Under denna rubrik samsas inlägg om resor i Sverige, Topografiska artiklar och dylikt. Uppslaget kommer från Jens Flychts utmärkta blogg ”Sverigereportage” men också den nu nedlagda bloggen ”Vallfärder” som handlar om HEDNISK VALLFÄRD till olika platser av Central betydelse för ASATRON och HEDENDOMEN i vårt land…

Kring Offerstenarna i Rättvik – som ”Svenska” Kyrkan FÖRSTÖRDE… (inlägg från 2022-08-08)

Den ”Svenska” Kyrkan, eller rättare sagt den Evangelisk-Lutheranska Ockupationsmakten har mycket på sitt samvete. Folkmord, häxprocesser och medveten, organiserad förstörelse av en hel religion och en hel kultur, som försiggått långt fram i tiden, och som egentligen aldrig slutat, utan fortfarande tillåts äga rum.

Ett märkligt vittnesbörd om den saken kom i somras angående de sk ”offerstenarna” i Rättviks-trakten. Den mest berömda av dem, stenen i Altsarbyn – som också tillhör ett större fornminneskomplex med en urgammal tingsplats med utsikt över Siljan samt en offerkälla – även den från hednisk tid – samt ett helt järnåldersgravfält – visade sig ha blivit snedvriden och omkullvält av de kristna – som fortfarande härjar i grannskapet. 

Olle Nordkvist, deltagare i studiecirkeln Historiska kartor och platser, och förslagsförfattare.

Bild: Felix Månsson

 

Lyckligtvis kunde Dala-Demokraten den 29 Juni i år – alldeles efter Sommarsolståndet, som ju är en Hednisk Högtid, då vi firar bröllopet mellan Gerd och Frej – rapportera om hur den förståndige Dalkarlen Olle Nordkvist från Studiecirkeln Historiska Kartor – bestående av män och kvinnor från Rättvik, som vill värna sin hembygd och sitt land -lyckats vrida stenen rätt, och återupprätta den – utan att vänta på att ”myndigheterna” skulle göra något, för dem kan ju vi svenskar inte längre lita på. Och redligt är det folk, som i Dalom måtte bo – de är vana att inte finna sig i någon överhet och ta i själva av alla krafter, när så behövs.

Rättviks Kommun har publicerat mera i ärendet – skrivet anno 1996 av en viss Roland Andersson, en annan lokalhistoriker – på sin hemsida. Redan 1862 skrev komminister Johan Bärssell i Rättvik nedlåtande om stenen, som han ville ha förstörd – han var ju en kyrkans man…

Omkring 100 alnar från grinden, der vägen norr ifrån till Altsarbyn viker ifrån landsvägen, ligger i Norränget en sten, formad såsom en bröstbild. Foten är 3 1/2 alnar, hufvudet i genomskärning 7 qvarter, och höjden 2 alnar. Mera vanskapliga afgudabilder har man sett. På andra sidan om landsvägen vid samma grind ligger en ega, som kallas offerbacken, och ej långt derifrån en annan kallad benkammaråken; och såsom det påstås, skall vägen till byn vara så svår att hålla, emedan der skall hafva varit en kyrkogård. Om man nu finge antaga, att Altsarbyn fordom hetat Altarbyn, så skulle man kunna förmoda, att der i trakten varit ett offerställe.”

Men de kristna rådde inte på lokalbefolkningen, som värnade och skyddade den plats, som alltid varit deras och ingen annans. Vad som ursprungligen kan ha varit en skulptur eller en gudabild, förstördes 1866 – och då hade prästen Bärssell ett finger med i spelet. Han lockade en bekant; den rike värdshusvärden Rex Medéen att försöka släpa bort stenen till sitt gästgiveri, och i samband med det slogs ett stort parti av stenen av. Medéen hade dessförinnan gjort konkurs, och gjorde enligt kommunen åter konkurs för en hotellrörelse på 1870-talet. Dessutom fanns det vittnen till hans och prästens vandalisering av fornminnet.

På 1970-talet kunde en gammal man, Nispers Erik, berätta om hur hans far uppdagat alltsammans, och sett hur kyrkans man och värdshusvärden bar sig åt.

Medén skickade sina drängar att forsla hem stenen till Utby. De var vidskepliga och tyckte det var ett olustigt uppdrag. ”Nispers slog”, där stenen fanns, var enligt de gamla ett känsligt ställe. Nispers Erik hade själv i sin ungdom blivit förmanad, efter att han sent en kväll dröjt kvar med röjningsarbete på slagen vid Offerbacken. Gamla mormor visste berätta att det var farligt att vistas där efter mörkrets inbrott och att man skulle akta sig för ”demda små”.

Medéns drängar spänner två hästar för stendrögen och beger sig iväg. Den tunga, åbäkiga stenen baxas upp på drögen och man börjar streta nedåt backen. Efter 25 meter fastnar drögen och det blir tvärstopp. Hur man försöker går det inte att komma vidare. Man får välta av stenen och lika glada är drängarna för det. Lättade beger man sig hemåt med oförrättat ärende. När man i de närliggande byarna hör om det misslyckade företaget, viskar de gamla sinsemellan menande att de, nog förstod varför stenen blev kvar.

Redan 1919 lät Riksantikvarieämbetet vända stenen rätt. Om och om igen har de kristna försökt förstöra alltsammans. Om och om igen har vetenskapen, staten och Dalkarlarna värnat sitt land…

Vetenskapen kom tidigt till hjälp emot ”Svenska” Kyrkan och dess groteska förstörelse-lusta. Svenska Fornminnesföreningen – som fortfarande finns kvar – kunde året efteråt, 1867 rapportera i sin första årsskrift om hur Kungl. Vitterhets- Historie och Antikvitets Akademien sänt två unga studenter från Uppsala, K.E. Roberg och O.W. Wahlin till trakten. De kunde dokumentera de skador, som stenen fått 1866 och visste även att berätta om en lada i trakten, där man funnit ”munkbokstäver” och ”gammal runskrift”  som de kristna förstört och hyvlat bort, eftersom ‘på det att intet i öfrigt skulle finnas af deras tänkesätt af hedendom. 

Var även kalkstensblocket vid Altsarbyn försett med runor ? Det kommer vi aldrig att få veta, på grund av de kristna vandalerna…

Offerstenen vid Altsarbyn år 1920 – fritt, vackert och högt fick den stå – orörd så när som på en Majstång vid sin sida… Varför kunde det inte få bli så igen ? (foto från Dalarnas Museum)

Märkligt nog fick stenen aldrig bli ett fornminne, trots att både Svenska Fornminnesföreningen och Vitterhetsakademin dokumenterat den. Man gissar, att det var ”Svenska” Kyrkan och dess intrigerande präster, som låg bakom alltsammans, och som i hemlighet såg till att stenen inte skulle få något legalt skydd. Under tiden fram till 1900-talet dokumenterades ett stort antal andra ”offerstenar” av lokal kalksten, som på mystiskt sätt ”kommit bort” eller ”råkat bli sönderslagna” sedan dess, trots att flera av dem stod på fredade Fornminnesplatser, som hade skydd av Svensk Lag. Även här finns klar anledning att misstänka, att det var ”svenska” kyrkan som låg bakom alltsammans. Rättviks Kommun har numera erkänt Kyrkans skuld, och skriver på sin hemsida: 

S k älvkvarnstenar med små skålgropar ha i Dalarna på sina håll varit i bruk ända in mot slutet av 1800-talet. Dylika kan ses bla vid Gråbodama i Gagnef och Skallskog i Leksand. Två km öster om Moje i Gagnef, efter den gamla vägen mot Tjärnbodarna på Lapphällan, återfinns ”Sankt Olofs offersten” eller helt enkelt ”Olle” som den också har kallats. Vid Hovänget nära Västerdalälven i Gagnef är en f d relativt sank åkermark, som benämns Benkammarhålet.” Här har enligt tradition verkligen benrester påträffats ända in mot 1800-talets slut. I Mora finns offerstenar registrerade i Gesunda, Nusnäs och Mora Noret. En offersten vid Djupgrav nära Skattungbyn vräktes över ända och slogs sönder i början av 1900-talet av pastor August Wigart i Skattungbyn. Stenen var sedan gammalt sägenomspunnen och där offrades till in mot sekelskiftet. Pastorn fick hjälp att förstöra den av bonden som ägde marken, vilken tyckte det var ett evigt rännande och att det blev alldeles för mycket upptrampat av alla ortsbor som vallfärdade till stenen.

Samma taktik som i Rättviks-fallet. Lokala prästers extrema hat, i förening med kapitalstarka markägare. Systematisk förstörelse av fornminnen och gamla offerplatser, över hela Dalarna. Utrotandet av en hel kulturkrets – och ingen vågade protestera – den gången. ”Svenska” kyrkan förnekar sig aldrig…

Till slut – under 1900-talet – reagerade flera ortsbor, och ”gick till Kungs” som Dalfolket ofta gjort, när fara och förstörelse hotat deras vackra land.

I november 1916 skickas en skrivelse från Dalarnas Hembygdsförbund till Riksantikvarien Herr Dr B. Salin i Stockholm, så lydande:

”Härmed få undertecknade vördsamt anhålla, att den sedan gammalt kända och omtalade Offerstenen i Utby. Rättviks socken, måtte såsom fornminne fridlysas. För en del år sedan ämnade man spränga stenen. En enskild man ville rädda den genom att flytta den till sin gård; men kördonet krossades, och stenen borrade sig upp- och nervänd ner i jorden. Så ligger den ännu. Det vore synnerligen önskvärt, att den åter vändes rätt samt efter närmare undersökning av fackman finge åtnjuta lagligt skydd för framtiden.

För Dalarnas Hembygdsförbund
Vördsamt
Gustaf Ankarcrona ordf
Karl Trotzig v. ordf. Karl-Erik Forsslund sekr

Varje Allmänbildad svensk vet, att Dalarna och de Norrländska landskapen inklusive Hälsingland var de trakter av vårt land, där Hedendomen höll sig kvar längst. De sista hedniska Samerna kristnades inte förrän långt in på 1800-talet, och före 1320-talet fanns inte några kyrkor i Dalarna överhuvudtaget, vilket till och med ”Svenska” Kyrkan håller med om numera.

Dalrunor, denna den sista utlöparen av runskriften i Sverige, fortsatte att användas intill ungefär 1920, och många är de spår, som Hedendomen och Asatron satt över hela vårt land.

Malungs Tingslag i Dalarna

Idag hittade jag en intressant referens till Malungs Socken, som år 1177 stavades ”Molungr” och fortfarande var en totalt hednisk bygd, enligt den norska Kung Sverres saga. Kungen var fördriven från Norge, och avstod klokt nog från varje plan på att försöka kristna invånarna, som därför tog emot honom väl. Då hade ingen konung överhuvudtaget besökt orten, och Malungsborna, som var hedningar allihop erkände ingen kung, skattmas eller överhet, för de var alla självägande bönder, och så skulle det förbli långt in på 1200-talet.

Svenska Kyrkan påstår nu, att Torsångs kyrka i trakten av Borlänge strax nära Stora Tuna och Dalarnas Tingsplats, mycket längre söderut, skulle vara den första kristna kyrka som alls byggdes i Dalarna, men den är från 1320-talet. Man påstår också att det skulle kunna finnas spår av en äldre träkyrka under den, men det har aldrig blivit bevisat, för inga utgrävningar har skett under kyrkgolvet, och allt sådant är i brist på bevis bara spekulation. Många historiker har också ansett, att någon kristendom inte alls var etablerad i Dalarna förrän långt efter 1230-talet och Birger Jarls tid.

Kyrkan kan än idag inte förneka, att Torsång har sitt namn efter Tor, och att namnet kommer antingen av ett Tors Ånger (en fors eller ett vattenfall i en å) eller Tors Vångar, alltså Tors Åkrar. Man erkänner motvilligt, att här stod ett Tors Vi, och att kyrkan och de kristna förstört hela viet och ockuperat en plats, som de aldrig haft rätt till, precis som det skett på alldeles för många heliga platser i Sverige, som ännu vanpryds av fula kyrkobyggnader. Torsång är dock en kyrka i de gamla Gudahovens stil, och det sägs på dess hemsida att det på ”vänstra” gaveln skall finnas en Mansfigur, som lär föreställa Tor Själv, och som skall ha dyrkats som helig även långt fram i tiden. Vilken gavel det är, beror ju på hur man står vänd, och frågan är väl om det inte är v-ä-s-t-r-a gaveln man menar, eftersom kyrkans ingång ligger just i väster – men alla som besökte kyrkan måste i så fall ära Tor först av allt, vilket kan vara något att tänka på såhär efter ”Heliga Tors Dag” som vissa tror skulle vara Krille Ballong, någotslags himmelsfärdsdag eller något..

Åskan uppkommer när TOR kör med sina bockar, och sen må väl Darwin ha sagt vad han vill !!

Inuti kyrkan finns också ett sk ”gubbvalv” eller rent hedniska utsmyckningar, som mycket påminner om de hedniska huvuden och gudafigurer man hittat i Norska stavkyrkor.  (se detta tidigare inlägg om det ämnet). Hur gamla de valvmålningarna är kan man ju diskutera – jag har inte sett någon uppgift om saken – men möjligen är de också 1300-tal, och har suttit där sedan valven slogs – en av figurerna har en tydlig torshammare i form av ett rött färgfält på sin dräkt, och vi vet ju allihop att de hedniska Godarna just var klädda i rött – är detta bara en tillfällighet, eller vad – och vad har de andra tre ”gubbar” som syns i valven månne för attribut ? Även om det är en fantasifull hypotes, och helt obevisat – kan vi gissa på att det är Tor, Oden, Frej och kanske Njord eller Ull – eller rentav Tyr – som sitter i kyrkans valv ?? (Jag har inte hittat fler bilder, men ”gubben” på fotot längst upp till vänster verkar ”lustigt” nog ha en slokhatt som attribut – och det har som vi vet själve Oden, som ju bland annat har ”sidhatt” som heite eller tillnamn.. Ren slump, eller en ”meningsfull tillfällighet” ? Sentida utsmyckning ??

De läsare som vet, får gärna höra av sig…

Också i Dalom tycks Tor långtifrån besegrad, och har vunnit insteg i Torsångs kyrka…

Stockholm – en stad grundad AV hedningar, FÖR hedningar… (inlägg från 2019-08-05)

I dagens upplaga av Svenska Dagbladet kåserar Professor Dick Harrison över Stockholms uppkomst, som enligt honom måste ha inträffat redan på tusentalet. Tidigare historiker har frånkänt Snorre Sturlassons beskrivning av det pålade ”Stocksundet” något källvärde, men enligt Dick Harrison har det faktiskt blivit bekräftat, att det vi nu kallar Norrström hade en pålspärr redan under 1000-talet, och redan pålspärren i sig förutsätter närvaron av bebyggelse eller i alla fall ständig vakthållning, för enbart ett pålat sund skulle inte vara mycket värt som fältarbete, om det inte också fanns folk som bodde i någon typ av befästning på den senare Helgeandsholmen, där Riksdagshuset nu ligger.

Den traditionella bilden av Stockholms tillblivelse. Numera har det dock visat sig, att staden är mycket äldre än man trott, och inte alls grundades av Birger Jarl…

Agnefit, eller själva stadsholmen, nämns också i långt äldre sagor och sägner, och var redan under tidig vikingatid en viktig plats, även om ”Stocksundet” vid Norrström kom att grundas upp långt senare.  I så fall kan vi fråga, om inte vår svenska huvudstad också varit hednisk, och att den bebyggts redan av hedniska kungar i en hednisk tid. Mycket pekar faktiskt åt det hållet, som Professor Harrison nu klart konstaterar. Det är inte första gången jag skriver om det här ämnet, och kanske inte heller den sista – men redan för länge länge sen hade vissa historiker de gamla namnen och sambanden klara för sig…

1400-talets Stockholm hade i många fall kvar de vikingatida geografiska namnen..

Kung Rane av Västergötland och Groagalderns Visdom…. (inlägg från 23 Maj 2018)

 

Från Västergötland – som jag nyss besökte i helgen – och trakten av Skövde rapporteras, att ”Kung Ranes Hög” – en av landskapets verkliga storhögar – nu skall undersökas med markradar, enligt vad Skaraborgs Allehanda skriver.  Trots att de kristna redan tidigt försökte förstöra den kultplats och det Vi som fanns på platsen genom att placera en av sina egna – nu allt mindre och mindre besökta och därför skäligen onödiga – kyrkor där – i detta fall Flistads Kyrka – som står alldeles intill den mer än tio meter vida och fyra meter höga gravhögen. Man har till och med försökt kristna platsen med en kyrkogård, men ingenting har hjälpt, för gravhögen är fortfarande lika hednisk som alltid. Vårt eget svenska landskap och vår natur kan Monoteisterna aldrig rubba eller förstöra, hur mycket de än försöker.

Man vet inte vem som ligger begravd i högen – men namnet ”Rane” är ett vanligt Odens-heite, som nämns redan i Eddan. Byn Askeberga i närheten kallas för Odens stenar, och sjön Östen kallas också Odensjön, liksom många andra cirkelrunda offersjöar i Sverige, allesammans erinrande om Mimers Brunn. I närheten finns också en Odensåker, och ortnamnens tusenåriga vittnesbörd bekräftar samstämmigt, att Oden varit dyrkad i hela denna trakt.

Men ytterst få bland mina läsare minns kanske – som jag vid underrättelsen om denna nyhet – Eddans ord om en väldigt gammal sanning, sång eller galder – ”Den gol redan Rane för Rind” står det i en av Groagalderns inledande verser… De mer bildade och kunniga ibland oss – de av oss som verkligen är Asatrogna, och aldrig sänkt sig till förfalskningar, som ”forn sed” och annat new age trams – vet kanske också att ”Rind föder Våle i Västersalar, och åt Balder är en hämnare född” som det står i Voluspá.

Vem är då Rind, eller Rinda, hon som också syns i det Östgötska ortnamnet Vrinnevi, och flera andra platser i Götaland dessutom ? – Jo, hon är den levande och grönskande Jorden, har man tänkt sig – och om Balders död för Höders hand verkligen är en mån-myt, som vissa forskare tror, är Balder fullmånen, Höder Tunglet eller månen i nedan och Våle förstås nymånens skära, som jagar det stora mörkret på flykten – och vad vore väl lämpligare än att fader Oden, den främste bland Asar, sätter denna nya måne eller detta himmelsljus i rörelse, när nymånen går upp över jordskivan ? En dag gammal tar Våle upp sin faders svärd, står det – och med det hämnas han Höder och gör slut på mörkret…

Våle och Balders död, enligt Anker Eli Pedersen, Färeöisk tecknare..

Groa, den groende, alltså den grönskande jorden kan på samma sätt som Vrinda tydas som ett Heite för Frigg, eller möjligen Njärd och Gerd. Groagaldern inleder som bekant Svipdagsmál, eller berättelsen om hur Svipdag, den unge Oden, reser genom världen för att slutligen träffa Menglöd eller Freja på Lövjoberget, och allt detta tillhör Odens mysterier, som man noga och utantill kände i både Västergötland och Östergötland i den gamla, hedna tiden. Varför skulle annars så många platser där vara uppkallade efter dem ? Ortnamnsforskaren John Kraft, som noga studerat saken, har kommit fram till att i alla fall Frigg har varit betydligt mer dyrkad i Götalandskapen, jämsides med Oden själv.

Låt oss nu studera den mycket viktiga strof, där Rane nämns. Såhär låter den i original:

”Þann gel ek þér fyrstan,
– þann kveða fjölnýtan,
þann gól Rindi Rani, –
at þú of öxl skjótir,
því er þér atalt þykkir;
sjalfr leið þú sjalfan þik.”

John Bauers illustration till Groagaldern i Viktor Rydbergs ”Fädernas Gudasaga”

Den föräldralöse Svipdag står vid ett stort gravröse eller en gravhög, i vilket Groa, hans döda mor, vilar. Och hon säger till sonen – i Nils Fredrik Sanders översättning från 1800-talet:

»Jag sjunger dig som första,
och fägnesam kallas den,
af Rind för Rane sjungen:
att du från axeln skakar
hvad obekvämt dig känns,
du själf dig själfvan lede!

 

I min egen översättning lyder den, ordagrannare och rakt på sak:

”Det gal jag dig först,
och så jag kväder kunskapsnyttan
– den gol redan Rane för Rind –
att du av axlarna skjuter
det som ett ok dig klämmer
och själv ska du leda dig själv !”

 

Dumma och olärda människor, och de som inte förstått och insett att Asatron aldrig innehåller några böner kommer aldrig någonsin begripa och förstå sig på denna strof, eller dess mening och innebörd. De är för evigt utestängda och exkluderade från Odinismens sanna mysterium, och kommer aldrig att fatta dess kärna – nämligen detta med att styra sig själv. För här hjälper nämligen inga böner eller klagosånger. Exakt så är det råd, Svipdag får. Uttrycket ”det gol redan Rane för Rind” betyder något självklart, ja alldeles uppenbart och mycket gammalt, något som alla borde veta och känna till. Jämför också det äktsvenska uttrycket ”Själv är bäste dräng” och att det inte nyttar någonting till att sitta och be, göra böneutrop eller oja sig, krälande i stoftet inför några inbillade gudar från Mellanöstern.

Vad Asatron lär ut, är precis det omvända. Utan arbete, får man ingenting. Utan att själv söka kunskap, kan man inte lära sig något. Modern fysik lär oss att E = MC2, och att varken materia eller energi kan nyskapas, men bara övergå i varandra. Ingenting i hela universum kan nyskapas – vad än du må framställa, måste det komma någonstans ifrån – för det finns inga mirakel, och inte ens gudarna kan skapa något ur intet. Modern Nationalekonomi fungerar på ett likartat sätt. Vissa sämre bildade politiker upprepar papegojmässigt och ihållande att ”nämen man får inte ställa olika grupper emot varandra” – men det är just vad ekonomisk politik handlar om.  Får en grupp det bättre, finns det alltid en annan grupp som måste betala, och som får allt mindre och mindre resurser – för ekonomiska tillgångar kan inte skapas ur intet, med mindre än att värdeminskning och inflation uppstår.

Människan måste arbeta. Hon själv ska leda sig själv, som en fri och självständig, tänkande individ. Skörd följer på sådd, men för att skörda, måste också ett arbete ske. Ingenting sker ”gratis” eller via några ”fria luncher” som kyrkan, staten eller samhället förväntas tillhandahålla. Böner hjälper inte. Endast hårt arbete lönar sig – och utan det förstår man inte Asatron eller Groas budskap heller.

”Oden kastade först av alla, eggjärn i flocken” – Illustration till Voluspá av Anker Eli Pedersen

En del personer tror i sin dumhet och oskuld, att det var ett slags ”protestant work ethic” eller Luther, som skapade grunden för det svenska och Nordiska samhälle vi nu lever i. Ingenting kunde vara mer felaktigt, för detta är enkla, sunda och friska ideal, som går tillbaka mycket längre än så, och de ”Urds riglar” som Groagaldern nämner, förstås aldrig av de olärda. Läs Eddan, mina barn, men läs den med förstånd ! Och ge alldeles fan i allt inbillat ”fornsederi”.

DT om Norrländska Ortnamn (inlägg från 2018-10-21)

I Dalarnas Tidningar artikelserie från 2016 finns även ett inslag om Norrlands Ortnamn, och en intervju med ortnamnsforskaren Eva Nyman, en annan förbisedd idkare. Hon verkar höra till den skola inom den moderna ortnamnsforskningen som hävdar att de flesta ortnamn är uppbyggda på naturföreteelser, dvs topografiska eller geografiska enskildheter i landskapet, snarare än spår efter kultur, religion eller mänsklig bosättning, som kom senare, och gav upphov till ett nytt skede av namngivning efter själva naturgeografin, och det låter ju i och för sig som en rimlig teori. Ett citat klarlägger nog den förhärskande metoden:

Hon är professor i nordiska språk och om orddelen ”-und-” har hon själv skrivit en avhandling. De ovan nämnda tillhör de nordligaste namnen som innehåller -und. Troligen har stavelsen en betydelse av ungefär ”rik på” eller ”försedd med” i ett namn som Ragunda. Det är ett gammalt Ravund som har syftat på den sjö som Vildhussen tämde. Rav- är släkt med vårt revel och har syftat på de långsträckta holmar och revlar som fanns i sjön, tror Eva Nyman.

Njurunda har inget med njurar att göra. Njur- kan gå tillbaka på ett ord för ”trång” eller ”förträngning” och namnet kan betyda ”den som kännetecknas av förträngningar”. Men -und kan också ingå i en annan betydelse så att namnet betyder ”den som trängs ihop”. I båda fallen åsyftas Ljungans nedskurna lopp genom den djupa och trånga Dimdalen nedströms Viforsen.

Men redan mycket tidigt, ja i Norrlands fall kring år 300 gör sig kulturföreteelser som arv, hednisk kult och mycket annat gällande:

”Sollefteå” är ett intressant exempel. Det uttalas i gammal dialekt Sålat, Sålät och liknande. Det innehåller ordet sol och ett försvunnet ord, ”att” eller ”ätt”, som motsvarar gotiskans ”aiths”, egendom. Det har förklarats betyda de solbelysta ägorna eller kanske den solbelysta trakten.

För att man ska uppfatta detta med ägor, byar och ägoskiften som betydelsefullt, måste Sollefteåtrakten förstås varit något helt annat än en ren nybyggarbygd, och redan försedd med gravrösen, gravfält och fasta byplatser…

Eva Nyman kommer sedan in på de sk Teofora ortsnamnen, eller de som direkt tyder på hednisk kult. Redan Viforsen, som vi nämnt ovan, innehåller förledet ”vi” för kultplats.

Varifrån Jämtlands stora ö, Frösön, fått sitt namn är lättare att förstå. Även grannön Norderön innehåller namnet på en gudom, Njord – men var det den manlige Njord, far till Frö på Frösön? Eller var det kanske en kvinnlig gudom med samma namn? En gudom, Njärd, (som språkligt motsvarar Njord) uppträder i några sydligare svenska ortnamn och flera forskare har menat att det är en gudinna.

Torsåker är ett spritt namn och här ville man kanske att fruktbarhets- och åskguden Tor skulle låta det växa bra.

Däremot förnekar Eva Nyman mystiskt nog Härn i Härnösand, och påstår att gudinnan ”Härn” skulle vara ”en skrivbordsprodukt” trots att ortnamnsforskningen hittat minst ett trettiotal namn som ”Härnevi” och liknande, då främst i Uppland och Svealandskapen. Ortnamnsforskaren Jon Kraft och många andra har antagit, att Härn, Njärd och den senare Frigga är samma person, eftersom namn om Friggeråker osv ersätter ”Härn” namnen i Svealand, eller namn på Njord, Njärd i Norrland.

