Freja och Brisingamen igen…

Idag är det en Frejas fredag, eller alternativt en Friggs fredag, eftersom Fredagarna i Västnorden oftast tillhörde Frigg, men i Östnorden och under ett tidigare historiskt skede Freja. En av de saker som kännetecknar Freja är givetvis hennes sexualitet och hennes kvinnlighet, och detta är något som ledde till att hon blev så förföljd under kristendomens fördärvliga intåg i vår världsdel. Naturligtvis är Freja en mångfacetterad gestalt – hon är också en krigets och stridens gudinna, men minst lika ofta är hon en gudinna för dold eller esoterisk kunskap, som i ”Hyndloljöd” där hon lär Ottar, en av hennes förtrogna, om hans sanna ursprung och hans ätts historia. Od, Frejas försvunne make, är själva kunskapen, och Svipdag, som också kan antas vara den unge Oden i förklädnad – se i Fjölsvinnsmál – och i samma kväde är hon obestridlig ledarinna för en hel skara av mindre kända gudinnor, varav Eir eller läkedomens gudinna bara är en. Och i en mörkare och farligare gestalt antas hon också vara Heid, eller Gullveig, själva guldtörsten eller girigheten personifierad, hon som i Völuspá ger upphov till det allra första kriget i Världen.

Freja är alltså inte alls en såpass enkelspårig eller okomplicerad ”kärleksgudinna” som många okunniga har för sig, eftersom hon på alla livets områden når djupare än så – men en sak går inte att förneka – och det är just detta med Frejas sexualitet, eller den sexuella sidan av henne. Många – till och med de som kallar sig Hedningar – är fortfarande rädda för att höra historierna om Frejas Vrede (se i Thrymskvida, där både Tor – som symboliserar den manliga styrkan och Loke – som är den manliga listen – är fullständigt chanslösa emot henne – i samma berättelse anges också att Brisingamen, som vi snart skall få höra mer om, brister sönder när Freja blir vred) och ännu mer rädda för strofen ur Lokasenna – där Loke utslungar de berömda orden om att ”Av Asar och Alfer härinne, finns inte en enda som ”Thin hór”  icke varit” för att nu ta med två oöversatta ord ur det isländska originalet. Också berättelsen om hur Freja skaffade sig Brisingamén på egen hand, och hur Loke försökte stjäla smycket väcker alltid avsky hos nymoralister, eller de som inte lyckats frigöra sig från den kristna kulturen, kristen kvinnosyn eller andra kristna skuldkomplex. Sådana inskränkta och begränsade människor finns det många, inte minst i England och USA.

Vad en riktig ”Rälling” eller Räl är för något, vet inte amerikanerna. De förstår lika lite Frejs sanna natur som Frejas, eller var ortnamnet ”Rällinge” där denna statyett hittats, kommer ifrån.. (”Där satt en man på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Så tog han fram sin styva räl, sin styva, långa och räta” – utdrag ur en gammal svensk folkvisa)

Dessa moralister skulle kanske inte förfasa sig så mycket, om de noterar att till och med Loke använder formuleringen ”Thin Hór” i Oegirsdrikkjas eller Lokasennas berömda 30:e strof. Inte ens han vågar kalla Freja vid fula namn, även om han indirekt försöker göra det – istället nämner han faktiskt, att det är de andra, det vill säga Frejas många älskare, som begått ”hor”, men däremot inte gudinnan själv. Freja varnar honom uttryckligen för att gå för långt i nästa strof, därför att hennes vrede kan bli fruktansvärd, även om hon i vanliga fall är ytterst tolerant, även emot en sådan figur som Loke.

 

På 2000-talet hittades denna silverfigurin av den vreda Freja, som sliter sitt hår och bär ett solformat Brisingamen-smycke om halsen. Det kommer från Tissö och 800-talets Danmark. Jämför med Thrymskvida, strof 13, där denna scen mycket exakt beskrivs. Thrymskvida och de övriga myterna som berör Freja är inte alls skrivna i ”sen” hednisk tid, utan var en levande realitet i folkmedvetandet långt tidigare.

Själv anser jag att myterna om Freja är ett slags lackmus-test på verklig hedendom, eller ett slags åsnebrygga, ”pons asinorum” som de pryda och sippa amerikanerna aldrig kommer över, därför att de är fast i sitt kristna tänkande.

De av oss som verkligen har vuxit upp i den nordiska kulturen, känner förstås till att ordet ”skämt” och Skaemtun (Freja gillar ju Mansöngur, alltså sånger som uppmanar till ett och annat samt just ”Skämtan”) kommer från samma ordrot som ”skämmas” och att våra förfäder inte alls drog sig för att skriva runverser som var helt öppet och ohöljt erotiska,  vilket Thor News avslöjat så sent som idag, och även i ett tidigare inlägg, som visar tydliga och klara arkeologiska bevis för den saken – ifall Rällinge-Frej nu inte var bevis nog.

“The blacksmith slept with Vigdis of the Sneldebein people”. The wooden stick is about 24 centimeters long and the use is uncertain. Some believe it may have been used as a hairpin – maybe a secret gift from the blacksmith to Vigdis herself? (Photo: Svein Skare, University Museum of Bergen)

”Sneldebein” betyder en person med smala eller långa ben, och som vi förstår, var den Vigdis, eller strids-dis som nämns på inskriften ovan, inte den som var den, om ni förstår hur jag menar. Allt detta går förlorat för amerikanerna – deras skräck för kvinnlig sexualitet, eller kvinnor som vågar ta för sig, och inte alls tror på den kristna versionen av hur en kvinna ska vara, fjärmar dem också ifrån Freja, eller vissa sidor av hennes sanna väsen, som man inte kan förstå, ifall man inte delar dem själv.

På en del inskrifter från Bergens 800-tal nämns ”futh” eller ”futhorg” vilket visst inte syftar på någon futhark eller själva alfabetet, men som för en nordman (eller dito kvinna !) framstår som lika enkelt som abc… futh rag” eller den sorts rag eller arghet som kommer från en futh, med andra ord.. De som hela tiden talar om ”higher truths” och är vansinnigt rädda för bilden av Freja som en ”wild girl (eller dito woman, för det är inte flickor utan fullvuxna kvinnor det handlar om) glömmer till exempel tantrismen i hinduisk tradition, eller Japanska shintoisters syn på saken, som var lika fördomfri och rättfram som nordbornas var, och till viss del ännu är, allt kristet pryderi och kryperi till trots..

Vart tog alla vilda kvinnor vägen?” frågade en svensk poet. Endast den, som förstår och inser kraften hos Freja, vet svaret – och själv har jag mött många av dem (”Jag till FRÖJAS dyrkan går” skrev en gång Carl Mikael Bellman…)

Men, låt oss nu ge oss ut i gudinnans eget sällskap, och se hur det gick till när hon skapade Brisingagamen som gåva åt sig själv genom ombud, och myten om hur smycket senare stals. En del ser den naturligtvis bara som en berättelse, och förstår inte att den speglar handfasta realiteter och en dagsens sanning, men det skall jag själv göra er uppmärksamma på, under berättelsens gång.

