Delade meningar om Danskt fynd av Loke på spänne (??)

Häromdagen såg jag en gammal artikel från Vitenskab.dk, som tar upp ett fornfynd, som fortfarande inte verkar vara färdiganalyserat av forskningen.  Av skäl, som jag skall komma till i nästa inlägg, tror jag nästan det är ett exempel på vad vi kallar synkronicitet, och om inte just det, så i alla fall ett exempel på människohjärnans förmåga att se mönster i vad som sker, för gudomar och influenser har en tendens att göra sig påminda nästan samtidigt.  Under sista halvan av 2016 fann man ett remspänne vid boplatsen Ågård nära Köge på Själland, som möjligen avbildar Loke flygande i Fågelhamn.

Fynd som avbildar Loke är sällsynta rent generellt, och förutom stenen från smedjan i Snaptun på Jylland, och två Engelska stenkors, har man knappt hittat några avbildningar, som med säkerhet kan anses avbilda just Loke. Antagligen är det mycket mera sannolikt att man Blotade eller offrade till honom just för att hålla honom borta, snarare än att i onödan försöka påkalla hans uppmärksamhet. Detta syns också i den sentida ramsan ”Lokke Lokke Leirman, her faar du en bentand, saa gir du meg en guldtand” som man läst och rabblat i Danmark och Norge då man tappat sina tänder, eller i den likaledes sentida svenska ramsan mot Getingar, en vers som är aktuell såhär års: ”Geting, Geting etterspik, från Loke är du kommen, och du är honom lik, stick i sten, men int i ben, stick i mull, men int i hull, sticker du mig så faller du döder omkull” som finns i flera varianter, till exempel en där Lokes namn bytts ut emot den kristne Satan. Att Loke också kan omskapa sig till flugor och bromsar med flera stickande insekter vet vi dels från myten om smidandet av Tors hammare, där Loke ju förvandlar sig till en broms, som sticker smeden Brokk, och dels från myten om stölden av Frejas Brisingamen, där han förvandlar sig till en bitande lus i Frejas säng…

Emellertid, de två är såta vänner för det mesta, och eftersom detta är Frejas månad; kan då Loke vara långt borta ?

 

Falken är Frejas fågel…

Att Loke lånar Frejas Falkhamn påfallande ofta, vet vi också – det är förresten inte det enda plagg han lånar av henne, då Loke är genompervers… Det är just Loke, flygande med Falkhamnen, som vi ser på spännet från Köge, enligt den danska kvinnliga arkeologen Nanna Holm, och hon tolkar också ett sedan länge berömt spänne från Uppåkra utanför Lund på samma sätt.

Men kritiker har inte saknats. Museiinspektör Jens Ulriksen vid Sydöstdanmarks Museum ansåg att det lika gärna kunde röra sig om Tjatse, Oden eller den flygande Freja själv, och på Danmarks Nationalmuseum ansåg Peter Vang Petersen att spännet från Köge också skulle kunna avbilda en fågel, snarare än en människa, men det går inte att omtolka Uppåkra-spännet, som bevisligen visar en manlig och mänsklig figur med rovfågelsvingar.. Ågård, där fyndet gjorde, är helt säkert en hövdinga- eller till och med Kungsgård med samma status som Lejre, och i det sammanhanget har man föreslagit Oden, snarare än Loke, som den avbildade på spännena, som också helt säkert bars av manliga personer…

Den arkeologiska debatten går antagligen vidare, även om jag inte hört mera om den på ett tag…

Uppåkra-spännet i detalj

Samma spänne på frimärke från 2015, med Uppåkras Gudahov i bakgrunden

VANADISBLOTET – Återigen….. (kan somliga aldrig LÄRA sig…. ??)

Nu när diverse ”kommunala snillen” I Vänersborg, Sölvesborg och andra, liknande orter är alldeles för trögtänkta och oinsatta, kanske det är på sin plats att erinra om Valborgs Hedniska ursprung, återigen – eller Vanadisblotets faktiska betydelse.

Vanadisblot och de andra Vårfesterna handlar inte om döden. De har de aldrig någonsin gjort, och kommer aldrig någonsin att göra, utom i en del lögnares och lögnaktiga små New Age-Samfunds perversa fantasi.

Fjärran från all denna kristna smuts, detta felaktiga tänkande och dessa ständiga kristna fördomar står på sätt och vis debattören Mohamed Omar i ”Det Goda Samhället” – som i och för sig fortfarande har en kristen grundsyn, men som i alla fall är intresserad av hedendomen, och dessutom har den ibland kristna ytterligt sällsynta förmågan att faktiskt lära sig något om den.

Eddie Råbock alias Mohamed Omar har i alla fall lärt sig så mycket, att han begriper vad en Nordisk vår är för något, och vad våren handlar om.Våren handlar om livet, alstrandet, fruktbarheten och återfödelsen – allt vad som krävs för att inse en såpass enkel sak, som minsta barn ändå borde begripa från födseln, är att titta sig omkring i skog och mark, och se vad som faktiskt sker i naturen just nu.

Han har nämnt det ytterligt hedniska begreppet Majdrottningar, men tror felaktigt att det bara förekommer i England, eller härrör från medeltidens katolska karnevalsupptåg eller gillessammanslutningar, men se där tar han alldeles fel. Hela fenomenet är betydligt äldre än så, och det borde till och med Mohamed Omar inse, nu när han intervjuat skaparen bakom bloggen ””Brons och Blod” som är arkeologiskt bildad, och som borde kunna upplysa honom om ett och annat, som han helt och hållet missat, och inte känner till, i kraft av sina begränsningar som skribent.

Såkallade ”May Queens”, Majdrottningar, Pingst-Brudar,  Majbrudar, ”Walepurgas”, Vanadiser, eller Blomsterbrudar, Midsommarbrudar och liknande förekommer över hela det Indoeuropeiska området, och de har aldrig någonsin haft något med en katolsk Jungfru Maria att göra, eftersom de allesammans för det första inte är några jungfrur, för det andra heller inte tänkt vara det och för det tredje med kraft och inlevelse ägnar sig åt att bli av med sin jungfrudom, så fort det överhuvudtaget är möjligt, och detta är deras väsentligaste funktion.