Utdrag ur Jon Krafts avhandling ”Hednagudar och Hövdingadömen” – en mycket läsvärd bok om ortnamnsforskning

Missuppfattningarna kring ”Härn” är många. Bland annat finns en vulgärvariant av hedendomen, kallad ”forn sed” som efter wikipedia tror att Härn och Freja skulle vara samma sak, trots att det är känt för de flesta hedningar att Frigg, inte Freja, är linodlingens och spinnandets gudinna, ja hon som spinner molnen på himlen…

Även ifråga om ortnamn, som så mycket annat, gäller det att först ta reda på fakta, och kunna något om ursprunget till vad man ser i vårt svenska kulturlandskap…

Om min farfar, och nödvändigheten att hålla sig med en Kyrkogrim… (inlägg från 2018-11-01)

Min farfar var Kyrkoherde i Skåne, och till på köpet präst i ”Svenska” Kyrkan, men så levde han också på den tiden då den kyrkan faktiskt hade en del med Protestantism och kristendom att göra. Det har den inte längre, som bekant, och numera hyllar den islam, sharia och böneutrop istället. På sitt sätt är det tur att min farfar dog under 1970-talet, och aldrig fick se vad det blev av Sverige, och vad som har hänt här.

I den gamla prästgård där min farfar bodde, har numera ett strävsamt lantbrukarpar tagit över

Som präst var han frisinnad, och märkligt liberal – i alla fall på sin ålderdom, då jag lärde känna honom. Han var inte bara med i Svenska Fornminnesföreningen, som fortfarande finns kvar, utan stödde den också genom ”föredrag med ljusbilder” som det hette dåförtiden – och en del av hans föredragsmaterial har jag kvar. En av hans övertygelser på gamla dagar var att vilken religion en präst utövar egentligen kan göra detsamma – i slutändan är ändå alla religioner till för samma sak, eller tre saker: Att se till att barn blir någorlunda väl mottagna i sin ätt, att äkta makar behandlar varann någorlunda bra, och att människor till sist kommer i jorden på ett någorlunda bra sätt…

Observera användningen av ordet ”någorlunda”. Min farfar brukade säga att människor bara är människor oavsett, och att präster och dignitärer i en eller annan religiös hierarki därför inte skall vänta sig för mycket av dem. De flesta präster vill inte erkänna detta, förstås, men sanningen är att de flesta människor på jorden inte alls är ”troende” oberoende av vad de nu ska anses tro på. De flesta använder religionen bara ibland, eller då det verkligen behövs, som vid bröllop eller begravningar till exempel, och det är faktiskt så att kyrkor och samfund är till för församlingarnas skull, och inte tvärtom – även om det hela tiden finns påvar, biskopar, självutnämnda ”Riksgydjor” och Ärke- någonting (Riksmiffon och Ärkenöt finns det gott om, inte minst i dagens Sverige) som tror att människorna är till för tron, och inte tvärtom, och för att de själva ska ha undersåtar att trycka ned och beskatta.

Slutligen gick min farfar också så långt, att han hävdade att en kristen präst inte egentligen behöver tro på någon ”Gud” men att det förstås underlättar…Han var under hela sitt liv övertygad anti-nazist, vilket jag också alltid varit och ännu är. I en av de många bokverk jag ärvt efter honom – Schück och Wartburgs litteraturhistoria från 1920-talet står det på ett ställe en berömmande fras angående ”den nya rörelsen” i Tyskland, men min farfar har skrivit med bläck i kanten, med sin karaktäristiska, spetsiga handstil: ”Nej ! Den är alltigenom ond!”.

Han skrev alla sina predikningar själv – det fanns en tid när präster i Sverige faktiskt gjorde detta – och alltid som first draft, precis som när jag skriver mina blogginlägg. Jag har kvar några stycken av dem. Den allra märkligaste är den han skrev den mörka Julen 1941, då mycket var annorlunda i Världen. Sverige var inringat, och fortfarande neutralt, men förutom Storbritannien och Schweiz, var så gott som alla länder i Europa under tysk ockupation. Och min farfar stod i Görslövs kyrka, och bad Gud fader själv välsigna George S Patton, Bernhard Montgomery och de Allierade vapnen. Ja – ni läste rätt. Julen 1941 var USA inte ens med i kriget, och knappast någon människa i Sverige visste vilka Patton och Montgomery var – den senare var armékårschef i England, och skulle först i Maj 1942 komma till Nordafrika – men min farfar var en beläst man, och kanske anade han vad som komma skulle. Hade den där predikan skrivits 1944 istället, hade det inte varit någon konst att hålla den alls, men nu är den som sagt daterad 1941, och i min ägo.

Först under hans sista årtionde i livet – 1970-talet tummade han något på sina principer, och höll de originalpredikningar han hållit mer än trettio år tidigare en andra gång, men då var han också stationerad någonannanstans i det landskap han verkade i och älskade, och räknade följaktligen med att ingen av hans församlingsbor skulle märka detta. Däri blev han sannspådd, för det gjorde de inte heller. För övrigt var han mycket ”straight” som präst, och gjorde aldrig några egna tolkningar, tillägg eller förklaringar, som prästerna i ”Svenska” Kyrkan har för sed nuförtiden. Ånej. Han predikade skriftens ord, som de stod, som de var tryckta och som de faktiskt var – inget annat ! Slutligen var han också övertygad om att allt ”prästeri” egentligen är hantverk – och sak samma vilken religion det nu sker i – ”hantverket” kommer man aldrig ifrån, lika lite som en snickare kan avsäga sig detta.

Patton – Pansargeneralen. Den Allsmäktiges eget redskap, om man fick tro min farfar…

Han var bosatt i den lilla byn Nordanå utanför Malmö under kriget, strax nära Bulltofta Flygfält, och F 10-flottiljen. Det är inte en oviktig upplysning, för av de 342 utländska flygplan som nödlandade eller kraschade på svenskt territorium under Andra Världskriget, bestod över 180 av fyrmotoriga tunga bombplan, som landade på just Bulltofta – eller förolyckades i närheten. Malmö bombades minst tre gånger, och gårdar i Nordanås omgivningar minst två, även om det är bortglömt nu. Under Juli 1944 landade inte mindre än 30 bombplansbesättningar på två dygn, och eftersom varje besättning uppgick till 10-12 personer – ibland svårt skadade – fanns det en hel del att göra för präster i grannskapet, i alla fall enligt min far, som också var med. Inte ens flottiljchefen på F10 kunde någon engelska, men min farfar kunde, i alla fall nog för en och annan predikan…

En B-17 G ”Flying Fortress” kraschad vid F10-fältets ena kant…

Separata krigskyrkogårdar för USAF:s och RAF:s personal finns fortfarande i Malmö och Helsingborg (Pålsjö) där denna bild är tagen.

Somliga flygplan totalhavererade i närheten, bland annat i Kågeröd – och i vissa fall fanns det knappt något kvar att begrava, än mindre några överlevande. I andra fall hölls begravningarna som planerat. Jag ska skriva mer om allt detta vid ett annat tillfälle, men kanske var det inte så konstigt att min farfar – efter kriget – började ägna sig åt folkminnesforskning, antikvitets-samlande och annat sådant istället. På besök i trakten av Sövde-sjöarna – där det också låg en flygbas – kom han förbi Stora Herrestads kyrka där man än idag håller sig med en med vädurshorn försedd Kyrkogrim till exempel.

Genom torngluggarna överst i denna kyrka ska en Kyrkogrim visa sig, vid så gott som varje begravning…

Få människor idag vet väl vad en Kyrkogrim är för något, men min farfar visste det onekligen, eftersom han faktiskt såg den. Och det är han inte den enda som gjort. Han visste ett och annat om skrock och vidskepelse också, bland annat hur man gör en Trollavina, till exempel. För att kunna göra en sådan behöver man först och främst ”död mans ben” vilket man bara kan gräva upp på kyrkogården – helst då från liket efter en dömd förbrytare, som slutat sitt liv i galgen, men sådana lik är rätt svåra att få tag i nuförtiden. Så binder man fast benet i en lång sentråd, och svänger det så i en cirkel över huvudet – alla troll och allt ont i närheten lär fly hals över huvud vid det vinande läte, som uppstår.…och inom parantes bör sägas, att ”Trollavinan” är en helskånsk variant på ett av mänsklighetens äldsta musikinstrument överhuvudtaget, som finns i många kulturer.. Tyvärr hjälper detta magiska vapen inte emot ”Nät-troll” som ju är mycket vanliga nuförtiden, och det är kanske synd... men en Trollavina i original, förvaras fortfarande hemma hos min farfars andra änka, som ännu lever. Han var ganska svag för kvinnfolk, nämligen, fastän han var präst – särskilt då vackrare och yngre kvinnor – och även denna egenskap har gått i arv till mig…

Visste ni att den gamla skånska adelsätten Trolle har ett huvudlöst troll, och vad som verkar vara huvudet av en Kyrkogrim i sin vapensköld ?

Även Heimdall, gudarnas väktare vid Bifrosts krön, har av hävd alltid avbildats med gumshorn på huvudet… Ett rent sammanträffande, eller ??

Man kallar Kyrkogrimmen för ett ”väktarväsen” och folktraditionen i Skåne förklarar dess existens genom att man skulle ha begravt en svart hund, en tupp, en kalv, en gumse eller rentav en levande människa (i form av en till döden dömd mördare och brottsling) när de allra tidigaste och äldsta kyrkorna i landskapet byggdes, alltså på 1100-talets början. Enligt en forskare vid namn John Pape – vars verk om Kyrkogrimmen gavs ut postumt år 1946 – finns detta väsen bara i Skåne och Danmark, men det har senare visat sig vara fel i sak. Kyrkogrimmen som företeelse lär finnas i det svenska Finland också, och det tyder på att det är en mycket gammal tradition, eftersom den även där skall kunna spåras ned till åtminstone 1100-talet, och då talar det mesta för att detta är hedniska föreställningar från början. Den som ska göra en Trollavina, förresten, får noga hålla sig undan den stångande Kyrkogrimmens angrepp, eftersom denne bevakar Kyrkogården, och tur är väl det…

För sju år sen dog en åttaårig svensk flicka på en kyrkogård, när hon välte omkull en gravsten. I år – 2018 – hände nästan samma sak igen. Ett barn till var nära att förlora livet – på samma kyrkogård… Enligt min farfar hade traditionen med Kyrkogrim en pedagogisk funktion – man skrämde barnen med den, och lärde dem att hålla sig borta från de dödas gravar och inte skända, vad som heligt är. idag har vi inte längre sådana traditioner, och mycket riktigt ser vi vad som händer. Men, så länge folk tog Kyrkogrimmen på allvar, var till och med fornminnen fredade…

Kyrkogrim enligt den svenske tecknaren Johan Egerkrans

 

I en av mina ”source books” – boksamlande går som en tradition genom min släkt, ISBN 0140047530 står det skrivet, att ”Church Grims” finns i Norra England och Danelagen, alltså just de områden på de brittiska öarna, där den vikingatida kolonisationen var som störst. I Skåne trodde man, att den person som dog först på det nya året måste bli Kyrkogrimmens hjälpreda, och springa efter den och jaga allehanda missdådare i ett helt år – tills att avlösning kommer i form av nästa nyår, och nästa först döda döing. I England och även Skottland ska man ha trott samma sak – den först döde på en ny kyrkogård tvingades bli dess väktare – och därför begravde man gärna en svart hund eller en gumse istället…

Kyrkogrimmen ska emellertid inte förväxlas med Gravson eller Gravsuggan, en släkting till Gloson, men med ett begränsat utbredningsområde… mer om dessa odjur i kommande bloggar.. Och allt det har jag, från säker källa…

I vilket Skövde Nyheter tar upp Beowulfsagan (inlägg från 2019-01-06)

Tidningsartiklar som tar upp Nordisk Kultur och Historia på ett intelligent och belysande sätt blir alltmer sällsynta i vårt land. Ett lysande undantag levererades av Skövde Nyheter idag, där skribenten Christer Westerdahl går igenom den senaste forskningen kring Beowulfsagan på ett upplysande vis. Att Beowulf-kvädet är skrivet kring år 1010, då Knut den store och Nordiska kungar ännu regerade i England är allom bekant, och varje bildad svensk torde väl också känna till att ursprunget för det Angelsaxiska namnet Beowulf eller ”Bi-varg” som det egentligen betyder är det nordiska Björn, men så kommer vi till det faktum att diktens ”Geatas” nog inte är att söka i Västergötland, trots allt, i alla fall inte enligt vad Skövde Nyheters skribent tror…

Hjälmblecken från Torslunda, svensk folkvandringstid

Den senare forskningen visar också, att dikten berör fullt historiska händelser på 500-talet, och måste förelegat i en färdig version från 700-talet, enligt vad alla språkhistoriska experter anser. Och, för att fortsätta:

De folk som nämns i dikten är sweon, svearna (med Swiorice) och geatas, som rent språkligt är götarna, och dene (danerna). Beowulf är kung över geatas under en period, fast hans namn bara finns i dikten.

I Västergötland har man därför gärna försökt att hitta platser i landskapet som kunde härröra från Beowulfs tid. Han var kung över geatas och begravdes i sitt eget land. En kandidat för hans grav skulle då vara Skalunda hög på Kålland. Det stora problemet är då det, att strider i dikten mellan sweon och geatas äger rum över havet till endera landet. När Beowulf far till danakungen Hrodgar sker det också via havet. Västergötland har dessvärre under hela sin existens veterligen varit landomslutet. Vänern fungerar inte alls i denna kontext. — —

Den första som i stället identifierade geatas med gutarna på Gotland var Gad Rausing, som förutom att vara företagsledare på Tetrapak också var docent i arkeologi. Han tog diktens upplysningar och även flera av dess namn helt bokstavligt och hävdade att dessa var historiskt och arkeologiskt verifierbara. Såvitt jag vet har hans artikel på engelska 1985 (Fornvännan) aldrig seriöst diskuterats. — —

Bo Gräslund som är professor emeritus i Uppsala har utgått från Rausings kortfattade artikel och författat en bok som kom i år, Beowulfkvädet. Den historiska bakgrunden (2018). Det är en rik, resonerande bok, bitvis också smått rolig, som vittnar om hur författaren handskats med i stort sett all litteratur som behandlat Beowulf, inklusive det språkliga. Geatas land sägs uttryckligen vara ett eoland, en ö. Liksom Rausing påpekar Gräslund att geatas också kallas wederas, eller weder-geatas, vilket bör syfta på gutarnas nationella symbol väduren, gutabaggen, som i kristen tid också blir Guds lamm, Agnus dei, men förblir Gotlands vapen in i nutid. Geatas i stället för gutar (gutans= goter) blir uttryck för en förväxling.

Men Gräslund går längre: han hävdar att det som ligger i grunden är ett annat diktverk som måste ha varit muntligt uppkommet och traderat i Skandinavien, på fornnordiskt språk. Det är knepigt men fullt möjligt. Anglosaxiskan och fornnordiskan var tidigt mycket nära varandra.

Om ”geatas” istället vore Gutarna, skulle faktiskt mycket av det som står i Beowulf-kvädet vara bokstavligt sant. Möns kritklippor, eller de vita klippor Beowulf passerar på sin väg, där han ror och seglar över havet, passeras mycket riktigt som ett sista landmärke innan man når Danmark.

Beowulfs föregångare Hygelak stupade under en havsräd i Frisland i norra Franken någon gång på 520-talet, möjligen slutet. Det finns belagt i annalerna. Den mytiska kampen med monstret Grendel och hans mor som Beowulf utför för Hrodgar, danernas kung, identifierar Gräslund med en allegori. Den baseras på nya naturvetenskapliga upptäckter. Dessa har han själv introducerat i Sverige, så sent som 2007. Året 536 och några tiotal år framöver drabbades nämligen norra halvklotet av en rad naturkatastrofer med följder av vulkanutbrott och så småningom även en pandemi av böldpest. Man måste anta att detta lett till svält och stor minskning av befolkningen av samma dimensioner som digerdöden ca 1350. Det är i kamp med dessa hot som Beowulf inhöstar sin seger, menar Gräslund. Åtminstone finns minnet av detta mytiska naturfenomen som ett övernaturligt inslag i dikten. Det var då som ett minne av den blomstrande folkvandringstiden före katastroferna som dikten skapades, troligen någon gång efter 550, troligen en bit in på 600-talet, och överfördes till England.

— —

Resan är verklig nog om man antar att Beowulfs besättning rott (knappast seglat) från Gotland till södra Danmark, t.o.m. tidsangivelserna stämmer. De vita klipporna är Stevns klint på Sydsjælland. Vägen på land med dess, enligt dikten, märkligt stensatta avsnitt (inte engelska romarvägar!) har gått upp till än så länge en okänd kungsgård, alltså Hrodgars Heorot, innanför Præstø fjord. På vägen passerade man vid Broskov den bäst bevarade förhistoriska vägstumpen med stenläggning i Norden. Tidigare, då man fortfarande resonerade om geatas som götar -någon även som jutar, som dock heter eot e n as i dikten pekade man på den berömda kungsgården i Lejre på Nordsjælland, men den uppstod senare. Eventuellt som en följd av att Heorot bränts ned enligt Gräslunds kronologi.

Det är gott om hänvisningar i dikten till svearna, stundom i krig, men också i släktförbindelser för de främsta hjältarna. Beowulf själv insätts som kung av en sveakung. Han är själv av kunglig sveabörd. Flera av de senare härskarna i Swiorice är kända till namnet från dikten Ynglingatal som författades i Norge på 800-talet. En del av uppgifterna där, som verkar gåtfulla, kan tolkas på ett rimligare sätt genom Beowulfskvädet.

När det gäller att hitta platserna tar Gräslund ut svängarna. Men mycket tyder på att den kungaborg på Gotland som nämns kan vara området kring den mäktiga husgrunden Stavgard eller Stavers hus i Burs socken, som arkeologin direkt pekar ut. ”Folkets borg” som nämns under striderna på Gotland kan i så fall bara vara Torsburgen, Nordens största fornborg. Den har brunnit under denna tid, liksom stora delar av de många kämpgravarna (husgrunderna) på Gotland. När gutarna invaderar Uppland pekar Gräslund på den mäktiga borgen Broborg längs Långhundraleden mot Uppsala, som bränts ned men inte undersökts närmare och liksom Stavers hus visar på en möjlig boning i konungslig klass för epoken. Intill kan den stupade sveakungen Egil ha kremerats och begravts i en gravhög, i och för sig bara en gissning.

Så är det Bro Borg, Torsburgen på Gotland och andra historiskt kända platser, men inte kungsgården vid Lejre som figurerar i Beowulfs epos ? Ja, det kan man inte slutgiltigt bevisa via arkeologin, men mer och mer och mer talar för att det är så – och redan på 500-talet fanns ett Svearike, som hade herraväldet inte bara över Gotland, utan också över omkringliggande landskap – det är kanske det viktigaste budskap, som den nya forskningen har att förmedla, men det bekräftar bara vad forskningen sagt sedan Birger Nermans tid. Sveariket är mer än 1500 år gammalt vid det här laget, och en av Europas äldsta, aldrig erövrade nationer…

Svearikets ursprung får nu sättas till före 500-talet, långt innan något Stockholm och lås för Mälaren ens fanns..

Historier från Förslöv med omnejd 1# – Dagshög (inlägg från 2019-07-05)

Juli månad – Hömånad – som på island kallas Heyannir – fortsätter. Jag tänker på min hemprovins, som jag snart ämnar besöka. Idag har Stockholms Universitet  publicerat en uppsats om de allt vanligare sk ”gallringarna” från Uppdragsarkeologiska undersökningar, betitlad ”Spara eller slänga – gallring vid arkeologiska undersökningar” – vilken visar att 40 – 90 % av de metallföremål som grävs fram vid olika arkeologiska uppdragsundersökningar i Sverige bara kastas bort. Detta trots att Länsmuséer, Lokala Muséer och även arkeologiska föreningar skulle kunna ta hand om och ställa ut mycket mer fornfynd än vad som nu sker. Uppsatsen skrevs mot bakgrund av 11 stycken arkeologiska studier från Uppland, Södermanland och Östergötland, och redovisar alltså inget resultat för hela Sverige, men tendensen är ändå känd.

Vad man kallar ”uppdragsarkeologi” rör sig som alla vet om obligatoriska grävningar och dokumentationer, som måste bli genomförda därför att mark exploateras, till exempel i samband med vägbyggen eller uppförande av byggnader, och därför att fynd annars skulle totalförstöras. Uppsatsen, som är skriven bland annat i samarbete med Riksantikvarieämbetet, visar att inga riktiga direktiv finns för hur föremål ska gallras. Förstörelsen av Torshammare från Norra Uppland, som jag redan berättat om i den här bloggen, är bara ett exempel på hur ett kulturarv går förlorat, därför att okunniga politiker beordrat det.

Jag citerar, från universitetets hemsida:

Nu finns för första gången en studie som visar på att det gallras och destrueras så många fynd som det faktiskt görs, i snitt cirka hälften av fynden. Och ofta vet vi inte vad det är för föremål det handlar om. En del av vårt kulturarv kastas bort som man egentligen är skyldig att ta om hand, säger Lena Holmquist.

Man har klara skäl misstänka, att det i många fall är fanatiska kristna, som vill ”städa bort” vårt hedniska arv, och som står för all den här förstörelsen. Men – lyckligtvis finns många orörda fornminnesmiljöer i Sverige, som ännu är skyddade i lag, och som det aldrig grävts eller rotats i. Den goda jorden bevarar inte allt för evigt, som vi vet, men bra mycket – och ännu finns vackra platser som inte skattat åt förgängelsen.

Ungefär två och en halv kilometer om Torekov, Tors egen ”cove” eller havsbukt på Bjärehalvön ligger konung Dags hög, som skall vara den största av gravhögar i Skåne. Mer än 42 meter i diameter och 5 meter i höjd ä den ännu, och den ligger idag cirka 10 meter över strandlinjen, även om den nog är byggd före 1500 innan vår tideräkning, enligt vad experterna tror. Enligt sägnen ligger en Kung Dag av Skåne begravd här – och en gång skall det ha hänt att Sveakungarna i Uppsala sände en stor här av Hallänningar och Blekingar emot Bjäre och Skåneland – kanske hände det på 500-talet, då de ”Hallin” och ”Bergio” som Jordanes skriver om, var kända folk också i medelhavsområdet, och Goterna drog säderut. Kung Dag – samma namn skall ha burits också av en konung av ynglingaätten – besegrades och blev gravlagd här, strax före infarten till sundet och Viken, varifrån alla sanna Vikingar kommer. Men hans minne lever.

Kalksten har brutits i närheten, och under andra världskriget placerades en luftvärnspostering på högens krön – först 1956 togs de moderna fundamenten bort. Och min farfar, som ju var kyrkoherde i Förslöv, kom någon gång hit, då han levde. Alltjämt är platsen en av halvöns vackraste, och inget stör heller friden i det gamla kalkbrott som ligger strax bredvid. Själv vill jag tro att namnet ”Konung Dag” kommer av Frej, eller möjligen Skjold, som ju grundade Skilfingarnas dynasti, och sägner om en Skånekung, som besegras av en landstigen här, finns också på andra håll i grannskapet – som vi snart skall se..

I kommande avsnitt skall jag skriva mer om Bjärebygdens hemligheter..

Utsikt från gammal bunker ovan Torekov, med Väderön i bakgrunden

 

Historier från Förslöv med omnejd #2 – Bratteborg vid Båstad (inlägg från 2019-07-07)

 

Många är de platser i Sverige som bevarar minnen och sägner från en tid,när Asatron fortfarande dominerade kulturlandskapet. Båstad, ursprungligen Båtstad, och en handelsplats från järnåldern vid Laholmsbuktens södra strand, har anor som är långt äldre än medeltiden. Det märks inte minst genom de många fornborgar och gravhögar, som ligger i ortens omedelbara närhet. Den branta del av Hallandsåsen, som kallas Bratteborg var en gång platsen för en fornborg och ett vårdkaseberg, och syns fortfarande tydligt i terrängen, där det ligger på vägen mot vad som på kartan kallas Sinarpsdalen och Grevie med sina gravhögar – en av de mest centrala platserna i hela bygden.

Stupet vid Bratteborg och Varegården, som fått sitt namn efter Vårdkaseberget, syns tydligt ovanför den nuvarande tätorten.

På Bratteborg, sägs det, stod en gång en fornborg, och där bodde en man som kallades Bratteborgsherrn, mindre av en människa; men mera av en jätte och en gud. Han lär ha varit den visaste och klokaste av alla, och tron på hans verkliga existens lär ha varit verklig i trakten så sent som mot 1800-talets slut. Bratteborgsherrn lär också ha förutspått, att när människorna var dumma nog att försöka göra en bro över Öresund och gräva sig ned under Hallandsåsen, ja då var Sveriges undergång nära.

Som vi allesammans har set, har detta faktiskt hänt i vår egen tid. Under 1800-talet drogs verkligen järnvägen upp längs den stilla dalen förbi Brattbergs mer än 80 meter höga sluttning, och på 1990-talet trodde Banverket, att det skulle gå lätt att ersätta denna bansträcka med en tunnel under åsen. Resultatet blev en av de värsta miljökatastroferna i det moderna Sveriges historia, och ett järnvägsbygge som försenades i ett halvt årtionde, med en kostnad som blev elva gånger dyrare än man ursprungligen trott. Vattendragen i trakten var förgiftade i ett helt årtionde efteråt, och de stammar av öring och annan ädelfisk som en gång fanns där, har aldrig återhämtat sig.

Men vem är Brattbergsherrn egentligen, och vad är hans rätta namn ? Det kommer stå fullständigt klart för oss, bara vi undersöker de lokala traditionerna. Två som försökt göra det är de lokala författarna Gunilla Roos och Mats Roslund, ur vilket mycket – men inte allt – av de sagostoff jag relaterar här kommer. Brattebergsherrn kan nämligen fara genom luften, särskilt under julnätterna, och då beger han sig – följd av otaliga hästar och hundar till ett annat berg, som heter Klacken och som finns ovanför Östra Karup. Alla hundar i trakten lär skälla som galna när denna vilda jakt drar fram, och på Julnatten har man också sett Bratteborgsherren – med en sid och vid hatt på huvudet – åka tvärs genom varegården i en vagn, förspänd med två svarta hästar. Vem är nu den vilda jaktens eller Åsgårdsreiens ledare, och vem kallas ”Sidhatt” enligt vår nordiska mytologi ? Och vem – ensam bland Asarna – kallades sällan eller aldrig vid det namn man idag alltid använder för honom, men benämndes istället alltid med många andra, eftersom hans eget namn var alltför heligt ? Begriper du det, min vän, är du listig…

Brattbergsherrn var dessutom frikostig och givmild emot de sina, särskilt i juletid och under vinternätterna. Det är ett hövdingadrag, som vi alla vet – och vem är då den förnämste hövdingen av alla ? De som satte ut sin egen hatt under de nätter då han red fram och åter över Hallandsås, kunde räkna med att finna hatten full med guldmynt nästa dag – och i Sinarpsdalen har amatörarkeologer långt senare gjort fynd av romerskt guld från folkvandringstiden, mycket riktigt – eftersom bara en gud – Gautatyr – är rhenguldets sanna förvaltare.. Men så var det en kristen kärring från ”uppsverige”, då… Hon lär ha gjort hål i sin egen hatt och grävt en stor grop under den i jorden, bara för att den osynlige ryttaren under natten skulle fylla hela gropen med rikedomar. Detta skall ha hänt på 1790-talet, sägs det – och sen dess ger Brattbergets sanne herre inga guldmynt som gåva till fattigt folk i trakten mer, även om han blivit sedd under det tidiga 1900-talet också, enligt vad sägnerna förmäler.

