Var är de goda ”Heimdallisterna” nu när vi behöver dem ? (13 april 2016)
I USA finns ”Lokeaner” och mycket annat underligt folk, som hyllar anarki och kaos för dess egen skull. Och Loke har – inte för inte – fått ett visst uppsving i vårt ibland överdrivet individualistiska tidevarv och gjort sig populär och bred, inte minst bland de unga. Samtidigt med det har vi förstås de fanatiska kristna bakom ”tidningen Inblick”, ni vet de där dårarna som tror att mejeriföretaget Arla med vett och vilja skulle locka folk att bli hedningar genom Yoga-övningar på mjölkpaketen, vilket bland annat skulle föra till ”Solhälsningar” och dyrkandet av en solgud, samt att folk kunde få nya tankar genom meditation och SJÄLVA resonera sig fram till något – vilket dessa kristna betraktar som något ytterst farligt.
Men å andra sidan – vilken äkta, guldhårig svensk eller svenska dyrkar inte Solen såhär års ? Nästan alla svenskar ser fram emot Solens återkomst, varje år – och det är väl egentligen inte något konstigt med det ? Man kan tänka på den gamla gumman Turid i ”Kristninga Saga”, hon som den onde missionären Thangbrand Biskop slog och misshandlade, när hon sagt honom att ”Den Gud som gjorde Solen, är min Gud” och att hon varken trodde på Jesus eller Tor, eftersom hon inte sett någon av de två gudarna, och därför inte trodde att de fanns. Och vad ska de kristna angripa nästa gång, nu när de retar sig så på ”solhälsningar” inom Yogan ? Handboll kanske ??
Människor i vårt land har dyrkat solen ända sedan bronsåldern, och firandet av Midsommar – Solens fest framför andra – är fortfarande en av våra absolut största nationella högtider – Folk utanför Norden känner knappt till Midsommarfirandet överhuvudtaget, och anglo-amerikanerna betraktar det för sin del som något ytterst exotiskt. Vi som verkligen är säkra på vår Nordiska identitet och som känner till vårt eget ursprung, kultur och historia vet också att Ull, Bronsålderns mäktige solgud, längre fram i tiden efterträddes av andra solgudomligheter.
Firandet av Solen, Sommaren och Solstånden har alltid varit viktigt för svenskar och Nordbor – Något konstigt med det ?
”Alla nuförtiden dyrkar tydligen Loke, men få har hört talas om Heimdall” – Ja, så sade en broder i Särimner som nu försvunnit till Syrien med omnejd för att arbeta som observatör (jag kan tyvärr inte avslöja fler detaljer om uppdragets art, eller hans tjänstegrad, men nu befinner vi oss ovanför bataljonschefs nivå) men redan i vinter frågade han mig om jag kunde skriva något om Heimdall, den gode Väktaren överst på Bifrost, han som sätter tydliga gränser och inte släpper in vem som helst i Asgård, som bara Gudarna själva och de utvalda ska få se.
”Heimdalls huvud heter svärd” står det i Eddan, och han lär också vara så skarpögd att han kan se fårens ull växa, och hans hörsel är så skarp, att han hör hur gräset växer. Han behöver mindre sömn än en fågel, och ser och vet allt som händer på Jorden, och i Midgårds dalar. Hans tänder är av guld, och han kallas ”den helvite Asen” får vi veta av Eddorna, och den svekfulle Loke är hans främste fiende. Han håller dessutom i månens horn, Gjallarhornet, som skall ljuda vid Ragnarök, och han omnämns överallt i samband med solens ljus, upplysning och kampen emot mörkrets makter. I sanning, han är en god Gud att ha för FN-observatörer och soldater – och än idag finns faktiskt de, som bekänner sig till honom och ser berättelserna Heimdall som ett föredöme.
