Ren järnmeteorit funnen vid Fröslunda

”Der Gott, der Eisen wachsen ließ,
Der wollte keine Knechte”

”Den gud som gav oss järnet ville inte ha några slavar”

”The god who made iron grow
Did not want slaves;”

Igår rapporterade svenska media av alla de slag (det finns minst tjugo notiser) om fyndet av en Järnmeteorit, ca 1 km norr om den gamla Gudalunden vid Fröslunda i Upplands län.  Det är kanhända ingen tillfällighet. Järnmeteoriten, som slog ned under första veckan i November, uppges ursprungligen ha vägt nio ton enligt astronomerna, men endast 14 kilo i det närmaste rent järn och ett trettio centimeter långt fragment återstår nu av meteoriten.

Man påstår på Wikipedia och andra ytliga kunskapskällor att nästan allt järn på vår planet skulle vara av meteoriskt ursprung, och alltså under årmiljarder ha dumpit ned på jordytan, men det stämmer knappast. Snarare är det så att den sk ”Ni-Fe” zonen i jordens innersta kärna bildades samtidigt med planeten för 4.54 miljarder år sedan, och därför innehåller jordens mantel och skorpa också mycket meteroritjärn, tillkommen som den är av delar från det som nu är asteroidbältet. Men redan för 4 miljarder år sedan, då det första livet började uppstå, ändrades detta.

Bakterier kan också laka ut järn, och därför har Nordeuropa och Nordeuropa en oerhörd fördel jämfört med andra kontinenter, eftersom vi kan utvinna myrmalm och sjömalm här, och det var det som inledde den Nordiska järnåldern ca 500 år före vår nuvarande tideräkning. Man har påstått att Sveriges sista kommersiellt gångbara myrmalm skulle ha samlats in i trakten av Älvdalen år 1871, och sjömalm skall ha använts för tackjärnsframställning vid Huseby bruk så sent som 1930.  

Svenskarna skapade sitt eget järn, så att stål och järn byggde Sverige ! (modell från Industrimuséet i Norahammar)

På Engelska Wikipedia påstås det till och med, att man hela Ryssland skulle varit beroende av myrmalm tills på 1500-talet, och att ryssarna inte skulle ha känt till något annat sätt att få fram järn och stål till dess. Det var det faktum att vi kunde utvinna sjömalm och myrmalm som fick järnålderns smeder att få fram vapenstål med oöverträffad kvalitet, för när man blandade olika sorters järn med varann, och lade till färskad järnmalm och kol, fick man fram det första kolstålet…

Efter mer än 1100 år i jorden, var detta Vikingasvärd från Norge fortfarande vasst…

Meteorit-järn har mer tveksamma kvaliteter, men ändå har många kulturer hälsat dess ursprung som Gudomligt, vilket kanske är föga förvånande.. Järn i stora klumpar, som med eldsken och dunder föll ner från skyn, måste ha fascinerat människorna. Man har hittat 5200 år gamla järnpärlor i Egyptiska gravar, och det finns mer än 2500 år gamla dolkar och svärd av meteorit-järn från Mindre Asien och Kina. Farao Tutankamon skall i sin grav ha en dolk, ett huvudstöd för mumien och en armring gjord av rent meteorit-järn, och han är säkert inte den ende högt uppsatte potentat, som ägt sådana föremål.

Man kan fråga sig hur det är med de många Torshammar-amuletter som hittats i Mälardalen. Vad jag vet har ingen gjort några vidare metallurgiska undersökningar på dem, för att påvisa var järnet de är gjorda av kommer ifrån, och om detta också var myrmalmsjärn eller inte. Jag har i alla fall inte hittat någon uppsats på internet som kan ge besked om saken, men kanske att någon av mina läsare kan ge besked ?

Alla vet vi ju, att det finns massor av lokala traditioner om ”Torviggar” eller fint slipade stenyxor från Yngre Stenålder som man skall ha trott vara ljungeldar eller blixtar, slungade av Tor, och den folktron trodde man på även långt fram i tiden. Varför skulle då inte Järnmeteoriter också kunna vara en gåva från Tor själv, och kunna smidas om till Hammare eller något annat användbart ?  Vi får väl se vad som händer med den 14 kg tunga järnklump man nu hittat, och som det skall tas prover av, medan man också skall ställa ut den på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm, där en hel samling av ännu tyngre och större Järnmeteoriter redan finns.

”I am Iron Man !”

På 1930-talet skall en tysk forsknings-expedition till Tibet ha stulit med sig en antik staty av Buddhist-helgonet Vaiśravaṇa. Statyn har av vissa utpekats som en förfalskning, men anses vara gjord av rent meteorit-järn från Chinga-meteoriten, som föll över Mongoliet någon gång för mellan 10 000 och 20 000 år sedan, men statyn har daterats till omkring år tusen, och påstås föreställa en skytisk stammedlem från sådär 200 år före till 400 år efter vår tideräkning – han ser ut som en Nordeuropé och har ett tydligt helskägg, så han är i alla fall ingen Tibetan, även om en del skytiska stammar faktiskt tidigt övergick till Buddhismen, vilket kan förklara saken..

Järnmeteorer har påfallande ofta fallit i trakten av Fröslunda. År 1869 föll en till…

 

”Järnmannens” eventuelle äkthet och alla de gåtor som följt i spåren på den debatten, är fortfarande hett omdiskuterad ibland vissa mystiker, och sensationshungrig dagspress. Dessutom var statyn helt försvunnen mellan 1945 och 2007, då den skall ha ägts av ”en privat samlare” i München.  Men – ingen vet vad den egentligen bevisar – är den tillverkad först på Vikingatiden, men föreställer en kaukasier från en långt äldre kultur ? Och varför skulle Tibetanska munkar göra en sådan staty sådär 800 år efter att just den kulturen försvunnit, och sen låta den föreställa en eller annan Bodhisattva ?

Nej – nu jäklar spelar jag en låt med ”The Meteors” istället, ni vet bandet från England, vars valspråk lyder OTTMAP ! eller ”Only The Meteors are True PsychobillySångaren lär i och för sig dyrka Horn-Per, alltså Gammel-Erk, Ni vet han som tyckte att Åmål var något, alltså själve Fan eller Satan – men han är i alla fall Hedning, även om han inte är just samma sorts hedning som just jag..

Strange Times Are Coming” – Jojomen det är så sant som det är sagt…

Sverigereportage – en utmärkt sajt

Ibland hittar jag sajter på nätet, vars innehåll imponerar, inte minst därför att de innehåller massor av spännande fakta jag inte kände till förut. En sådan sajt, som funnits i nätan ett helt år och lite till är Jens Flychts ”Sverigereportage” som ni kan finna på länken här. Han skriver om udda personer, platser och händelser i Sverige, allt från intressanta och insatta artiklar i arkeologi till nittonhundratalshistoria, och artiklar om bortglömda fordon. Artiklarna bygger ofta på intervjuer och håller genomgående en mycket hög journalistisk kvalitet, som vi knappt är vana vid nuförtiden.

Jens Flychts arkeologiska artiklar har stort intresse för oss hedningar, och det är inte utan att jag påminns om förlaget  Raben & Sjögrens serie ”Sällsamheter” som utkom på 1970- och 1980-talen, och som skildrar udda platser och okända turistattraktioner i hela Sverige, redovisade landskap för landskap i en stor serie på närmare 40 böcker, som dock för länge sen är slut på förlag, och bara kan köpas antikvariskt. Här, till exempel, syns en av Västgöta-delarna, som också står i mitt privata bibliotek.

Blotet i handlingen, Handlingen i Blotet – och Stanley Kubrick

”Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl !”

  • skrivet av Ulf Lundell ur sången ”Öppna Landskap”

 

Som alla läsare borde ha förstått – efter gårdagens inlägg – är jag Polyteist, inte Monoteist. Jag är och förblir en Asatrogen Hedning, och jag ser ingenting meningsfullt i den kristna religionen, dess kyrkor eller för den delen islam och dess moskéer heller. Det finns ingen gud i dessa byggnader, ingen andlighet, inga budskap jag överhuvudtaget kan uppleva, eller tar åt mig av, eftersom jag är just en asatroende hedning. Inte ens vad andra Hedningar må skriva om Monoteismen, ifall de nu halvt om halvt skulle erkänna den, intresserar mig det minsta.

Nej, detta är Jim Lyngvilds ”Ravnsborg” i Danmark, och visst inte någon kristen kyrka…

Jag kan möjligen gå in i kyrkor såsom varande historiska byggnader, eller se dem som rent arkitektoniska skapelser med viss verkshöjd, ifall de nu ens råkar ha det. Jag kan förstå den konst och de orglar som pryder dem – eller vad ni nu vill ta upp för interiörmässig detalj – som intressanta exempel på hantverk eller kanske snickeri, men det är så långt jag alls kommer. Albertus Pictors kyrkmålningar kanske jag förstår, eftersom de är konstverk i sin egen art, som inte har någonting alls med kristendomen som religion att göra, eftersom de påfallande ofta avbildar något helt annat – sin tids människor inte minst – och bara rent ytligt sätt, eller via rena sammanträffanden berör bibliska historier. Pictors synsätt var renässansens, inte medeltidens. Hans bildvärd må vara hämtad från ett för honom hundra eller hundrafemito år avlägset trettonhundratal, men i hug och han var han Hedning – som alla konstnärer och hantverkare – för Monoteismens tänkande kan överhuvudtaget inte frambringa något stort, och framförallt inte stor konst.

 

David Nessle, på den tiden han var serietecknare och ännu inte hade förvandlats till ”Muralgranskare” via min försorg – det var ju den här bloggen som till sist ledde honom dit, i alla fall delvis och via ett slags intellektuell korsbefruktning, utan kristna kors – kallade sig en gång för en ”Ligne Clair” tecknare med förhinder. Det stämmer ovanligt bra, i alla fall om man vet vad Ligne Claire inom seriekonsten är för något, och minns dess storhetstid på 1970- och 80-talen, vad gäller det rent hantverksmässiga. Dave Lessnid, alias Nils Daseved (ja – han hade många pseudonymer !) tecknade med mycket svart tusch, och hans bilder innehöll mycken svärta, skuggningar och ett helt annat manér – så han var aldrig ”ligne clair” på just det viset, även om det aldrig är fel här i livet att helt ut följa en klar linje – något som jag alltid försökt göra, och gör alltjämt.

Vad man än ägnar sig åt här i livet, måste det göras med KONSEKVENS till handling och utförande… (teckning ur ”Den maskerade Proggaren” av David Nessle)

Doktrin är kort sagt doktrin, och jag tänker, uppför mig och agerar doktrinärt – som alla hedningar.

Har man inte förstått det, så har man inte förstått hedendomens väsen det allra minsta, och skall förmodligen inte heller ägna sig åt någon hedendom, eftersom man i så fall inte står för vad man är, inte gör vad man säger sig vilja göra, och inte uträttar vad man borde – givet sina egna premisser. Det är nämligen just premisserna det hänger på. Till och med den märklige Marxisten i exemplet ovan – eller om det nu var Jan Myrdal – har i alla fall förstått så mycket, och agerar exakt så, som han förmodligen borde agera – givet premisserna, och den ideologi han faktiskt representerar. Han tillät inga som helst avvikelser från partilinjen, och det gör inte jag heller.

Ser jag några gudar eller gudinnor alls – ja – de är plural, aldrig någonsin singularis – jag är inte Monoteist, jag har aldrig varit det, kommer aldrig att bli det – så finns de i naturen, i våra dagliga gärningar, i den omgivande mänskligheten, i våra handlingar som människor och därmed i skapandet, eller vad vi kan skapa och lyckas med att skapa – givet tillvarons underliggande premisser.

Den viktigaste premissen är i så fall att våra handlingar fungerar enbart i den meningen, att vi alls har något att ge. Människor som varken kan skriva eller tänka skall inte ägna sig åt skrivande, en totalt taktlös eller gravt omogen människa skall inte tillåtas hålla eller arrangera begravningar; till exempel, och personer som påstår sig vara anhängare av ”forn sed” eller annan new age skall inte uttala sig i namn av den svenska Hedendomen överhuvudtaget, eftersom det gång på gång visat sig, att deras egna fullkomligt vidriga och osmakliga handlingar inte gagnar någon, och heller inte bidrar på minsta sätt till vår hedniska rörelse; utan bara sprider förvridna missuppfattningar.

 

Själv har jag ägnat dagen åt konst, och ännu ett Hedniskt kalender-projekt – det sjätte i ordningen – som nu mest utförs för och med en väninna, någonstans. Det största blotet är nämligen att ge av sig själv till makterna, och då är det extra viktigt vem, vad och vilka man alls väljer att ha runt sig, och vilka bekantskaper man alls skall göra något sådant tillsammans med. Finns det någonting jag hatar vid det här laget – efter tjugosju år och mer som utövare av Asatro – så är det alla dessa valhänta ”nybörjarblot”, meningslösa ”cirkelriter”, skräp och linfrö utslängt på marken, eller påstådda ”riter förr barnalstrande och fruktbarhet” av en natur som inte alls ”behagar Frigg” utan bara får mig att kräkas.

Jag kunde resonera länge med er om begreppet ”Verkshöjd” och vad det verkligen innebär, samt begreppet ärlighet, och begrepp som epigoner, ”tema-tjuvar” och sådana personer, som rakt av stulit ur mina verk och teman utan att någonsin ge någonting tillbaks, och som dessutom är taffliga och oärliga i sitt utövande. Bianca Muratagic, som rakt av försökt ”planka” min kalender, är en sådan gravt oärlig person, och ett slags epigon vars närvaro jag inte behöver i mitt liv och mina verk, lika lite som personer som påstår att just de skulle vara kapabla till att ”nyuppfinna myter” – det kan de självklart inte, därför att ett helt folks mytologi och kollektiva undermedvetna ( i Jungs mening) inte fungerar på det sättet. Jag har respekt för människors enskilda skapande, javisst; och de som för en gångs skull kanske kan åstadkomma en lätt parafras i novellform på det här med striden mellan Sommargreven och Vintergreven, eller något – men då skall de här små dumbommarna för det första säga att det är just noveller det handlar om, och visst ingen ”nyskapande” mytologi – för sådant är struntsnack, skitprat, dravel. För det andra kunde de ju också de här skitstövlarna åtminstone försöka lära sig, när på året Valborg och våren verkligen infaller – för den tiden är inte och kan aldrig vara nu, eller såhär års.

Man skall, kort sagt – vara konsekvent i vad man gör och ha respekt för makterna. Endast så och bara så uppnår man det som kallas ”Verkshöjd”.

Skulle jag själv försöka skildra Skade, vinterns och jaktens gudinna – då gör jag det på det sätt jag avbildat henne här ovan, och i alla fall med de attribut och det utseende Skade kunde tänkas ha, i ett svenskt vinterlandskap; ingen annanstans och givetvis med snö. Jag förvandlar inte Mimer till något annat än Mimer, och är i alla fall såpass ärlig och sann emot mig själv eller eventuella ”följare” att jag inte helt förfalskar vad som sker, utan förblir ärlig, först och främst.