Jag har också förärat den unga damen på bilden ovan – Egtvedt-kvinnan, en  mycket lång artikel betitlad ”Hon dansade en sommar” (se under ”arkeologi” ovan) eftersom det var just precis vad hon gjorde, och det i ett troslöst tillstånd, som ni kan se. Hon fanns redan på bronsåldern, och hon hade många många många medsystrar, inte bara i Danmark utan också i Sydsverige.

Ni kan hitta den artikeln under rubriken ”arkeologi” ovan, ifall ni inte känner till vem Egtvedt kvinnan var, eller omständigheterna kring fyndet av henne, funktionen av hennes snörkjol – som var genomskinlig och inte dolde någonting, hennes t-shirt aktiga top – som i och för sig var i ylle, men mycket tunnt och sträckbart sådant – Merino-ull från alpområdet faktiskt, liksom de senaste DNA-analyserna av henne, som visar att hon inte alls var någon danska var en blond Schwabiska och kom från Sydvästra Tyskland, vilket vissa forskare redan klarlagt på 1920-talet och även 1930-talet, då även en helt annan forskargrupp ville annektera henne.

Hon har omvärderats, utretts, studerats i över 7 decennium – men ÄNDÅ missar de senaste rekonstruktionerna – som den polska ovan – viktiga detaljer, när det kommer till henne, och hennes olyckliga frånfälle. Hon hade aldrig några skinnskor eller sandaler på fötterna, för några sådana fanns inte i hennes ytterst välbevarade grav, där hår, mjukdelar, inre organ och allt gravgods var bevarat. Däremot hade hon benlindor eller vad vi kan kalla motsvarigheten till benvärmare, samt en spricka på höger vadben eller fibula – i alla fall enligt en källa jag läst, men för omväxlings skull inte tänker länka till, eftersom litteraturen kring denna kvinna och flera med henne är ”legio”.

Vi har ytterst välbevarade brons-statyetter från Grevens Vaenge och andra platser i Danmark som visar kvinnor – alla är ”topless” – som utför akrobatiska rörelser eller knäfall med ena armen höjd och andra besynnerliga poser, som man måste träna och åter träna – sedan barnsben ! – för att alls kunna utföra.  Så gott som alla seriösa arkeologer instämmer i en sak, Egtvedt-kvinnans dräkt är ytterst opraktisk för någon typ av hantverk – man vill inte tälja i trä, arbeta med brons eller ens lera med bart underliv, och dessutom alldeles för kall, ens under ljusa sommarkvällar (även om bronsålderns klimat var 4-5 grader varmare än nu) – för sömn och vila hade Egtved-kvinnan en stor, rombisk yllemantel med sig i graven, som kunde användas som sovplagg eller för att svepa in sig i – och den benskada hon ådragit sig, är inte något fullt ”benbrott” (vilket hon skulle kunna få genom att snava och falla framstupa efter att höger fot fastnat under en fot i skogen) – utan konsistent med hopp, volter, belastningsskador – av den typ man kan få av att landa utanför en nutida ”hoppmatta” som står i många moderna villaträdgårdar.

Betydelsen av de sk ”voltigörerna” (som alla saknar penis – män på hällristningar avbildas nästan alltid med fullt erigerade penisar ) som hoppar över skepp på många platser i både Sverige, Danmark och Norge har jag redan berört, liksom den uppenbara likheten med bronsstatyetten från Grevens Vaenge ovan. Vi VET med säkerhet att Egtvedt-kvinnans dans var hård, snabb, ryckig och akrobatisk – den var lika mycket ”show-dans” och akrobatik som nutidens Östeuropeiska Pole-dance – vilket inte är någon djävla lek eller någon halvtaskig striptease det heller. De som tänkt sig att de sett Egtvedt kvinnan i en dröm, eller som fått telepatiska budskap från just henne får ursäkta, men med all respekt för deras egna danskreationer (som misstar sig på de svarta, bylsiga ylledräkterna – Egtvedt-kvinnans topp var snarast kanariegul, och hon var klädd i lysande, skarpa färger, avsedd att ses och beundras på långt håll) så var ”Majdrottningens” dans inte lika långsam, eller någon orientalisk ”magdans” med svajande höfter den gången…

Vi kan också titta på vad andra civilisationer i Medelhavet ägnade sig åt, redan 200 år FÖRE fröken Egtvedt – som man tyvärr inte k-a-n klona, beroende på mossvattnet och järnsyrorna i hennes grav, även om jag i England redan mött någon med samma bystmått, kroppslängd, midjemått och höftmått – tillika ungefärligen samma ansiktsprofil och huvudform, även om det aldrig gjorts några ordentliga ansikts-rekonstruktioner på forensisk nivå av själva originalet..

Ingen djävla lek – och inget för barnrumpor… ”The winner takes it all, the loser takes the fall” för att citera popgruppen ABBA

Hur det Minoiska ”tjurhoppet” gick till – det kräver hård träning, specialisering, artisteri och konstnärsskap om man ska lyckas…

Man har tänkt sig att Egtved-kvinnan hörde till en särskild, utvald och ytterst liten grupp av prästinnor – vars uppgift var och är att gestalta och kreera Freja själv, fruktbarhetens och kärlekens gudinna – och detta var även gladiatorspel, underhållning för massorna eller show, lika mycket som religiös dyrkan eller en rit – och aldrig aldrig aldrig någon tom ”sed”.

Märk även bronsplattan – solformad och med solspiraler – en symbol för Midsommar – som Egtved-kvinnan bar i ett ylleband runt veka livet. Om vi tänker oss henne dansande i ljuset från facklor eller en stor Valborgseld, förstår vi genast varför. Bronsplattan måste ha kastat reflexer åt alla håll, som en nutida strobe light eller ”disco-kula”. Åskådarnas uppmärksamhet riktades nedåt midjan, och till snörkjolen och vad som fanns att bjuda på under den, inte hennes ansikte. Om hon alls var någon ”prästinna” så är det mycket tydligt, vad hennes ämbete gick ut på – för det var bara en enda sak. Vi vet att Egtvedt kvinnan besökte Danmark och näset vid Södra Jylland – en viktig handelsstation mellan öst och väst, där rikedomen, bronset och bärnstenen fanns – tre gånger i sitt liv. Strontium-analysen av hennes tänder visar vad hon ätit, och var i värden hon befunnit sig, mot berggrunden sett. Första gången när hon var riktigt liten, ca 4-5 år (för att invigas, och påbörja träning och uttagning ??) andra gången 14-15 kanske (tävlingarna började) och sista gången när hon var 20-21, snarare än 18 (återigen, baserat på tänderna, inte benstommen = säkrare rättsmedicinskt bevis)

Tyvärr dog hon strax före Midsommaren, som vi alla vet. Hon var utmärglad då, nästan anorektisk. Ingen vet exakt vad hon dog av – hennes lik ruttnade ju bort väldigt snabbt, så snart hennes tunga ekkista eller ”tidskapsel” öppnats – den var ju inte ens till för henne, utan en betydligt längre, antagligen manlig individ – och vi har kvar den lilla Rölleke-blomman, en Achillea Millefolium, den som botar sjukdom och smärta i just anklar och fotleder – ”tusenbladig soldatört” – som Dioskorides,  Romersk Arméläkare på Kejsar Augustus tid, en gång sa.