Fram till 1800-talets slut fanns det många missförstånd om Heimdalls sanna natur, och få förstod att han var en solgudomlighet. Viktor Rydberg, till exempel, jämförde honom med Agni, härdens och eldens gud i Indisk och Vedisk mytologi, och såg i motsatsen mellan vådeld (efter blixtnedslag, t ex) och eldsvådor – Lokes verk – och den trygga, nyttiga elden – som skulle stå för Heimdall – en förklaring till varför Heimdall och Loke sägs ta död på varandra vid Ragnarök. Sedan Georges Dumezil och 1950-talet har de flesta seriösa forskare övergivit ”eldhypotesen” och numera accepterar nästan alla, att Heimdall är en ljusets, ordningens och solens Gud, ja själva upprätthållaren av den kosmiska ordningen, för varken kosmos, det mänskliga tänkandet eller enskilda länder och stater kan överleva, om man inte sätter enkla och klara gränser för saker och ting, och är beredd försvara dem emot främlingar, eller de som helt enkelt inte hör dit.
Hornblåsarguden i Himminbjörg, uppe vid Himlens höjd
Man har också försökt sätta Heimdall i samband med baggar och vädurar, enbart på grund av Eddans uttalande om ”huvudet, som heter svärd” – men det är förstås solens strålar och skarpa sken man syftar på – det är också därför Heimdall kallas ”bjärt skinande” eller ”helvit”. På en del moderna illustrationer bär han fortfarande vädurshorn på huvudet, men det är en missuppfattning av Gjallarhornet, Heimdalls mån-horn, och lika felaktig som föreställningen om att Heimdall skulle vara någotslags Asatrogen variant av Ärkeängeln Gabriel, basunblåsaren vid tidens slut, fast föreställningarna och myterna om honom är mycket mycket äldre än så. Man har hittat Heimdalls gestalt på runstenar på Isle of Man, till exempel, sländtrissor i England – med texten ”Óðinn ok Heimdallr ok Þjálfa þeir hialpa þer Úlfljót ok” – dvs ”Oden och Heimfall och Tjalve skall hjälpa er, Ulfljot och…”. Redan i Voluspá – som är mycket äldre än Nordbornas första kontakter med de våldsamma och fientliga kristna – står det ”Hören, alla lägre och högre Heimdalls-söner” – hela mänskligheten är ”Heimdalls barn” och han är den som dallrar eller skiner över ”Heimin” eller hela Världen (jfr begreppet Heimskringla = jordens krets) vilket förstås bara solen kan göra.
I Skaldskaparmál finns ett dunkelt textställe, där det sägs att ”Svá er sagt, at hann var lostinn mannshöfði í gegnum” eller att Heimdall skall ha varit förlorad, därför att ett manshuvud stod i vägen för honom, och att ”huvudet kallas Heimdalls undergång”. I en rad dåliga amerikanska fantasy-filmer har man tolkat det här så, att Heimdall vid ragnarök skall hugga av Lokes huvud, men att huvudet får taggar och genomborrar honom, men det påståendet har ingen logisk grund alls. Vad som däremot har logisk grund, är att det ibland blir solförmörkelse, och att det verkligen kommer som ett runt huvud framför solen, vars sken då avtar.
”Son av mödrar nio – buren utav systrar nio !”
Myterna om Heimdall är – som vi ska se – fler än vi kan tro, och det finns bevis för att han varit dyrkad långt fram i tiden, ja ännu på 1200-talet. I Heimdalls-galdern, en förlorad Edda-sång som de kristna lyckades förstöra, och som vi bara har kvar fragment av. säger Heimdall om sig själv att han föddes av nio systrar, medan det i Hymirskvida står att Heimdalls farmor – som är himlavalvet – har nio hundra huvuden – eller stjärnorna. Man har antagit att vågorna, Rans och Ägirs döttrar skulle vara Heimdalls mödrar, och att han föds ur havet vid soluppgången – i Skaldskaparmál står också hur han och Loke en gång kämpade, förklädda till enorma Sälar, om Frejas smycke Brisingamen – ”Havsglansen ” – en annan solsymbol – vilket skedde i Solnedgången på ett skär som hette Singasten, vilket somliga än idag tror är Singö i Rolsagen.