”Work in progress”

Årets version av Skade är fortfarande genomförbar, men bara nätt och jämnt. Hon får bli sittande, och inte stående – själv har jag en spräckt vadmuskel, och min modell har fallit ut för en trappa för tre veckor sedan, vridit foten ur led och går fortfarande på kryckor, samtidigt som hon ådragit sig en kraftig hjärnskakning, och en spricka i en av halskotorna. Detta är förmodligen den sista helg som det alls råder någon Vinter i Mälardalen med omnejd just året 2021, och om vi är sanna emot oss själva, måste vi inse att det är nu eller aldrig, skall vi alls få till Skade och en Vinterbild, så är premisserna exakt så som de faktiskt är.  Jag kan tänka mig en Skade, traditionellt klädd i blått, men inga utsvävande isdrottningar eller amerikanska gräsligheter, utan håller mig fortfarande inom gränsen för vad Skade är, var och skall vara – och noterar att minst fyra av de andra försök till Hednisk kalender jag noterat annorstädes i år inte har sålt slut, inte har varit lyckosamma, inte genererade någon särdeles ekonomisk vinst till de som försökte göra dem.

Jag däremot sålde verkligen slut, gjorde vad jag föresatte mig att uppnå – och just mina pilar träffade rätt; den här gången. Kanske var det Skades egen förtjänst, kanske inte – men de som hedrar makterna i sitt eget liv, får se ett och annat medan de faktiskt manifesterar sig på allvar – och när det väl sker, kan man inte undgå att märka det – för det kan komma plötsligt, likt Tors hammare eller det Heidegger kallade varats blixt, lika påtagligt som ett fall utför trapporna. Min väninna känner smärtorna i foten, det är första gången på de tre veckor som gått som hon alls går någon längre sträcka – genom snö. Hon behöver fortfarande smärtstillande, värme, vila vätska i nu nämnd ordning – vilket vilken plutonssjukvårdare som helst kan förstå – men vill, liksom jag – utföra och åstadkomma detta. Jag talade för er om Blot, jag talade om uppoffringar och offer.  Jag kunde nämna andra, långt tidigare utföranden av Skade också – då med svart hår, eftersom ingenting eller mycket lite sägs i Eddan om Asynjornas hårfärg – men Freja förblir ändå för evigt blond, och kan svårligen tänkas eller gestaltas på annat sätt – allt annat blir rena provokationer – och jag tror att Jim Lyngvild – vars skapande jag både förstår och kan dela – faktiskt skulle hålla med mig, just där.

”Min” svarthåriga Skade – en helt annan modell, i en helt annan tid – gick 1,5 km extra, i dåliga skor och i stort sett barfota genom snö, i bitande vind och kyla, över från Gärdet till Djurgården längs kanalen där – jag nämnde begreppet uppoffring, liksom att vara sann – och ändå led hon inte – nästa dag – av varesig förfrysning eller ”Skade-chock” även om jag faktiskt var lite orolig för henne, den gången – anno 2016.  Jag har nämligen den personliga egenheten, att jag är snäll och välvillig emot dem som verkligen förtjänar det, men emot människor som är fundamentalt oärliga, är jag det inte alls. Så är sakerna ställda hos oss verkliga hedningar, eller de av oss som faktiskt lever just så, som vi lär ut.

Hedendom och Asatro är ingen djävla lek. Ingenting för barnrumpor, lika lite som begreppet ”Tro” överhuvudtaget. Det skall ingen t-r-o, och förstår ni inte ens det, så har ni inte förstått vad Hedendomen är, eller vad den går ut på.

 

Vår kära, kära Statstelevision – ni vet den som aldrig ljuger, aldrig far med osanning och aldrig agerar gravt partiskt, enligt sig själv – sände igår ett ovanligt sevärt program om den här mannen Stanley Kubrick, 1928 – 1999. Det hela antog formen av ett franskt dokumentärt program, och inte ett amerikanskt eller engelskt. Ännu mindre ett svenskt, för jag tvivlar allvarligt på att en svensk dokumentärfilmare hade kunnat göra något annat än ytterligare ett halvtaskigt, äckelframkallande kräkmedel, något annat än ännu ett intellektuellt lågvattenmärke i stil med melodifestivalen – ett skenheligt spektakel, som inte ens duger som underhållning, och som nog aldrig kommer att överleva ens de kommande tio åren – i sin nuvarande omfattning – om ens det.

Kubricks filmer, däremot – från ”Day of the Fight” – hans verkliga debut – till Ärans Väg, Spartacus, Lolita, Dr Strangelove or how I stopped worrying and Love the Bomb (man bör inte förkorta just den titeln !) 2001, Clockwork Orange, Barry Lyndon, The Shining, Full Metal Jacket och så till slut ”Eyes Wide Shut” – ”AI – Artificial Intelligence” gjorde han ju aldrig klar, och den blev aldrig mer än halvfärdig när han plötsligt dog av hjärtslag vid 70 års ålder – den var faktiskt menad som en barnfilm – alla är de mästerverk, alla räknas de nu som smått klassiska i sina respektive genres – och alla är de fullödiga, de har just ”verkshöjd” oavsett om man nu bara ser dem som ren underhållning eller ej.

Kubrick var till en början fotograf, och redan då fullödigare och betydligt mer skicklig än en ren amatör som jag själv någonsin varit eller kommer att bli. Hans filmer utgick också påfallande ofta från böcker, som redan i sig varit framgångsrika och som faktiskt ”fungerat” just inom sina respektive genres, och Stanley Kubrick var tillika en mästare ifråga om bildkomposition, och konsten att välja rätt musik, dekor, klädsel, ljussättning och teman. Han lämnade ingenting åt slumpen, slarvade aldrig ifrån sig något och gjorde ingenting amatörmässigt eller oavsiktligt. Just där ligger – eller låg – hans storhet.

Han var alltigenom sann, alltigenom ärlig – och – konstaterade fransmannen Gregory Monro – byggde alltid sina filmer på en grundläggande, underliggande konflikt, aldrig kommersiellt gullegull eller fattiga illusioner om något konstlat himmelrike. Hans perspektiv var aldrig kristendomens, utan just Hedningens.

”Day of the fight” som var hans debut, handlar om en boxares privatliv, hans väg till framgång och seger – och ger i en skenbart alldaglig dags händelser en plausibel förklaring, till varför just den boxaren vinner sin match – och det var hans debut – bra på sina premisser, med andra ord. Den filmen gjorde han 1951, vid 23 års ålder, och man gissar nog inte helt fel, om man antar att Kubrick själv, någonstans – råkade vara till hälften självbiografisk, vilket förstås var ett medvetet drag.

Han fortsatte med en annan liknande boxar-film 1955, en hårdkokt deckarhistoria, bara därför att denna sorts film var det enda som fanns till hands, och fortsatte skapa sig en egen budget och plattform genom den. Huvudpersonen fick nu bli en gammal man istället, en welterviktare i slutet på sin karriär, samtidigt som filmen också skulle ha en kvinnlig hjältinna. Också ”The Killing” som visst inte handlar om något hemskt mord, utan en rififi-artad kupp emot en kapplöpningsbana, är intressant, fastän gårdagens dokumentär helt utelämnade Kubricks tidiga filmer. I den filmen förekommer bland annat en prickskytt, och ett helt kollektiv av kriminella, eller i alla fall tvivelaktiga karaktärer, något han skulle återvända till i både ”The Shining” och andra filmer.

”Paths of Glory” eller ”Ärans Väg” från 1957 – Kubrick kunde fortfarande göra filmer med två års mellanrum – följer helt vad Gregory Monro klarsynt konstaterat om vad eller vem Kubrick var. Kubrick skildrade konflikt, inte harmoni. Dynamik, inte stillestånd. Människan som en sammansatt varelse, ur ett om man så vill Polyteistiskt och Hedniskt perspektiv, men aldrig någonsin ett kristet; med sin oerhört naiva uppdelning i antingen ont eller gott. Han gav sig faktiskt in på rena krigsskildringar, och frånsett Jean Renoirs ”Den stora Illusionen” med Erich von Stroheim i huvudrolle, finns det nog inte många filmer om Första Världskriget som slår denna, med Kirk Douglas i rollen som Överste Dax, agerande chef för 701:a infanteriregementet.  Om inte annat lär filmen oss skillnaden mellan stabsofficerare och ”fältsvin” – verkliga genomförare ute på stridsfältet.

Dax, som före kriget förutsätts ha varit advokat, ställs emot en despotisk divisionschef, Brigadgeneral Mireau, och en något mer sympatisk kårchef, men tendensen är tydlig nog. Filmen handlar om despoti, despotiska system – och människans villkor eller premisser. Premisserna är, att fransmännen våren 1917 faktiskt stod inför allvarliga myterier, och vad filmen berättar om offentliga avrättningar av enskilda soldater för ”feghet” är faktiskt till stora delar sant. Det var också första gången Kubrick gjorde film av en roman – även om han gjorde film av en författare som redan var död – till följd av hjärtinfarkt och blodpropp. Dax är inte till alla delar sympatisk, ingen självklar hjälte; och det är inte Kubricks andra huvudpersoner heller.

Men Kubrick är hela tiden realist, hela tiden dokumentär – han svävar aldrig ut från sitt manus, han gör inte om skyttegravskriget till något det inte var, och samma tendens – att vara alltigenom sann, alltigenom noggrann med detaljer, återkommer i hans nästa film – som blev en ren äventyrsfilm – fortfarande med Kirk Douglas i huvudrollen, tydligen en av de verkligt kända karaktärsskådespelare Kubrick kunde få tag i..

”Spartacus” från 1960 – av en Kubrick som nu var 32 år – har fortfarande vissa politiska ambitioner – den skildrar en individ under ett fullständigt korrupt system, som tillåter gladiatorspel och dödande, sett som ren underhållning. Kubrick trivdes inte i Hollywood, den Nero han skildrar har drag av MGM:s direktörer, men Spartacus är för en gångs skull en enkel hjälte, så nära alltigenom god som Kubrick någonsin var villig att göra en hjältetyp, men rena äventyrsfilmer skall förstås ha sådana hjältar, de är nu en gång tvådimensionella berättelser. Ändå pekar Kubrick framåt, han börjar bli smått andlig – Spartacus följeslagare får utbrista ”Jag är Spartacus!” när de tillfångatas och skall korsfästas på vägen mellan Capua och Rom – något som också hände i verkligheten om vi får tro de antika källorna – och till och med Monty Pythons ”Life of Brian” låter sina skådespelare utbrista ”Jag är Brian…Nej förresten – det är min fru som är Brian !” när de står inför John Cleese som romersk centurion och skall avrättas.

Ändå var ”Spartacus” inget skämt – den kom så nära forskningen om den romerska armén, republiken före kejsardömet och annat, som det var möjligt att ens komma på 1960-talet, även om skildringarna av manipulartaktiken och vad som kännetecknar ett väl skildrat fältslag på film har blivit stereotypt sedan dess – Markus Junkelmann och 1980-talets tyska experimentalarkeologer kullkastade allt detta för längesedan..

 

Redan ”Ärans väg” var så kontroversiell, att den förbjöds i det neutrala Schweiz av alla länder, eftersom skildringen av Frankrike under första världskriget ansågs som ”alltför realistisk” för det landet – och efter Spartacus – som till en del är en ren krigsfilm, den också – hoppar Kubrick plötsligt jämfota två år senare, och gör Vladimir Nabokovs ”Lolita” till film år 1962 – och den blir såpass kontroversiell, att den katolskt kristna organisationen ”legion of decency” fullkomligt vill censurera sönder den.  Huvudpersonen, som till slut begår ett mord, inte på någon av filmens två kvinnliga huvudpersoner, utan på brittiske Peter Sellers i rollen som Clare Quilty – dör slutligen av hjärtinfarkt, precis som Kubrick själv skulle göra.

Kubrick fortsätter att samarbeta med Engelsmännen, och flyttar 1978 verkligen till England, han ger sällan eller aldrig intervjuer och låter sina filmer tala för sig själv – och två år senare  – 1964 – gör han Doctor Strangelove, en fullkomligt skruvad komedi, men fortfarande med Peter Sellers – nu i tre roller samtidigt – som Amerikansk President, den Märkvärdige Dr Strangelove själv – han som är en ful parodi på Werner von Braun – vi vet ju att doktorns ursprungliga namn visar sig vara ”Merkwürdigliebe” och slutligen den arketypiske RAF-officeren Colonel Mandrake, som ställs emot den fullkomligt galne och Trump-like Brigadgeneral Jack Ripper (man kan fråga vad Kubrick hade emot just Brigadgeneraler, men varför han alltid tog med sympatiska överstar)  som tillsammans med general Buck Turgidson – ett annat fantasi-namn – faktiskt är en parodi på en existerande person, den amerikanke Flygvpengeneralen Curtis LeMay – och Rippers alltmer paranoida misstankar om Fluor i dricksvattnet, vaccinationer samt hans resonemang om kroppsvätskor, skall också ha sin bakgrund i verkligheten..

Själv glömmer jag aldrig cowboy-skådespelaren Slim Pickens som ”Major Kong” i nedanstående fina scen, som verkligen är blodig satir när den är som bäst – och något som förebådar slutscenerna i ”2001 – a space odyssey” – för er som har sett den filmen – observera sekvensen när datorn ”HAL” stängs av – Kubricks användning av musik till sina scener, och Pickens trasslande med kretskort inuti en B-52:a…

Otroligt nog har jag en granne, som praktiskt taget ser ut och talar som Peter Sellers läspande rollfigur Dr Strangelove – ”animals could be raised und slaughtered…” även om han inte sitter i rullstol – inte ännu, i alla fall – och Colonel Mandrake, Major Kong och de övriga agerande, kunde faktiskt vara eller ha varit riktiga personer, av den sort vi alla möter på gatan och i tunnelbanan – Kubrick utvecklades hela tiden, han gick framåt ifråga om premisser, framåt i fråga om absolut realism…

 

När Kubrick gjort allt detta, unnar han sig fyra år av tystnad – och gör inga fler filmer, liknande de han redan gjort. 1968 är han 40 år, och gör Arthur C Clarkes ”The Senteniel” – och delvis ”Möte med Rama” till ”år 2001” och behandlar helt andra saker, helt andra teman – men fortfarande med så mycket precision, så mycket detaljer man kan önska. En sak jag lagt märke till, är att mycket av Kubricks filmsekvenser, särskilt i krigsfilmerna, sker från sidan – i det horisontella planet. Monoliten i ”2001” – som är så nära en gudamakt, eller ett absolut övermänskligt som det kan tänkas i Kubricks universum – är en andlig företeelse, men den kommer inte nedsvävande från ovan – den uppenbarar sig bara, plötsligt och till synes skrämmande – som ett stycke verklig och konkret hedendom, som ett slags epifani – och är en fullt plausibel epifani – nota bene på filmens egna premisser – att filmen HAR en andlig dimension, och beskriver mänsklighetens utveckling från ett stadium till ett annat, blir fullständigt klart i slutet – som – i likhet med Kubricks andra scener i samma film – nu har blivit snudd på oförglömliga – ännu år 2021 framstår 1969 års framtidsvisioner i denna film som tekniskt exakta – ingenting har åldrats, utom möjligen förutspåelsen om ”HAL” – ständigt närvarande som en tom röst – men mycket mer mänsklig än de agerande astronauterna i bild – ”HAL” kan till och med visa omsorg genom att dölja viss information, och nästintill ljuga – och känna fruktan inför det okända – vilket annars bara människor kan..