Somliga har gissat på epilepsi, andra på en aneurysm eller blodpropp i hjärnan – men ingenting tydde på det när man öppnade hennes grav, 1921. Lungsjukdom eller ett plötsligt virus, som hon inte tålde – en svår förkylning efter en lång lång vinter, och en mödosam rodd upp från Tyskland igen – det tog knäcken på henne, alldeles för tidigt. Hon fick aldrig dansa den sista dansen, den sista chansen att vinna – att bli den levande Freja, eller kanske solkvinnan Sif, Sunna, Gefjon och Njärd – men hon vann ändå, trots samtidens sorg – och den fina, men snabbt arrangerade begravning hon fick. Vi har kvar björknäverspannen, fylld med vad som INTE är mjöd, absolut inte öl, men en blandning av tranbärsvin o-c-h mölska – alltså mjöd med inslag och öl – och en alkoholstyrka på över 17 % – så starkt som man alls kunde jäsa något i hennes samtid – och hon har mer än 12 liter av denna goda dricka med sig i graven – mer än tillräckligt för hennes egen konsumtion ”party-pingla” och lokal sevärdhet som hon säkerligen var – och begravningsgästerna, vilka de än var – kände inte för att festa, när de väl tog avsked.

Men hon dog aldrig. Hon vann tävlingen ändå, och hon blev vad hon önskade bli – för 3000 år och mer har gått – och vi minns henne fortfarande – hon är för alltid med oss...

Kanhända ska jag inte foga in liknelser eller sångnummer från diverse, dåliga, obskyra och med kristen paranoia och fördomar gentemot Hedningar inpyrda skräckfilmer i sammanhang som de här, jag vet. Men ”Willow’s song” från det svunna 1960-talet är en ohöljd, sexuell hyllning till alla ”May Queens”, past present and future – som de ÄR och SKALL vara. Filmen ”The Wicker Man” bör ni undvika, eftersom den är lika dålig som vissa nutida skräp-deckare, skrivna av någon dålig medelmåtta vid namn Lamotte, eller något.

Men – originalscenerna ur den filmen – nakenscener för övrigt – håller måttet – och har tagits bort från Youtube, där man inte vågar visa dem längre, just på grund av deras öppet och ohöljt sexuella innehåll – för som vi vet är ju just den kvinnliga sexualiteten, utlevelsen och extasen oerhört skrämmande för de flesta Monoteister, och de flesta kristna – och ständigt återkommer de till sina ”hangups” vad beträffar detta – liksom sina ständiga ”nojor” vad beträffar påstått ”hedniska människo-offer”

Emellertid – och som jag sa – i Skåne och Danmark har man hittat många motsvarigheter till fröken Egtvedt (inte fru, för några barn födde hon aldrig, det vet vi av symfyserna i hennes bäcken) och i Danmark också. De är för övrigt rikare utstyrda än henne. De har guld i sina gravar – egyptiska glaspärlor – handelskontakterna med Medelhavet var tätare än ni begriper – och de har inte hon. Deras snörkjolar hade hängen av brons, som gjorde skön musik eller klingade extra vackert när  bärerskan rörde sig eller dansade – ungefär som höga klackar på ett parkettgolv.

Görslöv, Färslöv, Köpinge, Glumslöv, Vallåkra. Östergötland. Hela Danmark. Överallt samma kvinnor, samma danserskor. Halskragar, förstadiet till den öländska folkvandringstidens och Frejas Brisinga-men – allt det som Fröken Egtvedt, fattig som hon var, faktiskt aldrig hade och aldrig fick under livstiden – men som hon tydligtvis kompenserade med andra talanger.  I mer än 3000 år levde traditionen kvar, för ”den som varit Pingstbrud, får aldrig någonsin nån riktig Brudeskrud” som man sa i Skåne på min gamla farmors tid.

Sk ”Blomsterbrud” från Östergötland, som hon tedde sig i det tidiga 1800-talet och den skånske Folklivsforskaren Nils Månsson Mandelgrens tid

Den senare, sydsvenska Pingstbrudstraditionen utövades dock aldrig av barn eller efterblivna – vad som står på svenska Wikipedia är som vanligt fel i sak – men däremot skulle huvudpersonen förstås vara den vackraste – och även kåtaste – kvinnan i byn, ja ”en riktig dansekatta” som man sa. Det handlade mest om att ungdomen skulle festa och ha roligt, ”Blomsterbrudar”, ”maj-sjungande” och allt annat sådant – det gäller att skilja mellan Skördemaj och Vår-maj, på precis samma sätt som man INTE ska blanda ihop en ”Midsommarstång” med en ”Majstång” (eftersom det är två helt olika saker, med olika syften och tid) har också bloggen ”Brons och Blod” uppmärksammat, liksom vad jag sagt om Martin P:son Nilssons gamla bok ”Årets folkliga fester” där ”majandet” eller de gröna kvistarnas symbolik finns grundligt utredd och förklarad – för den som är klok nog att läsa innantill, vill säga.

Nu återstår bara att berätta att ”May Queens” i nutidens England mest blivit en angelägenhet för småflickor och barn, vilket det aldrig någonsin var från början. Hela traditionen har där ”gullifierats” pga kristet inflytande, sk ”christian belittlement” eller kristet förminskande, något som drabbat mängder av ursprungligen hedniska traditioner från Nordeuropa. Tänk bara på ”påsk-kärringarna” hemma hos oss, kontra den beska verklighet, som ”Svenska” Kyrkan utsatte hundratusentals kvinnor för, i flera århundraden.

