”Arbetarbladet” om Valbo-pappen, ett försvunnet kultobjekt

”Arbetarbladet” från Gävle är en mäkta hednisk tidning, som en gång i tiden tog initiativet till den nu så berömda Gävlebocken, och är därför ett pressorgan, som vi hårt arbetande hedningar och Asatroende aldrig glömmer.

Kristna vandaler och pyromaner har som vi vet alltid försökt skända denna hedniska Julbock, rest till Tors minne och arbetets ära. Men bocken är, precis som Särimner och själva hedendomen, evig och odödlig. Gävlebocken kommer nog säkert tillbaka senare i år, men ur ”Arbetarbladets” pressarkiv har jag hittat ett intressant kåseri av Ulf Ivar Nilsson, daterat 7 Maj 2012, vilket alltså var för ett bra tag sedan.

Han berättar om en ”mystisk grön-blå sten” (låter som en ”slaggsten” med kopparsulfat, naturligt förekommande stenar av denna färg finns till exempel runt Falu gruva, och där koppar utvanns i gamla tider) som skulle varit formad som ett kvinnobröst, och suttit inmurad i en av Stigluckorna (alltså portarna in till kyrkogården) vid Valbo Kyrka, i trakten av Mackmyra och Gävle i Gästrikland, också det ett landskap som var helt hedniskt och utan kyrkor ända tills 1100-talets slut. Jag citerar:

Den satt där för att visa att Valbo kyrka var den äldsta i hela Gästrikland och moder till alla andra kyrkor i landskapet. Det påstod i alla fall de gamla och eftersom ingen kom på någon bättre förklaring så fick det gälla som sanning.

Att det var en magisk sten var det ingen som tvivlade på. Och det berättas att människor vallfärdade ända från Dalarna för att få ta del av dess inneboende kraft.

Den knappt halvmeterhöga stenen tillskrevs nämligen två underbara egenskaper. De kvinnor som smekte eller kysste den släta ytan kunde räkna med att få många barn. Dessutom utlovades tämligen smärtfria förlossningar. Så undra på att alla nygifta brudar tog vägen förbi Valbopappen.

Ja, det var så den hette. Papp eller pappe är ett gammalt ord för bröstvårta eller kvinnobröst. Kanske kommer det från latinets papilla – som betyder just kvinnobröst.

Jag har pratat med några av Sveriges främsta folklivsforskare och ingen har tidigare hört talas om Valbopappen. Men kvinnobröst har i alla tider symboliserat fruktbarhet och magiska stenar är kända från andra sammanhang.

Stenen var en halvmeter hög, och – som sagt – innan slutet på 1100-talet fanns inga kyrkor alls i Gästrikland – några äldre rester har aldrig hittats, och allt tal om ”träkyrkor” förblir spekulationer. Man vet också att ortnamnsledet ”Val” i Valbo INTE skall komma från ”Val” som i ”vale” eller vårdkase, alltså ett högt berg varifrån signal-eldar tänts, utan att förledet skall komma från ordet ”Vi” som i hednisk kultplats.

Till och med Wikipedia anger att Ockelbo, Torsåker och Valbo skulle varit de tre viktigaste kultplatserna under hednisk tid, i var sitt härad, och helgade åt respektive Oden, Tor och Frej eller Vanerna – måhända hette platsen kanske ”Vansbo” från början ??

Arbetarbladet påstår också att det i Högs kyrka i Hälsingland skall finnas två inmurade stenar i kyrkogårdsporten med samma funktion, och hur gammal traditionen med stenarna är, vet ingen – men den är dokumenterad sedan minst 1700-talet… Stenen satt inmurad på kyrko-gårdens östra sida (solen går ju upp i öster, och Frej har uppfattats som en solgudomlighet). Jag citerar igen:

Hur som helst så revs den här stigluckan 1813 och ersattes med grindar. Pappen flyttades då till ett annat ställe i kyrkogårdsmuren. Men den sattes tydligen inte fast ordentligt utan ramlade snart ner på marken.

Där blev den liggande ett tag, men redan 1818, när historieprofessorn Nils Henric Sjöborg, skrev om stenen i en avhandling, ”var den upptagen, inhuggen och fastmurad i grindstolpen där den nu sitter”.

Men det var då det.

1863 utvidgades kyrkogården och i samband med detta revs den gamla stenmuren. Valbopappen blev åter hemlös men räddades till eftervärlden och placerades i sockenstugans källare.

I slutet av 1880-talet – eller om det var 1916, båda tidpunkterna nämns – kastade man av någon anledning bort den gamla klenoden! Församlingens dödgrävare berättade långt senare att man tippade det unika fornminnet i en grusgrop i närheten av kyrkan ”tillsammans med annat skräp”.

På 1920-talet började folk undra var stenen tagit vägen. Några hembygdsvänner i Valbo satte igång att leta efter den och i september 1929 hittade en man som hette Karl Lindberg en grönskimrande sten som av allt att döma var den försvunna pappen.

Formen, färgen och storleken stämde och stenen låg ungefär där man kunde förvänta sig. På sidorna syntes dessutom rester av murbruk som gjorde att man kunde se hur den suttit i muren så att bara den halvrunda kvinnobröstliknande delen stuckit fram.

För säkerhets skull lät man också flera äldre sockenbor titta på den. Och alla nickade instämmande. Visst var det den gamla Valbopappen.

Glädjen var stor i hembygdsföreningen. Äntligen var den märkliga stenen tillbaka.

I dag, drygt åttio år senare, har pappen åter kommit på villovägar. Ingen vet hur det gick till och ingen vet var den finns! Kanske ligger den undanslängd någonstans på hembygdsgården Vretas. Eller också har den återigen hamnat på soptippen.

Visst är det en märkvärdig sten.

Så är det. De kristna etnologerna sysslar alltid med ”christian belittlement” eller kristet förminskande, som det heter på vårt språk, och säger att gamla seder och bruk ”omöjligt” kan vara hedniska, ifall de inte kan gå in och direkt förstöra våra fornminnen, eller kasta bort fornfynden, vilket har blivit ganska vanligt nuförtiden. Intresset för fornminnen och Asatron går också i vågor. Under 1900-talets första hälft fanns en stark hembygdsrörelse, nu finns NAS eller Nordiska Asa Samfundet, som värnar om vårt kulturarv emot klåfingriga, kristna politiker och de, som vill förstöra vårt lands historia.

Dessutom är det så – som Ulf Ivar Nilsson faktiskt skriver – att stenen har sin motsvarighet i andra länders traditioner, och då rör det sig om länder med starka Vikingatida influenser – betecknande nog. På Irland, till exempel, finns the Blarney Stone. Den sitter inmurad i ett slott nära den gamla vikingastaden Cork, och den som hängande upp och ned i fötterna (likt Oden på Yggdrasils stam) kan kyssa den, kommer att få talekonstens gåva, och kan berätta om gamla tider.

I Skottland fanns ”the stone of Scone” som satt inmurad i den gamla skotska kungatronen. Den har varit i bruk ända sedan 800-talet, och har också flera kristna traditioner till sig – och ortnamnet ”Scone” har samma ursprung som vårt ”Skåne” enligt vissa källor, alltså en sandig  landtunga, som sticker ut i havet. På hebriderna finns ”The Callanish Stones” som på midsommardagens morgon besöks av Skirnir, ”the shining one” alltså guden Frejs personlige tjänare, enligt Asatron – eller en personifikation av solen, återigen.

Liknande traditioner – om att sova i en skepps-sättning eller gå runt en stencirkel på Midsommar, respektive Midvinter, för att få fruktsamhet och många barn, finns över hela norden – alltid kopplade till ”Kraftplatser” i tillvaron som just stencirklar eller skepps-sättningar. Även om det inte går att BEVISA att den lokala traditionen i just Valbo av alla platser är från hednisk tid, så måste man säga, att det finns en viss sannolikhet att det är så. Traditionen med stenen påminner mycket om de traditioner som finns från samma kulturella miljö, och i samma kulturella kontext, och även om sägnen om stenen i Valbo k-a-n ha uppkommit under ett senare skede, så liknar den alldeles uppenbart ”äkta” hedniska traditioner..

