Inget mer ”Smart gruff” från PK-etablissemanget om Lucia: ”Lägg ned den insiktslösa meta-debatten” (inlägg från 12 December 2018)

I såväl Hallandsposten som tidningen ”Bohuslänningen” – två av våra mindre lokaltidningar – har jag för två dagar sedan sett en artikel som manar till mindre ”smart gruff” eller sedvanlig Jul-ilska från PK-etablissemanget. Det är journalisten Malin Lernfeldt som vill rädda oss alla från onödigt grälande, onödiga kontroverser och ännu en onödig pseudo-debatt, säger hon.

Lucia, och Luciafirandet är inte problematiskt, hävdar hon, utan en sammansmältning av Hedniskt och Kristet, efter vad hon själv tycker, och det finns ingen som helst anledning att förnumstiga rektorer och vänsteranstrukna skol-ledningar skall stå och tala om ”kränkthet” så fort något barn vill befrias från Luicatågandet, något som ungarna också har rätt till.. Därför finns det heller ingen anledning att problematisera saken, för som hon skriver:

Knappt har den första artikeln eller Facebookinlägget om inställt luciafirande eller förbjudna pepparkaksdräkter publicerats förrän höhö-andet och suckarna börjar. På ett ofta nedlåtande och föraktfullt vis raljeras det över luciadebatten som fenomen. Åsikter som ”de (underförstått töntiga) föräldrar som vill kan väl anordna ett eget luciafirande på fritiden” haglar från människor som gärna ser sig som lite modernare än andra.

Märkligt nog handlar det ofta om samma personer som med emfas brukar värna minoriteters rätt till sitt kulturarv. Och dessutom i någon sorts obegriplig logisk kullerbytta samtidigt hävdar att det inte finns någon svensk kultur.

Men att den årliga luciadebatten väcker så mycket känslor och engagemang är i sig ett ypperligt bevis för att det faktiskt finns en svensk kultur och att den är viktig för, om inte alla, så stora delar av befolkningen.

Att luciafirandet förändrats över tid, att det är ett hopkok av förkristna och kristna traditioner och ser lite olika ut i olika delar av landet är egalt. — —

Men inte desto mindre präglar traditionerna oss djupt och är en del av vår identitet och vår historia. Därför är det värt att värna. Det gäller även de traditioner som tillhör majoritetsbefolkningen.

Att förskola och skola tar ett särskilt ansvar för dessa är inte heller något som bör ifrågasättas. För att våra unga skall förstå det samhälle vi lever i, vilka vi är och vilka vi var måste man få ta del av den berättelse som 1 000 år av kristen prägling och asatro före det lämnat efter sig. — — Så varför inte lägga ned den insiktslösa metadebatten nästa år….

 

En källa som på ett bra sätt går igenom den Hedniska ljusfest, och kopplingen till Freja och Midvintersolståndet som hela Lucia-traditionen grundas på, finner ni här. Utöver vad jag själv skrivit under rubriken ”Lussi” i avsnittet ”Högtider och Blot” ovan, alltså. Amatörforskaren Maria Kvilhaug i Norge kommer till samma slutsats som jag själv angående festens hedniska ursprung, och det faktum att den längsta natten – innan flytten från den Julianska till den Gregorianska kalendern – faktiskt var just den 13 December, inte den 21:a. Lucia och midvintersolståndet hör alltså ihop, och det är vad vi faktiskt firar.. inte någon kristen ”advent” eller något liknande…

Trots att alla borde veta, att Julen – liksom Lucia är hednisk från början råder det en hel del språkförbistring (och annan förbistring – inklusive hot, hat och verkliga gräl) kring begrepp som Julblot, Midvinterblot och Midvintersolstånd (med betoning just på solståndet, som ju är det viktiga). Ofta förväxlar människor helt Julblotet med Midvinterblotet eller det senare isländska Thorrablotet i Jauari, och ännu en bra och pålitlig källa från Norge, som avslöjar det rätta sakförhållandet, nås via denna länk.

Doktoranden Sophie Bönding vid Århus Universitet upplyser oss sakkunnigt om källorna, och hur man påstått att ”det inte skulle gå” att bevisa ordet Juls etymologiska ursprung, trots att alla vet, att det måste komma ur årshjulet, och dess kretsgång. Hon redogör för skillnaden mellan Midvinterblotet och Julblotet, och hur uttryck som ”att dricka Jul” och ”Höja Frejs lek” döljer något av det viktigaste inom den hedniska Julen.

Även om ni kanske inte tror det, har jag själv mött riktiga galningar, som hotat mig med stryk och annat bara därför att jag själv råkat ha avvikande uppfattningar om att Jul och Midvinterfirande kanske en gång varit samma sak. Man tror väl knappast, att sådana dårar ska gå lösa i dagens samhälle, eller att de skulle kunna hamna i ledningen för ett eller annat obskyrt samfund någonstans, men där ser man… Själv försöker jag närma mig ämnet ur en något mer akademisk och seriös synpunkt, liksom Malin Lernfelt, som jag citerade härovan – men kanske har jag varit alltför mycket idealist, när jag trott att det skulle gå att utbilda även dårar, avsigkomna gamla bikers och frysbilschaufförer, undantaget vem eller vilka jag nu åsyftar – här blir det inga namn…

Nåväl. Även utomlands har Lucias hedniska ursprung nu blivit känt – tack vare oberoende bloggare – och därmed är ändå ett mål uppnått, långt bortom den svenska stingsligheten, här i de lättkränktas paradis. Men, jag tillhör inte dem på något vis. Måtte Freja själv hålla sin hand över er, och visa er sitt ljus under det kommande året…

 

Lucia – en annan helg med Asatroget Ursprung… (inlägg från 21 December 2014)

