En NOBEL Föreställning (My Life in the Bush of Ghosts…)

Så har då ännu ett viktigt datum passerats i min garanterat Hedniska och Sekulära Kalender. Egentligen inträffar förstås det datumet först i morgon, eftersom det då är Nobeldagen, men nu har jag genom ett visst Dagblad nåtts av det meddelandet, att årets pristagare i Litteratur redan fått sitt pris, vilket detta Corona-år har skett genom en särskild ceremoni å den svenska ambassaden i London.

Låt mig bara säga, först som sist att jag till fullo är nöjd med årets pristagare, vars namn jag aldrig förr har hört, och inte vet någonting om. Ändå har jag fått förmånen att läsa Mr Abdulrazak Gurnahs – för så heter han – Nobelföreläsning på ett mittuppslag i samma dagblad – se gårdagens pappersupplaga – och vad jag läst, väcker mitt höga gillande. Mr Gurnah har inte kunnat erhålla sitt pris ur vår Statschefs, Hans Majestät Carl XVI Gustav Folke Hubertus hand, men jag förstår fullkomligen vad han säger om intentionerna bakom sitt skrivande, tillvägagångssättet och metodiken – till vilken jag skall be att få återkomma nedan.

Tål kanske också att läsas…

Mina kunskaper om modern afrikansk litteratur är nästintill totalt obefintliga. Jag har aldrig läst några sådana författare utom i högst korta utdrag, och jag kommer under min återstående livstid inte ha tid att läsa några sådana böcker heller.Den aktningsvärde Mr Gurnah kommer från Zanzibar, en ö-nation med partiellet självstyre, formellt tillhörande Tanzania, och alltså knappt någon självständig stat, precis som Island – en annan Ö-nation utanför sin tillhörande kontinent. Island har för sin del nästan aldrig varit helt självständigt, utan en del av Danmark-Norge. Kinesiska amiraler – Kina har fortfarande ett påtagligt stort intresse för att lägga under sig besittningar i Afrika, eller driva handel där – har liksom Araber, Portugiser och Europeiska Pirater under tidernas lopp och århundradenas gång försökt etablera sitt oinskränkta herravälde över dessa öar, vilka inte ska förväxlas med den mer sydligt belägna ”Mafia Island” som fortfarande tillhör Tanzaniskt territorium. Zanzibar är fortfarande formellt ett sultanat, och lider alltså under Monoteismens plågoris, vilket jag antar att dess inhemska befolkning ofta fått känna på, på det ena eller andra viset.

Mr Gurnah skriver om ett oerhört förtryck, som drabbade honom också under hans uppväxt. Skrivandet – och det brittiska imperiet – som också haft en stark historisk koppling till öarna – blev hans räddning, och han skriver i nobelföreläsningen att skrivandet på något sätt alltid återger honom hans länge försvunna ungdom; samt får i dagbladet citera en dikt av DH Lawrence – inte att förväxla med Lawrence of Arabia – som han alltså inte skrivit själv. Översättning av poesi är alltid vanskligt, men också jag eller i synnerhet jag kan och kunde för dagen instämma i följande rader:

den ene efter den andre höjer / sin blick och ser på mig, / och mycket stillsamt begrundar / som såge han, men ser mig ej./ Så vänds blicken ner igen, med nöjda små ilningar inför uppgiften vänder han bort den igen,/ han fann det han sökte, fick allt som fanns att få.

Sådana rader är allmängiltiga, och kan stämma på kvinnor, män och skribenter i alla åldrar. Inför detta faktum kontrasterar jag genast med en annan kria i gårdagens dagblad, skriven av ingen mindre än Mårten Schultz, Svenska Dagbladets egen juridiske expertkommentator, som trots gedigen utbildning i ämnet och allt tack vare sin Bild-Byline (det är inte alla som får en sådan !) för mig hela tiden framstår som ett slags Fredrik Strage, kåsör, musik-skribent och posör i Dagens Nyheter, vars uppriktiga försök till humor och allmänt ”kulteri” jag oftast mottar med den största glädje. Mårten Schultz kommentarer till kända rättsfall, domar och annat mera tenderar dock ibland till att bli ett slags ”tips från Coachen” eller något i stil med osalig Hunter S Thomsons berömda ”Memos from the sports desk” när han skall kommentera dagens skeenden. Så har det varit hela hösten, och denna gång konstaterar den mycket väl juridiskt meriterade herr Schultz, att ingen skall straffas för sina ungdomssynder.

