Om Februariny, Nyårsny och Månens inverkan i Disablotets tid (artikel från 25 Februari 2018)
Nu byter jag ämne ett tag, och lämnar floran av ständigt lika negativa händelser i dagens Sverige eller Landet Löfvén för andra saker.
Visserligen är det nu femton dagar sedan Nymånen i Februari inträffade, men som vi ska se har folktron en hel del att säga om det ämnet. Vi befinner oss fortfarande i Disablotets tid eller andra halvan av Februari, och Diserna och Disablotet är som ni vet något jag skrivit om förr. Att månen har en inverkan på Ebb och Flod, och att just Nyårsnyet, eller den första nymånen på det nya året borde varit ett betydelsefullt datum för de flesta naturfolk, är om man tänker efter närmare på saken ganska självklart. Jag har också tagit upp att månaden Februari i det gamla Rom räknades som den första på året, och så kan det ha varit också i de södra delarna av vårt land, för Vintern är ju ingen tid för vårbruk, men i Mars startar ”Foråret” eller för-året som danskarna säger, och jordbruksperioden och äringens tid börjar igen… I år inföll nyårsnyet den 15 Januari och Februarinyet den 17 Februari, ifall ni skulle ha missat dessa datum.. Nyårsnyet faller också vanligen ganska nära Midvintern, och Midvinterblotet, som ju är skilt från Julblotet, även om Midvintersolståndet är en helt annan sak – månkalender och solkalender går inte alltid ihop..
”Att niga för nymånens skära” som i Bo Bergmans dikt, har inte bara varit en tradition i Sverige, utan också i Svenska Finland…
I Finland skall man niga eller buga tre gånger för nyårsnyet, och tigande önska tre önskningar – hur gammal den sedvänjan är, vet ingen; men sannolikt hör den väl till Midvintersolståndet, då den liknar Midsommarnattens trollande med sju eller nio örter under huvudkudden. ”Nyårsny, nyårsny, nyårsny ! Vems skjorta skall jag sy, vems kaka ska jag baka, vem ska få mig till sin maka ?” lyder den Finländska versionen av en vanlig ramsa, men i England har kvinnor enligt J Brand, en folklorist som levde på 1850-talet satt sig grensle över en grind, och vända mot nyårsnyet sagt: ”All hail the moon, all hail to thee, prithee good moon, declare to me, this night who may husband shall be” i en liknande ”månbön”.
Det hela har inte varit så oskyldigt som man kan tro, för i äldre Västgötalagen står det skrivit, att en av de värsta förolämpningar man kunde ge till en kvinna var att säga ”Jag såg dig rida på en fållgrind med utslaget hår, när båda var jämnskiftade, natt och dag”. Nuförtiden förstår vi inte varför detta räknades som okvädningsord, och giltigt skäl för att hämnas, enligt Rättslösabalken, 5:5 (men vi talar ännu om någon som en ”femfemma” om de gjort något riktigt dumt) men fållgrinden, alltså grinden till boskapsfållan, där all boskap måste gå igenom när de skulle ut på grönbete till våren, var en kritisk plats, och om man kletade eller kladdade med mensblod eller destruktiv magi där, så trivdes inte boskapen, trodde man. Till yttermera visso hette det också Hagazussa eller ”En som sitter på Gärsgårn” (sitta eller hänga på gärdesgården är som ni kanske vet också ett gammalt svenskt ordspråk för något som är osäkert, eller minst sagt tvivelaktigt till sin natur) redan på 300-talet i Tyskland – och detta ord Hagazussa utvecklades senare till Hexe, eller Häxa genom sammandragning – så traditionen inför nyårsnyet – antagligen spridd med Vikingar eller Angler och Saxare till England – är mer än 1600 år gammal..
I en uppteckning från Småland hette det 1948 enligt en finsk forskare vid namn Knut Tallquist (”månen i myt och dikt, folktro och kult”) att ”Vi niga för ny ! Vi offra till Ty ” Vi dansa, runt i ring!” även om källan där är mycket gammal likaså – Ty eller Ti är ju ingen annan än Tyr, den förste och ursprunglige himmelsguden, som var känd redan på bronsåldern, innan Oden kom till Norden. I Danmark, Småland och Skåne har man enligt Martin P:son Nilsson och andra tidiga upptecknare också kallat nyårsmånen för Nykung, och läst långa välkomstramsor för den i stil med: ”Galtarna i skogen / Tröskarna på logen / Fiskarna i floden /Föd ko i bås !” och så vidare – alltsammans minner om de uppgifter man skulle ta sig an, när det blev vår och det nya året började..
Tyrs roll som mångud enligt Asatron är lika lite utredd som Balders, men det finns de som menar att om Tyr var bronsålderns store himmelsgud, så var hans friska hand solen, och den hand som Fenris bet av, själva månen. Gudar med lyfta händer – ibland med ena handen avkapad – syns också på en del bohusländska hällristningar, och om Heimdals horn var månhornet, hade också Tyr rimligen en hel del med nyårsnyet eller februarinyet att göra. I Värend offrade man bröd eller silverslantar till den första nymånen i Februari, och Lars Levi Johansson, folklivsforskare från Frostviken i Jämtland, skrev på 1880-talet såhär:
”Första nymånen i Februari eller Mars har kallats ”Gomån” (jämför med det gamla månadsnamnet Goi eller göje månad för Februari) Första gången man såg den, skyndade man sig in efter en sak, som man ville ha särskilt god framgång med under det kommande året, och höll upp den mot månen, för att liksom visa honom den.” På 1860- och 1870-talen följde nästan alla i Jämtland seden aatt hålla upp mjölkstävorna emot månen, men en pojkvasker tog på skoj fram sin ”snopp” står det hos herr Johansson, ”och som vuxen fick han så många ungar, att han gick alldeles bet på att försörja dem”. Dessutom står det att ”På goe kunde man också se, om många flickor skulle ”lega bort sig” under året, eller bli med barn. Det blev fallet, om månskäran låg på rygg” – så där hör ni ! Carl Herman Tillhagen skrev 1991, att han då överallt i Norrland skulle ha hört uttrycket om Goe månen och norrländskorna, i en bok med titeln ”Himlens Stjärnor och Vädrets Makter” så den folktron, lever kanske ännu… Bäst alltså att ni aktar er, ni Norrländskor, och tager snar varning därav !
I Värmland lär man ha trott att det man gjorde under nyårsnyet, skulle man också få göra under det kommande året, och samma föreställning rådde i Värend i Småland, står det i ”Wärende och Wirdarne” fråån 1863, även om den tron då höll på att övergå från Februarinyet till nyårsdagen. I Tyskland trodde man på 1400-talet att om nyårsnyet lyste ned i ens penningpung, förmerades pengarna man hade där, och i England och Norge skall man under samma tidsperiod ha trott, att om nyårsnyet lyste in genom fönstret, och sken på en persons händer, skulle hon eller han bli valhänt och ofta tappa eller släppa föremål under det kommande året – som man ser har föreställningen om just Nyårsnyet eller Februarinyet varit spridd över det Germanska området, och det är förstås ingen tillfällighet – gårdagens folktro kommer ur Asatron, och har med den att göra..
Mera rationell, kanhända, är den lapska föreställningen från Jokkmokk om att Lodjuret skulle jaga ovanligt mycket ren i vinterns nedan, och det stämmer väl, för eftersom Renar och andra hjortdjur har god runtomsyn i dagsljus, så ser de mycekt sämre i nattmörker, medan kattdjur väl kan tänkas ha bra syn i mörker, och säkert undviker att jaga när det är fullmåne. Svårare är att förklara att man trodde, att det fiskade mycket sämre i nedan, men att det fanns bättre isfiske på sjöarna i ny – en tro som jag aldrig varit i stånd att statistiskt bevisa.
Men – i min barndom utgav fiskeförlaget ABU Svängsta (nu för länge sen uppköpt av Spanjorer) tro det den som vill, noggrant utformade ”Huggtabeller” enligt vilka gäddan och andra insjöfiskar liksom abboren antogs hugga bättre under vissa månfaser – och detta gjorde man år efter år så sent som på 1970-talet, med största allvar och inte alls på skämt. Också nutida fiskemagasin på nätet ägnar sig åt detta, och säger alldeles definitivt, att sportfisket på is skulle vara bättre vissa dagar i Februari – vilket skulle bero på fenomen som ebb och flod, samt månens dragningskraft…
Avslutar med en sång kallad ”Rode, Goi, Goi !” österifrån, vilket inte alls betyder ”Råde, Goi, Goi” på ryska; men, passar i Februari månad, det gör den…
”Solens Återkomst” firas fortfarande på Hedniskt Vis i Norra Norge.. (artikel från 22 januari 2015)
Alla kulturer på vår jord är som bekant inte lika, och heller inte lika mycket värda, rent överlevnadsmässigt, efter vad World Values Survey har konstaterat (se gårdagens första inlägg). En del kulturer värdesätter nämligen det här med personlig frihet och tolerans, andra inte. Villkoren är också ojämnt fördelade, överallt på vår jord. En del människor och kulturer har bara nätt och jämnt så att de klarar sig för dagen, och under sådana förhållanden är det ju inte så konstigt att det inte blir något kulturellt eller vetenskapligt framåtskridande. Andra kulturer hålls tillbaka av Monoteism och Religiös Fundamentalism, till exempel – medan andra kulturer klarat sig utmärkt bra utan sådant i flera tusentals år – och dit hör de Nordiska Kulturerna, som lär vara de mest avancerade på hela jorden, om man får tro World Values Survey.