Om nu Oden gav upphov till Jultomten (läs här ett sista inlägg från Humanisterna, eller ”The Swedish Humanist Association” om saken) , och själva ordet Jul, liksom allt Julfirande eller själva Julen som idé och föreställning är en hednisk och nordisk sedvänja, vilket är en vedertagen sanning enligt vetenskapen, så får vi inte glömma bort att Lucia också har ett ursprung i Asatron. Kanhända verkar det egendomligt. En del av oss i det här landet har fått oss itutat att Lucia var ett katolskt helgon från Sicilien från början, och att hennes avskurna bröst och utstuckna ögon (ja, de kristna och katolikerna har en ganska taskig kvinnosyn, måste man säga) burna på en bricka, skulle vara det makabra ursprunget till våra dagars Lussebullar eller Lussekatter och andra tokigheter i den stilen…

Men, inget kunde vara felaktigare…

Visst, Luciatåget och Luciagestalten med krona och ljus i hår i sin moderna tappning kommer från högreståndsmiljö på 1700-talet, eller Västergötlands herrgårdar närmare bestämt – i alla fall om vi ser till när de hedniska sedvänjorna skrevs ned och sattes på pränt av lärt folk, men det finns mycket äldre beskrivningar av Lucia än så…

Redan på 300-talet före kristus skrev den grekiske geografen Pytheas om sin resa till Ultima Thule – i ett nu försvunnet verk som vi bara har kvar utdrag av hos andra antika geografer, Prokopios till exempel. Åsikterna har gått isär om var Pytheas – som var från Massilla eller det nutida Marseilles i Sydfrankrike – egentligen låg, men på hans beskrivning om dagens längd vid midvinter, har man gissat att han följde den norska kusten ända till Ofoten i Norr. Och där, konstaterade han:

 ”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg, som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

Att Lucia, eller Lussenatten, eller ”Lussi” – av ”ljósi” eller ”ljuset” på Norröna – som Lucia-gestalten kallades först – helt utan koppling till det Sicilianska helgonet – fortfarande firas ungefär såhär, är vi nog alla medvetna om. Men det står mycket riktigt budbärare, inte budbärerskor i texten – ett liknande textställe hos Prokopios, en långt senare författare, har också anförts som eventuellt bevis. Lusse-natten var enligt den gamla månkalendern och de Julianska kalendrarna årets längsta natt, och först med den Gregorianska kalenderns införande – för Sveriges del på 1700-talet – flyttades Midvinternatten och Vintersolståndet till den 21 December – eller som just i år – till den 22:a. De vita kläderna – då av lin – är fortfarande ett stående inslag i firandet, liksom det röda bältet – vilket en del gissat ska ha samband med det faktum att detta i symbolisk form visar att det är riktiga, fertila kvinnor i vuxen ålder det är fråga om, och att det hela inte är en angelägenhet för småflickor, vilket Lucia-tåget tyvärr blivit nuförtiden…

 

I England och på de brittiska öarna fanns det i Hednisk tid en fest, betitlad Mödraniht eller Modersnatten – vilken också har stora likheter med Pytheas berättelse om de kvinnliga väsen, som symboliserade ljusets återkomst och som rådde över Midvintern… Många andra lokala festseder, ”Anna-dagen” eller ”Gåsagången” – ett slags upprepning av Mårtensdagens gås-slaktande i Skåne, Danmark och Sydsverige, vilket främst var till för kvinnorna har också med detta att göra, liksom firandet av Diserna, Fylgiorna och Hamingjorna – enkelt uttryckt var Diserna gudinnor eller skyddsväsen för hela folk och riken, Fylgiorna skyddsväsen för varje ätt eller familj, och Hamngjan (moderna Jungianer skulle säga ”Anima”) det personliga skyddsväsen, man tänkte sig fanns inom varje person – vilket i vårt land – särskilt i Svealand och trakten kring Uppsala, där Disablotet eller Distinget fortfarande firas i Februari, lite längre fram under vintern.  Också ”gåsagången” var en kvinno-fest, ett slags motpol till den mer manliga Julen, ledd av Jolarfader Odin själv – där de äldre kvinnorna lärde de yngre vad det innebär att vara kvinna – så att de inte fick stå där som ”dumma gäss” och i det sammanhanget, fick det här med det röda bältet och vad det står för, sin naturliga förklaring…

 

Föreställningen om Diser, Fylgior eller Hamingjor – dvs kvinnliga skyddsväsen – ibland bevingade, ibland inte – eller det andra kulturer kallar för ”änglar” – är mycket äldre än kristendomen, och fanns redan i det hedniska Grekland och Rom. Att man ärade dem vid årets slut, eller den mörkaste Midvintern, är heller inte så konstigt. Slutet på det gamla året, eller övergången till det nya har i alla tider och skiften framstått som ett kritiskt skede, som påminner om övergången från liv till död, eller rättare sagt från döden till återfödelsen och det nya livet och framtiden, som är centrum i det hedniska – och i ett sådant sammanhang, passar alltså kvinnliga gestalter bra. Varför det är så,  förstår nog genast de eftertänksamma bland er.

Många traditioner nämner att Disernas ljusfest, alldeles före Jul och Midvinter firades i dagarna tre, precis som Julfesten också vanligen räckte i tre dagar. I Sigurdskvädet nämns till exempel, att Sigurd och Brynhild vilade tre dagar och tre nätter tillsammans på en hög klippa, Hindarfjäll – som mycket påminner om det ”Lövjoberg” eller ”Trolldomsberget” som Freja och hennes nio mör sitter på, enligt den 36:e till 38:e strofen i Fjollsvinnsmál. (klicka på understruket ord här för att komma till originalkällan).  Pytheas nämner också ett högt berg, uppifrån vilket den manlige budbäraren för första gången ser solen, och det är ingen slump. Sådana berg det var fråga om här, fanns nämligen i sinnevärlden eller i vår egen verklighet också, och visst inte bara i Eddan…

Det här är Extensteine, mitt inne i Teutoburger Wald i våra dagars Tyskland. (se bild nedan)

På dessa tvärbranta klippor finns bland annat ett ”solobservatorium” eller en ”viloplats” där Siegfried och Brünhilde – i den tyska versionen av kvädet – låg bredvid varann i tre dagar och tre nätter, med svärdet Gram emellan sig. Och det skedde just här, enligt legenden – jag har själv varit där och sett platsen, och det går lätt att klättra dit upp numera.

