Unknown's avatar

Tankar om Gudinnan Saga och Sarakka i Friggs månad…

Efter att utförligt ha behandlat midsommar övergår vi till ett inlägg från Jawad Mofrad, “Hedniska Tankars” fjärde redaktionsmedlem. Om Juni eller Sommarmånad också är Friggs månad, så vet vi att Saga – enligt vissa forskare – skulle vara samma gudinna som Frigg, Odens Hustru – och kanhända är Samernas Sarakka inte långt borta – även om Akkorna – som tänktes befinna sig under elden på varje kåtaplats – vanligen är tre till antalet, likt Nornorna. Hedendomen i Norden slutar aldrig existera, och någon kristen Midsommar eller någon “Johannenatt” eller “Sankt Hans aften” som i Finland eller Danmark har vi på vår redaktion aldrig firat, inte heller detta år – Nordiska Hedningar och Asatroende som vi faktiskt är – vi har ju redan förklarat för er att vi tagit avstånd ifrån all Monoteism, all Islam och allt kristet..

 

 

Om Jukksakka eller den “bågskjutande” yngsta av de tre akkorna är Skade eller den Nordiska Artemis-Diana i förklädnad, då är Sarakka den medelålders kvinnan, och därmed Frigg….

 

Sarakka med stavar i händerna, i ett mjöd-kar eller byk-kar, nära Sökkvabäck där Saga sades bo… ? (modern tolkning från lapsk “trolltrumma”)

Som vi många gånger konstaterat är Samerna visst inget “Urfolk” i Norden, utan sena inflyttare från tidig järnålder och vidare framåt, och deras religion är bara en omtolkning eller en senare variant av den Asatro, somr edan fanns i Norden. Den tredje Akkan, Uksáhkká eller “Dörrgumman” är en exakt motsvarighet till Hel, Ödet eller Urd, den äldsta Nornan och alla tre tänks vara döttrar till en mytisk, mycket svagt antydd Máttaráhkká som spelar föga roll i Samisk mytologi – medan Jukksakka är Verdandi eller Framtidens Norna, och Sarakka är Skuld eller nutiden, eftersom nuet alltid står i skuld till det förflutna – observera den språkliga omkastning som skett i Eddan, och Sturlassons “Skaldskaparmál” och senare källor – men nu över till vännen Jawad:

 

Gudinnan Saga är samernas Sarakka

Likheten mellan deras namn, plats och koppling till dryck och dryckeskärl tyder på detta. I nordiska myter är Saga (hon som ser, ser-akka ?) en asynia varom berättas att hon och Oden i glädje dricker ur gyllene kärl i hennes stora boning i Sökkvabäck., beläget i vidsträckta sankmarker.

I samisk tro däremot,  var Sarakka en av Moder Jord (Máttaráhkkás) döttrar. Sarakka och hennes familj bodde under kåtans golv. Hon associerades starkt med härden och eldstaden, och man offrade regelbundet en del av sin mat och dryck (som öl och brännvin) direkt i elden till hennes ära. Hon var främst beskyddare av havande kvinnor, nyfödda samt renkor.

Den under eldstaden boende Sar-akkas, namn kommer troligen av sarrat, fläka sönder senor till trådämnen. Hon hjälpte vid barnsbörd och kalvning; hennes skål dracks som ett slag altaret sakrament och efter förlossningen åts “Sarakkagröt” till hennes ära. Detta är ett vanligt nordiskt drag – jämför med  färöingarnas “nornagreytur”.

 

Jukksakkas tecken – från Trolltrummor, hällbilder eller ristningar skulle se ut såhär – gudinnan med pilbågen stod för jakt, vinter och yngre kvinnor, medan Sarakka var den medelålders, moderliga kvinnan…

Både män och kvinnor offrade till Sarakka – liksom till Jukksakka – till vilken gudomlighet man blotade, var ju för det mesta valfritt. Samerna hade henne “alltid på tungan och i hjärtat”
Namnets första del kan också härledas ur ordet saret som betyder klyva och syftar till ett i ena änden kluvet vedträ. Enligt seden skulle man för att underlätta födelsen hugga ved till Sarakkas ära. Denna ved var helig och fick inte brännas. Samerna dyrkade henne under barnsängstiden. Hon verkar ha haft störst betydelse under själva födelsen. Sarakka troddes känna samma smärtor som barnaföderskan själv. Barnsängskvinnorna drack Sarakka-vin före förlossningen. Efter förlossningen åts Sarakka-gröt tillsammans med de närvarande hustrurna. Sedan hölls ett gästabud till Sarakkas ära.

I gröten sattes tre kluvna pinnar på vilken tre ringar hängdes, en svart, en röd och en vit.

Dessa lades under dörren under 2-3 dygn. Fann man därefter att den svarta pinnen var borta trodde man att antingen modern eller barnet skulle dö. Om den vita pinnen var osynlig skulle båda leva. I Sarakkas gröt kunde man också lägga en liten båge och pil, som sedan hängdes upp på barnets vagga, för att barnet om det var en pojke, skulle bli en duktig jägare.