Följer man vad som är naturligt och naturens lugna rytm, så försvinner kanske all fundamentalism så småningom. Från Norge kom det till mig ett litet tips, från den utmärkta sajten ”The Lady of the Labyrinth” som jag tidigare berättat om. Ni vet kanske alla att det stora Disablotet snart stundar, och en del av er har kanske observerat att ”Lussi” eller ”Ljusi” som ursprungligen var en hednisk fest faller ungefär 40 dagar innan Disablotet, och i båda fallen är det alltså de kvinnliga makterna eller Diserna som hyllas. Skade, eller vintergudinnan som jag talade om för något inlägg sedan, kallas ju Ondurdis, eller skiddisen, och förkroppsligar själva vinterns kyla. Freja själv är Vanadis, Vanernas dis – och Soldisen, Solens speciella dis, kallas ibland Alfhild
Hur kan det nu komma sig att man firar den ena festen så tätt in på den andra ? undrar ni kanske. Är Hedendomen ologisk, och hur har allt det här med växlingarna i naturen att göra ?
Förklaringen är enkel, bara man förstår myternas språk, och inser att det faktiskt är klara och rena naturföreteelser man talar om, eller rena fakta, och faktiska observationer som inte bara hör till tidigare historiska och kulturella skeden, utan som fortfarande påverkar oss, än idag.
I Norra Norge – exempelvis Tromsö – firade man Soldagen igår.
Soldagen firas vanligen på detta datum, även om orter som Hammerfest firar den något senare, liksom också på Norska besittningar och öar som Jan Mayen eller Svalbard. Det är den dag, då Solens strålar för första gången stiger över horisonten, efter 40 dagar av evig natt, och Midvinterns mörker. Midvintermörkret, och allt det som kallas siderisk rytm, påverkar faktiskt människornas hjärtverksamhet, arbetsförmåga och mycket mer, och för alla som lever i nordligt klimat, och upplevt en äkta nordisk vinter, och in på bara kroppen känt allt detta; förstår faktiskt, varför man i Nordliga länder alltid tänkt sig solen som en kvinnlig makt.
Den första observatör, som på ett vetenskapligt sätt skrev om själva Soldagen, som fortfarande firas i norra Norge – oftast med diktuppläsningar, recitationer, sånger, musik och mycket mer – levde för mer än 2300 år sen, och var född i sydfrankrike. Pytheas från Massilla, som jag skrev om i mitt inlägg om Skade, var som van navigatör mycket säker på att mäta solhöjden, och observera dagens längd vid Midvinter och Midsommar, och det var också alla Hedniska folk som han mötte på sin resa emot Ultima Thule eller den yttersta Norden… Redan under stenåldern kunde man mycket exakt konstruera byggnadsverk efter solens uppgång vid Midvinter, och Pytheas själv kunde beräkna latituden på olika breddgrader med så litet fel som 5 distansminuter på hela jordens omkrets.
Man har tvistat om var Pytheas Thule låg, och om det var Island eller Norska Atlantkusten han kom till, liksom hur hans skepp såg ut. Han var den förste som beskrev Britannien, Norra Ishavets is, Midnatssolen och mycket mer, liksom Midvinternatten..
Emellertid är man helt säker på att han uppnådde 66 grader Nordlig bredd, vilket i och för sig inte är lika nordligt som dagens Tromsö, och han såg också mycket annat, som till exempel Bärnstenshavet eller östersjön..
Hela Europa var som bekant Hedniskt på den tiden, och de hedniska civilisationerna hade oberoende av varann utvecklat avancerad astronomi, av rent praktiska skäl, som för att beräkna tiden för skörd och sådd, eller navigation, enbart med hjälp av stjärnorna, till exempel.
Man har på allvar diskuterat, om den vikingatida skaldepoesins kenning ”brännings-svinet” för ett skepp, till exempel, kommer av de antika skeppens tryn-liknande rammar, som ju inte alls fanns på några nordiska farkoster, men viktigare var vad Pytheas sa om Midvinter-firandet:
”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg, som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”
Som sagt är uppgiften ”40 dagar” rätt ungefärlig, beroende på exakt vilken breddgrad man befinner sig, men Diserna och Solen nämns redan här. Nuförtiden firar man solens återkomst med ett särskilt bakverk, kallat solbulle som också finns i Sverige.. Nuförtiden består det av ett slätt vetebröd, pudrat med frostigt socker, som fyllts med gul vaniljkräm, som kanske erinrar om en sol… Ursprungligen var det dock en så-kaka, som skördats av den sista neken eller kärven vid föregående års skörd, som man nu åt i bull-form och kanske också återbördade till jorden, för god äring och årsväxt.. Det kändes naturligt att göra så, beroende som man var av årstidernas rytm. Numera är det dock endast barn i Norge som får solbullar, om de varit snälla vill säga.
Två män i Norge – som garanterat INTE fick smaka någon bulle i år – för dem vankas numera andra bullar, som det heter på god svenska; eftersom de sitter inne, eller får skaka galler är de här två Monoteistiska Fundamentalisterna – Anders Behring Breivik (som är kristen, och använde kristendomen som motivering för sina dåd) samt Mulla Krekar, Norges mest kände muslimske terrorist. Han har sedan 2006 stått på FN:s terrorlista, och sitter fortfarande inspärrad, bland annat för att han hotat Norges Inrikesminister till livet. Snart friges han emellertid, och dumt nog har Norrmännen under tiden gett hans hustru och barn norskt medborgarskap. Hans utvisning har beslutats redan 2005, och väntar snart på att gå i verkställelse – om Norge följer sina egna samt internationella lagar..
Lika som bär… Behring Breivik och Mulla Krekar… För dem blir det ANDRA BULLAR i år…
Ja, goda medborgare – för det är ni väl ? – vad ska man säga om denna Monoteistiska cirkus som utbrutit i de norska rättssalarna.. Så länge Monoteismen breder ut sig, finns ingen chans att Norge förblir ett civiliserat och kultiverat land, som det var redan i Pytheas fjärran hedniska dagar.
Men – en sak är säker. Solen kommer åter, och snart firar vi Disernas stora fest. Vid den festen skall inga Monoteister störa oss mer, och när en gång Upplysningens tid har kommit, och den siste kristne och den siste islamisten körs ut ur varje Nordiskt land, då ska vi låta frihetens klockor ringa, och förkunna en stor glädjedag, för som Heidenstam, vår store nobelpristagare en gång sa: ”det kvinnligt verka i människosinn, skall en gång ringa in frihetens framtidsrike”. I varje by, i varje stad, i varje land och över hela vår Värld skall Hedendomens budskap ljuda, och när den dagen kommer, och mänskligheten till slut blir fri – vita, svarta och gula tillsammans – då ska jag säga – ungefär som Martin Luther King sa på sin tid:
”Free at Last, Free at Last – thank Thor Almighty – I am free at last !”
Några sena tankar om Disablotet.. (artikel från 3 Februari 2015)
Som bekant är det dagen för Disablotet idag, men historien om Drottning Disa, och hur de Norrländska landskapen i Sverige fick sina namn, sparar jag till ett annat år; apropos det här med Ödmården och Nordanstig, den gamla färdvägen upp emot det nordligaste Norrland, som jag nämnde i mitt förra inlägg. I morgon skall jag vara ledig, för ovanlighetens skull, och avstår därför från bloggandet, vilket för min del är ovanligt, då jag nog torde höra till Internets flitigaste hedniska skribenter, åtminstone här i Sverige.
Utomlands, och i USA, firar en del Asatroende vad de kallar ”Charming of the plow” eller ”Signandet av plogen” på den här dagen istället. Festen är egentligen en kontinentalgermansk sedvana, och handlar om att man välsignar det nya utsädet, och plogen som så småningom skall plöja ned det i jorden. Också i England har seden varit spridd tills på 1800-talet, men här i Norden har den aldrig någonsin varit särskilt utbredd, av mycket naturliga skäl. Så här års på året är det nämligen alldeles för kallt och vanligen också för snöigt för att alls inleda något vårbruk, och till och med i sydligaste Sverige har sådana traditioner alltid fått vänta tills den stora Tranedagen senare i Mars månad, som till skillnad från Goi eller Göje månad, som Februari kallas i den gamla Nordiska kalendern; fick vara den första vårmånaden.
Nej,än så är det vinter – och det här är Disernas fest ! En del tror förstås, att Freja, den stora Vanadsen skulle äras vid Disablotet, men det är fel. Traditionen säger istället att hon bör äras vid Vanadisblotet eller Valborg i början på Maj, eller den första sommarmånaden; som verkligen är hennes månad och på alla sätt passande för Freja. Många hyllar som sagt Skade så här års, men det finns Skyddsdiser, Läkediser och även Stridsdiser, ja kvinnliga skyddande makter av alla sorter, och det här blotet kan gärna få stå för dem alla. Förresten var det bara på det nordliga och avlägsna Island som freja blev en jordbruksgudinna, medan det hos oss bör ha varit Frigg eller Gefjon som fyllde den funktionen.
Söderut, nere i Tyskland talade man redan långt före kristi påstådda födelse om ”idiserna” vilket var precis samma sak som våra Diser. Vid Idistaviso, eller ”Disernas Äng” – viso blev så småningom det tyska ordet ”wiesen” som mycket riktigt betyder äng – vid floden Weser, stod det sista större fältslaget mellan romare och germaner år 16 enligt vår tideräkning, och somliga forskare tror också att denna ”Disernas Äng” där Romarna vann en taktisk seger, men förlorade operativt blev förebild till det som senare kallades ”idavallen” – den slätt där Asar och vaner samlades.
Slaget stod förmodligen sent på hösten, och inte i den årstid vi har nu, och en armékår på åtta legioner (ca 80 000 man, med hjälptrupper och kavalleri) marscherade upp norrut längs Wesers dalgång och ut i de sumpmarker där Arminius – sagans Sigurd – och kanske 8-9000 germaner hade församlat sig bakom det romarna skulle kalla ”den angrivariska muren” som man besköt med 440 katapulter, som alla kastade brandbomber. Anfallet lyckades inte. Diserna stod de våra bi, och på nyåret år 19 lämnade den romerska armén området öster och norr om Rhen, för att aldrig någonsin återkomma. Det bestämde Nordeuropas fortsatta öde, ända fram till idag.