Nej, det är ju klart – säger jag – men som ett slags Djävulens Advokat och i Mörkrets Furstes sold – som jag ju helt klart är – vore jag HEDNING annars ? – noterar jag, att Sverige är ett mycket infantilt, ja barnsligt land, även vad nobelpristagare och nobelpris angår. Här i vårt land har människor krävt, att en barnboksförfattarinna som Astrid Lindgren omedelbart skall tilldelas nobelpriset, och få en statsbegravning när hon dör, som om det vore en lämplig statsceremoniell verksamhet. Man kräver, att lands-sorg skall utlysas, när något sådant sker – men vad förtjänar egentligen beteckningen lands-sorg ? Å andra sidan vill jag öppna för möjligheten, att herr Schultz vet mer än jag. Han kanske har hört om ett slags kampanj, tillkommen på ett garanterat (S) märkt partikansli, som just nu lanseras på mycket bred front av såväl Statstelevisionen SVT, som ”Svenska” Kyrkan – visserligen för ett mycket behjärtansvärt ändamål, såhär i Juletid, men med de sedvanliga förvrängningarna, undertryckandet av fakta, dompterande av folkmedvetandet och mycket annat. Detta är nu vad man skall ”sälja på” oss till Julen, och då handlar det inte om några böcker.

Det handlar om en ”återkatolisering” av Sverige, lagom till Lucia. Vi ska få lära oss en ny kulturell kanon, helt enkelt, som suddar ut alla minnen av Prokopios, och minnena av de blonda kvinnorna i Ultima Thule, de som med halmkransar och röda band om livet firade det nya ljusets återkomst vid det som var Midvintersolståndsdagen enligt den gamla, Nordiska kalendern, men som är Lucia enligt vår nya, Gregorianska kalender. Minnen av Freja, av en självständig Nordisk kultur måste med särskild nit totalutplånas, lika mycket som allt icke-Monoteistiskt på ön Zanzibar. Allt måste förnekas, allt måste skrivas om. ”Hedersvåld” utövas av alla män – särskilt de svenska, naturligtvis – och vissa hycklare vill slå i oss att det visst inte är så att ”Svenska” Kyrkan med sin eviga monoteism och sitt islam-krameri är en del av problemet, inte en del av lösningen. Det faktum att det är främst representanter för en viss, Monoteistisk medelhavsreligion, som utövar våldet och förföljelsen emot de unga kvinnorna, som undantagslöst förutsätts ha placerats i fängsligt förvar, någotslags Magdalena-hem eller Ungdomsvårdsanstalt (allt enligt SVT:s ädla sakframställan) ja se det förtiger manliksom vilka klaner, kulturer och anhöriga det är, som direkt bär ansvaret för allt detta. ”Alla kan inte vara Lucia” säger ett modernt svenskt ordspråk. – ”Nej, det håller jag med om” säger jag – men offren ska inte kristifieras och få ögonen utstungna, precis som alla oss andra, precis som den katolska  icke-historiska person som inte funnits i verkligheten, för här vill man inte erkänna, vad som faktiskt pågår.

Varför skall vi tvingas tro på sådant här ? Varför dyrka och tillbe sådant ??

En viss Ärke- någonting ska avgå nästa höst, likt en buss på villovägar, buss på himmelen. Hon säger sig – hycklande in i det sista – ”kämpa för guds rike på jorden”, även efter pensionen. Visst – man ska inte kommentera enskilda fall eller en politisk figurs avgång innan den verkligen har skett, men i alla fall.