Vi kan jämföra med vad Johan Ludvig Runeberg (1804 – 1874) skrev om “flickan i Johanne-natten“, den finska “Juhannus” eller Midsommar – då det var kvinnors sed att binda tre trådar eller band runt spirande råg eller andra sädesslag. Runeberg låter trådarna till och med vara av silke, vilket verkar väldrig exklusivt – vanliga ylle-trådar från hemspunna finska ryor var nog vanligare. När diktsamlingen “Idyll och Epigram” utgavs år 1830 var han 26 år gammal, och Finland var inte längre svenskt, utan under ryskt herravälde. Själv var han informator eller lärare på en gård i Saarajärvi, och gifte sig först fyra år senare – men ändå Hedning i sitt hjärta – liksom de flesta nordbor och humanister… Vad som hände om den röda pinnen – som stod för livets kraft och Sarakka själv försvann, fömäles inte i de källor Jawad Mofrad använt – men nästan alla träd, särskilt av al och tall är ju rödaktiga i barken.

Spådomar och tydor vid Midsommar, också i form av “drömgröt” har gamla anor. Allt är Nordisk Hedendom, allt är Asar och Asynjor – och verklig tro, inte någon tom “sed”

Och – för att citera mästaren själv, ur “Idyll och Epigram”…

Flickan knyter i Johanne-natten
kring den gröna broddens späda stänglar
silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.

Nu, så hör, hur flickan där beter sig.
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.

Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.

Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.

 

Unknown's avatar

Favorit i Repris från 2021: I Trefaldighetstid

De kristna påstår att de skulle vara ensamma om att fira Trefaldighet med källdrickning såhär års, fast ingenting kunde vara felaktigare. Tiden mellan Frejas månad, Maj; den vackraste tiden på året, och Friggs månad, Juni, har alltid firats med offer i heliga källor – för vattnet, som ska ge liv åt grödan är ett mycket viktigt element såhär års. Vi vet alla att det finns tre stora Asar i det höga, Oden, Tor och Frej. Nornorna är också tre till antalet – Urd, Skuld och så Verdandi, framtidens Norna. Det finns tre stora Asyjnor, som var och en representerar kvinnans tre åldrar – Freja för den ogifta kvinnan, Frigg för kvinnan som maka och mor, och slutligen Hel för den gamla kvinnan, efter klimakteriet. Tre var de gudar som skapade Ask och Embla, det första människoparet. Tre är Asgårds, Midgårds och Hels riken, och mycket riktigt är också Parcerna – Nornornas latinska motsvarighet, och Moirerna – deras motsvarighet på grekiska också tre, liksom Poseidon, Zeus och Hades, som var för sig styr tre mäktiga riken eller existensplan – och i själva verket är Tretalet, eller den Trefaldiga gudomen, något som är centralt för alla Indoeuropeiska folk, enligt vad forskare kom fram till redan på 1950-talet.

Nornorna öser vit Ör, eller slam över asken Yggdrasils tre stora rötter varje dag, får vi lära oss i Eddan, och det gör de vid den källa, som heter Urdabrunnen. Asarnas runa, Ass, har nummer tre i Utharken, det esoteriska sättet att använda den äldre runraden – och det är inte Thursrunan, motsättningarnas och tvåtalets runa, som kommer på denna plats, som “fornsedare” och annat okunnigt patrask tror.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 3 – Kapitel 3 – Om Götarnas tre hufvudgudar. – Utgivningsår 1555.

Olaus Magnus trodde att götarna dyrkade tre stora huvudgudar, Oden, Tyr och Frigg – och nästan alla av de påstått “kristna” Trefaldighetskällorna har ett hedniskt, Asatroget ursprug – här skall jag bara räkna upp några av de namnkunnigaste, samtidigt som jag vill erinra om andra, som nyligen också skrivit om källkulten i Norden.

Bland de mest kända Trefaldighetskällorna finns Svinnegarns källa – Svinnegarn har ingenting med Svin att göra, utan betyder den svinna eller snabba, bekväma fiskeplatsen (garn) som varit i bruk ända sedan Bronsåldern. Kristna forskare har lagt stor möda på att bevisa att den skulle vara helgad åt en katolsk Sankt Bartolomeus, när den i själva verket är helgad åt Frej. Genom hela den katolska tiden försökte man utrota alla de “avskyvärda vidskepelser och signerier” som bedrevs vid källan intill Midsommartid – just kopplingen till Midsommar tyder också på Frejsdyrkan – han har ju sin stora tid just då. Hela Årsunda Härad hade sitt centrum just här, och ännu på 1780-talet kunde så många som 6000 personer samlas kring källan – numera är den – efter alla igenfyllningsförsök, till slut odrickbar – och källans klara flöde håller på att grumlas och sina för alltid – så vid Svinnegarn har de kristna tyvärr lyckats i sitt destruktiva uppsåt.