Bergen – eller – i vissa trakter där lämpliga klippor ej fanns – gravhögarna och megalitmonumenten, varifrån man kunde se solen och mäta tidens gång, är högst reella platser. Karin Bojs på DN:s Vetenskapsredaktion berättar idag om minst 7000 år gamla tyska soltempel  – och vad hon skriver är helt sant, även om alla detaljer inte stämmer – man har inte bara hittat ett dussin utan mer än ett tjog dylika kultplatser, från Ungern till Berlin, och över hela det dåtida (proto)germanska området.

Från den tidiga bronsålderns Tyskland känner man till arkeologiska form av sk ”kägelhattar” i guld – mer än fyra mer eller mindre hela käglor är bevarade – enorma, strutformiga huvudbonader som måste ha strålat som luciakronor i skenet från eldar och facklor – varifrån kommer egentligen Lucias strålande krona eller stjärn”gosse” mössorna ifrån – är de bara en rest av medeltida festseder, frågar sig somliga lätt spefullt, även om det förstås är mycket svårt att leda hela saken i bevis, med naturvetenskapliga mått på bevisföring…

”Kalenderhattarna” – som också lär finnas återgivna på Kiviks-gravens hällristningar, och antagligen kan ha varit kända även här – har dock en mycket vetenskapligt exakt funktion – de innehåller både en sol- och månkalender, som mycket exakt – oerhört exaktare än den kristna, julianska kalendern – visar punkterna för både sommarsolstånd och vintersolstånd, samt mån-månadernas och solårets längd…

Felet i kalenderberäkningarna uppgick till ungefär en fjärdedels procent, och samma fel nådde långt senare 1000-talets ”Stjarnar-Oddi” på Island, som först av alla fastställde årets längd till omkring 365,25 dagar – på Island införde man precis som i delar av övriga Norden en särskild ”Julmånad” om 11 eller 12 dagar för att få sol- och månkalendern att gå ihop – och som bekant sjunger vi fortfarande i den svenska Julvisan: ”Lussi lelle, Lussi lelle, elva dagar före Jul”

Då är ljusets fest. Då kommer Diserna tillbaka, och nedstiger i kroppslig form till jorden; medan Brynhild talar till sin Sigurd i Midvinterns mörker, och lär honom att förstå stjärnornas språk och själva tidens lopp.

 

 

Vi äter också vissa sorters läckra bakverk eller ”såkakor” i vilka vi bevarar förra årets skörd till nästa års utsäde. Ofta har de varit formade som Solkors, Årshjul eller ”Guldvagnar” och allt vad man kallat dem för – eller symboler för den kvinnliga eller manliga delen i avelsen.. Än idag heter de Kusar, ”Pojkar”, Galtar eller är döpta efter Frejas – ”Lussibrudens” – katter – och än idag har de något hedniskt över sig…

 

Men, det är ju klart. Det finns ju alltid de, som ska klaga, och genast skrika och orera om onda Djävlar och Demoner. Bland annat skall då just Lucia – enligt vissa kristna – vara en ond demon – själv förstår jag inte alls vad ”ondskan” i sammanhanget ska sägas komma ifrån. Ja – så uppför sig vissa kristna, när det gäller våra egna och inhemska traditioner, eller vår egen, Nordiska kultur.

Till och med den kristna bloggerskan ”Kyrksyster” som jag har träffat på förr, betraktar allt sådant kristet svammel med dess rätta namn – Kulturfientlighet och fördomar ! (tryck på understruken länk)

Vi hedningar däremot, har lämnat all denna fadda kristendom bakom oss för länge sedan. Vi fortsätter skapa, och följa årets naturliga gång – och vi firar glädjens och ljusets fest, också i de mörkaste tider…

”Frau Holle” – Om Lucias Hedniska Ursprung – del 1 (text från 9 December 2015)

Ofta är det svårt för oss svenskar att få vederhäftig information om vår egen kultur, och våra folkseders rätta ursprung. Så mycket kristna förvanskningar, fördomar och vantolkningar från forskare, som helt enkelt vägrar att erkänna någon form av bevismaterial eller referens till svensk kultur före år 1700 har förstört alltihop. Hela tiden är det som en mycket djup och grovt rasistisk nedvärdering har tryckts på oss uppifrån, vi får helt enkelt inte veta varifrån våra traditioner kommer, och det har närmast blivit en religiös dogm, eller med andra ord en oföränderlig trossats, att allt vi har påstås komma utifrån, och att just vårt folk skulle vara fullständigt oförmöget att skapa någonting själv, ungefär som om just svenskarna eller Nordborna skulle vara de sämsta eller mest primitiva människorna på hela jorden.

Ta bara det här med Luciafirandet, som jag skrivit om tidigare. Till och med Prokopios och andra antika författare skriver om hur kvinnorna i Thule klär sig i vita kläder och har på sig ett rött bälte, eller ett bälte av halm, när Midvinter är inne och ljuset vänder åter till jorden. Man har också satt Lucia i samband med det senare Disablotet i Februari, och det finns hur många bevis som helst för att olika fester, som firade kvinnliga gudomligheter, hölls så här års i det hedniska Europa. Ändå vägrar somliga kristna att erkänna, att ”Lussi” skulle komma någon annanstans ifrån än högreståndsmiljöer i 1700-talets Västergötland (där seden fick sin nutida utformning kodifierad, en process som först avslutades i början på 1900-talet) och drar in helt ovidkommande traditioner om vitklädda jesusbarn från 1800-talets Holland i bilden, bara för att de vill ”kristifiera” och förvanska en långt äldre tradition.