Jag närmast kräks. Jag får kväljningar, spyorna stockar sig i halsen. Sådana ”Guds riken” som Ärke- någonting förespråkar, har vi redan sett nog av denna höst, i Afghanistan, och förut i Jim Jones Guyana, ja till och med i Knutby – där sektledarinnan aldrig ställdes till ansvar, men kunde dra vidare mot nya djärva mål, infantilt jollrande och lallande på sina berömda ”Tirsa-profetior” likt en Baby Thunberg.

Då trivs jag mycket hellre i herrar Wole Soyinkas och Amos Tutuolas sällskap. Den förre – nestorn bland Nigerianska författare – har också fått nobelpriset, och den senare – han som närmast skrev ett slags ny, afrikansk ”Betongdjungelbok” i Kiplings anda (jodå – nobelpris 1907 och en produkt av sin tid, men knappast  ”rasist”) fast inte på Rinkeby-svenska – även om den handlar om överlevnad i ett nytt slags djungel av aldrig förut skådat slag, där hedniska andar och djur kan tala – ja – det handlar om ”Magisk Realism” som i Sydamerika… ja – han erinrar mig förstås om Hedendomen.

Ett band av vitingar, som spelar musik – synthpopare såklart – stal för övrigt rakt av titeln till Mr Tutuolas bok…

Jag minns nobelpristagare som Isaac Bashevis Singer som fick priset 1978 – och som skrev böcker som ”Satan i Goraj” om en häxprocess i 1600-talets Polen, som då även bestod av Ukraina och Litauen – eller väsentliga delar därav. Han var en värdig representant för sin nation och sitt folk, och därmed en värdig pristagare.

Jag minns hur Bob Dylan nekade till att ta emot Nobelpriset överhuvudtaget, anno 2016 – med motiveringen att han faktiskt var musiker, och inte alls poet, eller för den delen författare, även om han kanske skrivit några kända sångtexter. Mr Dylan tog sedermera mot priset i största hemlighet, men först 2017 – och man kan faktiskt undra, om han inte på något sätt förutsåg framtiden, när han kategoriskt vägrade att ta emot priset.

Vilka ”snillen” de är – eller har varit – tycker inte ni det också ?

Det var året då Akademiledamöterna hoppade strömhopp, under #metooande och tjoande, medan Jean-Claude Arnault dömdes för två fall av våldtäkt – inte ”oaktsam våldtäkt” eller casual sex, ett helt nytt brott som (S)-regeringen infört – fast vissa förstås inte alls omfattades av sådana nya lagar – ”Ungdomsambassadörer” som de var. Ni kommer säkert ihåg fallet med den av ”Löfvéns pojkar” som fick skaka hand med Statsministern på en berömd bild – samme Statsminister som ”inte såg det komma” ni vet – och som inget förstod, inte ville veta – fast någon rådgivare, säkerhetsexpert, medial spin doctor kanske – nog BORDE ha vetat…

Horace Engdahl, ständig sekreterare i samma solkade Akademi som funnits sedan Gustav III:s fjärran tid, stavades plötsligt Hor-As i alla tidningar, och påstods bland annat ha gått till prostituerade. Katarina Frostensson fick inte ens misstänkas, precis som Caesars hustru – men vem gav upphov till idén att ge priset till Bob Dylan ? Kanske kommer vi aldrig att få veta det, men jag – ”I’m on the pavement, thinking of the government” för att nu låna en textrad.

Horace Engdahl skrev redan 2016 boken ”Den Sista Grisen” som var profetisk, tydligt kalkerad eller påminnande om den franska författarinnan Marie Darrieussecqs bok ”Suggestioner” som handlar om en ung, påtagligt litterär kvinnas gradvisa förvandling till gris – men den boken fick aldrig nobelpris… inte författarinnan heller.

Själv minns jag däremot allt detta  och mer därtill ovanligt tydligt, såsom en av Särimners Sändebud på Jorden. Det gäller att ha ordning på sin dagstidningsjournalistik.