”Under slagets mitt, titta aldrig upp!” står det i Hávamál… Vem vet vad du får se…
Om vi nu inte firar Hjör-dis ”svärdets dis” och de övriga stridsdiserna, kan vi fira sol-disen Alfhild, och ljusets dis, Hildegun, som minner om den kommande våren. Min gamla farmor, förresten – som dog 92 år gammal – sa alltid samma sak som den gamla Turid, som nämns i Njals saga och berättelsen om Islands kristnande, under den onde mördarbiskopen Thangbrand, som sänts ut av den härsklystne Olav Digre i Norge, och som kastades ut från ön, eftersom han begick flera mord. Berättelsen säger, att Thangbrand kom en dag för sent till det stora Alltinget – kanhända så här års – och där satt den gamla gumman ensam på en sten, eftersom alla andra redan gått sin väg, och höll på att återvända hem till sitt.
Thangbrand frågade om hon trodde på Thor, men Turid svarade nej, för hon hade inte sett honom. Så frågade den motbjudande missionären om hon ville tro på kristus istället. Turid svarade: ”Ingen har någonsin sett kristus eller jesus, utom som en död gammal bild på ett kors, och jag har då tusan inte sett honom heller ! Men så mycket kan jag säga, att den gud som gjorde solen, är min gud – för han tillåter nog, att jag sitter här om vintern och vilar mina gamla ben – och alla vet, att solen om våren gör de unga kvinnorna vackrare, och de unga männen bra mycket raskare !”
Då skrek Thangbrand en massa kristna hotelser, och drämde till gamla Turid rakt i huvudet med ett krucifix, som han släpade med sig.
Detta hörde folk på avstånd, och så sade de: ”Se hur den elake utländske prästen våldför sig på den stackars gamla kvinnan ! Så kan vi inte ha det i vårt land – ut med honom !!”
Turid fick leva i frid sedan, och slutade sina dagar lyckligen, då vårens sol sken över Islands landskap. Och min farmor svarade alltid precis som Turid i denna historia, när folk frågade vad hon egentligen trodde på – trots att hennes liv förflutit så, att hon blivit gift med en kristen präst.
Och Disablotet firas ännu, som en av de största åtta festerna för Asatroende under hela året. De övriga är Vårdagjämning, Vanadisblot, Midsommar, Höstdagjämning, Alvablot, samt Jul eller Midvinter, men det visste ni väl redan, o ni ludna och hedna !
Disablotet – och vad det grundar sig på… (text från 1 februari 2016)
Skulle du vilja fira Jul vid Midsommar, eller Nyår på Juldagen ? Rör du ihop första april med första mars, och kan du inte skilja Julen från Påsken, eller vet du inte ens när Disablotet och Distinget ska firas ?? – Ja, är det så illa ställt med dig, så är du väl ”fornsedare” eller någon annan typ av idiot, eller kanske en skitstövel, faktiskt. Jag har skrivit om Disablotet – den fest till Diserna, de kvinnliga skyddsväsen som fanns i varje ätt eller familj – på den här bloggen förut, och vad som skiljer personliga Fylgior från Diser och slutligen Valkyriror eller själva Asynjorna eller Gudinnorna, och hur man mycket lätt och enkelt kan skilja mellan dessa helt olika slags mytologiska väsen, som först är till för att skydda det egna jaget och personen, sedan släkten och ätten, därefter en viss kategori av medborgare – sådan är Valkyriornas roll – och slutligen hela nationen eller Världen.
Andra bloggar har också uppmärksammat det här
Alla forskare vet numera, att Disablotet och det därtill hörande Distinget (som fortfarande firas som marknad i dagens Uppsala) firades första fullmånen efter den trettonde dagen efter Julnatten, eller senast den 3 Februari, ifall nu fullmånen skulle råka infalla i Torsmånaden eller årets första månad, som vi nu kallar Januari. Göje månad – töns och snösmältningens tid – eller den andra månaden på året – innebar ofta växlande väder, men i början på den rådde full vinter i de flesta delarna av Norden.
Man talade en gång om Skade – vinterns gudinna – hon som gav hela Skandinavien och inte bara Skåne eller Skades Ö sitt namn – som ”Skid-disen” (öndurdis) eller Vinterdisen, liksom Freja var Vanadis, eller Vanernas Dis, deras högsta beskyddarinna. Nornorna tillhörde också Diserna, åtminstone enligt vissa skaldekväden. Det fanns strids-diser och andra Diser för natten, vinden och regnet – Torgerd Hörgabrud och Irpa – skyddsgudinnor till Håkon Jarl – de som visade sig under slagit vid Hjörungavåg, och till vilka Jarlen ville offra sin ende son, var också Diser – ”och i slaktningens mitt, titta aldrig rakt upp!” sägs det i Hávamál, för då får man nämligen se diserna eller ödets gudinnor som de verkligen ser ut och verkligen är – och det är en syn, som få dödliga varelser någonsin har överlevt.
Ibland framtonar de i vänligare uppenbarelseformer, ifall de ens vill ikläda sig den rollen, men det visar inte hur de egentligen är skapta. Alla är emellertid överens om att det är 2 Februari, som fortfarande är ”Disas” namnsdag i den finska almanackan (och förut även i Sverige, även om man 1905 flyttade dagen till den 3:e Februari) som är den egentliga disa-dagen, och det är då Distinget också firas. Långt senare kom de kristna att försöka ta över dagen genom att införa ”Kyndelsmäss” eller ”Candlemass” som det ännu heter på Engelska, en fest för Jungfru Maria (egentligen samma sak, eftersom katolikerna har henne som ”skyddsgudinna” eller dis hon också) och hennes kommande bebådelse i mars.
Det hedniska årshjulet – allt på sin rätta plats – och inga konstigheter !
Nu finns det vissa mindre vetande och ibland helt urspårade ”hedningar” som tror att Disablot har med Valentins eller Alla Hjärtans dag att göra istället, fast det också är en mycket senare, kristen och idag rätt så amerikaniserad sedvänja, som inte alls har med just Nordisk Hedendom att göra. Den här missuppfattningen kommer av en feltolkning av det hedniska årshjulet – Disablot kommer mitt emellan Midvinter (eller Jul) och Vårdagjämning – och det faktum att det är exakt 90 dagar mellan dessa två, mycket exakt bestämda astronomiska tilldragelser som aldrig varierar, år från år. Disablotet är inte en flyttbar helg, som t ex den kristna påsken, och det är ju om man tänker efter på saken väldigt, väldigt ologiskt att fira en profets påstådda död genom korsfästelse än här, än där i almanackan, ibland i mars, ibland i april, först på ett datum ett år, sen på ett helt annat datum nästa år, helt utan någon form av andlig logik eller inre ordning alls.
Skade – vinterns gudinna som jag själv försökt åter-gestalta henne med en väninnas hjälp
Hedendomen baserar sig på astronomi, och fysiskt bevisbara företeelser som soluppgång och solnedgång, Midvinter och Midsommar och inte på några mänskliga påfund, eftersom alla dessa saker är bestämda av naturen. Vi håller inte på och jönsar oss med ovärdiga blot, fåniga utklädningslekar eller offer av gélehjärtan till Tor (fullkomligt idiotiskt – varför skulle styrkans gud befatta sig med sådant – ”Zu Odin opfert man nicht süsses Gebäck” för att citera en tysk Asatroende jag känner – våra gudomar är inte alls sådana) eller annat sådant, vedervärdigt ”fornsederi”. Disablotet var ofta ett inomhusblot, för övrigt (jodå, man kunde bygga gudahov inomhus redan på bronåldern, det har arkeologer vetat i minst tjugo år) precis som det står i Ynglingasagan, om 500-talets Sveakung Adils, han som ligger begravd i Västhögen vid Gamla Uppsala (ja, man hittade en vendelhjälm och smycken från just mitten av 500-talet, även om man enbart med arkeologins hjälp inte kan bevisa kungens namn) – för övrigt förlorade han livet vid just ett Disablot inomhus också – men hur det gick till, vet ni väl redan ? Så kan det gå, om man blotar under fel premisser, och inte vet bättre…
Ovärdiga blot med ovärdiga människor är något man alltid ska undvika. Skall man stå tillsammans med någon, och alls kunna känna någon gemenskap, skall det vara med människor som faktiskt förtjänar det, och som inte beter sig dumt, fånigt eller befängt åt, som tölpar eller ”getapuler” (dem ska vi återkomma till !)
Disablotet var inte ett utomhusblot, för det mesta – av förklarliga skäl – även om det också kan firas utomhus – om man är härdad nog för det….
Diserna – eller den ännu äldre förromerska järnålderns ”idiser” – var alltså ett slags ödets gudinnor, men inte bara det. Man har hittat spår efter dem i ortnamn, som Idistawiso – det näst sista slaget mellan Germaner och Romare innan allt land öster om Rhen övergavs av Rom – som stod år 16 AD – och som faktiskt pekar mot en alldeles bestämd geografisk plats, som finns på riktigt och i sinnevärlden – idag heter den Evensen, och ligger strax norr om ”Porta Westfalica” passet vid dagens Weser i Tyskland. 1000 år senare var det här med ”stridens och ödets diser” fortfarande en levande tradition, för i den sk ”Merseburger Gebet” eller Merseburg-besvärjelsen från 900- och 1000-talshandskrifter i ett tyskt kloster, kunde man år 1842 alldeles oförmodat läsa följande ramsa:
|
|
eller – i min översättning till modern svenska istället för nutida tyska: ”En gång fanns Idiser, stora och mäktiga. Somliga hävde fjättrar, andra ledde hären. Några slog sönder folkbanden, låt sönderspränga fjättrarna, undkom fienden !”