Berömdare är i så fall Eddadikten Rigsthula, där Heimdall i gestalt av Rig, den sanne och rättvise konungen, vandrar genom Världen och ger upphov till människosläktet. Rigsthula, där Heimdall omnämns som Rex på latin, ”Ri” eller ”Kungen” på irländska och det faktum att mänskligheten härstammar från Heimdall, nämns också i Hyndluljöd och flera andra Eddasånger, så i den dikten ställs vi inför en mycket gammal skapelsemyt. Om och om igen sägs det att Heimdall ”vandrar på vägens mitt” eller med andra ord mitt på himlen, medan tiden går. Först kommer han till Ai och Edda, ”för-far” och ”för-mor” där allt är grovt och enkelt, och människorna nätt och jämnt har till sitt eget uppehälle.
Sedan kommer han till Afi och Amma – farfar och farmor – som senare får en son vid namn Karl, som ger upphov till böndernas släkte – hos urfäderna kom endast trälarna till liv – och till sist kommer Rig / Heimdall till Fadhir och Modhir, där han ger upphov till sonen Jarl, och krigarnas släkte. Men Jarl får också en yngre bror, Kon Unge, som går ut i skogen på vida vägar, och där finner Rig eller Heimdall, som lär honom runorna, att förstå fåglars låt och naturens tecken, och först då blir Kon Unge verkligt vis.
Hela dikten har inte bevarats, men nästan alla forskare ser i den bilden av det mänskliga tänkandets utvecklingshistoria, där vi sakta blir mer och mer teknologiskt avancerade och till sist mogna att ta ansvar över hela skapelsen själva – när vi når det fjärde och sista stadiet, som beskrivs i Rigsthula – först Trälar, så bönder, Jarlar eller krigare och därefter de andliga krigarna eller prästklassen – så såg samhällets indelning ut när Rigsthula skrevs, och byter vi ut prästerna emot akademiker eller just de andliga krigarna, gäller den i viss mån fortfarande. En ofta spridd missuppfattning, som inte alls har stöd i Eddan är att Rigsthula på något sätt skulle behandla raser, men snarare handlar dess indelningar om materiella kulturer – det syns på hur man jämför redskap, olika sorters bröd eller mat, tyger osv hela dikten igenom.
Heimdall ger fred och goda gåvor till mänskligheten. Monumentalmålning av Nils Asplund, Göteborgs Universitet
Många andra myter betonar också Heimdalls roll som ”kultur-heros” eller skapare av den mänskliga kulturen – den danska sägnen om Skjalf eller Sköldungarna till exempel… Exakt samma sägen finns också i Beowulf-kvädet från Englands 500-tal – där kommer ”konung Sceaf” – vars namn också betyder sädes-kärve, ”den guldhårige” vilket är ett bra namn på solen -flytande i ett litet skepp från ”Terra Scanie” eller Skåne, ”langbardaland” och han blir så småningom Langobardernas förste kung – i en version av myten. Med ombord på sitt skepp hade Sceaf olika frön, sädeskorn, plogar, yxor, en sköld och många andra uppfinningar som människorna aldrig sett, när han kom till Anglernas eller Danernas land, säger sagan, och som vuxen lärde han dem att använda alltsammans. När Sceaf blev gammal och skulle dö, återvände han till det magiska skeppet, och försvann emot solnedgången ut till havs, till ett annat land som få visste om – men en gång ska han återvända, och bringa rättvisa och fred till en söndrad Värld…
Skjalf eller Heimdallsbarnet i Solbåten, som Nils Fredrik Sander tänkte sig det hela på 1800-talet..
William av Malmesbury och andra engelska krönikörer trodde på medeltiden ännu att berättelserna om Skjalf eller Heimdall var en bokstavlig, historisk sanning, och att åkerbrukets konst verkligen skulle ha kommit från Skandza eller Skåne, ja kanske Slaswic, eller Haithebi; dvs Slesvig och Hedeby, alltså precis de trakter, som de tidiga Angelsaxarna påstås ha kommit ifrån. Så sent som på 1200-talet förekom det fortfarande att ”kristna” munkar band fast en lingul sädes-kärve – ”kung Skjalf” eller Heimdall på en sköld tillsammans med ett vaxljus, och lät hela anordningen flyta ut i floden Themsen och ut i havet, som ett hedniskt offer på en alldeles speciell dag. Och de skrev sånger om ”den mäktige hornblåsaren på regnbågens höjd” vilket förstås kunde ”skylas över” som ”Ärkeängeln Gabriel” fast dikten handlade om en helt annan gestalt...
