I Trefaldighetstid

De kristna påstår att de skulle vara ensamma om att fira Trefaldighet med källdrickning såhär års, fast ingenting kunde vara felaktigare. Tiden mellan Frejas månad, Maj; den vackraste tiden på året, och Friggs månad, Juni, har alltid firats med offer i heliga källor – för vattnet, som ska ge liv åt grödan är ett mycket viktigt element såhär års. Vi vet alla att det finns tre stora Asar i det höga, Oden, Tor och Frej. Nornorna är också tre till antalet – Urd, Skuld och så Verdandi, framtidens Norna. Det finns tre stora Asyjnor, som var och en representerar kvinnans tre åldrar – Freja för den ogifta kvinnan, Frigg för kvinnan som maka och mor, och slutligen Hel för den gamla kvinnan, efter klimakteriet. Tre var de gudar som skapade Ask och Embla, det första människoparet. Tre är Asgårds, Midgårds och Hels riken, och mycket riktigt är också Parcerna – Nornornas latinska motsvarighet, och Moirerna – deras motsvarighet på grekiska också tre, liksom Poseidon, Zeus och Hades, som var för sig styr tre mäktiga riken eller existensplan – och i själva verket är Tretalet, eller den Trefaldiga gudomen, något som är centralt för alla Indoeuropeiska folk, enligt vad forskare kom fram till redan på 1950-talet.

Nornorna öser vit Ör, eller slam över asken Yggdrasils tre stora rötter varje dag, får vi lära oss i Eddan, och det gör de vid den källa, som heter Urdabrunnen. Asarnas runa, Ass, har nummer tre i Utharken, det esoteriska sättet att använda den äldre runraden – och det är inte Thursrunan, motsättningarnas och tvåtalets runa, som kommer på denna plats, som ”fornsedare” och annat okunnigt patrask tror.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 3 – Kapitel 3 – Om Götarnas tre hufvudgudar. – Utgivningsår 1555.

Olaus Magnus trodde att götarna dyrkade tre stora huvudgudar, Oden, Tyr och Frigg – och nästan alla av de påstått ”kristna” Trefaldighetskällorna har ett hedniskt, Asatroget ursprug – här skall jag bara räkna upp några av de namnkunnigaste, samtidigt som jag vill erinra om andra, som nyligen också skrivit om källkulten i Norden.

Bland de mest kända Trefaldighetskällorna finns Svinnegarns källa – Svinnegarn har ingenting med Svin att göra, utan betyder den svinna eller snabba, bekväma fiskeplatsen (garn) som varit i bruk ända sedan Bronsåldern. Kristna forskare har lagt stor möda på att bevisa att den skulle vara helgad åt en katolsk Sankt Bartolomeus, när den i själva verket är helgad åt Frej. Genom hela den katolska tiden försökte man utrota alla de ”avskyvärda vidskepelser och signerier” som bedrevs vid källan intill Midsommartid – just kopplingen till Midsommar tyder också på Frejsdyrkan – han har ju sin stora tid just då. Hela Årsunda Härad hade sitt centrum just här, och ännu på 1780-talet kunde så många som 6000 personer samlas kring källan – numera är den – efter alla igenfyllningsförsök, till slut odrickbar – och källans klara flöde håller på att grumlas och sina för alltid – så vid Svinnegarn har de kristna tyvärr lyckats i sitt destruktiva uppsåt.

Om Svinnegarn inte är mycket att se nuförtiden, trots att den varit en av de mest namnkunniga källorna i Norden, så finns det ändå massor av kallkällor kvar. Numera är de flesta av dem naturskyddade, och eftersom de finns spridda över hela landet, kan de kristna inte lorta ned dem med colibakterier och gödsel, vilket redan har hänt i Svinnegarn. Vid Skatelöv nära Växjö finns en ”Heliga Tors Källa” – och om den finns en känd strof ur Värend och Virdarna…

”Thor lät vattnet springa av grund
god makt hade han
det botade en blind i samma stund
Thors heliga namn…”

