Litet svar till Mohammed Omar – Nej, mitt liv är FULLSTÄNDIGT Jesus-fritt….

En verklig hedning och asatroendes liv är vackert och slösande rikt. Det innehåller som vi sett höga berg och djupa dalar, den starkaste livsglädje, sorg och en massa känslor om vartannat, såhär i vårbrytningen; och som vanligt får jag väl tacka för de många kommentarer som influtit till den här bloggen. En sådan kommentar utgörs kanhända av vad den gode Mohammed Omar i Uppsala skrivit på sajten ”Det Goda Samhället”, där han redogör för sina högst personliga erfarenheter av den nyss stundade Vårdagjämningen, och Segerblotet, även om han inte verkar vara underrättad om att det heter Segerblot, det som vi hedningar håller så här års. Alla människor överallt kan inte vara underrättade om allt, men var och en blir ändå salig på sin tro.

Saven må stiga och livet vakna…

 

Som ni kanske vet var herr Omar en kort period av sitt liv influerad av radikal islamism, men kom på bättre – läs hedniska – tankar, och ångrade sig. Eddie Råbock, som han egentligen heter, blev en stor Sverigevän, och en av de många, som i likhet med mig försvarar en dialog kring det svenska, vår kultur och allt det, vi kallar ett gott samhälle. Och, på morgonen idag, skrev han såhär:

De svenska festernas starka koppling till årstiderna och den rika kultur som växt upp kring dem gör att de går att fira oavsett om man tror eller inte. Det går att fira en rik jul utan kristna inslag. Det finns tillräckligt mycket av religiöst neutrala eller sekulära sånger, dikter, lekar, ritualer och annat för att man ska kunna fylla julen med kvalitativt innehåll. Julen är ju, liksom de flesta av våra fester, äldre än kristendomen. — —

Den 20 mars inföll årets vårdagjämning. Nu lämnar vi vintern bakom oss och går mot vår. Det innebär att dag och natt blir lika långa på norra halvklotet, sedan blir dagarna sakta längre än nätterna fram till sommarsolståndet då det vänder igen. Jag och några vänner markerade tillfället genom att besöka kung Björns hög, en gravhög från bronsåldern, i Uppsala. Över oss lyste en vacker fullmåne medan en av oss läste dikter. Kvällen den 21 mars blev månen ännu vackrare – då var det en så kallad superfullmåne.

Hans tidigare liv är heller inget jag håller emot honom, eftersom jag tror på förlåtelse, och den goda gärningens makt att utplåna det gamla. herr Omar redogör för hur oerhört torftig den islamska religionen är, och hur få fester kring årstiderna och årets och äringens gång det finns i denna Abrahamitiska ökenkultur. Men, sedan börjar han låta alldeles som det Sverigedemokratiska Partiprogrammet, och det tänker jag inte citera. Han påstår likt SD, att Jesus och kristendomen skulle vara en ”omistlig” del av det svenska kulturarvet, och att denna förbannade kristendom skulle ha med den svenska våren att göra. På vad sätt då ? Jag måste först som sist säga att jag inte alls håller med honom, och jag kan – med all respekt för just hans åsikter och rätt att utöva sin tro, precis som jag utövar min inte alls tycka, att ”berättelsen om Jesus är viktig såhär års” eller ”kristus är det sanna ljuset” och alla andra slitna klyschor han svänger sig med.

Vad har Sadistisk Bögporr, ihjältorterade män i minimala ländskynken osv med Vårens ankomst att göra ? Är det en ”kärlekens religion” som använder så avskyvärda symboler ?

Ständigt tjafsar och lallar dessa tjatiga kristna vidare om samma sak, samma sak, samma sak. Jesus hit, och kristus dit. De är tydligen helt oförmögna att inse, att alla människor inte delar deras religion, och inte vill ha alla dess oaptitliga inslag, kannibal-ritualer (sk ”helig nattvard”) och så vidare ute i den svenska naturen, eller sina vardagsrum. Mohammed Omars inlägg luktar tyvärr ”fornsederi” lång väg, och jag måste säga att jag är hjärtligt trött på denna eviga blandkultur, detta Multikulturella Mischmasch och denna eviga kristendom, som vissa personer jämnt och ständigt skall komma släpande på.

Jag känner igen tendenserna. Hur många gånger har jag inte stått vid Uppsala Högar, och inte just Hågahögen som Mohammed Omar skriver om, och tvingats lyssna till någon jäkla fåne till Söndags-Schaman, som kräver att vi alla – som samlats där av hedniska skäl och för en hednisk anledning – ska börja ”tillbe jesus-kraften” och andra sakramentskade dumheter i den stilen. Jag tillber själv ingen jesus-kraft. Jag har aldrig gjort det, jag kommer aldrig någonsin att göra det. Jag har tydligt och klart deklarerat min hållning här i essän ”Nemo Soter!” eller ”Inga frälsare!” under rubriken ”Asatro” här ovan. Om ni inte har förstått vad Asatro och Polyteism är, rekommenderar jag att ni läser det inlägget om igen, och kanske även allas vår vän Herr Omar även bör göra det, ifall han inte förstått mig. Jag är inte ”Fornsedare”. Jag står inte för New Age, Ökentro eller någon halv kristendom, där man hela tiden ska ”sälja på” oss frälsaren bakvägen, på det oärligaste av sätt.

Blandkultur gör ingen människa glad… Det förstör bara för alla. Varför inte välja det klara och det enkla ?

Jag vill kunna utöva min tro helt utan kristna inslag, och jag ser inte kristendomens barbari och anskrämlighet som någon ”omistlig” del av den svenska och Nordiska kulturen överhuvudtaget. Även min parhäst Henrik Andersson från bloggen ”Ideell Kulturkamp” – för just detta är vad det handlar om – det är en kamp mellan kulturer, lika gammal som historien själv – frågar idag retoriskt, om inte kristendomen och islam bör totalförbjudas i Sverige. Det ligger faktiskt något i denna fråga. Man har förvisso rätt att ställa den, och Henrik Andersson har också gjort en omröstning, där envar kan redovisa sin åsikt i frågan, om man nu har någon.

Så långt som ett totalförbud behöver vi kanske inte gå, men för dagen tänker jag även på vad Patrik Lindenfors från Humanisterna sagt. Religionsfrihet är även frihet att få utöva sin egen religion, helt utan inslag från vissa andra, dödsfixerade religioner.

Kristendomens våld, äckel, ätande av lik och vampyr-ritualer, där man låtsas dricka den påstådde ”frälsarens” blod osv passar inte här i Sverige. Redan under vår första kristna tid var det många i Uppsala-trakten, som protesterade emot kristendomens grymma och barbariska riter. I mitt sällskap råder faktiskt ett totalförbud emot all kristendom och allt kristet, eftersom vi avsvurit os detta för länge, länge sedan.  Med all respekt, sagda kristendom får lov att finnas, javisst, men inte hos mig, och den kan lämpligen lämna oss Hedningar ifred, samt befinna sig någon annanstans. En ärligare, rakare och på många sätt bättre inställning, vore att respektera varandras kulturer, och inte blanda ihop demdet blir mitt svar till Mohammed Omar, och därmed lämnar jag denna debatt för idag.

En Vårdagjämnings-hälsning av ett helt annat slag kommer från sajten ”poeter.se” där en viss Peter Olausson hälsar Våren. Han gör det också totalt jesus-fritt, och utan att blanda ihop kristendomen med vårdagjämningen, för i det sammanhanget har den ingenting, ingenting alls att göra eller hämta. Låt oss Hedningar ha vår egen vår för sig !