Alla förstår vi att ”Brisinga” har med havets bris eller havet självt att göra, och Freja är inte för inte Menglöd, eller själva Havsglansen, solen själv, som varje afton sjunker i Havet. De som inte kan eller förstår vårt nordiska språk, har ingen chans att förstå detta. De tror på falska grunder, att men ska betyda halsring, när det har samma ursprung som men = skada, på samma sätt som kaun – en av Frejas runor – betyder både båle eller böld, alltså något som lyser och bränner, ja ”glans” eller något lysande rött, inte bara ett sår. En hel del personer har också tänkt sig Brisinga-men som ett halssmycke av bärnsten, som ju mycket riktigt kommer från havet.

Men Brisingar är också en ätt, en stam och ett släkte – vilket vi lätt inser. Alltväl, berättelsen om Brisinga-mens tillkomst, eller hur Freja själv skaffade sig det står att läsa i Flateyarbok, som jag nämnt tidigare – en sen källa från 1300-talet, men berättelsen bygger ändå på traditioner från åtminstone 800-talet och ännu längre tillbaka, för som vi snart ska se är existensen av Brisingamen – eller vad som faktiskt verkligen kunde vara det – ett vetenskapligt faktum, och inte bara en legend..

Freja besökte i hemlighet fyra smideskunniga dvärgar, står det i sagan – Dvalinn, Alfrik, Berling, och Grer – men vad betyder då ordet ”Dvergr” på Norröna ? Jo, ”Dvergr” är en balkvägare eller en ”snälla” i en båt – märk inskriften om ”snälleben” från Bergen i Norge ovan. Tofterna, eller roddarbänkarna för er som inte kan nordisk terminologi, måste ha något som bär upp dem, och detta gör alltså balkvägaren, som i sin tur kan fördela kraften emot skeppets spant.

De som verkligen kan något om asatro vet också att Nordri, Austri, Sudri och Östri var namnet på de fyra ”dvärgar” som bar upp himmelskupan, och att talet fyra inte är ett sammanträffande. Dvalinn, eller Dvalan, förekommer också i det sk ”Dvergatal Volsupás” brevid Daudinn eller döden om jag inte minns fel, och Alfrik – den rike Alfen eller han från alvernas rike, tillsammans med Berling eller ”den som bor i berget” och Grer – den ”grådige” eller girige – är också ett typiskt dvärganamn. Naturligtvis blev det tidigt så i historien att man tänkte sig dessa varelser som faktiska dvärgar, eller småväxta, smideskunniga män, och så har det varit för konstnärer, skalder och diktare alltsedan dess, lika väl som vi vet att ”alfer” är de underjordiska, vanerna, världsupprätthållarna, eller naturens krafter, och det var alltså till dessa, som den sant kosmiska Freja i överförd bemärkelse sökte sig till. För den som inte trängt in på djupet i det Norröna språket eller den Nordiska kulturen, är allt detta oförståeligt, men den som har öron till att höra, han höre, och den som har ögon till att se med, ja han kan se Frejas sköna gestalt..

Freja och Dvalinn, Alfrik, Berling och Grer enligt en engelsk sagoillustration från början av 1900-talet (delvis beskuren)

Nu låg Freja en natt hos dem var, säger sagan – och det är berättarens sätt att säga att Frejas kärlek är så allomfattande, att den når rent kosmiska dimensioner. I gengäld gav de henne allt sitt guld, som de hade samlat ihop under långliga tider, och de skapade därav det skönaste smycke man kunde tänka sig. Detta liknar nu moderna amerikaner vid ”hor” eller ”prostitution” på sitt simpla, kristna vis – därför att de inte kan tänka längre. En bildad man, däremot, kan se likheter redan med Egyptiernas himmelsgudinna Nut, eller natthimlen, som omfamnade Geb, eller jordguden, i det första, kosmiska samlaget – och därav föddes solen. En del forskare har faktiskt på fullt allvar hävdat, att det fanns ett spår mellan bronsålderns solkult i Norden och det gamla Egypten, men utan att gå alltför långt, är det tydligt, att berättelsen om kärleksgudinnan, som befriade de i berget instängda och till materia och pengar begränsade dvärgarna, är en myt med mycket större innebörd än det först vill synas.

Freja och dvärgarna i något slipprigare version, som en amerikan tänkt sig det hela anno 2008 – men Freja låter sig sällan bindas…

Dvärgarna – de i de fyra värdestrecken till materien begränsade – hade låtit sig bli fångar av sitt eget guld. Innan Freja genom sin kärlek förmådde sänka sig ned till deras låga nivå, och genom sitt eget kön förmådde frälsa dem, var de i sanning beklagansvärda varelser. Men hon befriade dem, och lät dem skapa om guldet till något betydelsefullt och vackert. Inte heller skämdes Freja på något sätt av vad hon gjort, och i hennes handlande fanns inte den minsta falskhet. Nej, hon bar minnet av dessa fyra heta nätter helt öppet, runt sin egen hals så att alla kunde se det, och alla gav de sig helt frivilligt in på denna kärlekshandel, som gav smederna nya möjligheter, och lät guldet omskapas till något sant, riktigt och gott. Allt, tack vare Frejas oerhörda kraft !

Brisingamen har också den egenskapen att varje varelse – man eller kvinna, hane eller hona – som ser detta smycke, ja till och med träd, gräs och stenar ögonblickligen faller för Frejas kärlek, och vill följa henne. Den kvinna som bär Brisingamen är helt enkelt oemotståndlig – men nu frågar vi – har den sortens smycken verkligen funnits på riktigt ? Svaret på den frågan är ja. I de öländska guldhalskragarna – och de från Västergötland – hittar vi redan på 300-talet Brisingamens direkta motsvarigheter i verkligheten, smycken av oskattbart värde, gjorda i romersk guld, som ingen nu levande guldsmed inte ens med den modernaste teknik lyckats göra efter…

Detaljer av hästar, galtar och män, bara en tiondels millimeter tjocka – guldhalskragarna troddes gjorda av dvärgar, men tillkom med hjälp av bearbetade linser och optik av kvarts

Slipad bergkristall kunde användas som förstoringsglas och ”solarstein” – inte bara smycke…

Loke försökte senare stjäla smycket, genom att förvandla sig till en loppa (inte en lus, som det felaktigt står på Wikipedia, ty hos Freja finns inga löss !) och bringade smycket till Oden, som dock gav det tillbaka till henne ifall hon fick de två kungarna Högni och Heidinn att strida emot varann på en klippa i yttersta skärgården, säger Flateyarbok. Det här slaget, Hjaddingakampen, är bekant även från Prosa-Eddan minst 160 år tidigare, och flera skaldedikter från 900-talet, så man vet att också det varit en reell tro, och en symbol för solen, som sjunker i havet varje afton – och Brisingar var kanske namnet på de två följen, som slogs i solnedgången, eller den eviga kampen mellan ljus och mörker…

Loke stjäl Brisingamen i dansken Peter Madsens serie-version från 1990-talet – bilder som ingen pryd kristen vågar se

Enligt Eddan kämpar Loke – eldens gud emot Heimdall – den goda elden eller en solgestalt – för evigt om Brisingamen, och en av de platser där detta tänktes äga rum var på Singasten eller Singö i Roslagen, har vissa forskare sagt. Singö är också en ö i yttersta havsbandet, och både Heimdall och Loke hade förvandlat sig till sälar, när denna kamp skedde. Mycket riktigt har man skådat präster i Säl-gestalt eller sälhamnar, dragna över huvudet i Kiviksgravens figurer från bronsåldern också, så kopplingen sälar-solnedgång eller soluppgång och solsmycket är mycket äldre än vi kan tro – och avbildar en kosmisk verklighet med gudinnan Freja som huvudperson, snarare än de två männen, som kämpar om hennes gunst, just i denna Hjaddingakamp, som pågår för evigt. Heimdall är ju född av mödrar nio, eller av havets vågor, som vi vet, och han är den segrande solen, som går upp varje morgon.

