Ännu ett SMART GRUFF från USA: Har VALKYRIORNA objektifierats ?

Det finns alltid människor som tror att de kan ägna sig åt vad jag kallar ”Smart gruff eller att ondgöra sig över saker. Oftast rör det sig om rena adiafora, eller ting som är överflödiga, ja lyxproblem. Vi har Dagens Nyheter med sin skandalfabrik och sina ”fake news” om en och annan Sverigedemokrat, som plötsligt kallas ”partitopp” och som beskylls för att ha skrivit ”kvinnofientliga inlägg” på ett och annat förfalskat Flashback-konto för tio år senhar något sådant ens nyhetsvärde ?

I Asatrons ankdamm och förtrollande lilla Värld har vi grälet mellan Lokeaner och ”Nokeans” i USA, som jag skildrade för en tid sedan. Samt alla andra humorlösa idioter, fragila lögnare samt lättkränkthetens banérförare och banerförerskor därute, ingen nämnd och ingen glömd…..

Min gamle vän (jo, jag har faktiskt träffat honom i levande livet) Mr Lucius Swartwulf Helsen, ”Cleric of Hel” eller dödsgudinnan Hels egen präst – som han kallar sig – trots att han inte alltid är en dysterkvist – träffade nyligen på en kvinna ur de Humorlösas skara – ja #metoo och #boohoohoo… Under den välfunna rubriken ”Babes, Boobs and Blasphemy” diskuterar han just nu de fruktansvärda hädelser emot Valkyriorna och själva Valkyriebegreppet, som många tycker sig se i Amerikansk populärkultur.

Jamen ”Brudar, Bomber och Blasfemi” – är väl detta konstverk ”Kvinnoförnedrande” ??

Bland annat hade en hednisk amerikanska i hans bekantskapskrets sett ovanstående ”fina” konstverk av en tatuerad kvinnotorso eller något, och förstås blivit heligt förbannad, eftersom detta då skulle vara ”kvinnoförnedrande” – en ”hädelse” emot gudinnor, Valkyrior med mera sådant. Främst handlade det om att kvinnotorson ifråga inte hade något huvud, ben och armar (nej, Torso-skulpturer brukar inte ha det) och därför skulle det röra sig om en ”objektifiering” av kvinnan, således… Jag skall snart återvända till det här med själva Valkyriebegreppet, och vad Valkyrior i själva verket är – samt varför det är skillnad på ”Skjaldmeyar” och alltså Sköldmör, kontra Valkyrior och andra övernaturliga väsen, för det verkar inte dessa amerikaner ha förstått… Men – nu när vi talar om det – har i så fall inte sk ”objektifikation” inom konsten alltid förekommit ?

 

Titta på den här sk ”Venusfiguren” från Hohe Fels i Schwaben, Tyskland, till exempel. Den är mellan 30 – 40 000 år gammal, och saknar som vi kan se nästan helt huvud, samt fötter – medan den däremot i rikt mått har vad amerikaner nuförtiden kallas ”T & A” alltså ”Tits and Ass” – för att säga det rent ut – jag hoppas mina läsare inte är pryda av sig –  samt en mycket naturalistiskt utformad, jättestor rakad vaginaMan känner till inte mindre än ett 40 tal fynd, många ännu äldre; som kan vara gjorda av såväl Homo Sapiens som Neanderthalare (eller andra förmänniskor) och det är helt obevisat att detta skulle vara någotslags ”gudinnestatyer” som de gudinne-troende tror – för övrigt kan dessa skulpturer ha varit gjorda av kvinnor, likaväl som mändet har aldrig bevisats, vilket kön som var bäst på att karva i mammutben eller i vilket kontext man alls gjorde de här miniatyrskulpturerna… Om definitionen på ”sexuell objektifiering” skall vara, att man överbetonar könsorgan, bröst mm, så har redan grottkonsten alla förutsättningar att framstå som ”pornografisk”….

 

Samma tendens eller samma fenomen är inte begränsat till Europa heller. Här ser vi ett ”konstverk” från Afrika, föregyptiskt och cirka 12 000 år gammalt, men inte särskilt anatomiskt korrekt – kvinnan på bilden har bara ett skissartat huvud, och vad som verkar vara antydda bröst, armar och ben, men könsorganet är överdimensionerat och rikt på detaljer, ”konstnären” eller ”konstnärinnan” som gjorde bilden har helt klart tyckt, att det var det enda viktiga… Är det då ”objektifiering” vi ser även där … eller ??

Och slutligen – hur är det med våra Nordiska Hällristningar från Bronsåldern ?  För att benämna saker och ting vid dess rätta namn, så är nästan alla manliga figurer på dem utrustade med stora k-u-k-a-r helt enkelt (ja, så är det – se efter själva !) – det råder närmast en total konvention, som säger att när man på en nordisk hällristning från bronsåldern avbildar just en man, ja då ska det alltid ”synas att han är en karl” så att säga… Är det då också ”objektifiering” – eller icke ? Ja, svara på det, den som vill eller kan…

En del svenska amatörforskare har till och med antagit, att de som gjorde bronsålderns hällbilder var kvinnor. Kvinnorna skulle ha haft mer tid  till förfogande än männen – bronsåldern var en förhållandevis varm tid (mycket ”varmare” än de klimat-paniska fruktar idag) med god tillgång på föda, men männen måste fortfarande vara bönder, hantverkare och krigare. Fast när kvinnorna inte direkt belastades av graviditeter och småbarn, så skulle de ha knackat in ett slags kvinnlig idealtillvaro eller ”önskedröm” i Bohusläns hårda granit – alla män skulle vara nakna jämnt, ha enorma praktstånd och vara ständigt tillgängliga..

Nu vet alla mina kvinnliga läsare att så är det förstås bara i önskedrömmen, verkligheten ser inte alls ut sådär, sorgligt nog.  Män som slåss med yxor, eller någon typ av vapen, som vi ser här ovan har sällan eller aldrig stånd – man får det inte heller när man skjuter med pil och båge eller AK4, AK5 – väpnad strid och fortplantning är två helt olika saker, och det är väl känt – även för den manlige läsaren – att ballarna såväl som kuken helt enkelt krymper medan man slåss – de flesta högre däggdjurshannar har det också precis så – oräknat kanske de djur som slåss rituellt under brunst, typ hingstar eller älgar, såväl som afrikanska elefanter – men människans krig har alltid varit på blodigt allvar, inte rituella.

Därmed är vi inne på det här med Valkyriorna kontra Sköldmöerna, eller fenomenet med kvinnliga krigare, och hur de avbildas i populärkulturen

Jag har redan skrivit ett helt inlägg vad beträffar vad man kunde kalla ”Valkyrie-kitsch” eller kanske mindre smakfulla framställningar, inklusive Marvel Comix Brynhilde-figur, under avsnittet Adiafora här ovan, och jag behöver nog inte upprepa det… trots att dåliga serietidningar, filmer eller populärkultur kanske kan vara kul för dem som nu gillar det, är jag ingen större vän därav – men – smaken är ju olika – och ser man nu ett eller annat alster som man själv inte tycker om – varför då fortsätta betrakta det ?

Så mycket mer finns väl inte att säga om just det ämnet..

 

Typisk amerikansk populärkulturell ”Vrångbild”. Detta är INTE en Valkyria – och kvinnliga krigare existerade knappast alls – framförallt inte i den utrustningen….

Ända sedan 1800-talet och Richard Wagner har vi levt med en felaktig föreställning om att Valkyriorna var krigarkvinnor, vilket INTE är sant. Inte någonstans i Eddan, skaldepoesin eller någon annan källa står det skrivet något sådant. Visserligen ses Valkyrior rida över slagfälten i skaldepoesin, men deras uppgift är att hämta de redan fallna till Valhall, och att ”kora valen” – det är vad deras namn betyder – och i Valhall lever de tillsammans med de Einherjar som finns där. De strider med andra ord inte, deras uppgift är att välja, vårda och värna – inget annat. Möjligen måste de också vara bra på självförsvar, och sköta sitt eget närskydd, men deras uppgift – att vara med de döende och föra dem till en trygg och säker värld, långt bortom Midgård, kräver nog snarare insikt och mildhet, även om Valkyrior för den delen också kan ha ett vildsint och skrämmande utseende – I dikten Darraljod i Njals Saga väver de till exempel en blodig väv av hela världens öden… och att möta en Valkyrias blick sägs betyda otur – bara de redan dödsvigda kan se dem i ögonen….