 

Vårdagjämning

Tranan flyger in från söder
bär en eld på starka vingar
ropar högt mot sol och måne
talar om att tiden kommit
– för att leva, för att grönska
för att öppna frusna vatten
så att vågorna kan dansa

Vinterns dagar är till ända
Våren öppnar ljusets portar
slår upp gläntor mitt i skogen
för en eldring och för grönblad
– eld för möte, eld för kärlek
eld som speglar öppna hjärtan
eld för drömmarna om livet

Måne, må du lysa kvällen!
Må ditt silver dala sakta
ner mot oss som väntar stilla
på en stund av frid vid träden
Silvergnistor, silverfingrar!
Ljus ur mörka urtidsbrunnen
föds för oss, för hopp och längtan!

 

Håll Sverige rent – Håll tankarna och naturen ren !

Annonser

Reinfeldteri, Reinfeldtera, Reinfeldterallan lej…. och Palme-mordet ska lösas, säger man…

Jag vet inte om ni minns det, men Povel Ramel, den gamle satirikern och musikern, publicerade en gång i Världen en sång med texten ”Bladbergeri, Bladbergera…” som handlade om små och kanske inte alltför smarta privata företag. Men det var förstås för flera årtionden sedan, då vi levde i ett bättre land och en lyckligare tid. Tidningen Metro publicerade idag en mycket insiktsfull och i mitt tycke rolig teckning signerad Frida Malmgren, annars driven tecknerska i serien ”Tjejerna på Höjden”. Den har ett slags Hednisk och Hädisk humor, som jag därför gillar, hedning som jag är.

De tre kvinnorna som serien handlar om i vanliga fall är dock knappast några Nornor, men Frida själv har genomskådat något, angående våra inkompetenta vrak till politiker. Denna teckning påminner nästan osökt om vad jag själv skrev igår..

 

”Mållgan” Johansson, denne aggressive skinhead ifrån Klippan eller någonstans, ligger också när till hands här, tycker jag… Ifrån vårt stora grannland Ryssland – som ju en gång kallades ”Svitjod hin Mikla eller ”Det större Sverige” rapporteras idag att President Vladimir Vladimirovitj Putin tänker förbjuda fake news – allt detta enligt en artikel i SvD:s pappersupplaga, som jag därför inte kan referera till med internet-länk och allt, som jag alltid brukar. Källkritik och att upplysa om källor, anser jag vara en del av vanlig medborgerlig anständighet, nämligen.

Men – i Ryssland är det förstås inte Statstelevisionens version av sanningen, eller Ryska myndigheters yttranden och pressreleaser som ska förbjudas. Ånej ! Förbudet emot fake news gäller förstås bara privata nyhetskällor och enskilda personer. Nu ska Ryska statsåklagare undersöka, om dessa befunnits skyldiga till lögn, och om så är fallet väntar böter på motsvarande 24 000 US Dollars eller kanske Sibirien, läser jag i tidningen.

Och i samma andra presenterades vi här i Sverige för några dagar sedan för positiva nyheter om Palme-Mordet.

Den 28 februari var det 33 års jubileum på detta olösta mord, men den nye förundersökningsledaren, som nu heter Krister Petersson med K, och inte med Ch (det är liksom en händelse, som ser ut som en tanke) säger att han är ”fullt övertygad” om att det går att lösa mordet på den dåvarande Regeringschefen. Tiotusentals sidor utredningsmaterial har skrivits, massor med undersökningar har gjorts av hundratals upphittade vapen, alla möjliga eller rättare sagt omöjliga personer har förhörts eller tagits i förvar. Misslyckande har följt på misslyckande, konspirations-teori på konspirations-teori..

Men vad säger då den nye utredaren klämkäckt, medan Statstelevisionen SVT:s representanter lanserar sina ”stora sanningar” som vanligt. Jo – allt går att lösa, såklart. Inför sådan naiv optimism – eller vad säger man ? eller sådant positivt tänkande – om man nu vill vara snäll – är det minsann lätt att bli ödmjuk.

För övrigt är det väl bara i Sverige som Regeringschefer eller ledande politiker mördas, men mordutredningen om saken totalt havererar. Boris Nemtsov, ni vet, blev visserligen mördad på öppen gata i Moskva, liksom Palme i Stockholm, och inte heller där hittade man någonsin någon mördare, konstigt nog – eller ska vi säga naturligt nog ? Hur var det egentligen ??

Men nu så ska jag berätta en liten söt saga för er – ”Det var en gång en ung Löjtnant på Livgardet i Kungsängen som...” – Nej, förresten. Det var ingen bra början. kanske jag borde ta den där om blondinen och handelsresanden istället – nej förresten, någon kan ju känna sig kränkt – eller den om Löfvén och Lööf, ni vet den där puckade rödhättan som lovade att äta upp sina egna skor…

Jag tar om det igen. Alles Klar, Herr Komissar !

Nåväl – då börjar vi: Vill ni veta varifrån en god del av ryktena kring det såkallade ”Militärspåret” i Palmeutredningen verkligen kom ifrån ? – Jodå, jag kan faktiskt berätta det för er. Numera är jag bara en vanlig civil tjänsteman, visserligen, men den gode man som var upphovet till dem, var i mer än tio år en firad mentor och kollega; samt tillika någon som jag alltid tyckt mycket bra om – så jag säger eller skriver inte mer än så. Alltnog, denne man tyckte om att föda upp och dressera bevakningshundar, eftersom han också var en stor djurvän.

Det var inte rena ”hangar-hundar” det var tal om – sådana finns inte längre i flygvapnet, eller hundar med inkorsade varg-gener, som de har i Ryssland. Sådana djur kan verkligen bli mycket aggressiva. Vanliga bevakningshundar, som sagt. men – varje bevakningshund behöver en såkallad attack-fras, så att den vet när den ska gå till anfall, och försvara sin husse.

Av outgrundliga anledningar valde Löjtnanten frasen ”Olof Palme” som attack-fras – träning av hundar handlar mest om betingade reflexer, ni vet som hos Pavlovs berömda hund – lite längre österut än hos oss. Självklart gjorde han det mest på skämt, som ett generande försök till humor, liksom. Men ordkombinationen ”Olof Palme” var dåförtiden ganska vanlig – det här var ju på 1980-talet. Ibland sa de ”Olof Palme” på TV. Ibland sa de ”Olof Palme” på radio. Lyckligtvis kunde inte hundrackan läsa tidningar, men i dagligt tal och i samtal vänner och bekanta emellan hände det också att folk sa ”Olof Palme” bara sådär – rätt ut i luften.

Och kan ni tänka er !

Varje gång rusade hunden upp och började skälla och yla som om den vore tokig. Den reste ragg. Den vrålade. Den visade tänderna.

Betingade reflexer, och ren inlärning, som sagt – men Löjtnanten blev – året då Palme-mordet inträffade – faktiskt misstänkt för mord. Och det var inte roligt för honom, kantänka. Inte för hunden heller, för den lär man ha avlivat – som en hund…

Har ni sett den tjeckiska filmmen ”Zert” eller ”Skämtet” (1969) vars manus skrevs av Milan Kundera ? Om inte, tycker jag faktiskt att ni ska göra det. Den handlar om vådan av att våga skämta, när man befinner sig i en stenhård diktaturstat…

Snart är vi i Tranedagarna…..

Våren lär redan ha börjat i Sydsverige, och även andra år har jag skrivit om de olika hedniska vårfesterna i den här bloggen. När våren ska firas har man alltid haft olika åsikter om, beroende på var i landet eller var i Europa man bor. I år har Skånes kusttrakter och Sudret på sydligaste Gotland inte haft någon vinter alls, om man följer SMHI:s definition om att vinter är den årstid när medeltemperaturen för varje dygn är under noll grader Celcius.

Men redan mellan den 15:e Februari och den 20:e Februari blev det plötsligt vår i Skåne, på Öland och i sydvästra Götaland, medan våren spred sig över Västgötaslätten, in i Tåkernbygden i Östergötland och så anlände också runt Vänern innan Februari månads slut. En Norrlänning eller en boende i Luleå eller Sävar i Norrbotten skulle nog skratta, om man på fullt allvar föreslog honom att det skulle råda vår den 1 Mars, eller ens den 4 Mars, som vi har idag. Vid det laget ligger snön ännu meterdjup vid Bottenvikens norra kust, och eftersom Hedendomen och Asatron är en naturreligion, passar det sig verkligen inte att fira några fester till vårens ära innan marken är snöfri, och det kan dröja långt fram i slutet på April eller in i Maj för de nordligaste svenska bygdernas del.