Heimdall, ”son av mödrar nio” vann Hjaddingakampen om Brisingamen emot Loke själv, när de slogs i sälars gestalt – säger Eddan – och på en av Kiviksgravens hällar syns nio figurer, varav en kan vara en dansande man…

Sälar sjunger också i soluppgången, som bekant, och kopplingen mellan dessa djur och Freja är kanske föga känd idag, men redan Viktor Rydberg tog upp den i sina ”studier i Germanisk mytologi” och senare i ”Fädernas Gudasaga”. Viktigare är att komma ihåg vem Freja Freyja Freya verkligen är, och vad hon representerar, samt de oerhörda krafter hon har och besitter. Freja är havet och dess sälta, den segrande solen, kärleken och livet. Freja är kosmos, universum självt och ingen kan få del av hennes krafter, som inte har förstått hennes sanna mysterium. De som kallar Freja vid fula namn, eller förolämpar henne, kommer aldrig att se Folkvangs slätter efter döden, och de kan inte inse Sessrumnirs storhet. För evigt blir de utestängda, och kommer aldrig att få del av vad Freja värderar högst eller mest, men de som tagit Ottars och Svipdags plats, känner henne bättre än någonsin, och har fått kunskap och vetskap om hennes sanna natur – vilket ingen kristen, inga amerikaner eller någon inskräknkt, slö Monoteist någonsin kommer att förstå…

Garanterat HEDNISKA Julklappar ni inte får missa..

Julen står för dörren, heter det ju – och ”akta så att inte Tomasa Tryne tar dig !” för att komma med ett citat ur den sentida folktrons Värld – vad detta var för något, och vad det ursprungligen kan betyda, skall jag förklara en annan gång. Hursomhelst tror vi inte på något idiotiskt ”jesusbarn” eller några ”frälsare” i det här landet längre, för det har 40 % av oss svenskar helt vant oss av med, och bara 10 % eller så av oss tror ju på gamla tjatiga JHVH eller Jehova, Allah och allt vad det nu kallas…

Nej mina vänner – vi vet ju bättre än så. Vi vet, att redan ordet Jul är ett nordiskt ord, och att Julen går ut på att känna gemenskap med sina förfäder, sin kultur – det ställe på jorden man faktiskt kommer ifrån, och sina nära och kära, inte minst. Den egna familjen, de närmaste vännerna. Inte någon inbillad ”frälsare”.

Ingen ”Herre” och ingen ”Gud”. Den enda Gud vi i så fall tänker på, skulle möjligen kunna vara Oden, eller Allfader, Jolner, den store Jul-göraren, ”Julemannen” själv, enligt danskarna.

Stundom uppträder han i bockgestalt, maskerad till Juolopukki, Julbocken, som man allmänt säger i Finland, ibland som sig själv. Han har förvisso många namn, men någon ”herre” är han inte, och han predikar ingen slavmoral, som i Mellersta Österns öknar..

Viktigare än släktskap och blodsband, är kanske lojalitet. Om medlemmar i en familj inte längre är lojala med varandra, så tillhör de inte längre familjen – men vi bör ära, älska och skydda alla dem, som faktiskt gör det – oavsett vilka de är och var de kommer ifrån, och att vara just lojal – eller en god medborgare – innebär också att man ställer upp för sitt land – och sin närmaste omvärld, om inte annat, ty hela världen kan man inte bära på sina axlar, eller skydda.

Med dessa ord i hjärtat och i hugen, kära allmänhet – mottag nu mina Julklappstips 2017…

På den förnämliga sajten Etsy, kan man hitta denna Engelska nätbutik, som faktiskt säljer väl gjorda och brukbara hantverksprodukter, för vad sägs om detta:

Haver ni ett horn i sidan, till någon – giv dem då följande:

”Håll ej på hornet, tala vad tarvas eller tig !” heter det ju, och något att hänga i Julgran – till skillnad från den svenska Regeringen – blir Tors Hammare...

Vissserligen syns det kanske lite dyrt med 200 kronor eller SEK för lite glödritat eneträ, men jag slår vad om, att ni kan göra minst lika vackra och uppskattade julgåvor själva, om ni vill och hinner, ty där viljan finns, finns alltid en väg…

Annars kan ni också ruinera er på denna Blot-sats för cirka tvåtusen kronor istället, men ge den bara till en äkta Asatroende, som vet hur allt detta skall brukas och användas – med förstånd – och icke utan detsamma… Ty först då blir Julen god – läs i Egil Skallagrimssons saga, om en flicka i Värmland (som allt fick sina fiskar varma – eller ”god fisk” som de säger i Norge)

Om nu detta inte var nog för er – från samma firma köper ni med lätthet blotbollar eller dito skålar, kjortlar (vi säger inte ”tunika” på vårt språk), särkar, kjolar och mycket mycket annat så kan ni också leta på Café Press, och där inköpa små nära ting för era Husfrejor – Julklappstips brukar ju i somliga fall handla just om sådant, så varför skall då jag vara sämre:

Känns det lite billigt ? Ja, men i dessa #metoo tider – så är det väl så att vi ska ära den som äras bör, eller ? Det gäller nämligen att v-e-t-a vad som tillhör vem, om ni förstår vad jag menar.. Så håll tassarna borta ifrån FREJAS EGENDOM— ”Hvedat I än, eda Hvat ?

Trettio spänn är sannerligen inte för mycket, och passar inte det Husfrejan, så försök med nästa… Husfreja alltså…

Här har vi då gått upp en division i svårighetsgrad, så att säga. Till och med Leif GW skulle hålla med, men 50 spänn till den som märker någon skillnad..

Hela runraden eller rättare sagt runhjulet (det är en oktal kod, och ett ceasariskt chiffer – EN UTHARK OCH INTE EN FUTHARK ) och vill ni lära er, så får ni väl stava er fram, sakta och mödosamt, och angående mödom, så finns det väl de som närapå behöver ha magiska lås och prylar framför den, även om vi inte ska ta i, så att vi spricker eller spräcker – er husfreja är väl inte alldeles bindgalen, eller så illa däran i Julenatten, att hon måste bindas fast – hoppas jag – även om det finns de Husfrejor, som roas storligen av sådana lekar – ja till och med i Krokom och i långdans och i språngdans – har man hört på maken, men maken till detta eller denna har ni nog inte sett.

Kort sagt, handla klokt, men efter tycke och smak.

Förtörnen och fördömen icke Husfrejorna, men ta hänsyn till era anförvanter, särskilt  barn och gamla; ty de skall få skåda Särimner…

Detta blogginlägg blir alldeles oursäktligt oöversättligt och oomkullrunkeligt, om man kör det genom google translate, men det är förstås helt avsiktligt, för på gången och pannan känns Fritjofs son igen – och hör upp och hör sen, ack ni ludna och hedna !

