Om att BLOTA med BLOD, Svartsoppa och ”Sankt” Martin (text från 11 November 2015)

Idag är dagen för det traditionella sydsvenska Gåsablotet,  som alltid och sen urminnes tid har firats just idag, kring dagen för Slakttunglet eller det mörkaste nedan i årets elfte månad, innan Åsgårdsnyen eller Asarnas nymåne tänds, som man ännu på 1800-talet sa i Värmland, och Julmåanden började. Många tror helt felaktigt, att den skånska seden att äta Svatsoppa skulle ha med det katolska helgonet ”Sankt” Martin eller den påstått kristna ”Mårtensafton” att göra, och att svartsoppan först på 1500-talet skulle ha funnits i Sverige (hos Biskop Brask i Linköping bland annat) medan den först på 1850-talet hade letat sig fram till Stockholm.

Inget kunde vara felaktigare !

Kom ihåg att BLOT skall med BLOD bedrivas, ty därav kommer själva ordet !

Allt det här är bara kristna fördomar, precis som vanligt, skrivet av journalister och osakliga personer som aldrig ens brytt sig om att göra den elementäraste forskning i ämnet. Svartsoppa, liksom Blodmat eller Blotmat har alltid funnits, både över hela Europa och i alla andra Världsdelar, och redan själva ordet att Blota kommer faktiskt av ordet för Blod, som är detsamma i nästan alla indoeuropeiska språk. Också i det förkristna England var Blotmonadh namnet för November, i likhet med månadsnamnet Slaktmånad hos oss, och redan i Olaf Saga Tryggvasonar, står det om hur Olaf Tryggvason i slaget vid Svolder – som ska ha stått på hösten – säger om de fruktade Jomsvikingarna, som alla var Skåningar – att det hade varit bättre om dessa och de andra svenskarna stannade hemma och slickade sina ”blotskålar” eller blotbollar istället.

På fornengelska fanns ett ord bledsod, att koka ihop något eller att ”sjuda med blod”, som också går tillbaka på ett tidigare gotiskt ”Blothisojan” som också finns i Wulfilas berömda bibelöversättning till Gotiska. Där används det om ängeln i Egypten, som går från hus till hus och ritar symboler på varje dörr med blod, så att husets invånare ska välsignas, och bevaras från pest och varje fara. De kristna bland mina läsare vet säkert vilket bibelställe jag syftar på, och alla etymologiska ordböcker om engelska, tyska, svenska och andra germanska språk inklusive ”New Websters Dictionary” vet att berätta att de senare engelska orden för ”bless”, alltså välsignelse, samt ”bliss” eller lycksalighet kommer från just detta gotiska, forngermanska bledsod, själva offersoppan, blotet, den heliga måltiden. Många kristna känner idag till detta ovedersägliga faktum, se länkar här också och erkänner faktiskt, att deras termer för välsignelse och lycka kommer direkt från den Asatrogna blotmåltiden och den djupa känsla av tillfredställse och gemenskap, som man kan känna efter en god svartsoppsmiddag och ett väl utfört blot.

Såhär BLOTAR man – det är att dela sin måltid med sina vänner, sin släkt och själva gudarna !

Blotet var och är en helig måltid, som man delar med gudarna. Blodmat och liknande har också funnits och finns fortfarande i alla kulturer och religioner på vår jord – och det är ingenting konstigt med detta. Om någonting skall kallas konstigt, så är väl den kristna kannibalmåltiden – där man äter frälsarens kött och dricker hans blod – alltså ren kannibalism och inget annat en fruktansvärd travesti på det hedniska blotet, som är vida äldre och kom först, och som funnits i alla jagande och samlande kulturer. Nästan alla människor i vårt land – utom rena vegetarianer, kanhända – äter blodpudding eller blodkorv. Redan barnen får det i skolbespisningen. Som den skånska tidningen Helsingborgs Dagblad klarsynt påpekade i samband med traditionella svartsopperecept, så måste man faktisk acceptera svartsoppan och den hedniska blotmåltiden också, ifall Blodpudding nu ska vara tillåten. I dagens England och USA äter man ”plumpudding” eller black pudding till Jul. Det är mer eller mindre samma sak, gjord på i stort sett samma ingredienser, och med just blod som huvudbeståndsdel.