Jorden reder sig” eller ”Gerd gör sig redo” säger man om denna tid, innan moder Jords eller Gerds stora uppvaknande, hon som också är Hertha eller Earth i andra delar av det hedniska Europa…

De kristna firar med början i morgon sin fasta, som de tror det är en av deras fester, fast ingenting kunde vara felaktigare. Att fastan ligger som den gör, beror bara på de naturliga förutsättningar som råder i Nordeuropa. Där är förråden nästan slut efter en lång vinter, och som jag berättat under avsnittet om Disarblot här ovan, var offret till Diserna, eller de skyddande kvinnliga makterna, bara en förberedelse inför den vårfest till Gerds och jordens ära, som inträffade något senare på året, vanligen i början av månaden Mars. Etnologen Carl Herman Tillhagen, som också var expert på komparativ mytologi, märkte att det fanns en för alla Indoeuropéiska folk gemensam tradition, som i Sydsverige och Danmark kallats ”att springa trana” och den har också antika förebilder. Traditionen går ut på, att så fort det blev bar mark och frostfritt, skulle man springa barfota över åkrarna för att härda sig, och få starka fötter, och inte få ”transprickor” i trampdynorna under det kommande året. Det är inte så konstigt, för alla behöver vi återuppta vår träning såhär års, om vi inte kunnat åka skidor eller syssla med andra utomhusaktiviteter under Vintern – och de hedniska tradtionerna utgår egentligen bara från vad som är sunt och naturligt för människan.

Tillhagen skrev i sin bok ”Vår kropp i folktron” såhär: Detta är en mycket gammal vårsed av fruktbarhetskaraktär, som så småningom nivellerats och övertagits av barnen som en rolig lek, lämplig att ta till för att markera tidpunkten då man fick börja gå barfota

Men redan i antikens Grekland fanns det en långdans, kallad ”Geranos” eller Trandansen, som skulle dansas så här års. Den skulle härma labyrinten i Knossos och dess vindlingar – eller den plogade åkerns fåror och härma Tranornas hoppande rörelser på åkrarna – tidpunkten var i Grekland bestämd till början av Februari, där Romarnas Lupercalia-fest också låg – den markerade ju det Romerska nyåret och början på jordbruksåret längre söderut – föga förvånande – eftersom våren i Medelhavsområdet ju kom ungefär en månad före den kom hit till oss, och så är det ju fortfarande..

Redan på mykenska vasmålningar, sådär 1600 år före kristus, finns samma långdans med barbröstade kvinnor (som på det Minoiska Kreta) med. Och inte bara det. Så långt borta som i Persien tänder man också eldar, och hoppar över dem, som för att härma tranornas rörelser – detta kallas NewRoz eller det kurdiska nyåret, enligt Zoroastrisk tradition från början, mer än 5000 år av historisk kontinuitet. Vad har kristendomen och Monoteisterna att sätta emot detta ? Deras religion är ju inte ens hälften så gammal… I Danmark och Skåne skulle ”Tranafton” firas redan omkring den 5 Mars. I Mellansverige har det varit vanligare att förlägga datumet till 25 Mars eller vårdagjämningen – ibland också på Vårfudagen – Freja eller Gerd har ibland uppfattats som ”Vårfrun” och det har skett långt fram i tiden, eftersom man inte dyrkade någon kristen jungfru maria.

Ja, ända in i det kristna Fettisdagsfirandet i USA, eller ”Mardi Gras” som det kallas, har lite av de hedniska Lupercalia- och Trandans-traditionerna letat sig in – fast detta går inte att leda i bevis. Där är det numera sed, att alla kvinnor – främst de yngre – ska visa rattarna, pattarna, ja brösten till Moder Jords och fruktbarhetens ära, för lite färgade halsband i plast Detta var inte alls nytt på Kreta, där man firade Perspehone och Moder Jord…

Intet nytt under Solen eller ovan Kjolen – statyn på bilden är över 3500 år gammal…

Men Tranan då – var kommer den in i bilden ? Jo, tranor och storkar fångar gärna ormar, ödlor och andra djur, som tillhörde Moder Jord – och Tranans återvändande om Våren tolkades som ett säkert vårtecken. I genomsnitt lär den berömda Trandansen vid Hornborgasjön – en gammal hednisk offersjö – infalla just omkring den 25 Mars, och i Skåne hade man ett gammalt stäv som sa:

”Första Torsdan i Tor
trår Tranan på Skånes jor
Andra Torsdan i Tor
kastar hon het sten i Jor.
Och tredje Torsdan i Tor
bär hon ljus i säng…”

I Skåne var nämligen Mars den första månaden på året, och man förväxlade det gamla namnet på Januari – Torsmånad med månaden Mars, som ju egentligen hette Vårmånad. Talesättet om att ”Tranan bär ljus i säng” syftade på att det blivit så ljust ute, att man kunde gå till sängs utan att natten mörknat, och på 1800-talet gav det upphov till skickandet av ”Tranbrev” och allehanda upptåg, som mest blev till för barn, och blev ”gesunkenes kulturgut” som det heter, fast det från början rört sig om Hedniska årsfester..

”Tranbrev” och liknande har skickats långt fram i tiden, främst i Småland…

Och moder Jords fest kan förvisso firas på olika sätt…

I nästan alla kulturer – också utanför Europa – har tranorna kopplats till återfödelse och liv. Så är fallet både i Japan och Ryssland, till exempel, fastän de länderna har helt olika kulturer. Tranan är också vaksamhetens fågel, och brukar avbildas stående på ett ben med en sten i ena klon – man trodde att Tranorna sov på detta sätt för att hålla sig vakna och skydda sig mot inkräktare – om en trana nickade till, skulle den tappa stenen och därför genast vakna… Idag ståtar inte mindre än tre svenska kommuner, Tranås, Tranemo och Bollnäs med Tranor i sina vapen, och förutom att Tranemos trana har en glasblåsarpipa i ena klon, återger båda två myten om Tranans vaksamhet…

I Skånes Tranås finns till och med ett Tran-monument numera, som avtäcktes förra hösten, när tranorna drog bort från Sverige. Det var smeden och konstnären Kjell Nilsson, som gjorde en över två meter hög och tvåhundra kilo tung trana i handsmidd plåt, med inidividuellt svetsade fjädrar. I både Ryssland och Japan associerar man de bortdragande tranorna på hösten med döden, medan deras återkomst på våren förstås symboliserar att livet vänder åter, precis som hos oss. För några år sedan – 2012- blev det stor uppståndelse, när ingen mindre än Vladimir Vladimirovitj Putin själv, vår käre granne, gav sig ut i ett ultralätt flygplan som han köpt för egna pengar, bara för att studera den Sibiriska tranan, som är utrotningshotad…

Soldaternas soldat och en kompetent Statschef, tillsammans med en trana (till vänster i bild)

Media i väst gjorde sig genast lustiga, och massor av karikatyrer publicerades, men vad ingen tänkt på, är att Tranornas flykt om hösten i Ryssland står för något helt annat. I Ryssland finns det sedan 1968 en känd sång, Zjuravli, som är skriven av den Avariske poeten Rasul Gamzatov från Dagestan i Kaukasus, där de sista Avarerna bott, sedan de fick stryk av Varjager och svenska Vikingar på 800-talet. Sången har sedan dess stått som en symbol för de stupade i ”Det stora fosterländska kriget” eller andra världskriget, som ju som bekant slutade våren 1945 och det var i hög grad både sin känsla för poesi och patriotism, som Putin syftade på, den gången han flög med tranorna… Men i denna känsla för naturen, att flyga åt norr eller söder till som en fågel – finns också en stor hedendom. Och vem kan kritisera en man för hans känslor, för hans sinne för naturens skönhet, eller för den delen poesi ? Själv förstår jag den där Statschefen i ett nära grannland av hjärtat, och jag delar hans känslor…

Ryskt frimärke till minne av de fallna i Världens blodigaste krig…

En rysk sångare, som hette Mark Bernes, fick tag i den avariska texten, och fast han var döende i cancer och inte skulle leva mer än i åtta månader efter det, sjöng han in sången på ryska, och den var en stor hit för Putins egen generation. Bland annat sade Bernes, innan han dog: Det finns en lucka i tranornas plog. En dag kommer jag att förena mig med dem och från himlen kommer jag att ropa ner till er som jag lämnat på jorden.