Recesnsioner på ny bok om Lucia urartar alldeles – och fungerar som ett slags test på tolerans…

Lagom till Lucia och Jul, så kommer – som alltid i Sverige – en hel del ”Julböcker” eller böcker med Julartade teman ut på bokhandelsdiskarna. År 2017 enligt den gamla eran är förstås inget undantag, och det här årets Julbok heter tydligenLucia – den svenskaste av alla traditioner” om vi får tro dagspressen. 1900-tals historikern Håkan Strömberg från Göteborgs Stadsmuseum har skrivit boken, men tyvärr urartar den alldeles efter några lovande kapitel, och utmynnar i mycket grov rasism och Sverigefientlighet, vilket flera skribenter än jag noterat – som vi ska se här nedan.

Håkan Strömbergs viktigaste budskap förefaller nämligen vara, att Luciatraditionen inte har någon framtid, och att den helt måste avskaffas; liksom alla andra svenska traditioner. Nu har jag inte läst den aktuella boken, utan bara de cirka 30 recensioner som strömmat in om verket, men redan dessa är på sitt sätt mycket avslöjande. Hela tiden är det bara och endast bara den kristna versionen som hamras in, taktfast och stöveltrampande som en pålkran, efter vad det verkar. Det är i alla fall så det är, givet recensionerna – men kanske inte boken i sig, det må man medge.

Inga trevna lussebullar, utan utstuckna ögon, hyllning av martyrskap och katolskt våld. Så måste det vara, när de kristna får sin vilja fram…

Det framstår nästan som om ”Lucia” måste ögonblickligen byta kön, svärtas ned och ”förändras” emot något annat, ungefär som om det vore en ”dogm” eller religiös trossats att detta skulle vara ”bra” även om ingen motiverat varför. Visst – alla traditioner förändras kanske, sant nog – men det är inte samma sak som att säga att de ögonblickligen måste avskaffas, eller bli föremål för statsmaktens förbud. Dessutom kan förändring ske sakta, gradvis och över tusentals år eller många århundraden, men det har recensenterna kanhända inte insett, eller upptäckt – lika lite som de förstår att förändring kan ske på årstidernas eller naturens villkor – och inte på människosamhällets.

Den svenska Luciatraditionen måste därför kompliceras, problematiseras, integreras och negligeras, för så har landets elit bestämt – och Strömberg är – tycks det – deras villiga redskap, utan eftertanke, utan klokskap, beväpnad med floskler och intellektuell ohederlighet,  akademiserad ut i fingerspetsarna.

Så framstår det i alla fall om man läser recensionerna…

Ärligt talat – vad är det som är så farligt med blonda, eller kvinnliga Lucior och tärnor, och varför måste de nedkämpas ?

Men – kanhända gör jag herr Strömberg den grövsta orätt. Jag ska med största intresse läsa hans bok vid tillfälle, men min egen intolerans består som ni vet däri, att jag inte tål några politiskt korrekta floskler, och när ett visst parti ex cathedra och från regeringshåll bevisligen sagt, att just svenskar inte får ha någon egen kultur eller tradition, opponerar jag mig – för det är just det vi har – och det har vi också en självklar rätt att få ha, liksom alla andra folk och etniska grupper på vår jord. Att hävda något annat är inte bara bisarrt, utan ett mycket grovt rasistiskt påstående, och sådant hoppas jag för min del att herr Strömberg och hans gelikar i fortsättningen håller sig för goda för.. ifall de nu har påstått just det..

Låt oss gå över till recensenterna, och se vad de som faktiskt läst boken (för det förutsätter jag) verkligen skriver:

Carsten Palmaer i Aftonbladet noterar till att börja med, att den svenska och nordiska luciatraditionen inte alls är kristen, utan inhemsk. Detta kallar han omedelbart för ”en mörk sanning” redan i rubriken, men sakta kryper det fram, att han inte tror på de ”rätt-tänkande” kristnas politiska floskler:

Strömberg är historiker av facket. Han gillar skriftliga källor och vill ha ordentligt på fötterna när han tvingas röra sig i myternas utmarker. Följaktligen är han mycket skeptisk till de artonhundratalsforskare som ville koppla ihop Luciafirandet med Fröja och andra fruktbarhetsgudinnor i asatron.

Där håller jag inte med honom. Från Nordkalotten till Alperna vimlar det av folktro och sedvänjor som går ut på att människan vid tiden för vintersolståndet ska vara vaken hela natten, äta kopiöst och dricka sig full. Ett kvinnligt väsen, med eller utan ljus i håret, är centralt i sammanhanget. Hon kan vara ond eller god, hon straffar eller belönar, hon kan heta Lussi eller Hulde eller Holda; som Berchta uppträder hon i spetsen för en härskara av kvinnor med skäror i händerna. Nog borde detta ha rötter i fertilitetskulten.

Observera vad Palmaer säger här. Han kan alltså inte tänka sig, att kvinnliga ”myter” skulle gå ut på något annat än just ”fertilitet”. För honom existerar kvinnor bara som könsvarelser och inget annat, han kan alltså inte tänka sig att de skulle stå för något annat än fruktbarhet, och vore förvaltare av exempelvis kärlek och  omtanke, eller rent av kunskap.  Och nordbor är alltså dumma, de ”dricker sig fulla” skriver han uttryckligen, äter för mycket och så vidare – åter exempel på rasistiska och mycket fördomsfulla påståenden – trots att Palmaer tar den nordiska kulturen i försvar, och i alla fall intresserar sig för den, trots genomgående negativa och pejorativa värdeomdömen.

”Oskoreien” eller Odens Jakt hade inget med ”fertilitet” att göra – däremot mycket med förfäderna, familjen, sammanhållning och den egna ätten. Detta kan kristna skribenter inte förstå, därför att de helt enkelt saknar de intellektuella förutsättningarna..

Bengt Lindroth i Norrköpings Tidningar noterar hur kontroversiell den svenska lucian blivit, och hur många fiender hon har – men hennes motståndare är helt fel ute – skriver han. Han fortsätter med att säga att

Lucia blev del i en karneval för att skapa julstämning längs affärsstråken. Det blev succé och året efter föregicks jippot av en läsaromröstning. ”Allt solblont och ljust av kvinnokön har sin möjlighet att intaga hedersplatsen”, hette det. — — Segraren Solveig Hedengran fyllde kraven som ”oskuldsfull och vacker, förtjusande nordisk och förtjusande älsklig”. Och ”detta är förklaringen till att vi 90 år senare sitter här med allt ståhej” skriver NT. Lindroth menar att blonda kvinnor inte får synas – det skulle vara fel att välja just dem, ja rasism till och med. Men – vem är då rasist ? Är det inte just alla dem, som automatiskt drar konklusionen, att blondhet måste motarbetas… Lindroth slutar med att säga, att Sverige måste göras blandkulturellt – inte ett enda sakargument presenteras – och att Lucia ska bli vår nya nationaldag. Man undrar varför. Det finns ingen logik i dessa påståenden – bara en svårtydd ambivalens.

