25-årig kvinna döpte sin son till Loke – barnet fick missbildningar och blev svårt sjukt…

Ibland får vi läsa tragiska historier i rikets tidningar, som får oss att tänka efter. Denna gång skriver kvällstidningen Excessen – en av de mindre seriösa publikationerna i hela landet – om Michelle Jansson (25) och sonen Loke (4) som lider av ständiga krampanfall till följd av en allvarlig medfödd genetisk defekt, men som nekas assistans av Försäkringskassan. I vanlig, känd Excessen-stil skriver tidningen nämligen ut de agerandes ålder, ungefär som om det vore det allra viktigaste i sammanhanget, och som om just åldern vore den mest centrala av alla egenskaper, som de här personerna kunde ha, eller de facto har.

Man skall självklart vara försiktig när det gäller det här med folks personliga egenskaper, förresten. Tidningen ger inte någon förklaring till varför den här kvinnans barn fick en sällsynt genetisk sjukdom, eller vad hon möjligen kunde ha gjort för att undvika den. Skulle hon alls skaffa barn, ifall hon varit medveten om riskerna ? Gjorde hon det i alla fall, trots att hon kanske var medveten om risken; och var barnet alls planerat ?? – Ja, det finns mycket i ett föräldraskap som kan gå ordentligt snett ibland, och även om det nödvändigtvis inte behöver finnas något orsak-verkan förhållande i denna på alla sätt beklagansvärda och ledsamma historia.

Hon döpte sin son till Loke – barnet blev svårt handikappat, lider av ständiga epilepsikramper och måste sitta i rullstol…

Ofta har jag själv genom mer än 30 års tillvaro som hedning sett, att personer som av ointelligenta eller ouppmärksamma föräldrar döps till ”Loke”, ”Hel” eller något annat demoniskt, sjukdomsframkallande väsen själva blir svårt sjuka, eller drabbas av förfärlig otur på olika sätt, kanske inte just genom medfödda sjukdomar, men genom plötsliga, oförklarliga olycksfall, alkoholism, narkomani, trafikolyckor, kriminalitet, och annat i den stilen. Det här har såklart inga ”övernaturliga” orsaker alls, men man får vara försiktig med vilka krafter man anropar, så att säga. Hur de här mekanismerna fungerar – låt vara att det för det mesta är undermedvetet – ska jag förklara här nedan.  ”Vissa människor straffar Gudarna med detsamma, men för de verkligt stora skurkarna tar det i allmänhet längre tid” lyder ett hederligt gammalt svenskt ordspråk.

Man bör inte döpa ett stackars oskyldigt barn till saker som ”Fenris”, ”Loke”, ”Pitten Thurs Pettersson”, ”Ernest Oden Carlsson” eller något annat sådant.

För det första har det i äldre tid aldrig någonsin varit skick och fason att göra så. Det bruket ingår inte i Nordiskt Namnskick, helt enkelt. Man uppkallar inte sitt eget barn direkt efter en gud eller någon annan andemakt, för i gamla tider ansåg man att sådant kunde straffa sig rejält, och det tycks det också ha gjort i det här mycket tragiska och upprörande fallet. Istället namngav – inte d-ö-p-t-e – man verkligt Hedniska barn till saker som Torbjörn,Torborg, Torsten, Torkel, Tora, Odendisa, Odinkarl, Frejdis, Fröjdis, Friggethora eller liknande sammansatta namn, om man ens tyckte att man måste uppkalla barnet efter en gudom (det är verkligen mindre lämpligt, och det av flera skäl)

Tänk dig om du skulle kalla din dotter för ”Allah Stina” till exempel, ”Snurre El Humid Satansson” (jo, det finns här i landet en person som heter just så – ”El Humid” betyder ”den fuktige”) eller kanske ”Jesus Hitler Kristus Svensson” – sådant vittnar inte om respekt för barnet, inte om respekt för andra kulturer och traditioner (Vad tror du att dina muslimska grannar direkt från Syrien skulle säga, om de konfronterades med ”Allah Stina” ? ) och heller inte om tillräckligt med respekt för Asatron, eller vår egen Nordiska Kultur och tradition, om man gör på det här befängda viset.

En sak är vad vi skriver eller debatterar om på bloggar som den här. Du som läser denna text befinner dig här frivilligt, det utgår jag åtminstone ifrån. Du har själv valt att läsa just den här texten, och förmodligen har du kanske också letat upp just denna bloggsida med Google eller någon form av sökmaskin, kanske hört talas om bloggen på sociala media, eller annars sökt upp den frivilligt.

Det är ingen som tvingar dig att vara här. Du måste inte läsa den här texten, särskilt inte om du skulle bli upprörd av den eller så, förmodligen är det inte heller bra för dig att göra saker som så lätt får dig upprörd, ifall du är lagd åt det hållet, och kanske borde du göra något vettigare än att läsa denna text – ta hand om din avkomma, till exempel men namn – nej det är en helt annan sak, för med dem förhåller det sig fullständigt annorlunda.

Ett egen-namn, alltså ett namn på en person, kan man aldrig någonsin komma ifrån, för man blir ju tvungen att hela tiden säga det högt, i alla möjliga sammanhang, ute i den existerande, objektiva verkligheten, eller hur ? Namnet ingår i presentationer och liknande, inte minst i yrkeslivet, och det sociala samspelet människor emellan (oavsett ålder) och då är det definitivt olämpligt att gå omkring och heta saker som väcker anstöt, exempelvis Dracula, Loke, Hel – förruttnelsens och dödens gudinna – eller något liknande.

Ingen vettig förälder och ingen förnuftig människa borde döpa något barn till något sådant, det är i alla fall min personliga åsikt om saken.

Hybris – den form av grotesk självöverskattning som uppkommer, när människor försöker stjäla Gudarnas namn, eller själva bli till Gudar, var något som man i alla hedniska kulturer varit oerhört RÄDD för, och till varje pris försökte undvika. Så är det också i kristendomen ”Du skall icke missbruka gudens namn…

Så var det förr också.

