Lucia

Lucia – en annan helg med Asatroget och Nordiskt Ursprung… (inlägg från 21 December 2014)

Om nu Oden gav upphov till Jultomten (läs här ett sista inlägg från Humanisterna, eller ”The Swedish Humanist Association” om saken) , och själva ordet Jul, liksom allt Julfirande eller själva Julen som idé och föreställning är en hednisk och nordisk sedvänja, vilket är en vedertagen sanning enligt vetenskapen, så får vi inte glömma bort att Lucia också har ett ursprung i Asatron. Kanhända verkar det egendomligt. En del av oss i det här landet har fått oss itutat att Lucia var ett katolskt helgon från Sicilien från början, och att hennes avskurna bröst och utstuckna ögon (ja, de kristna och katolikerna har en ganska taskig kvinnosyn, måste man säga) burna på en bricka, skulle vara det makabra ursprunget till våra dagars Lussebullar eller Lussekatter och andra tokigheter i den stilen…

Men, inget kunde vara felaktigare…

Visst, Luciatåget och Luciagestalten med krona och ljus i hår i sin moderna tappning kommer från högreståndsmiljö på 1700-talet, eller Västergötlands herrgårdar närmare bestämt – i alla fall om vi ser till när de hedniska sedvänjorna skrevs ned och sattes på pränt av lärt folk, men det finns mycket äldre beskrivningar av Lucia än så…

350px-Ptolemaios_1467_Scandinavia

Redan på 300-talet före kristus skrev den grekiske geografen Pytheas om sin resa till Ultima Thule – i ett nu försvunnet verk som vi bara har kvar utdrag av hos andra antika geografer, Strabon till exempel. Åsikterna har gått isär om var Pytheas – som var från Massilla eller det nutida Marseilles i Sydfrankrike – egentligen låg, men på hans beskrivning om dagens längd vid midvinter, har man gissat att han följde den norska kusten ända till Ofoten i Norr. Och där, konstaterade han:

 ”När tio dagar återstod av den eviga natten, klättrar en budbärare upp på ett av de höga berg, som finns i dessa trakter, och där tänder han till slut ett bål, till tecken åt folk, som bor i dalarna nedanför, att han sett solen gå upp långt borta, och att den 40 dagar långa natten snart är över. Då tar kvinnorna i det nordliga landet fram facklor och ljus, för att smycka sig, och går klädda i vita kläder, och om midjan har de något rött, eller ett bälte av halm.”

Verksamhetsbilder

Att Lucia, eller Lussenatten, eller ”Lussi” – av ”ljósi” eller ”ljuset” på Norröna – som Lucia-gestalten kallades först – helt utan koppling till det Sicilianska helgonet – fortfarande firas ungefär såhär, är vi nog alla medvetna om. Men det står mycket riktigt budbärare, inte budbärerskor i texten – ett liknande textställe hos Prokopios, en långt senare författare, har också anförts som eventuellt bevis. Lusse-natten var enligt den gamla månkalendern och de Julianska kalendrarna årets längsta natt, och först med den Gregorianska kalenderns införande – för Sveriges del på 1700-talet – flyttades Midvinternatten och Vintersolståndet till den 21 December – eller som just i år – till den 22:a. De vita kläderna – då av lin – är fortfarande ett stående inslag i firandet, liksom det röda bältet – vilket en del gissat ska ha samband med det faktum att detta i symbolisk form visar att det är riktiga, fertila kvinnor i vuxen ålder det är fråga om, och att det hela inte är en angelägenhet för småflickor, vilket Lucia-tåget tyvärr blivit nuförtiden…