Renodlat hatisk emot allt vad blonda Lucior och kvinnor heter är Natalie Lanz i Expressen, annars doktorand i Hebreiska bibelns exegetik vid Uppsala universitet, samt skribent och översättare från hebreiska – får vi veta. För henne måste Lucia hela tiden vara mörk, ja svarthårig – inget annat är tänkbartdet får inte finnas någon stolthet över att vara svensk, inget ”nationellt projekt” för det är 1800-tal, påstår hon. I ett slag raderar hon ut hela den svenska historien från 900-talet och framåt, för henne får den inte finnas eller leva kvar – rena hebreiskan, således. Hon påpekar att hennes mamma minsann var svarthårig också, och blev vald till Lucia under 70-talets inledande PK-orgier, samt att det inte får finnas något svenskt ”nationsbygge” som hon nedvärderande uttalar sig om hela vårt land. Bara ett israeliskt nationsbygge, kanhända. Vår nation har faktiskt varit färdigbyggd längre än vad just hon kan förstå, och hon har inte den minsta anledning att nedvärdera svenskarna som folk, men ändå skriver hon:

Jag har vuxit upp med kvädet om den mörklockiga lilla tattarlucians jordskredsseger över ”flaggstångsblondinerna”. Även en minoritetskvinna kan drabbas av rasbiologisk vinnarskalle: längst bak i ledet, du solblonda tvåmetersgudinna!

Själv har jag väldigt svårt att förstå, vad omdömen som dessa har i en bokrecension att göra. Det liknar mest någotslags politisk programförklaring blandat med barndomsminnen från Fröken Lantz sida.

ÄR detta ens POLITIK ? Och varför har vissa ”minoritetsgrupper” likt Natalie Lantz så fruktansvärt svårt för att acceptera det ?

Dala-Demokraten sedan – ja, ni vet ju att det finns ett visst slag av ”demokrati” i delar av Dalarna, där samma parti har styrt i 60 år eller mer, de har en grej där – och hans namn är Greider – ja de skriver helt glatt att ”det står klart att Luciagestalten står i ständig förändring” (det är skitsnack, för mellan 1700-talets mitt och det tidiga 1900-talet förändrades den inte ett dugg. Ljuskronan fanns med redan i de äldsta uppteckningarna från Västergötland, men det har andra recensenter än de märkliga ”dala-demokraterna” helt misstagit sig på) Lucia måste ”könsutjämnas” skriver de också – alla fäder måste ta på sig nattlinne och särk (återigen undrar man varför, inte ett enda vettigt argument i sak anges) – och ”svenskhet är aningen missvisande” – endast den kristna versionen gäller, endast katolsk martyrdyrkan räcker – något annat får inte finnas, får inte existera och måste bort, bort, bort..

Slutligen kapitulerar ändå Olaw Wirström, och avviker starkt från parti-linjen och ”broderskaparnas” stjärt- och stjärngossar – och konstaterar:

Låt oss dock inte stanna vid de negativa aspekterna av luciafirandet utan i stället se det som en glädjerik tilldragelse nu när det är som mörkast. Ty ljus sprider både hon och alla tärnorna omkring sig. Skönsång och stämningsfullt allvar kan behövas då världen ser ut som den gör.

Nähä. Tydligen kunde man inte bortse från den nordiska ljusgudinnan i alla fall – så förefaller det, även i mörkaste Dalarna. Det gick inte att förneka och förbjuda hennes ursprung, trots att ”Dala-demokraterna” mycket tappert försöker..

”Freja-hatet” och rädslan för allt kvinnligt förefaller mycket stor i det kristna Sverige…

Nils Johan Tjärnlund i Tidskriften Axcess – som säger sig stå för ”Vetenskap, Bildning och Tradition (visst låter det ganska trevligt, eller hur kära läsare ?) konstaterar under rubriken ”Lucia med komplikationer” (återigen frågar vi: Varför måste hon kompliceras – vad är det som är så svårt att begripa ?) att:

I ett luciatåg förbjuds tomtar och på ett annat håll ställer man in luciatåget i kyrkan. Ibland har det urartat i gräl och hot.

Vintermörkrets stora ljusfest har blivit ett firande med komplikationer och det händer att skolor och kommuner helt sonika ställer in luciatågen för att slippa de eldiga diskussioner som brukar bli följden. I Håkan Strömbergs nya bok Lucia. Den svenskaste av alla traditioner ställs frågan om vår tids luciafirande till och med är en tradition på utdöende.

En annan fråga vi kan ställa, är v-e-m det är som  i så fall står för grälet och hoten, och varför Lucia ska ”dö ut” – som om det nu vore förutbestämt av någon.  Men även herr Kärnlund måste inse ursprunget, han skriver att det kristna klingar falskt, att det inte går att vidmakthålla påståendet om ”Lusse” som ett katolskt helgon:

Den första antydan till vår moderna bild av ljusbäraren Lucia dyker upp i en västgötsk prästgård på luciamorgonen 1764. En skånsk präst var på resa och väcktes då av två vitklädda ”fruntimmer” med en gördel om livet och med tända ljus i varsin silverljusstake. De serverade en välsmakande frukost som kallades lussebete. Denna sorts luciafirande tycks ha förekommit i herrgårdar, prästgårdar och bondgårdar i många varierande former.

Prokopios halmgördel från landet Thule var fortfarande med oss – och Oskoreiens kvinnliga deltagare förändrade inte sitt kön, och förlorade aldrig sin ljusa kvinnlighet. Bevisen hopar sig, plotten tjocknar alltmer, recensenternas prosa avslöjas som oduglig, ty:

Samtidigt är kärnan betydligt äldre – en vitklädd ljusbärare som bjuder på frukost på luciadagens morgon finns i olika former sedan 1700-talet. De lokala sedvänjorna är mer tillåtande i sina många variationer och kanske kommer luciatraditionen att finna inspiration i denna äldre historia för att överleva i framtiden.

Strömbergs bok är resonerande och debatterande med många intressanta infallsvinklar. Tyvärr är språket ibland alldeles för vardagligt, nära talspråket, vilket säkert kommer till sin rätt i författarens roll som museipedagog. Här kunde redaktören ha gripit in med stramare tyglar.

Jo, visst behövs här stramare tyglar emot alla kristna fördomar, Sverigefientliga rasism och PK-tänk. Cecilia Bergman på ”Dagens Bok.com” tycker uppenbarligen det också, för…

Jag vaggas in i någon slags mysig julstämning när det plötsligt, som en blixt från klar himmel, handlar om 1920-tal och det rasbiologiska institutet.

Vad hände? Jag måste backa några sidor för att se om detta skifte verkligen var så abrupt. Men jo, precis så abrupt var det. Och ”läsaren får själv avgöra…” har bytts mot ett tvärsäkert konstaterande att vår moderna Lucia är sprungen ur rasbiologiska idéer. Jag hade önskat fler argument för tesen än att Svenska dagbladet önskade en blond Lucia när man utlyste en tävling för att kora en Lucia.

  Maria Domellöf Wik i Göteborgs-posten noterar ocksåsamma sak, men slutar med att konstatera att ”Lucia är en tuffing, som har stått emot

Kanske hon MÅSTE vara ”tuff” för att ens överleva hatet och angreppen ??

Tidskriften ”Samtiden” noterar att ”den historiska Lucia är lite känd” och med det menas, att den katolska helgonlegenden är helt obevisad, bygger på stereotyper, och helt enkelt inte kan vara sann, då många bevis talar mot den. Dessutom uppstod den först på 300-talet, men den Nordiska ”Lusse” är av ett helt annat slag, för

Viktigare är att försöka förstå, hur den specifikt svenska traditionen har uppkommit. Under medeltiden var Lucia inte något särskilt viktigt helgon, även om hon hade sin dag i almanackan, en plats som hon, liksom andra helgon, behöll efter reformationen.