Aldrig, Aldrig någonsin döpte man någon till bara ”Tor”, ”Oden” eller ”Freja” eller något sådant. För det första hade det naturliga orsaker, och helt praktiska skäl. Man kan inte heller döpa en person till saker som ”Bordet Andersson”,Bokhyllan Uffe” (som på IKEA) eller ”Räv”, ”Potta” eller något sådant, för om Gudarnas namn är centrala i den Nordiska kulturen, precis som i alla andra kulturer på vår Jord, ja då skall vi inte missbruka dem, lika lite som vi ska missbruka några runtecken, förresten.  Det går inte att döpa ett barn till bord, stol, räv, sked eller något ditåt, för i dagligt tal får man då givetvis problem; är det barnet eller möbeln man menar identitetskris och förvirring följer, inte minst för barnet självt, som får lida för sitt namn i skolan eller ihop med andra barn, och slutligen kan barnet få psykiska skador av det hela, eller rent av insjukna i någon somatisk sjukdom, om det går tillräckligt långt… kropp och ”själ” hänger nära samman, det anser numera de flesta läkare. Var det något sådant, som hände Michelles son, och har det förgrovat eller förvärrat symptombilden, även om det gäller en medfödd sjukdom, och en genetiskt defekt individ, som förmodligen aldrig bort födas… och inte heller kan överleva, utan mycket långtgående insatser från samhällets sida. Nu lever vi i en välfärdsstat, javisst; och har kanske råd att betala för ögonblicket, men kom då ihåg, att det finns länder och tider, då människor inte alls varit lika lyckligt lottade…

Dying Niobid, from the Baths of Sallust (marble)

I antikens värld – liksom i den gamla Norden – talade man om Hybris, alltså självöverskattning  när vissa föräldrar försökte jämföra sig med gudarna, eller uppkalla sina barn direkt efter dem.  Gjorde man så, riskerade man att utsättas för makternas hämnd, tänkte man sig – och det här var dåtidens sätt att förklara, varför ”förskräcklig otur” som i det här Loke-fallet kan uppkomma. Historien om Niobe, till exempel – hon som skröt över sina nio döttrar, och genast ådrog sig gudinnan Letos vrede. Leto sände Artemis och Apollon för att ögonblickligen skjuta ned Niobes alla barn med giftpilar, och så dog de i krampanfall och hemska kval, inte olika de som verklig epilepsi kan ge, och på ett sätt har alla dessa myter en naturlig förklaring, när de med sagans språk antyder, vad som kan hända människorna om de är ouppmärksamma vad gäller barn, genetik eller arvsmassa. Och där stod så Niobe, utan några döttrar eller avkomma alls.

”Om du är kvinna och väntar barn – Utmana då inte ödet eller Gudarna ! – SKÖT DIG !! ”

Excessen berättar också om ett annat fall, där ett litet barn som heter Saga (från Sökkvabäck, liksom gudinnan ?) blivit svårt sjukt, och nekats försäkringsbidrag. Bara ett sammanträffande, eller ?

Någon utmanade ödet. Och ödet svarade, hårt och brutalt… Kanske bäst att sluta utmana ödet då, och göra som folk gjort i alla tider, och ge barnen sunda, vettiga och användbara namn. ”Man ska inte ge Hundnamn eller vedernamn åt folk”. Det sa alltid min gamla farmor, som blev 92 år gammal och var mäkta vis, ty hon var också en hednisk människa.

Det är heller inte lämpligt, friskt eller sunt att döpa någon till ”Kurt Berit”, ”Eva Pelle” eller liknande saker, som river sönder och förstör den personliga identiteten, och dessutom är det numera förbjudet i svensk lag. Att tvinga små barn att bli lydiga ”hens” eller små halvkönisar, är inte så nyttigt för barnen, det heller. Namnet ger en viktig indikator åt den framtida personligheten, och utan sunda namn, finns så småningom heller inga sunda människor. Var blir det av alla små ”Blancefloor”,  eller ”Bo Kaspers”, förresten ? Vem vill ha en pajas-figur till son, eller ett mähä till dotter, en Twilight Pärsson, eller Sundbyberg Hilton kanhända ( Lilla Sundbyberg ser ut som Paris Hilton ungefär, fast djävligt mycket billigare !)  Namnlagen gäller inte längre, utan har sedan just i år ersatts med en helt ny lag, vilket kanske ni som ansvarsfulla medborgare och vuxna faktiskt uppmärksammat.

Numera säger lagen såhär, och om vi vill vara goda medborgare, så är detta något att ta fasta på:

§ Som förnamn får endast förvärvas ett namn som inte
1. kan väcka anstöt,
2. kan antas leda till obehag för den som ska bära namnet, eller
3. av någon annan anledning är olämpligt som förnamn.

 

Paragraf 28, Lag 2016:1013

Jag skulle vilja påstå, att namn som ”Loke” faktiskt väcker anstöt, och är lika olämpliga som att döpa någon till Allah, Jesus eller kanske Hitler; även om det kanske görs i vissa sk ”kulturer”. Dessutom är det faktiskt så, att namnet av andra skäl är olämpligt som förnamn (att jämföra sig med en ond trickster och ett monster i människohamn är kanske inte så bra) och att det på goda grunder kan väntas, att obehag kan uppstå för den som ska bära namnet. I alla fall har det redan inträffat i det här tragiska fallet med stackars Michelle (25) och hennes barn, som vi alla tydligt och klart kan se. Alla tre rekvisiten är uppfyllda här, och alltså bör man inte göra på det här viset.

Jag kan också ta upp andra fall, jag själv sett på nära håll och upplevt. En kvinna som blandade ihop kristendom med Asatro och inte kunde hålla isär begreppen (ja, hon kallade sig ”Rådsgydja” eller något sådanthon kunde inte ens stava till det ordet – ibland var hon råd– ibland råds, iland ”översteprästinna” eller något annat) fick ett barn, som visade sig vara vanskapt, och lida av hjärtfel. Modern saknade helt hjärta i kroppen, och visade sig vara en hänsynslös egoist. I vårt samhälle har det barnet visserligen överlevt, men får sannolikt ha vissa besvär för resten av livet. ”Somliga straffar gudarna med detsamma” som sagt. Hybis där också – liksom denna hybris ofrånkomliga och mycket obehagliga konsekvens. Man bör hålla sig ifrån sådana sammanhang, och sådana människor – det är allt jag säger. Skapa själv ditt öde, och du ska se att lyckan ler emot dig, så länge du är rättvis..

