Tag Archives: Hedendom

Unknown's avatar

En Ukrainsk lustighet – Ilja Muromets vid skiljovägen…. (inlägg från 27 Juni 2025)

by

“Om du rider åt väster kommer du bli rik.
Om du tar vägen åt öster blir du dräpt.
Gamle kämpen Ilja talar så till hästen
“Min väg leder bara rakt fram.
Rikedom har aldrig passat, dör gör jag
tids nog. Men enbart rustning och koger
är värda tiotusen, och på min häst finns
inget pris”

  • Ur en gammal rysk bylina om Ilja från Murom

Ilja från Muromets skall ha levat på tusentalet, under den tid då Vladimir den store fortfarande härskade i Kiev och ryssarna ännu var halvkristna men fredliga, och som folk nuförtiden är mest.

Staden Murom ligger i ett skogsbälte, nästan rakt öster om Moskva och halvvägs till Kazan och Niznij Novgorod, som båda är belägna vid den stora floden Volga, ifall nu våra svenska läsare eller de som ej är bekanta med Svitjod hin Mikla eller Ryssland inte visste det, ty “Det stora Sverige” var det namn islänningar och alla norröna män satte på de ryska länderna, i den tid då Väringar och Svear for till Gårdarike och ända till Volga Bolgary på 920-talet, nu bara en biflod till just Volga, långt öster om Kazan i det som Google maps helt oriktigt och utan eftertanke benämner Tatarstan.  Om vad som timade där skrev en gång Ibn Fadhlan, Kalifen i Bagdads särskilda sändebud en gång en lång reseberättelse – som man inte ska tro för mycket på, utbroderad som den är med allsköns sagor från Indien om änkebränningar och annat – enbart kristna fanatiker och autarkt självidiotiserade personer med akademisk titel – likt en viss Fredrik Gregorius – en person av likgiltigt format vid Linköpings Universitet som inte ens borde bli tillfrågad, och heller inte framträda som “expert” – vi har redan gång på gång avhandlat honom och hans såkallat “objektiva” “forskning” i Hedniska Tankars blogg..

 


Ilja från Muromets som han ter sig enligt en modern staty från Taganskaya Sloboda, visst ingen “Slåbod” eller någit handels-stånd om nu någon trodde det…

Nej, gamle Ilja tillhör en helt annan sagocykel, likt Vladimir från Tudal, och den ryska provinsen med samma namn – också kallad Vladimir… Låter det förvirrande ? Tyvärr, kära läsare och läsarinnor (nej, det gives inget “tredje” !) ser verkligheten tyvärr sådan ut, och det kan vi inte göra något åt.  Även den person, som nu sitter i Kreml – bär – som allom bekant – samma namn, för i det stora Ryssland är Vladimirernas antal närapå oändligt, likt de Mohammeds, Mohamson med mera som besudlar Sveriges gator, och numera skall agera ledare för det liberala partiet i Riksdagen, vårt nationella parlament. Tyvärr har vi Hedningar rätt stora tvivel på vad som en gång var ett såkallat “Folkparti” – hur det nu än kan komma sig. Visserligen är vi ganska liberala till vår hållning, i stort som i smått, men såpass liberala att vi accepterar nästan vad som helst, blir vi nog aldrig. Fru Mohamson må vara född i Hamburg, och visst var Väringar och Vikingar ett sjö- och flodfarande folk, men vi går inte på krogen med en viss Simona eller Si Måne eller vem som helst för det…

Emellertid – på ett historiskt forum – ett forum “om” historia och inget annat – fann vi en vits för dagen, en Fredag – som borde tillhöra Frigg eller kanske Freja – om vi ska hålla oss i Östnorden eller på den Europeiska kontinenten.

Denna “lustighet” lyder i all korthet såhär – och man måste förstå något om rysk historia eller just kvinnor från Ukraina för att uppskatta det “roliga” i den.

“En ung Ukrainska av idag råkar hamna i Murom. Hon kommer till den skiljoväg, där Ilja – vars pilar var ljudlösa – en gång satt till häst.

Hon tar av sig kläderna, och sätter sig naken ned på en sten.

En rysk gammal Babuschka kommer förbi.  “Varför sitter du där, helt naken ?” frågar den gamla kvinnan.

“Det är enkelt,” svarar den unga Ukrainska kvinnan. Tar jag vägen åt öster, kommer Ryssarna och våldtar mig.

Tar jag vägen åt väster, kommer jag förr eller senare ändå att bli våldtagen.

“Men – här är gott om sten”. Förr eller senare kommer här en ryss.

Kanske kastar jag stenen rakt på honom så att han dör, eller kanske inte – om det så skall bli det allra sista jag gör…”

 

Minns någon Oksana Sjatjko, eller Femen-rörelsen – mest aktiv före de två Ukrainska krigen – om vilka Hedniska Tankars redaktion också skrivit en hel del, när det begav sig. Unga fröken Sjatjko hade en hel del religiösa griller för sig, men sådana kristna villfarelser – som Gregorius, Svenska Dagbladets eviga bönerabblare och alla de andra – som enbart sysslar med kristen propaganda efter Midsommar – har vi aldrig sysslat med. Vi kräks av er kristendom. Den står oss upp i halsen, liksom de andra av era barnsligheter, era tack och amen och ert ständiga förminskande av hela vår tillvaro. De av er som skriver eller ens läser vad som skall vara – eller påstår sig vara – en “oberoende liberal” tidning borde skämmas att sänka sig till sådana djup, både denna dag och alla andra dagar, i högsommar som i vinter, trots väderläge, industri-semester skolavslutningar och vad fan ni än vill. Själva förblir vi på denna redaktion svenska Hedningar, som vi alltid varit.

Vi firar ingen “nattvard”. Vi sysslar inte med rituell kannibalism eller “lajvad” vampyrism heller – vi besöker inga “Vägkyrkor” i sommar.

Vår väg går bara rakt fram – likt Iljas på sin tid – för det är den enda väg vi själva valt, de enda väg vi känner till i tider som dessa, och oss omvänder ni aldrig.

“Ilja från Murom vände aldrig om” – men han var en man, som fick känna människorna och Världen.

Så ock du, Oksana. För mig dog du aldrig. Jag har aldrig glömt dig. 23 Juli firar jag inget nyår – dagen då du föddes – utan den sista dagen i det liv du valde att avsluta vid 31 års ålder. Det var mycket onödigt gjort. Du kunde valt en annan väg, som du gjorde vid fotbolls-VM 2012, då du var 25 år gammal och svenska supporters – på ort och ställe i Kiev – fick syn på dig vid en av Femens demonstrationer eller manifestationer, under den tid denna lustiga rörelse benämndes “kanariefåglarna i den Ukrainska kolgruvan” – andra “kvinnliga” rörelser i Ukraina proklamerade under 1990 talet nya sporter med hjälp av Aikido, skäror – liknande Frejs skära men inte Tors eller Molotovs Hammare – tillsammans med inhyrda instruktörer från Moskva, men det är förstås en annan historia.

I vår egen hemstad – någonstans i Mälardalen – möter Hedniska Tankars redaktion (om tre personer) en ung man, från ett annat land. Vi tilltalar honom på tyska, inte engelska eller franska – eftersom vi råkar behärska även det tyska språket – tillräckligt bra. Han har aldrig bekänt sig till någon Mohammeds lära, aldrig hört dit – och hans namn, hudfärg och allt annat har inte med saken att göra. Han bär med stolthet en – för dagen helt ovidkommande – symbol på sin gröna ryggsäck – för Ukrainas Försvarsministerium, lustigt nog.

Han har aldrig ens besökt det landet, som vi själva gjorde. Han har inga som helst kontakter vid några sådana Ministerier eller kopplingar dit – men inser, att för svenskar och Européer är Ukraina viktigast.

Han är inte ens från Teheran, eller Gaza.

Vi Hedningar känner varandra, och vi kryper aldrig i likhet med någon August Strindberg eller därmed likställda till något kors. Vi talar sanning om vilka vi är, vilka vi varit, vilka vi kommer att bli – och ni kristnar oss aldrig.

 


Symbol från fana, tillskriven det Ukrainska Försvarsministeriet…

 

 

 

 

 

 

Unknown's avatar

Kring traditionens betydelse (repris från 2023)

by

Såhär i dagarna efter Midsommar, är den svenska sommaren fortfarande är ung och vi alla är glada och förväntansfulla efter att ha fått umgås med våra nära och kära, är det kanske dags att filosofera lite mer om traditionens betydelse. Vi har alla sett hur Björn Wiman, kulturchef i DN, plötsligt började lalla och predika om “omvändelse” efter Midsommar, att alla svenskar måste bli kristna och så vidare – en hållning som bär prägel av stark intolerans inför det sekulära och hedniska samhälle vi alla delar.

Håll med om att det liksom verkar vara lite IS eller Islamiska Staten över alla dessa kristna griller…

Varför skulle vi svenskar inte få fira Midsommar som vi själva vill, eller få glädjas över sommaren ?

Varför är det så många kristna som är emot våra traditionella Midsommartraditioner ?

En som också funderat mycket över Midsommarens och traditionernas betydelse är Malin Kim, ägare till bloggen Kulturminnet. Hon har dokumenterat hur Midsommar såg ut i det urgamla svenska bondesamhället, och intervjuas just nu av Mohammed Omar på bloggen “det goda samhället” i poddradioserien “Tankar från framtiden” – och det är vackert så ! Utan traditioner, utan historisk förankring och kontinuitet, har inga människor någon framtid överhuvudtaget, och det gäller också oss svenskar.

Visste ni att den sameuropeiska traditionen med Midsommareldar förekom i bland annat Skåne, Blekinge, Bohuslän och Jämtland så sent som vid 1800-talets slut, innan frikyrkorna utrotade den ?

Och visste ni att Carl von Linné, den kände naturforskaren, dokumenterade hur Svenska Kyrkan hela tiden förföljde och ville förbjuda det folkliga Midsommarfirandet i sin “Västgötaresa” där bland annat följande står att läsa:

Midsommarafton kommo vi efter 9 kvarts resa, tillbaka ifrån Läckö till Lidköping, klockan 12 om natten, då vi hela vägen sett ungdomen, i sin ålders midsommar, fägna sig av årets behageligaste tid. Majstänger voro på många ställen upprättade och beklädde med löv och blomster, omkring vilka drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla vis, årligen dansade natten för och efter midsommardagen. Detta menlösa nöje nekades fuller dem av själesörjarna; men det hade så rotat sig från hedenhös, att det svårligen kunde tagas bort, och tjänstefolket, som nu gjorde sig ledigt, tyckte med skäl kunna påstå ett par nätters ro av sitt årliga arbete.

Ja, så var det på 1740-talet; och så är det i viss mån än idag, även om de flesta av oss idag väl betraktar detta med Midsommar som just “ett Menlöst nöje“ som “svårligen kunde tagas bort“, eller som man inte kan hata och ingripa emot, vilket alltså redan Blomsterkonungen Linné, en av de största vetenskapsmän det här landet någonsin ägt; tydligt konstaterade. Men på en kristen hat-sajt, benämnd “Apg 29” kan man fortfarande läsa att Midsommarstången skulle vara “en upp och nedvänd fallos”, hur “alla måste böja sig inför jesus” och annat sådant – samma intolerans- och hets-budskap, som numera sprids också av Dagens Nyheter.

För TYDLIGHETS skull vill denna blogg påpeka, att det är en MIDSOMMARSTÅNG där i mitten – ifall någon läsare är Kristen eller TRÖGFATTAD….

Själv vill jag bara i all anspråkslöshet och med hänsyn till fakta ur verkligheten framhålla att:

1. De flesta “fallosar” är inte gröna till färgen

2. De består inte heller av trästänger eller björklöv

3. Om man inte kan se skillnad på en “fallos” och en Midsommarstång (storleken är helt olika) bör man troligen gå till en optiker – exempelvis Synsam.