Forskare, som undersökt saken, har hittat blodmat över hela Europa, och i alla Världsdelar. Det är bara fanatiskt intoleranta muslimer, samt judendomen som har ett definitivt förbud emot förtärande av blod – anledningen till detta var att blod snabbt blir dåligt i medelhavsklimat, och att herdefolk istället använder getmjölk och andra källor till animaliskt protein, vilket jägarfolk, ryttarfolk och alla från massajer i Afrika (som dricker blodet från sin nötboskap) till Älgjägare i Norrland (det är fortfarande sed att ta sig en kåsa med varmt blod ur den nyss fällda älgen), renjägare på Sibiriens tundra, eller Djingis Khans mongoler (som drack blodet från sina egna ridhästar) – alla folk har genom tiderna praktiserat samma sak – varför skulle då vi Nordbor inte få göra det ?

Alla vet att man börjar med att röra ned två tredjedelar grisblod och en tredjedel gåsblod i en god buljong…

En del oärliga människor som ljuger, svänger sig och förvanskar Asatron och sin egen historia, och som av okänd anledning kallar sig ”fornsedare” hävdar att blot i form av en måltid med blotmat aldrig skulle ha funnits, trots att det finns tiotusentals bevis, både i de Isländska sagorna, i Eddan och från arkeologiska utgrävningar.

I någotslags förvriden politisk korrekthet tror de, att det skulle vara opassande att säga sanningen, att folk skulle bli skrämda av blodkorv och andra stolligheter, och dessa förbannade foliehattar vill därför inte erkänna det sanna blotet. Istället blotar de hallonbåtar, söta bakverk och annat fjanteri i den stilen, och tror att detta skulle vara detsamma som Asatro. Sådana idioter har jag föga eller inget gemensamt med, för egen del, och jag kan bara skämmas och häpna över de som förvanskar sitt eget folks historia på det tokiga viset.

Bara Foliehattar och Idioter skulle förneka Blotets betydelse, samt det faktum att det försiggick med kött och blod

På Island talade man om Hlaut, av ordet för ”låta” som i åderlåta eller utgjuta vätska, och talade också om Hlautteinar och Hlautbollar om de skålar, som den varma Blotsoppan serverades i. Med Hlautteinen eller ”vispe-riset”, en kvist som stacks i det varma offerblodet, välsignade Goden eller Offerprästen Gudabilderna och ”Stallen”, den hylla eller ställ, på vilken de stod. ”Hlaut” kunde också förrättas genom att stänka blodet över stallen, ”Blot-huset” eller församlingen, som deltog i Blotet, skriver de isländska källorna. En del har betvivlat detta, av praktiska skäl – man talar om rädsla för blod, att man inte skulle få det på kläderna och så vidare – men det förekom säkerligen – och vad är det för fel med att äta sin mat ihop med andra, eller dela måltiden med makterna, genom att ge dem det mest energirika i matväg som överhuvudtaget finns ?

 ”Hlaut-teinen” eller Visperiset (som man fortfarande säger i Skåne) görs av ett renkokat björkris, som man dragit barken av. Svårare är det inte att göra en äkta hednisk offerkvast…

Min egen farmor – som blev 92 år – berättade för mig att när min farfar var präst, på 1920- och 1930 talet, hände det fortfarande att traktens bönder tyckte att han skulle närvara vid slakten – i själva ”Svinottan” eller vid tretiden på morgonen, och sedan välsigna både gäss, svin, blod och inte minst hålla upp det blodiga ”visperiset” så att alla kunde se, att blodet var gott – och att det med kyrkans uttryckliga välsignelse dög att göra mat och svartsoppa av. Detta är min familjs och ätts egna traditioner, och därifrån har jag också mina egna recept på svartsoppa – och dem följer jag !

Också på Peter Brügels målning från renässansens Nederländerna kallad ”Hösten” ser man hur en svartklädd präst (i mitten) välsignar slaktdjuret, medan blodet samlas upp i en panna för att göra svartsoppa av…

Blotbollar eller Hlaut-skålar har funnits mycket långt fram i tiden – för svartsoppans skull !

Just blotbollarna eler bolkarna, de klotformade skålarna, har funnits mycket långt fram i tiden, och senare började man även servera öl ur dem. Själva engelskans ord för skål, bowl, har också ett nordiskt ursprung. Alla har i och för sig inte ett sånt monumentalt utseende som Bielke-ättens väldiga, med vapensköldar prydda 15-liters skål från 1500-talet, men i alla fall..

Hur kunde det då komma sig, att de kristna nere på kontinenten stal den hedniska traditionen med ett ”Gåsablot” kring slakten i November, ”Blotmånaden” efter Alvablotet ?

Gåsen antas vara vaksamhetens fågel, och är därför Helgad åt Oden !