Folktrons verkliga ”Lussibrud” från man numera bara se på hedniska festivaler som ”Midvinterglöd” i Hälsingland…

Det fanns också småländska Lucior från 1600-1700 talet, som skulle vara utrustade med kosvans, och som mest liknade Huldror eller Skogsrån, och många vet ännu att Lussibruden var en fruktbarhetsgestalt, inte helt olik Freja. Martin P:son Nilsson och andra klassiska svenska etnologer berättar om Lucior ända nere i Böhmerwald, vid Sydtysklands gräns, som uppträder i skepnad av julbockar eller enorma suggor, inte olika den berömda sydskandinaviska Gloson, och för övrigt är ju just en av Frejas tillnamn inte för inte just ”Syr” eller ”Suggan”, suggestivt nog…

Vi får också dra in traditioner som Modraniht, den anglosaxiska ”mödranatten”, kontinentalgermanska gudinnor som Nehalennia, Frau Holle eller Perchta och många andra – som till exempel ”Matronae”, Parcerna eller Nornorna, när vi diskuterar Lucias verkliga ursprung. Allt är inte så enkelt som en del kristna vill förvrida det till, och mänsklighetens historia började inte år 1700, lika lite som Sveriges kulturgeografi gjorde det, för den delen..

Frau Holle, som jag skall behandla idag, har tolkats dels som Hel – Dödsgudinnan enligt Asatron, men också som Frigg, Himladrottningen själv, Valhalls härskarinna och Odens hustru. För övrigt nämndes hon härförleden av den utmärkte Professor Karl H Seigfried, på ”The Norse Mythology Blog” och i år har hon till och med blivit föremål för en teckningstävling såhär inför Julen.   Forskare i USA och Tyskland är numera helt övertygade om att senare tyska sagors ”Frau Holle” och den ursprungligare Frigg är en och samma person, och att traditionerna om ”den hulda” går minst 1000 år tillbaka i tiden har man haft klart för sig i flera årtionden. Ändå känner man i dagens Tyskland mest till ”Frau Holle” från en saga av bröderna Grimm – avsedd för barn – där en ganska stereotyp styvdotter – en ljushårig ”Goldmarie” flyr från sina plågoandar och den elaka styvmodern genom att hoppa ned i en brunn, så att hon antingen kommer till underjorden eller himlen, där den gåtfulla ”Frau Holle” mycket riktigt väntar…

Var Asatrons Gullveig en motsvarighet till ”Goldmarie” i den tyska sagan ?

Frau Holle visar sig vara en god varelse, som spinner molnen på himlen från sin spinnrock, ungefär som Frigg, och som skakar sina dunbolster ut genom himlens fönster, sent i December, så att det blir snöfall på jorden… I en svensk sägen från Östergötland skakar Ingrid Ylva, Folkungaättens legendariska stam-moder dunkuddar från sitt tornrum i Bjälbo kyrka (som ännu finns kvar) och säger ”häst och kär av varje fjär” medan fjädrarna dalar till marken. Och se – då uppenbarar sig plötsligt hela skvadroner välutrustat kavalleri som genom ett trollslag…

Goldmarie är flitig, och blir belönad med en förgylld klänning och överjordisk skönhet, vartefter hon skickas tillbaka av Frau Holle till Midgård igen, Pechmarie – eller Oturs-Marie, den verkliga dottern, får istället en spann tjära (på tyska Pech) hälld rakt över sig, eftersom hon är lat och oduglig, och Frau Holle förklarar, att den svarthåriga Pech-Marie är en skitstövel, som ska få otur och skam vart hon än kommer…

För svenska läsare är Goldmarie och Pechmarie mer kända som Spara och Slösa från 1930-talets barntidning ”Lyckoslanten” – det blonda dygdemönstret Spara uppvisar alla hedniska dygder som flit, sparsamhet och iver, medan svarthåriga slösa representerar Konsumtionsbegär, girighet och lyx… Som vi ska se har det alltid funnits motsatta följelsagare, sk ”Schönperchten” och ”Faulperchten” som följeslagare till Perchta, eller ”den lysande” det svenska ordet ”pärta” för bloss, fackla har samma ursprung, och syftar också på Frigg, vars blå mantel som bekant är den lysande stjärnhimlen. 1900-talet har visserligen omtolkat de gamla sagorna till långt trivialare ting än de ursprungligen handlade om, men ändå.

Sagan handlar också om kampen mellan ljus och mörker (mycket aktuell såhär års), och en ljus – och en mörk – kvinnogestalt – men inte bara det. I bergsområdet Hohe Meissner i centrala Tyskland har man ännu en skogstjärn, som så sent som på 1800-talet ska ha mottagit offer till ”Frau Holda” och som lär vara en ingång till den hedniska underjorden, eller ovan-världen, ungefär som Hörselberg i samma trakt, det magiska berget vid Hameln (dit råttfångaren leder Barnen) -det ska finnas en Odens-helgedom på dess topp, och ett sådant berg finns faktiskt på andra sidan floden Weser från Hameln räknat, liksom Venusberg, där legendens Tannhauser skall ha vistats. Allt det här – säger forskarna – är högst verkliga kultplatser för Frigg – eller möjligen Hel – kanske också Nordbornas och danskarnas Nerthus, som i forntiden måste ha mottagit verkliga offer, dock endast i form av guld och dyrbarheter eller djur, men inte människor – sådana fynd har trots 100 år och mer av undersökningar inte gjorts på någon av dessa platser…

I bergsområdet Hohe Meissner, mitt inne i Tyskland, finns ännu en offersjö med en ”nyhednisk” staty av ”Frau Holda” eller Frigg…

”Frau Holda” eller Frigg sägs också leda ”Den vilda Jakten” eller Åsgårds-reien, som drar fram över himlen under ”Jultolften” eller de tolv juldagarna, även om det är Oden – inte för inte stormens och vindens gud – som leder den annars. Att Vinterstormar ännu är en fruktansvärd realitet, vet vi allihop – särskilt detta år. I sina mildare uppenbarelser lär hon ut spinning och vävning till mänskligheten, och skänker grönska om våren – samma drag, som också Frigg och ”ostara” uppvisar. Danskans ”Hyldemor” och den skånska ”Hyllefrun” som lär bo under ”Hyllebuskarna” eller Flädern, som på tyska mycket riktigt heter Holunder, är också helgad åt Frau Holda.  Vid Jul eller Midvinter brukade man i Danmark och Skåne sätta ut mjölk eller gröt under fläderbuskarna, ungefär som man i det övriga Sverige satt ut gröt till Tomten, och att Frigg eller Holda hör i hop med Lucianatten (som innan den Gregorianska kalendern infördes, var själva Midvinternatten) syns också från andra källor.