4. Hjälper inte detta, så är det nog inte ögonen utan troligtvis hjärnan det är fel på.

 

Kan NYA GLASÖGON möjligen hjälpa denne frikyrklige “själasörjare” – eller behövs det en mer omfattande insats ? (synfel kan vara besvärande, särskilt bakom flötet eller ratten)

 

En helt annan fundering, och ett ännu starkare budskap kring det här med traditioner avlevererades för någon dag sedan av en amerikansk asatroende blogg jag brukar läsa. Jag citerar, i klartext, fastän orden inte är mina, och med ett yttrande av Malin Kim, som till yrket är lärare – går jag osökt över till engelska…

Ljusa nätter, värme och en grönskande natur kan vara skäl nog att fira, men ett annat skäl är högtidens kulturella och historiska värden. Genom midsommarfirandet bär vi vidare en tradition som skapat mening och sammanhang för våra förfäder långt tillbaka i tiden och kan fortsätta göra det för kommande generationer. – Bloggen Kulturminnet, 20 Juni 2017

Heritage is not a dirty word

“Tradition” is not a dirty word either.

Nor are our traditions “open.” A tradition by its very nature cannot be. It is for “use” (if one can employ so crass a term) by those who actually follow the Gods. We do not and should not allow outsiders to run rough shod over that which we hold most sacred.* The integrity of our traditions is more important than anyone’s feelings or misguided notions of tolerance (i.e. appropriation). An “open” tradition is no tradition at all.

Honor your ancestors.

Honor your Gods.

Respect the land.

The way in which we do these things, the rites and rituals that form our various traditions are sacred expressions of these covenants. Only an impious fool would shit on them.

Those who decide to pervert our sacred symbols for racist reasons are disgusting. So are those who do the same for their “progressive” ideals. 

We need to be very aware of people who are trying to turn these religious concepts into political dog whistles. Maybe they’re the ones with no place in our traditions.

 

Så är det. Detta är något vi alla måste skriva under på och vara medvetna om – “Forn Seds” frånstötande sk “Rådsgydja” som “hoppas” att “Torshammaren skall bli en internationell symbol för homosex” är precis lika farlig och fel ute som någonsin vissa enstaka nynazister. Bara ca 100 personer påstås enligt Valmyndigheten ha röstat på dem i senaste Riksdagsvalet, och angående extremgruppen “forn sed” – vars namn kommer från 1230-talet och den kristna medeltiden, 230 år efter det att Asatron förbjöd i lag på Island, så har den inte ett enda dugg med Asatro eller våra inhemska traditioner att göra. NAS, Nordiska Asa Samfundet är idag minst tre gånger större, och vad all “nyandlighet” av politiskt och tvivelaktigt slag nu angår så tar jag starkt avstånd ifrån den – för min tro och religion är visst inte “öppen för alla” och inte heller “öppen för missbruk” !

Unknown's avatar

LÄSNING till Midsommar: en text, fritt efter Jan Fridegård – “Frös Åker”

by

Jan Fridegård, den store svenske proletärförfattaren och statarsonen från Enabygden, känner nog de flesta sanna svenskar till. Alla vet också att hans trilogi “Trägudars Land” precis som hans dräng- och dragonskildring “Jag – Lars Hård” inte alls skildrar en historisk verklighet, utan “väver in” författaren och hans personlighet i den historia han är ute efter att berätta, samtidigt som den tar upp hans älsklingsämnen.

“Trägudars Land” skrevs 1940, och romanserien avslutades först nio år senare – nio är ett viktigt tal i Asatron – med volymen “Offerrök” om hur de kristna hundarna bränner och skövlar.

Fridegård gör också ett stort nummer av träldomen, som den statar- och lantarbetarson han var, men han glömmer att träldom som juridisk företeelse först blev utbredd under den kristna tiden, och först avskaffades i och med Magnus Erikssons landslag på 1350-talet, vilket de flesta bildade människor också vet. Jan Fridegård var heller aldrig Asatroende själv, men han var åtminstone Hedning, av hans kända berättelse “Torntuppen” att döma – och hans berättelse skildrar också mycket av hedendomens sanna och innersta väsen.

 

I Övergran i Ena-bygden finns det enda riktiga Fridegårds-muséet, eftersom han faktiskt bodde i trakten under 27 år

Härmed presenterar  Hedniska Tankar en av Fridegårds bästa texter – kapitlet “Frös Åker” om hur Midsommar firades under hednisk tid, och om hur de kristna kom för att förstöra alltsammans, precis som de också stör och förstör för oss hedningar än idag – och minns nu vad Midsommar och dess mirakel innebär – det är föreningen mellan Frej och Gerd, Fader Himmel och Moder Jord vi firar – ingenting annat !

Jan Fridegård alias “Lars Hård” var en man som SA VAD HAN MENADE, och MENADE VAD HAN SA – men som var “fylld av dräng- och dragonmentalitet” enligt kritikerna.

 

(Versionen av denna text är inte hämtad ur originalet från 1940. Det är den bearbetning som Svenska Turistföreningen på sin tid publicerade i sin årsbok 1949, när hela trilogin förelåg i tryck)

 

Runmästaren hade med husfolkets hjälp rest stenen vid den nya vägbron, och nu gick han granskande runt omkring den. Folket såg beundrande på det slingrande rundjuret, som mästaren nu fullbordade med lätta slag på det mejselliknande verktyget. Gång efter annan såg de också mot vägen, som med djupa hjulspår kom fram ur skogen och i krokar och svängar gick fram emot gården. De väntade sitt husbondefolk från tinget.

Foto: Frejsbilden vid Rödstens gård i Östergötland – som de kristna många gånger försökt förstöra eller “prata bort”

En av de största och jämnaste åkrarna var helgad åt Frö, och guden själv hade uppsikt över den från hovets dunkel. Solskenet, som kom in ett par timmar mitt på dagen, hade givit träguden långa torksprickor, och blodfärgen hade fläckvis fallit av eller torkat in i träet. Bonden, som nyss blivit borta i Österled, hade ofta tänkt rusta upp den, men så länge det växte bra på åkrarna och kreaturen frodades blev det inte av. Guden var nöjd med sin åker och de offer, som med jämna mellanrum bragtes honom.

Gårdsfolket återvände till sina sysslor, när runmästaren inte längre behövde deras hjälp. De rörde sig mycket lugnt, när ingen var hemma, som kunde hålla uppsikt över dem. Deras husbönder hade bett runmästaren se till att folket gjorde sitt arbetet, medan de själva var till tings, men han svarade endast med ett brummande. Tyst och otillgängligt arbetade han med stenen och brydde sig inte om trälarna, som sysslade med åkrar och djur, medan barnen lekte omkring honom vid den nya vägbron, där grästorven ännu låg grön mellan stenarna.

Nu väntade också han tingsfolket, men blott för att få sin betalning och draga vidare. Han hade andra beställningar att utföra. Det var flera än husbonden på denna ård, som blivit borta under den sista, stora ledungen i öster.  När runstenen var färdig, tog han några steg baklänges och betraktade sitt verk. En ljusning av tillfredsställelse gled över hans ansikte, och handen for över skägget. Sedan gick han ned till husen för att blanda till röd färg. En röd färg, som bet sig fast i runorna och blev klar i mansåldrar.

Alla vuxna, som tillhörde husbondfolkets familj, hade dragit bort i sällskap, men till de hemmavarandes förvåning kom de åter i två skilda grupper. Yngste sonen och hans moder, den efterlämnade makan, kom först och hade en otäck främling i sällskap. Det syntes, att det var en kristen. Några timmar senare anlände äldste sonen och den döde husbondens broder. De såg mörkt och bistert rakt ut i luften, och trälarna gick tyst ur vägen för dem. Något måste ha gått på tok borta på Tinget.

Senare på kvällen kunde trälarna med mumlande röster meddela varandra, hur det nu skulle bli. Den döde husbondens maka och yngste sonen skulle sitta kvar på huvudgården, fast äldste sonen och farbrodern hade stämt dem till tinget för att få dessa kristna dömda därifrån. Och främlingen i deras sällskap var den som otillbörligt inverkat på domen. Han var en skändlig kristen, och modern och sonen hade hycklat kristendom för att få över honom på sin sida. Den kristne stod väl till hos konungen och hade fått tillstånd att utbreda sin förbannade kristendom vart han ville i landet !

Yngste sonen var lång och hade ljust hår. Gestalten var något böjd, och han gick helst helt ensam. Han hade vänliga, ljusblå ögon, som bäst som det var kunde hårdna i vrede eller lysa otäckt av hån eller list. Han hade tidigt insett vilka fördelar kristendomen kunde medföra för honom i tvisten om gården. Därför hade han och modern beställt en korsmärkt runsten åt den döde fadern. Men i hemlighet hade han bett Runmästaren göra korset så likt en Torshammare som möjligt. Ingen visste om Tor och de andra goda gudarna till sist skulle behålla makten i den strid, som de bråkiga kristna hade orsakat i nästan en mansålder.

Men sedan länge hade han förlorat respekten för Frö, som satt där i sitt gudahov, smalaxlad och med sitt könsorgan pekande snett upp i luften. På en berghäll utanför Hovet fans det många små skålgropar, och även sedan modern lärt känna kristendomen gick hon i smyg till dem, smorde dem med fett eller lade matvaror i dem som offer åt åkrarnas alfer, vättar och rå, som rådde över årsväxten.

Tidigt nästa morgon följde mor och son Runmästaren bort till stenen vid bron för att se på den, innan han fick sin betalning och drog vidare. Han följde inskriften med fingret och läste högt för dem runorna om maken och fadern, som blivit borta i främmande land. Här skulle stenen stå vid bron och tala om honom i alla tider. Den skulle också tala om hans efterlevande, som låtit göra bron till hans minne. Mor och son betraktade stenen med stolthet och tänkte på alla vägfarande, som skulle stanna och beundra den. Även de icke runkunniga skulle förstå, att det var den närliggande gårdens ägare, som byggt bron och rest stenen.

Rakt över Frös helgade åker såg släktingarna ont på varandra, och den äldre brodern tänkte på hämnd. På kvällarna såg han hur brodern och modern samlade allt husfolket på tunet, där de satte sig i gräset. Den otäcke främlingen stod och talade till dem. Ibland började han skrika, höjde armar och ansikte mot himlen, där han påstod att hans gud bodde. Så kunde han peka neråt jorden, och då blev hans stämma ännu hårdare. Han förolämpade åhörarna, sa att de alla skulle dö och från sitt hus såg den äldre brodern hur samma åhörare ängsligt eller olustigt skruvade på sig och ändrade ställning i gräset.

Han var klok nog att förbjuda sitt eget husfolk att gå dit, och ha med dessa fördömande kristna att göra. Istället samlade han dem vid Frös Hov, och talade till dem om fred och åkrar, och allt det goda som Vanerna hade att ge. En kväll tände han en eld och offrade en get, bara för att reta de kristna och för att Frö helt skulle stå på hans sida. Han såg att många på andra sidan åkern av det husfolket, som hade lyssnat till den kristne, vände sina ansikten emot Frejs heliga eld, och han visste, att de allesammans skulle ha stannat hos sina fäders gudar om de vågat. Och den dagen tyst fiendskap övergick till öppen strid, skulle nog de flesta komma över till honom.

Ibland hoppades den äldre brodern, att när den kristne hunden dragit bort, skulle alla glömma hans falska lära, och allt skulle återgå till det gamla, i endräkt, sämja och frid. Men dagarna gick, det blev sommar och skördetid, men den hatade kristne stannade. Ibland drog han omkring på bygden och blev borta några dagar, men kom dessvärre alltid tillbaka. Endast en gång, under försommaren, kom han över till den äldre broderns gård, men han kom aldrig längre än till dörren.

De hade just satt sig till måltiden därinne, men på husbondens ord reste sig två man och gick till dörren. Ännu tuggande i skäggen korsade de sina värd framför ingången, och när den kristne for ut i onda ord och hot om sin “mäktige2 gud såg de likgiltigt ut i tomma luften. De övriga fortsatte äta, och allt som hördes, när den kristne tystnat med sina tomma hot, var ljudet av deras käkar och den vackra fågelsången i träden utanför. Bortom åkrarna vid den andra gården stod några gestalter och avvaktade vad som skulle hända. De såg den kristne göra några rörelser med armarna, innan han vände tillbaka, och förstod att han överlämnade hednagården till sin guds vrede.

Det var mitt på dagen, och solen sken just in på Frös gestalt i hovets inre. Den kristne tog vägen förbi Hovet, stannade utanför och troligen smädade han guden. Alla såg spänt på, men ingenting hände. Middagen var stilla, och allt var fyllt av frid och lugn. Men många tänkte, att det snart måste komma till släktstrid och inbördeskrig. Så hade det gått överallt, där de kristna kommit och nästlat sig in, lismande och ljugande.

