det är Anund upsale som har begravts i Anundshög och hans farfar kung Björn i högen vid Badelundaåsens möte med Mälaren mittemot Björnön.

Inom parantes tillhör Björnön en av de mäkta hedniska platser jag själv ämnar besöka i sommar, men det är en annan historia. Svea rike består, och tider ska komma, när inländska män och inte utländska åter styr i riket…

Ännu seglar mäktiga stenskepp vid Bröt-Anunds sista viloplats…

 

SLUT på Bönestunderna – för en VETTIGARE religionspolitik…

I kvällstidningen Excessen… förlåt Expressen – en otäck blaska som definitivt hör till de mindre vederhäftiga i landet fanns det för två dagar sedan införd en saklig och vettig debattartikel, signerad Jonas Andersson (SD). Han pläderar för vad jag själv och stora delar av den hedniska rörelsen agerat för i många år. I offentliga verksamheter skall man inte ägna sig åt någon religionsutövning.

Religion är var och ens privatsak, oavsett vad den nu råkar bestå i, och den skall man ägna sig åt på fritiden, men absolut inte under tjänstetid, och på svenska skattebetalares bekostnad, för det är inte vad de betalat skatt för. Uttalandet kommer efter att en lokal debatt blossat upp i Bromölla Kommun i Skåne, där islamister trängt sig in i den kommunala förvaltningen, och nu plötsligt kräver att få ha ”bönestunder” på betald arbetstid. Ett problem av många, som orsakats av den islamisering av Sverige, som Regeringen Löfvén hela tiden ställt sig positiv till och aktivt understöder med stora bidrag ur allmänna medel.

Varför stöder Regeringen Löfvén hela tiden aktivt en islamisering av Sverige ? På vems sida står den ??

Religionsfrihet innebär också frihet från att utsättas för andras religionsutövning, varesig den sker på arbetsplatsen eller annars. Och Monoteistiska religioner typ islam eller kristendom, som kräver lydnad och underkastelse inför en enda gud, har inte i ett demokratiskt samhälle eller på någons arbetsplats att göra. Demokrati förutsätter pluralism, och pluralism innebär också polyteism.  Den svenska demokratin är ingen självmordspakt. Den har rätt att försvara sig emot de krafter, som hela tiden försöker framkalla dess undergång.

Religiösa symboler har heller inget att göra i offentlig verksamhet. En muslim, som kommer till en polisstation i Sverige, skall inte behöva mötas av en massa kristna kors runt halsen på Poliserna. Det är definitivt olämpligt att bära religiösa symboler i tjänsten, likaväl som det är definitivt olämpligt för en offentliganställd att bära slöja. Inte heller skall personer ur allmänheten tvingas möta korsmärkta läkare, till exempel; eller personer som släpar på andra religiösa symboler, av vilket slag det än vara må, Torshammaren inbegripen.

Den offentliga förvaltningen i Sverige SKALL vara religiöst neutral, och stå upp bakom tanken på ett sekulärt samhälle.

Jonas Andersson, annars ledamot i Socailförsäkringsutskottet, skriver också i sin debattartikel följande tänkvärda ord

På skattefinansierade statliga och kommunala arbetsplatser i ett sekulärt land som Sverige, borde frihet från religionsutövande vara den naturliga utgångspunkten. För arbeten med uniformstvång eller enhetlig klädsel bör det vara ett absolut krav. Då spelar det ingen roll om religionen manifesteras med hijab, turban, kippa eller ett durkslag på huvudet. Ifall ”utövande av religion” inte ingår i arbetsbeskrivningen får arbetstagaren utöva den på fritiden.

– Expressen, 2019-06-27

Religion är inte samma sak som hutlöst beteende ! Stoppa burka, kippa, shador, eller hijab etc på svenska arbetsplatser !

Ett enkelt Midsommarblot

Jag har sagt och skrivit det förut, och jag säger och skriver det igen. Det här är en personlig blogg om Hedendom, och inte en nybörjarsida för de som vill ha en introduktion om Asatro. De som vill ha sådant, bör först av allt läsa på ur seriösa och vederhäftiga böcker i ämnet, och framförallt glömma allt dumt, som man kan läsa på nätet, men som inte hör hit. Sk ”forn sed” och andra bluffmakare, till exempel, men också diverse rörelser inom new age eller nyandlighet, som inte har något alls med Asatro att göra de heller.  Jag räknar med att ni kan läsa innantill, och i alla fall kommer ihåg såpass mycket – men tydligen gäller inte det några av er. Då tar jag om detta med Midsommaren och Midsommarblotet en gång till, och från början, i ett fåfängt hopp om att även de mest trögfattade eller nästan obildbara bland er lär sig någonting till slut, fastän de inte verkar så. Jag börjar faktiskt allvarligt tvivla, när det gäller somliga; som tydligen fortfarande läst mina rader i mer än ett halvt år, fortfarande utan att begripa själva grunderna

Jag har skrivit om ämnena blot och midsommar förr om åren, och mina tidigare inlägg kan du hitta här ovan, under respektive rubrik.