”hera” i orginaltexten skall enligt vissa forskare nämligen betyda ”hedervärda” och andra tolkningar av nästa ord finns också -många förknippar Idiser med Tor, till exempel, och ”lezidun” är inte bara ”använde list” eller ”uppviglade” utan snarare ledde, som jag ser det, medan ”widi” är samma ord som vidjor på svenska – det syns också i den siste sachiske hednakungen Widukinds namn – medan ”wig” i ”wigandun” enligt etymologer eller språkforskare också ska vara ”vig” = strid, som i envig, till exempel. Andra har låtit ord som ”härfjättrar” eller hinder för hela arméer varit med i översättningarna, vilket också har sina skäl.
Men vad är nu detta ?
Olika åsikter finns om vad den första Merseburg-besvärjelsen egentligen betyder, och om den ska vara en formel emot febersjukdomar eller dödlig sjukdom, till exempel. Andra har läst den efter hur den faktiskt är skriven, och som en trollformel för befrielse ur fångenskap. Men – vilka väsen är då så mäktiga, att de befriar ur ”härfjättrar” vad gäller hela folk och länder, som det faktiskt står, och nedslår alla fiender och hinder, utan undantag ?
Gåtan är enkel att lösa för den som något kan, och som tänker klokt.
Tänk efter själva !
Vad händer i naturen såhär års, och vad kan man tydligt se omkring oss än idag, om man är nordbo ?
Vi vet att man vid Distinget höll marknad på isen. Is på havet och snö i skogen gagnade samfärdseln, och med hjälp av skidor, slädar och isläggar kunde man färdas vida omkring, något som inte gick om havet bara var halvfruset eller isen inte lagt sig – med drivande isflak som ett stort hinder för sjöfarten istället – och utan snö i skogen, inget slädföre. Det fanns då som nu töperioder i just februari, eller ”rasputitsa” som man ännu säger i Ukraina och Ryssland, alltså ”lerperioder” då vägarna förvandlas till ofarbara träsk, och en väldig ”härfjätter” verkligen uppstår, som förlamar hela länder och folkslag…
Tö i Februari eller en alltför tidig vår och lövsprickning har haft en världshistorisk betydelse. Det här är inte bilder från 1812 eller 1941, utan från 2014, när Ryska Armén svekfullt överföll ett fredligt Ukraina…med blandat resultat, som man kan se…
Nu var det förstås inte bara krigshärar eller köpmän, som kunde drabbas hårt av februaris blidväder. Det gällde minst lika mycket hela befolkningen i övrigt. Vid vinterns slut var alla bönders förråd nästan slut, och uttömda – och alla levde i ett bondesamhälle. Julgrisarna var slaktade och uppätna för länge sen – och utan en god skörd och tillräckligt med foder i ladorna – i norden fick boskapen oftast klara sig på torra löv – så kunde förråden snabbt ta slut. Nu rådde dystra tider. Ingen visste om vintern skulle bli kort eller lång, hård eller mild.
En alltför tidig vår eller en massiv tjällossning – som bilderna här ovan – betydde ett slut på kommunikationer eller samfärdsel överhuvudtaget – och om föregående års skörd varit dålig eller för sen, hotade svält. Varade vintern lagom länge, kunde man hålla marknad och disting som vanligt, och sälja av alla hantverksvaror och allt järn man kanske hade hunnit producera under vintern – för vintern var en tid för smide och inomhushantverk – men om vintern blev för lång, eller för sträng, svalt man av den orsaken….
Det finns också en klar och logisk orsak till att präster och prelater förut kunde heta saker som ”Rasputin” (efter just rasputitsa, tövädret eller Göe månad personifierad) eller ”Peder Sunnanväder” som den berömde katolske landsförrädaren under Gustav Vasas tid...
”Mäster Knuts och Peder Sunnanväders nesliga intåg i Stockholm, 1526” – katoliker och pajas-figurer rider baklänges i lera och lort…
Länge ihågkom man Distinget genom den kristna ”fastlagens” eller ”Fastans” upptåg och lekar, men Tjälens och Töns tid var en tid att akta sig för. Olyckor kunde inträffa, och så är det fortfarande ute på vägarna såhär års. Och som sagt – i ett bondesamhälle var för tidig vår ren katastrof – liksom en alldeles för lång vinter…
Till vem skulle man vända sig ?
Asarna eller de högsta gudarna bevekas som vi alla vet inte av böner eller klagosånger, ty de styr vår planet av ren nödvändighet. Moder Jord ligger frusen och död såhär års, och någon Frigg eller Gerd var lönlöst att anropa. Solen syns inte, visar sig sällan på himlen under vintern – och kvar fanns bara Skade, Diserna och månen. Släktets Fylgior, helt enkelt. De goda makter, som eventuellt kunde erbjuda sig i vinterns hårda tid. Att hoppas på ren tur med andra ord – eller att man av en lycklig slump, inte mer – skulle ha Nornor och Diser samt Ödet på sin sida – och gå emot en ny vår.
Det var vad Disablotet betydde, och det är vad vi ännu har anledning att fira. Inget annat. En fest av tacksamhet – för att vi fortfarande lever – och för vårt släkte och vårt arv vidare.
”Valkyrians Väntan” – målning av Edward Robert Hughes, 1906
Disablotet lyckligen genomfört (artikel från 19 Februari 2017)
I Lördags var det den första vårdagen i Mälardalen norr om Stockholm, och det lokala godordet ur Nordiska Asa Ssamfundet genomförde sitt Disablot. Många, som går runt och kallar sig hedningar utan att veta något, vet inte ens vad Disablotet är till för, men som jag berättat (se rubrikerna här ovan) var och är Disablotet – ett firande av de kvinnliga makterna innan Vårens ankomst – en viktig tilldragelse, för nu är en mager tid för djur och människor. Under vintern har matförråden förhoppningsvis räckt, men nu är de på upphällningen och tar snart slut. Då behövs alla goda makters beskydd innan vårsådden börjar, och därmed har Disablotet sin naturliga förklaring…
Årets Disablot firades vid Assurs hög i Upplands Bro, där våren som synes redan började göra sig påmind. I gamla tider skulle det ännu varit viter, men i år har sydligaste Skåne, stora delar av Halland och Öland inte haft någon vinter alls, på grund av klimatförändingarna, konstaterar SMHI.
Resultatet har blivit ett mellantillstånd, en årstid som varrken är vinter ellerr vår, och vad vore väl mer naturligt än att blota till Diserna, och främst Vanadis, Freja själv för en bättre tid än den vi nu lever i…
I Disablotets tid: Esoterisk Asatro, ett lyckat blot för NAS och mera om Diserna… (artikel från 12 Februari 2018)
Henrik Andersson, min gamle parhäst i den hedniska bloggosfären, gör reklam för vad han kallar Gnostisk Asatro. Jag skulle snarare kalla den esoterisk, i motsats till exoteriska, alltså helt öppna Samfund som NAS, Nordiska Asa Samfundet – som nu har närmare 800 medlemar – ett medlemskap där rekommenderas, ifall du som läser detta inlägg inte redan löst det. Gnosis betyder kunskap gärna då av det fördolda slaget, något man inte lär ut till alla. Det finns flera olika skäl till det. Dels säger redan Oden själv i Havámál, att det finns flera saker som han inte lär ut till alla och envar (det sker i en av det såkallade Runatals mest berömda strofer) och dels är det också så, att det finns lärdomar i varje kultur som man inte bör förvrida eller förvränga, utan de bör hållas utom räckhåll för ”fornsedare” och andra som kanske skadar sig själva och dessutom hela vår kultur, när de börjar missbruka dem.
Hur Diserna och Fylgiorna, våra kvinnliga skyddsandar ser ut, vet ingen… Blott få har sett dem…
Nuförtiden är Eddan tillgänglig för vem som helst, genom sajter som Heimskringla.no och andra (ett besök på den nämnda sajten kan också löna sig) men när det gäller konsten att spå i runor, blota och mycket annat, har det alltid funnits en tradition som säger att en hel del av de viktigaste kunskaperna i Asatron bör vara förbehållet Thular, Godar och Gydjor, och inte läras ut till vanligt folk. Likadant var det en gång med skaldekonsten, och förmågan att kunna rista runor överhuvudtaget. Också den var förbehållen de invigda, och lärdes inte ut till vem som helst, först och främst därför att konsten att skapa metriskt formfulländad poesi var mycket svår, och för det andra därför att man inte ville, att kunskapen om runorna skulle hamna i orätta händer. Nuförtiden finns det också flera esoteriska (inte öppna) sällskap inom Asatro också i Sverige – det fruktade Samfundet Särimner, eller Särimners Sändebud som de också kallas är bara ett av dem, även om det kanske blivit det mest kända och eftertraktade på senare år, inte minst genom den här bloggen. Vem som helst kan inte gå med, utan det krävs rekommendationer från två edsvurna medlemmar för att alls komma ifråga, och inträdesproven är så hemliga och svåra, att jag inte nänns närmare beskriva dem, ”for fear of raising incredulity” som det heter på engelska.
Men – låt oss nu gå över till någonting helt annat.