Asatrons Idun, ungdomsgudinnan med äpplena, har också lånat drag till Frau Holda..

Särskilt under ”die Rauhnächte” eller Vinternätterna, ska Frau Holda vara som mest aktiv, och vandrar omkring på jorden med en krona av ljus på huvudet, en korg med äpplen (som Idun vid Juletid) och ett ris i handen, med vilket hon straffar de lata och odugliga, men belönar de arbetsamma och flitiga. Särskilt i Hessen tycks denna variant av Frau Holda – på pricken liknande den klassiska ”svenska” Lusse med ljuskrona och allt – ha blivit dyrkad. I byn Wickenrode, i en församling som ännu heter Helsa (efter Hel) hetsade en Lussenatt en lokal bonde hundarna på denna Lucia – men se det skulle han inte gjort ! Hon hämnades nämligen genom att med sin ljuskrona tända eld på alla husen, och den ursprungliga Lucian var alltså ett väsen att hålla sig väl med – Himmelsgudinna på gott, lika väl som på ont… Jämförelsen med Hel i underjorden var heller aldrig långt borta..

Särskilda grottor sätts också i samband med Hel eller Holda…se upp så ni inte hamnar där !

På tusentalet förbjöd en biskop vid namn Buckard av Worms just dyrkan av Frau Holda och belade detta med dödsstraff – särskilt under Julhelgen, eller strax före – lär de kristna ha uppfattat gudinnans ankomst och vistelse bland människor, med besök i hus och gårdar på den ”svenska” lucians vis, tidigt på morgonen, som störande…

Men, nära en magisk grotta benämnd ”Holle Loch” eller ”Holles Hål” dansade man ännu ringdans vid midvinter och midsommar, så sent som på 1880-talet och sjöng en mäkta hednisk sång, som börjar med åkallan av Mimameid, ett annat namn för Yggdrasil, Världsträdet, och årshjulets eviga kretsgång... Detta kunde de kristna aldrig besegra… Och den svenska Lucian eller ”Lussi” som hon egentligen bör kallas, har mycket äldre och mer komplicerade anor och ursprung än vi vanligen tror…

Miameide – steht auf der Heide –
Hat ein grün’s Röcklein an.
Sitzen drei schöne Jungfern daran.
Die eine schaut nach vorne,
die andre in den Wind.
Das Weibsbild an dem Borne
hat viele, viele Kind.“

”Mödranatten” – Om Lucias Hedniska Ursprung (del 2) text från 14 December 2015

Lucianatten var som bekant en gång årets längsta natt, även om det inte är så längre. Med övergången till den Gregorianska kalendern, som för Sveriges del skedde under 1700-talet, flyttade sig Midvinter och Midsommar med elva dagar, och Midvinternatten infaller nu mellan den 21 och 22 December, istället för som förut mellan den 11 och 12 i samma månad. Under det sena 600-talet – när de brittiska öarna ännu var Hedniska till den absolut största delen – skrev den angelsaxiske munken Beda Venerabilis att Julnatten eller Midvinternatten också kallades Mödraniht, eller Mödranatten, eftersom det var då solen födde en dotter, och ljuset började återkomma till Världen.

”Soldottern” – som också kan symbolisera Freja – var dock inte ensam. Burchard av Worms, en annan munk på tusentalet, skrev att man då i Tyskland – som inte alls var kristet det heller – i alla fall inte på den norra och östra sidan av Elbe – att man då tillbad Parcerna, eller ”de tre matronae”, och även han talade om en ”Mödranatt” – nu till Frau Holles ära. Om nu Frau Holle och Frigg är samma gestalt (se föregående inlägg) ligger det nära till hands att tro, att Frigg i egenskap av natthimlens gudinna (Friggerocken, eller Cassiopeja, är en karaktäristisk stjärnbild såhär års) symboliserade den gamla solen och det gamla året, medan Freja stod för den nya.

Lucianatten var en gång Midvinternatt, och Ödets Natt, då Nornorna gästade envar..

Maten skulle stå framme på Midvinternatten, skriver Burchard – och exakt samma sedvänja – ett dukat julbord, där maten lämnas över natten – finns också i svensk folktro, likaväl som i Engelsk. I den svenska folktron skulle tomtarna, de ”underjordiska” eller helt enkelt förfäderna slå sig ned och äta under julnatten, men Parcerna – det antika Greklands Moiras eller Ödesgudinnorna är förstås äldre än så, och gemensamma för alla indoeuropeiska folk. Vi känner de tre matronorna som Nornorna, och ”The Wyrd Sisters” som de kallas i England, är inte okända på de brittiska öarna heller…

I de medeltida frankrike kallades ”Matronae” för bonae muliers (”de goda kvinnorna”), och samma bruk ska också ha förekommit i de västgotiska Spanien – också där tänkte man sig att ödets gudinnor kom på besök under årets längsta natt. I det romerska Gallien och Germanien har man hittat ungefär 500 statyer av ”Matronae” eller ödets mödrar, från cirka år noll till 400-talet, så vad vi senare igenkänner som Lucia är en mycket gammal sedvänja, spridd över hela det hedniska Europa norr om Alperna…

Germanskt altare i romersk tappning – en ”Interpretio Romanae” eller romersk tolkning av Nornorna – som ofta avbildas med strålkrans, eller en ljuskrans runt huvudet.

Tolkningen att Nornorna, Matronae och ”Frau Holle” med sina följeslagerskor är samma sak, är gammal och välkänd bland etnologer. Redan 1915 påpekade Martin P:son Nilsson, då professor i Lund, i boken ”Årets Folkliga Fester” att dagens Lucia var starkt influerad av denna urgamla fest, och redogjorde mycket riktigt för att tretalet – berömt i nästan all antik magi – också kan stå för ”många” väsen.