Kartbild, som visar Brattbergs läge i den existerande verkligheten…

På 1830-talet lär det funnits en lokal skämtare vid namn Bergström, som ska ha bott i Korröd, en by som för länge sen uppslukats av Båstads moderna förorter och som inte längre finns utsatt på någon karta. Korröds station finns fortfarande kvar, och ligger precis söder om höjdsiffran 55 på kartan ovan. Uppe på åsen vid Kungsbergsgården skall det ha bott en annan kristen bondkärring, och en höstkväll när hon besökt Bergström nere i dalen, smög sig han själv och två drängar upp för Brattbergets sluttningar och tände eld på ett stort kärrhjul, som de svept in i halm.

Kårröds järnvägsstation vid Brattbergets fot, som den såg ut i början av 1900-talet

Just när den kristna kärringen, som var svårt ”hällörad” som man säger i Skåne gick förbi, knuffade de ned det brinnande vagnshjulet, och gumman trodde förstås i lång tid efteråt, att hon sett Brattbergsherren själv komma farande i en skur av gnistor och rök. Poängen är bara, att så har man gjort för att fira Midsommar eller Midvinter i många Europeiska länder – seden med att knuffa ned brinnande hjul (en symbol för årshjulet) finns både i Schweiz, Österrike och till och med i Ukraina, där jag själv sett den… Och att också själva runraden också kan tänkas som ett hjul med 24 ekrar, vet vi redan… (Se Hedniska Tankars runskola, del 1 – 24)

En annan sägen från tidigt 1900-tal berättar om en gammal bonde från Görslöv, som varit i Båstad för att handla. En mörk höstnatt, innan järnvägen slutade att trafikeras gick han den långa och slingrande väg som idag utgör gränsen till ett naturreservat – fornborgen på Brattbergs krön och vårdkaseberget där är idag också skyddat i lag – men halvvägs upp för åsen mötte han en jättestor man med långt vitt hår och skägg, som bar ett spjut i ena handen. Den okände räckte fram sin hand, som för att hälsa, men bonden som var alltför gammal och klen blev rädd, och räckte fram sin dynggrep som han bar över axeln istället. Då klämdes grepens klor sönder och vreds till skrot i Gudens grepp, och bonden förstod, att det var Oden själv han mött, i den mörka höstnatten.

Historier från Förslöv med omnejd – #3 En Sjökonungs grav (inlägg från 2019-07-11)

Strax söder om Båstad, invid Bratteborgs mäktiga klippa, finns också ett stort gravfält, som täcker ett område om mer än en kvadratkilometer. Detta område kallas för Kungsbergen, och i en av de sydligaste gravhögarna, inemot Varegården och vårdkaseberget, skall en konung från Vikingatiden vara begraven, säger sägnerna. Gravhögen kallas för Olof Sjökonungs Grav, men exakt var den ligger tänker jag inte ange, eftersom den ännu är outgrävd, och det gäller att undvika plundring, nu när så många ”EU migranter” som de kallas, hemsöker vårt arma land.

På Kungsberget börjar ocksåden mer än 1250 km långa Skåneleden, som man kan gå om man vill. Nu säger någon förstås – ”Vad är detta med Olof Sjökonung för något – det måste vara en folketymologi – för det kan väl aldrig vara så att någon verklig kung över de Nordiska länderna hetat på det viset ?” Alla goda svenskar vet ju att vår andre historiske kung hette Olof Skötkonung, och att han var son av  Erik Segersäll av Svea Rike, samt Sigrid Storråda av Västergötland, samma drottning som Polackerna kallar Sygryda Swiatoslava, och påstår vara helt polsk. Olof var född hedning, och hans dop vid Husaby ändrade nog inte på minsta sätt hans uppfattning, för ingen skall tro annat än att han kristnades bara till namnet, men förde krig lika bra för det. Och han blev utropad till konung, redan då han låg i sin moders sköte – därav kommer namnet…

Visst, säger nu jag – det skulle kunna vara mycket enkelt att vifta bort namnet på denna gravhög som en sentida förvanskning, men hur är det egentligen med gamla, muntliga traditioner och folketymologier ?

De flesta av dem rymmer mer än ett korn av sanning, och många gånger är också de berättelser som traderats muntligen i hundratals år också bokstavlig sanning, fast inga moderna akademiker, uppfostrade i 70-talets PK-anda vill tro det… Hur är det med Jungfruhögen utanför Brunflo i Jämtland, till exempel ? Den högen har alltid hetat så, till och med i de äldsta skriftliga källorna från 1600-talet, och när man grävde ut den, fann man mycket riktigt skelettet efter en mäkta rik kvinna i 30-års åldern (hon hade mera guld än någon annan kvinna från hela Norrlands järnålder) som omöjligen kunde ha fött några barn, av symfyserna på hennes trånga bäcken att döma. Vana osteologer och läkare kan se sådant, oavsett om hon nu var jungfru ända in i döden eller ej. (Man skulle inte tro det – fästmansgåvor i guld måste man jobba för, vilket jag hoppas mina kvinnliga läsare noterar.. För övrigt har jag aldrig i mitt eget liv mött en enda kristen kvinna som varit bra i sängen – det krävs hedniska kvinnor för sådant, och av dem har jag i alla fall mött ett tjugotal.)

Och hur är det med Halvdan Svartes gravhög vid Gokstad ? Enligt skaldetraditionen skulle han ha dött av gikt, och mycket riktigt fann man sjukliga förändringar i fotskelettet på den gamle man som var begravd i Gokstadskeppet också, även om man inte kunde bevisa att det var just detta som var den egentliga dödsorsaken, eftersom mjukdelarna försvunnit.

Så vem var mannen i Olof Sjökonungs hög – Hittills outtgrävd ? Många författare som skrivit böcker om traktens historia, antar att det mycket väl kunnat finnas en hövding på Bjärehalvön, som hetat Olof, och som lät sig begravas nära det hav han seglat på, och fortfarande älskade. Traditionen kan mycket väl tala sanning…

Endast de som på detta sätt seglat förbi Viken och Kullaberg, kan kalla sig riktiga Vikingar – Resten är blott svaga kopior… (Accept NO substitutes !)

 

Sommarens NAKEN-CHOCK !! Bland Gö-ö-ö-te-borgare, Svenska Medborgare och SIMBORGARE !  (inlägg från 2019-08-18)

”De obebodda öarna anser jag vara bäst –
ty där finns ej Polis, Domare eller Präst”

sagt och sjunget av Cornelis Vreeswijk
(på sin tid)

 

 

Nakenhet har aldrig skadat någon. Möjligen har det skadat känslorna hos diverse nymoralister, pryda kristna och andra Monoteister, sippa gamla kärringar av alla slags gender och kön, samt de som inte tål att bli ”kränkta” av något. Själv är jag som bekant Hedning, och av födsel och ohejdad vana har jag därför också en Hednings moral, eftersom jag inte är någon kristen i new age förklädnad, någon Mohammedan, sk ”fornsedare” eller någon högerextrem person, som försöker dölja sig i Asatrogna kretsar. Sådana djävla vrak till människor finns det ju ändå nog och övernog.

Jag själv tror inte på existensen av ”victimless crime” eller moraliska försyndelser, helt enkelt, för man kan för det första inte arrestera någon för ”Värdegrundsbrott” och för det andra så gäller inte svensk lag mer än i det här landet. Om exempelvis nakenhet vid bad eller rökning på allmän plats är tillåtet i ett annat land, men förbjudet här i landet, kan man ändå inte straffa en individ vad hon eller han påstås ha gjort på annan stats territorium.

Alltnog, varje år brukar jag företa en kortare resa till Ranrike eller Bohuslän, den provins i Svea Rike där jag är avlad, om än inte född. Jag föddes naken, förstår ni. Kanske detta gäller även er, eller vad tusan tror ni – kära läsare ? Mitt förhållande till Ran, havets svarthåriga gudinna, har sedan min tillkomst varit alldeles utmärkt, och även min mor var faktiskt naken, när hon och min far avlade mig. Platsen där detta hände – för mer än ett halvsekel sedan – är ännu helt orörd och som den skall vara enligt Moder Naturs och Makternas påbud, och ni ser den framför er, strax till höger om stenblocket mitt i bilden, där en mörk fläck på den svenska graniten – hård som stål och obevinglig genom tusentals år – markerar det faktiska stället. Än så länge har man inte satt upp någon plakett, någon minnes-sten eller några andra monument, men jag antar att det kommer så småningom.

Men jag avlades inte under strålande solsken, som på bilden. Nej, det var en eftermiddag med regn och storm, och friska vågor slående upp över klipporna, när det hände, en dag i medio Juli, när havet annars är som lugnast, och det råder Halkyoniska Dagar, som det heter. Min far var en ung löjtnant, min mor en kartriterska. De låg nakna under min fars kommiss-regnkappa i svart gummi båda två, och naturligtvis knullade de. Det är så barn blir till, nämligen – och ifall ni inte visste det, är de flesta människor faktiskt helt nakna vid ett sådant tillfälle.

Sådan är nämligen sommaren i Sverige, och i de Nordiska länderna. Eller rättare sagt – var.

Redan 1896 kunde litterära giganter som Albert Engström, Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam (senare nobelpristagare) bada helnakna på Sandhamn utanför Stockholm, och dåförtiden var det INGEN som tyckte det var något konstigt med det…

 

Min upplevelse just detta år som i år är (2019) blir nämligen lite annorlunda. Den ö där jag avlades är bara bebyggd till ungefär en sjättedel av sin landyta, och har ingen biltrafik alls. Förutom den lilla tätorten (mer om den i något annat blogginlägg, kanhända, liksom om Ran som Havets gudinna) som nuförtiden har mindre än 400 invånare, finns inga gator, inga cykelvägar, ingenting sådant, förutom naturliga stigar över klippor och klippskrevor, samt 40 meter höga granitberg, som finns här och var på ön. För att komma till dess västra udde, måste man gå ungefär 3 km genom hård terräng, och det gör ytterst få människor nuförtiden…

Där ligger jag nu, ensam och solande naken på min avelses och tillblivelses klippa. Upp ur havet kommer plötsligt en ful djävla G-ö-ö-teborgare i heltäckande våtdräkt, och börjar jiddra med mig.

”Duu gråbben, du kan la ente ligga n-a-a-ken her” mässar Göteborgaren.

”Nähä, och varför inte det ?” svarar jag.

”Ne fö’ att vettu ja ha’ min famiilj bak klippan der, å de e la vända emot H-a-a-vet” säger Göteborgaren då.

”Jaha ja. De ligger bakom fyra meter prima svensk granit, och tittar dessutom i en helt annan riktning. E du helt GO i Hövve, eller ?” frågar jag retoriskt, och härmar Gööteborgarens Gööteborska…

”Nämen du vet la de du, vi måste la anpassa oss ti de häringa Musselimerna… Å ja e Kristen seddu, ock….”

”Men här finns inga djävla muslimer” säger jag ilsket. ”I själva verket finns det inte en enda människa på flera kilometers avstånd, och på havssidan har vi bara Danmark – om sådär 200 kilometer…”

Göteborgaren ”tjötar å tjötar”. Han tjötar, tjötar, tjötar med mig i det oändliga… ”E du böög ?” frågar han mig mitt i sin konversation, ungefär som det skulle ursäkta nakenheten.

”Nej,” säger jag ”men jag är H-E-D-N-I-N-G !! sedan födseln – och före det, förrresten. Dessutom är jag säkert pervers på andra sätt. Det visste du inte, va ?”. För så är det i dagens samhälle. Bögeri räknas som det finaste av allt fint, ja övermåttan högkulturellt och i högsta grad comme-il-faut, med sin särskilt eleganta form av raison-d’etre. Det finns sannerligen inget mer elegant i hela svea rike, än en massa karlar som knullar varann i röven. Detta är det populäraste av allt populärt – men heterosexuella rövknull eller annat sånt där ni vt – nej uusch och fyy – usch usch Ebba Busch – då blir det ju så himla äckligt !”

Gö-ö-ö-teborgaren håller inte med, så till sist säger jag till honom: ”Du kan ta din förbenade Värdegrund och dina synpunkter, och sen kan du ställa synpunkterna i klippskrevan där borta….”

Göteborgaren tittar på mig, men helt utan att förstå ett enda dyft. Jag upprepar den sista repliken, lite tydligare och med kaserngårdstonfall.

Han babblar vidare, helt osammanhängande om judar, muslimer och ”kristna värden”.

Till slut tar jag fram min ryggsäck, och säger: ”Min gode man ! I denna packning har jag en Mora 2000, M-nummer si och så. Den kan även användas som bajonett. Om inte du tar och går härifrån nu, blir jag snart gramse på dig, och då kan det hända att jag använder kniven !”

Då först begriper Göteborgaren att hans fortsatta närvaro på den lilla klippö (ja, man måste hoppa över en ravin för att komma dit, och det kan inte alla !) där jag ligger nog är ruskigt oönskad i alla fall, och förfogar sig raskt hädan..

Just det, ja ! TROUBLE-MAKERS ifrå Gö-ö-ö-teborg… Ja Långedrag Å Hisingen Å Kottedala Toorg (Det är så sant, som det är sagt)

I efterhand tycker jag sedan, att det där sista kanske var lite  ovänligt sagt av mig, ty även Göteborgare är ju faktiskt ganska ofta Svenska Medborgare, och sina landsmän måste man ju vara snäll emot, har jag hört. Annars kanske de blir fasligt kränkta av sig, nu när ”galna kärring-sjukan” går i vårt land – som värst. Sagt och gjort. Nästa dag går jag till Herrbadet på ön, för där finns faktiskt ett gammalt, gammalt herrbad som varit i bruk ända sedan 1890-talet, Oscar II och den Viktorianska Eran ni vet, och det avskiljs dymedelst ett tre meter högt och mycket välsnickrat plank utan en enda springa från ett dito dambad, också det från anno dazumal.

Häxor av Hans Baldung Grien (jodå, folk kunde faktiskt vara nakna på 1500-talet också – säg visste ni inte det ?)

Inne på dessa bad kan man vara hur naken man vill, och det var redan Kung Oscar, för övrigt. Men då hör jag något i luften som surrar. Surrandet blir högre och högre. Först tror jag att det är ett getingbo under det gamla omklädningshuset i ärrat och stormslitet trävirke, eller möjligen en skock humlor eller något. Men icke ! Jag råkar nämligen titta upp emot himlen, och vad tror ni jag får se då, Goda Medborgare, Göööteborgare och Simborgare – för det är ni väl ?

Amen Akbar Yalla Spass-Guss-Gass-Ber-hu ! Jihad Quadro Jaaah Flüuuga !

(mannen på bilden har inget samband med vad som skildras i detta inlägg)

 

I luften ovanför mig flyger en liten drönare, närmare bestämt en såkallad ”Quadrokopter” med en liten, liten webbkamera under. Och den filmar både Herrbadet och dambadet i realtid.

Förvånat sveper jag en handduk omkring mig, och rusar ut bakom närmsta klippa – fortfarande i garanterat ogenomskinlig granit – för att se vem tusan det är, som är ansvarig för detta. Och där står – mycket riktigt – tre ramsvarta Somalier och en dito ramsvart kvinna i Burka – och flyger Quadrokopter…

”Sverige är fantastiskt” säger våra turistbyråer. Det vill jag förvisso hålla med om.

”Götebosska Kannibaler” – teckning av David Nessle, svensk serietecknare

De kära ”nysvenskarna” påpekar för mig att de är Simborgare, och har tagit Simborgarmärket allesammans. Därför har de rätt att flyga Quadrokopter, och nakenfilma vem som helst. De lägger upp det på facebook och instagram också, och ”vi ka’ svimma, närsomhelst” säger de till sist. Själv undrar jag om det är dem, eller någon annan som snart svimmar – för vad ska man egentligen säga ?

Överallt idioter.

Överallt människor som tror, att dubbel moral på något sätt skulle vara bättre än enkel moral.

Jag avslutar med en liten sångtext, ganska fritt efter TROUBLEMAKERS GÖTEBORG och deras fina studioalbum ”idiot” från 2005:

 

Värstingar och Vrövel i Västra Skrävlinge – Böneutropen TOTALT verkningslösa… (inlägg från 2020-08-27)

Till skillnad från Gudahoven i Sverige, som har en benägenhet att ofta bli nedbrända (se underrubriken ”Gudahov” under huvudrubrik ”Asatro” ovan) rapporteras det sällan om övergrepp emot landets kyrkor. Men nu så har det hänt – i Västra Skrävlinge av alla platser.

Våra kvällstidningar kan liksom Dagens Nyheter berätta om hur Västra Skrävlinge utsatts för svår vandalisering, sju nätter i rad, och ”Arbetsledande präst” Mikael Göth säger sig vara ”bedrövad”. Han har polisanmält det hela gång på gång, men det hjälper inte det minsta. Vad gör en ”Arbetsledande präst” förresten ? Kan inte ”Svenska” Kyrkans präster klara av att leda sitt arbete själva, utan springer de bara runt i cirkel som vilsegångna får, och väntar på en ”herde” som ska leda dem ?

stackars jesus  kristus gick visst helt i bitar – och kanske var det vållat av ”multikulturella” små skitar…

Enligt Dagens Nyheter har polisen inga som helst tips på vilka förövarna är, och Mikael Göth säger att han ”inte vill spekulera” om vilka de möjligen kan vara. Samtliga glasfönster i kyrkan lär ha slagits sönder, till en kostnad av minst 200 000 kronor. En sällsynt staty av Gruntvigskyrkans Kristus, donerad av den stormrika industrifamiljen Kockum, har nu gått i golvet, sedan man petade ned den med långa störar, efter vad polisen tror.

Så här såg idolbilden ut – men på dess dyrkan, är det numera SLUT

 

Västra Skrävlinge Kyrka är känd för att ligga nära den muslimtäta förorten Rosengård, där mycket Rosenrött människoblod brukar flyta över såväl asfalt som betong. Man har också gjort sig känd för att lansera ”Evangeliet enligt Harry Potter” och för den skrävlande sk ”Skrävlingebönen” som alla församlingsbor förutsätts kunna utantill, och be med jämna mellanrum, istället för sitt ”Fader Vår”

I ”Skrävlingebönen” står bland annat, att ”Gud, vi tackar dig för Västra Skrävlinge kyrka, kyrkan på landet som nu står mitt bland minareter och betong.”

Mycket nära den gamla landsortskyrkan, och inom synhåll från den finns nämligen Malmö Moské, som uppges vara den första Moskén i landet – och om någon ”fredlig samexistens” är det inte längre tal. Inga höga rop av plötslig solidaritet, sorgekväden och offentliga gråterskor har nämligen utgått från moskén alls, och inga beklaganden heller, vad det nu kan bero på..

Enligt ”Skrävlingebönen” påstår  man sig vara trogna Evangeliet (Harry Potters och JK Rowlings skapelse ?? ) och tycker att ”Rikedomen är stor” när man möter den ”Mångfald” som finns i Rosengårdsområdet – och var det har fört ser vi ju verkligen nu… Man påstår i denna bön också att man skall sluta vara en kyrka för någonting, och istället vill man bli en kyrka ”med” säger man – Och det stämmer ju verkligen – som vi nu fått se. Man har slutat vara en kyrka FÖR svenska folket, eller FÖR den lokala befolkningen. Istället har man blivit en kyrka MED ett lokalt vaktbolag, och MED utökat tjuvlarm och MED stora galler för fönstren, så det stämmer ju verkligen in, eller hur… Bönerabblandet har besannats – eller ?

Men skämt åsido.

Var är de kristnas gud nu ?

De säger ju hela tiden att deras egen gud skall vara allsmäktig, och dessutom allgod, och allvetande... Om det verkligen är så, varför skyddar ”gud” inte Västra Skrävlinge Kyrka för inbrott, vandalism och överfall ? Om han är så stor och mäktig, och dessutom vet allt, då kunde han ju åtminstone avslöja förövarnas identitet till farbror polisen, eller hur ? Eller är JHVH-1 missnöjd med det här med dyrkandet av Harry Potter framme vid altaret, som Skrävlinge prästmän Skrävlat och skrutit i P4 om, i flera års tid. (usch ja – det är så farligt farligt med det okulta – tycker ni inte också det ?)

”Somliga straffar gudarna med detsamma,” lyder ett hedniskt ordspråk, ”men för de verkligt stora skurkarna, tar det visst längre tid”.

Man skall inte önska ont över människor, vilka det än vara må, men kanske skulle Mikael Göth (Göter är ett HEDNISKT folkslag) och de andra prästerna i Västra Skrävlinge vända sig till sina fäders gudar, och anropa Asa-Tor istället. Polisen vill ju inte hjälpa dem, och inte deras egen gud heller. Själv vet jag som hedning hur det känns, att bli lämnad utan hjälp från hela samhället, och utan hjälp från både Regering och Polis, så jag har den största förståelse för deras situation, som ni säkert märker.

Jag kommer ihåg ett hedniskt bröllop, som några idioter till ”fornsedare” försökte hålla vid Alsnö Hus en gång. De visste inte hur man gjorde, och kunde inte styra sig själva för fem öre ens – och de glömde att spärra av platsen med ”Vé-bönd” eller ”Vi-band” som man ska. Därför kom en stor hjord med kor och andra kreatur vandrande, och jag själv – som bara var åskådare – uttalade till sist en stark förbannelse över kreaturen, och blotade till Tor för att han skulle ingripa.

Gåva kräver nämligen alltid, att gengåva gives; och det är själva grunden i Asatron.

Som vi ser är de kristnas bönerabbel, deras ständiga mässande, med knäppta händer, knäppa människor och litanior och gud vet vad fullständigt VERKNINGSLÖST.

Det lönar sig aldrig, att bara sitta och hymla, fromla och be – som en enfaldig tiggare, eller tro att man skulle kunna ”styra” en allsmäktig gud på det sättet.

”Bön” är rent nys, andefattigt och inte värdigt vuxna människor – för ingen verklig vuxen ställer sig hela tiden på knä..

 

”Skrävlingebönen” hjälpte inte alls… De kristna är fullkomligt MAKTLÖSA i förorten, där brott och vandalism härskar…

Blotets kraft, däremot, eller ännu mer kraften hos de som själva tar i tu med fridstörare och kriminella, behöver ingen tveka om. Redan två dagar efter mitt Torsblot slog åskan ned i Adelsö Kyrka med sådan kraft, att hela kyrkväggen sprack, och tre kor, som varit med och stört den hedniska bröllopsceremonin, låg döda på stället, ihjälslagna av blixten.  Jag hoppas bara bonden som ägde dem, hade en bra AGRIA försäkring, och det kan man ju också i all vänlighet önska de boende i Västra Skrävlinge med omnejd, nu när deras egna gud har vänt dem ryggen, och Harry Potter inte är synlig någonstans.

En annan bloggare – med det hedniska namnet Germund – undrar också varför Ärkebiskopen i vårt land tiger, och varför Biskopen i Lund – i vars stift Västra Skrävlinge ligger – inte hjälper de sina.

Jag tänker inte spekulera i frågan om vilka som har vandaliserat Västra Skrävlinge Kyrka men jag beklagar djupt den totala tystnaden från ärkebiskopen.

Jag tillåter mig att spekulera i ett alternativt scenario; Hade ärkebiskopen varit lika tyst om en moské hade vandaliserats?

(Germunds blogg, 2020-08-27)

Skånes folk börjar stå upp för Uppåkra…Eller ?? (inlägg från 2020-10-02)

Enligt Skånska Dagbladet finns ett brett folkligt stöd för att göra Uppåkra, Lunds hedniska föregångare som existerade i 1000 år,till ett UNESCO Världsarv, och till och med Socialdemokraternas gruppledare skall ha varit den, som lade fram en motion med detta innehåll inför Region Skåne eller med andra ord Landstingets Kulturnämnd igår – på en Tors Dag.

Tor på en av Tanums hällristningar. Redan när vårt land steg ur havet för mer än 4500 år sedan, var han med oss…

Vi Asatroende och Hedningar är som sagt vana vid rasism och fördomar, så vi vågar inte ta ut någonting i förskott, men vi får väl se vad Länsstyrelsen säger, och om den person som nu är Kulturminister alls tänker stödja förslaget.

Det är endast Regeringen, som får sända in förslag till UNESCO, och om detta förslag nu går igenom, blir det första gången överhuvudtaget, som ett Svenskt kulturellt Världsarv alls får tillkomma i Skåne, och tredje gången av femton, som man vågar utse ett Världsarv som på minsta sätt har en anknytning till landets inhemska religion och kultur.  Tidigare är det bara Tanums Hällristningar och Birka samt Hovgården på Adelsö som tillåtits bli Världsarv – Gamla Uppsala – av central betydelse för hela Världens hedningar – har hela tiden nekats, och man har även nekat när det gäller såpass unika miljöer som Anundshögen vid Västerås, ”Runriket” i Södra Uppland, Ales Stenar (också i Skåne) och många, många platser förutom det, som man sagt att man till varje pris måste förändra, och inte vill bevara för eftervärlden.

Varför får denna plats inte vara ett Värdsarv ? Varför har inte mindre än två Regeringars Kulturministrar försökt hindra det ??

Samtidigt skall Lunds Kommun också hålla ett intressant föredrag om just Uppåkra på Lunds Stadsbibliotek av alla platser, läser jag på kommunens hemsida.

Måndag den 5 Oktober är det dags, trots Corona-restriktioner och ett minst sagt kyligt kulturklimat.

Men redan när man läser om arrangemanget, märks de många fördomarna. Uppåkra innehöll bara ”gudar för maktens män” påstås det rakt fram och utan bevis, på Uppåkra Arkeologiska Centers hemsida. Det får man lära sig redan i den rubrik, en textförfattare vid namn Hugo Nordland har skrivit.  Han talar om ”Domkyrkotornens ovedersägliga symbol” för kristendomens absoluta dominans, och annat sådant dravel, rena värdeomdömen; som inte har så mycket med seriös akademisk forskning och än mindre med likaberättigande att göra. Detta trots att samma författare också talar om Freja, samt att katolicismens munkar förvanskat alltsammans, plus det vanliga, ytterligt tendensiösa snacket om att ”vi aldrig kan veta något om vad våra förfäder dyrkade” (aldrig vill veta, menar den tydligt kristne herr Nordland, vilket är en annan sak..) som har hängt med ända sedan kulturmarxismens glada 1970-tal – på den tiden fick man inte ens säga att Björkö faktiskt var Birka i svenska skolor – allt förnekades ! – till och med den ort, som nu gjorts till Världsarv…

Det vore intressant att se, vad Lunds Stadsbibliotek faktiskt tänker bjuda på, trots att man gärna ville föreställa sig en festmåltid. Man talar så att säga väl om Plankstek, så att det vattnas i munnen på oss; men bjuder kanhända sedan bara på en stekt träplanka, utan någonting på.

Ni får förlåta mig mina ytterst fula – och kanske helt obefogade – misstankar, govänner – men så känner jag i alla fall..

En ”installation om Njals Saga” finns på Atriumgården i biblioteket, får vi lära oss på kommunens hemsida – och det är kanske vackert så.