I helgen firade Nordiska Asa Samfundet sitt Disablot vid Uppsa Kulle, strax nära Nyköping i Södermanland. Man har nu stiftat en tradition, som förkunnar att endast Gydjor eller kvinnliga officianter bör förrätta offret åt de kvinnliga makter vi ärar vid denna tid (om anledningarna till det har jag redan skrivit för några dagar sedan) i motsats till ett visst ”fornsediskt” samfund, där det hela ofta går till lite hipp som happ, och man riskerar att hamna helt på sned, inte minst på grund av de ljusskygga figurer som rör sig i ”fornsedens” cirklar. NAS är ett helt opolitiskt samfund, och det tycker jag för min del är väldigt bra, även om det tydligen finns de, som tycker något helt annat – men dem vill jag helst slippa…
Uppsa Kulle är helt outgrävd, och utpekas av traditionen som den hög, vari Ingjald Illråde blev jordad, sedan han innebränt Kung Granmar av Södermanland, och Vidfamne-ätten blev Sveakungar efter honom, men det vill jag såklart låta vara osagt. På toppen av högen finns en flera meter bred krater, som troligen har bildats när en gravkammare av trä inuti högen störtat samman, men några arkeologiska undersökningar på platsen har ännu inte skett, trots att högen varit känd för forskare i flera hundra år. Felprioriteingar inom Sveriges nuvarande kulturpolitik är såklart orsaken. Blotet samlade över trettio deltagare i vinterkylan, och 4 journalister närvarade, också från amerikanska tidningar och nyhetsmedia. NAS har nått ännu ett klart bevis på framgång, när det som samfund visar sig kapabelt att hålla väl organiserade, trevliga och väl genomförda blot och sammankomster.
Nordiska Asa Samfundet Mälardalen har nu en egen fana (till vänster i bild) och mer än 330 medlemmar
Som hedning i Sverige har man inte alltid upplevt något sådant – de sunkiga sk ”Påskbloten” vid Gamla Uppsala och vad som tyvärr tilläts hända där förra året är ett klart ”varningstecken” och en tydlig ”plump i protokollet” men så hade NAS också ingenting med det motbjudande spektaklet att göra. Istället kan man nu utöva Asatro, omfatta Asatro och säga Asatro – precis som i resten av Världen – utan att behöva använda kristna smädenamn eller något annat dumt – för vad vi gör är inte alls något ”fornt”, något politiskt eller någotslags levande rollspel, blaj, ”lajv” eller något annat sådant, och vi vill heller inte förknippas med det, eller med ”fornsederi” – som ju är en kristen term, inför minst 230 år efter det att Asatron tog slut i Norden.
De kristna firar just nu sin ”fastlag” men det gör inte vi – det är väl mest troende katoliker eller muslimer under ramadan, som tycker att man bör fasta eller späka sig, vilket inte är hälsosamt, givet hur kylan och klimatet faktiskt ser ut i Sverige och resten av Norden – vilket vi också får se såhär års. Men i Tyskland, i Alpområdet och i Centraleuropa finns också spår av Disablotet eller dyrkan av Diserna, och det är extra tydligt vid den här årstiden.
Under Fastnacht, Fastelavend och allt vad fastlagsspelen i Tyskland, Österrike och angränsande länder nu kallas, firar man en gestalt som kallas Frau Perchta, och som ibland uppträder i mångdubbel upplaga, som Schiachperchten (skrämmande Perchtas) eller Schönperchten (vackra Perchtas) ungefär som Diser och deras individuella motsvarighet Fylgiorna också kan se skrämmande eller vackra och välvillliga ut i Nordisk Mytologi. Många forskare, också svensken Martin P:son Nilsson, som var den förste som i början av 1900-talet skrev om sakområdet, har påpekat att kristen demonisering har satt in i det katolska området, och vad som från början var välvilliga, kvinnliga väsen nu har bytts ut emot skrämmande karnevalsmasker – men den underliggande traditionen och det kulturella sambandet kan förstås ingen rå på i alla fall.
Perctha eller Perctas har nu funktionen att komma med presenter till barnen (vanligen små gåvor i form av godis) under fastan, men sades tidigare övervaka att ingen spann (spinning är Friggs och Nornornas värv, vilket är ett meningsfullt sammanträffande) samtidigt med att de också anses ha svarta fötter med simhud mellan tårna, alldeles som svanar också har – och Svanjungfrur och Diser är ofta identiska, både i Nibelungemyten och de Nordiska sagorna. Ytterst sett går ”Fru Perctha” tillbaka på ”Fru Hulda” eller ”Frau Holde” har man ansett, en sagofigur, som bär tydliga och omisskänliga drag av Frigg, som den första och största av Diserna. Perchta-gestalten troddes på 1000-talet vara en vacker kvinna i vitt, och det var långt innan katolikerna satte igång med att demonisera henne, och försöka få henne att se ut som djävulen eller fan själv – för de kristna förstör ju oftast allt som är gott, sant och vackert här i världen.
Frau Holda – som jag skrivit om förr – kan spåras ned till Karl den Stores 800-tal, och ansågs då av de kristna vara en häxa, samtidigt som hon likt Frigg ”spinner molnen på himlen” och dessutom skakar sina bolster och kuddar ut genom Valhalls fönster, så att fjädrarna ryker och faller till jorden eller Midgård – och där förvandlas de till snö… I Odenwald, och på många andra kultplatser i Tyskland, finns källor eller brg och andra platser, som är uppkallade efter henne. Diserna finns kvar, som svaga spår också i dagens Europa – men här hemma, i det kalla Norden, behöver vi deras skydd så länge vintern varar, och i väntan på en ny vår, samt för att sådd och till sist även skörd ska komma igång – och det är ursprunget till Disablotet. Också runan Perchta – den trettonde i Runraden – som står för klippor, underjorden och vad som finns där – har satts i samband med Perchta-Holda.
Frigg som den stora spinnerskan i himlen, som sänder vinter och snöväder
Kanhända, säger några, har Diserna och Holda satts i samband med den ”Hyldemor” som var en kvinnlig gårdsvätte bland annat i Danmark, eller Gerda, Gerd, Nerthus, Hertha, alltsammans namn på jordgudinnan – en annan ”Dis” som snart står i fokus, när våren och naturens stora uppvaknande väl kommer. Mycket är fördolt, som endast makterna och vandrande Thular vet…
I Disablotets tid – Lär dig att fira Diserna och ditt Disting med Distinktioner, så blir du Distingerad… (inlägg från 8 Februari 2018)
Vi befinner oss åter i Disablotets tid – den årstid då Vinterns makter ännu överväger, och det fortfarande är långt kvar till ”Föråret” som man säger i Skåne, eller ”Foraar” som det heter i Danmark, alltså den period då äringen inleds, och jordbruksåret kommer igång med den första sådden. Jag har skrivit flera kåserande artiklar om denna årstid förr om åren, och samlat några av dem under rätt underrubrik till ”Blot och Fester” här ovan, men det här är – som jag många gånger tydligt förklarat – en personlig blogg, och inte en sajt för skolbarn eller liknande individer, som tror att de skall kunna komma hit och lära sig grunderna i Asatro.
Dem får ni lära er på en annan och mer passande plats, för jag är en privatperson, och ingen undervisningsinrättning.
Men varför firar vi då Diserna, de dunkla kvinnliga makter, som inte skall förväxlas med Nornor, som råder över alla varelsers öden och heller inte med Fylgior, som är envars personliga skyddsväsen. Freja är Vanernas dis, sant nog, en dis också i Asagård, dit människorna inte når och de inte ska sträcka sig, men henne ärar vi som alla vet inte alls vid denna tid på året, utan i Maj, hennes egen särskilda månad, som inleds med Valborg eller Vanadisblot. Diserna är nämligen inga gudinnor, och de blir det heller aldrig, men deras kraft är likt Valkyriornas och många andra kvinnliga väsen stor nog ändå. Särskilt nu, när vi inte vet hur lång vintern kommer att bli – i gamla tider visste man inte ens hur långt matförråd och vedförråd skulle räcka (och det vet väl knappt vi moderna människor nu heller när ett visst ”stödparti” ska förbjuda såväl vedspisar som valborgseldar för varenda etnisk svensk och laglydig medborgare) samtidigt som ett nytt arbetsår börjar efter Jul och Midvinter, behöver vi fortfarande allt skydd vi kan få.
I gamla tider vände man sig inåt, emot den egna ätten, gården, grunden – förmödrarna och de av makterna, som småningom skulle råda över sådd och skörd. Förstår man bara detta, är firandet av Disablotet inget konstigt… Än idag är ”Oxveckorna” efter Julen, då det ännu är lång tid till våren, en arbetsam tid för många svenskar, då det nya årets bördor väger tungt, och vi inser; att det är här eller nu hela vår fortsatta tillvaro avgörs – innan vintern slutar, och när det blir; vet som sagt ingen.
Hur diserna ser ut och är till sin skapnad, vet endast de invigda…
Redan på kontinentalgermansk botten, kring år noll och ännu tidigare, talade man om ”idisii” som de omnämns av Tacitus och flera andra, och här i Norden har vi säkra vittnesbörd om Disablotet från Hervara saga, Egils Saga, Heimskringla och Saxos Danmarkshistoria, bland annat. Disablotet, säger Snorre Sturlasson, firades första fullmånen i Göje eller Februari månad (man hade en månkalender för månaderna, men en solkalender för året och dagarna, vilket är viktigt att förstå) och trots att moderna tiders skribenter på svenska Wikipedia och andra fähundar under själve Lars Lönnroths ledning skriver att Disablotet skulle ha inträffat i slutet av månaden, är ingenting av detta sant, för Distinget firas fortfarande i Uppsala just kring Disa-dagen eller den första fullmånen, som alla vet. I Heimskringla står det nämligen uttryckligen, att även efter att Svearna slutat blota, och man var kristna till namnet, fortsatte man hålla ting på rätt dag, med marknad efteråt, och det var alltså just den helg, som passerat – vilket ni också kan läsa om på andra hedniska bloggar.
Men – vi behöver inte ”Rotha i Lönn” – som vissa andra. Disablotets tid är noga bestämd i kalendern, och den beror på månen, som i alla månader. Okunnigas kompromisser, och rena gissningar om allt mellan närsomhelst i Februari och vid Vårdagjämningen – en helt annan helg med helt andra gudomar och makter i fokus – kan vi strunta i, när vi faktiskt har så många originalkällors vittnesbörd framför oss, och är vi alls kunniga; är det dem och inga andra vi bör studera. Inte någon inbillad eller påstådd ”forn sed”, till exempel.