Tre år senare gör han ”A clockwork orange” år 1971 – nu lika samtidsskildrande – men det är inte någon månlandning, utan samhällsförändringarna han skildrar. Boken som ligger till grund för alltsammans, av den brittiske science-fiction författaren Anthony Burgess, läser ingen längre – men filmen – vilken skildrar en verklighet, som nästintill kunde vara hämtad från ”Landet Löfvén” och Rinkeby – med sina förnedrings-rån, våldtäkter på blonda kvinnor och sin allmänna sociopati – är fortfarande aktuell. Frånsett den lilla detaljen, att Malcolm McDowells relativt osympatiske huvudperson – som inte saknar vissa ironiskt sympatiska drag – han är en produkt av sin miljö, bryter på rysk tonårs-slang och förebådar ett Socialdemokratiskt styrt mönster-samhälle, som ”Labour” i Storbritannien nästan lyckades skapa – och inte talar arabiska eller somali-slang, så är ”Clockwork Orange” ändå en ganska exakt nutidsskildring. Kanske Kubrick skulle valt Brian W Aldiss ”Gråskägg” istället, där araberna och islam finns med, liksom ett antal ”Galna Gretor”. 

Brittiska samtids-skildringar,  kamouflerade till Science-Fiction, saknades inte på 1970- och 1980-talen, som Christopher Priests ”Fugue for a Darkening Island” och John Brunners ”Stand on Zansibar” och även om de är daterade och föråldrade nu, i hög grad produkter av sin samtid som de var, så är det ändå i ljuset av dem, som vi skall se ”A Clockwork Orange”, för filmens sista trettio minuter och den fråga som däri ställs får förklinga ohörd. Kan vi alls  förändra en redan moraliskt förstörd individ och en tonårig mördare som ”Alex” till något bättre, ens med någon ”Ludovici-teknik” ? (Reminiscenser av Lombroso, den italienske kriminalpsykologen)   Bruket av tvångsmässiga injektioner av allsköns psykedelika, i kombination med filmvisning, vilket får ”Nadsataren” Alex att hata våld, och fråntar honom förmågan att utföra våldsamma handlingar, samtidigt som den också fråntar honom hans mänsklighet….

Kubrick svarar avgjort nej – ”Alex” är inte någon sympatisk individ, och till på köpet kriminell, men det nyttar ingenting till att frånta honom rätten till självförsvar. Filmen riktiga skurkar består bland annat i hans ”gäng” och följeslagare, samt inte minst av ”Dim” – busen som på slutet visat sig bli Polis, och trots sin totala efterblivenhet kommer upp sig, därför att han nu får utöva sitt blinda våld bakom en polisbricka, och därigenom tjäna samhället. Se filmens slut själva, om ni inte förstår vad jag syftar på !

Efter ytterligare fyra års tystnad – då Stanley Kubrick förbereder sig för att lämna USA för gott, och flytta till England – han kallas nu för ”enstöring” och förblir oåtkomlig för pöbeln, journalister, epigoner, imitatörer, dumma ”fans” och onödiga ”följare”gör han så ”Barry Lyndon” – en film om en oförbätterlig duellant, en äventyrare och lycksökare – men återigen fungerar den bäst som en film om konflikter och krig. Tydligen – enligt den franska dokumentären – samlade Kubrick tusentals tavlor, manuskript och konstverk med bäring på 1700-talet, medan han förberedde denna film. Han lämnade ingenting åt slumpen, anställde inga modeskapare, använde inga kläddesigners.

Hela filmen igenom använder han inget annat än naturligt ljus, inga strålkastare alls, ingen modern ljussättning, kompromisslöst använder han stearinljus, fackelsken, lägereldar, därför att elektricitet naturligtvis inte fanns på 1700-talet – och det – liksom Barry Lyndons tidigaste upplevelser under den första halvtimmen gör hela filmen, och därigenom rollkaraktären – som måste spelas så och bara kan vara exakt så – men inte gestaltas på något annat sätt.

Och han förklarar vad ”Lineartaktik” innebar, även om han inte snuddar vid ”plutonvis eldgivning” som det fanns mycket invecklade system för på 1700-talet, fast han omfattar – som vi ser här ovan – ”framryckning till stormavstånd” varefter det skulle ha blivit ”fix your bayonets, and CHARGE !” vilket alltid varit och ännu är brittiska arméns verkliga kännemärke. Tänk på vissa brittiska överstelöjtnanter som genomförde bataljons anfall, med bajonetter på, även under Falklandskriget.. 1982..

Fem års tystnad följer, och god Polyteist som Kubrick naturligtvis var, gör han nu något helt annat, som inte liknar vad han gjort tidigare. Nu skall det vara en skräckfilm, och det blir verkligen ”The Shining” med Jack Nicholson i huvudrollen, som en lindrigt maskerad Kubrick själv. Vi närmar oss åter det andliga, men Kubricks andliga universum är tomt på gudar, där finns ingen frälsning, ingen riktig försoning – andar eller spöken kommer honom närmast – kompromisslös realist som Kubrick ändå är – och frågan är om det inte bli här han till sist går vilse i den labyrint han själv skapat, vid 52 års ålder – då han redan flyttat till England, och borde stått på sin karriärs absoluta topp.

Tomma efterföljare, som An Lees ”The Ice Storm” skall snart uppenbara sig – Kubricks skräckfilm blir ändå stilbildande, ändå kultförklarad och en klassiker, främst av de som inte förstår bättre, och som inte kunnat prestera en värdig uppföljare själva. Han lämnar dem bakom sig, allesammans – och går vidare med ”Full Metal Jacket” – vilken också bygger på en bok – ”The Short Timers” som ingen i Europa känner till, och som ingen här läst – utom möjligtvis ett litet fåtal insatta i själva sakområdet.

Sju års arbete låg bakom ”Full Metal Jacket” som är både ”Bildungsroman” och Krigsfilm i ett. Den blir så exakt, att den blir till den kanske mest definitiva skildringen av Vietnam-kriget, möjligen undantaget Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now!” som skall betraktas som ett andligt sinnat verk – märk ”The Golden Bough” i filmens inledande scen – både Martin Sheens ”Captain Willard” och Marlon Brandos oförglömlige Överste läser just den boken – Har ni aldrig ens frågat er varför ?

Hue – och inte alls Hanoi – helt fel stad omnämns idiotiskt nog i SVT:s speaker-texter – man undrar vem som gjort dem – byggs upp i Beckton Gasworks, och nästan hela filmen filmas i England, inte i Vietnam som hos Coppola. Kubrick använder den verklige Marinkårssergeanten och Trupputbildaren Ronald Lee Emery som just den skådespelare, som skall gestalta en driven trupputbildare och Marinkårssergeant, med typisk jarong, ”sounding the dozens”, marschramsor och allt. Ursprungligen skulle han bara vara med som konsult, och militär rådgivare bakom produktionen – men Mr Emery blev skådespelare – med begränsad repertoar, eftersom han bara och endast bara kunde spela sådana roller, vars premisser fungerade för just honom, och vars bakgrund han kände till – alltså just Marinkårssergeanter, och därmed likställda.

Sista halvtimmen i ”Full Metal Jacket” är en fullständigt lysande skildring av ”patrullkarls strid inom plutons ram” med exakt den realism man kan önska, och som aldrig aldrig missar på en enda detalj i sitt genomförande. Kubrick kunde – enligt gårdagens dokumentär – ägna sig åt minst 75 omtagningar av kritiska scener om han så ville, och till och med den i fältradio framhasplade repliken ”What’s the story on that Tank ?” när Kubricks soldater inte får något eldunderstöd, som väntat, kommer sig av det faktum att Kubrick inte fick tag i rätt sorts amerikansk stridsvagn från rätt tidsperiod – han hade velat ha en M60 A2 vilket hade varit det enda rätta för just Vietnam, samt Marinkåren – men nu fick han inte tag i en sådan, och därför uteblev eldunderstödet också i den färdiga filmen, som slutar med att soldat ”Joker” – den intellektuelle huvudpersonen, ändå tar en fiendesoldats liv, trots avsevärd tvekan.

Återigen rör det sig om en prickskytt, en person med en förmåga, som måste antyda en viss mentalitet, och som därför måste uppträda på ett visst sätt, inte fullt synlig i något fönster, men på ett sådant sätt och under sådana förhållanden – gömd i en industribyggnad, högst upp och under absolut tystnad i exakt så många dagar eller nätter som krävs – verkliga prickskyttar lever så – de är fullständigt ointresserade av allt annat än sina ”gyllene sekunder” för att agera i rätt sekund och i rätt ögonblick vad gäller fientlig trupp, som visar sig öppet – är allt en verklig prickskytt behöver.

Kubrick fuskade aldrig. Han kompromissade aldrig. Han slarvade aldrig. Han gjorde allt med mening och innehåll, och han var sann emot sig själv och vad han trodde på, först och främst.

Det var också det som gjorde honom till det han var, konstnärligt sett eller annars. Om vissa förbannade idioter i ytterkanten på min omgivning kunde sluta misskreditera också själva Hedendomen och Asatron – som nutida rörelse – genom sina erbarmligt dåliga ceremonier, brist på andligt innehåll, brist på tänkande, brist på ”verkshöjd” i sin verksamhet och framförallt brist på praktiskt förnuft, så skulle nog mycket vara vunnet – men allt det där är – för dagen – en helt annan historia.

Historier från Nordanå, Dvs INGENSTANS (Del 1: ”Hello Natural”)

From my mother’s sleep I fell into the State,
And I hunched in its belly till my wet fur froze.
Six miles from earth, loosed from its dream of life,
I woke to black flak and the nightmare fighters.
When I died – They washed me out of the turret with a hose.

– ”Death of the Ball Turret Gunner ”  av Randall Jarrel, Amerikansk Poet, 1914 – 1965

Detta inlägg tillägnas besättningen på Consolidated B-24H Liberator, serienummer 41-29191, ”Hello Natural”
samt Staff Sgt JA Riggsby, Ball Turret Gunner, internerad i Sverige 1944-03-06 till 1944-09-27

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det, men lagom till min gamle fars födelsedag – som inträffade för två dagar sedan – har jag börjat tänka på hans egen uppväxt, som till väsentliga delar tilldrog sig i Nordanå och Görslöv, två Skånska orter, som för länge sedan är uppslukade av Malmö stads östra förorter, och befolkade av en helt andra folkslag, som inte hör hemma i Sverige. Idag är Nordanå mest känt för att diverse figurer från Malöms kriminella kretsar dumpat mördade kvinnolik där, vilket bland annat maskinföraren Krister Karlsson fått erfara.

Mördaren går fortfarande fri, som alltför ofta i Stefan Löfvéns och den nuvarande Regeringens Sverige.

Nordanå var förr platsen för en liten järnvägsstation, varifrån man kunde åka in till Malmö, där min far (avliden 1997 – se förrförra inlägget) gick i skola.

Han var 7 år gammal när Andra Världskriget bröt ut, och 12 år när det slutade, och hans uppväxt skulle ha varit fullständigt ointressant, även för honom själv, om det inte varit för ett idag föga känt faktum. Nordanå ligger 3-4 km från Bulltofta – idag överbyggt med hus, men på sin tid en av de största flygplatserna i Sverige.  Man beräknar, att det under Andra Världskriget nödlandade 340 flygplan av olika nationaliteter i Sverige. Av dessa var den stora merparten, eller fler än 150 stycken Amerikanska och Brittiska tunga, 4-motoriga bombplan, och av dem nödlandade ett hundratal på Bulltofta eller den närbelägna Sövde-basen, ett gräsfält vid Sövde-sjöarna, dit min far också cyklade, och där jag ännu har en del släkt.

Karta över Bulltofta från 1940

Bulltofta-fältet var till utseende och storlek mycket likt Tempelhof i Berlin, och hade anlagts som en ”Lufthamn” enligt samma principer. Enda skillnaden var att det hela kriget igenom var ett gräsfält och inte gjutet i betong, som dess tyska förebild. Bulltofta var också bas för den svenska flygflottiljen F 10 (Skånska Flygflottiljen) under hela kriget, nedlagd under Göran Persson-regeringen år 2002. Som en jämförelse kan nämnas, att det svenska flygvapnet bara hade 150 flygplan i luften när kriget bröt ut, 1939, och att F 10 – med ca 60 tjänstbara plan – genomförde mer än 28 000 starter från Bulltofta. (Mer om Flottiljen, dess personal, personligheter och verksamhet, kommer senare i denna artikelserie. Min far bevittnade alltsammans, och var vittne till en hel del)

Allt som allt omhändertogs 162 amerikanska flygplan med 1429 besättningsmän, som blev internerade i Sverige, inklusive de som flytt hit från Norge och Danmark, men som greps på svenskt territorium. Av dessa dog 60 stycken, antingen på väg hit eller efter ankomsten, och 40 stycken är fortfarande listade som MIA eller Missing in Action, eftersom deras kvarlevor ligger i Östersjön, eller lite varstans. Över 1000 av dem var till en början internerade på Bulltofta, och senare i fångläger, placerade i Gränna eller Falun-Korsnäs.

Lägger vi till flygplanen från Brittiska Samväldet, landade i och för sig bara omkring 20 plan på just Bulltofta, av 114 flygplan som nödlandade i Sverige, men britterna tog mycket fler och hårdare förluster – av 667 stycken flygare som hamnade i Sverige, dog 103 stycken, medan 114 rapporterades saknade, och har aldrig återfunnits.

Slutligen landade också ungefär 40 tyska flygplan på Bulltofta, av 156 nödlandade (eller nedskjutna) flygplan på svensk territorium, 1939-45, vilket gav minst 300 fångar, och 27 döda tyskar – huvudsakligen nedskjutna av svenskt luftvärn eller jaktflyg.  I och för sig besköts också kanske ett femtiotal allierade plan av svensk militär, men inget av dessa plan förolyckades, och beskjutningen verkar heller inte ha gett upphov till några döda. Om mina läsare inte tror mig, rekommenderar jag att ni läser flyghistorikern Bo Widfeldts utmärkta böcker, eller konsulterar sajten ”Forcedlandingcollection.se” varifrån de flesta uppgifterna till detta inlägg kommer.

Gammal Häradskarta, som visar den höglänta terrängen kring Nordanå, Sege Å och Görslövs kyrkby

 

Tyvärr har den sajten råkat i fullständig oordning, och har inte uppdaterats på länge. Bo Widfeldt, är idag 80 år och bosatt i Nässjö, och förutom den flyghistoriska föreningen på F 10:s museum, som idag finns i Barkåkra utanför Ängelholm, har han hjälp av alldeles för få intresserade. Det är delvis därför jag har börjat skriva på dessa inlägg, förutom för att hedra de som var med, vilken sida i kriget de nu än må ha tillhört – men främst amerikanerna, som min far såg anlända i stort antal.