Under 1900-talet har vi alla – och amerikanska fantasy-illustratörer mest – rört ihop begreppen ”Valkyria” och ”Sköldmö” (alltså en kvinnlig krigare, Skjaldmöy) och förväxlat dem – men alla avbildningar vi har av riktiga Valkyrior ser ut på ett annat sätt, och visar dem inte i någon rustning eller med några vapen. Ett är säkert – Valkyriorna uppfattas också som övernaturliga varelser, och som alla sådana kan de såklart förändra sitt utseende, och likt Diser, Fylgior och andra kvinnliga väsen också uppträda i ”Hamn” eller förklädnad…

Att Freja har sin Falkhamn, vet vi alla – och att Loke kunde förvandla Idun till en hasselnöt, vet vi också. Gudinnor och Valkyrior kan förändra sitt utseende efter behag, och eftersom de är odödliga och har upplevt oräkneliga tidsåldrar och händelser tror jag inte de bryr sig så mycket om HUR vi människor försöker avbilda dem eller det sätt, som vi tänker oss dem på – allt sådant är dem nog tämligen fjärran – och med tanke på allt de upplevt, är våra föreställningar om deras utseende nog inte heller intressant för deras del. De har andra och bättre saker att ägna sig åt, hursomhelst – Valkyriorna styr ju faktiskt över det hinsides, och över livsavgörande insatser – och ”dålig” konst är inte livsavgörande…

 

På nästan alla samtida avbildningar vi har, från Mälardalens figuriner till Tjängvides och Gotlands bildstenar ser vi välkomnande Valkyrior med mjödhorn i handen, uppsatt hår och gala-klädsel, men knappast några krigarkvinnor under strid. I första strofen av Hrafnagalder Odins står det skrivet: ”Allfader verkar, alfvar skönja, vaner veta, nornor visa, troll närer, tider föda, tursar vänta, valkyrior längta.” Originalet har ordet ”trå”, alltså tråna – och längtan framhålls här som Valkyriornas främsta egenskap... andra varelser har andra utmärkande kännetecken – alferna skönjer eller förnimmer, Vanerna vet, Nornorna visar på ödet – och Allfader Oden verkar…

Sköldmör, eller kvinnliga krigare då ? Har vi egentligen något påtagligt bevis för dem, annat än legender ? Vi har naturligtvis Hervor i Hervarasagan, Blenda i Blendasägnen, den sköldmö vid namn Vesna som skall ha fört Harald Hildetands ”märke” eller Banér i Bråvalla slag – en strid som antagligen också hör till legenden – och utöver en uppgift i en av Skylitzes bysantinska krönikor om att Väringarna från Ryssland, efter förlusten i slaget vid Dorostolon, 971, skulle ha lämnat efter sig en hel del döda kvinnliga krigare på slagfältet (vilket överraskade deras byzantinska motståndare) finns det väldigt få bevis för kvinnliga krigares existens under Vikingatid eller Järnåldern överhuvudtaget.

Ett fynd, som ställt till åtskilligt rabalder i internationell press på senare tid är omtolkningen av ”Birka-kvinnan” i en av de förnämsta gravarna från Björkös citadell och borgberg. Hon begravdes med en full vapenuppsättning, och två hästar – men vad bevisar det ? Graven – en kammargrav av rysk typ – var kanske förbehållen en rik änka till en framstående härförare, och förekomsten av spelpjäser i graven samt frånvaron av några kraftigare muskelfästen eller synliga stridsskador på kvinnan har fått forskare att anta, att hon snarare var en befälhaverska, eller hade uppgifter inom stridsledning, men däremot aldrig var stridande soldat i reell mening – kanske var hon en tidig syster och föregångare till den nuvarande Chefen Livgardet, eller hennes kvinnliga kollegor på Ledningsregementet i Enköping, men det är också allt.

Carol J. Clover, bl.a. hedersdoktor vid Lunds universitet har anmärkt, att ”Birkakvinnan” från citadellet kanske begravdes med vapen för att visa att hon var en rik och mäktig kvinna rent generellt, men det finns ingenting i hennes bevarade ben som tyder på att hon var särskilt kraftigt byggd, eller att hon hade tränat, exempelvis med långbåge, ett vapen som man känt till sedan stenåldern, och som kräver träning sedan barnsben, i alla fall om man ska kunna skjuta någorlunda bra.. Det finns vapen i Oseberg-fyndet också, men ingen har någonsin kommit på tanken att de två kvinnor som begravts där skulle ha varit krigare…

All modern forskning kommer också till den ”trista” slutsatsen att om kvinnliga krigare alls fanns, så var de otroligt sällsynta.

Alla samhällen med låg teknologi har nämligen en sak gemensam: strävan efter att skaffa så många friska och livsdugliga barn och så stor befolkning som möjligt. För att lösa det behövde man också så många barnaföderskor som möjligt – och dem fick man såklart hämta från kvinnor i fertil ålder, gärna då yngre kvinnor. En gravid kvinna, eller en kvinna med småbarn kan såklart knappast utkämpa några krig – och heller inte vapenträna – så summan av alltsammans blev, att framgångsrika kulturer hade ovanligt få krigarkvinnor – och därmed punkt. Samma förhållande råder också idag – föräldraskap, och förmåga att delta i väpnad strid är knappast förenliga, i alla fall inte så länge barnen är små, eller föräldraskapet varar…

Visserligen ser vi undantag i de isländska sagorna här och där – vi har Freydis, Erik den Rödes mordlystna dotter i en av Vinlandssagorna, till exempel – men hon skildras som en kvinnlig psykopat, som drar hela Vinlandskolonin i olycka, och är en av de viktigaste orsakerna till att den upphör – och således är hon mest ett varnande exempel, ingen förebild.

Freydis slåss dock endast när absolut nödläge råder, och de flesta av vikingatidens kvinnor gjorde nog likadant. Till den nordiska kvinnans klädedräkt hörde alltid en kniv, och alla kunde säkerligen hantera både kniv och yxa eller spjut i självförsvar, men på självförsvarsförmåga vinner man inga krig. För att vinna i krig måste man nämligen kunna anfalla, och föra kriget på motståndarens territorium, och inte hemma i det egna landet. Det visste våra förfäder också, och just därför blev de framgångsrika i strid.

För att summera – dagens ”Schablonbild” av både Valkyrior och Sköldmör är falsk – javisst – men vad gör det ?

Var det inte Nietsche som sa: ”Om du går till kvinnor, så glöm inte NAVKAPSLARNA….

Dålig konst är dålig konst, populärkultur är populärkultur, och white trash på Asatrons bakgård, är fortfarande white trash… Fast – är det egentligen något att bli såvärst upprörd över ? Min väninna Bella (som inte är Blondin) har ett uttryck, som jag tycker är träffande: ”Ringbrynje-bikinis och Navkapslar” eller på engelska ”Chainmail Bikinis and Hubcaps”. Med det menar hon en utstyrsel eller ett slags klädsel, som ingen egentligen kan ta på så stort allvar – utan något som mest är menat som ”levande rollspel” – karnevalskostym eller ett stort skämt… och varför skulle man inte få ”skämta” ? 

I ett verkligt fritt samhälle kunde alla kvinnor få gå klädda hur de ville – eller ”vara klädda som Kraka” – alltså inte ha några kläder alls – och det gäller förmodligen männen ocksåMan behöver inte ha ”shador” eller ”påse över huvudet”….

Hur skulle den moderna tidens Valkyrior se ut, förresten ?

”Skaemtun” eller just skämt är en av Frejas käraste sysselsättningar, får vi veta i den prosaiska Eddan, och hon är som bekant en gudinna för krig, såväl som för kärlek. Antagligen tar hon inte heller sitt eget utseende för allvarligt, utan förändrar det efter behag – och efter vad som är lämpligt med tanke på situationen.

Och ”objektifiering” ?? – Nej, det struntar Freja nog i – liksom allt annat människorna har att erbjuda av struntprat – verkliga krigare – oavsett kön eller läggning – känner sig aldrig ”objektifierade” men situationsanpassar, förstår ni…

Annonser

Bro Borg – den förglasade borgen…

Sajten ”Arkeologerna” skriver om den pågående forskningen kring Bro Borg i Knivsta. Arkeologerna har undersökt de stora och väl konstruerade murarna från 400-talet, och kommit fram till att de medvetet förglasats med användning av lämpliga bergarter och försiktig användning av eld. I Oktober 2017 började man undersöka borgen, med bistånd från United States Departement of Energy, Pacific Northwest National Laboratory och Luleå Tekniska Universitet/Tekedo AB.

Bro Borg i Knivsta – som den ser ut idag. Ett väl planerat försvarsverk, med symmetriskt anlagda ”bastioner” i vinkel – redan på 400-talet….

Att amerikanska myndigheter skulle bekosta arkeologiska utgrävningar i Sverige är exceptionellt, och säger något om de dåliga förhållanden som svensk forskning kring vårt kulturella arv befinner sig i. Eldarna som tänts runt borgmuren måste ha hållit temperaturer på över 800 grader, för att förglasningen av murytan skulle komma till stånd, och kan alltså inte vara slumpmässig, eller en fråga om anlagd brand från fiender. Man har också hittat ett stort antal djurben i borgen, vilket tyder på att dess befolkning levde gott och åt mycket kött. Kanske brändes djurbenen i samband med att borgmuren byggdes på, efter vad arkeologerna nu tror.