Man verkar ha inspirerats av vad jag själv skrev om den enorma Njála-Tapeten på Island, som sett sin fullbordan förra månaden.

Rätt ska vara rätt, och inte väga över emot orätt.. Det gäller nu, och i alla tider.

Här syns Njal, den rättsinnige Domaren, som förstod att väga lika emot lika…

Men sedan ballar det hela ur, och ”urballningen” är närapå fullständig. Man skriver, att människor (i Uppåkra !) gått liknande dramatiska öden till mötes som de i sagans värld, och talar genast om att ”människor dör under dramatiska omständigheter”, ”hus brinner” osv – vilket alltså ska associeras med Uppåkras tillvaro under 1000 år – en helt falsk bild av verkligheten, eftersom det sannerligen inte hände ofta, och även baserar sig på helt obevisade påståenden. Det är inte vetenskap eller vederhäftiga fakta, att försöka göra Njálas karaktärer till Skåningar, och sedan måla upp en kristen vrångbild av hela sagans innehåll.

Man ställer hela tiden tendensiösa och retoriska frågor, i stil med ”hur har Uppåkras härskare lyckats behålla makten i 1000 år”  (varför hela tiden negativt värdeladdade ord – med vilken rätt har man kunnat säga, att någon ”härskade” i Uppåkra – sådana påståenden är bullshit, vederbörligen fanns där inga Jarla- eller kungagravar, och varför beskriver Kommunen hela tiden den regerande makten som ”ond” bara för att den var hednisk – Exakt vad är man ute efter ?

Föredraget skulle ”utgå från de arkeologiska fynden” skriver man, och det är ju alltid trevligt, men att påstå saker som att ”människornas öden kommer till liv och berätta om livsöden liknande dem vi känner till ur sagans värld” rymmer också en viss tendens.

Är detta egentligen vederhäftigt ?

Ger det Hedendomen rättvisa, eller ebbar allt ut i idel kristna fördömanden, precis som vanligt i dagens Sverige ??

Om ”hus brinner” och ”människor dör under dramatiska omständigheter” gäller det uppenbarligen dagens Malmö med alla dess skjutningar också – ifall jag själv får säga eller skriva något tendentiöst …Hur är det med den Historiesyn, Lunds Kommun vill förmedla ?

Det sk ”Loke-smycket” med den flygande Loke från Uppåkra, och dess Gudahov – som nu rekonstruerats i mindre skala – men som inte får beträdas, och inte får användas av oss hedningar

I vilket Vetenskapsradion utreder Gutnaltinget, och dess plats i Historien (inlägg 2020-10-03)

 

Eftersom den hedniska poddradio man ibland kan finna på nätet är såpass dålig och håller såpass låg kvalitet, råkade en av mina läsare tipsa mig om ett av Riksradions program, som sändes den 18 Augusti i år, och som fortfarande är tillgängligt på nätet. Vetenskapsradion behandlade utgrävningarna av Gutnaltinget vid Roma på Gotland, en av de viktigaste platserna på hela Gotland under hednisk tid, ja kanske den viktigaste platsen där överhuvudtaget.

Programmet håller överraskande hög kvalitet för att vara gjort i Sverige år 2020, och är glädjande nog också nästan kemiskt fritt från de gängse kristna fördomarna om Asatron och innehåller nära 100 % korrekta och sakliga fakta, sånär som att programledaren och de deltagande två arkeologerna, däribland Majvor Östergren, som varit med om undersökningar på platsen ända sedan 2013, hela tiden konsekvent uttalar namnet ”Gutnaltinget” som om det rimmade med orden ”anal” eller ”saltomotal” när det i själva verket skall uttalas Gutn-All-Ting, alltså ”Gutarnas Allting” och inget annat. En yngre manlig arkeolog, som också medverkar i programmet, påstår också att det skulle finnas bevis för att ”gotlandsbönderna var inblandade i den ryska slavhandeln” vad han nu menar med det, det redovisas i alla fall inte ett enda bevis eller en enda källa, som tyder på något sådant sakförhållande. Utöver det hör vi också Museichefen för Gotlands Fornsal i Visby, som bekräftar att vad man funnit vid Roma är av stor betydelse för förståelsen av inte bara Gotlands, utan också hela Nordens historia och samhälle under Hednisk tid.

Gothemsån, som flyter förbi den gamla Tingsplatsen, som har varit i bruk i mer än 1000 år av Hedendom, var i forntiden såklart stridare än nu, och hit kunde man segla med stora skepp – spår av Naustar eller båthus har hittats 500 meter från själva Tingsplatsen, där mer än 1500 eller så många som 3000 människor kan ha samlats till Ting flera gånger om året, för under Vikingatid fanns det mer än 3000 självständiga gårdar eller bosättningar på ön, och var och en av dem skulle enligt Hednisk lag – senare efterträdd av den kristna Gotlandslagen – skicka minst en man till öns Allting, och med tanke på att över tio meter långa skepp i stort antal kunnat ankra där, kan vi nog förutsätta, att Alltinget, när det var igång, skedde under flera dagar och samlade mer än 5000 personer totalt, eftersom där också hölls marknad, bröllop och fest, förutom alla blot, makterna till ära – som också ägt rum på den här platsen.

Underligt nog, säger arkeologerna, har man inte hittat några kokgropar i hundratal eller tusental, som vid Anundshög och Badelunda-Åsen utanför Västerås, till exempel, en plats som är höghelig också för Asatroende av idag, och som bevisligen fungerade som Tingsplats ända in på 1700-talet, eftersom man ända till dess hade en Tingsstuga eller ett Tingshus på platsen. Spår av vad man kallar Tingsbodar eller Tält har heller inte hittats – vi vet att Norrlands ”Kyrkstäder” – nu UNESCO skyddade – hade sin motsvarighet i Hednisk tid, men till skillnad från vad som måste ha varit fallet vid ”Tre Högars Ting” mellan Dalby och Lund i Skåne bodde man antagligen ombord på de vid ån ankrade skeppen – det är i alla fall min gissning. Man har hittat över 20 tingsplatser på Gotland totalt, och man vet att landet var indelat i fyra fjärdingar, precis som Island – en annan ”Bonderepublik” som var självstyrande i hundratals år, med egna lagar, eget ting och inga kungar, och ingen överhet utom den folket självt valde. Hela detta system – som uppvisar ”en anmärkningsvärt hög grad av organisation, redan vid 800-talets början” säger arkeologerna idag – dvs i en helt och hållet hednisk tid, utan minsta influens av kristendomen, har nu undersökts grundligare än tidigare, även om man bara haft råd att gräva ut en ytterst liten del av hela området, som omfattar nära nog en kvadratkilometer.

 

Institutionen med ett Allting – och i Gotlands fall två folkvalda ”Landsdomare” eller Överlagmän är spritt över hela Norden. Bland de fynd man har funnit, finns inte mindre än 500 vikter till balansvågar för att väga silver – och man har gissat att det här måste ha ägt rum en laglig prövning och instämpling av alla silvervikter, som enligt lag och enligt ett särskilt system fick användas på Gotland – Gotland har ju också flest fynd av arabiskt och byzantiskt silver i hela Norden, och det var till Gotland och Visby som de flesta handelsskepp från hela Östersjöområdet kom. Att lagmannen – liksom bilden av gudinnan Justitia, den Hedniska Rättvisan, avbildas med en balansvåg och vågskålar i handen, är ingen tillfällighet – utan ren och skär verklighet – de flesta mål som avkunnades, var nog Handelsmål och Tvistemål, inte bara Brottmål, Arvsskifte och Giftemål, till exempel – Lagmännen kunde i likhet med Godar utföra Vigsel – och de kan de förresten fortfarande, om man gifter sig Borgerligt och utan Kyrkans eller de kristna hundarnas inblandning i vad som bara angår de ätter som deltar, och de närmaste.

På Gotland och I Sverige använde man sig nog ibland av särskilda Lagsagomän eller Undrlagmän, som skulle ”Säga lagen” – dvs läsa upp den högt, och utantill, vid varje Ting eller Domsaga. ”Nu är lag fullt utsagd, med hund och harvpinnar” står det mycket riktigt i den äldre Västgötalagen, och det betydde att hela lagen skulle läsas upp, direkt ur Lagmannens minne – även med mindre betydelsefulla och avslutande paragrafer om löst springande hundar och antalet pinnar i en brukbar harv – och de som valdes till lagmän eller lagsagomän, måste vara klokt och tränat folk, vilket däremot inte alltid gällde om nämndemännen, som ju också finns kvar idag, och som i de flesta av Nordens länder skulle vara minst 12 till antalet.

Det går inte att beskriva den Hedniska Tingsordningen eller rättvisan, utan att förstå hur den faktiskt fungerar, och det lyckas man inte helt med i det aktuella radioprogrammet. För det första trodde våra förfäder aldrig någonsin på en ”Naturrätt” som i kristendomen. Rättvisan var för dem inte alls något som kom ned-dalande från himlen i små paket, utan den var något man skipade, eller avdömde. Även Asasrna ”skipade” rätt vid sina Ting, står det i Voluspá, och det innebär att rättvisan var vad man kallade en arbritär process. Lagar och förordningar var inte fasta för evig tid, eftersom lagen inte kan förutse allt, eller alla händelser, som kan inträffa i ett samhälle.  Samhället utvecklas, och det finns inga förhållanden, som är giltiga för evig tid. Människor dör, föds och växer upp, livet förändras och med ett föränderligt liv och samhälle, måste också lagarna och rättsskipningen förändra sig.

Det förstod man redan i forntiden, medan vi idag tror att vissa lagar och grundläggande rättigheter för allt tid är fasta och oföränderliga. 1948 års version av de Mänskliga Rättigheterna, till exempel, får enligt sin egen sista paragraf aldrig någonsin förändras, eller ges några tillägg, eller omformuleras med nya ord. Men vad händer då om språket utvecklas – vilket det alltid gör ? Om tusen år kommer ingen utom språkexperter förstå en deklaration från AD 1948 i dess dåvarande lydelse, varken på franska eller engelska.

Om vad vi kallar Artificiell Intelligens eller Maskiner utvecklar sig, tills att de blir alltmer människolika, vad händer då med själva människobegreppet, rent juridiskt sett ? Och ifall genetiken utvecklas, finns det då också en undre gräns för människobegreppet – en svårt förståndshandikappad person kan idag knappast anses besitta några mänskliga rättigheter i alla fall, eftersom den personen befinner sig halvvägs mellan ett djur och en människa, även om vi – och redan våra förfäder – hade en djurskyddslagstiftning.

En del människor i dagens samhälle kan inte tilldelas någon rösträtt, exempelvis, eftersom de kan vara fullständiga analfabeter, och inte är förmögna till att alls inse vad begreppet ”rösta” överhuvudtaget innebär, utan förblir på trälarnas nivå – och även i forntiden hade man trälar, vilket man insåg var lämpligast och bäst, vad det angick en del individer, exempelvis sådana som begått verkligt svåra brott, och därför för lång tid förverkat både vissa medborgerliga rättigheter eller sin rösträtt – eller som skulle förklaras Fredlösa, och därför utvisas eller avvisas från Gotland. Vi gör fortfarande på samma sätt, men nu på nationell nivå, och det har vi svenskar också fullständig rätt till.

Samtidigt var även den forntida Tingsordningen tillräckligt utvecklad och intelligent för att förstå, att Kungamakt, religion – eller – långt senare Kyrka – eftersom den Hedniska tingsordningen i allt väsentligt bestod långt in på den kristna medeltiden, eller till dess att Gotland slutligen fördanskades på 1600-talet inte kan tillåtas att påverka rättskipningen i ett samhälle. Det måste finnas en maktfördelning, så att demagoger eller tillfällig opinion inte kan påverka rättsfall, och det gäller även vad vi måste kalla ryktesspridning, eller ”dåtidens media” som nog inte var så mycket bättre eller vederhäftigare än ”sociala media” just idag.

Den äldre Västgötalagen nämner förresten ett roligt exempel på principen om att en god lagman även måste ”lag säga och lag tälja” – och hur ingen lag, oavsett hur bra den än är gjord och skriven – kan förutse alla tillfälligheter. ”Margz ero ills öki – Ok vardhir Hani – Mans bani!” står det. Och detta förklaras så: En bonde hade på sin gård hängt upp en gammal utnött plogbill ovanför dörren till sitt hus. Men så kom en granne på besök, och skulle just gå in i huset, när en tupp eller hane flög upp från gårdsplanen. Då bar det sig inte bättre, än att tuppen flög upp och satte sig på plogbillen, som var dåligt fastspikad, och föll ned i skallen på grannen, så att han dog…

”Margz ero ills öki” betyder att ”mångahanda (saker) finns, som ökar vad som är illa här i Världen” – och hur skulle då det äldre Västgötatinget avdöma detta ? – Jo, det hela avlöpte så, att bonden fick betala en halv mansbot för dråp, vilket ansågs skäligt med hänsyn till att han slarvat med plogbillens upphängning, och det hursomhelst är ett oskick, att hänga upp spetsiga föremål ovanför en ytterdörr, eftersom de kan ramla ned och synbarligen orsaka stor skada på de förbipasserande. Så slöts det tinget, och det var på 1200-talet, när Kyrkan redan in-nästlat sig, och gjorde slut på den svenska demokratin och folkrepresentationen. Kungar och vrångvisa män kom in i landet istället, och nu har vi det som vi har – varje dag ökar våldet, varje dag nya mord, mordbränder, ”skjutningar” och våldtäkter.

Rättvisan, har det sagts, går i vågor, och det skall till kloka och ärliga män, för att alls försvara den.

Det var en gång en domare och lagman, som låg på sin dödsbädd. Han var svårt sjuk i Cancer, och hade inte lång tid kvar att leva.  Han var så illa sjuk, att han andades genom slangar i näsan, för på den här tiden då detta hände, fanns det ännu gott om syrgas på svenska äldreboenden och sjukhus, och det var innan Regeringen Löfven omintetgjort och förstört snart sagt hela välfärdssystemet. Men jag var på den tiden Gode, och dessutom såklart Asatroende och Hedning, vilket jag alltid varit och alltid kommer att vara.

Då frågade den döende mannen mig med svag röst, om där fanns en hednisk gudamakt också för honom, och om ifall jag hade något tröstens ord att ge; under hans sista pina och kval. Och jag svarade, att det förvisso finns en sådan. ”Det är Forsete, son av den ljuse Balder och den milda Nanna, som bor i Glitners hall i Gimle, dit bara få av de dödliga någonsin kommer – ifall de varit rättfärdiga nog. Och han sägs ha så stor förmåga, att alla de som kommer med Tvistemål framför honom, går därifrån förlikta och som de bästa vänner, när han väl förklarat sitt Domslut.”

När den döende hörde detta, började han omedelbart att skratta, och han skrattade med hög och ljudlig röst, ja så mycket att slangarna för syrgas for ut ur näsan på honom. Jag kan ännu minnas hur han skrattade, och det var med ett vrålande skratt, högre än ljudet av en fors, högre än ett vattenfall. Samma förmåga att skratta har etsat sig fast också i mig, och det kan hända än idag, att jag med ett vrålande skrattar åt vad jag får läsa i tidningar eller media, men lika ofta gråter jag.

 

”Vad är det då, som är så roligt med allt detta ?” frågade jag honom till sist. ”Förstår du då inte ?” sade han. ”Vem var Sämund hin Frodhi, som ordnade Eddorna långt innan Sturlasson ? Och vem var Viger Spá, Lumber i Västergötland, och Tjodolf af Hvini och alla de andra ??” Jag svarade honom att de var Hedniska Domare och Lagmän allihop, utan ett enda spår av kristenhet, för så var det ju.

”Då är mitt sinne ännu ofördunklat,” svarade den döende, som nu hade satt sig upp i sin sjukhussäng. ”Min kropp är svag, och förmår intet, men mitt sinne förblir rent, in i det sista. Tänkande har jag levat, men leende vill jag dö – och detta blir ett gott skämt för mig att minnas, nu när allt tar slut, och ingenting följer efter. Tjodolf och de andra var i sanning visa män. De visste, att det aldrig aldrig aldrig någonsin hänt, att två parter så skulle ha förlikts inför rätta, att de går därifrån som bästa vänner sedan. Men i himlen – ja i Himlen – eller i Juristernas särskilda himmel – ja där kanske det skulle kunna hända, att någon ständigt åstadkom detta !”

Därpå mådde den sjuke något bättre, och se – han levde utan svårare plågor i ytterligare tre dagar, för att sedan dö, och när han så dog, var det i mina egna armar.

Han trodde inte på någonting, varken i form av gudar eller människor, men han trodde på kraften i lagar och tankar, samt i människornas ord. Mannen som dog, var min egen far, och detta hände en dag i Maj, för nu över 22 år sedan. Men själv lever jag vidare, och tjänar rättvisan och mänskligheten efter bästa förmåga, för den som lever efter sina egna lagar och tankar, tjänar förvisso sitt land och därmed människorna bättre än den som följer den nuvarande lagen i allt, eller i alla småsaker.”

Frid åt kojorna, men krig åt palatsen !

Svekfull död åt Monoteisterna, men Rättvisa åt hedningarna !

Kiviksgraven – graven som INTE var någon grav, utan en HARG…. (inlägg från 2019-08-19)

För en tid sedan publicerade den frihetliga och svensksinnade bloggen Allmogen ett reportage om Kiviksgraven, eller Bredarör, som den jättelika stensättningen i Skåne rätteligen bör kallas. Det är en plats jag själv också besökt under den förra månaden, som i mindre grad än vanligt kommit att ägnas åt bloggskrivande. Som så många andra av vårt lands allra värdefullaste fornminnen, har marken Bredarör ligger på överlåtits åt Fastighetsverket, och varken Riksantikvarieämbetet eller den lokala Länsstyrelsen har nu det formella tillsynsansvaret över Bredarör.

Nej – detta var INTE främst en grav eller ett gravröse (även om 14 personer under  2400 års tid begravts i röset) utan en HARG och därmed en HEDNISK KULTPLATS av avgörande betydelse…

Bredarör är annorlunda också på det sättet att det finns ett litet lokalt museum och café alldeles intill själva graven, som sköts av en utexaminerad arkeolog med gedigna akademiska meriter. Henne har jag också träffat och samspråkat med denna sommar, och det är dubbelt aktuellt med tanke på den debatt som förts om Birka som UNESCO-Världsarv under sommaren. Flera av vårt lands mest kända arkeologer har gång på gång vädjat till Regeringen Löfvén och dess okunniga Minister Amanda Lind om att ta sitt ansvar för kulturminnesvården, men helt utan resultat. Vädjandena har synts också i SVT och statstelevisionen, och hela den akademiska världen fruktar nu, att om rovgrävningarna och plundringarna på Birka fortsätter, så kan den platsen snabbt förlora sin status som Världsarv, och försvinna från UNESCO-listan.

Vad debatten kommit att handla om, är att det helt saknas tillsynsmän på Birka, eftersom Fastighetsverket hela tiden väljer det billigaste alternativet och lägger ut all skötsel på entrepenad, vilket innebär att okunniga skojare och firmor från utlandet får ta hand om skötseln av ett Världsarv. På Birka har det tidigare också bott tre bofasta familjer på ön Björkö som helhet, men nu finns där bara en, och de saknar den förmåga som krävs för att bevaka hela ön och dess unika fornlämningar vintertid.

Men i Skåneland är förhållandena avsevärt bättre.

Där finns det som sagt lokal expertis, och där finns boende i närområdet, som Fastighetsverket faktiskt har avtal med, trots att Bredarör aldrig någonsin fått vara med på någon Världsarvslista, tack vare vår Regerings inkompetens och slarv. Men, det borde platsen kanske – för som alla vet är den en hednisk sevärdhet av rang. Varför – undrar jag – kan då inte Fastighetsverket prova ”Kiviksmodellen” också för andra platser i vårt land ? Om bevarandet fungerar i Skåne, tack vare intresserade och engagerade ortsbor, som värnar sin egen bygd, borde det inte kunna fungera precis så på andra ställen i landet också ? Ja, det borde de styrande verkligen fråga sig, eller vad tycker ni, kära läsare ?

Betongkassunen i rösets mitt och vägen som leder in dit skapades under 1900-talets första hälft, och har inget med själva hargen att göra, men annars stör inget lugnet bland Kiviks äppelodlingar.

Kiviksgraven anlades före 1400 före vår tideräkning, och dessutom på en stenåldersplats, där minst en individ begravts tidigare. Minst ett dussin individer lär ligga begravna i det stora röset, men om man tar med det faktum att anläggningen varit i oavbrutet hedniskt bruk och med kontinuitet som kultplats i minst 2400 år, eller till en vikingatid, så betyder det att högst en begravning ägde rum här var tvåhundrade år, och det kan verkligen inte kallas mycket. Idag är arkeologerna ense om att Bredarör var en harg eller en plats för hednisk kult först och främst, och att de begravningar som också skedde här, var rena undantagsfall.

Hällkistan och Bredarörs utseende dokumenterades redan på 1750-talet

Från sen medeltid och framåt plundrades Bredarör på mycket av sin sten. Man har spekulerat om att högen eller hargen måste varit minst gånger högre än idag, och att den måste ha haft en höjd på minst omkring 10 meter, samtidigt som diametern på 75 meter inte förändrats så mycket. 1748 plundrade två tjuvar, Andreas Sahlberg och Lars Persson hällkistan i mitten av stensamlingen, men trots att de greps och hotades med frihetsstraff på fästning, som det hette, lade sig plötsligt prästen i Södra Mellby Socken ut för dem, och så blev de frikända efter ett års rättegång. Man vet ännu att skatterna från graven – bland annat ett svärd av brons, skall ha legat begravna i prästgårdens trädgård, och att tjuvarna var i maskopi med Svenska Kyrkan, som alltså såg till att rentvå dem. Den arkeolog jag pratade med vet att berätta att det sannolikt också fanns flera guldföremål i hällkistan, men att de kristna förstörde dessa, och som vanligt behöll kyrkan allt guldet för sig själv. Men allt lyckades dessa kristna vandaler och gravplundrare inte förstöra, trots att meningslös förstörelse och våld alltid härskar, överallt där kristendomen visar sitt ohyggliga tryne.

Kvar fanns bara hällarna, med sina solhjul, kretensiska dubbelyxor och Mykenska hästar. Samt spår av fyra till fem unga personer, cirka 13-15 år gamla som deponerats i hällkistan under äldre bronsålder, medan en något äldre man, ca 25-35 år, begravdes under den yngre bronsåldern, efter 1000 år före vår tideräkning. Den medelålders mannen har av traditionen alltid identifierats som Kung Kiar av Skåne, grundare av Kivik och handelsplatsen där, och fram till rätt nyligen, så ansågs Kiviksgraven som en kungagrav, även om det inte alls finns några bevis för den saken. Kiar betyder körsvennen, han som kör – det är också ett binamn på Tor – och mycket riktigt ser vi en körande man i en vagn på häll 7, den mest berömda av gravhällarna.

Redan på 1970-talet visste man genom noggrant studium av hällarna att raden med män framför Kiars vagn inte alls var någon offerscen, som en del kristna forskare felaktigt påstått, utan en rad med dansande män, alla försedda med svärdsskidor. Och ”hästarna” under vagnen är helt klart inte hästar, utan hundar, medan det stora djuret till vänster inte alls är en val, som några påstått, utan snarare någotslags fisk – kanske den fruktansvärda ”Hornål” som enligt tradition skulle finnas i den närbelägna Verkeån, också långt fram i tiden.

Nyare studier av häll 2 från 2000-talet visar att den varit försedd med bronsyxor och bilder av guldkäglor, liknande ”guldhatten” från Berlin, som i själva verket är en mycket exakt kalender från Bronsåldern.

Kanske var det föremål som dessa, som gömdes i hällkistan, innan de kristna lyckades förstöra alltsammans. Men – det får vi nu aldrig veta – tack vare den ”svenska” kyrka som sekler igenom vållat vårt folk så mycket ont. Bärnsten från Skåne har emellertid hittats i gravar både i Egypten och Kreta, och man vet, att Österlen måste ha varit en rik trakt med mycket långväga handelsförbindelser. Man vet, att både äldre och yngre Bärnstesvägar förde handelsvaror via Rhen och Rhone, samt långt senare floder i Östeuropa, och dessa flodförbindelser fanns kvar också under romersk tid och långt senare.

Från ”elektridernas öar” där den mystiska elekricitets-alstrande stenen Elekron eller Bärnsten fanns, såldes den av Gutonerna – götar eller gutar – till Teutonerna, som enligt Pytheas från Massilla (300 år före vår tideräkning) skulle ha bott på den jylländska halvön. Och först via mellanhänder, nådde denna hett eftertraktade vara slutligen medelhavets högkulturer. På Internet kan man idag läsa än fantasifullare berättelser än dessa, men sådant hör till sagornas värld, och inte till vetenskapens. Bärnstensvägen är ren, skär och arkeologiskt bevisad verklighet, men Kung Kiar eller en Odysseus på Östersjön är det inte.

Somliga kristna har också försökt hävda, att raden av personer, som förs emot ett Omega-liknande tecken av lurblåsare; samt prästerna i Säl-liknande kåpor framför ett stort ämbar eller dryckeskärl skulle vara bevis för människo-offer, men allt sådant är fullständigt obevisat. Det kan lika gärna vara fråga om deltagare i en rit, som går upp på den enorma hargen vid Kivik, och i kitteln som vi ser, kan det ha funnits mjöd eller öl, snarare än blod, precis som i Egtved-kvinnans mjödhink, som ställdes i hennes grav. De tre ungdomar man hittat, behöver inte alls vara offrade – dödsorsaken har aldrig fastställts, och kan inte heller fastställas, eftersom allt man hittade bara var rester av långa rörben (typ lårben och skenben) i hällkistan, och dessutom måste sådana begravningar ha varit oerhört sällsynta, eftersom de tre yngre personerna bevisligen begravdes vid isolerade tillfällen under en tidrymd av 600 år.

En anknytning till myten om Theseus, eller Minotauros och labyrinten på Kreta, där sju unga män och sju unga kvinnor från Athen vart sjunde år skulle sändas som tribut till Kung Minos på Kreta, och hans monstruösa tjur, är sannolikt inte alls vad vi ser här, även om det än idag finns forskare (Intendent Fleming Kaul vid Nationalmuséet i Köpenhamn, till exempel) som anar att det fanns mycket närmare spår mellan bronsålderns Nordiska solkult och antikens religioner, än vi annars kunde tro. Dessutom är de personer som vandrar mot Hargarna ? eller inhägnaderna på Kiviksgraven fyra och fyra, alltså åtta tillsammans, inte alls sju, och två av dem håller vad som verkar vara ett svärd respektive en lur i händerna, vilket antyder att deras funktion är en helt annan – liksom den hammarlyftande figur (alltså en Vighammare – redan på bronsåldern) och de lurblåsare respektive trummare (?) som vi ser överst på hällen ovan.