Till och med så långt bort som på Cypern, vid Paphos och öns västra kust, där Mardölls eller Frejas sol går ned i havet (Mardöll betyder ju ”havsglansen” – ett av Frejas många namn) finns en svart, svampformad sten, Petra tou Roumio, utanför en klippformation. Om man simmar sju varv – enligt vissa – eller tre varv runt denna vid midnatt, blir man sju år äldre, eller sju år yngre, beroende på vilket håll man simmar åt…en indoeuropeisk tradition, som liknar den nordiska… Men Venus, Freja och Afrodite är ju olika namn, för samma sak…

”Frejastenen” på Cypern sticker upp ur havet till höger om klippan i bildens mitt. Jag har själv simmat runt den, 12 gånger.. Därför åldras min kropp fortare än normalt, men jag har tur med vissa sorters kvinnfolk…

För att all magi ska fungera, krävs förstås bara att man tror på den. Samma sak gällde på sin tid fruktbarhetens hedniska sten i Valbo, och gäller väl även modern medicin, förresten – då begrepp som Placebo faktiskt existerar i den rådande verkligheten. Det påminner mig förresten – denna Friggas eller Frejas dag – om den gamle fantasy-författaren Fritz Leibers roman ”Conjure Wife” där han lanserar den bärande idén att medeltidens prelater egentligen hade rätt – ALLA kvinnor, utan undantag ÄR häxor – och skyldiga till lövjan, trolldom och häxeri – på det ena eller andra sättet.

Det ligger helt enkelt i kvinnornas natur att vara sådana, och Gästrikländskorna i Valbo var inte mycket annorlunda de heller, på sin tid..Problemet är förstås, att det finns ”vita” häxor eller helt oskyldiga och ”goda” sådana, likaväl som ”grå” eller entydigt ”svarta” eller de som använder sina förmågor för renodlat skadliga syften, likaväl som de som använder exakt samma förmåga till något gott, beskyddande, allmänt uppbyggligt eller bra, som till exempel fruktbarhet – och där har vi det..

Inget, absolut inget – säger jag eder – lär ändra på själva Hedendomen eller Friggs och Frejas makt…

Annonser

En Ikonmålerskas död…

“Animula, vagula, blandula
Hospes comesque corporis
Quae nunc abibis in loca
Pallidula, rigida, nudula,
Nec, ut soles, dabis iocos.”

Kejsar Hadrianus Döds-sång, 10 Juli anno 138

 

Arma själ, lilla pladdrerska, fladdrerska, du ömma..
Trogen gäst och följeslagerska åt min kropp,
till vilka hemska platser ska du nu gå ?
Kala, stela och nakna.
Och inte som förr ska du få skämta och glamma…

(Ur min egen översättning, ganska fritt efter Alf Henriksson och Frans Mikael Franzén)

Oksana Shachko är faktiskt död, död vid 32 års ålder. Hon tog livet av sig, någon gång mellan den 20:e och 23:e denna månad, av allt att döma. Inte ens hennes vänner och närmaste vet när hon dog, och inte hennes kvarvarande familj – broder och mor i just det här fallet – heller.

Vem var hon ? frågar ni, en smula näsvist, enträget.  Självklart kan ni läsa en massa strunt och fake news på nätet om ni vill, och där få se påståendet att hon ensam skulle ha grundat den mycket märkliga FEMEN rörelsen från Ukraina, ett ämne jag skrivit om förr. Det är förstås fel i sak, som så mycket annat, därför att hon var en av dess grundare men långt ifrån dess viktigaste medlem på något sätt – den rollen bars upp av helt andra personligheter på sin tid (2008 – 2013 om någon råkar undra) – Anna Hutsol, numera en skäligen sansad journalist i Moskva – som med tanke på sin geografiska och sociala belägenhet knappast kan unna sig att säga eller skriva för mycket – det kan ju vara ytterst farligt, som alla vet – var den verkliga grunderskan, följd av Inna Chevchenko – dessa aktivisters obestridliga överhuvud sedan minst 8 år, och så arbetshästen Yana Zhdanova, expert på att ta emot rent okristligt mycket stryk och ren misshandel i samband med aktioner, tidigare strippa och mycket van att sitta i Ukrainskt och Ryskt fängelse på ledningens order, samt charmtrollet Alexandra Shevchenko (som inte alls är släkt med Inna) rörelsens retsticka och besvärliga lillasyster – kvinnan som utmanade självaste Vladimir Putin, men fick honom att agera artigt och gentlemannamässigt, som vi ska få se – bara för att hon uppträdde med bar bringa eller rättare sagt bara bröst – vilket Putin själv gjort i media många gånger – som ni vet – ifall ni följt med i denna blogg i dess tidigare inkarnationer (före 2013) så har jag skrivit om dem allihop, därför att de råkat fascinera mig, och därför att vi så småningom haft en hel del kontakt, ehuru flyktig – via sociala media.

Ukrainska media påstår fortfarande papegojmässigt och rent lögnaktigt att det skulle ha hittats en enstaka handgranat och en ensam pistol i FEMENs dåvarande lokaler (2013, under Janukovitj tid vid makten) – detta är fullständigt irrelevant och skitsnack, inte mint därför att det var så att dessa aktivister långtifrån var de enda i Ukraina som beväpnade sig – diverse högerextrema grupper hotade dem då som nu till livet, och hursomhelst har de aldrig utfört några direkt våldsamma eller terror-inriktade aktioner, förutom det faktum att de gång efter annan fått ordentligt på käften själva, inte minst i samband med diverse ordningsmakters försök att arrestera och bura in dem, inbegripet här i Sverige.

Oksana i Paris, skuren i ansiktet, anno 2014 – vid en av sina nakenaktioner. Det krävs ganska mycket mod att slåss naken emot stilettbeväpnade araber, skinheads och katoliker… Feg var hon inte…

Jag kände inte Oksana Shachko i levande livet, även om jag ännu har ett hövligt och snällt brev och ett foto från henne i min ägo, men jag erkänner alltså att jag växlat ord och en hel del tankar med henne, men inte mer än så. Anledningen till att jag inte längre skriver ett enda ord om Femen, min bekantskap med dem (på lång distans, aldrig i verkligheten) och deras för länge sedan avtynade och bortdomnade svenska gren (jag förutspådde redan från början att de inte ens skulle ha skuggan av en chans i ett land som Sverige – och det fick de aldrig någonsin heller, trots tappra försök av Inna Shevchenko att förlägga några av sina aktioner hit, utanför Egyptiska Ambassaden bland annat.)

Min och Femens agenda sammanföll på några enstaka punkter, eftersom de liksom jag hatar all Monoteism, dessutom envisades med att utföra för allt etablissemang och all svensk Nomenklatura högeligen irriterande aktioner emot både Islam och Katolikerna, på sin tid. Dessutom var några av dem liksom jag verkliga hedningar – Oksana, som jag uppriktigt saknar och nu sörjer över, sörjer så ofattligt – hennes död genom självmord hade ingen större anledning alls, den borde inte ha inträffat, och den uträttade ingenting, rien, rien du rien, pas du tout och Nitchivo, vilket också betyder ingenting – var faktiskt den allra största hedningen och häderskan av dem alla, på sitt eget lilla vis, vilket inte minst framgick ifall man fick tillfälle att inleda en dialog med henne. Hon var nämligen aldrig oförskämd, näsvis eller ful i mun rent privat, vilket en hel del av Femens övriga medlemar var (och fortfarande är). Istället var hon lågmäld, ytterst fåordig och faktiskt mycket underhållande och trevlig på ett mycket tyst vis, full av bildmässiga vitsar och underfundig humor, men så ville hon egentligen innerst inne av allt bli konstnärinna och galleriägerska, inte politisk aktivist. Hennes känsliga inre och hennes synnerligen omfångsrika intellekt passade inte för den saken, nämligen – och ville hon, så kunde hon prata om vadsomhelst – i timmar.