Så kom vi då fram till Lucia, och hennes tärnor – också symbol för Ödets gudinnor och Midvinterns makter..

I dagens Sverige finns det tyvärr dem, som vill förbjuda alla Luciatåg. Lucias existens har blivit något av en hednisk motståndshandling, och ett traditionellt svenskt Luciafirande sker numera inte bara i kyrkorna, utan minst ofta i de hedniska hemmen, på arbetsplatser, äldreboenden, skolor, ja nästan alla ställen där svenskar möts – och ljusets makter är med oss, då som nu. Mer om detta ämne i nästa del… Lite citat från  Sven Lagerbring, 1700-talets svenska historiker, som uppfattade att ”Mödranatten” var en levande tradition innan Lucia skapades sådär 1750, som en direkt fortsättning av äldre bruk, hittar du här.

Lucia skapades som synes inte alls på 1700-talet. Traditionen är mycket, mycket äldre än så…

Recensioner på ny bok om Lucia urartar alldeles – och fungerar som ett slags test på tolerans… (inlägg från 14 December 2017)

Lagom till Lucia och Jul, så kommer – som alltid i Sverige – en hel del ”Julböcker” eller böcker med Julartade teman ut på bokhandelsdiskarna. År 2017 enligt den gamla eran är förstås inget undantag, och det här årets Julbok heter tydligen ”Lucia – den svenskaste av alla traditioner” om vi får tro dagspressen. 1900-tals historikern Håkan Strömberg från Göteborgs Stadsmuseum har skrivit boken, men tyvärr urartar den alldeles efter några lovande kapitel, och utmynnar i mycket grov rasism och Sverigefientlighet, vilket flera skribenter än jag noterat – som vi ska se här nedan.

Håkan Strömbergs viktigaste budskap förefaller nämligen vara, att Luciatraditionen inte har någon framtid, och att den helt måste avskaffas; liksom alla andra svenska traditioner. Nu har jag inte läst den aktuella boken, utan bara de cirka 30 recensioner som strömmat in om verket, men redan dessa är på sitt sätt mycket avslöjande. Hela tiden är det bara och endast bara den kristna versionen som hamras in, taktfast och stöveltrampande som en pålkran, efter vad det verkar. Det är i alla fall så det är, givet recensionerna – men kanske inte boken i sig, det må man medge.

Inga trevna lussebullar, utan utstuckna ögon, hyllning av martyrskap och katolskt våld. Så måste det vara, när de kristna får sin vilja fram…

Det framstår nästan som om ”Lucia” måste ögonblickligen byta kön, svärtas ned och ”förändras” emot något annat, ungefär som om det vore en ”dogm” eller religiös trossats att detta skulle vara ”bra” även om ingen motiverat varför. Visst – alla traditioner förändras kanske, sant nog – men det är inte samma sak som att säga att de ögonblickligen måste avskaffas, eller bli föremål för statsmaktens förbud. Dessutom kan förändring ske sakta, gradvis och över tusentals år eller många århundraden, men det har recensenterna kanhända inte insett, eller upptäckt – lika lite som de förstår att förändring kan ske på årstidernas eller naturens villkor – och inte på människosamhällets.

Den svenska Luciatraditionen måste därför kompliceras, problematiseras, integreras och negligeras, för så har landets elit bestämt – och Strömberg är – tycks det – deras villiga redskap, utan eftertanke, utan klokskap, beväpnad med floskler och intellektuell ohederlighet,  akademiserad ut i fingerspetsarna.

Så framstår det i alla fall om man läser recensionerna…

Ärligt talat – vad är det som är så farligt med blonda, eller kvinnliga Lucior och tärnor, och varför måste de nedkämpas ?

Men – kanhända gör jag herr Strömberg den grövsta orätt. Jag ska med största intresse läsa hans bok vid tillfälle, men min egen intolerans består som ni vet däri, att jag inte tål några politiskt korrekta floskler, och när ett visst parti ex cathedra och från regeringshåll bevisligen sagt, att just svenskar inte får ha någon egen kultur eller tradition, opponerar jag mig – för det är just det vi har – och det har vi också en självklar rätt att få ha, liksom alla andra folk och etniska grupper på vår jord. Att hävda något annat är inte bara bisarrt, utan ett mycket grovt rasistiskt påstående, och sådant hoppas jag för min del att herr Strömberg och hans gelikar i fortsättningen håller sig för goda för.. ifall de nu har påstått just det..

Låt oss gå över till recensenterna, och se vad de som faktiskt läst boken (för det förutsätter jag) verkligen skriver:

Carsten Palmaer i Aftonbladet noterar till att börja med, att den svenska och nordiska luciatraditionen inte alls är kristen, utan inhemsk. Detta kallar han omedelbart för ”en mörk sanning” redan i rubriken, men sakta kryper det fram, att han inte tror på de ”rätt-tänkande” kristnas politiska floskler:

Strömberg är historiker av facket. Han gillar skriftliga källor och vill ha ordentligt på fötterna när han tvingas röra sig i myternas utmarker. Följaktligen är han mycket skeptisk till de artonhundratalsforskare som ville koppla ihop Luciafirandet med Fröja och andra fruktbarhetsgudinnor i asatron.

Där håller jag inte med honom. Från Nordkalotten till Alperna vimlar det av folktro och sedvänjor som går ut på att människan vid tiden för vintersolståndet ska vara vaken hela natten, äta kopiöst och dricka sig full. Ett kvinnligt väsen, med eller utan ljus i håret, är centralt i sammanhanget. Hon kan vara ond eller god, hon straffar eller belönar, hon kan heta Lussi eller Hulde eller Holda; som Berchta uppträder hon i spetsen för en härskara av kvinnor med skäror i händerna. Nog borde detta ha rötter i fertilitetskulten.