Rakt söder om Bredrör finns Ängakåsens gravfält, med över 130 gravar från bronsålder och järnålder – fortfarande ett av hela Sydsveriges största, men det har varit ännu större. På 1920-talet försökte man förstöra ”penningstenen” – ett stort stenblock med skålgropar, där offer i form av mynt har lagts ända in på modern tid. De kristna lät spränga blocket i tre delar, och skulle använda dessa för att bygga en bro – men lokala krafter samlade ihop bitarna, och stenblocket med skålgroparna används fortfarande som det en gång var tänkt, och menat..

Den arkeolog jag talade med berättade om hur Socialdemokratiska kommunalråd i Kivik på 1970-talet fick för sig att de skulle bygga en idrottsplats på gravfältet, öster om den väg som idag går söderut förbi Bredarör. Förfärade ortsbor blev vittne till hur tjogtals med gravar skövlades, sprängdes och förstördes, och hur skallar, benknotor och krukskärvor fullkomligt for genom luften, och all denna förstörelse minns många i Kivik med omnejd ännu i den dag, som idag är.

På de två senaste åren har arkeologer hittat spår av en stensatt processionsväg, som från Bredarör går ända ned till bronsålderns kustlinje, men hur gammal den vägen är, kan ingen säga. Idag skär den inte bara genom villaträdgårdar och fruktodlingar, utan också genom den i onödan byggda idrottsplatsen, som man byggde helt utan att någon arkeologisk undersökning hann ske. De ansvariga lever väl till stor del fortfarande, men då jag är en andligt lagd person, vill jag tro att de liksom många svenska politiker som lever idag kommer att få sitt straff efter döden, nere hos Hel – och det straffet kommer att bli mycket, mycket hårt…

Men Kiviks sommar varar än, och Ängakåsen och Bredarör står i sitt grannaste flor. Här i denna trakt har Hedendom och Asatro alltid rått, och den skal råda där, många hundra år efter det att vi själva inte mer finns, och inte mer vandrar på den gröna jorden. Men vårt folk ska leva – i evigheters evighet – på vad Rudbäck, och Linné – på sin tid – kallade Skånes elyseiska fält – visste ni det, förresten ?

 

Blick från Haväng och Kivikstrakten

 

”Hund begraven i SÖLVESBORG” – och om ”gravade” hundar i Skellefteå och på andra ställen (inlägg frå 2020-09-23)

”Det är en hund begraven” lyder ett gammalt svenskt ordspråk, som vill antyda att överhetens och numera även ”big medias” version av händelseförloppet inte är sann, och att det finns mycket, som den officiella sanningen och ”åsiktskorridoren” i vårt samhälle helt förtiger.  Ifall det också stämmer om den senaste arkeologiska nyhet, som kablats ut i form av ett TT-telegram, och som Aftonbladet, Svt och snart sagt alla andra nyhetsmedia papegojmässigt upprepat, helt utan research, helt utan ”verkshöjd” och till och med med samma ”förtryckta” faktaruta från Blekinge Läns Museum, kan man förstås diskutera.

8400 år gammal hund uppdagad – med gravgåvor, värdiga en mänsklig jägare…

Alltnog – i Ljungaviken vid Sölvesborg har arkeologer funnit en gigantisk stenåldersboplats med över 50 långhus, och om bara svenska journalister hade haft den minsta känsla för nyhetsvärdering, hade detta varit ett faktum att ta fasta på. Nu ska hela området och alla fynd utplånas för all framtid, eftersom kommunen vill bygga ett nytt bostadsområde, alldeles vid strandkanten och på gyttjefylld mark – som snart kanske drabbas av stigande havsnivåer. Trots detta är det ett gammalt hundskelett, som också försetts med gravgåvor, bland annat i form av en yxa, antas det, precis som man skulle ha ärat en mänsklig jägare, eller en kär familjemedlem. Hunden skall nu grävas upp senare i veckan, och man får väl hoppas att den verkligen blir utställd som sig bör, och inte bara tillåts multna bort i något museimagasin, vilket blott alltför ofta sker med svenska fornfynd.

Osteolog Ola Magnell, som intervjuats i Aftonbladet, vill inte säga vad det är för ras (just det – hundar har faktiskt raser – och det har vi människor också, även om det är ”hund som hund, och människa som människa” i de flesta fall) men antyder, att det ska röra sig om en ”spetsliknande” hund, alltså en jakthund och inget annat. Sådana hundar är inte obekanta från ännu äldre jägarstenålder på andra platser i Europa. Våra tidningar berättar inte ett enda ord om det, eftersom de är urusla och värdelösa på att ta reda på fakta kring det de skriver om, men Världens äldsta avbildning av en hund – som påtagligt påminner om den som nu hittats vid Sölvesborg – är faktiskt mer än 25 000 år gammal, och kommer från en grottmålning i grottan Font-De-Gaume i Sydfrankrike.

Denna grottmålning, 25 000 år gammal, antas föreställa en tamhund och ingen varg (som har större öron)

I alla tider och de flesta intelligenta kulturer har hunden ärats, i krig som i fred, i jakt som i hemmet. Sedan mer än 25 000 år tillbaka har människan utsatt vad som från början var en varg för selektiv avel, och eftersom hundens genom är lättmuterat, och hundar tyvärr inte lever lika länge som oss, har vi ändrat hundens utseende och egenskaper till vad vi anser passar oss. Så var det inte från början, men en del hundraser är nu såpass domesticerade, att de inte längre kan jaga eller överleva på egen hand. Filmen ”Alpha” – gjord 2018 – skildrar hur man tänkt sig att det kan ha gått till, när den första hunden tämjdes, och den första människa som blev hundägare, fick ett evolutionärt övertag mot resten av sin stam.

Men inte alla kulturer på vår jord är likvärdiga. En del visar brist på intelligens, intellektuellt såväl som emotionellt. Inom Islam, och i en del Medelhavskulturer, till exempel, anser man att hundarna skulle vara ”orena” på grund av religiösa skäl, och därför försöker man döda och skada dem, vilket också gäller hundägarna, som i dagens Sverige också ibland kan utsättas för blodiga överfall från ”fredens religion” och dess många proselyter..

 

Teckning av Louis Moe till Saxo Gramatticus ”Danmarks Krönika”

I den Nordiska kulturen är det precis tvärtom emot Islam. Här tar vi väl hand om hundarna, och ser dem som familjemedlemmar. Också Oden själv har två hundar, kallade Gere och Freke – enligt andra är det vargar, men vargen är inte ansedd för god – så det mesta tyder på att det är just hundar och även de goda hundarna kommer till Valhall, och får sitta vid deras fötter, enligt vad somliga Hedningar tror. I den svenska folksjälen ligger en kärlek till hunden, främst som jaktkamrat och vän – begraven – och kristendomen har inget svar att ge på den hundvänliga inställning vi svenskar har – vilket man också uttryckt i sång:

Endast Hedendomen har svaret på dessa frågor – och i vår egen kultur ses hundens mod, självuppoffring, förmågor och lojalitet som något bra...

Hunden Pompes Grav i Karlbergsparken, rymmer i själva verket – TRE hundar…

Bara en svensk poet och krigare skulle kunna skriva såhär:

Pompe Kongens trogne dräng

Sof hwar natt i Herrens säng,

Sehn af år och resor trötter

Leed han af wjd Kongens fötter.

Mången stålt och fager mö

Önskade som Pompe lefwa

Tusend hieltar eftersträfwa

At få så som Pompe dö.

Pompe född och död en hund,

trogen som en hund kan wara

art af art ty feck han fara

Land omkring när han war sund,

Hundelycka had han nog

wäl han lefde feet och frodig

skiönt han war en lång tid modig

sägz dock gamle Pompe dog.

 

Mindre tur och ”hundelycka” hade i så fall den sk ”vårdtagare”, som dödades av hemtjänsten i Sollefteå i veckan. Väldigt många äldre i Sverige behandlas nu sämre än hundar, och de får dö som hundar också, övergivna i sin egen urin och sängliggande i sina lägenheter. Den person, som bär det högsta ansvaret för alltihop, vård- och omsorgschef Ejja Häman-Aktell, har ingen förklaring till hur man kunde placera en icke svensktalande sk ”Vikarie” framför telefonen till det ”trygghetslarm” som hade installerats – och ingen förklaring på varför hemtjänsten inte ryckte ut, när den sk ”vårdtagaren” utlöste larmet.

Ett såkallat ”missförstånd” ägde rum, och så dog en svensk, därför att en ”vikarie” inte kunde svenska. Tidigare i denna blogg har jag varnat för ”Vårdens Taimourer” som i stort antal visat sig dyka upp just under Corona-pandemin, i takt med att ”oförklarliga misstag” plötsligt oftare och oftare sker inom vården.

Tidigare i år har det framkommit, hur en totalt okunnig sk ”Vårdare” drypt superlim istället för ögondroppar i ögat på en hemtjänst-patient, så att denna fick permanenta synskador.

Detta trots att limmet förvarades i en tub, och inte en flaska – Kan vi misstänka uppsåt, och vållande, kanhända ??

Vållande till annans död, till exempel, är ett svårt brott, som kan ge upp till sex års fängelse. Det återstår väl att se, vad den skyldige ”vikarien” i Sollefteå ska få för straff, eller vad för straff de ansvariga som placerat den personen där, ska få. Överbelastat, som vårt rättsväsen är, kanske alla går fria som vanligt, men vissa politiska partier i vårt land, däribland Liberalerna, vill faktiskt ha språkkrav i vården.

 

I väntan på inkompetenta politiker, ”Trygghetslarm” som inte fungerar och vårdbyråkrati, kanske många äldre skulle skaffa sig EN BRA VAKTHUND

– Den biter tjuvar och lurendrejare, släpper inte in några främlingar och VARNAR och LARMAR omedelbart om något går snett, eller ägaren blir sjuk… Och en hunds kärlek, är något man kan LITA på...

 

Följ ODENS råd du också – skaffa dig en EGEN Gere respektive Freke – SÅ GÅR DU SÄKER i tider av sjukdom eller samhällskris…

 

I vilket SVT sprider FAKE NEWS och Slidder-Sludder om Vreta Kloster… (inlägg från 2021-02-09)

SVT:s Östgöta-redaktion, som agerat mycket partiskt emot Hedendomen under de senaste tre åren, har gjort det igen. Man kommer med ”Christian Belittlement” eller idel skåpmat och fördomar om Vreta Kloster, där arkeologer funnit många jordbegravningar, vilket man kallat ”århundradets fynd”.  Det påstås lögnaktigt, att arkeologer skulle ha sagt att det ”måste” ha existerat en träkyrka på platsen under 900-talets slut, men det ”måste” det inte alls – för några spår av någon sådan har aldrig hittats.

Vad man däremot identifierat, är en rad av jordbegravningar från tidigt 1000-tal – varav ungefär 70 undersökts – men det bevisar inte alls närvaron av någon kristendom överhuvudtaget. I och för sig är det sant, att arkeologer slentrianmässigt – under 1900-talets första del – klassat alla jordbegravningar som ”kristna” och alla brandgravar eller spår av kremering som ”hedniska” men redan från Birka-grävningarna på 1890-talet visste man, att detta inte alls stämmer – för vi vet, att det hedniska gravskicket alltid varierat, och därför kan man inte alls säga, att en jordbegravning skulle vara kristen, med mindre än att man finner spår av kors, kräklor, bok-beslag från biblar eller andra artefrakter, som kan bevisa att gravens ägare faktiskt var kristen. Några forskningsrapporter från Vreta-grävningarna har heller inte publicerats än, och i väntan på dem – det kan nog ta ett halvår eller mera, efter vad som är vanligt i akademiska sammanhang, kan man i-n-t-e säga något med säkerhet, eftersom det vore att föregripa forskningen.

När man hittat 70 dokumenterade gravar i ett område och undersökt 19, är det fel i sak av SVT att påstå att ”flera tusen” gravar skulle finnas i området. När minst en grav innehåller en amulett, tillverkad av en björntand, kan inte alla gravar komma ifrån kristna begravningar…

Följaktligen LJUGER SVT – och man gör det dessutom rakt ut. I den intervju med Osteologen Caroline Ahlström Arcini som undersökt 19 av de 70 utgrävda gravarna (att som SVT påstå att det skulle finnas ”flera tusen” skelett bara 30-40 cm under marknivån är nog en betydlig överdrift – varifrån kommer förresten detta påstående ? ) sägs det rent ut, att en spädbarnsgrav innehåller en stor, väl tilltagen björntand, som burits som amulett och skydd. Så gör inga kristna. Med precis lika stor rätt kan man i så fall säga, att detta måste vara en hednisk barngrav.

Runstenen Ög 202 på Vreta Klosters kyrkogård tros vara från 1080-talet, och har en tydlig hammare längst upp. Dess inskrift är helt hednisk, och lyder: Gæiʀ[i] ræisti stæina þessi æftiʀ Stæinkel. Þæiʀ vaʀu syniʀ Biarnaʀ – Gere (namnet på en av Odins vargar) lät resa denna sten efter Stenkil, De var söner till Björn (och alltså hedniska bröder)

Forskaren Sven Rosborns karta över kristnade områden i Norden, år 1000 till år 1250 – som framgår fanns det INGA kyrkor i Östergötland förrän långt in på 1100-talet, och i Småland, Dalarna, Dalsland med flera landskap, fanns nästan INGA kyrkor ens vid periodens slut..

Vi vet från historiska källor, att Sockenbildningen i Östergötland och trakterna kring Vreta inte var avslutad förrän långt in på 1200-talet. Utan socknar fanns ingen kyrkoskatt, och utan kyrkoskatt som tvångsmässigt drevs in från befolkningen, kunde man inte bygga några kyrkor – för det hade man inte råd med. Visserligen k-a-n det ha funnits enstaka stormän som kanske byggde små kapell på sina gårdar, men exempelvis Ansgars taffliga lilla byggnad i Birka stod bara i 15 år, efter det att den övernitiske Nithard försökt skövla och bränna alla Gudahov, och rättvist blev ihjälslagen av Hedningarna.

Alla seriösa historiker vet redan, att innan Olof Skötkonung kristnades, så fanns inga kristna kungar eller jarlar, hersar eller andra höga potentater, och en hednisk kung – den siste var ju Blot-Sven på 1080-talet. accepterade självklart inga kyrkor på sitt område. Olof Skötkonung hade i alla händelser stora problem med att sprida kristendom i Sveariket, och historikerna är nu ense om att hans dop i Husaby, Västergötland (inte Östergötland !) måste ha skett kring 1014, och inte 1008 som tidigare angetts.

Dessutom står det flera bevisligen hedniska runstenar på just Vreta Klosters nuvarande kyrkogård – där omtalas personer med rent hedniska namn, som måste ha fötts som hedningar och som namngetts efter hedniska gudar (det är snudd på omöjligt att en nyligen kristnad ätt skulle göra så)  och en av stenarna har vad som kan vara en Torshammare – och även på många andra ställen i Östergötland, står det rent hedniska stenar, med hedniska namn. De är resta under sent tusental, anser forskningen. Detta är också väl dokumenterat ur historiska källor. Under sådana förutsättningar är det fullständigt omöjligt att tänka sig att det skulle ha funnits träkyrkor i Östergötland på 900-talet – med tanke på hur intolerant kristendomen alltid varit, är allt tal om ”samexistens” nonsens – det första de kristna gjorde när de kom till en ny trakt var ju att utplåna alla spår av hedendom, och därför är det omöjligt, att hedniska stenar rests ca 100 år senare än den påstådda, men aldrig aldrig aldrig funna eller identifierade, hypotetiska träkyrkan.

SVT:s påståenden stämmer helt enkelt inte med den historiska verkligheten.

Dick Harrison, den kände Lundaprofessorn, publicerade 2013 en utomordentligt intressant, spännande, lättläst och välskriven bok, kallad ”En medeltida Storstad – Historien om Söderköping” som inte bara skildrar Söderköpings historia, utan hela Östergötlands kristnande tillika. Före 1203 fanns inga kyrkor alls i Söderköpingstrakten, vad man vet – ty ”Drottens Kyrka” grundades först då. Dessutom är historikerna helt säkra på att Vreta Kloster grundades först långt efter Varnhem i Västergötland, som tillkom först 1148. Visserligen har de kristna förfalskat historien där också, och spritt ut sitt vanliga slidder-sludder om ”jamen bort-ruttnade träkyrkor, helt utan spår i jorden” som vanligt. Man har – i Varnhemsfallet – tagit en enda jordbegravning, från ca år 970 (+/- 50 år med C-14 datering – exaktare är den metoden inte ) som ”bevis” för en kristen kyrkogård, men detta bevisar inget alls – för graven i Varnhem, grävdes ut under tidigt 1900-tal och har i-n-g-a kristna artefrakter, så vitt jag vet. Påståendena om Varnhem är därför inte vetenskapliga, utan vilar på en utomordentligt svag grund, och lösa antaganden från 1930-1940 talet.

”Västgötaskolan” har utpekat Varnhem som Sveriges äldsta kyrka, men den kan omöjligt ha tillkommit före 1040-talet.

Vreta Kloster fanns inte, innan Inge den Äldre tillträdde, som den förste någorlunda kristne kungen med Östergötland som maktbas. Vid den tiden rådde ännu Håkan den Röde och Blot-Sven bland Svearna, och vi har flera påvliga brev från 1080-talet, där Inge nämns som Rex Wisigothum, alltså Kung över västgötarna, men inte så mycket mer.  I Svealand och Norr om Kolmården var inte Inge den Äldre alls accepterad. Dick Harrison har övertygande bevisat, att Vreta som kristen ort inte kan vara äldre än mellan år 1090 eller 1110, då kung Inge var död. Dick Harrison anser också, att det var hans kristna änka Helena som grundade klostret, och det kan mycket väl ha skett först efter kungens frånfälle, eftersom ju östergötland var fullt av hedniska stormän på den här tiden.  Återigen pekar alla indicier på, att det inte alls fanns några ”kristna träkyrkor, som försvunnit helt utan spår i jorden, eller omnämnande i skrift” i Vreta innan dess. För övrigt – om Påve Gregorius VII nu skrev sju brev till Inge den Äldre och rekommenderade honom att grunda kyrkor, först kring år 1080 och senare – då kan det ju inte ha funnits kyrkor där tidigare – för i så fall hade ju den påvliga uppmaningen varit onödig…

Bevisen för SVT Östergötlands felaktiga historieskrivning tätnar och tätnar, ju mer vi undersöker saken.

Dick Harrison menar, att den första kristna runsten vi har från Östergötland, är rest 1025 och nämner Gunnhvat – en hednisk man – som hade sönerna Torlak och Torsten, båda direkt uppkallade efter guden Tor – enligt nordiskt namnskick, som jag skrivit mycket om. Han skulle då vara bland de absolut första kristna i landskapet, enligt Professorn, och han antar, att de ringkors som finns på en del stenar (de skulle lika gärna vara hedniska Solkors – för samtiden såg dem nog så !) skulle bevisa, att Gunnhvat först kristnades på sin ålderdom, antagligen då sönerna var vuxna – vore de små barn, skulle han nog inte omnämnt dem på runstenen.

I Småland, neråt Tjust, Ydre-bygden i Östergötland och Kinda härad – fanns inga kyrkor alls, ens på 1200-talet. Så sent som 1123- 1124 ledde ju den Norske Kung Sigurd Jorsalafar den sk ”Kalmare Ledung” och förde ett blodigt krig emot Smålandskusten och Österlen i Skåne, som då ännu var ett hedniskt land.

Med Mord, Eld och Brand genomförde de kristna hundarna ”Korståg” emot fredliga svenskar och danskar på Österlen och Smålandskusten – och detta skedde först 1122 – 1123 – en del av vår historia, som många kristna inte vill kännas vid och inte vill tala om…

Det småländska inlandet, bestående av det som idag är Jönköpings Län och Kronobergs län, kristnades inte vid detta tillfälle, ty något mer än våldsgärningar i kusttrakterna, lyckades inte de kristna hundarna med.  I och för sig finns det en medeltida legend om ”Sankt Sigfrid” – den Engelske missionären som skulle ha varit Smålänningarnas apostel – samt hans tre brorsöner Unaman (en präst) Sunaman (en diakon) och Vinaman (en lekbroder, en ”hangaround”) men den legenden är inte mera verklig än Serietidningarna om Kalle Anka, och hans tre brorsöner Knatte, Fnatte och Tjatte.

Däremot kan den lokala traditionen om Gunnar Gröpe, Trolle-ättens legendariske anfader, och de 12 Häradshövdingarna över Värend, som gemensamt beslutade sig för att slå ihjäl Sankt Sigfrid vid gården Hov i Växjö (där ett hedniskt Gudahov låg) delvis ha haft en motsvarighet i verkligheten, för Växjö stift tillkom inte förrän kring 1170 – och då som en ”utbrytar-enhet” ur Linköpings Stift, grundat 1103 – av Inge den Äldre

Drottens Kyrka i Lund, byggd på order av Sven Tveskägg på 990-talet, är den äldsta bevisade och bevarade kyrkan i vad som idag är Sverige.

Några säkert belagda träkyrkor från 900-talet i Sverige har aldrig identifierats. Det närmaste vi kommer är Drottens Kyrka i Lund – namnet är tvetydigt, eftersom Drott betyder Kung, och detta var en Kungens kyrka, aldrig någonsin folkets – förbehållen Sven Tveskägg av Danmark, när han och hans hov besökte den av honom nygrundade staden, som en del anser skulle ha sitt namn av London i England, till och med – den staden hade ju Sven erövrat tidigare, tillsammans med sin son Knut den Store. Den 1200-tals ruin som idag kan beskådas i källaren till ett parkeringshus i Lund (dåförtiden en del av Danmark) är skäligen ointressant, men mycket större än det lilla kapell, som Sven Tveskägg hade på sin Kungsgård – för det lilla trähuset var mycket mindre till formatet.

Jag är helt säker på att Professor Harrison, som ju är Lundensare och en klok karl, håller med mig om den saken.

Så – i Lund och Malmötrakten fanns kristendom på 900-talet – javisst – men INTE i övriga Sverige. Säger någon något annat, så finns det inga skriftliga källor, och inga arkeologiska bevis heller – och därmed REN HISTORIEFÖRFALSKNING av SVT:s och Statstelevisionens modell…

 

Leksands Pastorat ERKÄNNER: HEDNINGARNA var FÖRST – kyrkan vilar på HEDNISK grund… (inlägg från 2021-01-09)

Alla vet att det bor hederliga och ärliga människor i Dalarna. I trakten av Leksand, till exempel, ja där spelar Dalfolket Hockey, och de säger som det är. Ibland tacklar de till sina motståndare – ordentligt till och med – men se ärliga, ja det är Masarna – det kan man lita på !

I Leksands Pastorat, må ni tro – där har man nu erkänt SANNINGEN  – för man vill inte ljuga mer. Vad som på 1940-talet skulle tolkas som ”absolut spår av en stavkyrka, som mystiskt nog ruttnat ned och helt försvunnit” har visat sig vara spår av ett GUDAHOV från Hednisk tid – och det ERKÄNNER till och med ”Svenska” Kyrkan på sin hemsida.

Jag citerar:

Leksands kyrka på udden mellan Österviken och Österdalsälven är förmodligen Siljansdalens äldsta och troligtvis byggd över ett hedninskt tempel. Rester av en stenålders boplats och vikingagravar i närheten av kyrkan vittnar om, att bebyggelsen här omkring går tillbaka tusentals år i tiden.

Lämningar under golvet till nuvarande kyrka ha bedömts såsom grundmuren till en kvadratisk träbyggnad. ”Byggnadsgrunden avslöjar, att det var en stavbyggnad, som hade väggar av rest timmer och jordfasta stolpar i varje hörn. Sådana tempel hörde till det yngsta hedniska kulturskedet.” Allt talar för att vi här ha en urgammal kultplats för Siljansbygden.

Även ”Pastor Loci” – vem nu det än må vara – är nog en ärlig och sannings-kär person, när man nu – efter 700 år – kommit så långt, att man kan erkänna detta. Kanske man rent av kan tänka sig, att skänka tillbaka marken som Leksands Kyrka vilar på, till platsens rättmätiga ägare, dvs oss Asatroende Hedningar ? I Dalarna existerar alltså inte de sedvanliga, bräkande lögnerna om ”nämen nämen det måste funnits bortruttnade träkyrkor förstår ni, som det helt mystiskt inte finns minsta spår av, inget omnämnande i skrift, inga bevis i historiska källor, men de bara måste legat där i alla fall, för se så säger ju alla kristna..och dessutom vill vi alldeles bestämt, att det bara måstelimåste vara just så..”

Men – som sagt – se det måste det INTE alls… för den andra slutsatsen är mycket troligare – och vi har inga bevis för Kyrkor i Dalarna, förrän på 1200-talet…

Asar och Vaner Styrke det folk, som i Dalom må Bo !

Tilläggas bör, att åsikten om kvadratiska gudahov, numera är skäligen övergiven. Arkeologen Birger Nerman trodde på 1950-talet – på basis av högst 5 stolphål – att det stått ett kvadratiskt ”tempel” eller med andra ord Gudahov i Gamla Uppsala, på grundval av sporadiska provundersökningar, som man dåförtiden gjorde under stengolvet i Gamla Uppsala Kyrka. Men ganska snabbt förbjöd Svenska Kyrkan fler utgrävningar just där – saker kunde ju komma fram som hotar dess maktställning – och man fick aldrig lov att fortsätta grävningarna ut på kyrkogården. Sedan 1960-talet är alla arkeologer av idag överens om, att det kan ha funnits flera hallbyggnader och långhus under kyrkan, och att stolphålen måste tolkas som bärande pelare i en stor hall, och inget kvadratiskt litet hus.

Gränserna mellan Kungsgården, Hövdingahallen och Gudahovet var ju flytande, eftersom ordet Hov kunde användas om alltihop. Men Leksands Kyrka – som den ser ut idag – rymmer minst 2300 personer, sägs det, och är den absolut största i hela Dalarna – tänk nu om korset i dess inre skulle tas ned, och ersättas av en Tors Hammare istället – och alla landets Hedningar och Asatroende skulle få fira sin gudstjänst där..

I Dalarna bodde, i Dalarna bor 
bland armod än trohet och ära: 
ett släkte, som håller den ed, som det svor, 
och pilar i vapnet ses bära. 
Det blandat med bark icke sällan sitt bröd, 
men mäktiga herrar dock funno sitt stöd 
hos fattiga männer i Dalom.

Anders Walerius (1615 - 1663)

 

 

Hur Kristet var Västergötland ? – om ”Kata Gård” och andra kristna myter… (inlägg från 2021-02-13)

Jag nämnde Varnhem och Varnhems klosterkyrka i ett av mina inlägg från gårdagen, och lustigt nog har ingen gallskrikande, fanatisk och Halleluuuja-mässande kristen hört av sig efter det. 2015 skedde en arkeologisk utgrävning i Varnhemstrakten, som har gjorts till Turistindustri och ett upphausat lokalt minnesmärke för Arn-freaks, lokalpatrioter och medeltids-svärmare, som med stor glöd vill påstå att hela Västergötland skulle vara kristet på 1000-talet, och att det skulle finnas en lokal stavkyrka i Varnhem år 970, alltså före Sven Tveskäggs lilla kyrkobygge i Lund, som nog var ett privat kapell, avsett för den lokala kungsgården.