Jag kan ta ett annat exempel – denna gång från min egen släkt. En god och stark kvinna jag känner, som i allt gör skäl för epitet som ”Valkyria” eller åtminstone ”Sköldmö” (ty hon har skaffat sig namnet inte av födsel, men av livslångt lidande, träget hårt arbete, daglig träning, viljestyrka och överlevnad – ingen person jag känner är mer livsduglig än just hon) namngav sin andra dotter till Ragna, efter Ragnarök och den första till Tove, som i Tova eller hårtofs. Och vad hände ? – Jo, båda döttrarna blev starka, förunderligt vackra och livsdugliga kvinnor de med, en verklig heder för sitt samhälle och sitt land, precis som vi alla bör sträva efter att vara. Men – så snart de nådde upp i vuxen ålder, så bytte de genast bort de där namnen, och både ”Tove” och ”Ragna” heter numera något annat – men i mitt hjärta – och kanhända deras mor och fars – lär de kanske ännu bära dessa namn…

Starka, friska barn är familjens, samhällets och släktets ära.. Det gäller att föda fler av dem, och inte barn som utvecklas till rena motsatsen… Då behövs också rätt anlag, rätt arv, rätt kultur, rätt namn, rätt inställning…

Ta till sist ett annat, tänkt exempel…

Tänk dig en familj, som i oförstånd och av ren dumhet döper deras första dotter till Freja. Kanhända tycker du att det låter sött och gulligt, men det tycker inte jag. Har lilla Freja ens fått välja det namnet själv, eller vad säger hon om saken när hon blir äldre ?? Vad för slags kvinna ska hon alls bli ?? Att ge ett barn en kvarnsten om halsen i form av ett dåligt valt namn, som man inte ens tänkt igenom, är det värsta en förälder alls kan göra, och den största otjänst – för tänk efter före !

Visst, alla kvinnor kan ibland axla Frejas roll, så att säga; eller ta upp Frejas fallna mantel och pröva hennes lårhöga, högklackade stövlar ( i rött lack – Freja gillar sånt !) ifall ni förstår hur jag menar. och varje vuxen kvinna kan åtminstone en gång i livet b-l-i Freja eller vara någons Husfreja, till exempel, liksom varje man för en dag kan bli till Frej – men att tvinga någon att bära detta ok, varje dag och hela tiden, vilket man faktiskt gör, om man utsätter ett flickebarn för det namnet. Det är fel. Moraliskt fel, fel tänkt, fel levt, fel rakt igenom.

Frejas döttrar har jag mött själv, eller de som kreerar Frejas roll – den eviga sexualiteten, rakt fram och rakt igenom, genomfört och med Brisingamen och alltihop, rakt av, utan kompromisser. Sådant skrämmer inte mig, men utlevelse i all ära – ÄR detta något öde att önska över någon annan, och speciellt en ny dotter, eller tillökning i familjen. Återigen nej och åter nej.

En Gode eller präst – oavsett religion – bör till sist ha lov att vägra ge vissa namn åt vissa individer, eftersom Goden eller Prästen måste ha rätt, att få följa sitt eget förnufts och samvetes roll, oavsett vilket samfund han nu företräder. Och man bör ALDRIG ge Gudars namn åt människor. Sånt kan straffa sig, som sagt. Detta är ofta sett, och ofta omvittnat, av skäl jag redan berört.

Om den Nordiska tilliten

Yle Nyheter i Finland publcierade en intressant nyhet för tre dagar sedan, som inte fått komma fram i svenska media, men nu är det Svenska Finland på många sätt ett mycket sundare land än Sverige, i alla fall med tanke på vad slags land Sverige har blivit. Nordiska Ministerrådet – ingen ringare institution – har publicerat en liten rapport om Tilliten i Det nordiska samhället, en värdefull resurs som vi nordbor alla gemensamt haft tillgång till, men som nu snart gått helt förlorad i den nya tidens förment ”Multikulturella” samhälle.

En gång var vårt rike som störst…

Norden var en gång etniskt och socialt homogent. Sverige, Norge, Danmark och Island – samt Finland som en del av det svenska väldet – var en gång bondeländer, med en socialt och befolkningsmässigt ensartad befolkning. Man kunde lita på varandra. Än idag utgör saker som samhällsansvar, gott medborgarsinne, förmåga att göra rätt för sig och betala sin skatt en sorts Nordiskt ideal, konstaterar Ministerrådet i sin rapport, och det är inte bara med Gustav Wasa och den svenska nationalstatens födelse som dessa ”dygder” etablerats. De fanns hos oss långt tidigare än så.

Nordisk tillit – hur länge till?

Tillit är en del av det sociala kapitalet. Ett samhälle med hög social tillit präglas i mindre grad av formaliteter, konflikter, rättsprocesser och korruption.

Samhället upplevs i stället som rättvist och berättigat och skatterna anses gå till goda ändamål. Föreningslivet och samarbetet blomstrar.

Kort sagt: Tillit är det kitt som får samhället att hålla samman.

— —

Redan de gamla vikingarna…

Som region är Norden världsmästare vad gäller social tillit inom befolkningen, skriver NMR:s generalsekreterare Dagfinn Höybråten. De höga tillitsnivåerna är resultatet av flera samhälleliga processer, en del från långt tillbaka i historien.

Här hänvisas rentav till vikingatiden och införandet av protestantismen i Norden.

De skandinaviska utvandrarna förde med sig en form av tillit till USA som man fortfarande ser rester av, flera generationer senare, enligt rapporten. — —

Det ligger pengar i tillit. Både för samhället och den enskilda människan.

Rapporten talar om att transaktionskostnaderna för efterlevande av avtal är små eftersom man i Norden kan slippa konflikter och rättsprocesser.

Det finns mer tid för produktivt arbete än för kontroll och formaliteter. Också handeln gynnas av den höga tilliten, och den bidrar till fördelaktiga förutsättningar för investeringar.

Tillit är viktig också för hälsa och lycka. Känslan av delaktighet har till och med en gynnsam negativ effekt på kriminalitet, enligt rapporten.

— —

Ett enat land, med samma värderingar och samma etniska bakgrund – där alla kunde känna sig säkra…

Förenings-Norden enar

De stora folkrörelsernas tillkomst i slutet av 1800-talet har ett samband med den nordiska tilliten.

Det frivilliga organisationslivet har gett ett sammanhållande kitt i samhället.

Det syns i starka sociala normer om tillit och respekt som stöttar och underlättar samarbete, förhandlingsvilja och konsensus.

Staten är vår vän, likhet ger tillit

Staten och lagstiftningen ses av nordborna inte som en fiende utan som en vän, påpekas det i rapporten. Men på senare år har folkrörelserna minskat i betydelsen. Organisationslivet torkar in eller förändras.

  • YLE 2017-07-16

Så långt Nordiska Ministerrådet, eller Nordiska Rådet som det vanligen kallas, enligt sin senaste rapport. Men vad händer då när likheten bryts upp, och de sociala sambanden slits sönder ? Långt fram på 1900-talet har det varit vanligt i alla små brukssamhällen runt om i Sverige att man lämnade sina ytterdörrar olåsta, så att grannar eller kanske grannens barn kunde gå in. Så var det också i min barndom, till och med i huvudstadens södra ytterförorter. Alla kunde lita på varandra, och alla visste; att ingen skulle stjäla eller baktala den andre. Men – hur har det blivit idag ? Hur skall vi ta hand om allt avfall i vårt samhälle ? frågar sig YLE och Nordiska Rådet helt retoriskt.

