Skördeblot och Höstblot

Meditation över Skördemånen, Idun och Äpplena – ”Once in a harvest moon”

Som man sår, får man skörda” säger det gamla svenska ordspråket, lika gammalt som den urstarka svenska allmogen själv.  Kanske är det därför den sk ”Svenska” Kyrkan drabbas av så många attentat eller sjunkande medlemssiffror nuförtiden. Folket tycker inte längre om den, utan vänder den ryggen och vänder åter till sitt ursprung och sin egen styrka, det enda som kan rädda dem och hålla dem samman. Detta land må ha sett sin bästa tid, men en ny tid kommer; ja sannerligen, sannerligen.

 

Vi är i Iduns och Äpplenas årstid

Men, nu var det inte om detta jag skulle skriva. Idag är det dagen förr Skördemånen eller Höstblotet, som i många kulturer firas som ”The Harvest Moon”, ja faktiskt ända så långt bort som i Kina. Även diverse Asatroende grupperingar i USA och England firar Fullmånen i September, och det är nu Hösten eller Skördanden når sin höjdpunkt, och vi får Inhösta vad vi har kunnat odla under sommarhalvåret. Redan själva ordet Höst eller Haust på fornnordiska betyder att skörda, även om många svenskar tyvärr glömt bort det idag.

Att man tagit märke av månen, och knutit den till skördens bärgande är heller inte så konstigt. Månen är större om höstarna och står närmare horisonten – i alla fall i våra trakter på Norra halvklotet, och fenomenet med ”The Harvest Moon” eller en dagmåne, som det också kallas – alltså att månen syns också innan solnedgången, och i några timmar därefter är av astronomiska skäl vanligt såhär års. Månen saktar in när den når ytterkanterna på sin elliptiska bana, och står därför i en sådan vinkel att den står ganska lågt på himlen, där den genom vår jordatmosfärs inverkan ser mycket större ut, likt solskivan i solnedgången. Redan Augustimånen är större än vanligt, men Skördemånen lär just detta år vara större ändå, och någon lika stor måne kommer inte skådas förrän 2040, enligt astronomerna.

 

Asatron har en mångud, som kallas Máni eller Måne, kort och gott. Han tänks enligt islänningarna oftast som en man, även om de flesta indoeuropeiska kulturer tänkt sig månen som en kvinna. Luna, Selene, Artemis med flera, är alla mångudinnor. Men Nordborna hade gudar också för månens olika faser, och barnen Bil (Nymånen) och Gjuke (månen i avtagande eller Nedan) tänktes också åtfölja Mani på hans väg över himlen, medan skaldespråket, rikt på Heiten eller andra namn, samt Kenningar – ni har väl lärt er skillnaden mellan dem ? –  lät Sunna också heta Sól med just ett Heite eller annat namn, och man omnämnde henne också med Kenningen eller beteckningen ”Åskans Hustru” när sol och regn följde kort på varandra, i takt med att de första höststormarna kom; precis som de gjort i Mälardalens landskap också i år.

Att Siv eller Sif därför är ett annat namn på Soigudinnan, är kanske inte så konstigt. Åskan var ju Tor, och hans hustru var mycket riktigt Solkvinnan, med sitt blonda hårsvall. Tor, och inte bara Frej och Vanerna rådde över årsväxten såhär i skördandens eller skördens tid; och att man på detta sätt hade flera gudar för även vissa tider på året föll sig alldeles naturligt med tanke på vad som utspelades då och vad vi alla kan se även nu i vår Nordiska natur. Man var ju polyteister, och kunde tydligt se hur flera krafter eller naturförteteelser samverkade för att skapa en god skörd och just denna årstid, och det är något som man måste vara hedning för att förstå. Annars lär man sig aldrig.

Flera forskare har sagt, att även Baldersmyten handlar om en mångud, och kanske en skörds bärgande och en hösts avslutande. Balder är fullmånen själv, medan Höder – hans dråpare – och bror – är Tunglet eller den mörka månen i nedans kulmen, då den inte syns, och varav ortnamnet Tungelsta på Södertörn kommer. Vale, hämndens gud, som ”dräper Höder, endast en natt gammal” är nymånens skära – annars är det svårt att förstå hur ett nyfött spädbarn alls skulle kunna dräpa en vuxen man – medan Nanna, Balders hustru,är den avtagande och bortdöende månen, ”vars hjärta till slut brister av sorg” medan Baldersbålet är solen, på väg att sjunka ned under horisonten vid solnedgång, ett drama som upprepas varje dag. Utan sinne för naturen och vad som händer i den, är allt detta omöjligt att förstå, men endast och endast bara de sanna hedningarna kan ta in det.

Balders död, Baldersbålet och Vale, hämnaren på Färeöiskt frimärke av Anker Eli Pedersen år 2003

 

Själv inleder jag mitt skördeblot med att blota mer än 8 kg äpplen till Idun, ungdomens, skördens men också förnyelsens gudinna, hon vars blotta namn betyder arbete eller id, och därmed vilja till förändring och seger. Idun förknippas också ibland med Julen och är en av Juletidens mindre gudomligheter – juläpplena och ett gammalt års slut samt ett nytt års början vid midvinter är vad som ligger bakom den tanken. Men i Hrafnargaldr Odins, Odins korpgalder och många andra kväden – Mjödstöldsmyten och berättelsen om Tjatse eller vindjätten till exempel – är Idun lika aktiv och firad sommartid, och ständigt på jakt efter att utöka sin äppelträdgård och sitt odlande med andra sorter – det är ju därför Loke lockar henne utom Asgårds murar, bara för att våldföra sig på henne och lämna över henne till Tjatse, en stormens och ovädrets Thurs.

Den naiva och nyfikna Idun och Loke i John Bauers Tappning, från Viktor Rydbergs ”Fädernas Gudasaga”

Idun skildras här som nyfiken – hon är ju ungdomens gudinna, snäll och lite dum; (som de flesta svenska nutidskvinnor) men det får hon mycket riktigt sota för, när hon ger sig i lag med fel sorts varelser, och de som vill henne illa. Denna myt är lika aktuell idag, som för tusentals år sedan. ”Idun föll från Världsträdet Yggdrasil” får vi veta i Odens Korpgalder, och i sjätte strofen står mycket riktigt:

Dvelr í dölum /dís forvitin, /Yggdrasils frá /aski hnigin;/ álfa ættar / Iðunni hétu /Ívalds eldri /yngsta barna. 