Folkminnesarkiv och Bildbanker kan berätta om de sista (??) Svenska Majdrottningarna, som på 1950-talet ännu åkte i raggarbils-kortege eller red till häst genom våra svenska småstäder. Seden hade gullifierats, förvanskats och förljugits bortom allt vett och förstånd – och helt förlorat sin ursprungliga, garanterat hedniska innebörd – därmed blev den också just en tanketom, betydelselös ”sed” och inte en levande tro, inte en levande kraft, energi eller inlevelse..

Det var precis vad de kristna i Sverige ville, och samma tanketomma, lidelsefria folkhemsraserade, (S) märkta vrak, som de alla försökte göra oss till, lever väl i stort antal ännu.

Men i England, ja ja ! – där finns ännu minnet av den här damen – LADY GODIVA  vid namn… Kristna historiker av Angelsaxiskt ursprung har tänkt sig att Lady Godiva skulle ha varit en fullt historisk, levande person – Hon skulle ha varit maka till Leofric, Earl av Mercia på det tidiga tusentalet, men kom antagligen från Danelagen, och var änka. Hon var född som en hednisk kvinna, inte en kristen. Redan hennes namn – Godgyfu – innebär inte alls någon ”guds” gåva, men ”den goda giverskan” – alltså samma namn som den Nordiska Gefjon i den danska sagan – och Gifu, gåvorunan – som är den första av just Frejas runor.

Legenden påstår falskeligen, att hon skulle ha ridit naken på en vit häst genom staden Coventrys gator, bara för att ge mera pengar till kristna kloster, men de tidigaste omnämnandena av något sådant är från 1100-talet, mer än ett sekel efter den påstått historiska Godivas död – och om hon fanns, red hon säkerligen inte naken genom just Coventry – även om sådana traditioner k-a-n ha funnits. Snarare var det nog så, att den verkliga Lady Godiva var en helt igenom hednisk kvinna, som inte tålde att bli nedtryckt av kristna män, och därvid blev det som det blev – för med Frejas makt på sin sida, kan man som veterligt uträtta och överleva väl mycket, helt utan skada eller minsta men.

Jag vet till och med de som varit med och efterskapat dem, än idag – barbacka, troslösa och alltihop – men det är förstås en annan historia. Liksom andra ritter, utförda av en viss Cordelia (namngiven efter den tredje dottern hos Kung Lear, ni vet) i min egen släkt, och av mitt kött och blod, men mer om det eller just henne eller hennes mor, tänker jag inte berätta.

Bild från Hyde Park i London – ”Insamling emot barncaner” skulle det röra sig om, enligt fotograf JJ Hunt – jodå så att sörru…

Hur våren ska firas, emellertid, torde ni själv begripa – efter tycke och smak – och sköt er nu, hedningar små – för ni är kanske inte lika djärva som somliga, och saknar helt förmåga att komma undan med lika mycket, som somliga redan planerat, genomfört, bedrivit och avslutat, helt utan skamkänslor, kristen skuldmoral eller något annat sådant, inklusive meningslös ”sed”, som visst inte är ”forn” utan en levande tro – inget annat !

 

 

 

Ni har väl inte GLÖMT att det FORTFARANDE pågår en HEDNISK RAMADAN ?

Den äktsvenska seden att fira en hednisk Ramadan, som jag själv lanserat, sprider sig som en löpeld på nätet och har redan engagerat många svenskar. Vi äter bacon, som vi har doppat i sprit, och vi gör det under dagtid medan vi är lättklädda. Detta är nu en svensk tradition, för den lanserades i år, och jag som skapade den är ju själv etnisk svensk, så något svenskare än att fira en Hednisk Ramadan i Asatrons namn finns inte !

”Det är så sant som det är sagt !”

Bloggen ”Målkonflikternas Tid” skriver såhär om den nya tradition, som vi svenskar tillsammans har skapat: Är man förresten annars intresserad av hur en alternativ, hednisk ”Ramadan” skulle kunna högtidlighållas, har hedersmannen bakom bloggen Hedniska tankar nyligen delat med sig av några nyttiga tips och trix, som jag gärna delar vidare här utan att för den sakens skull vare sig göra anspråk på eller ta ansvar för en annan fri mans ord: (https://hedniskatankar.com/2020/04/25/hur-man-bor-fira-en-hednisk-ramadan/)

Tilläggas bör också, att Ramadan faktiskt HAR ett hedniskt ursprung, eftersom seden går tillbaka på Polyteistiska Religioner på den arabiska halvön, långt innan den falske profeten Mohammed.

Nu lite nya hushållstips:

1. Som jag redan förklarat bör du köpa ditt bacon offentligt, och hålla upp bacon-paketet i luften medan du går hem, så att alla kan se att du köpt bacon, och berätta gärna högt och ljudligt för alla att du ämnar fira en Hednisk Ramadan, såklart..

2. När du steker ditt bacon, som du marinerat i SPRIT (brännvin, whiskey eller gin – allt går lika bra) kan du gärna lägga de två dagliga Bacon-strimlorna i ett kryss, som bilden ovan visar. Då bildar de ju en hednisk Gifu eller Gåvo-runa, som är den första av Frejas runor.

3. Låt gärna hushållets hund delta i den heliga bacon-måltiden – för ni har väl hund i hushållet, eller hur ? Om inte så skaffa en – hundarna är ju människans bästa vänner, och minns Gere och Freke hemma hos Oden !

Glöm inte att din hund bör ha rikligt med vatten, om den får en bacon-bit av dig. Bacon är salt och kräver mycket vätska – själv kan du ju dricka öl och mjöd !

4. Medan du äter Baconet bör du anropa Freja, Hildisvin och SärimnerGalten är ju en av gudinnans heliga djur – och ett av Frejas binamn är ju Syr, som betyder Suggan.

Helt Naturligt och inget att vara RÄDD för – Och ändå SKRÄMMER detta Muslimerna och de Kristna…

 

Visste du förresten att enligt Guinness Rekordbok, så skall en vanlig galt i genomsnitt ha en orgasm eller en sädesavgång, som räcker i hela trettio minuter, medan suggans kanske varar i 10-15 eller enligt vissa andra källor sex minuterdet är ojämförligt mycket mer än hos människorna – och därför är det inte svårt att räkna ut, varför Suggor, Galtar och Freja hör ihop, som ler och långhalm…. Vissa forskare har betvivlat detta, men det är helt säkerställt att vildsvin och grisar som får leva fritt är mycket renliga djur och dessutom lyckliga (kanske pga de långa orgasmerna ?) – det är bara brist på utrymme och vätska som får dem att uppsöka lerpölar eller annat, och det påverkar inte födans kvalitet det minsta…

5. Bjud gärna dina muslimska grannar på bacon eller en skinksmörgås hemma i köket – och om de inte vill ha, så kan du ju försiktigt blanda pulveriserad bacon i deras föda, utan att tala om det. Med hjälp av en pepparkvarn kan du finfördela baconet till små små partiklar, som kommer att sprida sig överallt i grannskapet, lik röken från en utegrill – lägg en extra skiva nystekt bacon på en undanskymd plats i trapphuset, och känn hur den mjuka, goda lukten sprids…

Det smakar bättre än man kan trooo….