Ytterst sett var det emellertid en helt annan tradition, som har med tranor att göra, som i sin tur hade inspirerat Gamzatov (se färgad länk). I Hiroshima och Japan finns fortfarande en tradition att vika papperstranor som ett minne efter de som dött i sviterna av USA:s kärnvapenattacker, eller moderna miljökatastrofer, och vid Fredsmonumentet i Hiroshima ligger de mycket riktigt än i mångfärgade drivor, som en stilla manifestation av tranornas påstådda förmåga av pånyttfödelse och fred…

Lägg till Tranbäret, som på engelska heter Cran(e)berry, på tyska kran(ichen)beer, och som också heter Traneber på norska och isländska, sen gammalt en halvodlad kulturväxt i Norden, som också växer vild på de myrmarker, där tranorna håller till. I gamla tider – särskilt i Norrland och de Götaländska skogslandskapen – drack man tranbärssaft, utblandad med vatten för att hålla sig vid liv under den långa vintern, och innan den nya våren slutligen kom. Det hade enkla och rationella skäl. Tranbärets blommor lär likna en långhalsad trana, och därigenom har växten fått sitt namn. Dessutom var det en utmärkt C-vitaminkälla, för övrigt en av de få vitaminkällor man alls hade, förutom blåbär och lingon.

Enligt gammal folkmedicin skulle tranbärssaft dessutom hjälpa för urinvägsåkommor och kvinnosjukdomar, men det har aldrig bevisats i labratorietest. Förutom det är Tranornas röda bär, som växer upp i deras spår bra mot streptokocker i munhålan, som orsakar karies, och bären kan till och med ha cancerdämpande , immunförsvarshöjande och blodstärkande effekt – alltsammans har visat sig i nyare kliniska test från 2017 och framåt, fast laboratoriebevis har man inte ännu... Enligt läkare i USA har tranbärsjuice, blandat med blodförtunnande medel typ warfarin (som egentligen är ett råttgift) och apixaban till och med en accelerande effekt på förtunningen, och kan hjälpa till att lösa upp blodproppar – men detta är gammal visdom, som varje Hedning redan vet och kan.

Nåja. Snart är det Tranedagarna, och sista nedanet i Mars heter Tran-nedan. Våren är i antågande. Var så säker…

”Skåda ! Tranan om Vintern sticker näbben under ena vingen, och inväntar Våren, stående på ett ben. Hon rör sig inte, men uthärdar allt ! Sådan är Överlevarens väg !!  Liknar inte den vägen livet hos de människor, som valt att leva för sin uppgift… ? Därför – håll fast vid den enda väg, som alls är värd att gå – Gudarnas och Livets !”

Goda nyheter om Runor… Trots allt..

Det finns trots allt de som bevarar, bygger upp och vidmakthåller, där klåfingriga politiker bara försöker avveckla vårt kulturarv, och samtidigt lierar sig med de som vill förstöra det med våld och ren illvilja (Se gårdagens inlägg). 2017 – 2018 kom det till exempel fram hur dåvarande Kulturminister Alice Bah Kuncke beordrat förstörandet av tusentals sk ”Amuletttringar” (dvs Torshammar-ringar) från vendeltiden, bland annat från Molnby i Vallentuna och flera andra fyndplatser norr om Stockholm. Varför detta gjordes, väckte debatt och skulle bli föremål för utredning, sade man förra året, men inga resultat har någonsin publicerats – så varför allt detta ”Ministerstyre” ? Var det möjligen just Tors hammare det handlade om, eller en känd kristen kulturprofils oerhörda hat emot det svenska, eller allt som vekar Asatro ?

Varför blev det plötsligt så viktigt, att föremål som bevisar Hednisk närvaro ”gallras ut” från muséerna och förstörs ? Syftet var nog inte Miljöpartisternas ”metallåtervinning”, för man agerade med helt andra motiv..

Nåja, Alice Bah har nu ”sparkats snett uppåt” och tilldelats en plats på listan inför EU-valet, så att hon kan sitta kvar vid maktens köttgrytor. Metoden känns igen från andra S-Regeringar. Men runt om i Sverige arbetar folkbildare, föreningsmänniskor, experter, arkeologer och vanliga svenska män och kvinnor för att återerövra något av allt det makteliten och Nomenklaturan tagit ifrån oss. Rätten till ett arv, och vår gemensamma historia. En liten bit av mänsklig värdighet, rent av.

Borta på ett lokalt museum i Löddeköpinge, Skåne, förelästes det om runbrev och runkavlar nu i helgen, enligt vad lokaltidningen i Kävlinge vet att berätta.

Lars Magnar Enoksens senaste bok – som också handlar om runor – han skildrar ämnet på ett grundläggande och lättfattligt sätt, men är inget för den som önskar något om forskningsfronten, eller expertkunskaper – ligger på bokhandelsdiskarna nu i vår, lagom till Bokrean.

Fortfarande en bra nybörjarbok

 

Borta på Riksantikvarieämbetets egen blogg, K-bloggen, redogör däremot en av vårt lands absolut kunnigaste runologiska experter, Magnus Källström, om en försvunnen inskrift med sk Stavlösa runor eller ”Hälsingerunor” från Hudiksvall.  Stenen var känd redan på 1600-talet, men under tidigt 1700-tal forslade de kristna bort den, och använde stenen till ett nytt kyrkbygge. Redan detta är intressant, för tidigare har det alltid sagts att man slutade skövla, förstöra och mura in runstenar när Gustav II Adolfs fornminneslagar kom, och att detta kristna barbari tillhörde medeltiden.

Men, inte i byn Hudik, som fanns långt innan Hudiksvall blev stad.

Den ende som vi vet har sett denna runsten i verkligheten är Johannes Bureus, vilket skedde på hans norrländska resa 1600–1601. Den fanns då vid ”Hudiks Boställe, Däd Hudiks Walds Stad nämnes utaf” och han upplyser att den ”Ligger för en höbode dör”. Stenen användes alltså som trappsten i byn Hudik, som var belägen intill den norrut gående vägen (nuvarande Sannavägen) i höjd med dagens Kristineberg.

Den ende som kunde tyda stenens inskrift var matematikern och astronomen Magnus N Celsius, som själv var en Hälsing från Alfta socken. Hans son, Anders Celcius, skulle så småningom ge oss ett temperatursystem, som vi fortfarande använder. 1675 var man ense om att det stod ”Barir reste up stenen thenne, efter Un broder sin, som war Fanva Son, en härse öfwer Arnöarne.”  på den nu försvunna stenen. Man vet att den murades in i kyrkan, men ingen har sett den sedan dess. De kristna skaffade som vanligt undan bevisen för vårt lands självständiga förflutna, snabbt och effektivt.

Varje Jarl i de nordiska länderna hade minst fyra Hersar under sig, och medan en Jarl var skyldig att hålla minst 60 man stridsberedda för Ledungen eller Kungens här, var Hersen skyldig att utrusta och betala för minst tjugo man, eller ett helt härskepp. Detta framgår av norska lagtexter, och antagligen var förhållandena i Sverige inte mycket annorlunda.