Någon har kallat detta kväde det mest svåröversatta i hela Eddan, men i min överättning blir det:

Dväljes i dalen / den förvetna Disen / Från Yggdrasils ask fallen (hnigi är egentligen avlett av hniga, alltså niga, men betyder sjunka, falla ihop, falla till marken ) av Alfers ätt / Hon Idun heter / Yngst bland Ivaldes äldsta barn”

Att Ivalde kan vara Ymer, världsbyggmästaren, och att hans äldre barn är smederna Brokk och Sindre, Niflungarna som skapade Skidbladner, Mjölner, Gullinborsti och mycket annat gott åt Asarnam vet väl vi alla. De tillhör liksom Idun Vanernas eller det växandes släkte, och liksom Niflungarna har alltså Idun alltid vandrat på Jorden eller i Midgårds dalar, alldeles sedan dess första tillblivelse. Idun är förstås naturen själv, den skapande tanken, den formande principen, Moder Jord som ständigt bara ger och ger.

Men tröttnar hon någonsin ?

Turid, som jag skrev om för några dagar sedan, skrev en gång angående överdriven snällhet, och det vi etniska svenskar ständigt upplever i vårt eget samhälle att:

Snällhet är att låta sig bli slagen
Och aldrig slå igen
Snällhet är att bara lyda lagen
Och aldrig ens ifrågasätta den
Snällhet är ett sätt att dölja
Att man inget har att säga
Som är värt att sägas klart
Snällhet är mer än man tänker på
Att låta gå – att vägra att förstå
Snällhet är en form av likgiltighet
Att vägra varann individualitet

Jag har själv ofta ifrågasatt, om Asatron alls är ”snäll”, ens när det våras och under andra tider på året, och svaret är naturligtvis, att nej, det är den i-n-t-e. Iduns äpplen eller naturens gåvor får man bara om man är villig att arbeta för dem, och själv bygga upp sitt eget land, ja att odla sin trädgård. Detta är inget meningslöst ”fornsederi” eller något bönerabblande, eller någon allmän tacksägelsefest. 

Ett verkligt höstblot är mer än så, och framför allt ett firande av den arbetets seger, som kommer sig av att själv arbeta och inhösta något, om så bara femtio kilo äpplen, som man förvandlar till härlig äppelmust genom att åka ut till ett musteri någonstans med en lånad bil, i brist på en egen fysisk trädgård och egna äppelträd. Också Rönnbär – som man kan torka och mala till mjöl – då är de alls inte sura, utan smakar sött – samt lingon, blåbär och svamp står oss alla att skörda, såhär års; och någon har räknat ut att svenska folket i nutid bara skördar 4-5 % av vad naturen producerar av svensk frukt, svenska bär och annat ätbart – vi behöver inga importer, inte heller in i vår egen kultur och det land vi själva äger.

Hrafnagalder Odins fortsätter, i den sjunde strofen:

7
Med sorg och saknad
sjunken neder
lägrad låg hon
under lövträdsstammen ;
hon trivdes ej i natten
hos Narves dotter,
van som hon var
vid Världarna till boning.

Så lyder den, i PA Gödeckes översättning från 1877, få om ens några översättare har förstått att tolka den rätt. Efter att Loke svikit henne låg Idun avdomnad, som fallfrukt vid Världsträdets rot, och ”Narves ättling” – kindr står det faktiskt i originalet – samma ord som i Engelskans ”kindred” har av en del tolkare ansetts vara  Nanna, alltså den avtagande månen, mångudinnan, som jag skrev om härovan – ni ser hur allt hänger samman med äpplena och hösten – vi ser mycket fallfrukt såhär års….

Idun vid Världsträdets fot – illustration till Nils Fredrik Sanders Edda från 1890-talet

Men, årstiderna förändrades. Idun omskapades till Vinterns Skade, samtidigt som hon låg förborgad som ett frö eller en äppelkärna i jorden, för:

Sjá sigtívar /syrgja Nannu, /Viggjar at véum /vargsbelg seldu;/lét í færast /lyndi breytti,/lék at lævísi,/litum skipti.

I översättning blir det: ”Såg segergudar” (Sig-tyrar, efter den gamla runformeln Sig-Tyr – hela kvädet är genomgående runmagiskt, men innebörden i det tänker jag inte förklara här) ”Nannas sorg” (i skaldepoesin betyder ”Nanna” som namn ibland bara kvinna i allmänhet) sände till Viet (trädets fot, där Idun låg, tänks som ett VI eller en helig plats) ett vargskinn (belgr eller bälg är ett helt skinn, med tassar, huvud och allt, inte bara en päls) som hon sig iförde, bytte om lynne , lätt den frågvisa , bytte om skepnad och hamn…

Här berättas alltså, att Idun lät ikläda sig varghamn för att hämnas sina oförrätter – och när gör vi – det frågar jag er ! – samma sak ?

Nå, berättelsen om Iduns eller växtlighetesdisens förändringar kanske är en berättelse om årstiderna gång – äpplena faller till marken under hösten, efter Skördeblotet och Fullmånen, som inträffar just idag. Efter det kommer ”Nannas Sorg” eller den avtagande månen i nedan, under hela den långa hösten, och så Midvinter och ett nytt år. Att Nanna, mångudinnan, ensam efter Balders död, uppe i himlen tänks skåda ned på den slagna och våldtagna Idun, är kanske också  en bild värd att minnas i sig.

Att Nanna eller den avtagande månen verkligen varit dyrkad, finns det nämligen arkeologiska bevis för, i alla fall om man ska tro vissa forskare.  På den så kallade Setre-Kammen från Norge, daterad till 650-700 – alltså före Vikingatiden – står ett runchiffer, som kan utläsas:

Hôll mær ma una, ôllu naa, ôllu nanna

Flera tolkningar har föreslagits här också – och den som ristade texten, ville säkert att bådeen ”runmagisk” och en ”trivial” tolkning skulle vara möjlig, för så är fallet ofta med ristningar på just föremål. En tolkning av ”hell” som i att ”hälla sig” i en del svenska dialekter, alltså att luta, lägga sig ned, blir att ”Må den liggande mön unna sig mer, nå allt, ta för sig av allt” ifall man läser ”nenna” som i ”nehmen”, och i så fall är kammen kanske en vanlig fästmansgåva till en kvinna som befinner sig i vila, och som kammar sitt långa hår.