Heimdall – väktaren som skyddar alla – står fortfarande på vakt vid Djurgårdsbron, mitt inne i nutidens Stockholm…
Drömmen om den vaksamme Heimdall – föredömet för alla goda Humanister och Heimdallister – är nog inte helt död, trots allt. Den slutade inte alls med några fromma munkar i England, för 1891 grundade liberala och konservativa krafter vid Uppsala Universitet ”Studentföreningen Heimdall” till exempel – och häromåret blev det stor uppståndelse bland Asatrogna i USA, när den svarte skådespelaren Idris Elba – fick spela Heimdall i en filmatisering av Marvels serie-figur ”Thor”.
Enstaka rasister skrek och ojade sig, men Allsherjargodin Hilmar Örn Hilmarsson från Isländska Asatrufélagid uttalade sig till Idris Elbas förmån, och sade att han inte tyckte att filmen gjorde någon skada. Det tyckte inte jag heller, som alla minnesgoda läsare säkert minns från 2014 – filmen tilldrar sig ju bara i Marvels Universum hursomhelst, och dess skapare sade aldrig att den på något sätt skulle ha med verklig Asatro att göra. Dessutom tycker jag att Idris Elbas gestaltning av Heimdall som en mycket imponerande, evigt vaksam krigargestalt inte alls var fel, på det minsta sätt; utan faktiskt värdig och länder honom till stor heder.
Enstaka militära enheter från Norge, Danmark och USA lär också ha tagit upp Heimdall som symbol, och flera olika ”Camp Heimdall” lär ha funnits under fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser på olika håll runt om i Världen, både i Afghanistan och Afrika.
Man måste komma ihåg, att för de som dagligen är beredda att riskera sina liv för freden och för sina medmänniskor, är Heimdall inte längre en tom symbol, eller blott och bart ett förbandstecken. Här handlar det om en levande tro och en personlig övertygelse, lika viktig som någonsin någon annan religion, eller personliga övertygelser över huvud taget. Detta är i-n-t-e någon ”forn sed” eller något liknande, men en vilja att göra en insats, överallt där den behövs.
Heimdall, beskyddaren av Världen och allt som är gott, sant och riktigt, och lika klart och naturligt som solens ljus – har ännu sina tillbedjare…
Hur man STOPPAR PÅVAR… Billigt och smärtfritt… (26 Oktober 2016)
Från Asatron känner vi alla till Heimdall, den store väktaren vid Bifrost – han som ser till att inga jättar, troll och annan ohyra blir insläppta i Asgård eller gudarnas Värld. Den som inte är rättvis, kommer aldrig förbi honom. Han beskyddar de små och svaga – för precis som Tor använder han sin styrka för att hjälpa människorna, och följa dem genom livet. Hans hörsel är så skarp, att han kan höra gräset växa, och han ser till var och en. I sin hand bär han det mäktiga Gjallarhornet, som en del kallar månens horn.
Låt GJALLARHORNET ljuda – det kan stoppa själve Påven !
Nu finns det ett brott i Sverige som kallas ”störande av förrättning” (Pussy Riot gjorde sig en gång skyldiga till något liknande – fast i Ryssland) och jag uppmanar såklart ingen till att trotsa lagen – men ändå – på fotbollsmatcher, konserter och liknande är det inte förbjudet att uttrycka sina känslor, och man får faktiskt spela musik offentligt här i landet också, vad jag vet..
Vem sa att hornmusik inte kunde vara finkultur, av bästa Europeiska ”Schnitt” ?
Antag nu govänner, antag nu – att då vi och människorna i den vackra staden Lund plötsligt fått en Påve på halsen – ingen av oss har bjudit in honom, ingen vill ha honom där – ja – antag då att vi liksom lirar lite, ute på gatan och allmän plats – som en enkel och verkningsfull liten hyllning, så att säga... Fattar ni galoppen ?