Vi har fått in befolkningsgrupper och religioner som inte hör hemma här, och massor av personer som bara utnytttjar vår välvilja och vår tillit, ja de missbrukar själva tilliten med att sätta sig rakt ner och tigga, samt pressar pengar av oss – vilket inte kan vara någon stadigvarande lösning – för med allt fler och fler bedrägerier – blir tilliten rubbad…

Är det såhär vi vill att framtidens samhälle ska se ut ?

Hur länge går vi med på att sortera avfallet?

Trots tillit i hundratals år kan den inte tas för given.
Rapporten pekar på att likheten försvinner om det finns ”fripassagerare”. Då blir individerna mindre benägna att bidra till det gemensamma eller upprätthålla normerna.

Rapporten citerar professor Bo Rothstein. Han har pekat på att om den sociala tilliten minskar så minskar meningsfullheten i att betala skatt, sortera avfall, följa lagstiftning, inte missbruka försäkringssystemen och avstå från korruption.

Trots flera tuffa utmaningar är den sociala tillitens framtid inte ödesbestämd enligt den nordiska generalsekreteraren Höybråten. Men det ligger på många sätt i händerna på politiker och andra beslutsfattare.

Risk för att Norden blir mer heterogent

Rapporten nämner också farorna med ökad heterogenitet i Norden genom ekonomisk olikhet, arbetslöshet, invandring och politisk polarisering.

Självklart finns det flera vägar framåt för att lösa dessa problem, menar Nordiska Rådet, och någon klar politisk lösning eller någon särskild politisk ideologi som kan lösa alla dessa problem finns såklart inte – inte ännu i alla fall. Men genom att öka klassklyftor och spänningar i samhället via Regeringen Löfvéns hävdvunna ”söndra och härska” ideologi, och ständigt skapa en konstlad underklass av importerade människomassor, håller den etniska majoriteten på att förvandlas till en minoritet. Tilliten har försvunnit, islam, kristendom, terror och ökad kriminalitet har kommit i dess ställe – och det är också precis vad vår nuvarande regering vill, för endast så kan den vinna i nästa val, genom att hålla oss nere i okunnighet och rädsla. Blir vi återigen medvetna om vad vi hade och vilka vi är, så blir vi starkare inför framtidens utmaningar, vad vi ån må anse om den politik, som tyvärr förs i vårt land just nu.

I fäders spår för framtids segrar ?

Tillit mellan människor handlar om mer än politik. Den är också en andlig egenskap, eller något som hör till var och ens personlighet.  Min tillit och mitt förtroende är mycket lätt att vinna – i princip brukar jag lita på alla goda medborgare jag möter, men den är också mycket lätt att rasera, och det finns fall när min tillit raserats så till de grader, att jag inte alls litar på vissa personer, gäng, organisationer eller samfund mer – och den kristne guden, dessa öknarnas Jehova är jag också hjärtligt trött på vid det här laget.

Man brukar säga, att tillit tar år att bygga upp, men att den tar en enda sekund eller ett enda ögonblick för att rasera. Så kan det vara för individen, och så var det också i det nu famösa lastbilsattentatet på Drottninggatan, som vi alla fick se prov på i våras.

 

I princip har jag lättare att vinna tillit till kvinnor istället för hos män, eftersom jag av födsel och ohejdad vana faktiskt föredrar kvinnligt sällskap framför manligt, framförallt då jag inte arbetar och på min fritid. Ja, jag vet, kära läsare. Det faktum att jag är helt och hållet heterosexuell kommer förmodligen som en mycket svår chock för många av er, eftersom det inte alls är modernt i vårt samhälle med heterosexualitet numera, men nu är det en gång så att jag dyrkar Freja, och Freja finns som bekant i många former, liksom Gerd eller Moder Jord. Även här är min tillit och mitt förtroende lätt att rasera, även om jag inte fäster mig vid småsaker som otrohet, och att det så att säga också finns kvinnor, som så att säga ständigt måste gå Frejas ärenden här i Midgårds gröna dalar, särskilt nu om sommaren.

Det moderna samhälle, som vi alla har runt omkring oss gynnar inte precis framväxten av tillit eller respekt, eller ens någon kommunikation, även om vi har tusentals möjliga eller rättare sagt helt omöjliga kommunikationsmedel runtomkring oss numera. Det är twitter, tjatter och knatter, sociala media och tidningsartiklar för utan all ände.

Saker som försämrar tillit och kommunikation, och förmodligen inte stärker den.

En vis man stänger förmodligen sin dörr för det fördömda skrålet, och flyr från Storstaden till sina riktiga vänner, som jag konstaterade i gårdagens inlägg..

 

 

And now, from Bjorni Viking…

Som sagt – jag är bara en hedning i mängden som skriver bloggar, och representerar ingen annan än mig själv; som det är ibland oss Asatroende. En man som tänker på liknande sätt kallas för Bjorni Viking, och han åstadkom ett såpass bra fb-inlägg att jag gärna citerar det, helt oförrändrat och oavkortat. Apropos det här med ”forn sed”, sk ”Rådsgydjor” och andra avarter av Hedendom och New Age, alltså…

Thoughts in the night:

It’s sad to see how people that doesn’t belong in Ásatrú make profit on our Gods.
Spread untruthful and false information about our tro/trú.
Use our terms, stanzas and virtues to spread slander, hate, dogmas and misconceptions.
Often with terrible translations too.

Unfortunately it’s mostly from people who doesn’t even have any connection to our Gods or even been here.
They doesn’t even know what the words they are saying actually means.
Using terms like Gode/Goði/Gyðja and even doesn’t know what the word means etc.

It’s sad, because a lot of people around the World doesn’t know this, and follow these false prophets and give them money and take internet-courses in how to be a spiritual guide in Ásatrú etc.
And then they thinks it’s all peachy and that the Gods follow them.
So when I respectfully tell them that it has nothing to do with any faith in the Æsir and the Vanir and in Ásatrú.
Then I’m the bad guy instead.

This is unfortunately how it works today, where people follow someone who pretend to have knowledge.
And if ten follow him, then hundreds etc.
All of a sudden are the people with knowledge secondary, and the person/community with a lot of followers are the right ones so they can twist and turn everything to something else.