Å andra sidan kan texten också runmagiskt läsas ”Hell mön som mer oss unnar, att ALU nå (alu är öl, men också en välsignelse, essensen av allt, skörden, det viktigaste) ALU uppta, av Nanna” eftersom det finns minst 40-50 arkeologiska fynd inklusive runstenar, som nämner ALU-formeln, som inte bara är en önskan om öl, utan mycket mer än så. Kammens skapare föreställde sig helt klart, att Idun, Månen, och Skörden – allt hängde samman – och gav en gåva till sin käresta i form av en kam, medan de njöt av must eller mjöd på äpplen.

Så gör också jag denna dag som idag är, sådär 1830-1840 år senare i historien.

Tänk på det – ni hedna och ludna ! Hell Idun !

Ännu en Dagjämnings Dag…

Idag är det som bekant dagen för Höstdagjämningen, vilket är ett mycket viktigt datum för alla Hedningar och Asatrogna. Det är egentligen idag och endast bara idag som det stora Höstblotet bör äga rum, även om det många gånger är så, att ett Skördeblot hållits redan tidigare. Dagen då ”båda var jämnskiftade, natt som dag” för att nu citera den äldre Västgötalagen, inträffar inte alltid på samma datum varje år.

Varför det är så, tar kanske lite tid att förstå. På Stockholms höjdgrad inträffade idag Höstdagjämningen vidpass klockan 0950 om vi ska utgå ifrån de astronomiska definitionerna – vilket våra förfäder med säkerhet gjorde… Varför skulle de annars redan på stenåldern ha byggt megalitmonument, som kunde förutse exakt var solen skulle gå upp på de olika dagjämnings- eller solståndsdagarna på mindre än en halv grad när ?

Dagjämningen infaller egentligen när solen passerar ekvatorn, men ser man i en modern almanacka, är inte dag och natt exakt lika långa den 23 September. Astronomer räknar med att soluppgången infaller först när solskivan är helt och hållet över horisonten, men forntidens folk och även verklighetens svenska folk tycker nog att soluppgången redan har infallit, när den första delen av solskivan syns. Vi räknar också vanligen solnedgången som påbörjad, när solen försvunnit en bit ned i havet bakom horisonten, och inte som astronomerna först när solskivan försvunnit helt, vilket såhär års kan ta en stund. På grund av det kan redan den 23 september bli 4-5 minuter längre eller kortare, beroende på hur man räknar, och för de som verkligen är hedningar och bygger sina egna kalendrar så att de ska hålla för evigheten är detta stor skillnad…

På våra breddgrader böjs också den uppgående och nedgående solens strålar av atmosfären, vilket gör att vi ser solskivan och dagsljuset en ganska god stund före och efter solen verkligen gick ned på vår breddgrad. Dessutom visste man redan i hednisk tid att året inte har 365 dagar, utan snarare omkring 365,25 och hade redan infört skottår, långt före underlägsna civilisationer och kulturer som den kristna kom på att man behövde göra samma sak. Stjarnar-Oddi på Island visste det, och det visste antikens astronomer också. Islam – som är ännu mera ”efter” i utvecklingen opererar fortfarande med en månkalender, där årstiderna förflyttas med flera veckor bara på ett decennium, och hamnar helt i otakt med stjärntiden, och kosmos verkliga processer. Men så är islam också en efterbliven ökenreligion, som inte hör hemma i vår del av Världen…Och som vi inte skall ha här ibland oss…

Alla indoeuropeiska folk har vetat, att Höstdagjämningen är ett slags tacksägelsefest för den sommar som varit, den skörd man nu hunnit bärga, och vårt år och äring som det varit hittills. Så är det ännu, i alla hedniska religioner tvärs över Europa.

Olikt Alfablotet, senare av de kristna omdöpt till Allhelgona, så är skördeblotet vid Höstdagjämningen en fest för de levande, och livets makter – för vad som är, har varit och vad som kommer. Det är tid för en dag av eftertanke och vila, likaväl som reflektioner inför framtiden. Mitt år har varit gott, hittills, och mina fiender har inte lyckats rubba mig i mina föresatser, och deras försöka att skapa kaos och förstörelse har också gång på gång kommit på skam. Allt det onda, de har försökt göra mig, kommer slutligen slå tillbaka emot dem själva.

I år blotar jag till de makter jag har att samma sak må hända på det nationella och globala planet, för god fred efter god äring, och alltings fortbestånd.

Som det är, och som det måste vara…

Nej, Hedendom och Asatro är ingen o-ornad, kaotisk religion, utan något i högsta grad LAGBUNDET – lika säker som årstidernas gång och att Dagjämning och Solstånd inträffar bara på vissa tider, men inga andra…

För ett värdigt höstblot… (inlägg från 2015-09-24)

Nu när vi berört ämnet värdegrund och vissa essentiella värden, så att säga – kanske vi också kan fråga oss vad som är värdigt ifråga om Höstblot och Blotande. En som kan hjälpa oss att komma med ett klart formulerat, entydigt och samtidigt uttömmande svar på den frågan är vår käre vapenbroder (på flera sätt än ett!) bakom bloggen ”Angerboda” – en av de ledande exponenterna för det Hedniska system och den tankeskola som kallas ”Stav” och som faktiskt i mycket är äkta vara, istället för något allmänt New Age bedrägeri, påstått ”fornsederi” eller andra avarter, som egentligen inte har med Hedendom att göra.

När jag tänker på mina äldre släktingar som var födda omkring 1920 talet så minns jag söndagsmiddagen. — — Det dög inte heller att man satte sig vid bordet i sina slafsiga kläder, utan man förväntades göra sin hygien och klä upp sig innan man intog måltiden. Detta kan tydligt ses som en ritual för att stärka banden inom familjen, och det kan även ses som att man markerar övergången mellan två veckor på precis samma sätt man firar årstidsväxlingar. Detta är egentligen en måltidsritual och ett blot i sin enklaste form. Man ser även spår av blotet i våra högtidsmåltider, julmiddagen och midsommarfirandet med sina fasta strukturer är tydliga kvarlevor av den här sortens bruk.