Fler resultat kommer att publiceras i samarbete med anrika Smithsonian i USA, skriver man på den svenska arkeologisidan. Men var har vi någonsin hört talas om borgar med ”glasmurar” eller förglasning av sten förut ? I Hyndluljöd säger gudinnan Freja att hennes tillbedjare Ottar – ett namn som har koppling till Uppland, tänk bara på Ottarshögen och Ottar Vendelkråka – har gjort en harg, eller en stor hög med stenar till ”rödaste glas” genom att utgjuta nötblod och offervätska över dem.  Freja nämns också gång på gång i både nordiska och kontinentalgermanska sägner om ”Glasberget” eller ”Lövjoberget” – som nämns i andra Eddadikter som Fjölsvinnsmál – ”Lyfjoberg” skall vara namnet på den ointagliga borg, där Freja och hennes jungfrur sitter… Hela C-uppsatser har skrivits av svenska akademiker om den här sägenfloran, och de berg – bland annat i trakten av Västervik – som de varit kopplade till..

Freja och de nio jungfrurna på Lövjoberget, enligt Lorenz Frölich 1893. De är – med undantag av Freja i mitten – Liv, Livtrasa, Tjodvarta, Bjärt och Blid, Blidr, Frid, Eir och Aurboda

Tjodvarta betyder ”folkbevarerskan” och Aurboda ”hon som bringar Aur” – den livgivande lera och substans som omger Världsträdet Yggdrasils rötter. Varför namnet ”blid” eller ”blidr” förekommer två gånger, är svårt att förstå – men nästan alla av de mindre gudinnor som omger Freja har på något sätt med hälsa eller fortplantning att göra, vilket är värt att notera.

Men var de högst reella och verkliga Borgmurarna i Bro verkligen länkade till traditionerna om Frejas berg, där hon dyrkades ? Det finns det inga som helst bevis för – i alla fall har jag inte hittat några… Även Asgård omges av brinnande murar, eller ständigt svävande ”Vaferlågor” heter det i mytens Värld – men den traditionen kan alltså visa sig ha ett verkligt upphov, och grundas på en faktiskt existerande, arkitektonisk verklighet.

Är inte forskning och arkeologi fantastiskt ändå – Och varför satsar våra egna myndigheter inte mer på att bevara kulturarvet ?

 

Om den Nordiska tilliten (inlägg från 19 Juni 2017)

Yle Nyheter i Finland publicerade en intressant nyhet för tre dagar sedan, som inte fått komma fram i svenska media, men nu är det Svenska Finland på många sätt ett mycket sundare land än Sverige, i alla fall med tanke på vad slags land Sverige har blivit. Nordiska Ministerrådet – ingen ringare institution – har publicerat en liten rapport om Tilliten i Det nordiska samhället, en värdefull resurs som vi nordbor alla gemensamt haft tillgång till, men som nu snart gått helt förlorad i den nya tidens förment ”Multikulturella” samhälle.

Norden var en gång etniskt och socialt homogent. Sverige, Norge, Danmark och Island – samt Finland som en del av det svenska väldet – var en gång bondeländer, med en socialt och befolkningsmässigt ensartad befolkning. Man kunde lita på varandra. Än idag utgör saker som samhällsansvar, gott medborgarsinne, förmåga att göra rätt för sig och betala sin skatt en sorts Nordiskt ideal, konstaterar Ministerrådet i sin rapport, och det är inte bara med Gustav Wasa och den svenska nationalstatens födelse som dessa ”dygder” etablerats. De fanns hos oss långt tidigare än så.

Nordisk tillit – hur länge till?

Tillit är en del av det sociala kapitalet. Ett samhälle med hög social tillit präglas i mindre grad av formaliteter, konflikter, rättsprocesser och korruption.

Samhället upplevs i stället som rättvist och berättigat och skatterna anses gå till goda ändamål. Föreningslivet och samarbetet blomstrar.

Kort sagt: Tillit är det kitt som får samhället att hålla samman.

— —

Redan de gamla vikingarna…

Som region är Norden världsmästare vad gäller social tillit inom befolkningen, skriver NMR:s generalsekreterare Dagfinn Höybråten. De höga tillitsnivåerna är resultatet av flera samhälleliga processer, en del från långt tillbaka i historien.

Här hänvisas rentav till vikingatiden och införandet av protestantismen i Norden.

De skandinaviska utvandrarna förde med sig en form av tillit till USA som man fortfarande ser rester av, flera generationer senare, enligt rapporten. — —

Det ligger pengar i tillit. Både för samhället och den enskilda människan.

Rapporten talar om att transaktionskostnaderna för efterlevande av avtal är små eftersom man i Norden kan slippa konflikter och rättsprocesser.

Det finns mer tid för produktivt arbete än för kontroll och formaliteter. Också handeln gynnas av den höga tilliten, och den bidrar till fördelaktiga förutsättningar för investeringar.

Tillit är viktig också för hälsa och lycka. Känslan av delaktighet har till och med en gynnsam negativ effekt på kriminalitet, enligt rapporten.

— —

Ett enat land, med samma värderingar och samma etniska bakgrund – där alla kunde känna sig säkra…

Förenings-Norden enar

De stora folkrörelsernas tillkomst i slutet av 1800-talet har ett samband med den nordiska tilliten.

Det frivilliga organisationslivet har gett ett sammanhållande kitt i samhället.

Det syns i starka sociala normer om tillit och respekt som stöttar och underlättar samarbete, förhandlingsvilja och konsensus.

Staten är vår vän, likhet ger tillit

Staten och lagstiftningen ses av nordborna inte som en fiende utan som en vän, påpekas det i rapporten. Men på senare år har folkrörelserna minskat i betydelsen. Organisationslivet torkar in eller förändras.

  • YLE 2017-07-16

Så långt Nordiska Ministerrådet, eller Nordiska Rådet som det vanligen kallas, enligt sin senaste rapport. Men vad händer då när likheten bryts upp, och de sociala sambanden slits sönder ? Långt fram på 1900-talet har det varit vanligt i alla små brukssamhällen runt om i Sverige att man lämnade sina ytterdörrar olåsta, så att grannar eller kanske grannens barn kunde gå in. Så var det också i min barndom, till och med i huvudstadens södra ytterförorter. Alla kunde lita på varandra, och alla visste; att ingen skulle stjäla eller baktala den andre. Men – hur har det blivit idag ? Hur skall vi ta hand om allt avfall i vårt samhälle ? frågar sig YLE och Nordiska Rådet helt retoriskt.

Vi har fått in befolkningsgrupper och religioner som inte hör hemma här, och massor av personer som bara utnytttjar vår välvilja och vår tillit, ja de missbrukar själva tilliten med att sätta sig rakt ner och tigga, samt pressar pengar av oss – vilket inte kan vara någon stadigvarande lösning – för med allt fler och fler bedrägerier – blir tilliten rubbad…

Är det såhär vi vill att framtidens samhälle ska se ut ?

Hur länge går vi med på att sortera avfallet?

Trots tillit i hundratals år kan den inte tas för given.
Rapporten pekar på att likheten försvinner om det finns ”fripassagerare”. Då blir individerna mindre benägna att bidra till det gemensamma eller upprätthålla normerna.

Rapporten citerar professor Bo Rothstein. Han har pekat på att om den sociala tilliten minskar så minskar meningsfullheten i att betala skatt, sortera avfall, följa lagstiftning, inte missbruka försäkringssystemen och avstå från korruption.

Trots flera tuffa utmaningar är den sociala tillitens framtid inte ödesbestämd enligt den nordiska generalsekreteraren Höybråten. Men det ligger på många sätt i händerna på politiker och andra beslutsfattare.

Risk för att Norden blir mer heterogent

Rapporten nämner också farorna med ökad heterogenitet i Norden genom ekonomisk olikhet, arbetslöshet, invandring och politisk polarisering.

Självklart finns det flera vägar framåt för att lösa dessa problem, menar Nordiska Rådet, och någon klar politisk lösning eller någon särskild politisk ideologi som kan lösa alla dessa problem finns såklart inte – inte ännu i alla fall. Men genom att öka klassklyftor och spänningar i samhället via Regeringen Löfvéns hävdvunna ”söndra och härska” ideologi, och ständigt skapa en konstlad underklass av importerade människomassor, håller den etniska majoriteten på att förvandlas till en minoritet. Tilliten har försvunnit, islam, kristendom, terror och ökad kriminalitet har kommit i dess ställe – och det är också precis vad vår nuvarande regering vill, för endast så kan den vinna i nästa val, genom att hålla oss nere i okunnighet och rädsla. Blir vi återigen medvetna om vad vi hade och vilka vi är, så blir vi starkare inför framtidens utmaningar, vad vi ån må anse om den politik, som tyvärr förs i vårt land just nu.