So think a little.
Are you just interested to belong somewhere, continue with the false prophets.
But if you are you interested in Ásatrú.
Do your homework and search for people with the real knowledge that also have a real connection with the land and the Gods.

Good Night Midgård!
/@bjorni_viking

Så långt en annan hedning, alltså. Egentligen undrar jag dock, om flertalet är fienden. Jag ser snarare mera positivt på utvecklingen inom det hedniska Sverige just nu, för jag tror att överallt i Världen är fridstörarrna fåtalet, men de hederliga människorna flertalet, trots allt.

Och kunskapens ljus kommer att segra till sist – ifall vi har tro – verklig tro och Asatro – för om Asarna är med oss, vem kan då vara emot ?

”Slå Katten ur Tunnan” – en ”forn” sedvänja som återuppväckts

Fastan eller Fastlagen är visserligen en kristen fest, liksom Valborg – i början på Maj – Frejas månad – är en hednisk.. Och om folk nu anser sig vara ”forna” – vilket inte alls behöver betyda något bra i sig – så kan man också notera, att vissa traditioner ibland försvinner helt ur folkmedvetandet, för att därefter återkomma så mycket starkare och klarare efter en tid. I Danmark och Skåne har det sedan åtminståne 1300-talet funnits en ryttarlek, som heter ”slå katten ur tunnan” och som – trots att den varit försvunnen under större delen av 1900-talet – kommit tillbaka på 2000-talet och fått allt större och större utbredning, även om den inte utövas exakt så, som man gjorde under tidigare århundraden.

Sista gången seden utövades ordentligt, och i originalutförande lär ha varit i 1830-talets Skåne, då det gick till som bilden ovan visar. Man tog helt enkelt en tunna, stängde in en levande katt i den och fäste tunnan på en ställning – och sedan red man förbi i galopp och försökte slå sönder tunnan eller välta den upp och ned genom att banka löst på den med träpåkar eller hugga sönder den med sablar. Idag gör ingen så längre, och tur är väl det, eftersom det förmodligen skulle räknas som djurplågeri eller straffbart beteende att bära sig åt såhär emot levande katter.

Scen från Fd ”Prins Husar” eller Kronprinsens Husar-Regemente i Helsingborg, 2016

Diverse forskare har påstått att ”Slå katten ur tunnan” skulle vara en rest av medeltidens tornérspel, eller ett slags rit där man skulle ha velat skydda sig emot Digerdöden, som skulle ha tänkts i kattens gestalt – men några vidare bevis för de här grumliga teorierna har aldrig framkommit. Andra akademiker – exempelvis Gullan Gerward i boken ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet (1996) har helt enkelt vägrat att studera alla källor före år 1500, och dömt ut dem allihop som ”ointressanta” vilket är ett minst sagt egendomligt sätt att bedriva ”vetenskap” på….

De flesta av akademikerna har numera insett, att traditionerna kring Majgreven, Majandet, ”Valborg” eller Vanadis – med andra ord Freja – och en stiliserad skildring av kampen mellan Vinter och Sommar är mycket, mycket gamla, och antagligen går tillbaka på Nordisk Hedendom, även om det inte är helt klart var katten och tunnan passar in i sammanhanget, eller när den sedvanan egentligen uppkom…

Norsk skogkatt – Nordens enda ursprungliga katt-ras. Bitsk, lodjursliknande och fullkomligt rasande – ifall den blir instängd…

Men varför ska det egentligen vara just en katt ? Vore ambitionen den, att man skulle hålla ett ryttarspel för att fira vårens ankomst, så kunde det ju ha varit vilket slags djur som helst – en hund, en hare, ett lamm till exempel – katter är vanligen svårfångade, i synnerhet om man försöker stänga in dem i trånga utrymmen som burar eller tunnor.. En vanlig bondkatt skulle antagligen dö, få hjärnskakning eller falla till marken efter några få försök, men inte alla katter eller kattdjur är lika lättbesegrade. En Norsk skogkatt, exempelvis, skulle säkert kunna kasta sig över både häst och ryttare, ifall den blev tillräckligt uppretad…

En bild från katedralen i Slesvig i Södra Danmark från 1200-talet anses visa Freja, som rider på en katt, och katter har också av de kristna alltid demoniserats, satts i samband med djävulen och häxor, alltihop för Frejas skull – katten är ju som bekant hennes dragdjur – och därför ligger det nära till hands att anta, att vårtraditionen med katten och tunnan faktiskt har med henne att göra – även om det i och för sig inte går att bevisa något – detta är bara en hypotes…

I Sverige har ”slå katten ur tunnan” nu degraderats till en fånig lek för barn, mest utövad på daghem och liknande, och blandats ihop med helt onordiska traditioner typ Pinata – en Jul-lek från Mexico som inte alls har med våren, fastlagen eller ens Valborg att göra – medan ursprunget – man måste rida – och får inte springa – och användandet av svärd eller sabel har glömts bort, sorgligt nog.

I Danmark, däremot, tar man ”Slå katten ur tunnan” traditionen på det allra högsta allvar, och gör den till en nationell fest – som detta filmklipp visar. Dessutom är man exakt trogen originaltraditionen, och har inte förvanskat den på något sätt – utom att man använder en upp-stoppad katt numera..

Freja är nu en gång en krigets gudinna, lika mycket som kärlekens, och även om vi aldrig sett några historiska belägg för att kampkonster och ryttarspel utövats till just hennes ära, kan man inte vara alltför säker på att inte en lokal tradition skulle kunna uppstå – och hur var det egentligen med Romarnas ”Hippica Gymnasia” och andra spel – uppfördes inte de till ära för gudinnor som Venus och Ceres – och var inte Nordgermanerna och Goterna i hög utsträckning i anspråktagna som just romerskt kavalleri ?? Återigen en vild hypotes – men studera sidorna på Gundestrup-kitteln från Danmark, till exempel, och ni ska få se både ryttarscener, Freja själv och kattdjur också, för den delen…

Svensk Kavallerisabel m/1824 – enbart tilldelad officerare vid Skånska Husarregementen…

Svensk Husarmössa – Gula Husarerna – 1762

Hednisk Katt, som begrundar Världshistorien och sina anfäder

Mera om en Hednings Liv i Frejas månad

Nu när vi är mitt i Frejas månad, den som kallas Maj och som inleds med det stora Vanadisblotet till Vanernas Dis, Freja personligen; kan vi mycket väl minnas att namnet Maja är urindoeuropeiskt, och att hon så långt bort som i Indien, under Vedisk tid för 4000 år sedan ansetts vara en blond ung kvinna, samt att alla Europeiska folk dyrkat och tillbett henne, i en eller annan form, så har jag som ni ser tagit en kortare paus från mitt bloggande.