Nej tyvärr, JHVH-asslickers ! Någon ”Kata Gård” har nog aldrig funnits, och man vet inte om den träbyggnad från år 1000 (+/- 30 år) faktiskt såg ut såhär..

Man har också gjort ännu överdrivnare påståenden, påstått att det skulle funnits ”tusentals” kristna gravar på platsen (det är inte alls sant, vad som däremot är sanning är att man identifierat ca 300 jordbegravningar och undersökt ett mycket litet fåtal av dem) och utnämnt Varnhem till platsen för Sveriges kristnande, allt i en fullständigt hejdlös lokal-patriotisk iver. Men finns det egentligen någon sanning i detta, och var är de vetenskapliga bevisen ?

Just jag har inte kunnat hitta någon dendrokronologisk datering (eller årsringsanalys) på den lilla träbyggnad från tidigt tusental (970 är den tidigaste tidpunkten, men vem säger att det är just den som ska gälla ??) man hittat under Varnhems Klosterkyrka. Den k-a-n vara en kyrka, ja – men det enda indicium som finns, är att man byggt en senare stenkonstruktion från 1080-talet rakt över den. Egentligen skulle byggnaden precis lika gärna vara ett Gudahov, som senare skändats av kristna – utan direkta fynd av artefrakter, vet vi helt enkelt inte.. Bevisligen infördes också ett helt nytt gravskick i Varnhem någon gång under sent 900-tal, då man började med jordbegravningar istället för brandgravar, men vad bevisar det ?

Återigen spekulerar man om ”nu försvunna träkyrkor”, men någon kristen mission i Västergötland är inte belagd i skrift förrän långt in på 1000-talet, och till och med de katolska fanatikerna bakom sajten ”Signum” måste erkänna att hedniska gravoffer förekom på platsen av det man påstår skulle vara en kristen kyrkogård, vilket syns bland annat av det faktum att många av de män som begravts på platsen fått med sig knivar och andra vapen i gravarna, vilket inte är en kristen sedvänja. Det påstås också, att ett litet kristet resealtare skall ha hittats på den påstådda kyrkogården i Varnhem, men det är inte äldre än från 1000-talet, så det finns egentligen inga som helst bevis för att kristen närvaro på denna plats skulle vara äldre än 1030-tal. Det gör fortfarande inte heller Varnhem till den första kristna kyrkan i Sverige med någon säkerhet i bevisföringen, eftersom Sven Tveskäggs privata kapell i Lund bevisligen faktiskt var äldre än så.

Folkförräderskan Kata – som inte nödvändigtvis måste ha sett ut på det här sättet

De kristna fanatikerna i Varnhem har gjort stort nummer av en gravhäll som hittats 1884 sydost om kyrkan, men som måste funnits i kryptan till den senare klosterkyrkan från 1100-talet, och den kryptan kan inte ha murats upp tidigare än ca 1050. Hällen bär texten ”Kætill gærði sten þennsi æftiR Katu konu sina systur þorils”  – alltså ”Kettil gjorde denna sten efter Kata, sin kona, syster till Toril. Alla de omnämnda personerna bär hedniska namn, och måste alltså ha fötts som hedningar. Utifrån detta har turistbyrån i Varnhem och andra partiskt sinnade intressenter broderat ut en fantastisk historia om ”Kata Gård” som alltså skulle ha namngetts efter kvinnan som låg under hällen, som hittades på ett helt annat ställe. Man vet inte ens, om runhällen (som bär ett tydligt kristet kors) tillhör samma grav, som den man utpekat i kryptan, och som man påstår skulle tillhöra denna mytiska Kata. Allt man hittat, är en högättad kvinna som avled ca år 975 +/- 30 år enligt Kol-14 datering, och som var mellan 30 och 35 år när hon dog, men det finns inga som helst bevis för att den funna runhällen skulle ha tillhört just hennes grav från början – eller att kvinnan i graven skulle ha hetat Kata.

Inte heller finns det några bevis för att en ”Kata Gård” någonsin funnits i Varnhem. Allt detta är kristet sliddersladder, hitte-på och rena efterhandskonstruktioner.

Den kvinna som begravdes under vad som senare blev en krypta (kring 1050!) kan mycket väl ha varit hedning. Att en gravhäll – sannolikt från en helt annan grav, kring ca 1050 eller ännu senare – 1080 kanske – hittats på ett helt annat ställe, söder om Kyrkan, 150 meter bort och på 1880-talet, bevisar ingenting om den antagna ”Katas” existens, och det bevisar heller absolut inte, att hon ensam skulle ägt en storgård, uppkallad efter sig själv, och att hon på eget initiativ skulle ha grundat den första kyrkan i Västergötland. Gårdar i Norden uppkallades aldrig efter kvinnor eller kvinnliga ägare, som bara ägt gården en kort tid, eller i en enstaka generation. Nästan alla gårdsnamn kommer av helt andra saker, som naturföreteelser till exempel.

Någon mytisk kristen kyrkogrunderska med namnet ”Kata” på 970-talet har alltså aldrig funnits i verkligheten – alltsammans är en kristen konstruktion, där man blandat samman två helt olika gravar, och påstått att en runhäll, som hittats kring 1887, skulle höra till en 970-tals grav, fastän hällen självt och en byggnad på platsen stammar från 1050-1080 – hundra år senare.

Och även om ”Kata” nu skulle ha funnits, hur många kristna kan det ha funnits på platsen mellan 970 – 1080 ? Man har hittat 300 gravar ungefär, inte ”tusentals” som man överdrivit det till. Och idag tar det ungefär 30 år för en generation att födas, samtidigt som en annan generation försvinner och ”dör av”. Vi vet att befolkningsomsättningen var mycket högre på  vikingatiden, för man gifte sig och fick barn relativt tidigt, och man hade avsevärt kortare medellivslängd.

Några kristna fanns aldrig i 970-talets Varnhem. Däremot kan det ha funnits enstaka sådana efter 1050 ungefär…

Som vi har sett, finns det bevis för hedniska gravoffer på den påstått ”kristna” kyrkogården, och om vi antar att en generation dåförtiden kan sättas till 20 år (det tog så lång tid för barn till någon att själva få barn, och för att den odöpte ”någon” som var mor eller far skulle gå ur tiden) så blir antalet kristna 300 / 5 = högst omkring 60 personer. Fler än så av den kristna ohyran kan det alltså aldrig någonsin ha varit – inte samtidigt i alla fall…

Och hur många invånare hade Västergötland, anno 970 – 1080 ? Uppfattningarna om Sveriges befolkningsstorlek under sen vikingatid går isär, men det kan ha rört sig om minst 400 000 personer, enligt vad en del forskare anser, medan många också antar, att Vikingatidens befolkning var avsevärt större, än under de förhärjande kristna tronstriderna i Östergötland och Västergötland på 11-1200 talen, då befolkningen på grund av kristendomens skadliga inflytande gick ned. Svitjod var en stormakt i det dåtida Europa, har man sagt, och Vikingatågen skulle aldrig ha lyckats, ifall man hela tiden varit i numeriskt underläge. Västergötland var också en av rikets centralbygder, med tät befolkning, och därom råder inte minsta tvekan.

Om vi då antar, att det fanns kring 60 – 80 000 personer som levde och verkade i Västergötland, så är 60 kristna inte mycket. Det motsvarar bara en promille eller så av befolkningen, medan resten bevisligen var hedningar – och för det har vi många många arkeologiska bevis, ända fram till 1100-talet.

Här har vi nu en liten karta över Varnhem med omnejd, gjord med hjälp av Lantmäteriets sajt. På den ser vi att Varnhem ligger i en ren periferi, eller en mindre rik bygd – inklämd bakom Billingen vid Varnhems-ån, medan den verkligt feta och folkrika Västgöta-slätten ligger ungefär 10 km västerut. Axvalla, och vadet över ån var visserligen en strategisk plats, som många vägfarande måste passera på väg mellan Skara och Skövde – båda två mycket gamla städer och handelsplatser – men runtomkring fanns massor av hedniska Minnesmärken, bara en dagsresa bort eller mindre med häst (man kunde utan svårighet rida 60 km eller mer på en dag, och att gå 30 km i en dagsetapp, är fortfarande grundkrav för svenska soldater !) och de har en långt senare datering, än den påstådda lilla gårdskyrkan i just Varnhem.

Att påstå att hela Västergötland skulle vara kristet omkring år 1000, är alltså en stor fet djävla lögn, hur vi än vrider och vänder på det.

För det första har vi ett vältaligt bevis i form av  Velandastenen borta vid Trollhättan (tyvärr utanför kartan). Den är daterad just kring år 1000, och innehåller inskriften Þyrvi ræisti stæin æftiʀ Ogmund, bonda sinn, miok goðan þegn. Þorr vigi !, alltså ”Thyrvi reste stenen efter Ögmund, sin man, en mycket god Tegn, Tor Vige !” En tegn var en titel, man kan jämföra med danskans ”Degn” som betyder klockare, och alltså en Hednisk storman- dessutom anropas här direkt Tor – så om man nu alls var kristen i Varnhem, så var man i alla fall alldeles definitivt Hedningar kring Göta Älv.

Om det direkt står ”Tor Vige” på en sten från år 1000, hur kan man så alls påstå, att Västergötland skulle kristnats 30 år tidigare ?

Sedan har vi gården Hov (som i Gudahov) nära Hjärtum på Västgötaslätten, och den klassiska skildringen av det första kända Alvablotet, i den isländske skalden Sighvat Tordssons ”Austfararvisor”. Han red genom Edsskogen från Norge, och blev rättvist utkastad från en gård med Hedningar, som ville hålla Heligt, och förrätta sitt Alvablot utan störande, gapiga kristna. Forskaren Ivar Lundahl anger det Hof där Sigvat blev portad som det äldsta belägget från 1019 för säteriet Stora Hov i Tråvads socken i Laske härad i Västergötland. Då var alltså inte Västgötaslätten kristnad, eftersom man bevisligen var Hedningar där, och kristna var överhuvudtaget inte välkomna i den trakten.

Dessutom har vi Kornguden i trakten. Ortens bönder bar fortfarande en gammal trästod i procession över åkrarna, precis som man burit Frejs bild vid Gamla Uppsala, i det som hette ”Frösgång” varje vår – och det var först på 1830-talet som man slutade med detta bruk – det utfördes alltså rent hedniska riter väldigt långt fram i tiden. Också i Viglunda – som var en vigd gudalund – fanns en Korngud, i Åsaka socken.

När Västergötlands bönder gjorde detta, fortfarande under 1800-talet, var de då ordentligt kristnade ? Svaret måste bli ett rungande NEJ !

Vid Saleby – som kan ha haft en hednisk ”Sal” eller ”Al” – namnet är mycket gammalt – stod Salebystenen från mitten av 1000-talet, som har en hednisk förbannelseformel. Den är inte kristen, och har inga kristna kors, men restes omkring 1000-talets mitt, eller än senare. Frösten gjorde detta minnesmärke efter Tora, sin hustru. Hon var …-s dotter, bäst bland människor. Den ska bli ratad, och till en arg Kona, som hugger eller bryter. Så lyder stenens text, och den ”arghet” som det talas om här är av samma typ som på 300-talets Björketorpssten i Blekinge, rest 300 år tidigare. Man var således inte kristen år 1050 heller, och det mindre än 20 km från Varnhem.

Bevisen hopar sig, och de är väldigt många. Inte ens de värsta av våra kristna fanatiker, som vi har mitt ibland oss nuförtiden, kan prata bort allt det här.

Ännu närmare Varnhem står Synnerby-stenen från sent 1000-tal. Den är ännu en Tegn-sten, rest efter en hednisk man i en hednisk tid, och helt utan kristna kors eller annat – och det ännu från tiden omkring 1080, då de kristna hundarna påstår sig innehaft hela Västergötland. Redan här ser man att de kristna ljuger, ty: karR auk kali reistu stin þensi eftiR ueurþ faþur sin muk kuþan þekn – Karl och Kale reste denna sten efter Vi-Vard, deras fader – en mycket god Tegn. 

Vivards namn är också en titel, en Vi-vårdare, en som innehar ett hedniskt Vi, av gotiskans Waichs, en vigd eller helig plats – och även på Rökstenen nämns ju en ”Sibbe Vi-vari” – Sibbe Vivårdaren. Åter möter oss ordet Tegn, som namn på en man som innehar ett religiöst ämbete – och det finns minst tjugo sådana stenar i Västergötlands centralbygder, alla från 1000-talet – så det är bevisat, bortom alla rimliga tvivel, att denna bygd inte, repetera i-n-t-e var kristen, ens då.

Slutligen har vi också Kälbystenen, som ligger mindre än en mil från Varnhem, fågelvägen. Detta är en sten från sent Tusental, som avbildar Tor i all sin prakt. Den visar honom stående med sin hammare i handen, och han kan tydligt ses än idag, fastän stenen blivit skadad av kristna vandaler.

Tor med sin hammare på Källbystenen, rest omkring 1080. Otvivelaktigt hednisk.

Längs Tidans dalgång finns ännu fler hedniska runstenar från 1000-talet, en med en praktfull Odensmask, som lokalhistoriker avbildat på sina hemsidor.

Tusentalets Västergötland hade uppenbarligen fungerande Godord, Vin, Hov och Hargar. Kan man då säga, att hela detta landskap skulle varit kristet under denna tid, oaktat falsarierna om ”Kata” och sammanblandningen av två helt olika gravar, med en senare ”runhäll” från ca 1030, plötsligt identifierad som tillhörande en grav från 970 ?

Minst 15 stycken Tegnar och Godar fanns i landskapet, som till bredden var fyllt med massor av Hedendom. Där fanns inga kristna .

60 stycken av dem, högst, i just Varnhem bevisar ingenting, när det gäller ett helt landskap.

 

Historier från Nordanå, Dvs INGENSTANS (Del 1: ”Hello Natural”) – Inlägg från 2021-02-14

 

From my mother’s sleep I fell into the State,
And I hunched in its belly till my wet fur froze.
Six miles from earth, loosed from its dream of life,
I woke to black flak and the nightmare fighters.
When I died – They washed me out of the turret with a hose.

– ”Death of the Ball Turret Gunner ”  av Randall Jarrel, Amerikansk Poet, 1914 – 1965

Detta inlägg tillägnas besättningen på Consolidated B-24H Liberator, serienummer 41-29191, ”Hello Natural”
samt Staff Sgt JA Riggsby, Ball Turret Gunner, internerad i Sverige 1944-03-06 till 1944-09-27

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det, men lagom till min gamle fars födelsedag – som inträffade för två dagar sedan – har jag börjat tänka på hans egen uppväxt, som till väsentliga delar tilldrog sig i Nordanå och Görslöv, två Skånska orter, som för länge sedan är uppslukade av Malmö stads östra förorter, och befolkade av en helt andra folkslag, som inte hör hemma i Sverige. Idag är Nordanå mest känt för att diverse figurer från Malöms kriminella kretsar dumpat mördade kvinnolik där, vilket bland annat maskinföraren Krister Karlsson fått erfara.

Mördaren går fortfarande fri, som alltför ofta i Stefan Löfvéns och den nuvarande Regeringens Sverige.

Nordanå var förr platsen för en liten järnvägsstation, varifrån man kunde åka in till Malmö, där min far (avliden 1997 – se förrförra inlägget) gick i skola.

Han var 7 år gammal när Andra Världskriget bröt ut, och 12 år när det slutade, och hans uppväxt skulle ha varit fullständigt ointressant, även för honom själv, om det inte varit för ett idag föga känt faktum. Nordanå ligger 3-4 km från Bulltofta – idag överbyggt med hus, men på sin tid en av de största flygplatserna i Sverige.  Man beräknar, att det under Andra Världskriget nödlandade 340 flygplan av olika nationaliteter i Sverige. Av dessa var den stora merparten, eller fler än 150 stycken Amerikanska och Brittiska tunga, 4-motoriga bombplan, och av dem nödlandade ett hundratal på Bulltofta eller den närbelägna Sövde-basen, ett gräsfält vid Sövde-sjöarna, dit min far också cyklade, och där jag ännu har en del släkt.

Karta över Bulltofta från 1940

Bulltofta-fältet var till utseende och storlek mycket likt Tempelhof i Berlin, och hade anlagts som en ”Lufthamn” enligt samma principer. Enda skillnaden var att det hela kriget igenom var ett gräsfält och inte gjutet i betong, som dess tyska förebild. Bulltofta var också bas för den svenska flygflottiljen F 10 (Skånska Flygflottiljen) under hela kriget, nedlagd under Göran Persson-regeringen år 2002. Som en jämförelse kan nämnas, att det svenska flygvapnet bara hade 150 flygplan i luften när kriget bröt ut, 1939, och att F 10 – med ca 60 tjänstbara plan – genomförde mer än 28 000 starter från Bulltofta. (Mer om Flottiljen, dess personal, personligheter och verksamhet, kommer senare i denna artikelserie. Min far bevittnade alltsammans, och var vittne till en hel del)

Allt som allt omhändertogs 162 amerikanska flygplan med 1429 besättningsmän, som blev internerade i Sverige, inklusive de som flytt hit från Norge och Danmark, men som greps på svenskt territorium. Av dessa dog 60 stycken, antingen på väg hit eller efter ankomsten, och 40 stycken är fortfarande listade som MIA eller Missing in Action, eftersom deras kvarlevor ligger i Östersjön, eller lite varstans. Över 1000 av dem var till en början internerade på Bulltofta, och senare i fångläger, placerade i Gränna eller Falun-Korsnäs.

Lägger vi till flygplanen från Brittiska Samväldet, landade i och för sig bara omkring 20 plan på just Bulltofta, av 114 flygplan som nödlandade i Sverige, men britterna tog mycket fler och hårdare förluster – av 667 stycken flygare som hamnade i Sverige, dog 103 stycken, medan 114 rapporterades saknade, och har aldrig återfunnits.

Slutligen landade också ungefär 40 tyska flygplan på Bulltofta, av 156 nödlandade (eller nedskjutna) flygplan på svensk territorium, 1939-45, vilket gav minst 300 fångar, och 27 döda tyskar – huvudsakligen nedskjutna av svenskt luftvärn eller jaktflyg.  I och för sig besköts också kanske ett femtiotal allierade plan av svensk militär, men inget av dessa plan förolyckades, och beskjutningen verkar heller inte ha gett upphov till några döda. Om mina läsare inte tror mig, rekommenderar jag att ni läser flyghistorikern Bo Widfeldts utmärkta böcker, eller konsulterar sajten ”Forcedlandingcollection.se” varifrån de flesta uppgifterna till detta inlägg kommer.

Gammal Häradskarta, som visar den höglänta terrängen kring Nordanå, Sege Å och Görslövs kyrkby

 

Tyvärr har den sajten råkat i fullständig oordning, och har inte uppdaterats på länge. Bo Widfeldt, är idag 80 år och bosatt i Nässjö, och förutom den flyghistoriska föreningen på F 10:s museum, som idag finns i Barkåkra utanför Ängelholm, har han hjälp av alldeles för få intresserade. Det är delvis därför jag har börjat skriva på dessa inlägg, förutom för att hedra de som var med, vilken sida i kriget de nu än må ha tillhört – men främst amerikanerna, som min far såg anlända i stort antal.

Vissa dagar – främst under sommaren 1944 – som jag ska återkomma till – kunde mer än 600 personer nödlanda på en och samma dag, vilket fodrade att flottiljen fick ska fram 600 sängplatser, mer än 600 portioner mat, morgon, middag och kväll – och förutom det var min farfar, präst i Görslövs församling – också engagerad flera gånger, eftersom han som delvis engelsktalande – på dålig engelska – fick hålla korum och predikan för de församlade fångarna. (De hade egentligen status som Internerade, dvs gripna, men var inte POW eller krigsfångar i egentlig mening – deras förhållanden var synnerligen goda, och de behövde bara genomföra ”roll calls” eller uppställningar på morgonen klockan 0800 och kvällstid 1800, samt tillbringa nätterna på Bulltofta – i övrigt fick de komma och gå som de ville, i stort sett – men skriva under en skriftlig förbindelse om att inte rymma sin kos. Med mycket få undantag åtlyddes det också, även om minst 20 ”fångar” lär ha sovit utanför lägret, och så småningom gift sig med svenska kvinnor. varom man också kan läsa i Widfeldts böcker)

Järnvägskorsning på väg mot Görslöv och byn – som hade mycket god utsikt över Bulltofta

Min far kunde se kriget så att säga från ”första parkett” eftersom han bodde uppe i gavelrummet på andra våningen i Görslövs Prästgård. Därifrån hade han inte bara god sikt över terrängen i riktning Bulltofta, utan kunde också skymta Öresund på avstånd. Enligt honom kunde han se både Hamburg och Lübeck brinna, som röda eldsken vid horisonten. Han påstod sig också ha hört detonationen när V-2 och V-1 basen Peenemünde flög i luften, samt den berömda Shell-reiden med Mosquito-plan över Köpenhamn, dagtid inne i Malmö – en händelse som jag också skall återkomma till.  Hans storasyster, som är född 1930 och fortfarande lever – till sommaren blir hon 90 år gammal – har alltid förnekat dessa händelser, och sagt att min far måtte ljuga eller drömma. Hans tvillingbror, också död 1997 – höll däremot med honom.

På senare år har jag gång på gång sett min fars minnen bekräftats av flyghistorikerna, och kan till och med leda en del av de allra otroligaste episoderna i bevis. Han påstod till exempel att han sett inte mindre än två stycken P 51 D Mustang lågflyga över Nordanå på väg mot Lommabukten, och att ett av de planen flög så lågt, att han såg piloten vinka till honom. Som vi ska se, stämmer både datumangivelse och andra detaljer – via Widefeldt och flyghistorikerna har vi till och med serienummer på det flygplanet också… och noggranna uppgifter om de flesta besättningars öde.

Görslövs Prästgård som den såg ut 2017 – min fars fönster satt på den gavel, som skymtar till höger i bild, vänt mot Bulltofta

Att explosioner verkligen kan höras flera hundratals kilometer, trots jordytans krökning, beror på flera saker. För det första kan ljudvågor faktiskt ”studsa” emot moln, vilket även tyskarna upptäckte under andra världskriget – den sovjetiska slutoffensiven på Karelska Näset 1944 lär till exempel ha hörts mitt inne i Helsingfors, trots trafikbuller och gnisslande spårvagnar – och enligt tyska uppteckningar,  hördes bombningen av Dresden ända till Berlin och Breslau, alltså det moderna Wroclaw, mer än 200 km bort. På Cypern 1982, där jag var på semester med min far, hörde jag själv vad vi först antog vara brittiskt artilleri under skjutövningar, men vad som senare visade sig vara kristna falangister i Libanon, på väg att massakrera PLO och civila i flyktinglägren Es-Sabra och El-shatila, en händelse som är mycket väl dokumenterad. För övrigt kan jag berätta, att svenska sjukvårdare i FN-tjänst, från T4 / P2 Hässleholm – mitt gamla regemente – var först in i de lägren, och kunde rädda ett fåtal överlevande – jag träffade senare i livet en del instruktörer, som var med där.

Görslövs Prästgård, samt utsikten mot Bulltofta. Bilden tagen strax före andra världskriget. Bildkälla: RAÄ och Malmö Muséer

Sålunda är det inte alls omöjligt, att detonationsljud (dBA, inte dBC) kan höras och uppfattas på ett avstånd av 200 km eller mer över öppet hav, och det vet jag av egen erfarenhet. Därför är det nog snarare min gamla faster, som ”minns fel” som 90 åring – och hon såg i alla händelser kriget från en 9-årig till 14-årig flickas synvinkel – hon var mest intresserad av studier, killar i Malmö och andra flickor – vilket hon själv sagt och erkänt – och i alla händelser litar jag mera på min fars och farbrors minnesbilder, inte minst därför att de själva faktiskt tog sig in på Bulltofta – vilket var förbjudet – och förstås så gott som alltid cyklade dit på sina trampcyklar, så fort en nödlandning inträffat.

Bild ur Bo Widfeldts bok ”Amerikanska Nödlandare” s. 65 Bilden visar en ”Flying Fortress” B-17 G, serienr 42-107067 som deltog i ett anfall mot Arnimswalde, Tyskland och fick en motor utslagen kl 13.25 11 april 1944. Planet landade på Bulltofta 15.24 samma dag – observera den springande ”pågen” i förgrunden, som är oskarp på fotot…

 

J G Ballard – en av min fars – och mina – favoritförfattare – påstår i sin starkt självbiografiska roman ”Solens Rike” eller ”Empire of the Sun” (1984) – att han från ett japanskt fångläger utanför Shanghai, Kina – där han satt mellan 13 och 15 års ålder – kunde se ljusskenet från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki – flera hundratals kilometer bort – vilket heller inte är omöjligt. Filmatiseringen av Steven Spielberg (1987) av denna roman var för övrigt en av de sista filmer min far såg (2 dagar före hans död) och enligt honom, var den visst inte sentimental, överdriven eller ”snyftig” vilket en del kritiker anklagat den för att vara, utan mycket verklighetstrogen – den motsvarade på många punkter hans egna minnen – med den skillnaden att han förstås aldrig höll på att bli skjuten av japanska infanterister med Arisaka-gevär, utan bara vanliga svenska hemvärnsmän med ”sura gamla Mauser m/98” som han själv sa. Dessutom såg han såklart inga japanska piloter, utan bara amerikanska flygare – främst flygskyttar och buktornsmän…

Bulltofta var bevakat, och förbjudet område för civila. Att ta sig in där genom att krypa under stängslet var inte riskfritt, särskilt nattetid eller i skymningen, vilket min gamla farsa skall ha gjort ett antal gånger – en hel del grabbar från Nordanå med omnejd gjorde det titt som tätt, eller ”så ofta som svinen blinkar”. Eftersom hemvärnsmännen på långt håll inte kunde se skillnad på småpojkar och vuxna personer av mera tvivelaktigt slag ( tex tyska spioner, ”handelsmän” och kriminella) var det nog bara turen som gjorde så att ingen blev skjuten. Om några varningsskott eller verkanseld avgavs vid staketet runt Bulltofta vet jag inte, men det är inte otänkbart.

B-24 Liberator ”Lucky Lady’s Avenger” (serial no 44-40093) gick rakt över skyddsvallarna vid Bulltofta vid sin nödlandning 1944-02-21. Märkligt nog överlevde hela besättningen oskadd.

För övrigt uppstod det många hål i stängslet runt flygplatsen, till följd av olika totalhaverier och krascher. Malmö Stad och Malmö hamn bombades också vid flera tillfällen, vilket jag skall återkomma till – och tidvis fanns det en hel ”illegal industri” i området som handlade med plexiglas, ”flygstål” som man sa (ordet aluminium existerade inte på dåtida svenska) och inne på Bulltofta arbetade både svenska och amerikanska mekaniker med att svetsa ihop skadade flygplan, byta motorer eller hela vingar – och minst ett flygplan ”Salvage Sal” tillverkades av rent skrot – mest för att de tillfångatagna flygarna skulle ha något att göra – man anordnade ett lotteri om de tio platserna i detta flygplan – i hopp om att de lyckliga vinnarna bland de 600 eller mer internerna som satt på Bulltofta, kanske någon gång skulle få återvända till England. Relativt många allierade flygare utväxlades inom några veckor, i vissa fall nästan omedelbart, och skickades hem med kurirplan. Tyskarna hade inte samma tur – många av dem skulle drabbas av den sk ”Baltutlämningen” varom mera sedan. I många fall räckte däremot Sverigevistelsen ett halvår, nio månader eller längre. Det fanns också ett utväxlingssystem, tillkommet efter diplomatiska kontakter, enligt vilket man intill 1943 eller så utväxlade en tysk fånge mot en allierad, medan det under 1944-45 blev så att två eller tre flygande personal fick återvända till England, emot en tysk pilot, som alltså återbördades till hemlandet. Tyskland hade ju vid den tiden brist på både flygplan och jaktflygare.