Hersen skulle också bidra med tjugo mark silver per år, i ”veitsle” eller underhåll för Kungens huskarlar, när han kom till den lokala Husabyn (jämför ortnamn som Husby och Herseby i dagens Svealand !) vilket motsvarar ungefär fyra kilo lödigt silver – och om det nu verkligen skulle stå ordet ”herse” på stenen gör det fyndet dubbelt historiskt intressant, för här ser vi en administrativ, skattemässig och militär indelning, långt uppe i Hälsingland, redan på 1000-talet eller tidigare… Nu förstår vi också, varför det blev så viktigt för de kristna att ”skaffa undan” den här stenen – eftersom den berättar om ett självständigt hedniskt rike – och minnet efter något sådant, ville prästerna med alla medel utplåna, också på 1700-talet..

Ledungsflottan och kustförsvaret kan vara äldre än vi tror – också i Hälsingland….

 

Både Mårten Stenberger och Sten B F Jansson – bekanta runologer och arkeologer båda två – sökte efter den försvunna inskriften på 1900-talet, men utan att finna rätt ställe i kyrkans murar, eller den omgivande kyrkogårdsmuren. Nu renoveras Hudiksvalls kyrka, och det finns en chans för Riksantikvarieämbetet att upptäcka en fullständigt unik inskrift. Experterna tror inte längre, att det är Arnön eller någon Herse, men en ”Ärenbjörns son” som nämns på stenen. Kyrkan kan inte rivas, utan behåller sina hemligheter – men om denna och fler kyrkor i Sverige skulle bli sakkunnigt undersökta, då skulle kanske en hel del av vår historia komma fram, särskilt då sådant, som kultureliten idag inte vill kännas vid…

”Stavlösa runor” finns också på runstenar i Uppland och i inskrifter från Bergen – Norge – kanske var det ytterligare ett sätt att skriva med runchiffer…

En barnbok om Runor att rekommendera ?

Som hedning är man inte välförsedd med goda böcker, och det är sällan eller aldrig jag rekommenderar en bok jag inte läst. Ibland har jag också fått frågan av förhoppningsfulla föräldrar, som vill att deras barn skall lära sig mer om hedendom, och den kultur som är vår. Jag har redan skrivit ett inlägg om en lögnaktig barnbok, som utkom nyligen, och som trots att den ger sig ut för att vara faktamässigt korrekt, är till bredden fylld med rena lögner och kristen propaganda. Finns då inte motsatsen, undrar man – dvs en barnbok som skildrar den hedniska tiden i Sverige på ett riktigt sätt, utan lögner och överdrifter åt något håll ?

Goda motbilder är viktigt, och de kanske finns. Boken ”Hemligheten” av Cecilia Kostenius och Carola Siekas verkar vara en sådan bok. Den har ambitionen att lära barnen den äldre runradens tecken, och har sin handling förlagd till 1100-talets Norrbotten, som då ännu var ett hedniskt land.

Föga förvånande är dess författarinnor två systrar från just samma landskap, och det är deras hemby de skriver om. Under sådana förutsättningar tycker jag det gör mindre att de har fel i sak vad gäller det faktum att den äldre runraden bevisligen aldrig användes efter 800-talet; och att de skildrar sina bybor som ängsligt räddhågsna  och vidskepliga inför naturens krafter, vilket järnålderns människor med säkerhet inte var – de var ett praktiskt sinnat släkte som i flera tusentals år hade utformat sin kultur och sitt sätt att leva just efter naturens förutsättningar, och de behärskade dem till fullo.

Sverige var inte alls kristnat norr om Dalälven år 1250. Då fanns inga kyrkor alls i de norra landskapen, och inte ens i söder var kristendomen särskilt utbredd.

Skildringen av den lilla byn, och vardagslivet i den, är däremot korrekt. De flesta ”byar” i Sverige var mycket små, och omfattade aldrig mer än en eller som mest tre-fyra ensamgårdar, och hade nog aldrig fler invånare än tjugo-trettio personer. Under sådana förhållanden var det fullständigt oväsentligt vem som var ”träl” eller fri, för lika mycket som pigor och drängar i hög grad ”tillhörde familjen” och hushållet långt in på 1800-talet, var de sociala skillnaderna i praktiken mycket små, ja närmast obefintliga. Alla kände ju varann och arbetade tillsammans för den gemensamma brödfödan ändå, och därför ligger den här boken betydlgit närmare historiens sanning än de sedvanliga kristna vrångbilderna. Källorna om kristendomens ankomst till Sverige, däremot, och vad dessa kristna då höll på med, ger ett helt annat besked.

Men visste ni att Ansgar, nordens förmodade apostel, som kom hit på 800-talet, levde i en tid när munkar regelbundet låg med korgossar, och sk ”lekbröder” ? – Jodå, det är faktiskt sant. Detta står att läsa i ”Vita Ansgarii” eller den sk ”Ansgar-krönikan”. Han utpekas där som ett särskilt exempel på fromhet, och beviset på det skulle utgöras av det faktum, att Ansgar inte låg med småpojkar ens på längre sjöresor

De kristna sysslade också med ”pojkuppköp” i städer som Ribe och Slesvig i Danmark, vilket står att läsa i kapitel 8 av Rimberts krönika om Ansgar, som också finns på nätet. När hedningarna i dessa städer fick nys om den katolska pedofilin, blev munkarna mycket riktigt utkörda därifrån, och de kristna försökte hämnas, genom att starta inbördeskrig i Danmark, vilket de hade mycket lite för. Deras Quisling, Harald Klak, blev körd på porten han med, tillsammans med allt det katolska pedofil-patrasket…

 Att varna den här världens barn för kristna och katoliker, är faktiskt på sin plats – tycker  inte ni också det ? De har ju faktiskt hållit på med pedofili i alla tider, och det just i religionen, just i deras bebis-kult av ”det knubbiga lilla jesusbarnet” som det onda sitter…

 

 

Dagens подхрукивают – Samfundet Särimner belönar Vladimir Vladimirovitj Putin

Igår, denna Tors Dag har den ryske Presidenten, ingen ringare person än vår käre granne, Vladimir Vladimirovitj Putin, traditionsenligt hållit sitt tal till den ryska nationen, enligt vad Svenska Dagbladet ger oss upplysningar om. I Harbadsljod, det gamla Eddakvädet, omnämns Tor eller Perun med orden ”Mannar all herliga mannast” och det är ord vi också kan använda om President Putin själv. När vi nu talar om ordval, så är Putin sedan länge ansedd som en mästerlig brukare av det ryska språket, och ibland brukar han uttrycka sig med vitsar och genom nya ord. Så också igår, då han sagt, att USA:s allierade i Väst, подхрукивают eller Podkrivajot med Washington, eller ”Medgrymtat” med President Trump, alltså ett ryskt ord som i internationella media översatts med ”oinking along with”.

Vi inom Samfundet Särimner är nu av den uppfattningen, att den Ryske Presidenten lyssnat på vårt budskap, och förstått oss. ”Gåva kräver att gengåva gives”, detta är det första av Hedendomens och asatrons alla bud, även om vi inte har såvärst många av dem. Vår käre granne, Valdimir Vladimirovitj, kommer hädandefter att hälsas som en av ”Nashi” eller ”de våra” på ryska (tillika är det titeln på hans partis ungdomsförbund) och detta skall han inte ha gjort för inte. Vi drar oss också till minnes alla de gånger då han infriat våra högst personliga önskningar i det förgångna, och i kraft av sin politik uppfyllt dem.

Som Anna-Lena Laurén – en av DN:s vettigare och mera sanningsenliga journalister påpekat – finns det i Ryssland en tradition liknande den gamla svenska med att ”Gå till kungs” som funnits ända sedan Tsarernas tid. Vilken medborgare som helst kan vända sig direkt till Presidenten, genom att skriva ett personligt brev till honom, på samma sätt som man tidigare skrev till Tsaren. Om medborgaren då har någon berättigad fråga, eller vill påtala några missförhållanden, kan Tsaren respektive Presidenten då personligen ingripa, och genom ett enkelt beslut rätta till dem.