  • Ur bloggen ”Angerboda” 16 September 2015

Verklig Asatro är baserad på sunt förnuft, klokhet och omdöme. Kontrastera detta emot vad jag redan skrivit om diverse pinsamma bondförsök från Hylte, eller Handeloh i Tyskland till exempel. Vid Blekinge Nation i Uppsala, förresten – firar man det traditionsenliga ”Höstblotet” under både solenna och högtidliga samt värdiga former, och då går det till såhär:

Höstblot-1

De rituella måltiderna, som Angerboda talar om, ska såklart inte förväxlas med en verklig gudstjänst eller rättare sagt gudatjänst, då vi Hedningar faktiskt alltid varit just Polyteister och följakligten har många Gudar, istället för någotslags dimmiga Panteister eller Monoteister, som alltså bara har en gud. Men det finns faktiskt inget som hindrar, att just den tjänsten utövas i stor högtidsdräkt, vad än det begreppet nu innebär för dig, och på ett värdigt sätt. Jag har berört det här med fasta regler och tydliga gränser redan förut, och förklarat själva grunderna. Eftersom repetition är kunskapens moder, och samtidigt grunden till all tradition, skall jag ta det här med själva grunderna igen.

blot3

Här ser vi nu ett annat festklätt sällskap, som uppför sig allvarligt och värdigt, som det är och bör vara. De råkar vara från Årsunda Viking i Gästrikland, och det rör sig visst inte bara om såkallade ”rekreationister” eller folk som bara ”lajvar”, blajar, lattjar och bär sig åt som stora barn, eller förbarnsligade vuxna. Sådant har jag rent personligen ingen som helst tolerans för. Det har man inte på Island heller, förresten. Barn har sina högtider och fester, de vuxna sina för sig. Det Isländska Asatrufélagid ordnar ”Barnargaman” eller barnpassning, vilket man ser som ”félagstharf” eller en gemensam angelägenhet, som är nödvändig att lösa. Eftersom religion inte ska tvingas på minderåriga, och de som inte ens är vuxna nog att styra sig själva eller hålla sig nyktra och skötsamma ens under den tid blotet eller högtiden varar, skall och kan de heller inte närvara – av uppenbara skäl.

Till tings och högtid rider man tvagad och mätt, står det i Eddan – det gäller blot också. Platsen ovan är tydligt markerad med ”Vebönd” eller veband, en klar avgränsning emot yttervärden, som vem som helst inte får träda över. Mobiltelefoner stängs av, när man befinner sig på helgad mark. Självklart skulle du inte tala i mobiltelefon vid någons begravning eller bröllop heller, inte sant ? – Nej, där ser du själv. Då säger vanligt sunt förnuft eller allmän hyfs, att du inte ska göra så på ett blot heller. Man snorar och orenar inte på platsen. Barn, hundar och andra djur springer inte omkring innanför de vuxnas cirkel, och de tillåts heller inte bära sig åt hursomhelst, eller störa själva ceremonin. Gudastöttor, bilder och liknande står inte direkt på själva marken, där de kan knuffas omkull, utan har en naturlig fast förankring. Var sak skall vara på sin rätta plats. Rätt tid, rätt plats, rätt utrustning.

Så är det inom ”stav” också, för övrigt. Stav gör skillnad på folk och folk, nämligen – liksom på folk och fä också för den delen. Trälar eller de som inte förmår så mycket, ska inte försöka lära Jarlarna något, och Karlarna håller sig till andra Karlar. Ingen tar mer plats än den som är Gode eller Gydja, och verkligen skall förrrätta blotet, och om denne eller denna gäller, att vederbarande främst av allt skall vara ärlig och nykter – åtminstone så länge blotet varar, om denne nu inte kan annat. Jag har sagt det förut, och jag har sagt det igen, men när en sådan person bär sig så illa åt, och är så ”synbarligen påverkad” (som det heter i polisiära sammanhang) att vederbörande inte kan stå rakt upp, eller busschaufförer på 47:ans buss i Stockholm helt enkelt vägrar att köra ett ”fornsediskt” anstucket sällskap och dessas odrägliga ungar hem per buss av rena trafiksäkerhetsskäl, och på grund av att de inte ens kan uppföra sig som folk, för allt sitt ”fornsederi” – ja då går det djävlar i Hel för långt !

Och det finns även de, långt bortom ära och redlighet – som vanligt – som gör sådana här små ”installationer” ute i skogen (istället för på en ordnad plats – allt handlar om ordning, och en byggnad där man kan vara inomhus, kan faktiskt vara ganska värdigt och passande med tanke på årstiden) – som vi kanske ska titta närmare på… kanske inte…

11051893_693189240814794_8052625514903978188_n-1

Ser ni vad denna taffliga uppställning liknar – det är ingen tillfällighet… Här har ”fornsederiets” utövare varit framme igen och arrangerat en edsring, en torshammare och två mänskliga könsorgan i lera (ja, faktiskt ! ) att dricka diverse skumma mjödblandningar (siehe ”Fall Handeloh” )och annat ur – men är detta verkligen värdigt beteende, och något som passar för vuxna människor ?

Har man inte – som min egen trogne kommentator och följare Henrik Andersson noterat, också ett visst politiskt budskap, och har man egentligen ”rent mjöl i påsen” som det heter ?

aufkleber-ddr-emblem-rund-7cm

Vad är det för förment ”demokratiska ideal” Fornsederiets utövare anser sig följa ? Vad har de för personer i sin ledning ?? Följer de sin påstådda ”värdegrund” ???

Det finns en tydlig skillnad mellan vad som är upp eller ned här i världen, mina vänner – och de av er som är Asar och Vaner trogna. Vad som uppnår ett mål eller ett lyckat resultat, respektive vad som inte kan ge något resultat alls, reellt sett, realistiskt sett, magiskt sett, rituellt sett eller religiöst sett – och vad som uppenbarligen inte fungerar…

22337354,18964372,highRes,maxh,480,maxw,480,achtung+122+dpi___ges03-rune-05222836%2371-52623520.JPG_Wed+Apr+10+21%3A00%3A09+CEST+2013 Bmiaq2VIQAACrsP

Ja, det gäller att kunna skilja på vad som bygger upp, respektive bryter ned. Och på totalitärt och tolerant, oberoende av vad man säger – vad som räknas är vad man gör…

Själv har jag förstås redan firat mitt höstblot på rätt dag, som man skall. Höstdagjämningsdagen, inte helgen efter. sade jag inte att det här med rätt tid, rätt plats och rätt utrustning var viktigt ?