Ett stycke ovanför den nya vägbron vidgade sig den lilla ån, och blev grundare. Kreaturen gick dit för att dricka, och barnen plaskade i det klara vattnet, där starren stod frisk och grön. På en liten brygga av kluvna stockar brukade kvinnorna ligga på knä och tvätta kläder. Dit gick en dag den kristne, och efter honom följde allt folket i huvudgården. Den äldre brodern och hans folk följde dem med ögonen från sin gård. Han knöt händerna och suckade djupt för sig själv, då han såg hur oförsynt de trampade ned säden och klev rakt in i Frös åker.

Han förstod från början vad som skulle ske nere vid ån. De kristna hade funnits länge i landet, och han hade sett många av deras löjliga “dop”. Man aldrig hade han trott, att detta otyg skulle komma ända fram till deras hem, och att en kristen dopman skulle stiga ned i deras å. Tiden var inne, han måste göra något mot allt detta skändliga, som nu utspelades inför allas ögon. Det måste gå till släktstrid. Om fadern levat, skulle detta aldrig kunnat hända.

Bäst som det var såg han en man lösgöra sig från dopflocken och komma springande emot honom. En annan följde strax efter, och han ledde en kvinna vid handen. Hon höll kjolen högt upp för att kunna springa. Några andra började förfölja dem, på det sätt de kristna alltid gör så fort någon har avvikande mening, men ett hjälp kallade dem tillbaka till åbredden.

Den äldre brodern tog belåtet emot dem, som flydde undan det kristna dopet, och önskade att det hade varit flera. Han lovade flyktingarna sin hjälp och sitt beskydd, och gav dem strax alla förmåner som hans eget folk. Från dopflocken vändes ofta ansikten emot hans gård, och han förstod att många hade blivit tvingade till det kristna dopet. De skulle nog senare komma till honom, och till guden Frö.

Han såg hur den kristne vadade ned i vattnet och att modern strax efter steg ned till honom. Vattnet rann glittrande från hennes hår, när hon gick upp igen. Sedan steg brodern ned och fick vatten kastat i sitt ljusa hår. Så den ena efter den andra. Några leddes med våld ned i ån och hölls fast under dopet, men de kastade med sina huvud hit och dit, för att undgå vattnet.

När skocken av kristna får återvände hem med drypande hår kallade den äldre brodern samman allt sitt folk, Han sade dem i dyster ton att av all denna frändeskam kunde inget gott komma. Åkrarna skulle inte mera ge någon skörd, ån ingen fisk, havet inga segrar eller byte. All den lycka, fred och ära som följt deras fäder skulle vika från dem, och gudarna vredgas. Och han såg tyst emot Frös hov. Som en bekräftelse på sanningen i hans ord gled en molnskugga sakta fram över Gudahovet och åkern, medan hela trakten för övrigt låg i det klaraste solsken.

Den äldre brodern beslöt att för sitt folks och lands skull blota en hel oxe åt Frö. En stund funderade han på att istället locka den kristne i bakhåll och hugga ned honom. Men uslingen hade kungens beskydd, och alla skulle förstå vem som varit hans baneman. Fick Frö ett stort blot, som var honom behagligt, så skulle han nog själv döda eller fördriva den kristne.

I skymningen hade han och hans folk smyckat Hovet med löv och kransar. Oxen var tvättad och blank. En krans låg färdig att hängas om hans hals, när han leddes ned till hovet.  De nykristna vid huvudgården hade också huggit löv, men inte för att hedra sommaren. En stund efter dopet började de lövskörden, och körde flera gånger bortåt lövängen, och de grova hjulen gnisslade. De kom tillbaka med gröna lass, och barnen lekte bland lövet. Den yngre brodern var inte med utan sysslade vid fähuset. Ibland blixtrade det från en lie i hans hand, eller kom ett sissande ljud, när han vässade en lie med brynet Ibland såg han bort mot Frös hov. Kanske skämdes han för sitt avfall och dop eller fruktade gudarnas hämnd. De hade ju givit gården lycka under många år, och gåva kräver att gengåva gives. Och av förberedelserna kunde han förstå att brodern tänkte offra ett stort djur. Striden skulle nu utkämpas mellan krist och de gamla gudarna. Tor var den starkaste, och väl var att det inte fanns någon bild av honom vid gården. Men ingen kunde veta vad Frö mäktade mot sina fiender, eller de som svikit folk och land, och avfallit från sina fäders gudar.

Den yngre brodern blev alltmera olustig, när han tänkte på dopets elände och den fiendskap som skulle splittra hans släkt i två delar.  Djupast inne kände han också fädernas förakt för dem, som övergav deras gudar för den nya, vekliga tron på en gud som ingen kunde se, men som sade sig vara allsmäktig och krävde att få styra allt och alla. Hur kunde de kristna leva så ? Att bara ta, ta och ta och aldrig ge – och sen tro att man skulle få något igen av det ?

Han kände en stark dragning till Frös hov, när han såg sin äldre bror syssla med förberedelserna till blotet. Där var också hans rätta plats, vid sin broders sida. Men den kristne och hans främmande gud hade sagt sig vilja hjälpa honom och hans moder på tinget, och påstod sig också vilja hjälpa honom allt framgent. Och denna gud påstod, att den kunde se allt. Det gick i så fall inte, att smyga genom snåren till Frös Hov, utan att någon såg det. Oroligt vankade den yngre brodern omkring på tunet, sedan skymningen fallit. Han kände sig utstött ur fädernas rad och gemenskap, han hade svikit sitt land och deras uråldriga tro.

Han ville inte gå in i sitt hus, förrän alla sov därinne. Han kände, att ett utbrott av raseri kunde komma över honom, när han såg den självbelåtne kristne, vars feta och flottiga ansikte alltsedan dopet strålade av seger och överdriven triumf.

Han gick upp till ättebacken och satte sig där, med ryggen emot faderns nya runsten. Om fadern inte blivit borta, så skulle detta allt detta ve och kristna elände aldrig ha kommit över bygden och gården. Under den nya vägbron risslade vattnet stilla, och han tänkte på hur han och brodern i bästa sämja själva byggt bron till faderns minne. Och sedan kallat på den vise Runmästaren att hugga in runorna för de vägfarande att tyda, så länge det bodde ärliga och hederliga män i landet.

Det glimtade till utanför Frös vackra Hov, och snart lyste en eld genom dunklet. Skogen bakom eldskenet blev mörk, och röken ringlade uppemot en mörkgrön natthimmel. Han hörde fnysandet av den stora oxen, som leddes fram, och såg människor hand i hand tyst och vänligt röra sig kring elden, kvinnor och män tillsammans, så som det var tänkt och menat en gång. Hovets ingång låg i klart eldsken. Han såg också sin broder lyfta trästånkan med Midsommar-öl, tömma en fräsande klunk på elden och sen föra den till munnen. Han visste att farbrodern och alla de andra gjorde på samma sätt. Åter kände han den starka makten i sitt inre, som drog honom emot hovet och och det sanna och rena blotet. Och han saknade djupt den släktkärlek, ärlighet mellan människorna och sammanhållning, som nu höll på att försvinna, kanske för alltid.

Bäst det var såg han dörren till huvudgården öppnas och den kristne komma utraglande. Denne stannade förvånad och såg emot eldskenet bortom Frös heliga åker. Den yngre brodern satt orörlig vid runstenen och iakttog honom. Snart såg han honom gå mot hovet, medan han knipslugt smög sig undan bakom träd och stenar så gott han kunde. Säkert hade denne kristne ont i sinnet emot Frö. Eller så ville han endast se hur det gick till, när Hedningarna offrade åt människokärlekens, årsväxtens och fruktbarhetens gud.

Plötsligt hördes ett starkt och ängsligt bölande genom dunklet. Ivriga röster talade och blandades med slamret från metallkärl. Nu skedde blotet, och blod uppsamlades i det heliga kärlet. Sedan skulle brodern med en kvist av björk bestryka träguden med blodet. Köttet skulle koka, så att allt folket kunde äta av det, dricka öl därtill och vara glada tillsammans. Kanske någon skulle bli berusad av det starka ölet och krypa hem på alla fyra utmed diket. Så ville Frö ha det, och han var en god gud, som aldrig dömde eller straffade någon utan orsak, som den kristne guden.

Den yngre brodern såg alltsammans inför sig. Han hade varit med om det många gånger. Tvekande reste han sig och gick sakta mot elden och blotet, driven av otaliga generationers styrka och kärlek. Han kände också lukten av färskt kött, och såg framför sig en fradgade ölstånka. Det var annat än att stå naken till livet i ån och få en handfull vatten kastad rakt i ansiktet, till ingen nytta alls !

Han såg sig om på runstenen och tänkte med tillfredsställelse på att han bett Runmästaren att göra det kristna korset så likt en Torshammare, att var och en kunde få tro vad som helst. Säkert var fadern också nöjd med detta, eftersom de inte fått några varsel från honom. Flera gånger stannade han och tvekade. De kristna hundarna började få stor makt i landet nu, och om han vågade dyrka de rätta gudarna, så skulle alla kristna bli hans fiender. Och han var skyldig en viss tacksamhet, för utan hjälp hade han inte med modern fått sitta kvar på den rika huvudgården.

Nu stod han några steg bakom hovet och hörde brodern utdela sina befallningar med barsk men ändå upprymd röst. Det låg något av feststämning kring hovet i Midsommarkvällen. Säkert trodde brodern, att Frö skulle glädjas åt detta stora blot och laga så, att allt blev om förr på gården.

Plötsligt kom en kvinna runt hovets gavel och fick se den långa, dunkla gestalten där bakom. Han hörde, hur hon berättade med skälvande röst, men han stod kvar, fastän han kunnat smyga sig in i skogen. Hans äldre broder, följd av ett par andra män med yxor i händerna, kom runt gaveln, sedan de hört vad kvinnan berättat. Bröderna kände strax igen varann, och deras blickar möttes genom dunklet. Den äldres forskande och bister, den yngres oviss och tvekande.

– Kommer du ? frågade den äldre efter en stunds tystnad, och den yngre följde tyst med honom in i eldskenet. Medan alla såg på fyllde den äldre en ölstånka, räckte den till sin broder, och tog själv en annan. Bröderna drack och såg på varandra över det skummande ölet. Båda tömde ölstånkorna i botten, och ett gillande sorl hördes runtomkring. Det avbröts av ett rop, och en arm pekade ut emot Frös åker. Där stod en gestalt mitt i säden, belyst av elden. Runtomkring flaxade vita nattfjärilar. En stund förskräcktes alla och tänkte på spöken, men snart började gestalten tala med den kristnes mässande och feminint lismande röst. Han manade den yngre brodern att återvända till huvudgården. Krist skulle säkert förlåta honom, läspade den kristne. Vad gjorde han här vid avgudabildens hov och det hemska blotandet ?

Ett hotande mummel steg upp bland folket, och den äldre broderns vredgade röst befallde den kristne hunden att sluta trampa ned all säden och lämna Frös heliga åker. Men den kristne log hånfult och upprepade sin maning till den yngre brodern. Denne stod ännu obeslutsam, men ölet hade verkat, och hans ögon började glöda av raseri. Vem var denne skenhelige kristne, som försökte befalla över honom ? Inga befallningar tog han emot. Och den kristne bar skulden till allt ont, som kommit över honom. All ovisshet, alla skuldkänslor inför fäderna, den hotande släktfejden – allt kom av dessa kristna !

Det blev tyst för något ögonblick, och alla kunde höra att någon kom halvspringande utmed diket, men inte på åkern. Någon som flåsade och mumlade medan säden slog emot kläderna. Det var modern, men hon vågade inte trampa på hederligt folks arbete och föda, som den kristne. I samma ögonblick hon kom in i eldskenet, grep den yngre brodern den blodiga slaktyxan, som stod lutad mot hovets vägg, och kastade den med all kraft emot den kristne, som stod i den heliga åkern. Men han lyckades väja, och yxan försvann med ett rassel i sädesåkern. Den kristne vände dem ryggen och gick bort från dem. Snart var han utom eldskenet och syntes inte längre, den fridstöraren och intränglingen ! Endast ljudet av säden, som strök emot hans kläder, hördes ännu en stund emot tystnaden.