Oden, ”den vilda jaktens” anförare, ansågs vara särskilt aktiv under de mörka vinter- och höstnätterna under tiden från Alvablot fram till Jul. Då anförde han ”Åsgårdsreien” eller de dödas ritt till Asgård och Valhall, och i höststormarna kunde man se de dödas skuggor, som likt vildgäss brusade fram genom skyn. Samma tradition om ”King Herla’s Ride, ”Harlechim”, ”Caccia Morta” och allt vad den hette i olika Europeiska länder gick ut på att en ensam ryttare av gudomlig storlek skulle leda ett följe av skuggor, flygande fåglar eller kanske vilddjur, och han tänktes oftast försedd med en fotsid mantel, eller vara enögd, som Oden. Särskilt bland Goterna var föreställningen om Oden som ryttargud utbredd..

Senare kom dessa föreställningar – liksom Oden som vandrare ihopkopplad med det lokala helgonet ”Sankt Ibb” eller pilgrimshelgonet ”Sankt Jakob” på Ven började de kristna också para ihop Odens gestalt med Sankt Martin av Tours, som var just ett ryttar- och pilgrimshelgon. Man kan jämföra med hur Thor blev förvandlad till den senare ”Sankt Olav” i Norge. Tyskarna talar just idag också om ”Martins-gans” och ”Martins-feier” för firandet av det sydsvenska ”Mårten Gås” – 11 November.

Man håller också ”Martins-ritter” i Franken och Rhenlandet – gamla frankiska och germanska provinser, där det påstådda helgonet St Martin av Tours ska firas, just på dagens datum. Men vem är egentligen detta helgon ?  Att St Martin och Oden faktiskt ursprungligen var samma person har många tyska folklorister än idag klart för sig.. I och för sig finns det en historisk Martinus (316 – 397) också. Han var son till en hednisk romersk officer, och född i Pannonien, våra dagars Ungern, där Goterna och Gepiderna – en annan germanstam – bodde. Via Sulpicius Severus – en kollega till honom som också blev fanatisk kristen, går det faktiskt att rekonstruera hans liv i detalj. Martinus, fastän German, tjänstgjorde i Equites catafractarii Ambianenses, eftersom hans far tillhörde det gotiska kejsargardet – som funnits redan på tvåhundratalet med stationering i Ticinum, eller Pavia i våra dagars Norditalien, där Martinus förmodligen växte upp. Vid det här laget var nästan alla ”romerska” soldater i verkligheten kelter eller germaner, och att Martinus far förmodligen dyrkade Oden själv, var inte alls märkvärdigt utan bara naturligt, eftersom alla Goter ju hade Oden som huvudgud. Den tidens tunga kavalleri såg faktiskt ut som vendeltidens ryttare i Sverige, och var betydligt mindre ”romerska” i sin utrustning än man kunde tro.

Precis såhär såg verklighetens ”Sankt Martin” och hans gamle vän Severus ut – Martin skulle desertera, bli biskop och förebild till ”Mårten Gås”

Equites Catafractarii – eller det tunga pansarkavalleriet av byzantisk modell, var efterträdare till den tidiga antikens ”ala milliaria” eller tusenmanna-skvadronen, romarnas motsvarighet till ett självständigt stridsvagnskompani. Det fanns aldrig särskilt många av de här elitenheterna, och fastän varje romersk legion eller infanteribrigad skulle ha en sån här tung ryttarenhet, var det långtifrån alla legioner som alls tilldelades någon. Martinus blev stationerad i Gallien (en rik provins, men helt hednisk) efter att ha ryckt in vid 16 års ålder, och hamnade i Ambianensium civitas eller Amiens. Vid den här tiden kom den hedniske Julianus Apostata till makten, och under tronstriderna skall Martinus ha fått kristna sympatier, och till och med deserterat i själve kejsarens åsyn, säger hans levnadstecknare Severus. Strax före ett slag vid nutidens Worms, Tyskland, ska han ha träffat Julianus själv, och då plötsligt försökt lämna sin tjänst – man har påpekat att Martin då redan måste varit 45 år gammal, och att kronologin inte stämmer alls. Nåja, den blivande biskopen och helgonet klarade sig från åtal för svikande av försvarsplikt genom att gå obeväpnad mot fienden framför sitt eget kavalleriförband – sånt gör man inte ostraffat, eller utan ett visst mod (se bild).