Halvtaskigt mjöd,  osmakliga människor, osmakliga ritualer, fornsed, kristendom, totalitära ideologier typ islam eller kommunism är det värsta jag överhuvudtaget vet, det måste jag säga, först som sist. Ett liv i skönhet, styrka,  hälsa och glädje är bättre än allt det där.

svartvit 3

”Jag vill bland höstens döda blad / bedårad prisa livet” skrev en gång en stor svensk Nobelpristagare. Det stämmer fortfarande. Varför inte göra höstblotet till just en sådan enkel, värdig och naturlig fest, för vad vi sått och vad vi fått skörda – med de människor som verkligen förtjänat vår respekt, istället för med dem vi faktiskt inte alls kan respektera ?

images-6 Snille_och_smak

Enkelt att säga – men svårt att uppnå – för vissa…

Ett kort Skördeblot för Uppland och Svea Rike…. (text från 18 September 2016)

Lördagen den 17 September i år stod jag själv ute vid Runsa Fornborg i Uppland och höll ett Skördeblot för 27 personer. Det var längesedan jag agerade gode sist – två år sedan närmare bestämt – förutom mitt engagemang i Samfundet Särimner.

runsa

Karta över Runsa vid Rosersberg. Vid ”2” ovan hölls själva blotet…

Runsa – inklusive sätesgården från 1300-talet med samma namn – ligger invid Skarven i Mälaren och den urgamla segelleden upp till Fyrisån och det heliga Uppsala. Där finns för det första två stora fornborgar – en från bronsåldern och en från förromersk järnålder – och platsen har haft fast bebyggelse sedan de två århundradena före kristus. Här finns en stor förhistorisk hamnanläggning, massor av gårdslämningar, spår efter hantverk, jordbruk och en bosättning med alla sorters människor, inte bara Sveakungens krigare uppe på borgen – i åtta stora långhus – det största var över 30 x 4 meter – och traktens bönder.  Här har hedningar och svenskar bott och verkat i alla tider, och så skall det förbli.

14370351_10210945268370305_8178379035973524857_n

Det 56 meter långa stenskeppet vid Runsa – den största Skeppssättningen i hela Mälarbygden (foto: Peter Kåhl)

Redan 1902 lät man gräva ut en fast källa och det brunnshus som finns uppe på borgkullen, under medverkan av Gustav VI Adolf – då ännu inte kung. Och 2014 gjorde arkeologer nya utgrävningar i trakten – bland annat har man grävt ut hamnen, långhusen och undersökt mer av borgmuren, som en gång innehöll en port med 5 x 5 meter stora stenfundament till torn – hur höga de var vet ingen, men det kan mycket väl ha rört sig om konstruktioner i flera våningar. Arkeologerna har hittat den sk ”Runsa-kråkan” – ett vendeltida spänne – och är numera helt överens om att denna plats måste vara en av de viktigaste och mest välbefästa i hela Mälardalen – själva ”Nyckelbefästningen” innan Uppsala – vilket också kanske – även om det är obevisat – kan ha samband med sägnerna kring ”Nyckelstenen” som ännu står inne på Kungsängens skjutfält mitt emot Runsa.

aktuelltGravarna vid ”tre bröder” grävdes ut 2015

Det finns en särskilt intressant grav invid Runsa, som av gammalt skall ha kallats ”Tre Bröder”. Hur gammalt detta namn är, vet ingen. Kanske är det från 1600-talet, när de första lantmäteri-kartorna över trakten gjordes, eller också från en helt annan tid. Men 2015, när arkeologer öppnade två av tre återfunna gravar under de tre resta stenar som än idag markerar platsen (gravarna har återställts, och vigts till ro av en okänd Hedning – vem det nu var..) så hittade man skeletten efter två män i åldern 20-30 år. De kan mycket väl ha varit bröder, och krigare var de helt säkert, eftersom man hittat vapenrester och beslag till remmar mm i en stil som annars finns nere i Schwaben, och Allemannernas trakter vid Övre Rhen. Kanske var våra tre bröder med, när Västrom gick under och Gallien plundrades – kanske inte ? Vida hade de farit i alla fall, redan då – under slutet på 400-talet och vid 500-talets början, när Runsa såg sin första storhetstid. Inga spår av yttre våld sågs på skeletten, så vi vet inte om de två bröderna dog av sjukdom, eller i strid; eller ens om deras tredje bror blev kvar därute i fjärran land. Om det skulle visa sig, att namnet ”tre bröder” är tradition, är det ganska unikt i sitt slag, för det skulle då kunna visa på en obruten tradering genom mer än ett och ett halvt årtusende, även om vi inte ska spekulera..

aktuellt3Beslag av en typ som annars bara förekommer på keltiskt område och i centraleuropa

aktuellt2

Utsikt från de tre brödernas kulle ned emot Skeppssättningen och platsen för blotet

Tjodolf av Hvin visste att Kungen i Gokstad-högen – Halvdan Svarte – dog av gikt, även om han skrev ett kväde om saken 200 år efter Halvdans död. Drottningen i ”Drottninghögen” vid Brunflo var verkligen en kvinna, såg arkeologer på 1980-talet – och det namnet har bevisligen traderats i 600 år och mer, enligt skriftliga källor – ja uppenbarligen ända tillbaka till folkvandringstid – så muntlig tradering är en kraft, som inte ska underskattas. Nåja – hur det nu än må förhålla sig med de ”tre brödernas” gravplats invid fästningsmuren, så vet vi av de hästoffer man hittat spår av, att det blotades friskt på denna plats i gammal tid också. Stenskeppet – det största i hela Mälardalen – måste ha varit en plats för hednisk kult redan då, och så är det fortfarande.

Runsa är dock av Länsstyrelsen skyddat naturreservat idag, och det ska man komma ihåg. Det är förbjudet att elda, tälta, bryta kvistar, samla ved eller plocka blommor, men svamp, bär och frukkt får man plocka. Familjen Ankarcrona, som fortfarande äger Runsa slott – det är ett av de få privatägda slotten vi har kvar i denna trakt – feodalism och sådant är vanligare i Danmark, men har sällan förekommit i de Nordiska länderna – tycker inte om oss Hedningar, och det har sina randiga orsaker och rutiga skäl. Jag kan minnas när ett visst Samfund för ”Forn Sed” härjade runt på platsen på 1990-talet, och hur folk söp, bankade på stora Ram-trummor som ”Söndagsschamaner” och hade sig. Det hela tog slut först vid tretiden på natten, och folk bröt helt flagrant både emot eldnings- och tältningsförbudet. Själv hade jag krupit ned bakom en timmerbröte ute vid den stora grusvägen, när jag vid fyratiden på morgonen – de otäcka, fornsediska fyllskallarna hade just somnat – väcktes av en ”skördare” och tre timmerbilar – som kom körande på kolonn.. Därefter fick jag mig en sån satans utskällning för vad mina ”kamrater” eller rättare sagt mina ovänner gjort, att jag fortfarande minns det. Och jag håller fortfarande med Ankarcronas.