I fäders spår för framtids segrar ?

Tillit mellan människor handlar om mer än politik. Den är också en andlig egenskap, eller något som hör till var och ens personlighet.  Min tillit och mitt förtroende är mycket lätt att vinna – i princip brukar jag lita på alla goda medborgare jag möter, men den är också mycket lätt att rasera, och det finns fall när min tillit raserats så till de grader, att jag inte alls litar på vissa personer, gäng, organisationer eller samfund mer – och den kristne guden, dessa öknarnas Jehova är jag också hjärtligt trött på vid det här laget.

Man brukar säga, att tillit tar år att bygga upp, men att den tar en enda sekund eller ett enda ögonblick för att rasera. Så kan det vara för individen, och så var det också i det nu famösa lastbilsattentatet på Drottninggatan, som vi alla fick se prov på i våras.

 

I princip har jag lättare att vinna tillit till kvinnor istället för hos män, eftersom jag av födsel och ohejdad vana faktiskt föredrar kvinnligt sällskap framför manligt, framförallt då jag inte arbetar och på min fritid. Ja, jag vet, kära läsare. Det faktum att jag är helt och hållet heterosexuell kommer förmodligen som en mycket svår chock för många av er, eftersom det inte alls är modernt i vårt samhälle med heterosexualitet numera, men nu är det en gång så att jag dyrkar Freja, och Freja finns som bekant i många former, liksom Gerd eller Moder Jord. Även här är min tillit och mitt förtroende lätt att rasera, även om jag inte fäster mig vid småsaker som otrohet, och att det så att säga också finns kvinnor, som så att säga ständigt måste gå Frejas ärenden här i Midgårds gröna dalar, särskilt nu om sommaren.

Det moderna samhälle, som vi alla har runt omkring oss gynnar inte precis framväxten av tillit eller respekt, eller ens någon kommunikation, även om vi har tusentals möjliga eller rättare sagt helt omöjliga kommunikationsmedel runtomkring oss numera. Det är twitter, tjatter och knatter, sociala media och tidningsartiklar för utan all ände.

Saker som försämrar tillit och kommunikation, och förmodligen inte stärker den.

En vis man stänger förmodligen sin dörr för det fördömda skrålet, och flyr från Storstaden till sina riktiga vänner, som jag konstaterade i gårdagens inlägg..

 

 

”Vem bränner slöjorna” ?

Jag har INGEN kristen tro
Ökentro ger ingen ro

Men vem bränner slöjorna
Och slutar ta Mohammeds skit ?

Vem bränner slöjorna
Och går dit hon aldrig gått ?

Medan Freja tänder stjärnorna
Och visar att några har förstått
Att vårt land nu MÅSTE gå
Dit kristna tankar aldrig nått..

(aningen fritt efter ”Vem tänder Stjärnorna” av Eva Dahlgren)

I gårdagens nummer av UNT, Upsala Nya Tidning, ett pressorgan vars inställning ofta är Sverigefientlig, sitter idag debattören Sakine Madon och ondgör sig över det senaste förslaget från Moderata samlingspartiet om att förbjuda slöjor, Hijab, kristna kors och liknande ovidkommande religiösa symboler i landets skolor.

I samma UNT intervjuas idag en modig och stolt invandrarkvinna, en viss Nagam Abdallah äntligen börjat göra sig fri från Islam och slöjor, hijaber, shadorer, burkor – ja hela denna Monoteistiska bråte, som säger att kvinnan är sämre än ett djur och måste vara underlägsen mannen. Tidningen skriver också att hon (citat) ”drömmer om att den svenska jämställdheten en dag skall omfatta alla grupper i samhället”. Jotack, säger jag. Men tyvärr går nu inte det, så länge vi har kristendom eller islam i landet.

Nagam Abdallah – från Syrien – vet vad hon talar om, och beskriver hur det är att leva under religiöst förtryck. Genast föstes hon in i en ”SFI” klass eller svenska för invandrare, efter ankomsten hit – men vissa manliga elever började genast bevaka henne, och hålla henne under ständig kontroll och uppsikt, så att ”hon inte blev för svensk” som det hette..Likheten med kristna sekter och kyrkor känns igen. Hon vittnade om hur landsmän i Uppsala höll koll på vem hon pratade med och hur hon var klädd. Och hur de påverkade hennes föräldrar att ha hårdare kontroll över henne.

Som vi alla vet är detta inte unikt. Liknande saker pågår just nu i landets alla förorter, och det samhälle svensk socialdemokrati skapat de sista fyrtio åren. I en del fall kan det sluta med såkallat ”hedersrelaterat våld” som våra styrande döpt det till – men var ligger ”hedern” i det ? Nagam kommer till exakt samma slutsats som jag själv drog igår, och det är nämligen den att det är helt fel att tvinga till och med småflickor att bära slöja – alltså just det som Moderaterna vill skydda alla Sveriges nya döttrar ifrån.

Hon säger:

– Man blir typ lurad. Sedan blir det svårt att sluta med slöja, för man har haft den så länge. Den blir en del av ens identitet. Därför borde inga tjejer börja med slöja förrän de är vuxna. Först då är man mogen att ta ett sånt beslut.

För några år sedan insåg Nagam att hon gått miste om en del av att vara ung.

– Att gå till frisören, fixa håret, ta på mig klänning och gå ut på fest med kompisar … sånt har jag aldrig kunnat göra eftersom jag inte känt att jag passat in med slöja. Har man slöja ska man inte visa någon hud förutom ansiktet och händerna. Därför blir det lätt så när man har slöja att man väljer att umgås med andra som klär sig likadant, för att inte känna sig obekväm.— —

(UNT 2019-08-28)

Ärligt talat förstår jag inte hur en debattör som Sakine Madon tänker. Nagam talar om hur hon fått hela sin ungdom förstörd av religiösa påbud. Hur hon aldrig fick känna sig fri. Hur hon fick lära sig, att naturlig nakenhet var ”syndigt” och att hon inte ens fick simma i havet som en fri kvinna. Sakine Madon talar om ”frihet från förbud” – men i så fall talar hon emot sig själv, och emot all logik – för tiotusentals, ja hundratusentals unga kvinnor i Sverige har aldrig ens fått välja – de har tvingats stå ut med det religiösa förtryck Sakine Madon står och försvarar hela tiden.

Men inte bara det. Det finns värre saker än så, som ständigt händer i vårt land.

Redan 2016 kunde UNT berätta om hur en 9-årig muslimsk flicka blev slagen och misshandlad med tillhyggen och fick sitt huvud dunkat i väggen så hårt att hon fick stora ärr, medan mannen i familjen stod och såg på, samt uppmanade sin hustru att slå ännu hårdare. Modern fick villkorlig dom, men flickan placerades i fosterhem, en åtgärd som den svenska socialtjänsten enligt lag tar till ytterst sällan, och i princip bara när barnets liv och hälsa är i akut fara, exempelvis genom en situation med allvarlig misshandel. Annars vill man ju generellt sett ”undvika att splittra familjer” som det så vackert heter, även om man vet att det är många barn som ständigt misshandlas pga religiösa skäl. Man undrar ju hur Sakine Madon kan försvara sådant, med sin ”frivillighet” eller sin underlåtenhet att ingripa emot skiten.

Jag har själv märkt att det är många unga kvinnor med muslimskt ursprung nuförtiden, som går runt och pryder sig med Torshammare – vilket de faktiskt bör göra enligt mig. Många av dem kanske ser det som en helt vanlig symbol för ”svenskhet” men de vet inte, att Torshammaren ursprungligen var en symbol, som ofta återfinns i kvinnliga gravar. I form av ”Vighammare” placerades den också i den ogifta brudens knä – Tor själv skulle försvara kvinnorna och de värnlösa barnen – sådan var tanken…

”Vem bränner slöjorna ” ? Modig kvinna från dagens Iran…

Över hela världen bränner nu allt fler och fler kvinnor med islamsk bakgrund sina shadorer, burkor och hijaber. De kastar dem i elden, och avsvär sig Mohammed, Koranen, de tröstlösa förbuden om att alltid gå tre steg bakom sin egen man och alltihop. De låter sig inte hunsas, dompteras eller styras av den ”Allsmäktige” Allah längre. Istället vill de bli fria, stolta och hedniska kvinnor..

Somliga av dem stenas till döds. Andra får syra kastat i ansiktet på sig. Några misshandlas, andra blir satta i fängelse. Många våldtas eller hånas, och Sakine Madon pladdrar meningslöst vidare om att ”nämen det är fel med förbud”. Men i svensk rätt, och i den germanska rätten, har det alltid varit stränga straff på att våldta eller våldföra sig på kvinnor, likaså på att ens slå dem, eller inskränka deras rörelsefrihet eller utge idiotiska påbud om deras kläder..