Men snart bröt modern ut i häftiga förebråelser mot sin yngste son, på kvinnors vis. Hon anklagade honom för brott emot Vitekrist och denna otacksamhet emot den kristne, som hjälpt dem. Men han knuffade henne skymfligt åtsidan, och den äldre brodern kom till att le i sitt skägg. På en vink av honom bar en flicka fram kött och öl till den yngre brodern. Han tog emot det, satte sig ned och började äta och dricka. Modern återvände långsamt mot hemmet. Innan hon hunnit dit, hörde hon glada skratt, sång och skrål. Den avbrutna festen fortsatte och skulle pågå till dagningen. Släktfejden var bilagd, men för hur lång tid ?

De kristna hundarna släppte inte taget, utan bet sig fast. Men de gamla gudarnas makt bland folket var också stor.

Ännu skulle många släkter splittras, och mycket blod skulle flyta på grund av dessa kristna. Kanske skulle de aldrig sluta, förrän de ödelagt och förstört hela Svitjod, det land som inte var deras land.

 

I soluppgången var allt tyst vid Frös hov. Det luktade ännu av stekt kött, och det rökte svagt från offerbålet. Säden stod rak och orörlig på Frös åker – den säd som inga kristna ännu inte förstört och trampat ned.

Mellan ett par videbuskar satt den yngre brodern. Hans ansikte var dystert, och hans hår tovigt. En  ung och vitklädd flicka, som hållit sig till honom hela natten, satt ett stycke ifrån och såg ömt på honom, fast hon var trött och blek efter nattens våldsamma Frösdyrkan tillsammans med honom.

 

Striden inom den yngre brodern hade börjat med den nya dagen. Han tänkte åter på gods och guld och alla de fördelar de kristne kunde ge honom. Han hade kastat yxan emot deras man, men det gjorde nog ingenting, om blott han återvände. Men brodern kulle förakta honom ännu mera, och släktfejden skulle åter blossa upp. Han såg ingen utväg, utan vände ansiktet än hit, än dit. Den blodmålade Frö stod i gudahovet bakom honom, men han såg inte dit bort.

Efter en stund steg han upp och gick sakta mot huvudgården, till modern och den kristne. Den vitklädda flickan såg efter honom och grät sakta. Så reste hon sig i sin tur och gick emot hednagården.

En halvvuxen gris, som rotade vid fähuset, såg upp, blinkade och började vänligt uffande följa henne. Från skogen kom korna självmant hem till morgonmjölkningen. Från huvudgården hörde hon dörren stängas efter mannen, i vars armar hon blotat till den store Frö, fruktbarhetens gud, i Midsommarnatten. Nu återvände han till de kristna…

 

(Detta inlägg skrevs 2024-06-21)

Unknown's avatar

Glöm inte bort…RIKTIGA Midsommar infaller idag… (repris från 2024-06-20)

by

Idag klockan 2251 infaller Sommarsolståndet enligt svensk tid, och därmed är det idag och inte på Söndag som Midsommar bör firas, för så ÄR det i verkligheten, och även Astronomiskt sett. Asatron och Hedendomen är en rationell och vetenskaplig filosofi, som i allegorisk form avbildar rena fakta. Vi på Hedniska Tankars redaktion önskar alla våra läsare en glad Midsommar.

 

 

 

 

Efter denna sant Germanska Midsommmar-hymn spelar vi även “Big Sky” med the Kinks från 1969 – en sång som har ett klart anti-monoteistiskt budskap, som förhoppningsvis är lätt att ta till sig och avkoda. Avstå från all kristendom, beblanda er aldrig med muslimer och säg nej till all Monoteism, denna sommar !

Håll Sverige Rent, som sagt..

Big Sky looked down on all the people looking up at the Big SkyEverybody’s pushing one another aroundBig Sky feels sad when he sees the children scream and cryBut the Big Sky’s too big to let it get him down
Big Sky too big to cryBig Sky too high to seefor People like you and me
One day we’ll be freeWe won’t care, just you see‘Til that day can beDon’t let it get you down
And when I feelThat the world’s too much for meI think of the Big SkyAnd nothing matters much to me
Big Sky looked down on all the people who think they got problemsThey get depressed, and they hold their heads in their hands and they cryPeople lift up their hands and they look up to the Big SkyBut the Big Sky is too big to sympathise
Big Sky’s too occupiedThough he would like to tryAnd he feels bad inside
Big Sky’s too big to cry
One day we’ll be freeWe won’t care, just you wait and see‘Til that day can beDon’t let it get you down
Unknown's avatar

AVSLÖJADE: De sprider LÖGNER om Midsommarfirandet… (repris från 2023)

by

Var eller Vör, Varsnandets Asynja tjänar mänskligheten genom att avslöja alla ruttna lögner, som en del av dess medlemmar kommer dragandes med – och om detta erinrade oss vår kollega i den hedniska bloggosfären, Henrik Andersson på “Ideell Kulturkamp” så sent som för några dagar sedan.  Var ger oss kraften att varsna och varsebli, och själv gör jag mitt blot till henne denna Midsommar genom att avslöja flera uppenbara lögnare, som vill förstöra Midsommaren för alla oss andra, och som av ren dumhet och ignorans förnekar fakta.

 

Vör – ibland känd som Geirvör – den med spjut beväpnade – är inte bara en av Friggs tjänarinnor, utan en av Valkyriorna. Hennes spjut är intellektet, Hågen eller Hugen och hon bestraffar lögner och osanning, varhelst de dyker upp i Midgård eller Världen !

I Olav Tryggvasons saga står klart och tydligt utsagt, att Midsommarblot firades i heden tid, och det gör det också i Agrip, den Norska konungaspegeln. Följaktligen är det lögn och inte sanning, vad som står på Institutet för Språk och Folkminnens hemsida, till exempel. Det är visst inte så, att “skriftliga källor saknas” när det finns minst två stycken av dem, som bekräftar samma sak.

Det står skrivet: ”När konungen talade milt till bönderna, blevo de blidare stämda, och samtalet fördes sedan vänligt och fredligt; slutligen blev det avtalat, att midsommarblot skulle hållas inne på Mären, och dit skulle alla hövdingar och mäktiga bönder komma, såsom sed var; där skulle också konung Olav infinna sig.”

En annan person som ofta publicerar felaktiga påståenden om Asatro och våra svenska och nordiska traditioner är en viss Matthias Axelsson, gymnasielärare i historia och samhällskunskap, som upprepade gånger vägrat att erkänna den förkristna traditionens betydelse, och som förnekat det hedniska inslaget i vår kultur.  Som en vän av Vör och sanning vill vi nu varna honom, och råda våra läsare att inte acceptera hans lättköpta påståenden – för Midsommar har vi firat i flera tusen år, och ska fira än i tusen sinom tusen.

Åter en annan av de kristna lögnhalsar man kan möta så här års är Elin Ljugkvist på bloggen Kulturarva. Hon upprepar papegojmässigt osanningen om att det inte skulle finnas skriftliga källor till den hedniska Midsommaren och Midsommarblotet (det gör det visst !) och påstår på sajten “Skillingaryd.nu” att Midsommaren skulle vara “en helig ko” att alla traditioner som hör ihop med den måste förändras i framtiden och blandas upp med främmande inslag osv osv

Men varför det ?

 

Vilken rasism och vilken gallimathias ägnar hon sig inte åt ! Vi etniska svenskar har lika stor rätt som vilket som helst folkslag i Världen att bevara våra seder och traditioner.

Det finns inga argument alls för att förstöra dem och blanda upp dem, när vi kan behålla dem i ursprunglig form, så att vi får leva i frihet på det sätt vi vill, med vår religion – Asatron – och det som är vårt – men inte någon annans. Själv vägrar jag att ta med islamism och kristendom i mitt Midsommarfirande, och jag råder alla er läsare därute att göra gemensam sak med mig – för Majstången och majandet är en förkristen sedvänja, den är inte alls något “som kom in från Tyskland på 1600-talet, vilket för det första är lögn, för det andra fel i sak – majstänger och majträd finns redan belagda på Bohusläns hällristningar, 1700 år och mer före kristus, och sanningen om “skördemajen” är ändå väl känd.

Slutligen har jag också sett en “krönika” skriven av en ziganistisk kvinnlig skribent, som på en sida tillägnad “resandefolket” påstår att Midsommaren skulle vara tysk och isländsk, men inte svensk. Detta vittnar om mycket djup okunskap, och fullständig oförmåga att förstå vårt Nordiska Arv, svenska traditioner och vittnar även om en nära nog avgrundsdjup brist på folkvett, sätt att uttrycka sig och elementär utbildning – så den sidan och den skribenten tänker jag inte ens länka till.

Det är skändligt, ja skadligt, att inte kunna erkänna Midsommarblotets betydelse, och det faktum att det finns beskrivet i hävderna – som berör förhållanden i Norge och Norden, visst inte bara på Island, som ju befolkades och koloniserades av Nordiska kolonisatörer, och inte omvänt. Vi etniska svenskar är inget “resandefolk”. Vi är det här landets urbefolkning – till skillnad från Samerna och andra senare inflyttare – och vi har också rätt att behålla våra seder och traditioner i den form vi själva vill ha dem.

Trots islamisternas och de kristnas ständiga lögner – För Frej, Gerd och Frihet – ja trots allt, trots allt !

 

Unknown's avatar

Hur gammalt är det Nordiska (och Hedniska) Midsommarfirandet ? (artikel från 17 Juni 2015)

by

Häromdagen läste jag en intressant artikel i VLT, Västmanlands Tidning, där den väl insatta och pålästa Museipedagogen Anna Bratås uttalar sig direkt från Anundshögen och Badelunda-åsen om våra urgamla Midsommartraditioner, med hjälp av vederhäftiga källor som Statens Historiska Muséer och Nordiska Muséet i Stockholm.

 

957783545

Anna Bratås låter inte lura sig av all ”kristifikation” eller alla de äldre forskare från 1930-talet, som felaktigt påstått att Midsommarstänger och Midsommarfirande skulle vara en tysk sedvänja, som egentligen är kristen eller som importerats hit på 1700-1800 talet. Hon räknar upp bevis efter bevis och indicium efter indicium på själva motsatsen, och på vad nyare, mer objektiv forskning gjord av personer utan ”kristen bias” kommit fram till. Man vet för det första att det här med Majstänger, som företeelsen rätteligen bör kallas, är en sak som finns över hela det Germanska området, alltså både hela Norden inklusive Finland, Svenska Estland och Baltikum, Tyskland, England, Nederländerna, Frisland och numera även USA och Kanada. Och traditionen att ”maja” eller att resa stänger med gröna löv, som ska påminna om Världsträdet Yggdrasil eller Saxarnas Irminsul, som också var ett Världsträd. Hon nämner exempel från bronsålderns hällristningar i Bohuslän, där en plöjare under vårbruket bär en ”maj” eller en liten majstång fäst vid plogen han kör med – men även andra exempel kunde nämnas.

 

tab25-26

På den sk ”Gerumshällen” från Tanums socken – hällen är nu UNESCO Världsarv – syns faktiskt män, som dansar runt vad som verkar vara en Midsommarstång med en solskiva i toppen. Där finns också hammarlyftande figurer och en mängd skepp. Andra forskare har mer fantasifulla tolkningar av samma runhäll, men att detta är ett ”Världsträd” eller någon upprest påle av något slag, är man ense om.

 

helleristningverdentrae-1

Liknande motiv finns också från helt andra delar av Sverige. Vid Leonardsberg i Nyköping finns en annan stor ristning av en ”majstång” med flera tydliga ringar, som redan år 1967 uppmärksammades av den danske forskaren R Broby-Johansen i hans bok ”Fornnordiska Stenbilder”. Och det är inte det enda indiciet. Bevis för bronsålderns solkult finns överallt i hela Europa. Att megalitmonument som Stonehenge och New Grange är mycket noggrant inrättade efter väderstreck och solstånd känner många till, och mer spekulativt lagda forskare tycker sig se exakt samma sak i Ales stenar. Men inte heller det är det enda beviset.

 

b92572fa-a1ee-5619-c6d0-dfd0127dda6d_4ad5bd627ffaefa329106c508e151392

Ett bevis för hur viktig tideräkningen var, och hur väl man kunde indela året för att bestämma den exakta astronomiska tidpunkten för Midsommar utgörs av de olika “guldkoner” man hittat från bronsåldern i Tyskland på senare år. Den sk “Guldhatten från Berlin”, gjord ca 800-1000 år före kristus, innehåller en mycket exakt sol- och månkalender, och den är inte unik i sitt slag.