Något får man väl unna sig – också under Fastan !!

 

Också Kelterna och inte bara Germanerna hade en fruktbarhets- (och därmed även kärleks-) gudinna som hade grisar, katter och även fågeln som symbol, och som i likhet med Freja också var en gudinna för trolldom och magi – ibland också strid. Hon hette Ceridwen, eller ”den stora vita” enligt vissa – vilket också kan syfta på en enorm sugga – och även om Ceridwen bara hade en höna som symbol, istället för Frejas högt flygande falk, symbolen för den hedniska extasen och kärlekslyckan, så har de båda två gått tillbaka på ett gemensamt, Indoeuropeiskt ideal, spritt över hela det vita Europa.

Ur Ceridwens heliga kittel – liksom Medeas hos Grekerna – kunde gamla galtar återuppstå som skära kultingar – märk likheten med Andrimner, som i kitteln Eldrimner kokar Särimner åt Enherjarna. Det här är Indoeuropeiska myter, som ingen Monoteist, kristen eller islamist någonsin kommer att förstå innebörden av…

”Hildisvin” – strids-galten bär Freja på hennes resa emot underjorden och dödsriket…

I sydsvensk folktro finns också Gravson eller Gloson, ett hemskt, suggestivt och suggliknande monster, som med lysande ögon härjar på kyrkogårdarna, och äter upp de kristnas lik, så att de aldrig någonsin kommer återuppstå igen. Dessutom är gloson försedd med en sågtandad klinga på ryggen, och ger sig ofta på rika präster, roffare eller girigbukar, vilket grundas på hedendomens krav att dela mat, fläsk och öl, samt annan härlighet – och att dela allt detta goda lika, inte fasta och inte förakta Midgårds gåvorhär finns ett budskap, som få idag förstår – men som salig Bellman sa ”är jag född, så vill jag leva, och må väl på bästa vis” vilket är ett äkta hedniskt och epikuriskt ideal.

När alla är mätta råder harmoni, fred, frid och Frodefred. Då undviker man Monoteisternas ständiga förföljande av oliktänkande, deras häxjakt, deras korståg och deras Jihad, som de alltjämnt utövar och tillämpar, överallt på vår jord. Självförsvar är en nödvändighet för oss hedningar, men för den skull glömmer vi inte detta livets goda, eller Midsommarens budskap, som snart besannas. Vi ska hedna alla män, hedna alla kvinnor – och få dem att gå åter till sitt sanna, naturliga ursprung och åter bli vad de borde bli – i kärlek och frihet under Särimner, för Särimner och av Särimner !

Vi avvisar fastan, vi avvisar de kristnas ohyggliga nattvard och andra kannibal-ritualer, som är deras skenheliga travesti på allt vad som är gott, sant och riktigt – och som vi hedna  skapat och uträttat, långt före dem och deras fula förvanskningar. Må gloson ta er, om ni utövar sådant  – men fira en Hednisk och Asatrogen ramadan först som sist – för det hjälper och Freja Frälser, evinnerligen !

”Sic Semper Porcus – In Hoc Signo Vinces !”

I morgon är det Vanadisblot

I morgon stundar det stora Vanadisblotet för varje sann och äkta Hedning, som följer Asatron, och omfattar en levande tro, till skillnad från en tom och innehållslös ”sed” som dessutom inte är ”forn” utan en levande tro här och nu, vilket är mycket viktigt att betona. Valborg, i Tyskland Walphurgisnacht, firas över hela Norra Europa och Germanskt område som en fest i inledningen på Maj, och någon koppling till det påhittade katolska helgonet Walphurga, vars existens knappast är bevisad; är nog att anse som ytterligt svag. Men Freja, den stora gudinnan, den verkliga ”Majdrottningen” och Vanernas Dis, Valkyriornas härskarinna och hon som råder över Sessrumnirs sal, är överallt känd, och det är henne vi hyllar med eldar och ljus i början på sommaren.

Frejas är elden vi tänder, och elden är Freja

I samband med detta publicerar jag några Hedna och Ludna texter – lätt omskrivna på sånger ni kan sjunga, för minns att Valborg är en Svensk tradition, medan Ramadan INTE är det, och INTE ska firas här i vårt land – om det inte blir en hednisk Ramadan med Bacon och Whiskey vid Majbrasan såklart..!

VÅRVINDAR FRISKA

Vårvindar friska leka och viska
över hedna och älskande par
lågorna ila, finner ej vila
förrän mot himlen eldskenet far.
Dansa du hedning, dansa och hör
fornsedig tönt som på bålet nu dör.
Asatron vinner, de kristna försvinner
vi vakar kring berg och dal !

Sommarnatt fager, ljus som en dager
gjuter snart över landet sin glans
Älvornas vingar glänsande ringar
sluter över ängens tuva sin dans.
Vanernas hjärtan, Vanernas lund
kallar vårt folk till heligt förbund
Källorna spelar, Makterna delar
Sommarens prakt i berg och i dal !

 

LÄNGTAN TILL LANDET

Skade jagat slut bland våra fjällar
drivans blommor smälta ned och dö
Asar ler i vårens ljusa kvällar
Våren kysser liv i skog och sjö
Snart är Freja här med eldens lågor
guldbelagda, azurskiftande
isen lämnat havets vågor
och i Barre Frej och Gerd vi se..

Freja kommer – Hälsa alla hedna
över hela landet där de nu är med
Att vi älskar dem, bland björk och lindar
sjö och berg, vi skall dem åter se.
Se dem än som i vår mandoms stunder
liksom Disers dans vid helig sjö
Fåglar hörs i furuskogens lunder
Falken flyger över fjärd och ö !