Vet ni vad jag anser – kära läsare ?

Den första kvinna som kommer till mig och säger att hon bränt sin slöja till aska, avsvurit sig Bibeln, kristendomen, Koranen och islam – och som inte gjort det förr (sorry, men redan hedniska kvinnor kan inte delta i denna lilla tävling) kommer att få 50 kronor av mig, helt utan vidare spisning. Och vore jag Nagam, eller typ motsvarande – ja inte fan skulle jag gifta mig och hålla ihop med en muslimsk man, eller någon från en mellerstaöstern kultur, i alla fall. Inte så länge det finns fria, Nordiska män att välja på.

T-shirt för våra kvinnliga läsare – det står ”Hedning” på arabiska…

Svenskan: ”I din Koran står det att jag är sämre än en hynda  Ha ha ha ha ha..”

Negressen: ”Och i din Bibel står det, att man ska vara sin man underdånig” Ah hi hi hi !

NÄSTA GENERATION KOMMER KANSKE ATT LÖSA PROBLEMET MED MONOTEISMEN – OCH AVSKAFFA DEN !!

Frau Hollle, Holda och Flädern

Friggs månad, Juni, går nu emot sitt slut; och även om blomningen av Flädern, denna Frejas och Friggs blomma varit något tidig i Mälardalen i år, inträffar den säkert som alltid. På skånska säger man Hylle om fläderbusken, och så heter den även i Danmark, medan man i Norge säger Hylde och i Tyskland Holunder. Namnet är besläktat med ordroten för hölja, skugga och dölja, medan fläderns namn på engelska förvanskats till Elder. Och fortfarande kan man göra en uppfriskande flädersaft av dess blommor, som också kan sparas och torkas för att göra ett te, som lindrar feber, tar bort förkylning och lindrar reumatism – prova det – för detta är känt, och hjälper…

Men flädern har också andra sidor. Dess nära släkting Druvfläder eller Druehyll är dödligt giftig, och har sen gammalt kallats Mandråpsträd eller Daneworth – Danernas Ört – på engelska. Även rötterna av vanlig fläder uppges ibland vara giftiga, liksom barken. Den som lägger sig att sova under ett vanligt fläderträd, vaknar aldrig mer, trodde man – och flädern – också vanlig som Vårdträd på gårdar i hela Sysdsverige, var hem för Hyllemor, Fru Hulda, Holle eller helt enkelt Hel, den höljande och döljande, vars träd inte fick fällas, och dess kvistar och blommor fick man inte ta utan att först blota, eller fråga om lov.

Man lär ha hittat fläderkärnor på stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien, så man vet att användningen av fläderbär- också svagt giftiga men C-vitaminrika, och bäst avnjutna i form av saft eller brännvin går minst 5000 år tillbaka i tiden. Också i Grekland och Antikens Rom ansågs flädern som helig, och av romarna spreds den till och med till Mellanöstern och Nordafrika, eftersom man på inga villkor ville avstå från den som medicinalväxt.

I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet, i Tyskland de underjordiska eller jordguden själv, och doften drog till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor. ”Där Hylde inte kan gro, där kan ingen bo”, sa man i Danmark och planterade en fläder nära stugan, men inte alltför nära, för blommande fläder gav också huvudvärk och gjorde att barn föddes vanskapta i huset. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder, och hade haft tur, för i värsta fall vaknade man aldrig igen.


Det gällde att hälsa vackert när man passerade flädern (”För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä”, sägs i en tysk text från 1184). Förolämpade man hyllefryn gav hon en hylleskåll, röda utslag i ansiktet, på händerna och armarna. Enda boten mot det var att koka fläderbark i mjölk och slå ut över en fläders rötter. Ännu på 1870-talet offrade gamlingar i Skåne till fläderbuskar på julafton, då de använde flädern som vårdträd. Att pissa på en fläder, beskära den eller elda med dess ved var att be om obotlig sjukdom, att hugga ner en fläder närmast otänkbart. Att göra vaggor av fläderved var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet.

Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot denoch gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Istället uppstod kristna myter. En av dem har förts vidare av många författare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Inget i Bibeln talar för historien och flädern växer inte i Palestina. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att ”han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut”. En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen – mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning.
En slavisk myt berättar varför flädern blommar så rikligt: När kung Salomos syster Sibylla närmade sig döden bad hon att få bli begravd under ett vinträd, men blev av misstag begravd under en fläder. Därför blommar den så rikligt ”medan vinrankan står blomlös”.

Klassiskt är detta skånska recept på Flädersaft…

Otaliga är de som sjunger fläderns, samt Friggs och Frejas lov såhär års, som vi kan se av en tidningsartikel från Danmark – skriven av en lokal hedning redan år 2008…

Oprindelig var den frugtbarhedsgudinden Frejas plante, (senere kendt som hyldemor) hun boede i hylden.

Man skulle spørge Hyldemor om lov, hvis man ville fælde en hyldebusk eller skære grene af den. Hyldetræet var Hyldemors ejendom. For at få lov at bruge det, skulle man gå baglæns hen til træet og sige tre gange: ”Hyldemor, Hyldemor, Hyldemor, giv mig noget af dit træ, så vil jeg give dig noget af mit igen”. Så kunne man skære grene af eller fælde det. Hvis man glemte det, varslede det uheld og død blandt husdyrene. I værste fald nedkaldte man sin egen død ved at fælde et hyldetræ.

Man kunne blive hyldeskudt og skør, hvis man sov under en hyldebusk. Inden du høster af hylden, skal du altid huske at takke hyldemor for hendes gaver. Havde man feber, skulle man stille sig tre torsdage i træk under en hyld og synge: ”Hyldetræ, jeg klager dig, feberen den plager mig, Hyldetræ, nu har du vundet, feberen den er forsvundet,” så skulle man blive rask.

Spiste man sankthans aften hyldens blomster stegt i smør, fik man ikke feber det år. Skulle man alligevel få feber, så kunne sygdommen dog kurerens ved at binde et bånd, som den syge havde haft hos sig i sengen, om en hylds gren en nat med aftagende måne. Ved at bede Freja, mor Hulda eller Hyldemor om deres hjælp, kan du sende sygdomme, dårlig karma og alskens ondskab op i træet. Hvis du vil være sikker på, at det, du sender op i en hyld, ikke vender tilbage, så husk at vælge et andet træ end det, du høster fra.

Tandpine søgte man at kurere ved at skære en splint af hyldetræet, stikke hul på tandkødet med den og derefter anbringe splinten på sin gamle plads i hylden – så blev tandpinen overført på træet. Hvis du skulle bruge en gren til magiske formål eller til at ære kærlighedsgudinden Freja, skulle du skænke træet lidt vin eller mælk. Det er specielt virksomt Valborgaften (30.april).

Det bragte tit uheld at gå ind under en blomstrende hyld. Men det varslede held for familien, hvis en hyld skød op ved husmuren. Anvendte man hyldetræ til fremstilling af møbler eller andet træværk i huset, varslede det ikke godt for hjemmet. Og hvis en hyld blomstrede to gange samme år, varslede det død i familien (samme varsel kendes også fra æble, pære og roser).

Knud den Store forbød at tilbede planten. Tro det eller lade være, men husk, at i enhver have bør der altid vokse mindst én hyld for at bringe lykke. Ikke mange planter, om nogen, er tillagt så mange nyttevirkninger i alle dens organer, grene, blade, blomster, grønne bær og modne bær. Hyld er en gammel lægeplante, men alle dele af hyldebærtræet kan også bruges. Blomsterne bruges til saft og hvidvin.

De grønne, hule grene kan bruges som pusterør med de grønne bær som skyts. Forårets unge skud kogt med honning virker slimløsende og stiller stærk hoste. Unge skud er meget tit tæt besat med bladlus. En lusbefængt skudspids er kærkommen foder til fugle i volieren. Bladene kan bruges til gulfarvning af læder. Afkog af blade eller gnidning med blade skulle holde myg borte. Hvis du bærer en frisk gren, eller står under et hyldetræ, skulle det også holde myggene væk. Te af bladene virker urindrivende og anvendes ved sukkersyge.

Grønne, umodne bær blev i krigens opfindsomme dage brugt til kapers erstatning. Modne bær anvendes til saft, suppe, vin, snaps. Den kendte italienske, skrappe, brændevin Sambuca er et udenlandsk eksempel på saftens udnyttelse. Saften bruges også til farvning af hør og uld. Saften har et højt indhold af a- og c-vitaminer, der skulle hjælpe mod forkølelse influenza og gigt.