Lucianatten var däremot viktig, då den innan kalenderreformen på 1700-talet var årets längsta natt (och föreställningar som hörde samman med det överlevde också efter kalenderreformen). Den var således en vändpunkt som hade betydelse för arbetsåret, men till den knöts också mängder av magiska föreställningar. Det kunde till exempelvis vara att djuren kunde börja tala.

Varifrån kom då ”de magiska föreställningarna” ? Inte från kristendomen, uppenbarligen, och det var inte bara arbetsåret, utan solåret som var viktigt. Tidskriften ”Samtiden” anar var sanningen finns..men kan inte helt begripa den…

Teorierna om varför denna tradition uppkom och vem lucia, då kopplingen till helgonet är väldigt svag, egentligen var är många, och Strömberg går igenom flera av dem. Kanske är detta inte så viktigt. Det blir oavsett ursprung en kraftig symbol för ljuset som lyser upp i mörkret, liksom naturligtvis för den karaktäristiskt nordiska kvinnotypen. — — För även om namnet kommer av ett sicilianskt helgon, så är det en unik svensk tradition – en tradition som hyllar ljuset i den mörkaste tiden i ett solfattigt land. Vad kunde vara mera svenskt än att under mörka vinternätter längta efter ljuset och värmen?

Det finns ett ord och ett namn dessa kristna inte kan uttala. Det är ett slags Hebreiskt ”Schibbolet” – som en viss Natalie från Uppsala skulle säga – den åsnebrygga de inte kan komma över. Namnet de inte vågar nämna. Det outtalbara, som de fruktar och fasar för, omgivna av vinternattens och Odens skuggor, medan de kristna famlar vidare i blindo.

Det är Frejas namn. Freja, Freyja, Freya…. Den kvinnliga sexualiteten och magin i sin renaste form – allt som de fruktar, allt som de hatar och är rädda rädda rädda förHon måste hela tiden förvandlas till häxa, stämplas som ”farlig” och krossas – också i dessa PK-tider.. Se där klämmer skon !

Men säg hennes namn, högt och ljudligt, och ljuset, kärleken och det nya året återvänder. Erkänn Asatron i er själva, i allt omkring oss. Hedendomen kommer åter, och med den Frejas skönhet.

Ni kristna kommer aldrig att förstå, aldrig att begripa. Inga andra Monoteister heller, var de nu än kommer ifrån. Ni inser inte den stora Midvinternattens, Solvarvets och Vintersolståndets mysterium, och ni begriper inte ens djurens tal, ty ni står lägre än till och med dem, rasister som ni är – och förblir – trots mina försök till Hednisk Upplysning…fast i er ”Dala-demokrati”, fastlåsta i er totalitära ideologi, där endast ”Jehova” är en möjlig gud och allt annat stämplas som ”tjugotal” och ”rasbiologi”

När Monoteism och Totalitära läror typ Islam, Kristendom, Socialism och Nazism försvunnit, kommer en tolerantare Värld, grundad på POLYTEISM och förståelse. Först DÅ kan man tala om verklig ”Mångkultur”

 Flera recensenter i alla möjliga tidningar verkar vara negativt inställda till boken –och framfört denna åsikt, som inte bara ”får stå för dem”. Den kanske rent av är min – fast helt säker kan man ändå inte vara – jag är ju trots allt Hedning… Akademiserad eller inte – korrekt eller inte – tankeväckande eller inte – men intellektuellt ohederlig är man nog, om man hela tiden stämplar just Nordisk tradition som ”felaktig” och något som ”ska bort”.Ifall det nu är meningen med det hela, eller det egentliga budskapet. Recensenterna tycks mena det, i alla fall.

Visst – jag polemiserar. Jag är också intolerant, fast på mitt eget vis. Jag tycker inte om det som skadar mig, mitt folk och mina traditioner, och det kan kanske vara välgörande med ett starkt motsatt perspektiv, ifall recensenterna nu tror sig vara ”toleranta”

Frejas röst genom Världsalltet och det stora mörkret kommer inte att tystna. Inte de övriga Gudarnas och Gudinnornas röster heller. Acceptera – och hys hopp !

 

 

Snart vaknas ANDRA BULLAR under Lussenatten…

Maria Kvilhaug i Norge, inte obekant forskare inom allt hedet och Asatroget, bekräftar i sin egen blogg mina observationer om Lussi, och årets längsta natt, som Lussenatten fortfarande anses vara enligt folktron. Innan den Gregorianska kalenderns införande var det här en bokstavlig sanning. Lussis namn betydde bokstavligt talat Ljus, och hon var en del av Åsgårdsreien, Odens följe vid Midvinter.

Lussi, pale-faced and terrible, would come to check that everything was ready for Yule – the spinning and the baking, primarily. If this work was not satisfactory, she could become so angry that she came down the chimney and into the house, and sometimes she would break down the whole chimney. Or she could press her terrifying face to the window to check how it looked, and if things were not ready for Yule, she would, according to Norwegian sources, cry out, piercingly: “Inkje bryggja, inkje baga, inkje store eld hava!!” (Not brewed, not baked, no great fire do they have!”)

Däremot misstar hon sig något på Julkusarnas eller Lussekatternas ursprung ur det som kallades Så-kakor eller Julbullar, de vetebullar man ursprungligen bakade av det som var kvar till utsäde nästa år. Något av utsädet i vete eller något annat dyrbart sädesslag maldes till mjöl, och förvandlades till kakor, som dels åts till julbordet, och dels fick stå framme tills nästa sådd, då de med fördel kunde begravas i den plöjda åkern… Den svenska traditionen med Lussebullar, sträcker sig minst tillbaka till 1500-talet, och kanske längre ned i Hednisk tid…
Precis som korsen på många runstenar är korset här en solsymbol, säger forskare, och har ingenting med kristendomen att göra. Nuförtiden vågar väl knappast någon göra en sk ”Gullvagn” pga PK-hets och den extremt utbredda svenska ”beröringsskräcken” för en del symboler, men i Jämtland, Dalarna och Härjedalen lär man nog mumsa på som vanligt.
Att man kryddade bullarna med saffran – en krydda som hittats också i Vikingatida gravar – är heller inte så konstigt. Saffran, insamlad från saffranskrokusar, som dåförtiden bara växte i Iran och Afghanistan, var en oerhört dyr krydda, och så är det än idag. Dessutom var den gul och ljus som solen, och smakade ovanligt gott – inte konstigt då att man associerade den till Freja, och det nya ljuset.
Apropos Norge och norska traditioner, äter norska barn i nordnorge ännu så kallade ”Solboller” eller Sol-bullar – alltså släta vetebullar med vaniljkräm eller något liknande i på den första soldagen – då ljuset verkligen kommer åter till Nordanlanden. Hur gammal denna tradition är har jag för min del inte lyckats härleda, men Tromsö Museum lär ha skrivit en hel bok om saken, och helt omöjligt att även detta bruk relaterar till Prokopios, och hans uppteckningar från Thule, är det ju inte… Jämför Frejas och Ljusi-Lussis klara och rena gestalt med vad katolikerna har för sig såhär års – de hyllar att kvinnor fått brösten avskurna, ögonen utstuckna och annat sådant..
Jämför Hedendomens enkla och glada dyrkan av solen med Kristendomens sjuka skit. Vem vill dyrka tortyrscener som de här, eller se något ”gott” i dem ?
Nej tacka vet vi ASATRO – Våra Fäders tro – Den enda tro, som hör hemma i det här landet !