Det var en gång en rysk, en tysk och BELLMAN” – nej förlåt jag menar Gospodin Putin, Frau Merkel och…

Låt oss istället studera Femens berömda aktion emot Vladimir Putin i Davos 2013 till exempel, och kontrastera detta med Fredrik Reinfeldts personliga uppträdande emot Jenny Wenhammar (då riksdagskandidat för Mp) i Almedalen, 2014. Putin drabbades av spänst-fenomenet Alexandra Shevchenko, som på framsidan av sin nakna överkropp skrivit orden ”Putin Dictator” – vilket jag själv anser var överdrivet – en hel del medlemmar i Femen försökte som Yana Zdanova samtidigt knivmörda Putin in effige på ett vaxmuseum – samtidigt som de högt uttalade en önskan om att få döda honom med kniv på riktigt – jag sa omedelbart till Yana att sluta med det där, eftersom mord på statsöverhuvuden är något jag tycker våldsamt illa om, och historien – som i fallen Kennedy, Olof Palme och många andra – klart och tydligt visar oss, att det där inte löser någonting alls, och allra minst sätter igång några revolutioner…

Alexandras inskrift – med stora svarta bokstäver – syntes inte från ryggsidan, men Putin svarade bara: ”Jaså, min unga dam ! Ni har alltså klagomål av något slag att framföra – Nåväl, jag är idel öra och vill gärna lyssna på vad ni har att säga, men då måste vi ha kläder på oss. Jag har alltid hållit på den principen själv, när man talar politik har man kläder på sig,  för mig högst personligen är inget aannat möjligt, då jag är rysk ortdoxt kristen..” Trots personliga förolämpningar, gick Putin sin antagonist till mötes, avstod helt från att kalla på några ”gorillor” eller säkerhetsvakter till exempel, utan försökte inleda en civiliserad dialog – vilket jag själv också hade – ehuru fåordigt – med Oxana.

I ”fallet Wenhammar”, Almedalen 2014 däremot, gick det fullständigt annorlunda. Fredrik Reinfeldt stod hånskrattande, berusad av makt och skadeglädje, medan hans vedersakerska skrikande och vrålande släpades över gräsmattan, bort från talarstolen och in i ett buskage, där man ryckte hennes armar ur led, och slog och sparkade henne om och om och om igen i flera minuter. Man såg tydligt att han njöt av alltsammans, och erfor en närmast sadistisk upphetsning när hans livvakter torterade och plågade sitt offer inför journalisternas kameror, och detta säger mycket om Fredrik Reinfeldt som människa, och hur han fungerar som person innerst inne, i alla fall enligt vad jag tycker. Fråga offret själv, ifall ni inte tror mig. Vem var det nu som visade klara diktatorsfasoner i detta exempel. Svaret är enkelt. Det var Reinfeldt och endast Reinfeldt som var diktatorn. Inte Putin !

Strax före Janukovitj-regimens fall i Ukraina, innan kriget med Ryssland bröt ut på allvar och innan regimen började skjuta emot sina egna medborgare, som för att visa dem hur mycket politikerna hatade och föraktade sitt eget folk (I Sverige har vi ännu inte nått till denna fullständiga botten-nivå, men också här har vi kriminella gäng från utlandet på gatorna) visade Femen att de visste vad klockan var slagen genom den berömda kors-nedsågningen, genomförd av Inna S (med assistans av bland andra Anna Hutsol) – för mig är och var detta rörelsens absoluta höjdpunkt, dess non plus ultra, dess mest lyckade aktion, dess absoluta kulmen..

Därefter följde en hastig flykt av de flesta av Femens ledande taleskvinnor till Paris, eftersom de fått lära sig att alla stora världsrevolutioner börjat där. De vann visserligen Parisbornas hjärtan, särskilt hos vänsterfolk och rödvinskommunister, men där slutade det hela med en nedbränd lokal, några ytterligare barbröstade media-jippon och nakenchocker, och så blev det inte så mycket mer. Jenny Wenhammar gjordes utfattig, arbetslös och fråntogs all värdighet som människa och all politisk status, efter en aktion emot moskén i Björns Trädgård och Reinfeldts fula påhopp – för det var snarare rikspolitikerna och Nomenklaturan som via pressen hoppade och stampade på Femen, och inte det omvända. Aliaah Elmahdy, egyptisk nakenbloggerska och officersdotter var med i Femen Sweden ett tag, men tröttnade, växte upp och gick ur hon också. Många av Femens ledande medlemmar, främst Inna S – är faktiskt officersdöttrar, och har klara organisatoriska talanger – de minns vad deras fäder lärde dem – jag vet det, eftersom jag diskuterat täcktabeller, stabsfyrkanter, bords uppställning och kartrum med dem själv, via nätet – och besökt deras egna stabsutrymmen via ”telepresence” – allt tack vare Oxana också, och jag försäkrar er att det varit mycket roligt och givande, på alla sätt och vis.. för båda parter i dialogen.

Konst, stabsarbete, skapande, fotograferande och vila. Vi hade mycket gemensamt, hon och jag…

Men för Oxana gick det bra. Hon fick gå på Ecole des Beaux Arts i Paris – bara en sådan sak. Enligt uppgift på franska Wikipedia idag var hon den bästa i sin avgångssklass, och 2016 fick hon ställa ut sitt eget ikonmåleri – i traditionell stil – på anrika galleri Mansart i Paris. Strax före sin död var hon faktiskt nära ett genombrott, inte sammanbrott som konstnärinna – och hon var värd det. I de första kommunikéerna och artiklarna från Ukraina hette det förstås, att hon skulle ha varit en varmt troende ortodox kristen.  Och annan bullshit. Visst, hennes bakgrund och familj var kristen, liksom de flesta äldre släktingar – men så är det i hennes hemland, där hedendomen är ganska okänd, och så är det med den saken.

Men kristen var hon inte alls, det kan jag försäkra er. Många gånger betecknade hon sig själv som ”nyhäxa” eller hedning på annat sätt, och hennes ikoner var öppet hädiska, med Jesus och lärjungarna ifärd med att gruppvåldta en blond, ensam flicka, apostlar i bög-gestalt, röda i ansiktet eller med kalashnikovs i händerna, och annat sådant. I andra stunder målade hon vad som nästan var valkyrior till häst, bilder av något som liknar Freja, Idun och de andra gudinnorna – jag tror att bilderna delvis kom från henne själv, delvis från vad Jung kallade det kollektiva undermedvetna, folksjälen, ett folks ethnos…och samtidigt ethos.. Självmörderskor – och självmördare kan som bekant inte heller komma till det Rysk-Ortodoxa paradiset, för därifrån är de alldeles totalt uteslutna, i evigheters evighet. Amen. Vore hon troende, skulle hon nu ha gjort sig själv så illa, tror ni ?

Hon skickade bilder av sig själv på sociala media tillsammans med sina verkliga vänner, där de lekte 1800-tals konstnärer, eller något som påminde om Strindberg och Carl Larsson, plus de andra svenska konstnärerna (bla Hannah Pauli, Richard Berg) i Grez. Hon var långt ifrån obegåvad – och det här med Femen låg till synes bakom henne. I hennes lägenhet – som bröts upp av Ukrainska vänner med våld igår, 24 Juli 2018 hittade man ett långt självmordsbrev, skrivet till resten av mänskligheten, och enligt vad Anna Hutsol – fortfarande seriös, sansad och utan åthävor – med Femen vet man aldrig, det är sant – en hel del av deras aktioner har varit väldigt publikfriande, minst sagt – berättat för The Independent, som jag anser är en fullt vederhäftig källa, till skillnad från ”Dagens Nyheter” och andra rena smuts-tidningar vi har i Sverige, så skall självmordet alltså verkligen ha ägt rum – på allvar.

Orsaken är däremot än så länge fullständigt okänd, och det är kanske bäst, om det får förbli så.

Också The Guardian och flera andra media, som är överlägsna allt vi har i Sverige, och mycket sakligare – bekräftar samma sak.

Hennes död har verkligen inträffat, och hon är borta nu. Borta för alltid.