Ett brittiskt tv-program från BBC, kallat ”Whispers in the Air” som sändes på 1990-talet, hävdade att en del amerikanska besättningar medvetet skulle ha deserterat till Sverige, för att skaffa sig en ”betald semester” på Svenska regeringens bekostnad. Som Bo Widfelt och andra flyghistoriker kunnat visa, är detta ett falskt påstående, bevisligen orsakat av tysk propaganda under kriget. Alla nödlandningar eller krascher blev noggrannt dokumenterade av Svenska Flygvapnet, och man konstaterade, att splitterskador, odugliga motorer, brist på bränsle och sårade eller döda bland besättningarna observerades i så gott som samtliga fall – men däremot fanns det en hel del tyska desertörer, särskilt mot krigsslutet.

”Flying Fortress” B17-G, serienr 97144 var en av 8 4-motoriga nödlandare på Bulltofta 21 Juni 1944 – dagen före landade eller havererade 15 stycken tunga bombare där… (om planet kanat ytterligare 4 meter, hade det åkt rakt in i en av villorna vid Lommavägen, klockan 09.27 på morgonen. Buktornsskytt T E Duggan skadades, men överlevde landningen..) Bildkälla: Forced Landing Collection

Besättningen på samma flygplan, på väg till inledande förhör

Okänd B-24 ”Liberator” på väg in för landning vid Bulltofta, över Görslövs by 1944-06-21 Bildkälla: Getty Images – bilden ger en föreställning om flyghöjd, och hur pass siktbara planen var, från övervåningarna i husen

Det kan inte hjälpas, men av alla besättningsmän gillade min far de sk ”Ball Turret Gunners” eller Buktornsskyttarna på alla tunga bombare bäst. De fanns inte bara på USA-byggda B 17 ”Flygande Fästningen” eller B 24 Liberator, men också på en hel del Brittiska typer, Lancaster, Halifax, och många fler – inte i alla versioner, visserligen, men ändå. Orsaken till detta var enkel. Buktornsskyttarna hade det skitigaste, värsta och mest dödliga jobbet ombord någonsin. Övriga i besättningen hade i alla fall en teoretisk chans att ta sig ut genom de smärre luckor som fanns, med fallskärmar påtagna, och hoppa från planet i händelse av brand eller flatspinn. Buktornsskytten, däremot – hade så gott som ingen chans alls, eftersom det trånga hydraulisk-elektriska torn han satt i, ofta gick sönder vid minsta träff i planets hydraulik eller elsystem, och i så fall måste det vevas runt med en stor handvev, och så måste mannen i buktornet hjälpas ut av sina kamrater – ifall dessa var ”snälla” nog att stanna kvar ombord i ett brinnande eller skadat plan, utan en tanke på sin egen säkerhet..

Bild från amerikanska Life – av bilden framgår, att det även under lugna förhållanden var svårt att ta sig in och ut ur ett buktorn…

Det beräknas att 40 000 allierade flygplan förstördes under bomboffensiven emot Tyskland, 1943 – 45. Av dessa var 22 000 från Royal Airforce, resten amerikanska. Tyskarna förlorade 57 405 flygplan, ett okänt antal flygande personal och över en halv miljon civila dödsoffer.  Av de 210 000 amerikanska flygare som flög över Europa, dog över 26 000, vilket innebär en förlustsiffra på 12 %. För de civilister och därmed likställda som läser detta inlägg, kan jag berätta att man ifråga om markförband räknar med, att om en enhet (oavsett storlek) ta mer än 10 % förluster i form av dödsfall, eller mer än 30 % skadade, så räknas enheten som utslagen, och inte längre fungerande, av skäl som torde vara uppenbara, inte minst gruppdynamiskt eller ledarskapsmässigt. 12 % i rena förluster, är därmed fasaväckande högt – och merparten av de som dog, var förstås kulspruteskyttar på flygplan. Bara 3 ”ball turret gunners” tilldelades Congressional Medal of Honor, vilket bevisar att de hade ett otacksamt jobb.

 

sprängskiss av  ett ”Sperry Ball Turret” på B-17 eller B-24

Buktornen tillverkades av the Sperry Rand corporation (som efter kriget gjorde Rank Xerox kopieringsapparater) och lämnade lite utrymme åt skytten, som fick huka bakom sina ammunitionskassetter och 2 stycken .50 cal eller 12,5 mm kulsprutor. De var dessutom dragiga och kalla, och även med elektriskt uppvärmda flygoveraller och syrgasmask – syrgasen kunde ta slut efter 8 timmars flygtid, och 12 timmar i ett plan var inte ovanligt – var buktornsskyttens allmänna tillvaro som man förstår obekväm. Oftast klev han inte i sitt torn förrän efter passage av Nordsjön eller Engelska Kanalen, och ifall han blev sårad eller dödad, fick han oftast lämnas kvar inuti buktornet, till dess att flygningen var slut. Enda sättet att få ut honom, var att fylla på vatten från flygplatsbrandkårens brandslangar, så att liket flöt upp – vilket återspeglas i Randall Jarrels vackra dikt..

 

Om planet buklandade, eller landningsstället gick sönder, dödades naturligtvis buktornsskytten först av alla – ifall han hade otur nog att sitta kvar på sin post. Många gjorde det i alla fall frivilligt, och en del buktornsskyttar släpade sina .50 cal kulsprutor i asfalten vid nödlandning, bara för att få stopp på planen så mycket fortare – ett slags ”drivankare” det slog gnistor om – min far sade sig ha observerat det här beteendet flera gånger – och bevisligen fanns det ett plan, B17-G ”Glory Girl”, nödlandat på Rinkaby 1944-03-06, som utfört denna manöver. Tricket kan ha använts av fler besättningar, men det fungerade som vi sett ovan inte alltid.

Tilläggas bör, att 1944-1945 hade tyskarna redan tagit fram jetplan, som Me 262 och raketplan, likt Me 163 ”Meteor” som drevs på lika delar ”T-doja” eller T-sprit samt Vätersuperoxid – alltså hårblekning för blondiner (mer om detta kommer ). Kulspruteskyttar på bombplan var redan något föråldrat, och en hel yrkeskår höll redan på att gå i graven, när luftkriget i Europa började – och detta gjorde inte precis buktornsskyttarnas jobb lättare…

Förutom det hade Luftwafffe ett specialvapen – ”Schräge Musik” – så kallat efter den amerikanska Benny Goodman-jazz och Schlagermusik, som USAF i retsamt syfte spelade på tyskarnas radiokanaler, bara för att störa kommunikationen mellan tyska flygplan. Det bestod av flera uppåtriktade kulsprutor, eller en 5 cm automatkanon, eller raketer, som utlöstes av en elektrisk fotocell, så fort ett tyskt jaktplan passerade under en allierad bombare.  Oavsett hur snabb, uppmärksam eller alert buktornsskytten var, så hade han ingen eller liten chans emot detta vapen – antingen blev han själv träffad, buktornet bortsprängt, eller så exploderade bomblasten inuti flygplanet, naturligtvis med totalhaveri som ögonblickligt resultat. Det har beräknats, att Luftwaffe under natt-anfall utan allierad eskortjakt (P 51 D och P-47 ”Thunderbolts” var var vansinnigt effektiva !) kunde skjuta ned en bombare per minut, första gångerna ”schräge musik” användes.

Utsikt från ett buktorn

Kort sagt – att vara ”Tail Gunner” eller ”Ball Turret Gunner” i ett allierat bombplan, 1943 – 1945, räknades av många som ett rent självmordsuppdrag – och de som utförde sysslan, var för det mesta kortväxta unga män på 18-19 år – föga mer än skolpojkar de också – de flesta av dem hade aldrig besökt Europa eller befunnit sig utanför USA respektive Storbritannien, eller Kanada. Ifall de alls hade någon glädje av sin tjänst, var de för att de också – i likhet med min far – hade ”första parkett”-plats över kriget – genom sina fönster kunde de ju se de förstörda tyska städerna, Frankrikes vingårdar, Danmarks böljande sädesfält, ryska T-32:or över Polens slätter och mycket annat – en hel del bombplan flög också ”shuttle services” till Poltava i Ukraina, och tillbaka igen – och 10-20 uppdrag, för en och samma flygare, var inte ovanligt.

Inte konstigt då att min far ansåg, att just Buktornsskyttarna måste vara av hårdare virke och modigare män än många andra, och det besannades också en dag , 6 Mars 1944 närmare bestämt – när två bombare nödlandade på Bulltofta, tillika ett på Rinkaby och ett vid Mästermyr på Gotland. De var för övrigt inte alls det första allierade bombplan som hamnade på svensk mark eller i Skåne under kriget – detta hände redan 27 september 1940, när en brittisk Hampden kraschade utanför Helsingborg.

6 Mars 1944 startade sammanlagt 700 ”Flying Fortress” och ”Liberator” mot Berlin, eller mål i dess utkant, som Potsdam, Templin och Berlin-Tegel. 672 av dem kom fram till målområdet, nära ”The Big one” som Berlin kallades – ca 28 plan sköts ned på vägen dit, eller fick vända pga tekniska fel. 69 plan utöver det sköts ned över målet, eller på väg tillbaka – allt som allt förlorade man med andra ord 97 plan – eller ca 14 % av hela styrkan.

Den första nödlandaren på Bulltofta den dagen var – enligt flyghistorikerna antingen ”Barrick’s Bag” eller ”Snort Stuff” (planet visas i bild här ovan) – som träffades i båda motorerna på ena vingen av tyskt jaktflyg – osäkert dock vad för slags plan. Detta hände 25 minuter före inflygning på Berlin. Flygplanet besköts av svenskt luftvärn vid Trelleborg, kl 1450 samma dag, efter att ha flugit in över Ystad. 1500 genomförde piloten, 1 Lt Barrick – som normalt flög ett annat plan med hans namn – därav förvirringen bland flyghistorikerna – en perfekt landning. Säkerhetsofficeren vid Bulltofta, Ian Iacobi (som för övrigt var veteran från Finska Vinterkriget, där han flugit Fiat CR 42 och Gloster Gladiator emot Ryssarna) såg att den amerikanska besättningen självmant klev ur planet, alla oskadda, radade upp sig, ställde sig i ”giv akt!” och gjorde honnör – samt en fullt reglementsenlig ”avlämning” av sig själva och sitt flygplan till svensk militär.

En helt annan B-17 besättning i England – men en tidstypisk och representativ bild – märk ”tärningsmotivet” på flygplansnosen

Översten och chefen för F 10, den legendariske Knut Zachrisson (varom mera sedan – min farfar träffade honom några gånger) lär ha skrivit i sin dagbok, att han var imponerad av besättningens disciplin. De hade hela, rena och snygga uniformer, deras flygplan var rent och snyggt invändigt, och all utrustning – förutom den sönderskjutna vingen och de två utbrända motorerna – var i bästa skick… Det gällde emellertid inte det flygplan som landade bara två minuter senare, 15.02.

Många flygplan hade i och för sig tärningar – för ”crap games” och annat målade på flygkroppen, men av min far fick jag 1996 fem stycken tärningar – två är ännu kvar, men resten stals vid ett inbrott i Aspudden 2003 – som skulle getts som gåva till honom från en amerikansk flygskytt, antingen en ”Ball Turret Gunner” eller en akterskytt, i Juni månad 1944. Flygskytten skulle då ha varit internerad på Bulltofta i över tre månader, och planet skulle ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art”. Det finns bara ett enda flygplan av alla nödlandare på Bulltofta som stämmer in på den beskrivningen (och ja – jag har undersökt allihop, tack vare ”Forced Landing Collection” vars icke-fungerande sajt jag ändå rekommenderar).

Den enda tänkbara kandidaten förutom det, är ”Paira-dice kids”, en Flygande Fästning som landade på Bulltofta 14 Januari 1945, med en motor utslagen och många splitterskador från luftvärn, men månadsangivelsen stämmer i så fall inte. Ett annat plan, som havererade på Halmstad flygplats, skall också ha haft ”Lucky Dice” som ”Nose art” motiv. Både Brittiska och Amerikanska flygplan hade ganska vitsiga namn, tillkomna på eget initiativ av besättningarna – stundom också grovt pornografiska motiv – en del skulle varit censurerade eller otänkbara i dagens klimat av ”politisk korrekthet” men under andra världskriget sket alla inblandade fullkomligt i den saken. Mera intellektuell var i så fall besättningen på en Liberator, som totalförstördes av brand i Trollhättan i December 1943, och som hette ”Helena Hywater” – en vits på begreppet ”Come Hell or High Water”

Foto: Forced Landing Collection

Den Liberator-besättning som Ian Iacobi mötte 15.02 eller några minuter senare, var i ett helt annat skick, liksom deras flygplan. Besättningen vägrade till en början att lämna planet, och svensk personal fick skrika åt dem att öppna luckorna, varefter de kom ramlande ut, eller föll ned på gräsfältet ”som potatis-säckar” enligt Iacobis beskrivning. Planet ”Hello Natural” hade startat kring 0700 från Sething i Norfolk, samma morgon, och 13.47 nått fram till Berlin efter närmare 7 timmars händelselös flygning. Planet flög då i position 3, vänster box i första anfallssektionen – en ganska säker position – men ganska snart träffades det av luftvärn, och förlorade en motor, samt mycket bränsle.

Att flyga främst i en ”tusenplansraid” innebar en viss ära…

Andra flygplan i samma formation såg ”Hello Natural” fälla sina bomber på måfå, och förlora i höjd, samtidigt som bränsle fortsatte läcka ut, men planet girade norrut, utan att bränslet antänts. (US document MACR 3548).  Samma dag lär över 1000 tyska civila ha dödats i Berlin, men mellan 14.28 till 14.58 iakttogs ”Hello Natural” av svensk luftbevakning vid Kåseberga. En rote Svenska J 20 (Reggiane Re 2000 Falco – ett italienskbyggt jaktplan) fick kontakt med Liberator-planet strax efteråt, och då hade dess flygning varat oavbrutet i 12 timmar.

 

Andra flygplan, som blev eskorterade av ”Falcos” från F 10 vid samma tid, exempelvis en B24 D som landade på Bulltofta 9 april samma år berättade att de sett kulsprute-eld från svenska jaktyplan i ”afrika” camouflage, samtidigt som tysk jakt i form av Bf 109 svärmade omkring dem. Från svensk sida har detta aldrig erkänts, men en viss färdmekaniker PJ Kruse, som berättat detta för Bo Widfält, vidhöll intill döden sin berättelse om att svenskt jaktflyg räddat honom och hans kamrater via en regelrätt luftstrid med tyskar, oavsett om de nu sköt ned någon tysk eller ej. 

Enligt Överste Zachrissons bevarade krigsdagböcker, som han skrev i egenskap av Flottiljchef, var ”Hello Naturals” besättning klädd i nedoljade, fläckiga och trasiga uniformer, och de stank av flygbränsle och diesel. De bar sina mössor bakfram,  såg ovårdade och skäggiga ut, samt uppvisade alla tecken på stridsutmattning. Zachrisson antecknade dem, delvis under påverkan från Iacobi, som förhörde dem, som ”i stort behov av ett varmt mål mat, för att inte tala om ett varmt bad”. Besättningen var dessutom högljudd, använde grovt språk och skämtade och stojade, i alla fall sedan den gjorts införstådd med att den var i Sverige, och att kriget för dess del var över – i alla fall för ett bra tag.

Delar av en typisk Liberator-besättning från tiden det begav sig – dessa är dock inte från ”Hello Natural” (besättningen var oftast 10 man)

En annan besättning av samma sort skulle – enligt obekräftade rykten från min farsa – långt senare ha påträffats rökande och sittande i gräset framför ett av Bulltoftas bränsleupplag, varvid följande dialog utspelade sig – Överste Zachrisson var smålänning, storväxt (1,95 m!) och knappt Engelsktalande…

Översten: ”Why don’t you Americans go straight to hell !”

Buktornsskytten: ”Oh yeah Colonel, would you mind showing us the way ?”

Av outgrundliga skäl, som ingen numera minns, fick resten av besättningen interneras i Korsnäs utanför Fauln, varifrån den flög hem till England 24 Juli 1944, Buktornsskytten, JA Riggsby, hade liksom alla ksp-skyttar befattningen ”staff sgt” även om de var flygande personal. Han återvände hem direkt från Bulltofta i September samma år, och gav alltså min far tärningar utsågade i ”flygstål” efter storanfallet i Juli – mera om det i del 3 av denna artikelserie..

Här vilar nu de allra sista resterna av ”Hello Natural” och dess besättning i min hand. Flygplanet är längesen skrotat – det skedde nog på Bulltofta skrotgård, redan 1946 – och ingen minns väl fortfarande PJ Riggsby, för den händelse att han fortfarande är med oss – för antagligen är han nu en gammal man kring 95 år, med tanke på att han var 18 eller 19 år gammal anno 1944.

Men jag minns honom, och min far mindes honom också, i alla fall före 1997, då han som sagt själv avled.  PJ Riggsby och hans insats är fortfarande inte bortglömd, för även om jag aldrig mött honom personligen, skall hans minne få leva i alla fall – om inte annat via just denna berättelse. Han var en av dem, som befriade Europa från nazismen, och oavsett vad han nu såg, upplevde eller vad slags man han än må ha varit, under sin tid i Midgårds dalar, så kommer hans namn att leva vidare, tack vare mina ord – och vad som berättats av många flyghistoriker.

Ett gammalt ordspråk säger, att ett krig aldrig är slut, förrän den siste soldaten kommer hem. PJ Riggsby må ha återvänt till sitt USA, och vad min far nu angår, så var han småningom grundligt besviken på just det landet, på sin ålderdom. Ett par krig i Vietnam, Irak och annorstädes och vad som då utspelades knäckte hans tro på ett gott Amerika helt och hållet, och vad han skulle ha sagt om USA av idag – under Donald Trumps tidsålder och med tanke på vad som hänt i Washington DC i början av detta år – det går nog inte att upprepa – men jag förmodar att det skulle ha liknat Knut Zachrissons allra grövsta svordomar.

Det USA som PJ Riggsby och hans kamrater en gång stred för, finns inte mer. Vi i Europa och resten av Världen vet det, och vi har sett det bevisas om och om och om igen.

Men minnena lever vidare, och vi kan ändå tacka de döda för deras insats. Havámál lär oss, att minnet av ett liv som levats väl, aldrig skall dö – och vi förblir hedningar.

Historier från Nordanå, dvs INGENSTANS (del 2: ”Den brinnande Giraffen” – eller ”Min far läcker historia” ) – inlägg från 2021-02-22

Sedan vi nu alla firat minnet av Ball Turret Gunner JA Riggsby, en man som nog inte finns med oss längre (se del 1 i denna artikelserie) – lika lite som de hundratusentals av hans generationskamrater, som drog ett mycket tungt lass genom livet – och som vi sena tiders barn har all anledning att känna en smula tacksamhet inför – övergår jag till fler av min gamla farsas överförda minnen, som nu lever vidare genom min försorg.

Jag har nämnt att Nordanå var en byhåla, en byhåla som inte längre finns, ett namn som blivit utplånat ifrån de flesta kartor, i en trakt som för länge sedan förvandlats till oigenkännlighet, och som aldrig mer kommer att bli vad den en gång var. Min far lämnade den ganska tidigt, och återvände aldrig, lika lite som jag återvänt till den förort där jag själv växte upp – mellan 3 och 16 års ålder. Han hade å andra sidan med sig en förtjusning i högt placerade gavelfönster – jag nämnde ju att prästgården i Görslöv hade ett sådant – och på 1970-talet ordnade han ett rum på en inredd vind; ett kombinerat kontor och bibliotek, mycket likt det jag själv sitter i just nu.

På sitt skrivbord hade han alltid ett inramat foto av Salvador Dalis brinnande giraff – även om han annars inte var särskilt svag för konst, eller för den delen surrealister. Dali målade sin första brinnande giraff 1930, långt innan Guernica, långt innan något spanskt inbördeskrig ens var påtänkt, och nio år innan andra Världskriget, som förmodligen inte blir det sista världskrig mänskligheten kommer utkämpa. Frontlinjerna har redan dragits upp emellan västvärlden och islam, och kanske kommer vi alla få uppleva en helt annan utveckling än vi annars tänkt oss, också i vårt eget land, innan detta årtionde är slut.

Farsan såg förstås inga brinnande giraffer i verkligheten, inte ens i Hagenbecks djurpark i Hamburg, för under ”Operation Gomorrah” 1943 skulle nog även girafferna ha brunnit upp, för att inte tala om parkens andra djur. Jag nämnde i förra avsnittet att han kunde se Hamburg och Lübeck brinna, och ana dem som ljusfläckar borta vid horisonten, ensam i sitt Skånska landsbygdsmörker – men de där ljusfläckarna var förstås alldeles för små och avlägsna för att han med egna ögon skulle kunna ha sett vad som pågick i detalj, eller några faktiska giraffer, allt sådant fick han läsa tidningar och höra på radio – dåtidens enda etermedium – för att ens kunna uppfatta.

Men – han såg andra saker med egna ögon. Strax nära Nordanå och Bulltofta, fanns det enligt honom en hel bondgård som träffades av amerikanska napalm-bomber, och den som en gång sett ett anfall med napalm på nära håll, glömmer det förmodligen aldrig.

Han beskrev det hela lite som ett skånskt Guernica i miniatyr – brinnande hästar och skrämda grisar hade rusat runt på gårdsplanen, dit han kom cyklande – ortens brandkår, en förtvivlad gårdsägare i silhuett emot lågorna och röken, total förödelse, förvirring, skrik och panik. Ingen människa blev innebränd, efter hans minnesbild, men en hel kreatursbesättning på tio-tolv kor eller mer gick upp i rök, och man kunde hela tiden höra de instängda djurens vrålanden och bölande. Branden inträffade sent i November, men han kunde inte komma ihåg vilket år den utspelades, det var antingen när han var 8 år gammal, eller kanske 11.

Det har förstås brunnit i Nordanå senare också – och en brand i Nordanå är – tja – som en brand i Nordanå… (bild från ”Sydsvenskan” 2016)

Långt senare, på 1970-talet, 1972 närmare bestämt, när President Nixon auktoriserade Julbombningarna över Hanoi – det som officiellt hette ”Operation Linebacker II”  och som fick Olof Palme av alla människor att mynta det sällsynt välfunna uttrycket ”Dessa Satans Mördare !” om vad som hänt, blev han så förbannad, att han fick gå in i ett annat rum, när TV:s nyhetsutsändningar punktligt skedde, 19.30 om vardagskvällen, då som nu. Kanhända var det där någonstans hans tro på USA som företrädare för det goda i Världen slutligt urholkades och föll samman, även om han annars inte var en man, fylld av stora åthävor eller ord. Hur han lyckats behålla sina politiska illusioner om Världens allmänna tillstånd såpass länge, under de 28 åren emellan 1945 och 1972, är mig annars en fullständig gåta.

Jag har letat och forskat länge efter den gård eller gårdssamling, som alltså skulle ha blivit träffad av amerikanska flygbomber, någon gång 1940 – 1943.

Ifall detta nu skedde, kan det ju vara intressant att skildra de faktiska sakomständigheterna så noga som möjligt, samt att utreda VARFÖR det alls hände. Sverige var ju som alla vet neutralt, och deltog inte i kriget.

Kanhända låg den nedbrunna gården i trakten av Görslövs mölla, kanske inte. I alla händelser skall Napalm som brandstridsmedel betraktat ha blivit uppfunnet av amerikanarna först 1942, enligt vad Wikipedia påstår – men nej – i de synnerligen välinformerade Flyghistoriska sajter jag konsulterat, står ingenting om att ett amerikanskt bombplan skulle ha lämpat ut några bomber före en nödlandning på Bulltofta-fältet just det året – däremot skedde det vid andra tidpunkter. Tänkbart är ju, att en eller annan av mina läsare hjälper mig att lösa det här mysteriet – men jag förmodar, att en såpass lätt identifierbar händelse inte gått flyghistorikerna förbi – där måste finnas tidningsurklipp, press-notiser, sådana saker..

Men – säger kanske någon av mina läsare – Sverige bombades väl inte under Andra Världskriget ?

Vi var ju neutrala, allt var ju så bra, så bra. Vår beredskap var god enligt Per-Albin Hansson, och vi levde väl redan då i ”Landet Löfvén” eller något annat litet ”La-La-Land” av Kindergarten- och Kinderegg modell ?

Fel. Fel i sak, och det är rysligt lätt att motbevisa.

Skiss från ”Sydsvenskan” 3 Oktober 1940. Tre bomber briserade i slottsparken, och flera personer skadades av splitter

Man har också felaktigt påstått, och spritt ut ”grodan” att inga personer skulle ha skadats vid de bombningar, som främmande makt utförde över Sverige. Det är också FEL I SAK, och det känner historikerna mycket väl till. Både Stockholm, Nacka och regementet i Strängnäs bombades av Sovjetiskt bombflyg – en händelse som är betydligt mera känd, och på alla tre platserna skadades människor av splitter, och på andra sätt. Sovjetunionen publicerade redan då lögnen om att flygplan om skulle till Åbo – mer än 250 km bort – skulle ha ”navigerat fel” men Lillefar Josef ”Uncle Joe” Stalin och hans regering betalade – fryntliga och generöst stämda av Vodka, får vi förmoda -gladeligen ut de 6 miljoner kronor, som vår Regering önskade i skadestånd, och det motsvarar sådär 132 miljoner i dagens penningvärde, vilket inte är småpotatis..

Dessutom har vi den sk ”Lufttorpeden från Bäckebo” eller en Tysk V-2 raket, som oförhappandes damp ned och exploderade nära Nybro, den 13 juni 1944 klockan 15:15. Den skadade ingen, men gav massor av information om hur världens första interkontinentala missil var konstruerad, i alla fall om vi räknar en tänkbar räckvidd på 320 km som ”interkontinental”. Vrakdelarna gavs till de allierade, tillsammans med ritningar och skisser, samt byttes emot modern radarutrustning, vilket dåtidens Sverige mycket väl behövde, men det är saker man talar ovanligt tyst om, än idag…

Detta, slutligen, är en bild från bangårdsområdet i Lund med omnejd, där mer än 30 brittiska bomber föll den 18 November 1943. Tusentals glasrutor över hela staden krossades, flera bränder bröt ut till följd av 15 kg’s stavbrandbomber, och en minbomb på 200 kg sprängde sönder en hel handelsträdgård (se bild ovan) samt en smedja och några andra hus. De flesta bomberna föll över bangården, men en brandbomb hittades odetonerad strax söder stadsparken på en sidogata, och landade bara 100 meter eller så från Kulturhistoriska Muséet, där ca 60 personer som bäst hade samlats för att höra på ett föredrag – klockan var ungefär 21.15 när bomberna började falla, och även om en hel del deltagare lär ha farit i golvet, och damp ned från sina stolar hade de ändå tur – hade bomberna kommit sådär en kvart senare, hade det legat dödsoffer på gatorna lite här och där i den gamla studentstaden. Minst 40 personer skadades också av bombsplitter, eller splitter från fönsterglas som gav dem skärsår i ansikte och på armar och händer – dumt nog ställde sig många naiva Lundabor vid sina fönster och tittade ut, när anfallet började.