 

e36cb536f6c3d37443922bac69422c12

I England och på de brittiska öarna fanns det i Hednisk tid en fest, betitlad Mödraniht eller Modersnatten – vilken också har stora likheter med Pytheas berättelse om de kvinnliga väsen, som symboliserade ljusets återkomst och som rådde över Midvintern… Många andra lokala festseder, ”Anna-dagen” eller ”Gåsagången” – ett slags upprepning av Mårtensdagens gås-slaktande i Skåne, Danmark och Sydsverige, vilket främst var till för kvinnorna har också med detta att göra, liksom firandet av Diserna, Fylgiorna och Hamingjorna – enkelt uttryckt var Diserna gudinnor eller skyddsväsen för hela folk och riken, Fylgiorna skyddsväsen för varje ätt eller familj, och Hamngjan (moderna Jungianer skulle säga ”Anima”) det personliga skyddsväsen, man tänkte sig fanns inom varje person – vilket i vårt land – särskilt i Svealand och trakten kring Uppsala, där Disablotet eller Distinget fortfarande firas i Februari, lite längre fram under vintern.  Också ”gåsagången” var en kvinno-fest, ett slags motpol till den mer manliga Julen, ledd av Jolarfader Odin själv – där de äldre kvinnorna lärde de yngre vad det innebär att vara kvinna – så att de inte fick stå där som ”dumma gäss” och i det sammanhanget, fick det här med det röda bältet och vad det står för, sin naturliga förklaring…

 

The_Valkyrie's_Vigil

Föreställningen om Diser, Fylgior eller Hamingjor – dvs kvinnliga skyddsväsen – ibland bevingade, ibland inte – eller det andra kulturer kallar för ”änglar” – är mycket äldre än kristendomen, och fanns redan i det hedniska Grekland och Rom. Att man ärade dem vid årets slut, eller den mörkaste Midvintern, är heller inte så konstigt. Slutet på det gamla året, eller övergången till det nya har i alla tider och skiften framstått som ett kritiskt skede, som påminner om övergången från liv till död, eller rättare sagt från döden till återfödelsen och det nya livet och framtiden, som är centrum i det hedniska – och i ett sådant sammanhang, passar alltså kvinnliga gestalter bra. Varför det är så,  förstår nog genast de eftertänksamma bland er.

disir

Många traditioner nämner att Disernas ljusfest, alldeles före Jul och Midvinter firades i dagarna tre, precis som Julfesten också vanligen räckte i tre dagar. I Sigurdskvädet nämns till exempel, att Sigurd och Brynhild vilade tre dagar och tre nätter tillsammans på en hög klippa, Hindarfjäll – som mycket påminner om det ”Lövjoberg” eller ”Trolldomsberget” som Freja och hennes nio mör sitter på, enligt den 36:e till 38:e strofen i Fjollsvinnsmál. (klicka på understruket ord här för att komma till originalkällan).  Pytheas nämner också ett högt berg, uppifrån vilket den manlige budbäraren för första gången ser solen, och det är ingen slump. Sådana berg det var fråga om här, fanns nämligen i sinnevärlden eller i vår egen verklighet också, och visst inte bara i Eddan…

0

Det här är Extensteine, mitt inne i Teutoburger Wald i våra dagars Tyskland. (se bild nedan)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På dessa tvärbranta klippor finns bland annat ett ”solobservatorium” eller en ”viloplats” där Siegfried och Brünhilde – i den tyska versionen av kvädet – låg bredvid varann i tre dagar och tre nätter, med svärdet Gram emellan sig. Och det skedde just här, enligt legenden – jag har själv varit där och sett platsen, och det går lätt att klättra dit upp numera.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bergen – eller – i vissa trakter där lämpliga klippor ej fanns – gravhögarna och megalitmonumenten, varifrån man kunde se solen och mäta tidens gång, är högst reella platser. Karin Bojs på DN:s Vetenskapsredaktion berättar idag om minst 7000 år gamla tyska soltempel  – och vad hon skriver är helt sant, även om alla detaljer inte stämmer – man har inte bara hittat ett dussin utan mer än ett tjog dylika kultplatser, från Ungern till Berlin, och över hela det dåtida (proto)germanska området.