You’re too old to lose it, too young to choose it…

And the flock waits so patiently on your song..

You’re so natural, religiously unkind
Oh no, love, you’re not alone
You’re watching yourself, but you’re too unfair…  (D Bowie, ”Rock N Roll Suicide)

Femen gör som bäst hennes död till en martyrhistoria, och sprutar ut fraser, tomma ord som ingenting ingenting nitchivo betyder. Och självmordet, eller driften till självmord, ett tydligt självdestruktivt drag, har funnits hos dem redan från början, inte bara i Sverige, där en av deras medlemmar också tagit livet av sig, efter att ha fått schavottera i pressen – vilket den personen var alldeles för vek, ung och dum i huvudet för – ifall vi nu ska vara helt, oreserverat ärliga, vilket jag faktiskt är emot er just nu; då detta med Oksanas död faktiskt berör mig, och jag sitter med detta fullkomligt onödiga och svårförklarliga dödsfall i tankarna. Händelser av detta slag framstår alltid som väldigt grymma, men varför en ung människa, som vaar i full färd med att nå sina drömmars mål och lyckas här i livet, skulle sluta såhär, det förstår jag bara inte.

You are fake” lär hon ha skrivit på sin instagram-sida – jag själv har inte det mediet, och vill inte ha det heller – men vem hon riktat det till, förblir en gåta. Så mycket vet jag just nu i kväll, i alla fall. Hon var knappast känd för några vilda vanor – inte med Ukrainska mått mätt, och kom ifrån Khmelnytskyi, en liten stad inte alltför långt från Lemberg, i det västra Ukraina, där hon växte upp, delvis under hugg och slag, både hemifrån och i skolan – staden är annars känd för sina pogromer, diverse einsatzgruppens härjningar under det senaste (men långtifrån sista !) kriget och sina hängivna sovjetkommunister, som ännu går och spökar där på trakten, som är mycket mycket fattig – med alla mått mätt, inte bara Ukrainska.

Värst av allt är intellektuell fattigdom. Tro mig, för jag har själv växt upp i det socialdemokratiska Sverige, på 1980 och 70-talen, och ni kan inte tro vilken torftig, efterbliven och närmast förståndshandikappad, trångsynt, inskränkt värld det var – ungefär som Oksanas Sovjet, vilket Sverige också kom mycket nära att förvandlas till – hur nära det var den gången lär vi nog aldrig få veta, men låt oss rådfråga vår käre vän och nära granne Vladimir Vladimirovitj, som ännu sitter på arkiven, kartorna, ja alltihop faktiskt.

Hur träffades vi, undrar ni kanske – även om ni förmodligen ska ge alldeles tusan i det, därför att det nitchivo och ingenting ingenting betyder. Inte nu längre, och inte i det stora hela. Oksana lever ju inte längre, hursomhelst, och därför är frågor skäligen meningslösa.

Det var under det förra fotbolls-EM (men inte VM), det ukrainska som gick av stapeln 2014 – det var då de svenska fansen uppmärksammade Oksana för första gången – hon utförde någotslags vild och konstig protest-dans för FEMENS skull, ramlade ned från ett träbord (ok, hon var inte helt nykter – men än sen ?) och slog i huvudet ganska hårt -e fter det att ukrainska vakter knuffat ned henne – vilket flera på plats närvarande svenskar – som jag kände då – också lade märke till.

Därefter tog jag själv de kontakter i sociala media som behövdes – enligt vad jag kände – många av oss oroade oss redan då för hennes mentala hälsa, då hon faktiskt skadade sig rätt illa. Ett sådant begåvat huvud som hon hade är alldeles för vackert för att krossas emot gatans stenar, och till alla er som säger ”Ja – hon var ju aktivist, hon får skylla sig själv, så går det här i världen” vill jag bara säga en sak.

Hon förtjänade inte att dö. Inte på långa vägar. Hennes död kom alldeles för tidigt, för man vet inte vilka verk hon ännu bar inom sig, allt det som hon inte fick tid till att uttrycka.

Självmord är en stackares utväg, sägs det. Min far – en högt uppburen jurist och tjänsteman med (S)märkt partibok och alls (man skulle ha rätt partibok i Sverige på den tiden , så var det bara – så var det i Sovjet också) sa en gång de orden, den enda gång han själv funderade på att beröva sig tillvaron och livet. Sedan insåg han klokt nog – efter att en kollega på ett visst departement skjutit sig genom huvudet – de var mest bekanta, och inte så nära vänner – att man inte ska unna sina fiender det stora nöjet att se ens död. Fiender har man alltid, och om Oksana, som inom sig var en snäll, ja hjärtegod, omtänksam och medlidsam människa – så framstod hon i alla fall för mig – nu verkligen hade det, så var de trots allt få till antalet. Hon var trots allt ganska lågmäld, trots allt, även för att vara aktivist. Den enda person som inte har några fiender, sa Winston Churchill på sin tid, är en djävla latmask, en odugling, en parasit, en sådan som inte företagit sig någonting alls – för fiender får man, varesig man vill eller inte. I Oksanas fall befarar jag att de kunde ha utgjorts av någon man, som stod henne bra mycket närmare än vad jag någonsin gjort, men jag vill inte fara med osanning, eller kalla detta för ett ”crime passionel” – som fransmännen säger – bara för det.

Kasernen och gatan har varit mina främsta universitet. Jag har aldrig gått något Sorbonne, något Karlberg, något Oxford, och i den fina världen blir sådana som jag aldrig insläppt. Oksanas fall var likadant, och därför tycktes hon tres sympathique, i alla fall i mina ögon. Hon förstod sig på turberkulos, till exempel – jag har haft det i första stadiet, och kanske i ett andra stadium nu i år, om jag inte dör av något annat – diagnosen är osäker, som sagt – men hon hade förmåga till medlidande, igenkännande och ärlighet.

Kanske ska jag få se henne på Folkvagns slätter, och i Sessrumnirs sal någon gång – kanske ses vi aldrig mer.

Det spelar ingen roll. Jag ångrar ingenting. Ingenting. Nitichivo, eller för att tala med en fransk sångerska – som Legionens  alla soldater och meniga i Frankrikes tjänst älskade, för det var dem och bara dem hon sjöng sina mest kända sånger för – ”Je regrette rien”.

Att leva, skapa och älska. Vad finns det mer – i kejsar Hadrianus tid, som i vår ? Vad skulle livet annars gå ut på ?? För oss hedningar, vilka vi än är och än må vara finns i alla fall inget högre, ingenting bättre än detta.

På väg till min tjänstgöringsort, där jag idag inställde mig, såg jag en falk – en mycket liten fågel, men ändå – ni vet att falkar tillhör Freja – sitta på en högspänningskabel och titta på mig, direkt utanför bussfönstret. Jag såg rakt in i djurets klara ögon, som på något sätt var Oksanas, och insåg att det var samma slags skygga varelse, samma slags väsen – kanhända idealiserar jag, kanhända är jag inte realist, men sak samma.. Rien du rien, som sagt.
Glömskans frid över mitt eget enkla stoft, men måtte du vila i ro, Oksana min vän. Du fick det aldrig på jorden.

Om uppriktiga blot och lögnaktiga kristna ”forskare”…

Minns ni den ökände Fredrik Gregorius, den kristne teologen som försöker leka att han är en opartisk forskare, och som nu fått anställning vid Linköpings Universitet, även om det är ytterst oklart vad han egentligen ska göra där. Hela Hedniska samfund har protesterat högt och ljudligt på Internet emot Gregorius doktorsavhandling från 2009, bland annat därför att den innehåller avsiktliga felcitat och andra grava förvanskningar.

Till Linköpings Universitet säger samme Gregorius nu, nio år senare att Asatrons tillväxt i Sverige bara beror på en media-hype och populärkultur, att ingen Asatroende tror på Freja eller Oden ”på riktigt” och att alltihop alltså skulle vara en stor bluff. Detta kallar han – skrattretande nog – att ge en ”nyanserad bild” av saken. De flesta i den hedniska Världen som jag någonsin talat med, ger inte mycket för Herr Gregorius kunskaper. Hur kan han egentligen veta, hur mycket folk tror eller inte tror – och varför anser sig han ha monopol på att torgföra detta, bland annat i DN – över huvudet på alla utövare, som själva inte tillåts uttala sig i media. Hur sakligt är detta ?