Och så har faktiskt skett, historiskt sett. Ni som följt med i den här bloggen ett bra tag erinrar sig kanske vad som hänt ifråga om vissa fångars frisläppande under en av Ukraina-konfliktens mest intensiva faser.  Dessa händelser ligger nu fem år tillbaka i tiden, och inträffade under Putins tredje presidentperiod, som nu avlösts av en fjärde, som kommer att vara minst fram till år 2024. Vi skriver inte mer om dem, men noterar, att vi två gånger fått våra synpunkter beviljade och tillgodosedda, vilket vi med rätt eller orätt alltså upplever, att vi har Presidenten högst personligen att tacka för. Således önskar vi oss intet mera, för att ha skrivit till höga vederbörande två gånger är oss fullkomligt nog och övernog, vi skriver inte någon tredje gång; och några personliga sammanträffanden behövs inte heller, då vi är medvetna om att Rysslands president förstås är en upptagen man, som har mycket att göra. Vi erinrar oss hur ryska motorcykelklubbar utsett Vladimir Putin till en ständig medlem under smeknamnet Abbadon, alltså förstörelsens och hämndens renande ängel, och vi 700 medlemmar i Samfundet Särimner vill förstås inte vara sämre.

”We have said it before – and We’ll say it again !”

Härmed tilldelar Samfundet Särimner Rysslands President, Vladimir Vladimir Putin, vårt stora pris för 2019, och ger honom dessutom äretiteln av ”Vår Höge Beskyddare” med vilken vi kommer att hälsa honom i de flesta officiella sammanhang. Hade vårt eget land en ledare som Vladimir Vladimirovitj, skulle mycket vara vunnet. Tyvärr har vi år efter år fått se, hur den svenska Nomenklaturan schackrar, luras, manipulerar och kivas om makten, och medan Ryssland hela tiden haft en stabil majoritetsregering, har Sverige bara haft svaga minoritetsregeringar under rena stolpskott till politiker som Annie Lööf, Stefan Löfvén eller Fredrik Reinfeldt.

Vore vi ryssar, skulle vi utan tvekan rösta på Putin. Men, nu är vi förstås inte ryssar utan svenskar, och som svenska medborgare har vi därför ibland varit tvungna att göra motstånd emot Ryssland, även om vi aldrig skulle drömma om att kritisera Presidenten personligen. Genom tusen år av historia har Ryssland och Sverige till största delen och i de flesta år varit fiender, trots att varken det svenska eller det ryska folket velat ha det så, eller på det viset. Sveriges historia och kulturella identitet har under alla tider till stor del färgats av det faktum, att vi varit tvingade till att slåss för vår nationella överlevnad emot detta eviga Ryssland, men låt oss säga, att vi gjorde det aldrig med glatt hjärta, utan i sorg, lika mycket som i vrede. Under den tid som Putin varit President, däremot – han är nu inne på sin fjärde period, som alla vet – har Rysslands och Sveriges relationer kännetecknats av den djupaste fred, och tack vare Putin har vi alla kunnat sova lugnt om nätterna, diverse utrikespolitiska skärmytslingar till trots – men i det stora hela har vi haft fullständig fred, och det ska vi vara tacksamma emot Putin för. Trots vad vi fått läsa i våra egna media, är det inte Vladimir Putin som är den stora faran. Faran är istället vad som händer, när det moderna Rysslands mest långvarige ledare till slut faller ifrån, och inte mera leder sitt land. Då har omvärlden verkligen skäl att oroa sig. Vad skulle till exempel kunna hända, om Rysslands kärnvapenarsenal kom i händerna på en aggressiv galning, som Vladimir Zhirinovsky, till exempel ?

Putin ombord på den kärnvapenbestyckade kryssaren ”Peter den Store”. Hans vapen är riktade även mot Sverige, men vi är fortfarande inte huvudfienden

Ifall aggressiva galningar – ingen nämnd och ingen glömd – nu kunnat tillvältra sig presidentämbetet i någon eller några av Jordens mäktigaste stater, är det i alla fall inte i Ryssland de har makten. Putin har hela tiden behållit sitt lugn, och när Ryssland har drabbats av ekonomiska sanktioner, har han bara satt sig ned och inväntat bättre tider. Putin klargjorde igår detta i sitt senaste tal till nationen med all önskvärd klarhet. Europas länder kan inte lita på USA:s stöd i händelse av konflikt, och vi vet alla att de kärnvapenlager och de Iskender-medeldistans missiler som finns lagrade i Kaliningrad Oblast och Sankt Petersburg-området också är riktade emot Sverige, även om Sverige för Rysslands del aldrig varit huvudfienden. Sverige har nu skaffat sig ett ytterst litet fåtal amerikanska Patriot-missiler, som är vår enda reella chans att skjuta ned ryska missiler, ifall attacken på vårt land kommer. USA sade upp begränsningsavtalen först, till följd av Trumps ständiga klavertramp och obalanserade agerande, och där har också Putin fullkomligt rätt. Hade det inte varit för Trump, hade det aldrig inletts någon ny missilkapprustning och den återgång till kalla krigets förhållanden som rått de senaste två åren, hade aldrig blivit av.

Ryska media har felaktigt framställt Patriot-missillerna som ett tänkbart hot emot Ryssland, fastän alla vet att de skulle falla ned i havet flera gånger om, och aldrig någonsin haft någon sådan räckvidd, som ens skulle föra dem i den avlägsna närheten av ryskt territorium – allt vad de är till för, är att möta ett direkt ryskt angrepp, från sjön eller i luften. Den rollen kan de fylla, men pga våra inkompetenta politiker, vars kännedom om det nationella försvarets förutsättningar är högst obefintlig, har dessa motmedel inte anskaffats i tillräckligt antal. De borde också finnas på fastlandet, i Sydsverige och Mälardalen.

Det paradoxala I rysk och svensk försvarspolitik, är att våra länder är starkt beroende av varandra, men ändå fortsätter svenska politiker att se Ryssland som en fiende, istället för en potentiell allierad. En upprustning i Östersjöområdet är ingenting Ryssland någonsin önskat sig, eftersom Putins första prioritet är att utkämpa krig på andra arenor. Det har han redan visat, i Syrien såväl som i Kaukasus, i Ukraina och på annat håll, där han direkt kan hota USA. Vad händer nu, om Sverige skulle gå med i NATO, vilket vissa partier i vår Riksdag fortfarande har på agendan ? Ur rysk synpunkt vore det direkt förödande.

Ödets man. Fd Överstelöjtnant med gedigen utbildning. Rysslands ”Litso” eller Ansikte. En man vi litar på !

Amerikanska missiler, på nära avstånd från Ryslands hjärta, vore en mycket oroande utveckling, som Ryssland förmodligen redan gjort och även kommer att göra allt för att undvika. Den svenska pressen har på ett mycket osakligt sätt spekulerat, om Putin skulle ha försökt påverka det senaste svenska Riksdagsvalet. Mitt svar på den frågan är enkelt: Det gjorde han inte alls, och det behövde han heller inte göra. Sverige är tack vare Regeringen Löfvén – som själv fuskade – så fyllt med korruption, att vi ännu har minst 35 fall av grovt valfusk obestraffade i det här landet, från Falun till Stockholm, och över alla delar av vårt land. Om Ryssland nu skulle koncentrera sina internet-resurser för att påverka valresultatet i ett land, är det som alla redan förstår snarare USA – vars befolkning genomgående har mycket låg utbildning och är lätt att influera – som man skulle satsa på. Eventuella bevis för den saken har dock aldrig återfunnits – Putin själv berörde det i sitt tal, så sent som igår – och vem kan då önska sig mera ? Inte heller har ”Rysslands Väl” behövt fuska i något Ryskt val – och orsaken till det är fortfarande densamma. Det behövs inte – 70 % och mer av alla Ryssar stöder Putin ändå, och den ryska medelklassen har fått det mycket bättre under hans tid vid makten – det kan alla tydligt se – eventuella förändringar i pensionsåldern till trots.