Observera vad Palmaer säger här. Han kan alltså inte tänka sig, att kvinnliga ”myter” skulle gå ut på något annat än just ”fertilitet”. För honom existerar kvinnor bara som könsvarelser och inget annat, han kan alltså inte tänka sig att de skulle stå för något annat än fruktbarhet, och vore förvaltare av exempelvis kärlek och  omtanke, eller rent av kunskap.  Och nordbor är alltså dumma, de ”dricker sig fulla” skriver han uttryckligen, äter för mycket och så vidare – åter exempel på rasistiska och mycket fördomsfulla påståenden – trots att Palmaer tar den nordiska kulturen i försvar, och i alla fall intresserar sig för den, trots genomgående negativa och pejorativa värdeomdömen.

”Oskoreien” eller Odens Jakt hade inget med ”fertilitet” att göra – däremot mycket med förfäderna, familjen, sammanhållning och den egna ätten. Detta kan kristna skribenter inte förstå, därför att de helt enkelt saknar de intellektuella förutsättningarna..

Bengt Lindroth i Norrköpings Tidningar noterar hur kontroversiell den svenska lucian blivit, och hur många fiender hon har – men hennes motståndare är helt fel ute – skriver han. Han fortsätter med att säga att

Lucia blev del i en karneval för att skapa julstämning längs affärsstråken. Det blev succé och året efter föregicks jippot av en läsaromröstning. ”Allt solblont och ljust av kvinnokön har sin möjlighet att intaga hedersplatsen”, hette det. — — Segraren Solveig Hedengran fyllde kraven som ”oskuldsfull och vacker, förtjusande nordisk och förtjusande älsklig”. Och ”detta är förklaringen till att vi 90 år senare sitter här med allt ståhej” skriver NT. Lindroth menar att blonda kvinnor inte får synas – det skulle vara fel att välja just dem, ja rasism till och med. Men – vem är då rasist ? Är det inte just alla dem, som automatiskt drar konklusionen, att blondhet måste motarbetas… Lindroth slutar med att säga, att Sverige måste göras blandkulturellt – inte ett enda sakargument presenteras – och att Lucia ska bli vår nya nationaldag. Man undrar varför. Det finns ingen logik i dessa påståenden – bara en svårtydd ambivalens.

Renodlat hatisk emot allt vad blonda Lucior och kvinnor heter är Natalie Lanz i Expressen, annars doktorand i Hebreiska bibelns exegetik vid Uppsala universitet, samt skribent och översättare från hebreiska – får vi veta. För henne måste Lucia hela tiden vara mörk, ja svarthårig – inget annat är tänkbart,  det får inte finnas någon stolthet över att vara svensk, inget ”nationellt projekt” för det är 1800-tal, påstår hon. I ett slag raderar hon ut hela den svenska historien från 900-talet och framåt, för henne får den inte finnas eller leva kvar – rena hebreiskan, således. Hon påpekar att hennes mamma minsann var svarthårig också, och blev vald till Lucia under 70-talets inledande PK-orgier, samt att det inte får finnas något svenskt ”nationsbygge” som hon nedvärderande uttalar sig om hela vårt land. Bara ett israeliskt nationsbygge, kanhända. Vår nation har faktiskt varit färdigbyggd längre än vad just hon kan förstå, och hon har inte den minsta anledning att nedvärdera svenskarna som folk, men ändå skriver hon:

Jag har vuxit upp med kvädet om den mörklockiga lilla tattarlucians jordskredsseger över ”flaggstångsblondinerna”. Även en minoritetskvinna kan drabbas av rasbiologisk vinnarskalle: längst bak i ledet, du solblonda tvåmetersgudinna!

Själv har jag väldigt svårt att förstå, vad omdömen som dessa har i en bokrecension att göra. Det liknar mest någotslags politisk programförklaring blandat med barndomsminnen från Fröken Lantz sida.

ÄR detta ens POLITIK ? Och varför har vissa ”minoritetsgrupper” likt Natalie Lantz så fruktansvärt svårt för att acceptera det ?

Dala-Demokraten sedan – ja, ni vet ju att det finns ett visst slag av ”demokrati” i delar av Dalarna, där samma parti har styrt i 60 år eller mer, de har en grej där – och hans namn är Greider – ja de skriver helt glatt att ”det står klart att Luciagestalten står i ständig förändring” (det är skitsnack, för mellan 1700-talets mitt och det tidiga 1900-talet förändrades den inte ett dugg. Ljuskronan fanns med redan i de äldsta uppteckningarna från Västergötland, men det har andra recensenter än de märkliga ”dala-demokraterna” helt misstagit sig på) Lucia måste ”könsutjämnas” skriver de också – alla fäder måste ta på sig nattlinne och särk (återigen undrar man varför, inte ett enda vettigt argument i sak anges) – och ”svenskhet är aningen missvisande” – endast den kristna versionen gäller, endast katolsk martyrdyrkan räcker – något annat får inte finnas, får inte existera och måste bort, bort, bort..

Slutligen kapitulerar ändå Olaw Wirström, och avviker starkt från parti-linjen och ”broderskaparnas” stjärt- och stjärngossar – och konstaterar:

Låt oss dock inte stanna vid de negativa aspekterna av luciafirandet utan i stället se det som en glädjerik tilldragelse nu när det är som mörkast. Ty ljus sprider både hon och alla tärnorna omkring sig. Skönsång och stämningsfullt allvar kan behövas då världen ser ut som den gör.

Nähä. Tydligen kunde man inte bortse från den nordiska ljusgudinnan i alla fall – så förefaller det, även i mörkaste Dalarna. Det gick inte att förneka och förbjuda hennes ursprung, trots att ”Dala-demokraterna” mycket tappert försöker..

”Freja-hatet” och rädslan för allt kvinnligt förefaller mycket stor i det kristna Sverige…

Nils Johan Tjärnlund i Tidskriften Axcess – som säger sig stå för ”Vetenskap, Bildning och Tradition” (visst låter det ganska trevligt, eller hur kära läsare ?) konstaterar under rubriken ”Lucia med komplikationer” (återigen frågar vi: Varför måste hon kompliceras – vad är det som är så svårt att begripa ?) att:

I ett luciatåg förbjuds tomtar och på ett annat håll ställer man in luciatåget i kyrkan. Ibland har det urartat i gräl och hot.