Innan dess ska det enligt legenden ha hänt, att Martinus – på marsch genom Tyskland en vinternatt – träffat på en naken tiggare vid vägkanten, och då kommit på, att han med ett raskt svärdshugg kunde dela sin mantel med tiggaren  av ren givmildhet – ett drag som Oden alltid uppvisar. Nästa dag, väl hemma i kasernen, såg han – efter att ha träffat sin ”optio” eller ställföreträdare hur manteln mirakulöst hängde på sin krok och var hel – och då ska Martinus alltså ha bestämt sig för att bli kristen (som att dricka sig full till svartsoppan och ta fel rock på väg hem från mässen – det har många kavallerister gjort genom åren !). I själva verket gick det nog inte till så – Martinus tog nog sin kamrats utrustning istället…

Dagens kristna legend:  ”Den givmilde pansarofficeren” (har aldrig funnits !)

På så sätt kom det sig, att ”Den Helige Martin” än idag är skyddshelgon för tiggare, alkoholister och legoknektar, allt enligt Katolikernas sätt att se. Dessutom för vinhandlare, eftersom han lär ha tyckt mycket om vin – ”av vin lever Oden allenast” står det i Eddan, liksom av en ren tillfällighet. St Martins skrud lär än idag bevaras – som en stor helighet – i ett kapell – ”Capella” är det latinska ordet för soldatmantel – och därifrån kommer ordet Kapellan, alltså en präst i ett kapell, liksom den engelska termen ”Field Chaplain” eller Fältkaplan, vilket är vad alla Fältpräster och Militärpastorer heter inom NATO, till exempel…

Men gässen då – och Svartsoppan ? undrar nu någon.

Vargar och Rävar predikar för Gässen.. (Medeltid bild från Tours, ”St Martins” hemstad..)

Jo, innan han blev biskop i Tours, inte långt från Amiens, skall Martinus ha gömt sig i ett hus med gäss, säger legenden. Gässen började genast kackla och snattra, som gäss alltid gör, och så kom det sig att Martinus blev framhalad ur sitt gömställe och utsedd till biskop, fast han aldrig ville detta själv, säger legenden, eller rättare sagt hans personlige vän Severus, som alltså skulle skriva en hagiografi, eller en förvanskning av sanningen. Man kan ju undra varför Martinus alls skulle gömma sig i en flock dumma gäss, som sällan eller aldrig håller snattran, och varför han inte flydde till häst istället, om han i själva verket inte ville bli utsedd..

Att var biskop i 300-talets Gallien var nämligen helt självpåtaget, och ett mycket lönande värv. Det innebar att man kunna plundra, mörda, bränna och härja av hjärtans lust, och det var just vad fd. kavalleristen Martinus gjorde. ”Han brände flera stora och gamla hedniska tempel” skriver Severus helt öppet. Han skulle ha huggit ned flera heliga lundar, både i Germanien och Gallien, och plundrat människor in på bara skinnet – det var sanningen om ”tiggarnas skyddshelgon”. Severus skriver vid ett tillfälle, att Hedningarna skulle gått med på att låta ”Sankt” Martin hugga ned en helig ek, om han kunde stå i vägen för trädstammen. Då flyttade sig på ett mirakulöst sätt denna trädstam, mitt i själva fallet, säger Severus, men det behöver ingen tro. Detta är en sk ”vandringssägen” som finns till och med i den hedniske poeten Horatius oden, har forskare slagit fast. Som klassiskt bildad kände Severus mycket väl till den historien, men den moderne arkeologiprofessorn Marcus Junkelmann, som ingående studerat det här med romerskt kavalleri – säger i sina böcker att just fallande träd, spetsiga grenar och annat sådant är något som just romerska kavallerister måste ha uppmärksammat – och just det vet Professor Junkelmann också mycket väl, efter att ha gjort sin egen mer än 800 km långa ”Martinsritt” genom obanad skog…

För övrigt – jodå – svartsoppan ingick redan i de romerska kavalleristernas standard-diet den också, för även antikens folk kände till denna ädla och välsmakande rätt…

Vad menar vi med en filosof ? skrev en gång den skånske humoristen Axel Wallengren.

Och han själv svarade: ”Jo, därmed menas en människa, som lever av svartsoppa och sanning”

Själv älskar jag som praktisk Odinist och Asatroende just detta med Sanningskärleken, förutom Svartsoppan, vars hemliga recept jag dock behåller för mig själv.