320px-Berliner_Goldhut-Kalenderfunktion1

Sedan 1996 har arkeologer hittat många sådana här ”sol-och månkalendrar” i konisk pelarform – man tror att de kunnat bäras som hattar – över hela Sydtyskland och Frankrike. Se artikeln “golden hats” på Wikipedia om ni vill veta mer om hur dessa kalendrar fungerade. Ett minne av Guldhattarna från Tyskland, kanske också syns i Skånekungen Strutharalds namn. Strut-Harald skall ha varit son till Gorm den Gamle av Danmark, dog 986, och skall ha haft just en hatt med en enorm strut av guld, som vägde tio marker eller närmare två kilo och om vi nu kan tro uppgifterna, hade kanske också han en kunglig huvudbonad i stil med bilderna ovan. Nyligen gjorde svenska arkeologer en förbluffande upptäckt i den berömda ”Kungagraven” vid Bredarör, Kivik.

kivik-2014skeppsmalning-med

Betyder de här kägelformiga eller ”hattliknande” figurerna att liknande guldinstrument och kalendrar också fanns i åtminstone Sydsverige ? Ja, självfallet kan vi aldrig bevisa det med säkerhet enbart utifrån det här, men det är som sagt ett indicium, som får kombineras med flera andra.

800px-Nebra_Scheibe

Ett ännu intressantare fynd, som gjorts på senare år (1999) är den sk “Pejlskivan från Nebra” som visar Solen, månen, plejaderna eller sjustjärnorna liksom en bronsålderstida “solbåt”. Pejlskivan är daterad till mellan 1560 – 1600 före kristus, är gjord av brons med smala guldbleck ovanpå och hittades nära berget Brocken i Sachsen, och riktar man det emot bergets topp med en enkel syftlinje, går det att mycket exakt kalibrera instrumentet för att visa var solen går upp och ned vid Midsommar. Brocken räknades senare som häxornas hemvist, och där skulle de ha firat sin ”sabbat” just vid solstånden… I och för sig finns det forskare som betvivlar just Nebra-skivans äkthet, på grund av metallurgi och annat – men det är en bisak – skivan är bara ett indicium av många.

800px-Nebra-5

Detta och flera andra exempel – Rösa Ring i Uppland, t ex och ”processionsvägen” där – visar att man mycket exakt kunde bestämma platsen för soluppgången på Midsommar, givet den latitud eller breddgrad man befann sig på. Just detta med ”processionsvägar” är intressant i sammanhanget. Vi vandrar ju fortfarande med stången, som kläs av männen, medan ringarna eller kransarna, som är det kvinnliga elementet, görs av kvinnorna. Etnologen Agneta Lilja, Södertörn University College erkänner att det finns ovedersägliga bevis för att hedniska Midsommareldar, fruktbarhetsriter och Majande med gröna blad firats ända sedan åtminstone 700-talet, glömsk av Prokopios och Tacitus, som redan på 70-talet enligt vår tideräkning nämnde Nerthus-kulten.Gudinnan Nerthus, Hertha, Gerd eller Earth, alltså Moder Jord, skulle på Midsommar fira bröllop med Frej, himmelsguden; och även om Tacitus inte nämner att det var just vid Midsommar som gudinnan kom åkande i vagn bland människorna

 

dejbjergVagnen från Dejbjerg Mosse (dansk järnålder) har av många forskare accepterats som ett direkt bevis på existensen av en Nerthus-kult eller en jordgudinna, som i form av en ”majdrottning” besökte jorden vid Midsommar..

Tacitus skrev att det hos Nerthus-folken bara skulle råda fullständig fred och att vapen hölls inlåsta vid en viss tid om året, då gudinnan skulle äras. Han skrev också om hur Svionerna låste in sina vapen hos en särskilt utsedd väktare “Custos Armorum” betyder visst inte slav, som i en del dåliga översättningar, utan Vapentekniker. En sådan Custos, med exakt den titeln fanns i varenda Centuria i Romerska Armén. Cornelius Tacitus själv var romersk underrättelseofficer, och hade besökt övre Germanien, samt hade kollegor som genomfarit bärnstenshavet i norr, och kommit till Svionernas land, “rikt på manskap och flottor”. Man har dragit slutsatsen om att det är Midsommar som var gudinnans tid bland annat av Egtvedt-fyndet (som jag skrivit om förut) och den sena skämtsagan om Gunnar Helming och Frejskonan, ett ”Midsommarbröllop” av ett lite annorlunda slag, som skulle ha skett i Sverige på 1000-talet.

Än idag är Midsommar en fredlig tid, som vi förknippar med gudinnor som Gerd, Siv och förstås Freja. I de isländska sagorna står det skrivet om hur Midsommarblotet med tvång slopades av Olof Haraldsson, som blivit kristen; och där började den stora förföljelsen. Så fort kristendomen kom med i bilden, så blev där hat och strid istället för kärlek och frid, och så har det fortsatt..

 

Midsommardans

Det folkliga firandet förbjöds, liksom källdrickning och mycket annat jag berättat om. Ingen livsglädje, ingen sång och dans skulle få förekomma.. De urgamla Midsomamreldarna byttes ut emot ”Johanneseldar” för Johannes döparens dag, och ”Sankte Hans” eller ”Juhannus” är ännu namnet för den Nordiska Midsommaren i vissa extremt kristna delar av Danmark eller Finland.

 

1280px-Suecia_3-041_;_SkaraOm de kristnas flumsnack om Midsommarstång som en tysk sedvänja från 1800-talet stämmer, hur kommer det sig då att även Erik Dahlberg kunde avbilda Midsommarstänger mitt framför Skara Domkyrka över 200 år tidigare…

Även på Slaviskt område firar man Midsommar. I Ryssland och Ukraina firas ännu Kupalo eller Kupala, en fest med obrutna hedniska traditioner, liksom hos oss. Också där bär man kransar, och tar tydor och spådomar inför framtiden. Precis som i svensk folktradition ska även Ormbunkar magiskt blomma den natten, även om de inte bär blommor annars.

 

Иван_Купала.Гадание_на_венках.2008.Доска,масло150х85_см

Studerar vi alla folktrons tydor och tecken – både här hemma eller österut – skall vi se att de rör sig kring ett och samma ämne, nämligen att få se sin tillkommande, och återigen ser man, hur tydligt minnet av Frejs- och Nerthuskulten eller bröllopet mellan Frej – himlens äringsgud och Gerd – jordgudinnan sitter kvar i folkmedvetandet. De flesta tydorna och spådomarna rör Midsommarnatten, den kortaste natten under året, men till dess skulle man bada. I Terjärv i Svenska Finland ska man om Midsommarafton ha grävt en grop i jorden, och placerat sju eller nio stenar omkring gropen i en cirkel, så att varje sten blir märkt med ett kvinno- eller mansnamn. Om sedan någon sten under nattens lopp flyttat sig ned i gropen vid morgonen, blir man gift med den vars namn stenen utvisar, sägs det. Detta påminner mycket om ryska hedningars offer till Matj Styria Zemja, eller Moder jord (deras version av Gerd) vid vårdagjämningen, och med den skillnaden att det här rör Midsommar, är inget annorlunda än borta vid Donkröken för mer än 30 000 år sedan. Kanske oraklet med de nio (inte sju) blommorna kommer från samma källa, men det låter jag vara osagt.

Belarusian girls float wreaths with candles as part of the Ivan Kupala festival.

Belarusian girls float wreaths with candles as part of the Ivan Kupala festival.

Kupalo i Vitryssland – med blomkransar på huvudet som hos FEMEN-rörelsen i Ukraina..

En spådom som också har att göra med Frejs roll som äringsgud, och befrämjare av växtligheten har till och med givit upphov till en känd dikt av ingen mindre än Johan Ludvig Runeberg. Sädesslaget Korn växer oerhört snabbt såhär års, och metoden går ut på att man tar en svart, en grön och en röd ulltråd, och med förbundna ögon går till kanten av ett sädesfält naken och tigande, efter att ha gått runt det ett visst antal gånger. Med ögonen fortfarande förbundna skall man söka upp ett kornstrå med tre blad – de flesta strån har faktiskt det – och knyta en tråd om varje blad, med en enkel överhandsknop eller vanlig knut. På Midsommardagens morgon, just i soluppgången kan man gå till kornfältet igen, och se vilken tråd som sitter runt längsta bladet.

Flickan knyter i Johanne-natten 
kring den gröna broddens späda stänglar
 silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.
Nu, så hör, hur flickan där beter sig…
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.
– ur J L Runeberg, “Idyll och Epigram”

10Russia~20St_Petersburg~90SPBFO~100Ivan_Kupala_2011~108Ivan_Kupala_5Lurar månne någon ”tillkommande” i vassen ? Midsommar i St Petersburg Oblast, 2011

Denna spådomsformen är belagd inte bara från Finland, utan också från Estland och Sverige. Väldigt många spådomsformer, spridda också i Europa, går ut på att man tigande och under absolut tystnad skall tillaga drömgröt, drömpannkakor, drömströmming eller drömsill. Tanken bakom alla dessa varianter, är att gröten liksom pannkakorna skall göras av lika delar vatten, mjöl och salt, och i drömmen skall någon bjuda en vatten. Detsamma gäller om strömmingen eller sillen, som helst skall sväljas hel, och helst förtäras i form av 3,5,7 eller 9 sillar. Med tanke på att tre förstås är asarnas tal, att siffran fem i utharken står för Ken eller Sken-runan, Frejas första runa – som också står för upplysning, och att sju är talet för glädjerunan Wynja och nio är Utharkens tal för Naud-runan, ödets tvingande runa, så stämmer det ju ovanligt bra.

Oraklet med de nio blommorna – som alltid varit nio men först i modern tid, eller under 1800-talets senare hälft blivit sju har ofta kombinerats med att man måste gå över nio gärden, genom nio grindar eller hoppa över nio gärdsgårdar. Studerar man äldre uppteckningar, från 1700-talets början som från prästen J J Törner, så rör det sig mycket oftare om regelrätt utesittning efter Asatrons sed (se i sagan om Starkodder) och inte så mycket drömmande på skira blommor. Som Törner själv skriver: “Den som intet äter eller talar Midsommarsnatten och går omkring uti giärdet och ängarna, han får höra och se alt hwad det året skie skal, såsom lik, brudar, barn, god eller ringa årswäxt, dråp etc. Och detta kallas gå årsgång”

Det är svårt att sia om framtiden, men själv hoppas jag vi alla kan fira vår Midsommar i fred, frihet och frid – långt bort från alla kristna, eller tröttsamma islamister. När detta skrivs, står det tyvärr fortfarande illa till i de slaviska länderna, där det pågår ett fruktansvärt brödrakrig emellan Ryssland och Ukraina, allt för några vansinniga ledares skull. Men till Midsommaren, Frejs och Gerds fest med de ljusa nätterna – den mest inkluderande av alla Asatrogna fester, då den numera firas runt hela vår Värld – skall ALLA goda makter vara välkomna.

Den natten – årets längsta – råder inga begränsningar eller jordiska gränser mer, för så har makter och gudar bestämt. Frid !

ivana_kupala_44

Unknown's avatar

I vilket SVT svamlar om Atilla och Oden – och kallar resultatet för “Vetenskap” (repris från 16 Juni 2023)

by

Det är väl känt att SVT; den svenska statstelevisionen, håller mycket låg vetenskaplig kvalitet på sina så kallade “faktaprogram”. Igår sände man ett nytt botten-napp, som inte gjorde någon människa glad. Gårdagens episod av “Vetenskapens Värld” skulle vara ägnad åt att redovisa de senaste fynden från utgrävningarna av fornborgen Sandbyborg på Öland, men innehöll trots en del spännande detaljer så många  rena sakfel, förvridningar av sanningen eller halvsanningar, att jag nästan inte vet var jag ska börja…

 

Man börjar med att visa krigare från 1000-1100 talet, med spetsiga normandiska draksköldar, som garanterat inte förekom på det tidiga 400-tal man säger sig vilja skildra. Detta fel förekommer redan i ingressen. Sedan fortsätter man med att rulla ut en felaktig och falsk karta över Romarriket, och låter en seriös historiker stå och babbla om att detta skulle ha varit sagda Världsrikes utsträckning vid tiden för hunnernas eller det asiatiska ryttarfolket Hsiung-Nus invasion av Europa, fast ingenting kunde vara felaktigare.