 

NU GRÖNSKAR DET

Nu grönskar det i dalens famn
i Maj och Frejas tid
Kom med, kom med på hedniskt blot
allt uppå äng och lid
Vi bjuder dig ett gyllne horn
helt fyllt med mjöd och vin
så drick min vän, drick sol och ljus
ty segern den är din !

Långt bort från kyrkans dystra hus
vi glatt vår kosa styr
och följer Menglöds vita hand
mot ömma äventyr.
Med öppna sinnen låt os se
på Midgårds rikedom
som gror och sjuder överallt
förutan kristendom !

 

 

Hurusom det var ställt med Smittskyddet bland Väringarna anno 922 i Volga-Bulgary

Enligt Statstelevisionen SVT har nu en sjättedel av de som fått vård på sjukhus för Covid 19 i Stockholm hunnit dö och avlida. Hur många som dött och avlidit ibland de som nekats vård, vet man nog inte. Regeringen Löfvéns Sverige har fortfarande det sjunde högsta dödstalet per capita i hela Världen, och man kan inte påstå, att den svenska ”strategin” (som är helt obefintlig) skulle vara ”lyckad” på något enda sätt. I veckan lär det ha kommit fram, att Landsting och kommuner i Sverige skulle hållit ett hemligt möte, tillsammans med Arbetsmiljöverket, och slopat skyddsföreskrifter för vårdpersonal, så att dessa inte skulle arbeta med fullgott skydd.. Allt detta enligt SVT:s egna nyhetssändningar igår.

Vid underrättelserna om allt detta, kunde man fundera hur våra förfäder under järnåldern skyddade sig emot smitta, i synnerhet på långa resor.

Vet man något specifikt om det, undrar ni kanske. – Jodå, det vet man visst, svarar jag.

En med rätta klassisk skildringar av Väringar, Vikingar och Ruser kommer från Ahmad Ibn Fadhlan, Kalifen i Bagdads speciella sändebud, som genom Asiens öknar nådde staden Volga Bolgary vid Volgas övre lopp (se karta nedan) och träffade på långväga resenärer från Svearnas land. De var rödlätta, högvuxna som palmer, och bar yxa och verktyg i bältet – detta var det första han lade märke till vad gäller dem, men inte bara det. Ibn Fadhlan uppehåller sig särskilt mycket vid den personliga hygienen, vad man gör för att förhindra smitta och hur begravningssederna var ibland alla folkslag han mötte, det konstaterade man redan på 1939, när hans krönika i sin helhet blev översatt till svenska.

Ibn Fadlans schematiska färdväg (heldragen linje) till Volga Bolgary bland Volgabulgarerna, och hans vidare resa (streckad linje) tillbaka till Bagdad

Ibn Fadlan noterar till exempel att öken-nomaderna i landet Ghuzz (öknarna öster om Kaspiska Havet) har brokadjackor som de får från ryssar och araber, men att de går med smutsiga skjortor undertill. En del av hans observationer om Vikingarnas hygien är nog inte sanna, har forskarna enats om, för vi vet att Frankiska, Byzantinska och Engelska källor beskriver Vikinagrna som otroligt renliga, välkammade och välvårdade, fastän Ibn Fadhlan skriver motsatsen om de övervintrande båtbesättningar han mötte i Ryssland. Han skriver också att de ”från handloven intill axeln pryder sig med målade bilder av djur, träd och annat” och detta har av många tolkats som ”bevis” för tatueringar, även om det inte alls behöver vara så.

Till saken hör också att Ibm Fadlans berättelse är ibland de mest felöversatta och starkt förkortade texter som brukar publiceras i svenska skolböcker från det kristna 1900-talet, och där upprepar man helt okritiskt och utan källkritik hans mest ”braskande” påståenden. Så har man till exempel genomgående felöversatt det arabiska ordet ”Gulam” som kan betyda tjänare, elev, hjälpreda, arbetstagare, dräng, piga, yngre person (som står i någon form av beroende till en äldre) som träl eller slav, vilket är att starkt överdriva. Det är ungefär som om vi konsekvent skulle översätta det svenska ”lymmel” med ”satans djävel” på alla andra språk, eller som om vi skulle översätta det svenska ordet ”sked” med ”grävskopa”.

Den norske språkmannen och orientalisten Harris Birkeland utgav 1954 den definitiva översättningen av Ibn Fadlan på norska, och redan han påpekade hur man felöversatt och vantolkat flera ord, bland annat då det ovan nämnda ”Gulam” och flera andra centrala begrepp i texten.

Vi märker alla hur Regeringen Löfvéns Ministrar börjat trixa, ljuga, ta tillbaka sina egna uttalanden och komma med rakt motsatta påståenden emot vad de själva sagt. Var det kanske bättre på Vikingarnas tid – tja döm själva…

Det är ur Birkelands med rätta klassiska text jag hämtar följande skildring av hur Karantän på Vikingatiden gick till – för det hade man redan uppfunnit, hundratals år före de kristna..

Till och med våra förfäder hade lätta och praktiska sjukvårdstält för 1100 år sedan – Vad anser Socialministern om det, nu när tält saknas i dagens samhälle ?

 

§86: Om någon av dem blir sjuk, slår de upp ett tält för honom på flodstranden. I det lägger de honom, tillsammans med rika förråd av bröd, mat och vatten (beredskapslager var bra att ha, redan då – det har Regeringen Löfvén som vi vet helt missat !) Men de kommer icke nära honom och talar heller inte med honom. Ja, de besöker honom inte ensingång på hela tiden han är sjuk, särskilt inte om han är en enkel man, eller en tjänare åt någon. Men när han har blivit frisk reser han sig, och går tillbaka till dem. Och om han dör, bränner de hans lik (så att smittan inte sprider sig – en mycket förnuftig och rationell handling)

Men inte nog med det – det i våra dagar så ofta omtalade begreppet ”Flockimmunitet” var inte okänt på Vikingatiden heller, och här kommer en omvänd, i sanning ”Löfvénsk” strategi – den som syftar till att smitta ned så många medborgare som möjligt, i förhoppning om att Flockimmuniteten skulle infinna sig riktigt snabbt…

Tvättfat, hygienartiklar och kärl för medicin fanns redan då…

§84: De har för vana att tvätta ansikte, huvud och händer flera gånger om dagen, och då gör de som följer: De har en flicka hos sig, som kommer tidigt om morgonen med ett stort tvättfat med vatten i. Det räcker hon till den främste mannen bland dem, och så tvättar han händerna, ansiktet och håret i det, och han både tvättar det och kammar av det rakt ner i fatet. Han låter ingen orenlighet vara, utan ser till att allt hamnar i fatet, innan det går vidare till nästa man, och så åter nästa och nästa.