Om ett moraliskt samtal, Ungdomar emellan

På bussen till och från mitt arbete hör jag ofta gymnasisterna prata. Den här gången överhörde jag en ung man, som talade med en kvinnlig klasskamrat i första ring. Det gällde en annan ung kvinna, han tydligen var förtjust i. Men det fanns ett klart problem – hennes föräldrar var kristna, av den mest avskyvärda sorten.

Hon fick inte ta vanliga mediciner, inte ens Alvedon. Inte heller andra huvudvärkstabletter. Blev hon allvarligt sjuk inga blodtransfusioner, inga operationer, ingen sjukvård, inget sådant; eftersom ”gud och jesus” skulle antas bota henne – och blev hon inte botad, utan avled, kolade vippen, vandrade vidare, drog på sig träfracken, kastade veven, slängde in handduken, gick med i den stora majoriteten, plockade ner skylten och åkte ur prästbetyget – ja då var det för att dottern hade varit ”syndig” och då vägrade föräldrarna att hjälpa sitt eget barn…

Ja – ni hör ju själva… Sådana kristna har vi ännu många av i vårt land…

Sådant här händer jämförelsevis ofta i Canada och USA, men också i Sverige blir det mer och mer vanligt, pga islam och kristendomen…

Nu sade den unge mannen på bussen inte till sin väninna vad detta berodde på, men man kan tydligt och klart misstänka, att den andra unga kvinnans föräldrar tillhörde en kristen sekt, av ett eller annat underligt slag. Hon var tydligt och klart utmattad, tyckte han; och eftersom hon inte kunde sova, hade han tänkt på möjligheten att erbjuda henne sömntabletter.  Nu frågade han sin väninna om detta var moraliskt, eller inte

Hon kunde inte svara, men den unge mannen – en resolut karaktär, som redan fattat sitt modiga och manliga beslut, sa ungefär såhär:

”Nu är jag emot alla former av droger, men tabletterna innehöll svaga doser av melatonin, som är ett kroppseget och naturligt ämne ;och jag har redan gett henne dem. Så att hon ska få sova tryggt, och kunna fortsätta sina studier. Så att hon kan välja själv, och göra ett fritt val, vilket alla människor borde få, åtminstone någon gång i livet, och medan de fortfarande lever.. Och själv är jag Hedning. Jag har alltid varit det, kommer alltid att vara det..

Så talar en ädel man. En man, som vet vad kamratskap och kärlek innebär, och som tar hand om sin flickvän eller kvinna, även om hon är kristen; inte insett det självklara, eller låtit sig hednas. Inte ännu, i alla fall. Men – eftersom det var Fredag tackade jag Freja Freya Freyja – och kände såväl stolthet som tacksamhet.

Stolthet, därför att några av mina Hedniska Tankar trängt in till någon, därute. (Jodå, gymnasisterna i en viss stadd läser den här sajten också, tack vare att jag känner deras goda lärare). Tacksamhet, därför att vårt land ännu innehåller män, som vet att stå upp emot kristendomen, emot all denna förbannade islam, ja emot all Monoteism, och erbjuda människorna kunskap – samt ett fritt val.

De som tror på folkligt motstånd, om än i det lilla formatet. Det är till dem – för allt vad dessa rättrådiga skänkt oss, och för vad de ännu kan komma att skänka; som jag skriver dessa rader. Emot EU:s och imperialismens förtryck. Emot alla totalitära system. Emot alla odds, och emot det mörker som sprider sig över vårt land.

Emot det sätter vi hedendomen, och Frejas rena kärlek. Leve Hedningarna !

Emot Monoteismens mörker, hjälper Kunskapen, och FREJAS LJUS – som är kärleken…

Om den Nordiska tilliten

Yle Nyheter i Finland publcierade en intressant nyhet för tre dagar sedan, som inte fått komma fram i svenska media, men nu är det Svenska Finland på många sätt ett mycket sundare land än Sverige, i alla fall med tanke på vad slags land Sverige har blivit. Nordiska Ministerrådet – ingen ringare institution – har publicerat en liten rapport om Tilliten i Det nordiska samhället, en värdefull resurs som vi nordbor alla gemensamt haft tillgång till, men som nu snart gått helt förlorad i den nya tidens förment ”Multikulturella” samhälle.

En gång var vårt rike som störst…

Norden var en gång etniskt och socialt homogent. Sverige, Norge, Danmark och Island – samt Finland som en del av det svenska väldet – var en gång bondeländer, med en socialt och befolkningsmässigt ensartad befolkning. Man kunde lita på varandra. Än idag utgör saker som samhällsansvar, gott medborgarsinne, förmåga att göra rätt för sig och betala sin skatt en sorts Nordiskt ideal, konstaterar Ministerrådet i sin rapport, och det är inte bara med Gustav Wasa och den svenska nationalstatens födelse som dessa ”dygder” etablerats. De fanns hos oss långt tidigare än så.

Nordisk tillit – hur länge till?

Tillit är en del av det sociala kapitalet. Ett samhälle med hög social tillit präglas i mindre grad av formaliteter, konflikter, rättsprocesser och korruption.

Samhället upplevs i stället som rättvist och berättigat och skatterna anses gå till goda ändamål. Föreningslivet och samarbetet blomstrar.

Kort sagt: Tillit är det kitt som får samhället att hålla samman.

— —

Redan de gamla vikingarna…

Som region är Norden världsmästare vad gäller social tillit inom befolkningen, skriver NMR:s generalsekreterare Dagfinn Höybråten. De höga tillitsnivåerna är resultatet av flera samhälleliga processer, en del från långt tillbaka i historien.

Här hänvisas rentav till vikingatiden och införandet av protestantismen i Norden.

De skandinaviska utvandrarna förde med sig en form av tillit till USA som man fortfarande ser rester av, flera generationer senare, enligt rapporten. — —

Det ligger pengar i tillit. Både för samhället och den enskilda människan.

Rapporten talar om att transaktionskostnaderna för efterlevande av avtal är små eftersom man i Norden kan slippa konflikter och rättsprocesser.

Det finns mer tid för produktivt arbete än för kontroll och formaliteter. Också handeln gynnas av den höga tilliten, och den bidrar till fördelaktiga förutsättningar för investeringar.

Tillit är viktig också för hälsa och lycka. Känslan av delaktighet har till och med en gynnsam negativ effekt på kriminalitet, enligt rapporten.

— —

Ett enat land, med samma värderingar och samma etniska bakgrund – där alla kunde känna sig säkra…

Förenings-Norden enar

De stora folkrörelsernas tillkomst i slutet av 1800-talet har ett samband med den nordiska tilliten.

Det frivilliga organisationslivet har gett ett sammanhållande kitt i samhället.

Det syns i starka sociala normer om tillit och respekt som stöttar och underlättar samarbete, förhandlingsvilja och konsensus.

Staten är vår vän, likhet ger tillit

Staten och lagstiftningen ses av nordborna inte som en fiende utan som en vän, påpekas det i rapporten. Men på senare år har folkrörelserna minskat i betydelsen. Organisationslivet torkar in eller förändras.