Majstång eller Majning, alltså att smycka och kläda med grönt, är något som vi i vårt land firat ända sedan Bronsåldern för att markera sommarsolståndet eller vårens inträdande. Kransen eller kransarna på majstången symboliserar det kvinnliga elementet eller krafterna i naturen, och själva stången det manliga. När stången reses och kransen eller kransarna träs över den, är det gudaparets bröllop vi firar. Symboliken är enkel, och är något som minsta barn borde kunna förstå.

De gudamakter vi Asatroende hyllar framför andra till Midsommar är Frej och Gerd – alltså himlens äringsgud och åkerns och jordens gudinna, hon som också  är Hertha, Nerthus, Njärd, Earth och Jord. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Det är ett manligt och kvinnligt gudapar som förenar sig. Inte två män, och inte två kvinnor heller, för på det viset får man ingen äring, och där blir heller inga barn gjorda.

Gudaparets förening vid Midsommar är ett heligt bröllop, och en förening mellan manligt och kvinnligt. Inget annat, för det är bara så man kan få äring eller årsväxt.

Det förstod redan våra förfäder, och det måste vi själva också inse och kunna uppfatta med våra sinnen. En som har insett Midsommarns och framförallt Midsommarnattens magi idag, är Bitte Assarmo, till vardags skribent på bloggen ”Det goda samhället” och anledningen till att jag rekommenderar just hennes kåseri, är att hon har förstått Midsommarens och Midsommmarnattens innebörd i sitt hjärta – vilket somliga inte kan, och inte heller kommer att kunna. Asatron är inte en ”inkluderande” religion, utan en ”exkluderande” och inom kort kommer jag förklara, varför det faktiskt är så.

Vi Asatroende talar inte om Frej och Freja som ett gudapar, till exempel; och vi har heller aldrig gjort det. De är syskon, och syskon kan inte gifta sig med varandra, för då uppstår blodskam. Båda är de Njords och troligtvis Njärds avkomma, sant nog, men Frejs enda hustru och käresta heter Gerd – så är det bara – medan Freja trånar efter Od eller Svipdag, men annars är hon för alltid mö och ogift. Så står det faktiskt i Eddan, och det kan ingen ändra på – Frejas mysterier, och vem Svipddag i själva verket är; är något som är alldeles för omfattande för att behandlas här, men den ende som någonsin påstått att Frej och Freja varit förenade är Loke, sant nog, och han har utslungat detta som en anklagelse eller en förolämpning – och det passar sig inte att göra så vid bröllop, inte blot heller förresten.

Förutom Frej och Gerd, som alltid har stått i centrum och alltid kommer att stå i centrum vid Midsommarblotet, så kan man anropa och tillbe Freja eller Frej och Vanerna enskilt, men det är en annan sak. Också Tor, regnets och Åskans urstarke gud, är särskilt viktig såhär års, liksom solkvinnan Siv, hans hustru – Siv och Tor utgör ett annat gudapar, som de flesta av er kanske kan begripa och se. Frigg, den stora modern och Heimdall, den allseende, kan med fördel också anropas vid Midsommarblotet, och detsamma gäller de makter, vars Fulltrui ni är – ifall ni nu förstått vad Polyteism är för någonting, och vad som menas med själva begreppet Fulltrui, som ni också måste lära er och omfatta med hela er hug och vilja och alla sinnen, helt och fullt men aldrig delvis.

Att vi blotar och förärar griskött till Frej, till exempel, och ger andra makter enkla och passande gåvor, allt efter hur makterna faktiskt är och hur de är beskrivna, är också självklart. Men ingen gudamakt ser välvilligt på sådana gåvor den inte kan använda, och som inte heller människorna skulle kunna förtära eller ha nytta av, vilket är viktigt att minnas. Av Eddan förstår vi också, att det är viktigt att inte blota för mycket och för stort, men att hålla sitt blot värdigt och enkelt.