Vissa dagar – främst under sommaren 1944 – som jag ska återkomma till – kunde mer än 600 personer nödlanda på en och samma dag, vilket fodrade att flottiljen fick ska fram 600 sängplatser, mer än 600 portioner mat, morgon, middag och kväll – och förutom det var min farfar, präst i Görslövs församling – också engagerad flera gånger, eftersom han som delvis engelsktalande – på dålig engelska – fick hålla korum och predikan för de församlade fångarna. (De hade egentligen status som Internerade, dvs gripna, men var inte POW eller krigsfångar i egentlig mening – deras förhållanden var synnerligen goda, och de behövde bara genomföra ”roll calls” eller uppställningar på morgonen klockan 0800 och kvällstid 1800, samt tillbringa nätterna på Bulltofta – i övrigt fick de komma och gå som de ville, i stort sett – men skriva under en skriftlig förbindelse om att inte rymma sin kos. Med mycket få undantag åtlyddes det också, även om minst 20 ”fångar” lär ha sovit utanför lägret, och så småningom gift sig med svenska kvinnor. varom man också kan läsa i Widfeldts böcker)

Järnvägskorsning på väg mot Görslöv och byn – som hade mycket god utsikt över Bulltofta

Min far kunde se kriget så att säga från ”första parkett” eftersom han bodde uppe i gavelrummet på andra våningen i Görslövs Prästgård. Därifrån hade han inte bara god sikt över terrängen i riktning Bulltofta, utan kunde också skymta Öresund på avstånd. Enligt honom kunde han se både Hamburg och Lübeck brinna, som röda eldsken vid horisonten. Han påstod sig också ha hört detonationen när V-2 och V-1 basen Peenemünde flög i luften, samt den berömda Shell-reiden med Mosquito-plan över Köpenhamn, dagtid inne i Malmö – en händelse som jag också skall återkomma till.  Hans storasyster, som är född 1930 och fortfarande lever – till sommaren blir hon 90 år gammal – har alltid förnekat dessa händelser, och sagt att min far måtte ljuga eller drömma. Hans tvillingbror, också död 1997 – höll däremot med honom.

På senare år har jag gång på gång sett min fars minnen bekräftats av flyghistorikerna, och kan till och med leda en del av de allra otroligaste episoderna i bevis. Han påstod till exempel att han sett inte mindre än två stycken P 51 D Mustang lågflyga över Nordanå på väg mot Lommabukten, och att ett av de planen flög så lågt, att han såg piloten vinka till honom. Som vi ska se, stämmer både datumangivelse och andra detaljer – via Widefeldt och flyghistorikerna har vi till och med serienummer på det flygplanet också… och noggranna uppgifter om de flesta besättningars öde.

Görslövs Prästgård som den såg ut 2017 – min fars fönster satt på den gavel, som skymtar till höger i bild, vänt mot Bulltofta

Att explosioner verkligen kan höras flera hundratals kilometer, trots jordytans krökning, beror på flera saker. För det första kan ljudvågor faktiskt ”studsa” emot moln, vilket även tyskarna upptäckte under andra världskriget – den sovjetiska slutoffensiven på Karelska Näset 1944 lär till exempel ha hörts mitt inne i Helsingfors, trots trafikbuller och gnisslande spårvagnar – och enligt tyska uppteckningar,  hördes bombningen av Dresden ända till Berlin och Breslau, alltså det moderna Wroclaw, mer än 200 km bort. På Cypern 1982, där jag var på semester med min far, hörde jag själv vad vi först antog vara brittiskt artilleri under skjutövningar, men vad som senare visade sig vara kristna falangister i Libanon, på väg att massakrera PLO och civila i flyktinglägren Es-Sabra och El-shatila, en händelse som är mycket väl dokumenterad. För övrigt kan jag berätta, att svenska sjukvårdare i FN-tjänst, från T4 / P2 Hässleholm – mitt gamla regemente – var först in i de lägren, och kunde rädda ett fåtal överlevande – jag träffade senare i livet en del instruktörer, som var med där.

Görslövs Prästgård, samt utsikten mot Bulltofta. Bilden tagen strax före andra världskriget. Bildkälla: RAÄ och Malmö Muséer

Sålunda är det inte alls omöjligt, att detonationsljud (dBA, inte dBC) kan höras och uppfattas på ett avstånd av 200 km eller mer över öppet hav, och det vet jag av egen erfarenhet. Därför är det nog snarare min gamla faster, som ”minns fel” som 90 åring – och hon såg i alla händelser kriget från en 9-årig till 14-årig flickas synvinkel – hon var mest intresserad av studier, killar i Malmö och andra flickor – vilket hon själv sagt och erkänt – och i alla händelser litar jag mera på min fars och farbrors minnesbilder, inte minst därför att de själva faktiskt tog sig in på Bulltofta – vilket var förbjudet – och förstås så gott som alltid cyklade dit på sina trampcyklar, så fort en nödlandning inträffat.

Bild ur Bo Widfeldts bok ”Amerikanska Nödlandare” s. 65 Bilden visar en ”Flying Fortress” B-17 G, serienr 42-107067 som deltog i ett anfall mot Arnimswalde, Tyskland och fick en motor utslagen kl 13.25 11 april 1944. Planet landade på Bulltofta 15.24 samma dag – observera den springande ”pågen” i förgrunden, som är oskarp på fotot…

 

J G Ballard – en av min fars – och mina – favoritförfattare – påstår i sin starkt självbiografiska roman ”Solens Rike” eller ”Empire of the Sun (1984) – att han från ett japanskt fångläger utanför Shanghai, Kina – där han satt mellan 13 och 15 års ålder – kunde se ljusskenet från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki – flera hundratals kilometer bort – vilket heller inte är omöjligt. Filmatiseringen av Steven Spielberg (1987) av denna roman var för övrigt en av de sista filmer min far såg (2 dagar före hans död) och enligt honom, var den visst inte sentimental, överdriven eller ”snyftig” vilket en del kritiker anklagat den för att vara, utan mycket verklighetstrogen – den motsvarade på många punkter hans egna minnen – med den skillnaden att han förstås aldrig höll på att bli skjuten av japanska infanterister med Arisaka-gevär, utan bara vanliga svenska hemvärnsmän med ”sura gamla Mauser m/98” som han själv sa. Dessutom såg han såklart inga japanska piloter, utan bara amerikanska flygare – främst flygskyttar och buktornsmän…

Bulltofta var bevakat, och förbjudet område för civila. Att ta sig in där genom att krypa under stängslet var inte riskfritt, särskilt nattetid eller i skymningen, vilket min gamla farsa skall ha gjort ett antal gånger – en hel del grabbar från Nordanå med omnejd gjorde det titt som tätt, eller ”så ofta som svinen blinkar”. Eftersom hemvärnsmännen på långt håll inte kunde se skillnad på småpojkar och vuxna personer av mera tvivelaktigt slag ( tex tyska spioner, ”handelsmän” och kriminella) var det nog bara turen som gjorde så att ingen blev skjuten. Om några varningsskott eller verkanseld avgavs vid staketet runt Bulltofta vet jag inte, men det är inte otänkbart.

B-24 Liberator ”Lucky Lady’s Avenger” (serial no 44-40093) gick rakt över skyddsvallarna vid Bulltofta vid sin nödlandning 1944-02-21. Märkligt nog överlevde hela besättningen oskadd.

För övrigt uppstod det många hål i stängslet runt flygplatsen, till följd av olika totalhaverier och krascher. Malmö Stad och Malmö hamn bombades också vid flera tillfällen, vilket jag skall återkomma till – och tidvis fanns det en hel ”illegal industri” i området som handlade med plexiglas, ”flygstål” som man sa (ordet aluminium existerade inte på dåtida svenska) och inne på Bulltofta arbetade både svenska och amerikanska mekaniker med att svetsa ihop skadade flygplan, byta motorer eller hela vingar – och minst ett flygplan ”Salvage Sal” tillverkades av rent skrot – mest för att de tillfångatagna flygarna skulle ha något att göra – man anordnade ett lotteri om de tio platserna i detta flygplan – i hopp om att de lyckliga vinnarna bland de 600 eller mer internerna som satt på Bulltofta, kanske någon gång skulle få återvända till England. Relativt många allierade flygare utväxlades inom några veckor, i vissa fall nästan omedelbart, och skickades hem med kurirplan. Tyskarna hade inte samma tur – många av dem skulle drabbas av den sk ”Baltutlämningen” varom mera sedan. I många fall räckte däremot Sverigevistelsen ett halvår, nio månader eller längre. Det fanns också ett utväxlingssystem, tillkommet efter diplomatiska kontakter, enligt vilket man intill 1943 eller så utväxlade en tysk fånge mot en allierad, medan det under 1944-45 blev så att två eller tre flygande personal fick återvända till England, emot en tysk pilot, som alltså återbördades till hemlandet. Tyskland hade ju vid den tiden brist på både flygplan och jaktflygare.

Ett brittiskt tv-program från BBC, kallat ”Whispers in the Air” som sändes på 1990-talet, hävdade att en del amerikanska besättningar medvetet skulle ha deserterat till Sverige, för att skaffa sig en ”betald semester” på Svenska regeringens bekostnad. Som Bo Widfelt och andra flyghistoriker kunnat visa, är detta ett falskt påstående, bevisligen orsakat av tysk propaganda under kriget. Alla nödlandningar eller krascher blev noggrannt dokumenterade av Svenska Flygvapnet, och man konstaterade, att splitterskador, odugliga motorer, brist på bränsle och sårade eller döda bland besättningarna observerades i så gott som samtliga fall – men däremot fanns det en hel del tyska desertörer, särskilt mot krigsslutet.

”Flying Fortress” B17-G, serienr 97144 var en av 8 4-motoriga nödlandare på Bulltofta 21 Juni 1944 – dagen före landade eller havererade 15 stycken tunga bombare där… (om planet kanat ytterligare 4 meter, hade det åkt rakt in i en av villorna vid Lommavägen, klockan 09.27 på morgonen. Buktornsskytt T E Duggan skadades, men överlevde landningen..) Bildkälla: Forced Landing Collection

Besättningen på samma flygplan, på väg till inledande förhör

Okänd B-24 ”Liberator” på väg in för landning vid Bulltofta, över Görslövs by 1944-06-21 Bildkälla: Getty Images – bilden ger en föreställning om flyghöjd, och hur pass siktbara planen var, från övervåningarna i husen

Det kan inte hjälpas, men av alla besättningsmän gillade min far de sk ”Ball Turret Gunners” eller Buktornsskyttarna på alla tunga bombare bäst. De fanns inte bara på USA-byggda B 17 ”Flygande Fästningen” eller B 24 Liberator, men också på en hel del Brittiska typer, Lancaster, Halifax, och många fler – inte i alla versioner, visserligen, men ändå. Orsaken till detta var enkel. Buktornsskyttarna hade det skitigaste, värsta och mest dödliga jobbet ombord någonsin. Övriga i besättningen hade i alla fall en teoretisk chans att ta sig ut genom de smärre luckor som fanns, med fallskärmar påtagna, och hoppa från planet i händelse av brand eller flatspinn. Buktornsskytten, däremot – hade så gott som ingen chans alls, eftersom det trånga hydraulisk-elektriska torn han satt i, ofta gick sönder vid minsta träff i planets hydraulik eller elsystem, och i så fall måste det vevas runt med en stor handvev, och så måste mannen i buktornet hjälpas ut av sina kamrater – ifall dessa var ”snälla” nog att stanna kvar ombord i ett brinnande eller skadat plan, utan en tanke på sin egen säkerhet..

Bild från amerikanska Life – av bilden framgår, att det även under lugna förhållanden var svårt att ta sig in och ut ur ett buktorn…

Det beräknas att 40 000 allierade flygplan förstördes under bomboffensiven emot Tyskland, 1943 – 45. Av dessa var 22 000 från Royal Airforce, resten amerikanska. Tyskarna förlorade 57 405 flygplan, ett okänt antal flygande personal och över en halv miljon civila dödsoffer Av de 210 000 amerikanska flygare som flög över Europa, dog över 26 000, vilket innebär en förlustsiffra på 12 %. För de civilister och därmed likställda som läser detta inlägg, kan jag berätta att man ifråga om markförband räknar med, att om en enhet (oavsett storlek) ta mer än 10 % förluster i form av dödsfall, eller mer än 30 % skadade, så räknas enheten som utslagen, och inte längre fungerande, av skäl som torde vara uppenbara, inte minst gruppdynamiskt eller ledarskapsmässigt. 12 % i rena förluster, är därmed fasaväckande högt – och merparten av de som dog, var förstås kulspruteskyttar på flygplan. Bara 3 ”ball turret gunners” tilldelades Congressional Medal of Honor, vilket bevisar att de hade ett otacksamt jobb.

 

sprängskiss av  ett ”Sperry Ball Turret” på B-17 eller B-24

Buktornen tillverkades av the Sperry Rand corporation (som efter kriget gjorde Rank Xerox kopieringsapparater) och lämnade lite utrymme åt skytten, som fick huka bakom sina ammunitionskassetter och 2 stycken .50 cal eller 12,5 mm kulsprutor. De var dessutom dragiga och kalla, och även med elektriskt uppvärmda flygoveraller och syrgasmask – syrgasen kunde ta slut efter 8 timmars flygtid, och 12 timmar i ett plan var inte ovanligt – var buktornsskyttens allmänna tillvaro som man förstår obekväm. Oftast klev han inte i sitt torn förrän efter passage av Nordsjön eller Engelska Kanalen, och ifall han blev sårad eller dödad, fick han oftast lämnas kvar inuti buktornet, till dess att flygningen var slut. Enda sättet att få ut honom, var att fylla på vatten från flygplatsbrandkårens brandslangar, så att liket flöt upp – vilket återspeglas i Randall Jarrels vackra dikt..

 

Interiör från buktornets placering inuti en B-24 Liberator – obs luckans storlek…

Om planet buklandade, eller landningsstället gick sönder, dödades naturligtvis buktornsskytten först av alla – ifall han hade otur nog att sitta kvar på sin post. Många gjorde det i alla fall frivilligt, och en del buktornsskyttar släpade sina .50 cal kulsprutor i asfalten vid nödlandning, bara för att få stopp på planen så mycket fortare – ett slags ”drivankare” det slog gnistor om – min far sade sig ha observerat det här beteendet flera gånger – och bevisligen fanns det ett plan, B17-G ”Glory Girl”, nödlandat på Rinkaby 1944-03-06, som utfört denna manöver. Tricket kan ha använts av fler besättningar, men det fungerade som vi sett ovan inte alltid.

Tilläggas bör, att 1944-1945 hade tyskarna redan tagit fram jetplan, som Me 262 och raketplan, likt Me 163 ”Meteor” som drevs på lika delar ”T-doja” eller T-sprit samt Vätersuperoxid – alltså hårblekning för blondiner (mer om detta kommer ). Kulspruteskyttar på bombplan var redan något föråldrat, och en hel yrkeskår höll redan på att gå i graven, när luftkriget i Europa började – och detta gjorde inte precis buktornsskyttarnas jobb lättare…

Förutom det hade Luftwafffe ett specialvapen – ”Schräge Musik” – så kallat efter den amerikanska Benny Goodman-jazz och Schlagermusik, som USAF i retsamt syfte spelade på tyskarnas radiokanaler, bara för att störa kommunikationen mellan tyska flygplan. Det bestod av flera uppåtriktade kulsprutor, eller en 5 cm automatkanon, eller raketer, som utlöstes av en elektrisk fotocell, så fort ett tyskt jaktplan passerade under en allierad bombare.  Oavsett hur snabb, uppmärksam eller alert buktornsskytten var, så hade han ingen eller liten chans emot detta vapen – antingen blev han själv träffad, buktornet bortsprängt, eller så exploderade bomblasten inuti flygplanet, naturligtvis med totalhaveri som ögonblickligt resultat. Det har beräknats, att Luftwaffe under natt-anfall utan allierad eskortjakt (P 51 D och P-47 ”Thunderbolts” var var vansinnigt effektiva !) kunde skjuta ned en bombare per minut, första gångerna ”schräge musik” användes.