Ørepine, hovedpine, døvhed, bylder, forstoppelse, smertende hjerte er også med i registret af virkninger. Varm hyldebærsaft eller et glas hyldebærvin lige før sengetid er en gammel kur mod forkølelse. Hyldebærvin drikkes også mod iskias og nervesmerter. Grenene har den særlige egenskab, at de har en meget tyk marv, der svinder væk og efterlader et hul i de gamle grene. Ved på ældre buske er hårdt og gullighvidt som elfenben og rigtig godt at snitte ting af. Kernen er brun, og marven er blød og hvid og let at fjerne. Afkog af barken i små mængder virker let afførende og urindrivende. I gamle dage brugte mennesker hyld til at snitte skeer, håndtage, nåle, fløjter, linealer, tommestokke, spinderokke mm. Grenene blev brugt til gærdestave og brændsel, skafter til skovle, stokke, ja endda møbler ”der aldrig blev ormstukne”. Man har brugt de hule hylderør til f.eks. piberør, garntrisser og blæsepiber – en hul hyldepind, som man pustede til ilden gennem. Og stadig er der nogen der snitter sig en hyldefløjte

H.C. Andersen elskede hylden så meget, at han i 1850 skrev ”Eventyret Hyldemor”. Her et lille uddrag:

”Ja, kan du huske”, sagde den gamle Sømand, ”den Gang vi vare ganske smaa Unger og løb og legede, det var netop i den samme Gaard, hvor vi nu sidde, og vi stak Pinde i Jorden og gjorde en Have.””Ja,” sagde den gamle Kone, ”det husker jeg godt! og vi vandede Pindene, og een af dem var en Hyldepind, den satte Rod, skjød grønne Skud og er nu blevet til det store Træ, vi gamle Mennesker sidde under.”

Der findes flere arter og sorter af hyld med særlige bladfarver og -former, der bruges som prydplanter i haverne. Flere steder i landet vokser den velsmagende svamp judasøre på hyld.

På berget Hohe Meissner i norra Hessen finns offersjön Frau Holda Teich, som varit i bruk sedan förromersk tid…

Men vem är egentligen Holda eller den sentida ”Hyllefrun”. Det finns flera åsikter om den saken. De flesta sätter likhetstecken mellan henne och Hel, vilket nog varit det ursprungliga, medan Fläderns blommor på grund av sin ljuva doft och smak nog varit helgade åt Freja. I Tyskland, däremot, finns många som anser att ”Frau Holda” eller Flädermor måste vara identisk med Frigg, himmelsgudinnan. I en sen tysk saga, som nedtecknades av Bröderna Grimm under det tidiga 1800-talet, bor Frigg uppe i himlen, och när hon skakar sina bolster eller molnen, snöar det på jorden – liknande sägner har också berättats om Frigg själv.

Hon har två unga hjälperskor, ibland kallade Goldmarie och Pechmarie eller Schönpechta och Faulpechta – Pechta-runan var som vi lärt oss en symbol för Hel, och underjorden. Den ena av dem beskrivs som guldhårig och flitig, den andra är svarthårig och lat, och fick till slut en tunna tjära hälld över sig – kanhända – har man tänkt – skulle detta svara emot Friggs flitiga tjänarinna Gnå, som rider över jorden, samt Fulla (vars namn missuppfattats som ”faula” – ifrån det tyska ordet för lat, alltså ”faul”) som ju är Friggs ”aeskimö” och bevarar hennes hemligehter. I Tyskland finns nu ett helt forskningsinstitut, som forskar i frågan, och här tror man på hypotesen, att Holda eller Holle skulle ha varit Frigg..

Vid Frau Holle Teichs stilla offersjö står sedan 2004 en tre meter hög staty av alm över gudinnan

Vid Frau Holle Teich har man hittat gulddukater från den romerske kejsar Domitianus tid, och även om Norra Hessen alltid bevarade sin självständighet, liksom det närbelägna Odenwald har man gjort rika fornfynd i den offersjön, som trotts vara en port, direkt in till Hel och underjorden, liksom vårdträdens rötter eller för all del Odensjön i Skåne. Också moderna tyska Asatroende har hållit blot och offer vid denna sjö, så sent som i år. Det finns tidiga tyska källor från 1008 – 1012 -biskopen Buckard av Worms, till exempel, som skrev om att sjön ännu på tusentalet varit dyrkad av de lokala hedningarna, och så sker än idag….

Holda lever än, liksom de andra Asynjorna – och jorden är alltjämnt hennes hem – kristendomen och islam kan aldrig någonsin vinna, så länge flädern blommar varje sommar !

Om att VÅGA vara Politisk, och kravet att AGERA – för alla medborgares skull

”You can’t deny this !
You may not like me saying it,
but You can’t deny it !”

– Malcolm X

I det gamla Grekland fanns ett ord, som hette Idioteia. Det är ursprunget till vårt nutida skällsord ”idiot !” som betyder en gravt förståndshandikappad eller till intelligent handling oförmögen människa. Det är i alla fall den mening, som man på det flesta nutida språk som tyska, engelska, franska och så vidare lägger i själva ordet. Men, som redan populärhistorikern Dick Harryson förtjänstfullt förklarat i Svenska Dagbladet betydde ”idioteia” ursprungligen inte dumhet, eller brist på intelligens i sig. Med ”idiotes” menade man en egoistiskt sinnad individ, en privatman, som bara ägnade sig åt sina hobbies eller sitt lantgods, men som inte deltog i det politiska livet.

För de gamla grekerna och alla Indoeuropeiska folk, var detta ett föraktligt, fult och nedrigt sätt att leva, passande endast för slavar eller trälar, men inte för fria människor. Det fanns till och med lagar – i det gamla Aten till exempel – som förbjöd människorna från att avstå från att rösta när offentliga Folkomröstningar skulle hållas, eller skolka från sin plikt att delta i domstolsförhandlingar.

Enbart en TOTAL DJÄVLA IDIOT tror att han kan vara ”opolitisk” eller vara med i ett såkallat ”opolitiskt” samfund (Det finns inga sådana – lika lite som opolitiska samhällen)

För antikens folk var det fullkomligt avskyvärt att avstå från att delta i politiken. Den som gjorde så, var en mycket dålig människa, som inte kunde ta ansvar för sitt samhälle eller sina handlingar, och så är det också i vår tid. Idag läste jag en artikel av en amerikansk historieprofessor, som i Januari i år yttrade sig beträffande Landet Trump och vad som händer där:

The meaning of the word has changed over the years, but back then an idiot was someone considered self-centered and uneducated; someone unconcerned with public life and the affairs of others. You were born an idiot outside of the system and through education and involvement with everyday life became a citizen. — —

While we don’t know what the population figures are for ancient Athens, and it changed over time, if there were say, 30,000 male citizens, more than a third of them were actively involved in politics at times. If we followed the Athenian example, who would feed, house, clothe, educate, and medicate the families of the politicians? Pay for time spent fulfilling the civic obligation was at first non-existent. Aristotle has several passages in his Politics explaining why. Here is one:

”1308b: 31-33: It is of the greatest importance in all systems of government to have laws and the rest of governmental administration so arranged that magistrates cannot profit financially from their offices.”

Nästan alla medborgare var politiskt aktiva, på så sätt att de i alla fall röstade, även om rösträtten på den tiden bara var förbehållen fria män, och exempelvis inte kvinnor eller trälar. Och mer än en tredjedel av medborgarna hade faktiskt något offentligt eller politiskt ämbete, men de var inte tillåtna att tjäna pengar eller sko sig på det. Att tjäna staten eller sitt samhälle var något man skulle göra frivilligt, eller just för samhällets skull.

Låt oss nu gå över till att granska förhållandena i det gamla Norden – eller Asatrons samhälle.  I det norröna språket finns ett ord som heter ”heimskr” som är ursprunget till vårt nutida ord ”hemsk” – vilket har förflackats i sin användning, och fått en helt ny och osaklig betydelse jämfört med hur det var från början. Nu betyder ”hemsk” ingenting alls, och används som förstärkningsord, också i sammanhang där det inte alls hör hemma, exempelvis ”hemskt mycket”, ”hemskt roligt” och så vidare. Redan Frans G Bengtsson, Röde Orms författare, protesterade emot detta förflackade och felaktiga språkbruk i en berömd essä på sin tid, där han gjorde upp räkningen en gång för alla med ohederliga Eddaöversättare och klåpare, ungefär som Lars Lönnroth idag, och vad han kallade ”eländig backfisch-prosa” när inkompetenta översättare svängde sig med formuleringar som ”kungen blev hemskt arg” i Heimskringla eller ”hedningen var hemskt snäll

 

Utdrag ur Svensk etymologisk ordbok från 1923

Hemsk betydde ursprungligen samma som inhemsk, eller det tyska ”heimisch”, dvs en person som var såpass dum i huvudet och inskränkt, att han bara hade vistats inom hemmets fyra väggar. I överförd bemärkelse betydde det något senare inte bara dumdryg, bondsk och oförnuftig, utan också inbilsk, ängslig och feg – exempelvis om en person som inte vågade yttra sig i offentliga sammanhang, bara av rädsla för att få kritik. Jag såg en gång en ordbok, betitlad ”Schweizerisches Idiotikon” på ett antikvariat, och i den fanns såklart inte en lista över berömda idioter från Schweiz, men väl en lista på inhemska ord och idiomatiska uttryck från just det landet.