I sitt tal igår lovade Putin bättre tider, och en stor satsning på vanligt folks ekonomi. Ryska mödrar och ryska familjer får premier. Det är inte som i Sverige, där regeringen Löfvén hela tiden premierar utlänningar, gärna av islamsk tillhörighet, på de etniska svenskarnas bekostnad. I Ryssland finns en president och en ledare, som tar han om det ryska folket, och ser till deras intressen, inte till någon annans. I vårt land är det precis tvärtom, och detta har vi svenskar fått lida för i flera decennier. Ryssland var också det första land, som agerade med kraft i Syrien-konflikten, och utan Putins och Rysslands insatser, hade IS eller Islamska Staten aldrig kunnat besegras.

Själv ser jag detta som en av Putins största insatser någonsin, och något som långt in i framtiden kommer göra honom bättre ihågkommen och hyllad, än vad människor idag kan förstå. Ryssland har hela tiden satt upp en enad front emot Islam, att hårt emot hårt, och därmed har man också hjälpt till att skydda hela Västvärlden emot islams och monoteismens ständiga terror.

I Sverige diskuterar nu Lööf och Löfvén gemensamt, hur de kan få ännu fler sk ”IS-återvändare” att komma direkt till Sverige, och hur de ska ges en framtid här – på svenskarnas bekostnad. Vi vet också vad som hänt i det förgångna. Innan Rakmat Akilovs attentat på Drottninggatan i Stockholm, varnade den Uzbekiska Regeringen uttryckligen Sverige för att ta emot Akilov överhuvudtaget. Sannolikt gjordes detta med hjälp av upplysningar från den ryska säkerhetstjänsten, FSB, som Putin ju en gång var chef över. I ett helt liv av hårt arbete har han varit rysk patriot, och arbetat för Rysslands bästa – kan nu någon klandra honom för det ? – Tänk om vi själva skulle ha lika hängivna ledare, lika hängivna politiker, istället för de Sverigefientliga vrak, som nu har makten ?

Sveriges regering förnekade att varningarna ens funnits. Med hjälp av den S-anslutne komikern Özz Nujen fick Akilov sedan stanna i Sverige som ”byggnadssnickare” märkligt nog, och innan attentatet, lades SÄPO-utredningen emot Akilov mystiskt ned. Vem gav denna order ? Uppenbarligen måste det ha gjorts på mycket hög nivå inom den svenska S-Regeringen, antagligen av en av nomenklaturans allra högsta mänJustiteminister Morgan Johansson är känd för det faktum, att han låtit Uzbeker helt utan uppehållstillstånd, arbeta i säkerhetsklassade befattningar på samma fängelse, där Akilov ”vårdats” som det så vackert heter.

Samme Morgan Johansson är också känd för, att han först vägrade att ge föräldrarna till de etniskt svenska barn som dödades och lemlästades i terror-attacken på Drottninggatan – en attack (S)-toppen måste ha känt till och varit förvarnad om – mer än 30 000 kr i ersättning, bara en bråkdel av den summa, samma Regering satsat på alla ”Akilovs” i det här landet. Skulle det också kunna hända i Ryssland, eller under Putin, tror ni ?? Sveriges nuvarande Regering värderar inte etniskt svenska liv till särskilt stora summor – det syns på den nuvarande försvars- och säkerhetspolitiken bland annat. Vi har också skandalen på Transportstyrelsen, som samme Morgan Johansson i rollen som samtidig Inrikes- och Justitieminister också bär ansvaret för. Skulle en såpass inkompetent ”loser” fått arbeta kvar under Putin ?

Teckning av J E Ander, svensk karikatyrtecknare. I Putins Ryssland finns inte en enda plats för sk ”IS-återvändare”. Regeringen Löfvén, däremot, gör allt den kan för att få dessa personer till Sverige…

Putins självbiografi – som finns på engelska – har aldrig någonsin utgetts på svenska. Putins och Rysslands erbjudande om hjälp till sommarens skogsbränder i Sverige – i form av jättestora Antonov-plan för vattenbesprutning – avslogs genast av Sveriges regering, som hänvisade till säkerhetsskäl – men som vi sett, är detta bara ihåligt flumsnack, för den svenska gränskontrollen läcker som ett såll, och det är knappast Ryssland vi ska oroa oss för i dagsläget.

Man har beskyllt Putin för ”otydlighet”, för att vara ”outgrundlig” eller oklar i sina uttalanden, men det stämmer inte ett enda dugg – i alla fall om man kan begripa en smula ryska, och höra honom som han framstår inför sitt eget folk och sina egna väljare. Kontrasten emot de svenska ”stolpskotten” i vår nuvarande Regering är slående. Jag minns också ett Youtube-klipp, från veckan då Boris Nemtsov mördades nära Kreml, en rysk liten ”Akilov-affär” in spe.. Vad ryska tv-tittare då fick se, var en fullkomligt rasande Putin; en Putin som formligen exploderade, och skrek och vrålade rätt ut i rysk TV om att han aldrig, aldrig mer skulle tillåta något sådant, och om att de skyldiga skulle straffas – för i Ryssland daltar man inte precis med inhemska våldsbrottslingar och kriminella. Affären ”Politovskaja” och liknande saker till trots, har ingenting sådant någonsin igen inträffat under slutet av Putins tredje och början av hans fjärde period som president, som vi alla vet.

Putin har hållit sina löften. Putin har levererat, och gjort vad han sagt att han skulle göra – som den ärliga och faktiskt mycket öppna realpolitiker han är. Redan från början, då han tillträdde som Rysk premiärminster, men inte president, sa han tydligt och klart att han ansåg att Sovjet sammanbrott var den största geopolitiska katastrof, som hänt på hela jorden. Sedan dess har han – konsekvent, med stor energi och framgång – arbetat för att återupprätta detta Sovjetvälde, och ett större, bättre och rättvisare Ryssland – men nu i demokratisk form- Återigen frågar jag – kan någon här klandra honom ?

Emot föraktliga fiender – som Sverigehatarna i vår Riksdag – kan man själv bara visa äckel och förakt. Emot en ädel och ärlig motståndare, däremot, kan man till slut känna tillgivenhet och beundran.

Vladimir Vladimirovitj Putin har varit just en sådan ädel motståndare. En man efter vårt sinne, enkel, ärlig och rak – som vi tyckt om att möta. En brittisk journalist gjorde en gång en programserie om Putins personliga liv, som visats också på svensk TV.  I programmet fick man bland annat se hur Putin snörde på sig skridskor för att spela en träningsmatch i ishockey med förstafemman ur Dynamo Moskva. Britten frågade snusförnuftig och anklagande Putin om inte hockeyproffsen fick hålla igen på sina tacklingar – man kan ju inte tackla ned den ryske Presidenten. Putin blev högst förnärmad, ja personligen förolämpad, vilket jag tyckte framgick ur programmet. Jag förstår honom också, innerligt väl – och det gör nog varje person, som alls själv spelat ishockey.

På isen ger man sitt allt. Det finns ingen chans att bromsa, inte att stanna upp eller ”hålla tillbaks”. Så har Putin alltid levat, och så lever han fortfarande. Då och då har man i rysk tv fått se honom flyga med tranorna, jaga i Sibiriens skogar, eller styra en undervattensbåt ned till en utgrävning på botten av Svarta Havet. Han har en hednings hjärta, en hednings sinne, trots att man sagt att han ska vara en varmt troende ortodox kristen, vilket jag själv omöjligen kan tro. Inte kan man klandra en man, för att han tycker om själva livet, och älskar naturens poesi. Det är som om han skulle velat ta sitt stora ryska folk i handen, och tala till dem direkt via Tv-rutan; som för att säga – Tänker inte ni på tranorna, som flyger söderut över  himlen, och återvänder varje år ? Om ni hade chansen, skulle ni inte också valt ett liv för vetenskapen, för naturen, eller för att skapa och älska – snarare än att som jag bli politiker ? Och tänk på allt gott, sant och riktigt i livet – vad människorna kan skapa, och vad vi är till för ?