Utsikt från ett buktorn

Kort sagt – att vara ”Tail Gunner” eller ”Ball Turret Gunner” i ett allierat bombplan, 1943 – 1945, räknades av många som ett rent självmordsuppdrag – och de som utförde sysslan, var för det mesta kortväxta unga män på 18-19 år – föga mer än skolpojkar de också – de flesta av dem hade aldrig besökt Europa eller befunnit sig utanför USA respektive Storbritannien, eller Kanada. Ifall de alls hade någon glädje av sin tjänst, var de för att de också – i likhet med min far – hade ”första parkett”-plats över kriget – genom sina fönster kunde de ju se de förstörda tyska städerna, Frankrikes vingårdar, Danmarks böljande sädesfält, ryska T-32:or över Polens slätter och mycket annat – en hel del bombplan flög också ”shuttle services” till Poltava i Ukraina, och tillbaka igen – och 10-20 uppdrag, för en och samma flygare, var inte ovanligt.

Inte konstigt då att min far ansåg, att just Buktornsskyttarna måste vara av hårdare virke och modigare män än många andra, och det besannades också en dag , 6 Mars 1944 närmare bestämt – när två bombare nödlandade på Bulltofta, tillika ett på Rinkaby och ett vid Mästermyr på Gotland. De var för övrigt inte alls det första allierade bombplan som hamnade på svensk mark eller i Skåne under kriget – detta hände redan 27 september 1940, när en brittisk Hampden kraschade utanför Helsingborg.

6 Mars 1944 startade sammanlagt 700 ”Flying Fortress” och ”Liberator” mot Berlin, eller mål i dess utkant, som Potsdam, Templin och Berlin-Tegel. 672 av dem kom fram till målområdet, nära ”The Big one” som Berlin kallades – ca 28 plan sköts ned på vägen dit, eller fick vända pga tekniska fel. 69 plan utöver det sköts ned över målet, eller på väg tillbaka – allt som allt förlorade man med andra ord 97 plan – eller ca 14 % av hela styrkan.

Den första nödlandaren på Bulltofta den dagen var – enligt flyghistorikerna antingen ”Barrick’s Bag” eller ”Snort Stuff” (planet visas i bild här ovan) – som träffades i båda motorerna på ena vingen av tyskt jaktflyg – osäkert dock vad för slags plan. Detta hände 25 minuter före inflygning på Berlin. Flygplanet besköts av svenskt luftvärn vid Trelleborg, kl 1450 samma dag, efter att ha flugit in över Ystad. 1500 genomförde piloten, 1 Lt Barrick – som normalt flög ett annat plan med hans namn – därav förvirringen bland flyghistorikerna – en perfekt landning. Säkerhetsofficeren vid Bulltofta, Ian Iacobi (som för övrigt var veteran från Finska Vinterkriget, där han flugit Fiat CR 42 och Gloster Gladiator emot Ryssarna) såg att den amerikanska besättningen självmant klev ur planet, alla oskadda, radade upp sig, ställde sig i ”giv akt!” och gjorde honnör – samt en fullt reglementsenlig ”avlämning” av sig själva och sitt flygplan till svensk militär.

En helt annan B-17 besättning i England – men en tidstypisk och representativ bild – märk ”tärningsmotivet” på flygplansnosen

Översten och chefen för F 10, den legendariske Knut Zachrisson (varom mera sedan – min farfar träffade honom några gånger) lär ha skrivit i sin dagbok, att han var imponerad av besättningens disciplin. De hade hela, rena och snygga uniformer, deras flygplan var rent och snyggt invändigt, och all utrustning – förutom den sönderskjutna vingen och de två utbrända motorerna – var i bästa skick… Det gällde emellertid inte det flygplan som landade bara två minuter senare, 15.02.

Många flygplan hade i och för sig tärningar – för ”crap games” och annat målade på flygkroppen, men av min far fick jag 1996 fem stycken tärningar – två är ännu kvar, men resten stals vid ett inbrott i Aspudden 2003 – som skulle getts som gåva till honom från en amerikansk flygskytt, antingen en ”Ball Turret Gunner” eller en akterskytt, i Juni månad 1944. Flygskytten skulle då ha varit internerad på Bulltofta i över tre månader, och planet skulle ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art”. Det finns bara ett enda flygplan av alla nödlandare på Bulltofta som stämmer in på den beskrivningen (och ja – jag har undersökt allihop, tack vare ”Forced Landing Collection” vars icke-fungerande sajt jag ändå rekommenderar).

Den enda tänkbara kandidaten förutom det, är ”Paira-dice kids”, en Flygande Fästning som landade på Bulltofta 14 Januari 1945, med en motor utslagen och många splitterskador från luftvärn, men månadsangivelsen stämmer i så fall inte. Ett annat plan, som havererade på Halmstad flygplats, skall också ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art” motiv. Både Brittiska och Amerikanska flygplan hade ganska vitsiga namn, tillkomna på eget initiativ av besättningarna – stundom också grovt pornografiska motiv – en del skulle varit censurerade eller otänkbara i dagens klimat av ”politisk korrekthet” men under andra världskriget sket alla inblandade fullkomligt i den saken. Mera intellektuell var i så fall besättningen på en Liberator, som totalförstördes av brand i Trollhättan i December 1943, och som hette ”Helena Hywater” – en vits på begreppet ”Come Hell or High Water”

Foto: Forced Landing Collection

Den Liberator-besättning som Ian Iacobi mötte 15.02 eller några minuter senare, var i ett helt annat skick, liksom deras flygplan. Besättningen vägrade till en början att lämna planet, och svensk personal fick skrika åt dem att öppna luckorna, varefter de kom ramlande ut, eller föll ned på gräsfältet ”som potatis-säckar” enligt Iacobis beskrivning. Planet ”Hello Natural” hade startat kring 0700 från Sething i Norfolk, samma morgon, och 13.47 nått fram till Berlin efter närmare 7 timmars händelselös flygning. Planet flög då i position 3, vänster box i första anfallssektionen – en ganska säker position – men ganska snart träffades det av luftvärn, och förlorade en motor, samt mycket bränsle.

Att flyga främst i en ”tusenplansraid” innebar en viss ära…

Andra flygplan i samma formation såg ”Hello Natural” fälla sina bomber på måfå, och förlora i höjd, samtidigt som bränsle fortsatte läcka ut, men planet girade norrut, utan att bränslet antänts. (US document MACR 3548).  Samma dag lär över 1000 tyska civila ha dödats i Berlin, men mellan 14.28 till 14.58 iakttogs ”Hello Natural” av svensk luftbevakning vid Kåseberga. En rote Svenska J 20 (Reggiane Re 2000 Falco – ett italienskbyggt jaktplan) fick kontakt med Liberator-planet strax efteråt, och då hade dess flygning varat oavbrutet i 12 timmar.

 

Andra flygplan, som blev eskorterade av ”Falcos” från F 10 vid samma tid, exempelvis en B24 D som landade på Bulltofta 9 april samma år berättade att de sett kulsprute-eld från svenska jaktyplan i ”afrika” camouflage, samtidigt som tysk jakt i form av Bf 109 svärmade omkring dem. Från svensk sida har detta aldrig erkänts, men en viss färdmekaniker PJ Kruse, som berättat detta för Bo Widfält, vidhöll intill döden sin berättelse om att svenskt jaktflyg räddat honom och hans kamrater via en regelrätt luftstrid med tyskar, oavsett om de nu sköt ned någon tysk eller ej. 

Enligt Överste Zachrissons bevarade krigsdagböcker, som han skrev i egenskap av Flottiljchef, var ”Hello Naturals” besättning klädd i nedoljade, fläckiga och trasiga uniformer, och de stank av flygbränsle och diesel. De bar sina mössor bakfram,  såg ovårdade och skäggiga ut, samt uppvisade alla tecken på stridsutmattning. Zachrisson antecknade dem, delvis under påverkan från Iacobi, som förhörde dem, som ”i stort behov av ett varmt mål mat, för att inte tala om ett varmt bad”. Besättningen var dessutom högljudd, använde grovt språk och skämtade och stojade, i alla fall sedan den gjorts införstådd med att den var i Sverige, och att kriget för dess del var över – i alla fall för ett bra tag.

Delar av en typisk Liberator-besättning från tiden det begav sig – dessa är dock inte från ”Hello Natural” (besättningen var oftast 10 man)

En annan besättning av samma sort skulle – enligt obekräftade rykten från min farsa – långt senare ha påträffats rökande och sittande i gräset framför ett av Bulltoftas bränsleupplag, varvid följande dialog utspelade sig – Överste Zachrisson var smålänning, storväxt (1,95 m!) och knappt Engelsktalande…

Översten: ”Why don’t you Americans go straight to hell !

Buktornsskytten: ”Oh yeah Colonel, would you mind showing us the way ?


Nospartiet på ”Hello Natural”  vid landningen Foto via Lars Persson Grycksbo

Av outgrundliga skäl, som ingen numera minns, fick resten av besättningen interneras i Korsnäs utanför Fauln, varifrån den flög hem till England 24 Juli 1944, Buktornsskytten, JA Riggsby, hade liksom alla ksp-skyttar befattningen ”staff sgt” även om de var flygande personal. Han återvände hem direkt från Bulltofta i September samma år, och gav alltså min far tärningar utsågade i ”flygstål” efter storanfallet i Juli – mera om det i del 3 av denna artikelserie..

Här vilar nu de allra sista resterna av ”Hello Natural” och dess besättning i min hand. Flygplanet är längesen skrotat – det skedde nog på Bulltofta skrotgård, redan 1946 – och ingen minns väl fortfarande PJ Riggsby, för den händelse att han fortfarande är med oss – för antagligen är han nu en gammal man kring 95 år, med tanke på att han var 18 eller 19 år gammal anno 1944.

Men jag minns honom, och min far mindes honom också, i alla fall före 1997, då han som sagt själv avled.  PJ Riggsby och hans insats är fortfarande inte bortglömd, för även om jag aldrig mött honom personligen, skall hans minne få leva i alla fall – om inte annat via just denna berättelse. Han var en av dem, som befriade Europa från nazismen, och oavsett vad han nu såg, upplevde eller vad slags man han än må ha varit, under sin tid i Midgårds dalar, så kommer hans namn att leva vidare, tack vare mina ord – och vad som berättats av många flyghistoriker.

Ett gammalt ordspråk säger, att ett krig aldrig är slut, förrän den siste soldaten kommer hem. PJ Riggsby må ha återvänt till sitt USA, och vad min far nu angår, så var han småningom grundligt besviken på just det landet, på sin ålderdom. Ett par krig i Vietnam, Irak och annorstädes och vad som då utspelades knäckte hans tro på ett gott Amerika helt och hållet, och vad han skulle ha sagt om USA av idag – under Donald Trumps tidsålder och med tanke på vad som hänt i Washington DC i början av detta år – det går nog inte att upprepa – men jag förmodar att det skulle ha liknat Knut Zachrissons allra grövsta svordomar.

Det USA som PJ Riggsby och hans kamrater en gång stred för, finns inte mer. Vi i Europa och resten av Världen vet det, och vi har sett det bevisas om och om och om igen.

Men minnena lever vidare, och vi kan ändå tacka de döda för deras insats. Havámál lär oss, att minnet av ett liv som levats väl, aldrig skall dö – och vi förblir hedningar.

Avslutar med en liten sång av Johnny Cash, tillägnad PJ Riggsby, okänd, men för evigt ihågkommen och känd.

 

Hur Kristet var Västergötland ? – om ”Kata Gård” och andra kristna myter…

Jag nämnde Varnhem och Varnhems klosterkyrka i ett av mina inlägg från gårdagen, och lustigt nog har ingen gallskrikande, fanatisk och Halleluuuja-mässande kristen hört av sig efter det. 2015 skedde en arkeologisk utgrävning i Varnhemstrakten, som har gjorts till Turistindustri och ett upphausat lokalt minnesmärke för Arn-freaks, lokalpatrioter och medeltids-svärmare, som med stor glöd vill påstå att hela Västergötland skulle vara kristet på 1000-talet, och att det skulle finnas en lokal stavkyrka i Varnhem år 970, alltså före Sven Tveskäggs lilla kyrkobygge i Lund, som nog var ett privat kapell, avsett för den lokala kungsgården.

Nej tyvärr, alla JHVH-asslickers ! Någon ”Kata Gård” har nog aldrig funnits, och man vet inte om den träbyggnad från år 1000 (+/- 30 år) faktiskt såg ut såhär..

Man har också gjort ännu överdrivnare påståenden, påstått att det skulle funnits ”tusentals” kristna gravar på platsen (det är inte alls sant, vad som däremot är sanning är att man identifierat ca 300 jordbegravningar och undersökt ett mycket litet fåtal av dem) och utnämnt Varnhem till platsen för Sveriges kristnande, allt i en fullständigt hejdlös lokal-patriotisk iver. Men finns det egentligen någon sanning i detta, och vad är de vetenskapliga bevisen ?

Just jag har inte kunnat hitta någon dendrokronologisk datering (eller årsringsanalys) på den lilla träbyggnad från tidigt tusental (970 är den tidigaste tidpunkten, men vem säger att det är just den som ska gälla ??) man hittat under Varnhems Klosterkyrka. Den k-a-n vara en kyrka, ja – men det enda indicium som finns, är att man byggt en senare stenkonstruktion från 1080-talet rakt över den. Egentligen skulle byggnaden precis lika gärna vara ett Gudahov, som senare skändats av kristna – utan direkta fynd av artefrakter, vet vi helt enkelt inte.. Bevisligen infördes också ett helt nytt gravskick i Varnhem någon gång under sent 900-tal, då man började med jordbegravningar istället för brandgravar, men vad bevisar det ?

Återigen spekulerar man om ”nu försvunna träkyrkor”, men någon kristen mission i Västergötland är inte belagd i skrift förrän långt in på 1000-talet, och till och med de katolska fanatikerna bakom sajten ”Signum” måste erkänna att hedniska gravoffer förekom på platsen av det man påstår skulle vara en kristen kyrkogård, vilket syns bland annat av det faktum att många av de män som begravts på platsen fått med sig knivar och andra vapen i gravarna, vilket inte är en kristen sedvänja. Det påstås också, att ett litet kristet resealtare skall ha hittats på den påstådda kyrkogården i Varnhem, men det är inte äldre än från 1000-talet, så det finns egentligen inga som helst bevis för att kristen närvaro på denna plats skulle vara äldre än 1030-tal. Det gör fortfarande inte heller Varnhem till den första kristna kyrkan i Sverige med någon säkerhet i bevisföringen, eftersom Sven Tveskäggs privata kapell i Lund bevisligen faktiskt var äldre än så.

Folkförräderskan Kata – som inte nödvändigtvis måste ha sett ut på det här sättet

De kristna fanatikerna i Varnhem har gjort stort nummer av en gravhäll som hittats 1884 sydost om kyrkan, men som måste funnits i kryptan till den senare klosterkyrkan från 1100-talet, och den kryptan kan inte ha murats upp tidigare än ca 1050. Hällen bär texten ”Kætill gærði sten þennsi æftiR Katu konu sina systur þorils”  – alltså ”Kettil gjorde denna sten efter Kata, sin kona, syster till Toril. Alla de omnämnda personerna bär hedniska namn, och måste alltså ha fötts som hedningar. Utifrån detta har turistbyrån i Varnhem och andra partiskt sinnade intressenter broderat ut en fantastisk historia om ”Kata Gård” som alltså skulle ha namngetts efter kvinnan som låg under hällen, som hittades på ett helt annat ställe. Man vet inte ens, om runhällen (som bär ett tydligt kristet kors) tillhör samma grav, som den man utpekat i kryptan, och som man påstår skulle tillhöra denna mytiska Kata. Allt man hittat, är en högättad kvinna som avled ca år 975 +/- 30 år enligt Kol-14 datering, och som var mellan 30 och 35 år när hon dog, men det finns inga som helst bevis för att den funna runhällen skulle ha tillhört just hennes grav från början – eller att kvinnan i graven skulle ha hetat Kata.