Redan i det gamla Sparta åts Svartsoppa rituellt, och bara vid bestämda tillfällen. Och inte bara Spartanerna var förtjusta i rätten. I Vietnam ska det finnas en liknande blodsoppa på ankblod, som bland annat Vo Nguyen Giap, den Nordvietnamesiske Generalen som från början var Historieprofessor ska ha rekommenderat till trupperna. Utan Svartsoppan skulle de aldrig vunnit över USA:s armé. Nu blev de starka nog att handveva runt mer än 30 år gamla Bofors-kanoner, och med dem skjuta ned såväl B-52:or som Phantom-plan i överljudshastighet – allt tack vare sin egen variant av Svartsoppa…

Svartsoppa eller Bledsod har alltid påståtts ha rent magiska egenskaper, och ge människor övermänsklig styrka…

Vo Nguyen Giap (1911 – 2013) – Oöverträffad strateg och befälhavare – Segrade vid Dien Bien Phu och i Tet-Offensiven – tack vare Svartsoppa !

Just Spartanernas bruk av Svartsoppa under antiken är kanske värt att studera närmare. Den sk ”Doriska Invasionen” eller Indoeuropéernas inträngande i Grekland, förde med sig en maträtt kallad melas zomos (μέλας ζωμός) eller Den Svarta Soppan, som närmast fick karaktären av ”hemligt vapen” liksom Jomsvikingarns Blotsoppa i slaget vid Svolder. Genom att häva i sig lämplig kvantitet rått animaliskt protein, alkohol och järn får man faktiskt väldigt mycket energi, särskilt i kallt väder. Så länge man inte äter för mycket – det finns en gräns för hur mycket animaliskt protein man kan ta upp via blodmat – men äpplen eller frukt med mycket c-vitamin underlättar – finns det faktiskt en fysiologisk förklaring till detta..

Massor av animaliskt protein, blandat med alkohol och järn – en ren ”morale booster” eller kraftigt moralhöjande, energi-givande föda…

Svartsoppan, som Spartanerna åt före de gav sig ut på särskilt kvalificerade uppdrag, var dock inte omtyckt överallt. En sybarit, som besökte Sparta, lär ha anmärkt: ”Nu vet jag varför ni Spartaner aldrig fruktar döden ! Kan ni svälja den soppan, klarar ni också att svälja precis allt !”

Dionysios, Tyrann av Syracusa, som levde på 300-talet fk, var känd som en omänsklig och misstänksam diktator, som på fullt allvar trodde att Spartanernas Svartsoppa var ett slags trolldryck, som gav dem rent övermänskliga krafter i strid. För att prova sin teori lät han till och med kidnappa en spartansk kock, som dock aldrig avslöjade receptet, men som lovade att tillreda en portion av den ytterst begärliga soppan.

Som alla spartaner hade han lärt sig konsten att koka den av sin mor, samt farmor, och de spartanska kvinnorna var liksom kvinnorna i Norden kända för en hel del egenskaper, som annat kvinnfolk inte hade, inte kunde få, och aldrig uppnådde.

När den spartanske kocken kom in med sopptallriken, spottade Dionysius II genast ut den första skeden på golvet, eftersom han tyckte den smakade avskyvärt. Så är det alltid med tyranner och despoter av alla de slag – de uppskattar och förstår inte det fina här i livet ! ”Soppan är fel kryddad !” skrek diktatorn argt.

”Det är inte k-r-y-d-d-n-i-n-g-e-n det är fel på !” förklarade kocken. ”Du har aldrig, aldrig badat i den kalla, kalla floden Eurotas, som flyter genom Sparta. Du har aldrig gått långa vintermarscher. Du har aldrig varit utsatt för köld och fukt, som vi Spartaner.

Om du hade tränat och levt som oss, hade du förstått ! Då hade denna soppa smakat dig bättre än någonsin, för hungern är den bästa krydda ! Omvänd dig till sann Hedendom, och bränn vad du har tillbett, och börja tillbe, vad du har bränt ! Först när du lever som vi gör, kan du andas fritt, och börja inse och förstå… och DÅ – men inte förr ! – är du verkligen hedning – och förstår Svartsoppans hemlighet !”

Just så är det också. I varmt klimat eller sommartid smakar Svartsoppa inte bra, utan det skall till fukt, kyla, eller snö och vinter för att man riktigt skall förstå den, samt Blotandets Hemlighet – som ofta uppenbaras vid Julen. Genom att äta en halv tallrik, fick till exempel jag själv styrka att på bara 40 minuter skriva och forska fram allt det här – ja där ser ni ju själva !

Mera skall vara er givet nästa gång – om ni förblir Asarna trogna !