En arrangerad bild – javisst – men än sen då ?

När de stora skogsbränderna i Ryssland förmörkade himlen i Moskva, samma år som branden i Västmanland inträffade, ja då var Putin genast ute och talade med folk i de drabbade områdena. Fredrik Reinfeldt däremot åkte på semester och slank fegt undan som en råtta, med svansen mellan benen – och där har ni skillnaden mellan de två. Ni kan naturligtvis säga ”jamen allt är bara propaganda” om ni vill – men det hjälper inte, gör ingen skillnad. Det ryska folket fick i alla fall se vad de ville ha – en president som brydde sig, en person som agerade mänskligt, och som lovade dem återuppbyggnad och bättre villkor.

Tycker ni det är underligt då att de fortfarande stödjer honom ? Det skulle jag inte tycka, om jag vore ryss.

Politik är propaganda, och propaganda är politik. Putin har förstått det bättre än någon annan, och han styr efter mer än två decennier fortfarande sitt land. Vi borde beundra honom, lyssna på honom och inte förskjuta honom, utan sluta den mannen till våra hjärtan. Själv har jag redan gjort det, för när jag tänker på de bästa chefer och skolor jag haft i mitt liv, ser jag också min grannes bild framför mig.

Dagens ord och lösen är och förblir följande:

подхрукивают !!

 

Där har ni det, kamrater. Ordet för dagen – och innan jag slutar, ett litet citat, skrivet av ingen annan än Jan Guillo, den svenske thrillerförfattaren, som redan 2006 skrev följande närmast profetiska text:

Lättare nyheter, en Friggas dag…

Idag är det en Friggas dag, ifall vi utgår från Västnordiska förhållanden som de såg ut i heden tid, eller en Frejas, om vi utgår från Östnorden, det vill säga Svitjod, Danmark och Gårdarike – eller ”Svitjod hin Mikla” som Sturlasson en gång kallade det, det vill säga ”Det stora Sverige” med angränsande provinser. Nåväl, kanske lämpar sig dagen därför också för lite lättare nyheter.

Borta i USA eller Trumpilandia, som det landet numera kallas har fanatiska kristna börjat censurera tecknade serier, enligt vad det svenska fackorganet ”Bild och Bubbla” (grundat 1978) erfar. Det är serietidningsförlaget DC Comics, som sedan 1934 utgett både Stålmannen och Läderlappen (ja, just så heter han på svenska – det heter inte ”Batman” här) som plötsligt blivit offer för en flodvåg av kristet hat, bara för att två herrar vid namn Mark Russell (manus) och Richard Pace (bild) skildrat en lite lätt homosexuell jesus, som bor ihop med en superhjälte med tycke av solgud (Mithras) i modern tid. Ingen har ens läst den aktuella serien ännu, eftersom censuren stoppat den innan den ens gått i tryck…

Ja, Crispex, Spandex, Banlon eller Jesus – det kan gå på ett ut…snickarson som snackare…

Serien var tänkt som en satir; som byggde på insikten att superkrafter inte löser några samhällsproblem och vad Jesus skulle tänka om allt som gjorts i hans namn under de senaste tvåtusen åren. Själv förstår jag inte varför de kristna blir så upprörda över detta. Redan Monty Pythons film ”Life of Brian” är grövre som satir i så fall, men nu är hela kristendomen en totalitär och intolerant religion; vars fiktive grundare också har klara drag av tecknad superhjälte eller överdriven solgud, så att skildra honom så är visst inte ologiskt. För övrigt är detta inte första gången något liknande händer i serietidningarnas Värld, rapporterar Bild & Bubbla. Kristna idioter i USA har också samlat in mer än 250 000 namnunderskrifter för att hetsa emot de två upphovsmännen, och för att dra igång en förföljelsekampanj i media, vilket väl är föga kristligt, efter hur dessa högerkristna ”over there” hela tiden framställer sig själva..

Här i vårt eget land har vi en högerkvinna vid namn Ebba Busch Thor, vilket redan det låter som en nätt självmotsägelse. Jag menar – hur kan man ens påstå att man leder ett kristet politiskt parti, när man uppkallat sig efter en hednisk gud ? En sådan hållning är inte trovärdig…för då lever man inte som man lär…

Visste ni att den amerikanske tecknaren Rick Deitsch lät Berni Wrigtsons gamla skapelse ”Träskmannen” frälsa jesus från korset, redan år 2011 ? 

Även Träskmannen – denne sorgsne troglodyt, detta missförstådda monster – räddade faktiskt kristus från korset en gång, eller som kristet utseende brukar säga: ”Sug och Fräls !

Men – som sagt – varför denna moraliska upprördhet – seriealbum och liknande är nog knappast någon match för verkliga världsreligioner, eller gudar vars anhängare är säkra i sig själva, vilket alla dessa kristna inte kan vara. De måste ju tvivla oerhört på sin påstått ”allsmäktige Herre” som de hela tiden zombie-artat går runt och tillber i sitt eget lilla träsk, ifall hans allmakt plötsligt hotas eller sätts på spel, bara därför att några hedningar till serieskapare och konstnärer inte tror på honom… Och titta förresten på vad Marvel Comcis gjort emot Thor, och hela den Nordiska kulturen… där kan vi snacka hädelse – och vår kultur är faktiskt under hot – vilket den amerikanska massmediokra multikulturalismen inte är…

Å andra sidan – vi hedningar bryr oss inte – utan är just starka i oss själva, trots amerikanarnas ständiga försök till ”Christian Belittlement” eller – som det också heter – ”Cultural (mis)appropriation”.

Marvel Comics försökte göra om Thor till groda i en av sina white trash-tidningar... Omtolkningen föll platt till marken…

När Marvel Comics har försökt lansera sin slätkammade hollywood-version av Thor, har det genomgående misslyckats, därför att alla som vet något, inser att den verklige Tor inte ser ut så, inte beteer sig så, och inte agerar så. Alla vet, att åskans dunderstarke gud är skäggig, rödhårig och ätande,inte en feminin, långhårig blond sopa. Tor eller Thor motsvarar en arketyp i det mänskliga undermedvetna, och därför går det inte att få bort honom, inte att förvandla honom till bög, fjolla eller något annat, hur mycket dessa amerikaner och deras gelikar än försöker. Att omdikta de gamla berättelserna och ändra i Eddan, genom att ständigt göra våld på den, klippa och förkorta i den, eller på annat sätt vanställa den helt – vilket är mycket populärt idag – det är som på Göteborgs teaterscener, där de låter Shakespeare’s Romeo och Julia utspela sig på en sjaskig biltvätt i Katrineholm, i trettio minuters idiotiserad småbarnsversion, och sedan har mage att påstå, att detta skall vara ”lika bra” som originalet…

Detta är iNTE Tor. Detta är bara dumheter – och tankemässigt HOR !!

Marvel försökte för något enstaka år sedan också göra om Thor till kvinna. Detta slog inte väl ut alls. Till och med de amerikanska serietidningsläsarna protesterade, och tyckte inte alls att tilltaget var särskilt ”originellt” eller ”nyskapande”. En sak är att vara satirisk, och kunna skriva en satirisk text som verkligen biter – Eric Idle och John Cleese kunde det, på sin tid. De flesta amerikaner och finniga små hipsters kan det inte däremot, och därför går det också som det går, i detta Marvels eller bögarnas och fjollornas universum…

Frigga hjälpe och bättre, det tycker jag allt…