En falsk människas ansikte… Ganska skrämmande, eller hur ?

Antag att vi skulle behandla alla andra religioner enligt Fredrik Gregorius utmärkta, självpåhittade recept. Antag att någon skulle ställa sig upp och säga: ”Nej, de som säger sig fira Ramadan i Sverige firar nog inte på riktigt…De fuskar nog med fastan, allt är bara hype och hitte-på…” Eller om någon skulle säga om kristendomen, den religion som sagde herr Gregorius – som också läst till präst – öppet bekänner sig till, samtidigt som han påstår att han skulle vara opartisk… ”Nej men allt är bara populärkultur… förvirrade ungdomar som snöat in på Jesus Christ Superstar och sådan där modern rock-musik ni vet.. Men inget av det är ju äkta...Bara politik och struntprat, alltsammans..

Hur kan någonsin en person som sägs vara ”akademiker” och till på köpet seriös forskare vräka ur sig uttalande efter uttalande i den stilen gång efter annan, och ändå göra anspråk på att bli trodd… Visst – åsikter är en sak, och åsikter har vi alla rätt till att ha och till och med vädra i pressen, i kraft av att det sägs råda yttrandefrihet i det här landet, men det finns ändå gränser för vad man kan tillåta sig i form av ”forskning” – det är inte första gången Gregorius metoder råkar i blåsväder och sägs vara kontroversiella…Som sagt hände det redan för nio år sedan, och i våras hände det igen.. Att likt DN tillskriva hela samfund på 1200 personer och mer vissa åsikter, och sedan neka alla dessa personer all genmälesrätt – det är inte riktigt ärligt, inte god publicistisk sed, och heller ingen ”schysst” journalistik, vill jag mena…

Det är trots allt en skillnad i ”verkshöjd” på akademiska avhandlingar, journalistik i vad som ska vara landsomfattande media, och sedan bloggar som den här, till exempel..

På Engelska kallas herr Gregorius ”metoder” för Christian Belittlement, eller Kristet Förminskande. Att ironisera, drygt flyta ovanpå och göra sig lustig över Asatron och inte ta den riktigt på allvar har sedan länge varit Fredrik Gregorius och hans akademiska gelikars kännemärke. Själv kan jag försäkra honom – och alla andra kristna i det här landet – att detta är i allra högsta grad på allvar. Blodigt allvar till och med, och inser inte herr Gregorius med flera det, så kanske de får lära sig detta – ”den hårda vägen” så småningom…

Jag säger inte detta som ett hot, men ett definitivt löfte. Varför tror ni fler än 30 % av ”Svenska” Kyrkans medlemmar lämnat den bakom sig och låtit hedna sig sedan år 2000 ? Varför tror ni jag själv skriver på den här bloggen, kväll efter kväll, vecka efter vecka, månad efter månad i mer än fem långa år ? Varför tror ni att hundratals människor samlades vid Gamla Uppsala förra året, för att under Nordiska Asa Samfundets ledning fira midsommar ? Varför har detta samfund på mindre än två år mer än fyrdubblat sitt medlemsantal för att bli det näst största i Norden, förutom det på Island, som har mer än 40 år av dokumenterad historia ?? Menar Herr Gregorius verkligen, att alla dessa tusentals människor inte skulle ”tro på riktigt” – och hur kan just han avgöra det.. ? Vad baseras hans utsagor på ?? Var är hans statistik ?? Vad har han för fakta ??

Om ÅSIKTER kan man resonera, javisst – och HUMOR får man också försöka ha… Men FAKTA är ändå FAKTA… (FACE the FACTS, Xistians !)

Nej Herr Gregorius, vet skäms på er, vet sjufalt skäms och vet hut, karl ! Detta är i allra högsta grad på allvar… Det kan jag försäkra…

Ifall inte de troende vid detta och många andra blot vore ärliga, som Fredrik Gregorius påstår, varför åkte de då hundratals kilometer för att samlas på just den platsen ? Skulle Fredrik Gregorius ha uttryckt sig likadant om exempelvis Mohammedaner eller Kristna ??

Jag kan också försäkra er om att alla de Midsommarbröllop, Knäsättningar av barn (nej, som jag berättat sysslar vi inte alls med blott och bart ”namngivning” eller dop, och vi tvingar inte på barn vår tro, men vi knäsätter och välkomnar alltså – olikt dessa kristna !) och till och med begravningar – av min egen far, till exempel – varit på fullaste allvar, och att ingen av de sjuttio eller fler personer som samlats vid detta eller andra tillfällen haft något att invända, vad det nu kan bero på. I dessa fall har jag själv verkat som Gode – i mer än 18 år av mitt liv – och jag kan återigen försäkra er, att det varit så ”äkta” som någonting kunnat vara eller bli. Och äkta känslor har upplevts också av åhörare och deltagare – efter vad de själva samstämmigt upplyst mig om – och jag finner inga skäl till att likt herr Gregorius misstänkliggöra deras känslor, påstå att ”allt är politik” och släpa alla dessa människor i smutsen, på det uppenbara och lögnaktiga sätt som han själv gör.

Jag har till och med publicerat hela ceremonitexter jag själv skrivit, bearbetat eller översatt på den här bloggen, och bjudit in personer att kommentera dem – ifall de har haft något att invända. Jag har till och med uppmanat mina läsare att leta efter påstådd såkallad ”rasism” i de texterna, eller något annat stötande – men inte en säger en enda läsare har hört av sig – inte ens någon kristen dito. Återigen frågar jag mig vad detta kan bero på, månne – och varför fler personer inte uppfattar saken på Herr Grregorius egentligen ganska respektlösa och skenheliga sätt – ifall han nu har rätt…eller har någonting alls i vad han säger…

Kommentar av Muralgranskaren, alias David Nessle… Är inte dessa kristna profeter ganska skrattretande, så säg ?

 

Låt oss nu ägna oss åt något andligt, sedan jag klargjort allt utav det ovanstående. Blot till Frejas ära, till exempel. Det är fortfarande hennes månad, trots allt, även om den avslutas just idag, och vi vet från Eddan att Freja kan anta många olika former, flyga över Midgård i falkhamn, rida på suggor och enorma svin, samt anta i stort sett vilka former hon vill. Angående suggorna – Revenons-en à nos moutons– så vill jag bara påpeka, att flera av mina tidigare dambekanta och flickvänner anmärkt, att själva ridandet på svinen är något de själva också klarar av, med eller utan knäfall, om så erfordras – men ber gör vi hedniska män och hedniska kvinnor aldrig, som bekant. Vi blotar, eller offrar däremot, ty ”gåva kräver att gengåva gives” – det är det första av alla bud – och detta gäller även och i synnerhet Freja…

Så kan man också uppfatta det…

I Hyndluljöds tionde strof – tio är inte för inte Jara-runans tal – där Freja själv från ryggen av Stridsgalten Hildisvin upplyser en av hennes trognaste tillbedjare om hans ursprung och härstamning, sägs det rent ut och tydligt följande, som är mycket upplysande för hur Gudinnan och Gudamakterna själva ser och uppfattar själva Blotet, som människorna förärar dem:

Hörg hann mér gerði -hlaðinn steinum,- nú er grjót þatat – gleri vorðit; -rauð hann í nýju – nauta blóði; æ trúði Óttarrá ásynjur.

”Harg han mig gjorde av lagda stenar – nu är allt detta grå – som glas vordet… Med rött lät han färga i ny, av nötblod… Alltid Ottar på Asynjor trodde !”