Inte heller finns det några bevis för att en ”Kata Gård” någonsin funnits i Varnhem. Allt detta är kristet sliddersladder, hitte-på och rena efterhandskonstruktioner.

Den kvinna som begravdes under vad som senare blev en krypta (kring 1050!) kan mycket väl ha varit hedning. Att en gravhäll – sannolikt från en helt annan grav, kring ca 1050 eller ännu senare – 1080 kanske – hittats på ett helt annat ställe, söder om Kyrkan, 150 meter bort och på 1880-talet, bevisar ingenting om den antagna ”Katas” existens, och det bevisar heller absolut inte, att hon ensam skulle ägt en storgård, uppkallad efter sig själv, och att hon på eget initiativ skulle ha grundat den första kyrkan i Västergötland. Gårdar i Norden uppkallades aldrig efter kvinnor eller kvinnliga ägare, som bara ägt gården en kort tid, eller i en enstaka generation. Nästan alla gårdsnamn kommer av helt andra saker, som naturföreteelser till exempel.

Någon mytisk kristen kyrkogrunderska med namnet ”Kata” på 970-talet har alltså aldrig funnits i verkligheten – alltsammans är en kristen konstruktion, där man blandat samman två helt olika gravar, och påstått att en runhäll, som hittats kring 1887, skulle höra till en 970-tals grav, fastän hällen självt och en byggnad på platsen stammar från 1050-1080 – hundra år senare.

Och även om ”Kata” nu skulle ha funnits, hur många kristna kan det ha funnits på platsen mellan 970 – 1080 ? Man har hittat 300 gravar ungefär, inte ”tusentals” som man överdrivit det till. Och idag tar det ungefär 30 år för en generation att födas, samtidigt som en annan generation försvinner och ”dör av”. Vi vet att befolkningsomsättningen var mycket högre på  vikingatiden, för man gifte sig och fick barn relativt tidigt, och man hade avsevärt kortare medellivslängd.

Några kristna fanns aldrig i 970-talets Varnhem. Däremot kan det ha funnits enstaka sådana efter 1050 ungefär…

Som vi har sett, finns det bevis för hedniska gravoffer på den påstått ”kristna” kyrkogården, och om vi antar att en generation dåförtiden kan sättas till 20 år (det tog så lång tid för barn till någon att själva få barn, och för att den odöpte ”någon” som var mor eller far skulle gå ur tiden) så blir antalet kristna 300 / 5 = högst omkring 60 personer. Fler än så av den kristna ohyran kan det alltså aldrig någonsin ha varit – inte samtidigt i alla fall…

Och hur många invånare hade Västergötland, anno 970 – 1080 ? Uppfattningarna om Sveriges befolkningsstorlek under sen vikingatid går isär, men det kan ha rört sig om minst 400 000 personer, enligt vad en del forskare anser, medan många också antar, att Vikingatidens befolkning var avsevärt större, än under de förhärjande kristna tronstriderna i Östergötland och Västergötland på 11-1200 talen, då befolkningen på grund av kristendomens skadliga inflytande gick ned. Svitjod var en stormakt i det dåtida Europa, har man sagt, och Vikingatågen skulle aldrig ha lyckats, ifall man hela tiden varit i numeriskt underläge. Västergötland var också en av rikets centralbygder, med tät befolkning, och därom råder inte minsta tvekan.

Om vi då antar, att det fanns kring 60 – 80 000 personer som levde och verkade i Västergötland, så är 60 kristna inte mycket. Det motsvarar bara en promille eller så av befolkningen, medan resten bevisligen var hedningar – och för det har vi många många arkeologiska bevis, ända fram till 1100-talet.

Här har vi nu en liten karta över Varnhem med omnejd, gjord med hjälp av Lantmäteriets sajt. På den ser vi att Varnhem ligger i en ren periferi, eller en mindre rik bygd – inklämd bakom Billingen vid Varnhems-ån, medan den verkligt feta och folkrika Västgöta-slätten ligger ungefär 10 km västerut. Axvalla, och vadet över ån var visserligen en strategisk plats, som många vägfarande måste passera på väg mellan Skara och Skövde – båda två mycket gamla städer och handelsplatser – men runtomkring fanns massor av hedniska Minnesmärken, bara en dagsresa bort eller mindre med häst (man kunde utan svårighet rida 60 km eller mer på en dag, och att gå 30 km i en dagsetapp, är fortfarande grundkrav för svenska soldater !) och de har en långt senare datering, än den påstådda lilla gårdskyrkan i just Varnhem.

Att påstå att hela Västergötland skulle vara kristet omkring år 1000, är alltså en stor fet djävla lögn, hur vi än vrider och vänder på det.

För det första har vi ett vältaligt bevis i form av  Velandastenen borta vid Trollhättan (tyvärr utanför kartan). Den är daterad just kring år 1000, och innehåller inskriften Þyrvi ræisti stæin æftiʀ Ogmund, bonda sinn, miok goðan þegn. Þorr vigi !, alltså ”Thyrvi reste stenen efter Ögmund, sin man, en mycket god Tegn, Tor Vige !” En tegn var en titel, man kan jämföra med danskans ”Degn” som betyder klockare, och alltså en Hednisk storman- dessutom anropas här direkt Tor – så om man nu alls var kristen i Varnhem, så var man i alla fall alldeles definitivt Hedningar kring Göta Älv.

Om det direkt står ”Tor Vige” på en sten från år 1000, hur kan man så alls påstå, att Västergötland skulle kristnats 30 år tidigare ?

Sedan har vi gården Hov (som i Gudahov) nära Hjärtum på Västgötaslätten, och den klassiska skildringen av det första kända Alvablotet, i den isländske skalden Sighvat Tordssons ”Austfararvisor”. Han red genom Edsskogen från Norge, och blev rättvist utkastad från en gård med Hedningar, som ville hålla Heligt, och förrätta sitt Alvablot utan störande, gapiga kristna. Forskaren Ivar Lundahl anger det Hof där Sigvat blev portad som det äldsta belägget från 1019 för säteriet Stora Hov i Tråvads socken i Laske härad i Västergötland. Då var alltså inte Västgötaslätten kristnad, eftersom man bevisligen var Hedningar där, och kristna var överhuvudtaget inte välkomna i den trakten.

Dessutom har vi Kornguden i trakten. Ortens bönder bar fortfarande en gammal trästod i procession över åkrarna, precis som man burit Frejs bild vid Gamla Uppsala, i det som hette ”Frösgång” varje vår – och det var först på 1830-talet som man slutade med detta bruk – det utfördes alltså rent hedniska riter väldigt långt fram i tiden. Också i Viglunda – som var en vigd gudalund – fanns en Korngud, i Åsaka socken.

När Västergötlands bönder gjorde detta, fortfarande under 1800-talet, var de då ordentligt kristnade ? Svaret måste bli ett rungande NEJ !

Vid Saleby – som kan ha haft en hednisk ”Sal” eller ”Al” – namnet är mycket gammalt – stod Salebystenen från mitten av 1000-talet, som har en hednisk förbannelseformel. Den är inte kristen, och har inga kristna kors, men restes omkring 1000-talets mitt, eller än senare. Frösten gjorde detta minnesmärke efter Tora, sin hustru. Hon var …-s dotter, bäst bland människor. Den ska bli ratad, och till en arg Kona, som hugger eller bryter. Så lyder stenens text, och den ”arghet” som det talas om här är av samma typ som på 300-talets Björketorpssten i Blekinge, rest 300 år tidigare. Man var således inte kristen år 1050 heller, och det mindre än 20 km från Varnhem.

Bevisen hopar sig, och de är väldigt många. Inte ens de värsta av våra kristna fanatiker, som vi har mitt ibland oss nuförtiden, kan prata bort allt det här.

Ännu närmare Varnhem står Synnerby-stenen från sent 1000-tal. Den är ännu en Tegn-sten, rest efter en hednisk man i en hednisk tid, och helt utan kristna kors eller annat – och det ännu från tiden omkring 1080, då de kristna hundarna påstår sig innehaft hela Västergötland. Redan här ser man att de kristna ljuger, ty: karR auk kali reistu stin þensi eftiR ueurþ faþur sin muk kuþan þekn – Karl och Kale reste denna sten efter Vi-Vard, deras fader – en mycket god Tegn. 

Vivards namn är också en titel, en Vi-vårdare, en som innehar ett hedniskt Vi, av gotiskans Waichs, en vigd eller helig plats – och även på Rökstenen nämns ju en ”Sibbe Vi-vari” – Sibbe Vivårdaren. Åter möter oss ordet Tegn, som namn på en man som innehar ett religiöst ämbete – och det finns minst tjugo sådana stenar i Västergötlands centralbygder, alla från 1000-talet – så det är bevisat, bortom alla rimliga tvivel, att denna bygd inte, repetera i-n-t-e var kristen, ens då.

Slutligen har vi också Kälbystenen, som ligger mindre än en mil från Varnhem, fågelvägen. Detta är en sten från sent Tusental, som avbildar Tor i all sin prakt. Den visar honom stående med sin hammare i handen, och han kan tydligt ses än idag, fastän stenen blivit skadad av kristna vandaler.

Tor med sin hammare på Källbystenen, rest omkring 1080. Otvivelaktigt hednisk.

Längs Tidans dalgång finns ännu fler hedniska runstenar från 1000-talet, en med en praktfull Odensmask, som lokalhistoriker avbildat på sina hemsidor.

Tusentalets Västergötland hade uppenbarligen fungerande Godord, Vin, Hov och Hargar. Kan man då säga, att hela detta landskap skulle varit kristet under denna tid, oaktat falsarierna om ”Kata” och sammanblandningen av två helt olika gravar, med en senare ”runhäll” från ca 1030, plötsligt identifierad som tillhörande en grav från 970 ?

Minst 15 stycken Tegnar och Godar fanns i landskapet, som till bredden var fyllt med massor av Hedendom. Där fanns ingen ”samexistens” och inga kristna – 60 stycken av dem, högst, i just Varnhem bevisar ingenting, när det gäller ett helt landskap.

 

 

 

 

 

 

1747 har HEDNATS

1747 goda svenska medborgare valde rätt sida i Januari 2021. De valde att gå ur ”Svenska” Kyrkan och aldrig mer stödja dess totalitära filosofi, som bara tillåter en påstått ”allsmäktig” gud som de kristna påstår skall styra hela vårt samhälle, all politik och hela vårt privatliv, rakt in i sängkamrarna. De fattade rätt beslut, och det hedrar dem.

Sorgligt nog – enligt denna kyrkas egen statistik – valde 593 vilseförda vrak alldeles fel väg här i livet, och anslöt sig till de kristna. Uppenbarligen hade de inte styrka nog i sin Hug eller sina psyken att stå upp för sig själva och sitt land, och det är verkligen patetiskt, ja tragiskt på alla vis, att bevittna deras blinda underkastelse, och hur de har krupit till korset. Endast en anslutning till islam kunde vara värre.

Om vi ska tro SCB, Svenska Statistiska Centralbyrån, och vårt lands officiella befolkningsstatistik, så hade Sverige exakt 10 327 589 invånare den 31 December 2019. Efter November 2020 har det inte publicerats några officiella befolkningssiffror alls, inte ens som preliminära uppgifter – kontrollen över hur många medborgare som egentligen befinner sig i ”Landet Löfvén” blir allt slappare och slappare. Man vet, att tiotusentals, ja kanske hundratusentals personer uppehåller sig här illegalt, och att många utländska kriminella har blivit insläppta i landet, helt utan någon Polisiär kontroll.

Under 2020 delades 88 814 uppehållstillstånd ut vilket är 88 814 för många. Dessutom beviljades 81 377 svenska medborgarskap till personer från jordens alla hörn, vilket är en orimligt hög siffra. Politikernas massinvandringspolitik är en hänsynslös politik som vittnar om ett mycket stort förakt mot svenska folket som inte tillåts vara med och bestämma eller utforma politiken. Makthavarna bestämmer över huvudet på folket och de bestämmer att Sverige ska förvandlas från en trygg nation till ett mångkriminellt inferno. Och den som ifrågasätter det behandlas som paria.

Bloggen ”Svenska Kulturbilder” 8 februari 2021

Om vi antar att befolkningstillväxten under December 2020 och Januari 2021 inte skiljer sig från medeltalet för dessa månader de tre sista åren, så får vi en siffra på 10 384 648 personer för December 2020, och så 10 394 543 personer 1 Februari i år. Ni kan själva kontrollera mina siffror hos SCB om ni inte tror att de stämmer.

”Svenska” Kyrkan själv har påstått, att den skulle ha haft 5 817 634  medlemmar 1 Januari 2020. Det motsvarade 56,3 % av befolkningen, enligt SCB:s befolkningssiffror. Enligt mina tidigare beräkningar hade den bara 5 749 925 personer kvar som medlemmar 31 December 2020, och nu har medlemstalet sjunkit ännu mer. De frivilliga utträdena gav ett netto på – 1154 personer för Januari i år. Det var en ganska låg siffra jämfört med de tre senaste åren, men å andra sidan måste vi komma ihåg, att väldigt många svenskar nu blivit mer eller mindre passiviserade av ”hemmatillvaro” under Covid-19 pandemin, vilket gynnar Löfvén-Regeringen och spelar den i händerna. Våra politiker har ju uppmanat folk att lata sig, stanna hemma från arbetet och sluta göra sitt bästa, och vi förstår nog allihop, att inget vettigt samhälle kan fungera så i längden, eftersom ”maskande”, dålig arbetsmoral och total vanskötsel blir det enda resultatet.

Men nu måste vi hålla i minnet, att ”Svenska” Kyrkan förlorar medlemmar också via ”naturlig avgång” eller därför att äldre åldersklasser av vår befolkning – som traditionellt visat större kyrksamhet – dör – och som vi vet dör just etniskt svenska fattigpensionärer mycket snabbt, och i stora, stora drivor – beroende på Löfvén-Regeringens Corona-politik.

Om vi antar, att ungefär 70 % av de som dog var kristna, och att dödstalet för Januari 2021 var ungefär samma som för Januari månad de tre sista åren (ett försiktigt antagande, som inte tar hänsyn till överdödligheten i Covid 19) så får vi 5953 döda kristna.

Vi vet också att det dessvärre är så, att 40,3 % av alla svenska nyfödda barn blir utsatta för Kristna övergrepp – såkallat ”Dop” – en äcklig, motbjudande och medeltida ritual – där kristendomen tvingas på barnen, helt utan hänsyn till deras egen vilja – av föräldrar som verkligen borde veta bättre än att göra på detta rent motbjudande vis..

Det innebär i sin tur, att ”Svenska” Kyrkan tvångsregistrerade 3853 individer genom kollektivanslutning av spädbarn enbart förra året – ett oetiskt, närmast kriminellt förfarande för att berika sig själva med avgifter, skatter, ”tionde” och pålagor på svenska barnfamiljers bekostnad. Det innebär emellertid också, att antalet kristna gick ned med 5953 – 3853 = 2100 individer, genom vad vi kan kalla den demografiska faktorn.