Lägg därtill Sir Ahmed Salman Rushdie – som aldrig fått nobelpris, därför att Svenska Akademin mycket fegt ”vek ned sig” som vanligt.

Han fick INTE priset för sin debutroman ”Midnattsbarnen” och INTE för ”Satansverserna” – en bok i vilket det hävdas att Mohammed skulle lagt till några strofer om tre fornarabiska gudinnor, som faktiskt fanns – de existerade verkligen, likt ”Matronae” i de frisiska delarna av det romerska imperiets fjärran kuster, likt ”Moirae” i antikens Grekland, Parcerna, de som kallas Nornorna hos oss, och kan stå för kvinnans tre åldrar, liksom dåtid (Urd) nutid (Skuld) och Verdandi, (”blivande” på norröna, alltså framtiden – Sturlasson skrev fel just där, och det måste man ha bedrivit långa och många språkhistoriska studier för att förstå).

Adlad i England, aldrig nobelprisad av Svenska Akademin… Undrar någon varför ?

Vi vet också vilka Fatwor och dödshot som följde. Vi vet vem som avgav dem, och vilka krafter i Sverige som hela tiden stöttade fatworna. Vi har fått se det mycket märkliga ”svenska” politiska partiet ”Nyans” vars nyansering av debatten består i att ”Nimis” ovillkorligen skall brännas, och att alla verk, som tillhör Lars Vilks kvarlåtenskap skall utplånas – ännu en Fatwa, utfärdad i samband med att Vilks mystiskt och oförklarligt dödades i en bilolycka utanför Markaryd – tillsammans med två andra personer – utredning pågår fortfarande, och hypotesen att det var en Jämtländsk ”Vit Älg” som plötsligt och oförmodat dök upp vid E4:ans vägren, kan vi nog bortse från som ett rent falsarium.

Jag sysslar inte med konspirationsteorier, utan säger som det är. Utnämningen av Mr Abdulrazak Gurnahs – ett namn jag inte ens kan uttala – gör mig stolt att vara människa, stolt att vara Hedning och Humanist, stolt – därför att jag är definitiv, kategorisk och inbiten förnekare, hädare och motståndare till allt vad Monoteism heter på denna jorden.

Det säger jag – 100 % befriad från politisk korrekthet, ytterst odiplomatiskt – men ur hjärtat.

Hedning, som sagt – Nordisk Hedning till på köpet – det allra, allra värsta man kan vara, realpolitiskt sett – i ett land som Sverige.

Mitt Rike må ej vara av denna Världen – ”This island Earth” – men det har inte plats för någon allsmäktig gud, några Jehovas, några Allah Akbar-skrikare.

Gudarna finns inom er. Rädda er själva. Ni måste vara Polyteister, allihop – därför att varje stor författare är polyteist, bland annat.

Hur det är med  Mr Abdulrazak Gurnahs religiösa uppfattning vet jag i och för sig inte heller – men jag ställer honom alldeles definitivt på min ”lista”. Jag kan mycket väl föreställa mig att han är Hedning, liksom jag – det är min föreställning för dagen – trots att Afrika anses vara den mest kristna kontinent som finns, numera efterbliven – men en gång ”mänsklighetens vagga” – söndertrampad, koloniserad och utan värdiga förespråkare för ett hedniskt förflutet, ett större kulturarv än just det kristna, och alla dessa ”Utlandsmissioner” samt meningslöst missionerande för en felaktig sak.

Jordklotet måste vara stort nog för att innehålla filosofier, som är större än  så – ty Polyteisterna i Grekland uppfann själva vetenskapen vid namn filosofi..