Vintermörkrets stora ljusfest har blivit ett firande med komplikationer och det händer att skolor och kommuner helt sonika ställer in luciatågen för att slippa de eldiga diskussioner som brukar bli följden. I Håkan Strömbergs nya bok Lucia. Den svenskaste av alla traditioner ställs frågan om vår tids luciafirande till och med är en tradition på utdöende.

Dagens: ”Fram för lilla Fatima” (inlägg från 9 December 2017)

Nu när jag ändå sysslar med folkbildning, så att säga – så får jag be om vad min muslimske grannes 5-åriga dotter sa om den svenska Luciatraditionen, eftersom man just nu förbereder sig för att fira Lussi, Ljuset eller Freja även där – vilket som sagt ursprungligen var en hednisk tradition kring midvintern, innan de kristna snodde den.

Man måste säga att hon är ett mycket klokt barn för sin ålder, den där flickan – hon har redan genomskådat Landet Löfvén – för hör nu här bara:

 

” Jo, i Sverige så får alla flickor och kvinnor glitter för att dom kan ha dem på sina mobiltelefoner och för att de ska glittra och vara mer lika än alla män, utom en som är svart, och därför ska hon genast bli Lucia. Och alla pojkar får en strut på huvudet, men de som står sist, kallas STJÄRTGOSSAR…”

Freja, ”Lussi” och Jul – liksom Midvinterblotet (artikel från 5 December 2017)

Den mörka tiden ligger ännu tung över stad och land i Sverige (se föregående inlägg) men det finns trots allt ett fåtal ljuspunkter. En del av oss håller trots allt reda på när Jul och Midvinter skall firas, trots att visa kristna forskare säger att det skulle vara ”omstritt” vad ordet Jul i själva verket betyder, trots att alla redan vet att det står för Solvarv, närmare bestämt Vintersolvarvet, som man ännu säger på Island och i Norge. Det är bara Jan Öjwind-Swan, Ebbe Schön och ett par andra kristna populärhistoriker, som oriktigt har för sig att Midvinterblotet skulle ha firats i mitten av januari – det finns många fornnordiska bevis för raka motsatsen – men att verklig Midvinter faktiskt infaller 21 December enligt den kalender som vi har nu – alltså den Gregorianska kalendern –  är det nog få som tvivlar på.

Varför skulle man då fira Midvinterblotet vid någon annan någon annan tidpunkt än just Midvinter, och sen till råga på all okunskap sprida ut att man ”inte skulle veta” när och hur det ska firas ? Tro inte på alla dessa kristna griller, gott folk !

Freja och Bildningens ljus lyser upp i Okunskapens Mörker…

Innan 1753 och den gregorianska kalenderns införande i Sverige och Finland gällde förstås den Julianska kalendern istället, och då inföll Midvinter mycket riktigt den 13 December, eller rättare sagt på natten före den 13:e – Lussenatten – vilken fortfarande firas särskilt intensivt i just Sverige, Finland och angränsande länder i Norden, men knappast någon annanstans än just där.  Nu påstår de kristna helt felaktigt, att ”Lussi” eller Ljusi, själva Lussebruden skulle vara ett katolskt helgon från Sicilien, som man släpat hit någon gång på medeltiden – men för den saken finns inga bevis alls, eftersom den ”moderna” Lucian inte är äldre än 1700-talet.

Alla vet ändå att Lussi eller Ljusbruden har ett äldre, mera hedniskt ursprung än så.  ”Lussi” eller ”Lussiferda” som man sa i Norge var en direkt motsvarighet till Oskoreien, eller ”Den Vilda Jakten” då de dödas skuggor och förfäderna färdades i de mörka vinternätterna, ledda av ingen mindre än Oden själv. Traditionen om Odens vilda jakt är spridd i de flesta av Nordeuropas länder, och minst lika gammal som Oden själv, det vill säga från 300-talet eller långt före det.

1872 målade den Norske konstnären Peter Nicolai Arbo Tor (med lyft hammare) tillsammans med Oden och Freja (längst fram) i de mörka vinternätterna

Att ”Lussi” eller Freja som Valkyriornas anförerska, och hela Asarnas och Vanernas skara tänktes ingå i Odens följe är inte så konstigt. En av de allra äldsta vittnesbörden om Nordiska Jultraditioner vi har överhuvudtaget kommer från Prokopios, det tidiga 500-talets Byzantinske hävdatecknare, som skrev om öarna Skandza eller Skandinavien – Vintergudinnan Skades näs – och en annan ö vid namn Thule, som varit känd för alla grekiska geografer minst 300 år tidigare, såpass känd att de också angav exakta geografiska koordinater för den, och noggranna beskrivningar av hur man skulle segla för att ta sig dit, ”sex dagars seglats norr om Britannien” . I detta avlägsna land, som förmodats vara norr om Tröndelag i Norge, rådde evig natt – man befann sig norr om Polcirkeln – vid midvinter – men när 20 dagar av den eviga natten återstod, gav sig kvinnor och män upp på ett högt berg för att spana efter de första tecknen till gryning – skriver Prokopios – och när kvinnorna upptäckte detta, klädde de sig i vita kläder och bar kransar av halm runt midjan, och med facklor och ljus i händerna gav de sig ner i dalarna för att varsko folket där – och där har vi alltså – säger vissa – början till Lucia-traditionen…

Rester av den äldsta – hedniska ”Lussi” eller Freja som ljusdrottning må vara en ”nyhednisk” företeelse, men de firas överallt i vårt land… och snart återvänder ljuset med Freja till våra bygder… vid den dag, som ursprungligen var själva Midvintern…

Arbos föreställning om Oden, Freja , den bågskjutande Skade och Valkyriorna, diserna och våra förfäder…

De har aldrig lämnat oss…

Och Freja lever evinnerligen, i ljus som i mörker…

 

Du kan inte fira lucia ”som du vill” – för då är det INTE Lucia…

2019-11-20 av Hedningen