Länsstyrelsens regler är till för att hållas, och vid större arrangemang skall man ha markägarens tillstånd. ”Forn Sed” skämmer ut alla hedniska grupper, som finns i Sverige genom sitt sorgliga och låga beteende, och för egen del är jag noga med att platsen alltid skall vara i bättre skick än vi fann den – samt att man alltid skall erbjuda blot och sammankomster med helt alkoholfria alternativ – och – behöver jag ens säga det ? – helt utan droger. I ”fornsediska” sammanhang har jag gång på gång sett och fått bevisat för mig, hur det brutits emot detta, men sedan fem år tillbaka vill jag själv inte ha det minsta med ”fornsedare” att göra. markägaren på Runsa känner uppenbarligen likadant, och det tycker jag hedrar honom.

runsa_skeppssa%cc%88ttning_2015_01

Jag närmade mig platsen och ”tog terräng” redan före klockan tio, även om Skördeblotet skulle ske först klockan två. Leder jag själv något, vill jag alltid ”reka” platsen först och se att allt står rätt till. Mobiltelefoner och andra tekniska anordningar bör stängas av före ett blot, och tror man på en naturreligion, så ska man hålla naturen ren, och inte skräpa ned i den. Jag vet inte hur många gånger jag stött på enskilda personer eller grupper av ”nyhedningar” som kastat fimpar och skräp omkring sig, även om vi etniska svenskar är bättre på att älska, vårda och vörda våra heliga platser än en del andra kulturer, som tyvärr inte kan hålla rent och snyggt omkring sig, och som till och med ”ockuperar” andra människors mark. Vilka det oftast gäller, har jag redan skrivit om tillräckligt många gånger – men den här gången mötte jag ett snyggt och välvårdat Runsa – det fanns till och med slåtterhö bakom några slånbärsbuskar i ett sank, där inga fornfynd fanns (man bör alltid erbjuda en toalett för besökare – eller åtminstone ha folkvett nog att inte förrätta sitt tarv på helig mark – osnygga människor som springer och kissar överallt förstör fosfat-karteringen – och därmed hela undersökningar för arkeologerna)

14344226_10210946471640386_8979654915075034550_nUtsikten från Runsas borgberg, 17 September 2016 (foto Peter Kåhl)

Skördeblot håller vi Asatroende alltid kring höstdagjämningen, och inte i Augusti som många felaktigt tror. Vi håller det då, därför att skördetiden här i Svealand inte infaller tidigare, och så är det oftast i huvuddelen av Norden. Äpplen och frukter kan mogna tidigare, men skörden är klar först nu, också vad bär, svamp och mycket annat beträffar, och därför ska vi ta ett naturligt tillfälle i akt att nå ett slags paus och vila inför den verkliga höst och den vinter som sedan kommer, då det blir kallt och ruggigt. Alvablotets tid är inte inne än, och det gäller att inte blanda ihop de här sakerna, eller ställa till det för sig genom fel umgänge, vilket man ska undvika.

Jag skrev en egen text till det korta blot jag höll – för alla 29 närvarande – som tyckte att det hela var utmärkt trevligt, och passade människor i alla åldrar, av alla sorter och av alla åsikter, (ja, jag tror på parlamentarism och att inte utesluta någon – med oss hade vi också en äkta Odhinnistisk Gode från Australien med mer än 10 års erfarenhet) och kanske också kristna – i alla fall var de kristna som fanns på plats nöjda med saken, och fann inget skäl att protestera. 13 stycken nya Medlemmar för Nordiska Asasamfundet blev också facit för denna enkla sammankomst om ca 2,5 timmar, så jag tycker jag lyckats med mitt uppdrag.

Nästan allt jag skriver är ”first draft”direkt från min hedniska hjärna och hug, rakt ut på nätet. Oftast skriver jag inga coola eller meditativa små tankestycken, och inte ritualtexter, utan dagstidningsprosa och små ”dagsedlar” som jag delar ut – till de som har förtjänat det – så att säga i Stig Dagermans anda.. Men den här gången blev det en annan sorts text – med plats för inkallning, en kortare betraktelse, så själva blotet – av det vi skördat, dvs bara växter och frukter – och sen en naturlig avslutning. En del personer vill alltid ha med drickande ur horn eller ”lag om” – alltså det historiska upphovet till vårt ord Lagom – med skålar för de olika gudamakterna, men jag tycker inte att det behövs. Visst  det finns Juldricka och Midsommar, då de flesta svenskar vill ta sig en sup eller något starkt – men till ett skördeblot, eller ett blot som i huvudsak hedrar Moder Jord, Frej och Vanerna, anser jag för min del att ingen alkohol behövs.

Ett fel, som alltför många som bara kallar sig hedningar utan att veta något – i sitt blinda ”fornsederi” är att nämna massor av gudar och makter utan något inbördes sammanhang – själv håller jag på att man måste veta varför man anropar varje gudamakt, och hur och när i ceremonin det ska ske. Nästan alla ceremonier (oberoende av religion) följer samma rytm – och angående rytmen – själv har jag alltid varit en vän av tempo, snarare än ”fasthakning” då man står och väntar på att 50 personer ska blota eller dricka i tur och ordning, horn skickas runt osv – det Albert Engströms överste sa till Fältprästen på en skämtteckning, stämmer faktiskt bättre än man anar – ”Ja det ska jag säga Pastorn – att en KORT suck till vår herre, så att mannarna inte står uppställda för länge – det är sablar anagga knepet !”

Därför stämmer inte texten helt med vad som verkligen sas – jag ”ad libbar” eller drar ned och ”kastar” stora stycken hänsynslöst ur egna krior, om jag ser att de inte får plats – och använder erfarenheten för att se vad som går hem hos åskådarna, och vad som kanske är lämpligt i ett sammanhang som detta – men såhär blev det…

 Ritual för Skördeblot

Utrustning:

Horn
Vighammare
Mjöd, vatten eller annan vätska
Stor skål
Äpplen

Inkallande

idag står vi vid sommarens slut. Hösten har kommit, och höst eller haust är det gamla ordet för att inhösta, eller med andra ord skörda.
(Slår vätska i hornet, och lyfter det emot Nord). Vi har nu samlats till skördeblot, för att minnas den sommar som gått, och den Vinter och höst som snart skall komma.