Från den tidiga bronsålderns Tyskland känner man till arkeologiska form av sk ”kägelhattar” i guld – mer än fyra mer eller mindre hela käglor är bevarade – enorma, strutformiga huvudbonader som måste ha strålat som luciakronor i skenet från eldar och facklor – varifrån kommer egentligen Lucias strålande krona eller stjärn”gosse” mössorna ifrån – är de bara en rest av medeltida festseder, frågar sig somliga lätt spefullt, även om det förstås är mycket svårt att leda hela saken i bevis, med naturvetenskapliga mått på bevisföring…

640px-Berliner_Goldhut2

”Kalenderhattarna” – som också lär finnas återgivna på Kiviks-gravens hällristningar, och antagligen kan ha varit kända även här – har dock en mycket vetenskapligt exakt funktion – de innehåller både en sol- och månkalender, som mycket exakt – oerhört exaktare än den kristna, julianska kalendern – visar punkterna för både sommarsolstånd och vintersolstånd, samt mån-månadernas och solårets längd…

Berliner_Goldhut-Kalenderfunktion1

Felet i kalenderberäkningarna uppgick till ungefär en fjärdedels procent, och samma fel nådde långt senare 1000-talets ”Stjarnar-Oddi” på Island, som först av alla fastställde årets längd till omkring 365,25 dagar – på Island införde man precis som i delar av övriga Norden en särskild ”Julmånad” om 11 eller 12 dagar för att få sol- och månkalendern att gå ihop – och som bekant sjunger vi fortfarande i den svenska Julvisan: ”Lussi lelle, Lussi lelle, elva dagar före Jul”

Då är ljusets fest. Då kommer Diserna tillbaka, och nedstiger i kroppslig form till jorden; medan Brynhild talar till sin Sigurd i Midvinterns mörker, och lär honom att förstå stjärnornas språk och själva tidens lopp.

 

julbrod

 

Vi äter också vissa sorters läckra bakverk eller ”såkakor” i vilka vi bevarar förra årets skörd till nästa års utsäde. Ofta har de varit formade som Solkors, Årshjul eller ”Guldvagnar” och allt vad man kallat dem för – eller symboler för den kvinnliga eller manliga delen i avelsen.. Än idag heter de Kusar, ”Pojkar”, Galtar eller är döpta efter Frejas – ”Lussibrudens” – katter – och än idag har de något hedniskt över sig…

lussebullar_21165138

 

Men, det är ju klart. Det finns ju alltid de, som ska klaga, och genast skrika och orera om onda Djävlar och Demoner. Bland annat skall då just Lucia – enligt vissa kristna – vara en ond demon – själv förstår jag inte alls vad ”ondskan” i sammanhanget ska sägas komma ifrån. Ja – så uppför sig vissa kristna, när det gäller våra egna och inhemska traditioner, eller vår egen, Nordiska kultur.

Till och med den kristna bloggerskan ”Kyrksyster” som jag har träffat på förr, betraktar allt sådant kristet svammel med dess rätta namn – Kulturfientlighet och fördomar ! (tryck på understruken länk)

Vi hedningar däremot, har lämnat all denna fadda kristendom bakom oss för länge sedan. Vi fortsätter skapa, och följa årets naturliga gång – och vi firar glädjens och ljusets fest, också i de mörkaste tider…

”Frau Holle” – Om Lucias Hedniska Ursprung – del 1 (text från 9 December 2015)