Britannien var helt övergivet och utrymt av Romarna redan år 410, medan hunnernas invasion inträffade först på 430-talet, alltså minst 20 år senare. Följaktligen har Svt FEL I SAK. Man har också fel i sak rörande det hunniska rikets utsträckning i Europa – hunnerna erövrade aldrig de Baltiska staterna, hela Polen eller Ryssland norr om Ukraina, eftersom detta var vidsträckta skogsområden på den tiden, där deras kavalleri var till föga nytta. Förutom ett centrum på de ungerska stäpperna, och det faktum att Östgoterna – som också kontrollerade stora delar av vad som nu är Turkiet, inne på Östromerskt territorium – var deras allierade, hade de lite eller föga att säga till om i de skogiga och bergiga delarna av Östeuropa.

Hunniska rikets utstäckning när det var som störst omkring 450

Rent groteskt blir det när man släpper fram en överårig danska vid namn Lotte Hedeager, som påstår att hunnerna skulle ha övergått Östersjön och erövrat hela Norden, helt utan bevis. Hon babblar också osammanhängande om att Atilla skulle ha gett upphov om “myten om Oden” som Svt uttrycker det.

Detta är GROVT OSAKLIGT eftersom Oden, som vi känner honom fanns långt tidigare. Man har hittat skulpturer från 100-talet, minst 300 år före Atilla, och i Hellvi socken på Gotland finns en hednisk kultplats, där ett romerskt kavallerivisir visar den enögde guden. Brakteater eller präglade medaljonger av guld med runor, vilka visar Oden som ryttargud finns redan från 300- och 200-talen och ned emot vår tideräknings början, flera hundra år före hunnerna – och således är det Lotte Hedeager säger bara svammel.

Dessutom finns det Odensbilder som troligen är mycket, mycket äldre än så.  På en hällristning från Litsleby i Bohuslän, som kommer från Bronsålderns slut, finns Oden avbilad som spjutgud – och vid spjutets spets rider en liten, galopperande ryttarfigur. Ristningen är från förromersk järnålder, och således fanns Oden som gud, långt långt innan några hunner invaderade Europa. De flesta forskare tror inte alls på några vilda teorier i stil med Hedeagers, utan är helt säkra på att Oden växte fram som gudom hos Goterna, redan omkring vår tideräknings början, då de bebodde Donau- och Svarta Havsområdet. Att Oden redan tidigt – före 300-talet – också dyker upp i fynd från Sösdala i Skåne och Götalandskapen är därför inte konstigt – Goterna hade kontakt med dessa delar av Norden.

Litslebyristningen bevisar, att Oden som gudom var känd i Norden långt före kristus…

Hedeagers svammel om att Odensfigurens utseende i ett senare skede skulle ha påverkats av Atilla, kan vi också helt glömma. Oden beskrivs i Eddan genomgående som högrest och lång, med ett stort yvigt grått skägg. Atilla var enligt alla bevarade ögonvittnesskildringar liten och satt, mycket kort till växten och hade dålig skäggväxt. Dessutom var han skallig, krumbent och haltade svårt . Han dog av näsblod i sin säng år 453 efter att ha försökt gå i säng med den Gotiska prinsessan Ildico, som bara var omkring 18 vid det tillfället, och det lär ha skett efter en kväll med mycket hög alkoholkonsumtion – något som Atilla var förtjust i. Blodet rann ned från näsan in i svalget på honom, och så kvävdes han till döds, förutom det faktum att Atilla förstås hade två ögon, och inte ett. Oden ser ut på ett helt annat vis, och även av Geirrödsmál i Eddan vet vi att Oden inte alls var kort, utan lång nog att nå upp till taksparrarna i Geirröds hall, till exempel. Förutom det avråder han personligen från alltför mycket öldrickande, ifall vi antar att Hávámals vördnadsbjudande strofer är Odens egna ord, även om Eddan också säger att “av vin lever valfader allenast”. Några särdeles likheter mellan Oden och Atilla blir alltså relativt svåra att finna.

 

Hela SVT:s framställning – förutom de arkeologiska delar som behandlar sommarens utgrävningar vid Sandbyborg, är så dåligt researchade och fyllda av faktafel, att man nästan hisnar. Direkt Rasistiska påståenden, hämtade ur tomma luften, kryddar också hela speakertexten, som helt uppenbart är framställd av svårt Sverigefientliga personer.

Bland annat påstår man att germanfolken inte skulle kunna baka bullar eller runda bröd, utan lärdomar från romarriket. Vart vill man egentligen komma med sådan gallimatias ? Man påstår också, att runorna “måste” vara inspirerade av romersk unicialskrift. De måste de inte alls. Runskriften uppfanns kanhända långt före vår tideräkning i Norditalien, och för det andra finns det en hel del teorier omkring dess tillkomst, bland annat en som går ut på att den uppfanns i Sydskandinavien helt utan utländsk påverkan.

Att hela tiden påstå, att just våra förfäder inte skulle kunna uppfinna någonting själva utan yttre påverkan eller förebilder, är mycket grov rasism, och så osakligt, att program med det innehållet inte borde visas på TV överhuvudtaget. Man hävdar till exempel, att Ölänningar eller andra svenskar inte skulle kunna bygga fornborgar själva utan att ha inspirerats av enstaka till fästningar konverterade romerska arenor i Nimes och Arles i Sydfrankrike, vilket är snack i backen, fantasier och helt obevisat. Fornborgar finns bevisligen i hela Norden minst 300 år före 400-talet, varför SVT återigen har FEL I SAK.

Vidare påstår man – absurt nog – att det “inte fanns något Sverige” under 400-talet. Jaha. Varför skriver då Cornelius Tacitus, den romerske senatorn, i sin “Germania” från ca år 85 att Svearna eller Svionerna härskar över hela Mare Suebium – dvs Östersjön – och att de är “rika på manskap och flottor” samt att de – olikt alla andra Germanfolk – styrs av en “Rex” eller Kung, som är överst i rang av alla furstar och jarlar i deras land ?

I samma andetag som man förnumstigt dömer ut de romerska källorna, antar man samtidigt Jordanes – en annan romersk historieskrivare – som absolut sann. Man påstår också idiotiska saker som att germanfolken skulle varit “rädda” för hunnerna (hur vet man det ?) och av den orsaken erövrat Gallien, Germania, Hispania, Africa och nästan alla provinser i det romerska riket, inklusive hela Balkan.

Det kan omöjligen stämma.

Det var just Germanerna som slutgiltigt besegrade Atilla vid de Katakulanska fälten år 451, med en liten, liten kontingent romerska fotoldater, som förmodligen inte hade klarat sig utan Germansk hjälp. Just detta slag eller hunnernas kapitala och totala förlust, samt att de mycket fort försvann ur världshistorien nämns inte ens i programmet, som helt överdriver deras betydelse och systematiskt nedvärderar och ignorerar goterna.

Hur slaget vid Chalons 20 Juni 451 gick till – Observera at Östgoter och Gepider var minst hälften av Atillas stora här.

Det var goterna och Germanerna som intog och plundrade Rom under Totila – inte några hunner. Det var Teoderik den store – omnämnd på Rökstenen – som i egenskap av Germansk härskare styrde över Norditalien, och det var Langobarderna – som var Germaner – som befolkade samma Norditalien och gav upphov till hela Lombardiet. Detta är fakta, och sådana fakta kan SVT inte förneka.

Västrom föll aldrig någonsin på grund av några hunner, men däremot på grund av Germanerna. De fullkomligt intelligensbefriade påståendena om att “hunnernas pilbågar skulle vara överlägsna allt annat, och tidigare stred man bara man mot man” är också FEL I SAK och så osakligt, att man nästan inte borde kommentera det. Långbågen var redan uppfunnen på stenåldern, och kunde med skottvidder upp emot 250 meter betecknas som ett mycket bättre fjärrvapen än en sammansatt båge med en skottvidd på 100 m.

400 talets romerska kavalleri bestod till mycket stor del av Germaner och Goter – och var fullt jämbördigt med Hunnerna…

Både romare och germaner hade tillgång till ett kavalleri, som var minst lika effektivt som någonsin hunnernas. Rom hade uppfunnit Manuballistan, eller armborstet – ett annat långdistansvapen med fjärrverkan, förutom kastmaskiner och katapulter som kunde dras i fält (redan kring år noll hade man minst ett sådant vapen per centuria i den romerska armén)

Hunnerna förmådde aldrig skapa någon statsbildning överhuvudtaget. ALLA Europas bestående stater – med få undantag – har däremot grundats av GERMANER (och det är ingen tillfällighet !)

 

Det är dags att SVT skärper sig, och underkastar sina program en verklig faktagranskning, före sändning. Dick Harrison, känd som en av våra främsta populärhistoriker, dömde nyligen TOTALT ut TV 4:s nya satsning om Sveriges Drottningar som varande osaklig, missvisande och farlig för folkbildningen, eftersom den lär ut FEL SAK.

SVT:s senaste “Vetenskapens Värld” måste också dömas ut på samma grund – OM SANNINGEN SKA FRAM (och det ska den !)

 

 

 

Unknown's avatar

Artificiell Intelligens (AI) och annat OINTELLIGENT… Kreativitetsdödande och Omänskligt… (repris från 2024-06-11)

by
I heard you on the wireless back in ’52Lying awake intent at tuning in on youIf I was young it didn’t stop you coming through
They took the credit for your second symphonyRewritten by machine on new technologyAnd now I understand the problems you can see
I met your childrenWhat did you tell them?
Pictures came and broke your heart
And now we meet in an abandoned studio We hear the playback and it seems so long agoAnd you remember the jingles used to go….
 – Ur sången “Video Killed the Radio Star” av “The Buggles” from LP:n “Age of Plastic” 1980
Det finns alltid de som hävdar att allt väsentligt som kan sägas eller skrivas om den mänskliga existensen redan blivit sagt eller skrivit, och att sentfödda generationer inte har någonting att tillföra. Redan Herodotos, den västerländska historieskrivningens fader; lär ha sagt något liknande. Eller om det var Hesiodos, den Hedniske Tänkaren som skrev “Verk och Dagar” långt innan Islam och Kristendomen började förstöra den Värld som är vår. Vi Hedningar minns mer än andra människor, eftersom vi representerar mer än 5000 år av kultur och historia i detta land och Europa, men med er andra är det dåligt beställt. Tyvärr finns det ännu Monoteister, fornsedare och dylikt patrask bland våra läsare, liksom alltför många amerikaner och därmed likställda – men nu skriver vi inte för er, utan vad som förhoppningsvis är eller kunde bli en bättre del av människosläktet.
USELT försök att göra en bild av Thor med AI bildgenerator. Stereotypa tråkigheter, som vem som helst nu kan översvämma Internet med. Hammaren ser inte ens ut som en hammare, utan blir ett dåligt ihopkommet svärd eller spjutskaft… AI tillför INGENTING – det är bara EN MENINGSLÖS ORD- OCH BILDBLANDARE
Det hela verkar vansinnigt överdrivet. För övrigt har Chatbots, eller de nya “ordblandare” som numera finns inte ett dugg intelligens alls – de kan visserligen sätta ihop meningar som ser begripliga ut för mänskliga ögon, och studenter kan nu fuska som aldrig förr genom att kopiera texter som ser ut som riktiga uppsatser, eftersom Chatbottarna hanterar enorma mängder skriven text och “big data” – bildbehandling med AI bygger på massor av bilder, tillgängliga på nätet – men AI skapar inget nytt, maskinerna tänker aldrig – och de har inte kognitiva processer i den mening som vi människor har.
Jag har diskuterat lite med vänner i Berlin och Los Angeles vad det ska bli av det hela – kanske innebär AI-teknologin i dess nuvarande form döden för all kreativitet, därför att miljoner människor nu kan skapa stereotypa bilder och texter. Här i Sverige är det ingen som förstår vad jag menar, det förs ingen allvarligt sinnad debatt om fenomenet alls – och ingen kreativt verksam person verkar vilja erkänna att den nya tekniken som vanligt innebär både hot och möjligheter.  I USA har scriptwriters och manusförfattare till alla amerikanska dåliga filmer och TV-serier gått i strejk, därför att AI-teknologin numera kan “sampla” fram ett antal helt idiotiska manus och hela TV-serier, byggda på årtionden av amerikanskt strunt som redan sänts, och “formula stories”. Om inte deras jobb var själsdödande och kreativitetsdödande nog, så blir det ännu värre i framtiden.
Inte minst Asatron och den Nordiska Mytologin – samt alla andra mytologier, symboler och berömda konstverk och musikstycken som mänskligheten lyckats producera under de senaste tiotusen åren eller så hotas nu av förflackning och glömska, i en tid när maskinerna kan kopiera allt vi kan skapa, och bara alstrar mediokra, slätstrukna upprepningar – till leda..
Artificiell var ordet – men intelligent – det tvivlar jag på – och om det nya mediet frambringar några nya konstnärer av värde, eller stora författare återstår verkligen att se..
Men – intill dess har jag själv försökt prova vad som kan göras med den nya tekniken.. Mer om det i nästa inlägg
Unknown's avatar