I Trefaldighetstid

De kristna påstår att de skulle vara ensamma om att fira Trefaldighet med källdrickning såhär års, fast ingenting kunde vara felaktigare. Tiden mellan Frejas månad, Maj; den vackraste tiden på året, och Friggs månad, Juni, har alltid firats med offer i heliga källor – för vattnet, som ska ge liv åt grödan är ett mycket viktigt element såhär års. Vi vet alla att det finns tre stora Asar i det höga, Oden, Tor och Frej. Nornorna är också tre till antalet – Urd, Skuld och så Verdandi, framtidens Norna. Det finns tre stora Asyjnor, som var och en representerar kvinnans tre åldrar – Freja för den ogifta kvinnan, Frigg för kvinnan som maka och mor, och slutligen Hel för den gamla kvinnan, efter klimakteriet. Tre var de gudar som skapade Ask och Embla, det första människoparet. Tre är Asgårds, Midgårds och Hels riken, och mycket riktigt är också Parcerna – Nornornas latinska motsvarighet, och Moirerna – deras motsvarighet på grekiska också tre, liksom Poseidon, Zeus och Hades, som var för sig styr tre mäktiga riken eller existensplan – och i själva verket är Tretalet, eller den Trefaldiga gudomen, något som är centralt för alla Indoeuropeiska folk, enligt vad forskare kom fram till redan på 1950-talet.

Nornorna öser vit Ör, eller slam över asken Yggdrasils tre stora rötter varje dag, får vi lära oss i Eddan, och det gör de vid den källa, som heter Urdabrunnen. Asarnas runa, Ass, har nummer tre i Utharken, det esoteriska sättet att använda den äldre runraden – och det är inte Thursrunan, motsättningarnas och tvåtalets runa, som kommer på denna plats, som ”fornsedare” och annat okunnigt patrask tror.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 3 – Kapitel 3 – Om Götarnas tre hufvudgudar. – Utgivningsår 1555.

Olaus Magnus trodde att götarna dyrkade tre stora huvudgudar, Oden, Tyr och Frigg – och nästan alla av de påstått ”kristna” Trefaldighetskällorna har ett hedniskt, Asatroget ursprug – här skall jag bara räkna upp några av de namnkunnigaste, samtidigt som jag vill erinra om andra, som nyligen också skrivit om källkulten i Norden.

Bland de mest kända Trefaldighetskällorna finns Svinnegarns källa – Svinnegarn har ingenting med Svin att göra, utan betyder den svinna eller snabba, bekväma fiskeplatsen (garn) som varit i bruk ända sedan Bronsåldern. Kristna forskare har lagt stor möda på att bevisa att den skulle vara helgad åt en katolsk Sankt Bartolomeus, när den i själva verket är helgad åt Frej. Genom hela den katolska tiden försökte man utrota alla de ”avskyvärda vidskepelser och signerier” som bedrevs vid källan intill Midsommartid – just kopplingen till Midsommar tyder också på Frejsdyrkan – han har ju sin stora tid just då. Hela Årsunda Härad hade sitt centrum just här, och ännu på 1780-talet kunde så många som 6000 personer samlas kring källan – numera är den – efter alla igenfyllningsförsök, till slut odrickbar – och källans klara flöde håller på att grumlas och sina för alltid – så vid Svinnegarn har de kristna tyvärr lyckats i sitt destruktiva uppsåt.

Om Svinnegarn inte är mycket att se nuförtiden, trots att den varit en av de mest namnkunniga källorna i Norden, så finns det ändå massor av kallkällor kvar. Numera är de flesta av dem naturskyddade, och eftersom de finns spridda över hela landet, kan de kristna inte lorta ned dem med colibakterier och gödsel, vilket redan har hänt i Svinnegarn. Vid Skatelöv nära Växjö finns en ”Heliga Tors Källa” – och om den finns en känd strof ur Värend och Virdarna…

”Thor lät vattnet springa av grund
god makt hade han
det botade en blind i samma stund
Thors heliga namn…”