Med detta vatten (mjöd) helgar jag nu platsen.

kort paus.

Drar in andan, och ställer sig i Algis-stada, med benen tätt tillsammans, armarna uppåt sträckta ut i vinkel.

Säger Högt: Måtte Bifrost lysas över oss, och skapa en port mellan Midgård och Asgård ! Hell alla Asar och Vaner ovan (lyfter hornet mot himlen) och nedan (slår ut lite vätska på marken). Hell alla de närvarande, och de  människor som samlats här (tar vätska ur hornet och stänker emot åhörarna) på denna plats, enligt Asatro och våra förfäders sätt.

Hammare där ovan, helga detta vi och håll stånd ! (lyfter hammaren mot höjden)

Hammare i Öster – där Frej och Vanerna finns vid solens uppgång – helga detta vi och håll stånd (lyfter hammaren mot öst)

Hammare i Söder – där Siv och Sunna råder vid dagens höjd – helga detta vi och håll stånd (lyfter hammaren mot söder)

Hammare i Väster – där Tor råder över regn och vind vid dagens slut – helga detta vi och håll stånd (lyfter hammaren mot väst)

Hammare i Norr – där Oden dåne i den mörka natten – helga detta vi och håll stånd (lyfter hammaren mot nord)

Hammare nedan – där Gerd eller Jord råder och bor – helga detta vi och håll stånd

Betraktelse

Vår sommar och vår har varit lång, och jag hoppas att den varit fruktbärande och välsignelser för de flesta av oss. Vi som lever nuförtiden tänker sällan på skördens eller äringens betydelse, men i år har vi fått god äring och årsväxt – en ren förutsättning för att kunna leva vidare. Vad vi skördar och får av naturen beror av många saker, och många makter. Frej gav sådden i början på året, och för honom såddes säden på åkern. Tor gav regnet, som lät säden börja gro och växa, och Solkvinnan Siv tillät axen spira, mogna och växa vidare. Oden skänkte mild vind, som svalkade för alltför stark hetta och bevarade grödan fram till dess att den hade mognat, men viktigast av allt är och förblir Gerd, Njärd eller Jord, den goda Moder Jord som låter allt leva vidare, och sörjer för att Frej och Vanerea har någonstans att plantera sin säd.

Frukter (pekar mot äpplena) gror och bär, buskar och till och med svampar har vi fått att skörda, så att vi kan överleva vintern.

Men – lika viktigt som vår överlevnad i naturen, eller det Midgård och den Värld som vi alla bebor – förhoppningsvis i frid och endräkt och inte i strid – är kanske vad vi fått att skörda inom oss själva. Tänk nu tillbaka på allt som hänt sedan våren – bra eller dåligt, ont eller gott – har också era önskningar burit frukt, ni som står här i denna krets, och har ni några lärdomar att dra av den tid som gått sedan vårdagjämningen, eller Vanadisblotet i början på Maj månad, som är helgad Freja, drottningen över själva livet ?

Om det är så, och om ni vill, kan ni nu säga dem högt, och kanske lägga en gåva som Blot här på denna sten, medan ni högt säger något om vad som hänt, och vad ni själva tror finns att lära av det – men om ni ingenting vill säga, och bara tyst Blota, eller alls inte Blota något, kan ni också göra som ni vill…

Blotande

Menigheten blotar, på så sätt att var och en går fram och lägger en gåva på Stallen (stenen) och kort – samt högt (vid behov)  säger något om vad som hänt i var och ens personliga liv, och vad som kanske kan läras ur detta. Man börjar från höger, så att var och en går fram till stenen och sedan tillbaka på sin plats i cirkeln igen, sedan nästa osv

Åkallan

Hell Frej, Njords son, Gerds och Jords make, Skirners trofaste vän och Sviagod, han som är Svearnas gud mer än andra, Äringens och såddens Gud och alla goda gåvors givande. Hell ! (de närvarande ropar i korus)

Hell Tor, alla människors försvarare, jättars kväsare och svuren fiende till allt som är ont, Vitekrist inbegripen ! Måtte din mäktiga Mjölner krossa allt som är skändligt, varesig det består i kristendom, eller meningslöst och falsk ”fornsederi”. Ty du är Sivs man, Hrugners Bane, Tjalve och Röskvas husbonde, Bockarnas herre, Midgårds sköld och han som bevarar grödan, tills att vi når den rätta skördetiden. Hell !

Hell Njärd eller Gerd mest av allt, Frejs älskade, människors värld och verk, Gudars fosterska, Amma och mor åt hjältar, mark under våra fötter, arv av våra fäder och moder också till vårt folk och land, det som är Sverige och Svitjod – och frukter och skörd från den goda jorden – Hell !

Avslutning

Om ni haft önskningar eller sådant ni velat, men ännu inte kunnat uträtta – så är rätta tiden att ta i tu med det under denna höst, innan Alvablot och vintern kommer. Snart går vi in i den mörka årstiden, då dygnet har färre ljusa timmar, och dagens rytm förändras. Men än finns det tid att ta del av Frejs goda ljus, av Vanernas makt och av skörden.

Inrikta därför er vilja och kraft på att fullgöra och avsluta vad som måste avslutas, och vik inte från era mål i livet (höjer rösten) denna höst, eller det som ni helst önskar. Vila ut, när vintern och vilan slutligen kommer, men bevara minnet av sommaren, och det goda som varit.

(vänder sig mot jorden, med hornet i hand)

Så vänder jag mig mot Jord, och tackar livets och skördens makter (slår ut återstoden av vätskan i hornet) som lär oss leva och fortsätta växa, också genom den hårdaste vinter.

Här har Skördeblot hållits, Asar och Vaner till Heder, människorna till Minne men utan skam ! Må året bli gangrikt för träd och växter, djur och allt som lever, men värdelöst för troll och markens fiender. Hell till de som lyssnat, fröjde sig de som förstått !