Tankar om Njord från Javad Mofrad… 8 Juni 2026

by

Njord, Vana-guden som råder över rikedom, handel och köpenskap till sjöss, skeppsbyggeri och mycket annat är mycket aktuell såhär års. De svenskar som GÅTT UR Svenska Kyrkan, GÅTT UR alla de Abrahamitiska Samfunden och som INTE vill ha något mer med dem att göra kan spara tusentals – ja ibland tiotusentals kronor varje år – och EN HEL Miljon under en livstid – eller ännu mera.Medianinkomsten för en genomsnittlig kvinna i Sverige är nu 35 700 SEK om året, och för en man 38 600 SEK/år. Det betyder, att du kan SPARA minst 6404 – 6804 SEK, som du GRATIS kan få varje år, om du väljer att DYRKA NJORD och LÅTA HEDNA DIG ! Och det kostar ingenting att gå ur – hur du gör, kan du se här -BETALA inte – utan vänd dig direkt till Skatteverket, som är skyldigt tala om hur du ska göra.

Från och med 9 till 16 Juni ungefär kan alla svenska Medborgare och Medborgarinnor (nej, det gives inte något “tredje” !) få sin SKATTEÅTERBÄRING nämligen – och för det kan vi tacka Njord – varje år !

Investerar du sedan pengarna klokt – och för dina barns utbildning, till exempel – det är viktigt att lära sig FAKTA, och det faktum att “Gud”, Allah eller JHVH aldrig har existerat- så kommer miljonerna – tack vare NJORD – som du faktiskt bör ära, dyrka och tillbe genom värdiga och enkla blot. Mer kan du lära dig på denna sida (tryck på rödmarkerad länk). Kanske tycker du som vi, att det är trevligt att få tjäna dina EGNA pengar och få bli behandlad som en vuxen människa, istället för att låta feta präster och mulliga Mullor och Ayahtollor ta hand om dem... De har händerna djupt nere i dina fickor – hur länge tänker du låta dem fortsätta med den saken – hur länge ?

 

PRISA NJORD – SNART KOMMER SKATTEÅTERBÄRINGEN !!

Men – nu över till en artikel av Javad Mofrad – “Hedniska Tankars” fjärde redaktionsmedlem, som har följande att säga om just Njord:

 

Njord är Neptunus- samt en maskulin Nerthus

Njord är i nordisk mytologi en central gud av vanasläktet, som härskar över havet, vinden, fisket och rikedomarna till sjöss. Han är känd som sjöfararnas och handelsmännens gud och bor på platsen Noatun. Njord är far till Frej och Freja, men deras moder är okänd. Njord gifte sig visserligen med Skade, gudinna för jakt och vinter – som är av Jotnars och Resars släkt – men de skilde sig senare, och vem som är far till de två mest kända Vanerna, vet egentligen ingen. Allt detta skildras i Gylfaginning i den äldre Eddan. (reds anmärkning)

Havsguden Njord från Noatun påminner till stor del om den romerske havsguden Neptunus (eller grekernas Poseidon). Njord styr över sjöfart och havets krafter, och anses lugna vindar och vatten.
Han förknippas med välstånd och tillbads för goda fiskefångster och säkra inkomster, som går att förutse. I Noatuns gårdar, som ligger vid havet, finns många Naustar eller skeppshus – sådana var kända redan på 800-talet och under hednisk tid – utgrävningar vid Kaupang i Norge och annorstädes bevisar det – samt slipar, kajer och allt vad man kan förvänta sig av en större hamn, eller ett skeppsvarv, där man bygger i trä och på klink, inte på kravell. 

Knubbsälen – som på Engelska heter “Harbour Seal” eller “Hamnsäl” och som uppehåller sig nära kusten är Njords djur, liksom Måsar, Trutar och liknande sjöfåglar – det nämns i

 

Njord tillhör Vanerna men kom till asarna som fredsgisslan, och representerar fruktbarhetens sida av det nordiska gudapanteonet. (Hur han kom till Asarna, beskrivs i Heimskringlas Ynglingasaga. Till Njord skålar man också under Julblotet, och alla sjömän och sjöfarande bör hålla sig väl med honom genom blot, stora eller små.  Också i Vaftrudnersmál nämns det, att Njord kom till Asarna som gisslan efter Vanakriget – det första kriget i Världen som utlöstes av Gullveig eller Heidi – Frejas mest negativa aspekt. Men få är förunnat att känna till detta, liksom svaret på frågan varför Loke i Oegirsdrikkja eller Lokasenna smädar Njord å det grövsta. Det gillet skedde under den tid, då Njord och Skade fortfarande levde tillsammans, växelvis på Noatun och i Ydalarna eller Idegransdalarna i Norr och bortåt Trymheim, där Skade nu bor alltjämnt. Detta står att läsa i Codex Regius, den “kungsbok” som utgör den mest kända Eddan. Skade begick – efter en tävlan som Loke lurade henne in i – efter att ha mördat hennes far – det allvarliga misstaget att välja sin man bara efter utseendet eller i det här fallet fötterna. Hon trodde att Njord, som hela dagen står upp till knäna i Noatuns vatten och därför har mycket rena och bleka fötter, vore densamme som Balder – på vilken allt är skinande vitt och fritt från fel – Men Hej vad hon bedrog sig ! –Red.s Anmärkning)

 

 

Skade vaknar, störd av sjöfåglar vid Njords sida i Noatun. Hon var natt-människa och föredrog berg och skogar, han morgon-människa och avskydde inlandet. Efter mer än 18 år måste de gå skilda vägar, vilket klart utsägs i Codex Regius. En kvinna bör aldrig välja man efter hans utseende, utan lära känna honom mycket noga – och detsamma gäller när en man väljer sig en hustru…

På Norröna eller Fornvästnordiska heter Njord istället Njordr, men ursprungligen var han en manlig motpart til Nerthus, på fornsvenska och norröna Njörunn – eller Gerd, den stora Jordgudinnan.  Nerthus och Njord är språkligt och troligen kultiskt relaterade gestalter. Nerthus (beskriven av Tacitus som en jordgudinna) och Njord (vanagud för hav/vind i Eddan) anses av forskare vara
relaterade, där Nerthus kan vara en tidig feminin form eller aspekt av den senare maskulina Njord.

 

Man SKALL svära Ring-Ed vid Njord, står det att läsa i “Hauks-bok” så sent som på 1300-talet.

Detta är ett modernt blot till Njord från Bohuslän eller Ranrike – och också långt fram i påstått kristna århundraden, blotade sjöfolk och kustbor till Njord… I Hordaland, Norge – blotade man till honom så sent som på 1800-talets början…

 

Namnet Nerthus motsvarar språkligt det fornnordiska Njǫrðr. Många forskare menar att de är aspekter av samma gudomlighet, där den kvinnliga jordgudinnan Nerthus någon gång under folkvandringstiden utvecklats till den manliga havsguden Njord. Andra menar att det rör sig om ett gudomligt par (syskon) där båda kan ha funnits parallellt.

Själva ortnamnet Stockholm betyder skärgårds-holmar (Sumpsalarna, Fensalir = Nerthus/Friggs plats) Stock kan betyda (1-stam, timmerstock, balk, stolpe, bjälke, syll) eller (2-samling, besättning, mängd, uppsättning) medan Holm (holme) är en liten, vanligen obebodd ö. Holmar återfinns bland annat i skärgårdar. Ordet används även i en vidare betydelse för små uppstickande bergknallar ute på fält (åkerholme) eller för fast mark omgärdat av en mosse eller sankmark.

I så fall kan mytiska trädet Yggdrasill (Ygg-dra-syll ?) betyda “skräckinjagande träd/trädstam” och det syftar också på Stockholmsområdet.

 

Än så länge har ingen definitivt lyckats härleda, var i Geografin Noatun och Njords egentliga hemvist låg… Här är ett Holländskt sjökort från 1600-talet med Tors bockar och allt…

Unknown's avatar

Till de som intet förstod…

by

Om vårt inlägg från den 5 Juni 2026 var för svårt för er, vill vi tala om att 4 Juni var Danmarks Nationaldag, precis som 6 Juni är Sveriges och 17 Maj är Norges Nationaldag – medan Finland – som bara existerat som fri nation sedan 6 December eller Julmånad 1917, följdriktigt firar sin nationaldag just den dagen. Här nedan ser ni den danska flaggan vaja över Mölle, på den svenska sidan av Öresund – för Skåneland var en gång en del av Danmark, vars politik i många avseenden är bättre än Sveriges. I Danmark finns också begravningsplatser för Asatroende, och man slipper Abrahamiternas och Monoteisternas ständiga hets, och krav på indoktrinering av barn med “konfirmation”, idiot-projekt likt “Abrahams tält” i Malmö och Kyrk-avslutningar, när det är Skol-avslutningar som är det mest aktuella såhär års.

 

Vi Nordiska Hedningar, Humanister och Asatrogna kräver en konfessionslös, religiöst neutral skola – och att Monoteisterna LÄMNAR VÅRA BARN IFRED.

Denna helg firar också den Asatrogne Jim Lyngvild sin Vikingamarked – som i år har 10-års jubileum – vid Ravnsborg på Fyn – och där finns INGA “Abrahams tält” utan bara HEDNA GUDAR som det ÄR och SKALL vara i de Nordiska länderna. Inte heller “samarbetar” vi med några Abrahamiter – utan håller vårt gille avskilt, utan “inkludering”.

 

Vi är inte för någon kristendom. Vi är inte för någon Islam eller “underkastelse”. Vi begär frihet för oss själva, frihet för våra barn, frihet för kommande generationer.

NEJ – det finns INGA “Abrahams Tält” på Danska Vikingamarknader – och så Skall det FÖRBLI !!

 

Under “andra nyheter” kan vi meddela att Ukrainas väpnade styrkor den 3 Juni i år TRÄFFADE den Ryska Robot-kryssaren “Boykiy” i dess torrdocka på ön Kronstadt utanför St Petersburg. Boyiky är nämligen INTE någon “Korvett” eller någon “Fregatt” som propaganda-källor och svenska media FELAKTIGT uppger. Hon är 106 meter lång, har full kapacitet för att bära kärnvapenstyckade missiler, kryssningsrobotar, och har 10,5 mm bestyckning, liksom dubbla torpedtuber – och är därför en kryssare, låt vara inte så lång (ca 160 meter) som “Moskva” som Ukraina redan sänkt i Svarta Havet.

Med Iskender-missiler ombord skulle denna kryssare ensam ha vållat stor förödelse inte bara i Kiev eller Lviv, utan också i Gdansk, Hamburg, Köpenhamn och Malmö-regionen.

Foto från Ukrainas Försvardepartement

Vi vill tacka Ukrainas Regering och dess Försvarsmakt för dess framgångsrika insats i Östersjö-området, ja Pribaltiskaya. Vi är för en oinskränkt blockad emot den Ryska “Skuggflottan” och att Öresund samt de Danska sunden STÄNGS för rysk och ryssvänlig trafik med OMEDELBAR verkan, och längtar efter den dag, då Ukrainas folk också får fira SIN Självständighetsdag – 24 Augusti – i Fred och Frihet. 