Ofta är det svårt för oss svenskar att få vederhäftig information om vår egen kultur, och våra folkseders rätta ursprung. Så mycket kristna förvanskningar, fördomar och vantolkningar från forskare, som helt enkelt vägrar att erkänna någon form av bevismaterial eller referens till svensk kultur före år 1700 har förstört alltihop. Hela tiden är det som en mycket djup och grovt rasistisk nedvärdering har tryckts på oss uppifrån, vi får helt enkelt inte veta varifrån våra traditioner kommer, och det har närmast blivit en religiös dogm, eller med andra ord en oföränderlig trossats, att allt vi har påstås komma utifrån, och att just vårt folk skulle vara fullständigt oförmöget att skapa någonting själv, ungefär som om just svenskarna eller Nordborna skulle vara de sämsta eller mest primitiva människorna på hela jorden.

freja-hacc88mndens-eld-1

Ta bara det här med Luciafirandet, som jag skrivit om tidigare. Till och med Prokopios och andra antika författare skriver om hur kvinnorna i Thule klär sig i vita kläder och har på sig ett rött bälte, eller ett bälte av halm, när Midvinter är inne och ljuset vänder åter till jorden. Man har också satt Lucia i samband med det senare Disablotet i Februari, och det finns hur många bevis som helst för att olika fester, som firade kvinnliga gudomligheter, hölls så här års i det hedniska Europa. Ändå vägrar somliga kristna att erkänna, att ”Lussi” skulle komma någon annanstans ifrån än högreståndsmiljöer i 1700-talets Västergötland (där seden fick sin nutida utformning kodifierad, en process som först avslutades i början på 1900-talet) och drar in helt ovidkommande traditioner om vitklädda jesusbarn från 1800-talets Holland i bilden, bara för att de vill ”kristifiera” och förvanska en långt äldre tradition.

lucia_i_folktron_midvinterglod_daniel_funsethFolktrons verkliga ”Lussibrud” från man numera bara se på hedniska festivaler som ”Midvinterglöd” i Hälsingland…

Det fanns också småländska Lucior från 1600-1700 talet, som skulle vara utrustade med kosvans, och som mest liknade Huldror eller Skogsrån, och många vet ännu att Lussibruden var en fruktbarhetsgestalt, inte helt olik Freja. Martin P:son Nilsson och andra klassiska svenska etnologer berättar om Lucior ända nere i Böhmerwald, vid Sydtysklands gräns, som uppträder i skepnad av julbockar eller enorma suggor, inte olika den berömda sydskandinaviska Gloson, och för övrigt är ju just en av Frejas tillnamn inte för inte just ”Syr” eller ”Suggan”, suggestivt nog…

Vi får också dra in traditioner som Modraniht, den anglosaxiska ”mödranatten”, kontinentalgermanska gudinnor som Nehalennia, Frau Holle eller Perchta och många andra – som till exempel ”Matronae”, Parcerna eller Nornorna, när vi diskuterar Lucias verkliga ursprung. Allt är inte så enkelt som en del kristna vill förvrida det till, och mänsklighetens historia började inte år 1700, lika lite som Sveriges kulturgeografi gjorde det, för den delen..

frau+holle+norse+mythology+art+contest+midwinter+2014+children+kids+teens+adults

Frau Holle, som jag skall behandla idag, har tolkats dels som Hel – Dödsgudinnan enligt Asatron, men också som Frigg, Himladrottningen själv, Valhalls härskarinna och Odens hustru. För övrigt nämndes hon härförleden av den utmärkte Professor Karl H Seigfried, på ”The Norse Mythology Blog” och i år har hon till och med blivit föremål för en teckningstävling såhär inför Julen.   Forskare i USA och Tyskland är numera helt övertygade om att senare tyska sagors ”Frau Holle” och den ursprungligare Frigg är en och samma person, och att traditionerna om ”den hulda” går minst 1000 år tillbaka i tiden har man haft klart för sig i flera årtionden. Ändå känner man i dagens Tyskland mest till ”Frau Holle” från en saga av bröderna Grimm – avsedd för barn – där en ganska stereotyp styvdotter – en ljushårig ”Goldmarie” flyr från sina plågoandar och den elaka styvmodern genom att hoppa ned i en brunn, så att hon antingen kommer till underjorden eller himlen, där den gåtfulla ”Frau Holle” mycket riktigt väntar…

IMG_5482LVar Asatrons Gullveig en motsvarighet till ”Goldmarie” i den tyska sagan ?