Om Svinnegarn inte är mycket att se nuförtiden, trots att den varit en av de mest namnkunniga källorna i Norden, så finns det ändå massor av kallkällor kvar. Numera är de flesta av dem naturskyddade, och eftersom de finns spridda över hela landet, kan de kristna inte lorta ned dem med colibakterier och gödsel, vilket redan har hänt i Svinnegarn. Vid Skatelöv nära Växjö finns en “Heliga Tors Källa” – och om den finns en känd strof ur Värend och Virdarna…

“Thor lät vattnet springa av grund
god makt hade han
det botade en blind i samma stund
Thors heliga namn…”

Många av källorna lövades till Trefaldighet eller Midsommar, med björkar och gröna blad. Nära Lundsbrunn i Västergötland finns till och med en “Sankt Odens Källa” och man ser att de hedniska gudarna var först – senare försökte man ersätta Tor med Hammaren med Sankt Olof med sin Yxa, och Frej försökte man förvandla till “Sankt Erik” fast detta tog sig aldrig riktigt, lika lite som försöken att förvandla Oden till “Sankt Jakob” eller ett ryttarhelgon istället för en stormens och vindens rytande ryttargud… I Taxinge i Södermanland finns Drottningkällan – som man försökt koppla till Katarina Jagellonica från Litauen, hustru till Johan III som skulle hämtat sitt vatten här – vilket är föga troligt – Gripsholm och Mariefred har också haft flera Trefaldighetskällor, och sanningen är nog att det är Frigg eller Saga, hon från “Sökkabäck” eller Fensalar som spökar – just Frigg har också anknytning till källor och källsprång… Drottningkällan är en järnkälla eller en sk “Surbrunn” som man sa på 1600-talet – förr ansågs det som hälsosamt och stärkande att dricka järnhaltigt vatten – men nuförtiden ratar vi det, som varande en felsmak..

Vid Frostbrunnsdalen, söder om Borlänge fanns en gång Tuna Ting – centralort för hela Dalarna och där ligger en annan hednisk offerkälla, som används än idag.

Strax nära gården Hov i Hackås – Hov kommer av Gudahov – i Jämtland, söder om Storsjöbygden finns ännu en offerkälla, och vid Hammarby, sydväst Uppsala, finns Tiohundralands stora offerkälla, som de kristna tyvärr har försökt ta över, trots att platsen inte alls tillhör dem, och de ingenting har att skaffa där.

Vid Gillberga gård på Enhörnalandet i Södermanland, finns en källa som nuförtiden kallas Mars Källa – med långt a – av ordet “Mar” för vik eller hav – där Ansgar ska ha rastat, sista anhalten före Birka – men om han verkligen gjorde det är osäkert – källan är en Torskälla, och här finns Tors Hammare ännu avbildad, som det är och skall vara.

Källan inramas av stenar, tre av dem med olika budskap. På den mittersta står årtalet ”MMIII” (2003) samt ”Mars Källa – Den som tror på dess kraft får hälsan och oskulden åter”. Mars källa ansågs ha magiska krafter. Största hälsobringande effekt hade den på trefaldighetsaftonen. Traktens befolkning samlades vid källan och drack vatten. Kring sekelskiftet 1900 upphörde denna tradition. Mars källa uppmärksammades av Anton Flentzberg, kyrkoherde i Mariefred, och beskrivs i tidskriften Fataburen från år 1909 enligt följande:

På fastlandet finna vi den s.k. Mars källa, belägen i närheten af Gillberga gård, närmare bestämdt söder ut från denna, men nedanför norra sluttningen af en skogsbevuxen höjd. Källan, som äfven kallas Gillberga källa, flyter åt norr. Hon synes dock åtminstone i senare tid icke hafva haft någon synnerlig dragningskraft på befolkningen. Men med anledning af den iakttagelse, som man trott sig göra, att i närheten af de s.k. offer- eller trefaldighetskällorna ofta ett tingsställe varit beläget, så må äfven här den anteckningen göras, att invid Mars källa ligger en kulle med åtskilliga i krets ordnade större stenar, hvilka sannolikt bildat en domarring.

Mars Källa i Ytterenhörna

En annan Torskälla finns på Rödön i Jämtlands centralbygd vid Storsjön – redan Rödön har fått sitt namn efter Tor, den rödskäggige Asen. Torekällbergets källa i Södertälje är åter en – här har också själva gudanamnet “Tor” bevarats, och de kristna har inte kunnat ändra på den saken. På Röjeråsen vid Rättvik finns åter en – många Trefaldighetskällor rinner i likhet med Svinnegarns källa mot norr – Norr var ju det väderstreck där Helheim fanns, dödens och sjukdomarnas hemvist, och vattnet tog enligt folktron allt ont med sig dit – särskilt bra var det om källan var en kallkälla. Också en hel del sk “Hälsobrunnar” som Sätra Brunn och Ugglevikskällan, alldeles norr om Stockholms innerstad började som hedniska offerkällor – och kan nyttjas så än idag…