Många av källorna lövades till Trefaldighet eller Midsommar, med björkar och gröna blad. Nära Lundsbrunn i Västergötland finns till och med en ”Sankt Odens Källa” och man ser att de hedniska gudarna var först – senare försökte man ersätta Tor med Hammaren med Sankt Olof med sin Yxa, och Frej försökte man förvandla till ”Sankt Erik” fast detta tog sig aldrig riktigt, lika lite som försöken att förvandla Oden till ”Sankt Jakob” eller ett ryttarhelgon istället för en stormens och vindens rytande ryttargud… I Taxinge i Södermanland finns Drottningkällan – som man försökt koppla till Katarina Jagellonica från Litauen, hustru till Johan III som skulle hämtat sitt vatten här – vilket är föga troligt – Gripsholm och Mariefred har också haft flera Trefaldighetskällor, och sanningen är nog att det är Frigg eller Saga, hon från ”Sökkabäck” eller Fensalar som spökar – just Frigg har också anknytning till källor och källsprång… Drottningkällan är en järnkälla eller en sk ”Surbrunn” som man sa på 1600-talet – förr ansågs det som hälsosamt och stärkande att dricka järnhaltigt vatten – men nuförtiden ratar vi det, som varande en felsmak..

Vid Frostbrunnsdalen, söder om Borlänge fanns en gång Tuna Ting – centralort för hela Dalarna och där ligger en annan hednisk offerkälla, som används än idag.

Strax nära gården Hov i Hackås – Hov kommer av Gudahov – i Jämtland, söder om Storsjöbygden finns ännu en offerkälla, och vid Hammarby, sydväst Uppsala, finns Tiohundralands stora offerkälla, som de kristna tyvärr har försökt ta över, trots att platsen inte alls tillhör dem, och de ingenting har att skaffa där.

Vid Gillberga gård på Enhörnalandet i Södermanland, finns en källa som nuförtiden kallas Mars Källa – med långt a – av ordet ”Mar” för vik eller hav – där Ansgar ska ha rastat, sista anhalten före Birka – men om han verkligen gjorde det är osäkert – källan är en Torskälla, och här finns Tors Hammare ännu avbildad, som det är och skall vara.

Källan inramas av stenar, tre av dem med olika budskap. På den mittersta står årtalet ”MMIII” (2003) samt ”Mars Källa – Den som tror på dess kraft får hälsan och oskulden åter”. Mars källa ansågs ha magiska krafter. Största hälsobringande effekt hade den på trefaldighetsaftonen. Traktens befolkning samlades vid källan och drack vatten. Kring sekelskiftet 1900 upphörde denna tradition. Mars källa uppmärksammades av Anton Flentzberg, kyrkoherde i Mariefred, och beskrivs i tidskriften Fataburen från år 1909 enligt följande:

På fastlandet finna vi den s.k. Mars källa, belägen i närheten af Gillberga gård, närmare bestämdt söder ut från denna, men nedanför norra sluttningen af en skogsbevuxen höjd. Källan, som äfven kallas Gillberga källa, flyter åt norr. Hon synes dock åtminstone i senare tid icke hafva haft någon synnerlig dragningskraft på befolkningen. Men med anledning af den iakttagelse, som man trott sig göra, att i närheten af de s.k. offer- eller trefaldighetskällorna ofta ett tingsställe varit beläget, så må äfven här den anteckningen göras, att invid Mars källa ligger en kulle med åtskilliga i krets ordnade större stenar, hvilka sannolikt bildat en domarring.

Av alla hedniska Offerkällor som finns idag, är Mars Källa i Ytterenhörna den finaste..

En annan Torskälla finns på Rödön i Jämtlands centralbygd vid Storsjön – redan Rödön har fått sitt namn efter Tor, den rödskäggige Asen. Torekällbergets källa i Södertälje är åter en – här har också själva gudanamnet ”Tor” bevarats, och de kristna har inte kunnat ändra på den saken. På Röjeråsen vid Rättvik finns åter en – många Trefaldighetskällor rinner i likhet med Svinnegarns källa mot norr – Norr var ju det väderstreck där Helheim fanns, dödens och sjukdomarnas hemvist, och vattnet tog enligt folktron allt ont med sig dit – särskilt bra var det om källan var en kallkälla. Också en hel del sk ”Hälsobrunnar” som Sätra Brunn och Ugglevikskällan, alldeles norr om Stockholms innerstad började som hedniska offerkällor – och kan nyttjas så än idag…