Frau Holle visar sig vara en god varelse, som spinner molnen på himlen från sin spinnrock, ungefär som Frigg, och som skakar sina dunbolster ut genom himlens fönster, sent i December, så att det blir snöfall på jorden… I en svensk sägen från Östergötland skakar Ingrid Ylva, Folkungaättens legendariska stam-moder dunkuddar från sitt tornrum i Bjälbo kyrka (som ännu finns kvar) och säger ”häst och kär av varje fjär” medan fjädrarna dalar till marken. Och se – då uppenbarar sig plötsligt hela skvadroner välutrustat kavalleri som genom ett trollslag…

Otto_Ubbelohde_Frau_Holle

Goldmarie är flitig, och blir belönad med en förgylld klänning och överjordisk skönhet, vartefter hon skickas tillbaka av Frau Holle till Midgård igen, Pechmarie – eller Oturs-Marie, den verkliga dottern, får istället en spann tjära (på tyska Pech) hälld rakt över sig, eftersom hon är lat och oduglig, och Frau Holle förklarar, att den svarthåriga Pech-Marie är en skitstövel, som ska få otur och skam vart hon än kommer…

pechmarie_by_rosenbraut-d547frzFör svenska läsare är Goldmarie och Pechmarie mer kända som Spara och Slösa från 1930-talets barntidning ”Lyckoslanten” – det blonda dygdemönstret Spara uppvisar alla hedniska dygder som flit, sparsamhet och iver, medan svarthåriga slösa representerar Konsumtionsbegär, girighet och lyx… Som vi ska se har det alltid funnits motsatta följelsagare, sk ”Schönperchten” och ”Faulperchten” som följeslagare till Perchta, eller ”den lysande” det svenska ordet ”pärta” för bloss, fackla har samma ursprung, och syftar också på Frigg, vars blå mantel som bekant är den lysande stjärnhimlen. 1900-talet har visserligen omtolkat de gamla sagorna till långt trivialare ting än de ursprungligen handlade om, men ändå.

Sagan handlar också om kampen mellan ljus och mörker (mycket aktuell såhär års), och en ljus – och en mörk – kvinnogestalt – men inte bara det. I bergsområdet Hohe Meissner i centrala Tyskland har man ännu en skogstjärn, som så sent som på 1800-talet ska ha mottagit offer till ”Frau Holda” och som lär vara en ingång till den hedniska underjorden, eller ovan-världen, ungefär som Hörselberg i samma trakt, det magiska berget vid Hameln (dit råttfångaren leder Barnen) -det ska finnas en Odens-helgedom på dess topp, och ett sådant berg finns faktiskt på andra sidan floden Weser från Hameln räknat, liksom Venusberg, där legendens Tannhauser skall ha vistats. Allt det här – säger forskarna – är högst verkliga kultplatser för Frigg – eller möjligen Hel – kanske också Nordbornas och danskarnas Nerthus, som i forntiden måste ha mottagit verkliga offer, dock endast i form av guld och dyrbarheter eller djur, men inte människor – sådana fynd har trots 100 år och mer av undersökningar inte gjorts på någon av dessa platser…

800px-Hoher_meissner_frau_holle_ds_08_2009I bergsområdet Hohe Meissner, mitt inne i Tyskland, finns ännu en offersjö med en ”nyhednisk” staty av ”Frau Holda” eller Frigg…