Nu sluter jag kretsen åt norr – och måtte Oden ge oss frid (håller upp hammaren mot Norr)

Nu sluter jag kretsen åt väster – och måtte Tor råda över oss (håller upp hammaren mot Väst)

Nu sluter jag kretsen åt söder – och måtte Solen fortsätta skina (håller upp hammaren mot Syd)s

Nu sluter jag kretsen åt Öst – och måtte Frej komma åter, i Skidbladners skepp nästa vår (håller hammaren mot öst)

Nu tackar jag rådare ovan (lyfter hammaren i höjden) och vättar och väsen nedan (sänker hammaren mot jorden) hos Njärd och Gerd, moder till allt !

Frid och Fröjd åt er – och länge skal vi leva, innan Ragnarök !

Alla: Till Ars och Fridhar !

Höstdagjämning 2020 – ”Om VÄRDIGA och Ovärdiga Blot”

Idag har det som bekant varit Höstdagjämning i Sverige – vårt land ! Höstdagjämningen är till skillnad från vad många tror inte en bestämd dag, utan ett klockslag, en tidpunkt, lika noggrant astronomiskt bestämd om någonsin Sommar- eller Vintersolståndet. Enligt Wikipedia skulle Höstdagjämningen ha infallit ca 1530, men ”Illustrerad Vetenskap” säger att den inföll 13.31 svensk tid, och att dessa angivelser skiljer sig åt, beror väl på om man använder astronomisk soltid, eller inte.

Hursomhelst vet vi med säkerhet att Höstdagjämningen firats i vårt land ända sedan stenåldern, vilket bevisas av alla de megalitmonument och stensättningar – även från järnåldern – som man hittat över hela landet.

Soluppgång på Höstdagjämningen sedd från Havängsdösen – som skadats av fåkunniga ”fornsedare”

Inte minst därför är det sorgligt att se hur många personer i ”Hedendomens fula svans” i form av newageare, ”fornsedare”, wiccaner och annan oftast oaptitlig bråte, som inte förstår att hedra eller Blota på rätt sätt till våra Gudamakter. Höstdagjämningen innebär inte bara tacksägelse för en god skörd, och det äringens år som varit, och i år firade jag den med att springa elva kilometerlånga varv i en skog – talet elva är som ni kanske vet Äringsrunan Jaras tal, och står för det normala året, minus Julmånaden, för så räknade man sitt år i äldre tid. En del säger att Jordbruksåret normalt tog slut här, men över hela vårt land har man firat Nyåret vid Julmånadens slut, i alla fall under Järnåldern, då Asatron kodifierades i sin slutliga form.

”Gåva kräver, att gengåva gives” står det i Hávamál, och för en sann Asatroende, som är Asarna trogen, borde detta vara det första av alla bud. Det största offer eller blot du kan göra, är att offra av dina egna krafter och något av din tid och energi, likt Oden gjorde på Yggdrasils stam, när han fann runorna. Nordiska Asa Samfundet har i år lyckats genomförda några värdiga höstblot, men tyvärr inte på rätt tid och rätt dag, vilket jag anser är ett stort minus. Jag upphör aldrig att förvånas över hur många människor som aldrig kommer längre än till nybörjarstadiet inom Asatron, och ibland ens knappt det. Illiterata idioter och run-analfabeter, som inte förstår att det manliga elementet – för Frej – den store Himmels- och Äringsguden skall vara överst i Jara runan – och det kvinnliga – för Gerd eller Moder Jord – skall vara underst, som bilden här ovan visar, kommer väl sannolikt aldrig få någon god skörd, varken detta år eller något annat, och har bara missväxt att vänta.

Himlen ligger därovan, och Jorden därunder – begriper man inte ens en så enkel sak, gör man bara pannkaka av allt. En hel del fåkunniga rabblar bara upp en hel mängd gudar, utan innehåll och mening, utan rim och reson, utan logik, sans eller vett – och därför misslyckas ständigt deras ceremonier, och är varken människor eller Makterna till behag. Att vid ett Höstblot lalla och dilla om Frigg – som hör till försommaren – eller ännu värre – att anropa Skade och Ull, som helt klart hör till vintern och har gjort så i alla tider, är för mig fullständigt väsensfrämmande. Varken Sunna eller Freja hör till årstiden, och det finns inte en enda historisk källa, som tyder det minsta på att vi skulle sätta in gudomar som dessa vid en totalt felaktig tidpunkt. 

Exempel på ett OVÄRDIGT sk ”Höstblot”. Här har ”fornsedare” varit framme och lämnat MATRESTER OCH SKRÄP på marken i Eriksdalslunden – en park för allmänheten, som INTE skall vandaliseras eller SKRÄPAS NED på det här fula och frånstötande viset. Gudastöttor utan ordning, redskap kringslängda på marken – alltsammans ger ett slafsigt, omoget och FRÅNSTÖTANDE intryck… Sådana här saker BOJKOTTAR jag för min del FULLSTÄNDIGT

Människor som inte logiskt kan motivera vilken gudom som hör till vilket Blot, och vilken årstid, och som uppför sig fult, frånstötande och rent ut sagt ÄCKLIGT har jag heller inget att ge, och det är inte vad jag vill ha i min umgängeskrets, och för att citera Tage Danielsson, den store Humanisten: ”Säg vari ligger charmen – Hos folk med huvudet under armen”.

Lyckligtvis är ”forn sed” och andra bisarra avarter som nu lierat sig med ”Livets Ord” och ”Sveriges Kristna Råd” (Handen på hjärtat – varför skall vi alls samarbeta med sådana, när vi faktiskt är HEDNINGAR ) på utdöende, medan NAS och de vettigare samfund som trots allt finns och överlevt här i kulturskymningens Sverige ändå räknar tusentals medlemmar, sett emot det lilla fåtal personer på 30-40 eller så, som fortfarande förstör så oerhört mycket för oss andra – och som nu bara finns kvar i Stockholm samt i Västernorrland, och som i år inte mäktar med att organisera fler blot än så.

Höstblotet är för mig inte en glad och uppsluppen fest detta år. Närmare 6000 av våra landsmän har dött i en sakta förtärande lungsjukdom, en pandemi från Kina. Många av dem – särskilt våra äldre – har kvävts under långa och utdragna plågor, efter att vårdpersonal och läkare med berått mod nekat dem syrgas och en människovärdig behandling på äldreboenden i snart sagt hela landet. Kriminella politiker ur vår Regering bär skulden, och för några dagar sedan kunde vi alla höra om hur Statsministerns styvmor nu dött, vilket vållat honom svår sorg – enligt vad kvällstidningarna påstår.

 

God Äring – God Bättring – Glad Höstdagjämning !