Under tiden har jag rest till Reichshauptstadt Berlin tillsammans med två av mina Husfrejor, om ni råkar undra; eller om ni inte förstod finessen med det lilla Zara Leander-klipp jag hade den dåliga (?) smaken att spela för er i det förra inlägget. Husfrejornas antal är lika stort som himlens stjärnor, det vill säga att de är tolv till antalet, liksom Asarnas och Asynjornas antal och antalet för Djurkretsens stjärnbillder, och i mina väna och vackra Husfrejors sällskap trivs jag förstås alldeles utmärkt, tackar som frågar. Mycket av våra förfäders astronommiska veetande skrevs ned och samlades ihop av en man kallad Stjarnar-Oddi eller Oddi Helgasson, under sent 1000-tal, om ni vill veta, och zodiakens tolv tecken var inte heller obekanta för nordborna, som hade sina egna namn för dem.

”Gold-Else” eller ängeln på Siegessäule, segermonumentet som en gång stod framför Riksdagen…

Änglar, Diser, Fylgior och andra väna varelser fins på riktigt, det har jag klara och ovedersägliga bevis för. De två jag åkte med är inte bara ensamstående mödrar, utan enastående mödrar  (nich alleinstehende Mutter, sondern Einzigartige) faktiskt, dvs de är enastående starka kvinnor och mycket bra för sina tre barn – men det är inte jag som är far till alla barnen, ifall nu någon av mina kristna läsare eller andra käppgalna fundamentalister genast misstolkar detta. Kort sagt, andra kan också vara i behov av semester, och eftersom jag är en hednisk och Asatrogen man, ser jag det som en plikt att ta hand om mina vänner, när de förtjänar det. Efter resan har jag tyvärr insjuknat i en svår och tärande sjukdom, men jag är långtifrån död – till mina fienders stora sorg, får jag förmoda.

Mannens uppgift – enligt Asatron – är i alla händelser att ta hand om kvinnor och barn, försörja dem, se till att de får ett drägligt liv och försvara dem emot allt och alla, som vill dessa kvinnor och barn illa. Så har jag också försökt leva, efter bästa förmåga; och så länge jag kan ge av mig själv åt vem jag vill och de som verkligen förtjänat det, gör jag det också – ty sådan är min hedniska moral – jag säger för den skull inget om er andras..

Det har varit fyra otroligt minnesvärda dagar, men några vidare detaljer från resan tänker jag förstås knappast avslöja, då jag är lojal emot de som förtjänat den allra största lojalitet, och räknar med att mina verkliga vänner – långt borta från Internets falska skenvärld och den kristna dagspressens ständiga förföljelse och hat-attacker – också är lojala mot mig. Vi har haft trevligt. Vi har flanerat längs Unter Den Linden, hand i hand. Vi har ätit gott, och de av oss som dricker damdrinkar har kunnat konsumera minst tre long drinks om dagen. Vi har handlat skor till de som förtjänat läckra sommarskor, och om än KDW eller Kaufhaus des Westens (Berlins svar på NK) inte kunnat erbjuda högklackade sandaletter för mindre än 800 Euro eller cirka 8500 krisch, i Landet Löfvéns underhaltiga mynt, har vi i alla fall lyckats komma bort från Landet Löfvén, som ingen av oss älskar.

Mina husfrejor är både anspråkslösa och realistiska, så en av dem hittade omedelbart – eller sådär fem minuter senare – ett par lika fina skor på Deichmann istället – en affärsskedja som nu även finns i Sverige. Där kostade de 35 Euro, vilket är mera realistiskt som pris, trots att jag och mina Husfrejor har väldigt enkel smak – vi nöjer oss bara med det allra bästa – och Berlin är en mycket vänlig stad, fylld av toleranta människor (inte bara låtsas-toleranta, men i själva verket dumdryga som här i Stockholm, en stadd som aldrig någonsin varit någon Världsstad och som heller aldrig någonsin kan bli det) vilket gör att vi förstås stormtrivs, och även kommer återvända – när vi kan.

Om ni har en tam knubbsäl, så ta inte med den till fisk-disken på KDW. Det är bara såå onödigt – man vet ändå hur det slutar – med en tom fisk-disk, en länsad plånbok och en magsjuk säl…

Maximiner Grünhüser Herrenberg från ´84 och ´87 säljs nu för sådär 80 Euro flaskan. Å andra sidan är det de absolut bästa årgångarna sedan 1920-talet, och så bra årgångar kommer knappast att inträffa mer under min eller läsarnas livstid…

Sedan jag skilts från Husfrejorna – dessa underbara kvinnor utan vilka jag knappt kan leva – tillbringade jag tre dagar själv i den tyska huvudstaden, för att beskåda staddsplanering, arkitektur, gå på bryggeripubar och annat. Men – det sparar jag åt mig själv, och de som verkligen förtjänat att få höra mina minnen.

De flesta av er har inte förtjänat det, i alla händelser; men kanhända får ni följa med ett annat år, om ni är Asarna och framförallt drottning Freja trogna..

Nej, ”Valborg” är inget kristet helgon, och dagen har INGENTING med kristendom att göra

Som bekant är det Valborg idag, eller rättare sagt Valborgsmässoafton, eftersom Valborgsdagen – som nästan överallt i Sverige ansetts vara Vårens höjdpunkt, och tiden för det egentliga vårfirandet, ”Majandet” då man ”sätter Maj i vägg” och sjunger Majvisor.  Folklivsforskare som Martin P:son Nilsson och andra pionjärer inom etnologin hittade paralleller till Majandet, eller inbärandet av de gröna kvistarrna hos alla Europas folk, och till och med i den grekiska antiken, då det inte fanns någon kristendom överhuvudtaget.

Och vem är Valborg, eller som det heter på Tyska – Walphurgis ? Hon som borgar för Valen, med andra ord eller Valfrun, Vårfrun – den stora korerskan, Valeburga, Valepurga, Valdis, Vanadis – hennes namn är känt inte bara i Tyskland utan i alla länder med Germanska språk, alltså inte bara de Nordiska språken, utan också Frisiska, Tyska (i alla varianter) och Engelska samt holländska. Överallt tänder man så här års stora eldar till hennes ära, och utser ”May Queens” eller Majdrottningar, vilket också är ett hedniskt bruk från början, som inte alls har med någon krystad kristendom att göra. Jungfru maria har inte ett enda dyft med saken att göra hon heller, för våren är inte steril, den är könlig och sexuell, ingen trist ”jungfrufödsel”.