Freja Freya Freyja finns i många former, och kan förändra sitt utseende efter behag…

En harg eller en stenhög är inte mycket att förära en gudinna, kan man tycka. Men Ottar, den fattige bonden, blir mottagen hos Freja ändå; och hon uppskattar hans offer och prisar det högeligen. Han har offrat av sina krafter, sin möda, sitt arbete och sin svett – och Gudinnan ser till uppsåtet, all den tid och det arbete Ottar lägger ned. Hon bryr sig inte om värdet, inte om guld, inte om ädla stenar i detta fall – för vanlig gråsten visar sig också duga bättre än allt sådant, som bara är prål; för det viktigaste är innehållet. Freja betonar just Ottars tro, Truá, som inte bara betyder tro i betydelsen ärliga och uppriktiga känslor, utan trofasthet, ”Treue” på Tyska, som i ”Meine ehre heisst Treue” (Trofastheten är min ära) även om det blivit ett i senare tid ofta missbrukat valspråk.

Detta är inte en ”forn sed” eller en mekanisk, ålderdomlig upprepning som Ottar gör, helt utan att förstå ritens mening. Alla sådana uttryck är gravt missvisande, och kommer i vägen för själva det centrala begreppet ”Trua”. Freja säger inte heller ”trua á” eller ”tro på” därför att det är en onödig abstraktion. Det norröna språk som används här är mycket subtilt, och man måste ha studerat det noga för att märka små, små nyanser och skillnader i språkbruket. Gudinnan säger ”han tror mig” eftersom hon vet att Ottar talar absolut sanning, Asynjorna finns ju på riktigt, precis som Freja naturligtvis vet att hon finns på riktigt, därför att hon upplever sig tänka och alltså existerar (nej, Descartes var inte först – detta skrevs hundratals år innan den franske filosofen) – och hon vet alltså, att hon själv ”finns”. Hon vet också att hon helt och fullt kan lita på Ottars känslor, hon tar emot hans kärlek och återgäldar den – och det sker via ord och gåvor, gåvor och ord som ingen kristen människa någonsin kan förstå, därför att de för evigt är utestängda från allt detta. De har inte Frejas kärlek, helt enkelt – och därför kan de inte heller förstå den…

Ottars gåva är också ”rödfärgad” (röd anses ju vara kärlekens färg) får vi veta, och den sker ”i Nyju” det vill säga ”på nytt” – men också i ny, i nymåne, för det är vad ordet betyder. ”Att niga för nymånens skära” som vid Nyårsny och Midsommarnyet, är också ett Blot till Freja, och det har personen eller personerna som skrev Hyndluljöd vetat om. Ottarsgåvan skapas för första gången – den är visst ingen ”sed” utan helt nygjord – bakåt leder ingen väg – och kärleken känns som bekant alltid ny, den också, hur ofta man än må ha upplevt den. Ottar offrar nötblod – den dyraste formen av boskap han äger – och i detta offer finner Freja alltså stort behag – hon vet att Ottars kärlek är ren och fullkomligt äkta, hon litar helt och fullt på honom – som Fulltrui (få vet idag vad som ens menas med detta begrepp) och hon säger ”ae” vilket också betyder ”för evigt”, ”i evigheters evighet” för också hennes kärlek och känslor är hundra procent rena, tillgivna och visar på en fullkomlig styrka, som den icke-asatroende kristne aldrig kan dela, aldrig kan inse, aldrig kan förstå…

På samma sätt är det med Oden – med Tor – och med de andra gudamakterna. Varför tror Gregorius, denne lögnaktige kristne, att just vår och våra gudar skulle vara sämre än hans egen ? Är inte det oerhört fördomsfullt resonerat, ja fullkomligt inskränkt, liksom tron hos alla andra Monoteister – för sann tro måste väl ändå innehålla FLERA Gudomar och möjligheter, inte bara EN gudom ?

Den som haver tron, skall vara frälst” lär det till och med stå uti de kristnes bibel – efter vad jag har hört sägas, för själv har jag givetvis aldrig läst den, utan bara Eddorna.

Och tvivla aldrig på människors känslor, säger jag eder; så framt det må gå er väl – men betvivla vad ni läser i DN och andra lögnarblaskor, eller vad ni får lära er på de såkallade ”Universiteten”, i Linköping eller någon annanstans. Gatan och Kasernen har för min del varit mina främsta ”Universitet” – det säger jag med emfas, och jag tänker, talar och handlar därefter. Basta cosi – och hell Freyja Freya Freja – för i ny och vid fullmåne bör man bringa blot och offer…

 

Vände Freja dig ryggen, Gregorius, och månde stjärten hennes skina över dig, evinnerligen – ty du kan icke något veta, om det du icke har eller tror. Kyss oss du där ryggen slutar – så får du se vartåt det hela lutar !

Rundturer i Södermanlands Runriken…

Om ni nu är lockad av lokala sevärdheter såhär i slutet på Frejas Månad, månaden Maj (se bilden längst ned i gårdagens inlägg) så har jag givetvis fler turistiska tips, som den Asatrogne Hedning jag givetvis är. Redan den 12:e maj i år lanserade Trosa Kommun (hör hör – say no more ! ) en ny app, med vilken den vetgirige kan kryssa omkring bland södermanlands runinskrifter, varav minst 17 stycken finns i kommunen. Roger Wikell, arkeolog och känd i hedniska kretsar, står bakom alltsammans tillsammans med en hjälpreda, meddelade SVT.

Ordet Trosa kommer av Os eller Åmynning, som ses också i stadsnamnet Aros och Truso i Polen – alla var de städer vid åmynningar…

Vid Trosa bro över Trosaån – jämför handelsplatsen Truso i Polen, som också fått sitt namn därifrån då den grundades av svenska vikingar – står till exempel denna äkthedniska sten, som kan vara värd att minnas en veterandag som den här:

I kommunen finns det urnordiska stenar ända bort till folkvandringstid, vilket visar att Runskriften tidigt var etablerad i dessa delar av Södermanland, och säkerligen vanligare än vi tänkt oss, då man har få stenar kvar. Precis som i Uppland är inte alla stenar från det sista, kristna runristarskedet, och väldigt många har hedniska solkors, medan inte ett enda ord på dem berör kristna begrepp som ”gud” eller ”ande”. De namnformer som förekommer i landskapet och på stenarna är också intressanta, och mera om dem kommer i nästa inlägg..

Se Freja i naturen, Skåda makternas hand överallt !

Pingst – Högtiden som ingen längre firar – ersätts lämpligen med Frejsgång och Majbrudar..

I fredags var det Dagen Erik enligt den svenska almanackan, den dag som Sankt Eriks skrin bars över åkrarna, en tradition som inte alls är kristen utan härleds ur den Frösgång som brukade firas såhär års, och en fest som var alltigenom hednisk. Jag har skrivit om den förr, se artikeln från 11 Maj 2015 under rubriken ”Vårblot” här ovan. De kristna påstår att vi ska fira något som heter Pingst istället för våren, naturens uppvaknande och den goda årsväxt vi alla vill ha. Knappast någon enda svensk firar pingsten numera, och ovetskapen om allt detta kristna mumbo-jumbo har gått så långt, att till och med kvällstidningen Aftonbladet numera måste förklara för oss svenskar varför vi ska sysselsätta oss med all denna kristna smörja.

Frej – här på Gyllenborsti – var en gång ”Sviagod” eller Svearnas Gud. LÅT OSS HEDNA DEM MED BACON, säger jag…..

Annandag Pingst är också avskaffad som helgdag i Sverige sedan år 2004, dvs för mer än 14 år sedan, och ersatt med den svenska nationaldagen den 6 Juni istället, som det är och bör vara, därför att Nationen hursomhelst är långt viktigare än själva kristendomen, som alla sanna svenskar vet. Men de monoteistiska fanatikerna rabblar sina böneramsor, och lallar och dillar om någotslags ”helig ande” som de tror ska utbreda sig över mänskligheten, och till och med tränga in i kroppen på mycket små och späda barn. Om detta inträngande eller denna osmakliga penetration skall tänkas ske framifrån eller kanske bakifrån kan jag dock inte svara på, men för all del – är ni intresserade eller lagda åt det hållet kan ni ju fråga närmsta kristpräst – vi hedningar håller i alla fall inte på med en massa konstiga religiösa riter med spädbarn, och andra tokerier i den stilen.