I det 44:e kapitlet av Egil Skallagrimssons Saga nämns det, att Egil firar blot och dryckesoffer med en man som heter Ölve i en kungsgård, och man kan tydligt jämföra med den klassiska beskrivningen av höstarnas Alvablot i Olafssaga Helga – Alvablotet är där en helt privat fest, för den egna ätten, och inga kristna och inga främlingar får överhuvudtaget närvara under samma tak. Sighvat Tordsson, Kung Olafs skald, som är huvudperson i den delen av Sagan, kommer först till Edsskogen i Värmland och sedan till Västergötland, där tre bönder – som alla heter Ölve – låter kasta ut honom, som varande kristen, och nekar honom varje form av husrum. Vi kunniga vet förstås, att Ölve är avlett av Alf, som i Alfer eller Vaner, äringens guddomar, som man inte ska stöta sig med. Till dem hör också Diserna.
Diserna, som en italiensk nutidskonstnär tänker sig dem… De kan anta helt andra former än dessa…
I Hervarasagan står om Alfhild, som är en högättad kvinna, och som nattetid firar sitt Disablot vid Gamla Uppsala Kungsgård av alla platser. Där – och bara där – reser hon sin harg, och där – och bara där – utgjuter hon hlaut eller det röda blodet, tills Starkad, kämpen som Saxo placerar i Hrolf Krakes hall och helt på danskarnas sida avbryter allt med att röva bort henne. Alfhild, alltså ”alfers strid” är som vi anar mer en beteckning på en funktion, snarare än ett personnamn – och Disablotet och Uppsala Kungsgård kopplas dessutom ihop i den mest kända källan vi alls har – Ynglingasagans och Heimskringlas texter om Adils, kung av Uppsala. En gång trodde man, att han faktiskt vilade i Adils-högen, eller Torshögen som den också kallas, alltså den västligaste av de tre högarna vid Gamla Uppsala, och det kan faktiskt stämma, eftersom den döde i den högen faktiskt är en man från omkring 575, den historiske Adils förmodade dödsår. Adils anses nämligen i snart sagt alla länder utom det historieföraktande Sverige vara en fullt historisk person, som nämns till och med i Beowulfsagan, och som till yttermera visso – enligt Sturlasson – ska ha dött på det viset att han fallit av hästen inne i Disasalen vid Gamla Uppsala Kungsgård – ett händelseförlopp som också en av våra svenska Nobelpristagare fäst sig vid, och skrivit ett helt kapitel i en historisk roman om.
Magnus Gabriel de la Gardies ”Disasal” på Venngarns slott innehöll fram till 1990-talet de allra vackraste målningar ur ”Disasagan” tills slottet blev flyktingförläggning. Då förstördes hela möblemanget, och målningarna utsattes för irreparabla skador. Numera är de i Nationalmuseums magasin, och visas inte mer för allmänheten.
Detta med att det fanns en särskild ”Disasal”, alltså en sal som var skild från den vanliga kungssalen, och som var ett gudahus, enbart ägnat dessa makters dyrkan, fascinerade också 1600-talets svenskar. Heidenstam tänkte sig, att det fanns ihåliga, övernaturligt stora gudastöttor eller högsätesstolpar i den salen, gjorda i form av Diserna, så stora att man kunde krypa in inuti dem, och betrakta omvärlden genom trästöttornas ögon, men det behöver ingen tro. Men redan 1611 skrevs ett av våra första bevarade skådespel om en fiktiv ”Drottning Disa” från Uppland, och av Svea Välde. Hon skulle ha räddat sina landsmän från dyrtid och svält, under en ovanligt svår vinter (vi ser redan här hur motivet bakom Disablotet går igen) och skickat ut dem att erövra nya landskap och provinser, och därigenom skulle – som jag berättat i ett annat inlägg – de norrländska landskapen ha fått sitt namn, vart och ett, från Gästrikland till yttersta Norrbotten.
Historien om Sveakungen, som kunde stiga till häst inomhus, finns också i en annan, ännu tidigare och högst berömd historisk källa. Det är ingen annan berättelse än den mäktiga ”Risala” av Ibn Fadhlan, som fortfarande citeras som en direkt ögonvittnesskildring i alla svenska skolböcker, men som alltid förkortas, förgrovas och förvanskas.
Samma Disasal som den blivit i ”Landet Löfvén”. Nedrivna tavlor, förstört möblemang. En tafflig gymnastiklokal, i brist på bättre. (bilden togs för tre år sedan)
Beskrivningen av Ruserna vid Volga Bulgar – ty så benämner Bagdad-kalifens sändebud Svearna från Roslagen – och den storartade hövdingabegravning som sedan följer, då en infödd kvinna av slavisk härkomst frivilligt och utan varje form av tvång följer den man hon älskat in i döden (just den detaljen har ofta förvanskats till något annat, och man talar om trälkvinnor osv – en grotesk förvanskning av det arabiska ordet ”gulam” som kan betyda mycket annat) så följer en lång skildring, som återfinns i Harris Birkelands berömda ”Nordens Historie i Eldre Middelalder ur Arabiske Kilder” – skriven på 1950-talet, men fortfarande den mest kompletta version av Ibn Fadhlans ”Risala” vi överhuvudtaget har – och den talar om ett Konungasäte (Sarir på arabiska) som alla rusers store konung har – en plats som ligger mycket långt bort från Volga Bulgar, ja på andra sidan om ett hav. Sarir betyder inte bara tron, tronstol, högsäte eller liknande, utan också regeringssäte i överförd bemärkelse, och Ibn Fadhlan säger oss att denna kungsgård är så stor, så att den omfattar ett helt landområde, och den innehåller 400 av de allra bästa kämparna i Rusernas hird dessutom, plus 800 kvinnor – för varje krigare har minst en kvinna till att tvätta hans hår och sätta fram mat och nabid (det arabiska ordet för mjöd) åt honom, och sedan en annan kvinna, som är hans hustru och som han ligger med. (Så kan ju också disernas dubbelnatur beskrivas, om man är oförstående). Men allra högst sitter Sveakungen själv, med sina hustrur, som är 40 till antalet, och när han vill ut och rida, ja då leds en häst rätt fram till tronen, under tak och inne i byggnaden, och kungen stiger direkt från Regeringsbestyren ut i fält, och bedriver mobil insatsledning – men i normala fall har han en Halifa, eller Kalif, en ställföreträdare, som utkämpar alla hans krig och fältslag åt honom. Allt detta, enligt det arabiska källmaterialet.
Detta skrivs minst 300 år före Heimskringlas berättelse om Adils död, och för att sammanfatta:
1. Det fanns ett disablot, ett disting och en marknad, tre ting med helt olika funktioner, men som förlades till samma tid (första fullmånen i Februari eller Göje månad, inget annat) och dessa skulle ske i Rikets hedniska huvudstad, ingen annanstans. 2. En högättad kvinna fick leda Disablotet – kanhända i Sveakungens eget ställe. 3. Disablot firades som en vinterfest, till Vanerna och för ett gott år, redan innan äringsperioden inletts. 4. Främlingar och kristna fick inte närvara, och i det fall man inte kunde ta sig till Kungsgården, eller till Tingsplatsen och Viet i varje bygd, så fick man fira Disablot hemma, var och en för sin ätt och för sina diser. 5. ”Ölve”, alferna – Frej – alla hästars herre – och hästoffer – Kungen till och med satt till häst inomhus, ”i disernas sal” spelade en avgörande roll i blotet – som var uppbyggt just kring detta.
Så långt källornas ovedersägliga vittnesbörd.
Fira nu ert Disting med Distinktioner, och på Distingerat vis, så att jag slipper skämmas för er, Hedningar små !
Kom ihåg att SÄRIMNER SER ER – och så gör även jag !
Hell Diser i den mörka natten – Goi ! Råde Goi !
Up Helly Aa, Imbolc, Kyndelsmäss, Disablot och Groundhog Day – Detta är en stor helg ! (inlägg från 3 Februari 2018)
Traditionerna kring Disablotet, och hur man firar sitt Disting med Distinktioner (för det är verkligen inte allom givet att göra detta på rätt sätt) har jag redan tagit upp under en separat rubrik här ovan. Se under avsnittet ”Högtider och Blot” här ovan. Nu är vi redan inne i månaden Februari, och jag har enbart av yrkesmässiga skäl fått avstå från att skriva på den här bloggen ett tag. Under detta vårt 2019 sammanfaller många helger för många religioner och kulturer till en, men alla firar vi alla olika högtider; och så må det för evigt förbli. Jag är ingen vän av synkretism, multikulturalism eller sk ”blandkultur” som jag många gånger förklarat för er, och för mig kommer alltid den rena Asatron, utan inblandning från New Age, sk ”forn” sed och allt annat sådant sitta i högsätet.
På Shetlandsöarna firade man i tisdags eller den 29 Januari Up Helly Aa, den nordiskt inspirerade fest som infaller 24 dagar efter den hedniska Julen, som ju inte har ett dugg med kristendomen att göra, eftersom de kristna började fira Jul först på 300-talet, och då efter en romersk kejsares beslut att flytta den påstådde frälsarens födelsedag till Midvintersolståndet, dagen för Sol Invicta, eller Solens födelsedag.
Up Helly Aa är en förvrängning av rent nordiska ord, alltså ”Opp Hellig Dag” på norska, och även en svensk förstår att vad som firas, är att helgerna är på Upphällningen. Up Helly Aa följer det gamla Nordiska Thorrablotet, eller den fest, som firades vid den första Fullmånen i Thorre månad, den första på året – och som vi svenskar nu ersatt med ”Tjugondag Knut”. De kristna försökte på Shetland att ersätta Midvinterblotet och Thorre med firandet av en fiktiv kristen ”St Antonius” istället, men man lyckades aldrig utplåna öarnas Nordiska identitet, precis som man också försökt att skada och förstöra vår inhemska kultur här uppe hos oss, men utan att lyckas.