”Frau Holda” eller Frigg sägs också leda ”Den vilda Jakten” eller Åsgårds-reien, som drar fram över himlen under ”Jultolften” eller de tolv juldagarna, även om det är Oden – inte för inte stormens och vindens gud – som leder den annars. Att Vinterstormar ännu är en fruktansvärd realitet, vet vi allihop – särskilt detta år. I sina mildare uppenbarelser lär hon ut spinning och vävning till mänskligheten, och skänker grönska om våren – samma drag, som också Frigg och ”ostara” uppvisar. Danskans ”Hyldemor” och den skånska ”Hyllefrun” som lär bo under ”Hyllebuskarna” eller Flädern, som på tyska mycket riktigt heter Holunder, är också helgad åt Frau Holda.  Vid Jul eller Midvinter brukade man i Danmark och Skåne sätta ut mjölk eller gröt under fläderbuskarna, ungefär som man i det övriga Sverige satt ut gröt till Tomten, och att Frigg eller Holda hör i hop med Lucianatten (som innan den Gregorianska kalendern infördes, var själva Midvinternatten) syns också från andra källor.

_MG_1200L

Asatrons Idun, ungdomsgudinnan med äpplena, har också lånat drag till Frau Holda..

Särskilt under ”die Rauhnächte” eller Vinternätterna, ska Frau Holda vara som mest aktiv, och vandrar omkring på jorden med en krona av ljus på huvudet, en korg med äpplen (som Idun vid Juletid) och ett ris i handen, med vilket hon straffar de lata och odugliga, men belönar de arbetsamma och flitiga. Särskilt i Hessen tycks denna variant av Frau Holda – på pricken liknande den klassiska ”svenska” Lusse med ljuskrona och allt – ha blivit dyrkad. I byn Wickenrode, i en församling som ännu heter Helsa (efter Hel) hetsade en Lussenatt en lokal bonde hundarna på denna Lucia – men se det skulle han inte gjort ! Hon hämnades nämligen genom att med sin ljuskrona tända eld på alla husen, och den ursprungliga Lucian var alltså ett väsen att hålla sig väl med – Himmelsgudinna på gott, lika väl som på ont… Jämförelsen med Hel i underjorden var heller aldrig långt borta..

IMG227LSärskilda grottor sätts också i samband med Hel eller Holda…se upp så ni inte hamnar där !

På tusentalet förbjöd en biskop vid namn Buckard av Worms just dyrkan av Frau Holda och belade detta med dödsstraff – särskilt under Julhelgen, eller strax före – lär de kristna ha uppfattat gudinnans ankomst och vistelse bland människor, med besök i hus och gårdar på den ”svenska” lucians vis, tidigt på morgonen, som störande…

Men, nära en magisk grotta benämnd ”Holle Loch” eller ”Holles Hål” dansade man ännu ringdans vid midvinter och midsommar, så sent som på 1880-talet och sjöng en mäkta hednisk sång, som börjar med åkallan av Mimameid, ett annat namn för Yggdrasil, Världsträdet, och årshjulets eviga kretsgång... Detta kunde de kristna aldrig besegra… Och den svenska Lucian eller ”Lussi” som hon egentligen bör kallas, har mycket äldre och mer komplicerade anor och ursprung än vi vanligen tror…

Miameide – steht auf der Heide –
Hat ein grün’s Röcklein an.
Sitzen drei schöne Jungfern daran.
Die eine schaut nach vorne,
die andre in den Wind.
Das Weibsbild an dem Borne
hat viele, viele Kind.“

”Mödranatten” – Om Lucias Hedniska Ursprung (del 2) text från 14 December 2015

Lucianatten var som bekant en gång årets längsta natt, även om det inte är så längre. Med övergången till den Gregorianska kalendern, som för Sveriges del skedde under 1700-talet, flyttade sig Midvinter och Midsommar med elva dagar, och Midvinternatten infaller nu mellan den 21 och 22 December, istället för som förut mellan den 11 och 12 i samma månad. Under det sena 600-talet – när de brittiska öarna ännu var Hedniska till den absolut största delen – skrev den angelsaxiske munken Beda Venerabilis att Julnatten eller Midvinternatten också kallades Mödraniht, eller Mödranatten, eftersom det var då solen födde en dotter, och ljuset började återkomma till Världen.