  • YLE 2017-07-16

Så långt Nordiska Ministerrådet, eller Nordiska Rådet som det vanligen kallas, enligt sin senaste rapport. Men vad händer då när likheten bryts upp, och de sociala sambanden slits sönder ? Långt fram på 1900-talet har det varit vanligt i alla små brukssamhällen runt om i Sverige att man lämnade sina ytterdörrar olåsta, så att grannar eller kanske grannens barn kunde gå in. Så var det också i min barndom, till och med i huvudstadens södra ytterförorter. Alla kunde lita på varandra, och alla visste; att ingen skulle stjäla eller baktala den andre. Men – hur har det blivit idag ? Hur skall vi ta hand om allt avfall i vårt samhälle ? frågar sig YLE och Nordiska Rådet helt retoriskt.

Vi har fått in befolkningsgrupper och religioner som inte hör hemma här, och massor av personer som bara utnytttjar vår välvilja och vår tillit, ja de missbrukar själva tilliten med att sätta sig rakt ner och tigga, samt pressar pengar av oss – vilket inte kan vara någon stadigvarande lösning – för med allt fler och fler bedrägerier – blir tilliten rubbad…

Är det såhär vi vill att framtidens samhälle ska se ut ?

Hur länge går vi med på att sortera avfallet?

Trots tillit i hundratals år kan den inte tas för given.
Rapporten pekar på att likheten försvinner om det finns ”fripassagerare”. Då blir individerna mindre benägna att bidra till det gemensamma eller upprätthålla normerna.

Rapporten citerar professor Bo Rothstein. Han har pekat på att om den sociala tilliten minskar så minskar meningsfullheten i att betala skatt, sortera avfall, följa lagstiftning, inte missbruka försäkringssystemen och avstå från korruption.

Trots flera tuffa utmaningar är den sociala tillitens framtid inte ödesbestämd enligt den nordiska generalsekreteraren Höybråten. Men det ligger på många sätt i händerna på politiker och andra beslutsfattare.

Risk för att Norden blir mer heterogent

Rapporten nämner också farorna med ökad heterogenitet i Norden genom ekonomisk olikhet, arbetslöshet, invandring och politisk polarisering.

Självklart finns det flera vägar framåt för att lösa dessa problem, menar Nordiska Rådet, och någon klar politisk lösning eller någon särskild politisk ideologi som kan lösa alla dessa problem finns såklart inte – inte ännu i alla fall. Men genom att öka klassklyftor och spänningar i samhället via Regeringen Löfvéns hävdvunna ”söndra och härska” ideologi, och ständigt skapa en konstlad underklass av importerade människomassor, håller den etniska majoriteten på att förvandlas till en minoritet. Tilliten har försvunnit, islam, kristendom, terror och ökad kriminalitet har kommit i dess ställe – och det är också precis vad vår nuvarande regering vill, för endast så kan den vinna i nästa val, genom att hålla oss nere i okunnighet och rädsla. Blir vi återigen medvetna om vad vi hade och vilka vi är, så blir vi starkare inför framtidens utmaningar, vad vi ån må anse om den politik, som tyvärr förs i vårt land just nu.

I fäders spår för framtids segrar ?

Tillit mellan människor handlar om mer än politik. Den är också en andlig egenskap, eller något som hör till var och ens personlighet.  Min tillit och mitt förtroende är mycket lätt att vinna – i princip brukar jag lita på alla goda medborgare jag möter, men den är också mycket lätt att rasera, och det finns fall när min tillit raserats så till de grader, att jag inte alls litar på vissa personer, gäng, organisationer eller samfund mer – och den kristne guden, dessa öknarnas Jehova är jag också hjärtligt trött på vid det här laget.

Man brukar säga, att tillit tar år att bygga upp, men att den tar en enda sekund eller ett enda ögonblick för att rasera. Så kan det vara för individen, och så var det också i det nu famösa lastbilsattentatet på Drottninggatan, som vi alla fick se prov på i våras.

 

I princip har jag lättare att vinna tillit till kvinnor istället för hos män, eftersom jag av födsel och ohejdad vana faktiskt föredrar kvinnligt sällskap framför manligt, framförallt då jag inte arbetar och på min fritid. Ja, jag vet, kära läsare. Det faktum att jag är helt och hållet heterosexuell kommer förmodligen som en mycket svår chock för många av er, eftersom det inte alls är modernt i vårt samhälle med heterosexualitet numera, men nu är det en gång så att jag dyrkar Freja, och Freja finns som bekant i många former, liksom Gerd eller Moder Jord. Även här är min tillit och mitt förtroende lätt att rasera, även om jag inte fäster mig vid småsaker som otrohet, och att det så att säga också finns kvinnor, som så att säga ständigt måste gå Frejas ärenden här i Midgårds gröna dalar, särskilt nu om sommaren.

Det moderna samhälle, som vi alla har runt omkring oss gynnar inte precis framväxten av tillit eller respekt, eller ens någon kommunikation, även om vi har tusentals möjliga eller rättare sagt helt omöjliga kommunikationsmedel runtomkring oss numera. Det är twitter, tjatter och knatter, sociala media och tidningsartiklar för utan all ände.

Saker som försämrar tillit och kommunikation, och förmodligen inte stärker den.

En vis man stänger förmodligen sin dörr för det fördömda skrålet, och flyr från Storstaden till sina riktiga vänner, som jag konstaterade i gårdagens inlägg..

 

 

And now, from Bjorni Viking…

Som sagt – jag är bara en hedning i mängden som skriver bloggar, och representerar ingen annan än mig själv; som det är ibland oss Asatroende. En man som tänker på liknande sätt kallas för Bjorni Viking, och han åstadkom ett såpass bra fb-inlägg att jag gärna citerar det, helt oförrändrat och oavkortat. Apropos det här med ”forn sed”, sk ”Rådsgydjor” och andra avarter av Hedendom och New Age, alltså…

Thoughts in the night:

It’s sad to see how people that doesn’t belong in Ásatrú make profit on our Gods.
Spread untruthful and false information about our tro/trú.
Use our terms, stanzas and virtues to spread slander, hate, dogmas and misconceptions.
Often with terrible translations too.

Unfortunately it’s mostly from people who doesn’t even have any connection to our Gods or even been here.
They doesn’t even know what the words they are saying actually means.
Using terms like Gode/Goði/Gyðja and even doesn’t know what the word means etc.

It’s sad, because a lot of people around the World doesn’t know this, and follow these false prophets and give them money and take internet-courses in how to be a spiritual guide in Ásatrú etc.
And then they thinks it’s all peachy and that the Gods follow them.
So when I respectfully tell them that it has nothing to do with any faith in the Æsir and the Vanir and in Ásatrú.
Then I’m the bad guy instead.

This is unfortunately how it works today, where people follow someone who pretend to have knowledge.
And if ten follow him, then hundreds etc.
All of a sudden are the people with knowledge secondary, and the person/community with a lot of followers are the right ones so they can twist and turn everything to something else.

So think a little.
Are you just interested to belong somewhere, continue with the false prophets.
But if you are you interested in Ásatrú.
Do your homework and search for people with the real knowledge that also have a real connection with the land and the Gods.

Good Night Midgård!
/@bjorni_viking

Så långt en annan hedning, alltså. Egentligen undrar jag dock, om flertalet är fienden. Jag ser snarare mera positivt på utvecklingen inom det hedniska Sverige just nu, för jag tror att överallt i Världen är fridstörarrna fåtalet, men de hederliga människorna flertalet, trots allt.

Och kunskapens ljus kommer att segra till sist – ifall vi har tro – verklig tro och Asatro – för om Asarna är med oss, vem kan då vara emot ?