Nej, ”Heimische Lurche” betyder inte ”hemska lurkar” på tyska… utan inhemska groddjur – och den som inte tar politisk ställning, är verkligen en groda…

 

Också i Norden fanns det lagar som förbjöd en fri man att utebli från Tinget, eller att avstå från att rösta i den gamla germanska folkförsamlingen. Den som gjorde så, gång efter annan, var inte värdig att vara en fri man längre, för man kan inte vara ”opolitisk” eller hela tiden lägga ned sin röst. Det finns också en myt i Eddan, som visar detta klart och tydligt, och som jag själv anser att alla Asatroende noga bör dra sig till minnes och komma ihåg. Och det är denna:

Efter det stora Vanakriget, det första kriget i Världen, som orsakades av Gullveig, habegäret eller girigheten personifierad, enades Asar och Vaner. Gudamakterna för också krig, nämligen, lika mycket som de har sin egen politik – de håller egna Ting och rådsförsamlingar, till exempel, och man ska inte tro att själva gudarna eller gudinnorna är ”opolitiska” – för det har de aldrig varit. De utväxlade gisslan, och medan Njord och Frej samt hans syster Freja kom till Asgård och Asarna, gav samma Asar bort Mimer – den visaste bland dem – och Höner (inte att förväxla med Höder) till Vanerna.

Höner såg ut som en pamp eller en kaxe, men han påstod sig vara opolitisk. ”Råde Andra” sade han alltid, så fort någon frågade honom om ett beslut. (teckningar av Peter Madsen, dansk serietecknare)

Höner ansågs till en början vara en ståtlig man, och duga till hövding. Det var så att säga lite av en TRUMP över honom, och hans tuppkam växte och växte. Men efter ett tag märkte Vanerna att det var något fel i huvudet på honom. ”Råde andra !sa han alltid, som en mekaniskt upprepad ramsa, så fort någon frågade honom om vad han egentligen hade för åsikt, eller ett enkelt beslut. Han ville inte företa sig något alls, om inte Mimer var med, och han överlät ständigt alla beslut och frågor på Mimer, helt utan att själv våga tycka eller ta i något.

Till slut fick Vanerna nog av detta, och de vredgades så mycket att de högg huvudet av Mimer, och sände det tillbaka till Asarna. Men Oden tog Mimers huvud, behandlade det med örter och lade det i Urdarbrunnen vid Världsträdet Yggdrasils fot, där det fortfarande lever, och kan svara på mångahanda frågor om allt, som händer i alla Världar. Och Mimer är fortfarande mycket berömd, och ansedd som den visaste av alla.

Höner däremot har bleknat bort, och nästan helt försvunnit. Ingen minns honom längre, och ingen spörjer väl idag Höner, när det är dags för ett viktigt beslut. Han blev som en Turs i Vanaheim, och där sitter han än, overksam till sinnes, men inte mycket ärad. Ur Höners öde kan vi lära oss mycket. En del påstår att han skulle vara identisk med Odens försvunne broder Ve, i den Gudatriad Oden-Vile-Ve som var närvarande vid de första människorna Ask och Emblas skapelse. ”Vilin” eller Vile är nämnd på Rökstenen i samma andetag som Tor, och många känner sig säkra på att Vile och Tor är identiska. På ett liknande vis har man sagt att Oden-Loke-Höner skulle varit de gudar, som gav livets gåva åt det första människoparet

Med början hos Viktor Rydberg spekulerade äldre tiders forskare i att Höner skulle varit en fågel, kanske den ”Ominnes-häger” eller ”Glömskans häger” som ”svävar över rusets boning” i en av Hávamáls inledande strofer, eller möjligen en stork. Rydberg ville på sin tid faktiskt ha honom till en stork, och den kristna folksagan om att storken kommer med alla nyfödda barn, skulle alltså vara ett minne av Höners närvaro vid människornas skapelse. Andra har härlett hans namn ur ett urgermanskt *hohnijas, som betyder trumpetande sångsvan. Den poetiska eddan nämner honom Gyttjekonung, långbening och andra, föga smickrande epitet.

Höners oförmåga att ta ställning, oförmåga att fatta beslut har straffat sig – och myten är en varning för allt detta. Den som inte vågar vara politisk, den som inte vågar ta ställning utan fegt tror, att ”allt ska ordna sig” eller ”det får andra sköta” är ingenting värd som människa i det långa loppet.

Myten om storken, som ett enkelt sändebud eller en degraderad gud, som bara utför de andra gudamakternas vilja, lär finnas också i Iran, och hos de forntida Perserna – så den är med säkerhet mycket gammal… Oförmögen att ta ställning, som Höner var, blev han till sist också något av ett barn själv, och bortmotad ur gudaskaran. Det finns en lärdom också i detta.

En annan myt, som ännu tydligare visar oss  vad som menas med ordet ”heimsk” eller kort och gott ”Idiot !” finns också i Hyndluljod, en annan Edda-dikt. I Hyndluljöd söker Freja upp völvan Hyndla, ”den lilla hyndan” som bor i en klipphåla. Med på färden är hennes unge älskare Ottar, eller ”ättling” som hans namn egentligen betyder, och Freja omnämner honom hela tiden som Ottar then Heimski, alltså bondtölpen, idioten, den obildade… Det är först i Frejas sällskap som Ottar kan bli en riktig man, och ingen halvvuxen pojke. Hon förvandlar honom i en jättelik Galts gestalt, ”Hildisvin” eller Strids-Svinet, men Hyndla kan lätt se igenom denna förklädnad, eftersom hon är mycket synsk, och runkunnig.

Hyndla (stående) möter Freja och den till Hildisvin förvandlade Ottar Heimski… Illustration av Lorentz Frölich

Det är först när Ottar får veta sitt ursprung, vilka som är hans förfäder och vilken kultur han tillhör som han blir en riktig människa igen. Det är detta som är meningen med dikten, och själva orsaken till att Freja av ren kärlek och förbarmande med Ottar hjälper honom, och gör honom till en riktig man, inte bara genom att ge honom av sin sexualitet, men genom att överbringa kunskaper. Först när mannen blir en krigare, och tar upp ”Fulla Folkvapen” som det står i de gamla landskapslagarna, fick han någon rösträtt på Tinget – och som sagt – inte heller i det gamla Norden fanns det någon rättighet att avstå från att rösta, eller någon rätt att avstå från allmänna ämbeten. Pacifism, underlåtenhet att handla, underlåtenhet att syssla med politik eller avsaknad av delaktighet i samhällsfrågorna, var inget alternativ för våra förfäder.

Inte för oss heller.

Under andra nyheter idag uppmärksammar nu fler och fler media i Sverige den kamp för yttrandefrihet, religionsfrihet och tankefrihet som den Hedniska och Asatrogna rörelsen för emot Morgan Johansson, Regeringen Löfvén och dess fullkomligt idiotiska lagförslag om förbud för Torshammare och Runor.

Vi kommer aldrig att finna oss i det, och att undandra sig politiken är inget alternativ.

Måtte folkviljan segra !

IDIOTER finns det många nuförtiden, inte minst i Politikens Underbara Värld. Här till höger ser ni en stor sådan. Han heter Morgan ”Mollgan” Johansson, hatar runor men älskar IS-fanor och ”Syrienåtervändare” – och vill ”stoppa extremism” genom att våldföra sig på vårt gemensamma kulturarv. VILKEN DJÄVLA IDIOT – Inte sant ?

Vårmåne och Segerblot

Jag har sagt det förut. Och jag säger det igen: ”Vid slutet står segern”.

Få vet varifrån detta citat egentligen kommer ifrån, och även om en del personer i sin fundamentala okunskap skulle börja skrika högt och yla som sinnessjuka och besatta, bara de visste; vill jag bara ha sagt först som sist att jag inta har några politiska avsikter alls med just detta uttalande, som är mycket generellt hållet. Idag är det dagen för Segerblotet enligt den Asatrogna och gamla Nordiska kalendern, för Segerblot infaller alltid på den första fullmånen efter Vårdagjämningen. Just i år, 2019 råkar det slumpa sig så att en sk ”supermåne” infaller, vilket bara betyder att månen är något närmare jorden än vanligt. Nästa gång detta fenomen inträffar är om bara fem år, inte om 68 år som en del mediakällor felaktigt hävdar. Skillnaden i avstånd är inte mer än 0,1 % i verkligheten, och varje någotsånär kunnig fotograf vet att man kan få månen att verka betydligt större på bild genom att fotografera en stor och känd byggnad från ett relativt långt avstånd, månen – som ligger längre bort i bild – kommer då att se mycket stor ut i förhållande till byggnaden, som blir relativt liten – avståndet fram till månen är ju såpass stort, att dess relativa storlek alltid blir densamma, om ni förstår hur jag menar.