 

 

 

Unknown's avatar

Nationaldagen, 6 Juni 2026

by

Idag firar vi etniska svenskar vad som länge förvägrats oss – av våra egna, såkallade “Folkvalda” politiker. Ursprungligen markerade den 6:e Juni dagen för Gustav Vasas intåg i Stockholm – något som faktiskt måste anses som tvivelaktigt, eftersom det skedde på en dag när “gamla stilen” eller den medeltida, kristna och felaktiga kalendern gällde – egentligen skedde intåget i Stockholm först 16 Juni enligt moderna kalendrar, dvs betydligt närmare det hedniska Sommarsolståndet och verkliga Midsommar och dessutom blev Sverige ett Arvrike och inte ett Valrike det året, för innan dess kunde Sveakungar faktiskt inte formellt utses genom arv, utan det krävdes – i alla fall i teorin – ett allmänt val med representanter från alla stånd – som på ståndsriksdagen i Arboga – på sin tid. Det betydde ett nederlag för vad som i alla tider varit en folklig demokrati och tingsordning, med Kungaval vid Mora Stenar och Lagmän över Uppland, som dömde en man till att vara Kung – för det är en Plikt, INTE ett privillegium.

Man har på falska grunder påstått att det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet skulle ha varit “en tid av nationalism” i Sverige, vilket inte alls stämmer, eftersom nomenklaturan och den styrande klassen i den tidens samhälle precis som idag fortsatte med fåraktigt, bräkande kryperi för allt utländskt. Vi fick ha en “Svenska Flaggans Dag” men aldrig, aldrig någonsin en riktig Nationaldag, som i alla andra länder i Europa eller resten av Världen. Ständigt skulle svensken stå med mössan i hand och bocka, bocka och kröka rygg för alla utlänningar, inklusive den tysksinnade familjen Bernadotte, som ursprungligen kommer från Frankrike, och vars under 1900-talet längst sittande Monark – den bisexuelle Gustav V – var allt annat än folklig. Det var också han, som när Norge ockuperats av tyskarna år 1940 fattade beslutet om att vägra den landsflyktige Kung Håkon VII inresetillstånd i Sverige.

 

Det krävdes till och med ett helt världskrig – Första Världskriget då närmare bestämt – för att vi alls skulle få fira vår nations flagga, eftersom “Svenska Flaggans Dag” INTE fick firas officielt förrän 6 Juni 1915 – och detta är ett bevisat, historiskt faktum. Detta högst egendomliga sakernas tillstånd varade ända till det tidiga 2000-talet, och i 90 långa år av förnekelse, förringande, trivialiserande, förbarnsligande, smutskastning och “kackande i eget bo” (citat Gustav I Vasa ) vilket dessa svenskar och deras förbannade, falska överhet alltid varit experter och nära nog världsledande på.

Motion efter motion om att vi äntligen skulle kunna få en enda dag av stolthet, en enda dag om året då vi kunde stå upp för oss själva – vårt etniska ursprung, vår kultur och vår nation avslogs under det tidiga 2000-talet, tills Regeringsmakten tilföll Göran Persson i Stjärnhov, en statsminister som började som malaj eller “handräckningsvärnpliktig” på P 10 steg fram från sitt Vingåker, där Ving-Tors runstenar en gång stod. I 37 000 år och mer har vårt unika genom kunnat spåras bakåt i tiden, och fram till 1900-talet, har svenskarna fått vara en av Europas mest homogena och livskraftiga befolkningar – innan Sverige Balkaniserades under perioden 1980 och vidare framåt, med eskalerande kriminalitet, eskalering av inflyttande från de Muslimska MENA-länderna och Levanten som genomgående inslag i Reinfeldt-Regeringens och de “Såsial-demokraturiska” Regeringarnas föga lyckosamma politik. Problemen spreds också till våra grannländer, främst till Danmark, men också till Norge och i viss mån Finland, vars befolknings- och försvarspolitik hela tiden varit åtskilligt sundare än vår.

Efter en Regeringsproposition år 2004 blev 6 Juni 2005 ÄNTLIGEN den dag, då Nationaldagen äntligen fick firas offentligt. Idag är det 21 år sedan, och en hel generation har vuxit upp, som inte lärt känna sina egna rötter, inte vet vad det innebär att vara svensk – och sakna den nation, man faktiskt har rätt till enligt FN:s Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, för den fastställer en gång för alla – och oföränderligen – den kan nämligen inte förändras från sin ursprungliga ordalydelse per definition – att alla människor har rätt till en nationalitet.

Således har vi svenskar också en, och vi har rätt att försvara vårt eget land – dessutom – emot de som helt klart inte skall vara här – av juridiska skäl, om inte annat – därför att de inte kan acceptera vårt lands lagar, eller det som är vårt språk och vår kultur – inte deras.

Andra länder i Europa befinner sig i en mycket allvarligare situation – det gäller inte minst Ukraina, som vi alla vet – men påstådda “nationer” som Vatikanstaten, Palestina, “Fria Republiken Narva” och andra liknande företeelse ger vi på “Hedniska Tankars” redaktion inte mycket för – hursomhelst. Inte i dagsläget, i alla fall – eller den tid som är vår.

 

“Warer Svenske !” Skulptören Carl Milles trästaty av Gustav Vasa med en bit av Vasa-eken från Rydboholm, från år 1925

En maning att ta fasta på – idag och alla andra dagar !

 

Unknown's avatar

Hur du hednar dem med bacon… (Repris från 6 Juni 2018)

by

Som bekant är det Sveriges Nationaldag snart, ett firande som länge förvägrats oss etniska svenskar, eftersom man först 2005 – för precis 20 år sedan – tillåt, att vi firade denna dag som en helgdag. En flaggdag fick vi ha, men vi fick inte fira eller vara lediga så det syntes. Såsial-demokratin eller rättare sagt Demokraturen, som länge härskat i detta land, ville inte ha något firande – för ständigt, ständigt skulle svensken stå med mössan i hand och bocka, bocka, bocka för allt utländskt.

Så är det i viss mån fortfarande. Det har avslöjats hur Vänstersocialisterna på SVT – Statstelevisionen – och dess fullkomligt vänstervridna ledning vill Islamisera hela nationaldagen, och bara visa bilder på fundamentalistiska muslimer i Eskilstuna av alla platser.

Själva tror vi här på Hedniska Tankar på hårdast möjliga civilmotstånd emot Monoteisterna, och så fort du stöter på en kristen eller en muslim, tycker vi gott att du som hedning kan hedna dem med bacon, vilket sannerligen inte är för mycket begärt.

Hednandet med bacon – eller kort sagt – Protester genom Särimner har gamla anor. Sedan urminnes tider är det allom bekant, att muslimer inte kan äta bacon, och katolikter får fortfarande inte äta fläskkött på fredagar. Utsätts då en muslim eller en katolik för den allra minsta, lilla lilla partikel av bacon – så är det klippt för deras del ! De kommer aldrig mer att minnas Bibelns eller Koranens ord, samt hednas ofelbart. Redan oset från bacon är vansinnigt effektivt, så häv du på ordentligt med dansk flaeskesteg och massor av bacon på utegrillen. Grilla gärna på balkongen, och se till att oset och röken sprider sig emot närmaste katolik eller muslim, som då genast blir hedning…

 

Ja – det er det danske smil !

1864 hände det sig i den gamla danska staden Husum med omnejd att bönder och vanligt folk protesterade emot den Preussiska ockupationen. Denna imperialistiskt sinnade stat hade förklarat vårt nära grannland Danmark krig, och ockuperat delar av dess territorium. Folket hissade fortfarande den danska flaggan, men detta förbjöds, och ledarna kastades i hårt fängelse. Nu avlade man fram en särskild grisras, den sk “Husumer Protest-Schwein” som mycket riktigt var vackert röd och vit, precis som Dannebrogen, och släppte lös grisarna på stadens gator. Den preussiska polisen stod fullkomligt maktlös emot de folkliga protesterna ! “Det uppstod mycket förvirring, och de mest häpnadsväckande förväxlingar” som det stod i de Sydschleswigska tidningarna på den tiden – vem som förväxlades med vem framgår dock inte..

.

DEMONSTRATION av SÄRIMNERS MAKT – den hedniska återfödelsen…..

Samma metoder kan befolkningen i Växjö och andra svenska städer ta till idag, när de drabbas av böneutrop och tjutande, monoteistisk terror. I Särimner ser vi hedningar naturens återfödelse, livets stärkande krafter och planetens förmåga att hysa ständigt mer liv, och den principen firar vi genom att förtära vårt bacon, så gott som varje dag. Ett bra sätt är att smörja in dina händer med baconfett – det är välgörande också för hudens dagliga vård – och sedan hälsa varje muslim genom att gå fram och ta dem i hand – det är ju det hävdvunna, Nordiska och Asatrogna sättet att hälsa, som varje muslim inte tål. Särskilt om du är kvinna ska du använda den hälsningsmetoden, och insmord med baconfett begå den dagliga hälsningsritualen…

Undersökningar visar också, att det till  stora delar är muslimer, som ligger bakom de ökade gruppvåldtäkterna i landet. Som kvinna kan du skydda dig med en bit bacon, nedstoppad i trosorna – för sådant skyr ockupanterna – och så slår du tillbaka deras våldtäkts-jihad…

linda bacon, bacon överallt…

Börja med att fråga första bästa person utomhus, vid busshållplatsen, på tunnelbanan, framför snabbköpskassan, i bankomat-kön, ja överallt… “Vet du om att en av de viktigaste belöningarna i VALHALL är Särimner själv, en galt så stor att ingen kan knäcka honom !” Svarar då din medmänniska “javisst – jajamensan!” eller något dylikt kan du slå dig i backen på att vederbörande redan är en Asatrogen hedning, och då hjälper varken böner eller klagosånger...

Om inte, kan du gå över till steg nummer två, nämligen blind fanatism, och börja hoppa upp och ner och SKRIKA: “Jomen Särimner lever, och han lever för evigt, ty han är det största svinet, ja sannerligen, sannerligen !” medan du inombords och ur ögonvrån lugnt och stilla observerar om ditt offer börjar övertygas. Om så är fallet, sätt honom eller henne genast på NAS mailinglista, och få honom eller henne (ett tredje gives inte – det finns INGA “hens” utom på hönsgården !) att betala medlemsavgiften, och om inte detta tar skruv, övergår du utan vidare spisning till steg nummer tre, nämligen:

Påståendena om tron, och du ropar: “Jamen du MÅSTE ha tro ! Allt är förlorat, om du inte tror, jag är verkligen ledsen för din skull om du SAKNAR TRO för endast SÄRIMNER lever evinnerligen, så det så !”

Det ser ut om rosor, men ÄR bacon – överlämnas lämpligen till en muslimsk kvinna nära dig – innan solnedgången såklart…

Sedan övergår du till argumentation genom skrämsel-propaganda och utbrister: “Nämen vet du vad som händer med dem som dristar sig att t-v-i-v-l-a på Särimner, som ÄR The Pork of Ages, yes box kula !” och berätta om vad som väntar i Nifelhel och Svartalfaheim, medan du stryker en krokodiltår ur ögonvrån och fortsätter med Gimmicken om alltings upphov och vrålar:

“Så vem tror du var orsaken till allt det här, alltså livet, universum och allting – om det INTE var Särimner, vem kan det då ha varit” och om din motpart nu svarar med “Det var ingen alls, bara kosmos grundläggande krafter“, eller “Ussare kvantfysik !” eller något annat i den stilen så fortsätter du med Förvridning in i semantisk gymnastik och rent ordvrängeri och utbrister:

“Jag måste ge dig rätt. Bara opersonliga krafter, men nu så har alla dessa krafter reinkarnerats i en jättestor gris, och dess namn är och förblir SÄRIMNER Särimner Särimner…“. Om din motpart – under över alla under – fortsätter vara obstinat, klämmer du i med Figurativ symbolism och andra små krokar och hojtar segervisst:  “Ja, alla sofistikerade och intelligenta människor inser genast, att tillvaron är grisformad, liksom universum, och därför är Särimner den metafysiska symbolen för denna och alla andra hypotetiskt tänkbara verkligheter, från tidernas morgon till dess absoluta slut, och Särimner är mera som en jättelik dikt och ett epos, snarare än en exakt vetenskap, och om man förnekar Särimner, så hamnar man ofelbart i Nifelhel, och det väntar dig säkert också, ifall du inte inser att Särimners slutknorr är mycket skär och väldigt vacker, därför skall du tillbe honom om du vill vara någorlunda hipp...”

 

Minns: om DU förnekar Särimner, hur vill du då att Herren FREJ skall kunna tro på D-I-G ??