Freja tar var dag av Valplatsens fallna hälften” står det i Eddan, och hon ensam är Vanernas Dis, själva Vanadisen – Walphurgis. Det är ett namn som inte många kristna begriper idag, men som är helt och hållet hedniskt från början.

De kristna har visserligen hittat på ett fiktivt helgon, en ”sankta Walepurga” som skall ha levat på 700-talet, men vars historiska existens aldrig någonsin bevisats, och fortfarande bara är en from helgonlegend. Hon skulle ha varit syster till en viss Willibald, som i samband med Bonifatius härjningar och plundringståg emot Sachsarna rest från England till Tyskland, och under Bonifatius huggt ned inte bara den heliga eken vid Geismar, utan som alla kristna förstört, mördat, skövlat och bränt och slutligen – när hon blev för gammal för det – slutat sina dagar som abedissa i ett nygrundat kloster i Eichstedt, som man byggt på ännu en skövlad och förstörd hednisk kultplats. De få skriftfragment man tillskriver henne är från 800-talet, dvs långt senare, och hennes ben ska också ha placerats i en klippskreva utanför klostret, när uthungrade människor i närheten mycket riktigt brände det. Hennes ben ruttnade sönder, på det vanliga katolska viset, och från dem sipprade en helig olja, påstås det, men det behöver ingen tro på. Så långt katolikerna, och deras smutslegend.

Valborgsmässoeldarna är däremot mycket äldre, för även om man inte har några beläggg för deras tändande just i Sverige innan 1700-talet, förekom de på kontinental botten långt innan den fiktiva Walepurga ens var påtänkt eller uppfunnen, och varför ett kristet helgon ska gå omkring och bära Frejas eller Vanadis namn kan man ju fundera mycket över, men det här är bara samma tröttsamma ”kristifikation” som när Skade i Skadevi fick bli ”Sankta Elin” av Skövde (ett annat helgon som sannolikt aldrig funnits, och som inte är erkänt av kyrkan ens idag)

Valborg fortsätter att vara en obskyr, endast till hälften känd gestalt, men Freja, majfesten, majdrottningen och majandet känner alla till. På slavisk botten – för Majfirandet är känt även där – heter Majdrottningen ibland ”Kostrubunku” och det är också hon som är huvudpersonen i Igor Stravinskijs ”Våroffer” som väl de flesta bildade människor hört om. De kristna bevisar bara sin egen okunskap genom att dilla och lalla vidare om katolska helgon, och de är utestängda från så mycket skönt och vackert, som den hedniska delen av mänskligheten genast förstår och känner sig hemma med.

Stravinskijs balett har ibland uppförts just under namnet ”Walpurgis” eller Valborg, men i verkligheten skedde inga människo-offer, särskilt inte av slaviska majdrottningar. Vad den slaviska – och baltiska traditionen – som också kopplats till ”Kupala” eller Midsommar – gått ut på, är däremot att kvinnorna som deltog i majfesten anordnar ett gemensamt bad istället, där ”majdrottningen”, ”kostrubunko” eller vad hon nu kan antas heta ska kastas i vattnet, och under fröjdefulla former badas. Jämför med Nerthus, som Tacitus och romarna var så rädda för… Vid Midsommar offrar de ukrainska flickorna Midsommarkransar, liksom vi ibland här även bekransar oss vid Maj, och att de väljer åt sig en man för Midsommarnatten, har jag själv sett, och upplevt…

Maj och Midsommar brukar ofta glida över i varandra, och eftersom vissa inte kan få för mycket av det goda, eller i det här fallet Frejas sällsamma kraft, kan man ju tänka på alla de sk ”Pingstbrudar”, ”Majbrudar” och andra folkliga seder som förekommit ända in till 1800-talets slut eller 1900-talets början i Sverige. Till ”Majbrud” eller Frejas gestalt, nedstigen på jorden och levande bland människorna, skulle man i 1880-talets Skåne ta en kvinna som var ”en rikti Dansekatta” eller med andra ord tillräckligt lätt på foten, och alltid lång, blond och högvuxen, så att hon kunde gestalta Freja eller Vårfrun. ”Den som har stått Majbrud, får heller inte någon brudeskrud” sade man också, och med det menades att den som tagit på sig den utvaldas roll, måste stå vanliga människor och förhållanden fjärran för åtminstone en tid, eftersom hon så att säga närmat sig det gudomliga. Frejas fester var visst inga lössläppta orgier eller något annat, utan högst ordentliga kransagillen, dansfester och våröl för bygemenskapen, och så var det långt fram i tiden…

Till och med min gamla farmor – som blev över 92 år blev utsedd till majbrud i sin ungdom, men slutade som en högst respektabel prästfru, så där ser man…

Ska man ikläda sig Frejas roll och bära Brisinga-men, det stora havssmycket, måste man ha vad som krävs... Det går inte för vem som helst…

Den friska havsbrisens glöd eller men, är förstås solen, som sjunker i havet eller reser sig ur oceanen, precis på samma sätt som planeten Venus eller Mardöll – som är och förblir Frejas stjärna – kan vara Aftonstjärna eller Morgonstjärna, beroende på när man ser den. Men, inte alla kvinnor förmår bära solsmycket. För att komma dit hän måste man ha vad som krävs, och även tänka, tala, gå och handla på rätt sätt – och det är inte alla som kan, särskilt inte dumma, feta och fula amerikanskor, eller andra som missbrukar Frejas heliga namn – vilket man ska akta sig noga för att göra… Många har tänkt sig Brisingamen som gjort av guld eller bärnsten, och det finns absolut inga hinder för att uppfatta smycket så, inte heller Frejas heliga gördel, som hon kan spänna om sig som ett slags styrkebälte, för att öka sin attraktionskraft och sin förmåga till sexualitet månggfaldiga gånger, ungefär som Tors egen Megingjord, som emellertid bara ökar styrkan och de manliga kroppskrafterna.