Visst, månskivan verkar stor jämfört med Öresundsbron, då den dessutom står nära horisonten, men vad betyder det då, ni okunniga DN-journalister ?

Segerblotet, som vi Asatroende idag firar, skall inte blandas ihop eller förväxlas med Vanadisblotet vid Valborg, som infaller mycket senare under våren. Och vad vi firar är ljusets och därmed vegetationens seger, ingenting annat. De kristna fjantar och dillar en massa om ”obefläckad avelse (ett rent brott mot naturen, och något som inte kan existera där) och ”jungfrufödslar” såhär års. Något mer naturvidrigt och väsensfrämmande är svårt att alls tänka sig, och hur som helst vet de inte, att den sk ”Vårfrudagen” har ett hedniskt ursprung, och inget annat. I Folketymologin blev senare ”vårfrudagen” eller ”vafferdagen” som den uttalades i vissa svenska dialekter senare våffeldagen, och därför äter vi ännu våfflor den 25 mars, men det danska och sydsvenska ”fruedag” blev för lantbrukaren och bonden också ”fröedag” eller Frejas dag, för det var så Hedningarna i Norden förstod dessa kristna griller..

Vårfrun – målning av Anita Lindstrand

 

Kristendomens madonna-gestalt är en ren stöld från de äldsta polyteistiska religionerna i Världen, för exakt samma motiv fanns redan före år 2600 innan kristus. Redan då firade man i det gamla Egypten Isis, en himmelsgudinna med vingar och falkhamn, som troddes göra så att våren kom. Där ansåg man – som nästan överallt i Främre Orienten och Medelhavsområdet, att Solen skulle vara en manlig gud, och inte en kvinnlig, som hos oss. Med tanke på att solen där är mycket mer stark och förhärjande, särskilt sommartid, låg det nära till hands, men här i Norden har vi för det mesta tänkt oss solen som kvinnlig, likt Siv och Sunna. Äringsguden Frej, som motsvarar den Egyptiske Osiris, var för oss en himmelsgud, inte en fruktbarhetsgud under jorden i första hand.

Det finns flera forskare, som på fullt allvar sett en koppling mellan Bohusläns hällristningar från Bronsåldern, och den fullt samtida Egyptiska kulturen. De första böckerna om detta såg dagens ljus redan på 1960.talet, men sedan dess har få vågat utveckla temat. Myten om Isis och Osiris (vars kroppsfärg var grön) handlar om att den senare blev styckmördad av sin onde bror, åskguden Set, och att Isis i sin förtvivlan försökte samla ihop sin döde makes kroppsdelar, som låg utspridda över jorden. Hon saknade särskilt en alldeles speciell kroppsdel, som hade mycket eller rättare sagt allt med den manliga fruktbarheten att göra, för utan den, kunde hon inte leva; och heller inte bli fruktsam. Jag hoppas alla mina kvinnliga läsare är tillräckligt intelligenta för att förstå exakt vilken manlig kroppsdel jag pratar om, för man kan INTE bli med barn genom änglar. Enbart de kristna, som är lite bakom flötet; så att säga, tror att det går till så, och det finns visserligen enstaka kvinnor idag som ännu hävdar rena dumheter i stil med: ”Min pojkvän är minsann en ängel” men i verklighetens värld går det inte till på det viset. Karlar är inga änglar, och inte kvinnorna heller – och vad Isis, himladrottningen, var ute efter, var förstås en riktig karl och inget annat.

Hällristning från Tuvene, nära Tanum i Bohuslän från 1600 år fk. Till vänster i bild syns den behornade Tor, åskguden, ha samlag med sin hustru Siv, solkvinnan. I mitten lyfter Tor ett gravskepp (jfr den Egyptiska solbåten) och välsignar en liggande död man (ja, det syns att det är en KARL, eller hur flickor ?) med lyft hammare. Jämför också den sittande, kvinnliga figuren under liket, vars pose också starkt erinrar om sittande, Egyptiska gudastatyer…

Alla känner vi till myten om Tors fiskafänge, och hur han bar i land jätten Hymers båt, ibland liknad vid en bryggkittel och stor som himmelskupan (det var den som användes för att brygga ölet vid Ägirs gille) efter att ha gett jätten en örfil, så att han damp i sjön. Den ”båtlyftarbragden” har forskare räknat till inte mindre än 60 avbildningar av, bara i Bohuslän – och den Egyptiske solgudens båt, tänktes också fara över himlen, tills den var nära att bli slukad av Aphopis-ormen, eller Apep, de Egyptiska myternas MidgårdsormSom besegrades av Set – också en rödskäggig åskgud, precis som Tor. (läs noga den text som ni får se genom att följa denna länk)

Solkvinnan Siv eller Sunna, Tors hustru enligt Henrik Andersson

Isis letade än här, än där. Ja, hon letade både här och där. Men till sist fick hon ändå tag i den felande delen, och det hon bara m-å-s-t-e ha. Först då blev hon fruktsam. Först då – och bara så och endast så – kunde hon få barn, och så kom våren åter – sedan gudinnan väl väckt liv i sin döde make igen, och fått vad hon var ute efter…. Här ser ni hur det gick till att återsända Osiris mumie till livet, enligt en papyrus från 1800 fk. Jajamen, det fanns sådana papyrusar att beskåda redan då. Intet nytt under solen, ej heller under kjolen, som vi Hedningar brukar säga.

Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart…” lyder en känd svensk barnvisa…

I det gamla Egypten tillverkade man också små bilder av Osiris, och hans mest verksamma del, alltså själva verkansdelen i fruktsamhetsprocesen. Där var det inte som i dagens Sverige, där också små dagisbarn, som utsatts för kristet inflytande redan under den späda uppväxten, förvandlats till ”könsdysforiska” ADHD-offer, bara för att de inte haft några sunda manliga förebilder omkring sig, utan svaga, frånvarande fäder.

Det är viktigt med verkansdelarna !

Hedendomen och de hedniska religionerna har alltid förstått något, som Monoteisterna alltid saknat. De kristna har skällt oss Hedningar för att vara anhängare av fruktbarhetsreligioner, och använt den termen som om den vore en förolämpning. Det är till viss del sant – också Asatron ÄR en fruktbarhetsreligion, precis som alla andra religioner som dyrkar det sanna, goda och naturliga här i livet – till skillnad från kristendomens fokus på synd, plåga, död, skuld och straff. Men det är – som vi ska se – inte allt som hedendomen är, har varit och fortfarande kan vara – även om de kristna, fruktansvärt rädda för allt som verkar sex, som de ju är, som vanligt försökt vantolka alltsammans.

och somliga hedningar har FÖRSTÅTT vad livet går ut på, hur det blir till och vad vissa symboler de facto betyder…

De kristna förvandlade korset till en symbol för avskyvärd tortyr, död och lidande. Ursprungligen stod det för det kvinnliga (upptill) förenat med det manliga (nedtill) och hur nytt liv blir till. Inser ni hur ?

Om inte, så skåda Isis falk som sänker sig ned över Guden – avbildad på samma sätt som på hällristningen från Tanum…

Kristna, Muslimer och Judar har alltid varit rädda för den mänskliga sexualiteten – och särskilt då kvinnlig sexualitet, samt det manliga könsorganet.. Det är ett av deras religioners mest utmärkande kännetecken. De är besatta av en dödskult, medan hedningarna helt skamlöst hyllar livet i alla dess former, och dess rikedom. Och de skäms inte för sig, dessa hedningar – inte jag heller, förresten. Nymoralisterna förfasar sig, och vissa hedningar kan vid Segerblotet bara stanna vid det manliga, och har inte förstått den stora sanning, som i sig innesluter också det kvinnliga elementet, och som betyder fysisk förening med Freja, i tanke, ord eller handling. Hela tiden grips dessa nymoralister av skräck, ja av svartsjuka. Bara tanken på att någon hedning, framför en dator någonstans, eller kanske i sovrummet, har det mycket roligare och har ett mycket rikare liv än de någonsin haft, fyller dem med oresonligt hat och avsky. De spionerar och intrigerar emot sin nästa. De försöker förbjuda och ängsligt fördöma, och därigenom röjer de, att de är snöpta, svaga själar och kristna egentligen – de har inte skaffat sig Hedniska Tankar – helt enkelt.

Men våren kommer att segra, och det gör också pånyttfödelsen och livet. Var så säkra på det, godvänner…

För de snöpta och neurotiska kristna handlar ”passionshistorien” bara om död, lidande och fysisk tortyr. Alla hedningar vet, att verkliga passioner är något helt annat.