Hedendom och Jarladöme, när det är som bäst. Detta är ett VÄRDIGT FIRANDE och såhär skall det se ut…
Sedan 1870-talet firar man festen helt och hållet i Asatrons och de Nordiska traditionernas tecken, och Up Helly Aa har för många Shetlandsbor blivit ett sätt att demonstrera sitt sant Nordiska Arv, och det faktum att öbornas kultur ytterst kommer från nordbor och Vikingar. Man väljer sig en Jarl, och går i fackeltåg genom staden Lerwicks gator, där en vikingatida begravningsritual med ett långskepp i full skala anordnas. Så tar man farväl av Midvintern, tänkt som en Nordisk kung, eller varför inte en gud ? Man har påstått att Up Helly Aa går tillbaka på en äldre ljusfest, ”tar barreling” då man satte upp brinnande tunnor av tjära, och att det skulle ha varit ”unga män som kom tillbaka från Napoleonkrigen” som skulle ha hittat på detta, enligt vad man kan lära sig på Up Helly Aa kommitéens egen hemsida. Men allt detta är bara kristna svepskäl, lögner och undanflykter. Över hela Norden har man firat vinterfester med eldar och bloss – se bara på vår egen ”Staffansritt” och att Solens födelse vid Midvinter också firats på samma sätt, är inte alls så konstigt. Överallt dominerar förfäderna, de kulturella sambanden och Hedendomen, som nuförtiden kommit tillbaka och förenar folk med folk. Också vi Svenskar och Nordbor kan alla känna oss delaktiga i Up Helly Aa, och eftersom festen redan spridit sig till bland annat England, USA, Kanada och det Skotska fastlandet, kanske vi till slut även kan fira den här hemma, liksom alla Färingar, Islänningar, Danskar och Norrmän…
Här en film från Shetlands turistråd. Vi behöver alla känna oss delaktiga av något större, säger man på filmen, och vad är bättre att fira, än sin historia, sina förfäder och rötter ? På så sätt byggs lokal gemenskap, medborgarskap, samhällsanda och ett bättre Shetland…
På Irland och i en del keltiska områden firade man i Fredags, 1 Februari Imbolc, som är en viktig dag också i den Wiccanska festkalendern, och därmed för all Världens wiccaner och nyhäxor. Imbolc firades ursprunglien till minne av den keltiska eldgudinnan Brigid, en gudinna för hem och härd, men också för strid, likt Freja. Festen inföll mitt emellan Midvinter och Vårdagjämning, och man har ovillkorliga och oomkullrunkeliga bevis för att den firats sedan äldsta tid, ja ända sedan stenåldern, eftersom man hittat många mer än 5300 år gamla megalitiska monument, inklusive det vid Tara, den Irländska hedendomens absoluta centrum, dit också Vikingarna kom för att blota. Gånggrifter och megaliter har inriktats så, att de är placerade för att ta emot den uppgående solen just denna helg, och om Up Helly Aa är en solfest, då Baldersbålet antänds i symbolisk form, så ser vi samma sak även här. Som vanligt försökte de kristna med kulturell appropriering, eller att ta över, vad som aldrig var deras. Man hittade på ännu ett fejkat katolskt helgon, en ”St Bridget” som inte var annat än Brigid i ny förpackning, för att i nödtorftigaste form skyla över och dölja den keltiska hedendomen, och det faktum att nästan hela befolkningen i hjärta och Hug ändå var hedningar.
Den moderna Wiccanska festkalendern kommer från det gamla Nordiska årshjulet… Eller överensstämmer nästan med det… Ingen tillfällighet…
Vid Imbolc – vars namn aldrig lyckats härledas korrekt ur något fornkeltiskt ord, men däremot går utmärkt väl att förklara med ett Fornengelskt ”Ewe molk” eller med andra ord den dag, då fårtackorna börjar ge mjölk – det är också den förklaring folk i Skottland, Wales och Irland gett, och som kristna akademiker därför ratar – ägnar man sig också åt väderspådomar. Jag har tagit upp den nordiska Björnvändar-dagen tidigare i denna blogg i år, eller hur man tänkte sig, att björnen på Midvinter-dagen vände sig i idet, för att lugnt sova vidare på andra sidan. Vid Imbolc tänkte man sig på Irland att ormar och grävlingar skulle komma ur sina hålor för att se hur långt vintern var gången, eftersom det inte fanns några björnar alls på den gröna ön… Kopplingen till ormarna är också intressant, ormar i Irländsk folktro står ofta just för Hedendom, bland annat det kända talesättet om St patrick syftar ju på detta, och även ”Cailleach” eller ”Kärringen” under jorden, som är Hel, irernas stora modergudinna, tänktes börja vakna och sträcka på sig vid denna helg..
”Sheela na Gig” eller kelternas ”Cailleach” från vad som skulle vara en kristen kyrka i Herefordshire, England…
Man offrar också sk ”St brigids crosses” som inte alls är kors, men stiliserade solhjul av halm, och tänder eldar denna helg, precis som vid Up Helly Aa eller de Nordiska Midvinterbloten, som de förment ”keltiska” firandena mycket väl kan ha inspirerats av, även om Hedendomen till sin natur är Världsomfattande och allmänmänsklig, därför att den utgår från själva naturen, vilket kristendomen däremot inte gör…
De kristna firar istället denna helg ”Kyndelsmäss” eller Candlemass, som skall utgå från den sk ”heliga jungfruns uteblivna månads-rening” samt jesu omskärelse i templet. För egen del tycker jag detta med mensblod, och köns-stympning av små pojkar inte är något att fira, precis – men de kristna och Monoteisterna är ju som de är…. Alla de här konstiga och förvridna ritualerna kring Marias förmodade orenhet, bindor (i sentida svensk folktro sa man att jungfru Maria skulle kastat sin tvål i vattnet, denna dag – stark kyla kan faktiskt fälla ut kalk, och ge ett mjukare tvättvatten i en del sjöar) och de kristnas eviga människo-offer, blodsmystik, rituella vampyrism (de påstår ju sig dricka människoblod, vilket vi hedningar starkt tar avstånd ifrån) och kannibalism ( sk ”helig nattvard”) som de håller på med – nej – allt sådant är bara för äckligt och frånstötande, om ni frågar mig..
Det Hedniska årshjulet – Varje sann ASATROENDE skall kunna detta UTANTILL…
Disablotet, och helgandet av Diserna – samt Fylgiorna – Fylgior finns för enskilda personer, men Diser för en hel ätt eller till och med en nation, och därefter finns Asynjorna – Freja själv är ju Vanadis, eller Vanernas dis – jag hoppas ni har skillnaden mellan Diser och Fylgior helt klar för er… har jag redan varit inne på, flera gånger. Jag har förklarat för er hur Distinget eller den åtföljande Marknaden följer först efter Blot och Ting, samt mångahanda andra saker, som ni noga borde hålla reda på, om ni nu alls skall kalla er Hedningar… Jag har berättat för er om Torgerd Hörgabrud och Irpa, Håkon Jarls skyddsdiser, och hur alla dessa kvinnliga väsen tycks gränsa till varandra och också flyter ihop för en del, trots att de ändå är åtskilda genom sin funktion, och hur de ser ut, när de väl visar sig – liksom Valkyriorna…
Den som dyrkar Freja behöver aldrig rädas dem, men har som Oden själv i Runatal Hávamáls artonde strof dem till systrar och förtrogna, och blir därigenom mångdubbelt starkare, än andra män alls kan vara, för i krig och kärlek är allt tillåtet, inget glömt men mycket förlåtet..
”Den som skådat och insett, skall bliva vis !”
Johannes Messenius – och 1600-talets lärde – gjorde om Disasagan från en berättelse om blot till en saga om en fiktiv Drottning Disa, som skildras i en nu svårt skadad serie målningar på Venngarns slott; och som inte längre är vad den en gång var, eftersom Regeringen Löfvén lät förvandla hela slottet till flyktingförläggning, med omfattande skador som följd. Han förväxlar Disa med Kraka ur Sigurdsagan, och låter henne vara varken naken eller klädd, varken mätt eller hungrig, varken gående eller åkande, varken ensam eller i sällskap, vilket är ett av Valkyriornas attribut. Disa löser gåtan så att hon är klädd i ett nät, biter i en lök, färdas med ena foten i en vagn och den andra på en get, och följs av en hundracka.
Berömd är också den scen, där Disa tar emot representanter för de Norrländska landskapen och ger dem alla namn, eftersom hon genom att skicka bosättare norrut räddat Svea rike från Hungersnöd och utvidgat dess gränser, vilket borde vara varje Regerings första plikt. Först kommer en lycklig skara, som säger att de är rika och har många gäster – och Disa svarar, att deras land då ska heta Gästrikland. Så kommer där några, som säger att de då och då har råd att hälsa på varann för gästabud, och därför heter det Hälsingland. Sedan kommer några, som har jämnt upp att de alls klarar sig, och därför heter det Jämtland. Åter några andra säger, att för dem går det medelbra, och så får deras land heta Medelpad. Slutligen kommer en trasig och illa klädd skara, som ångrar, att de alls reste norrut, och så får deras land heta Ångermanland. De som bor norr därom, befinner sig på absoluta botten, och därför heter deras landskap än idag Västerbotten och Norrbotten, och därutöver finns bara lapparna i Lappland…
Så gick en gång Disas visa, som den sjöngs på den marknad i Uppsala, som firas än i år.
I anslutning till detta, kanske det kan vara värt att erinra sig Groundhog Day i USA, som utvecklat sig till att bli ännu en hednisk festdag.