Många av källorna lövades till Trefaldighet eller Midsommar, med björkar och gröna blad. Nära Lundsbrunn i Västergötland finns till och med en ”Sankt Odens Källa” och man ser att de hedniska gudarna var först – senare försökte man ersätta Tor med Hammaren med Sankt Olof med sin Yxa, och Frej försökte man förvandla till ”Sankt Erik” fast detta tog sig aldrig riktigt, lika lite som försöken att förvandla Oden till ”Sankt Jakob” eller ett ryttarhelgon istället för en stormens och vindens rytande ryttargud… I Taxinge i Södermanland finns Drottningkällan – som man försökt koppla till Katarina Jagellonica från Litauen, hustru till Johan III som skulle hämtat sitt vatten här – vilket är föga troligt – Gripsholm och Mariefred har också haft flera Trefaldighetskällor, och sanningen är nog att det är Frigg eller Saga, hon från ”Sökkabäck” eller Fensalar som spökar – just Frigg har också anknytning till källor och källsprång… Drottningkällan är en järnkälla eller en sk ”Surbrunn” som man sa på 1600-talet – förr ansågs det som hälsosamt och stärkande att dricka järnhaltigt vatten – men nuförtiden ratar vi det, som varande en felsmak..

Vid Frostbrunnsdalen, söder om Borlänge fanns en gång Tuna Ting – centralort för hela Dalarna och där ligger en annan hednisk offerkälla, som används än idag.

Strax nära gården Hov i Hackås – Hov kommer av Gudahov – i Jämtland, söder om Storsjöbygden finns ännu en offerkälla, och vid Hammarby, sydväst Uppsala, finns Tiohundralands stora offerkälla, som de kristna tyvärr har försökt ta över, trots att platsen inte alls tillhör dem, och de ingenting har att skaffa där.

Vid Gillberga gård på Enhörnalandet i Södermanland, finns en källa som nuförtiden kallas Mars Källa – med långt a – av ordet ”Mar” för vik eller hav – där Ansgar ska ha rastat, sista anhalten före Birka – men om han verkligen gjorde det är osäkert – källan är en Torskälla, och här finns Tors Hammare ännu avbildad, som det är och skall vara.

Källan inramas av stenar, tre av dem med olika budskap. På den mittersta står årtalet ”MMIII” (2003) samt ”Mars Källa – Den som tror på dess kraft får hälsan och oskulden åter”. Mars källa ansågs ha magiska krafter. Största hälsobringande effekt hade den på trefaldighetsaftonen. Traktens befolkning samlades vid källan och drack vatten. Kring sekelskiftet 1900 upphörde denna tradition. Mars källa uppmärksammades av Anton Flentzberg, kyrkoherde i Mariefred, och beskrivs i tidskriften Fataburen från år 1909 enligt följande:

På fastlandet finna vi den s.k. Mars källa, belägen i närheten af Gillberga gård, närmare bestämdt söder ut från denna, men nedanför norra sluttningen af en skogsbevuxen höjd. Källan, som äfven kallas Gillberga källa, flyter åt norr. Hon synes dock åtminstone i senare tid icke hafva haft någon synnerlig dragningskraft på befolkningen. Men med anledning af den iakttagelse, som man trott sig göra, att i närheten af de s.k. offer- eller trefaldighetskällorna ofta ett tingsställe varit beläget, så må äfven här den anteckningen göras, att invid Mars källa ligger en kulle med åtskilliga i krets ordnade större stenar, hvilka sannolikt bildat en domarring.

Av alla hedniska Offerkällor som finns idag, är Mars Källa i Ytterenhörna den finaste..

En annan Torskälla finns på Rödön i Jämtlands centralbygd vid Storsjön – redan Rödön har fått sitt namn efter Tor, den rödskäggige Asen. Torekällbergets källa i Södertälje är åter en – här har också själva gudanamnet ”Tor” bevarats, och de kristna har inte kunnat ändra på den saken. På Röjeråsen vid Rättvik finns åter en – många Trefaldighetskällor rinner i likhet med Svinnegarns källa mot norr – Norr var ju det väderstreck där Helheim fanns, dödens och sjukdomarnas hemvist, och vattnet tog enligt folktron allt ont med sig dit – särskilt bra var det om källan var en kallkälla. Också en hel del sk ”Hälsobrunnar” som Sätra Brunn och Ugglevikskällan, alldeles norr om Stockholms innerstad började som hedniska offerkällor – och kan nyttjas så än idag…