Visst – ett blot till Freja kanske ser ut såhär och innehåller röda rosor, sött mjöd, jordgubbar, vin och annat sådant – men att förära andra gudomar detta, är kanske mindre lämpligt.. Det finns trots allt något som heter God Smak och Omdöme…

eller, för att citera Henrik Andersson, min gamle vapendragare…

Idag har jag trogen hedendomen firat och blotat till Frej. Jag har plockat blommor till Frejs ära i min trädgård. Jag har offrat det som växer i trädgården, kungsmynta och gräslök. Snaps kryddat på maskros från trädgården samt hemgjort vin. Öl och mjöd som jag köpt var också bland gåvorna….

Det finns ingen högtid utan regler, som jag tidigare påpekat, och inget samhälle utan lagar. Alla Asatrogna blot följer en särskild ordning, som är dikterad av naturen, erfarenheten och det praktiska förnuftet.

Jag har redan sagt och förklarat för er, att Midsommar är Makternas bröllop – och vad gäller då vid ett vanligt Midsommarbröllop eller Midsommarfirande, tror ni ? Ni skulle sannerligen inte släppa in ”alla” där, och inte låta ”vemsomhelst” fira Midsommar ihop med era närmaste och er familj – och redan där är vi svenskar Exkluderande och inte Inkluderande, för numera finns det en massa människor i det här landet, som vi faktiskt inte vill fira Midsommar ihop med, och som vi inte vill ha här. I alla fall vill inte jag…

Nej – ”alla” är INTE välkomna vid Gudarnas Bröllop, eller det vi kallar Midsommar… Kriminella, våldsmän, trash och drägg är faktiskt undantagna

 

1. Till förberedelserna för ett värdigt Midsommarblot hör alltid ”Viband” eller avspärrningar Håller man en gudstjänst, så ska platsen den hålls på fungera som ett heligt och avskilt område, permanent eller för en tid. Innanför denna gräns skall inga omyndiga barn, djur, personer som fortfarande är likställda med djuren eller personer som inte kan sköta sig, ens kunna bli insläppta. Skrikande och vrålande, trummande och oväsen, personer som ideligen drägglar och snorar, fiser och rapar eller utstöter gutturala läten eller konstiga ljud hör inte hemma där, och alla mobiltelefoner eller elektroniska apparater, kan lämpligen lämnas utanför eller vara avstängda, för dem behöver man inte vid en gudstjänst.

Såhär kan det se ut. Var sak på sitt bestämda ställe, på mark där ingen störs eller blir ofredad. Rätt tid, rätt plats och rätt utrustning. Sunt förnuft – och ”Manöver” gäller – precis som på sjön !

2. ”Nykter, tvagad och mätt” skall man rida till Tings, enligt Hávamál. Det gäller för deltagande i Blot och Sammankomster också. Du dricker eller äter inte på en helig plats eller i en kyrka, och då skall du inte göra det vid ett hedniskt Gudahov heller. Gille, festande och liknande kan man hålla efteråt, men aldrig någonsin på en blotplats. Alla behöver inte tala när de kommer in på platsen, och inte dricker de ”lag om” heller, vilket skulle tagit timtal, i alla fall om det gäller många personer. Man gifter sig inte heller full, ”pårökt” eller onykter, och det gäller också för åskådarna vid Gudarnas bröllop.

3. Blotsfrid skall påbjudas, och blotsfrid gäller – även på efterföljande gille, på väg till blot och ända tills alla deltagare hunnit hem till sitt. Blotsfrid också att ingen smädar, förtalar eller kränker sin granne, kommer med lögner och falska påståenden, sprider rykten och för osant tal, eller stjäl och baktalar sin nästa. Detta framgår redan av de äldsta lagarna, som säger att du inte får överfalla eller okväda någon på gillesväg, eller skada någons heder, för redan det i sig är ohederligt, och har inte vid en gudstjänst eller gille att göra, ens om det vore sant. ”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” skrev en gång en Asatrogen skald, och det stämmer fortfarande. Stöld av information är också fridsbrott, vilket man bör uppmärksamma.

4. Innan man deltar i ett blot eller högtid bör man tvätta händerna, och skölja ur munnen. Det vet vi att man gjorde, av sagornas och andras beskrivningar.