Skånsk Musei-arkeolog vid Fotevikens museum. Fin musik med historia…
Ingen kan stoppa folkets Gudar, eller musikens makt. Ingen Påve och ”Allsmäktig” Gud ska befalla över oss. Här är vi fria människor i ett fritt land, och vi har rätt att värna och skydda det som blivit vårt. Också våra kvinnor och deras kroppar är heliga för oss – och när Katoliker i Polen kränker aborträtten, skändar barn och begår andra mörka handlingar – ja då måste vi stå upp och säga ifrån vad vi tycker… Att låta varningens horn ljuda, för fred och demokrati – mot Påven och för ett öppet samhälle…
Med en Vuvuzela i varje hand – stoppas Påvar i alla land. Låt inte Jehova trycka ner er mer – protestera ljudligt, och låt höra ännu fler…
Kan DU dricka Eldborgs Skål…? (artikel från 7 Januari 2018)
Enligt vissa källor är det just idag som man drack Eldborgs skål, en hednisk rit som utfördes just vid dagen för Midvinterblotet, men som annars hör samman med Julen och Midvintersolståndet. Riten hör samman med Julstocken, The Yule Log, en sedvana som inte bara är känd från England och det Anglosaxiska området, men också från Norge, Värmland och hela Västnorden. Julstocken var en stor stock, som man drog in i stugorna till Jul, och den skulle kunna brinna hela Julen, men vid Trettondagen var den vanligen slut.
Första nymånen efter Midsommar har kallats Navarenyen enligt mina sagesmän från Edaskogarna i Värmland, och då skulle man göra upp eld med Navare eller Eldborr, precis som vid drickandet av Eldborgs skål, och att det är just dessa tidpunkter på året, alltså Midvinter och Midsommar, som markerats med en ny elds födelse på härden därhemma, är säkerligen ingen tillfällighet. Den svenska nationalencyklopedin säger att Eldborgs skål är belagd sedan 1700-talet i Bohuslän, men går tillbaka till 1300-talet eller än tidigare i Norge, och det hela tillgick så att man först drack det sista av Julölet för ”Eldborg” eller det väsen som vårdade den husliga elden – en gång var det Heimdall själv – vilket framgår av Rigsthula i Eddan – och sen blotade mat, öl, bröd och fläsk till honom.
Samtidigt skulle husmodern i huset uttala en ramsa, som ibland kunde lyda ”så högt min eld, min inte högre och hetare” och lyfta armen över härden till den punkt, dit man ville att lågorna skulle nå. Men ofta var ramsan mycket grövre – som jag förklarat för två inlägg sedan har ”Skaemtun” eller riktigt grova skämt alltid ingått i den Nordiska Folksjälen – och det är något de kristna aldrig någonsin kan förstå. Också Ebbe Schön – den moderne etnografen – har skrivit mycket om dessa ekivoka ramsor till skydd för elden, som kunde lyda: ”Aske balltaske, Fitte Ballmus – och aldrig ska elden slockna i mitt hus…”
Ju grövre och snuskigare kväde om elden man kunde dra, ju säkrare skulle man vara för vådeld under det kommande året, och det ser vi bland annat av den berömda Völse-tåten från 1000-talet. Skyddsformeln ”lina laukar” som förekommer i den texten från Flateyarbok, vår gamle bekanting bland skrifterna, har dock inte det ringaste med Freja att göra – sådant tror bara olärda fornsedare och andra som inte ens är medvetna om källorna, eller vad de gamla formlerna faktiskt betyder, men om ni själva vågar dricka Eldborgs Skål, lär ni nog behöva styrka er med både lin och lök..
Eldborgs skål – eller rättare sagt Heimdalls skål – kan med fördel drickas ur snidade och svarvade skålar som dessa
I senare folktradition har det också förekommit, att man skulle dricka eldborgs skål ur en snibbskål i trä, genom att fatta tag i den enbart med tänderna, och sedan med en häftig knyck på nacken kasta den bakåt över huvudet, och ta tydor av hur skålen föll, precis som man alltid roat sig med tydor, spådomar och lekar under nyårsnätterna. Allt detta enligt nationalencyklopedin.
Hedniska Tankar 