Låt oss nu summera totalsiffrorna. ”Svenska” Kyrkan har januari 2021 förlorat 1154 personer på frivilliga utträden, och ytterligare 2100 personer via den ”demografiska faktorn”. Det ger ett resultat på minus 4408 personer, som inte är kristna längre, inte vill vara kristna och inte kommer att vara det heller, därför att många av dem ”åkt ur prästbetyget” och ”lämnat in för gott, som det så vackert, poetiskt och sensibelt råkar heta. Då har den påstått ”Svenska” Kyrkan (som representerar en totalitär förkunnelse från Mellersta Östern) bara 5 745 517 personer i riket kvar som medlemmar, oavsett hur mycket samma organisation råkar dribbla, fuska och trixa med medlemstalet.

Det innebär också, att givet en befolkning på 10 394 543 personer, så har de nu bara 55,3 % av befolkningen kvar i sitt förlamande och passiviserande järngrepp. 44,7 % av befolkningen i vårt land har redan gjort sig fria. De vill inte längre ha någon ”allsmäktig herre” som ska styra dem, och som de måste krypa, be och förödmjuka sig inför. De har gjort ett aktivt livsval, och vill bli betraktade som vuxna och fria människor, utan någon härskande och härsken ”Kyrka”.

”You may not like me saying it, but YOU CAN´T DENY THIS !!

Järn och Energi – att UTVECKLAS och inte gå tillbaka…

”Der Gott der Eisen wachsen liess, Der wollte keine Knechte”

”Den gud som lät järnet växa, ville inte ha några trälar”

  • Ernst Moritz Arndt, tysk diktare, 1769 – 1860

 

Mr A: ”Have you heard of Abdallah, the immigrant ?
Mr B: ”No
Mr A: ”He must be fabulously wealthy… He comes from a famous Iron & Steel family..”
Mr B: ”What do you mean ?”
Mr A: ”Well, his wife does a lot of ironing, and he steals…

 

Bloggen Brons & Blod, en av våra grannar i den Hedniska bloggosfären publicerade ett ganska intressant inlägg häromdagen. Kanhända var det inspirerat av mitt senaste inlägg om den havererade svenska energipolitiken. Vi lever fortfarande i järnets tidsålder, konstaterar Brons & Blod. Järnåldern började för svenskt vidkommande redan år 900 före år noll, men ändå räknar arkeologerna fortfarande med att vi skulle ha befunnit oss i yngre bronsåldern tills 500 före vår tideräknings början.

Nyare forskning visar, att järnföremål var allmänt förekommande hos oss bara hundra år efter det att de började användas i det Östra Medelhavsområdet, eller det förhistoriska Egypten. Norden var på intet sätt ”efter” i den kulturella och industriella utvecklingen, utan anpassade sig snabbt till en helt ny metallteknologi, tvärtom mot de kristna fördomarna och vad man trodde på Oscar Montelius tid, eftersom det ju var han som skapade indelningen i de tre olika erorna sten-, brons- och järnålder.

Utan Järn, inga Vapen. Utan Vapen, Ingen Kulturell, Etnisk eller Nationell överlevnad…

(foto: Monument över Yxman av Eric Grate, 1966)

Kännedomen om järnet, hvilken sedan visat sig vara af så oerhörd betydelse för mänskligheten, spred sig ej fort. Vi, som sett afstånden mellan jordens mest aflägsna länder nästan försvinna och en likformig odling utbredd öfver en stor del af världen, vi, som äro vana vid ett utomordentligt snabbt utbyte af idéer och upptäckter de olika folken emellan…

  • Oscar Montelius

Tanken på att teknikutvecklingen skulle gå snabbare och snabbare, och att den på sikt helt skulle överskugga nationalstaten eller etniska och kulturella skillnader är inte ny, eftersom den fanns redan i slutet av 1800-talet, och på Oscar Montelius tid. Men antagligen är den också en rejäl ”tankevurpa” eller något ordentligt feltänkt. Brons & Blods författare är något av en kulturpessimist, när han påpekar att teknikutvecklingen faktiskt saktat in rejält de sista 50 åren, och att vi fortfarande till mycket stor del är beroende av fossila bränslen för att alls kunna upprätthålla vårt moderna samhälle och dess teknologi.

Min enda kommentar är att just det sade man under 1970-talets konstlade ”oljekris” också, och redan då förutspådde man, att planetens samlade tillgångar av gas och olja skulle ta slut inom 30-40 år. Men så blev det inte alls, som vi har sett – och redan i boken ”K-samhällets framtid” (1988) framhölls det, att vi kunde skaffa alkoholbränslen ur svensk skogsråvara och areella näringar, och därmed ersätta både gas och olja, samt ändå få större mängder förnyelsebar energi och noll koldioxidöverskott, eftersom frigjord koldioxid bara skulle bindas i ny biomassa – och redan då visste man, att de ”Galna Gretorna” har totalt FEL. Den extra mängd koldioxid vi tillfört atmosfären, kan mycket väl reduceras bort av bioplankton och övriga växter på vår jord, och det bidrag till klimatförändringar mänskligheten gett eller kan ge, är på det stora hela noll och intet.

Sjuka människor med sjuka ideologier kommer ALDRIG föra vår Värld framåt. Hårt arbete och en sund kultur är det enda BOTEMEDLET !

Brons & Blod refererar till Moores Lag, nano-teknologi och miniatyrisering som nästa tekniksteg, som mänskligheten kan passera – om inte sjuka religioner som kristendom och islam sätter hinder i vägen, säger jag – eller en ännu sjukare styrande Nomenklatura, som helt och hållet hotar att ta över Sverige. Vårt Sverige – som kan hamna på efterkälken rejält, om vi inte gör något åt saken, och skaffar oss en bättre statsledning, och sundare ideal.

Problemet med Moores lag, som Brons & Blod tolkar så att miniatyrisering med faktorn x 1000 skulle ge x 1000 större energiförbrukning, för att åstadkomma ett nytt ”tekniksprång” och därmed kanske också x 1000 råvaruförbrukning och x 1000 möjligheter till datalagring, är att ”lagen” inte längre stämmer. Den har redan satts ur spel. Det förutspåddes redan 2016, att vi inte kommer att kunna fördubbla minneskapaciteten i våra datorer längre, och en annan intressant faktor är att människans hjärnvolym har utvecklats bakåt och inte framåt sedan den senaste istiden.

Homo Sapiens, var Neanderthaliensis, hade en mycket större hjärnvolym i genomsnitt än vi. Medeltalet då var ca 1500 kubikcentimeter för en man, emot ca 1450 nuförtiden – för en vit kaukasier, dvs, eftersom afrikaner och personer från MENA-länderna faktiskt har signifikant lägre intelligens, och utvecklingsmässigt tjänar vi därför inget på att importera dem hit. Nu är det i och för sig sant att det är ungefär så med hjärnor som med plånböcker, inom rimliga gränser, dvs. Storleken har i de flesta fall mindre betydelser – vad som betyder något är hur många neuroner vi kan pressa in i skallen, eller hur hjärnbarkens struktur ser ut, och hur hjärnans delar är organiserade. Men Neanderthalarna hade fortfarande större pannlober och tinninglober än vi, vilket innebär att de hade fler neuroner över för kognitiva processer och starkare luktsinne, bland annat. Vår ras – ja – just det – Homo Sapiens var Sapiens ÄR en RAS och inget annat, eftersom vi tillhör exakt samma djurart som Neanderthalaren – biologiskt sett har vi väldigt få skillnader – högst 2 % av vårt genom eller arvsmassa är olik deras – är farligt nära gränsen nedåt – 1000 kubikcentimeter – och går man under den hjärnvolymen, är man ofelbart nere på en sämre kognitiv nivå – vissa afrikanska kvinnor, som det nu finns fler och fler av i Sverige, har en genomsnittlig hjärnvolym på ca 980 kubik i vuxet tillstånd, och det är farligt literedan manliga Homo Erectus, för 2 miljoner år sen hade 1100 kubik och därmed betydligt mera – medan forskare också har slutit sig till, att når man över 1500 kubik, så utvecklas förmodligen de kognitiva processerna eller kreativiteten på ett sätt, som de flesta av oss som lever idag bara kan göra oss en vag föreställning om…

För närvarande är vi nära att också slå i ”det biologiska taket” eftersom det naturligtvis finns en övre gräns för hur stor skalle en nyfödd människa kan ha, och ändå passera bäckenkanalen på den kvinna, som föder fram den nya individen – Neanderthalarna klarade sig förmodligen bättre än vi där också – akut kejsarsnitt tycks inte vara något de någonsin hade behov av..

SvD publicerar idag en artikel om ”Generation Corona” och hur svenska ungdomar passiviseras, fördummas och blir alltmer apatiska till följd av Corona – som i längden inte gynnar varken samhällets eller individernas utveckling, och får vi tro en del larmrapporter, har redan covid-19 infektionen och vår kropps ”motmedel” i sig intelligenshämmande effekter…

Och ändå fanns det en tid i svensk historia, som hette Stormaktstiden och inte bara Vikingatiden. Vi får inte glömma – detta år då SSAB och gruvnäringen nästan står stilla, till följd av energibrist – att det är det SVENSKA STÅLET och metallindustrin som gjort vårt land framgångsrikt, och som faktiskt skapade grunden både för våra framgångar på slagfältet och i en senare tid av industriellt välstånd. Utan stål och järn, inget byggande, ingen vapenteknologi, ingen framtid, ingen framgång. År 1652 var en svensk från Bergslagen, kallad Olof Eriksson Willman i norra Japan, och han var för övrigt den förste svensk, som via Holländarna satt sin fot på Japansk mark överhuvudtaget.

Han demonstrerade bland annat svenska bronskanoner, orgel-bössor och nya flintlås-vapen för Japanerna – alltsammans spännande nyheter, eftersom de bara hade haft luntlås sedan tidigare – och hans japanska värdar kom honom på skam med att säga ”Hai Hai – Svenskt stål – Kekko Desu !” eftersom de redan lärt sig att det svenska stålet, och vår dåtida metallurgi var överlägset allt, som Europa kunde producera, och endast i vissa enskildheter underlägset vad de själva kunde framställa. För övrigt var både Sverige och Japan världsledande exportörer av koppar på 1600-talet – och koppar är nödvändigt för att producera brons, som alla vet – och för modern metallurgi dessutom.

Repeterande gevär och orgelbössor var ett ”Supervapen” i 1600-talets Japan – och än idag biter det svenska stålet…men för hur länge till ?

Man brukar framhålla, att det är vapenutveckling eller sökande efter nya råvaror som driver den globala teknologin framåt. Internet skapades i efterdyningarna av det kalla kriget, och kraven på att försöka komma fram med en informationsteknologi, som skulle vara robust nog att stå emot till och med kärnvapenanfall – lösningen fann man i att koppla samman flera av 1960-talets ”stordatorer” och resultatet är redan historia..

Nationalekonomiskt sett fanns inga större motiv för detta, och man gjorde heller inga särskilda ekonomiska vinster – till en början. Lika lite fanns det någon nationalekonomisk vinst i Willmans resa till Japan, eller Vikingarnas kolonisation av Amerika, för den delen – men våra förfäder genomförde allt detta i alla fall – och en av de fördelar, som utmärker människan som djurart – när vi får utvecklas fritt, och inte har islam eller de kristna över oss – är just upptäckarglädjen, vår nyfikenhet, vår förmåga att hitta nya världar, ny kunskap, nya fakta..

Att det fanns nya världar bortom horisonten, visste redan alla asatroende hedningar – och Vinland var då lika avlägset, som exoplaneterna är idag…

Redan under hednisk tid i Norden, talade man om andra världar än vår. De ”Galna Gretornas” påstående om att ”nämen det finns ingen planet B” är nonsens, och det har man alltid vetat. Andra former av intelligent liv, är heller ingen nyhet för Asatron, med sina jättar och dvärgar, och hundratals andra i alla fall delvis intelligenta livsformer förutom det.

Det senaste inom astronomin heter Exoplanetforskning, och hjälper oss att lösa några ytterligare termer ur Drake-ekvationen, den formel från 1961, som ger oss svaret på hur många intelligenta civilisationer det finns i universum – förutom vår egen – och relativt hur länge de kan bestå – eftersom det också är en av de ingående termerna i ekvationen..

Idag vet vi redan, att planetsystem är betydligt vanligare i vår galax än vi tidigare trott. Man har beräknat, att inte mindre än 10 % av alla solar på 50 ljusårs avstånd kan ha planeter, som är beboliga för människor- och det ger enligt nuvarande beräkningar minst 200 beboliga världar, som ligger mindre än 50 ljusår bort från oss. Den närmaste heter Proxima Centauri B, och cirklar kring en kall dvärgstjärna bara 4,2 ljusår bort – och med bästa tänkbara teknologi, skulle det som mest ta 60 år att resa dit – på enkel biljett – eftersom vi inte kan förlänga vår vuxna livstid särskilt mer än till 110 års strecket.

Landskap från Proxima Centauri B – en värld med ständig midnattssol – och kanske förutsättningar för liv

Trist nog har Proxima Centauri B – där vi väger 1,3 gånger mer än på vår jord – det här är en metallrik värld, där det finns massor av järn och råvaror – såkallad ”bunden rotation” vilket innebär att den alltid vänder samma sida mot sin sol – och det innebär i sin tur att där nog inte finns flytande vatten, allrahelst som medeltemperaturen är sådär 39 minusgrader, vilket är lika kallt som i Nikkaloukta, men inget problem för en äkta Norrlänning.  Nasa har redan planerat, att skicka obemannade sonder, som skall vara framme senast 2067, och då får vi bevis, för om just den här världen också har en atmosfär, vilket är okänt idag –  och har den inte det, så får vi bre ut de 100 kvadratkilometer stora solseglen till en laserdriven farkost, som först utnyttjar ”solvinden” och partikelstrålningen från vår egen stjärna för att acccelerera, och sedan en högenergilaser ombord för att bromsa eller gasa ännu mer… farkoster på upp till 785 ton nyttolast har redan projekterats, och lyckas vi med atomkraftens hjälp, kanske vi kan sänka restiden till 50 år eller mindre..

 

Mission Laser Power Vehicle Mass Acceleration Sail Diameter Maximum Velocity
(% of the speed of light)
1. Flyby – Alpha Centauri, 40 years
outbound stage 65 GW 1 t 0.036 g 3.6 km 11% @ 0.17 ly
2. Rendezvous – Alpha Centauri, 41 years
outbound stage 7,200 GW 785 t 0.005 g 100 km 21% @ 4.29 ly[dubious ]
deceleration stage 26,000 GW 71 t 0.2 g 30 km 21% @ 4.29 ly
3. Crewed – Epsilon Eridani, 51 years (including 5 years exploring star system)
outbound stage 75,000,000 GW 78,500 t 0.3 g 1000 km 50% @ 0.4 ly
deceleration stage 21,500,000 GW 7,850 t 0.3 g 320 km 50% @ 10.4 ly
return stage 710,000 GW 785 t 0.3 g 100 km 50% @ 10.4 ly
deceleration stage 60,000 GW 785 t 0.3 g 100 km 50% @ 0.4 ly

Andra nationer och kulturer än vår har redan planer för att ta sig till andra Världar, och fortsätta den mänskliga utvecklingen. Har vi råd att bli efter ?