En och annan svensk vet kanske, att Esaias Tégner – en biskop av Växjö som hade stor sympati för det hedniska – han skrev ju ”Fritjofs Saga” – kallade pingsten för ”Hänryckningens Tid” men då var det säkerligen ingenting kristet han tänkte på, utan allt det goda och hedniska vi kan möta i naturen så här års. Särimner är liksom Gyllenborsti och de andra galtarna en symbol för naturens livgivande krafter, som kommer tillbaka år efter år, och den gröna jorden, som rätt utnyttjad och odlad ger människosläktet allt det behöver, utan att kräva något mer än arbete och kunskap i gengäld. Själv firade jag Pingsten genom att bli utnämnd till Blotförrättare inom NAS, Nordiska Asa Samfundet, som jag verkligen hoppas att ni stöder..

Några ”heliga andar” från mellanöstern behövs inte för oss svenskar och nordbor. Vi ser det heliga i naturen själv, och vi behöver ingen Allah, ”gud” eller Jehova i vårt land, därför att vi redan har Yngve Frej, han som är Erik eller den ensamt härskande, och en gång ska Asatron härska ensam över detta land, precis som den en gång gjort och åter bör göra. Med den insikten kommer frid, ja Frodefred, ty Frej är förvisso en fredlig och frodig gud, älskad av kvinnor allt över Världen, och hans uppenbarelse kan vi se även idag, ja till och med i Aftonbladet..

”och Frej var bland Ö-danerna först sedd”

 

En annan tradition som är vanlig såhär års, och som är dokumenterad över hela det indoeuropeiska Europa av såväl Engelska, Tyska som slaviska forskare, är bruket att utse ”Majbrudar” eller ”Pingstbrudar” – ett bruk som man i nästan varje land i Europa helt säkert vet är mycket äldre än kristendomen, och kanske ytterst sett går tillbaka på den romerska ”Floralia” festen, Kelternas Beltane eller Vanadisblotet, den tyska Walphurgisnacht eller Valborg. Ibland har detta bruk kopplats till den första Maj, ibland till Pingst, men traditionen är över hela Europa ständigt densamma. En ung kvinna eller flicka utses halvt på skämt till kärleksgudinnans representant på jorden, och hon antas fira sitt ”bröllop” just i Maj, när naturen är som vackrast och härligast, och detta blir en stor livets och kärlekens fest. Cornelius Tacitus, den romerske senatorn och författaren, beskriver Nerthus eller Jordgudinnan Njärd, Gerd eller Jords fest hos ”Nerthus-folken” på de danska öarna kring 70-talet enligt vår tideräkning, och även om en del forskare velat koppla den festen till Midsommar, finns det inte ett enda ord i Tacitus originaltext som talar om när den festen äger rum, mer än att vattnet är badbart när festen sker, och att Nerthus bor i en grönskande lund, vilket innebär att festen måste ha ägt rum under försommaren, eller i alla fall sommarhalvåret, eftersom alla andra tolkningar av tidpunkten är omöjliga.

Nerthus tänktes ofta i vitt, och med dolt ansikte…

Då Nerthus kommer, ”majas” och smyckas med lövade stänger, som symboliserar Frejs mandom och makt, och till och med i en såpass sen källa som 1300-talets norska Flatöyarbok, ingår Gunnar Helmings Saga – där ”Frejs Hustru” – alltså Gerd nämns, och hur hon symboliskt får ersättas med en levande kvinna, som tänks fira sitt bröllop med Guden. Många är de författare – Vilhelm Moberg till exempel – som skrivit pjäser eller romaner om detta, till ära för Gerd, Frej och Vanerna, vars fest detta är…

Nerthus, och hennes badande eller nedsänkande i en sjö, dit hon återvänder efter att ha låtit sig hyllas av människorna, syns också i den slaviska festen ”Kupala” som ännu firas i Ryssland, Ukraina och angränsande länder. Överallt möter oss gudinnan i naturen, överallt plockas blommor och firas fester till hennes ära, och enbart hon, Freja, Vanerna och Frej hyllas, i det som är livets stora mysterium, större än all kristendom och några ”heliga andrar” eller någon pingst, som vi hedningar inte firar och inte behöver...

Några ”heliga andar” från mellanösterns öknar eller någon trist ramadan med svält och lidande behövs inte. Man kan fira hänryckningens tid på ett bättre och naturligare vis…

Hednisk Kortlek från Nordiska Asa Samfundet

Nordiska Asa Samfundet, som jag ju är livstids medlem i, går från klarhet till klarhet, liksom jag själv. Ett livstids medlemskap kostar mindre än vad en del dumma medborgare slösar bort på ”svenska” Kyrkan eller Jehova & Allah Fanboys på ett enda år… så det kan jag verkligen, helt oreserverat ställa mig upp och rekommendera.. Nu har de också utgett en Asatrogen kortlek för endast 99 kronor, med motiv som Georg von Rosens ”Oden” , John Bauers ”Freja” och bilder från Brynjulfssons 1600-tals Edda från Island.

En kulturgärning i det lilla formatet – köp den här, säger jag – ”ty det finns mer att bära i hand, än en bräddfull egyptisk gryta…”.

Oden har blivit Hjärter Kung, medan Vanerna – med Njord i Spetsen – tar Spader Kungs plats, följd av Freja som Spader Dam – borde hon inte snarare vara hjärter ? – samt Frej som spader knekt,medan Hjärter Dam blir Frigg – uppenbarligen är denna kortlek gjorde av en person som inte var medveten om den gamla tarockens färger, där svärd blev spader, pokaler hjärter, klubbor klöver (som ju fortfarande heter clubs på engelska) och mynt ruter – varje färg har också sin fastställda, genom hundratals år fastställda symbolik, där hjärter representerade känslorna eller Hamnen för att införa ett Asatroget och Nordiskt begrepp, Svärd eller Spader (som ju heter Espada på spanska) intellektet, alltså viljan eller Hugen, medan det materiella, kroppen var ruter eller mynten, och klöver, slutligen, stod för livskraften, blodet, äringen och naturens växtkraft. Lite synd att kortlekens skapare helt tappade bort denna symbolik på vägen, men ett bra försök var det allt….

Själv tycker jag kortleken är värd att köpa enbart för de snygga bildernas skull, fastän man nog knappast kan använda den till att spå med, exempelvis. Också på Island och i många andra länder har det gjorts kortlekar med renodlat Hedniska eller Asatrogna motiv, vilket nog alla som samlar på spelkort,nogsamt har noterat.

Isländska spelkort från Köpenhamn, 1958 – design Sigurlinni Pétursson – obs att Oden och Frigg också var i hjärter-sviten den gången…

Äss och ”målare” från den berömda Saga-kortleken från Island, som tillverkats i flera upplagor sedan 1930…

Freja som Hjärter Dam – vilket hon väl bör vara ? enligt Thorbjörn Ingason från en isländsk 1960-tals lek

Loke som Joker ur samma kortlek

Gunnar på Lidarände ur Njalls saga som Hjärter Kung, och Hallgerd, hans fåfänga och stolta hustru som Hjärter Dam… (ur en modern saga-lek)

Asken till den första Saga-kortleken, och baksidan på dess ”lankor” eller nummerkort… Casinon är dock förbjudna i Isländsk Lag – visste ni det ?

Om den Nordiska tilliten (inlägg från 19 Juni 2017)

Yle Nyheter i Finland publicerade en intressant nyhet för tre dagar sedan, som inte fått komma fram i svenska media, men nu är det Svenska Finland på många sätt ett mycket sundare land än Sverige, i alla fall med tanke på vad slags land Sverige har blivit. Nordiska Ministerrådet – ingen ringare institution – har publicerat en liten rapport om Tilliten i Det nordiska samhället, en värdefull resurs som vi nordbor alla gemensamt haft tillgång till, men som nu snart gått helt förlorad i den nya tidens förment ”Multikulturella” samhälle.