Pigan slutar inte att bära omkring fatet förrän alla har tvättat sig, kammat sig och snutit sig i det, till alla som är där i huset, och var och en av dem snyter sig, tvättar sig och kammar sig i det..

Så långt den arabiske krönikören – och avsikten är lätt att känna igen – antingen skulle bara en bland manskapet bli sjuk, eller i svårare fall alla bördorna fördelades i alla fall lika, och där fanns heller inget kristet pryderi, och inga skamkänslor när det gällde sex…

Var och en av dem har en bänk (tron, ordet ”sarir” i originaltexten betyder oftast tronstol) som han sitter på, och tillsammans med honom är de vackra flickorna som är bestämda för att säljas till köpmännen. Ofta har de umgänge med flickorna medan kamraterna ser på, och hon rider av honom grundligt och noga. (Där hör ni – här görs ingenting halvhjärtat !) Ofta kan det hända att de allesammans håller på med detta, den ene rakt framför den andre, och då kan det hända att det kommer en främmande köpman eller gäst för att köpa en kvinna av dem, men då får köpmannen vänta, tills de är klara och färdiga med sin syssla”

Så gick det till vid Volgas stränder, för över 1000 år sedan – gack i väg ni också, Hedningar små, och gör även ni sammalunda – ty snart är det FREJAS månad…

”Drick ur ditt glas” – Fredmans Epistel Nummer 30…

Det finns de av våra vänner – Herr Omar till exempel – som tycker att vi bör fira den ljusa våren, och även glädjas åt den. Visst har de rätt. Jag skriver som bäst ett långt svar i form av en bloggartikel till den man, som en gång hetat Eddie Råbock, men som nu heter Mohamed Omar, och som alltid kommer att vara min vän, efter vad jag tror; trots att han är kristen, och jag är den värste Asatrogne Hedning som tänkas kan. Men, vi är ändå landsmän – och i min Värld räknas ännu det ordet för något. Och sommaren strider ännu med vintern, död skiftar med liv, medan jag tänker på de jag bytt ord med, diskuterat eller disputerat – hederliga människor som korsat min väg, till skillnad från allt det oheliga, falska, ohederliga.

Borta på en annan blogg, ”Ideell Kulturkamp” – också skriven av en mångårig vän, som utgett det korta häftet 147 Gudamakter – som jag verkligen tycker, att ni noga ska läsa och besinnanoteras det, apropå att ”Glenn” hade namnsdag för ett tag sedan – och att Glenn är Allah i Gööteborg – att Glen med ett N – som råder över solskenet – också är en av Asatrons makter – och si – detta hade jag totalt glömt bort. Så byter vi alla namn, idéer, associationer – och vår kulturkamp går ständigt vidare – immer weiter ! – för det gäller också att minnas vem, och i vilket historiskt sammanhang, som det uttrycket först nämndes. 

Nåja – Henrik Andersson tycker att vi måste sjunga Bellman, för att hylla våren just i år – något han och jag faktiskt gjort i levande livet också. Han väljer Epistel nr 21 som den mest passande, men jag väljer idag Epistel nr 30… inte för att syfta just på ”Ideel Kulturkamps gudinne-dyrkande författare, utan för att den mer passar in på just min egen livssituation…

Här möter vi den i en med rätta klassisk tolkning av tenoren Anders Börje, enligt mig den bästa version som gjorts på svenska – Thord Lindé och många andra uttolkare, inklusive Fred Åkerström, redan död – får ursäkta.

Några utdrag ur stroferna kan jag också ge:

Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt, han blott på gravdörrn gläntar,
slår den igen, kanske ännu på ett år.
Movitz, din lungsot – den drar dig i graven.
Knäpp nu oktaven:
stäm dina strängar, sjung om livets vår!

— —

Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker;
tomhet och klang, inälvorna ge ljud;
tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker,
mjuk som en svamp är sena, märg och hud.
Andas! – Fy tusan, vad dunst ur din aska!
Län mig din flaska!
Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud!

— —

Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder,
från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt till dess lov det lilla blodet sjuder,
som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda!
Skull’ du åstunda
ännu en fälsup? Vill du dö? – Nej, gutår!

 

Nu hittar jag inte den rätta länken i en hast, men medicinare, som redan under 1900-talets början uttalade sig om Bellmans text, konstaterade att han ger en klinisk exakt bild av Tuberkulos eller TBC i det tredje stadiet, långt före allt tal om ”Riskgrupper”. Mowitz, som i verkligheten var fd Korpral och sappör, alltså före detta stormpionjär, eller ingenjörssoldat med minor och ”sprängtjänst” som specialitet och därför svårt skadad i bägge händerna, är den fd Urmakaren Jean Fredrik Fredmans – ”Peace Man!” – vän och förtrogne, som alla vet.

Andedräkten på en svårt sjuk person, som snart ska dö i TBC, stinker verkligen. I en av stroferna konstateras att Mowitz ”vill tro” att glödande maskar finns i brännvinsglaset, som han just håller på att dricka ur. Det är också en detalj, helt hämtad ur verkligheten – i det sista stadiet bränner det i strupen då man sväljer något, flytande eller fast, och det känns som om lungorna verkligen antänts och brinner.

När Bellman skriver att Döden kanske bara skämtar, och hämtar Mowitz först ”om ett år” är det också sant. En person med utvecklad TBC dör sakta och utdraget, kanske just efter en lång följd av år, i stadium efter stadium, medan organsystem efter organsystem angrips av sjukdomen, som på 1700-talet inte gick att stoppa – för även om man helt klart kunde iaktta symptomen, fanns det ingen bot – och inte ens någon kunskap om Mycobacterium Tuberculosis, den svampliknande organism; som orsakar alltsammans.

Som ni också vet, har jag själv haft tuberkulos i första stadiet, eller med andra ord pulmonär tuberkulos, med tydligt inkapslade små härdar i lungorna här och var – nuförtiden talar läkarna inte längre om de klassiska tre huvudstadierna. Sjukdomen läker vanligen ut av sig själv efter ett par år, ifall man bara befinner sig i det första stadiet, vill säga – upprepad exponering för bakterien, eller ett hårt liv med utevistelser året om i tält och annat sådant – tja – då är man slutligen en lämplig kandidat för vidare stadier, om man nu har otur, vill säga…

Själv gillar jag också Bellmans formulering om ”det lilla blodet, som med v-å-l-d” strömmar fram ur Mowitz sköra hud, som till slut spricker sönder av sig själv.