”Soldottern” – som också kan symbolisera Freja – var dock inte ensam. Burchard av Worms, en annan munk på tusentalet, skrev att man då i Tyskland – som inte alls var kristet det heller – i alla fall inte på den norra och östra sidan av Elbe – att man då tillbad Parcerna, eller ”de tre matronae”, och även han talade om en ”Mödranatt” – nu till Frau Holles ära. Om nu Frau Holle och Frigg är samma gestalt (se föregående inlägg) ligger det nära till hands att tro, att Frigg i egenskap av natthimlens gudinna (Friggerocken, eller Cassiopeja, är en karaktäristisk stjärnbild såhär års) symboliserade den gamla solen och det gamla året, medan Freja stod för den nya.

Nornorna_spinner_ödets_trådar_vid_YggdrasilLucianatten var en gång Midvinternatt, och Ödets Natt, då Nornorna gästade envar..

Maten skulle stå framme på Midvinternatten, skriver Burchard – och exakt samma sedvänja – ett dukat julbord, där maten lämnas över natten – finns också i svensk folktro, likaväl som i Engelsk. I den svenska folktron skulle tomtarna, de ”underjordiska” eller helt enkelt förfäderna slå sig ned och äta under julnatten, men Parcerna – det antika Greklands Moiras eller Ödesgudinnorna är förstås äldre än så, och gemensamma för alla indoeuropeiska folk. Vi känner de tre matronorna som Nornorna, och ”The Wyrd Sisters” som de kallas i England, är inte okända på de brittiska öarna heller…

I de medeltida frankrike kallades ”Matronae” för bonae muliers (”de goda kvinnorna”), och samma bruk ska också ha förekommit i de västgotiska Spanien – också där tänkte man sig att ödets gudinnor kom på besök under årets längsta natt. I det romerska Gallien och Germanien har man hittat ungefär 500 statyer av ”Matronae” eller ödets mödrar, från cirka år noll till 400-talet, så vad vi senare igenkänner som Lucia är en mycket gammal sedvänja, spridd över hela det hedniska Europa norr om Alperna…

matronae2001 Germanskt altare i romersk tappning – en ”Interpretio Romanae” eller romersk tolkning av Nornorna – som ofta avbildas med strålkrans, eller en ljuskrans runt huvudet.

Tolkningen att Nornorna, Matronae och ”Frau Holle” med sina följeslagerskor är samma sak, är gammal och välkänd bland etnologer. Redan 1915 påpekade Martin P:son Nilsson, då professor i Lund, i boken ”Årets Folkliga Fester” att dagens Lucia var starkt influerad av denna urgamla fest, och redogjorde mycket riktigt för att tretalet – berömt i nästan all antik magi – också kan stå för ”många” väsen.

lucia

Så kom vi då fram till Lucia, och hennes tärnor – också symbol för Ödets gudinnor och Midvinterns makter..

I dagens Sverige finns det tyvärr dem, som vill förbjuda alla Luciatåg. Lucias existens har blivit något av en hednisk motståndshandling, och ett traditionellt svenskt Luciafirande sker numera inte bara i kyrkorna, utan minst ofta i de hedniska hemmen, på arbetsplatser, äldreboenden, skolor, ja nästan alla ställen där svenskar möts – och ljusets makter är med oss, då som nu. Än har Monoteisterna inte vunnit. Den hedniska traditionen lever !

Mer om detta ämne i nästa del… Lite citat från  Sven Lagerbring, 1700-talets svenska historiker, som uppfattade att ”Mödranatten” var en levande tradition innan Lucia skapades sådär 1750, som en direkt fortsättning av äldre bruk, hittar du här.

Lucia skapades som synes inte alls på 1700-talet. Traditionen är mycket, mycket äldre än så…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s