5. Tror man på en ”naturreligion” så är man aktsam emot naturen. Man skräpar inte ned, eller slänger fimpar, burkar, flaskor eller någotslags föremål – av vad slag det vara må – på blotplatsen

6. Snor, Saliv, kroppsvätskor och uttömningar har inte på en helig plats att göra. Inget sådant hör hemma i ett gudahov, och småbarn, som inte kan sköta sig eller andra personer; som inte klarar av att följa ens såpass enkla regler, skall heller inte vara där. Ingen förälder kunde väl vara dum nog att låta sina telningar springa omkring hursomhelst, dräggla, pissa, snora eller spotta på krucifixet i en kristen kyrka, eller torka sig på kläderna av en Imam, till exempel. Man uppför sig inte så vid ett Midsommarfirande, utan visar folkvett – ifall man nu har något…

7. Hålls det någon högtid eller ceremoni, ja då bör den hållas med klar och hög röst, så att alla inblandade kan se och höra vad som sägs och görs. Blot och Gudstjänst skall göras korta, men värdiga. Det borde vara självklart, att man inte låter personer stå uppställda i stark sol eller värme sommartid i timmar, särskilt inte om de har svårigheter med att röra sig eller stå. Av praktiska skäl är det endast Goden eller Gydjan, som agerar framför Stallen eller vad de kristna kallar altare – och endast han eller hon blotar först – andra kan gå dit enskilt under värdiga former sedan. Man dricker heller inte ”lag om” eller går Ringed med femtio personer eller flera, för det blir bara fånigt, långdraget och dumt.

8. Därav följer också, att deltagare bör förhålla sig så, att ingen skyms eller störs under själva högtiden. Deltagarna står antingen i cirkel, öppen fyrkant eller på ett led linje – möjligen i flera led, men enklast är bäst.      Den som inte är officiell fotograf, eller utsedd till att vara det, fotograferar inte och filmar inte människor vid ett bröllop. Hur skulle det se ut, om du filmade besökare utanför en Synagoga utan att höra dit, eller vara med i församlingen, till exempel ? Eller om du bara gick rakt fram till någon annans bröllop, och började filma eller fota där – hemma i deras villaträdgård ? – Nej, så skulle du aldrig göra, eller hur ? Då skall du banne dig rätta dig efter reglerna, och inte göra så vid Midsommarblot heller !

9. Gudastöttor och bilder bör inte ligga på marken, utan på en jordfast sten eller på ett bord, där alla kan se dem – och heller inte vältas omkull. Detta gäller också Midsommarstången, som skall få stå kvar okränkt och orörd, när högtid och gudstjänst är över – och den som kränker den, må kallas varg i veum och vilddjurs vederlike.

Enkla, praktiska och värdiga regler som sagt.

Tänk att detta hela tiden skall vara så svårt – för ”Acid Astrid” och för vissa – som inte hör hit, helt enkelt…

Jag upprepar vad jag sagt. Asatron är i-n-t-e en ”inkluderande” religion – vilket redan framgår av Hávamál och Eddan. Det står att den vise endast sitter i gille med ”hörskumh” eller de som verkligen kan lyssna, höra eller se, till exempel. Och viktigare än att enbart höra väl, är att höra och lyssna med Hugen eller sinnet, som vi alla vet – för de som kommer till vår svenska Midsommar med oärligt uppsåt, efter att ha begått svåra brott i främmande land eller för att ”gratis” tro sig kunna få en ny identitet och ett hem här genom att säga sig vilja vara Asatroende, kommer att bli gruvligen besvikna, det säger jag er.

Berömd är också Hávamáls nittonde strof, den som i original lyder:

Haldi-t maðr á keri,
drekki þó at hófi mjöð,
mæli þarft eða þegi,
ókynnis þess
vár þik engi maðr,
at þú gangir snemma at sofa.

och som i min egen översättning lyder:

Håll dina män vid karet,
men drick du i Hovet mjöd.
Tala vad tarvas eller tig.
Okynnig kan du av ingen kallas
om tidigt du går att sova.

Vad som utmärker en god Hövding eller Gode, vet vi inte bara av Eddan och flera runinskrifter, är hans ”Mathargodhan” eller ”Matgodhet” – att vara frikostig, givmild och rundhänt med mat till de som förtjänar det, vill säga. Också en småländsk runsten vid Ryssby innehåller samma ord. ”At hofvi” är dubbeltydigt på norröna, liksom på dagens isländska, eftersom det betyder ”efter behov”, det vill säga precis så mycket som behövs, men också ”vid hovet” eller i ett Gudahov.

Goden dricker för sig, avskilt och inför gudarna, men inte med pöbeln eller massan. Han eller hon slår sig inte i slang med ”vem som helst”. Goden eller Gydjan vet också, att i morgon väntar en ny uppgift eller ett nytt uppdrag, som kan vara hur ”skarp” som helst – och därför sitter han eller hon inte och super eller ägnar sig åt dösnack, framåt småtimmarna, utan lägger sig i tid, för vederbörlig vila. En vis människa firar värdigt – och ”alla” är visst inte välkomna, vill Hávamáls författare – som är Oden själv – säga…