En gång var vårt rike som störst…

Norden var en gång etniskt och socialt homogent. Sverige, Norge, Danmark och Island – samt Finland som en del av det svenska väldet – var en gång bondeländer, med en socialt och befolkningsmässigt ensartad befolkning. Man kunde lita på varandra. Än idag utgör saker som samhällsansvar, gott medborgarsinne, förmåga att göra rätt för sig och betala sin skatt en sorts Nordiskt ideal, konstaterar Ministerrådet i sin rapport, och det är inte bara med Gustav Wasa och den svenska nationalstatens födelse som dessa ”dygder” etablerats. De fanns hos oss långt tidigare än så.

Nordisk tillit – hur länge till?

Tillit är en del av det sociala kapitalet. Ett samhälle med hög social tillit präglas i mindre grad av formaliteter, konflikter, rättsprocesser och korruption.

Samhället upplevs i stället som rättvist och berättigat och skatterna anses gå till goda ändamål. Föreningslivet och samarbetet blomstrar.

Kort sagt: Tillit är det kitt som får samhället att hålla samman.

— —

Redan de gamla vikingarna…

Som region är Norden världsmästare vad gäller social tillit inom befolkningen, skriver NMR:s generalsekreterare Dagfinn Höybråten. De höga tillitsnivåerna är resultatet av flera samhälleliga processer, en del från långt tillbaka i historien.

Här hänvisas rentav till vikingatiden och införandet av protestantismen i Norden.

De skandinaviska utvandrarna förde med sig en form av tillit till USA som man fortfarande ser rester av, flera generationer senare, enligt rapporten. — —

Det ligger pengar i tillit. Både för samhället och den enskilda människan.

Rapporten talar om att transaktionskostnaderna för efterlevande av avtal är små eftersom man i Norden kan slippa konflikter och rättsprocesser.

Det finns mer tid för produktivt arbete än för kontroll och formaliteter. Också handeln gynnas av den höga tilliten, och den bidrar till fördelaktiga förutsättningar för investeringar.

Tillit är viktig också för hälsa och lycka. Känslan av delaktighet har till och med en gynnsam negativ effekt på kriminalitet, enligt rapporten.

— —

Ett enat land, med samma värderingar och samma etniska bakgrund – där alla kunde känna sig säkra…

Förenings-Norden enar

De stora folkrörelsernas tillkomst i slutet av 1800-talet har ett samband med den nordiska tilliten.

Det frivilliga organisationslivet har gett ett sammanhållande kitt i samhället.

Det syns i starka sociala normer om tillit och respekt som stöttar och underlättar samarbete, förhandlingsvilja och konsensus.

Staten är vår vän, likhet ger tillit

Staten och lagstiftningen ses av nordborna inte som en fiende utan som en vän, påpekas det i rapporten. Men på senare år har folkrörelserna minskat i betydelsen. Organisationslivet torkar in eller förändras.

  • YLE 2017-07-16

Så långt Nordiska Ministerrådet, eller Nordiska Rådet som det vanligen kallas, enligt sin senaste rapport. Men vad händer då när likheten bryts upp, och de sociala sambanden slits sönder ? Långt fram på 1900-talet har det varit vanligt i alla små brukssamhällen runt om i Sverige att man lämnade sina ytterdörrar olåsta, så att grannar eller kanske grannens barn kunde gå in. Så var det också i min barndom, till och med i huvudstadens södra ytterförorter. Alla kunde lita på varandra, och alla visste; att ingen skulle stjäla eller baktala den andre. Men – hur har det blivit idag ? Hur skall vi ta hand om allt avfall i vårt samhälle ? frågar sig YLE och Nordiska Rådet helt retoriskt.

Vi har fått in befolkningsgrupper och religioner som inte hör hemma här, och massor av personer som bara utnytttjar vår välvilja och vår tillit, ja de missbrukar själva tilliten med att sätta sig rakt ner och tigga, samt pressar pengar av oss – vilket inte kan vara någon stadigvarande lösning – för med allt fler och fler bedrägerier – blir tilliten rubbad…

Är det såhär vi vill att framtidens samhälle ska se ut ?

Hur länge går vi med på att sortera avfallet?

Trots tillit i hundratals år kan den inte tas för given.
Rapporten pekar på att likheten försvinner om det finns ”fripassagerare”. Då blir individerna mindre benägna att bidra till det gemensamma eller upprätthålla normerna.

Rapporten citerar professor Bo Rothstein. Han har pekat på att om den sociala tilliten minskar så minskar meningsfullheten i att betala skatt, sortera avfall, följa lagstiftning, inte missbruka försäkringssystemen och avstå från korruption.

Trots flera tuffa utmaningar är den sociala tillitens framtid inte ödesbestämd enligt den nordiska generalsekreteraren Höybråten. Men det ligger på många sätt i händerna på politiker och andra beslutsfattare.

Risk för att Norden blir mer heterogent

Rapporten nämner också farorna med ökad heterogenitet i Norden genom ekonomisk olikhet, arbetslöshet, invandring och politisk polarisering.

Självklart finns det flera vägar framåt för att lösa dessa problem, menar Nordiska Rådet, och någon klar politisk lösning eller någon särskild politisk ideologi som kan lösa alla dessa problem finns såklart inte – inte ännu i alla fall. Men genom att öka klassklyftor och spänningar i samhället via Regeringen Löfvéns hävdvunna ”söndra och härska” ideologi, och ständigt skapa en konstlad underklass av importerade människomassor, håller den etniska majoriteten på att förvandlas till en minoritet. Tilliten har försvunnit, islam, kristendom, terror och ökad kriminalitet har kommit i dess ställe – och det är också precis vad vår nuvarande regering vill, för endast så kan den vinna i nästa val, genom att hålla oss nere i okunnighet och rädsla. Blir vi återigen medvetna om vad vi hade och vilka vi är, så blir vi starkare inför framtidens utmaningar, vad vi ån må anse om den politik, som tyvärr förs i vårt land just nu.

I fäders spår för framtids segrar ?

Tillit mellan människor handlar om mer än politik. Den är också en andlig egenskap, eller något som hör till var och ens personlighet.  Min tillit och mitt förtroende är mycket lätt att vinna – i princip brukar jag lita på alla goda medborgare jag möter, men den är också mycket lätt att rasera, och det finns fall när min tillit raserats så till de grader, att jag inte alls litar på vissa personer, gäng, organisationer eller samfund mer – och den kristne guden, dessa öknarnas Jehova är jag också hjärtligt trött på vid det här laget.

Man brukar säga, att tillit tar år att bygga upp, men att den tar en enda sekund eller ett enda ögonblick för att rasera. Så kan det vara för individen, och så var det också i det nu famösa lastbilsattentatet på Drottninggatan, som vi alla fick se prov på i våras.

 

I princip har jag lättare att vinna tillit till kvinnor istället för hos män, eftersom jag av födsel och ohejdad vana faktiskt föredrar kvinnligt sällskap framför manligt, framförallt då jag inte arbetar och på min fritid. Ja, jag vet, kära läsare. Det faktum att jag är helt och hållet heterosexuell kommer förmodligen som en mycket svår chock för många av er, eftersom det inte alls är modernt i vårt samhälle med heterosexualitet numera, men nu är det en gång så att jag dyrkar Freja, och Freja finns som bekant i många former, liksom Gerd eller Moder Jord. Även här är min tillit och mitt förtroende lätt att rasera, även om jag inte fäster mig vid småsaker som otrohet, och att det så att säga också finns kvinnor, som så att säga ständigt måste gå Frejas ärenden här i Midgårds gröna dalar, särskilt nu om sommaren.

Det moderna samhälle, som vi alla har runt omkring oss gynnar inte precis framväxten av tillit eller respekt, eller ens någon kommunikation, även om vi har tusentals möjliga eller rättare sagt helt omöjliga kommunikationsmedel runtomkring oss numera. Det är twitter, tjatter och knatter, sociala media och tidningsartiklar för utan all ände.

Saker som försämrar tillit och kommunikation, och förmodligen inte stärker den.

En vis man stänger förmodligen sin dörr för det fördömda skrålet, och flyr från Storstaden till sina riktiga vänner, som jag konstaterade i gårdagens inlägg..