Allt är inte kärlek, som kallas så, och bara för att vissa figurer går runt och bräker som får om det, blir livet eller Våren inte kärleksfullare eller godare för det. Se på ”fornsedarnas” idiotiska flumsnack, till exempel…

Striden mellan Sommar och Vinter, eller Majgrevens kamp med Vintergreven, en annan främst medeltida sedvänja, har knappast varit så vanlig i vårt land, men vanligare på kontinenten, där redan Frankerna och andra Germaner höll ”Campus Majus” eller stora truppmönstringar och torneringar på just den första maj, då alla vapenföra män skulle inställa sig ”med fulla folkvapen” inklusive tre tolfter pilar och mat för två veckor inför tinget och kungen.  Här syns den äldre Freja, hon som är stridens gudinna lika mycket som kärlekens – och vad en del underhaltiga avhandlingar beträffar, som t ex Gullan Gerwards ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet 1996, ger jag inte mycket för dem, därför att man konsekvent valt bort alla hedniska källor, eller utelämnat allt förkristet material, och sedan försöker bortförklara Majgreven och Majdrottningen som ”gesunkenes kulturgut” i någotslags Kvasi-Marxistisk anda, dvs Vårfesterna skulle vara ett slags parodi – i medeltida gillesform – på adelns tornerspel, intåg i städer och ridderliga ideal överhuvudtage, fast överförda till landsbygden, där de alltså skulle ha hållit sig kvar intill industrialismen… Men till och med i Ryssland, och så även Sovjetunionen, firades Första Maj alltid med enorma militärparader…

Men allt det här smakar dålig vetenskap, för man kan inte bara ”välja bort” källor bara för att de är förkristna, och förekommer över hela Europa gemensamt – och även om Vårfesterna så småningom – under den kristna tiden – fick en delvis annan funktion och nedsjönk till vanliga bykalas, där folk åt, drack och hade roligt av hjärtans lust – så kan Hedendomen aldrig besegras i alla fall. Den uppspirar alltid, som studenternas valborgsfirande eller gräset om våren, och Frejas verkliga budskap är evigt – det handlar om man och kvinna, inte om man och man, eller två kvinnor, som försöker ligga med varandra.

Slutligen borde här sägas något om Frejas Vrede – ett ämne jag har berört förr.

I början av 2000-talet hittades denna figurin i Silver från 800-talet i Tissö, Danmark, och den föreställer mycket riktigt Freja när hon är ordentligt arg, på precis det ställe som nämns i Trymskvida 13, där både Tor (den manliga styrkan) och Loke (den manliga slugheten) blir utkastade ur hennes bostad, och hon skriker, vrålar och sliter sitt hår:

Freja blev så arg, att  solsmycket Brisingamen (som mycket riktigt syns på figurinens bröst) sprang i småbitar, och hon rev sönder sina egna kläder i vreden, och kastade trasorna efter Tor och Loke, som ensam plockade upp de ömkliga resterna, och försökte skapa sig något därav – vilket inte alls lyckades, utan bara blev en hemsk travesti – för han hade inte den rätta förmågan, eller vad som alls krävs för att skapa något vackert. Freja hatar att utnyttjas, på alla sätt, och jag skulle tro att de som nu missbrukar hennes namn till att sälja allehanda varor, såsom Freja Melkesjokolade i Norge, diverse bryggerier, cigarrfabrikanter i Sverige och andra – exempelvis i Berkely, California, USA får akta sig, den dagen Freja slutligen tröttnar på dem, och vänder sitt ansikte ifrån dem för alltid – för sådan är hon nämligen.

Den rasande Freja enligt en tysk illustration från 1800-talet

Man ska inte ta Freja och hennes krafter för givna, ty även om hon förstår skämt och skoj och har en viss humor samt – har jag förstått – till och med medlidande med människorna, så tål hon inte att missbrukas, eller att bli utnyttjad. Där går ändå gränsen, och ifall den gränsen överskrids, så vänder hon på klacken och vänder sig om och går – för alltid ! Detta gäller även var och ens Husfrejor, som ni kanske redan märkt, och redan förstår. Allt tål Freja, Freya, Freyja (upprepa alltid hennes namn, särskilt i sänghalmen !) – till och med att låta sig bindas fast, bli ordentligt piskad och ligga fjättrad i underjorden, glömsk av det faktum att hon faktiskt är Freja – ifall vi får tro Viktor Rydberg, som i ”Fädernas Gudasaga” återgav en av hennes mindre kända myter, inklusive berättelsen om Svipdag eller Od, den man hon överallt sökt men som hon inte funnit, och som hon alltid trånar efter. ”Nicht Menschliches ist mir Fremd” eller ”Inget mänskligt är mig främmande” är också Frejas ordspråk, när det kommer till kärlekens och erotikens område, men att bli utnyttjad, tål hon som sagt inte.

Överskrider man kärlekens gränser, och visar man inte Freja tillbörlig respekt – hon korar valen, det är på hennes och ingen annans villkor som det hela sker – så går hon sin väg, så ÄR det bara – så går det också som det går. Missbruka aldrig aldrig hennes namn, och uppkalla aldrig aldrig barn eller er själva efter henne,  för det kan sluta illa – mycket mycket illa – utan håll er till sanningen, de namn ni verkligen fått, och vad ni egentligen är och heter. Blota aldrig i människoblod till henne, men ära henne med hjärtat istället.

Kom ihåg vad som står att läsa om Ottars blot i Hyndluljöd !

Endast så och bara så blir Freja nöjda med er. Endast så och bara så får Freja inom och utom er verklig tillfredsställelse.

”Frejas tårar av guld, över människornas missbruk och oerhörda dårskap” (Tavla av Gustav Klimt)

Själv åker jag nu iväg någonstans – med två av mina Husfrejorde är ju tolv till antalet, och lika strålande som himlens stjärnor – men sådant är inte till för er, ni oinvigda, ty allt är icke som ni tror, och ni är bara lekmän, där jag är en äkta Gode – och slutar med en vacker sång. För – ska man ta ut svängarna ordentligt, kan man alltid göra som den store skalden Bellman ni vet – han som först av alla på svenska sade ”Jag är en hedning” och rakt fram ”Jag till Fröjas dyrkan går” så att man verkligen förstod vad han menade. Tänk på detta i Valborgs- och Midsommarnatten:

Drick ej mera än du tål – tänk på dina göromål ! – Tänk på din Chloris, där hon ligger, pigger – visar dig sin blomsterskål !

Detta skrev Bellman verkligen i sin 49:e epistel, och alltsammans är alltså dagsens sanning – det har intet med katolska helgon att göra

Var det ”Blomsterskål” eller Picnic Basket eller ”Party Bowl” det hette – ja en del saker har som Freja många namn

Ja, kort sagt – och för att bre på tjockt och fläka på med musik:

Ich weiß, es wird einmal ein Wunder geschehn
und dann werden tausend Märchen wahr.
Ich weiß, so schnell kann keine Liebe vergeh’n,
die so groß ist und so wunderbar.

Wir haben beide den selben Stern
und dein Schicksal ist auch mein.
Du bist mir fern und doch nicht fern,
denn unsere Seelen sind ein.
Und darum wird einmal ein Wunder geschehen
und ich weiß, dass wir uns wiedersehn…