TBC kan ge cirkulationsrubbningar – ifall man nu inte får dem av någon annan orsak, och då får man vanligen ödem i benen och fötterna (”sura ben” som Brunnsläkare Urban Hiärne en gång sa) och vid minsta slag, stöt eller påkänning – exempelvis häftig språngmarsch – så läcker det just ut lite blod, tillsammans med vävnadsvätska och lymfa här och var. Själv har jag nu haft svårläkta sår på fötterna i något års tid, och de blir ständigt värre och värre. Sjukvården gör inget åt det, utom att svara med plastplåsteromläggning, vilket oftast leder till djup infektion, och så idiotiskt prat om att ”tvål och vatten hjälper emot alla sår” när det behövs tvättning med desinfektion – och dessutom att man skär bort död vävnad med skalpell – vilket jag klarar helt själv.. Xylocain på tub avänder jag inte, inga andra bedövningsmedel heller – inte ens vanligt Brännvin, som ju fanns på Bellmans tid..

Från FRÖJAS tron, du sista vinken får…

Bellman skrev inte bara om Baccus, eller ”Vinets gud”. I ”samlagsepisteln” eller ”Glimmande nymf” som är en av de mest ohöljda exempel på sexuell utlevelse som vi alls har på svenska, nämner han ”Jofurrs åska” vilket tyder på att Bellman – som bekant en stor fiende till Svenska Kyrkan – och den som först i skrift utropade ”Ja – Jag är en hedning !” – vilket var orsaken till att samma kyrka helt förhindrade, att de ”ogudaktiga Epistlarna” alls fick ges ut, ända tills kort före Bellmans död – utan att folk idag ens vet, vem ”Jofurr” var.

Också förment ”bildade” litteraturhistoriker tror att det är en antik Jupiter det var fråga om, men ”Jofurr” är ett gammalt Heite eller binamn på Tor – åskans gud.

Bellman kunde sin Asatro. Han visste att det var en levande tro, inte någon tom ”sed” och han slarvade inte med den. Det är också en lärdom för dagen.

Efter en Frejas Fräcka Fredag… (Kompromisslös FREJADYRKAN är ENDA SANNA Kyrkan !)

Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år.
Movitz, din Lungsot den drar dig i grafven.
Knäpp nu octaven, Stäm dina strängar, sjung om lifvets Vår :||:

— —

Från Fröjas tron du sista vinken får,
Ömt til dess lof det lilla blodet sjuder,
Som nu med våld ut dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda
Skull’ du åstunda Ännu än fälsup? Vill du dö? — Nej, Gutår! :||:

Carl Michael Bellman, ur ”epistel nr 30”

Den som i likhet med mig haft tuberkulos vid 18 års ålder, men överlevt, vet förvisso vad dessa Corona-tider handlar om. Vi har alla sett hur de åtgärder vår egen Regering sporadiskt försöker vidta, vida överträffas av vad andra och vettigare Regeringar i andra länder redan genomfört, men vad Regeringen Löfvén i Sverige saknar både kraft, initiativförmåga och resurser för att genomföra. Danmark och Norge har stängt sina gränser – och det senaste är att hela Spanien satts i karantän. Uppenbart är, att det finns länder, där man tar situationen på ett helt annat sätt, och med mycket större allvar än vi gör här.

Ändå har jag njutit av vad som borde kallas en Frejas Fräcka Fredag här i det tystnadens torn, som jag bebor. Det är nämligen så, goda medborgare; att jag gillar fruntimmer, kvinnor, kvinns, kiliga vax, brudar eller femininum. Jag har alltid gillat dem, av födsel och ohöljd vana. Nu utbryter väl vrål av förtrytelse, en storm av sedvanligt skitsnack och anklagelser – metoo# boohoohoo# – eftersom det inte är ett dugg populärt att vara heterosexuell längre, åtminstone inte i vårt land.

Men icke förty har jag tittat mycket på den amerikanska violinissan (ja, hon är inte manlig violinist, utan just kvinna, alltså fiolspelerska, inte – spelare) Lindsey Stirling, som framfört de mest ohöljt hedniska hymner till Asatron, Freja, Skade, Diserna och alla gudinnorna som alls går att kreera, trots att hon uppgetts vara ett amerikanskt Jehovas Vittne, och väl sannolikt inte är medveten om hur hednisk hon egentligen är, eller vad det är för makter hon rakt fram ställer sig upp och hyllar.

Här tvekar vi inte att SÄTTA HORN på folk !

Men så är det. Alla vackra kvinnor är egentligen hedniska, inte minst genom sina kroppar.

Och alla kreativa människor, som sysslar med konst, musik, litteratur eller fritt skapande i annan form, är av naturnödvändighet hedningar de med, eftersom de inte kan och inte bör underkasta sig en påstått allsmäktig gudoms eller ”herres” idiotiska slavmoral. Givetvis vet jag att det är många av er kristna nymoralister som det ändå dräller av därute som säkert förfasar sig nu, och påstår att allt detta väl ändå är ryslig pornografi, fullständigt ”over the top” eller något.

För egen del tycker jag det mest är vackert och estetiskt tilltalande, samt inte så illa gjort av en kvinna som fortfarande uppges vara kristen, men som ändå verkar erkänna sin egen inneboende hedniska natur, som alla någotsånär kloka, friska och starka människor. För vad är egentligen värst ? Att visa sig halvklädd eller naken, eller ens vissa kroppsdelar (även om det inte görs på videon här) eller att slå, misshandla och hota människor, som till exempel Åsa Walldau gjort med sina egna församlingsmedlemmar ??

Själv tycker jag inte sexualitet eller utlevelse i någon form stör eller skadar någon (förutom de nymoralister som möjligen lägger sig i eller spionerar, men vem är då de skyldiga ? – inte hedningarna i skogen i alla fall..) men hugg och slag gör det onekligen.

Lindsey – nu 34 – aktar heller icke för rov att uppträda helt klädd i läder, latex och pvc vid Cape Canaveral, spelandes samma Hedniska Hymn, och därmed slutar jag för dagen.