Groundhog day hette egentligen Grundsautag från början, och var ett verk av tyska och germanska immigranter, som tog med sig traditionen om grävlingen (i brist på nordiska björnar !) som väderspåman. Så kom det sig, att en från början helt och hållet hednisk rit, slog rot i det kristna USA och kom att förvaltas av stora grupper av andra invandrare från Europa. Ursprungligen fanns talesättet att om Murmeldjuret kunde se sin egen skugga skall vintern vara i ytterligare sex veckor, men om inte, skall den snabbt förgå i tö bara i bygder, som befolkats av tyska kolonisatörer, men numera har etnologer också myckeet riktigt jämfört med Imbolc, Brigid och de Nordiska traditionerna.
”Till att förkunna vinterns slut och vårens seger, han murmeln åt oss gav”
I den lilla staden Punxsutawney, Pennysylvania, började en lokal journalist skriva om Groundhog Day år 1886, och sedan dess har arrangemangen där bara vuxit. År 1899 grundades ett lokalt Groundhog-sällskap, som varje år vallfärdar till en stor, närmast dolmen-liknande hög, där Murmeldjuret Punxsutawney Phil bor (han antas vara odödlig och evig) och på rituellt vis måste lockas ur sin håla, för att under ytterst högtidliga former placeras, stående på en sten, som befinner sig på högens topp, ungefär som det berömda gravklotet på Inglinge Hög. Fram till 1993 besöktes denna begivenhet årligen av cirka 2000 personer, men nu skall den ha svällt ut till mer än 10 000, ja 40 000 människor år 2006 – alla i hednisk yra.
Groundhog-sällskapet leds av sin ordförande, som är den enda levande person som förstår ”Groundhogese” eller Murmeldjuret Phils hemliga språk, med vilket han meddelar sig till de upplysta.”Zu murmeln” betyder ju att mumla på tyska, och det är just vad sagda murmeldjur gör. Även fanbärare, vice ordförande och andra höga dignitärer lär finnas, alla iklädda hög hatt, rock samt frack, dagen till ära. Alldeles såsom i Samfundet Särimners innersta cirkel, får man förmoda.
HEDENDOMEN SEGRAR ALLTID till sist – Så var glad och var go – som björn i vinterbo !
Om Alla Hjärtans Dag, Lupercalia, Asatrogna Dating-sajter och Hedniskt Familjeliv, samt Hedniska Kvinnobilder.. (text från 16 februari 2015)
Alla Hjärtans Dag, som inföll i Lördags, den 14 Februari, fick i år en helt annan framtoning än vi är vana vid, beroende på attentaten i Köpenhamn. Dagen firas under detta namn enbart i Sverige och Finland, medan den har andra – tyvärr kristna – namn utomlands. Dock är alla auktoriteter – inom såväl utom Norden helt eniga om att dagens ursprung är 100 % hedniskt, och att det var de hedniska romarnas Lupercalia-fest, som hölls lagom till det Romerska nyåret – som började i Februari – som är upphovet till dagens firande.
Lupercalia var en fest, som inte handlade så mycket om kärlek eller tvåsamhet, men som dess mer handlade om moderskap och då alldeles speciellt om Den Capitolinska Varginnan, som uppfostrade tvillingarna Remus och Romulus, Roms grundare. Festen var med andra ord den romerska hedendomens svar på Disablotet, och hyllandet av de kvinnliga makterna och våren inför det nya året, men så småningom kom dess betydelse att förskjutas i och med att tiden gick framåt. Lupercalia fortsatte firas ända till 500-talet ek, långt efter det att Rom blivit kristet, och det var bara Monoteisternas sedvanliga förföljelser, som stämplade den som ”osedlig”.
Lupercalia-firandet var indelat i två helt olika fester. Det ena var en angelägenhet för Lupercalerna, ett av Roms hemliga prästkollegium, som skulle besöka den hemliga grotta, Lupercal, där de två tvillingarnas vargmor hade bott enligt legenden. År 2007 gjorde arkeologer i Rom en häpnadsväckande upptäckt (tryck på understruken mening för att följa länk) Under Augustus hus på Palatinen i Rom hittade man verkligen en utsmyckad grotta, som inte går att besöka för allmänheten numera – berggrunden är alldeles för instabil – men det var här de Romerska prästerna skulle inviga två unga män av god familj till Romulus och Remus symboliska efterträdare. Klädda i getskinn skulle dessa unga män sedan löpa runt i staden med skinnremsor av gethud – dessa kallades Februa, och därifrån har månaden Februari fått sitt namn – och daska till alla gifta eller ogifta kvinnor de såg – lite pisk och smisk, samt dask i baken ansågs bara bra för fruktsamheten – och denna del av firandet var i allt väsentligt ett slags uppsluppet nyårsupptåg, som också hedrade Faunans och naturens gud, Faunus – eller med ett annat namn – Lupercus .
Lite pisk och smisk mellan samtyckande vuxna ansågs bara vara bra för fruktsamheten. Var det någon som trodde, att erotik, ”tantsnusk”, ”50 shades of grey” och liknande inte fanns förr ?
Roms unga damer och gamla tanter lär ha ställt sig på kö för att ”kolla in” de stiliga unga männen, och det var väl huvudsakligen sådana upptåg, som ligger bakom vår tids senare traditioner. Nutida Hedningar – jodå – det finns fortfarande de som utövar fornromersk religion – har dock valt att betona andra sidor av det hela, som detta inlägg från USA visar.
Vargar – speciellt kvinnliga sådana – var i Rom inte bara symboler för glupande aptit, sådär i största allmänhet, utan också för sexuell aptit och hunger. ”Lupanare” var det romerska ordet för bordell, och ”lupa” eller ”kvinnlig varg” betydde också ”prostituterad”. Man kan ju alltid ha olika syn på det här med sexualitet eller vad som är eftersträvansvärt inom det erotiska området för varje samhälle, och varje tid och varje kultur har sin syn.
Kristendomen har alltid hatat varje form av mänsklig sexualitet överhuvudtaget, och fördömt den som ”syndig” – men vi Hedningar har förstås en annan syn på saken. I England skall det nu ha etablerats en särskild Dejting-service på internet för de som är Asatroende, skriver den ansedda hedniska bloggen ”The Wild Hunt” i New York, via sin korrespondent Cara Schultz, som dock inte ska förväxlas med den kände svenske hedningen Carl Schultz…
I England och USA finns det nu så många Asatrogna, att de ska ha egna dejting-firmor på nätet..
Amerikanen Vincent Stagg, bosatt i England, står bakom alltsammans, och den sajt man refererar till grundades 5 Januari i år, men har redan över 200 betalande medlemmar. Här i Norden finns redan en alldeles gratis grupp på Facebook för ”Hedniska Singlar” om någon nu råkar vara intresserad… Medlemmarna i dejting-nätverket sägs bland annat komma från Norge och Danmark, och får betala ungefär 8 USD i månaden, eller sådär 70 SEK för denna tjänst; vilket väl inte är dyrare än dejting-servicer på internet i allmänhet, om man nu vill hålla på med sådant.. Cirka 33 % av de anmälda lär vara kvinnor, men resten ska vara män, sägs det. Lycka till, mina damer !
Jag för min del har redan mitt på det torra, men mer om det om en stund..
Genomgående för den nya sajten är, att man betonar Eders helighet (Äktenskapslöftet är en Ed – och det ska man komma ihåg !) Familj, Arv, Livslång trohet, Traditioner mm, eller – som dess grundare valt att formulera det:
. When two spouses have two different religions, there are differences in world-view, priorities, goals, how to raise one’s children, how to live one’s life, the seriousness of the marriage oath, and all areas of your life together… For single Heathens, meeting another Heathen that you want to marry can be difficult at this time of Reconstruction for our Folkway.
Nej, alla Asatrogna är inte tillbakablickande Vikingaromantiker, ”fornsedare” eller annat bråte, som predikar maximal barnalstring för varje kvinna som det enda sättet att existera på…
Det har alltid funnits män som ”drog i Viking” men inte alla kvinnor är födda till att sitta hemma vid spisen, och inte alla dyrkar Frigg…
Kristendomen – och småborgerligheten – har alltid gått hand i hand. De har i stort sett bara haft två kvinnoideal, nämligen ”Madonnan och Horan” – för så är det, enligt de kristnas syn på saken. Antingen är kvinnan maka och mor, eller också är hon totalt förtappad… Något tredje gives inte, enligt detta sätt att se.
Kristendom. småborgerlighet och ”fornsed” känner bara till två kvinnoideal – Madonna eller Hora – Inget stämmer med verkligheten…
Den Asatro och hedendom jag själv står för, har betydligt fler ideal och roller att välja mellan än så. Den stänger inte in och begränsar människan, som ”fornseden”, Kristendomen eller Islam gör. Det finns faktiskt kvinnor som känner sig hemma med Valkyrian, eller den tuffa krigarkvinnan – i allt mannens jämlike ! – som ideal, till exempel, och den här sortens kvinnor är enligt min egen något begränsade erfarenhet (17 st, jag har räknat. ”På 50 år hinner man med en del” sa gamle Fanjunkarn.) faktiskt bra mycket bättre i sängen än alla kristna kvinnor..
Nä, fram med lite hedniska kvinns som inte är blyga, och som kan ta för sig i sängen… !
Å andra sidan – ta inte i för mycket…
Vi har också kvinnor av typen Sigyn – Lokes självuppoffrande hustru – eller den evigt unga, och lite väl naiva Idun till exempel – hon som blir bortrövad, mest därför att hon själv låter sig rövas bort och om inte det vore nog, så finns alltid Freja, den medelålders, trogna och moderliga Frigg, den kloka, visa och mycket gamla Hel – urtypen för häxan, sedd som en god, inte ond kraft, och många kvinnotyper förutom det…
Idun, Sigyn och flera gudinnor förutom det innehåller också svaghet eller undergivenhet, ifall någon kvinna nu stadigvarande behöver detta..
Eller helt andra ideal… Varför stänga in sig med krav på äktenskap och livslånga förhållanden ? Ingenting i denna Värld, varar för evigt…
Hedniska Tankar 