Energibehoven är som synes oerhörda – kolonisering av vår egen måne eller mars behövs nog, innan vi alls kommer såhär långt – om inte de ”Galna Gretorna” som vanligt står ivägen för oss, och saboterar alltsammans… 55 beboliga världar har redan upptäckts, och fler blir det – i vår egen vintergata finns över 200 miljoner att välja på – och många av dem har säkert  intelligent liv i någon form…

Med tillräckligt mycket järn – och energi – samt livsvilja – kommer vi dit – och också i vårt blod, finns själva järnet i form av hemoglobin – så vad väntar vi på ? Målet för mänskligheten är att utvecklas framåt – inte BAKÅT som de ”Galna Gretorna” vill..

Brittiska ortnamn berättar

Idag tycks det vara en typisk mellandag i den hedniska Världshistorien, och någon ”samisk nationaldag” intresserar mig knappast, inte minst därför att samerna aldrig varit, inte kan vara och inte kommer att bli någon egen nation, allraminst i Sverige. Detta har jag redan förklarat, förr om åren – se under Huvudrubriken ”Adiafora” ovan, underrubrik ”Samer” – men däremot firar jag gärna en samisk kulturdag och inget annat. Här i vårt land har vi endast en nation, och det är den svenska. Så är det, så skall det förbli och så har det alltid varit, sedan inlandsisens avsmältning i alla fall.

I brist på bättre, har någon tipsat mig om några korologiska undersökningar om brittiska platsnamn, eller Toponymer, som det heter utomlands. Sedan mycket lång tid tillbaks är det välkänt att hundratals orter över de brittiska öarna heter något på -by eller -bie, och det är förstås ingen tillfällighet, eftersom namnen kommer från den vikingatida kolonisationsfasen i främst Danelagen. Studera denna karta...

Hela Northumberland, Yorkshire men även Norfolk och Essex nära London har massor av – by namn, men de förekommer också i Cornwall, Skottland och Wales, som alltså aldrig varit rent keltiska områden, utan visar spår av nordiskt inflytande även de. Vi har Grimsby och Whitby – ursprungligen Vitaby, som i Skåne – på Nordsjökusten, Grim är ju ett danskt namn, och förutom det Derby, Formby i Skottland, och som kontrast kan vi studera en annan karta med namn på – Tun, vilket britterna anser komma från Angler och Saxare, som ju koloniserade deras land sådär 500 år tidigare, nyss inkomna från Södra Damark och det Jutländska näset, samt Slesvig och Holstein..

Men -Tuna namn, som Eskilstuna, Sigtuna, Romfartuna, Ulltuna och Torstuna finns också över hela Sverige, och de betyder ju ursprungligen Gårdstun. Inte mindre än 120 Tuna namn finns i just Sverige, och forskare har antagit, att de också kan betyda kultplats, Vi, helig plats för de Asatroende.

Här syns en klar utbredning i Northumberland, och framförallt från Lancarshire till Birmingham, på Englands västkust invid gränsen mot Wales – och detta kan vara en överlagring med Vikingatida namn – de behöver inte nödvändigtvis vara från Anglernas och Saxarnas invasion…Till och med Washington, ett namn som nu finns  i USA, är av Nordiskt ursprung, det stavades ursprungligen Hwæsingatūn eller ”Vass-tun”, alltså ett låglänt tun bevuxet med vass, och det passar ju för USA:s huvudstad i Potomacs träskmarker..

Andra ortnamnsforskare kom redan på 1900-talet fram till följande resultat om den Nordiska bebyggelsen, men tilläggas bör att ortnamnsforskning är svårt, och kräver mycket noggranna studier av allt källmaterial, innan man kan säga något med säkerhet – idag – 20 år senare – vet vi att den nordiska kolonisationen var mycket större än vad som förut antagits..

En av mina favoriter bland  brittiska ortnamn är Scunthorpe, vilket starkt påminner om ett visst fult ord... (gissa själv vilket !) Alla Engelska namn på -thorpe eller -torp är också Nordiska, och kommer antagligen från den nordiska fasens slut, eftersom ”-torp” som platsnamn för nybygge eller by (tyskans dorf) knappast förekom förrän under sen järnålder. Men ursprungligen hette det Skumasþorp alltså Skummestorp, i likhet med skånska Skummeslöv, eller -lev på danska, alltså ett arv, eller något efterlämnat – så Scunthorpe, i östra Lincolnshire, var helt säkert en dansk by.

”U frigging Scunt !” (utsikt över Scunthorpe, från 2016)

Som om det inte skulle vara nog finns även SlaithWaithe – Waithe skulle betyda glänta eller gallrad skog – och Bassenthwaite eller Bassetvet, alltså en glänta där vildsvin eller Vildbassar håller till – detta namn finns i Cumberland, nära Skottland. Namn på Tveta är särskilt vanliga i Småland, där också Tveta härad ligger, men finns också i Södrmanland och Blekinge.

Slutligen finns det också tjogtals med namn på -toft som Lowestoft och många andra – -toft namn finns också i Danmark – Aepletoft till exempel – och i Tofta på Gotland – ordet betydde ursprungligen bytomt, men inte bara det – särskilt vanligt var det i Bohuslän och Norge… Enligt den norska Gulatingslagen skulle man skaffa uppläggningsplats för ledungsskeppet på kungsjord, men om sådan saknades, skulle man köpa passande tuft för ändamålet. En toft var alltså en köpt markbit, som man senare kunde sälja av som just tomtmark, och som fler människor kunde bosätta sig på, men ursprungligen var det ett Naust, eller skeppsviste..

Alla dessa svenska eller Nordiska ortnamn, finns också över hela Norrland – där samiska namn är och förblir sällsynta, utom i yttersta Lappmarken. Redan Bottenviken var svenskt på 300-talet, och färdigkoloniserat redan då – och före år 800 eller däremokring fanns inga ”samer” inflyttade i Sverige…

I vilket DN (och andra) recenserar en taffligt skriven Sex-bok

Av totalt oförståeliga skäl valde Dagens Nyheter – den stora Bonnier-tidningen – plötsligt att recensera en taffligt skriven sex-bok igår. Det blir ännu konstigare, därför att verket har funnits tillgängligt i över ett år nu, och därför inte precis är nyutgivet. Arkeologen Jonathan Lindström, som skrivit boken ”Alla Tiders Sex” har befunnits gjort mycket dålig och bristfällig research för sin bok, och till och med Expressen-journalister har avslöjat flera av de stora bristerna i den.

En ganska DÅLIG bok, som du INTE behöver köpa, varesig på årets Bokrea eller annars..

Exempelvis tror Lindström att begreppet ”Thurs” vilket som bekant både betecknar ett släkte av jättelika urtidsvarelser och en runa, ska vara ett egennamn, och så ägnar han sig åt ”christian belittlement” och avslöjar sina idel kristna fördomar vad beträffar Frej och Gerd. Han sprider också kristna fördomar omkring sig på annat sätt, när han skrattretande nog ignorerar all historia och påstår att vikingatidens kvinnor skulle ha varit underlägsna männen (Hur då ? De hade full arvsrätt, rätt till skilsmässa och egendomsrätt, allesammans saker som förvägrades dem av de kristna !) och helt missförstår och vantolkar de sociala förutsättningarna bakom dåtidens frillosystem, som garanterade att ogifta mödrar fick sin försörjning och att det aldrig blev några oförsörjda ”barn på bygden”.

Så fort Lindström lämnar arkeologin blir dock både tilltalet och kunskapsdjupet mer tveksamt.

  • Expressen, 3 Februari 2021

Utöver ett intressant kapitel om Bronsålderns hällristningar, fann Expressens journalist att Lindström har flera, aktua och mycket stora kunskapsluckor, inte minst ifråga om historia. Han antar, att Ibn Fadhlans betänkliga skräckskildring av en Vikingabegravning vid floden Bolgary (inte alls Volga, som det felaktigt står i Expressen) skulle vara helt sann, trots att det är en av de mest felöversatta och rådbråkade källor som finns. Redan på 1950-talet avslöjade den norska forskaren Harris Birkeland att så inte är fallet. Bland annat är ordet ”gulam” som genomgående används i den texten, också synonymt med efterföljare, elev, arbetstagare, hjälpreda, yngre person (i förhållande till en äldre) och det betyder inte alls ”slav” eller träl – eller som DN:s ännu okunnigare, ännu tendentiösare medarbeare översätter det – sexslav…

Att Vikingarna inte hade något förbud alls emot prostitution och liknande, är däremot sant, men som Isobel Hadley Kampz säger i Excessen:

Hans ständiga tendens att moralisera över dåtidens människor både utifrån allmänt moderna värderingar och utifrån vad man bara kan betrakta som hans egna åsikter om vad som utgör ”naturligt” sex (och ja, han använder det begreppet). Fint och naturligt sex är samtyckt, kärleksfullt, monogamt och sker öga mot öga, låter han oss veta, och alla beskrivningar av andra varianter föregås av författarens utrop om att nu ska han berätta om det allra ”hemskaste”, ”sorgligaste” eller ”eländigaste”.

Varför DN alls skall ta upp detta verk till behandling, förblir en fullständig gåta. Läs något vettigt istället, ifall ni ska läsa alls…

Diserna och ”Kvinnliga” högtider i Februari

Det finns forfarande de som insisterar på att Disablotet skall firas kring den 3 Februari, när Disa har namnsdag enligt den svenska almanackan. Vi andra Asatroende vet att Disting och Disablot firar man när Disarfullet inträffar, alltså vid nästa fullmåne, som är den 27 Februari, och ligger i slutet på denna månad. Emellertid är det fortfarande så att det är förlagda en hel del kalendariska ”kvinnliga” högtider i början på Februari, som har med Diserna och den Nordiska traditionen att göra, i alla fall på så sätt att de knyter an till allas vårt Indoeuropeiska Ursprung.

Mer om Disablotet kan du läsa under huvudrubriken ”Högtider och Blot” och underrubriken ”Disablot” här ovan, för det här är ämnen, som jag berört i flera år. Ursprunget till festen för Diserna, de kvinnliga ödesgudinnorna och skyddsmakterna för den egna ätten, ligger i att vid Vinterns slut börjar förråden av mat ofta tryta, och även i nutidens Sverige ser vi nu hur Regeringen Löfvéns energipolitik misslyckats, och det börjar råda akut elbrist för industrin. I gamla tider var det förstås ännu värre, för då kunde en lång vinter betyda detsamma som svält, eller minskade chanser till överlevnad, och då var det inte konstigt att livets och vårens makter anropades.

Romarna anropade Juno Sospita, vars tempel låg nära Janustemplet och templet för Spes eller Hoppet i södra delen av Forum, passande nog. Juno Sospita var också krigsgudinna, likt Freja, och hade med nationens öde att göra, även om Junos vanliga roll som Modergudinna, mestadels motsvarades av Frigg – som ju ”alla varelsers öden känner” i vår mytologi.

Kelterna firade Imbolc för två dagar sedan en offerhögtid eller ett blot vars namn man tror kommer från ”ewe milk” och har samband med att fåren och fårtackorna borde börja lamma och mjölka såhär års, men också vårens ankomst i allmänhet, och anledningen till alltsammans var alltså inte mycket annorlunda än i Norden, och det gamla Rom. Imbolc är emellertid också starkt kopplat till den keltiska Gudinnan Brigid, gudinna inte bara för hemmets härd, utan också striden – och även där ser vi ekon av både Juno och Diserna. De kristna uppfann som vanligt ett fiktivt helgon, som skulle ha levt på 400-talet och försökte på så sätt ”kristifiera” och stjäla hela högtiden, vilket de inte hade minsta rätt till. Nuförtiden anser de flesta forskare att ”St Brigid of Kildare” bara är en kristen bluff.

På Irland firar man ännu Brigids fest med offer av halmkors (ursprungligen halmgubbar, julbockar och liknande) i heliga källor, och man firar också att vårsådden snart kan börja – Irland har ju ett mildare klimat än hos oss – och man firar slånbärets blomning – Blackthorn på Engelska – tänder ljus, hedrar de heliga källorna och äter traditionell mat, liknande de ”rester” som serveras vid Tjugondag Knut och det Isländska Thorrablotet, och som markerar att Julen är slut, och att hårda tider nu står för dörren… Framförallt äter man olika sorters ”såkakor” eller bröd, och bröd, offrade till Diserna, ingick antagligen också i den nordiska traditionen ” food such as colcannon, sowans, dumplings, barmbrack or bannocks” skriver Wikipedia..

Men – under alltsammans syns det ändå, att skottarnas och Engelsmännens ”St Bride” bara är ytterligare en variant av Diserna, och kanske också en trefaldig gudomlighet, som Nornorna. Det går inte att förneka Disernas inflytande, hur mycket dessa besvärliga kristna än försöker ! Kristna i Sverige och Katoliker håller också på och tjafsar mycket om ”Jungfru Maria” såhär års. De firar något som heter Kyndelsmäss eller Candlemass, och insisterar på att det hela ska ha med deras kyrkor att göra, men så är det inte alls, för så har det nog aldrig varit, i någon del av Världen.  Kyndelsmäss har aldrig firats i Västeuropa förrän på 600-talet, medan Disernas fest går flera tusentals år tillbaka i tiden.

Brigid skildras oftast som ett eldfängt, rödhårigt fruntimmer…

Varför festen alls har med ”Kyndlar”, alltså ”Candles” eller stöpta ljus att göra, beror nog bara på inflytande västerifrån, och hur som helst kan man i de nordiska länderna iaktta att solljuset såhär års börjar bli starkt nog för att arbeta vid, även om kvällarna och på morgonen, och enligt svensk folktro – traderad av Ebbe Schön och andra skulle man i Västergötland vid Kyndelsmäss ha ”fästat elden med Brännvin” vilket innebar att alla i hushållet skulle ha hällt alkohol på glöderna av elden, och låtit den brinna ut tills nästa dag, då man tände den igen. Alla de ”WHAAMF!” och ”poff” samt explosioner som måste ha uppstått, var väl ett lika bra sätt att hylla Eldgudinnan Brigid som något, och det skall man också ha gjort i Norra Bohuslän, skriver han – men varifrån kommer dessa traditioner med ”Eldborgs Skål” – kan de möjligen ha kommit med kristna missionärer från de Brittiska öarna – Västergötland kristnades ju därifrån – till skillnad från Svealand, där tyskar var verksamma – eller är detta rester av Disernas och Nornornas kult…?

Vid Kyndelsmäss skulle också ljustillverkningen vara över, sa man i hela landet, och det har jag tagit fasta på. Av ljusrester har jag gjort blotljus, som alltid, och här ser ni årets produktion. Dessa fungerar lika bra ute som inne, och kan dessutom fungera som braständare (men inte pederaster !) till valborgsbål och stora eldar – man slänger bara in ett av dessa ljusklampar bland veden, för att få den att flamma i högan sky – och förutom ljusstumpar kan man ta fårtalg, bivax och gamla värmeljus för paraffinets skull och framställa dessa ljus i olika färger – vilket kanske är en hednisk hobby i sig.. Om Lärkan kom till Kyndelsmäss, flög hon aldrig högre än oxen bar sina horn, sa skåningarna, och där kunde Kyndelsmäss innebära en tidig vår – medan Västgötar och Värmlänningar insåg att ”dagen längt sig en timma i båda ändar” tills den dagen, medan Hälsingarna trodde att ”Kyndelsmässotö ger dålig skörd och ruttet hö” och nästan alla hedningar ansett att den blåst som möjligen råder på Blasisus dag, innebär blåst i flera veckor...eftersom man här i landet aldrig förstod och aldrig höll med om de katolska prästernas mässande..