Foto ur Kulturhistoriska Muséets Årsbok, 1990 – en odetonerad fosfor-bomb på 15 kg, som finns bevarad på muséet

Allt detta är FAKTA och fakta är svåra att förneka, även för dagens Regering. Samtidigt får man förstås inte glömma, att det här bara var som en mild liten västanfläkt, jämfört med vad de flesta Europeiska länder och deras befolkningar fick uppleva under samma tid. Min gamla mor, som ännu lever, bodde själv i centrala Lund, och upplevde bombnatten ur en liten 10-årig flickas perspektiv. Hon var naturligtvis rädd i flera månader efteråt, och försummade aldrig att ta skydd, så snart hon hörde flygplansbuller. Min far – en 11 åring på landsbygden, brydde sig knappast märkbart om någon fara för egen del, men var som sagt mycket medveten om luftkrigets blodiga konsekvenser.

Man har påstått alla möjliga orimligheter om anfallen emot Lund och Malmö., främst på Wikipedia. Men min far mindes fel, på en väsentlig punkt.

Det var faktiskt it inte USAF eller Amerikanerna som utförde de värsta anfallen på svenskt territorium, utan Brittiska RAF – Royal Air Force. Bomberna var dels vanliga sprängbomber eller Fosfor-bomber, och alltså i-n-t-e fyllda med napalm.  Fosfor eller ”WP” – ”White Phosphorus” dödar också genom rök – därför anväde man dem främst emot städer och bebyggda områden. För övrigt dök ännu större och grövre bomber upp på svenskt territorium, strax före krigsslutet.

(foto från s156 i boken ISBN 91-975467-5-5 ”Brittiska Nödlandare 1940-45” av Rolph Wegmann)

Det ni ser ovan är en bild ”från tiden” eller efter den 8 Februari 1945, då en 2 tons ”Cookie” bomb (den största typen av minbomb RAF alls hade – den kallades så pga sin likhet med en rulle digestive-kex ) och två stycken 250 kg’s sprängbomber som spreds ut i terrängen runt Filborna utanför Helsingborg.

Lancaster-bombaren PB 382 exploderade i luften, när sex 250 kg’s bomber inuti planet träffades av luftvärn – om det var svenskt eller tyskt luftvärn har aldrig klarlagts, men det tyska luftvärnet vid Helsingör kunde skjuta in på svenskt luftrum utan svårigheter – och alla ombordvarande, utom pilot och Flight Officer BA Clifton, som mirakulöst nog kastades ut ur planet och överlevde. Han landade med fallskärm vid Hjortshög, och greps klockan 20.45 på kvällen av svensk polis, som dåförtiden var mycket effektivare på att ta fast allehanda ”bombmän” i Helsingborgsområdet. Som bekant, har vi ganska gott om dem nuförtiden, men Clifton, som hade flugit 30 stridsuppdrag och väntade sig utföra maximalt 36 stycken (eftersom RAF-piloter kunde ansöka om förflyttning till ett ”skrivbordsarbete” efter så många uppdrag – om de alls hade turen att överleva – det var ungefär 7-8% chans att stryka med, för varje gång) kunde i alla fall återvända hem till England från en tids internering i Falun, 9 Mars 1945. Resten av hans besättning eller diverse kroppsdelar från de flesta av dem vilar ännu på Pålsjö Kyrkogård, där en del av kyrkogården underhålls av ”The Britsh Wargraves Commission”

Bild från de Brittiska och Kanadensiska Flygarnas gravar vid Pålsjö, Helsingborg. I minneslunden på samma kyrkogård är min farmors aska utspridd…

Bland vrakdelarna hittade man också en mycket intressant karta, som klart och tydligt visade att RAF hade för avsikt att kränka svenskt luftrum, både vid anflygningen emot Tyskland och på hemvägen. Detta kände förmodligen också den Svenska Regeringen till, även om man än idag inte har vågat erkänna den saken. Man vet emellertid – från flyghistorikernas arbete och Bo Widfeldt, som avslöjat saken i en annan bok än den ovan nämnda, att den svenske Flygvapenchefen Bengt Nordensköld träffade flera ”underhandsöverenskommelser”  med de allierade, alltså både USAF och RAF. Bland annat skulle man ”se genom fingrarna” med vissa överflygningar, gentemot att man fick tillgång till nyare flygplansmateriel och ny radarteknik, och 500 amerikanska flygare, internerade på svenskt territorium (de var inte ”krigsfångar” eller verkliga POW i ordets egentliga mening, som jag redan påpekat i avsnitt ett) kunde bytas mot ett antal B-17 Flying Fortress, som landat här och så småningom skulle byggas om till civilt ”kurirflyg” samt sju stycken fabriksnya med nödlandade P51 ”Mustanger” som Svenska Flygvapnet också fick behålla, plus optioner på att köpa ännu fler P51-D – så snart de kunde tillföras, beroende på de besvärliga förhållandena ute i Världen. Nordensköld skulle också ha sett till att allierade flygare fick kartor och uppgifter om svenska flygfält, däribland Bulltofta, Rinkaby, Kalmar, Örebro, Barkarby utanför Stockholm och flera fält, där de kunde nödlanda.

Men att rakt fram släppa bomber på svenskt territorium, över städer, byar och gårdar ingick givetvis inte i någon överenskommelse.

 

”Intressant” liten karta, publicerad på s 157 i Wegmanns bok…

Så varför gjorde då de allierade detta. Skedde det verkligen bara av ”misstag” ??

Att den Whitley-bombare som attackerade Malmö verkligen har existerat, kan man inte ifrågasätta. Lika lite kan man ifrågasätta att bomberna över Lund, och Nordanå med omnejd verkligen kom från ett eller flera brittiska Lancaster-bombplan. Allt detta har bevisats av historiker, men tyvärr florerar och florerade redan 1943 åtskilliga myter, rykten, lögnhistorier och påståenden om bombningen av växthusen utanför Lund, till exempel. Rykten kan förstås alltid spridas i krigstid, det är långtifrån ovanligt, och behöver inte alltid ske genom främmande makt, propaganda eller ens med avsikt, utan bara beroende på okunniga och oinsatta personer i folkdjupet, som också råkat illa ut, och som inte kan undgå att spekulera. Lägg därtill tidsavståndet, och senare generationer, som är ännu mindre informerade om vad som faktiskt hände – och fortfarande kan hända ! Det är långtifrån säkert, att någon svensk ”neutralitet” alls kommer respekteras, nästa gång det blir krig – och det kommer med all säkerhet att ske, förr eller senare..

 

Typiska foton från ”Tiden” av en Lancaster med full bomblast. Bilden till vänster visar en ”Cookie” och vanliga sprängbomber under fällning, bilden till höger visar ”cluster-bombning” med 15 kg brandbomber, ”WP” eller vit fosfor..

En ”teori” som är vida spridd, är att de brittiska flygarna inte skulle vara kapabla att navigera rätt, inte visste att de befann sig över Sverige och att de skulle ha feltolkat eventuellt återsken från växthusens rutor som reflexer i en vattenyta, och därför ha trott att de befann sig över Öresund, men det förklarar inte alls varför det också fälldes bomber över Lund, samt bangårdsområdet i den staden. I själva verket fanns ju både särskilt utbildade navigatörer med kartor ombord, och dessutom fanns radiobaserade navigationssystem som det brittisk-utvecklade GEE redan, och det hade en precision på minst 6 km vad Sverige angår, och avsevärt bättre vad gäller målområdena i Tyskland. Visserligen är det sant att tyskarna kunde störa ut GEE systemet, men störsändning kräver alltid mycket energi, oavsett vilket våglängdsområde vi talar om, och är inte alls effektivt på stora avstånd.

Allt pekar på att de brittiska besättningarna verkligen visste var de befann sig i luftrummet, och att de var väl medvetna om att de flög över just Sverige. Deras kartor visade ju detta med all önskvärd tydlighet. Flyghistorikern Rolph Wegmann tar på flera ställen upp det faktum att varesig handelsträdgården utanför Lund, eller städer som Lund och Malmö var fullständigt mörklagda. Vad besättningarna såg, var stora och tydligt upplysta mål, som talade om för dem att de flög över neutralt område, samt svenskt luftrum. På Wikipedia kan man nuförtiden läsa rena felaktigheter och orimliga påståenden, som att besättningarna först skulle ha flugit hela vägen till Tyskland utan att kunna fälla sina bomber, och sedan bombat svenska mål först på hemvägen. Det är också gravt osannolikt, av flera skäl. För det första kunde alltid lasten fällas ”för hand” eller till och med direkt från bombrummet, om det alls skulle vara nödvändigt, och normala system fått felfunktion. Dåtidens flygplan innehöll ingen ”fly by wire” och bara ett minimum av elektronik, de enda ”vajrar” som fanns var helt mekaniska, eller den stålwire, som faktiskt utgjorde roderlinor.

För det andra skulle ingen besättning vilja flyga någon längre tid med full last av explosiva ämnen ombord – även risken att träffas av svenskt luftvärn ”av misstag” var något att ta hänsyn till, liksom risken att upptäckas av tysk nattjakt, som de facto också opererade över Sverige. (Se vidare nedan) Självklart gjorde man sig av med sin bomblast så fort man kunde. Min egen ”teori” – helt obevisad – är att de flygplan ur RAF som utförde bombningarna 1940 och 1943 sannolikt var ”pathfinders” ur särskilda ”Pathfinder Squadrons” som flög först i varje formation.

Deras teknik var nästan alltid densamma, oavsett om man flög i mörker (vilket britterna oftast gjorde) eller i dagsljus (vilket vanligen var förbehållet USAF). Först fällde man ”flares” eller lysbomber mot målet, eventuellt långsamt fallande med fallskärm – ifall målet var täckt av rök eller moln – och sedan färgade rökmarkörer. Om tyskarna också gjorde detta – det förekom att de försökte lägga artificiell rök eller markörer på något annat ställe, fick pathfinders byta till en andra, i förväg överenskommen färgkod på rökbomberna, och så stanna kvar i målområdet.

 

Lancaster med ”Tallboy” eller ”Grand Slam” bomb på 5 – 10 ton. Den var så stor, att inga amerikanska flygplan kunde bära den, och den fick flygas fram utanför bombrummet, säkrad med en speciell kedja..

”Pathfinders” kom till målet först av alla, och fick också stanna kvar längst. De var mer utsatta för fientlig jakt eller luftvärn än andra flygare, så vad skulle de göra ? Ifall de ville överleva, så hade de all anledning att undvika alltför mycket bomblast, och inrikta sig på lys- och rökfacklor – men de bestämde såklart inte vad de skulle fälla eller ha med sig, utan det gjorde deras respektive divisionschefer. Denna teori – fortfarande obevisad – skulle faktiskt kunna förklara, varför bombningarna av Sverige 1940 och 1943 alls ägde rum. Enstaka besättningar kan av okänd anledning ha valt att fälla sina bomber på en tydligt markerad plats, och den fick för deras del precis lika gärna ligga i Sverige som någon annanstans – Britterna hade redan lidit tillräckligt, så varför skulle svenskarna inte få göra det också ? (Så kan de mycket väl ha resonerat – cynismen var stor)

 

Brittiska historikers dokumentation över räderna mot Stettin och Königsberg 1944 visar, att man med full avsikt och berått mod flög över Sverige, både på ditvägen och hemvägen, utan minsta avseende på kränkningar av svenskt luftrum. De små kryssen på kartan anger ställen i Sverige, där man skall ha angripits av tysk jaktflyg. Både Ju88 (4-motoriga!) Me 109, Me 410 och Me 110 skall ha varit inblandade i regelrätta luftstrider över Sverige enligt britterna, och svenskt jaktförsvar gick aldrig upp och gjorde inga försök att avbryta striderna, utan förhöll sig helt passivt. (förstora kartan genom att klicka på den vid behov)

 

Liten youtube-film på hur Polackerna ”desarmerade” en 5 tons ”Tallboy” bomb utanför nutida Szczecin år 2020. Självklart genomförde man en kontrollerad sprängning, vilket alltid är enklast, och visst ingen ”desarmering” överhuvudtaget… (CNN:s rapportering om förloppet var inte saklig…)

Enligt flyghistorikern Wegmann, vars bok jag nämnt, förekom en livlig skriftväxling mellan svenska och brittiska myndigheter först efter incidenten 1943. Air Marshal ”Bomber” Harris, kanske den mest kontroversielle befälhavare RAF någonsin haft, vägrade att erkänna de svenska skadeståndskraven med mer än hälften av den begärda summan, och satte ned dem till 250 000 dåtida svenska kronor, vilket motsvarar 5,525 miljoner SEK idag. Det är sannerligen inte mycket för en förstörd bangård, minst 6 totalförstörda byggnader och ett fyrtiotal sårade. Till och med ”Lillefar” Stalin var mer generös än så, när han helt och hållet accepterade de svenska skadeståndskraven för bombningen av Strängnäs och Stockholm…

”Bomber” Harris skall också ha skrivit ett brev, daterat 23 Oktober 1943 där han å vägnar av Brittiska Air Minstry meddelade, att han själv förbehöll sig rätten att välja, ifall svenskt territorium skulle kränkas, ”ifall det krävs av operativa eller strategiska – eller andra angelägna skäl”.  (allt detta anges på s.76 i Wegmanns bok) Vad som i så fall var ”andra angelägna skäl” redovisade han aldrig, men på sätt och vis har Sir Arthur Harris ändå fått sitt symboliska straff av makterna..

Arthur ”Bomber” Harris staty i centrala London, sådan den såg ut efter att sk ”BLM-aktivister” vandaliserat den, 15 Juni 2020.

Ifall några försonliga handlingar alls begåtts av RAF, bestod den i ett mer gentlemannamässigt uppförande av de piloter och besättningar som nödlandade i Sverige, de ursäkter som lär ha getts först efter det att kriget var slut, och det arbete som genom alla år utförts av The British Wargraves Comission, som fortfarande är verksam, rörande Påsjö Kyrkogård och en del gravar i Göteborg och på Västkusten. Att man sände oss skisser på hur ”Cookie” bomben och de bomber som föll ännu 1945 skulle ”desarmeras” hedrar väl också Royal Airforce och Storbritannien, skulle jag tro – även om det här med ”desarmering” vanligen inte tillgår som på film. Ingen behöver skruva på tändrör, klippa olikfärgade trådar eller annars ta stora risker helt i onödan, när man ändå kan lägga en ”bulldosa” av sprängdeg direkt på bomben, och spränga den åt ”kingdom come”.

Finns det inga värdefulla byggnader i närheten, är detta det absolut bästa tillvägagångssättet.

Autentisk ”sprängskiss” av en ”Cookie” eller Blockbuster…

 

I kommande delar av denna artikelserie, skall jag berätta om helt andra föremål, som min far fick se falla från skyn – avlämnade av USAF och inte RAF, samt om landande Mustanger och mycket annat..

 

Karlebys gånggrifter (inlägg från 2021-10-24)

Ett inlägg om trakten kring Ålleberg på en annan blogg fick mig att uppmärksamma byn Karleby eller Karleby Långa i Västergötland, nära Ålleberg – helt säkert en av Sveriges äldsta byar eller bosättningar överhuvudtaget, eftersom den faktiskt går tillbaka till ca 3500 år före vår tideräkning – byn är med andra ord mer än 5500 år gammal, och minst 1500 år äldre än Egyptens pyramider !

Gånggrifterna vid Karleby långa, enligt ”Samlingar för Nordens Fornälskare” från år 1822 – 30

Genom byn, som är en såkallad radby,  går nämligen en forntida väg, som daterats till äldre bondestenålder, och på varje gårds marker, finns en enorm gånggrift, inte mindre än 13 stycken av dessa Torshammar-formade familjegravar ligger på linje utmed den uråldriga vägen, eller längs gårdarna i byn. Här finns också den allra största gånggriften i Sverige, Ragnvalds grav – och ett inlägg om dessa gravar kan ju passa bra såhär i Alvablotets tid.

Karta från Wikipedia över Karleby socken (i grönt) med Ålleberg, där Ållebergskragen hittades – Gånggrifter i lila.

Man vet att gånggrifterna byggdes som ett slags familjegravar under ett ganska kort skede i historien, runt 3350 – 3200 efter vad arkeologerna nu anser, och att de mest förekom i Västergötlands centralbygder – det sägs att 127 säkert identifierade och 77 troliga (men delvis förstörda) gånggrifter finns här, och det är 2/3 av alla de 204 gånggrifter som finns i Sverige överhuvudtaget, inklusive Skåne, Halland, Bohuslän, Öland och ett tänkbart fynd i Södermanland. Vanligen anser man att de skulle vara spår efter en pan-Europeisk megalitkultur, och tyda på vida handelskontakter – Karleby socken råkar dessutom vara den fornminnesrikaste i hela Västergötland, och det vill inte äga lite ! Här måste redan för 4-5000 år sedan funnits en omätligt rik bygd, en hednisk kultur i en hednisk tid, som de flesta nu glömt bort – och med tanke på att Tor själv är känd från hällristningar och bronsålder, samt det faktum att många gånggrifter är inrättade efter sommar- och vintersolstånden, vet vi att det som senare skulle bli Asatro praktiserades redan då…

Ett hotat kulturarv. Samma folk och samma släkter odlar ännu samma landskap – men för hur länge ?

En del av gånggrifterna användes till minst omkring år 2000 före vår tideräkning, och en del intill järnålderns slut. Man har ansett, att inte alla av dem skulle varit täckta av gravhögar, utan att man vanligen låtit takhällarna på gravkammaren vara obetäckta, vilket ska synas av att man gjort skålgropar för offer av säd, blommor och annat i dem ända in i historisk tid, som en hyllning till släktens döda. När Oskar Montelius år 1872 grävde ut Klövagårdens gånggrift – en av de större – den är försedd med en 7 meter lång gång, och en gravkammare på 6 x 2,5 meter – hittade man rester efter hela 80 personer – skelettmaterialet är kanske inte bevarat idag, och blev dåförtiden endast bristfälligt undersökt, men det mesta tyder på att det rör sig om individer, som kom från en och samma släkt, genom en räcka av minst 500-600 år.

Karleby har en enastående historisk kontinuitet, vilket gör kulturlandskapet norr om Ålleberg till något som borde vara UNESCO-världsarv, och lämnas opåverkat åt senare generationer.

Ingången till Klövagårdens gånggrift, med Ålleberg i bakgrunden.

Flera av de hällar, som täcker de största gånggrifterna väger kring 8-9 ton, och måste ha fodrat avancerad teknik eller mycket arbetskraft för att ha lagts där de nu ligger. Man vet att gånggrifterna användes så att man först begravde individer ur den generation som skapat dem, och försedde de döda med gåvor av mat och dryck. Sedan förseglades graven, tills det var dags för nästa begravning i släkten, och då bars denna ättemedlem försiktigt in genom den långa gravgången – bokstavligt talat en resa er i underjorden – till sina förfäder. Gravskicket har alltid skiftat under hednisk tid, men även långt fram i tiden har det funnits släkter, som iakttagit precis samma seder och bruk som megalitbönderna på Västgötaslätten.

Ett exempel på detta är släkten Adlerbergs Pyramid vid Järfälla Kyrka, anlagd 1762 – nu stängd och igenmurad för alltid av ”Svenska” Kyrkan, som på 1950-talet ansåg att gravvalvet under pyramiden var ett ”ovärdigt” sätt att begravas på, efter det att släkten Adlerberg dött ut i Sverige – de delvis förmultnade kistor som står inne i valvet, har sedan dess fått vara ifred för alla besökare, och det är kanske tur..

Men i Karleby ligger fortfarande Ragnvalds grav – den gånggrift som man felaktigt pekar ut som gravplats för Kung Ragnvald Knaphövde, han som underlät att ge Västgötarna gisslan då han red på Eriksgata från Småland, och därför blev ihjälslagen av dem. Ragnvaldsgraven har en 11 meter lång tunnel som leder in till en kammare på monumentala 16 x 2,5 meter – ett mer än 30 kvadratmeter stort utrymme, byggt under äldre bondestenålder, vilket måste anses som enastående inte bara för Sverige, utan för hela Europa. Undantaget Newgrange på Irland, och några andra anläggningar i Bretange och på Malta, finns det inte så stora byggnader bevarade från stenåldern i Europa överhuvudtaget.

Ragnvaldsgraven har aldrig blivit utgrävd, och man vet inte än idag vem eller vilka som vilar i den.

Ursprungligen var högen omgiven av en gravhög med en höjd på upp till 3 meter och en diameter på 33 meter – den bar gjord av finaste Odal eller åkerjord – det dyrbaraste man dåförtiden hade att ära sina döda med – för mylla utvecklades långsamt, över flera hundra år av träget jordbruk och bearbetning med årder och enkla träredskap, innan de första plogarna kom…  Västgötarna var – och är – ett segt, oböjligt och stålhårt hedniskt släkte…

 

Götala – och fler heliga platser i den svenska tillvaron (inlägg från 17 Oktober 2015)

 

Naturen är helig för oss Hedningar, och tillhör man en naturreligion, åligger det också var och en att just vårda naturen och de heliga platser som finns i landskapet; och inte skräpa ned, störa eller bära sig vanvördigt åt. Jag har skrivit minst två inlägg om det här ämnet tidigare, när jag tagit upp diverse ”fornsederi” och andra hedniska rörelser, som jag tyvärr har väldigt väldigt dåliga erfarenheter av, och som faktiskt knappt kan betecknas som ”rumsrena” – än mindre natur-rena.

Om du befann dig på en gammal kultplats eller tingsplats, inte skulle du väl skräpa ned, eller resa kristna altaren där ? Inte skulle du väl springa hit och dit som en barnunge, eller tala högt i mobiltelefon, twittra, tjattra, instagramma, messa, pissa och ”dissa” den platsen. Du skulle heller inte göra så i en kyrka, eller på någon annan helig plats – Nej, och då förstår du ju själv…

Människorna jag skriver för på den här bloggen är vanligt, enkelt och hederligt folk. Sunda och goda svenskar. Patrioter, som älskar sin kultur och sitt land. Goda medborgare. För alla de som vill ta sitt ansvar, och vill lära och växa med andra, och inte skapa sig en liten avskild och skränig sekt, som bara ägnar sig åt en massa underligheter och ovärdigheter. Och inte minst – folk som samlar in och förvaltar kunskaper av olika slag – som andra saknar – och som också på ett levande, roligt och intressant sätt lär ut vad de vet. Jag har tidigare till exempel tagit upp bloggen Angerboda, och jag skulle också kunna nämna Nordiska Asatrosamfundet och många fler, som på ett enkelt och vederhäftigt sätt förvaltar vårt historiska och kulturella arv, utan att förvrida och vanställa det med olika former av ”politisk korrekthet” och annat i den stilen. Bloggen ”ideell kulturkamp” kan också nämnas, vars skapare nyss utgav en egen småskrift om våra gudar och makter (nämns endast på detta sätt – man får visst inte göra reklam på WordPress. )

Ibland möter jag bloggar och bloggförfattare, som tillför mig massor av ny kunskap och lär mig sådant jag inte kunde tidigare, vilket ökar mitt vetande om hedendomen. I sällskap med dessa hederliga och förträffliga personer, som verkligen g-ö-r eller förvaltar något, är det lätt att känna sig intresserad och ödmjuk, vilket man bör vara om man vill ha en positiv grundsyn här i livet. En sådan man är Harri Blomberg från Österbotten, i vår östra Rikshalva – numera bosatt i Västergötland, som skriver initierat och kunnigt om Götala, Götarnas gamla Tingsplats i Östergötland.

Jag rekommenderar hans blogg för genomläsande.

Han skriver initierat och kunnigt om våra gamla tingsplatser och om de centrala Vien och kultplatserna – ofta slutar de på -al om vi är nere i 500-talet och det svenska Riksgrundandets tid, för det fanns ett Svea och ett Göta rike redan då – och nämner John Kraft och flera andra författare, vars verk jag också läst. Mats G Larsson kunde också nämnas, utan att ge oss in på detta med ”Västgötaskolan” som i viss mån råkat i ett senare vanrykte, efter Dag Stålsjös bortgång.

Alla de gamla tingsplatserna i varje härad. Platser, som tillsammans med den av många bortglömda häradsindelningen varit av avgörande betydelse inte bara för religionen och rättsskipningen, utan också för Ledungen, och för försvaret av vårt land. En annan källa till ny kunskap som jag kan rekommendera, men inte göra reklam för är radiojournalisten Jörgen I Erikssons nya bok, som heter just ”Heligt Landskap”  – passande nog – och som tar upp det här med särskilda, utvalda ”kraftplatsers” betydelse från en liten annan synvinkel än ”Götala-bloggen” – om jag nu ska uttrycka mig diskret.

Varje stycke natur i vårt land kan måhända betraktas som heligt. Vi har ett arv att förvalta, en allemansrätt att försvara. Vår plats på Jorden – och vår stund att försvara och värna den.

Tyvärr är det inte alla som respekterar dessa enkla lagar nuförtiden, och som tycks komma hit enbart för att svina ned, efter vad det verkar.

Och det problemet återstår att lösa – goda medborgare. Verkligen. Se här bara – såhär ser det ut i huvudstadens uppenbara närhet, nuförtiden. Vilka är det, som kommit dit ? Vilka är det, som gör såhär ??

 

 

Frösö Kyrka skall dateras, sägs det, men den tillhör HEDNINGARNA (inlägg från 2022-05-05)

ÖP, eller Östersunds-Posten, lanserar idag nyheten att Frösö Kyrka skall dateras med hjälp av dendrokronologi, eller med andra ord årsringsanalys, ett vanligt verktyg inom arkeologin. Men det är sedan länge känt att kyrkan är byggd på en urgammal, Asatrogen kultplats, och att platsen inte tillhör de kristna. Till och med under kyrkans altare ligger ett antal björnskallar begravna, och hela Frösön är hursomhelst helgad åt herren Yngve Frej, Frö eller Erik, vars dag infaller den 18 Maj.

Detta är ingen lämplig plats för kristendom, men däremot för en HEDNISKT GUDAHOV… Kyrkor har vi tillräckligt av i Sverige ändå… Tänk vilken utveckling för bygden och turismen det kunde bli – eller hur kära Östersunds Kommun ?

Låt oss få den här platsen tillbaka ! Återskänk den till Sveriges folk !! Någon kyrka har inte där att göra – det finns fullt med kyrkor inne i centrala Östersund redan, och den påstått ”svenska” kyrkan har redan tappat mer än 45 procent av sina medlemmar !